Riksdagens skrivelse Nr 267.
1
Nr 267.
Godkänd av första kammaren dea 7 joni 1933.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner
om förstatligande av hela det svenska järnvägsnätet.
(Statsutskottets utlåtande nr lil.)
Till Konungen.
I två inom riksdagen väckta, likalydande motioner, I: 261 och II: 438, har
hemställts, att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner nr 166
om avskrivning av fordran hos Uddevalla—Lelångens järnväg samt nr 142 örn
anslag för beviljande av lån till enskilda järnvägar måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Majit hemställa om utredning och förslag till förstatligande
av hela det svenska järnvägsnätet.
Över motionerna bär riksdagens vederbörande utskott införskaffat yttranden
från fullmäktige i riksgäldskontoret, statskontoret, järnvägsstyrelsen samt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, varjämte utskottet erhållit yttrande i ämnet
från Svenska järnvägsföreningen.
Beträffande innehållet i dessa yttranden får riksdagen hänvisa till statsutskottets
utlåtande nr lil.
Alltifrån de första svenska järnvägslinjernas tillkomst på 1850-talet har
såsom en allmän riktlinje för den svenska järnvägspolitiken gällt, att stambanornas
byggnad ankommit på staten, medan anläggningen av det övriga järnvägsnätet
i huvudsak, och med undantag för de norrländska tvärbanorna,
varit en kommunal eller enskild angelägenhet.
Efter denna grundplan har det svenska bannätet efterhand utformats i ett
stort genomgående statligt järnvägssystern och en mångfald enskilda banlinjer
av växlande längd och spårvidd; det förtjänar antecknas, att mot statens till
cirka 700 mil uppgående bredspårsnät står ett enskilt järnvägsnät med en utsträckning
av över 900 mil (varav cirka 600 mil normalspåriga linjer).
Det torde ligga i öppen dag, att ett förstatligande av alla dessa enskilda
järnvägar måste bliva förknippat med stora vanskligheter. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har i detta avseende framhållit som sannolikt, att den stora
mängden småbanor med sina olika lokala betingelser skulle verka tyngande på
den mera på stordrift inriktade statsbaneförvaltningen, och av svenska järnvägsföreningen
har erinrats örn nödvändigheten att i en alltjämt stegrad grad
kunna smidigt anpassa trafik och tariffer efter rent lokala förhållanden, varvid
också biltrafiken funnits böra i en för statens järnvägar okänd omfattning
inordnas i järnvägstrafikens organisation.
Vid frågans bedömande bör dock ej förbises, att i ett stort antal utländska
stater järnvägsväsendets förstatligande är i stort sett genomfört; i ett flertal
länder har statsbanesystemet därvid uppkommit på så sätt, att staten under
förekommande kriser nödgats understödja de privata företagen därhän, att
deras banor slutligen tillfallit staten. I vissa andra länder såsom England,
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 14 sami. Nr 267—275.
1
2
Riksdagens skrivelse Nr 26?.
Frankrike och Amerika, där järnvägarna i huvudsak äro i enskilda företagares
hand, kännetecknas den senaste tidens utveckling av en delvis genom
statliga tvångsåtgärder genomförd koncentration.
Även vad Sverige beträffar, utgör tvivelsutan en sådan driftskoncentration
ett bland de verksammaste medlen för att bringa järnvägarna lättnad i deras
nuvarande, av automobilväsendets kraftiga utveckling i förening med den allmänna
depressionen förorsakade ekonomiska betryck. Genom redan tidigare
verkställda utredningar har sålunda klarlagts, att stora järnvägsekonomiska
och därmed också samhällsekonomiska besparingar stå att vinna på denna väg,
ej endast i form av bättre utnyttjande av materiel och trafikpersonal utan ock
genom centralisering av det speciellt inom järnvägsdriften tyngande arbetet
med kassarörelse, redovisning och statistik samt också genom bortfallandet av
av en del överflödig förvaltningsledning.
Vissa förväntningar borde kunna hysas, att de enskilda svenska järnvägsföretagen
i medvetande om fusionens fördelar skola frivilligt medverka härtill. I
anslutning till Svenska järnvägsföreningens härutinnan gjorda uttalanden må
en förhoppning uttalas, att de utredningar och förhandlingar, som av föreningen
uppgivits pågå, skola leda till resultat.
Att det sålunda inom svenska järnvägsväsendet pågående arbetet — och
riksdagen avser då ej endast fusionssträvandena utan också andra rationaliseringsåtgärder
— bedrives med skyndsamhet och kraft synes riksdagen vara
en angelägenhet av vikt; i detta avseende må erinras örn de uppoffringar, som
det allmänna i en alltjämt stegrad grad har att ikläda sig för järnvägsdriftens
upprätthållande. I den mån detta ekonomiseringsarbete kräver ett beträdande
av förstatligandets väg, lära statsmakterna ej underlåta att härvid lämna sin
medverkan.
Mot motionärernas yrkande att man nu skulle igångsätta en utredning örn
”förstatligande av hela det svenska järnvägsväsendet” hava emellertid av de
i ärendet hörda myndigheterna vissa skäl anförts; härvid har bland annat
erinrats örn de båda just nu pågående kommittéutredningarna angående dels
en sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart, dels
ock vissa enskilda järnvägars ekonomiska läge. Också på grund av utredningens
vittutseende karaktär måste enligt riksdagens mening en dylik utrednings
igångsättande väcka vissa betänkligheter.
Även med denna uppfattning finner dock riksdagen fog föreligga för att
jämsides med de övriga ansträngningar, som nu göras att främja järnvägarnas
fortbestånd, en förberedande och förutsättningslös utredning igångsattes i den
begränsade omfattning järnvägsstyrelsen förordat. Denna utredning skulle
alltså avse att utröna förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget
svenskt bredspårsnät under enhetlig ledning i jämförelse med kostnaderna vid
motsvarande järn vägssystems nuvarande uppdelning på statens järnvägar och
ett flertal andra, större och mindre enheter. Härigenom skulle, såsom järnvägsstyrelsen
ock antytt, kunna skapas ett värdefullt förhandsmaterial för ett
bedömande av ett förstatligandes konsekvenser ur driftsynpunkt och i varje
fall erhållas ett fastare underlag för att avgöra i vad mån undersökningarna
härom böra fullföljas. Ifrågavarande utredning lärer kunna av järnvägsstyrelsen
företagas utan några mera nämnvärda extra kostnader.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen i anledning
av motionerna I: 261 och II: 438 hos Kungl. Majit anhålla örn utredning
rörande förvaltnings- och driftkostnaderna för ett sammanslaget svenskt bredspårsnät
under enhetlig ledning i jämförelse med motsvarande kostnader vid
Riksdagens skrivelse Nr 267—268. 3
järnvägssystemets nuvarande uppdelning på statens järnvägar och ett flertal
andra enheter.
Stockholm den 7 juni 1933.
Med undersåtlig vördnad.
Nr 268.
Godkänd av första kammaren den 7 juni 1933.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
anslag för påbörjande av till- och ombyggnad av posthuset
i Linköping.
(Statsutskottets utlåtande nr Ilo.)
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion, II: 161, har hemställts, att riksdagen
måtte för påbörjande av till- och ombyggnad av posthuset i Linköping å tomterna
nr 2 och 4 i kvarteret Brevduvan för budgetåret 1933/1934 anvisa såsom
utgifter för kapitalökning ett belopp av 200,000 kronor.
Beträffande den förberedande behandling, frågan örn förevarande till- och
ombyggnad av posthuset i Linköping undergått, får riksdagen hänvisa till de
i motionen lämnade uppgifterna.
Kostnaderna för byggnadsföretaget, den redan inköpta nya tomten oberäknat,
uppgå till 657,000 kronor, varav 92,000 kronor belöpa på ändringsarbeten
inom det nuvarande posthuset och 565,000 kronor på tillbyggnaden och det nya
garaget.
Goda skäl synas riksdagen tala för att dessa arbetens igångsättande ej längre
uppskjutes. De nuvarande tjänstelokalernas otidsenlighet och otillräcklighet
hava vitsordats av granskningsnämnden. Ifrågavarande företag erbjuder den
fördelen, att vederbörande affärsdrivande verk anser detsamma lämna en tillfredsställande
avkastning och påtager sig ansvaret för det nedlagda kapitalets
förräntning. Med hänsyn härtill möta ej heller några betänkligheter mot att
erforderligt anslag anvisas att utgå av lånemedel.
Riksdagen har således ansett det motionsvis begärda anslaget, 200,000 kronor,
nu böra ställas till förfogande för att efter den ytterligare prövning av
frågan, som Kungl. Majit kan finna nödig, användas för påbörjande av ifrågavarande
till- och ombyggnad av posthuset i Linköping.
Riksdagen får alltså anmäla, att riksdagen, med bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 161, till påbörjande av en till- och ombyggnad av posthuset i
Linköping för budgetåret 1933/1934 under utgifter för kapitalökning, statens
affärsverksamhet, anvisat ett reservationsanslag av 200,000 kronor att utgå av
lånemedel.
Stockholm den 7 juni 1933.
Med undersåtlig vördnad.