Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1934 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående
åvägabringande av ett särskilt skattesystem för
sjöfolk.
(2:a avd.)
I en inom andra kammaren av herr Lindberg i Stockholm väckt, till
bevillningsutskottet hänvisad motion, nr 104, har hemställts, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning för
åvägabringande av särskilt skattesystem för sjöfolk, då med beaktande
av vad i motionens motivering framförts.»
I motionen har framhållits, att avgivandet av självdeklarationer medförde
särskilda svårigheter för sjöfolk och att till följd därav flertalet sjömän,
framför allt de, som sysselsattes i utrikes sjöfart, icke kunde avlämna
självdeklaration, med påföljd att de ofta taxerades för högre inkomst än
den åtnjutna. Genom att sjöfolket ofta bytte anställning försvårades
utskyldsbetalningen för dem. Härigenom bleve meddelade beslut örn införsel
i avlöning för utskylder särskilt betungande för sjömännen, i det
att understundom sjömän, som under en längre tid varit arbetslösa, på en
gång avkrävdes utskylder till betydande belopp. Det vore därför förklarligt,
att sådana personer funnit det lönlöst att behålla sin anställning,
helst det kunde antagas, att anställningen upphörde, innan utskylderna
hunnit erläggas. För arbetsgivarna medförde det ett ganska stort besvär
att handhava dessa införslar. Till undvikande av nu nämnda olägenheter
har motionären förordat införande av ett sådant system beträffande sjömän,
att ett visst skattebelopp månadsvis innehölles efter en på förhand
bestämd procentsats.
De särskilda förhållanden, under vilka sjöfolket arbetar, hava otvivelaktigt
medfört svårigheter för sjömän, framför allt de i utrikes sjöfart
sysselsatta, att fullgöra dem åliggande skyldigheter att avgiva självdeklaration
samt att erlägga påförda utskylder. Nu nämnda omständigheter
hava orsakat, att sjömännen i stor omfattning underlåtit att fullgöra
sin deklarationsplikt och utskyldsbetalning. I sin ordning har detta
medfört att sjömännen ofta obehörigen undgått taxering eller taxerats
oriktigt samt att avsevärda belopp, som påförts dem i utskylder, icke kommit
att inflyta. Olägenheter hava sålunda uppkommit såväl för de skattskyldiga
själva som för det allmänna.
Utskottet.
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 21.
Föreliggande spörsmål kan ingalunda betraktas såsom en fråga av underordnad
betydelse. Till ledning för dennas bedömande ur det allmännas
ekonomiska synpunkt må framhållas, att kommerskollegium i ett den
5 december 1930 till chefen för handelsdepartementet avgivet yttrande upplyst,
att antalet i utrikes sjöfart sysselsatta svenska sjömän beräknats
uppgå till omkring 20,000 samt att totala avlöningsbeloppet till dessa —
befälhavarnas avlöning frånräknad — kunde beräknas till mellan 30 oell
35 miljoner kronor.
Enligt utskottets mening är det knappast möjligt att enbart genom en
lörbättrad tillämpning av gällande bestämmelser åstadkomma önskvärd
rättelse i omförmälda missförhållanden. Utskottet har därför ansett sig
böra förorda vidtagande av en utredning för vinnande av mera ändamålsenliga
bestämmelser än de nuvarande rörande avgivande av självdeklaration
samt erläggande av påförda utskylder för sjöfolk. Därvid bör undersökas,
huruvida man icke kunde erhålla ett lätt tillämpligt och enkelt
system, vilket samtidigt som det för de skattskyldiga underlättade deklarationspliktens
och utskyldsbetalningens fullgörande tryggade det allmännas
intresse att utfå utskylderna, utan att sjöfolket i fråga örn grunderna för
utgörande av de direkta skatterna försattes i en undantagsställning. I
fråga örn deklarationspliktens fullgörande bör tillses, att särskilda för sjöfolket
avpassade formulär utarbetas, som för dem bliva lätt tillgängliga.
Beträffande utskyldsbetalningen bör framhållas, att en större snabbhet i
fråga örn indrivningen är nödvändig för att åstadkomma den önskade
effekten. En tänkbar utväg vore, att sjömännen, i likhet med vad å åtskilliga
håll gäller i fråga örn restaurangpersonal, genom myndigheternas
försorg tilldelades särskilda skatteböcker, i vilka de påförda utskylderna
infördes. Skatteboken borde kunna ersätta såväl självdeklaration och
den löneuppgift arbetsgivaren har att lämna som jämväl debetsedel och
kvitto å erlagda utskylder.
Därest en sådan skattebok skall kunna fylla med densamma avsett ändamål,
är det uppenbarligen av vikt, att nämnda bok kommer den skattskyldige
till handa i så god tid, att utskyldsbetalningen kan påbörjas i
och med ingången av året näst efter det taxeringen verkställts. De av
kommunerna beslutade utdebiteringarna äro emellertid icke kända inom
sådan tid att detta blir möjligt. Det blir därför måhända nödvändigt, att
särskild debetsedel å kommunalutskylder utfärdas. Emellertid har utskottet
i detta sammanhang velat antyda en särskild synpunkt, som är
värd att göras till föremål för beaktande. I fråga örn ett stort antal av
de i utrikes sjöfart sysselsatta gäller, att sambandet med hemortskommunen
är tämligen ringa. Möjligen kan det därför befinnas riktigt att
dessa, därest så kan ske utan att kommunernas berättigade intressen eftersättas,
i fråga örn skyldighet att erlägga kommunalutskylder likställas
med svenska medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk
makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets
Bevillningsutskottets betänkande Nr 21. 7
betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands (se 69 §
kommunalskattelagen). Sådana personer taxeras sålunda i Stockholm
för gemensamt kommunalt ändamål. Jämlikt förordning den 28 september
1928 skall kommunal inkomstskatt för gemensamt kommunalt ändamål
utgöras med 5 öre för varje skatteöre. Måhända vore det ändamålsenligt
att för vinnande av effektivitet — ej minst med hänsyn till att
på grund av brister i fråga örn mantalsskrivningen ett stort antal sjömän
sannolikt eljest komme att undgå taxering — en särskild taxeringsnämnd
handhar taxering av sjömän.
I frågans nuvarande läge har utskottet icke ansett sig kunna närmare
uttala sig örn, huruvida de ifrågasatta åtgärderna böra omfatta alla å
fartyg anställda personer eller begränsas till vissa grupper. Vissa skäl
synas emellertid tala för att åtgärderna icke skola omfatta befälhavare och
övriga personer av befälsklass samt icke heller sådana sjömän, som ej
äro underkastade skyldighet att på- och avmönstra, medan behovet av
ändrade bestämmelser gör sig starkast gällande i fråga örn i utrikes
sjöfart, särskilt i s. k. trampfart, sysselsatta personer.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionen II: 104
av herr Lindberg i Stockholm, i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta örn
utredning rörande sådana ändringar i gällande lagstiftning,
att taxeringsförfarandet och utskyldsbetalningen
för sjöfolk förenklas och göras mera effektiva
än för närvarande är fallet, ävensom för riksdagen
framlägga de förslag, som av utredningen kunna föranledas.
Stockholm den 9 april 1934.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOIL NILSSON.
Närvarande: se under betänkande nr 20.