Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.

1

Nr 38.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1934 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående ändring i gällande be•
stämmelser rörande lokal postförsändelse jämte en i
ämnet väckt motion.

Genom en den 12 januari 1934 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 53, här Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikation särenden för
samma dag, föreslagit riksdagen besluta, att de särskilda avgifter, som stadgats
eller komma att stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser,
skola gälla

dels beträffande försändelse, som inlämnas a fast postanstalt eller som dit
inkommer utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort
tillställes adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare;

dels ock, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas, beträffande
försändelse, som postbehandlas allenast inom stad, köping eller
liknande samhälle eller allenast inom särskilt, av Kungl. Maj.t fastställt
lokalportoområde.

I en i anledning av propositionen inom andra kammaren av herrar Olsson
i Mora och Andersson i Rasjön väckt motion, nr 510, har hemställts, »att
riksdagen vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 53 med förslag
till ändring i gällande bestämmelser rörande lokal postförsändelse måtte
besluta sådana ändrade grunder, att en postanstalts adressområde och dess
lokalportoområde komma att sammanfalla».

I händelse detta yrkande icke kunde bifallas, hava motionärerna hemställt,

»att riksdagen med avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 53 måtte begära
ny utredning och förslag till bestämmelser rörande lokalporto med beaktande
av att landsbygden i större grad än hittills kan bliva delaktig av den
förmån, som lokalportot innebär».

År 1917 beslöt riksdagen, på förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 180; riksdagens
skrivelse nr 247), att de särskilda avgifter, som stadgats eller kunde
komma att stadgas för lokalbefordran av vissa slags postförsändelser, skulle

Bihang till riksdagens protokoll 1334. 1 sami. Nr 38. 935 81

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.

gälla beträffande försändelse, som inlämnades å fast postanstalt eller som dit
inkomme utan att hava vare sig behandlats av lantbrevbärare eller genom
postverkets försorg befordrats å järnvägs-, ångbåts- eller landsvägslinje och
vilken från nämnda postanstalt eller annan fast postanstalt å samma ort tillställdes
adressaten direkt eller genom lokalbrevbärare, ävensom beträffande
försändelse, som postbeliandlades allenast inom särskilt lokalportoområde,
som Kungl. Majit kunde för viss ort fastställa. — Sedermera har Kungl.
Majit fastställt särskilda lokalportoområden, den 18 oktober 1918 för Stockholm,
Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Falköping samt den 21 november
1930 för Norrköping.

På sätt framgår av omförmälda statsrådsprotokoll är den nu föreliggande
propositionen föranledd av en utav generalpoststyrelsen gjord framställning,
däri styrelsen hemställt, att Kungl. Majit måtte förklara, att varje stad,
köping eller liknande samhälle skall, oberoende av det sätt, varpå posten
befordras eller utdelas inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde.

Efter att hava redogjort för bland annat nämnda framställning har föredragande
departementschefen för egen del till statsrådsprotokollet i ärendet
anfört följande:

»Såsom av den lämnade redogörelsen närmare framgår, har bland annat
den ökade bebyggelsen inom städers och därmed jämförliga samhällens ytterområden
föranlett, att i vissa fall för dylika områden sådant postbefordringssätt
måst komma till användning, som med nu gällande bestämmelser utesluter
användningen av lokalporto i förbindelsen med övriga delar av samhället.
Det synes påkallat, att de olägenheter, som härigenom uppstått för
såväl den korresponderande allmänheten som vederbörande posttjänstemän,
bliva undanröjda. Detta lärer lämpligen kunna ske genom att begreppet
lokalbefordran erhåller en något vidsträcktare innebörd än för närvarande är
fallet. I anslutning till vad generalpoststyrelsen ifrågasatt och då, enligt
vad styrelsen anfört, därigenom icke skulle vållas någon nämnvärd inkomstminskning
för postverket, vill jag föreslå, att varje stad, köping eller liknande
samhälle skall, oberoende av det sätt, varpå posten befordras eller utdelas
inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde. Därest beträffande
viss ort skulle uppkomma behov av lokalbefordran utanför ortens
administrativa område, skulle fortfarande Kungl. Majit kunna fastställa särskilt
lokalportoområde.»

På sätt här ovan angivits har i den föreliggande motionen H: 510 framställts
förslag örn sådana ändrade grunder rörande lokal postförsändelse, att
en postanstalts adressområde och dess lokalportoområde må komma att sammanfalla,
varjämte, i händelse detta yrkande icke kunde bifallas, hemställts,
att riksdagen med avslag å propositionen måtte begära ny utredning och
förslag rörande lokalporto med beaktande av att landsbygden i större grad
än hittills kan bliva delaktig av den förmån, som lokalportot innebär. Be -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 38. 3

träffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till motionen.
I anledning av densamma må följande redogörelse lämnas rörande
riksdagens ställning till liknande förslag åren 1922 och 1925.

Till en början må erinras, att det särskilda lokalportot upphävdes från
och med den 1 juli 1920, vilken åtgärd torde få betraktas såsom ett led i
de under kristiden upprepade gånger vidtagna höjningarna av de inrikes
postavgifterna, ävensom att redan vid 1921 års riksdag förslag motionsvis
framställdes örn återinförande av lokalporto. Motionen i ämnet föranledde
emellertid, i enlighet med bevillningsutskottets hemställan (bet. nr 56), icke
någon riksdagens åtgärd. Förslag i nämnda hänseende framställdes även i
motion vid 1922 års riksdag. Detta förslag tillstyrktes av bevillningsutskottet
i betänkande nr 36, däri utskottet — under erinran att 1917 ars bestämmelse
örn innebörden av beteckningen lokalbefordran skulle komma att lända till
efterrättelse — gjorde bland annat följande uttalande:

»Inom utskottet har anmärkts, att för landsbygden nämnda bestämmelses
tillämpning visat sig förenad med vissa olägenheter. Särskilt har framhållits
såsom oskäligt, att brev, som inlämnades å en postanstalt på landet
och tillställdes adressaten genom lantbrevbärare, icke kunde behandlas såsom
lokalpost, även örn den sträcka, som befordran med brevbärare omfattade,
vore mycket kort. Vidare har inom utskottet påpekats, att vid postbefordran
mellan städer och till desamma hörande förstäder bestämmelserna
örn lokalpost icke tillämpats i vissa fall. Utskottet har ansett vad
sålunda anförts vara värt beaktande och har därför velat fästa uppmärksamheten
på omförmälda förhållanden och uttala önskan, att Kungl. Majit ville
taga under övervägande frågan, huruvida och på vad sätt berörda intressen
må kunna bättre än nu tillgodoses, samt att Kungl. Majit mätte, därest förhållandena
finnas därtill föranleda, för riksdagen framlägga förslag till lindring
av ovan återgivna bestämmelse.»

Riksdagen fattade beslut i enlighet med vad utskottet hemställt, men
först efter gemensam omröstning, vårföre bevillningsutskottets nyss. återgivna
uttalande icke inflöt i riksdagens till Kungl. Majit avlåtna skrivelse
i ämnet.

Vid 1925 års riksdag framställdes i två motioner förslag om ändring av de
allmänna bestämmelserna rörande lokalbefordran av post, i syfte att landsbygden
skulle i större utsträckning än vad dittills vore fallet komma i åtnjutande
av de förmåner, lokalportot medförde. I den ena motionen (lii 84)
yrkades, »att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit begära förslag till
sådan ändring av gällande bestämmelser i allmänna poststadgan rörande
lokalbefordran, att försändelse som behandlas allenast av en fast postanstalt
eller ock endast av lantbrevbärare må åsättas de lägre portoavgifter som
gälla för lokalbefordran». I den andra motionen (11:220) åter yrkades, »att
riksdagen ville besluta, att de lokalportosatser, som ira liro gällande inom
städer och andra samhällen, där kringföring av postförsändelser äger rum,
från och med den 1 nästkommande juli månad även komma att bil gällande
å de lantbrevbäringslinjer, vars försändelser ej behandlas vid någon annan
postanstalt än den varifrån lantbrevbäringen utgår». Över motionerna avgav
generalpoststyrelsen yttrande. I detta yttrande, vilket i avtryck medföljde
1925 års bevillningsutskotts betänkande i ämnet (nr 36), meddelade
generalpoststyrelsen, att den fråga, som i motionerna avhandlades, ofta varit
under övervägande, samt redogjorde vidare för de svårigheter, som möta vid
försök att ordna frågan på ett tillfredsställande sätt. Med stöd av sålunda
och i övrigt liimnad utredning ansåg sig generalpoststyrelsen icke kunna
förorda, att riksdagen beslutade i överensstämmelse med någondera av

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.

motionerna. Styrelsen funne emellertid motionernas syfte behjärtansvärt,
men kunde icke utan en grundlig utredning angående alla på frågan inverkande
omständigheter framlägga något förslag i ämnet. En sådan utredning
komme säkerligen att ytterligare påvisa svårigheten av att uppställa en allmän,
för varje särskilt fall giltig regel. Styrelsen ifrågasatte emellertid,
huruvida icke riksdagen kunde finna lämpligt bemyndiga Kungl. Majit att
bestämma i vilka fall av riksdagen beslutat lokalporto finge komma till användning.
Styrelsen skulle icke underlåta att med beaktande av motionernas
syfte verkställa en utredning i frågan samt, när densamma slutförts, ingå
till Kungl. Majit med den framställning, vartill utredningen kunde giva anledning.

1925 års bevillningsutskott anförde i sitt betänkande i anledning av motionerna,
att utskottet i likhet med 1922 års bevillningsutskott funnit de
gällande bestämmelserna om innebörden av beteckningen lokalbefordran i
tillämpningen bliva för landsbygdens del förenade med vissa olägenheter.
Genom vad generalpoststyrelsen i sitt yttrande anfört fann emellertid utskottet
ådagalagt, att de ändringar i bestämmelserna, som i motionerna föreslagits
eller antytts, icke vore tillfredsställande, och förslag till någon annan
lösning av frågan hade generalpoststyrelsen icke framlagt. Något förslag i
motionernas syfte, som skulle ktmna av utskottet förordas, förelåg alltså
icke. Utskottet ville icke heller tillstyrka riksdagen att påkalla ytterligare
utredning i den synbarligen mycket svårlösta frågan örn de lämpliga gränserna
för lokalportots tillämplighet, särskilt som det synts utskottet tvivelaktigt,
huruvida ett lägre lokalporto borde allt framgent bibehållas. Därest
i en framtid förutsättningarna för införande av ett gemensamt riksporto för
alla inrikes brev komme att föreligga, talade nämligen härför enligt utskottets
mening goda skäl, örn än utskottet icke ville därom för det dåvarande göra
något bestämt uttalande. I enlighet med utskottets hemställan föranledde
motionerna icke någon riksdagens åtgärd.

Enligt vad bevillningsutskottet vid 1922 och 1925 års riksdagar framhållit,
äro gällande bestämmelser örn lokalbefordran av post i tillämpningen förenade
med vissa olägenheter för landsbygdens vidkommande. I detta sammanhang
bör meddelas, att någon utredning angående samtliga på frågan
inverkande omständigheter ännu icke föreligger. Erämsta anledningen härtill
torde vara den ståndpunkt, som 1925 års bevillningsutskott på sätt
ovan anförts intog till spörsmålet om en ytterligare utredning i frågan.

Det i nu förevarande motion lii 510 framställda förslaget om ändring av
gällande bestämmelser rörande lokalbefordran av post ansluter sig nära till den
tanke, som framfördes i motionen lii 84 vid 1925 års riksdag. Då sistnämnda
motion av såväl generalpoststyrelsen som av 1925 års bevillningsutskott
ansågs icke innebära en tillfredsställande lösning av frågan, kan utskottet
icke heller tillstyrka, att det i motionen lii 510 framförda förslaget lägges
till grund för ett riksdagens beslut. Emellertid må i detta sammanhang
meddelas, att generalpoststyrelsen, enligt vad utskottet erfarit, föranstaltat
örn en undersökning rörande de ekonomiska verkningarna av förslaget. Ehuru
undersökningen ännu icke slutförts, har preliminärt beräknats, att förslagets
genomförande skulle innebära en inkomstminskning av 150,000—200,000
kronor för år. Örn den i motionen föreslagna lösningen av frågan varit ur
postal synpunkt tillfredsställande, hade enligt utskottets uppfattning en in -

5

Bevillningsutskottets betänkande Nr 38.

komstminskning av denna storleksordning i och för sig icke behövt utgöra
hinder för förslagets realiserande.

Spörsmålet om lokalportot påverkas för landsbygdens del jämväl av motoriseringen
av postbefordringen. Frågan örn en allmännare användning för
postbefordran av omnibusar och andra motorfordon, som av enskilda användas
i linjetrafik, är, enligt vad utskottet inhämtat, föremål för utredning
inom generalpoststyrelsen. Därest i samband med denna utredning uppkommer
förslag örn en mera tillfredsställande lösning av landsbygdens lokalportofråga
än de förut vid skilda tillfällen framförda uppslagen i ämnet,
torde det kunna förväntas, att generalpoststyrelsen underställer Kungl. Majit
vederbörliga förslag i ämnet. Med hänsyn härtill och då det torde ligga i
Kungl. Maj:ts och generalpoststyrelsens intresse att medverka till en lösning
av den sedan länge diskuterade frågan örn lokalporto för landsbygden,
har utskottet icke funnit skäl biträda det i motionen alternativt framställda
yrkandet örn utredning och förslag i ämnet.

Beträffande Kungl. Maj:ts förevarande förslag, enligt vilket varje stad,
köping eller liknande samhälle skulle, oberoende av det sätt, varpå posten
befordras eller utdelas inom samhället, betraktas såsom ett särskilt lokalportoområde,
har utskottet funnit den till stöd därför förebragta utredningen
innefatta goda skäl för förslagets genomförande. Särskilt med hänsyn till
den förenkling av posttjänsten, som därmed skulle vinnas, har utskottet
ansett sig böra tillstyrka, att förslaget antages av riksdagen.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, med avslag å motionen II: 510 av herrar
Olsson i Mora och Andersson i Kasjön, bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 53.

Stockholm den 30 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Örne*, Carlsson
i Gävle*, Jönsson i Slätåker, Nilsson i Landeryd, Lövgren i Boden, Björklund*,
Nylander i Stockholm*, Olsson i Ramsta*, Ericson i Boxholm, Lithander*, Sjödahl,
Infvander*, Rosén, Hagström*, Werner i Hultsfred*, Heiding*, Blomquist och Johansson
i Krogstorp*.

* Icke närvarande vid justeringen av betänkandet.