Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

1

Nr 32.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1934 kl. 1 e. in.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om tull å zinkvitt.

(lia avd.)

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 117 i
lörsta kammaren av herr Wohlin m. fl. och nr 250 i andra kammaren
av herr Nylander, har hemställts, »att riksdagen måtte besluta följande
ändring i gällande tulltaxa:

Statistiskt Tull för

nr 100 kg

kr.

ur 558 Zinkvitt, zinkoxid med en renhetsgrad av minst 90 % .... 10: —».

Beträffande motiveringen för detta förslag får utskottet hänvisa till
motionen nr 117 i första kammaren.

Vid behandlingen av motionerna har utskottet anlitat byråchefen i generaltullstyrelsen
T. Alsén såsom sakkunnig.

, Nr 235 i gällande tulltaxa upptager »jord- och mineralfärger, ej särskilt
nämnda, härunder inbegripna koboltoxider samt andra glas- och
porslinsfärger», fria från tull. Detta tulltaxenummer omfattar bland annat
zinkvitt (zinkoxid), statistiskt nr 558.

Sveriges införsel av zinkvitt uppgick åren 1928—1933 till följande kvantiteter
och värden.

Kvantitet Värde

ton 1,000 kr.

1928 .................................................... 5,410 3,218

1929 .................................................... 5,721 3,377

1930 .................................................... 5,403 3,081

1931 ................................................... 0,034 2,774

1932 .................................................... 4,010 2,124

1933 (preliminära uppgifter) ............ 5,330 2,428

Anm. Ar 1932 fördelade sig inf Örset värdet på de viktigaste inköpsländerna sålundaTyska
riket 1,560,000, Nederländerna 373,000, Storbritannien 140,000, Belgien 33 000 och
Polen 16,000 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 32—33. \

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

Den inhemska tillverkningen av zinkvitt Ilar uppgått år 1931 till 259
ton och år 1932 till 957 ton.

Enligt vad utskottet inhämtat har aktiebolaget Svenska metallverken
i en den 30 november 1933 dagtecknad skrift hemställt, att Kungl. Majit
måtte föreslå 1934 års riksdag att besluta införande av en tull å zinkvitt
av 10 kronor per 100 kilogram samt att, i avvaktan på riksdagens beslut
härutinnan, utfärda importförbud för varan. Häröver har kommerskollegium
den 21 december 1933 avgivit infordrat utlåtande och därvid anfört
i huvudsak följande.

Kommerskollegium. Vid företagen undersökning av zinkvittmarknadens
läge hade kollegium funnit, att det av sökandebolaget konstaterade
starka prisfallet i Sverige under år 1933 icke, såsom bolaget gjort gällande,
varit uttryck för en mot bolagets nya färgfabrikation riktad dumping
från den utländska konkurrensens sida, utan syntes förklaringen
fastmera vara att söka i ett komplicerat orsakssammanhang, där bland
annat sjunkande pris å metallen zink, en viss efter uppkomsten av nya
zinkvittfabriker inträffad överproduktion samt onormala valutaförhållanden
i Europa inverkat. Detta hade medfört, att de tyska och holländska
zinkvittmärkena, som förut plägat dominera på den svenska marknaden,
icke här kunde i pris konkurrera med engelsk och polsk zinkvitt.

Zinkvitt av standardkvaliteter kunde vid tiden för utlåtandets avgivande
köpas till ett partipris av under 40 kronor för 100 kilogram eif
svensk hamn. Marginalen mellan denna notering och sökandebolagets
uppgivna självkostnad för zinkvitt vore så betydande, att den begärda
tullsatsen av 10 kronor för 100 kilogram icke skulle på långt när utgöra
tillräckligt skydd för den nya svenska tillverkningen.

Produktionen vid sökandebolagets zinkvittfabrik kunde, enligt vad av
ansökningshandlingarna framginge, täcka högst 20 procent av landets
normala förbrukning av zinkvitt. Därvid sysselsattes dock endast ett
fåtal arbetare, och tillverkningen motsvarade endast en relativt ringa
del av bolagets hela produktion av olika varuslag.

Konsumtionen inom vårt land av zinkvitt omfattade icke blott direkt
förbrukning till måleriarbeten, där den vore en av de viktigare materialierna,
utan även förbrukning såsom halvfabrikat i åtskilliga stora industrier,
t. ex. för tillverkning av färger, gummivaror, elektriska kablar
m. m. Flera av dessa industrier arbetade under mycket hårt tryck av
utländsk konkurrens och skulle genom en tull å zinkvitt få sina framställningskostnader
kännbart fördyrade. Att fördyring av yrkesmåleriet
skulle inverka ogynnsamt på byggnadskostnaderna i landet, behövde icke
särskilt utvecklas.

Ett effektivt tullskydd syntes kräva en tullsats av måhända 40—50 procent
av varans importvärde. Den produktionsapparat och det arbetareantal,
som härigenom eventuellt skulle kunna säkerställas i sin verksamhet,
finge dock anses vara av ringa storhetsordning vid jämförelse med
de zinkvittkonsumerande näringsgrenar, som skulle få bära huvuddelen
av tullbelastningen.

På grund av det anförda hade kommerskollegium funnit sig för det
dåvarande icke kunna tillstyrka den remitterade framställningen.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 3

I en den 10 januari 1934 till Kungl. Maj:t ingiven skrift har aktiebolaget
Svenska metallverken gjort vissa erinringar mot vad kommerskollegium
i sitt ovannämnda utlåtande anfört. Dessa äro av huvudsakligen
följande innebörd.

Aktiebolaget Svenska metallverken. Vad först beträffade prisfallet å
metallen zink, så rådde icke någon större parallellitet mellan^ prisutvecklingen
å zinkmarknaden och de senaste årens prissättningar å tysk zinkvitt
i Sverige. Därest den för år 1930 beräknelig^ genomsnittliga skillnaden
mellan zinknotering och marknadspris å de ledande tyska zinkvittsmärkena
kunnat upprätthållas, skulle för dagen hava noterats ett
zinkvittspris av 66 kronor 50 öre mot det av importörerna fastställda, 53
kronor. Även örn under de gångna åren prisförändringarna å. zinkvitt
i regel gått i samma riktning som den aktuella tendensen å. zinkmarknaden,
så. vore likväl tendensen att minska marginalen sa omisskännelig,
att man hade allt skäl att misstänka en medveten dumpingaktion från
de tyska fabrikanternas sida.

Den av kommerskollegium påpekade överproduktionen syntes icke
hava spelat någon avgörande roll för prisutvecklingen å den svenska
marknaden. Det skulle visserligen icke förnekas, att just från de båda
länder, där utvecklingen av zinkvittsindustrien kunde antagas hava varit
livligast under de senaste åren, nämligen Storbritannien och Polen, de i
prishänseende mest generande konkurrensanbuden emanerat, men det
hade i dessa fall icke rört sig örn någon i kvalitetshänseende konkurrenskraftig
vara. Också hade, i trots av de sällsynt låga priserna, någon mera
betydande ökning av zinkvittsimporten från dessa länder icke ägt rum.

Emellertid måste framhållas, att även örn kommerskollegii antagande
örn betydelsen av den engelska och polska konkurrensen vore till alla
delar riktigt, det antagna förhållandet icke kunde sägas utgöra ett argument
emot det begärda tullskyddet. Väl vore sant, att de aktuella utbuden
icke kunde effektivt mötas med den föreslagna tullsatsen, men det
vöre att antaga, att den prisnivå, varå dessa utbud utgjorde exempel,
icke kunde i längden upprätthållas. Dessa pris måste i längden bliva så
förlustbringande, att man, så snart en tillräckligt fast position vunnits
å den svenska marknaden, komme att övergå till en prisnivå, som bättre
överensstämde med produktionskostnaderna.

Beträffande de av kommerskollegium åberopade onormala valutaförhållandena
i Europa ville bolaget framhålla, att av de fem viktigaste
importländerna icke mindre än fyra, nämligen Polen, Tyskland, Belgien
och Nederländerna, fortfarande hade guldvaluta samt det återstående,
Storbritannien, en i förhållande till guldet mindre deprecierad valuta
lin den svenska.

Beträffande anmärkningen, att i frågavarande inhemska tillverkning
sysselsatte endast ett fåtal arbetare, erinrades, att förberedande åtgärder
vidtagits för en snabb utvidgning till dubbla den nuvarande kapaciteten
samt att inga svårigheter förelåge att vid uppkommande behov utöka
produktionen så, att all tänkbar efterfrågan kunde tillgodoses.

Arbetarantalet, som sysselsattes genom zinkvittstillverkningen, vore
visserligen för närvarande icke alltför imponerande. Vid en utveckling
av anläggningen komme emellertid, detta att ökas i direkt proportion
till den utnyttjade kapaciteten.

Vidkommande zinkvittskonsumenternas olägenheter av en genom tull -

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 32.

åtgärder åstadkommen fördyring av varan påpekades, att den prishöjning,
som skulle kunna bliva en följd av det ifrågasatta tullskyddet, under
alia torhallanden bleve mindre än de prisändringar, som kunde åstadenbart
genom ändringar i zinknoteringen. En så måttlig prisförhöjning
sorn 10 öre per kilogram kunde icke anses medföra någon sådan
lordyrmg av yrkesmåleriet, att härigenom en ogynnsam inverkan på
byggnadskostnaderna vore att befara. Men även örn så vore, att byg«-nadskostnaderna rönte inverkan av zinkvittspriset, så kunde med skäl
lträgasattas, huruvida icke risken för ogynnsamma påverkningar bleve
större, därest den svenska zinkvittstillverkningen måste nedläggas och
landet ånyo bleve hänvisat att fylla sitt behov uteslutande från utlandet.

Såsom av redogörelsen angående zinkvittsimporten framgår, representerar
denna ett ganska betydande värde. Med hänsyn härtill skulle en
utveckling av den inhemska industrien, varigenom landets självförsörjning
beträffande denna förbrukningsartikel tryggades, innebära en icke
oväsentlig avlastning av vårt importöverskott. Härvid bör emellertid
tagas i betraktande, att de för tillverkningen erforderliga råvarorna,
vilka representera en avsevärd del av varans handelsvärde, måste införas
från utlandet, I motionerna angives råvarupriset motsvara minst hälften
av tillverkningskostnaden. Till grund för denna uppgift synes hava
lagts skillnaden mellan råvarunoteringen och detaljpriset efter avdrag
av bonifikation (kvantitetsrabatt). Då enligt motionärernas uppgift för
framställning av ett ton zinkvitt inklusive förpackning och utlastning
åtgå 24 arbetstimmar jämte något mer än 16 timmar för tillverkning av
erforderligt emballage, synes den inhemska produktionen, även örn den
kunde uppdrivas till sådan omfattning, att den tillgodosåge större delen
av landets behov, i varje fall icke kunna bereda arbetstillfällen i mera
betydande omfattning.

Mot fördelarna av en inhemsk produktion böra å andra sidan ställas
de nackdelar, som en tullbelastning enligt förslaget skulle medföra för
konsumenterna. De upplysningar utskottet i detta hänseende inhämtat
äro ägnade att ingiva betänkligheter mot den föreslagna tullen. I fråga
örn den inhemska zinkvittens kvalitativa egenskaper i jämförelse med
den utländska varans föreligga olika uppgifter. Det må lämnas å sido,
huruvida de framförda erinringarna beträffande det inhemska fabrikatet
må vara mer eller mindre berättigade. Införandet av den föreslagna
tullen skulle i vart fall medföra en kännbar belastning för konsumtionen.
Denna belastning torde av meddelade upplysningar att döma vara av
mindre betydelse för byggnadsverksamheten. För den industriella förbrukningen
åter synes den fördyring, som tullen måste medföra, innebära
en icke oväsentlig reducering av det tullskydd, som industrien åtnjuter.
I detta avseende må anföras, att den zinkvitt, som ingår i oljefärger
och lackfärger (med tull av respektive 15 och 30 kronor per 100
kilogram), uppgivits variera mellan 40 och 75 procent av den färdiga varans
vikt. Vissa färgfabrikanter hava i en till utskottet ingiven skrift

Bevillningsutskottets betänkande Nr 32. 5

givit uttryck åt sina betänkligheter mot införandet av den föreslagna
tullen med hänsyn till det försvårande av konkurrensen mot de utländska
färgfabrikaten, som en fördyring av råvaran skulle medföra. För en annan
industri, som i stor utsträckning arbetar för exportmarknaden, har den
föreslagna tullen för dess zinkvittsförbrukning beräknats motsvara 32,000
kronor per år. Härvid bör tagas i betraktande, att åtgången av zinkvitt
för tillverkningen av de olika exportartiklarna svårligen kan kontrolleras
och att sålunda eljest föreliggande möjlighet till tullrestitution sannolikt
icke kan komma företaget till godo.

Efter övervägande av å ena sidan de fördelar, som skulle kunna påräknas
genom den föreslagna tullen å zinkvitt, och å andra sidan den
minskade konkurrensförmåga, som härigenom skulle uppstå hos de konsumerande
industrierna, har utskottet stannat vid den uppfattningen,
att ett bifall till motionerna snarare kan vara ägnat att medföra minskning
än ökning av utkomstmöjligheterna på arbetsmarknaden. På grund
härav har utskottet, som emellertid icke velat underskatta den betydelse
ett marknadsskydd i form av en skälig tull kan äga för en nystartad inhemsk
industri, ansett sig böra avstyrka bifall till de föreliggande motionerna.
Under erinran tillika, att utskottet vid angivna förhållanden
icke ingått i bedömande av frågan, huruvida den av motionärerna föreslagna
avfattningen av tullrubriken må vara av beskaffenhet att kunna
läggas till grund för tulltaxeringen, får utskottet hemställa,

att de likalydande motionerna 1:117 av herr Wohlin
m. fl. och II: 250 av herr Nylander, örn tull å zinkvitt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 30 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Ericson i Oberga, Jönsson
i Slätåker, Nilsson i Landeryd, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Olsson i Gävle,
Ericson i Boxholm, Forssberg, Hjalmarsson, Larsson i Örbyhus, Sjödahl, Rosén,
Eklund, Blomquist, Ljunggren och Hagberg i Malmö.