10
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
Nr 34.
, Ankom till riksdagens kansli den 23 april 1934 kl. 12 m.
Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från
vissa stadganden angående bankbolags inlåning.
I en till riksdagen avlåten, den 9 mars 1934 dagtecknad proposition, nr
238, som hänvisats till bankoutskottets förberedande handläggning, har
Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, jämlikt § 87 regeringsreformen, föreslagit
riksdagen antaga följande vid propositionen fogade
Förslag
till
lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden
angående bankbolags inlåning.
Härigenom förordnas, att Konungen för viss bestämd tid, dock ej längre
än till och med den 30 juni 1936, må i nedan angivna hänseenden medgiva
undantag från vad i 49 och 165 §§ lagen örn bankrörelse stadgas örn bankbolags
inlåning:
1. Bankbolag, vars egna fonder uppgå till mera än fem miljoner kronor,
må befrias från skyldighet att iakttaga stadgandet att inlåningen
icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets egna fonder.
2. Utöver det belopp, vartill bankbolags inlåning jämlikt nämnda lagrum
samt medgivande som kan hava lämnats enligt första punkten högst
må uppgå, må inlåning förklaras tillåten med ett belopp motsvarande bolagets
inneliggande kassa jämte vad för bolagets räkning innestår hos
Sveriges riksbank.
Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
11
Enligt 49 och 165 §§ lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om bankrörelse,
såsom dessa lagrum lyda enligt lag den 21 maj 1920 (nr 211), må bankaktiebolags
och solidariskt bankbolags inlåning, där bolagets fonder uppgå
till högst fem miljoner kronor, allenast med det belopp, som motsvarar vad
för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem
gånger beloppet av bolagets egna fonder. Uppgår bankbolags egna fonder
till mera än fem miljoner kronor, må enligt samma lagrum inlåning äga
rum högst till belopp av tjugufem miljoner kronor ökat med nio gånger
skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och fem miljoner kronor,
dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets
egna fonder.
En riklig tillgång på insättarmedel i vissa banker har medfört, att den
sålunda föreskrivna relationen mellan inlåningen och de egna fonderna
icke kunnat i några fall upprätthållas. I anledning härav har Svenska
bankföreningens styrelse i skrivelse den 9 december 1933 till Konungen
hemställt örn åtgärder i syfte att möjlighet bereddes bankerna att — i
likhet med vad under viss period tidigare varit förhållandet — i fall
av behov erhålla tillstånd av vid beräknandet av sin inlåningsrätt med
sina fonder likställa kapital, som anskaffats genom emission av förlagsbevis.
Sedan bank- och fondinspektionen avgivit utlåtande över denna
framställning, har bankföreningens styrelse ingivit en ny framställning
i ämnet, innefattande förslag, till följande jämkningar i gällande regler
för beräknande av inlåningsrätten, nämligen:
l:o) Den rätt, som tillkomme banker med fonder av högst fem miljoner
kronor, att från inlåningssumman avdraga det belopp, som motsvarade vad
som för vederbörande banks räkning innestode hos annan inländsk bank,
utsträcktes till att gälla samtliga banker och att avse jämväl medel, som
innestode hos riksbanken; samt
2:o) Den till inlåningsregeln rörande de större bankerna fogade restriktionen,
att inlåningssumman dock icke finge överstiga åtta gånger beloppet
av bankens egna fonder, uppmjukades genom meddelande av befogenhet
för Kungl. Majt att i särskilt fall bevilja dispens därifrån, varav skulle
följa att i dylikt fall inlåningsmaximum komme att beräknas uteslutande
efter huvudregeln, oavsett huruvida detta maximum komme att något överstiga
åtta gånger fondernas belopp.
Detta förslag har tillstyrkts av bank- och fondinspektionen, som jämväl
framlagt förslag till lag örn ändrad lydelse av 49 och 165 §§ banklagen,
innefattande ändring i de båda avseenden, som i den sista framställningen
från bankföreningens styrelse föreslagits.
Härjämte hava fullmäktige i riksbanken — under framhållande av
önskvärdheten av att dispens från inlåningsregeln endast lämnades för
viss begränsad tid — förklarat sig icke avstyrka bifall till förslaget.
Departementschefen har i ärendet anfört följande:
Såsom torde framgå av det anförda påkallas ändringar i de år 1920 ge -
12
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
Vtsk&ttet.
nomförda bestämmelserna i banklagen örn förhållandet mellan bankbolags inlåning
och egna fonder icke av något mera allmänt behov. I huvudsak
är det förhållandena i en av våra storbanker, som föranlett ifrågavarande
framställningar. Härjämte visar utredningen, att två av de solidariska
bankbolagen enligt senaste uppgifter lia en inlåning, som är något större
än lagen egentligen medgiver, samt att ytterligare ett bankaktiebolag
efter det att vissa föreslagna avskrivningar genomförts kommer att få
fonderna så minskade, att de icke stå i behörig relation till inlåningen.
Het synes mig emellertid ligga i sakens natur, att därest sålunda undantagsvis
i någon bank till följd av bankens utveckling eller andra omständigheter
svårigheter yppas att uppfylla givna regler av förevarande
art, den närmast till hands liggande lösningen icke bör vara att dessa regler
jämkas utan att banken vidtager sådana åtgärder som erfordras för att
lagens föreskrifter skola kunna uppfyllas. Detta kan ske antingen genom
att minskning i inlåningen åstadkommes eller genom att fonderna ökas.
Jag anser mig således icke kunna förorda, att några definitiva ändringar i
banklagens förevarande bestämmelser nu genomföras.
Därest statsmakterna intaga denna ståndpunkt, kan det emellertid möjligen
för någon bank bliva fråga örn att vidtaga åtgärder av antytt slag, vilka
först efter någon tid kunna genomföras eller vilka först småningom kunna
leda till åsyftat resultat. Fördenskull synes mig rimligt och lämpligt, att
det — i anslutning till vad fullmäktige i riksbanken uttalat — genom en
provisorisk lagstiftning beredes möjlighet för Kungl. Majit att för den
närmaste tiden medgiva erforderlig dispens från de bestämmelser, som äro
i fråga. Beträffande omfattningen av en sådan dispensrätt anser jag till
en början i enlighet med vad i ärendet föreslagits, att dispensrätten bör
kunna avse den för banker med fonder till större belopp än fem miljoner
kronor givna regeln att inlåningen — även örn den för sådana banker
gällande huvudregeln är uppfylld — icke må överstiga åtta gånger beloppet
av bolagets egna fonder. Dessutom synes mig lämpligt att möjliggöra avvikelse
från bestämmelserna i den formen, att en banks inlåning tillätes
överstiga vad eljest är medgivet med ett belopp som motvarar bankens
inneliggande kassa och tillgodohavande hos riksbanken. Jag vill erinra,
att tillgångar av detta slag kunna sägas för banken representera ett oplacerat
kapital, vilket det synes vara naturligt att avräkna vid bestämmande
av inlåningsrelationen. En dispensrätt av angiven innebörd torde bliva
tillfyllest för det aktuella behovet. Enligt min mening bör den nu förordade
lagstiftningen innehålla, att dispens skall lämnas för viss bestämd
tid, dock ej längre än till utgången av juni månad 1936.
I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört har inom finansdepartementet
utarbetats det vid propositionen fogade förslaget till lag
örn rätt för Konungen att medgiva undantag från vissa stadganden angående
bankbolags inlåning, vilket förslag av lagrådet lämnats utan anmärkning.
Under åberopande av vad departementschefen anfört får utskottet tillstyrka
riksdagen antaga det genom förevarande proposition framlagda
lagförslaget.
Bankoutskottets utlåtande Nr 34.
13
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må bifalla Kungl. Maj:ts förevarandeproposition.
Stockholm den 23 april 1934.
På bankoutskottets vägnar:
HARALD AKERBERG.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Forssell*,.
Nilsson i Mölndal* och Silfverstolpe; samt
fran andra kammaren: herrar Laurén, Lovén, Ryberg, Paulsen, Wikström, Anderssoni
Falkenberg, Svedman och Gustavson i Sala*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Bihang till riksdagens protokoll 1934.
S sami.
Nr 33—34.
S -