Riksdagens skrivelse Nr 243.
3
Nr 243.
Godkänd ar färsta kammaren den 27 maj 1933.
Godkänd av andra kammaren den 27 maj 1933.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under rubrik ”Utgifter för kapitalökning”
gjorda framställning om anslag till vattenkraftslånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.
(Statsutskottets utlåtande nr 96.)
Till Konungen.
I den till riksdagen den 3 januari 1933 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov under budgetåret 1933/1934 har Kungl.
Majit (punkt 28, av det vid propositionen under rubrik ”Utgifter för kapitalökning.
Bil. 2” fogade utdraget av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag) föreslagit riksdagen att såsom kapitalökning för vattenkraftslånefonden
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag av
200,000 kronor.
I sammanhang med Kungl. Majlis förevarande förslag har riksdagen till
behandling förehaft två likalydande motioner, (I: 153 och II: 366), vari hemställts,
bland annat, att riksdagen måtte besluta, att å lånebelopp, lyftat ur
vattenkraftslånefonden, skall erläggas årlig ränta med högst 4 procent; samt
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att statskontoret tilldelas
befogenhet medgiva uppskov med kapitalamorering av lån ur fonden,
därest särskilda skäl därtill äro och så ske kan utan att lånens återbetalning
äventyras.
Över motionerna har riksdagens vederbörande utskott i vederbörlig ordning
införskaffat yttranden från statskontoret samt fullmäktige i riksgäldskontoret.
Beträffande innehållet i sagda yttranden får riksdagen hänvisa till statsutskottets
utlåtande nr 96.
Under nuvarande tidsläge måste det självklart mer än eljest framstå som
önskvärt att kunna främja utbyggandet av kraftverksanläggningar, i den män
ekonomiska betingelser härför i övrigt föreligga. Med hänsyn till förefintliga
reservationer och inflytande amorteringar torde emellertid en ytterligare kapitalökning
av 200,000 kronor vara tillräckligt för att tillgodose de å vattenkaftslånefonden
under budgetåret 1933/1934 uppkommande utlåningsanspråken.
Riksdagen har alltså ansett sig böra bifalla Kungl. Majits förevarande
förslag.
Vad därefter angår de motionsvis framförda kraven på sänkning av den
nuvarande räntan och medgivande av uppskov med kapitalamortering å lån
från vattenkraftslånefonden, kan riksdagen helt ansluta sig till de av riksgäldsfullmäktige
och statskontoret anförda synpunkterna.
Med hänsyn till att nuvarande medelräntefot å utestående statslån (de i
statens järnvägar nedlagda undantagna) är 4.55 procent, synas alltså, som riksgäldsfullmäktige
och statskontoret anfört, skäl föreligga för viss sänkning av
räntan å lån från vattenkraftslånefonden och andra lånefonder, där ränta för
4
Riksdagens skrivelse Nr 243.
närvarande utgår med 5 procent. Frågan bör emellertid ej nu lösas enbart för
vattenkraftslånefondens del utan förutsätter en mera allmänt lagd utredning,
varom riksdagen ansett framställning böra göras hos Kungl. Maj:t.
Eftergift i fråga örn betalning av lån från de statliga lånefonderna kan enligt
1929 års riksdags bemyndigande meddelas av Kungl. Majit eller härtill av
Kungl. Majit förordnad myndighet. Detta bemyndigande omfattar så väl anstånd
med gälds betalning som ook eftergift härav helt eller delvis. Bemyndigandet
avser dock enligt ordalagen allenast fall !av gäldenär eller löftesmäns
obestånd. Särskilt under nuvarande krisläge, vilket, såsom känt är, kräver
utomordentliga åtgärder för att minska näringslivets svårigheter, torde kunna
förekomma, att även i andra undantagsfall betalningsanstånd bör lämnas, örn
exempelvis härigenom en driftsinställelse kan undvikas. Inom bankverksamheten
och övrig privat verksamhet torde sådana betalningsanstånd i viss utsträckning
tvingats fram av tidsförhållandena. På sätt statskontoret antytt,
måste emellertid dylika anståndsfrågor behandlas praktiskt och utan alltför
stor omgång. Fog synes alltså föreligga för att det av 1929 års riksdag givna
bemyndigandet så tillvida utsträckes, att betalningsanstånd jämlikt nämnda bemyndigande
må meddelas även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenär
eller löftesmäns iråkade obestånd; anstånd skulle dock få lämnas allenast
där särskilt vägande skäl därtill föranleda. Uti här ifrågavarande fall,
då gäldenärs eller löftesmäns obestånd ej föreligger, skulle bemyndigandet
allenast avse medgivande av betalningsanstånd men ej eftergift av själva
fordringsanspråket.
Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört, får riksdagen
ej mindre anmäla, att riksdagen, med bifall till Kungl. Majits förevarande
förslag, såsom kapitalökning för vattenkraftslånefonden för budgetåret
1933/1934 anvisat ett reservationsanslag av 200,000 kronor att utgå av lånemedel
;
än även i anledning av berörda motioner (I: 153 och lii 366) dels hos Kungl.
Majit anhålla örn utredning rörande ändrade grunder för beräkningen av räntan
vid utlåning från statens utlåningsfonder, med hänsyn tagen jämväl till
möjligheterna för en räntesänkning ■ dels ock anmäla, latt riksdagen medgivit att
det av 1929 års riksdag i skrivelse nr 97 givna bemyndigandet örn rätt att
biträda ackord m. m. må så tillvida utsträckas, att betalningsanstånd må meddelas
även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenärs eller löftesmäns iråkade
obestånd, dock allenast där särskilt vägande skäl därtill föranleda.
Stockholm den 27 maj 1933.
Med undersåtlig vördnad.