Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

1

Sr 28.

Ankom till riksdagens kansli den lii april 1934 kl. 3 e. m.

Utlåtande, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

För den granskning av riksgäldskontorets styrelse oell förvaltning, som
åligger innevarande års riksdags bankoutskott, bär utskottet tagit del av
dels de allmänna protokoll och protokoll över låneärenden, som blivit förda
lios fullmäktige i riksgäldskontoret från oell med den 10 januari 1933, intill
vilken dag ansvarsfrihet tillerkänts fullmäktige för deras i protokollen
antecknade beslut och åtgärder, till och med den 9 januari 1934, dels
den av riksdagens år 1933 församlade revisorer avgivna berättelsen örn
granskning av riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning för tiden 1 juli
1932—30 juni 1933, dels ock fullmäktiges med utskottets memorial nr 2
överlämnade, till 1934 års riksdag avgivna berättelse.

Sedan utskottet numera fullgjort sitt granskningsuppdrag, får utskottet
avgiva berättelse över den verkställda granskningen.

l:o.

Anmälan örn vägrat utbyte av premieobligationer. Revisorerna hava i
sin förenämnda berättelse (sid. 45—48) återgivit en till dem inkommen anmälan
örn vägrat utbyte1 efter den 18 oktober 1933 av premieobligationer
av år 1923 mot sådana av år 1933. I denna anmälan framhålles, att ehuru
riksgäldskontoret i prospekt och annorledes tillförsäkrat innehavarna av
förstnämnda obligationer rätt att under tiden 18 september—14 oktober
1933 1 samt därefter i mårn av tillgång utbyta dessa obligationer mot obligationer
av 1933 års lån, riksgäldskontoret efter den 18 oktober vägrat
verkställa sådant utbyte och i stället vidtagit försäljning av återstående
obligationer av lånet.

För egen del hava revisorerna i ärendet uttalat, att den av riksgäldskontoret
givna utfästelsen örn utbyte av obligationer ej gärna av allmänheten
kunnat tolkas på annat sätt, än att innehavare av 1923 års premieobligationer
under tiden från och med den 18 september till och med den
14 oktober (efter tidens förlängning den 18 oktober) skulle hava ovillkorlig
rätt att få byta sina äldre obligationer mot 1933 års premieobligationer,

1 Sedermera utsträcktes liden för utbytet lill oell nied den 18 oktober 1933.

Bihang lill riksdagens protokoll 1034, 8 saini. Nr 08. 1

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottet.

och att även därefter dylikt utbyte skulle få äga rum, så länge riksgäldskontoret
ännu innehade osålda premieobligationer av 1933 års emission.
Huruvida denna tolkning även vore den juridiskt riktiga, syntes revisorerna
i detta sammanhang sakna betydelse. Det avgörande syntes nämligen
vara, att emitteringar och konverteringar av statslån beslutades och genomfördes
på ett sådant sätt, att allmänhetens förtroende bibehölles. Revisorerna
funne det därför önskvärt, att alla meddelanden till allmänheten
rörande bland annat villkor och tidpunkter för emittering och konvertering
formulerades så klart och otvetydigt, att någon tvekan örn deras
rätta tolkning icke behövde uppstå.

Med anledning av revisorernas uttalande hava fullmäktige i riksgäldskontoret
i skrivelse den 21 december 1933 — vilken skrivelse återgivits i
anslutning till den tryckta revisionsberättelsen (sid. 53—56) — förklarat,
att fullmäktige aldrig kunnat med orden »och därefter i mån av tillgång»
avse, att utbytet skulle fortgå så länge riksgäldskontoret ännu innehade
några osålda obligationer av det nya premielånet. Följden skulle i så fall
hava blivit, att riksgäldskontoret ej på lång tid skulle hava kunnat avsluta
emissionen av 1933 års premieobligationslån, utan varit nödsakat att
kanske under flera år framåt hålla obligationer tillgängliga för eventuellt
utbyte och sålunda överhuvud taget ej kunnat försälja några obligationer
under emissionstidens senare skede. Då emellertid ifrågavarande
i annonser och prospekt använda formulering tydligen på sina håll föranlett
missförstånd, vore det givetvis angeläget, att vid emission av eventuella
blivande premieobligationslån tillsåges, att meddelanden till allmänheten
gåves sådan avfattning, att missuppfattningar av meddelandenas
innebörd i görligaste mån uteslötes.

Utan att ingå på frågan örn lämpligheten av att i förevarande fall utbyte
av premieobligationer ägt rum samtidigt med försäljning av sådana,
finner utskottet naturligt, att allmänheten på grund av formuleringen
av riksgäldskontorets prospekt m. m. bibringats den uppfattningen,
att sådant utbyte skulle komma att medgivas även efter utgången av
den egentliga uthytesperioden, så länge riksgäldskontoret ännu innehade
osålda obligationer. Såsom framgår av fullmäktiges yttrande, hava fullmäktige
emellertid, i anslutning till vad revisorerna anfört, ställt i utsikt
att vid emission av eventuella blivande premieobligationslån skulle tillses,
att meddelanden till allmänheten så avfattades, att missuppfattning av
meddelandenas innebörd så vitt möjligt icke uppstode. Vid sådant förhållande
bär utskottet endast ansett sig böra vad i detta ärende förekommit
för riksdagen

omförmäla.

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

2:o.

3

Emittering av premieobligationslån. Revisorerna hava vidare i sin förenämnda
berättelse (sid. 48—52) framställt vissa anmärkningar mot det
sätt, på vilket emitteringen av 1931 års oell 1933 års premieobligationer
skett och därvid särskilt berört vissa åtgöranden från riksgäldskontorets
och dess kommissionärers sida. Enligt revisorernas mening bade åtskilliga
omständigheter vid emissionen av dessa premieobligationslån säkerligen
bidragit till att bos allmänheten ingjuta en viss misstro.

Revisorerna hava vidare gjort gällande, att fullmäktige vid uppläggandet
av 1933 års premieobligationslån utgått från en räntefot, 4.3 procent,
som legat för högt i förhållande till den effektiva medelräntan å statsräntelån
vid ifrågavarande tidpunkt, samt att fullmäktige icke heller tillräckligt
beaktat den sjunkande tendensen i det allmänna ränteläget. Enligt
revisorernas mening borde vid uppläggande av premieobligationslån vinstplanen
så uppgöras, att räntekostnaden beräknades på ett för staten i förhållande
till läget på penningmarknaden något gynnsammare sätt än som
skedde beträffande 3933 års premieobligationslån. Med hänsyn till att beslutet
örn vinstplanen för lånet fattades redan i mars 1933, ehuru lånet var
avsett att emitteras först i augusti samma år, hava revisorerna ifrågasatt,
örn icke sådana anordningar kunde vidtagas, att kortare tid förflöte mellan
beslut örn uppläggandet av ett premieobligationslån och själva låneemitteringen,
i vilket fall läget på penningmarknaden med större säkerhet
skulle kunna bedömas.

Beträffande frågan huruvida systemet med försäljning av premieobligationer
på avbetalning borde bibehållas eller ej, hava revisorerna icke ansett
sig böra göra något uttalande. Örn köp av obligationer på avbetalning
även vid eventuella framtida emissioner skulle möjliggöras, ville
revisorerna dock ifrågasätta, örn icke riksgäldskontoret självt — möjligen
i samverkan med andra statens institutioner — skulle kunna handhava
även denna del av försäljningen. I varje fall syntes det, som örn en närmare
utredning av denna fråga kunde vara befogad. Skulle det därvid
visa sig, att det nuvarande systemet med särskilda auktoriserade kommissionärer
vore att föredraga — varvid de direkta kostnaderna för emissionen
icke borde få vara ensamt eller ens i huvudsak avgörande — syntes
det revisorerna, som örn de mellan riksgäldskontoret och kommissionärerna
träffade överenskommelserna i form av kontrakt, tillståndsbevis
eller annorledes borde utformas med än ytterligare noggrannhet. Sammanblandningen
vid försäljning hos kommissionärerna av å ena sidan
från riksgäldskontoret enligt kontrakt övertagna och å andra sidan i
öppna marknaden (riksgäldskontorets kassaexpedition däri inbegripen)
inköpta obligationer måste i varje fall och särskilt ur allmänhetens synpunkt
anses vara mindre lämplig. Vidare ville revisorerna ifrågasätta,
huruvida icke vid avbetalningsköp köpares rätt att vid köpeavtalets hä -

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

vande på grund av bristande betalning nied visst avdrag återfå inbetalt
belopp borde på ett effektivare sätt delgivas allmänheten.

Med anledning av vad revisorerna uttalat beträffande förefintligheten
av en viss misstro hos allmänheten, hava fullmäktige i sin ovanberörda
skrivelse framhållit, att trots de många enligt fullmäktiges mening oliernula
anmärkningar, som i pressen eller annorledes framkommit mot riksgäldskontorets
handläggning av premielånsemissioner, fullmäktige på goda
grunder vågade tro, att allmänhetens förtroende för riksgäldskontoret»
verksamhet dock ej blivit rubbat.

Med avseende å kostnaderna för 1933 års premieobligationslån hava fullmäktige,
bland annat, meddelat, att vinstplanen uppgjorts så, att densammas
slutsiffra ungefärligen överensstämt med den ränta, som för lånet
i fråga på grund av ränteläget vid tiden, då lånet beslöts, kunde anses
lämplig. Det vore enligt fullmäktiges mening en riktig och sund princip,
att köpare av premieobligationer finge räkna med ett totalt årligt vinstbelopp,
som motsvarade förräntningen av vanliga räntebärande obligationer,
och sålunda ej försattes i en sämre ställning än innehavarna av de
sistnämnda. I samband härmed hava fullmäktige uttalat, att man givetvis
borde sträva efter att vid eventuellt uppläggande av nya premieobligationslån
söka i möjligaste mån nedbringa tiden mellan fastställandet av
vinstplanen och lånevillkoren i övrigt samt själva låneemissionen för att
därigenom kunna så nära som möjligt anpassa villkoren till det vid emissionen
aktuella läget på penningmarknaden.

Beträffande den av revisorerna berörda frågan örn försäljning av premieobligationer
på avbetalning hava fullmäktige uttalat, att en avbetalningsförsäljning
genom riksgäldskontoret självt säkerligen komme att
bliva för statsverket mycket dyrbar med hänsyn till den personalkrävande
organisation, som en sådan anordning skulle nödvändiggöra. Därest
samverkan skulle etableras med någon statsinstitution, vore postverket den
enda, som därvid kunde komma i fråga. På anmodan av riksgäldskontoret
hade postverket redan vid emittering av 1921 års premieobligationslån erbjudit
sig att till allmänheten sälja obligationer på avbetalning, men denna
försäljningsform visade sig emellertid icke lämplig för postverket, varför
de underhandsförfrågningar som sedermera gjorts angående förnyad avbetalningsförsäljning
icke lett till något resultat. Därest ett nytt premieobligationslån
i framtiden skulle komma att uppläggas, syntes emellertid
en förnyad undersökning angående möjligheterna för en försäljning på
avbetalning med postverkets medverkan böra åvägabringas. Fullmäktige
ansa ge sig dock redan nu kunna uttala såsom sannolikt, att en dylik undersökning
skulle komma att giva ett sådant resultat, att valet i själva
verket endast komme att stå mellan att för avbeta! ningsförsäljningen anlita
privata kommissionärer eller ock avstå från denna försäljningsform.

Bankoutskottets utlåtande Nr 28. 5

De påpekanden, som av revisorerna gjorts beträffande vissa förhållanden
i samband med emitteringen av bär ifrågavarande premieobligationslån,
hava synts utskottet icke påkalla annat uttalande från utskottets
sida än att utskottet förutsätter, att fullmäktige vid blivande emissioner
av premieobligationslån icke skola underlåta tillse, att anledning
till berättigat missnöje hos allmänheten icke uppkommer.

I likhet med revisorerna anser utskottet, att de årliga kostnaderna för
1933 års premieobligationslån i form av vinstutlottningar fastställts till
högre belopp än som betingats av läget på penningmarknaden. I väsentlig
mån var detta förhållande föranlett av räntelägets utveckling under
den ansenliga tid — mer än fem månader — som förflöt från det beslutet
örn lånets uppläggande fattades och dess emittering skedde. Emellertid
hava fullmäktige förklarat sig komma att vid eventuellt uppläggande
av nya premieobligationslån i möjligaste mån söka nedbringa tiden
mellan lånebeslut och låneemission. Med anledning av den principiella
ståndpunkt, som fullmäktige synas intaga till frågan örn grunderna för
bestämmande av storleken av vinstutlottningarna å premieobligationslån,
vill utskottet framhålla, att villkoren för sådana lan, vilka till sin konstruktion
så väsentligt skilja sig från vanliga räntebärande obligationslån,
givetvis i första hand böra bestämmas med hänsyn till läget på den
speciella marknaden för premieobligationer.

Vad slutligen angår den av revisorerna berörda frågan örn försäljning
av premieobligationer på avbetalning liava fullmäktige ställt i utsikt, att,
därest ett nytt premieobligationslån skulle komma att uppläggas, undersökning
skall verkställas av möjligheterna för postverkets medverkan
därutinnan. I anslutning till vad revisorerna i detta sammanhang anfört
vill utskottet uttala, att, för den händelse riksgäldskontoret framdeles vid
försäljning av premieobligationer skulle komma att anlita biträde av privata
kommissionärer, denna försäljning synes böra regleras med beaktande
av de synpunkter, som av revisorerna framhållits.

Vad revisorerna anfört beträffande emitteringen av här ifrågavarande
premieobligationslån, har utskottet härigenom velat för riksdagen

omförmäla.

Åtgärder i fråga örn riksbyggnaderna å Helgeandsholmen lii. lii. Enligt
gällande reglementen för riksbanken och riksgäldskontoret äga fullmäktige
i dessa båda verk att gemensamt bland annat vidtaga de åtgärder,
som erfordras för utförande av riksdagens beslut i fråga om nya byggnader
för riksdagen m. m. och riksbanken, allt i överensstämmelse med de
närmare föreskrifter, som i särskilda skrivelser den 11 och 12 maj 1888
och den G april ISOG blivit av riksdagen meddelade.

Gemensamma sammantriiden mellan bemälda fullmäktige för utförande

Utskottet.

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

av ifrågavarande uppdrag hava, enligt vad utskottet inhämtat, ägt rum
den 18 maj och den 21 december 1933, därvid behandlats frågor örn tillstånd
till omnibusstrafik i Riksgatan och angående körhastigheten å samma
gata; vilket utskottet härmed får för riksdagen

anmäla.

4:o.

Protokoll och berättelser. Vid granskning av ovannämnda protokoll och
berättelser har utskottet i övrigt icke funnit något förhållande, som påkallat
särskilt yttrande från utskottets sida; vilket utskottet härmed får
för riksdagen

anmäla.

5:o.

Ansvarsfrihet. Revisorerna hava i sin berättelse anmält, att revisorerna
för sin del tillstyrkte, att ansvarsfrihet måtte beviljas fullmäktige i riksgäldskontoret
för den tid, revisionen omfattat.

I enlighet med föreskriften i § 4 av den för utskottet gällande instruktionen
vill utskottet meddela, att med avseende på riksgäldskontorets ställning
och förvaltning under den tid, granskningen omfattat, utskottet ej
funnit anledning till erinran i annat avseende än vad förut blivit anfört
samt att utskottet för sin del anser, att ansvarsfrihet bör beviljas fullmäktige.

Utskottet hemställer alltså,

att fullmäktige i riksgäldskontoret må tillerkännas
ansvarsfrihet ej mindre för den av riksdagens år 1933
församlade revisorer granskade förvaltningen av riksgäldskontoret
under tiden 1 juli 1932—30 juni 1933 än
även för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade
i fullmäktiges protokoll från och med den 10 januari
1933 till och med den 9 januari innevarande år.

Stockholm den 13 april 1934.

På bankoutskottets vägnar:

HARALD ÅKERBERG.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerberg, Lindley, Stendahl, Ström i Lidköping, Johansson
i Friggeråker, Ernfors och Bjurström*; samt

från andra kammaren: herrar Leffler, Ryberg, Paulsen, Johansson i Sollefteå*, Wikström*,
Ahl, Persson i Tidaholm* och Westerdahl.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

7

Reservation

vid punkten 4;o (äng. protokoll och berättelser):

av herrar Stendahl och Ernfors, som ansett, att i utskottets utlåtande
bort inflyta en punkt av följande lydelse:

»Dispositionen av s. k. vinst å 1923 års premieobligationslån. Enligt
villkoren för 1923 års premieobligationslån å 120,000,000 kronor hava under
mars och september vart och ett av åren 1924—1933 utlottningar ägt rum
av 12,683 vinster till belopp av 3,000.000 kronor eller sammanlagt 6,000,000
kronor årligen. Medel för bestridande av inlösen av utfallna vinster hava
ställts till riksgäldskontorets förfogande genom anslag å riksstaten under
rubriken räntor å statsskulden. Enligt förenämnda villkor skulle innehavare
av en till detta lån hörande obligation tre månader efter sista utlottningen,
därest obligationen ej utfallit med vinst, i utbyte erhålla en
statsobligation å 50 kronor, löpande med 5 procent ränta, med rätt dock
för riksgäldskontoret att i stället med 50 kronor inlösa ifrågavarande premieobligation.
Obligation, varå vinst utfallit, skulle icke utbytas eller
inlösas men däremot få deltaga i samtliga vinstutlottningar. Det sammanlagda
beloppet av de obligationer av 1923 års premieobligationslån,
å vilka vinst utfallit och vilka sålunda vid utgången av lånets löptid icke
behövde inlösas av riksgäldskontoret, uppgick efter sista vinstutlottningen
i september 1933 till 12,056,300 kronor.

I augusti 1933 utfärdade riksgäldskontoret kungörelse angående inlösen
av 1923 års premieobligationslån, enligt vilken kungörelse innehavare av
de obligationer, varå vinst icke utfallit, ägde få desamma kontant inlösta
eller utbytta mot obligationer av ett samtidigt upplagt nytt premieobligationslån
av år 1933. Det obligationsbelopp av 1923 års lån, som berördes
av detta erbjudande, utgjorde i runt tal 108,000,000 kronor (120,000,000—
12,056,300).

På grund av bestämmelsen att med vinst utfallna premieobligationer av
1923 års lån icke behöva inlösas av riksgäldskontoret, har statens obligationsskuld
i samband med varje dragning minskats med värdet av de
obligationer, som då för första gången utfallit med vinst. Riksgäldsfullmäktige
hava funnit lämpligt föreskriva, att den sålunda inträdda skuldminskningen
skulle bokföras först vid lånets inlösen, då alltså statsskulden
på en gång minskats med hela det ifrågavarande obligationsbeloppet.
Detta bokföringssätt torde emellertid icke i sak innebära någon ändring
i det förhållandet, att genom vinstutlottningarna faktiskt ägt rum en successiv
amortering av statsskulden av samma art som varje annan amortering.
Att de för vinstutbetalningarna erforderliga beloppen i sin helhet
anvisats under rubriken ränta å statsskulden i stället för att, såsom bort

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

ske, fördelas på ett ränteanslag oell ett anslag för amortering är ägnat att
i någon mån undanskymma det faktum, att här under arens lopp pågått
en verklig, av skattemedel bestridd amortering å statsskulden. Såsom bevis
för riktigheten härav torde det i detta sammanhang höra erinras örn
följande.

Riksdagens år 1929 församlade revisorer framhöllo under § 24 i sin berättelse
örn granskningen av statsverket önskvärdheten av att en ändring
vidtoges i bokföringen av statens skuld för 1923 års premieobligationslån
i syfte att skulden minskades dels med det sammanlagda beloppet av sådana
obligationer, vilka vid redan verkställda dragningar utfallit med
vinst, dels ock med värdet av de obligationer, å vilka vinst utfölle, i den
mån nya dragningar ägde rum.

I anledning av revisorernas berörda uttalande anförde riksräkenskapsverket,
att enligt verkets mening motsvarade varken den av riksgäldsfullmäktige
eller den av riksdagens revisorer intagna ståndpunkten exakt det
faktiska läget av statens skuldförhållande vid olika tidpunkter. Mot den
förra ståndpunkten kunde invändas, att de obligationer, vilka utfallit med
vinst, icke längre representerade en mot det nominella värdet svarande
fordran hos staten. Att åter i enlighet med revisorernas förslag helt avskriva
nämnda obligationer läte sig icke göra. Obligationerna i fråga måste
nämligen vid varje tidpunkt anses äga ett värde, svarande mot det till
samma tidpunkt diskonterade värdet av återstående sannolika vinstbelopp.
Detta diskonterade värde representerade alltså statens, till dessa obligationer
hänförliga skuld. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning vore
vinstutdelningarna sålunda att betrakta såsom kombinerade ränteutgifter
och kapitalavbetalningar. Statens skuld å 1923 års premieobligationslån
minskades härigenom vid varje vinstutdelning nied visst belopp, men skulden
sammanfölle först efter sista vinstutdelningen med värdet av de obligationer,
å vilka vinst icke utfallit. Ett genomförande av ändrad bokföring
av 1923 års premieobligationslån i enlighet nied de av riksräkenskapsverket
sålunda angivna grunderna skulle emellertid medföra komplikationer
beträffande såväl själva bokföringen som beträffande anvisandet av
anslag till vinstutdelning. Med hänsyn härtill och då hela lånet dessutom
inom få år helt bomme att inlösas, funne riksräkenskapsverket tillräckliga
skäl icke föreligga att för det dåvarande vidtaga ändring i redovisningen
av statens ifrågavarande skuld.

Av riksgäldsfullmäktiges protokoll över låneärenden för den 2 november
1933 framgår, att fullmäktige besluta, att ovanberörda belopp å
12,056,300 kronor skulle, såsom varande en å riksgäldskontorets rörelse uppkommen
vinst, i riksgäldskontorets räkenskaper tillgodoföras ett särskilt
konto, benämnt »Vinst vid inlösen av 1923 års premieobligationslån», samt
vid början av budgetåret 1934/1935 tillhandahållas statsverket genom insättning
å dess giroräkning å titeln »Riksgäldskontorets inkomstmedel».

Från beslutet var vice ordföranden herr Kobb skiljaktig under uttalande

Bankoutskottets utlåtande Nr 28.

9

i huvudsak, att, då statsskulden minskats eller amorterats med ifrågavarande
12 miljoner kronor, någon för budgetändamål disponibel vinst icke
förefunnes.

Vad sålunda förekommit bär givit utskottet anledning till följande uttalande.

Någon tvekan torde icke kunna råda därom, att de verkställda vinstutbetalningarna
å 1923 års premieobligationslån jämväl innefattat amortering
av de vinstutlottade obligationerna. Vid sådant förhållande torde
det icke kunna göras gällande, att det sammanlagda beloppet å sålunda
utlottade obligationer, utgörande omkring 12 miljoner kronor, är en tillgång,
som står till förfogande för statsregleringsändamål. Att fullmäktige
trots detta funnit sig kunna fatta beslut örn att tillhandahålla statsverket
beloppet såsom en å riksgäldskontorets rörelse uppkommen vinst,
finner utskottet synnerligen anmärkningsvärt. Då beloppet ifråga självfallet
icke kan göras tillgängligt på annat sätt än genom ny upplåning,
innebär den av fullmäktige beslutade åtgärden, att lånemedel under missvisande
beteckning skulle disponeras för finansiering av skattebudgeten.
Den av fullmäktige sålunda intagna ståndpunkten synes utskottet desto
mer ägnad att ingiva betänkligheter, som det i enlighet med denna ståndpunkt
med lika rätt kan hävdas, att å andra statslån redan amorterade
belopp skola kunna, efter det att motsvarande belopp gjorts likvida genom
ny upplåning, ställas till statsverkets förfogande såsom vinstmedel.

Vad i detta ärende förekommit har synts utskottet vara av den beskaffenhet,
att utskottet icke kunnat underlåta att detsamma för riksdagen

omförmäla.»

Bihang Ull riksdagens protokoll 193i. S sami.

Nr 2*.

2