Riksdagens skrivelse Nr 2BJ/.
5
Nr 254.
Godkänd av första kammaren den 30 maj 1933.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om ersättning
för debitering och uppbörd av landsting smedel.
(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 35.)
Till KONUNGEN.
Uti en till riksdagen avlåten, den 17 februari 1933 dagtecknad proposition,
nr 151, har Eders Kungl. Majit under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma dag föreslagit
riksdagen, bland annat, att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel.
I samband med propositionen har riksdagen till behandling förehaft i anledning
därav väckta motioner.
I skrivelse nr 213 har 1932 års riksdag anhållit, att Eders Kungl. Maj :t
ville för 1933 års riksdag framlägga förslag örn en allmän sänkning av utgående
provisioner för häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i städer.
Denna skrivelse har föranletts av ett av riksdagens år 1931 församlade revisorer
gjort uttalande örn behovet av en reglering av tillförordnade häradsskrivares
sportelinkomster. Statsrevisorerna framhålla, att det läge i sakens natur,
att häradsskrivarna eller de tjänstemän, som vid en omorganisation av fögderiförvaltningen
kunde komma att ersätta dem, skulle vid blivande lönereglering
komma att få vidkännas indragning av sportelinkomsterna. Då berörda befattningshavare
tillerkänts en relativt gynnsam ställning i lönehänseende, ifrågasatte
statsrevisorerna, huruvida icke redan nu‘en reducering av sportelinkomsterna
borde företagas i de fögderier, där häradsskrivartjänsterna vore vakanta.
Statsrevisorerna ansågo att denna reduktion exempelvis kunde ske på det sätt,
att tillförordnade häradsskrivarnas inkomster av tjänsten minskades med ett
belopp, som motsvarade det till dem från staten utgående förvaltningsbidraget,
utgörande 150 kronor för varje påbörjat 5,000-tal av folkmängden i fögderiet.
Även andra utvägar för regleringen ansågo statsrevisorerna dock kunna erbjudas.
Riksdagen uttalade i sin ovannämnda skrivelse, att den föreslagna reduceringen
icke borde verkställas genom indragning av förvaltningsbidraget till tillförordnade
häradsskrivare, utan sänkningen borde drabba samtliga häradsskrivare.
Riksdagen ansåg detta lämpligen böra ske genom nedsättning av den till
6
Riksdagens skrivelse Nr 25h.
häradsskrivarna utgående provisionen på landstings- och vägskatt, som debiterats
genom dem. Procentsatserna för beräkning av provisionen, som för närvarande
utgår med 1.2 % å den del av uppbörden, som ej överstiger 100,000 kronor,
0.9 % å den del av uppbörden, som överstiger 100,000 kronor men ej 300,000
kronor, 0.6 % å den del av uppbörden, som överstiger 300,000 men ej 500,000
kronor, och 0.3 % å den del av uppbörden, som överstiger 500,000 kronor, föreslogos
i skrivelsen reducerade till respektive 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1. Detta skulle
för de skattekraftigaste fögderierna, där den största provisionen sålunda utginge,
betyda en minskning, som i skrivelsen beräknades till inemot hälften av
nuvarande belopp, men för de övriga fögderierna proportionsvis mindre sänkning.
I anledning av berörda skrivelse har förevarande proposition framlagts. I
jämförelse med riksdagens nyssnämnda skrivelse innebär Eders Kungl. Maj:ts
proposition å ena sidan högre procentsatser, nämligen 1.2, 0.6, 0.3 och 0.1 mot
av riksdagen föreslagna 0.8, 0.4, 0.2 och 0.1, å andra sidan att sänkningarna i
procentsatserna inträda tidigare, nämligen vid 100,000, 200,000 och 400,000
kronor mot nu 100,000, 300,000 och 500,000. Att Eders Kungl. Majit föreslagit
högre procentsatser sammanhänger uppenbarligen därmed, att Eders
Kungl. Majit ansett den besparing, som genom minskning av häradsskrivarnas
inkomster kunde vinnas, skäligen böra i ungefär lika mån komma statsverket
och kommunerna till godo. Till vinnande av detta syfte har Eders
Kungl. Majit, jämte en något mindre sänkning av provisionen än den riksdagen
föreslagit, framlagt förslag om indragning av till häradsskrivarna nu
utgående ersättning för upprättande av röstlängder och minskning med 20 %
av ersättningen för upprättande av avskrifter av taxeringslängder. Den vid
bifall till Eders Kungl. Maj :ts förslag uppkommande minskningen i häradsskrivarnas
inkomster beräknas uppgå till ungefär samma belopp som av
riksdagen föreslagits.
Beträffande provision för debitering av landstingsmedel så skall denna enligt
48 § landstingslagen av landstinget gäldas för såvitt landstinget framställt
begäran, att de av landstinget uttaxerade medel genom länsstyrelsens försorg
varda i sammanhang med kronoskatterna debiterade och indrivna. Liknande
bestämmelser gälla beträffande vägskatten.
Den nu utgående provisionen fastställdes vid 1922 års riksdag, då en betydande
nedsättning vidtogs i förut utgående provision. Konstitutionsutskottet,
som då behandlade frågan, framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande
nr 24, att provisionsbeloppen då högst avsevärt ökats, beroende väsentligen på
att landstingsskatternas belopp tillvuxit och blott i mindre grad på att antale*
skatteobjekt ökats. Därmed ansåg utskottet även klart att ersättningen föi
landstingsskattens debitering vuxit i långt högre grad än det därmed förenade
arbetet. Utskottet anförde vidare, att denna ökning i landstingsskattens belopp
icke vore tillfällig utan till huvudsaklig del berodde på att landstingens arbetsuppgifter
tillvuxit och i det hänseendet kunde en fortsatt utveckling snarare
än en återgång vara att antaga.
Det av Eders Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget till reduktion av härads -
Riksdagens skrivelse Nr Sö4. 7
skrivarnas provision å landstingsskatten är endast avsett att vara ett provisorium.
Frågan angående omorganisation av fögderiförvaltningen har såsom förut
antytts varit under utredning, och förslag härutinnan har även framlagts i ett
den 30 juni 1929 av uppbördssakkunniga avgivet betänkande angående rationell
skatteuppbörd.
Den fråga, som riksdagen nu handlagt, hänför sig till det förslag till förordning
örn ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel, som är
avsett att i stället för nu gällande förordning av 15 juni 1922 komplettera
landstingslagens stadganden i dess § 48. Riksdagen har i detta sammanhang
ansett att förslaget i denna del icke bör prövas ur synpunkten av dess betydelse
för och verkan på häradsskrivares och kronouppbördsmäns i städerna avlöning
såsom sådan, utan allenast i avseende å de föreslagna ersättningsbeloppens skälighet
i förhållande till det med ifrågavarande debitering och uppbörd förenade
arbetet. Riksdagen finner nämligen, att, då landstingslagens § 48 — i likhet
med den äldre landstingsförordningens § 49 — uttryckligen gör debiteringen
och uppbörden av landstingsmedel med biträde av häradsskrivare och kronouppbördsman
i städerna, enligt Eders Kungl. Maj :ts befallningshavandes befallningar,
beroende av landstingets beslut och »därom framställda begäran»,
varje legal grund saknas för betraktandet och behandlandet av landstingsmedelsprovisionen
såsom en fast och oföränderlig beståndsdel av vederbörandes
löneförmåner. Riksdagens ståndpunktstagande till denna förordning grundas
uteslutande på uppfattningen av vad det särskilda arbetet med landstingsmedlens
debitering och uppbörd må kräva i skälig ersättning, alldeles oberoende av
avlöningsspörsmålet i övrigt.
Beträffande denna fråga finner riksdagen, som ej kan anse den nu föreslagna
lösningen vara eller kunna bliva annat än provisorisk, det riktiga vara, att
vid ersättningens beräkning större hänsyn tages till arbetets omfattning än
vad med nuvarande system är fallet. Ersättningen synes sålunda icke såsom
hittills och såsom i Eders Kungl. Majits förslag fortfarande föreskrives böra
utgå efter debiterings- och uppbördsbeloppens storlek, utan efter antalet betalningsskyldiga
och därmed antalet bokföringsposter. Eventuellt borde ersättningen
regleras genom i lag bestämda minimi- och maximigränsbelopp,
vilka fastställdes under medverkan av Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Att nu verkställa härför nödig utredning har emellertid icke varit möjligt, och
riksdagen har därför icke ansett sig kunna nu framlägga förslag till en dylik
lösning av frågan, men riksdagen finner önskvärt, att denna utredning kommer
till stånd genom Eders Kungl. Maj :t.
I avvaktan härpå har rikdagen ansett sig böra tillstyrka en provisorisk lösning
på grundval av nu tillämpade provisionsprincip, men riksdagen har härvid
icke kunnat undgå att finna Eders Kungl. Maj:ts förslag vara mindre tillfredsställande
än det av riksdagen på statsutskottets hemställan till övervägande
framförda förslaget, även om riksdagen vill medgiva, att mot det sist
nämnda vissa befogade erinringar må kulina göras. Då riksdagen gått att
granska förslagen, har riksdagen förutom Eders Kungl. Majlis förslag, vil
-
8
Riksdagens skrivelse Nr £5-4.
ket sammanfaller med det å tabellen sid. 18 och 19 i Eders Kungl. Maj:ts proposition
nr 151 angivna förslaget nr V, till prövning förehaft dels det i motionerna
1:272 och 11:451 framlagda förslaget (= nr II i sagda tabell),
dels ock det i sagda tabell under nr VI intagna förslaget. Skillnaden mellan
detta sistnämnda förslag, till vilket riksdagen ansluter sig, och Eders Kungl.
Maj:ts förslag ligger däri, att procenttalet för de lägsta debiteringsbeloppen
utgöra 1.0 % eller 0.2 % mindre än Eders Kungl. Majit föreslagit och 0.2 % mera
än i riksdagsskrivelsen år 1932 ifrågasatts, samt att av övriga procenttal visserligen
det närmast liggande och det lägsta sammanfalla med de av Eders
Kungl. Majit föreslagna, men det mellan dessa båda fallande procenttalet sammanfaller
med riksdagsskrivelsens. Riksdagen anser, att på detta sätt all
skälig hänsyn tagits till det arbete med debitering och uppbörd av landstingsmedlen,
som för alla debiteringsförrättare förekommer.
Beträffande provisionen till kronouppbördsmännen i städerna har departementschefen
enligt det vid propositionen fogade utdrag av statsrådsprotokollet
anfört:
»I flera av de större städerna äro kronouppbördstjänstemännen anställda i
stadens tjänst mot fast lön, varvid provisionen ifråga ingår till stadens kassa.
Den minskning i stadens inkomster, som en reduktion av provisionen kan antagas
medföra, är uppenbarligen utan betydelse för stadens ekonomi. I de
städer, där provisionen tillfaller tjänstemännen själva, lärer deras ekonomiska
ställning vara sådan, att sänkningen, i den mån den ej kompenseras av vederbörande
stad, icke kommer att drabba alltför hårt.»
Riksdagen delar departementschefens uppfattning såvitt gäller städer, som
indragit provisionen till stadskassan. Vad åter angår kronouppbördstjänstemännens
ställning i städer, där detta icke skett, lär det icke kunna bestridas,
att provisionsminskningen kan komma att drabba ifrågavarande tjänstemän
oskäligt hårt, särskilt i fall där kronouppbördskassörens lön nyligen reglerats
med utgångspunkt från att han skulle erhålla provision enligt hittills gällande
bestämmelser. Då det emellertid synes böra åligga vederbörande stad att genom
jämkning i de från staden utgående löneförmånerna tillhandahålla vederbörande
den lön, som skäligen bör vara förenad med tjänsten i fråga, finner
riksdagen de föreslagna provisionsbestämmelserna böra tillämpas jämväl å kronouppbördstjänsteman
i stad.
I övergångsbestämmelserna har Eders Kungl. Maj :t föreslagit intagande av
bl. a. en föreskrift om att den nya förordningen i ämnet icke skall inverka på
den rätt till ersättning för debitering eller uppbörd, som må tillkomma tjänsteman,
vilken kvarstår å äldre stat eller tillhör sådan stat. Landstingen äro emellertid
enligt landstingslagen oförhindrade att genom särskilt beslut ordna uppbörd
och debitering av landstingsmedel på annat sätt än det som i 48 § landstingslagen
förutses såsom det normala. Någon författningsenlig rätt till ersättning
för vederbörande tjänstemän för den inkomstminskning, som skulle
åsamkas dem genom ett dylikt beslut, kan icke i något enda fall föreligga,
då rätten till provision överhuvud éj inträder förrän beslut är fattat om uppbörd
genom Eders Kungl. Majlis befallningshavande, varvid givetvis då gäl
-
Riksdagens skrivelse Nr 254.
9
lande provisionsbestämmelser måste tillämpas. Med hänsyn till dessa förhållanden
anser riksdagen, att i övergångsbestämmelserna icke bör upptagas nyssnämnda
i propositionen föreslagna stadgande. Därest så skulle vara fallet, att
någon enstaka, ännu i tjänst kvarvarande befattningshavare enligt utfärdad
fullmakt skulle vara berättigad till ersättning för debitering eller uppbörd av
landstingsmedel med högre belopp än den nya förordningen medgiver, bör denna
sak så ordnas, att Eders Kungl. Majit lämnar vederbörande befattningshavare
gottgörelse av de till statsverket indragna provisionsandelarna, utan att
förhållandet inverkar på den ersättning, som landstingen äro skyldiga utbetala
och alltså utan att bestämmelser i ämnet intagas i landstingslagen.
Beträffande slutligen den av Eders Kungl. Maj :t föreslagna ändringen i till
statsverket indragen provision har riksdagen häremot ingenting att erinra.
Riksdagen får alltså, med förklarande att Eders Kungl. Maj :ts förslag icke
kunnat i oförändrat skick antagas, anmäla, att riksdagen för sin del antagit
följande
Förordning om ersättning för debitering och uppbörd av
landstingsmedel.
Ersättning för debitering och uppbörd av landstingsmedel skall tills vidare
utgå för debiteringen såväl till häradsskrivare som till kronouppbördstjänsteman
i stad med en procent å den del av det debiterade beloppet, som ej över-''
stiger etthundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av debiterade beloppet,
som överstiger etthundratusen men ej tvåhundratusen kronor, två
tiondels procent å den del av debiterade beloppet, som överstiger tvåhundratusen
men ej fyrahundratusen kronor, och en tiondels procent å den del av
debiterade beloppet, som överstiger fyrahundratusen kronor. Ersättningen
utbetalas vid utgången av det kalenderår, varunder debiteringen skett.
Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad utgå
med en halv procent å uppbörden för staden.
De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med sex tiondels
procent å uppbörden.
Ersättningen för uppbörden samt de till statsverket indragna provisionsandelarna
beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos länsstyrelsen
bokförts såsom under kalenderåret influtet.
Ersättning för debitering skall enligt nu stadgade grunder första gången
utgå beträffande de landstingsmedel, som debiteras år 1933. Hittills gällande
grunder i fråga om ersättning för debiteringen skola alltjämt tillämpas beträffande
tidigare debiterade landstingsmedel, såframt de bokföras hos länsstyrelsen
såsom influtna under år 1933 eller år 1934; därvid skall dock så anses,
som örn dessa medel bokförts bos länsstyrelsen såsom influtna under år 1932.
Bokföras medel, som debiterats tidigare än år 1933, såsom influtna under år
1935 eller senare, skall ersättning för debiteringen ej utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 193S. 14 sami. Nr 253—254.
2
10
Riksdagens skrivelse Nr Sö4.
Ersättning för uppbörd samt till statsverket indragna provisionsandelar
skola enligt nu stadgade grunder första gången utgå beträffande de landstingsmedel,
som bokföras hos länsstyrelsen såsom influtna under år 1933.
I den mån ej annat följer av vad sålunda stadgats, skall förordningen den
15 juni 1922 (nr 269) med särskilda föreskrifter angående debitering och
uppbörd av landstingsskatt m. m. upphöra att gälla.
Stockholm den 30 maj 1933.
Med undersåtlig vördnad.
Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
331475