Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

3

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1934 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående ändringar i mantalsskrivningsförordningen.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava hänvisats följande motioner, avseende
ändringar i mantalsskrivningsförordningen, nämligen

1) motionen nr 34 i andra kammaren av herr Ericson i Boxholm, däri
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att
Kungl. Majit ville företaga en allmän revision av gällande bestämmelser
i fråga örn mantalsskrivning i syfte att i motionen påtalade olägenheter
måtte bliva i möjligaste mån avhjälpta»; samt

2) de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Rosén
m. fl. samt nr 227 i andra kammaren av herr Nilsson i Göteborg m. fl.,
i vilka hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa
örn utredning och förslag till sådan ändring av mantalsskrivningsförordningen
eventuellt även av kommunalskattelagen, att skattskyldig
icke obehörigen må kunna undandraga sig sin skatteplikt mot kommun,
vilken är att anse som hans naturliga beskattningsort».

Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till
motionerna.

För mantalsskrivningen i riket gäller förordningen den 6 augusti 1894
angående mantalsskrivning (nr 61). Beträffande mantalsskrivningen i
Stockholm och Göteborg gälla dock särskilda föreskrifter, meddelade i
förordningen den 18 december 1925 örn civil folkbokföring och mantalsskrivning
i Stockholm (nr 481) samt förordningen den 17 november 1905
angående mantalsskrivning i Göteborg (nr 64). Därjämte finnas i fråga
örn mantalsskrivningen i Kopparbergs län meddelade vissa särskilda föreskrifter.

Mantalsskrivningen, som till sin karaktär är en offentlig, distriktsvis
försiggående, årlig registrering av landets invånare, har till ändamål, åtminstone
för svenska medborgare, att grundlägga vissa medborgerliga
förmåner, såsom politisk och kommunal rösträtt samt hemortsrätt i fattigvårdsavseende
m. m., samt att medföra vissa rättsverkningar av huvudsakligen
förpliktande natur, såsom bland annat beträffande beskattningsorten
vid taxering till kommunal inkomstskatt och statlig inkomst -

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

och förmögenhetsskatt. Enligt 59 § 1 mom. kommunalskattelagen skall
nämligen fysisk person under den tid, då han varit här i riket bosatt,
utgöra skatt bland annat för inkomst av tjänst och kapital i hemortskommunen.
Med sådan kommun förstås enligt 66 § samma lag den kommun,
där den skattskyldige författningsenligt för taxeringsåret skall vara mantalsskriven.
Jämlikt 22 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
skall sådan beskattning äga rum i skattskyldigs hemortskommun.

Mantalsskrivningen förrättas årligen mellan den 15 november och årets
slut för varje särskilt mantalsskrivningsdistrikt och gäller för det nästkommande
kalenderåret, det s. k. mantalsåret. Mantalsskrivningsförrättare
är å landet och i stad, där magistrat icke finnes, häradskrivaren, medan
i övriga städer mantalsskrivningen förrättas av den tjänsteman, vilken
har att debitera kronoutskylder eller till vilkens befattning förrättningen
eljest hör.

För folkbokföringen — med undantag för Stockholm och Göteborg, beträffande
vilka städer särskilda bestämmelser gälla — återfinnas reglerna
i föroråningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande (nr
476). Enligt denna förordning skola i varje församling av svenska kyrkan
och i vissa undantagsfall i kyrkohokföringsdistrikt föras kyrkoböcker av
olika slag bland annat en församlingshok. För kyrkoböckernas förande
ansvarar vederbörande pastor.

Enligt den för Stockholm gällande särskilda förordningen ombesörjes
bokföringen av stadens invånare å ett av staden inrättat mantalskontor,
vilket biträder vid mantalsskrivningen. I Göteborg verkställes en fortlöpande
bokföring av stadens invånare å mantalskontoret därstädes, vilket
även ombesörjer mantalsskrivningen.

I fråga örn de allmänna grunderna för bedömande av vederbörandes
rätta mantalsskrivningsort gäller i huvudsak följande. Jämlikt § 8 mom.
1 och 2 av mantalsskrivningsförordningen utgöres underlaget för mantalsskrivningen
av församlingsboken och de uppgifter till mantalsskrivningen,
som avses i §§ 4 och 5 av nämnda förordning, samt vidare av de upplysningar,
som kunna meddelas av de vid mantalsskrivningsförrättningen
närvarande. Med undantag för Stockholm och Göteborg bygger mantalsskrivningen
i främsta rummet på kyrkobokföringen, särskilt församlingsboken.
Ehuru gällande lagstiftning i ämnet åsyftar, att mantalsskrivningen
och kyrkobokföringen skola överensstämma och örn möjligt sammanfalla
med varandra, skall emellertid mantalsskrivningen framför allt
grunda sig på de faktiska förhållandena. Enligt § 3 mom. 1 mantalsskrivningsförordningen
skall nämligen envar mantalsskrivas, där han är bosatt,
oberoende av örn personen ifråga är kyrkobokförd i orten eller ej. Därest
bosättnings- och kyrkobokföringsorten ej sammanfalla med varandra, skall
överensstämmelse mellan mantalsskrivningen och kyrkobokföringen söka
åstadkommas genom rättelse av den senare.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 5

I sistnämnda författningsrum saknas visserligen föreskrift om, vilken
tidpunkt bosättningen skall avse, men med hänsyn till att förhållandena
intill slutet av det år, varunder mantalsskrivningen försiggår, skola utgöra
grunden för mantalsskrivningen, hava i regel bosättningsförhållandena
vid slutet av det år, som närmast föregår mantalsåret, eller vid ingången
av sistnämnda år ansetts vara avgörande för bestämmande av
mantalsskrivningsorten för mantalsåret. Ett undantag från denna regel
utgör stadgandet i § 3 mom. 1 fjärde stycket mantalsskrivningsförordningen,
enligt vilket stadgande den, som nästa fardag eller därförinnan kommer
att flytta till annat mantalsskrivningsdistrikt för att övertaga fast
egendom eller rörelse eller tillträda tjänst, skall mantalsskrivas icke i den
faktiska utan i den tilltänkta bosättningsorten vid mantalsårets ingång.

Stundom kan inträffa, att en person har hemvist inom två eller flera
mantalsskrivningsdistrikt av sådan natur, att han i själva verket kan betecknas
såsom bosatt inom båda eller alla distrikten. I dylika fall skall
jämlikt § 3 mom. 1 andra stycket mantalsskrivningsförordningen personen
betraktas såsom bosatt i det distrikt, där han vistas under
sådana förhållanden, att han med avseende å tjänst, verksamhet eller
andra omständigheter bör anses därstädes hava sitt egentliga hemvist. I
regel äger en person med dubbel bosättning ej någon valfrihet. Mantalsskrivningsförordningen
medgiver emellertid under vissa förutsättningar
sådan valfrihet. I § 3 mom. 1 andra stycket stadgas nämligen även, att
den, som äger fast egendom eller idkar rörelse inom olika mantalsskrivningsdistrikt
och inom vartdera av dessa vistas någon del av året samt
ej på grund av tjänst eller verksamhet kan anses hava sitt egentliga hemvist
i någotdera av dessa eller annat mantalsskrivningsdistrikt, äger att
själv bestämma och anmäla, inom vilketdera distriktet han skall mantalsskrivas.

Frågan örn den civila folkbokföringens lämpliga ordnande har under
det senaste årtiondet vid olika tillfällen varit föremål för riksdagens prövning.
Sålunda avslog 1926 års riksdag ett motionsvis framställt yrkande
i ämnet under hänvisning till, att frågan vore föremål för granskning av
1924 års uppbördssakkunniga. På i huvudsak samma skäl avstyrkte 1928
års riksdag i förevarande ämne väckta motioner.

I sitt år 1929 avgivna betänkande påvisade uppbördssakkunniga vissa
brister i den nuvarande folkbokföringen samt anförde därom bland annat
följande:

»Med folkbokföringen har åsyftats att ernå, bland annat, en vid varje
tillfälle riktig bild av befolkningens sammansättning och bostadsort. I
stort sett torde detta syfte hava nåtts. Vissa brister i systemet, orsakade
företrädesvis av befolkningens alltjämt fortgående större rörlighet, hava
emellertid framträtt. Anmälan om förändring i bostadsort försummas ofta
helt och hållet eller göres så sent, att därigenom föranledas fel och olägenheter
av skilda slag. Det fiskaliska intresse, som här erfordras för att

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 2d.

wekt--Vitetiåt gallande bestämmelser, torde i allmänhet icke föresa
kpr«h° * lferSkapet ocb hirer, även där det finnes, hava av kända orav
fLt Per1"* S°ff “I gall.ande- Skyldigheten för ägare eller brukare
f , .f ^ egendom att vid husförhör eller förskrivning vara tillstädes eller

.n“Se av farfa!1 ,lamna uppgift å inom fastigheten boende personer
underlåtes flerstädes i ganska stor utsträckning. Detta medför, särskilt
i församlingar med tat befolkning eller stor utsträckning, osäkerhet i fråga
örn de forefmtliga uppgifternas riktighet. Följden härav har blivit, att
yrkobockerna icke under alla förhållanden kunna vid varje tidpunkt
amna upplysning örn befolkningens faktiska vistelseort. Även mantalssknvnmgen
brister ofta därutinnan, att personer mantalsskrivas å annan
anden nktiga. Den omständigheten, att den grundläggande kyrkliga
bokformgen verkstalles inom de olika församlingarna, försvårar dess anvandnmg
av andra myndigheter, då upplysning i ett eller annat hänseende
jordras rörande viss person, örn vilkens kyrkliga bokföringsort man icke
ager säker kännedom. Följderna av nu nämnda olägenheter, som beröra
icke blott den enskilde utan även det allmänna, hava gjort sig starkt gällande
på flera olikartade områden av såväl den statliga som den kommunala
förvaltningen men i alldeles särskild grad inom beskattnings- och
uppbördsväsendet.»

I en vid 1930 års riksdag väckt motion hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla om en allsidig utredning rörande
åtgärder för införande av folkregister och därmed i samband stående frågor.
I anledning av motionen yttrade riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit, nr 381, bland annat, att det icke längre vore praktiskt möjligt att
med tillhjälp av gällande förordningar örn kyrkobokföring och mantalsskrivning
få till stånd en tillförlitlig registrering av befolkningen. Samtliga
i ämnet av vederbörande utskott hörda myndigheter hade liksom
uppbördssakkunniga framställt anmärkningar örn bristande effektivitet
hos den nuvarande formen för folkbokföringen. Svårigheterna syntes
riksdagen framför allt hava uppkommit genom befolkningens under de
senaste årtiondena oerhört ökade rörlighet, vilken säkerligen komme att
alltjämt tilltaga i omfattning och undan för undan vålla ökade svårigheter.
Då uppbördssakkunniga i sitt utlåtande endast tagit ställning till
frågan örn en omläggning av folkbokföringen ur uppbörds- och indrivningssynpunkt,
vore enligt riksdagens mening en allsidig utredning rörande
åtgärder för införande av folkregister och därmed i samband stående
frågor påkallad.

Med anledning av en i andra kammaren vid 1932 års riksdag framställd
interpellation, huruvida dåvarande chefen för finansdepartementet hade
för avsikt att i enlighet med 1930 års riksdags anhållan föranstalta örn ovannämnda
utredning, meddelade departementschefen, att han hade för avsikt
att igångsätta utredningen, när tiden och andra omständigheter det
medgåve. Med hänsyn till att det för kommittéer och utredningar förefintliga
anslaget vöre synnerligen hårt anlitat, hade det överhuvud fått tills
vidare anstå med utredningar, vilkas företagande ej ansetts vara av överhängande
vikt.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 7

I en den 1 mars 1934 till chefen för finansdepartementet avlåten skrivelse,
varav utskottet erhållit del, har Sveriges häradsskrivarförening
bland annat anmärkt, att folkbokföringen i riket för närvarande icke fungerade
på ett tillfredsställande sätt. Ett yttre tecken härtill vore den starka
ökningen av mantalsskrivningsmålens antal i första instans, som framgår
av vid detta betänkande fogade Bilaga A.

k Greningen har härefter erinrat om, att antalet mantalskrivningsmål
vid tiden för 1918 ars fattigvårdslags ikraftträdande vore helt obetydligt.
Ehuru avsikten med anknytandet av hemortsrätten i fattigvårdsavseende
till den faktiska mantalskrivningen givetvis varit att därigenom minska
antalet fattigvardsmal samt de nya bestämmelserna härutinnan verkat
dammande på fattigvårdsmålens stegring, hade likväl, sedan verkningarna
av nämnda bestämmelse angående hemortsrätten börjat göra sig märkbara,
antalet mantalsskrivningsmål ökat i oroväckande omfattning Enligt
föreningens mening berodde denna ökning under senare år i någon
man på kommunernas önskan att draga till sig begärliga skatteobjekt
men framför allt på deras intresse att förebygga blivande fattigvårdsfall
Under den ekonomiska krisens tryck hade detta senare intresse allt mera
gjort sig gällande under de sista aren. Stegringen av antalet mantalsskrivningsmål
medförde betydande olägenheter. Därav uppstod ett besvärande
arbete för länsstyrelser, mantalsskrivningsförrättare, polismyndigheter
och kommuner samt ett allmänt osäkerhetstillstånd beträffande den
civila hemorten för alla de personer, som berördes av besvären. Härtill
bomme de betydande kostnaderna för målens handläggning och utredning.

Även örn fattigvårdslagens hemortsrättsregler vållat det rådande intresset
för mantalsskrivningsprocesserna, ansåg föreningen, att orsakerna till
dessa läge djupare. Gällande författningar, som reglera folkbokföringen,
motsvarade icke tidslägets krav och gåve icke medel att möta de svårigheter,
som vållades av befolkningens inför de begränsade förvärvsmöjligheterna
alltmer ökade rörlighet. Härtill bomme, att gällande bestämmelser
i mångå fall vore sådana, att de omöjliggjorde noggrann och effektiv folkbokföring
och rent av genom sin avfattning inbjöde till felaktigheter. Reformer
i själva mantalsskrivningsförfarandet vore därför nödvändiga.
Härvid borde man i görligaste mån sträva mot en sådan anordning, att
bosättningsort och mantalsskrivningsort bringades att sammanfalla, att
dubbelskrivningar undvekes och att personer ej heller onödigt uteslötes
från mantalsskrivning.

Föreningen har härefter föreslagit nedannämnda åtgärder, varigenom
inom ramen för nuvarande bestämmelser angående mantalsskrivningen
enligt föreningens åsikt en förbättrad ordning skulle kunna åvägabringas.
Sålunda borde i större kommuner med mera rörlig befolkning och snabbt
fortskridande fastighet sdelning, församlingsboken uppläggas efter annan
grund iin efter hostad. Kommunalombuden borde icke blott såsom nu
gäller närvara vid själva sammanträdena för mantalsskrivningen utan
även före dessa verkställa vissa undersökningar och samarbeta med mantalsskrivningsförrättaren
för åstadkommande av en riktig mantalsskrivning.
Utsträckt skyldighet att lämna skriftliga mantalsuppgifter borde
föreskrivas. Vidare borde lämnas dels föreskrifter örn mera enhetliga
och praktiska arbetsmetoder vid förarbetena till mantalsskrivningen samt
örn förfaringssättet därvid, dels ock vägledando bestämmelser angående
skriftväxlingen mellan mantalsskrivningsförrättarna till förebyggande

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

Utskottet.

av, att någon obehörigen uteslötes från mantalsskrivning eller på mer än
ett ställe samtidigt mantalsskreves. En föreskrift borde införas, att den
tilläggslista, som i januari månad skall av pastor avlämnas till mantalsskrivningsförrättaren,
skall avse de kyrkliga flyttningarna till och med
den 15 januari och ej såsom för närvarande gäller blott intill årsskiftet.
För den, som trots påminnelse underlåter att fullgöra sin kyrkobokföringsskyldighet,
borde stadgas bötespåföljd. Slutligen borde försöksvis inom
något län uppläggas ett adressregister på grundval av mantalslängderna.

I anledning av det anförda har föreningen uttalat, att enligt dess mening
en förbättring av folkbokföringen syntes kunna åvägabringas inom
ramen för nuvarande niantalsskrivningsbestämmelser genom införande
av de av föreningen föreslagna åtgärderna, samt att en utredning, igångsatt
och bedriven med tillräcklig skyndsamhet skulle möjliggöra, att förslag
till sådan förbättring skulle kunna föreläggas redan nästa års riksdag.

Spörsmålet rörande en förbättrad mantalsskrivning har såsom utskottet
erinrat uppmärksammats av 1930 års riksdag i samband med behandlingen
av frågan örn folkbokföringens ordnande. Vad nämnda års riksdag
i sin skrivelse nr 381 framhållit angående orsakerna till folkbokföringens
bristande effektivitet finner utskottet fortfarande äga giltighet.
Den betydande ökning av antalet mantalsskrivningsmål i första instans,
som under de senaste åren ägt rum, synes ytterligare bekräfta riktigheten
av den uppfattningen, att gällande bestämmelser rörande mantalsskrivning
och kyrkobokföring äro behäftade med brister, samt att det
föreligger ett stort behov av åtgärder för åstadkommande av förbättring
på förevarande område. Det ökade antalet dylika mål torde visserligen
vara föranlett icke blott av nyssberörda förhållande utan även därav, att
den rådande ekonomiska krisen och de i följd härav ökade kostnaderna
för kommunernas understödsverksamliet nödgat dessa att ägna mantalsskrivningarna
större uppmärksamhet än som eljest plägar vara fallet.
Den av Sveriges häradsskrivarförening åberopade sammanställningen
över dylika mål i första instans under vissa av åren 1917—1933 utvisar
emellertid, att denna ökning i antalet mål begynt redan före den nuvarande
krisens början. Orsaken härtill torde, på sätt nämnda förening anmärkt,
vara den, att kommunerna, sedan hemortsrätten i fattigvårdshänseende
enligt 1918 års fattigvårdslag gjorts beroende av den faktiska i stället för
såsom tidigare var förhållandet av den rättsliga mantalsskrivningen, nödgats
i mycket stor omfattning söka vinna rättelse i sådana felaktiga mantalsskrivningar,
som eljest skulle bliva avgörande för personers hemortsrätt
i fattigvårdsavseende inom kommunen. Sistberörda förhållande
synes visa, att de bestämmelser, som för närvarande äro grundläggande
för mantalsskrivningen och som bestämma reglerna för själva mantalsskrivningsförfarandet
icke tillfredsställa erforderliga krav på tydlighet
och fullständighet.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24. 9

Vad angår de brister, som vidlåda gällande bestämmelser rörande mantalsskrivningen,
förtjänar följande särskilt framhållas. På grund av de
från mantalsskrivningsförordningens tillkomst inträffade ändrade förhållandena
beträffande befolkningens bosättning och framför allt i fråga örn
dess ökade rörlighet har den i nämnda förordning gällande bestämmelsen,
att en persons bosättningsort i regel skall vara grunden för mantalsskrivningsorten,
vållat svårigheter vid förordningens tillämpning samt
medfört ett stort antal tvister örn vilken ort, som skall betraktas som
rätt mantalsskrivningsort. Utskottet, som icke ansett sig böra göra
något uttalande örn, vilken ort som enligt nutida rättsuppfattning
bör bära de med mantalsskrivningen förenade förpliktelser och åtnjuta
därmed förenade förmåner, vill emellertid framhålla nödvändigheten
av, att detta spörsmål göres till föremål för närmare undersökning.
Likaledes synes böra tagas under övervägande, vilka åtgärder som
böra vidtagas till förhindrande av att personer utelämnas vid mantalsskrivningen.
Ehuru denna principiellt skall omfatta alla mantalsskrivningsskyldiga,
föreskriver likväl ovannämnda förordning, att person, som
saknat stadigt hemvist och vars vistelseort efter ett års kvarskrivning
fortfarande är obekant, skall vid mantalsskrivningen utelämnas. Givet
är, att dylika fall av legalt utelämnande liksom även vissa fall av icke
legalt utelämnande, som, enligt vad för utskottet uppgivits, lära förekomma,
med hänsyn till gällande bestämmelser örn hemortsrätt i fattigvårdshänseende
kunna leda till orättvisor ur fattigvårdssynpunkt. Vidkommande
reglerna för det processuella förfarandet i mantalsskrivningsmål
hava dessa visat sig vara i hög grad ofullständiga och medföra, att olika
länsstyrelser handlägga dylika mål på olika sätt. Beträffande reglerna
örn forum hava dessa befunnits oklara i fråga örn andra mål än underställningsmål.
Enligt vad för utskottet uppgivits, medföra de bristfälliga processuella
bestämmelserna svårigheter för kommun att bevaka sitt intresse
av att en person, vars mantalsskrivning blivit i kommunen undanröjd, därefter
verkligen mantalsskrives inom annan kommun. Nämnda brist i bestämmelserna
kan leda till, att personen ifråga med hänsyn till tidigare
års mantalsskrivning bibehåller sin hemortsrätt i fattigvårdsavseende i
klagandekommunen. Förutom det ovan anförda bidrager den bristande
överensstämmelsen mellan mantalsskrivning och kyrkobokföring liksom
även, på sätt häradsskrivarföreningen anmärkt, de i skilda hänseenden
bristfälliga bestämmelserna rörande själva mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsförfarandet
till, att mantalsskrivningens effektivitet minskas.

På sätt förut framhållits, utvisar den av nämnda förening åberopade
tablån över antalet mantalsskrivningsmål i första instans, att jämväl under
normala förhållanden målens antal år från år ökas. Givetvis måste
detta medföra såväl en betydande arbetsbörda för de myndigheter, vilka
skola handlägga målen eller verkställa utredningar däri, som även ett
allmänt osäkerhetstillstånd i fråga örn den civila hemorten för de persoBihang
Ull riksdagens protokoll 1934. 7 sami. Nr 23—24. 2

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

ner, som beröras av dylika tvister. Härtill komma de betydande kostnaderna
för målens handläggning och utredning.

Med hänsyn till mantalsskrivningens stora betydelse på skilda områden
finner utskottet det vara angeläget, att snarast möjligt åtgärder vidtagas,
som råda bot mot de brister, som för närvarande vidlåda bestämmelserna
angående mantalsskrivningen och därmed sammanhängande författningar.
Utskottet anser därför, att en allsidig och förutsättningslös
utredning bör verkställas på förevarande område, vid vilken utredning
bör tagas under övervägande förutom vad förut framhållits jämväl, huruvida
de av häradsskrivarföreningen föreslagna åtgärderna kunna bidraga
till att åstadkomma ökad effektivitet i mantalsskrivningen.

Det i motionerna 1:124 och II: 227 vidrörda spörsmålet rörande rätt till
valfrihet i fråga örn mantalsskrivningsort är uppenbarligen av beskaffenhet
att böra ingå i den av utskottet föreslagna utredningen. I övrigt saknar
utskottet anledning att föreslå någon åtgärd på grund av dessa motioner.

Slutligen får utskottet framhålla lämpligheten av, att den förordade utredningen
företages i samband med den av 1930 års riksdag begärda utredningen
angående folkbokföringens och därmed sammanhängande frågors
ordnande. Utskottet anser nämligen, med hänsyn till ökningen av antalet
mantalsskrivningsmål och det i följd härav förändrade läge, vari berörda
fråga kommit, att igångsättandet av sistnämnda utredning icke lämpligen
bör ytterligare uppskjutas på grund av de i ovan lämnade redogörelse
återgivna skäl, som år 1932 i denna fråga anfördes av dåvarande chefen
för finansdepartementet.

Utskottet hemställer därför,

1) att riksdagen måtte i anledning av motionen II:
34 av herr Ericson i Boxholm i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
en allsidig och förutsättningslös utredning i syfte att
åstadkomma förbättrad lagstiftning rörande mantalsskrivning
och därmed sammanhängande frågor samt
för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen
kan giva anledning; samt

2) att de likalydande motionerna 1:124 av herr
Bosén m. fl. och II: 227 av herr Nilsson i Göteborg
m. fl., i den mån desamma icke kunna anses besvarade
genom vad utskottet här ovan anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm dén 9 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: se under betänkande nr 23.

Bevillningsutskottets betänkande Nr 24.

11

Bilaga A.

Uppgift över antalet till länsstyrelserna (inklusive Överståthållarämbetet)
inkomna besvär rörande fråga örn vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd
nedan angivna år:

År

Antal

mål

Ar

Antal

mål

1917 ........................................

121

1925 ...................................

..... 2,222

1918 ........................................

95

1926 ..................................

..... 2,161

1919 ........................................

171

1927 ...................................

..... 3,140

1920 ........................................

156

1928 ...................................

..... 4,155

1921 ........................................

393

1929 ...................................

..... 5,215

1922 ........................................

674

1931 ...................................

..... 9,788

1923 ........................................

1,289

1933 ...................................

..... 14,304.

1924 ........................................

1,733

Uppgifterna för åren 1917-

—1925 äro

hämtade ur proposition

nr 106 år

1926 angående ändring i vissa delar av fattigvårdslagen m. m. Uppgifterna
för åren 1926—1929 hava för kammarrättens räkning införskaffats
från länsstyrelserna och äro anförda i kammarrättens yttrande över 1924
års uppbördssakkunnigas betänkande.

Uppgifterna för år 1931 äro hämtade ur skatteutjämningsberedningens
betänkande och hava beträffande Stockholms stad kompletterats av Sveriges
häradsskrivarförening. Samma förening har sammanställt uppgifterna
för år 1933 på grundval av uppgifter, som tillhandahållits av landskamrerarna
respektive Överståthållarämbetet.

I uppgifterna för åren 1917—1929 torde mål, som inkommit från annan
länsstyrelse, ej vara medräknade. Däremot äro dylika mål, som beröra
två eller flera länsstyrelser, medräknade för åren 1931 och 1933.