Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

3

Bir 12.

Ankom till riksdagens kansli den 13 mars 1934 kl- 2 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion örn
rätt för skattskyldig att vid taxering till skatt för inkomst
av tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad
motion, nr 55, har herr Lovén hemställt, »att riksdagen måtte besluta att
från intäkt av tjänst må avdrag göras för levnadskostnader som äro föranledda
av att skattskyldig till följd av arbetsanställning eller tjänst av
sin arbetsgivare beordras att på längre avstånd från bostadsorten utföra
arbete, som nödvändiggör för den skattskyldige att utanför hemmet intaga
måltid, vilket för honom medför ökade utgifter, utöver vad han annars
skulle vidkännas».

Därjämte har motionären anhållit, att vederbörande utskott ville formulera
erforderliga lagändringar.

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån redogörelse härför
ej lämnas i det följande, får utskottet hänvisa till motionen.

Jämlikt 33 § kommunalskattelagen må från intäkt av tjänst avdrag göras
för samtliga utgifter, vilka äro att anse som kostnader för fullgörande
av tjänsten, såvitt icke för samma kostnader anvisats särskilt anslag,
som, på sätt i 32 § 3 mom. är sagt, ej skall upptagas såsom intäkt. Enligt
sistnämnda lagrum upptages icke såsom intäkt vad som av staten anvisats
till bestridande av särskilda, med vissa tjänster eller uppdrag förenade
kostnader såsom bland annat resekostnads- och traktamentsersättning.
Utgår däremot dylik ersättning till i kommunal eller enskild tjänst
anställd befattningshavare, skall den skattskyldige i deklarationen upptaga
ersättningen såsom intäkt, men äger därifrån göra avdrag för de
med tjänsten eller uppdraget förenade omkostnaderna. Enligt punkt 3
första stycket av anvisningarna till 33 § kommunal skattelagen äger skattskyldig
som i sin tjänst verkställt resor utom den vanliga verksamhetsorten
rätt till avdrag icke blott för kostnaden för själva resan utan jämväl för
den ökning i levnadskostnaden, som den skattskyldige kan hava fått vidkännas
på den grund, att han vistats utom sin vanliga verksamhetsort,
såsom för hotellrum, ökad kostnad för föda o. s. v. Avdrag för ökade lev -

Utskottet.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 12.

nadskostnader är enligt punkt 3 sista stycket av förenämnda anvisningar
däremot icke medgivet enbart på den grund, att den skattskyldige har
sitt arbete på annan ort än den, där han har sin bostad. Har den skatt
skyldige bosatt sig på annan ort än den, där han har tjänst eller anställning,
eller antagit arbete, som skall utföras på annan ort än den, där han
är bosatt, är avdrag i regel icke medgivet. Avdrag medgives dock för
det fall, att anställningen avser endast en kortare tid eller skall bedrivas
å flera olika platser eller det av annan anledning icke skäligen kan ifrågasättas,
att den skattskyldige skall avflytta till den ort, där arbetet skall
utföras.

I motionen har framhållits, att punkt 3 av anvisningarna till 33 § kommunalskattelageii
förutsatte, såsom rimligt och naturligt vöre, att avdrag
för ökade levnadskostnader icke vore medgivet enbart på den grund, att
den skattskyldige hade sitt arbete på annan ort än den, där han hade
sin bostad. Denna tolkning innebure ingenting annat än att avdragsrätten
icke kunde medgivas av det skälet, att den skattskyldige funnit det
med sina egna personliga intressen förenligt att bosätta sig på en annan
ort än den, där hans dagliga arbetsanställning vore förlagd. Emellertid
kunde sådana förhållanden vara för handen, att deli skattskyldige måste
hava sin arbetsutövning förlagd till skilda orter, och att denna arbetsutövning
vore av så ambulerande natur, att han icke kunde anpassa sina
bostadsförhållanden därefter. Med dylik ambulatorisk tjänst följde en
del omkostnader, för vilka han såsom skattskyldig borde äga rätt till
avdrag. Till belysande härav har motionären erinrat, att exempelvis en
reparatör vid statens järnvägar med ett fyra mil omfattande arbetsområde
måst utföra sitt arbete än på den ena och än på den andra stationen.
För varje dag, en sådan reparatör vistades borta från hemmet
längre tid än åtta timmar, åtnjöte han en mindre traktamentsersättning, för
vilken han ej vore deklarationspliktig. Motsvarande befattningshavare
vid enskild järnväg uppbure däremot icke sådan ersättning eller annan
motsvarande gottgörelse. Det voro givet, att frånvaron från hemmet i
sistberörda fall måste föranleda ökning i levnadskostnaderna och att följaktligen
den skattskyldig^ jämlikt ordalydelsen i 33 § kommunalskattelagen
vore berättigad att från sin intäkt av tjänsten göra avdrag för de
kostnader, som uppstått till följd av tjänstens egenart. De yrkanden, som
från skattskyldiga i dylik tjänst gjorts, hade av vederbörande skattemyndigheter
lämnats obeaktade. Då några mera utförliga motiv för
dessa avslag ej förebringats, svävade de skattskyldiga i ovisshet örn, efter
vilka grunder avslagen meddelats.

Enligt gällande bestämmelser kan skattskyldig erhålla avdrag för ökade
levnadskostnader bland annat för det fall, att den skattskyldiges anställning
skall bedrivas å flera olika platser eller det av annan anledning

Bevillningsutskottets betänkande Nr 12. 5

icke skäligen kan ifrågasättas, att den skattskyldige skall avflytta till
den ort, där arbetet skall utföras. Förutsättningen för att sådant avdrag
skall kunna medgivas är emellertid, att den skattskyldige icke blott kan
visa att merkostnaden föranletts av tjänsten utan även göra sannolikt storleken
av berörda kostnad. I regel torde det icke vara förenat med någon
större svårighet för den skattskyldige att påvisa, att merkostnaden förorsakats
därav, att hans arbete varit förlagt till skilda orter eller till en mera
avlägset belägen plats från bans boningsort. Beträffande det belopp, som
motsvarar den skattskyldiges verkliga ökning av levnadskostnaderna,
kan det givetvis understundom inträffa, att det möter svårigheter för
honom att förebringa tillfredsställande utredning härutinnan. Emellertid
torde detta endast mera undantagsvis vara förhållandet. Enligt vad
utskottet inhämtat, hava även skattedomstolarna i flera fall, som varit
av likartad natur med det av motionären påtalade fallet, medgivit skattskyldiga
dylika avdrag med belopp, som med hänsyn till de särskilda
omständigheterna ansetts vara skäliga. På grund härav och då sålunda
för tillgodoseende av motionärens syfte någon ändring i gällande lagstiftning
icke är påkallad, utan frågan närmast är beroende av, i vad mån
den skattskyldige i varje särskilt fall kan förebringa tillfredsställande utredning
rörande storleken av sina merkostnader, har utskottet icke ansett
sig böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionen.

Utskottet hemställer därför,

att motionen II: 55 av herr Lovén, örn rätt för skattskyldig
att vid taxering till skatt för inkomst av
tjänst åtnjuta avdrag för vissa levnadskostnader,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 13 mars 1934.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg i Katrineholm, Boman, Björnsson, Jönsson i
Slätåker, Åström, Månsson, Jönsson i Boa, Lövgren i Boden, Björklund, Olsson
i Gävle, Olsson i Ramsta, Ericson i Boxholm, Lithander, Forssberg, Larsson i
Örbyhus, Sjödahl, Löfvander, Heiding och Brännström,

Bihang till riksdagens protokoll 19,14. 7 saint. Nr II—/?.