Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts •proposition med förslag till
lag om sparbankernas säkerhetskassa.

I en till riksdagen avlåten, den 12 januari 1934 dagtecknad proposition
nr 54, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, bar
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslagit riksdagen
antaga vid propositionen fogat förslag till lag örn sparbankernas
säkerhetskassa.

Berörda förslag kommer i det följande att av utskottet återgivas.

I en den 5 februari 1930 dagtecknad framställning anhöll svenska sparbanksföreningens
styrelse, att Kungl. Majit måtte genom proposition förelägga
riksdagen förslag till införande i sparbankslagen av bestämmelser,
åsyftande att för samtliga sparbanker i riket bilda en gemensam säkerhetsfond,
»sparbankernas allmänna säkerhetsfond». Till stöd för denna
framställning anförde styrelsen bland annat:

Svenska sparbanksföreningens strävan att konsolidera sparbanksrörelsen
hade dittills baserats på frivillighetens grund. Sedan, på sparbankernas
framställning, i 1923 års sparbankslag medgivits rätt för sparbank
att använda ett belopp, motsvarande högst en tiondel av sparbankens fonder,
till förvärv av andel i sådan ekonomisk förening eller aktie i sådant
aktiebolag, som med Konungens godkännande bildades i ändamål att utgöra
en sammanslutning av svenska sparbanker för tillgodoseende av gemensamma
intressen, hade år 1926 bildats »Svenska sparbankernas garantikassa,
förening u. p. a.» med ändamål att tillgodose medlemmarnas gemensamma
intressen genom att vid behov ekonomiskt stödja sådana sparbanker,
för vilka stöd från föreningens sida efter undersökning befunnes
vara möjligt och önskvärt. Garantikassan, i vilken ingått 84 sparbanker,
hade lämnat stöd åt hjälpbehövande sparbanker och sålunda fyllt en
betydelsefull funktion. Emellertid hade sedermera inträffat händelser,
vilka syntes påkalla ytterligare och mera vittgående åtgärder för stärkande
av sparbankernas ställning. Styrelsen utginge därvid från att
landets sparbanker, omslutande förvaltade medel till belopp av omkring
tre miljarder kronor, både borde och kunde åstadkomma en gemensam
säkerhetsfond av sådan storlek, att den bleve i stånd att bereda insaltare
ersättning för förluster i följd av sparbanks insolvens. Det vore ett
gemensamt intresse för sparbankerna att bevara det allmänna förtroende,
som de av gammalt åtnjutit men som på senare tid hotats genom
vissa allbekanta tilldragelser. Ett kort tid förut inträffat fall med svårartade
bedrägeri- och förfalskningsmoment hade gjort saneringsfrågan
Bihang till riksdagens protokoll 1931. S sami. Nr tili—47.

1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

ytterligt aktuell. Att på frivilligketens väg uppnå en tillfredsställande
lösning av frågan syntes icke kunna påräknas. I garantikassan, som
dock ställde jämförelsevis blygsamma anspråk på sina medlemmar, bade
endast ett mindretal av landets sparbanker inträtt. Sådan saken läge till,
särskilt efter den senast inträffade händelsen, gjorde förhållandena det
alldeles nödvändigt att frångå frivillighetens väg. Det läge i sakens natur,
att det vore med tvekan styrelsen velat framlägga förslag örn obligatorisk
anslutning till en sparbankernas gemensamma säkerhetsfond.
Det vore en betänklig väg att slå in på. Men då denna väg vore den
enda säkert framkomliga till betryggande och uppehållande av den för
landet oändligt gagneliga sparbanksverksamheten samt för återställande
av det förtroende, med vilket sparbankerna dittills omfattats, och då sparbankerna
vore rustade att gå denna väg, ansåge styrelsen all tvekan böra
försvinna.

Styrelsen erinrade vidare örn tillvaron av lagstiftning rörande obligatorisk
säkerhetsfond för sparbanker i Finland och Norge samt utvecklade
sin uppfattning örn huruledes en allmän säkerhetsfond för de svenska
sparbankerna borde anordnas och förvaltas.

Över denna framställning avgav sparbanksinspektionen, efter överståt-,
hållarämbetets och länsstyrelsernas hörande, utlåtande den 14 mars 1930.
Sparbanksinspektionen förordade inrättandet av en fond av ifrågavarande
art samt föreslog vissa bestämmelser beträffande fondens organisation
och verksamhet. Länsstyrelserna ställde sig i allmänhet välvilliga mot
förslaget.

Med anledning av vad sålunda förekommit utarbetades i november 1930
inom finansdepartementet, med biträde av professorn C. G. Björling i
egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig, en promemoria angående inrättandet
av en allmän säkerhetskassa för rikets sparbanker. Promemorian
var åtföljd av, bland annat, ett utkast till lag örn sparbankernas allmänna
säkerhetskassa.

Över det sålunda tillkomna förslaget infordrades utlåtande från sparbanksinspektionen
ävensom från Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
vilka jämväl anbefalldes att vid sammanträden med representanter
för sparbankerna inhämta deras uppfattning i ärendet. Endast tre länsstyrelser,
nämligen länsstyrelserna i Älvsborgs, Västmanlands och Västernorrlands
län, hava ställt sig avvisande mot förslaget, medan övriga länsstyrelser
däremot tillstyrkt kassans inrättande. Överståthållarämbetet har
uttalat betänkligheter mot den ifrågasatta obligatoriska anslutningen till
kassan men funnit sig icke böra motsätta sig åtgärder i föreslaget syfte.
Av de sparbanker, som uttalat sig i ämnet, hava omkring 140 i princip tillstyrkt
och omkring 90 avstyrkt det föreliggande förslaget, varjämte något
över ett hundratal förordat uppskov med frågans lösning.

Med hänsyn till den tid som förflutit, sedan berörda utlåtanden inkommit,
anmodades den 7 september 1933 sparbanksinspektionen och sparbanksföreningens
styrelse att ånyo avgiva utlåtanden i ärendet, och meddelade
dessa i anledning härav, att under nämnda tid icke några omständig -

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

3

heter tillkommit, som föranledde ändring i förut intagen ståndpunkt. Inom
finansdepartementet verkställdes därefter en överarbetning av Björungs
förslag, varefter lagrådet hördes över det nya förslaget.

Detta förslag innebär i stort sett, att en särskild fond — sparbankernas
säkerhetskassa — skall bildas genom obligatoriska bidrag av alla sparbanker
i riket. Kassan är avsedd att bliva ett särskilt tillskapat rättssubjekt,
som förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i Stockholm.
Kassan skall hava till uppgift att under vissa angivna förutsättningar och
efter prövning av kassans styrelse lämna hjälp åt sparbanker och gottgörelse
åt insättare.

Departementschefen har beträffande frågan örn den föreslagna
lagstiftningen bör komma till stånd anfört följande:

Såsom av den föregående redogörelsen framgår föreligga inom sparbanksvärlden
vissa strävanden att genom en samverkan mellan sparbankerna
utjämna förlustriskerna och öka säkerheten för insättarna. En
utgångspunkt har därvid varit, att en stark intressegemenskap mellan
sparbankerna ansetts föreligga. Då emellertid gjorda försök att på frivillighetens
väg uppnå en samverkan av nämnda slag icke lett till åsyftat
resultat, hava förslag framställts att — liksom i Finland och Norge redan
skett — genom lagstiftning åstadkomma obligatorisk anslutning och
bidragsskyldighet till en kassa med förevarande syfte. Ett sådant ingripande
har utan meningsskiljaktighet förordats av sparbanksföreningens
styrelse och har också tillstyrkts av det stora flertalet länsstyrelser. Vidare
torde böra framhållas, att sparbanksinspektionen, som numera hunnit
förvärva en ingående kännedom örn sparbanksväsendet, i ett nyligen
avgivet yttrande kraftigt understrukit den även tidigare av inspektionen
uttalade önskvärdheten av en sådan kassas inrättande.

Det framkomna förslaget anser jag vara värt allvarligt beaktande.
Uppenbarligen bör emellertid en lagstiftning icke komma till stånd, såvida
icke väsentliga fördelar ur allmän synpunkt kunna vinnas genom densamma.
Vid frågans tidigare behandling har härvidlag särskilt framhållits
intresset av att stärka allmänhetens vid den tiden i viss mån rubbade
förtroende för sparbankerna. Måhända kan med visst fog sägas, att
detta intresse för närvarande icke är i samma mån aktuellt. Man får också
hoppas, att icke nya händelser skola inträffa, som föranleda liknande påfrestningar
för sparbanksväsendets anseende som för några år sedan, men
det kan enligt min mening icke vara klokt att i denna förhoppning underlåta
att skapa en organisation, som likväl under vissa förhållanden kan
komma att visa sig behövlig. Tvärtom är åtgärdens effektivitet i en
dylik situation beroende av, att den ifrågavarande organisationen under
en tid av mera lugna förhållanden varit i verksamhet.

Vad man synes böra fästa den största vikt vid är överhuvud, att den
föreslagna kassan säkerligen skulle vara ägnad att i väsentlig mån öka
sparbanksinsättarnas trygghet. Sparbanksinspektionens inrättande har
otvivelaktigt utgjort ett betydelsefullt steg i denna riktning, men lika tydligt
är, att inspektionen icke kan förhindra, att insättarna i en sparbank
kunna utsättas för avsevärda risker. De i sparbankslagen givnti bestämmelserna
örn skyldighet för sparbank att uppehålla viss relation mellan
fonderna och inlåningen kunna uppenbarligen heller aldrig skärpas därhän,
att varje särskild sparbank förpliktas alt hålla fonder av sådan stor -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

lek, att de ensamma kunna svara mot alla förekommande förlustrisker. En
större grad av trygghet för insättarna synes kunna vinnas endast genom
samverkan mellan sparbankerna i viss analogi med grundtanken för all
försäkringsverksamhet. Enligt min mening bör ett åläggande för sparbankerna
att bidraga till en kassa med ett sådant syfte icke vara ägnat
att i och för sig väcka några betänkligheter. I betraktande kommer därvid
främst det förhållandet, att i sparbankerna icke finnes något privat företagarintresse
att tillgodose och att sparbankerna därför icke kunna anses
som enskilda företag i vanlig mening utan snarare såsom institutioner, inrättade
i den allmänna välfärdens intresse. Därtill kommer, att de avgifter,
som skulle behöva avkrävas sparbankerna, näppeligen kunna för dessa
utgöra någon mera kännbar börda samt att det under alla förhållanden
måste anses synnerligen önskvärt och rimligt, att sparbankerna i gemen
svara för de ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten givit vid
handen, vid inträffade förluster för insättarna nu gärna riktas mot staten.

Onekligen kan den föreslagna lagstiftningen i någon mån komma att
innebära, att de välskötta företagen få hära följderna av försummelser i
andra företags ledning. På grund av den starka intressegemenskapen
mellan sparbankerna bör dock denna konsekvens enligt min mening icke
utgöra något avgörande skäl mot kassans inrättande, och detsamma torde
kunna sägas även örn övriga anmärkningar, som riktats mot förslaget.
Särskilt har det framhållits, att kassans tillvaro och utsikten till hjälp
från densamma lätt kunde verka förslappande på ansvarskänslan och
noggrannheten hos sparbanksledningarna samt vaksamheten hos insättarna.
Sparbanksstyrelserna skulle vid utlåning mot svag säkerhet kunna
resonera så, att risken i stort sett icke drabbade den utlånande sparbanken
utan de andra sparbankerna, och för insättarna skulle det måhända
te sig likgiltigt, örn de anförtrodde sina medel åt den ena eller
andra sparbanken. Framhållas må emellertid, att kassan enligt det föreliggande
förslaget icke skall hava till uppgift att obetingat och obegränsat
hjälpa, så snart förlust uppstått, utan att det förutsättes en prövning i varje
särskilt fall, huruvida och i vilken omfattning hjälp må anses skälig. Det
bör även märkas, att tillskott, som lämnas sparbank, förutsättes skola till
kassan återgäldas. Sparbanks ledning är dessutom enligt lag ansvarig för
skada, som genom dess vårdslöshet tillskyndas sparbanken.

På anförda skäl har jag ansett mig böra förorda att en lagstiftning om
bildande av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning för samtliga
rikets sparbanker genomföres.

Lagförslagets mera grundläggande bestämmelser för kassans organisation
och verksamhet äro följande.

Enligt 2 § i lagförslaget, vilken paragraf berör bid ragssky Idig heten,
skall varje sparbank såsom bidrag till kassan årligen erlägga 2/100
procent av de medel, som sparbanken vid utgången av nästföregående
kalenderår förvaltade. Bidragsskyldigheten skall dock upphöra, när
kassans behållning uppgår till 10 miljoner kronor. Från bidragsskyldighet
äro på sätt i andra stycket av förevarande paragraf närmare angives
befriade sparbanker med svag fondställning.

Lagförslagets 3 § innehåller bestämmelser örn kassans maximi -

Bankoutskottets utlåtande Nr 46. 5

storlek och om sparbanks rätt till utdelning från kassan.
Enligt första stycket av 3 § skall, när kassans behållning uppgår till
10 miljoner kronor, hälften av den behållna avkastningen årligen utdelas
till sparbankerna, och när behållningen uppgår till 30 miljoner kronor,
skall hela avkastningen utdelas. Utdelningen skall ske i förhållande till
sammanlagda beloppet av vad varje sparbank inbetalat till kassan.

Av förenämnda bestämmelse framgår alltså, att vid beräkning av utdelningen
till de olika sparbankerna hänsyn ej skall tagas till den å de erlagda
avgifterna erhållna ränteavkastningen. Att märka är vidare, att
storleken av inbetalningarna till kassan endast inverkar på utdelningen
från densamma. Möjligheten för en sparbank eller dess insättare att erhålla
bistånd av kassan är däremot icke beroende av, örn oell till vilket belopp
sparbanken erlagt avgifter till kassan.

I första stycket av 3 § föreskrives vidare, att sparbank, utöver rätt till
utdelning, må, så länge kassan består, ej göra gällande någon rätt till kassans
tillgångar. I anslutning härtill är i andra stycket av 3 § upptagen en
föreskrift därom, att sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans
tillgångar vid dess upplösning ej må uppföras såsom tillgång i sparbankens
räkenskaper eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse
av sparbankens rörelse å annan sparbank.

Bestämmelser örn kassans förvaltning och revision äro
upptagna i lagförslagets 4 § respektive 7 §. Till dessa paragrafer återkommer
utskottet i det följande.

I fråga örn placeringen av kassans medel innehåller 5 §
i lagförslaget, att dessa skola insättas bos riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 2o § lagen om
sparbanker. Ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel må
dock innestå bos inländskt bankbolag eller sparbank.

Bestämmelser örn kassans verksamhet äro intagna i 6 §. Enligt
denna paragraf må kassans styrelse efter prövning i varje särskilt fall
och på villkor som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels
tillskott till säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade
förluster nedgått under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt
gällande lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes
skäligt, gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation elier
försatts i konkurs.

Departementschefen bar i anslutning till denna paragraf anfört följande:

Aven enligt min mening bör hjälp från kassan kunna lämnas dels såsom
tillskott till sparbanks säkerhetsfond och dels såsom gottgörelse åt
insättare, vilka eljest till följd av sparbanks insolvens skulle förlora större
eller mindre del av sina tillgodohavanden. Från sparbankshall har visserligen
ifrågasatts, att endast den sistnämnda arten av hjälp borde ifrågakomma,
men då insättarnas intressen otvivelaktigt i många fall bliva bäst
tillgodosedda genom att vederbörande sparbank sättes i stånd att övervinna
en tillfällig kris för att därefter i lugn få fortsätta sin rörelse, anser

6

fiankoutskottets utlåtande Nr 46.

jag mig icke kunna förorda en sådan begränsning av kassans uppgift.
Hjälpen åt sparbank bar även den fördelen, att därigenom bevaras utsikten
för kassan att i sinom tid återfå utlagda belopp.

För att kassan skall kunna ingiva allmänheten förtroende för sparbankerna
oell därigenom gagna sparbanksväsendet i dess helhet är det uppenbarligen
av7 synnerlig vikt, att möjligheten till hjälp från kassan icke
kringskäres av alltför många och stränga restriktioner. Hr denna synpunkt
torde vissa erinringar kunna göras mot de i motiven uppdragna
riktlinjerna för kassans hjälpverksamhet.

Sålunda vill jag ansluta, mig till den i ett flertal utlåtanden uttalade
uppfattningen, att vårdslöshet eller försumlighet från ledningens sida icke
bör utgöra något ovillkorligt hinder för stöd åt sparbank. För denna art
av hjälp synes vara fullt tillräckligt att fordra, att sparbanken kan anses
vara livskraftig och att dess fortbestånd motsvarar ett mera betydande
ortsintresse. Föreligga båda dessa förutsättningar, vilka väl i och för sig
skulle motivera tillkomsten av en ny sparbank, synes intet vara att erinra
mot att sparbanken med kassans hjälp sättes i stånd att fortsätta sin rörelse,
naturligtvis under förutsättning att garantier skapas mot ett upprepande
av försummelserna.

Att vårdslöshet från styrelsens sida icke bör utesluta hjälp åt insättarna,
synes mig uppenbart. Även förslaget torde utgå från denna uppfattning,
ehuru man på några håll trott sig böra tolka motiven i motsatt
riktning. Beträffande denna art av hjälp har i motiven anförts, att den
icke bör utgå i andra fall än då insättarna handlat med tillbörlig försiktighet.
Ehuru det i praktiken säkerligen kommer att ställa sig ganska
svårt att realisera detta krav, anser jag detsamma böra i princip upprätthållas.
Jag vill emellertid betona, att endast en mera påtaglig oförsiktighet
härvidlag bör komma i betraktande, såsom då insättare genom sin
personliga ställning haft tillfälle att få en inblick i sparbankens ekonomi
och sålunda bort inse den med insättningen förbundna risken.

Även vissa andra framställda anmärkningar synas mig beaktansvärda.
Då det emellertid enligt min mening icke gärna är möjligt att
ens någorlunda uttömmande angiva de omständigheter, till vilka hänsyn
bör tagas vid bedömande av förekommande hjälpfrågor, anser jag i likhet
med sparbanksföreningens styrelse den lämpligaste utvägen vara, att
kassans styrelse tillerkännes diskretionär prövningsrätt, huruvida och i
vad mån eller i vilken form hjälp bör lämnas. Därvid bör styrelsen givetvis
även vara berättigad att uppställa särskilda villkor för hjälpens
åtnjutande. Sålunda synes det angeläget, att styrelsen vid tillskott till
säkerhetsfond tillser, att nödiga bestämmelser träffas örn återbetalning
till kassan, och vid denna hjälpform bör styrelsen exempelvis även kunna
fordra, att ändring göres beträffande sparbankens ledning eller att sparbanken
underkastar sig tillsyn från styrelsens sida, till dess tillskottet
återgäldats.

Då gottgörelse åt insättare i sparbank icke lärer kunna ifrågakomma
i andra fall än då sparbanken trätt i likvidation eller försatts i konkurs,
torde detta böra komma till uttryck i lagtexten.

Att medgiva rätt till klagan över styrelsens beslut synes mig varken
behövligt eller lämpligt. Ett beslut örn stöd åt sparbank måste enligt sakens
natur ofta fattas skyndsamt och genast bliva bindande.

Enligt 8 § i lagförslaget skola de närmare bestämmelser, som erfordras
för tillämpning av lagen, meddelas av Konungen. I främsta rummet av -

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

7

ses Ilar föreskrifter angående kassans förvaltning och revision, styrelsens
sammanträden och protokoll, beslutför! antal inom styrelsen, befogenhet
för denna att anställa avlönat biträde, indrivning av sparbankernas bidrag
till kassan och redovisning av dessa bidrag m. m.

Beträffande utredningen i övrigt får utskottet hänvisa till propositionen.

I likhet med departementschefen anser utskottet, att en sparbankernas
säkerhetskassa, anordnad på sätt i propositionen föreslås, skulle kunna
medföra fördelar för sparbanksväsendet. En sådan kassa skulle otvivelaktigt
vara ägnad att öka insättarnas trygghet och samtidigt stärka förtroendet
för sparbankerna. I och för sig måste det dessutom anses vara
en sund och riktig grundtanke, att sparbankerna genom erläggande till
en sådan kassa av bidrag, vilka närmast kunna likställas med försäkringsavgifter,
samverka till en utjämning av förlustriskerna. Den i kassan
avsedda fondbildningen torde därjämte kunna göra det möjligt för sparbankerna
att i gemen svara för ersättningsanspråk, som, enligt vad erfarenheten
givit vid handen, vid inträffade förluster för insättarna nu
gärna riktas mot staten. Då utskottet sålunda finner starka skäl vara
anförda för bildandet av en säkerhetskassa med obligatorisk anslutning
‘för samtliga rikets sparbanker, vill utskottet för sin del förorda, att en
lagstiftning härom genomföres. Vad beträffar det lagförslag i ämnet,
som av Kungl. Maj:t framlagts för riksdagen, har utskottet i allt väsentligt
kunnat giva sin anslutning till detsamma. Endast i följande avseenden
har förslaget givit utskottet anledning till erinringar eller uttalanden.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle, såsom redan nämnts, bidrag till
kassan erläggas av sparbankerna, intill dess kassans behållning nppgår till
10 miljoner kronor. Därefter skulle hälften av den behållna avkastningen
fonderas och andra hälften årligen utdelas till sparbankerna. Vid en uppnådd
behållning av 30 miljoner kronor skulle ytterligare fondering ej ske
utan hela avkastningen utdelas. Frågan örn vilka belopp, som lämpligen
böra i nu nämnda hänseenden fastställas för kassan för att denna skall
kunna på tillfredsställande sätt fylla sin uppgift, kan självfallet icke lösas
efter några objektiva grunder. Av vikt är emellertid, såsom departementschefen
framhållit, att kassan icke utrustas med så begränsade resurser,
att alltför starka restriktioner måste uppställas vid en påkallad
hjälpaktion, samt att kassans behållning utan alltför stor tidsutdräkt uppbringas
till ett jämförelsevis betydande belopp. Vad först angår behållningens
maximibelopp har det från angivna utgångspunkt synts utskottet vara
ändamålsenligt, att detta belopp — i stället för att, såsom Kungl. Maj:t
föreslagit, bestämmas till ett visst, av sparbankernas omslutning oberoende
belopp — sättes i relation till det av dem förvaltade kapitalet. Lämpligen
synes kassans maximibelopp — i likhet med vad som stadgas i motsvarande

Utskottet.

S Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

finsk oell norsk lagstiftning — böra fastställas till en procent av sammanlagda
beloppet förvaltade medel i samtliga rikets sparbanker. Till påskyndande
av kassans tillväxt bör vidare enligt utskottets mening någon
utdelning från kassan icke äga rum, förrän den uppnått en behållning av
20 miljoner kronor; hela avkastningen skulle sålunda fonderas, intill kassan
nått detta belopp. Utskottet föreställer sig, att en sådan bestämmelse
icke skulle medföra olägenhet för sparbankerna, enär utdelningen i allt
fall torde bliva av ringa ekonomisk betydelse för de flesta av dem. Någon
ökning av den tid, varunder avgifter skola erläggas av sparbankerna,
ifrågasättes icke av utskottet. I anslutning till vad nu anförts förordar
utskottet en ändring av 3 § i lagförslaget av innebörd, att, sedan kassans
kapital uppgått till 10 miljoner kronor, den årliga avkastningen i sin helhet
tillgodoföres kassan, intill dess denna vuxit till 20 miljoner kronor,
samt att därefter hälften av avkastningen utdelas till sparbankerna, tills
kassan uppnått ett belopp, motsvarande en procent av sparbankernas sammanlagda
insättarbehållning, då hela avkastningen bör tillkomma sparbankerna.

Enligt 4 § i lagförslaget skulle av styrelsens fem ledamöter en ledamot,
ordföranden, såsom representant för det allmänna utses av Konungen.
Övriga ledamöter skulle representera kassans delägare, sparbankerna,
och utses i den ordning Konungen bestämmer. Därest sammanslutning
finnes, omfattande mer än halva antalet sparbanker i riket, skulle
Konungen äga bestämma, att denna sammanslutning skulle utse visst antal,
minst två, ledamöter i styrelsen. För sådant fall skulle Konungen
äga att i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen, utse
återstående antal ledamöter i styrelsen.

Beträffande nyss angivna undantag från huvudregeln att sparbankerna
skola utse samtliga ledamöter i styrelsen utom ordföranden har departementschefen
framhållit, att detsamma hade sin grund uteslutande i
praktiska skäl. Anordningen borde enligt departementschefens uppfattning
ej vara ägnad att väcka några betänkligheter, alldenstund det syntes
kunna med visshet förväntas, att Kungl. Majit icke skulle lämna obeaktat
vad de utanför sammanslutningen stående sparbankerna kunde
framföra såsom önskemål beträffande personvalet. Vad anginge fördelningen
av platserna i styrelsen mellan sparbanker inom och utanför sammanslutningen
vore att märka, att av insättarbehållningen i samtliga rikets
sparbanker belöpte vid 1932 års slut 95.5 procent å sparbanker, anslutna
till svenska sparbanksföreningen. Då de utanför föreningen stående
sparbankerna för närvarande uppginge till ett antal av 69, syntes det departementschefen
knappast vara riktigt att låta dessa bliva helt utan representant.
Å andra sidan vore det uppenbart, att sparbanksföreningen,
som omfattade 412 sparbanker, i nuvarande situation ej borde utse
mindre än tre ledamöter. Att i lagen fastställa någon för alla fall lämplig
norm för fördelningen läte sig icke gärna göra, utan det syntes böra

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

9

överlämnas åt Kungl. Majit att träffa avgörande med hänsyn till de varje
gång föreliggande förhållandena.

Såsom framgår av vad departementschefen sålunda anfört, har med
den föreslagna avfattningen av bestämmelserna örn utseende av styrelsens
ledamöter åsyftats att ernå ett såvitt möjligt enkelt valsätt. Då den
befogenhet, som härvid skulle tillkomma Kungl. Majit, icke synes innebära
ett uppgivande av principen, att kassans styrelse i första hand bör
representera delägarna i kassan, vill utskottet för sin del biträda det
framlagda förslaget. Med avseende å vad departementschefen anfört beträffande
förhållandet mellan det antal ledamöter i styrelsen, som det under
nuvarande situation bör tillkomma svenska sparbanksföreningen att utse,
och det antal, som bör utses av de till föreningen ej anslutna sparbankerna,
vill utskottet såsom sin mening uttala, att vid fördelningen av
platserna hänsyn i främsta rummet bör tagas till storleken av insättarbehållningen
i sparbankerna. Skulle de utanför sparbanksföreningen
stående sparbankerna, såsom för närvarande är fallet, endast förvalta
en mycket obetydlig del av insättarbehållningen i samtliga rikets sparbanker,
synes det knappast kunna betraktas såsom orättvist, örn samtliga
ifrågavarande fyra representanter utsåges av föreningen. Att de utanför
denna sammanslutning stående sparbankerna skulle, oavsett betydelsen
av denna grupp, särskilt representeras i styrelsen, torde näppeligen
vara behövligt, enär det lärer kunna förutsättas, att dessas intressen,
därest de till äventyrs skulle skilja sig från de övriga sparbankernas, i
erforderlig mån komma att bevakas av den utav Konungen utsedde ordföranden
i styrelsen. Möjligheten av anslutning till sparbanksföreningen
står vidare öppen för de ifrågavarande sparbankerna, en anslutning, som
ur det allmännas synpunkt synes vara önskvärd.

I fråga örn kassans revision innebär lagförslaget (7 §), att för granskning
av styrelsens förvaltning och kassans räkenskaper skola årligen,
på sätt Konungen bestämmer, utses två revisorer jämte suppleanter för
dem. Departementschefen har uttalat, att det syntes lämpligt, att en revisor
jämte suppleant för denne utsåges av Kungl. Majit och en revisor
jämte suppleant av sparbankerna eller sammanslutning mellan sådana.
Åtminstone vid nuvarande stora anslutning till sparbanksföreningen
skulle valrätten komma att utövas av föreningen.

Mot vad sålunda föreslagits har utskottet icke funnit anledning till annan
erinran, än att — i analogi med vad som föreskrives i banklagen
örn revisors kompetens — i lagtexten synes böra angivas, att revisorerna
skola vara med det ekonomiska livet väl förtrogna personer samt
att en av dem skall hava vunnit beprövad erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, med förklarande, att Kungl. Majlis
i propositionen nr 54 framlagda förslag till lag om

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

sparbankernas säkerhetskassa icke kunnat av riksdagen
i oförändrat skick antagas, må för sin del antaga
följande

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Förslag

till

Lag

örn sparbankernas säkerhetskassa.

Härigenom förordnas som följer:

1 %.

För sparbankerna i riket skall finnas en gemensam fond (sparbankernas
säkerhetskassa) med uppgift att i enlighet med de i denna lag givna bestämmelser
trygga sparbankernas verksamhet och insättarnas rätt.

2 §.

Såsom bidrag till kassan skall sparbank varje år, därest kassans behållning
ej uppgår till tio miljoner kronor, erlägga ett belopp motsvarande
två hundradels procent av de medel, som sparbanken vid utgången
av nästföregående kalenderår förvaltade.

Vad nu sagts gälle ej sparbank, vars fonder, sedan i förekommande
fall därifrån avdragits säkerhetsfond och under de tio första åren efter
sparbankens bildande jämväl grundfond, antingen icke uppgå till det i
förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande lag erforderliga
beloppet eller genom bidragets betalning skulle komma att nedgå under
detta belopp.

3§.

Uppgår kassans behållning till
tio miljoner kronor, skall hälften
av den behållna avkastningen årligen
utdelas till sparbankerna efter
förhållandet mellan de bidrag
varje sparbank sammanlagt inbetalat
till kassan. Uppgår behållningen
till trettio miljoner kronor,
skall hela avkastningen efter samma
grund utdelas. I övrigt åge
sparbank, så länge kassan består,

3$.

Uppgår kassans behållning till
tjugo miljoner kronor, skall hälften
av den behållna avkastningen
årligen utdelas till sparbankerna
efter förhållandet mellan de bidrag
varje sparbank sammanlagt
inbetalat till kassan. Uppgår behållningen
till ett belopp motsvarande
en procent av de medel, som
sparbankerna vid utgången av
nästföregående kalenderår sam -

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

11

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

ej göra gällande någon rätt till manlagt förvaltade, skall liela avkassans
tillgångar. kastningen efter samma grund ut delas.

I övrigt åge sparbank, så
länge kassan består, ej göra gällande
någon rätt till kassans tillgångar.

Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid
dess upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper
eller överlåtas annorledes än i samband med överlåtelse av sparbankens
rörelse å annan sparbank.

4 i

1 mom. Kassan förvaltas av en styrelse av fem ledamöter med säte i
Stockholm. Av ledamöterna utses en, tillika ordförande, av Konungen
samt de övriga av sparbankerna i den ordning Konungen bestämmer.
Finnes sammanslutning, omfattande mer än balva antalet sparbanker i
riket, äger Konungen bestämma, att denna sammanslutning skall utse
visst antal, minst två, ledamöter i styrelsen; och äger Konungen för sådant
fall i stället för de sparbanker, som ej tillhöra sammanslutningen,
utse återstående antal ledamöter i styrelsen. Suppleanter till lika antal
som de ordinarie ledamöterna utses i samma ordning som dessa. Arvoden
åt styrelsens ledamöter bestämmas av Konungen.

Styrelsens ledamöter och suppleanter utses för en tid av fyra år. Ledamot
eller suppleant må, ändå att den tid för vilken han blivit utsedd ej
gått till ända, skiljas från uppdraget genom beslut av den eller dem, som
utsett honom.

Styrelseledamöter, som genom att överträda denna lag eller med stöd
därav meddelade bestämmelser eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet
tillskynda kassan skada, svare för skadan en för alla och alla för en.

2 mom. Sparbanksinspektören eller, vid förfall för honom, annan ledamot
av sparbanksinspektionen äger vid styrelsens sammanträden deltaga
i överläggningarna och få till protokollet antecknad den mening han uttalat
i ärende som förekommit till behandling.

5 §.

Kassans medel skola insättas hos riksgäldskontoret eller i riksbanken
eller placeras i sådana obligationer, som omförmälas i 25 § lagen örn sparbanker;
dock må ett belopp ej överstigande en tiondel av kassans medel
innestå hos inländskt bankbolag eller sparbank.

6 §.

Kassans styrelse må, efter prövning i varje särskilt fall och på villkor
som styrelsen äger bestämma, av kassans medel bevilja dels tillskott till

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

säkerhetsfond åt sparbank, vars fonder i följd av inträffade förluster nedgått
under det i förhållande till sparbankens inlåning enligt gällande
lag erforderliga beloppet, dels ock, i den utsträckning så finnes skäligt,
gottgörelse åt insättare i sparbank, som trätt i likvidation eller försatts i
konkurs.

7 i

7 $.

För granskning av styrelsens förvaltning
och kassans räkenskaper
utses årligen, på sätt Konungen bestämmer,
två revisorer jämte
suppleanter för dem. Revisorerna
skola vara med det ekonomiska livet
väl förtrogna personer, och en
av dem skall hava vunnit beprövad
erfarenhet beträffande revisionsverksamhet.
Arvoden åt revisorerna
bestämmas av Konungen.

Revisorerna hava att efter verkställd granskning avgiva berättelse däröver
till sparbanksinspektionen. Inspektionen, som även själv må företaga
erforderlig granskning, bar att till Konungen avgiva utlåtande över
revisorernas berättelse. Örn ansvarsfrihet för styrelsen beslutar Konungen.

Hava revisorerna i sin berättelse mot bättre vetande lämnat oriktig
uppgift eller uppsåtligen underlåtit att göra anmärkning mot sådan
uppgift i handling, som av dem granskats, eller vid fullgörande av sitt
uppdrag visat vårdslöshet, svare de en för båda och båda för en för därav
uppkommen skada.

För granskning av styrelsens
förvaltning och kassans räkenskaper
utses årligen, på sätt Konungen
bestämmer, två revisorer jämte
suppleanter för dem. Arvoden åt
revisorerna bestämmas av Konungen.

8 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag,
meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Stockholm den 15 maj 1934.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Bankoutskottets utlåtande Nr 46.

13

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindgren, Lindley, Johansson i Friggeråker,
Forssell*, Nilsson i Mölndal* och Silfverstolpe;

från andra kammaren: herrar Leffler, Laurén, Lovén, Ryberg, Paulsen, Wikström*,
Andersson i Falkenberg och Gustavson i Sala.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.