Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till riksdagens kansli den 9 april 1934 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
angående ändring av kommunalskattelagens bestämmelser
örn avdrag för värdeminskning å i jordbruk använda driftbyggnader.

(2:a avd.)

Till bevillningsutskottet hava för förberedande behandling överlämnats
två motioner, avseende ändring i gällande bestämmelser i kommunalskattelagen
angående rätt till avdrag för värdeminskning å i jordbruk använd
driftbyggnad, nämligen

1) motionen nr 16 i andra kammaren av herr Pettersson i Hällbacken,
däri hemställts, »att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
och förslag till tydligare bestämmelser för värdeminskning å driftsbyggnader
å jordbruksfastighet»;

2) motionen nr 427 i andra kammaren av herr Andersson i Dunker, i
vilken föreslagits, »att riksdagen måtte besluta hos Kungl. Majit anhålla
örn utredning och förslag hur värdet å jordbruks driftbyggnader skall
beräknas vid taxering, då yrkande örn avdrag för värdeminskning framställes».

Enligt 22 § kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) må från
bruttointäkt av jordbruksfastighet avdrag göras för omkostnader däribland
för värdeminskning, som till jordbruket eller dess binäringar eller
till skogsbruket hörande driftbyggnader, däri inbegripna nödiga bostadsbyggnader,
äro underkastade. Enligt anvisningarna till nämnda lagrum
bör dylikt avdrag, som må medgivas för sådan värdeminskning, som byggnaderna
även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade,
bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter den tid
en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som
äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbyggnad,
i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk
eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes
ett dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,
som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

Bihang till riksdagens protokoll 193t. 7 sami. Nr 20—21.

1

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

Då Kungl. Majit genom, proposition nr 102 till 1927 års riksdag framlade
förslag till kommunalskattelag, hade i anvisningarna till 22 § införts
en bestämmelse, enligt vilken ifrågavarande avdrag skulle sättas i relation
till den del av taxeringsvärdet, som kunde anses skäligen belöpa å
byggnaderna, och i regel beräknas å ett byggnadsvärde motsvarande högst
hälften av fastighetens hela taxeringsvärde. 1927 års riksdags första särskilda
utskott föreslog en avfattning av bestämmelserna överensstämmande
med den desamma erhållit genom 1928 års lagstiftning. Utskottet anförde
därvid med anledning jämväl av väckta motioner, i vilka föreslagits
att avdrag icke skulle medgivas för värdeminskning å bostadsbyggnader,
att man icke kunde vid en inkomstbeskattning bortse från don omkostnad,
som bestode i slitning av uti förvärvskällan använda byggnader,
och att detta gällde även då fråga vore örn bostadsbyggnader, som kunde
anses vara för driften nödiga. Örn däremot å en jordbruksfastighet funnes
för ägaren avsedd bostadsbyggnad, som vida överstege vad som för
jordbruk av motsvarande storlek kunde anses behövligt, syntes ett dylikt
mervärde eller lyxvärde representera en anordning för ägarens personliga
trevnad. I den mån värdeminskningen hänförde sig till nämnda mervärde,
förelåge en personlig levnadskostnad för ägaren, och avdrag därför
borde icke medgivas.

Körande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser har utskottet
erhållit upplysningar från landskamrerarna i Stockholms, Kristianstads;
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands
län. I Stockholms län plägar avdraget beräknas till V* procent
av värdet å stenhus och 1 procent av värdet å trähus, därvid byggnadernas
värde uppskattas till högst två tredjedelar av fastighetens taxerade
jordbruksvärde minskat med däri ingående värde å skogsmark. I Kristianstads
län beräknar man enligt av länsprövningsnämnden fastställda
grunder avdraget till Va procent av brandförsäkringsvärdet å bostadsbyggnader
av sten samt till 1 procent av brandförsäkringsvärdet å övriga
byggnader av sten samt å alla byggnader av trä, med iakttagande av att,
därest de efter nämnda grunder beräknade avdragen skulle överstiga ett
belopp, motsvarande 1 procent av fastighetens i taxeringsvärdet ingående
jordbruksvärde, avdraget begränsas till sistnämnda belopp. I Malmöhus
län har i stort sett dylikt avdrag medgivits med 1 procent å ett normalt
brandförsäkringvärde å byggnaderna. I Göteborgs och Bohus län har beträffande
bostadsbyggnad avdrag medgivits med 1 procent av byggnadens
värde, vilken beräknats till tjugo gånger det värde, vartill bostadsförmånens
värde uppskattats. För andra driftbyggnader har i regel avdrag
medgivits med 2 procent å ett värde, motsvarande hälften av bostadsbyggnadens,
i följd varav det sammanlagda avdraget för värdeminskning å
byggnader beräknas till 4/io av bostadsförmånens värde. I Värmlands län
medgives såsom regel avdrag med 1 procent å byggnadens brandförsäk -

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20. 3

ringsvärde, med iakttagande av att byggnadens värde icke må bestämmas
högre än till hälften av fastighetens i taxeringsvärdet ingående jordbruksvärde.
I Kopparbergs län beräknas avdraget i allmänhet till */* procent
å stenhus och 1 procent å trähus av ett byggnadsvärde, som efter
föreliggande förhållanden upptages till viss procent av taxerade jordbruksvärdet.
I Västernorrlands län medgives avdrag i regel med 2 procent
av byggnadernas värde, som uppskattas till hälften av det taxeradd
jordbruksvärdet minskat med däri ingående värde å skogsmark.

Nu nämnda inom olika delar av landet använda beräkningsgrunder
torde varit avsedda att användas såsom vägledande föreskrifter, i den
mån icke särskilda förhållanden motiverade en avvikelse från desamma.

Den lämnade redogörelsen ger vid handen, att de inom skilda län använda
normerna för beräknande av värdeminskningsavdrag å driftbyggnader
i jordbruk avvika ganska väsentligt från varandra. I all synnerhet
gäller detta grunderna för beräkningen av de fastighetsvärden, som normera
avdragets storlek, men skiljaktigheterna hänföra sig jämväl till de
procenttal å byggnadsvärdet, efter vilka den årliga värdeminskningen
uppskattas. Även med nödigt hänsynstagande till de olika förhållanden,
som kunna råda inom skilda delar av landet med avseende å byggnadernas
värde i förhållande till själva marken, som även till byggnadssätt och
byggnadernas normala livslängd, vill det synas som örn nu nämnda skiljaktigheter
vore större än som väl låter sig förena med en jämlik och rättvis
beskattning.

Dessa ojämnheter torde emellertid mindre vara att tillskriva brister eller
ofullständigheter i gällande lagbestämmmelser än ojämnheter vid tilllämpningen.
X sin ordning torde detta föx*hallande sammanhänga med,
att de jämförelsevis nya bestämmelserna rörande värdeminskningsavdraget
ännu icke kommit att bliva föremål för tillämpning inom högsta instans
i tillräcklig omfattning för att en vägledande praxis skall hava kunnat
utbildas.

I fråga örn det värde, som skall ligga till grund för avdragets beräknande,
bör framhållas, att vid fastighetstaxering särskilt byggnadsvärde
icke åsättes i jordbruk använda driftbyggnader. Givetvis skulle
en bestämmelse, som innebär att taxeringsvärdet jämväl i fråga örn jordbruksfastighet
skall uppdelas å mark och byggnad vara ägnad att minska
ifrågavarande ojämnhet. Å andra sidan bomme en sådan uppdelning säkerligen
att så avsevärt betunga taxeringsarbetet, att olägenheterna härav
få anses väga tyngre än därav föranledda fördelar. Da brandförsäkringsvärdena
å driftbyggnaderna torde vara mycket ojämna och i många fall
högre än fastighetens hela taxeringsvärde, kunna dessa icke utan vidare
läggas till grund för avdragets beräknande.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet icke ansett ett
avhjälpande av de i motionerna anmärkta bristerna böra ske genom änd -

Utskotiet.

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 20.

ring av gällande lagstiftning. Införande av än mer detaljerade föreskrifter
än de nuvarande i kommunalskattelagen eller anvisningarna till dessa
synes desto mindre tillrådligt som förhållandena inom olika delar av landet
äro så skiftande, att det knappast är möjligt att på denna väg
åstadkomma önskvärd likformighet i tillämpningen. Såsom utskottet redan
antytt torde det böra ankomma på de lagtillämpande organen att söka
vinna en jämnare tillämpning av föreskrifterna än hittills. Det torde
kunna förväntas, att åtminstone i angränsande län med likartade förhållanden
landskamrerarna skola söka tillse att enahanda grunder komma
till användning.

På grund av vad sålunda anförts har utskottet icke funnit sig böra
tillstyrka någon åtgärd i anledning av motionerna.

Utskottet hemställer därför,

1) att motionen II: 16 av herr Pettersson i Hällbacken
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

2) att motionen II: 427 av herr Andersson i Dunker
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 april 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Carlsson i Gävle, Jönsson
i Slätåker, Nilsson i Landeryd, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson i Ramsta,
Ericson i Boxholm, Lithander, Wahlmark, Sjödahl, Löfvander, Velander, Rosén,
Werner i Hultsfred, Heiding, Blomquist, Johansson i Krogstorp och Brännström.