Riksdagens skrivelse Nr £53.

1

Nr 253.

Godkänd av första kammaren den 30 maj 1933.
Godkänd av andra kammaren den 30 maj 1933.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion
angående omdaning av tryckfrihetsprocessen.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 33.)

Till KONUNGEN.

I § 86 regeringsformen angives vad med tryckfrihet förstås. Genom denna
paragraf har varje svensk man tillförsäkrats rättighet att, utan några av den
offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast
inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll och att icke i annat fall
kunna därför straffas, än örn detta innehåll strider emot tydlig lag, given att
bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning. Tillämpning av
den sålunda stadgade tryckfriheten regleras av nu gällande tryckfrihetsförordning,
dagtecknad den 16 juli 1812.

Tryckfrihetsförordningens bestämmelser avse sålunda icke blott att säkerställa
tryckfriheten utan också att reglera frågan om ansvar för utgiven skrifts
innehåll och processen angående tryckfrihetsbrott, varjämte där finnas ordningsföreskrifter
beträffande rätten att idka tryckeri och bokhandelsrörelse
samt i samband med de processuella bestämmelserna regler angående kvarstad
å tryckt skrift.

Reglerna angående processen i tryckfrihetsmål äro olika för olika slag av
mål. Sålunda gälla särskilda regler för mål rörande förseelser mot ordningsföreskrifter,
vilka i vissa fall avdömas i administrativ väg, i vissa fall handläggas
vid domstol. Mål rörande otillåten publicering av aktstycken (s. k.
publikationsbrott) handläggas av domstol, utan medverkan av jury. Detsamma
gäller örn vissa övriga brott mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser i den
mån de icke avse s. k. författaransvar. De mål, som avse författaransvar, äro
de egentliga tryckfrihetsmålen, vilka i avseende å reglerna för processen väsentligt
avvika från andra tryckfrihetsmål och vanliga mål. I dessa egentliga
tryckfrihetsmål är således alltid fråga om ansvaret för tryckt skrifts innehåll.
Sedan år 1815 har genom bestämmelsen i § 5 l:o tryckfrihetsförordningen
gällt, att lagligheten av åtalade tryckta skrifters innehåll alltid skall
prövas av en jury eller nämnd utsedd på i lagrummet närmare angivet sätt.
Genom gammal och stadig praxis har detta stadgande tolkats sä, att medverkan
av jury endast erfordras i mål rörande författaransvar eller således där åtalet
gäller brottslighet enligt § 3 tryckfrihetsförordningen, i vilket lagrum anges

Bihang till riksdagens protokoll 1988. lif sami. Nr 253—Sölf. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 25S.

vad som skall anses såsom missbruk av tryckfriheten. Medverkan av jury erfordras
sålunda varken i ovannämnda ordningsmål eller mål rörande publikationsbrott.

Tryckfrihetsförordningens bestämmelser hava efter dess tillkomst undergått
flera ändringar, därav åtskilliga av icke oväsentlig betydelse såsom exempelvis
ovan nämnda förändringar 1815, då juryinstitutet infördes. Genom dessa
ändringar har tryckfrihetsförordningen, vars uppställning från början varit
föga överskådlig, blivit i formellt avseende mycket otillfredsställande. Vid
flera tillfällen har även gjorts försök att omarbeta densamma både i formellt
avseende och beträffande dess sakliga innehåll. Av större betydelse
torde därvid hava varit de vid 1871 och 1872 års riksdagar av konstitutionsutskottet
i memorial nr 7 resp. nr 6 framlagda förslag till ny tryckfrihetsförordning.
Dessa förslag voro i yttre måtto väsentligt avvikande från gällande
tryckfrihetsförordning. Det sakliga innehållet i förslagen innebar däremot
icke några genomgripande förändringar. I sistnämnda avseende var, i
den mån de föreslagna förändringarna berörde tryckfrihetsprocessen, förslaget
örn ändrade bestämmelser rörande domstol för tryckfrihetsmål och utseende
av jurymän det viktigaste. Enligt förslagen skulle juryn uttagas genom utlottning
ur en på förhand för viss tidsperiod vald jurykår. Dessa av konstitutionsutskottet
framlagda förslag blevo emellertid icke godkända. Sedermera
framlade Eders Kungl. Maj:t i proposition nr 21 till 1887 års A-riksdag
förslag till ny tryckfrihetsförordning, vilket i huvudsak byggde på förslagen
av 1871 och 1872. På grund av mellankommande riksdagsupplösning kom
emellertid detta förslag aldrig under riksdagens behandling.

Sedan riksdagen i särskilda skrivelser 1902 nr 139 och 1908 nr 139 och 140
anhållit, att åtskilliga av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, bl. a. rörande
tryckfrihetsjuryns organisation, måtte överses och granskas, tillkallade
Eders Kungl. Majit den 11 september 1909 kommitterade för att biträda med
revision av tryckfrihetsförordningen. De kommitterade avgåvo den 20 december
1912 betänkande med fullständigt förslag till »tryckfrihetsordning».
Detta förslag utgjorde formellt en fullständig nydaning av tryckfrihetsförordningen,
men bibehöll de grundsatser, på vilka tryckfrihetsförordningen
byggt; endast i vissa punkter föreslogos sakliga ändringar, bl. a. beträffande
juryns konstituerande, varvid principerna i de tidigare framlagda förslagen
följdes. Förslaget har emellertid icke lett till resultat.

Ehuru tryckfrihetsförordningen erkänts vara behäftad med betydande brister,
hava dock sålunda alla förslag att ersätta densamma med en ny lag
avvisats. Orsaken härtill torde bland annat hava varit att på grundval av
tryckfrihetsförordningens bestämmelser, vilka i flera avseenden äro oklara, utbildat
sig en fast och stadig praxis, som man icke velat rubba och vilken befarats
kunna äventyras vid införande av en formellt helt nyredigerad tryckfrihetsförordning.
I de fall där sakliga ändringar varit påkallade hava vid flera
tillfällen dylika partiella reformer av bestämmelserna genomförts. I avseende
å tryckfrihetsprocessen har i anledning av Eders Kungl. Maj :ts proposition,
nr 80, till 1931 års riksdag, angående huvudgrunderna för en rättegångs

Riksdagens skrivelse hlr 25S.

3

reform, väckts motioner, däri yrkats bland annat, att utredning borde verkställas
och förslag framläggas rörande överflyttande av tryckfrihetsmålen
till de allmänna domstolarna, varvid dock såväl i underrätt som överrätt
nämnd borde medverka. Särskilda utskottet fann i sitt av riksdagen i denna
del godkända utlåtande nr 1, att starka skäl kunde anföras för en reform av
rättegångsförfarandet i tryckfrihetsmål, då den nu tillämpade ordningen leda
av betydande brister. Tillräcklig anledning syntes utskottet dock icke föreligga
att i samband med den då föreslagna rättegångsreformen upptaga det
omfattande spörsmålet om reform av tryckfrihetsprocessen.

En fullständig omdaning av tryckfrihetsprocessen måste emellertid medföra
ändringar i flera andra bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, och därigenom
skulle reformen sannolikt behöva utsträckas att gälla hela berörda grundlag.
Då alla förslag till en sådan reformering hittills avvisats, synes det riksdagen,
som tiden icke vore lämplig att nu söka genomföra en dylik reform.
Då en genomgripande förändring av en för det offentliga livet sa viktig grundlag
som tryckfrihetsförordningen måste, innan det nya hunnit tillräckligt
länge tillämpas i praxis, medföra en mer än eljest betänklig osäkerhet, torde
det vara lämpligare att fortfarande på de partiella reformernas väg söka genomföra
de ändringar, som kunna finnas nödiga och nyttiga.

Riksdagen har härvid uppmärksammat bestämmelserna angående juryinstitutet
och dess tillämpning i praxis. Beträffande juryinstitutet sammanfattade
konstitutionsutskottet vid 1815 års riksdag de skäl som anförts för juryns
antagande så,

»att Tryckfrihetsmål äro i allmänhet mera moraliska än materiella förbrytelser;
att de nästan förutsätta omöjligheten att igenom blotta Lag-formler
kunna bestämmas; att ord sådana som hädelse, lasteligt yttrande, för gripen g,
smädelig, skändelig, förolämpande, vrängda framställningar m. fl., hvilka uti
Tryckfrihets-Förordningen förekomma och der äro oumgängeliga,. allesammans
liro af den egenskap att åtminstone i de flesta fall fordra en ny definition för att
nied den bestämdhet kunna tillämpas, som Lagens bokstafliga tolkning skulle
erfordra; att dessutom det gifves framställningsätt, så val igenom allusioner
och allegorier som igenom ironiens nyttjande, hvilka omöjligen af någon Lag
kunna i förhand på ett bestämdt sätt utmärkas; att, så väl i anseende till de
förra som i synnerhet till dessa senare, omfattningen af Domarens åtgärd alltid
blir mera inskänkt än den utaf en Jury eller Nämnd, hvilken, efter skedd
undersökning och målets i laglig väg gjorda utredande, ägde att med afseende
på Lagens föreskrifter förena det blotta naturliga omdömmets anvisning vid
pröfningen af Skriftens syftning; att en sådan Jury, enär den skulle för brottslighetens
bestämmande äga ett friare utrymme, skulle äfven med detsamma
afskära möjligheterne till undanflygter och förkorta rättegången, men skulle
också, genom sin sammansättning och dess för hvarje särskilt fall gjorda
tillkallande, för den oskyldige framställa en säkrare tillflygt och ett starkare
hopp om ett opartiskt bedömmande.»

De förhoppningar som sålunda ställdes på juryn hava icke i allo infriats,
kanske icke minst beroende på det sätt varpå juryn utses. I stället för att förkorta
rättegången hava jurymålen blivit betydligt längre och därigenom även

4

Riksdagens skrivelse Nr 253.

högst betydligt dyrare än vanliga mål. Utgången av ett jurymål är även
osäker och mycket oberäknelig. Särskilt erbjuder processen för enskilda målsägande
sådana svårigheter, att dess tillgripande för erhållande av erforderlig
upprättelse i förekommande fall i regel torde undvikas även när ingen annan
väg star öppen. Annorlunda ställer sig saken måhända i de fall, som komma
under allmänt åtal och där det allmännas intresse är lika delat mellan tryckfrihetens
bevarande och dess missbruks beivrande. Under sådana förhållanden
synes det riksdagen önskvärt, att utredning erhålles örn lämpligheten och möjligheten
av reformer beträffande den egentliga tryckfrihetsprocessen, såvitt
den berör enskilda målsägande. Riksdagen förbiser ingalunda, att härvid kunna
möta processuella betänkligheter, men då frågan icke är blott en processfråga,
utan i första hand en fråga örn verksamt skydd för berättigade enskilda intressen,
vilka vid den tid, då tryckfrihetsförordningen kom till, icke ens förutsattes
kunna bliva genom tryckfrihetens missbrukande i den utsträckning
utsatta för kränkningar, som sedermera visat sig bliva fallet, får riksdagen anhålla,
att Eders Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning av frågan örn
löjligheterna att ombilda processen i tryckfrihetsmål, anhängiggjorda av enskilda,
i sadan riktning, att större säkerhet för de enskilda därigenom uppnås,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranleder.

Stockholm den 30 maj 1933.

Med undersåtlig vördnad.