RIKSDAGENS PROTOKOLL

1933. Andra kammaren. Nr 15.

Onsdagen den 22 februari.

Kl. 11 f. m.

.8 1.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 124, angående överlämnande till Svenska jordbrukskreditkassan av svenska
statens obligationer till visst belopp;

nr 128, angående försäljning av statens spannmålslagerhus i Vara; samt
nr 129, angående anslag för anskaffande av ett isbrytande undersökningsoch
bevakningsfartyg för havsfiskets behov.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Nilssons i Hörby på
kammarens bord vilande motion nr 418.

§ 3.

Vidare föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl.
Majrts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld; och biföll kammaren utskottets
däri gjorda hemställan.

§ 4.

Härefter föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr
8, med överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt
och statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagen berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1932.

§ 5.

Till behandling företogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 3, angående
regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens tredje
huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Andra kammarens protokoll 1933. Nr 15. i

2

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. personal Punkten 4, angående arvoden och ortstillägg åt personal å extra stat i utri å

extra stat i kesrepresentationen.

■utrikesrepre-:

smtationen. Utskottet tillstyrkte i denna punkt bifall till vad Kungl. Majit uti innevarande
års statsverksproposition under punkten 3 av tredje huvudtiteln föreslagit
beträffande antalet befattningshavare å extra stat i utrikesrepresentationen
samt arvoden och ortstillägg åt sådana befattningshavare.

I fråga om häri inbegripen vakanssättning tills vidare under nästkommande
budgetår av sändebudsposten i Bukarest hade reservation avgivits av herrar
Widell, Johan Bernhard Johansson och Holmgren.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nylander: Herr talman! För var och en, som i dessa dagar har med
svensk utrikeshandel att göra, torde det stå alldeles uppenbart, att vårt utrikesdepartement
och vår utrikesrepresentation näppeligen någonsin ha haft
ett sådant omfattande arbete som nu i form av handräckningshjälp åt näringslivets
organisationer och enskilda företag, när det gäller bemästrandet eller
lättandet av alla de svårigheter, som torna sig upp för exporthandeln i form
av tullar, importförbud, importregleringar och kontingenteringssystem o. s. v.
Under sådana förhållanden är det givetvis att beklaga, att indragningar på
kommersiellt betonade poster måste ske. Men det är å andra sidan givet, att
det statsfinansiella läget fordrar beskärningar även på detta område, och detta
har man ju också från näringslivets organisationers sida väl insett, då de haft
frågorna till behandling, varför man alltså ej motsatt sig de föreslagna indragningarna.
Vi ha ju redan beslutat örn Lubeck. Men jag kan dock icke
underlåta att framhålla ett beklagande av att denna post måste indragas, då
så många skäl tala för att den bort bibehållas, skäl som jag icke nu vill närmare
ingå på men som äro av både kommersiell och kulturell natur och för
övrigt utvecklats på ett talande sätt av professor Lundström i en tidningsartikel
för ett par dagar sedan.

Vad Batavia beträffar ställer sig utskottet liksom näringsorganisationerna
mycket tveksamt och understryker, att indragningen är att betrakta såsom varande
av mera tillfällig natur. Denna generalkonsulsbefattning är ju i en driftig
och vaken persons händer till god hjälp för våra ekonomiska intressen i
denna del av världen, som i det internationella affärslivet under normala förhållanden
är av stor betydelse.

Vad Bukarest beträffar, har indragning av beskickningen där måst ske.
Härutinnan har jag naturligtvis icke någon som helst anledning att framställa
något ändringsförslag, då jag redan på ett förberedande stadium väl förstått,
att den statsfinansiella situationen krävde en indragning även av denna post,
men jag vill begagna detta tillfälle att till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena rikta en vördsam vädjan, att han ville försöka finna någon
utväg att träffa en sådan anordning, att vi där finge en svensk, stadigvarande
tjänsteman i annan ställning, vilken kunde stå våra affärsmän och andra
intressenter till tjänst. Jag hoppas, att en sådan lösning skall vara möjlig
med anlitande av andra medel och utan att man skall behöva öka utgiftssumman
under 3:dje huvudtiteln.

Jagnar, herr talman, icke något yrkande, men jag har som sagt icke velat
underlåta att rikta denna vädjan till hans excellens utrikesministern.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Då denna huvudtitel bereddes för föredragning inför Kungl. Majit i statsverkspropositionen,
måste givetvis denna beredning ske under samma förut -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

3

Anti. personal å extra stat i utrikesrepresentationen. (Forts.)
sättningar som beträffande samtliga övriga huvudtitlar, nämligen att i görligaste
mån besparingar och indragningar skulle komma att ske på grund av
den rådande statsfinansiella situationen. Det var emellertid också anledning
att på beredningen av huvudtiteln lägga de synpunkter, som ha framställts av
den talare, som inlett debatten i denna fråga, nämligen att för utrikesförvaltningens
vidkommande den nuvarande tiden ställer alldeles särskilda anspråk
på arbetet och vaksamheten och att man för den skull måste vara försiktig med
de besparingsåtgärder, som ifrågasattes. Vid den allmänna prövningen av de
ärenden, som tillhöra denna huvudtitel, har jag då sökt genomföra det programmet
att först och främst söka tillvarataga alla de besparingsmöjligheter, som
voro till finnandes på de olika delposterna i utrikesdepartementets budget för
att först såsom en sista resurs komma till eventuella indragningsåtgärder beträffande
vår utrikesförvaltning. Från denna utgångspunkt ha indragningarna
också kommit att begränsas inom en trängre ram än som på ett tidigare stadium
var ifrågasatt från de förberedande myndigheternas sida.

o Vad som här framhållits från statsutskottets sida och av den närmast föregående
talaren understryker, såvitt jag uppfattat saken rätt, denna grundläggande
synpunkt vid beredningen av ärendena under denna huvudtitel, att man
måste med varsamhet gå till vidtagande av besparingsåtgärder i vår utrikesförvaltning
under nu rådande förhållanden. Jag är statsutskottet tacksam för
att denna synpunkt har blivit behjärtad liksom jag givetvis uttalar min tillfredsställelse
över att statsutskottet ansett sig kunna följa vad från Kungl.
Maj:ts sida i detta ärende föreslagits.

Jag vill i anledning av den föregående ärade talarens till mig direkt riktade
vädjan uttala, att det bekymmer, som han framfört, givetvis icke är regeringen
främmande och att det är, i vad på mig ankommer, min avsikt att söka
tillvarataga de möjligheter, som erbjuda sig inom ramen av de anslag, som
ställas till departementets förfogande, att tillgodose våra svenska kommersiella
intressen i Rumänien under det provisorium, som nu förestår, på det bästa
sätt,, som man kan finna möjlighet att göra med användande av de anslag, som
av riksdagen ställas till förfogande.

Herr Holmgren: Herr.talman! När jag studerade tredje huvudtiteln och
där fann, att Kungl. Maj :t hade föreslagit till indragning sändebudsposten i
Rumänien, väckte detta hos mig ganska starka betänkligheter, betänkligheter
som ingalunda ha minskats, när jag läst motiveringen närmare, och icke heller
sedan hans excellens herr ministern för utrikes ärendena nu hållit sitt anförande
i denna fråga. Om man ser på motiveringen, ser man ju, att det är en
nödfallsåtgärd. Regeringen har insett betydelsen av sändebudsposten i Bukarest,
men då regeringen varit ställd inför nödvändigheten att göra starka besparingar,
har den valt att lata en del av dessa besparingar gå ut över ministerposten
i Bukarest.

När jag^såg detta, kom jag att erinra mig ett ganska analogt fall, som förekom
för några år sedan. Riksdagen beslöt nämligen på sin tid indragning av
beskickningen i Wien. För min del var jag en motståndare till den indragningen.
Den kom emellertid till stånd och medförde med nödvändighet eller örn
icke med nödvändighet så åtminstone faktiskt det resultatet, att det i ett flertal
fall måste vidtagas omplaceringar bland vår diplomatiska personal, vilket medförde
så stora kostnader för kronan, att det väckte statsrevisorernas och riksdagens
berättigade förvåning. När några år .senare man kom underfund med,
att man ånyo borde införa beskickningen i Wien, fann man, att indragningen
av beskickningen i Wien icke medfört några besparingar för statsverket utan
i stället avsevärda utgifter, vartill kom, alf våra handelsintressen icke under

4

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. personal å extra stat i utrikesrepreSentationen. (Forts.)
tiden hade blivit på ett tillräckligt effektivt sätt bevakade. Jag håller nu före,
att vi äro i begrepp att begå ungefär samma oklokhet, som vi gjorde för några
år sedan.

För min del var jag under det förberedande arbetet på avdelningen i statsutskottet
bestämt inriktad på att hålla kvar beskickningen i Bukarest. Men
jag ville å andra sidan icke vara med örn att hålla beskickningen i Bukarest
kvar utan att jag kunde inom huvudtitelns ram få fram motsvarande besparing,
med andra ord att jag kunde inom den kostnadsram, som propositionen
innehöll, finna motsvarande besparing för att finansiera ministerposten i Bukarest.
Jag fann då, att granskningsnämnden hade för sin del kommit till det
resultatet, att man kunde minska det extra ortstillägget med icke mindre än

100.000 kronor. Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena ville för
sin del icke gå så långt utan stannade vid en beskärning av 50,000 kronor.
Men jag för min del hade den uppfattningen, att örn man strök ett annat anslag,
som icke ligger mig något särskilt varmt örn hjärtat, nämligen anslaget för
upplysningsarbete för freden, så skulle man vinna 15,000 kronor. En granskning
av vad man skulle förtjäna av en indragning av ministerposten i Bukarest,
gav vid handen, att man icke skulle få någon besparing av 50,000 kronor utan
en nettobesparing av 25,000 ä 30,000 kronor. Örn man sålunda drager in de

15.000 kronor, som äro föreslagna till upplysningsarbete för freden, och därjämte
ytterligare beskär det extra ortstillägget med 10,000 kronor, så har man
finansierat denna ministerpost i Bukarest, och jag tror, att man därmed har
tillgodosett de krav, som man ur utrikespolitisk synpunkt måste lägga på denna
fråga, på ett lyckligare och bättre sätt, än som blir fallet, om man följer Kungl.
Maj :ts förslag nu. Och jag håller före, att örn hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena varit konsekvent i den uppfattning, han här givit tili känna,
så hade han just gått fram den vägen och icke låtit besparingen gå ut över beskickningen
i Bukarest.

Nu har emellertid ingen motion förelegat om bibehållande av beskickningen
i Bukarest och ingen majoritet i statsutskottet har åstadkommits för ett yrkande
i sådan riktning. Det är därför omöjligt att ställa något yrkande, utan jag
har fått inskränka mig till att genom en blank reservation bereda mig möjlighet
att i kammaren framlägga mina synpunkter på denna fråga.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Man bär här ett intressant

exempel på hur lätt det är att tala örn sparsamhet, men hur förfärligt svårt
det är att visa den, då man skall till med det. Och rätt pikant ä£ det väl, att
man opponerar mot indragningen av sändebudsposten i Bukarest därför att,
föreställer jag mig, denna indragning kommer såsom alldeles särskilt obehaglig
för vissa kretsar, som ha varit ledande i denna sparsamhetspropaganda, som vi
fått undergå några år. Men sedan jag gjort denna allmänna anmärkning, skall
jag likväl be att få för min del ansluta mig till dem, som äro ytterst betänksamma
mot denna indragning. Lägg märke till att den företages beträffande
ett land, som tillhör den s. k. lilla ententen. Vi få ingen sändebudspost i Bukarest.
Sändebudsposten i Prag är indragen eller vakant; Tjeckoslovakien tillhör
som bekant också lilla ententen. I Belgrad, huvudstaden i Jugoslavien, det
tredje landet i lilla ententen, finnes ingen särskild sändebudsbefattning,, utan
den uppehälles av sändebudet i Wien. Det kommer sålunda att inträda det
förhållandet, att i hela lilla ententen, som omfattar ett område, som är betydligt
större än Tyskland och som har en befolkning på nära 47 miljoner, en befolkning
större än Italiens, större än Frankrikes, större än Storbritanniens och Irlands,
vi icke ha någon annan direkt representant än legationsrådet i Prag. Det
vore kanske inte så mycket att säga örn saken, örn inte, sedan statsverkspropo -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

5

Äng. personal & extra stat i utrikesrepresentationen. (Forts.)
sitionen blivit framlagd, ett förhållande hade inträtt, som innebär, att lilla ententen
i fortsättningen kommer att utrikespolitiskt uppträda såsom en enhet.
Det finns _ numera en förbindelse mellan de tre staterna av innehåll, att de
utrikespolitiskt och handelspolitiskt skola uppträda en för alla och alla för en.
Detta gör, att man frågar sig, örn verkligen denna indragning är så förnuftig.
Nu skall jag visserligen gärna medge, att jag inte så särdeles är hemma på detta
område, och jag måste med all respekt böja mig för den auktoritet, som representeras
av utrikesdepartementet och hans excellens herr utrikesministern. Jag
vill inte alls stå här och på något sätt skolmästra, därtill är jag på intet sätt
berättigad^ men eftersom jag som enskild riksdagsman skall vara med örn att
besluta i sådana här saker, har jag i alla fall vågat mig upp för att i all vördsamhet
framföra en liten stilla undran, huruvida inte omständigheterna påkalla
en undersökning örn den svenska representationen överhuvud taget i lilla ententens
länder.

Herr Lithander: Herr talman! Ehuru jag inte tillhör statsutskottet,

ber jag att få uttrycka mina betänkligheter mot det steg, som regeringen här
har föreslagit och som utskottet gått in för, nämligen att draga in sändebudsposten
i Bukarest. Områdena därnere ha länge tillhört och tillhöra fortfarande
de trakter av Europa, där mycket händer och mycket sker och där det
sannerligen kan vara värt, att även vi äro representerade, och då räcker det
understundom inte med ett vikariat. Jag gillar fullt och helt kommendör
Holmgrens syn på denna sak. Jag tror, att det hade varit ett klokt sätt att
verkställa finansieringen av denna post genom att följa hans förslag. Men
det finns även en annan synpunkt, som jag skulle vilja lägga på denna sak,
och det är, att vi inte bara skola politiskt hålla ett vaksamt öga på vad som
sker därnere, utan vi skola även tillse, att såsom hittills uppmärksamhet och
intresse ägnas våra handelspolitiska intressen därnere. För så vitt jag har
mig bekant, har detta hittills skett på ett sätt, som enbart varit glädjande.
Jag vill här. säga till hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, att
ur kommersiell och industriell synpunkt är inte det steg välbetänkt, som
här tages.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Jag har begärt

ordet, emedan herr Holmgren gjorde ett uttalande i sitt anförande, som jag
anser inte bör stå oemotsagt. Denna fråga kommer visserligen upp vid behandlingen
av en senare punkt, men jag vill redan nu säga, att det sätt på
vilket han tänkte sig att man skulle kunna inbespara de medel, som behövas
för ministerposten i Bukarest, kan man enligt min mening inte gärna ta på
allvar. Jag förstår ju, att då herr Holmgren har motionerat örn att hela anslaget
till upplysningsverksamheten för freden skall avslås, kan han yttra sig
som han gjorde, men jag anser, att under den tid, som vi nu leva i, med all
denna oro i världen och det nästan in på våra gränser, skulle det vara mycket
ledsamt, om man inte gjorde allt vad man kunde för att verka för fredens
stärkande både genom upplysning, sitt intresse och genom att omsätta
detta i handling. Jag ber därför endast att få inlägga en gensaga mot försök
att göra inbesparingar på detta sätt för att därigenom kunna besätta
ministerposten i Bukarest.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag har begärt ordet, emedan
man väl här i kammaren tycker, att det är på tiden, att det också säges någonting
ifrån statsutskottets majoritet i detta spörsmål. I propositionen har
ju hans excellens herr ministern för utrikes ärendena så tydligt framhållit,

6

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. personal å extra stat i utrikesrepregentationen. (Forts.)
att huvudanledningen för den åtgärd, som vidtagits, nämligen att indraga
ministerposten i Bukarest, är av ekonomisk natur och att då besparingar måst
göras i utgifterna på tredje huvudtiteln, så har man funnit, att denna post
är en, vilken man i allra första hand bör reflektera på att indraga, och denna
synpunkt har ju i huvudsak godkänts av näringsorganisationerna. Frågan
ligger sålunda icke så, att man anser, att det skall ske en definitiv indragning
av representationen i Bukarest. Frågan örn den postens framtida
besättande eller icke besättande får bli beroende på förnyade överväganden,
vid vilka ett beslut av i dag i riksdagen icke kan tagas till prejudikat för ett
bestämt ståndpunktstagande för framtiden.

När nu ställningen är den, herr talman, är det uppenbarligen synnerligen
svårt för utskottet, som givetvis å sin sida måste se till, att besparingar verkställas,
där sådana äro möjliga, att gå emot Kungl. Majit, men utskottet har
inte heller kunnat undgå att för sin del uttala sina betänkligheter emot denna
indragning, och utskottet har därvid givetvis också erinrat sig, att riksdagen
en gång tidigare har avvisat ett förslag örn indragning av sändebudsposten
i Bukarest. Läget är emellertid nu statsfinansiellt och ekonomiskt
annorlunda, och det är svårare att just nu intaga en mot Kungl. Majit stridande
hållning på denna punkt. Men i den mån som riksdagen kan påpeka
för Kungl. Maj :t, att man bör vara försiktig i fråga örn indragningsåtgärder,
som möjligen kunna likna den, då man för något år sedan indrog sändebudsposten
i Wien, så har utskottet velat peka härpå. Utskottet säger nämligen, att det
vill »till följd av tidigare vunna erfarenheter, i anledning av de i detta sammanhang
och i övrigt föreslagna indragningarna och vakanssättningarna inom
utrikesrepresentationen framhålla nödvändigheten av att de anordningar och
omplaceringar, som måste verkställas i anledning av dessa förändringar, ske
med aktgivande på att statsverkets kostnader i möjligaste mån hållas nere».
Jag skulle föreställa mig, att om verkligen den risken skulle föreligga, att
man, efter att nu ha indragit sändebudsposten i Bukarest, efter en viss tid
tänkte återbesätta den och det då visade sig, att detta skulle bli dyrare än
det varit att behålla den, så kommer utrikesministern att med mycket stor
varsamhet gå fram i detta hänseende.

Det är dessa synpunkter, som statsutskottets majoritet har lagt på denna
fråga. Herr talman! Det är sålunda ingen, som kan mot utskottets utlåtande
stiga upp och säga, att han hyser stora betänkligheter mot de åtgärder,
som här föreslås, ty dessa stora betänkligheter hysas även av statsutskottet
självt, och de ha framhållits i utskottets utlåtande.

Vad slutligen den politiska sidan av detta spörsmål angår, har det ju inte
funnits någon anledning för utskottet att ge sig in på den, då vi ha funnit
oss böra hålla oss till den gamla traditionen att se frågan om våra utlandsrepresentationer
framför allt, och i ett fall som detta kanske uteslutande, från
kommersiell synpunkt.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets jakande.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag vill gärna skingra den farhåga, som framlyste ur herr Holmgrens anförande
och i någon mån även ur det sista anförandet, nämligen att det skulle
vara en skillnad av eventuellt betydande omfattning emellan den besparing,
som man gör i respektive stat, och den besparing, som man gör i verkligheten,
då hänsyn tages till de olika kostnader, som kunna föranledas av en
indragningsåtgärd. Denna synpunkt har självfallet icke varit mig främmande,
framför allt då det gällt ett provisorium, en temporär indragningsåtgärd,
och man inte vet, hur det kommer att ställa sig för framtiden. Då

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

7

Ang. personal å extra stat i utrikesrepresentationen. (Forts.)
man sålunda får räkna även med den eventualiteten, att en indragen post
skulle komma att återbesättas, så är det självfallet, att en av huvudsynpunkterna,
då det gäller att pröva förslaget och välja emellan indragning av den
ena eller andra posten, måste vara den frågan: Vilka kostnader kommer indragningen
att medföra genom erforderliga omplaceringar och eventuella
disponibilitetsarvoden? Denna synpunkt har tillvaratagits beträffande samtliga
de alternativa förslag till indragningar, som ha varit under diskussion
vid ärendets beredning, och jag kan försäkra kammaren, att det är ur denna
synpunkt, som jag har kommit att föreslå just de indragningar, som här äro
föreslagna i huvudtiteln, och att avböja vissa andra, som också ha varit på
tal. Det uttalande, som statsutskottet gör i slutet av sitt yttrande, har jag
sålunda så mycket mindre någon anledning till erinran emot, som den av statsutskottet
förfäktade synpunkten har varit en av huvudgrunderna för prövningen
av förevarande anslag.

Herr Lithander: Herr talman! När jag nyss hade ordet, hade jag inte

någon statistik tillgänglig, utan den uppgift, jag då lämnade rörande det
handelspolitiska läget, tog jag ur minnet. Jag har nu fått reda på denna
statistik, och den bekräftar min utsago. Sverige hade åren 1906—1910 en
genomsnittlig export till Rumänien på 59,000 kronor. Detta växte sedan till

438,000 kronor, gick därpå upp till 1,749,000 kronor, sedan 1,073,000 kronor,
så gick det tillbaka något till 636,000 kronor men steg sedan till 6,129,000
kronor, 4,808,000 kronor, och år 1930 rörde det sig örn 4,330,000 kronor. Och
bela tiden är handelsbalansen avsevärt till vår fördel. Jag tycker inte, att
den nu föreslagna indragningen är berättigad, särskilt örn man tänker tillbaka
på vad som under gångna tider exempelvis i England har varit huvudmotivet
flir deras beskickningar. Detta har hela tiden varit: följ handelsutbytet!
Se till, örn vi kunna få avsättning för våra varor eller inte! Jag
fick en gång av en tillfällighet en samling handlingar, som utgivits och utgjorde
Englands instruktioner till sina ministrar, och därvid hade man börjat
serien — den går flera hundra år tillbaka i tiden —- med Sverige. Därför
var det så intressant. Där visade det sig undan för undan, att instruktionen
var den: handelsutbytet är huvudsaken. Här går man en motsatt väg. Vi
ha i Rumänien lyckats att skapa ett för oss lyckligt och bra tillstånd, vi
ha inlett en lycklig och bra utveckling, men då ställer man posten därnere
på indragning. Det är icke en riktigt vänlig handling mot den nation, det
här gäller. De äro rätt känsliga för sådant, och det skulle inte förvåna mig,
örn den direkta följden av åtgärden blev inte bara den för resten mycket
tvivelaktiga besparing, som sker, utan även att vi finge ett tydligt utslag
i icke önskvärd riktning beträffande vår handelsbalans. Det är därför, herr
talman, jag inte annat än med beklagande kan konstatera, vad som här skett.
När det nu inte går att ställa något annat yrkande, har jag endast att till
protokollet anteckna detta beklagande.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Jag har ju rätt länge varit ledamot
i statsutskottet och har sålunda en viss erfarenhet beträffande det sätt, på
vilket statsutskottet brukar motivera sina äskanden. Jäg får säga, att när
jag läser statsutskottets utlåtande på denna punkt, så kan jag inte komma
till något annat resultat än att det nära nog betyder avslag på Kungl. Maj :ts
förslag. Statsutskottet säger till exempel, att detta har ingivit utskottet allvarliga
betänkligheter, men utskottet har likväl icke velat motsätta sig förslaget.
Detta är den svagaste tänkbara motivering för ett bifall. Läser man

8

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. personal å extra stat i utrikesreprestentationen. (Forts.)
mellan raderna, förstår man, att utskottet i själva verket skulle lia velat framföra
^ett rent avslag, men av opportunitetsskäl har detta icke blivit gjort.

Då saken är så. tveksam, som den otvivelaktigt är, tror jag, att kammaren
gör rätt uti att tillämpa den gamla regeln, att i tveksamma fall skall man
icke handla. Jag anhåller därför att få yrka avslag på framställningen.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den föregående ärade talarens
långa erfarenhet i statsutskottet säger honom utan tvivel, att det skrivsätt,
som här kommit till användning, icke är ovanligt utan tvärt örn är en
ganska vanlig form, framför allt kanske inom statsutskottet, då ett ärende
föreligger, beträffande vilket man icke anser sig ha tillräckliga skäl att handla
emot Kungl. Maj:ts förslag men där, örn Kungl. Majit hade intagit en annan
ståndpunkt, Kungl. Maj :ts förslag otvivelaktigt skulle lia vunnit utskottets
anslutning.

Såsom jag framhöll i mitt föregående anförande, herr talman, är det uppenbart,
att då utskottet, som granskar Kungl. Maj:ts propåer, nödgats intaga
denna ståndpunkt, utskottet icke ansett sig ha fått tillräckliga skäl för att
fatta ett annat beslut hos vederbörande, som hörts. I detta fall ha yttranden
inhämtats från bade den ena och den andra sidan, och man har hört representanter.
från såväl departementet som från dem, som kunna tänkas ha speciellt
intresse, av att denna sändebudspost fortfarande upprätthålles, men utskottet
har icke funnit tillräckligt starka skäl föreligga för att gå emot
Kungl. Maj :ts förslag.

Det är ju också betecknande för situationen, att det icke finns någon reservation
på denna punkt inom statsutskottet. Det finns visserligen en anteckning
av tre ledamöter, men icke heller dessa anse sig kunna förorda riksdagen
att gå emot Kungl. Maj :ts förslag. Här föreligger således, herr talman, icke
någon ovanlig, situation. Det är icke från statsutskottets sida ett skrivsätt,
som inbjuder riksdagen till att gå emot statsutskottets förslag, utan det är ett
skrivsätt, som tydligt uttrycker statsutskottets enhälliga mening att icke gå
emot regeringen i detta spörsmål med hänsyn till föreliggande omständigheter.

Jag ber, herr talman, att ytterligare en gång få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr'' talman!
Jag vill till en början avslöja en liten sak rörande förberedelserna till denna
Kungl. Maj :ts framställning. På denna liksom på andra punkter kunde jag ju
i yttrande till statsrådsprotokollet ha jämrat mig precis lika mycket, som
statsutskottet och talare i denna debatt gjort, angående nödvändigheten att
vidtaga vissa besparings- och indragningsåtgärder. Emellertid, mina damer
och herrar, vad skulle årets statsverksproposition blivit, ifall man genomfört
den principen att på varje punkt, där man under förhållandenas tryck sett sig
nödsakad att företaga en besparingsåtgärd, också kommit med alla de reflexioner
örn huru ledsamt, obehagligt och betänkligt detta är? Hela statsverkspropositionen
för innevarande år hade kommit att bli en enda lång jeremiad
från början till slut. Jag undrar, örn man inte kan finna sig i det, som måste
ske, utan att behöva lamentera fullt så mycket.

Jag förutsätter, att då statsutskottet tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag, betyder
detta, att statsutskottet har funnit detta förslag vara av omständigheterna
påkallat. Det behöver icke erinras därom, att statsutskottet hade kunnat
avstyrka Kungl. Maj :ts förslag i denna del, om statsutskottet hade funnit
det icke vara av omständigheterna påkallat.

Då man nu från statsutskottets sida så starkt har understrukit betänklig -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

9

Ang. personal å extra stat i utrikesrepresentationen. (Forts.)
lieterna i detta fall, vill jag för min del tolka detta uttalande som ett uttryck
för den uppskattning, som man har inom statsutskotttet, av vikten och betydelsen
i nuvarande tid av utrikesförvaltningens arbete men icke såsom ett
uttryck för den uppfattningen, att statsutskottet ansett sig kunna tillstyrka
kammaren att bifalla ett betänkligt förslag.

Det förekom i ett anförande ett uttryck, som jag tror påkallar en liten gensaga,
nämligen att en indragningsåtgärd av denna karaktär skulle betraktas
såsom en ovänlig handling. Det ligger icke inom min erfarenhet, att åtgärder
av denna beskaffenhet betraktas såsom ovänskapliga handlingar de olika
staterna emellan. Örn så vore fallet, skulle man ha ett mycket rikt tillfälle att
de olika staterna emellan göra framställningar örn ovänskapliga handlingar
under innevarande tid, ty Sverige är säkerligen icke det enda land, som under
omständigheternas tryck nödgats vidtaga vissa begränsningar i sin utrikesförvaltning.

Till sist må det tillåtas mig att framföra en undran, vad det avslagsyrkande,
som här blivit framställt, innebär. Det har motiverats av betänkligheterna
att begränsa utrikesförvaltningen, men dess innebörd, såvitt jag kan förstå,
är, att utrikesdepartementet skulle komma att mista alla sina beskickningar
och tjänstemän på extra stat, och det bör väl ändå inte ha varit meningen med
det framställda yrkandet.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman! Sådan som situationen nu är förstår
jag, att man icke kan komma till det resultat, vartill jag syftar. Vid sådant
förhållande anhåller jag, herr talman, att få återtaga mitt yrkande.

Jag bibehåller emellertid min uppfattning örn själva saken, men jag får nöja
mig med detta uttalande i det läge, vari frågan för närvarande ligger. Jag
tror alltjämt för min del, att man är på väg att begå ett felgrepp i nu berörda
avseende.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Av utskottets formulering

av motiveringen, att utskottet icke har velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag
att indraga sändebudsposten i Bukarest, kan icke gärna framgå, att utskottet
utan vidare gått in för klokskapen i åtgärden, utan utskottet har velat
överlämna åt Kungl. Maj :t själv att taga ansvaret för det kloka eller icke kloka
i åtgärden.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 5—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9, angående Sveriges andel i kostnaderna under år 1933 för Natio-4ngr. Sveriges

neraas förband. andel * kost naderna

för

Under punkten 12 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit Nationernas
riksdagen att för gäldande av Sveriges andel i kostnaderna under år 1933 för förbund.
Nationernas förbund för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag
av 600,000 kronor.

Uti en inom andra kammaren av herr Flyg m. fl. väckt motion, nr 324, hade
påyrkats, bland annat, att riksdagen måtte avslå förevarande anslagsäskande.

Utskottets hemställan innefattade, att riksdagen, i enlighet med Kungl.

Maj:ts förslag och med avslag å ovanberörda motion, i vad den avsåge före -

10

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
varande anslag, måtte i likhet med vad för innevarande budgetår ägt rum, för
gäldande av Sveriges andel i kostnaderna under 1933 för Nationernas förbund
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag av 600,000
kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid ytrade:

Herr Flyg: Herr talman! Hans excellens herr utrikesministern upplyste
nyss kammaren örn att man vid uppgörandet av årets budget givetvis även
hade prövat alla även under denna huvudtitel förekommande anslag och utgifter
med all den omsorg och noggrannhet, som man hade anledning att göra
det, dels med hänsyn till behovet att spara dels med hänsyn till de olika anslagens
betydelse och vikt. När jag hörde dessa synpunkter framföras från
statsrådsbänken, fick jag en känsla av, att man på de anslag, som det här gäller,
icke kunnat lägga dessa synpunkter. Det är här fråga örn dels en post på

600,000 kronor, d. v. s. det belopp, som det kostar att vara med i Nationernas
förbund, dels en post på 25,000 kronor, som åtgår till att täcka utgifterna för
landets representation vid de olika sammankomsterna. Det är alltså en summa
på 625,000 kronor, som det här gäller. När man denna riksdag talat så ovanligt
mycket och så varmt örn sparsamhet — och vår senaste debatt rörde sig
ju i mycket hög grad örn sparsamhet —- frågar jag verkligen, hur man från
olika partigrupperingars sida ur sparsamhetssynpunkt kan motivera, att man
i fortsättningen ämnar utbetala denna rundliga summa för det ändamål, det
här gäller.

Vi ha tidigare diskuterat frågan örn Sverige och dess förhållande till Nationernas
förbund här i kammaren, och mycket av vad som vid dessa tillfällen
från vår sida sagts, skulle i dag kunna återupprepas såsom i lika hög grad
gällande nu som tidigare, ja, man kan säga i högre grad gällande nu än tidigare.
Det som gör, att frågan örn Sveriges medlemskap i Nationernas förbund
får sin särskilda aktualitet i detta moment, är givetvis icke de 625,000
kronorna utan den situation, som för närvarande råder, och den bakgrund, som
vi lia till den debatt, som väl just nu skulle gå av stapeln här i kammaren, örn
kammaren som sådan anser, att denna fråga överhuvudtaget är av sådant
värde, att den behöver diskuteras — därom är jag icke säker. Jag skulle
kunna återgiva en hel del yttranden från Nationernas förbunds vänner av
olika slag, att Nationernas förbund ändå är den organisation, som trots alla
brister dock utgör en viss garanti för freden, för fredens upprätthållande och
för krigets bekämpande. Just nu pågår en drabbning mellan tvenne makter,
bägge medlemmar av Nationernas förbund. Jag syftar på kriget — telegram
lia meddelat, att det nyligen brutit ut —■ mellan Japan och Kina. Den konflikt,
som nu börjat, har ännu icke prövats av Nationernas förbund. Vad man
där nere har sysslat med är att medla i en tidigare konflikt, som i realiteten
var avgjord genom att den starke hade kväst den svagare under det denna
medling pågick. I det moment, då denna medlings aktion närmade sig slutet,
i det ögonblick, som man i förbundsförsamlingen, där bägge parterna äro medlemmar,
började samlas för att taga ståndpunkt i den tidigare konflikten, sätter
vederbörande i gång på nytt. Samme part anfaller på nytt den svagare.
Man kan väl knappast tänka sig en mera klar och mera tydlig utmaning från
en medlems sida gentemot den fredsorganisation, som vederbörande är med
i, än den, som har begåtts genom vad som nu sker.

Är nu detta, frågar jag, en ensamstående företeelse i Nationernas förbunds
historia? Jag ställer detta spörsmål därför att man så ofta säger, att här
är det ju en av de där barbariska gula staterna, Japan, som icke kan jämföras

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

11

Ang. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
med de övriga staterna, vilka icke skulle kunna tillåta sig något sådant. Jag
vill påstå, att Nationernas förbunds historia hittills visat en rad av liknande
fall, fast kanske inte fullt så krassa och utmanande. Örn jag går tillbaka något
under de år, då denna fråga stått under diskussion här i kammaren och då
Sverige varit medlem av Nationernas förbund, erinrar jag mig konflikten mellan
Polen å ena och Litauen å andra sidan 1920. Där hade man en tvist mellan
tvenne makter, en större och en svagare makt. Det påbjöds från Nationernas
förbunds sida förlikning. Vederbörande rövare i denna aktion nekade, accepterade
icke förlikningen, böjde sig icke, och så hänsköts konflikten till de inom
förbundet då bestämmande, d. v. s. de inom förbundet i dag bestämmande
parterna, stormakterna, som listade ut, att det låg i deras hand att avgöra denna
tvist, reglera den gränsfråga, som det då var fråga örn. Man letade fram
en bestämmelse i Versaillesfördraget, och så löste man denna tvist till förmån
för den starkaste av parterna. Det var den historien.

En annan upprörande historia, som även ger oss ett skolexempel på vad Nationernas
förbund i realiteten är och vad som väntar även Sverige i det moment
det skulle gälla en konflikt, där vi blandats in, är konflikten 1923 mellan Italien
och Grekland. En gränskommission är sysselsatt med att reglera den
albaniska gränsen. Kommissionen blir överfallen. Italien protesterar och
kräver ett kraftigt skadestånd. Grekland vägrar betala skadeståndet, och så
kommer den kända ockupationen av Korfu. Hur löstes den historien? Den
var också föremål för Nationernas förbunds behandling! Jag nästan tror
den behandlades direkt av den sittande församlingen i samma ögonblick som
skådespelet utspelades. Jo, man löste den under intrycket av rädslan för att
Italien skulle lämna folkförbundet och med hänsyn till att Frankrike slöt
upp på den italienska partens sida, på det sättet, att Italiens krav godkändes.
Grekland fick punga ut med sin skadeersättning, och så var konflikten löst
av »freds- och rättfärdighetsorganisationen» Nationernas förbund!

Jag kan ju anföra, att vid detta tillfälle framfördes från de svenska delegaternas
sida en avvikande mening gentemot denna lösning, och man sökte
hävda sådana synpunkter i förbundet, som professor Lundstedt för ett pär veckor
sedan under remissdebatten så energiskt protesterade emot och ansåg det
vara fullkomligt lönlöst att offra tid på inom denna institution.

Ja, detta är förspelet fram till konflikten i dag. Jag skall inte gå in på
några detaljer beträffande denna historia, som vi i nuvarande moment ha
framför oss. Jag tror det är överflödigt. Jag är övertygad örn att kammarens
ledamöter, som ha intresse för dylika spörsmål, ha följt med händelsernas
utveckling, och jag är övertygad om att de innerst inne medgiva, att aldrig
har grövre smälek tillfogats Nationernas förbund än som skedde under behandlingen
av denna konflikt, aldrig har en fräckare utmaning riktats mot
organisationen ifråga, och, för det tredje, aldrig har förbundets karaktär så
tydligt och klart framträtt som genom denna konflikt.

Hans excellens herr utrikesministern höll för några veckor sedan ett anförande,
som refererades rätt utförligt i pressen. Det var inledningen till en
upplysningsverksamhet om Nationernas förbund. Jag skall erkänna, att hans
excellens inte var alltför — vad skall jag säga — förhoppningsfullt inställd
gentemot organisationen ifråga, men han använde bland annat en sats, som
jag skulle vilja taga upp i detta sammanhang. Han sade: Förbundet kan

icke vara bättre jin människorna. Jag ber att i den arma mänsklighetens namn
få protestera. Förbundet är väsentligt sämre än människorna. Men örn hans
excellens sagt: Förbundet kan icke vara bättre än regeringarna, d. v. s. de

herrar, som representera stormakterna och de imperialistiska intressena i denna
stormakternas intresseorganisation, hade det varit riktigt. Då kan man

12

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
säga, att det är en trogen avspegling av de människor, som det i så fall är
frågan örn.

o Jag erinrar härom i detta sammanhang därför att jag finner, att man måste,
då man tar ståndpunkt till denna fråga, klargöra, att det är inte ett folkförbund,
vi här ha att göra med. Här i Sverige och i den svenska texten kallas
organisationen för Nationernas förbund och N. F. Man ser det också ofta under
namnet Folkförbundet. Ett folkförbund i detta ords reella, djupare betydelse
kan ingen människa ha något emot. Men för vårt vidkommande finna vi det
uppenbart, att vad som skett under de år, då vi gång på gång haft frågan uppe
till diskussion, visat oss riktigheten av den uppfattningen, att ett folkförbund
kan först i det ögonblick uppstå och skapas, då den nuvarande, i de olika länderna
rådande regimen, kapitalismens regim, den imperialistiska regimen, förintas,
likvideras och arbetarna —■ folket — komma till makten. Tidigare då vi
diskuterat denna fråga har man sagt — framför allt har herr Engberg framhållit
det — att det blir bättre bara vi i de olika länderna få fram en annan
regim, få fram socialdemokratiska regeringar. Ja, här i landet ha vi ju den
stora glädjen att ha ett sådant förnämt, ädelt slag av regering som en socialdemokratisk
regering. Men jag förmodar, att hans excellens herr utrikesministern,
som nyligen kommit från Genéve, därnere känner sig — i den mån han
försöker göra sig gällande — som en sparv i tranedans dels därför att han representerar
detta lilla, avlånga land, dels därför att han innerst inne är medveten
örn huru hopplöst det hela är, innerst inne är medveten örn riktigheten i vad
som sagts från vårt håll då vi framhållit, att förbundet är och kommer att bli
en stormakternas intresseorganisation. Hade förhållandena varit annorlunda,
hade förbundet till sin karaktär varit annorlunda, då hade också verksamheten
blivit annorlunda. Men det är en ren utopi att förutsätta, att verksamheten
skulle ha kunnat taga andra former än vad den gjort under de år, som nu ligga
bakom oss.

Mot den bakgrund jag här skisserat upp, ställer jag nu frågan: finns det
någon möjlighet att i dag påstå, att Nationernas förbund kan hindra krig? Det
har man sagt att det skulle göra, mina herrar, från det håll där man anser
sig vara de verkliga vännerna av Nationernas förbund. Nationernas förbund
kan icke hindra krig. Men, säger man, det kan förbundet icke göra därför att
det icke är utrustat med den maktapparat, som är nödvändig. Det har för närvarande
endast en moralisk makt, men det fordras, att förbundet också får en
vapenmakt. Förbundet måste bli något slags internationell säkerhetspolis. Ja,
kommer man så långt — något som jag anser är en fråga, som herrarna med
de största ansträngningar icke komma att kunna lösa, såvida icke England
och Frankrike genomdriva, att de få vapnen för sin kontroll, sina intressen
att upprätthålla Nationernas förbunds säkerhetspolis — kommer man så långt,
säger jag, betyder det icke heller, att man hindrar krig utan endast att man
giver krigen en mera organiserad och bestämd inriktning.

Om man nu^ser på den konflikt jag här berört, konflikten mellan Kina och
Japan, och frågar vad som nu stadgeenligt borde ske, kan man läsa svaret
i_en broschyr, som icke alls är skriven av någon illasinnad eller någon fiende
till Nationernas förbund, en broschyr som heter Nationernas förbunds organisation
och verksamhet och är utgiven av Svenska föreningen för Nationernas
förbund, alltså en av de institutioner, som få anslag av staten för sin verksamhet.
Där heter det, att enligt artikel 16 åligger det medlemmarna i Nationernas
förbund att örn en stat griper till krig i strid mot förbunds aktens stadgande^
deltaga i en samfälld aktion mot en sådan fredsstörare. Dessa s. k.
sanktioner kunna få formen av en ekonomisk och finansiell blockad eller av
gemensamma militära operationer. Där är ju klart utsagt, vad som enligt den -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

13

Ang. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
na paragraf är medlemsstaternas skyldighet, sedan medlingsarbetet upphört.
Ja, för mitt vidkommande måste jag säga, att jag innerligt hoppas, att man icke
kommer att tillämpa artikel 16 och engagera sig på ett sådant sätt, men jag
förmodar, att de som äro vänner av Nationernas förbund och som respektera
dess statuter anse, att detta är något som bör gälla. Förbundets nuvarande
verksamhet — eller dess bristande verksamhet — när det gäller konflikten
mellan Japan och Kina visar emellertid, att i det moment, då det är fråga örn
en stormakt, en part, vars intressen man icke vill gå emot därför att man indirekt
själv har intressen av likartad beskaffenhet eller därför att vederbörande
kanske utföra en gärning gentemot en stor konkurrent, som man gärna vill
skada, gälla ej dessa bestämmelser —• varken förbundsakten, Kelloggpakten eller
några som helst liknande dokument. Därmed är det klart, för det första att
förbundet icke kan förhindra krig — dess medlemmar gripa till krig i stället
— för det andra att förbundet i en situation, då ett krig är ett faktum, icke
ingriper, så vida det icke möjligen skulle vara fråga örn någon part, som stormakterna
ha intresse av att angripa.

Men den fråga, som väl är intressantast för oss här i landet är denna: vad
medför medlemskapet för Sveriges del? Medför det, efter vad som inträffat,
ökad trygghet? Är det någon av herrarna, som vill påstå det? Medför det, att
ingen krigsrisk föreligger för Sverige? Jag skulle tro, att ingen vill komma
och göra gällande, att det som nu utspelas mellan Japan och Kina icke en vacker
dag kan utspelas mellan en stormakt och Sverige. Vi skola icke blunda
för Sveriges strategiska läge —• framför allt med hänsyn till motsättningarna
gentemot Sovjetunionen. Vi skola icke blunda för att det kan bli ett intresse för
England eller någon annan stormakt att en vacker dag säga ifrån: ni ha vissa
förpliktelser i Sverige; ni skola deltaga i finansiella och ekonomiska sanktioner,
ni skola öppna edra områden för våra militära operationer; vi skola ha en
bas där, vi vilja ha Öresund tillgängligt för våra fartyg o. s. v.; var så god och
gör er plikt! I det ögonblicket skall det visa sig, att medlemskapet i Nationernas
förbund icke utgör någon trygghet — örn det är tryggheten som herrarna
vilja anföra som argument — utan i stället en otrygghet och en ökad risk.

Jag var härom kvällen på en diskussion i en församling, där man studerar
Nationernas förbund, ja där man icke bara studerar det utan även har en rad
föreläsare, som propagera Nationernas förbunds stora förtjänster och dess välsignelse.
En av diskussionsdeltagarna förklarade där i ett inlägg i debatten,
ett inlägg som jag för mitt vidkommande ansåg vara mycket förståndigt, att
det i dag stå två olika principer mot varandra: å ena sidan Nationernas förbund,
å andra sidan Sovjetunionens förbund. Det ligger en stor sanning i detta
uttalande, mina herrar. Och då vi för vår del äro anhängare och förfäktare av
den andra principen i detta fall, Sovjetunionens princip, d. v. s. föreningen av
nationerna under en socialistisk produktions- och samhällsordning, gentemot den
princip, som är förhärskande inom Nationernas förbund, det förtvivlade, det
hopplösa försöket att svetsa kapitalistiska makter samman, då är det klart,
att vi även och framför allt från den utgångspunkten kräva utträde ur denna
organisation, utträde ur Nationernas förbund.

Här kan man alltså, herr talman, örn man vill göra en besparing, utan vidare
få 625,000 kronor i varje fall avförda från utgiftskontot. Det är möjligt, att
det kan kosta litet slantar även i fortsättningen att sända ombud till olika konferenser.
Detta kan knappast undvikas, kan jag tro, ty det är väl icke möjligt
att helt och hållet isolera sig från all internationell förbindelse. Men icke kan
det behöva kosta 625,000 kronor om året, vilket belopp det för övrigt icke stannar
vid då, som man vet, omkostnaderna för deltagande i avrustningskonferensen
icke gå in i denna summa utan utgöra ett särskilt konto för sig liksom kost -

14

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
naderna för andra, liknande konferenser. Jag skulle alltså vilja framhålla, att
bär ha vi möjlighet för det första att ur besparingssynpunkt göra en rätt kraftig
nedstrykning på utgiftssidan och för det andra att inför den situation, som
nu råder internationellt, göra en verklig demonstration för freden —• som ju
herrarna vilja ha — genom att säga ifrån: nu vilja vi icke vara med längre
i det där sällskapet, nu har skojet pågått länge nog.

Herr Engberg förklarade 1931 i debatten, att vi skulle vänta tills avrustningskonferensen
hållits för att se, huru dess resultat utfölle. Skulle den misslyckas
kunde det vara på tiden att också taga upp frågan om utträde ur förbundet.
Avrustningskonferensen har icke avslutats ännu, men den står inför
sin avslutning. Om densamma råder det knappast mer än en mening, om dess
resultat knappast heller, och den meningen är, att det hela kommer att sluta
med ett för alla avrustnings- och fredsvänner bittert och tragiskt fiasko. T. o. m.
herr Vougt, en av de mest varmt troende beundrarna av denna avrustningskonferens,
har låtit sin pessimism komma till uttryck i dessa sista dagar. Han
hyser dock hoppet om att tanken på avrustning ändå kommer att leva, även örn
konferensen blir ett fiasko. Ja, det skulle jag också tro, att den gör. Tanken
kommer att leva bland folkdjupen, men vill man föra tanken fram till förverkligande,
får man nog icke bygga på avrustningskonferenser, arrangerade av Nationernas
förbund och med representanter för de olika kapitalistiska och imperialistiska
makterna, vilka endast ha ett mål: att tillgodose sina egna, speciella
intressen och bevaka dem. Då får man nog bygga på den enda möjliga grundval,
som finns, nämligen arbetarklassens, folkmassornas revolt i de olika länderna
mot kapitalismens system, krigets system, och genom dess förintande,
genom arbetarnas och folkets gripande av den reella makten, genom det socialistiska
samhällets uppbyggande också slutgiltigt lägga grunden för den enda
säkra freden.

Detta är, herr talman, vad jag velat framhålla i detta sammanhang. Jag
betonar till sist, att här finns en möjlighet att göra en besparing, och här finns
möjlighet även att göra en demonstration för freden genom att den svenska
riksdagen säger ifrån: nu ha vi för vårt vidkommande länge nog medverkat
i denna humbug, detta skoj, som bedrives i Genéve.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Utskottet har icke funnit

tillräcklig anledning föreligga att föreslå riksdagen en indragning utav årsanslaget
till Nationernas förbund, och utskottet har ju egentligen ganska klara
skäl för en sådan ståndpunkt. Örn några dagar torde, örn jag läst rätt, på
kamrarnas bord föreligga ett utlåtande från konstitutionsutskottet rörande
frågan örn vårt lands fortsatta medlemskap i Nationernas förbund i anledning
av en kommunistisk motion örn utträde ur förbundet. Den diskussion, som
den föregående ärade talaren fann anledning att i detta sammanhang taga
upp, borde sålunda ha uppskjutits till dess själva frågan örn fortsatt medlemskap
i Nationernas förbund föreligger. Nu är man emellertid frestad att yttra
åtminstone några ord gentemot vissa delar av den föregående talarens sätt
att resonera i förevarande angelägenhet, och jag skall be att få med blott några
randanmärkningar giva mitt bidrag till debatten.

Jag tror icke, att det är någon anledning att se så tragiskt på frågan örn
Nationernas förbund, som den siste ärade talaren fann anledning att göra.
Hans inställning är visserligen icke ny. Han och hans meningsfränder ha
icke i sitt motstånd fått något nytt ur det tragiska händelseförloppet omkring
den ostasiatiska konflikten. På sin höjd har därvidlag det material man tror
sig ha funnit uti vapenarsenalen mot Nationernas förbund ökats. Jag är för
min del icke alls övertygad örn att händelseförloppet därborta i Ostasien ute -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr IS.

15

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
slutande är ett händelseförlopp, som visar meningslösheten och det »brottsliga»
i att Nationernas förbund finns till. Finns det överhuvud taget någon
bättre metod för att komma svårartade problem in på livet än att människorna
komma tillsammans och resonera under vänskaliga former?
Det är ju icke alldeles givet, att en diskussion under de mest vänskapliga
former kan leda till ett resultat. Ur en sådan kan också spänningsmomenten
framträda på ett oroväckande sätt. Men att tyda detta förhållande
så, att varje resonemang, varje övervägande, varje samtal skulle vara av ondo
och ett uttryck för lurendrejeri, för falska tankar och brottsligt uppsåt, är
naturligtvis alldeles oriktigt. Nationernas förbund innehåller i sig en god
tanke. Om den tanken icke kan realiseras i praktiskt arbete på ett betryggande
sätt, lär det väl egentligen icke vara beroende på de försök, som gjorts,
eller på att dessa försök fullföljas, så långt överhuvud taget något litet hopp
finns kvar, utan då lär det väl, såsom den föregående talaren erinrade örn
att hans excellens herr utrikesministern nyss framhållit, vara beroende på
människorna själva. I det stycket är nog icke herr Flygs definition av olika
slags människor alldeles riktig. Det skulle för mig åtminstone vara synnerligen
svårt att tänka mig en annan herr Flyg på utrikesministerplatsen, än
den jag ser vara medlem här i kammaren. Herr Flyg skulle nog där representera
samma godmodighet, samma trohjärtenhet och samma barnafromma
sinnelag bland människorna i världen, som han nu gör som sitt partis utrikesexpert
i talarstolen här i kammaren. Herr Flyg skulle säkerligen icke ändra
karaktär, och jag är förvissad örn att när den dagen kommer, då det gäller
för honom att välja mellan en enkel ledamotsplats i kammaren och utrikesministerplatsen,
skulle han förvisso icke säga nej till erbjudandet av rädsla
för att bli en annan människa än den enkla godmodiga och trohjärtade, som
han varit såsom enkel ledamot av kammaren. Vi få väl i grund och botten tro
de människor örn gott, som vi överlämna till de fruktansvärda bänkarna
till höger örn andra kammarens talarstol och vara övertygade örn, att de icke
ändra sinnelag, när de komma dit, utan att de där representera samma syn
som tidigare på de spörsmål, som komma i deras händer. Det har visserligen
sagts någon gång förut, tror jag, från denna talarstol att man ser frågorna
på ett annat sätt uppifrån, än man ser dem på den jämna marken, men det
förhållandet behöver, herr talman, icke vara ett uttryck för någon sinnesändring
eller någon annan syn på spörsmålen. Det kan hända, att det är
ett uttryck för, att man då ser hela sammanhanget i stället för blott den del,
som man ser från den enklare och avlägsnare utsiktspunkten.

Hela den —• jag höll på att säga — mentalitet, som vänder ^sig mot Nationernas
förbund och som för att få upp sinnesstämningen på en lämplig
nivå t. ex. tager i anspråk sådana argument som att det och det var den
grövsta smälek, som Nationernas förbund kunde drabbas av, och det och det
var den fräckaste utmaning, som förbundet kunde drabbas av, den mentaliteten
är, det vill jag säga, herr talman, icke något annat än den gamla nationalistiska
hetsmetoden: »Nationen har blivit kränkt, dess hjärta och dess
självkänsla har drabbats av något, som nationen måste reagera mot.» Principiellt
alldeles samma resonemang användes sålunda av kommunisterna, när
det gäller att väcka upp en stämning mot Nationernas förbund.

Så trängande är icke, herr talman, detta spörsmål från vår synpunkt, att
vi utan vidare böra springa ifrån förbundet just nu, därför att det icke ännu
förmår verka på ett för alla, även för stormakterna tuktande sätt. Jag tror,
att det är behövligt, att vi få tillfälle att övervinna även, örn jag så får säga,
tiden och tidsförloppet. Det är ett jättearbete att sammanföra till harmoniskt
gemensamt arbete århundraden gamla nationer, som under århundradens lopp

16

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
levat i fientlig stämning och i strider med varandra. Det är ett verk, herr
talman, mina damer och herrar, som man icke utför på 1 år eller 2 år, kanske
icke på 10—15 år. Det kan man kanske icke göra ens under en generation.
Det är lätt att kritisera en bristfällig verksamhet av detta slag. Ingen kan
påstå, att man nått det man väntat, att man skulle nå. Men att Nationernas
samfund i sin idé, därför att verksamheten hittills icke utlöst vad man
väntat, skulle vara dömd att döden dö och för evigt anses vara omöjlig, kan
icke vara rimligt. Det är att draga alltför hastiga slutsatser. Jag har velat
säga detta, herr talman, som en enkel randanmärkning till det allmänna resonemang
örn Nationernas förbund, som den föregående ärade talaren här presterade.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Flyg: Herr talman! Gentemot vad herr Törnkvist i Karlskrona

först yttrade, nämligen att den reella debatten skulle komma vid ett senare
stadium, då frågan örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund föreligger,
vill jag genmäla, att när vi tidigare framställt ett sådant förslag, ha herrarna
sagt i debatten: Varför icke yrka avslag å anslaget till Nationernas förbund,
ty anslaget är väl det viktigaste och icke kan man väl betala pengar till något,
som man samtidigt förklarar sig icke vilja vara med om. När vi nu yrka
avslag å detta anslag, säger man, att det är ingen idé att komma med en
motion, som innehåller ett sådant yrkande. Man vänder alltså på argumenteringen,
så att den skall passa vid olika tillfällen. Hade vi icke nu i år
framställt detta enkla, naturliga yrkande örn avslag på anslaget, vilket, örn
det bifalles, i realiteten skulle innebära detsamma som ett utträde ur Nationernas
förbund, skulle man ha sagt precis som förut: Varför icke yrka avslag
på anslaget till Nationernas förbund? Det föreligger ju icke något sådant
yrkande.

Jag vet för övrigt icke vartill det gagnar att, som herr Törnkvist i Karlskrona
gör, diskutera hur jag skulle komma att te mig, om jag någon gång
skulle sitta på utrikesministerplatsen härnere. Den historien är så otrolig,
att det är fullkomligt lönlöst att diskutera den i detta sammanhang. Dylikt
har icke något reellt värde. Men har man från Nationernas förbunds vänners
sida ingen mera reell argumentering, än att taga upp dylika konstruktioner
i debatten, då kan det vara ett bevis på, skulle jag tro, hur illa situationen
för närvarande ligger till, och hur hopplöst det är att söka argumentera, i
varje fall inför ett folkmöte, för Nationernas förbund i närvarande stund.
Här i kammaren går det ju för sig. Här intresserar man sig överhuvud taget
icke för dylika frågor. Utrikespolitik är någonting, som svenska riksdagen
är för hög att befatta sig med. Det skall vara frågor örn lingonplockning
eller porter eller dylikt, som man med verkligt intresse sysslar med i riksdagen.
Men kom ut på landet och ta upp frågan örn fredsarbetet eller något
annat sådant och nämn Nationernas förbund och undersök, örn ni kan finna
någon vanlig enkel människa med sunt förnuft, som längre kan tro på Nationernas
förbund. Det är den tron, i den mån den finnes och upprätthålles,
som det gäller att plocka bort ur människornas medvetande, ty det kan komma
att innebära en ohygglig katastrof, örn vi icke kunna komma bort ifrån denna
ideologi.

Herr Törnkvist i Karlskrona säger, att man kan icke påstå att varje övervägande
eller varje överläggning, som hålles där, är ett bedrägeri. Man kan
kanske icke, herr Törnkvist, säga så, men det är likväl så i realiteten. Varför?
Jo, där sitta diplomaterna samlade kring det gröna bordet. Alla representera
olika staters intressen och alla tala vackra fraser örn fred, medan

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

17

Äng. Sveriges andel i kostnaderna för Nationernas förbund. (Forts.)
man bakom ryggen har en dolk, med vilken man är färdig att sticka varandra
i det ögonblick, det är lämpligt. Detta är ingen överdrift. Så förhåller
det sig, och är det sa, att det lämpar sig, kastar sig en stormakt över en
svagare part för att komma åt någonting, som vederbörande stormakt i den
stunden behöver. Den dagen någon kommer att kasta sig över detta land,
kanske herr Törnkvist lär örn i detta avseende.

Herr Törnkvist sade sedan, att vi skola väl icke springa bort ifrån Nationernas
förbund just nu. För mitt vidkommande måste jag säga, att jag
kan icke tänka mig ett lämpligare ögonblick. Vi ha länge nog varit med i
detta förbund. Jag kan icke tänka mig en lämpligare utgångspunkt än nuet
för att alltså härutinnan intaga en klar och bestämd ståndpunkt. Med hänsyn
härtill har jag, herr talman, ingenting att tillägga eller ändra i vad som
skrivits i vår motion och dess motivering och i vad jag tidigare anfört. Jag
ber därför att få yrka bifall till den motion, som avgivits av oss såväl i denna
punkt, som beträffande en senare punkt.

^Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på avslag å
saväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förra propositionen. Herr Flyg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 9
av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12, angående anslag till upplysningsarbete för freden m. m.

Kungl. Majit hade under punkten 18 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att till upplysningsarbete för freden för budgetåret 1933/1934 anvisa
ett extra anslag av 15,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion, nr 217,
varl föreslagits, att riksdagen ville under tredje huvudtiteln för budgetåret
1933/1934

1) bevilja ett anslag av 700 kronor liksom året förut till fredsbyrån i
Genéve, och

2) bibehålla anslaget till upplysningsarbete för freden vid det förra året
bestämda beloppet av 25,000 kronor;

Andra kammarens protokoll 19SS. Nr 15. o

Ang. anslag
till upplysningsarbete

för freden
m. m.

18

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden m. m. (Forts.)

dels ock en inom andra kammaren av herr Holmgren m. fl. väckt motion,
nr 135, vari påyrkats, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj :ts nu förevarande
anslagsäskande.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å såväl
motionen 1:217, i vad densamma beträffande nu ifrågavarande anslag
skilde sig från Kungl. Maj :ts förslag, som motionen II: 135 måtte till upplysningsarbete
för freden för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra anslag av
15,000 kronor;

b) att motionen 1:217, i vad den avsåge anslag till internationella fredsbyrån
i Genéve, icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid denna punkt voro fogade reservationer:

av herrar Widell, N. J. Martin Svensson, Johan Bernhard Johansson, friherre
Lagerfelt, Holmgren, Persson i Fritorp och Olsson i Blädinge, vilka
ansett, att utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte

a) med bifall till motionen II: 135 avslå såväl Kungl. Maj:ts förslag som
herr Lindhagens ovanberörda motion, i vad densamma avsåge anslag till upplysningsarbete
för freden, och

b) avslå sistnämnda motion, såvitt den anginge anslag till internationella
fredsbyrån i Genéve;

av herrar andre vice talmannen Nilsson, Strindlund och Hultman, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
såväl motionen 1:217, i vad densamma beträffande nu ifrågavarande anslag
skilde sig från utskottets förslag, som motionen II: 135 måtte till upplysningsarbete
för freden för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra anslag av
2,500 kronor; och

b) att motionen 1:217, i vad den avsåge anslag till internationella fredsbyrån
i Genéve, icke måtte av riksdagen bifallas; samt

av herr Nilsson i Malmö utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Holmgren: Herr talman! Den här frågan om anslag till upplys ningsarbete

för freden är ju ett gammalt tvistefrö. Vi ha tvistat därom
år efter år ända sedan detta anslag för första gången uppfördes å riksstaten.

Det vill förefalla, som örn en majoritet funnes i kammaren för ett anslag
till upplysningsarbete för freden, och det är sålunda örn beloppet man för
närvarande tvistar. Jag skulle därför för min del icke besvärat kammaren
med min speciella ståndpunkt i denna fråga, örn icke något nytt argument nu
förelegat, som talar för ett avslag på detta anslag i större grad än fallet har
varit förut.

Det förhåller sig ju så, att granskningsnämnden med herr statsrådet Nothin
i spetsen har undersökt denna fråga och kommit till det resultatet, att ett
belopp av 2,500 kronor skulle vara tämligen skäligt att giva åt den här rörelsen.
Nu har Kungl. Maj:t för sin del kommit till ett annat resultat och
kommit till den uppfattningen, att det borde anslås ett belopp av 15,000
kronor. Jag måste för min del säga, att jag åtminstone i detta fall föredrager
statsrådet Nothin i granskningsnämnden framför statsrådet Nothin i
regeringsställning. Jag vill därför för min del utan tvekan följa hans förslag
i granskningsnämnden. Ja, jag vill till och med gå litet längre och

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

19

Ang. andag till upplysning sarbete för freden m. m. (Forts.)
komma en båtlängd före honom och icke stanna vid de 2,500 kronorna. Jag
yrkar därför avslag på utskottets hemställan och bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade av herr Widell m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Lundquist i Rotebro, Olsson i Blädinge,
Lithander, Leffler, Bengtsson i Kullen, Nilsson i Karlstad, Sandström, Meyerhöffer,
Hansson i Vännäsby, Nilsson i Antnäs och andre vice talmannen Magnusson.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Frågan örn anslag för upplysningsarbete

för freden är ju ett gammalt stridsämne för kammaren, men de verkliga krigarna,
d. v. s. de, som icke vilja vara med örn att tala örn freden, ha nyss
demonstrerat i kammaren och det borde därför icke vara något särskilt frestande
för mig att hålla något längre tal till förmån för utskottets hemställan.
Jag skall icke heller göra detta. Men när man åberopar granskningsnämndens
förslag till lämpligt statsanslag för understödjande av upplysningsarbetet
för freden, nämligen 2,500 kronor, och tager det som skäl för att yrka
fullständigt avslag å hela anslaget, så är man ute på marker och söker argument,
för vilka man uppenbarligen måste känna sig främmande. Ett anslag
på 2,500 kronor kan dock, herr talman, tillgodose en viss förenings
fredsfrämjande verksamhet och hur i all världen skall man känna sig tillfreds
i sin antifredssjäl, när man söker sådana argument? I varje fall är det
förvånande för mig, att man går en sådan väg för att söka finna argument
för en avslagsståndpunkt.

Nu är det ju så, att detta anslag för två år sedan fixerades till 32,000 kronor.
Under fjolåret, när den ekonomiska depressionen redan börjat göra sig
kännbar, föreslog regeringen en nedsättning av anslaget med 7,000 kronor
till 25,000 kronor, vilket anslag riksdagen beviljade för innevarande budgetår.
När nu chefen för utrikesdepartementet i år har föreslagit 15,000 kronor
såsom ett lämpligt anslag och detta alltså föreslås minskat med mer än
hälften under loppet av två budgetår, så torde väl denna nedskärning få anses
så pass kraftig, att den borde kunna tillgodose även synnerligen långt gående
anspråk. De veritabla skarprättarna på detta område kan man ju aldrig
tillfredsställa, men de som anse, att man inte skall gå onödigt långt i
fråga örn beviljande av anslag till fredsverksamheten, men dock vilja ge något,
borde väl kunna vara till freds med att man på två år skär ned anslaget
med 17,000 kronor och endast lämnar kvar 15,000 kronor.

Jag kan för min del, herr talman, icke se annat än att kammaren bör stödja
regeringens förslag örn ett anslag på 15,000 kronor, vilket utskottets stora
majoritet för sin del har tillstyrkt, och jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Flyg: Herr talman! Första gången den här frågan förelåg till

behandling i riksdagen, vill jag minnas, att det gällde ett anslag på 30,000
kronor. Sedan sjönk anslaget till 25,000 kronor, och i närvarande stund har
man kommit ned så långt, att man begär 15,000 kronor. Härav skulle man
till en början kunna draga den slutsatsen, att krigsfaran för något år sedan
var väsentligt större och att behovet av dylik fredsverksamhet vid den tidpunkten
också var större. Enligt min uppfattning skulle väl egentligen motsatsen
vara fallet, framför allt ur deras synpunkt, som gå in för detta anslag.
Eller också tvingas man draga den slutsatsen, att de sittande regeringarna,
som växlat under denna tid, skulle vara mer eller mindre fredsvänliga
och den nu sittande socialdemokratiska regeringen alltså icke vara ens
hälften så fredsvänlig som den tidigare regeringen.

20

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden m. m. (Forts.)

Emellertid har val anslagets nedskärning mest varit beroende på att man
dock velat göra en besparing och därför tagit bort 10,000 kronor av fjolårsanslaget
samt stannat vid 15,000 kronor. •— Man anslår i detta land över 100
miljoner kronor till militära ändamål, och så gör man en flott, generös gest
och säger: Var så god, här ha ni 15,000 kronor att bedriva fredspropaganda
för! Proportionen mellan dessa summor är verkligen betecknande. Å ena
sidan över 100 miljoner kronor för militära ändamål och å andra sidan ett
från 30,000 till 15,000 kronor, undan för undan nedsatt, anslag till fredssträvandena,
och detta medan krigsmotsättningarna stegras och krigsmolnen hopa
sig. Detta är verkligen en lysande utveckling och betecknande för allvaret i
vad som här föreslås.

Vi ha från kommunistiskt håll varje år tidigare yrkat avslag på detta anslag.
Jag har vid dessa tillfällen sagt, att vi ha all respekt för den ärliga
övertygelse, som vi äro medvetna örn finnes inom den pacifistiska fredsorganisationens
led. Men vi ha också sagt, att hela denna verksamhet, som nu
kommer i åtnjutande av ett understöd, som denna gång föreslås till 15,000
kronor, eller, örn det går som några herrar i kammaren vilja, 2,500 kronor,
denna verksamhet utgör i realiteten dock ett led i den dimbildning, som på
detta område försiggår. Man kan icke nå fram till freden på detta sätt, det
är ett bedrägeri. Det finnes bara en framkomlig väg, och det är att på alla
områden samla människorna till kamp, intensiv kamp, mot det system, som
leder fram till kriget, som skapar dess förutsättningar och driver människorna
till kriget. Endast genom en sådan kamp, endast på en sådan väg kan
man nå fram till ett positivt resultat. De som tro, att man inom den nuvarande
organisationens ram kan uppnå fred genom att anslå 30, 45 eller 100
tusen kronor eller som nu, 15,000 kronor, de som tro detta, de äro inne på vägar,
som icke leda till målet. Bland_ dessa fredsvänner finnes för övrigt en
hel mängd filurer, som göra geschäft i fredsarbetet och ingenting annat.

Jag vidhåller den ståndpunkt, som vi tidigare intagit, när det gällt detta
anslag, och med hänvisning till vad vi sagt vid föregående debatter ber jag
få yrka avslag på nu ifrågavarande anslag.

Herr Strindlund: Herr talman! Den nedsättning av detta anslag, som av
regeringen i år föreslagits, är naturligtvis ett led i de besparingssträvanden,
som vi alla få gå in för i år. Då man alltså nu börjat med besparingsarbetet,
har man följt granskningsnämnden under de olika punkterna, och örn man gått
ifrån belopp, som granskningsnämnden föreslagit, och höjt desamma, så ha
ändringarna i regel varit synnerligen obetydliga. På denna punkt har man
emellertid gått betydligt utöver vad granskningsnämnden föreslagit, ty nämnden
stannade vid att föreslå, att ett belopp på 2,500 kronor skulle anvisas.
Vilken motivering hade då granskningsnämnden för denna sin ståndpunkt?
Jo, den sade, att »därest besparingsåtgärder skulle vidtagas, som medförde indragning
av statliga institutioner, konsekvensen syntes fordra, att anslag till
enskilda föreningar och därmed jämförliga ändamål såsom regel också upphörde».
I fortsättningen säger nämnden dock, att den anser, att 2,500 kronor
alltjämt böra utgå såsom bidrag till Svenska föreningen för Nationernas förbund.

Örn man ser på de besparingar, som föreslagits på exempelvis andra huvudtitlar,
så är det icke bara statliga institutioner, som drabbats av Geddesyxan;
även kommunerna ha fått svår känning av besparingar på och indragningar
av förut utgående anslag. På femte huvudtiteln har man helt sonika, strukit
anslaget till bostäder för provinsialläkarna, och vidare har man strukit statsbidraget
till kommuner och landsting för uppförande av epidemisjukhus och

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

21

Ang. anslag till upplysningsarbete för freden m. m. (Forts.)
epidemisjukstugor. Man har icke heller begärt något som helst belopp till
byggande av hem för kroniskt sjuka, och dock har man icke låtit denna åtgärd
föregås av exempelvis ändring i nu gällande kungörelse på området,
varav följden i en hel del fall blivit, att de kommuner, som redan påbörjat
byggnadsarbeten och nu komma och begära de anslag, som de kalkylerat
med, hugnas med den upplysningen, att anslag för dessa ändamål icke upptagits
i den föreliggande statsverkspropositionen. Vad sjunde huvudtiteln angår,
så har man helt sonika borttagit de anslag, som hittills utgått till Svenska
stadsförbundet och till Svenska landskommunernas förbund o. s. v. Då
man vidtagit så pass kraftiga besparingsåtgärder för institutioner av den art
jag nu nämnt, institutioner, som bruka få anslag av staten, måste väl konsekvensen
också fordra, att även enskilda föreningar få finna sig i att man
hugger bort eller betydligt sänker deras anslag.

Logiskt sett borde jag därför komma till samma resultat som herr Holmgren
gjorde, då han yrkade avslag på hela det äskade beloppet under förevarande
punkt. Emellertid vet jag, att sådana där tvära kastningar vid anvisande
av anslag kunna medföra mycket stora olägenheter, och jag anser
också att när staten går in för besparingar, så bör detta ske efter viss föregående
appell och minskningen bör försiggå successivt, så att man icke direkt
går på det rena avslaget. Jag har därför även här velat vara med örn att ge
ett visst mindre anslag för nästa budgetår och har då stannat inför den summa,
som av granskningsnämnden förordats. Jag ber alltså att få yrka bifall
till den av mig jämte herrar Nilsson i Gränebo och Hultman avgivna reservationen,
vari föreslås, att ett anslag av 2,500 kronor till upplysningsarbete
för freden måtte ställas till Kungl. Maj:ts förfogande.

Häruti instämde herr Hultman.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner rörande utskottets hemställan i mom. a) av förevarande punkt,
nämligen på l:o) bifall till utskottets hemställan i nämnda moment, 2:o) bifall
till det förslag, som innefattades i mom. a) av den utav herr Nilsson i
Gränebo m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen, samt 3:o) avslag å
utskottets berörda hemställan; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Flyg begärde emellertid
votering, varför herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann
den under 3:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
äskade likväl herr Strindlund votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående punkten 12
mom. a) av statsutskottets utlåtande nr 3 antager yrkandet örn avslag å utskottets
hemställan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
det förslag, som innefattas i mom. a) av den utav herr Nilsson i Gränebo
m. fl. avgivna, vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns dälrviid flertalet hava

22

Nr 15.

Onsdagen, den 22 februari f. m.

Äng. anslag till upplysningsarbete för freden m. m. (Forts.)
röstat för ja-propositionen, vadan propositionen för huvudvoteringen, som
efter given varsel nu upplästes och godkändes, erhöll följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkten 12
mom. a) av utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Efter det kammarens ledamöter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs
omröstning med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid
flertalet hava röstat för ja-propositionen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Härefter blev på herr talmannens därå givna proposition utskottets hemställan
i mom. b) av kammaren bifallen.

Punkterna 13—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 130, angående
undersöknings- och förberedande gruvarbeten inom Västerbottens län
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 7.

Om tillverkning
till armin
inom
landet av
porter med
viss inbryggningsslyrka.

Vidare upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i
anledning av väckta motioner örn tillverkning till avsalu inom landet av porter
med 18 procents inbryggningsstyrka.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 95 i första
kammaren av herr Sundberg m. fl. samt nr 184 i andra kammaren av herr
Lithander m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta sådana
ändringar i gällande maltdrycksförordning och rusdrycksförsäljningsförordning,
att porter med en inbryggningsstyrka av 18 procent extrakt (klass
III) måtte få tillverkas till avsalu inom landet och i försäljningshänseende
jämställas med utländskt vin.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid avgivits av herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson
i Slätåker, Jolsson i Boa, Lithander, Velander och Anderson i Norrköping,

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

23

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggnings styrka.

(Forts.)

vilka hemställt, att riksdagen måtte, med anledning av ovanberörda motioner, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville för nästa års riksdag
framlägga förslag till sådana ändringar i förordningen den 14 juni 1917 angående
försäljning av rusdrycker samt förordningen den 1 juni 1923 angående
förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl, att porter med
18 procent inbryggningsstyrka, hänförlig till maltdryck av tredje klassen,
finge tillverkas i riket samt där försäljas under enahanda villkor, som gällde
beträffande viner.

Sedan utskottets hemställan föredragits yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! I det föreliggande utskottsbetänkandet

har bevillningsutskottets majoritet yttrat att »utskottet förutsätter, att de
av Kungl. Maj :t utsedda sakkunniga för revision av rusdryckslagstiftningen
komma att ägna även det i motionerna avhandlade spörsmålet sin uppmärksamhet,
samt att de sakkunniga utan tidsutdräkt verkställa en förutsättningslös
utredning i ämnet».

Bevillningsutskottet har därmed intagit en vida vänligare hållning gentemot
motionens syfte än vad som tidigare varit fallet. Man har undan för undan
kunnat se, hurusom denna fråga, när densamma år efter år, med några års
mellanrum, återkommit, i alla fall lyckats tillvinna sig en allt större förståelse.
Första kammaren har nyss med en betydande minoritet stött motionerna.
Vid voteringen där avgåvos nämligen 51 röster för reservationen och 58 för
utskottets hemställan, men i verkligheten var minoriteten något större, ty en
ledamot, som ämnat rösta för reservationen, var nere i biblioteket och hann
icke upp i kammaren till voteringen. I verkligheten borde alltså röstsiffrorna
ha varit 52 mot 58. Det innebär i realiteten, att örn tre personer hade gått
över på motionerna, hade det varit lika röstetal i första kammaren. Hade fyra
personer gjort det, hade motionerna bifallits. Man får med tacksamhet anteckna
dessa framsteg, som saken gjort under årens lopp. Reservanterna, i bevillningsutskottet
ha velat gå något snabbare tillväga än vad majoriteten
gjort. Det är så, att örn vi icke onödigtvis skjuta på denna fråga,, tillföres
statskassan omedelbart ett icke oväsentligt tillskott. Det förhåller sig så, att
det är en kommitté, som arbetar, och vi veta, att det är så ofantligt många frågor,
som sammanhänga med dess uppdrag, att det är mycket svårt att komma
fram till ett resultat, varom man kan enas. Då har det synts reservanterna
och motionärerna, att vid det förhållandet, att man ej kan göra gällande,
att detta är en nykterhetsfråga, skulle man kunna gå litet snabbare tillväga.
Och att det icke är utan betydelse för statsverket, skall jag be att .få
visa genom en kostnadsberäkning, som är uppgjord på mycket, sakkunnigt
håll och som visar, att örn vi utgå från den nuvarande omsättningen, alltså
20,000 hektoliter, utgör maltskatten för närvarande cirka 420,000 kronor. Men
den fördubblas i och med ett bifall till motionerna. Det gör alltså, att statsverket
med den sist beslutade ökningen av maltskatten får en direkt ökning
på cirka 400,000 kronor. Det är, mina herrar, något, som man i dessa tider
ej kan se bort från, när det samtidigt ej vållar någon människa skada, utan
tvärtom människor bli friskare och sundare, örn de få begagna porter. Läkarna
föreskriva ju den också. Nu har det visat sig, att det går ej att få en
större omsättning än 20,000 hektoliter med nuvarande kvalitet. Men det är
ganska antagligt, att den med kvalitetsförbättring kunde komma att ökas.
Och då tillföres statskassan ytterligare inkomst för vad som går utöver detta.
Som det nu är få vi ej in mera, men blir det däremot en kvalitetsförbättring,

24

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryqaninasstyrka.
(Forts.)

som gör, att människor ersätta billiga utländska viner med denna inhemska
vara, blir det en ytterligare vinst för statskassan genom maltskatten. Örn man
utgår från att förbrukningen fördubblas, vilket ej är uteslutet, skulle i maltskatt
inflyta 1,652,000 kronor. Örn man då drar ifrån de 420,000 kronor, som
vi nu få in, så är det i alla fall ett plus på väl 1,200,000 kronor. Systembolagens
förtjänst är för närvarande 784,000 kronor, men den skulle gå upp till
1,568,000 kronor. Där är alltså en höjning på nära 800,000 kronor, en ren
ökning utom det, som man får i maltskatt. Det är alltså en ökning på 400,000
och 800,000 eller sammanlagt 1,200,000 kronor. Och det är att märka, att
man vinner detta utan att träda något nykterhetsintresse för nära, därför att
det ej begäres, att den gamla fria trafiken skall äga rum, utan endast att
denna svenska produkt skall komma under samma bestämmelser, som nu råda
inom nykterhetslagstiftningen beträffande utländska viner. Människor få köpa
dylika, så länge de sköta sig och ej missbruka, och få ut på sin motbok, men
likviden går helt till utlandet. I detta fall går den i avsevärd grad till att
främja en svensk tillverkning, alltså den arbetsprestation, som tillverkningen
kräver. Och råvaran få vi från det svenska jordbruket. Att det i dessa tider,
då man söker efter varje möjlighet att understöda jordbruket, ej är något
att förbise, vill jag framhålla för kammaren. Med nuvarande förbrukning
skulle det, om motionärernas förslag bifölles, åtgå en kvantitet av 760,000 kg
svenskt korn. Det vill med andra ord säga, att örn man beräknar åtgången för
den nuvarande förbrukningen av klass II, skulle den utgöra hälften. Det blir
alltså 380,000 kg varmed man ökar förbrukningen av svensk vara. Det är
ett steg i rätt riktning, synes mig. Och örn man tänker sig en fördubbling av
den förbrukade kvantiteten •— det är alls ej uteslutet — så blir den sammanlagda
förbrukningen av svenskt korn 1,520,000 kilogram. Då får man därifrån
draga 380,000 kg, men det kvarstår i alla fall bortåt 1,200,000 kg
svenskt korn som ett rent plus i förbrukningen. Vi vidtaga här den ena åtgärden
efter den andra i syfte att främja jordbruket. Varför skall man då
på en oviss framtid skjuta en åtgärd som denna, när vi kunna genom ett beslut,
som i första kammaren hängde på ett par röster, komma till ett snabbare
resultat? Varför skjuta det på en oviss framtid? Det förefaller mig, att denna
sak skulle kunna bedömas, utan att man sammanblandar den med de synpunkter,
som eljest läggas på dessa frågor. Jag respekterar fullt och helt
varje strävan att åt svenska folket ge nykterhet och skötsamhet, men jag kan
icke se, att det är något nykterhetsintresse, som på något sätt förfördelas genom
ett bifall till detta förslag. Det gäller en hälsosam dryck. Jag skulle
vilja sätta den vida framför många av de billiga omogna utländska viner,
vilka kosta mera och i alla händelser ej äro en svensk produkt. Det ena skälet
efter det andra talar för bifall till motionerna. Jag har förut sagt, att
när människor äro sjuka och klena och behöva stärka sig, så föreskrives denna
dryck av läkare, och då få de använda den. Det är nyttigt för dem. Men
genom denna omgång, att det skall gå över apoteken, blir det ett sådant resultat,
som vi hittills sett. Det innebär ej heller någon svårighet för systembolagen
att möta den ökade trafik, som blir följden. Det blir ett fack innanför
disken och ett nummer, och vill folk köpa porter i stället för att köpa utländskt
vin, är det ingen praktisk svårighet. Mycket tyder på, att systembolagen
få mindre att göra, ty redan nu i februari månad till dato visar det
sig en anmärkningsvärd tillbakagång. Vi uttalade den varningen, att det
komme att gå så, när den sista höjningen här skedde. Det visar sig nu, att
det blivit en tillbakagång på 25—30 % och däromkring. Nu kan man ej fullt
bedöma det, ty februari är ej slut ännu. och det kan bli ett annat utslag i slu -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

25

Örn tillverkning till av

(Forts.)

tet av månaden, men hittills har i alla fall detta ägt rum. Yi varnade, när
det gällde den höjda maltskatten, att vi torde få motse minskning av konsumtionen.
Som belägg därför åberopade vi erfarenheterna från utlandet, och jag
såg i morse i en tidning, att i Danmark har det gjorts den erfarenheten, att
där blivit en nedgång på 20 %. Jag vill säga, att örn ej finansministern får
in vad han avsett med de höjningar han gjort, kan det vara bra att få ett
plus .på detta sätt. Och man kan få det utan att skada någon. Det är ett fullt
legitimt intresse, som kommer fram. Ju längre man skjuter på denna sak, ju
längre gynnar man konsumtionen av utländska viner, en utländsk konsumtionsvara.
Det ha vi framhållit i vår reservation. Statskassan får ej vad den
skall ha och det hela verkar ej i rätt riktning.

Jag skall, herr talman, nu ej vidare upprepa de skäl, som jag vid frågans
behandling här vid flera föregående tillfällen anfört utöver vad jag nu har
sagt, men jag vill uttrycka den förhoppningen, att liksom första kammaren
ifrån att på sin tid utan votering ha avslagit yrkandet, i alla fall nu kommit
fram till nästan samma röstsiffra på båda hållen, även denna kammare skall
se välvilligt på vårt förslag. Och jag vill tacksamt erkänna, att utskottet med
vida större förståelse sett på denna fråga nu än tidigare. Det ena med det
andra gör, att jag ej tror, att det är något orimligt yrkande, herr talman, om
jag hemställer örn bifall till reservationen, som innebär, att man snabbare vill
komma till ett mera positivt resultat, än som blir fallet genom ett bifall till
utskottets hemställan.

Herr talman! Jag ber att yrka bifall till den reservation, som är avgiven
av herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker, Jönsson i Boa, Lithander,
Velander och Anderson i Norrköping.

Med herr Lithander förenade sig herrar Bengtsson i Kullen, Jönsson i Boa,
Olson i Göteborg, Westerdahl och Holmström.

Herr Nylander: Herr talman! Då jag ej kunnat deltaga i utskottsbe handlingen

av detta ärende, vill jag begagna detta tillfälle att här deklarera
min ståndpunkt och samtidigt göra några påpekanden.

Jag ber att liksom den föregående ärade talaren få konstatera, att utskottsmajoritetens
inställning till denna i fjol och vid några föregående tillfällen
föreliggande fråga är mycket välvilligare än vid de föregående behandlingarna
av ärendet, vilket jag med tillfredsställelse noterar. Men icke förty skall
jag taga tillfället i akt för att framföra några synpunkter, även örn jag riskerar
att komma in på saker, som redan berörts av den föregående ärade talaren.

Det förhåller sig ju så, som kammarens ledamöter torde erinra sig, att vid
behandlingen både av den höjda spritbeskattningen och av den höjda maltskatten
från olika håll farhågor uttalades, att det ej för statsverket blir möjligt
att med den höga beskattningen få fram de medel man önskar. Ur den
synpunkten, och då man nu med ljus och lykta söker efter skatteobjekt, kan
jag ej finna annat än att det varit mycket klokt, om man gått in för denna
motion, som innebär ett visst komplement och ökade garantier för, att maltskatten
skall inbringa de medel, man tänkt sig.

Då jag läste utskottets betänkande, så gjorde jag mig några frågor, av
vilka den första var den örn ett bifall till denna motion kan på något sätt träda
nykterhetsintresset för nära. När jag reflekterade häröver, beslöt jag mig
för att göra en liten utredning för att jämföra alkoholhalten i den nu debatterade
drycken och i de lättviner vi importera, och vilka kunna av var och en

26

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggningsstyrka.
(Forts.)

köpas på motbok, d. v. s. av deri som har motbok. Man finner då, att en porter
av klass III skulle få en styrka av upp till högst 5.5 viktprocent alkohol,
under det att de lättare vinerna i allmänhet innehålla 9—11 till 13 volymprocent
alkohol. Jag vill göra den anmärkningen, att viktprocenten är något
högre än volymprocenten. Som de ärade kammarledamöterna märka, ligga i
alla fall de lättare vinerna högt över porter av klass lil i alkoholhalt. Ur
den synpunkten kan jag alltså ej finna annat, än att det är en anomali, att
man ej får köpa denna dryck på motbok, då man får på sådan köpa de betydligt
starkare lättare vinerna hos systembolagen. Då invänder kanske någon,
att om man går med på en sådan åtgärd, riskerar man, att maltdryckskonsumtionen
skulle gå upp till en alltför avskräckande siffra, men jag vill
då begagna tillfället att beröra ett förhållande, och detta särskilt i anledning
av ett yttrande, som här i kammaren fälldes, då vi behandlade maltskatten.
Det var en ärad talare, som då framhöll som sin åsikt, att maltdryckskonsumtionen
i vårt land vore avskräckande. Den uppginge nämligen till F/j miljon
flaskor klass II per dag. Det är en siffra, som naturligtvis verkar synnerligen
hög; min mening är ej att driva propaganda för maltdryckerna, men
jag vill ställa kyrkan mitt i byn och nämna några siffror, som visa, hur vår
maltdryckskonsumtion här i Sverige ställer sig i jämförelse med maltdryckskonsumtionen
i andra länder. Då får man en klarare uppfattning om, hur
frågan ligger till. Jag kan då nämna, att, örn vi taga officiella siffror från
år 1930, så uppgick maltdryckskonsumtionen per invånare i Belgien till 186.4
liter, i Österrike till 80 liter, i Tjeckoslovakien till 77 liter, i Tyskland till
74.7 liter, i England till 68.7 liter, i Schweiz till 64.1 liter, i Danmark till 64.5
liter, i Frankrike, detta vindrickande land, till icke mindre än 44.3 liter och
i Sverige till endast 27.4 Uter.

Nu är det en annan fråga, som man bör uppställa för sig, när man reflekterar
över detta i och för sig icke så omfattande problem, nämligen örn konsumentintresset
på något sätt trädes för nära. Det är ej fallet. Förhållandet
är, att denna dryck användes enligt läkarrecept av många, men på grund av
nödvändigheten att köpa den på apotek betingar den nu gällande höga pris.
Genom den föreslagna åtgärden skulle priset sänkas och staten ändå utfå avsevärd
skatt. Även ur denna synpunkt tala alla skäl för, att vi så fort som
möjligt få denna dryck till försäljning på samma villkor som viner, och något
annat har man ej satt i fråga.

Det är för övrigt en annan synpunkt, som man kan anlägga på detta ärende,
särskilt i dessa tider då frågan om handelsbalansen är ett stående diskussionsämne.
Det kan kanske inte skada, att jag nämner några siffror för att
visa vad importen av viner betyder för vårt land. Jag vill naturligtvis förutskicka,
att frisläppandet av pörtem icke skulle helt ersätta importen av billiga
viner, men något komme det säkerligen att betyda. Det visar sig, att importen
av de lättare vinerna med under 14 procents alkoholstyrka från år 1925
stigit från 2,425,000 kronor i runt tal till icke mindre än över 4 miljoner kronor
år 1930. Taga vi de starka vinerna med en alkoholhalt av mellan 14 och 25
procent, d. v. s. portvin, malaga och dylikt, så visar sig även där en betydande
stegring eller från 4,500.000 till 5,700,000 kronor i runt tal.

Jag håller för min del på det fria handelsutbytet och vill icke lägga några
hinder i vägen för det, men jag finner det dock egendomligt, att man skall förhindra
försäljning av en inhemsk dryck, då man importerar och försäljer utländska
viner till sådan myckenhet. Det är som sagt önskvärt att hålla handelsutbytet
fritt, men detta får ej ske på det sättet att man förbjuder konsumtionen
av en inhemsk vara samtidigt som man befordrar importen av en ut -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

27

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggnings styrka.

(Forts.)

ländsk och alltså behandlar denna gynnsammare än den inhemska. Det är en
nationalekonomi, som jag har svårt att följa.

Nu kanske det invändes, att det icke är lätt att kasta örn försäljningen omedelbart.
men jag tar för givet, att detta skulle organisatoriskt sett lätt nog
kunna Tösas.

Det är också en annan synpunkt att beakta, som berördes av den föregående
talaren, nämligen att man skulle få i viss mån en ökad avsättning
för det inhemska kornet. Jag vill icke överdriva detta, men så mycket kan
jag dock säga, att jordbruket har icke någon anledning att sätta sig emot en
sådan utveckling.

Nu hade jag för min del helst velat yrka bifall till motionen, men då här
avgivits en reservation, har jag icke ansett mig ha anledning till annat yrkande
än örn bifall till denna, men med uttalande av den bestämda förhoppningen,
att även örn den av utskottet åberopade kommittén icke blir färdig med sitt
arbete till nästa år, vi dock under alla förhållanden få denna fråga utbruten
ur dess kommande betänkande, så att vi nästa år kunna fatta beslut i den riktning,
som motionärerna önska. Med denna motivering ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Olsson i Gävle: Herr förste vice talman! Jag skall icke säborn de
båda föregående talarna draga upp någon lång debatt i detta ärende. Det
är ju på det sättet, att dels är det en gammal bekant, som vi diskuterat många
gånger, och dels är det genom det beslut, som första kammaren fattat, uteslutet,
att det kan bli något positivt riksdagsbeslut i föreliggande ärende.
Jag har emellertid ansett mig böra med några ord angiva de synpunkter,
som varit vägledande för bevillningsutskottet, och detta så mycket mera som
såväl motionären som en av reservanterna ansett sig böra inregistrera, att
utskottet intar en delvis annan ställning än vid fjolårets riksdag. Jag vill
inom parentes säga, att mig förefaller det, som örn bevillningsutskottet intar
en så pass välvillig ståndpunkt i förhållande till vad det gjort vid föregående
tillfällen, att såväl motionären som reservanterna borde ha varit belåtna. Det
hade säkerligen gagnat deras sak bättre.

Jag vill inom parentes också säga det, att man skall icke komma här och
påstå, att utskottet är på något sätt fientligt. Utskottets majoritet är sammansatt
även av anhängare till porterns frigivning, fastän dessa anhängare
icke ansett sig kunna förenkla saken på det sätt herr Lithander gör. Jag
ber att få påpeka, att det är i viss mån naturligt, att denna sak behandlas
med en viss försiktighet därför att den ju dock ingår såsom ett led i den
stora kompromiss om starkölet, som slöts mellan samtliga partier år 1923.
Sedan dess har det blåst många vindar, och det är fjärde gången som herr
Lithander för fram denna gamla bekanta från Göteborg. Vid föregående
tillfällen har det framför allt gällt organisationsformen för systembolagen,
deras möjlighet att kunna lösa detta uppdrag, som varit argumentet mot herr
Lithanders krav. I år har emellertid läget radikalt förskjutits. Sedan riksdagen
senast hade denna fråga till behandling, har nämligen Kungl. Majit
i juni månad i fjol uppdragit åt den kungl, kommitté, som handhar utredningen
av dessa saker, att även taga upp till behandling frågan örn tillverkning
och försäljning av maltdrycker, således hela vår maltdryckslagstiftning. Det
som reservanterna kräva är således redan av Kungl. Majit igångsatt, och då
förefaller det att vara underligt, att man skall skriva i saken.

28

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggningsstyrka.
(Forts.)

Det som här skiljer utskottsmajoriteten och reservanterna är egentligen, om
den undersökning, som skall ske, skall vara förutsättningslös eller icke förutsättningslös
. Utskottsmajoriteten har den uppfattningen, att det dock trots
allt är en så komplicerad fråga, att riksdagen icke bör i detta nu intaga en
bestämd ståndpunkt. Riksdagen bör icke taga ståndpunkt till denna sak
förrän utredningen är slutförd och ett förslag ligger på riksdagens bord. Det
är utskottsmajoritetens inställning. Reservanterna däremot anse saken vara
så enkel, att man borde här säga, att riksdagen skall hos Kungl. Maj :t hemställa
örn detta ärendes lösning till nästkommande års riksdag. Man skall av
Kungl. Majit begära ett förslag, som går ut på att porter med 18 procents
inbryggd malthalt skall framläggas till nästa riksdag, ty det går mycket enkelt
att göra detta. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten på ett par
saker i detta sammanhang, som icke äro alldeles utan betydelse. Herr Nylander
och även herr Lithander förklara, att det är så enkelt att jämställa" pörtem
med utländska viner, man får köpa den på systembolagen, och dessa
kunna ordna det hela. Mina herrar, det gäller utminuteringen. Men en annan
sida av problemet gäller utskänkningen. Det är väl icke meningen, att
man skall tänka sig, att frågan skall lösas på det sättet, att pörtem skall försäljas
endast utminuteringsvis men icke utskänkningsvis. Det följer därav,
att systembolagen utlämna de rättigheter, som de erhållit i oktrojen, till enskilda
personer. Örn en person således får rätt att utskänka vin, följer automatiskt
med rätten att utskänka vin rätten att utskänka drycker, som innehålla
lägre alkoholhalt. Således, mina herrar, det är en del av problemet, som
man icke ägnat den ringaste uppmärksamhet och som vi borde lia klar för
oss en liten smula, innan vi giva Kungl. Majit en faktisk order: var snäll
och lägg fram ett förslag, ty riksdagen vill ordna denna fråga.

Jag vill till herr Nylander säga, att man skall tänka igenom problemet
även när det gäller systembolagens utminutering. Det är enkelt att säga,
att man skall behandla detta på samma sätt som vinerna. Men örn herr Nylander
tänkt sig in i det faktiska läget, har kanske herr Nylander tänkt på,
örn vi skola ha samma eller någorlunda samma ransonering, som systembolagen
utöva på vinet. Jag tror, att en anordning, som skulle jämställa pörtem
med vinet i alla avseenden, skulle skapa ett läge i fråga örn systembolagens
förhållande till kunderna, som skulle bli obehagligt. Det är en sak, som måste
genomtänkas därför att systembolagen kunna ransonera vinförsäljningen, men
jag tror icke, att någon skulle vilja rekommendera, att systembolagen skulle
ransonera maltdrycksförsäljningen.

Herr Nylander har önskat ett beslut omedelbart i år. Det var en och annan
därjämte, som önskade det, men till och med reservanterna måste inför de
svårigheter, som skulle uppkomma att göra förändringar dels i pilsnerdrycksförordningen
och dels i rusdrycksförsäljningsförordningen, finna sig i att gå
den vägen att icke. våga sig på att lösa frågan i år, ehuru vid den första
behandlingen i bevillningsutskottet den statsekonomiska sidan av saken var
den som dominerade.

Jag tror, herr talman, att den utredning, som nu har igångsatts av Kungl.
Majit, skeende i sammanhang med de andra problemen, kommer att giva riksdagen
svar på alla de frågor, som tarva svar, innan man kan slutligt taga
ståndpunkt till föreliggande ärende. Jag vill icke säga, att vi ha rätt, och
jag vill icke påstå annat än att det kan vara felbedömt, att ett eftersläppande
i detta avseende skulle vara det första hål man sloge i muren för starkölsförbudet,
att detta således skulle vara början och nästa steg starkölsförbudets
fullständiga upphävande, när det gäller pilsner klass III. Jag vill icke säga,

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

29

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggnings styrka.

(Forts.)

att detta resonemang är det absolut riktiga, men vad utskottsmajoriteten —
och detta utan hänsyn till deras ställning i nykterhetspolitiskt hänseende ■—
vill, det är en förutsättningslös klarläggning av hela denna fråga, innan riksdagen
går att besluta i densamma. Jag vill, herr förste vice talman, med anförande
av dessa synpunkter yrka, att kammaren måtte bifalla utskottets
hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag brukar icke taga del i debatter rö rande

frågor som denna, men jag gjorde ett undantag i fjol och jag finner intet
skäl för att inte göra detsamma i år. Visserligen finner jag, att genom
detta utskottsbetänkande och det uppdrag, som Kungl. Majit givit till kommittén
att företaga en utredning, har denna fråga marscherat ett litet steg
framåt, men vad jag skulle vilja säga — och det är skälet, varför jag tar till
orda — det är, att det är väl rätt underligt, att i tider som de nuvarande, när
vi kämpa med utomordentligt stora svårigheter, vi skola öka och öka importen
av varor sådana som dessa billiga viner onekligen äro, under det att vi förbjuda
tillverkning av sådana varor, som vi kunna framställa inom vårt eget
land. Det talas med all rätt örn att man skall köpa svenska varor, och det
är för alla, som äro sysselsatta med tillverkning av svenska varor, en utomordentligt
viktig sak att så sker. Jag förstår icke, varför icke en person kan
tillåtas dricka en sådan vara i stället för utländska viner t. ex. från Samos,
Grekland eller Spanien, således importerad vara, när denna importerade vara
till på köpet är starkare i alkoholhalt. Nu förstår jag väl, att den siste
ärade talaren har en helt annan inställning till hela problemet. Jag vet inte,
i vad mån han önskar, att man skall skjuta på avgörandet så länge som möjligt.
Han kanske hoppas, att frågan kommer att ligga i kommittén en tid.
Han ruskar på huvudet, och jag förmodar det betyder, att han hoppas, att det
kommer att gå snabbt, men om han verkligen vill, att det skall komma snart,
så kan det ju inte skada att skjuta på en smula, så att både Kungl. Maj :t och
kommittén få klart för sig, att det är allvar bakom meningen att få en utredning
till stånd. Jag tycker, att det borde kunna göras en sådan utredning,
som kunde föreläggas till nästa års riksdag.

Herr förste vice talman! När man under en lång följd av år varit i tillfälle
att göra iakttagelser, hur det går med våra utredningar och kommittébetänkanden,
har man väl funnit, hurusom en kommitté sitter och sköter sitt
värv för att sedan till slut komma med ett betänkande av mycket diger beskaffenhet,
börjande, med en historik, som går örn också inte till Adams tid så
dock ^mycket långt tillbaka och går igenom frågans behandling under en mycket
lång följd av år. Man frågar sig då: skall det inte vara möjligt, att en
fråga som denna skall kunna behandlas på en vida kortare tid? Äro alla de
skäl, som herr Olsson i Gävle anfört, så tungt vägande, finnas alla de hinder,
som han talade om, i verkligheten eller äro de mer eller mindre uppkonstruerade?
Jag förstår, att det finns vissa hinder, men jag begriper icke, att inte
den saken kan av kommittén utredas eller att vi inte skulle kunna säga ifrån,
att vi icke vilja, att detta system skall fortsätta med en sådan import, som
herr Nylander talade om, alltså att importen av vin med under 14 procents
alkoholhalt stigit från 2.4 miljoner år 1925 till över 4 miljoner år 1930. Det
är en ökning på omkring 2 miljoner kronor. Det är anledning att taga till
vara dessa 2 miljoner kronor i tider som dessa beträffande vår handelsbalans
och att göra det så fort som möjligt.

Herr Olsson i Gävle talade örn den kompromiss, som ingicks år 1923. Ja,
för allt i världen, men det menade han väl icke själv, att den skulle utgöra

30

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till afsalu inom landet av porter med viss inbryggningsstyrka.
(Forts.)

något ovillkorligt hinder. Det har vid många tillfällen påtalats förut från
högerhåll, att man träffat avtal, men att man gått ifrån dem på vänsterhåll.
Man kan inte i all evighet stå vid en sådan överenskommelse, även sedan det
inträffat förändrade förhållanden. Det inträffade senast härom dagen, att
riksdagen tog ställning till en fråga, där den gick ifrån ett beslut av år 1925
— och det var i alla fall senare än år 1923. Att det var en kommitté, som
arbetade, brydde man sig inte om. Kungl. Maj :t och riksdagen gingo ifrån
vad som förut beslutats, och ändå var det beslutet viktigare. Det kan således
icke finnas något hinder för att de av kammarens ledamöter, som vilja göra
något för att minska importen på dessa viner, begära att få en utredning till
nästa år. För min del måste jag säga, mina herrar, att det vore mig en stor
tillfredsställelse, örn svenska folket ville dricka ett öl med 3.6 procents alkoholhalt
i stället för dessa importerade viner. Man kan kanske säga, att folk
skall dricka vatten. Ja, för all del, det går an att säga, men när man icke får
dem att dricka vatten, skulle det då icke kunna tillåtas den som vill lia något
annat att få en dryck, som tillverkas här i Sverige och som är svagare än det
importerade vinet? Ja, jag går så långt, att jag säger, att örn vi kunde få
vårt folk att dricka våra bärviner — ja, för allt i världen, herr förste vice talman,
jag säger t. o. m. brännvin — örn vi finge vårt svenska folk att dricka
brännvin och öl och våra bärviner i stället för den konjak och whisky och de
viner av olika slag, som importeras, så skulle jag beteckna det såsom en stor
nationalekonomisk fördel.

Herr Lithander: Herr talman! Bevillningsutskottets ärade talesman ut tryckte

sina farhågor för att det skulle låsa sig, därför att man icke gått in
på frågan örn utskänkning. Men reservanterna ha ju sett en garanti för att
allt skall bli beaktat, när detta hänskjutes till Kungl. Majit. Icke lärer den
nuvarande Kungl. Maj :t lägga fram ett förslag, som icke passerat kontrollstyrelsen
och andra myndigheter. Man brukar ju fråga myndigheterna, innan
propositionerna läggas fram — ibland åtminstone. I alla fall finns det alla
skäl förmoda att den frågan framkommer mycket väl prövad. Örn det är så
att de bestämmelser, som Kungl. Majit då lägger fram, icke tilltala den ärade
talesmannen för bevillningsutskottet, blir det väl tillfälle att taga ställning
till den saken. Men vi vilja icke ha frågan framskjuten till en oviss
framtid. När den ärade talaren gör gällande, att 1923 års kompromiss skulle
gälla, måste jag fråga: Varför arbetar då överhuvud taget en kommitté för
att åstadkomma ändringar? Vi få väl se saker och ting litet praktiskt.

Nu skulle jag vilja säga, att denna fråga ingalunda är någon partifråga.
Visserligen har den framförts från högerhåll år efter år och med ökad anslutning,
men jag skall be att få erinra örn att det främsta organet för det liberala
partiet i Sverige, som står de frisinnade mycket nära, nämligen Göteborgs
Handels- och Sjöfartstidning säger i en lång artikel den 17 februari bland
annat följande: »Är det icke dubbelt skäl i att gynna pörtem framför vinerna
i dessa tider, när det är en bister nödvändighet för oss att inskränka importen
och gynna det svenska arbetet? För vår handelsbalans är frågan icke utan
betydelse. Betydelselöst är icke heller att ökad sysselsättning skulle kunna
beredas svensk industri. Och här gäller det en gammal fin industri dessutom.
Vi kunna tillverka en ypperlig porter här i landet. Den överträffar säkerligen
vad utlandet i den vägen presterar. Varför skall man då envisas att
hindra denna industri?» Det var från det liberala partiet. Jag har också gjort
ett urklipp ur Sydsvenska Dagbladet, som hade avtryckt en artikel ur Ny Tid
i Göteborg, av vilken framgår, att man icke har någonting emot en starkare

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

31

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss iniryggnings styrka.

(Forts.)

och bättre porter. Tidningen skriver bland annat: »Den riktiga pörtem, som
hänförts till klass III, kan som bekant endast erhållas på apoteken mot läkarrecept,
vilket innebär, att den betingar ett pris av lägst kr. 1: 50 per halvbutelj.
Någon svårighet att försälja porter på motbok genom systembolagen torde
icke förefinnas, och ur nykterhetssynpunkt kan det näppeligen vara vådligare,
att inotboksinnehavarna få köpa svensk porter än att de få köpa diverse utländska
viner av större alkoholstyrka. Staten kunde härigenom även få en
icke föraktlig skatteinkomst samtidigt som priset för konsumenterna bleve
rimligare. Under alla förhållanden borde saken vara förtjänt av en undersökning.
» Detta är ifrån en talesman för åtminstone 40,000 valmän i Göteborg.
De ha icke röstat på mig, de representera det socialdemokratiska partiet.
Här gäller det ett organ, som ingalunda står motionären nära, men det visar
i alla fall, att denna fråga omfattas med intresse från olika håll, och jag kan
icke se, herr talman, annat än att vi göra klokt, om vi nu icke skjuta för långt
på frågan. Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning
av vad herr Lindman yttrade, men jag skall först be att få säga till
den siste ärade talaren, att det finns ingen i utskottet, som icke godtar det
uttalande, som Ny Tids artikel slutade med, nämligen att saken är värd att
underkastas en undersökning eller omprövning. Det är vad utskottsmajoriteten
även pekar på. Jag tror således, att det är fullkomligt oriktigt att här
bygga upp en så kolossal mur, som herr Lithander ansträngde sig att göra.

Jag begärde ordet, som sagt, närmast för att säga ett par ord i anledning av
herr Lindmans yttrande. Han sade, att vi medverka på detta sätt till att öka
importen av billiga utländska viner. Ja, men herr talman, jag har talat med
många människor'' örn herr Lindmans projekt att ersätta de utländska vinerna
med porter, men de bara ryckte på axlarna, ehuru de tillhöra folk, som i dagliga
livet använda sig av både vin och öl. Det finns överhuvud taget ingen,
som tror på att det skulle bli en stor flykt från vinerna över till pörtem, när
den kommer ut i handeln. Jag tror, att det vore mycket rimligare att taga
upp en kamp mot de utländska vinerna och söka ersätta dem med svenska
viner. Ingen har någonting emot att så sker. Det skulle för övrigt vara intressant
att en gång, då detta blivit färdigt, se huru vinet skulle bannlysas och
efterträdas av porterflaskorna på alla de många svenska middagsbord, där
man nu använder vin.

Herr Lindman ville också göra gällande, att jag hade intresse av att detta
skulle ligga hos den kungl, kommittén i långa tider. Då ber jag att få säga,
att jag har ingenting att göra med denna kommitté, och att jag har intet inflytande
på dess arbete, örn det kommer att gå fortare eller långsammare. Nu
tror jag, att rättvisan kräver det medgivandet, när man talar örn 1928 års
kommitté, att årtalet visserligen är formellt riktigt, men det var ett sådant
trassel med denna kommitté, att den icke kom i arbete förrän år 1930, och den
har således icke sysslat med dessa stora problem mer än två år. Jag ber också
att få fästa herr Lindmans uppmärksamhet på att utskottsmajoriteten i stället
för att lägga hinder i vägen och i stället för att mena, att ärendet skall ligga
hos kommittén, säger, att den förväntar, att denna utredning av sakkunniga
skall ske utan tidsutdräkt.

Jag skall icke ytterligare förlänga debatten, men jag kan icke neka mig nöjet
att slutligen blott konstatera, att det är farligt ibland att ge sig in på dessa
nykterhetspolitiska spörsmål, när man icke är van att syssla med dem. Herr
Lindman sade, att han såg hellre, att man får öl med 3.6 volymprocent alkohol,

32

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryg gningsstyrka.
(Forts.)

och att svenska folket skulle dricka brännvin än utländska viner. Ja, herr
Lindman, det är en sådan utveckling, som ägt rum i detta land under de senaste
åren, att de svenskar, som dricka sprit för närvarande, icke dricka annat
än renat brännvin, och sedan år 1923 ha de druckit ett öl, som icke innehåller
3.6 volymprocent utan 4.1 volymprocent alkohol. Allt vad herr Lindman sålunda
önskat är sedan lång tid genomfört.

Herr Olsson i Golvvasta: Såsom kammaren torde finna, har jag också

deltagit i utskottsbehandlingen och biträtt utskottets förslag, mitt ställningstagande
har dock dikterats av en önskan att fortast möjligt komma till en lösning
av detta problem. Alltså avser jag att med mitt ställningstagande stödja
herr Lithanders motion och de idéer, som han i flera år förfäktat. Det kan då
låta litet konstigt, att jag biträtt utskottets förslag örn avslag på motionen, men
ändå har samma mening som motionären. Men det låg så till i bevillningsutskottets
andra avdelning, att därest jag anslutit mig till herr Lithanders
yrkande det blivit lottning örn vad som skulle bli utskottets beslut. Med risk
att sålunda få ett blankt avslag, som jag ej ville bidraga till, uttalade jag
inom avdelningen, att örn jag kunde i motiveringen få uttalat, att frågan borde
utredas fortast möjligt och utan tidsutdräkt, kunde jag biträda utskottsförslaget,
och då utskottet gick mina önskemål till mötes, såsom herr Olsson i
Gävle också flera gånger påpekat, ansåg jag mig hava på detta sätt gjort frågan
en större tjänst än örn jag röstat för motionen, ty jag är övertygad att
den välvilliga motivering, som utskottet nu presterat, icke skulle ha förefunnits,
därest jag ställt mig på herr Lithanders sida. Jag menar därför, att jag,
på det sätt jag handlade, gjort frågan en större tjänst, än örn jag helt anslutit
mig till herr Lithanders motion. Detta var avgörande för mitt ståndpunktstagande
på bevillningsutskottets andra avdelning och sedan inom utskottet.

Sedan framhåller herrar Lithander och Lindman att denna fråga också är
en jordbruksfråga. Ja, för all del, i viss mån är den en sådan, men den har
icke så stor betydelse, som i varje fall dessa herrar velat påskina. Jag är
fullkomligt ense med herr Olsson i Gävle därom att pörtem kommer absolut
icke att bli någon ersättning för de lättare vinerna. Det blir alltså enligt mitt
förmenande ingen förändring i konsumtionen av de lättare vinerna på grund
därav att vi få möjlighet att på ett enklare sätt komma över porter. Det tror
jag absolut icke. Den enda förändringen skulle i så fall bli, att en del av dem,
som dricka pilsner, skulle i stället dricka porter, och utbytandet av en del
av pilsnern mot pörtem skulle bidraga till en större åtgång av malt, därför att
pörtem innehåller ett kraftigare malttillskott än klass II. Det är just på
den punkten, som jag anser att någon ökning av maltförbrukningen skulle kunna
ske, men den sker absolut icke därigenom att man kan vänta sig en övergång
från lättare viner till porter.

Ja, herr talman, jag uttalar till slut den förväntan, att örn riksdagen nu
godtager utskottets förslag så inlägga vi också däri den meningen, att utredningskommittén
fortast möjligt — och varför icke till nästa år —- skall kunna
ha denna utredning klar, så att vi örn möjligt kunde få taga definitiv ställning
till spörsmålet redan vid nästa års riksdag. Jag yrkar, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag vill ingalunda ge mig ut för att vara
sakkunnig på detta område på samma sätt som herr Olsson i Gävle är det, då
jag icke sysslat så mycket med dessa frågor. Men jag använder mitt förstånd
helt enkelt, och det säger mig åtskilligt, när jag ser på siffror och studerar

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

33

Örn tillverkning till avisalu inom landet av porter med viss inbryg gnings styrka.

(Forts.)

vad som importeras o. s. v. Det för mig huvudsakliga i detta problem är frågan,
om man skall importera eller örn man skall använda svensk vara. ''Vad
jag nyss yttrade örn att svenska folket dricker sprit måste jag vidhålla, men
man får naturligtvis icke i detta inlägga någon önskan att folk skall dricka
omättligt. Man kan dricka vatten, ty det är en sund och hälsosam dryck. Jag
vill emellertid påpeka för herr Olsson i Gävle, fastän jag, enligt hans uppfattning,
icke förstår mig på dessa frågor, att vi importerade år 1930 t. ex. konjak
till ett värde av mer än 7V2 miljoner kronor, och denna konjak har ju en volymprocent
alkohol av 38,6. Lägger jag härtill importen av whisky för en
miljon kronor, så äro vi uppe i 8V2 miljoner kronor. Det är sant, att brännvinet
är något starkare — det är 40 å 46-procentigt -—- och det gör ju en viss skillnad,
varför herr Olsson är berättigad säga, att den drycken är starkare. Jag
undrar emellertid, örn det icke i alla fall skulle vara ekonomiskt klokare att
utbyta det ena mot det andra, ty konjak är dock en ganska stark dryck,
den också. Nu säger herr Olsson i Gävle, att han vill se, hur resultatet blir
av detta. Ja, herr förste vice talman, det kunna vi aldrig få veta, förrän vi
prövat.^ Hade icke herr Olsson i Gävle och de, som tänka lika med honom,
varit så gensträviga och genstörtiga på den tiden, hade kanske aldrig det
svenska folket kommit in i sådana vanor, som det nu kommit in i, utan då hade
kanske förhallandena utvecklat sig på annat sätt. Därom vet jag ingenting.
Men det kan hända, att örn man gör en propaganda mot en import av viner
o. s. v., så kunde det också kanske gå bra. Jag minns en svensk statsminister,
som sade, att han önskade, att den dagen icke skulle vara långt borta, då det
stod en flaska bordeaux-vin på varje arbetares bord. Men vi måste väl ändå
göra något för att kunna få strömmen att löpa i en annan riktning. Det är
elen uppfattning jag uttalat.

Nu säger herr Olsson i Gävle, att denna kommitté har icke hållit på så
länge, ty den har visserligen suttit från 1928 men kom icke i gång med sitt
arbete förrän 1930. Ja. jag syftar icke precis på denna kommitté, utan jag
syftar på kommittéerna överhuvud taget; och jag vidhåller den uppfattningen,
att det skulle vara av stor vikt, att riksdagen verkligen pressade på litet nu,
så att den verkligen får denna utredning från Kungl. Maj :t. Detta sker emellertid
icke blott genom det uttalande, som utskottet gör, att utredningen skall
göras utan tidsutdräkt.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Jag känner visserligen till att
det numera ^är förbundet med stor risk att gå upp i denna kammare och försöka
framhålla nykterhetssynpunkter. Man mötes troligen av ett medlidsamt
leende, ty nykterhetsintresset synes vara något, som man nu anser sig ha kommit
förbi. Vi lia ju gått med på att länsa rusdrycksmedelsfonden och att använda
de pengar, som voro avsatta till denna fond, för de löpande utgifterna.
Förbudet har också gått sönder i världen. Vi äro på väg nedåt, och det är
morgonluft för de personer, som nu mena, att vi skola släppa loss allting så
att det blir som det var förut. Jag har för min del dock icke kunnat sitta och
höra på detta resonemang utan att såsom nykterhetsman få inlägga en viss
protest mot att man numera på detta sätt befinner sig på glid. Såväl herr
Olsson i Gävle som herr Olsson i Golvvasta och alla andra säga sig ingenting
ha emot att denna utredning blir färdig så fort som möjligt och att vi få starkare
porter, men vad få vi sedan? Ja, herr Olsson i Gävle pekade sjiilv på
det, när han talade örn att detta var inkörsporten till starkölet, och det tror
jag både herr Lithander, herr Nylander och herr Lindman lia fullt klart för

Andra kammarens protokoll 1983. Nr 15. o

34

Nr 13.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Om tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggningsstyrka.
(Forts.)

sig. Man vill icke bara ha porter i stället för vin, utan man vill i dessa tider
även få porten öppnad för starkölet.

Jag tycker ändå, att vi alla, som tro, att det vore bättre även i dessa tider
med hänsyn till ungdomens och folkets framtid att dricka litet mera vatten —
även örn icke stadskassan får så mycket — icke böra riktigt gå med på att konfirmera
ropet på att få tillbaka de gamla starkvarorna och de gamla dryckesvarorna
för att, som man säger, hindra importen, för att hjälpa jordbruket
och för att få folk att dricka något, som är mindre starkt än konjak. Jag anser
icke, att det bör gå därhän. Jag har för mig, att än en gång kan det hända,
att vi få ta upp kampen emot dessa drycker, när den ragnarök, som i detta
avseende går över världen, har gått över och folken ånyo börja nyktra till.

För min del vill jag knappast yrka bifall ens till utskottets förslag, då det
ligger till på det sätt, som jag förstår, att det gör, utan jag anser det vore
bättre att dröja med den här saken. Jag ser alltså helst, herr talman, att det
dröjer med utredningen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Endast en replik till herr Lindman.
Jag tror, att herr landman gör det svenska nykterhetsfolket orätt, när han
säger, att det skulle rå för det läge, i vilket vi råkat in beträffande vinkonsumtionen.
Som min personliga uppfattning vill jag ha uttalat, att vi få nog
dras med både vinimport och vinkonsumtion till den dag, vi taga under allvarligt
övervägande, örn vi skola bibehålla ransoneringen i detta land. Den dagen,
när vi komma till klarhet på den punkten, kunna vi nog göra upp både
med porter och vin och vinkonsumtionen.

Till den siste ärade talaren, som, örn jag icke missuppfattade honom, ville
göra gällande, att jag skulle ha lovat, att det skulle bli porter här i landet, så
vill jag säga, att det är icke alls fallet. Det finns överhuvud taget ingen, som
har lovat något sådant. Inte en gång herr lithander, som är så säker på att
vi skola ha porter, har vågat lova det. Utskottet kräver för sin del en förutsättningslös
utredning örn denna sak. Örn det nu är någon synd så tycker jag,
att herr Carlström skall vända sig till sin bänkkamrat herr Hamrin, eftersom
det ju var han, som först satte i gång en undersökning och utredning på detta
område. Han måste i varje fall vara minst lika syndfull som bevillningsutskottets
majoritet.

Herr Nyblom: Herr talman! Jag är för min del icke heller övertygad

örn att den starka pörtem skulle kunna medföra, att det bleve minskad förbrukning
av importerade viner. Som emellertid vinimporten här kommit på
tal, skulle jag vilja säga, att många i vårt land beklaga på det allra livligaste,
att man under sådana nödtider som dessa anser sig ha råd att köpa vin och
sprit från utlandet för miljontals kronor. Jag skulle därför i samband med
denna fråga vilja vädja till regeringen, att den för innevarande års riksdag
ville lägga fram förslag örn att vin- och spritimporten begränsas i den mån det
är möjligt. Jag tror icke såsom herr Lindman synes tro, att man skulle kunna
begränsa importen från Frankrike eller Spanien i någon större utsträckning,
därför att arten av våra handelsförbindelser med dessa länder kanske lägger
hinder i vägen härför, men jag tror, att man skulle kunna begränsa importen
av madeira och portvin, framför allt från Portugal. Denna import steg år 1931
till ett värde av nära 4 miljoner kronor. Jag tänker också på importen av
rhen- och moselvinerna, som nämnda år hade ett värde av över 700,000 kronor.
Sammanlagt uppgår alltså den import, jag här omnämnt, till nära 5 miljoner
kronor. Det är upprörande, att en sådan import skall få försiggå i nödtider,

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

35

Orri tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryggnings styrka.

(Forts.)

och jag vill därför, när denna fråga om vinimporten kommit på tal, rikta en
allvarlig vädjan till dem det vederbör att lägga fram förslag örn en begränsning
av densamma.

Herr Olsson i Golvvasta: Herr talman! Endast ett par ord till herr Carlström.
Jag vill endast frmhålla, att när jag önskar en utredning på detta område,
så är det icke alls med tanke på att så småningom få fram ett upphävande
av starkölsförbudet. Tvärtom, jag kommer absolut, så länge jag är ledamot
av riksdagen, att motsätta mig ett upphävande av detsamma, ty jag har
alldeles för bittra erfarenheter från den tid, då man på olika håll hade lov
att fritt utskänka starköl.

Herr Lundell: Herr talman! Starkporter är tydligen mera brännbar vara
än man skulle förmoda med hänsyn till den tillämnade sprithalten. Jag skulle
ha kunnat inskränka mig till att i denna fråga instämma med vad huvudmotionären
redan ett par gånger har framfört och icke säga något vidare, men jag
vill dock tillägga några ord.

Tanken i reservationen är ju den, att starkporter skulle kunna tillhandahållas
genom systembolagen i samma ordning som gäller för viner, och att man
härigenom skulle kunna något tränga tillbaka konsumtionen av utländska viner.
Det har nu sagts här i kammaren, att detta icke är så önskvärt, och
det har sagts, att man icke tror på att så skall komma att ske. Bland annat
sade herr Olsson i Gävle, att han hade svårt att tro, att han framdeles skulle
få se några middagsbord, där vinflaskorna voro utbytta mot porterflaskor.
Nog vet väl ändå herr Olsson i Gävle, att konsumtionen av vin försiggår
även på andra ställen och vid andra tillfällen än vid middagsborden?

Även örn det nu icke skulle gå att i någon högre grad tränga tillbaka vinerna,
så kominer ju ändå konsumtionen av starkporter att öka konsumtionen av
malt. För mig står det alldeles klart, att örn man fattar ett beslut i denna
fråga i positiv riktning, så vinner man alldeles givet de tre fördelar, som här
under debatten ha framhållits från reservanternas sida, nämligen 1) ökad sysselsättning
inom bryggeriindustrien, 2) ökad avsättning av maltkorn, och 3)
ökad maltskatt till statskassan. När man har dessa tre fördelar i sikte, och
när utskottsmajoriteten ändå avstyrker motionen på den grund, att en utredning
försiggår ända sedan 1928, då får jag säga, att en sådan grund för avstyrkandet
av motionen förefaller mig mycket egendomlig. Det kan ju hända,
att det beror på att jag ännu icke har hunnit förvärva större förstånd än det
jag hade, innan jag blev ledamot av riksdagen. Försäljningen borde ju mycket
väl kunna ordnas provisoriskt på det sätt, som motionärerna ha tänkt sig,
utan att man däri behöver se något slags föregripande av utredningens blivande
resultat. Försäljningen genom systembolagen har ju dock under de senaste
åren undergått en ganska betydande förändring därutinnan, att det numera
säljes en rätt stor kvantitet svenska viner. Man borde då också kunna
genomföra den förändringen, att vi få försäljning också av svensk porter. Ur
nykterhetssynpunkt kan man väl ändå icke lia något att invända mot denna
sak.

Jag är av den bestämda uppfattningen, att vi måste ta vara på de möjligheter
till ökad sysselsättning, som vi ha, även örn denna ökning kanske icke
är av så stor omfattning. Yi måste också taga vara på de möjligheter till förbättrad
nationalekonomi, örn jag så får uttrycka mig, som undan för undan
kunna uppspåras. Vi få icke i en svår kristid gå på efter den gamla dåliga
maximen: fiat justitia, pereat mundus — d. v. s., örn jag får göra en fri över -

36

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med viss inbryg g ning sstyrka.
(Forts.)

sättning: världen må gärna gå under, bara det sker i Kungl. Maj:ts tågordning.

Herr talman! Jag vill icke härmed lia sagt, att världen skulle förgås, om
vi icke få starkporter på systembolagen, men jag vill uttrycka min uppfattning
på det sättet, att det är stora värden, som därigenom förgås både för industri
och lantbruk, och det är illa nog. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Hamrin: Herr talman! Den si^te talarens anförande vilar givetvis
därpå, att han icke känner till förhållandena. Föres det resonemanget från
reservanternas sida, att en överflyttning av konsumtionen från vin till porter
skulle medföra ökade inkomster för statskassan, så är detta alldeles felaktigt.
.Vi ha nämligen högre beskattning på viner än på maltdrycker. Det måste följaktligen
bli så, att går man över från det högt beskattade vinet till den lägre
beskattade pörtem, så får staten minskade inkomster.

Även den andra delen av resonemanget i den föregående talarens yttrande
är felaktigt, åtminstone delvis. Vi använda nu i ganska betydande omfattning
svensk frukt och andra svenska växter för vintillverkning. Jag tror, att den
ärade talaren lika litet som någon annan är beredd att avväga de nationella
förmånerna och synpunkterna beträffande den ena eller den andra tillverkningen.
Första försöket att tillreda vin av svensk råvara gjordes på våren
förra året, vill jag minnas, eller i varje fall släpptes det då ut till försäljning,
och det visade sig, att den kvantitet, som då var tillverkad och som beräknades
räcka åtminstone någon tid framåt, försåldes under loppet av två å
tre månader. Sedan dess har ytterligare svenskt vin, tillverkat av svenska
råvaror, kommit i marknaden. När man därför här försöker lägga ensidiga
jordbrukssynpunkter på frågan, så är man inne på vägar, som det i varje fall
tål att resonera örn, och man bör därför icke uttala sig så tvärsäkert örn saken
som den föregående talaren gjorde.

Slutligen vill jag endast säga, herr talman, att 1928 års riksdagsskrivelse
utgick ingalunda från att man skulle ta sikte på att utvidga åtkomstmöjligheterna
till rusdrycker. Skrivelsen var ju så formulerad, att man från olika
läger i stort sett kunde enas om att denna utredning skulle komma till stånd.
När sedan utredningen hade igångsatts, anmäldes det av ordföranden i utredningen
till mig såsom finansminister, att man hade kommit till insikt om att
maltdryckskonsumtionen från nykterhetssynpunkt var av sådan beskaffenhet,
att man borde taga hand även örn det spörsmålet, när man undersökte och
utredde sociala vådor, som sammanhänga med spritkonsumtionen. Det var
detta sammanhang, som gjorde, att kommittén fick i uppdrag att jämväl granska
de förordningar, som gälla maltdryckstillverkning. Därav, menar jag,
kan man ingalunda utläsa någon som helst tendens att utvidga åtkomstmöjligheterna
med avseende å de starkare maltdryckerna eller de alkoholhaltiga
dryckerna i övrigt.

Jag tror, såsom här redan blivit uttalat, att denna kommitté bör i lugn
och ro få arbeta efter de direktiv, som för närvarande gälla, för att därefter
kunna framlägga de synpunkter och förslag i frågan, som utredningen kan ge
anledning till.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill endast i allra största korthet replikera
till herr Hamrin, att man i varje fall icke torde kunna bestrida, att över -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

37

gång fran konsumtion av utländska viner till konsumtion av en inom landet
tillverkad dryck betyder ökad nationalinkomst och en förbättrad handelsbalans.
Naturligtvis har jag icke på något sätt rekommenderat någon övergång från
svenska viner till svensk porter. Det vore ju meningslöst. Ett sådant uttar
lande vill jag inte komma med.

Slutligen vill jag säga, att ökad konsumtion av starkare maltdrycker naturligtvis
måste ge en direkt ökad maltskatt till statskassan.

Jag vill endast göra dessa invändningar, och ber att få vidhålla mitt yrkande
örn bifall till reservationen.

Sedan överläggningen härefter förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag å berörda
hemställan och bifall i stället till den vid betänkandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Lithander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§8.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfört konstitutionsutskottets
utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade hänvisats en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr 6, däri Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att, under förutsättning att ändring i riksdagsordningen i överensstämmelse
med ett av riksdagen såsom vilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaget förslag till ändrad lydelse av §§ 12, 23, 38 och 50 riksdagsordningen
bleve i grundlagsenlig ordning beslutad, antaga vid propositionen fogat
förslag till stadga om ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en i anledning av
propositionen inom andra kammaren av herr Johanson i Hallagården väckt
motion, nr 414, vari påyrkats viss ändring i den av Kungl. Majit föreslagna
stadgan.

Utskottet hemställde, att riksdagen, med förklarande att Kungl. Majits förevarande
förslag icke kunnat av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte
i anledning av propositionen samt ovanberörda motion, under förutsättning att
ändring i riksdagsordningen i överensstämmelse med ett av riksdagen såsom

Äng. stadga
om riksdagsmannaarvode.

38

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
vilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget förslag till ändrad lydelse
av §§ 12, 23, 38 och 50 riksdagsordningen bleve i grundlagsenlig ordning
beslutad, antaga följande

Förslag

till

stadga

örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

1 §•

För lagtima riksdag fastställt arvode till riksdagsman utbetalas i efterskott
med en tiondel var femtonde dag, räknat från riksdagens början. Vid urtima
riksdag utbetalas i efterskott var femtonde dag, räknat från riksdagens början,
hälften av det för sådan riksdag fastställda arvodesbeloppet för månad.

Åtskiljes riksdag å sådan tid, att arvodet till riksdagsman enligt här ovan
angivna grunder icke i sin helhet utbetalats, skall återstående delen av arvodet
på en gång utbetalas vid riksdagens slut.

Dag för utbetalning må jämkas efter ty med hänsyn till infallande helg
eller eljest prövas lämpligt.

2 §.

Upplöser Konungen lagtima riksdag, innan den varit fyra månader tillsammans,
äger riksdagsman för den tid riksdagen varat åtnjuta arvode med ett
belopp motsvarande, för månad räknat, en fjärdedel av det arvode som eljest
skolat för riksdagen utgå.

3 §.

Tillträder riksdagsman sin befattning eller avgår riksdagsman under pågående
riksdag, äger han uppbära allenast vad av arvodet för riksdagen med
tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund belöper å den tid han
sålunda innehaft uppdraget.

4 §.

Riksdagsman, som icke i rätt tid inställer sig vid riksdag, skall, där han ej
visar laga förfall eller ledighet ej beviljas honom, vara förlustig vad av arvodet
för riksdagen med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund
belöper å den tid han utebliver.

5 §.

Varder riksdagsman av laga förfall hindrad deltaga i riksdagsgöromålen
eller erhåller han ledighet därifrån, skall han för tid, varmed frånvaron sammanlagt
överstiger sextio dagar, vidkännas avdrag å arvodet med en tredjedel
av vad eljest med tillämpning av den i 1 § första stycket angivna grund skolat
för samma tid utgå.

6 §.

Vid resa till och från riksdag är riksdagsman, som icke är bosatt å ort där
riksdagen hålles, berättigad ej mindre till ersättning för därav föranledd resekostnad
än även till ett dagtraktamente å tjugufem kronor för vardera resan.

Besöker riksdagsman under lagtima riksdag efter beviljad ledighet hemorten,
äger han åtnjuta ersättning för därav föranledd resekostnad, dock högst för
fem resor fram och åter.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

39

Ang. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)

7 §.

Utbetalning av arvode och ersättning varom i denna stadga förmäles ombesörjes
av fullmäktige i riksgäldskontoret, vilka ock, efter samråd med kamrarnas
talmän, meddela närmare bestämmelser angående utbetalningen.

Denna stadga träder i kraft den dag, då det vilande förslaget till ändrad
lydelse av §§ 12, 23, 38 och 50 riksdagsordningen, efter att hava av riksdagen
antagits, varder av Konungen gillat. Arvode för den efter ikraftträdandet
återstående tiden av då pågående riksdag utgår enligt de nya bestämmelserna
med tillämpning av de i 1 § av denna stadga angivna grunder.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Det lär nog vara ganska

lönlöst för en enskild riksdagsman att i ett ärende av denna beskaffenhet intaga
en oppositionsställning emot ett enhälligt konstitutionsutskott. Emellertid
tillåter jag mig, herr talman, att anmäla mig för den uppgiften, och jag
skall söka motivera min ställning med några korta ord.

Denna stadga begärdes av fjolårets riksdag på förslag av konstitutionsutskottet.
Stadgan erfordras för att riksdagsmännen skola få arvodet i
överensstämmelse med den grundlagsändring, som antogs under föregående
riksdag och som nu här i utskottets utlåtande nr 4 presenteras för slutligt antagande.
Jag kan för min del, herr talman, icke utan vidare böja mig för att
konstitutionsutskottet och Kungl. Majit behagat att så högst avsevärt bortse
från det ståndpunktstagande i fråga örn riksdagarnas formella längd, som tidigare
åtminstone denna kammare har intagit, på det sättet, som skett i § 1
såväl i Kungl. Maj:ts förslag till stadga som i utskottets förslag. Om jag
konstaterar, att örn riksdagen är samlad fyra månader, riksdagsman skall
uppbära ett arvode av sammanlagt 4,000 kronor, så betyder detta, såvitt jag
kan läsa rätt, att örn riksdagen avslutas den 10 maj, så skall — under förutsättning
att den samlats den 10 januari enligt innehållet i grundlagsändringen
— riksdagsman hava 1,000 kronor i månaden, d. v. s. 4,000 kronor för fyra
månader. Det är vidare fastslaget, att under urtima riksdag skall riksdagsman
uppbära, så länge urtima riksdag pågår, hälften av ett månadsarvode på
1,000 kronor var femtonde dag. I övrigt, örn Kungl. Majit upplöser riksdag,
så skall arvodet utgå, såvitt jag förstår, efter samma grundsats. _ Det är det
genomgående draget sålunda i de bestämmelser, som antogos i fjol, att riksdagen
bör icke fortgå längre än fyra månader och för den tiden skall riksdagsman
hava ett arvode nv 4,000 kronor. Örn jag håller fast vid detta som
det generella och grundläggande, så spörjer jag mig, vad det kan vara för
mening i, att riksdagen antar en stadga, som säger, att arvode utbetalas vid
lagtima riksdag med en tiondedel var femtonde dag, d. v. s. att man skapar utbetalningsterminer
praktiskt taget för fem månader. Vad kan det vara för
mening i ett sådant förfarande, spörjer jag mig. Jag kan, herr talman,_ icke
finna den ringaste förnuftiga vägledning för att förstå detta vare sig i den
kungl, propositionen eller i utskottets förslag. Den enda vägledning, sonyjag
har tyckt mig finna, skulle vara den, som anger, att det skulle vara något
slags disciplinär straffstadga för skolkande riksdagsmän på något sätt i slutet
av riksdagen. Jag kan icke förstå rimligheten i ett sådant förfarande. I
varje fall kan jag icke förstå rimligheten av att detta utan vidare fastslås
utan den ringaste granskning av innebörden i ett sådant ståndpunktstagande.

För det fall, att riksdagen skulle upplösas, när den varit samlad fyra må -

40 Nr 15. Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga örn riksdagsmannaarvode. (Forts.)
naclér, har riksdagsman, som varit med hela tiden under riksdagen, att fordra
800 kronor av statsverket. Genom denna uttunning av utbetalningsterminerna
få vi alltså att fordra 100 kronor varje utbetalningstermin, d. v. s. 200 kronor
i månaden. Detta belopp kvarblir som en innestående fordran. Det lia vi
alltså att fordra den 10 eller 11 maj, därest riksdagen då upplöses av Kungl.
Maj :t eller avslutas på annat, d. v. s. normalt sätt. Ty det synes vara på det
sättet, som jag redan sagt, att örn vi avsluta riksdagen den 1Ö maj, hava riksdagsmännen
rätt till sitt fulla arvode. Kan det vara någon mening i att
föra en särskild bokföring för de fordringar, som på detta sätt under löpande
riksdag uppstå för riksdagsmännen? Det är en alldeles onödig bokföring.
Man kan visserligen säga, att vi veta antalet riksdagsmän och kunna hava i
huvudet, hur mycket var och en har att fordra. Men jag tycker, att själva
metoden att icke bestämt förknippa utbetalningsterminerna med det faktiskt
intjänta arvodet, den metoden är både ny och orimlig. Den hoptotning, som
har åstadkommits av det höga konstitutionsutskottet, tycker jag, att vi inte
utan vidare böra godkänna. Och jag har velat, herr talman, giva signalen
eller i varje fall ett försök till signal till en granskning av konsekvenserna av
dessa bestämmelser genom vad jag i denna del påpekat.

I övrigt, herr talman, finner jag, att stadgan uttrycker en anda av djupaste
misstroende till riksdagens ledamöter, av djupaste misstroende till riksdagens
ledamöter'', säger jag. Riksdagen har aldrig förr behövt detta träskotramp
i hjärta och ansvarskänsla, som man nu under demokratiens tid nästan över
allt tävlar om att exekvera. Det är osympatiskt, att man överhuvud taget skall
hava sådant sig förelagt.

Jag vill för min del slutligen giva ett slags påminnelse örn den djupa och
höga vederhäftighet, som uppenbarligen har legat i konstitutionsutskottets
utformning, när det gällde att framställa krav på stadga hos Kungl. Majit.
Det är en sak, som förekommer i Kungl. Maj :ts förslag, som jag för min del
tycker är ganska betecknande. I fjolårets skrivelse, som konstitutionsutskottet
föreslog riksdagen att antaga, heter det: »Dessutom bör undersökas, örn

särskilda föreskrifter kunna givas för det utomordentliga fall, att riksdag, i
trots av att det löpande riksdagsarbetet fullbordats, ändock icke avslutas,
utan riksdagsmännen efter någon tid kallas till huvudstaden för sammanträde
i kamrarna.» Det var uppenbarligen många av riksdagens ledamöter, som
funno denna utomordentliga _ omsorg om riksdagens ledamöter i sådana fall
vara uttryck för en högre visdom, som vi skulle vara tacksamma för att få
del av. Men örn vi titta på justitieministerns resonemang på tal om detta citat,
så finna vi följande: »Onekligen vore det rimligt, aft särskild ersättning
beräknades för dylikt fall.» Det erkännandet göres; men så heter det: »Emellertid^
synas bestämmelser i detta ämne icke kunna, meddelas utan ändring i
den såsom vilande antagna grundlagtexten.» Ergo har man sålunda totat till
detta på det sättet, att man föreslår ändring av en grundlagstext och samtidigt
ger en påstötning åt Kungl. Maj :t att tillgodose, att stadgan kommer att
innehålla de bestämmelserna: men härpå svaras, att detta kan icke ske på
något sätt utan att man ändrar den föreslagna grundlagstexten, och detta går
icke så här i efterskott. Mina herrar! Har ni ett synnerligen starkt förtroende
för hållfastheten i den byggnad, som man nu här skall fastställa som
riktig?

Jag skall emellertid, herr talman, icke giva mig in på den sidan av saken.
Det förefaller, som örn konstitutionsutskottet bort akta sig för att tillstyrka
den där tioperiodersutbetalningen för 15 dagar vardera, vilken i sin mån säkerligen
kommer att motverka den vällovliga strävan, som ligger i att fastställa
arvodet för riksdag och därmed utöva ett tryck på riksdagsmännens

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

41

Ang. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
lust att fara hem och sluta sitt arbete så fort som möjligt. Denna senare
strävan kommer att motverkas av att vi taga tio avlöningsperioder örn 15 dagar,
perioder, som göra, att det kommer att växa in i föreställningssättet, att
vi hava betalt för 150 dagar och då skola vi icke fara hem, förrän riksdagen
är slut.

Jag kan, herr talman, icke göra annat, så som jag ser denna sak, än giva
mitt bidrag till en protest mot detta. Jag ber alltså att få yrka avslag på utskottets
hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har vid sakens tidigare behandling va rit

i tillfälle att tillkännagiva min uppfattning i denna fråga. Nu har jag inga
möjligheter att med framgång hävda den uppfattningen. Det sätt, på vilket
denna historia kom till föregående år, måste på det bestämdaste fördömas.
Konsekvensen därav är avskaffandet av riksdagens beslutanderätt de facto
örn också icke formellt. Den regering, som tog ett dylikt initiativ, gjorde -—
även örn den icke menade det — ingenting annat än beträdde i denna fråga
en väg, varom grundlagen icke har någon som helst kännedom.

Då nu emellertid föreligger ett beslut, kommer detta att biträdas från vår
sida under den uttryckliga förklaringen, att vi vill ökade möjligheter för
att hjälpa de arbetslösa. Vi måste emellertid på det bestämdaste understryka,
att punkt icke skall sättas här. Till de herrar, som i fjol voro beskäftiga
nog — under förklaring, att de ville taga hänsyn till den opinion, som existerade
— skulle jag vilja ställa den frågan: Örn herrarnas argument för denna
åtgärd var den angivna, nödvändigheten av sparsamhet, varför var ni
då och varför är ni nu i år så enögda? Är det större nödvändighet att
spara på arvodena — alltjämt från herrarnas utgångspunkt ■— på 4,500 kronor
än vad det är att spara på löner på 44,000 kronor örn året? Vad är det —
förlåt, herr Hamrin! -—- för ett sätt att genomföra och tillämpa sparsamhetsprinciper?
Är det nödvändigare att åstadkomma sparsamhet på förutnämnda
arvoden än vad det är att åstadkomma sparsamhet på arvoden, vilka visserligen
icke utgå efter samma grunder som till riksdagens ledamöter men som utgå till
ledamöter ! kommittéer och styrelser? Är det nödvändigare att spara här och
större möjligheter att iaktta sparsamhet än vad det är genom att sänka regeringsarvodena?
Vi diskuterade •— om jag icke minnes fel •— senast i fjol
tillämpningen av en viss bestämmelse visavi regeringens löner. Då slogs regeringen
för att man icke skulle tillämpa samma stränga sparsamhetssynpunkter
som i fråga om riksdagsmännen.

Nu är denna sak som sagt de facto beslutad. Vi biträda den då under
det uttrycklig;a uttalandet, för det första, att därigenom skapas ökade möjligheter
till hjälp åt de arbetslösa, och för det andra och alldeles särskilt, att
riksdagens ledamöter skola i fortsättningen visa sig så rakryggade •— kan
en del av herrarna det, eller måste ni taga order från edra partiledare? — att
då det gäller de högre ämbetsmännens löner, ledamöter av kommittéer och
dylikt, då det gäller regeringens arvoden, en motsvarande nedsättning av dessa
kommer att ske.

Går jag nu att säga ett par ord om stadgan, herr talman, så är jag nu delvis
men också endast delvis förekommen av herr Törnkvist i Karlskrona. Jag
undrar dock, örn det icke varit större utsikter att vinna något, för den händelse
herr Törnkvist yrkat avslag på § 5 i stället för att yrka avslag på liela
stadgan.

Som man ser har i propositionen föreslagits — det återfinnes på sidan 2 i
utlåtandet i regeringens förslag till stadga — att det skulle ske avdrag enbart
vid bortovaro på grund av sjukdom. Det har rests opposition mot detta, och

42

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
man har med all rätt ställt frågan: Om ledamöterna skola hava avdrag på
grund av sjukdom, varför skola icke ledamöter, t. ex. välavlönade statstjänstemän,
som exempelvis resa ner till Genéve en lång tid av riksdagen, hava avdrag
för den tid de äro där? Det har nämligen, som herrarna veta, tilllämpats
så förut, att personer varit borta i statens uppdrag med åtnjutande
både av riksdagsarvodet och av rundligt tilltagna dagtraktamenten, eller vad
eljest ersättningen kan hava varit. Det har då sagts, att skall det ske avdrag
för bortovaro på grund av sjukdom, så bör väl i rimlighetens namn
också ske avdrag vid bortovaro på grund av utav mig nyss nämnda eller andra
skäl. Det är detta, som konstitutionsutskottet nu, såvitt jag förstår, givit
uttryck åt i § 5. Nu är det emellertid så, att i statens samtliga lönereglementen
betraktas bortovaro på grund av sjukdom såsom förtjänt av ett mindre avdrag
än bortovaro av andra skäl. Härvidlag har man emellertid jämställt bortovaro
på grund av sjukdom med annan bortovaro. Då ställer man sig frågan:
Varför skola riksdagsmännen ställas i en klass för sig? Örn man som sagt
vill få en ändring till stånd,: skulle man yrka avslag på § 5, något, som ju
tekniskt mycket väl låter sig göra, samt i övrigt godkänna stadgan. Den
paragraf i densamma, som är mest utmanande — örn man får använda ett
så starkt ord — kanske då rensas bort.

Det är emellertid icke detta, som mest intresserar mig. Vad som mest intresserar
mig, är att med det beslut, som kammaren här i dag kommer att fatta,
skall den vara medveten örn, att vi tagit det första steget på en väg, där det
nästa heter nedskärning av regeringens och de högre ämbetsmannalönerna
och nedskärning även av arvodena i de många kommittéerna och andra därmed
jämförliga mer eller mindre tillfälliga uppdrag, som erhållas av staten.
För vårt vidkommande hava vi fått många bevis sedan remissdebatten på
vilken bred opinion det finnes ute i landet, som säger, att örn man nu skär
ner här, får man också skära ner på de håll, där man bättre kan bära det
hela. Det skall därför bli mycket intressant att se på vad sätt den »folkvalda»
andra kammaren i fortsättningen visar sitt folkliga sinnelag.

Herr Fast: Herr talman! Det brukar vara vanligt, när det gäller grundlagsbeslut
i riksdagen, att den gång, när vi slutligen antaga ändringar i grundlagen,
man väl ställer yrkanden men söker att begränsa debatten. Faktum är,
att i sak debatten sker första gången riksdagen fattar beslut. Nu har man
redan i denna debatt örn stadgan —- vilket jag finner naturligt — gått in på
de efterföljande grundlagsändringarna. Jag tror, att det finnes anledning
för andra kammaren att söka upprätthålla traditionen och begränsa debatten
i detta avseende, så långt det är möjligt.

Vad beträffar det yrkande, som framställdes av herr Törnkvist i Karlskrona,
så innebär det faktiskt, att ett avslag på föreliggande stadga gör det
omöjligt att tillämpa ändringen i fråga örn grundlagen. Jag skulle anse,
att det vore rätt naturligt, att när man kommer fram till grundlagsparagraferna,
man också ställer förslag och yrkar avslag, så att man icke får ett antagande
av grundlagar, som till följd av att riksdagen icke vill taga konsekvenserna
av dem hänga i luften och icke kunna tillämpas.

Jag vill, herr talman, gärna erkänna, att det finnes åtskilligt i dessa betänkanden
både i fråga örn grundlagsändringarna och stadgan, som ingalunda
tilltalar mig eller som jag ansett mig kunna utan vidare godtaga. Men jag vill
erinra kammaren därom, att i fråga örn grundlagsförslaget har frågan varit
prövad i vederbörlig ordning. I fråga örn här föreliggande förslag erinrar jag
örn riksdagens fjolårsbeslut, som, när konstitutionsutskottet kom med sitt
utlåtande, drog upp i än högre grad än vad som i denna stadga återfinnes

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

43

Ang. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
regler, som kunna förtjäna den beteckning, som herr Törnkvist i Karlskrona
gav, nämligen där han ansåg, att de vore mer eller mindre trakasserier mot
riksdagens ledamöter. Det hade varit lämpligt, att man den gången sagt nej
till dessa fingervisningar från utskottets sida rörande de riktlinjer, varefter
stadgandet skulle utarbetas av Kungl. Majit. När Kungl. Majit helt enkelt
sökt fullfölja vad riksdagen själv utan större debatt begärt, förefaller det mig,
som örn det icke heller finnes anledning att nu göra större sak av det. I varje
fall kan anmärkningen icke drabba Kungl. Maj :t, som utarbetat denna
stadga.

Då det gäller en sådan sak som den av herr Törnkvist här påpekade, att
man utsträckt den tid, under vilken arvodena skulle utbetalas,. till 150 dagar,
hyser jag den bestämda meningen, att riksdagsarbetet icke. låter reglera , sig
av arvodet utan av sakliga skäl. Går man till statistiken, visar den, att riksdagen
icke gärna kan avslutas före den 10 juni. Då torde det vara nonsens
att tala örn 150 eller 140 dagar. Riksdagsmännen kunna icke påverkas i
detta avseende, men det är lämpligt, att det utgår arvode under hela, den tid,
då riksdagen faktiskt är samlad. Det är en lämplighetsåtgärd och ingenting
annat. Då man påpekar, att detta skulle man kunna få till godo genom att
riksdagen avslutades inom fyra månader, så är det orimligt med undantag för
det fall, att riksdagen skulle upplösas. Jag.vill fästa uppmärksamheten vid
vad herr Törnkvist i detta sammanhang förbigått, nämligen att när budgeten
skall tillämpas från den 1 juli, då torde någon möjlighet till riksdagsupplösning
vid don tidpunkt, som herr Törnkvist talade örn, knappast föreligga. Det
skulle vara intressant att höra, hur herr Törnkvist löser den saken, och för
mig skulle det vara särskilt intressant att få veta, hur han tänker komma till
rätta med det problemet. Jag tror sålunda, att dessa fall äro uppkonstruerade
fall. Den förändring, som skett genom att man satt en utsträckning av tiden
till 150 dagar i stället för den föreskrift, som fanns i riksdagsskrivelsen,
nämligen att man icke skulle utbetala sista arvodet, förrän statsregleringen var
genomförd, anser jag för mitt vidkommande betyda ett mindre mästrajnde av
riksdagens ledamöter.

Jag vill vidare säga det, herr talman, och därmed skall jag sluta, att denna
stadga har icke tillkommit på en höft. utan därför att den varit en riksdagens
egen angelägenhet, har den varit förberedd med all omsorg och under känning
med de olika stämningar, som kunna finnas i riksdagens båda kammare.
Och då detta skett, tror jag, herr talman, att man uppnått, vad. som i detta
läge är möjligt att uppnå. Vad som kommer därefter, det få vi diskutera i
annat sammanhang.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Höglund: Herr talman! Jag skall för min del icke alls.ingå på

denna stadgas olika paragrafer, ehuru jag är övertygad örn att det ligger åtskilligt
berättigat i den kritik, som här från ett par håll riktats mot densamma.

Jag begärde ordet endast för att få till protokollet antecknat, att jag anser,
att det beslut rörande sänkning av riksdagsmännens löner, som ligger till
grund för denna stadga, är ett beslut, som tillkommit i valskräckens tecken
och bottnar i en naken och fräck demagogi. När man känner till. under vilka
svåra förhållanden ett mycket stort antal av riksdagens ledamöter existera, kan
dess tillkomst icke karakteriseras på annat sätt. Under sådana förhållanden
vill jag icke med min röst biträda detta uttryck för riksdagens feghet, utan
jag kommer för min del att biträda det avslagsyrkande, som här framställts.

44

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)

Herr 1 Örnkvist i Karlskrona: Herr talman! Den ärade representanten

för utskottet riktade till mig en ganska klar reprimand för att jag över huvud
tagit upp denna fråga till debatt. Som svar till den ärade utskottsrepresentanten
tillåter jag mig hänvisa till att denna stadga är en sak och de föreliggande
grundlagsändringarna en annan sak. Stadgan föreligger för riksdagens
bedömande för första gången nu, och då skulle det vara ganska egendomligt,
örn riksdagens ledamöter skulle finna sig bundna av det resultat, vartill regeringen
och utskottet kommit genom bearbetning av ganska allmänt och oklart
uttalade önskemål, som under föregående riksdag gjorts på konstitutionsutskottets
förslag.

Jag erkänner, herr talman, mycket gärna, att man skulle redan i fjol lia
uppvisat orimligheten i mycket av det, som i detta s. k. uttalande pekats på.
Men det skulle ju ha varit att vara onödigt förhandsvis, när man icke kunde
bedöma, hur Kungl. Majt eller justitieministern skulle taga upp och utforma
dessa önskemål. Utformningen av dessa önskemål föreligger nu, och för min
del anser jag, att kritiken mot denna stadga, sådan den är formulerad, är synnerligen
befogad.

Jag har ställt mitt avslagsyrkande i vetskap örn att första kammaren tagit
stadgan utan debatt. Det ma vara ett uttryck för dess höga syn på tillvaron.
Ett återremissyrkande, om ett sådant kunde antagas vinna andra kammarens
bifall, skulle endast leda till att vi örn några dagar anmodades att fatta beslut
örn saken. Jag vädjar sålunda till andra kammarens kurage att vänta ett år
till, innan vi definitivt binda oss för dessa disciplinära uppsiktsbestämmelser
över riksdagens ledamöter. Ifall vi ha tillräckligt kurage, kan det hända, att
vi därtill kunna utföra en räddningsgärning för en hel del förstakammarledamöter,
som icke vågat säga sin mening.

Jag spörjer: vad fog har konstitutionsutskottet för att med stöd av det uttalande,
som i fjol gjordes, utöka den formella riksdagstiden till 150 dagar?
Diskussionen har hittills i dessa spörsmål alltid legat så, att vi skulle binda
arvodena till det kortast möjliga antal dagar, på vilka vi kunna tänka oss, att
riksdagsarbetet skall kunna avslutas, för att ha en ordentlig press på riksdagens
ledamöter, att de icke i onödan taga upp bänkarna här och sitta i Stockholm
i stället för att fara hem och sköta sina andra sysslor. Nu går konstitutionsutskottet
en alldeles motsatt väg genom att säga, att riksdagen icke kan
avslutas på kortare tid än 150 dagar. Det behövs utan tvivel en undersökning
på den punkten av helt annan dignitet än den, konstitutionsutskottet här presterat.
Men vad säger för övrigt riksdagen i sitt uttalande i fjol? Jo, riksdagen
säger följande — det står upptill på sid. 4 i utskottsutlåtandet: »Det

torde i samband härmed även förtjäna tagas under övervägande, huruvida med
sista utbetalning bör anstå tills riksdagens beslut rörande statsreglering blivit
fattat.» Det är skillnad pa att lata med sista utbetalningen anstå, tills riksstat^
antagits, och att vattna ut nio avlöningsperioder till tio och därefter
också dela upp arvodena. Det är en rent godtycklig förändring av denna formel,
som här gjorts av både justitieministern och konstitutionsutskottet. Vad
hindrar att säga, att den sista utbetalningen skall ske den 29 maj, såsom fallet
varit hittills, da vi fatt de sista 480 kronorna denna dato. Vad är det som
hindrar, att man later denna del av avlöningen, såsom riksdagens mening syntes
vara i fjol, utkvitteras först, sedan riksdagens beslut rörande statsreglering
fattats. Det finns icke, mina damer och herrar, någonting i riksdagens
uttalande i fjol, som har medgivit en sådan godtycklig utsträckning av den
formella riksdagstiden till 150 dagar, knuten till arvodet, som här har skett.
Jag kan för min del icke inse, att vi för vår del kunna vara bundna att taga

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

45

Ang. stadga orri riksdagsmannaarvode. (Forts.)
stadgan uteslutande av det skälet, att riksdagen i fjol gjort detta oklara uttalande.

Det var vidare ett yttrande av den ärade utskottsrepresentanten, som jag
tyckte var mycket intressant och anmärkningsvärt. Han yttrade, att arvodet
bör utgå under hela den tid, riksdagen är samlad, d. v. s. han menade väl antagligen
därmed, att han förutsatte, att riksdagen kan avslutas på 150 dagar
och att den sålunda också skall avslutas efter att lia varit samlad 150 dagar.
Alldenstund konstitutionsutskottet gått in för den visa regeln att uppdela arvodena
i tio perioder örn 15 dagar, är det klart, att nu ha vi arvodesfrågan och
frågan örn riksdagstidens längd klar. Men vad blir följden av detta? När
den frisinnade regeringen i fjol föreslog en nedsättning av arvodet från 32 till
25 kronor och för det lägre arvodet från 24 till 17 kronor, reagerade riksdagen
bestämt — och vi ha fått ett uttryck härför i dag från representanten på
Stockholmbänken herr Höglund — mot detta sätt att gripa in i denna arvodesfraga.
Men konstitutionsutskottet astadkom härvidlag en kompromiss, där
hälften togs och hälften lämnades. I stället för 3,500 kronor gentemot 4,500
kronor pekade utskottet på 4,000 kronor, och den känslan var allmän, att här
hade man räddat ett dagtraktamente av motsvarande belopp. 28:50 skulle
det bli. Men resultatet av utskottets visa råd blir, att det faktiska dagtraktamentet
blir 26 kronor och 66 öre. Således på en bakväg reducerar man riksdagsarvodet
till 26 kronor och 66 öre. Vi slippa ifrån dessa gamla älskvärda
fridagar, då vi icke hade någon ersättning alls för arbetet här i riksdagen, men
utskottet går utan vidare och fastställer på indirekt väg ett arvode på 26: 66.
Jag tycker, att det från alla synpunkter är orimligt att gå fram på detta sätt
i fråga om riksdagsmännens arvoden och därtill liksom vilja tvinga oss att utan
vidare säga ja till denna stadga. Jag kan icke för min del ett ögonblick —
det säger jag ännu en gång — anse mig vara så bunden, att jag icke kan vänta
ytterligare ett år för att få ett nytt förslag till stadga av förnuftig innebörd,
där man icke allenast ger en annan formulering åt § 1 utan tager bort det hårda
träskotrampet i hjärtan och ansvar, som förekommer i övriga paragrafer.

Vad kail det bli för resultat av att vänta till ett kommande år? Nu ha vi
redan, såvitt min uträkning är tillförlitlig, fått tre avlöningar i år. I stället
för 400 kronor per avlöning lia vi fått 480 kronor, d. v. s. vi ha fått 240 kronor
»för mycket». Besparingen skulle utgöra 500 kronor per man. Under sådana
omständigheter kan det icke besparas mer än 260 kronor per man under innevarande
riksdag. De 240 kronorna lia vi redan fått, och dem ha vi samvetsgrant
förbrukat. Jag tror icke ens, konstitutionsutskottet kan taga ut dem.
Vi ha fått i runt tal hälften av vad som skulle sparas. Det kan vara konstitutionsutskottets
egen skuld, som icke skyndat sig med att lägga fram denna
stadga tidigare, så att vi fått fastställda de 400 kronorna, men den risken har
konstitutionsutskottet tagit, och vi taga risken för den andra hälften. Ingenting
hindrar, att man redan i början av nästkommande riksdag framlägger förslag
till en förnuftig stadga, så att vi kunna låta grundlagsbestämmelserna
träda i kraft ganska fort, lat oss säga inom 14 dagar. Jag finnér icke alls, att
från den synpunkten några speciella farhågor kunna anmäla sig, i varje ''fall
icke sådana farhågor, att de övervinna betänkligheterna mot att taga den
stadga, som nu är föreslagen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Carlström: Herr talman! Herr Fast har klagat över att denna fråga
tagits upp till debatt även i ån Det skulle icke ha fallit mig in att begära
ordet, örn debatten ej förts in på arvodesfrågan, men när icke blott herr Kilbom,
som jag dock icke tänkte svara, enär jag trodde, att han stod i särklass,

46

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
när det gällde att värdera sitt arbete, utan även herr Höglund uppträder och
talar örn demagogi, kan jag icke komma ifrån att göra en liten erinran örn på
vilken sida demagogien i detta fall framträder mest.

Vad kallar herr Höglund det för, att man talar örn för folket här i landet,
att vi icke skola gå med på att pruta på våra löner? Det är galenskap, anser
lian. Hur det än går till slut. skola vi så länge som möjligt söka hålla
löneställningen uppe på alla områden, utom naturligtvis när det gäller de
högre tjänstemännen. Dem vill herr Höglund troligen också åt. Men detta
är en mycket klar demagogi, ty den tid ligger icke långt borta, när både herr
Höglund, jag och andra få finna oss i att våra löner gå ned. Jag tycker det
var ett ganska lämpligt exempel, som vi gingo in för i fjol och som vi nu
komma att konfirmera. Jag tror, att svenska folket begriper detta bättre än
herr Höglunds predikan, att vi icke skola giva efter, ty det behövs icke.

Jag har velat säga detta, därför att jag tycker icke, att man behöver sitta på
skambänken här i kammaren, därför att vissa herrar här påstå, att man handlat
utifrån sådana utgångspunkter, efter vilka man icke handlat, åtminstone
icke jag.

Beträffande de högre tjänstemännen håller jag med herr Kilbom örn att de
kanske ha för höga löner. Men när jag för några år sedan i denna kammare
icke ville vara nied örn att ge en högre statsfunktionär 5,000 kronor mer örn
året, fick jag åtminstone herr Höglunds parti emot mig samt och synnerligen.
Man frågade mig här i flera omgångar, örn jag icke begrep, att en duktig
karl måste man betala, annars får man inga duktiga karlar, ty i fria marknaden
betalar nian duktiga karlar på det sättet. För resten tror jag, att den
där nedsättningen är endast av psykologisk karaktär, ty örn vi skära^ ned på
topparna, gör det så litet till i statskassan, herr Kilbom, och alltså få de arbetslösa
icke så synnerligen mycket, örn vi sätta ned lönen för de duktiga karlarna
nied ett eller annat tusen kronor. Men örn det kommer fram förslag örn
utredning till sådan topphuggning, skall jag naturligtvis icke i det fallet avstå
från att rösta med herr Kilbom. Jag menar emellertid, att då man nu
här kommer efteråt och påstår, att det var ett olyckligt beslut, som vi i fjol
gick in för, och att det icke skall vara möjligt för en riksdagsman att uppehålla
sig här, om han under tiden i hemorten icke har så stor inkomst, så
måste jag säga, att det går nog. Det finns arbetare här i landet, som få leva
på mindre inkomst än vad riksdagsmännen kunna spara och hava med sig till
hemorten och använda under de månader, som de äro hemma, var säker därom.
Det finns betydligt med arbetare, som få leva på mindre inkomst. Jag
tror således, att det talet är överdrivet, och man skall icke försöka här att driva
den satsen, att vi i fjol gingo in för ett olyckligt beslut.

I sakfrågan har jag nog samma uppfattning som talaren på Blekingebänken,
att jag icke kan riktigt förstå, varför man nu skall mäta ut den där tiden och
arbetet på det sättet, så att man skall vara tvungen att uppehålla sig här meningslöst
en hel del dagar eller ett par veckor på vårsidan. Men nu lärer
väl ingenting vara att göra åt den saken, och därför skall jag icke närmare
gå in på detta.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Fast: Herr talman! Jag skall icke lägga mig i den animerade

debatten rörande riksdagsarvodets storlek. Den saken är avgjord, och hur vi
än resonera örn den, kommer beslutet i dag att konfirmeras, jag tror det är
ofrånkomligt. Vad som sedan må följa efter i det förändrade läget, få vi väl
bedöma vid den tidpunkten. Jag tror också, att vi göra klokt i att icke draga
in i detta sammanhang något annat än vad vi här ha att behandla.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

47

Äng. stadga örn riksdagsmannaarvode. (Forts.)

Om jag skulle säga något, skulle det vara till herr Kilbom, då han talade
örn nödvändigheten att nedskära kommittéarvodena. Jag kan säga det därför
att jag är fri från kommittéuppdrag nu, men låt mig säga, att om en man från
landsorten skall ligga i Stockholm för 18 kronor om dagen, så kräver det
vissa matematiska uträkningar hur detta arvode skall kunna räcka till; arvodet
skall även innefatta ersättning för förlorad inkomst i hemorten.

Jag begärde ordet för att få säga till herr Törnkvist i Karlskrona, att han
förbiser en sak, och det är att här har bestämts ett årsarvode per riksdag
för riksdagens ledamöter, och det är det som grundlagen utan vidare har sagt
ifrån om. Sedan är det sättet att fördela detta för riksdagen utgående arvode,
som utskottet i denna stadga har reglerat; och ser man saken på det sättet,
blir det något annorlunda än herr Törnkvist menar. Han började sitt
första anförande med att här påvisa, hurusom hela denna stadga var någon
sorts disciplinär stadga över den svenska riksdagens ledamöter. Men herr
Törnkvist tillät sig i alla fall under sitt sista anförande att tala om att den
nödvändiga press på riksdagens ledamöter, som ligger i att de icke få arvode
längre än till en viss tid, var synnerligen önskvärd. Jag vädjar till kammarens
ledamöter, om icke i detta ligger en väsentligen mycket värre insinuation
mot bristande plikttrohet än vad som följer av denna stadga. Jag för
mitt vidkommande måste reagera på det bestämdaste mot hela denna tankegång
om att riksdagens ledamöter skulle låta bestämma sig av annat än rent sakliga
hänsyn, nämligen möjligheten att avsluta riksdagen. Och när man sedan
har sett, hurusom riksdag efter riksdag tiden i alla fall går fram till omkring
den 10 juni, då har man tagit detta såsom en lämplig utgångsform,
icke för att man skall använda den tiden nödvändigtvis, ty örn man kan avsluta
riksdagen tidigare, får man hela arvodet utbetalt, det är ett faktum som
man står inför, att med den utvidgade statsverksamhet, som ökats år efter år,
är det väl ingen som tror, att det är möjligt att begränsa tiden mera än tidigare.

Så säger herr Törnkvist, att det är stor skillnad emellan det som stod i riksdagsskrivelsen,
att man skulle vänta med sista utbetalningen, tills statsregleringen
ägt rum — det var ingen insinuation — och bestämmelsen att fördela
arvodet på 150 dagar, vilket var en oerhörd historia. Jag måste säga, att jag
har under den förberedande behandlingen på det bestämdaste reagerat emot
den bristande tilltro till riksdagsmännens ansvarskänsla, som låg i att man
skulle utfärda en föreskrift om att sista utbetalningen icke skulle ske, förrän
statsregleringen blivit genomförd. Däri låg det verkligen en aning till att det
skulle bli någon sorts disciplinstadga. Det har Kungl. Maj :t, justitieministern,
ansett sig kunna gå förbi genom det sätt, varpå man löst denna fråga.

Herr Törnkvist i Karlskrona blev emellertid mig svaret skyldig på en av
de väsentligaste frågorna, som han här drog upp i sitt första anförande, och
det var att för mig och för kammaren klara ut, huru man vid riksdagsupplösning
skall klara upp budgeten.

Jag tror man gör klokt i att se detta såsom ett faktum, såsom förhållanden,
vari vi i dag befinna oss, och att se bort från de skilda meningar som funnits
och alltjämt finnas, samt gå till ett beslut utan att visa allt för sura miner.
Jag hemställer fortfarande örn bifall.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Fast har ju redan påpekat en viktig
punkt i detta resonemang, vilket just gav mig anledning att begära ordet.
Herr Törnkvist har vid upprepade tillfällen påstått, att riksdagen skulle förlängas,
örn man gick in för de bestämmelser, som finnas intagna i stadgan.
Herr Törnkvist har fullständigt förbisett andra punkten i första paragrafen,

48

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga örn riksdagsmannaarvode. (Forts.)
som lyder: »Åtskiljes riksdag å sådan tid, att arvodet till riksdagsman enligt
här ovan angivna grunder icke i sin helhet utbetalats, skall återstående delen
av arvodet på en gång utbetalas vid riksdagens slut.» Det betyder, att örn
riksdagen skulle avslutas, t. ex. den 15 maj, så utbetalas vid sista 15-dagars
periodsutbetalningen hela återstoden av beloppet, och någon lockelse för riksdagsmännen
att för arvodets skulle fortsätta med riks dags arbetet föreligger
följaktligen icke.

Så är det en annan sak också, som här bör bemötas. Herr Törnkvist rekommenderade
kammaren att i dag avslå stadgan och att taga upp den till
förnyad behandling nästkommande riksdag. Men då kommer grundlagsstadgandet
i paragraf 23 riksdagsordningen att hänga i luften, försåvitt att kammaren
nu kommer att antaga paragraf 23, vars första moment lyder sålunda:
»Ledamot av riksdagen äger av statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning
under de villkor och i enlighet med de särskilda föreskrifter, som meddelas i
en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga örn ersättnings utgående
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.» Avslås stadgan i dag och
paragraf 23 antages, skulle vi sålunda till kommande riksdag leva utan denna
stadga, och då fullföljes icke grundlagens bestämmelser i paragraf 23, den
hänger faktiskt i luften, det finnes ingen regel att följa ifråga örn villkoren
och förutsättningarna för riksdagsarvodets utbetalande. Herr Törnkvist gjorde
sig skyldig här till ett yrkande, som icke kan rekommenderas för kammaren
att bifalla.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan örn antagande av stadgan.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr talman! Jag skall icke säga många

ord. Utskottets representant har tydligen i ett par fall alldeles missförstått
vad jag menat. Jag sade, att utskottet tagit bort den frihet vi haft att gå arvodeslösa
från den 29 maj till riksdagens slut. Det sade jag i ett sammanhang,
som just nu, när jag vill klarlägga, när och hur det är sagt, icke tarvar
någon vidare kommentar. I övrigt i fråga om möjlighet till statsreglering
vid upplösning av riksdag, då den varit samlad i fyra månader, må det bli
en sak, som ja,g föreställer mig vederbörande organ har möjlighet att reda uf.
och man bör icke ställa på en enskild riksdagsman, långt innan den frågan
kan bli aktuell, den fordran, att han skall anvisa, huru en sådan situation
skall kunna redas ut, huru en statsreglering skall kunna slutföras.

Jag vill slutligen säga, herr talman, ännu en gång, med anledning av en
viskning, som gavs mig av en ärad ledamot i kammaren: »hade det varit hemlig
omröstning, hade du fått majoritet och mycket stor majoritet», att jag
ännu en gang vädjar till kammarens ledamöter att icke bry sig örn den hemliga
omröstningen utan ta sig litet kurage och utan hänsyn besluta vad som i
detta fall måste rimligtvis anses vara förnuftigt, nämligen att låta detta ärende
vila och avslå stadgan.

Herr Lövgren: Herr talman! Herr Törnkvist har talat väl, när det gäller
stadgan, och bär mitt fulla instämmande, men herr Z. Höglund har talat ännu
bättre i vad det gäller själva grundlagsändringen. Jag vill ändock säga, att
jag förstår konstitutionsutskottets socialdemokrater i fjol, ty i den fullkomliga
fattigauktion, som anordnades mellan frisinnade och bondeförbundare.
mäste de göra sa för att rädda åtminstone något. Annars hade vi väl kommit
tillbaka till rena arvodeslösheten. Och mot bakgrunden av detta faktum tycker
jag, att sedan vi nu hava fastställt utrikesdepartementets stat och godkänt
de i många fall sjmnerligen rundligt tilltagna arvodena där utan inskränk -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

49

„ . Äng. stadga om, riksdagsmannaarvode. (Forts.)

*a kunna vi radera ut den frisinnade klåfingrigheten från i fjol och avslå
bade betänkandet nr 3 och nr 4 från konstitutionsutskottet och återställa den
iörnuitiga ordning, som gällde, innan detta förslag kom fram.

Jag yrkar avslag på utskottets hemställan.

klerr Anderson i Norrköping: Herr talman! Nu Ilar herr Lövgren ju satt
1 ingret på den ömma punkten och talet om vad det verkligen gäller. Det
gäller tydligen här att få avslag på grundlagsändringen örn sänkning av riksdagsarvocet
Herr Törnkvist har antagligen menat detsamma, fast han velat
Lomma till det pa en annan väg, genom att avslå stadgan. T.y, som här redan
papekats, fäller man stadgan, har man också därigenom omöjliggjort ändringen
i grundlagen, den praktiska tillämpningen av den ändringen, d. v. s. man
later da_ riksdagsarvodet bli oförändrat.

Jag tillåter mig att till kammaren rikta den frågan: är det värdigt handlat,
nar den svenska riksdagen, som i fjol omedelbart inför ett val beslöt nedsättning
av arvodena utan debatt och i stort sett i enighetens tecken, nu året därpå
riTer,.upp e.n debatt av detta slag här inför läktarna och inför offentligheten
och tor övrigt diskuterar en hel massa detaljer, som sannerligen hava bra litet
med saken att göra, och sedan försöker fälla det i fjol godkända ändringslorslageL
Ar detta värdigt den svenska riksdagen? Huru skulle detta komma
att mottagas ute bland folket? Jag hoppas, att andra kammaren vill fortast
möjligt göra slut på denna debatt och bifalla det förslag, som här föreligger
tran konstitutionsutskottet. Kammaren handlar då i konsekvens med det
praktiskt taget enhälliga beslutet i fjol och detta är det enda, som är värdigt
den svenska riksdagen.

I detta anförande instämde herrar förste vice talmannen Bengtsson andre
vice talmannen Magnusson, Lindskog, Holmgren, Nilsson i Karlstad, Andersson
i Lindome, Lindman, Holmdahl, Gustafson i Kasenberg, Lersson i Trången,
Lunden och Aronson.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag kan förstå dc av kammarens
ledamöter, som yrkat avslag på utskottets förslag beträffande denna stadga
och samtidigt tillkännagivit, att de komma att yrka avslag på den grundlagsändring
som är själva grunden för stadgan. Jag skulle till nöds också
kunna forsta den arade statsutskottsledamot, som här har uppträtt i denna
iraga, darior att det finns vissa statsutskottsledamöter, som anse att då det
frågor °n°miSka tmg’ mtet annat utskott än statsutskottet kan bedöma dessa

För att nu emellertid ingå på själva sakfrågan har jag vid en tidigare behandling
i utskottet av detta ärende, då jag hade tillfälle att deltaga däri.
varit med örn att tillstyrka denna stadga; och rörande den sak, som herr Törni
ii 1 /varlskrona här patalat, nämligen fördelningen av det arvode, som nu
skall utgå tor varje riksdag, har jag uteslutande sett detta såsom en lämplighetstraga
och ingenting annat. Herr Törnkvist och med honom en hel del
andra tyckas annu leva kvar i den uppfattningen, att det även i fortsättningen
skall utgå dagarvoden till kammarens ledamöter. Så är ju ingalunda fallet,
det bär redan för övrigt papekats av herr Fast. utan det skall utgå ett bestämt
belopp för liela riksdagen, och sedan är det bara en lämplighetsfråga huru
detta belopp fordelas pa utbetalningstermmer. Då jag har den erfarenheten
— och jag tror, att det kommer att bli så även i fortsättningen med det nu i
någon man reducerade arvodet — att riksdagens ledamöter nog, örn de leva
sparsamt, skola kunna hjälpa sig1 fram med detta arvode under den tid riksAndra
hammarens protokoll 198:1. Nr 7,5. ^

50

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
dagen pågår, men att svårigheter för manga riksdagsmän inträda, da de komma
åter till sina hemorter efter riksdagen, och då kanske gå utan sysselsättning
och utan inkomst, har jag, när jag tänkt på detta, resonerat som sa, att
det kunde vara bra att hava litet kvar av arvodet från riksdagens sista dagar,
så att man icke står utan, då man återkommer till hemorten från riksdagen.
Det är detta som varit avgörande för mig. då jag varit med om att tillstyrka
detta förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Då herr Fast, såvitt jag förstod, gjorde sig skyldig till en

felaktig uppgift i sitt anförande, ber jag få säga ett ord. Han säde, att riksdagen
icke kunde behandla denna grundlagsändring nu — det var i varje fall
innebörden i hans uttalande. Men då det är föreskrivet, att riksdagen två gånger
å rad skall godkänna grundlagsändring, så är riksdagen oförhindrad
utan att dess värdighet, herr Anderson i Norrköping, på något sätt skäres i kanten
-— att i dag behandla frågan. Riksdagen håller sig därvid i kontakt med
grundlagen. För övrigt undrar jag, om icke de, som äro så ömma örn riksdagens
värdighet, tillhöra det läger, som för några år sedan ville ha en. ordning
i arvodesfrågan, som skulle göra nksdagsmannaskapet till ett privilegium
för vissa klasser i samhället.

Herr Carlström talade om, att många arbetare i landet finge leva pa mycket
mindre än riksdagsmännen ha. Ja, det är tyvärr riktigt. Men jag undrar, örn
icke samtliga kammarledamöter hava en mycket bestämd uppfattning om herr
Carlströms förhållande till arbetarlönerna. Är det någon, som mera konsekvent
än herr Carlström alltid har kämpat för lägre arbetarlöner? Nej, det
är det icke. Och å andra sidan: är det någon, som är mera fåmäld, då det
gäller beskärande av de högre lönerna, än herr Carlström? Nej, det är det
icke heller. Han säger oss nu, att det ger ingenting i ^statskassan, för den
händelse man sänker de högre tjänstemännens löner. Såå? Herr Carlström
har ju setat i någon sorts lönekommitté; kanske sitter han där alltjämt. Huru
har han där använt tiden? Örn jag icke i hastigheten minns fel, är det bortåt
200 miljoner kronor per år, som utgå i löner, dyrtidstillägg och dylikt till
statstjänstemän. Örn man sänker lönerna för dem, som hava en inkomst av
över 8,000 kronor, är jag övertygad om, att åtskilliga miljoner varje år skulle
sparas i statskassan.

Både de, som här tala örn att detta förslag måste genomföras pa grund av statens
dåliga finanser, och de, som tala örn riksdagens värdighet, borde kanske
komma ihåg, att riksdagens värdighet höjes icke genom att man silar mygg
och sväljer kameler.

Herr Törnkvist i Karlskrona: Herr Anderson i Norrköping passade på

tillfället — jag använder det uttrycket fullt medvetet — att här uppträda som
något slags mentor inför allmänheten gent emot dem, som här våga hävda det
fria ordet och rätten att granska ärendena i den mån de föreligga på riksdagens
bord. Det mentorskapet är ganska malplacerat, och det stärktes icke av. det
allmänna behov att hjälpa honom vid denna taute, som tog sig uttryck i cle
instämmanden, han fick mottaga. Det är självfallet, att en riksdagsman alitid
förbehåller sig rätt — åtminstone har jag vagat göra det att hava sm
egen mening, även örn den icke skulle passa andra.

Jag har för min del, herr talman, icke talat örn riksdagsmannaarvodet i den
form, som herr Anderson i Norrköping ville göra gällande. Frågan om riksdagsmannaarvodet
föreligger i nästa betänkande. Jag har allenast talat om
det föreliggande förslaget till stadga. Men det är klart, att jag har haft öp -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

51

Ang. stadga om riksdagsmannaarvode. (Forts.)
pen blick för att om stadgan faller, måste vi vänta med tillämpningen av denna
grundlagsändring. Jag är icke någon grundlagstolkare, men såvitt jag förstår,
torde det väl vara så, att även örn stadgeförslaget genom andra kammarens
beslut skulle falla, behöver man därför icke anse förslaget till grundlagsändring
hava fallit. I 64 § riksdagsordningen heter det nämligen: »Förslag

till stiftande, ändring, förklaring eller upphävande av grundlag, varom fråga
endast vid lagtima riksdag må väckas, kan å samma riksdag förkastas, men
ej slutligen antagas eller bifallas i vidsträcktare mån, än såsom ett förslag,
vilket till den lagtima riksdag, som, efter förrättade nya val i hela riket till
andra kammaren, först sammanträder, skall vila, för att då ånyo prövas. Varder
förslaget därvid av bägge kamrarna antaget, bliver det riksdagens beslut;
ägande kamrarna ej rätt att uti vilande förslag ändring göra. Ej må beslut
över vilande förslag till annan riksdag, än nu är nämnt, uppskjutas, utan att
Konungen och bägge kamrarna därom äro ense.»

Sålunda: äro Konungen och bägge kamrarna ense örn, att vi skola uppskjuta
det slutliga avgörandet i denna fråga till 1934 års riksdag, så borde detta,
såvitt jag förstår, låta sig göra. Ja, jag är, som sagt, icke någon grundlagstolkare,
men jag föreställer mig, att örn första kammaren antagit stadgan
och andra kammaren säger nej, så förfaller den. Men huruvida man därav kan
draga den slutsatsen, att också rätten för Konungen och kamrarna att enas
örn att skjuta på frågan till nästa år förfaller, kan jag icke just nu uttala
mig om. Jag skulle tro, att denna rätt föreligger. Jag reserverar mig emellertid
alldeles bestämt beträffande en annan tolkning. Jag har emellertid icke
byggt på den, utan jag har byggt på nödvändigheten att utan vidare låta stadgan,
jämte nu föreliggande utformning, förfalla, enär jag anser den vara av
den beskaffenhet, att den i mångt och mycket är en förnärmelse emot riksdagens
ledamöter. Jag kan icke anse, att den över huvud bör godkännas. Jag
har tänkt på saken, innan jag begärde ordet första gången i dag. Jag tar alla
risker, som kunna vara förknippade med att jag icke utan vidare har sagt ja
och amen till den bärsärkagång i riksdagsmännens rättigheter, som här enligt
min mening skett.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Hamrin: Herr talman! Det må tillåtas den, som förra året tog

initiativ till den arvodessänkning, som riksdagen nu har att slutligt fastställa,
att yttra några ord i frågan.

Jag anser det emellertid därvid alldeles obehövligt att mana kammaren att
godkänna den i fjol beslutade grundlagsändringen. Därmed kommer ju också
riksdagen att tillbakavisa den insinuation, som här från visst håll framförts,
att beslutet förra året skulle hava skett i valskräckens tecken. I själva verket,
mina damer och herrar, förhåller det sig så, att den princip, som den förra
regeringen följde, när den framlade propositionen örn sänkning av riksdagsmannaarvodet,
knäsatts av riksdagen själv, när den nied åberopande av prisnivån
upprepade gånger höjt riksdagsmannaarvodet. Ar 1918 och 1920 (eller
1921) åberopades vid båda tillfällena, att det på grund av den höjda prisnivån
och ökade levnadskostnader syntes regeringen rimligt att framlägga för slag
om höjning av ifrågavarande arvoden. Det var precis samma princip, som hävdades,
då Kungl. Majit förra året framlade förslag till ändring av arvodena i
sänkande riktning. Det innebar sålunda icke något frångående av en förut
fastställd princip, vare sig på detta eller andra områden, när regeringen förra
året framlade detta förslag.

Härtill vill jag endast lägga några ord gent emot herr Kilbom. Jag vill
icke alls göra gällande, att det icke kan vara rimligt, kanske det med min pes -

52

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. stadga örn riksdagsmannaarvode. (Forts.)
simistiska syn på saken t. o. m. kan bliva nödvändigt, att för vinnande av besparingar
gå fram även efter de linjer, som herr Kilboln pekade på. Men det
är ju bra ensidigt, när man här i kammaren står upp och säger: låt oss rucka
på de högre avlöningarna. Ty herr Kilbom känner som gammal riksdagsman
till, att vi hava en annan väg, som vi tidigare beträtt och alltjämt beträda,
för att minska, örn jag får använda det uttrycket, de högre avlöningarna och
inkomsterna, nämligen den direkta beskattningens väg. Och örn man håller
sig till just den siffra, som herr Kilbom här nämnde, så förhåller det sig så,
att de högre inkomsttagarna — örn man till de högre räknar dem, som hava
en bruttoinkomst av över 8,000 kronor — få bära ungefär 57 % av statsskatten,
ehuru de tillsammans endast utgöra ett antal av omkring 40,000. De bära alltså
mera av den direkta statsskatten än de övriga 2,300,000 skattskyldiga i
landet.

Även denna sak bör tagas i betraktande, då man lägger upp frågan på sätt,
som här gjorts. Härtill kommer dessutom den extra kristidsskatt, som riksdagen
på den förra regeringens förslag förra året antog. Man bör vara- rättvis
även mot innehavare av högre avlönade tjänster inom statsförvaltningen,
då man diskuterar denna sak.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå;
och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Törnkvist i Karlskrona,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 9-

Äng. vilande,
förslag till
grundlagsändringar.

Härefter förelåg till avgörande konstitutionsutskottets memorial, nr 4, med
uppgift å vilande förslag till ändringar i grundlagarna.

I berörda memorial hade konstitutionsutskottet till grundlagsenlig behandling
för riksdagen anmält nedan omförmälda under sistförflutna fyraårsperiod
jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom vilande antagna förslag till ändringar
i rikets grundlagar.

Utskottet hade funnit lämpligt uppdela de vilande grundlagsförslagen i
två huvudgrupper, A och B, gruppen A omfattande de förslag, vilka ansåges
kunna antagas och träda i kraft omedelbart, samt gruppen B omfattande övriga
förslag, vilka, därest de godkändes, dock ej ansåges kunna tillämpas
under nu pågående riksdag, och vari besluten förty icke ansåges böra expedieras
förr än vid tidpunkt närmare riksdagens slut.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

53

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Avdelning A.

Det under punkten 1) omförmälda, från 1932 års riksdag vilande förslaget
angående ändrad lydelse av §§ 12, 23, 38 mom. 1) och 50 riksdagsordningen
blev av kammaren antaget.

Vid^ härpå skedd föredragning av det under punkten 2) upptagna, från
1930 års riksdag vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen,
begärdes ordet av

Herr Lindman, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få göra litet
uttalande vid denna punkt. Det finns icke någon motivering i föreliggande
utskottsbetänkande; för att finna denna får man gå tillbaka till det år, när
denna fråga förra gången avgjordes i riksdagen. Det var år 1930. Jag vill
här egentligen blott förklara, att den uppfattning, som jag då intog, den vidhåller
jag alltjämt.

Vad det här gäller är fragan örn inträffande ledigheter i utrikesnämnden.
Som kammarens ledamöter behagade finna eller känna till av utskottsbetänkandet,
är det så, att för närvarande inträder suppleant för ledamot i utrikesnämnden
endast då ledamot av nämnden avgått, medan det nu föreliggande
förslaget innebär, att suppleant skall inträda även vid tillfälligt förfall för
ledamot av nämnden. Såsom ledamot av utrikesnämnden och tidigare av hemliga
utskottet under många år bar jag kommit till den bestämda uppfattningen,
att detta icke är någon lycklig ändring, och att den ingalunda är av behovet
påkallad.

Det har, då frågan behandlats här, talats om, att det ofta inträffade vakanser
vid utrikesnämnden sammanträden. Jag har icke den uppfattningen, att
så varit förhållandet. Visst har det kunnat inträffa, att en eller annan ledamot
någon gång kunnat vara frånvarande. Men mycket ofta har detta då berott
pa att kallelsetiden varit för kort, och det är en sak, som man icke kan
förebrå Kungl. Majit för. Jag har själv varit med örn att kalla in nämnden
med kort tidsfrist, därför att en fråga kommit hastigt på. Detta är en olägenhet;
det kan icke bestridas. Men denna olägenhet förefinnes ju, även örn
suppleant inkallas. Ty först skall den ordinarie ledamoten kallas, och därest
han är förhindrad infinna sig, skall han naturligtvis meddela detta, och så
skall suppleant underrättas. Då hinner denne suppleant med den korta kallelsetiden
mångå gånger icke komma. Dessutom bör han, örn han kommer,
sättas in i de ärenden, som det kan vara fråga om, vilket i regel icke medhinnes
vid dylika tillfällen.

Meningen med denna institution är iu, att regeringen skall få erfarenhet
om huru stämningen är inom ledande kretsar i riksdagen, och det får regeringen
lika bra utan att suppleant inkallas. Man har också motiverat denna
åtgärd med att flera riksdagsmän därigenom skulle kunna konfronteras med
utrikesfrågor. Men det ligger mycket litet i det talet. Ty dessa tillfälliga
suppleanter, som ytterst sällan skulle komma att inkallas, komme säkerligen
icke att få den ingående kännedom örn de föreliggande frågorna, som skulle
erfordras för att det verkligen skulle kunna bli tal örn en konfrontation från
deras sida med dessa utrikespolitiska frågor.

Jag vill, herr talman, ytterligare framhålla, att det ju ofta är så, att de
frågor, som förekomma i utrikesnämnden, hava direkt samband med frågor,
som varit behandlade vid tidigare tillfällen, eller äro likartade med dem.
Detta gör naturligtvis betydelsen av ett tillfälligt inkallande av suppleant
ganska tvivelaktig.

54

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Betydelsen av utrikesnämndens existens är, såsom jag nyss nämnde, den,
att regeringen skall ha tillfälle att höra personer, som riksdagen själv har utsett
att vara dess representanter vid ifrågavarande ärendens handläggning.
Och förvisso är det så, att varje ledamot av utrikesnämnden'' bemödar sig örn
att kunna vara närvarande vid nämndens sammanträden. Det är endast på
grund av alldeles särskilda hinder, som någon uteblir. Men de upplysningar,
som regeringen får genom de uttalanden, som göras av vid sammanträdet närvarande
ledamöter, äro praktiskt taget lika fullständiga, vare sig en eller två
ledamöter äro frånvarande eller om tillfälliga suppleanter skulle inkallas i
deras ställe. o

Jag ber därför, herr talman, att få yrka avslag på det föreliggande förslaget
till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen.

Häruti instämde herr Lithander.

Vidare yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Jag blev ganska överraskad av att vi tydligen
även i fortsättningen av denna debatt skola ha sakdiskussion. Det har väl
ändå icke inträffat något förändrat läge, sedan riksdagen senast prövade den
nu föreslagna ändringen. Jag tror därför, att det egentligen icke finns någon
anledning att gå in på något svaromål här.

Jag måste dock konstatera, att herr Lindman, då han skulle måla olägenheterna
av förslagets antagande, icke kunde göra detta på sådant sätt, att det
kunde inverka åtminstone på min uppfattning i frågan. Han sökte göra gällande,
att den föreslagna ändringen icke skulle kunna medföra något egentligt
gagn. Och det kan ju i och för sig vara riktigt, att en grundlagsändring icke
bör företagas i annat fall, än att den är nödig och nyttig. ^ Men jag tror, att
herr Lindman bevisar litet för mycket, da han söker framhålla, att franvaron
av en ledamot av utrikesnämnden vid ett dess sammanträde icke skulle komma
att inverka på bilden av det ärende, som behandlades, och de olika synpunkter.
som utrikesnämndens ledamöter företräda med hänsyn till olika folklagers
skiftande meningar. Det finns ju dock partier, som icke hava mer än
en ledamot i utrikesnämnden. Huru då bilden ur denna intressegrupps synpunkt
skall kunna bliva allsidig, förstår jag icke. Den enda risk, som jag
egentligen på allvar hört omtalas i samband med det föreliggande förslaget
vid dess behandling inom utskottet, var den, att man därmed alltför mycket
vidgade kretsen av de män, som skulle få det höga förtroendet att erhålla meddelanden
i utrikespolitiska ting, vilka böra hemlighållas. Jag skall emellertiel
icke här gå in på den sidan av saken, ty nian kan val räkna med, att i den
män suppleanter inkallas, bliva de bundna av samma högtidliga förbindelse,
som de ordinarie ledamöterna få avgiva.

Herr talman! Då icke något förändrat läge inträffat, sedan riksdagen senast
fattade beslut i denna fråga, hoppas jag, att kammaren även nu bifaller
den här föreslagna grundlagsändringen.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindman: Herr talman! Jag kail icke neka till, att jag känner en

viss förvåning över det sätt, på vilket den ärade ledamoten av konstitutionsutskottet
här uttalat sig. Han sade, att ingen förändring inträffat. Och da
vi behandlade det tidigare ärendet örn stadgan, förklarade lian, att allt vad
som kan sägas i en vilande grundlagsändringsfråga har man haft tillfälle
säga, då man behandlade frågan första gången.

Det torde väl ändå vara alldeles klart, speciellt för konstitutionsutskottets

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

55

Ang. vilande förslag till g rundlag söndring ar. (Forts.)
ärade ledamöter, att när det finnes en bestämmelse, som säger, att grundlagsändringar
skola vara vilande till dess, att det skett ett nyval till andra kammaren,
så är det därför, att man skall få tillfälle att besinna sig på huruvida
man vill lia en grundlagsändring genomförd eller icke. Här bär nu varit ett
nyval. En stor del av kammarens ledamöter har blivit ersatt med nya män.
Skulle det då vara något oberättigat i att man återigen uttalar sig i grundlagsfrågor
och framhåller för dessa nya ledamöter de synpunkter, man har
på saken? De hade ju icke tillfälle höra den debatt, som herr Fast och jag
hade tillfälle att vara med om förra gången, utan för dem är frågan ny, örn
de icke studerat riksdagsprotokollet och eventuellt utskottsbetänkandet just
på denna punkt. För min del kan jag icke alls godkänna denna ståndpunkt,
och jag menar, herr talman, att örn en grundlagsändring skall genomföras,
skall den vara verkligen påvisbart nyttig och nödvändig. Denna ändring är
icke så beskaffad enligt min mening.

Så talade den siste talaren och ledamoten av konstitutionsutskottet örn att
det kan inträffa, att det finns ett parti i riksdagen, som är så litet företrätt,
att det icke har mer än en ledamot i utrikesnämnden, och, örn denne är borta,
är partiet icke företrätt i utrikesnämnden. Jag erinrar örn att när frågan
behandlades förra gången, så uppträdde bondeförbundets ordförande och förklarade,
att ehuru hans parti hörde till de mindre partierna, så hyste det icke
någon åstundan, att den föreslagna ändringen skulle komma till stånd. Det
argumentet gäller alltså icke heller.

Huvudsaken är, som jag ser det, att få ett omdöme av riksdagens förtroendemän,
och det får regeringen lika bra i alla fall. Den olägenhet, som skulle
kunna vara förknippad med att ett parti eventuellt skulle ha någon av sina
ledamöter frånvarande, är liten, menar jag, i jämförelse med den att man för
ett speciellt tillfälle tager in suppleanter, som sedermera få vara borta under
en lång tid och icke kunna följa med de ärenden, som behandlas.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då ärendet första gången

förevar i rikdagen, uttalade jag min mening i detsamma, och jag kan tillkännagiva.
att jag icke alls ändrat mening sedan dess i den föreliggande frågan.
Jag ansåg, att hela förslaget örn suppleanter var, vad beträffar utrikesnämnden,
endast ett utslag för en viss teoretisk åskådning. Man skall överhuvud
taget ha suppleanter, och de skola inkallas, även örn ingenting i det särskilda
fallet vinnes genom denna inkallelse. Det är just så, som amiral Lindman uttalar
sig. Jag tycker verkligen, att under den tid, jag tillhört utrikesnämnden
— det är nu på nionde året — så har den varit ovanligt väl representerad vid
vartenda sammanträde. Det har varit så sällsynt man sett några luckor, åtminstone
icke några betydliga, i densamma, och för egen del har jag på dessa
något över åtta år icke mankerat ett enda sammanträde.

Jag tror också, att man i viss mån överdrivit utrikesnämndens betydelse.
Jag tror icke den är så ytterst stor, så att herrarna behöva vara så angelägna
örn att hava de där suppleanterna därinne under alla omständigheter. Bondeförbundet
har en representant där. Det har en gång, då utrikesnämnden sammankallats
mellan riksdagarna, ifrågakommit, att jag icke fått kallelsen förrän
ett par dagar, jag tror en gång tili och med bara ett och ett halvt dygn före
sammanträdet. Då bad jag den dåvarande utrikesministern, att man från
utrikesministeriet skulle telefonera ned till mig, så jag kunde få kallelserna
litet fortare, men naturligtvis är man icke alltid hemma mellan riksdagarna,
och det får ju en viss tid för dem där hemma att sätta sig i förbindelse med
mig. Örn jag icke haft tillfälle komma till sammanträdet skulle jag naturligtvis
ha underrättat i Stockholm, och så skulle man gjort samma manöver igen

56

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. ra.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
med suppleanten. Med nästan matematisk visshet kan man räkna ut att det
icke kunnat göras, förrän det varit för sent för honom att resa upp till sammanträdet.

Med den erfarenhet jag har kan jag icke under några omständigheter påstå,
att grundlagsändringen är varken nödvändig eller nyttig, absolut icke.
Men vilja herrar formalister ha det på det här viset, så herre gud inte spelar
det någon egentlig roll. Ni få kanske mera lugn i den här frågan, örn ni få
det här på papperet. Något annat tror jag verkligen det icke kommer att betyda
med undantag för dem av utrikesnämndens. ledamöter, som äro bosatta
i Stockholm. Där. skulle det kunna inverka, men för oss på landsbygden betyder
det absolut icke någonting. Därför skall jag med största tillfredsställelse
se, örn amiral Lindmans yrkande bifalles av kammaren.

Herr Fast: Herr talman! Jag blev tydligen missförstådd av herr Lindman.
Jag ville ingalunda göra gällande, att man icke finge diskutera denna
grundlagsändring. Från min sida var det endast en stilla vädjan, örn man icke
borde begränsa debatten. Det har åtminstone varit gällande traditioner, då
det gällt behandling andra gången av grundlagsändringar. Jag tror det finns
något, som man bör hålla fast vid, och det är att verkligen söka begränsa debatten.

Herr Lindman gör gällande, att det är så många nykomna nu, men det var
inte nykomlingarna, som påkallade debatten, utan detta gjorde de gamla ledamöterna.
Det har visserligen varit val, sedan vi sist behandlade detta ärende
och fattade beslut därom, men jag kan svårligen tolka valutslaget 1932 så,
att det skulle motivera ett steg tillbaka från vad man tidigare beslutat genomföra.
Herr Lindman sade, att bondeförbundets representant inte hade något
nämnvärt intresse av denna sak. Det är möjligt, men det kan hända, att
konungen eller utrikesministern har desto större intresse av att få höra de
olika partiernas meningar i en viktig utrikespolitisk fråga. Detta känner jag
inte till, det är ett tankeexperiment, men meningen med nämnden är ju att ''informera
Konungen eller hans ställföreträdare örn de stämningar eller uppfattningar,
som göra sig gällande även i landsorten.

Herr talman! Jag har ingen anledning att frångå mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Herr talman! Man kan läll få

den uppfattningen, att detta är en mycket stor fråga, när två av de äldre ledamöterna
i utrikesnämnden uppträda här och yrka avslag, men den ene av
dem, herr Olsson i Kullenbergstorp, tilläde, att utrikesnämndens arbete inte
var så märkvärdigt och att det inte var något att göra så stor affär av. Emellertid
träffar den av herr Lindman här framförda anmärkningen angående
suppleanterna — att de, när de bli inkallade, inte äro insatta i ärendena —
allt vad suppleantskap heter. Ty åtminstone i regel är det så, att suppleanter
inte inkallas, utan att den ordinarie ledamoten har förfall, och då drabbar anmärkningen
lika mycket på alla andra områden, där det finns suppleanter.

Vidare .kan man säga, att ombyten inom nämnden böra ske lika snart när
sjukdom inträffar, när någon reser ned till Genéve — sådant har hänt — som
vid regeringsskifte, ty då blir det ju också nya personer i nämnden, och dessa
äro inte mera insatta i ärendena än de övriga suppleanterna. Jag förstår alltså
inte, att herr Lindmans anmärkning kan äga den betydelse, som han här
vidgöra sig till målsman för.

°+iVaCn ^ an£ar.llerr Olssons i Kullenbergstorp tillkännagivande att han på
9j''er.mo.a.r lnte varit borta fran ett enda sammanträde i utrikesnämnden
sa faller ju risken att sätta till en suppleant för honom. Jag kan inte första,’

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 15.

57

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
att herr Olsson i Kullenbergstorp är så rädd för att få en suppleant tillsatt
för honom, när han själv är med på vartenda sammanträde och varit det i åtta
år. Det är emellertid inte så säkert, att herr Olsson alltid kan vara lika trogen
i fortsättningen, och då blir bondeförbundet utan representant vid det sammanträde,
där han är förhindrad — örn han bliver sjuk eller vad det kan bero
på. Jag tycker inte, därför att man råkat bli ordinarie i utrikesnämnden, man
bör lägga hinder i vägen för ett beslut, som riksdagen i denna fråga utan anmärkning
fattat förra året.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten mycket,

men jag vill säga beträffande herr Fasts yttrande, att detta inte är någon
fråga, som har med valet att göra i den mening, som han tycktes vilja göra
gällande. Jag tror aldrig, att en enda människa vid något valmöte eller dylikt
uttalat sig om denna fråga. Vad jag ville säga är bara, att det är ett faktum,
att det har kommit hit en hel mängd nya riksdagsmän, som icke deltogo i
behandlingen av detta ärende vid föregående tillfälle, och då är det väl ganska
rimligt, att man vill ta upp en debatt och framhålla för kammarens ledamöter,
örn man har en annan mening än utskottet, såsom jag har i detta fall. Denna
fråga har ju egentligen inte ett smul att göra med val eller valutslag eller sådant;
det är en ren sakfråga, som väl måtte kunna bedömas av en socialdemokrat,
en högerman eller en frisinnad alldeles oberoende av den ståndpunkt han
intar i politiskt avseende. Sådant har ju inte med den här saken att göra.

Jag uppfattade inte fullständigt herr förste vice talmannens yttrande, men
jag tyckte, att han talade något örn att när det är regeringsskifte, så inträder
en suppleant i nämnden. Ja, det är alldeles klart, att då inträder en suppleant
och blir ordinarie, blir sittande i nämnden, och på samma sätt är det, om någon
skulle dö och falla bort — även då kommer ersättaren in. Så sker redan nu.
Suppleantskapet finns, herr talman, det finns och träder i kraft vid sådana
tillfällen, men det är bara detta rent spontana, tillfälliga inträdande av en
suppleant som jag har motsatt mig.

Herr förste vice talmannen Bengtsson: Jag yttrade, att det är samma

förhållande vid. regeringsskifte eller dödsfall, då komma också nya personer
m i nämnden, vilka inte äro inne i ärendena. Det är precis samma förhållande
som när suppleant inkallas av andra skäl, vilket man opponerar mot här. Därför
kan man säga, att motståndet mot förslaget att suppleanter skola inkallas
väger inte så mycket.

.Herr Lindman: Det var en högst besynnerlig uppfattning, sorn herr förste
vice talmannen har, efter min mening, ty det han anför gäller ju en helt annan
sak.. När vi ha fått en. ny riksdag, som vi ha nu, är det givet, att det kan komma
m nya .ledamöter i utrikesnämnden, vilka inte suttit där förut. Nu sitta
de emellertid där och komma undan för undan in i ärendena. På samma sätt
;ir det,, om någon skulle dö eller falla bort eller om en ledamot av utrikesnämnden
blir statsråd. Detta äro vi alla överens om, att så går det till och så bör
det vara. Men vadlag anser vara oriktigt är, att någon skall inträda kanske
bara för en enda gång under hela året.

^Överläggningen var härmed slutad. Herr falmannen gav propositioner dels
på antagande av det förevarande förslaget, dels ock pil förkastande av detsamma;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindman begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

58

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren antager det i konstitutionsutskottets förevarande
memorial nr 4 under avdelning A punkten 2) upptagna förslaget till ändrad
lydelse av § 50 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren förkastat berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan förslaget av kammaren antagits.

Härefter föredrogos vart för sig samt blevo av kammaren antagna de under
punkterna 3) och 4) upptagna, från 1932 års riksdag vilande förslagen dels
angående ändrad lydelse av § 38 mom. 5 riksdagsordningen och § 2 4:o tryckfrihetsförordningen,
dels ock angående ändrad lydelse av § 2 4:o tryckfrihetsförordningen.

§ 10.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 131, angående
anslag för ordnande av viss förläggning för samvetsömma värnpliktiga.

Ifrågavarande proposition bordlädes.

* Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan av herr
talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av konstitutionsutskottets
memorial nr 4 samt handläggningen av övriga å föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.36 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

59

Onsdagen den 22 februari.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning konstitutionsutskottets
memorial, nr 4, med uppgift å vilande förslag till ändringar i grundlagarna.

Avdelning A.

Föredrogs till en början det under punkten 5) upptagna, från 1929 års
riksdag vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 9 riksdagsordningen.

Därvid anförde:

Herr Lindman: Herr talman! Jag nödgas besvära kommaren även nu på
eftermiddagen med några synpunkter på en av dessa grundlagsändringar, nämligen
den som rör ändrade bestämmelser beträffande census för val till första
kammaren. I denna fråga fattades beslut örn grundlagsändring första gången
år 1929 i anledning av väckta motioner. Samtidigt förelåg också motion örn
utskyldsstreckets återinförande. Denna avstyrktes av konstitutionsutskottet,
men högermän och bondeförbundare reserverade sig och förordade en utredning
örn skattebetalningsplikten, eventuellt med upphävande av census för valbarhet
till första kammaren.

Överläggningarna här i kammaren blevo vad frågan örn census beträffar
mycket korta. Detta berodde uppenbarligen på att frågan örn utskyldsstreckets
återinförande hade upptagit kammarens tid ganska mycket strax dessförinnan.

När man nu går att återupptaga denna fråga, kan det ju inte förnekas, att
det finns åtskilligt, som talar för borttagande av census. Bestämmelsen örn

50,000 kronors taxeringsvärde för fastighet kan ju synas stå i ganska dålig
proportion till bestämmelsen örn 3,000 kronors beskattningsbar inkomst. Beträffande
denna senare, tror jag, att den spelar en väsentligt mindre roll. Särskilt
har dess betydelse som valbarhetskvalifikation minskats genom att riksdagsmannaarvodet
numera beskattas i viss utsträckning.

Vad som i mina ögon gör borttagandet av dessa bestämmelser betänkligt,
eller överhuvud taget talar emot en ändring i bestämmelserna örn valbarhet till
första kammaren, är, att man därigenom ytterligare utplånar skillnaden mellan
de båda kamrarna. När vi ha ett tvåkammaTsystem, som bygger på en viss
karaktärsskillnad mellan de båda kamrarna, så bör man icke taga bort något,
som avser att konstituera denna karaktärsskillnad, utan att införa något annat
i stället. Detta andra skulle enligt min mening ha varit en skärpning av bestämmelserna
örn fullgjord skatteplikt.

Örn man nu tar bort censusbestämmelserna på det sätt, som här är föreslaget,
kommer karaktärsskillnaden mellan kamrarna att hädanefter grundas på 4e
medelbara valen till första kammaren, den högre rösträttsåldern för urväljarna
till första kammaren i jämförelse med väljarna till andra kammaren, i

Ang. vilande
förslag till
grundlagsändringar.

(Forte.)

60

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlag sändning ar. (Forts.)
ena fallet 27 år och i det andra 23 å 24 år, ett års skattebetalningsplikt vid
val av landstingsman och elektorer och slutligen den högre valbarhetsåldern,
35 år. Man kan också tillägga den successiva förnyelsen av första kammaren.
Detta är allt, som skulle komma att återstå efter detta.

Då jag principiellt har den uppfattningen, att man inte bör försvaga karaktärsskillnaden
mellan kamrarna, har jag ansett, att man icke nu bör antaga en
grundlagsändring, som icke, såsom jag nyss nämnde, sätter något annat i
stället för det man tar bort.

På grund av vad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få yrka avslag på
den föreslagna nya lydelsen av § 9 riksdagsordningen.

Häruti instämde herrar Jönsson i Boa, Petersson i Lerbäcksbyn, Wallerius,
Nilsson i Karlstad, Gustafson i Kasenberg, Olson i Göteborg, Lindskog, Nylander,
Arnemark, Holmdahl och Sandström.

Herr Brännberg: Herr talman! Det har ju tidigare stått ganska stora

strider om denna fråga såväl i kamrarna som inom konstitutionsutskottet. När
vi emellertid lyckats få majoritet för det förslag, som nu ligger på riksdagens
bord, angående slopande av census för första kammaren, hade man också trott,
att det skulle accepteras av de olika partierna. Så tycks emellertid icke vara
fallet. Men då denna censusbestämmelse ändå på sätt och vis har överlevat sig
själv, undrar jag, huruvida det är klokt att taga upp en längre debatt i frågan.
Man har ju i sak varit ense och fått majoritet för det föreliggande förslaget.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till förslaget.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på antagande av förevarande förslag, dels ock på förkastande därav;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lindman, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager det i konstitutionsutskottets förevarande
memorial nr 4 under avdelning A punkten 5 upptagna förslaget till ändrad
lydelse av § 9 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren förkastat berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan förslaget av kammaren antagits.

Vidare föredrogos vart för sig samt blevo av kammaren antagna de under
punkterna 6)—8) omförmälda, från 1932 års riksdag vilande förslagen dels
angående ändrad lydelse av § 51 regeringsformen, dels angående ändrad lydelse
av § 7 riksdagsordningen, dels ock angående ändrad lydelse av § 5 6:o
tryckfrihetsförordningen.

Härefter föredrogs det under punkten 9) upptagna, från 1932 års riksdag
vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 60 regeringsformen; och yttrade
därvid:

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

61

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Den förändring, som ifrågavarande
förslag avser, innefattar reellt den saken, att postverkets bestämmelser
om porto oell dylikt skulle för framtiden avgöras icke av riksdagen utan,
som det heter, av Kungl. Majit, vilket väl i stort sett vore detsamma som av
generalpoststyrelsen.

Jag vet icke den reella anledningen till att man ifrågasatt en dylik förändring.
Anser man, att riksdagen har så illa skött sin befogenhet i detta
fall, att man ovillkorligen vill ha en förändring däri för sakens skull, eller
ligger det något annat under densamma, som jag icke kan förstå? Man brukar
ju säga, att vi leva i en demokratisk tid, att ett demokratiskt genombrott har
skett. Såvitt jag kan förstå skulle väl följden därav vara, att folkets representanter,
nämligen riksdagsmännen, skulle ha mera inflytande på vissa saker
och åtgärder än tidigare. På samma gång som man proklamerar detta, försöker
man emellertid i realiteten plocka bort den ena befogenheten efter den
andra, som riksdagen har. Jag får bekänna, att jag aldrig kunnat förstå detta
sammanhang med demokratien. Jag tycker det är märkvärdiga yttringar av
densamma. Jag trodde tvärtom, att den skulle förr inrikta sig på att riksdagen
skulle mera omedelbart sysselsätta sig med en del ärenden, som den förut
inte haft, än att den skulle avkoppla sådana, som den redan har.

Jag kan för övrigt icke finna, att postverket är ett affärsdrivande verk i den
bemärkelse som t. ex. vattenfallsstyrelsen, ty postverket berör mera intimt
medborgarna än något annat s. k. affärsdrivande verk. Lägger man så därtill,
att postverket är garderat genom monopol och följaktligen kan, örn det
vill, driva affärsverksamheten ekonomiskt nära nog vart som helst just i skydd
av monopolet, och då jag aldrig varit någon vän av monopol, där man kan
undvika dem, är det klart att jag är ytterst betänksam att lägga så stor makt
i ett monopols händer, som det förut inte haft.

Det är just av dessa skäl. som jag finner det alldeles opåkallat att göra den
förändring, som nu hemställes örn i det vilande grundlagsförslaget.

Kan man visa, att riksdagen på något sätt har vare sig misskött eller dåligt
skött sin uppgift på grund av det inflytande, som riksdagen haft på postverkets
taxor, ja, då får jag böja mig, men kan man icke det, finnér jag alls
icke något sakligt skäl för denna förändring. Man tycks i första kammaren
ha sett frågan ur samma synvinkel, som jag ser den, då man där med stor
majoritet förkastat det vilande grundlagsförslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på ifrågavarande förslag.

Med herr Olsson i Kullenbergstorp förenade sig herrar andre vice talmannen
Magnusson, Westman, Persson i Trången, Nyblom, Werner i Höjen, Pettersson
i Rosta och Hultman.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen gav propositioner dels på antagande
av förevarande förslag, dels ock på förkastande av detsamma; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

Vid härpå skedd föredragning av det under punkten 10) upptagna, från
1932 års riksdag vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 72 regeringsformen
och § 73 riksdagsordningen blev berörda förslag av kammaren
antaget.

Avdelning B.

Upptogs till behandling det under punkten 1) upptagna, från 1932 års
riksdag vilande förslaget angående ändrad lydelse av §§ 81 och 82 regerings -

62

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
formen samt §§ 34, 36, 37. 39—41, 44, 52, 54, 55, 60, 79 och 80 riksdagsordningen.
Därvid erhölls på begäran ordet av

Herr Lindskog, som anförde: Herr talman! Jag har tillåtit mig på be rörda

punkt begära ordet för att framföra en angelägenhet, som kanske inte
kan synas vara av stor betydelse men som ändå synes mig vara av den valör,
att det kanske bör sägas några ord om den i debatten. Det gäller den ändring,
som är föreslagen beträffande riksdagsbeslutet, dess uppläsning och framför
allt dess undertecknande av samtliga riksdagsmän.

Såvitt jag kunnat finna har konstitutionsutskottet som motivering till detta
sitt förslag egentligen blott framhållit, att undertecknandet icke längre Ilar
någon praktisk betydelse. Man anser också, att det möjligen kan. innebära
någon besparing att en ändring av nuvarande anordning kommer till stånd.
Ja, i viss mån kan ju detta vara riktigt, men i viss mån är det icke riktigt, herr
talman. Jag har icke kunnat komma till annat resultat, då jag tänkt igenom
denna sak, än att det varit, örn jag får använda ett så vanvördigt ord, ett slags
ändringslusta hos konstitutionsutskottet, som här tagit sig uttryck, så att när
man nu skall ändra, skall man göra det ordentligt över lag, och allt, som man
tycker inte riktigt lian motiveras, stryker man. Det är under sådana förhållanden
rätt naturligt, att man då gärna vill peta på allting.

Å andra sidan är det lika naturligt, att under fjolåret, då debatten gällde
så pass stora och med viss lidelse omfattade frågor, som då voro före, man
förbisåg en så liten detalj, som det här gäller. Det var ju ett ganska lättförklarligt
förbiseende. Men det är dock så, att denna fråga kanske inte bör
passera utan en anmärkning här i kammaren. Saken är den, att här gäller
det en obruten tradition. Den har ägt bestånd under flera hundra år, och vårt
riksarkiv har såsom ett slags skatt, som det sätter värde på, alla dessa undertecknade
riksdagsbeslut sedan flera hundra år tillbaka, och då stå vi nu i
begrepp, 1933 års riksdag, att utan egentligen någon annan motivering än att
vi tycka, att det icke längre har någon praktisk betydelse, stryka ett streck
över denna tradition.

Jag skulle vilja säga, att för det första är det ju för våra samlingar, för
vårt riksarkiv, en ganska stor förlust, örn vi skulle säga, att nu har detta
ägt bestånd i flera hundra år och nu sätta vi stopp. Jag är inte säker på att
det skulle bli ett hedrande omnämnande inför framtidens forskning av 1933
års riksdag, örn den utan vidare gick med på att man skulle klippa av denna
stolta tradition, som inte har så mycket motstycke i övriga länder.

Jag tror också, att rent praktiskt sett är det icke för vår riksdag alldeles
betydelselöst, att den håller på en sådan tradition. Skall vår riksdag hålla
på något, är det väl på den tradition, som gäller riksdagen själv. Detta är
icke betydelselöst, ty just i våra dagar, då det på många håll i världen riktas
så starka angrepp mot allt vad parlamentariskt väsende heter, är det ganska
bra att ha den förankring i själva folkmedvetandet, i folksjälen, som en
obruten tradition utgör. Jag vill icke på något sätt överdriva betydelsen av
.denna detalj, men man bör icke bryta loss den ena stenen efter den andra
utan gärna ha det kvar, som i sig självt är utan skada på något håll och
som verkligen kan vara av ett visst •— jag höll på att säga — affektionsvärde,
ja, icke bara det, utan också säkerligen värde för riksdagen själv.

Nu är det tämligen givet, om man ser hur frågan ligger till, att det vore
lönlöst att yrka avslag. Det skulle icke av formella skäl gärna kunna tänkas.
Lika litet kan det falla mig in att yrka återremiss. Det finns emellertid
en möjlighet att rätta till det hela på motionsvägen, och just därför att

Onsdagen den 22 februari e. m. Nr 15. 63

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
jag har mig bekant, att det är icke så få i kammaren, som verkligen avse att
på den vägen korrigera ett, låt vara kanske obetydligt misstag, som här är
begånget, har jag menat, att man icke här i kammaren bör utan något slags
gensaga låta punkten passera. Det är därför, herr talman, som jag tillåtit
mig att yttra dessa korta och enkla ord. Jag har intet yrkande.

Häruti instämde herrar Holmdahl, Jönsson i Boa, Nilsson i Bonarp, Lindman,
Nylander, Arnemark, Thorell och Ossbahr, fröken Wellin samt herrar
Westerdahl, Nilsson i Karlstad, Wallerius, Osberg, Andersson i Lindome,
Lithander, Sandström och Brännström.

Vidare yttrade:

Herr Fast: Herr talman! Både jag och övriga medlemmar av utskottet

lia, det försäkrar jag, mycket stor aktning för obrutna traditioner, men jag
undrar, örn man måhända icke i detta sammanhang skjuter något över målet.
När utskottet behandlade dels den kungl, propositionen, dels i samband därmed
väckta motioner, framkom det i utskottet, att det härvidlag fanns möjligheter
att åstadkomma en verklig besparing i fråga om riksdagskostnaderna
utan att därmed träda några berättigade intressen för när. Det
är ju så, att det icke bara är denna namnsamling, som är riksdagsbeslutet.
Här skall sitta en man och undan för undan under riksdagens lopp göra upp
det s. k. riksdagsbeslutet, vilket jag tror med hänsyn till nuvarande förhållanden
är ett mycket opraktiskt förfaringssätt. Man ansåg från utskottets
sida, att det var ganska orimligt att bibehålla ett sådant system, som
sålunda egentligen överlevt sig självt, då det hela kan ordnas på ett enklare
och mera praktiskt sätt. Gentemot detta har man heller icke gjort några invändningar;
det är endast slopandet av namnunderskrifterna under riksdagsbeslutet
som man vänt sig emot. När riksdagen behandlade ärendet första gången,
d. v. s. då detta grundlagsbeslut fattades, fäste man, såvitt jag kan erinra mig,
icke något avseende vid de synpunkter man nu framdragit. Då jag gått igenom
namnunderskrifterna åren 1929—-1932 har jag funnit, hurusom en del av de
mest framstående ledamöterna av kammaren icke undertecknat riksdagsbeslutet.
Jag skall icke återgiva några namn här, men det är en liten utvald samling
av våra främsta politici, som nog icke kommit underfund med den stora betydelse
av undertecknandet, som påpekats av herr Lindskog och som även
framhållits i tidningspressen.

Nu vill jag erkänna, att man icke bör utan vidare spoliera det som är av
historiskt värde, och jag vill därför ingalunda förringa betydelsen av de synpunkter
som här blivit framförda. Jag fäster emellertid uppmärksamheten
vid vad utskottet skrivit å sidan 61 i sitt utlåtande till fjolårets riksdag, där
man framhåller, att saken kan ordnas på ett mycket enklare och mera praktiskt
sätt. Man kan bibehålla namnsamlingen utan de kostnader, som nu äro
förenade med det s. k. riksdagsbeslutet. Jag tror också, att man kan säga, att
örn konstitutionsutskottets medverkan i detta avseende skulle behövas, utskottet
är villigt göra vad på det ankommer. Innevarande år kommer riksdagsbeslutet
att på vanligt sätt underskrivas. Arbetet pågår, och det är icke meningen
att avbryta detsamma. Och vad nästa år beträffar, är ju den väg framkomlig,
som herr Lindskog påpekade. Emellertid tror jag icke, att den vägen
behöver anlitas, utan jag anser, att man kan genom kanslideputerade ordna
denna praktiska angelägenhet. Under sådana förhållanden vill jag förklara,
att jag ingenting har emot att man bibehåller vad som kan vara av värde ur
historisk synpunkt, men att jag tycker, att vi böra befria oss från de utgil -

64

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
ter, som för närvarande följa med detta opraktiska tillvägagångssätt, dag tror
sålunda, att man på alla håll kan känna sig nöjd.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till förslaget.

Herr Kilbom: Herr talman! Om kammarens ledamöter slå upp sidan 28
i utskottsbetänkande!, skola ni där finna en paragraf — £ 52 — som innehåller
ett stadgande angående de möjligheter talmannen har att beivra en talares
överträdelse av vad man kallar god ordning. Paragrafen i dess nuvarande
lydelse innehåller i det avseendet tre möjligheter. För den händelse en
talare använder, som det står, »personligen förolämpande uttryck», äger kammaren
»pröva, huruvida den ledamot, som sålunda sig förgått, må av talmannen
erhålla tjänlig föreställning och varning eller örn saken bör till laga
domstols behandling överlämnas eller ock alldeles förfalla». I paragrafen
sådan den nu föreslås formulerad avser man till en början en delvis omläggning
utav den metod, som hittills tillämpats för talarna att erhålla ordet. Andra
stycket handlar därom. Jag ber att få påpeka, att jag ingenting har att invända
mot den saken; tvärtom finner jag den både praktisk och lämplig. Men
mot sista avsnittet i paragrafen, alltså fjärde stycket, som börjar med orden
»Ingen ina tillåta sig personligen förolämpande uttryck» o. s. v., har jag invändningar
att göra -— liksom jag hade föregående riksdag, då vi behandlade
samma fråga. Här heter det: »Sker det» — d. v. s. tillåter sig någon personligen
förolämpande uttryck eller uppträder vederbörande på ett mot »god
ordning» stridande sätt, »och låter den felande sig icke av talmannens föreställning
rätta» -— nu kommer en första skärpning — »äger talmannen fråntaga
honom ordet». Och nu en andra skärpning: »Ilar sådant ägt rum, må den
felande för det sammanträdet icke vidare yttra sig.» Så tillägges det här något,
som icke finns i den förutvarande paragrafen. Det heter: »Väckes förslag,
att den ledamot, som sålunda sig förgått, därjämte» -—- alltså utöver talmannens
varning och fråntagandet av ordet — »må av talmannen erhålla varning
eller att saken bör till laga domstols behandling överlämnas, skall beslut
däröver av kammaren vid nästa sammanträde utan föregående överläggning
fattas.» Som man finner, föreligger här en högst avsevärd skärpning, och
jag skall tillåta mig att något belysa den.

För det första: vad är god ordning? Det är ett ytterst både subtilt och subjektivt
begrepp. Jag är icke så övertygad om t. ex., att man i de salonger, där
-— låt oss, för att icke använda personligen förolämpande uttryck, säga -— högerfolk
av högsta skolan umgås, skall finna det sätt, på vilket en bondeförbundare
umgås tillhöra »god ordning». Yad är politiskt sett god ordning för övrigt?
I politiskt upprörda tider finns det många av kamrarnas ledamöter —
vi lia haft exempel på den saken — som känna sig djupt sårade över att ett
språk talas, vilket de icke känna till från sitt vanliga liv och sin umgängeskrets,
men vilket är alldeles naturligt och svarande mot folks sätt att tänka
och yttra sig i andra kretsar och i vilket icke alls behöver inläggas någon som
helst ond mening eller någon avsikt att uppträda mot god ordning. Vem
skall bedöma dessa saker? Jo, talmannen. Vore jag talman, skulle jag undanbe
mig en dylik rättighet — jag vet icke om jag skall kalla det så, jag
skulle snarare vilja säga förpliktelse — som giver möjlighet och plats för de
vidaste tolkningar. För det andra föreligger en skärpning så till vida, att
paragrafen i realiteten kan utnyttjas politiskt mot en talare eller en riktning i
kammaren. Som lydelsen nu skulle bli, i motsats till vad som tidigare kanhända
menats men som icke formulerats, kan vem som helst resa sig, sedan en
talare erhållit i paragrafen föreskriven varning o. s. v., och yrka på att mannen
ifråga skall ställes under åtal. I fortsättningen av paragrafen meddelas

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

65

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
det, att kammaren, skall, som det står, icke bara besluta om saken utan vid
nästa sammanträde omedelbart besluta, varmed väl då menas, att beslutet skall
fattas utan möjlighet till föregående propaganda. Men »nästa sammanträde»
hålles ju i bästa fall efter en natt, och möjlighet till agitation finns alltså i
allra rikaste omfattning. Det föreligger sålunda tillfälle att utnyttja paragrafen
politiskt icke bara för kammarens presidium utan även för ett parti, ja
för en enskild man i kammaren. Nog tror jag, att örn det behövdes, jag skulle
kunna servera mina artigheter, utan att komma i konflikt med denna bestämmelse.
Men tycka herrarna, att det är rättvist och överensstämmande med
riksdagsmans rättigheter att formulera en lagbestämmelse, som kan utnyttjas
mot dem som till äventyrs icke kunna uttrjmka sig så formfulländat. Jag kan
icke finna, herr talman, annat än att, även örn jag stryker under den
bakomliggande tanken, nämligen att man icke bör i debatter begagna sig av
personligen sårande uttryck, man bör anta en sådan här kautschuckparagraf.
Enbart önskan att vinna framgång med vad man sagt och med de förslag man
kommer med gör väl förresten, att en talare i vanliga fall yttrar sig sakligt.

Vad är det nu, som inträffat i den svenska riksdagen, som kan motivera ett
förslag som detta, mina herrar? Låt oss icke leka kurragömma! Inträffar det
vid varje plenum s. k. skandaluppträden i Sveriges riksdag? Hör det till
daglig spis, att en talare inom ett parti mot en talare inom ett annat parti
uopträder under sådana former, som strida mot god ton? Jag skulle förfärligt
gärna vilja ha reda pa detta av utskottets föredragande här i kammaren.
Hur många gånger har sådant t. ex. förekommit under låt oss säga de sista tio
åren? Så vitt jag vet, har det förekommit en gång. Men observera, den gången
— det var år 1931; herrarna vet alla, på vilken händelse jag syftar —
var det icke så att någon kan säga, att man använde uttryck, som voro förolämpande
mot någon i kammaren närvarande. Måhända kan man mena, att
från borgerliga utgångspunkter uttryck förekommo, som stredo mot »god ton».
Men om vi, ifråga om det yttrande, som därvidlag fälldes angående händelser
uppe i Ådalen, skulle anställa en omröstning t. ex. bland befolkningen där*
huruvida den ansåg ifrågavarande talares anförande berättigat, så undrar jag
ändå, om inte majoriteten skulle svara ja.

Då, det, herr talman, bevisligen inträffat en gång under den tioårsperiod,
som jag deltagit i riksdagsarbetet, att ett sådant fall förekommit, som det man
nu talar örn, tycka herrarna då verkligen, att det vittnar örn »vishet och omtanke
örn riksdagens anseende och värdighet» för att citera ett par ord, som
användes under förmiddagsplenum, att därför ändra grundlagen? Också
det skulle jag förfärligt gärna vilja ha svar på. Men vidare: Äro herrarna
övertygade örn att ni vinna någonting med detta, att ni vinna det som avses?
Äro herrarna inte tvärtom vid närmare eftertanke övertygade örn att ni vinna
raka motsatsen till vad ni avse? Jag försäkrar herrarna: Även örn ni stifta
aldrig så mångå lagparagrafer och det begås handlingar, som strida mot det
breda folkets rättsmedvetande, så komma icke edra lagparagrafer att hindra
någon att ge uttryck för detta. Ha vi inte nog av exempel i det som inträffat
i t. ex. Tyskland?

Jag har varit närvarande manga gånger i tyska riksdagen. Herrarna veta
ju, hur många olika försök man gjort där för att åstadkomma »god ton». Och
resultatet? Ja, det är möjligt, att det resultat beträffande det politiska livet,
som man nu natt i Tyskland, tilltalar en del, men jag har en känsla av att
denna del kommer att fa ett sorgligt uppvaknande en dag. Ty sådana händelser,
sorn nu inträffa i Tyskland, de föda alltid sin motsats. I Tyskland har
man stiftat lagbestämmelser riktade mot dem, som äro borta från sammanträ Andra

kammarens protokoll 1933. Nr l.5. k

66

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
delia, man har försökt tvinga riksdagsmännen att gå dit och anteckna sig på
en lista och gjort detta till villkor för att de skola få ut sina arvoden. Skolkandet
har fortsatt lika mycket. Man har stiftat bestämmelser mot talare,
som uppträda på det sätt, man här velat karakterisera, men när de politiska
lidelserna nått en viss nivå, ha bestämmelserna helt enkelt negligerats, ty döda
paragrafer göra icke slut på vare sig »onda» eller »goda» uttryck för livet
självt.

Går jag till England, så var det icke längre sedan än i fjol vår. som tvenne
ledamöter av I. L. P., d. v. s. oavhängiga arbetarpartiet —- de voro förresten
från skotska gruvdistrikten — uppträdde i underhuset på ett sätt, som ansågs
förtjänt av näpst. De blevo, om jag inte minns galet, utestängda under åtta
dagar från underhusets förhandlingar. En kort tid efter det de kommit tillbaka,
ägde en ny debatt rum i en liknande fråga, och då förklarade man
t. o. m. från ungkonservativt håll, att det enda resultat, som man hade vunnit
genom att Kirkwood och den andre parlamentsledamoten — jag minns nu icke
hans namn — utestängts, var, att man förlorat tid. ty nu fick man den debatten
på nytt igen. Det är bättre, sades det, även örn det stöter någon att höra
det, att en person får säga ut sin mening på en gång. Sådant är alltid en
ventil, genom vilken missnöjet kommer till synes, och detta är ett uttryck för
stämningen i landet.

Man kan inte säga, att det har funnits någon verklig anledning till den nu
föreslagna grundlagsändringen, därför att det en gång på tio år inträffat en
händelse, som man vill förhindra.

Jag tillåter mig, herr talman, att få yrka avslag på sista stycket i § 52
eller, örn detta inte låter sig göra, på hela paragrafen. I fjol fick jag emellertid
yrka avslag på sista stycket, och jag antar, att det kan gå för sig även
nu. Jag ber alltså tillsvidare att få framställa detta yrkande.

Herr Mosesson: Även om jag, herr talman, medger, att när vi i kommittén
för riksdagens arbetsformer kommo med det förslag, som nu är före bär, hade
ett färskt exempel framför oss, nämligen det som herr Kilbom nu alluderade
på, vilket ju föranledde, att vi då kommo upp med detta förslag, så må
jag säga, att jag, frånsett detta exempel, verkligen inte kan finna, att det är
anledning att göra någon erinran mot det förslag, som här har framförts. Det
behöver ju inte vara så värst många sorgliga exempel av detta slag, för att
riksdagens anseende skall lida. Talmannen är ju ingenting annat än det högsta
uttrycket för kammarens självaktning, och den person, som får en föreställning
av den fungerande talmannen, men icke låter sig rätta, han bör inte
få fortsätta sitt anförande. Varken talmannen eller kammarens ledamöter få
i fortsättningen vara urståndsätta att reagera mot ett sådant uppträdande.
Jag finner — jag säde det åt herr Kilbom, då vi första gången diskuterade
detta — ja_g finner det verkligen icke vara fog för att göra någon erinran mot
det försiktiga och taktfulla sätt, på vilket den makt, som talmannen bör ha,
här har kommit till uttryck.

Det var en sak, som herr Lindskog bragte på tal och som jag också vill säga
några ord örn. Vi fingo i kommittén för riksdagens arbetsformer påskrivet,
därför att man tyckte, att vi voro klåfingriga på en del punkter. Men
att fingra på denna lilla sak, som konstitutionsutskottet nu kommit och fingrat
på, nämligen riksdagsbeslutet, det föll oss verkligen inte in. Då saken nu
har kommit på tal, så skulle jag ändå vilja hemställa till de kamrater, som
ämna motionera örn införande av en bestämmelse i detta hänseende i arbetsordningen,
att de ville inskränka sig till, icke ett bibehållande av riksdagsbeslutet,
men väl ett bibehållande av autografsamlingen, som vi fått varje år.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

67

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
Det riksdagstryck vi nu ha, möjliggör ju för forskare att på ett sätt, som förr
icke kunde ske, taga reda på vad riksdagen faktiskt har beslutat. Men örn
vi gå in för detta förslag i denna modifierade form, så borde det också vara
riksdagens ledamöter mera angeläget att också underteckna detta riksdagsbeslut.
Jag tror icke, att jag gör mig skyldig till någon indiskretion, örn jag
säger, att såvitt jag kan bedöma det, var det ganska många av de herrar, som
instämde i herr Lindskogs yttrande, vilka icke på ganska länge undertecknat
riksdagsbeslutet.

Herr Lithander: Då jag instämt med den ärade talaren på Skånebänken,

har jag ju redan för min del givit uttryck åt min mening i denna fråga, men
jag kan inte låta bli att därjämte uttala ett beklagande över att riksdagen vill
gå in för att bryta den på månghundraårig hävd vilande bestämmelsen att riksdagsbeslutet
skall av riksdagens ledamöter undertecknas. Det må vara sant,
att ett antal ledamöter icke ha undertecknat beslutet, men för min del har jag
ansett det vara en plikt att göra det varje år. Uraktlåtenheten på många håll
att underteckna beslutet tror jag dock bottnar innerst däri, att inte alla ha
observerat det anslag, som har funnits örn att riksdagsbeslutet framlagts till
undertecknande. Jag tror det skulle vara mycket enkelt att ordna det så, att
kamrarnas kanslier vakade över den saken, varigenom man helt säkert skulle
iå in så gott som alla namnunderskrifterna. Är det då någon, som medvetet
vill felas, må det vara hans egen sak. Här har dock under hundratals år samlats
namnteckningar, autografer, som utvisa, hur riksdagen varit sammansatt
år från år. Det är möjligt, att man anser, att riksdagsbeslutet icke har någon
vidare betydelse för det eller det årets riksdagsmän själva, eftersom man vill
frångå denna tradition, men för kommande generationer är det i alla fall av
ett visst intresse med alla dessa riksdagsmäns autografer, som samlats i riksarkivet
år från år under hela denna tid. — Detta är en sida av saken.

Den besparing, som kan ske genom att man inte låter riksdagsbeslutet inflyta
i riksdagstrycket, inskränker sig till en mycket liten summa, och denna
har ju närmast avseende på de tryckare, som sysselsätta sig med denna detalj,
kanske också på dem, som tillverka papperet för detta ändamål. Det är,
synes det mig, att sila mygg och svälja kameler, när man går in för ett sådant
förslag som detta och alltså icke vill vara med om en sak, som vi dock
nu i många hundra år ha haft.

Örn man i detta sammanhang skulle vilja komma med något förslag till
förenkling, så skulle jag för min del kunna tänka mig att vi finge skriva
namnen på ett litet mera hanterligt papper. Här har år efter år framlagts
ett slags kartongpapper, som lätt bryter sig och som är lätt att riva sönder.
Vi ha ju annat papper, som kunde passa, vi lia ju Lessebopapper och Finbrukens
papper av olika slag och riksbankens Tumbapapper. Sedan kunde man
ju hitta på ett format, som vore litet mera hanterligt, ty inte är det precis något
fickformat på de där arken, som dessa namnteckningar skola skrivas på.
Här kunde ju en praktisk förenkling äga rum, varigenom det bleve möjligt
för riksarkivet att på ett både bättre och säkert mycket billigare sätt än nu
är fallet bevara dessa arkivalier. — Detta örn den saken.

Jag vet, att det inte går att göra något yrkande här, därför att hela förslaget
skall tagas eller avslås i sin helhet. Följaktligen återstår ingen annan
väg för att bevara denna tradition, än att motion får väckas örn ett bibehållande
av densamma, oell härigenom kan det bli några års uppehåll med riksdagsbeslutets
underskrivande. Detta är dock, mina herrar, en tradition, som
i stort sett ingenting kostar, men varigenom en sak av värde bevaras för kommande
generationer. Jag skall icke ingå på frågan örn värdet av autografer,

68

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
men ett faktum är, att det är en värdefull tillgång att lia dessa namnunderskrifter
förvarade för framtiden i riksarkivet.

Vad angår frågan örn att utöka talmannens rättigheter, så kan jag icke
neka till att det är ett steg i rätt riktning. Talmannen utgör den högsta exponenten
bär i kammaren för de representanter, som svenska folket i val har
utsett, och det är icke för mycket begärt, att hans auktoritet skall kunna göra
sig gällande. Hans ord skall lydas, och han skall icke vara utsatt för den
obstruktion, som eventuellt kan yppa sig. Den ökade auktoritet, som det nu
är ifrågasatt att talmannen skall få, den är i alla fall betydligt mindre än den
auktoritet, som talmannen i engelska underhuset har. I honom se representanterna
där en person, vars ord måste ovillkorligen åtlydas. Jag vill erinra örn
att underhuset i England fritt väljer sin talman liksom fallet är hos oss. Han
väljes fritt, men väljes örn år efter år, och jag har själv bevittnat med vilken
rättvisa han lämnar ordet till de olika partiernas talesmän. Det är ingen, som
går emot honom. Vi ha emellertid hos oss en yttrandefrihet, som ingalunda
är rådande inom exempelvis det engelska parlamentet. Där får sannerligen
inte en talare uppträda lika fritt, som vi få göra här. Vi skola vara rädda
om den rättigheten och icke fresta den över hövan. Den ökade auktoritet, som
nu, hoppas jag, kommer att lämnas talmannen, är fullkomligt på sin plats,
och jag har i det avseendet, herr talman, intet annat yrkande än örn bifall till
utskottets förslag.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I likhet med herr Lind skog

finner jag det verkligen mindre tillfredsställande, örn en så gammal tradition
i vår riksdag som denna att ledamöterna underskriva riksdagsbeslutet
eller en däremot svarande handling, skulle försvinna. Jag föreställer mig
dock, att om densamma skall uppehållas, så måste det verkligen vara en
verklig handling, som man skriver under, såsom i detta fall beslutet, så att
det icke bara blir en namnlista. Jag skulle beklaga, om denna tradition skulle
brytas.

När riksdagen här för åtskilliga år sedan gick in för att man skulle skriva
svenska riksdagens historia och beslöt, att man skulle fira riksdagens tillkomst
— det ansågs ju att svenska riksdagen år 1935 skulle fylla sitt halva
årtusende — så anslöt jag mig till denna sak med glädje, och jag ansåg, att
man kunde göra den stora ekonomiska uppoffring, som krävdes för saken,
just därför att det här var fråga örn att markera den svenska riksdagens
egenart, dess traditioner m. m. Nu har ju visserligen inte det här undertecknandet
av riksdagsbeslutet praktiserats under hela denna långa period av
500 år, men så har dock skett under nära nog hälften av tiden, och jag tror
det skulle vara mycket egendomligt, örn riksdagen lämnade ifrån sig en sådan
gammal tradition. Man skall hålla starkt på egenarterna hos en representativ
församling, som har existerat kontinuerligt så länge som svenska riksdagen
har gjort. Det är värt mycket mer än den obetydliga kostnad för staten,
som är förenad med traditionens bibehållande. Härtill kommer särskilt
det personliga intresse, som forskare kunna ha, för namnunderskrifter o. d.
Jag skulle med största nöje vilja förena mig i vilken åtgärd som helst, som
kan vidtagas för att traditionen med underskrifterna må kunna hållas
uppe, och jag hoppas också, att det måtte finnas någon framkomlig väg för
att detta ändamål skall kunna vinnas.

Herr Hamrin instämde häruti.

Herr Lindskog: Herr talman! Jag är mycket tacksam för de instämmanden,
som kommit mig till del, icke minst från de två personer, som senast

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

69

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
gåvo sig tillkänna, nämligen herr Olsson i Kullenbergstorp och herr Hamrin.
Jag vill också säga — det var därför jag begärde ordet — att jag är tacksam
även mot den ärade representanten för konstitutionsutskottet, herr Fast,
för det älskvärda tillmötesgående och det förstående han visade för de synpunkter
jag drog fram, och jag vill tillägga, att gentemot denna överensstämmelse
i våra åsikter tycker jag, att våra små divergenser egentligen äro rätt
oväsentliga. Men trots detta vill jag säga, att då herr Fast nämnde, att han icke
förstått sakens stora betydelse förrän genom herr Lindskogs yttrande, så sade
jag här tvärtom: jag vill icke tillmäta saken så stor betydelse, men betydelselös
är den inte.

Nu vill jag också liksom herr Olsson i Kullenbergstorp, som just underströk
den saken, framhålla, att jag tror icke, att det kan vara någon stor
besparing att vinna genom att slopa denna tradition. Det är mig rätt ofattbart,
att en särskild person skall ha till åliggande att ombesörja detta såsom
sin huvudsysselsättning. Det vägrar jag i längden att tro på, och är det
verkligen så, då har han åtminstone icke något effektivt arbete.

Herr Fast nämnde, att det var en del ledamöter, som icke skrivit under
riksdagsbeslutet de sista åren, och detta t. o. m. bland dem, som instämde
i mitt förra anförande. Jag vill därför använda tillfället att uttala en förhoppning,
att om denna tradition kommer att äga bestånd, vilket jag hoppas,
den nu förda diskussionen måtte ha den nyttan med sig att vara en tankeställare
och en påminnelse för oss allesammans att skriva under beslutet. Jag
är övertygad örn att det icke finnes någon i denna kammare, som med avsikt
underlåtit att underteckna riksdagsbeslutet. För egen del tror jag, att jag
gjort det under alla år, men jag kan icke garantera det, ty när det lägges
fram i sista ögonblicket, så är det lätt att glömma bort saken. Den olägenheten
är emellertid lätt att avhjälpa. Man behöver bara be en vaktmästare att
sista veckan under riksdagen påminna dem, som ännu icke undertecknat beslutet,
härom. Jag är övertygad örn att varenda riksdagsman så pass mycket
känner den betydelse, som kan ligga i denna tradition, att han hädanefter icke,
örn en dylik försiktighetsåtgärd vidtages, skall behöva klaga över att riksdagsbeslutet
icke undertecknas.

Med dessa ord, herr talman, har jag närmast velat uttrycka min tacksamhet
för den förståelse, som kommit mina enkla ord till del även från representanter
från konstitutionsutskottets sida.

Herr Gustafson i Kasenberg: Herr talman! Det var med anledning av

herr Kilboms avslagsyrkande av § 52 som har föranlett mig att begära ordet.

Denna paragraf diskuterades rätt mycket vid förra årets riksdag, och jag
trodde verkligen icke, att det skulle erfordras någon ny diskussion detta år.
Vad som föreslagits beträffande denna paragraf, kan man säga, är en snygghetsåtgärd
för kammaren, någonting som hör till god ordning och det bör vi
ju vara ense om att så skall vara.

Herr Kilbom har sagt att denna paragraf är en död paragraf. Jag är
emellertid övertygad om, att det kan vara behövligt, att den finnes, så att
den kan tillämpas, om så erfordras. Herr Kilbom har vidare sagt, att varje
riksdagsman bör beflita sig örn ett sådant uppträdande, att det icke giver
anledning till någon anmärkning. Det tycker jag är riktigt. Men om man har
en sådan uppfattning, gör ju den föreslagna ändringen icke någon skada. Då
är det mycket bra, att den står där. Det kan finnas sådana personer, som icke
giva akt på sig själva, och då har talmannen denna lilla möjlighet för att i
kammaren hålla god ordning, som angives i paragrafen.

Jag tycker icke att saken är så betydelsefull, att man behöver göra några

70

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
påminnelser. Herr talmannen bör ha denna lilla befogenhet. Jag kan icke
förstå, att någon av ledamöterna kan opponera sig däremot. Alla ha ju, som
sagt, anledning att uppträda så, att det icke blir någon anledning för talmannen
att ingripa.

Jag ber att få yrka bifall till den föreslagna paragrafen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag vill först för min personliga del säga,
att jag visst icke är okänslig för de synpunkter, som herr Lindskog här har
framfört i fråga örn åttionde paragrafen i vad det gäller riksdagsbeslutet, ty
även jag hyser den uppfattningen, att det finnes en del gamla saker, som man
icke utan vidare bör förkasta, även örn deras bibehållande kostar några kronor.

Jag begärde emellertid icke ordet för att säga detta utan för att få till dagens
protokoll antecknat, att jag vid fjolårets riksdag, då vi behandlade detta
ärende, liksom när vi behandlade 52 §, var uppe och talade emot de beslut, som
riksdagen då fattade. Jag hyser fortfarande den uppfattningen, att vi icke
ha behov av någon ny disciplinstadga här i riksdagen.

Herr Lithander har nyss varit uppe och talat örn det engelska parlamentet
.och han har talat örn förhållandena där och örn den stora frihet, som vi ha här
i den svenska riksdagen. Herr Lithander och jag äro, örn jag icke minnes
fel, lika gamla i den svenska riksdagen och vi ha ju ganska många års erfarenhet
av den frihet, som här har varit rådande. Jag tror, att vi båda ha den
uppfattningen, att den frihet, som här har rått, icke har varit till någon skada.
Det har väl icke, herr Lithander, mer än en enda gång under vår riksdagstid
förekommit någonting, som har kunnat giva anledning till att ifrågasätta en
ändring av de ordningsbestämmelser, som det nu är tal örn. Hitintills har
talmannen kunnat upprätthålla ordningen och jag hoppas, att han skall kunna
göra det även i fortsättningen, även örn vi icke skulle införa några nya bestämmelser.
Sådana händelser, som man här i dag erinrat örn, ordna sig väl
ändå, och att det ordnat sig så väl, att det icke blivit ett återupprepande, är
kanske beroende på, att vi icke haft de stränga bestämmelser, som man nu
ifrågasätter skola införas. Jag finner det sålunda icke bevisat eller på något
sätt styrkt, att de hittillsvarande bestämmelserna icke ha räckt till, och därför
kan jag icke vara med örn denna ändring, som, och det tillät jag mig säga i
fjol, kan erbjuda svårigheter för talmannen. Det är bättre att vi ha det, som
vi nu lia det.

Jag tror icke, att jag i fjol sade någonting örn rätten att få replikera, och
jag skall icke säga mycket nu heller. Jag vill blott säga, att jag tror, att även
den nyheten kan komma att medföra allt annat än nytta, ty det replikförfarande,
som här nu ifrågasättes, med hänvisning till hur man har det i en del
andra parlament, ha vi icke behov av. Örn förfarandet blir infört kommer
det säkert icke att leda till någon förkortning av debatterna utan snarare till
ett förlängande av desamma, och det är någonting, som ingen sagt sig vilja
vara med örn.

Med dessa ord skall jag, herr talman, be att få yrka avslag å utskottets
förslag i fråga örn 52 §.

I detta anförande instämde herrar Paulsen, Persson i Tidaholm, Andersson
i Löbbo och Olsson i Gävle.

Herr Kilbom: Då man, herr talman, enligt uppgift icke kan framställa

ett yrkande örn avslag på en del av en paragraf, ber jag att få ändra mitt avslagsyrkande
till att omfatta hela paragrafen, så att följaktligen de gamla
bestämmelserna fortfarande skulle få gälla. Jag ber därutöver att, då jag nu
har ordet, få ge några repliker.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

71

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Det har sagts här från flera talare, att det icke gör någon skada, att man
Ilar den här paragrafen, örn man nämligen har den uppfattningen att ett meningsutbyte
giver det bästa resultatet, för den händelse ingen använder personligen
sårande uttryck o. s. v. De herrar, som sitta i konstitutionsutskottet och
behandla grundlagsfrågor, liksom de herrar, som sitta i lagutskott och behandla
andra lagfrågor, böra i första hand veta, att en god regel är, att mp
icke ändrar gällande lag med mindre densamma har bevisats vara behäftad
med väsentliga olägenheter.

Jag vill till herrar socialdemokrater och frisinnade säga, att den, som i likhet
med mig, har gått igenom riksdagsprotokollen och läst riksdagsdebatterna
från exempelvis 1904 men framför allt 1905 och vidare läst debatterna efter
storstrejken 1910, vidare läst debatterna under den stora försvarsagitationens
tid och under bondetågsdagarna, i samband med Staaffs Karlskronatal och
bortskickandet av den staaffska regeringen, den kan icke, mina herrar, örn
han är socialdemokrat eller folkfrisinnad, rösta för detta, utan att, örn han är
ärlig, säga, att jag har frångått de principer, som mina företrädare representerade
i detta avseende. Jag behöver icke åberopa Sven Adolf Hedin. Jag kan
åberopa en sådan man som Staaff, som vid skilda tillfällen för vida mindre
anledningar slog vakt örn de fri- och rättigheter, som har ursprungsbeteckning
i händelserna 1809. Det är icke, mina herrar, kommunisterna, som börjat
med sådana metoder i riksdagen att de blivit nedklubbade upprepade gånger.
Dessa metoder infördes långt tidigare. I gamla lantmannapartiets dagar hade
man sannerligen icke den mjäkighet inför all sköns ting, som senare här och
var kommit till synes. Den, som läser en liten smula i protokollen från den
tid, då liberalerna började sin kamp, från rösträttsstridernas dagar, kan säga
sig att de, som i dag äro beredda att rösta för 52 § icke äga något gemensamt
med de gamla borgerliga frihetskämparna. Socialdemokraterna å sin sida böra
kanske taga en titt på och läsa de anföranden, som hölls vid 1910 års riksdag,
som svar på dåvarande civilminister Hamiltons angrepp, i vilka åtskilliga
anklagelser riktades i fråga örn de åtgärder, som vidtogos under storstrejkens
dagar. De skola då få se, att de kommit bra långt bort från de tider, då socialdemokraterna
representerade friheten. Det omdömet skulle i varje fall äga
sin giltighet för den händelse ole nu rösta för denna ändring.

Den svenska riksdagens historia innehåller i övrigt hundratals exempel på
att man har slagit vakt örn de gällande grundlagsbestämmelserna, resultatet,
som sagt, av 1809 års hänvändelser. Det har skett under den uttryckliga motiveringen,
som Staaff en gång använde här i kammaren, att det är ett så
värdefullt arv, som vi ha efter 1809, att mycket stora olägenheter skola vara
för handen för att vi skola gå med på att peta på detsamma. Liberalerna och
socialdemokraterna ha tidigare mötts i den tanken, att måhända behövde den
eller den grundlagsparagrafen en putsning. Det är bättre att vi underlåta
detta än vi riskera upphävande av de goda saker grundlagen i stort sett innehåller.
Jag skulle tro att den utveckling, som ägt rum delvis i Sverige men
framför allt i andra länder, bevisar riktigheten av ett dylikt påstående.

På den älskvärdhet, som en högerns lantmannarepresentant serverade mig,
då han sade, att detta dock icke behöver innebära några olägenheter, örn herr
Kilbom anser, att man icke bör använda personligen sårande uttryck, skulle jag
vilja svara med upprepande av en förut ställd fråga: Har det hittills beträffande
52 § i denna grundlag kunnat påvisas en enda olägenhet, som skulle kunna
föranleda, att man nu bör ändra paragrafen? Nog böra ni väl ha så stor respekt
för er själva, att ni fråga er: när och på vad sätt har det visat sig att
52 paragrafens nuvarande formulering medfört olägenheter. Vi skola väl icke
stifta lagar, utan att det behöves. Jag vågar påstå, att 52 § hitintills full -

72

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
komligt väl Ilar räckt till och den lär komma att räcka för framtiden också.
Man säger, att detta sistnämnda påstående innebär att draga för stora växlar
på framtiden. Visst inte! Är det så att vederbörande själva eller deras partikamrater
i kammaren icke förstå att uppträda i den anda och inlägga den tonen
i sina anföranden, att de i regel undgå talmannens klubbslag med ty åtföljande
eventualiteter enligt nu föreslagna bestämmelser, då lär heller icke
en lagbestämmelse hindra något sådant. Jag har visst förut antytt, att i en
dylik situation kunna lagparagrafer få en rakt motsatt verkan mot vad man
åsyftat. För mig är det emellertid, herr talman, avgörande att hittills gällande
lagbestämmelser räckt till. Har någon enda kammarledamot, någon
högerman, någon bondeförbundare kunnat anföra ett enda exempel, då allvarliga
olägenheter uppstått med de bestämmelser vi nu ha?

Herr Lithander åberopade det engelska parlamentet. Jag är icke specialist
på historia, även örn jag anser det vara ett kapitel, som riksdagens ledamöter
borde titta litet mer på, än som sker. Herr Lithanders försök att göra jämförelser
på detta sätt med förhållandena i det engelska parlamentet, bli missvisande,
därest man icke också en smula studerar detta parlaments historia.
Herr Lithander skall icke glömma bort den utveckling, som föregått det nuvarande
engelska parlamentet, dess arbetsordning och arbetsmetoder. Utan
att lia. den historiska bakgrunden i minnet, förstår man överhuvud taget icke
läget i England. Till och med herr Lithander skulle, det är jag övertygad
örn, vara den förste, som skulle reagera mot den utsträckta makt, som speakern
i det engelska parlamentet har, örn man ville införa motsvarande här.

Jag ber, herr talman, att med detta ytterligare få understryka det fullkomligt
överflödiga i att här företa grundlagsändring, och jag ber därför att få
yrka bifall till det av herr Lindqvist här framförda förslaget.

Herr Lindman: Herr talman! Jag skall förbigå vad jag tidigare tänkt
yttra i den av herr Lindskog upptagna frågan. Jag instämmer med honom;
jag gör det, kan jag säga, helt och fullt. Jag skulle blott vilja tillägga, att
det skulle vara tacknämligt, om man från sekretariatets sida gåve en påminnelse
örn underskrifterna till dem, som icke skrivit under riksdagsbeslutet, så
att de alltså finge ett litet påpekande.

Det var emellertid icke för att säga detta, som jag begärde ordet. Herr
Kilbom har nu stått här, jag vet icke hur länge, och reklamerat för den ställning
han intager, när det gäller 52 §. Nu skall jag be att få kyla av honom
en liten smula. Om herr Kilbom vidhåller sitt yrkande, och detta bifalles, löper
han den risken, att hela härligheten under punkt B kommer att förfalla.
Första kammaren har ju godkänt allt, vad som står under punkt B och örn
andra kammaren fattar ett beslut, som skiljer sig från första kammarens beslut,
går detta beslut till konstitutionsutskottet. Sedan säger kanske konstitutionsutskottet,
att med hänsyn till det förhållandet att allt detta är att anse
som ett sammanhängande helt förslag, får det hela anses vara förfallet på
grund av de olika beslut, som kamrarna fattat. Den risken löper i alla fall
kammaren, örn den följer herr Kilbom. För övrigt kan jag icke riktigt förstå
herr Kilbom. Han är ju icke själv rädd för denna bestämmelse. Det är klart,
att det icke kommer att hända någonting, som gör att han eller hans meningsfränder
komma att drabbas av denna paragraf utan eget förvållande. Vi äro
icke rädda för denna sak, mina meningsfränder och jag. Vi få alla ta risken.
Socialdemokraterna och de andra partierna få också ta risken. Man behöver
ju icke uppföra sig i kammaren på ett sätt, som strider mot god ordning. Man
behöver icke tillhöra något visst parti för att undgå att få obehag av denna bestämmelse.
Det ligger i människans medfödda förstånd och medvetande, att

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

73

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)
man kanner, om man uppfört sig på ett sätt, som strider mot god ordning eller
icke. Hela saken är så självklar att man icke behöver spilla fler ord på den.
Om kammaren följer herr Kilboms yrkande, löper kammaren risken, att det
kan gå så att allt under punkt B blir att anse som förfallet.

Herr Fast: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att inför kammaren
tillkännagiva, att när jag framställde mitt yrkande örn bifall, så rörde detta
de delar, som då behandlades i diskussionen. Det yrkande, som här framställts
först av herr Kilbom, hänför sig till den reservation, som avgavs vid
fjolårets riksdag av vår nuvarande högt värderade talman m. fl., vari vi hemställde
örn avslag å denna bestämmelse. Jag har icke haft anledning att ändra
denna min ståndpunkt, och jag ber därför att för mitt vidkommande få tillkännagiva,
att jag kommer att rösta för avslag. Den risk, som herr Lindman
talar om, få vi väl taga, och jag tror icke att den risken är större, än att vi
kunna taga den.

Herr Kilbom: Endast en kort replik till herr Lindman. Jag tycker, att

hans logik är litet underlig. Herr Lindman säger, att både han och hans meningsfränder
och jag och mina meningsfränder och bondeförbundet och herr
Olsson i Kullenbergstorp och hans meningsfränder, kort och gott alla komma
att uppträda på ett sätt, som svarar mot god ordning, och icke komma att använda
personligt sårande uttryck. Då kunna vi också taga denna paragraf,
som vänder sig mot sådant. Såvitt jag förstår, bör det föreligga anledning,
innan man ändrar lag. Därför borde herr Lindman från sina utgångspunkter
ha kommit till samma slutsats som jag. Då vi alltid uppträda på ett hyfsat
sätt här, föreligger ingen anledning att gå in på denna ändring.

Jag kan ej gå in på och klara upp de högvisa metoder man använder i konstitutionsutskottet
vid sammanjämkning. Men en gång lät jag lura mig till
att icke framställa ett yrkande i kammaren på grund av den risk, som herr
Lindman nu hotar med. Då kom en gammal kammarledamot och sade till mig
efteråt: Det var fel, att herr Kilbom ej framställde något jakande. En sammanjämkning
sker enligt hittills gällande principer så, att utskottet söker
finna något mitt emellan besluten i kamrarna. Jag förstår ej de juridiska finesser
högt upp över vårt vanliga bondförstånd, som man nu söker köra med,
innebärande att man ej skall få framställa yrkande örn avslag på en viss paragraf,
utan måste ta hela det föreliggande förslaget. Sådana spetsfundigheter
äro mycket farligare för kammarens goda ton än någonsin mitt uppträdande
varit.

Herr Lithander: Herr talman! I våra gamla domareregler står det i 21
punkten: »Den sin frihet missbrukar är värd att mista henne.» Nu vilja vi
bringa riksdagens arbetsstadga i samklang med denna gamla domareregel.

Herr Lindman: Herr talman! Jag får uppriktigt säga, att jag ej förstod
herr Kilbom riktigt. Men örn han menade, att konstitutionsutskottet här kan
ge sig in på sammanjämkning, är det fullkomligt uteslutet. Förslaget måste
antagas, vare sig det blir paragraf för paragraf eller i ett sammanhang, ord
för ord. Den saken är klar. Jag vill ej ge mig in på en grundlagstolkning örn
detta, huruvida det är möjligt att taga bort en bit av en paragraf eller ej.
Jag vill endast säga, att risken finnes där. Men om kammaren vill göra det,
nog kan jag taga risken.

74

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag kan naturligtvis ej här ge mig in på

frågan örn vad som är konstitutionellt riktigt eller ej. Jag begärde ordet därför,
att jag förstod, att herr Lindman här utan avsikt kommit att krångla till
det hela, vilket gör, att kammarens ledamöter på grund därav kanske ha svårt
att veta, hur de skola rösta. Det förefaller mig, att även när det gäller grundlag
skall det sunda förnuftet göra sig gällande, och får det tala och göra sig
gällande, så tror jag, att 52 §, på vilken jag yrkar avslag, ej hänger samman
med det andra, varför kammaren mycket väl kan avslå utskottets hemställan
här, utan att det hela behöver falla.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner rörande det under förevarande punkt upptagna förslaget till
ändringar i grundlagarna, utom såvitt anginge § 52 riksdagsordningen; och
blev förslaget i sålunda angivna delar av kammaren antaget.

Vidare framställde herr talmannen propositioner dels på antagande av det
under punkten upptagna förslaget till ändrad lydelse av § 52 riksdagsordningen,
dels ock på förkastande av berörda förslag; och fann herr talmannen svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Hc;rr Lindqvist
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager det i konstitutionsutskottets förevarande
memorial nr 4 under avdelning B punkten 1 upptagna förslaget till ändrad
lydelse av § 52 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat berörda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren antagit berörda förslag.

Härefter föredrogs det under punkten 2) omförmälda, från 1930 års riksdag
vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 55 riksdagsordningen.

Enär det under punkten 1 upptagna, av kammaren förut godkända förslaget
till ändring i § 55 riksdagsordningen i sig inneslöte, bland annat, den ändring
i paragrafens lydelse, som innefattades i det nu föreliggande förslaget, fann
kammaren på därom av herr talmannen framställd proposition förevarande
förslag icke påkalla något särskilt kammarens beslut.

Slutligen föredrogs det under punkten 3) upptagna, från 1930 års riksdag
vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 60 riksdagsordningen; och
anförde därvid:

Herr Fast: Herr talman! Med hänvisning till vad utskottet självt här

yttrat i memorialet hemställer jag, att kammaren måtte avslå det här förevarande
förslaget.

Vidare yttrades ej. Förevarande grundlagsändringsförslag blev av kammaren
förkastat.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

75

Ang. vilande förslag till grundlagsändringar. (Forts.)

Kammaren beslöt, i anledning av utskottets därom gjorda framställning,
uppdraga åt konstitutionsutskottet att till den statsrådsledamot, som av Kungl.
Majit förordnats att utöva den befattning med riksdagsärenden, varom stadgas
i § 46 riksdagsordningen, meddela, när riksdagens svar å de propositioner,
som läge till grund för de under avdelning A, punkterna 4, 6 och 7 upptagna
förslagen, kunde föreligga färdiga att överlämnas å rikssalen.

§ 2.

Vid härpå skedd föredragning av statsutskottets utlåtande, nr 14, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa delar av Trossnäs
fält i Nors socken av Värmlands län biföll kammaren utskottets däri gjorda
hemställan.

§ 3.

Härefter föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av väckta»?. Sveriges

motion örn legationssekreterarens i Riga förflyttning till Kovno i Litauen. ntrikesrepre sentatton

i

T... . , Litauen.

Harvid anförde:

Herr Nylander: Herr talman! Det är icke ofta jag haft anledning att

instämma med herr Lindhagen, men nu skall jag passa på tillfället att göra
det, icke i det yrkande vartill han kommit, men i den motivering, åt vilken
han givit uttryck.

Det är ju så, att Litauen är ett av de få länder, där man ej förrän alldeles
nyligen infört några importrestriktioner, men dessa rikta sig ej mot vårt
land. Vidare är Litauen ett land, som ej önskar högre än att utvidga sina
kommersiella och kulturella förbindelser med Sverige, en sak, som bl. a. tagit
sig uttryck i att landet i Stockholm har en egen minister. Utan tvivel föreligga,
örn konjunkturerna förbättras, goda möjligheter för utbyggande av
förbindelserna med detta land. Och vad en officiell representant i en sådan
riktning kan göra, därpå ha vi ett gott exempel på från ett av våra grannländer,
som i Litauen utfört omfattande arbeten. Det skulle emellertid ej
falla mig in att i en finansiell situation som den nuvarande komma med
något yrkande på åtgärder, som skulle draga kostnader utöver vad Kungl.
Majit och statsutskottet föreslagit, men jag har ej velat underlåta att här inför
kammaren framhålla dessa synpunkter och ge uttryck åt den varma förhoppningen,
att det ej skall dröja länge, förrän vi kunna realisera den av herr
Lindhagen i motionen framförda tanken.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Till behandling företogs härpå jordbruksutskottets utlåtande, nr 2, i anledning
av vissa av Kungl. Maj :t i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställningar jämte i ämnet väckta motioner; och övertog därvid
herr förste vice talmannen ledningen av kammarens förhandlingar.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

76

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag Punkten 15, angående befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln.

jamUavnöt- Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
boskapsaveln. 46 av nionde huvudtiteln föreslagit riksdagen att minska ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, nu 273,000
kronor, med 98,000 kronor till 175,000 kronor.

Med anledning av detta förslag hade inom riksdagen väckts följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) motionen 1:45 av herr Bengtsson m. fl., likalydande med motionen II: 87
av herr Larsson m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte med anledning
av statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln, punkt 46, besluta att till
befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1933/1934 i stället
för äskade 175,000 kronor anvisa ett ordinarie reservationsanslag av

240,000 kronor; samt

2) motionen 11:266 av herr Andersson i Dunker m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ordinarie reservationsanslaget till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln måtte utgå med 250,000 kronor och att beloppet
måtte användas efter i huvudsak nu gällande bestämmelser till tjurföreningarnas
understödjande.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande framställning samt ovanberörda motioner minska ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, nu 273,000
kronor, med 33,000 kronor till 240,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herrar Johansson i Uppmälby,
N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Olsson i Rödningsberg, Andersson
i Löbbo och Andersson i Tungelsta, som ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å de i ämnet väckta motionerna bifalla
Kungl. Maj :ts förevarande framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! På denna punkt lia jag och
några andra av utskottets ledamöter avgivit en reservation, i vilken vi yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Under förmiddagens plenum yttrades i debatten här från denna plats av en
ledamot, kommendör Holmgren i Karlskrona, att han hade önskat få en post
höjd eller att få in ett anslag, men att det vid behandlingen av tredje huvudtiteln
i statsutskottet visat sig, att man ej kunnat göra några besparingar.
Och utöver huvudtitelns ram ville statsutskottet ej gå. Här har emellertid,
utöver vad Kungl. Majit föreslagit framlagts förslag örn en ökning på 65,000
kronor. Men det stoppar inte med det, ty örn vi se på punkt 24, där det gäller
hushållningssällskapen, vilka också skola lägga ut motsvarande belopp, 65,000
kronor, har man på den punkten ej nöjt sig med 65,000 kronor utan begärt en
ökning av 100,000 kronor, d. v. s. att bara på dessa punkter medför utskottets
förslag en ökning, utöver vad Kungl. Majit föreslagit, på 165,000 kronor.

I vår reservation ha vi framhållit, att de ändamål, för vilka dessa medel utgå,
äro behjärtansvärda, och att det skulle vara önskvärt, örn man kunde tillmötesgå
i samma utsträckning som under föregående år de krav, som blivit
framställda. Det gäller huvudsakligen att stödja tjurföreningar. Nu har den
föregående regeringen satt i gång med en undersökning, tillsatt en besparingskommitté,
som skulle undersöka möjligheterna att skära ned utgifterna under
de olika huvudtitlarna. Vad gäller nionde huvudtiteln, trodde jag, att den
skulle komma att drabbas betydligt hårdare än vad som verkligen skett, och

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

77

Ang. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
chefen för jordbruksdepartementet har i vissa fall ej kunnat följa vare sig
ämbetsverken eller besparingskommittén. Här ifrågasattes för det första, att
man skulle inställa alla premieringar. Lantbruksstyrelsen menade, att det
skulle vara ett alltför hårt ingrepp, och förordade två alternativ. Det ena
gick ut på, att man skulle sänka det bidrag, som nu under denna punkt utgår,
från 100 till 50 kronor. Men styrelsen framlade även ett annat alternativ, som
nu utskottets majoritet har godkänt. I avdelningen voro vi ense om Kungl.
Maj :ts förslag, och det var först i plenum som den stora kovändningen skedde,
där en del ledamöter, som förut biträtt förslaget på avdelningen, vände och
gingo med på det förslag, som kom från representanter för hushållningssällskapen.
De, som mest trädde i elden voro en ordförande, en vice ordförande
och en sekreterare i hushållningssällskap; och jag förstår mycket väl detta
därför att genom det här få ju hushållningssällskapen litet nålpengar,
eller vad jag skall kalla dessa 35,000 kronor, som man begär utöver de

65,000 kronorna. Man nöjde sig ej med ett anslag av 65,000 kronor, som
var berättigat, utan man var gentil och tog 100,000 kronor jämnt. Man
har ej ont örn pengar i dessa tider, det märker man på de många motionärer,
som motionera på denna huvudtitel. Örn jag frånser tilläggsstaten
och ser på huvudtiteln, föreligga motioner örn ökning på 11 till 12
miljoner kronor. Den regel, som statsutskottet följt vid behandlingen av
tredje huvudtiteln, tycker jag är riktig. Och det fanns en tid, då den regeln
tillämpades på nionde huvudtiteln. Det var på den tiden, då vi till ordförande
på första avdelningen hade min gamle hedersvän, avliden sedan många år,
Aaby Ericsson. Jag erinrar mig, hurusom efter den första socialdemokratiska
regeringens tillkomst genom förbiseende i departementet ett anslag på 2,000
kronor icke kommit med i huvudtitelen. Dåvarande departementschefen vände
sig till mig och frågade, om jag vill frambära motion i ämnet. Man beklagade
på det livligaste, att anslaget ej kommit med. Det var mot regeringens
vilja, att så ej skett. Jag bar fram motionen, fick den skriven från
jordbruksdepartementet, och hade ej annat besvär med den än att sätta mitt
namn under den och bära fram den. Då erinrar jag mig, att den dåvarande
ordföranden på avdelningen i jordbruksutskottet hemställde, att den måtte
bordläggas, tills vi fingo se, om vi kunde göra besparingar. Ty utöver huvudtitelns
ram komme han ej att gå. Det var ungefär samma princip, som
man i statsutskottet tillämpat ifråga örn tredje huvudtiteln. Man vill ej gå
över ramen. Nu ha tiderna ändrats, och man bryr sig ej örn, var pengarna
skola tagas. Jag gillar ej, att man skall alldeles inställa premieringarna.
Jag gillar ej lantbruksstyrelsens alternativ A. Men då Kungl. Maj:t höjt
detta från 100 till 140 kronor, skulle man kunna stanna där. Jag hade ej
stått som reservant i utskottet i dag, örn man velat höja ytterligare med 10
kronor av statsmedel på detta anslag, vilket betyder 20 kronor inalles. Det
hade gjort 25.000 kronor.

Men vad jag opponerar mig mot och ej kan följa är den princip, som ligger
i lantbruksstyrelsens alternativ B, nämligen att det skall vara tjurens inköpsvärde,
som skall vara bestämmande för hur stor premien skall bli. Det har
aldrig varit så. när det gällt bedömning av avelsdjur, hästar eller nötdjur, att
man satt djurets inköpsvärde som mätare för premien, som det skulle få,
utan det har varit djurets avclsvärde, oavsett priset vid inköpet, som varit,
den grundläggande principen. Den anser jag riktig. Men den principen skall
slås ner, försvinna och en ny princip skall tillämpas, nämligen den principen,
att det högsta pris do kunna få blir 10 % av inköpsvärdet, d. v. s. att örn en
tjur kostar 5,000 kronor, få de högst 500 kronor, varav hälften av hushållningssällskapet,
och således 250 kronor från detta anslag. Men vi få betrakta

78

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
båda anslagen som ett, därför att hushållningssällskapen lia inga andra medel
än statsmedel. Deras anslag har varit 3,000,000 kronor örn året. Nu
har det satts ned. Jag vill ej ingå på den punkten nu utan återkommer till
den, när vi hinna fram dit. Jag anser, att i dessa tider är det ansvarslöst
handlat att utan vidare bara yrka på bifall till motioner utan att göra klart
för sig, var pengarna skola tagas. Det är på nionde huvudtiteln icke bara
detta man har yrkat bifall till utan på andra punkten 250,000 kronor. Men
örn det skall få något värde, måste de verkliga utgifterna sättas till 450,000
kronor.

Därtill ha vi frågan, huruvida man skall lägga det på jordägaren, sakägaren.
Då det gäller lantmäteriet, går man på den linjen, att örn det skall behållas
på staten, ökar det kostnaderna med 300,000 kronor. Jag undrar, örn
man vid riksdagens slut är belåten med att man brutit sönder den budget,
som är uppgjord. Det betyder en lindring för oss i jordbruksutskottet, ty
angående medelsanskaffningen kommer statsutskottet att framdeles avgiva
förslag. Det blir vid statsregleringen. Vad blir det då för åtgärder som få
vidtagas? Jag tror, att man då har bottenskrapat möjligheterna i fråga örn
maltdrycker och dylikt, utan det blir nog en höjning av den allmänna procentsatsen
vid inkomst- och förmögenhetsskatten, som blir en följd av detta.
Man måste tänka sig för två gånger, innan man går in på en höjning av huvudtitlarnas
slutsiffror.

Jag har velat säga detta därför att jag tror, att det är klokt, och jag vill
säga, att herrarna skola icke bara fästa sig vid dessa 65,000 kronor. Det
kommer en annan punkt sedan, där det begäres 100,000 kronor, som rör samma
sak. Det skall betalas hälften av detta anslag och hälften av ett annat anslag,
som också måste täckas genom statsmedel.

Jag har som sagt den uppfattningen, att man bör stödja tjurföreningarna.
Man skall inte slå ned vad man under åratal byggt upp. Det skulle ha varit
olyckligt, örn statsrådet hade stannat vid vad de besparingssakkunniga föreslagit
eller att helt och hållet indraga anslaget. Däremot tycker jag, att man
skulle kunna åtminstone minska detta anslag, särskilt som herr statsrådet
har höjt det från lantbruksstyrelsens ena alternativ och det med icke mindre
än 40 kronor. Jag förklarar vidare, att örn man velat gå den vägen och lägga
litet mera till vad herr statsrådet har föreslagit, så hade jag förklarat mig
villig till detta, men denna princip att, från att man förut bedömt priset efter
djurens avelsförmåga, efter avkomman, fastställa, att det skall vara avelsdjurens
inköpspris, som skall vara bestämmande, den principen kan jag inte
gilla. Det bryter mot allt vad man förut tillämpat. Då får man gå in för
samma princip på andra områden, t. ex. då det gäller prisbedömning av
hästar, och varför inte även på det område, som gäller travtävlingar? Det
blir bra för mig, som inte begriper mig på hästar. Då kan jag spela på totalisator.
Då blir det bara att hålla reda på vilken häst av dem som tävla som
har det dyrbaraste inköpspriset. Även örn han kommer sist, skulle han på
grund av det pris, som han betingat i inköp, få första priset.

Jag tycker, att det är märkvärdigt, och för mig som gammal bonde är det
något alldeles nytt, och när man är gammal, är det inte så gott att följa med
de nya tonerna. Men jordbruksutskottets majoritet är förtjust åt detta, och
jag förstår, att man från avelscentraldepåerna är förtjust åt det. Tjurföreningen
är bildad, och man skall skaffa en tjur. och det gäller att få en, som
är godkänd. Man vänder sig till jordbrukskonsulenten och ger honom i uppdrag
att köpa en. Han köper en från avelscentralen. Han får en med en fin
stamtavla, men det är ändå inte säkert, att den duger i längden. Jag har
varit med i en tjurförening, där vi en gång efter ett och ett halft år fick sälja

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

79

Ang. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
en tjur, som kostat 5,000 kronor men som dock var obrukbar till avel. Men
örn vi efter dessa bestämmelser haft honom kvar, så bade vi fått ett högt pris
därför att han var dyrbar, även örn han var oduglig. Den saken spelar inte
någon roll, utan efter utskottsmajoritetens uppfattning frågar man: vad kostar
han? Bondgubbarna komma att tycka, att det är på tok att betala så mycket,
men då säger jordbrukskonsulenten, att det gör ingenting, ty ni få en tiondel
i pris. Jag tror inte, att man kan utdela så mycket, åtminstone icke med nuvarande
200 kronor i statsmedel. Men vad jag framför allt vill säga, det är,
att själva principen är oriktig, att den, som bär högsta inköpspriset, får mera
än det avelsdjur, som står i högre klass men som i inköp icke kostat hälften
så mycket.

Detta är anledning till att jag icke kunnat följa utskottsmajoriteten, och jag
beklagar den stora kovändning, som skedde i utskottets plenum, dels därigenom
att två ordinarie ledamöter icke varit närvarande vid beslutets fattande
men dock ansågo sig kunna deltaga vid justeringen och därvid ansågo sig
hava fria händer och dels därigenom att sådana krafter som en ordförande och
landshövding, en vice ordförande och förutvarande statsråd och en sekreterare
i ett hushållningssällskap medverkade. Då är gärdet uppgivet för den stora
sakkunskap, som kommer från hushållningssällskapens sida. Det förstår man,
att sedan springer var och en, som icke är van att stå vid sina ord som en man,
liksom en käring över från den ena sidan till den andra. På den avdelning, där
man förut varit ense örn beslutet, sprang man ifrån sin förut intagna ståndpunkt.
Det är beklagligt, att det icke tillämpas samma principer i jordbruksutskottet
som i statsutskottet och att icke de gamla principer, som funnos i
jordbruksutskottet på den gamle hedersmannen Aaby Ericssons tid, skola få
fortleva. Örn detta blir vanligt, så kan man, även örn avdelningen är enig,
icke veta, hur många av avdelningens ledamöter som komma att följa avdelningen
i plenum. Jag har velat säga detta därför att det är icke rätt att
springa ifrån sin ståndpunkt på det sättet, och jag anser, att man bör icke nu
belasta huvudtiteln med 125,000 kronor och sedan örn några dagar, ifall man
springer ifrån avdelningens beslut, gå med på 250,000 kronor, som vi veta
kommer att betyda 450,000 kronor. När det gäller lantmäteriet, få vi 300,000
kronor. Skall det fortsätta på andra huvudtitlar, så frågar jag, var herrarna
tänka taga pengar till att täcka detta. Jo, säger man, det har jag hört förut,
det rör inte oss, angående täckningen kommer statsutskottet att framdeles
avgiva utlåtande, d. v. s. vid statsregleringen. Jag ber, herr förste vice talman,
att få yrka bifall till den av mig m. fl. avgivna reservationen, vilket är
detsamma som bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Hedlund i Häste: Herr förste vice talman! Jag borde ju egentligen

efter den utomordentligt kraftiga avbasning, som kommit mig till del, känna
mig förkrossad, men det gör jag icke. Jag har inte sprungit ifrån min åsikt.
Jag beklagar, att jag inte hade tillfälle att vara med på avdelningen, men jag
hade laglig och av riksdagen medgiven ledighet för hemresa. Att jag som
ordinarie ledamot går in i utskottet sedermera, då det gäller att få fram ett
anslag av denna beskaffenhet, som ligger mig alldeles speciellt varmt örn
hjärtat, torde dock vara ganska naturligt.

Här har dock i de 72 punkter, som vi nu ha att behandla, Kungl. Maj :t nedsatt
förutvarande anslag med, örn man gör en hastig beräkning, något över en
miljon kronor. 1 vissa hänseenden har en ökning fått lov att ilga rum, beroende
på förut fattade beslut, särskilt i fråga örn den högre lantbruksundervisningen,
men eljest hava på varje punkt betydande nedsättningar ägt rum. Vi
ha lojalt följt Kungl. Majit i 70 av dessa 72 punkter, som utlåtandet innefat -

80

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
tar, och vi ha gjort det helt klart och tydligt därför att under nuvarande förhållanden
är det alldeles nödvändigt att, där det är möjligt, gå ned med utgifterna.

Ett av de områden inom det arbete, sorn man har att utföra inom ett hushållningssällskap,
där under den senare tiden man mer och mer har gått ifrån
förutvarande sätt att understödja, är nötboskapsaveln. Där har man gått ifrån
det förutvarande mera individuella bedömandet, utbetalandet av pengar till
vissa uppvisade individer, till att låta huvudparten av anslag gå såsom understöd
till tjurföreningar. Tjurföreningsverksamheten i bygderna är erkänd, och
den aktade ordföranden i jordbruksutskottet har starkt framhållit dess betydelse.
När han nu särskilt riktade sig mot det förslag, som från lantbruksstyrelsens
sida har framkommit, där man skulle såsom en allmän regel införa,
att tilläggspriset skulle utgå i visst förhållande till inköpspriset av tjuren,
kan jag i det fallet på sätt och vis giva honom rätt. Såsom ordförande i en
nötboskapspremieringsnämnd under många år har jag vid utdelandet av dessa
tilläggspriser givetvis icke gått efter dessa regler. Vi lia sökt bestämma priset
efter tjurens värde och beskaffenhet. Vi lia vidare tänkt oss in i hur tjurföreningen
haft det i ekonomiskt avseende, och det har spelat in. Har det
varit en förening bildad i en ort, där medlemmarna huvudsakligen bestått av
mindre jordbrukare, och örn föreningen haft svag ekonomi, har tilläggspriset
utdelats rikligare än i en förening med god ekonomi. Det är tydligt och klart,
att tilläggspriset icke utdelas av en vettig nämnd till en tjur, som icke är
lämplig till avel. Det är således icke så, som ordföranden framhöll, att bara
inköpspriset skulle vara bestämmande. Har icke tjuren kommit till riktig användning
eller har man icke den uppfattningen, att man får resultat av arbetet
inom tjurföreningen, skall givetvis icke, örn man köpt en misslyckad tjur, priset
utgå under alla förhållanden. Det vore orimligt. Man får säga vad man
vill örn det sätt, som nu tillämpas, jag anser det vara nyttigt för denna verksamhet,
. och alla småbruk, som under nuvarande svåra tider sannerligen inte
ha möjlighet att utan stöd åstadkomma lämpliga och dugliga avelsdjur annat
än i tjurföreningsformen, erhålla lån av hushållningssällskapen till hjälp för
inköp, de få hjälp till amorteringar, vilket är av betydelse särskilt i avlägset
belägna bygder, för att därstädes få till stånd en lämplig och val ledd husdjursavel.
^ De enskilda jordbrukarna förmå ej detta. Dessa föreningars betydelse
är sa stor, att man icke ens under nuvarande tider kan undvara dem.
Det går inte att klippa av, och jag är synnerligen tacksam för det stöd, som
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet givit i saken, då herr
statsrådet gatt in för ett betydligt större anslag än enligt det ena alternativet
i lantbruksstyrelsens förslag är förutsatt. Han har visat, att han har en bestämd
uppfattning örn att hjälp på detta område kräves.

Sedan är det givetvis en omdömesfråga, örn man skall nöja sig med 175,000
kronor eller om man behöver 240,000 kronor. På grund av det stora antal föreningar
som finnas bildade och som äro organiserade och trätt i verksamhet
och som absolut 1m väntat sig. att det hittills utgående anslaget skall i stort
sett oförändrat utgå, samt då det skulle medföra stora svårigheter, örn så icke
bleve förhållandet, är det, som majoriteten inom utskottet har gått med på en
denna punkt. Jag tror inte, att därigenom sker någon riksolycka.
Här är det i stort sett småbrukare, som bli hjälpta, personer som ha en ganska
svag ekonomisk ställning. På grund av läget inom jordbrukets område så är
det val behövligt, att denna hjälp ges. Jag ber. herr talman, att få yrka bitail
till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Nilsson i Bonarp, Petersson i Lerbäcksbyn, Larsson
elisson i Hamsta och Hagman.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

81

Äng. anslag till befrämjande av nötboslcapsaveln. (Forts.)

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr förste

vice talman! Till en början ber jag att till utskottet få uttala min tacksamhet
för att utskottet visat en sådan välvilja mot Kungl. Maj:ts föreliggande förslag.
Såsom en föregående talare anförde är det endast på 2 av 72 punkter,
som utskottet frångått Kungl. Maj :ts förslag. På dessa båda punkter har
man från utskottets sida förordat en förhöjning av anslaget. Hade det varit
ekonomiskt normala tider, skulle jag ha uttalat min tacksamhet mot utskottet
även på dessa punkter, därför att utskottet velat ställa mera medel till förfogande
för dessa ändamål, men vi leva ju icke i ekonomiskt normala tider. Var
och en har kunnat följa de svårigheter, som förelegat för Kungl. Maj :t att
göra en skattebudget, som icke lett till större skattehöjning. Det har framtvingat
de mest rigorösa nedskärningar av många anslag. Nu kan man visserligen
säga, att här är det endast fråga örn en ökning på 65,000 kronor, men
låt oss komma ihåg, att vi befinna oss i början av riksdagen, i början av behandlingen
av utgifterna. Vid ett föregående arbetsplenum fattades ett beslut,
som ledde till en ökning av utgifterna med r/2 miljon kronor. Örn vi
skulle på den ena punkten efter den andra gå till en höjning, komme vi slutligen
fram till en siffra, som visserligen kanske icke vore så stor i förhållande
till hela budgeten, men som komme att leda till de allra största svårigheter,
då det gäller att skaffa medel till täckning. I detta ekonomiska läge är det
helt enkelt nödvändigt, att man icke går till en höjning av ett anslag, såvida
det icke föreligger särskilt starka skäl, och jag bestrider, att på förevarande
punkt det finns skäl för den höjning av anslaget, som utskottet här framlagt.

Låt mig teckna bakgrunden till denna fråga. Granskningsnämnden, som
otvivelaktigt varit ovärderlig, da det gällt att komma till nedskärningar, men
som naturligtvis icke kan pa alla punkter träffa det rätta -—• i synnerhet på
denna punkt, där det gäller särskild fackkunskap — har i stället på den punkt,
som vi nu tala örn, föreslagit en mycket långt gående nedskärning och förutsatt,
att hela premieringsväsendet skulle borttagas och endast stambokföringen
bibehållas. När denna fråga behandlades av den fackkunniga myndigheten,
mäste den säga, att vad vi behöva är kraftiga åtgärder för uppehållandet
av tjurföreningarna, under det att stambokföringen icke i en sådan tid som
denna behöver understödjas med statsmedel. Lantbruksstyrelsen framlade ett
alternativ, som gick ut på ett nödtorftigt bevarande av tjurföreningarnas verksamhet.
Det skulle kosta 125,000 kronor. Detta anslag har av Kungl. Majit
höjts till 175,000 kronor. Mot detta sätter nu utskottet ett annat alternativ av
lantbruksstyrelsen, som kostar 65,000 kronor mera. Nu inställer sig den frågan,
huruvida man skyddar tjurföreningarna bättre med det högre än det lägre
anslaget. Lat oss komma ihåg, att de pengar, som anslås för ifrågavarande
ändamål, ha i grund och botten två syften. A ena sidan syfta de till att utgöra
en pådrivare på jordbrukarnas intresse för att förbättra nötboskapsaveln,
en premie för ökade ansträngningar. Å andra sidan innebära de möjligheten
att bibehålla de framsteg, som man vunnit på detta område, så att man alltså
bevarar det som vunnits. Regeringsförslaget går ut på att vidtaga kraftiga
ansträngningar för att bevara det som nu finns men innebär å andra sidan,
att den fortsatta utvecklingen ställts på framtiden; vi vänta med fortsättningen
tills tiderna ändra sig.

Den föregående ärade talaren ville låta påskina, att detta bevarande av
tjurföreningarna skedde bättre med utskottsf orslaget, men det kan icke vara
så. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att utskottsförslaget innebär i
stort sett, att hittills tillämpade regler skola begagnas. Pengarna skola därför
icke enbart användas till tilläggspris utan de skola också gå ut i form av
bevaringspris, i form av anslag till frisedlar och en hel mängd andra ting. Jag

Andra kammarens protokoll JOSS. Nr 75. c

Xr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
tillåter mig fästa kammarens uppmärksamhet på att år 1931 användes av ett
belopp på 524,000 kronor allenast 234,000 kronor till tilläggspris och resten
gick till andra ändamål. Utskottsförslaget innebär, att högst omkring 230,000
kronor kunna användas till tilläggspris — tilläggspris, ärade kammarledamöter,
utgå till sådana tjurföreningar, som äro i behov av understöd, till de
sämst ställda. De utgå med större belopp ju sämre ställning tjurföreningen
har, under det att andra priser och andra utgifter utgå efter principer, som
avse att stimulera utvecklingen på avelsområdet. Det ligger därför i sakens
natur, att med utskottsförslaget kommer icke att begagnas mer än 230,000
kronor för att stödja de hårt trängda tjurföreningarna, under det att med regeringsförslaget
motsvarande belopp kommer att utgöra nära 350,000 kronor.
Man har alltså här att välja: Skall man i en tid, när de ekonomiska svårig heterna

tränga på från alla sidor, göra det möjligt, att så många tjurföreningar
som möjligt kunna kämpa sig igenom denna kris, eller skall man nöja sig med
ett mindre belopp och samtidigt bygga på systemet undan för undan med den
påföljden kanske, att man visserligen får en ökad apparat, som man emellertid
sedan icke har resurser att vidmakthålla? Det är därför, som jag här vill
urgera, att det är icke så, att utskottsförslaget utgör den största garantien för
bevarandet av de resultat av nötboskapsaveln, som hittills vunnits. Men man
kan säga, ha vi råd att ställa oss avvaktande, är det icke nödvändigt att driva
på och stimulera nya landvinningar för denna verksamhet. Därom äro meningarna
mycket delade. Lantbruksstyrelsen har uttalat, såsom det framgår
av de föreliggande handlingarna, att nötboskapspremieringen är i behov av
reformering. Jordbruksutredningen har varit sysselsatt med frågan örn effeklivisering
av anslagen under nionde huvudtiteln och jag har inhämtat, att under
detta arbete har jordbruksutredningen varit inne på samma tanke. De
sakkunniga, som nu sitta och arbeta med fortsättningen av detta uppdrag, äro
också inne på samma tanke, att reglerna för nötboskapspremieringen behöva
reformeras. I medlemsbladet för Föreningen svenska andelsslakterier uttalar
en husdjurskonsulent, efter det att han refererat regeringsförslaget, följande:
»Betydande inskränkningar i den hittillsvarande premieringsverksamheten stå
sålunda nu för dörren. Det kan nog heller inte bestridas, att åtgärder härför
i nuvarande läge äro ofrånkomliga, ty statens understöd har här som på andra
områden kommit att tagas i anspråk i en ständigt stegrad omfattning. Det
förefaller emellertid, som om de inskränkningar, vilka nu föreslås, icke äro
ägnade att ingiva allt för stora bekymmer med hänsyn till den framtida utvecklingen.
En påminnelse örn att statsbidragen till vissa åtgärder icke är
detsamma som permanent understöd kan tvärtom mångenstädes vara nog så
behövlig.»

Jag har blott velat anföra detta för att säga, att det icke är så, att det finns
en enhällig mening för den ståndpunkten att man måste nu i denna kristid verka
för utvidgning av den verksamhet, som det här är fråga om. Däremot råder det
en absolut enhällig mening därom, att man bör vidtaga nödvändiga åtgärder
för bevarande av det resultat, som hittills vunnits, och jag menar, att det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget i det avseendet är att föredraga framför
utskottets. Det är därför, som jag med hänsyn till detta och med hänsyn till
nödvändigheten av all aktsamhet i fråga örn beslut om ökade utgifter ser mig,
herr förste vice talman, kunna för kammaren rekommendera Kungl. Maj:ts
förslag, vilket förslag är detsamma som den vid förevarande punkt fogade
reservationen.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Då utskottets ärade ordförande
i åtskilliga vändningar sysslade med någon syndare, som skulle ha varit med

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

83

Äng. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
om ett beslut på avdelningen för att sedan ändra mening i utskottet, så skall
Ja8 be att fa tala om att den syndaren var jag, och herr ordföranden behöver
därför icke även pa nästa punkt använda så mycket tid för att konstatera
detta mitt brott. Det är emellertid, herr utskottsordförande, utskottets beslut,
som vi nu tala oim Och jag tycker då, att vi kunde slippa ifrån den där skolmästartonen
och gå förbi denna sak litet lindrigare, ifall vi inte äro på dåligt
humör.

Jag förstår val herr statsrådets varsamhet beträffande ökningen av anslag,
och jag förstår också, att han hade velat gå längre, örn icke de finansiella skälen
hade hindrat detta. Då ärendet i alla fall nu kom upp såsom ett av de
första, vi hade att behandla, så kändes det ju också ganska obehagligt att
genast ga in för en höjning av ett anslag. På avdelningen sade jag också, att
jag vill nog i detta fall ta mig en ganska lång betänketid, innan jag nu i början
gar med på att höja anslaget. Som herr statsrådet också anförde, har det
den risken, örn man nu börjar att höja, att man sedan också fortsätter med
höjningar. Vi kunde emellertid icke skjuta på detta ärende, utan vi måste ta
det i den ordning, som det kom till utskottet, och hade alltså att ta ställning
till saken redan nu vid riksdagens början.

För min del ser jag saken så, att om man nu från statens sida drar sin hand
tillbaka, da det galler dessa premier till tjurföreningarna, så är det fara värt,
att manga nu existerande föreningar måste släppa taget. Jag är överens med
herr statsrådet därom, att vi icke nu skola utvidga denna verksamhet utöver
c en gräns, som den har, men jag har trott, att det ändå behövs litet mera pengar
lör att_ bevara vad man har. Det var därför, som jag i utskottet ändå
vagade ga in tor att man skulle öka anslaget med dessa 65,000 kronor, varav
ju foijer, att man också sedan får öka anslaget till hushållningssällskapen,
såsom herr statsrådet erinrade om.

i Då utskottets^ärade ordförande liksom även herr statsrådet här understrukit
alt de små loreningarna med billiga tjurar icke bli bättre hjälpta med utskottets.
förslag utan snarare tvärtom, så vill jag säga, att man måste naturligtvis
anda taga hänsyn till de kostnader, som tjurföreningarna verkligen ha
asamkat sig för att skaffa sig en god tjur. Det är klart, att dessa föreningar
ha de storsta skulderna och de största svårigheterna att dräs med. Jag
tror darl or, att just ur den synpunkten kan det ligga något berättigat i vad
lantbruksstyrelsen har har föreslagit, även örn jag måste säga, att jag för
min del tillhör en tjurförening, som icke har något sådant där stiligt djur och
salunda kanhända får mindre.

Jag tror därför, att man med hänsyn till att vi böra försöka upprätthålla
Vf,d 7+ - . .unna förlåta oss, om vi, som representera jordbruket, tycka,

att det ar tråkigt att har fa en sadan nedsättning av ett anslag, som dock,
!ilf+n i,1-- yd~’ T1 o ganska stor betydelse för den näringsgren inom jordbruket som
det har ar fråga om. Aven örn vi nu gå in för denna höjning är det icke
darmed sagt, att vi fördenskull även i fortsättningen behöva vara med örn att
hoja anslagen pa denna huvudtitel. Örn riksdagens ledamöter vilja genomläsa
detta utskottsbetänkandes 72 punkter, skola ni finna, att det på många, många
punkter bär begärts ökningar utöver vad Kungl. Majit föreslagit, som vi icke
gatt med pa. \i ha i regel följt Kungl. Majit, och en anslagspost — småbrukspremieringen
- sorn gäller flera 100,000 kronor, ha vi nästan helt och

+ ir kltfb?rt;- Vl- la salu.uda visat, att vi ha förstått och senterat sparamhetskravet,
fastän vi pa nu ifrågavarande två punkter ha ansett, att Kungl
Maj :ts förslag kanhända skulle leda till alltför svåra konsekvenser för de
grenar av jordbrukets verksamhet, som det här gäller

bör min del skall jag naturligtvis la det med mycket jämnmod, örn utskot -

84

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Ang.

fåravelns

befrämjande.

Äng. anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
tet icke skulle få sitt förslag igenom, men jag tror ändå icke man kan blunda
för att på andra huvudtitlar, där anslagsökningar begäras och där prutningar
kanske äro bra mycket mera befogade och röra sig örn större summor än
här, man ändå skall kanske från riksdagens sida visa en större generositet än
vad jordbruksutskottet här har visat. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Johansson i Uppmälby begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes: '' *

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkten
15 av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

.Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning med
tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava röstat
för nej-propositionen, vadan kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20, angående fåravelns befrämjande.

Vid härefter skedd föredragning av punkten 20, angående anslag till fåravelns
befrämjande, begärdes ordet av herr Osberg, som anförde: _ Herr talman!
Jag tillät mig vid början av riksdagen väcka en motion, vari jag hemställde,
att man skulle få något ökat anslag till fåravelns befrämjande. Jag
ämnar icke här komma med något yrkande utan jag vill endast göra en liten
erinran mot det sätt, på vilket lantbruksstyrelsen har avgivit förslag till fårpremieringen.
Man har nämligen här strukit anslaget till premiering av baggar,
tillhörande enskilda, och endast medgivit, att premier skulle få utdelas till
sådana baggar, som ägas av föreningar. För min del finner jag ett sådant
tillvägagångssätt vara förkastligt. Man kan icke jämföra dessa baggförenipgar
med tjurföreningarna, där aveln ju kostar rätt stora summor och där det
är nödvändigt att bilda en förening, innan man skaffar ett avelsdjur. På fåravelns
område kan däremot en enskild person mycket lätt skaffa sig en bagge,
och den kan för aveln vara lika nyttig som örn den ägdes av en förening.

För min del anser jag därför, att det hade varit mycket lämpligare, att reducera
priserna för dessa baggar och låta enskilda baggar vara jämställda
med föreningarnas. Det är alldeles nödvändigt, att djuren bli bedömda vid

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

85

Ang. fåran elus befrämjande. (Forts.)

ett års ålder av en sakkunnig person för att få en poäng fastställd för ullen,
så att de kunna bli värda något beträffande ullavkastningen.

Ute i landet har det väckt stor förstämning, att man bär gått till väga på
detta sätt. Jag har fått mottaga ett brev, som visar, hur man uppfattar saken,
och jag skall tillåta mig återge ett citat ur detsamma för att visa, hur en fårägare
ser på förslaget. Han säger bland annat:

»Budgetförslaget är inte tillfredsställande, och motiveringen, att det måste
sparas, är nog dåligt övertänkt, då man betänker de stora summor, som åtgå
till import av diverse fårprodukter under året. Och möjligheter finnas inom
landet både med bete och vinterfoder till får. Det invändes ju att importen
är nödvändig t. ex. av ull; detta är ju sant, men med fortsatt förbättring av
fåren vore det nog möjligt att minska även denna import. Jag tänker då närmast
på veteimport. För 20 år sedan hade det nog varit omöjligt att övertyga
en bagare, att det skulle vara möjligt att använda utan oläglighet huvudsakligast
vete, som växt inom landet. Men naturligtvis måste både kvantiteten
höjas och kvaliteten förbättras. Det vore ogynnsamt, örn det skulle bliva tillbakagång
inom fåraveln i landet, på grund av minskade och indragna anslag,
men man får väl hoppas det bästa.»

Det gör jag också. Jag hopnas, att när Kungl. Majit nästa år skall uppgöra
förslag på denna punkt, man åtminstone skall låta det vara samstämmiga
villkor för de baggar, som ägas av enskilda, och de baggar, som ägas av föreningar.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat antyda hur läget ligger, och jag
hoppas på ändring, när nästa förslag kommer fram.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 21, angående biskötselns befrämjande.

Under punkten 57 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1933/1934 uppföra ordinarie reservationsanslaget
till biskötselns befrämjande utan angivet belopp.

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 368,
av herr Magnusson i Skövde, hade hemställts, att riksdagen måtte till främjande
av biskötseln bevilja ett anslag av 6,000 kronor att utgå enligt de närmare
bestämmelser, som Kungl. Majit kunde finna lämpligt meddela.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Majits
förevarande framställning och med avslag å den i ämnet väckta motionen för
budgetåret 1933/1934 uppföra ordinarie reservationsanslaget till biskötselns
befrämjande utan angivet belopp.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lithander: Herr talman! Utskottet har här instämt i Kungl. Majits
förslag och yrkat bifall till detsamma med avslag på motionen. Kungl. Maj :ts
förslag innebär, att anslaget till biskötselns befrämjande skall uppföras såsom
ett ordinarie reservationsanslag men utan något angivet belopp. Utskottet
har erkänt biskötselns stora betydelse, och det framhåller den icke föraktfulla
inkomstkälla för många mindre lantmannahem, som den varit, av vilken anledning
det hade varit önskvärt att särskilda anslagsmedel kunnat beredas även
under nästkommande budgetår. Utskottet fortsätter och säger, att det i betraktande
av det statsfinansiella läget emellertid icke vill vara med därom och
icke vill motsätta sig en tillfällig indragning av det nuvarande anslaget för

Äng.

biskötselns

befrämjande.

86

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. biskötselns befrämjande. (Forts.)
ändamålet. Jag skulle, herr förste vice talman, vilja göra gällande, att denna
fråga berör en sak, för vilken man just under brydsamma tider oell i tider,
då man i övrigt måste iakttaga försiktighet med medlen, mycket väl och med
fullt fog kan utanordna medel, ty det gäller här en produktiv verksamhet av
en ganska säregen art och en till sin natur och sina verkningar synnerligen
önskvärd näring och verksamhet. I en motion yrkas ett definitivt anslag på

6,000 kronor för ändamålet, och jag anser den vägen vara den rätta. Det
lider icke något tvivel örn att de pengarna äro väl använda. Biskötseln är
fostrande och har således icke blott ekonomiskt goda verkningar, för den som
utövar den. Det är alldeles klart, att örn såsom utskottet säger mindre understöd
för särskilda fall av Kungl. Majit skulle lämnas, så får denna näring
icke den nytta därav, som om det funnes ett anslag att gå till.

Jag hoppas och tror, herr talman, att andra kammaren skall visa större förståelse
för denna fråga än vad Kungl. Maj :t och utskottet ansett sig böra visa.
Jag vågar gå till votering på denna punkt. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till motionärens yrkande: att riksdagen måtte bevilja ett anslag av

6,000 kronor till främjande av biskötseln. Det är ingen oöverkomlig summa,
och den blir väl använd. Jag skulle vilja göra gällande, att det är antagligen
få anslag i budgeten, som komma att bli så väl använda, som detta stöd för
biodlingen, som utportioneras till biodlarna i olika delar av landet, och Kungl.
Maj :t skall ha rätt att göra det utöver den snäva avgränsning, som utskottet
angivit.

Herrar Thorell och Wallén instämde häruti.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Den summa, som det nu rör
sig om, är ju mycket liten, 6,000 kronor, och inom utskottet ha vi alla haft den
meningen att det anslag, som utgått, varit till nytta. Det är emellertid icke
blott detta anslag utan en hel rad mindre anslag, som nu strukits och som
icke begäras för innevarande år. Vi ha emellertid i utskottet med en som jag
tycker mycket välvillig motivering sagt, att vi anse, att det varit önskvärt, örn
man även i år kunnat bevilja detta anslag, men hänvisat till det rätt stora anslag
för jordbruks- och lantmannanäringar, som står till Kungl. Maj :ts förfogande.
Örn jag minns rätt, finns det ett sådant anslag på 100,000 kronor,
som Kungl. Maj :t har i sin hand att fritt disponera över. I statsverkspropositionen
säger departementschefen detsamma som vi säde, nämligen att därest
för särskilda fall behov av något mindre understöd skulle befinnas böra tillgodoses,
finns det möjlighet för Kungl. Majit att bereda tillgång härtill.
Jag tänker, att det finns möjlighet för Kungl. Maj :t att här ge ut ett så stort
belopp som 6,000 kronor. Att vi emellertid icke velat vara med på detta anslag
beror därpå att vi icke vilja gå in för ett anslag på denna punkt, då på
andra punkter, där det icke förelegat någon motion, anslaget bortfallit helt
och hållet. Vi ha emellertid velat anvisa den möjlighet, som finns att lämna
bidrag, där det finns behov, och det är huvudsakligen förbunden, det gäller,
ty den hjälp som medlemmarna få, erhålla de från dessa förbund. I min hemtrakt
ha vi biodling i stor utsträckning, men dessa biodlare få aldrig ett öre
någon gång, utan de lia blott fått vissa broschyrer eller meddelanden från förbundet,
som fått anslaget. Jag antager också, att örn detta förbund, biodlarnas
huvudorgan, kommer att hos Kungl. Majit göra en framställning om
att få ett anslag, så skall det få detta. Man kanske begär lika mycket, som
man haft förut, 6,000 kronor, och med den formulering, som utskottets utlåtande
har, kommer förbundet helt säkert att av Kungl. Maj :t få av det anslag,
som står till Kungl. Majlis förfogande på nionde huvudtiteln. Under

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

87

Ang. biskötselns befrämjande. (Forts.)
sådana förhallanden tycker jag, att det spelar lika högt vilken väg man går.
Är det sa att det finns tillgång på detta anslag till att ge understöd i vissa
fall med så små belopp som 2, 3, 4 å 5 hundra kronor, finns det ingen anledning
att behålla detta såsom en särskild punkt i huvudtiteln, utan då får
man väl göra ansökan hos Kungl. Maj :t. Med den formulering som utskottet
här givit kommer Kungl. Maj :t icke att ställa sig avvisande, särskilt som
Kungl. Majit har i statsverkspropositionen pekat på den utvägen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels
ock på bifall till den av herr Magnusson i Skövde i ämnet väckta motionen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig anse den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl av herr Lithander,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i
punkten 21 av utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Jäj

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den av herr Magnusson i Skövde i ämnet
väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst samt anslagen, företogs omröstning
med tillämpning av uppresningsförfarandet; och befanns därvid flertalet hava
röstat för ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i
förevarande punkt.

Punkterna 22 och 23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24, angående allmänt anslag till hushållningssällskapen.

Kungl. Maj :t hade under punkten 66 av förevarande huvudtitel föreslagit
riksdagen att minska det under titel allmänt anslag till hushållningssällskapen
uppförda ordinarie anslaget, nu 3,000,000 kronor med 400,000 kronor till

2,600,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen i enlighet med
av departementschefen i statsrådsprotokollet tillstyrkt förslag.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner.
1:42 av herr Lundell m. fl. och 11:278 av herr Jönsson i floa m. fl., hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det allmänna anslaget till hushållningssällskapen
skulle utgå med oförändrat belopp 3,000,000 kronor.

Utskottet hemställde att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj:ts
förevarande framställning samt motionerna 1:42 och 11:278 minska det under
titel allmänt anslag till hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget,
nu 3,000,000 kronor, med 300,000 kronor till 2,700,000 kronor, att fördelas
mellan hushållningssällskapen i enlighet med av departementschefen tillstyrkt
förslag.

Vid punkten hade emellertid fogats reservation av herrar Johansson i Uppmälby,
N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Olason i Rödnings -

Ang. anslag
till hushållningssällskapen.

88

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
berg, Andersson i Löbbo och Andersson i Tungelsta, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med avslag på de i ämnet väckta motionerna
bifalla Kungl. Maj:ts förevarande framställning.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Johansson i Uppmälby: Herr förste vice talman! Med anledning

av det beslut, som fattades i en föregående punkt örn att icke höja anslaget
till befrämjande av nötboskapsaveln med 65,000 kronor, kommer icke heller nu
förevarande anslag att behöva ökas, och jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, vilket är detsamma som bifall till den
av mig m. fl. vid denna punkt avgivna reservationen.

Herr Hedlund i Häste: Herr förste vice talman! När herr ordföranden i
jordbruksutskottet anser, att med anledning av det i en föregående punkt fattade
beslutet, där kammaren avslagit utskottets förslag örn en höjning av det
av Kungl. Maj :t begärda anslaget, skulle behovet också bortfalla för hushållningssällskapen
att få ökade anslag, så vill jag säga, att det är väl snarare
alldeles tvärtom, att det därför blir ett alldeles särskilt behov att genom detta
anslag tillgodose det krav, som vi ville tillgodose genom höjningarna i ifrågavarande
avseende.

Hushållningssällskapen måste givetvis söka nedbringa sina omkostnader i
alla avseenden under nu rådande förhållanden, och jag tror också, att det försiggår
ett medvetet och planmässigt arbete för att göra detta på alla sätt.
Samtidigt är det emellertid så, att riksdagen beslutar örn en hel mängd åtgärder,
vilkas utförande anförtros åt hushållningssällskapen, eller vilka, örn
de icke anförtros åt dem, i alla fall medföra ökade utgifter för sällskapen. En
sådan åtgärd var till exempel de av föregående års riksdag beslutade stödoch
ackordslånen, varvid planer upprättades av hushållningssällskapens befattningshavare
i mycket stor omfattning. Det var ett alldeles nytt arbete,
som hushållningssällskapen därmed fingo ta på sig, och de gjorde det givetvis
gärna och villigt, då åtgärderna avsågo att stödja jordbrukare, som hade svårigheter.
Det är också klart, att hushållningssällskapen alltjämt skola ställa
sig till förfogande, men det kan dock icke ske utan att det medför extra utgifter
för dem. Jag tror därför, att örn man nöjer sig med den nedsättning av
anslaget med 10 procent, som granskningsnämnden föreslagit, så är det tillräckligt.

Jag skall icke uppehålla tiden längre utan ber endast att med dessa korta
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Bengtsson i Kullen.

Chefen för jordbruksdepartementet herr statsrådet Sköld: Herr förste

vice talman! Som förut här har omnämnts, hade granskningsnämnden föreslagit
en nedsättning från 3,000,000 till 2,700,000 kronor av hushållningssällskapens
allmänna anslag i överensstämmelse med de förslag, som granskningsnämnden
framlade örn en motsvarande sänkning över lag av anslag. Vid
granskningen inom jordbruksdepartementet av denna fråga visade det sig emellertid,
att med anledning av det beslut, som Kungl. Maj:t fattat om förändring
i hästpremieringen och med anledning av de förslag, som förelädes riksdagen
örn förändring i nötboskapspremieringen, av anslaget till svinavelns befrämjande,
premieringen av mindre jordbruk o. s. v., blevo automatiskt hushållningssällskapens
utgifter mindre än vad de annars skulle ha blivit. Det skulle

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

89

Ang. anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
sålunda icke bli någon nedskärning med 10 procent utan endast en mindre nedskärning,
örn man följde granskningsnämndens förslag.

Det är alldeles självklart, att alla besparingar leda till svårigheter för de
institutioner, som drabbas därav. Jag tror emellertid icke, att man kan påstå,
att hushållningssällskapen skulle komma att alltför hårt drabbas av Kungl.
Maj:ts förevarande förslag. Det finns nämligen fortfarande vissa områden
beträffande hushållningssällskapens utgifter, där ytterligare nedpressningar
kunna ske. Som denna kammares ledamöter väl känna till, beslöts vid föregående
riksdag att genomföra besparingsreglemente för lantmätare och lantbruksingenjörer.
Motsvarande reglementen ha också utfärdats eller komma att
utfärdas för statens fiskeritjänsteman, för statskonsulenter och överhuvud taget
för alla sådana statens tjänstemän, som på grund av tjänsteutövning måste
befinna sig på resor. Det har inom finansdepartementet verkställts en utredning
rörande bland annat hushållningssällskapens utgifter för tjänstemännens
resor, och den utredningen har visat, att under förra året har för detta ändamål
använts en miljon kronor. Det har också visat sig, att de grunder, som av
hushållningssällskapen tillämpas för ersättningar till tjänstemännen, äro för
dessa tjänstemän förmånligare än de, som tillämpas för motsvarande statstjänstemän.
Det är därför regeringens avsikt att till hushållningssällskapen
rikta en uppmaning att genomföra motsvarande besparingsreglemente för sina
tjänstemän, som staten genomfört för sina. Kungl. Maj :t har ju ingen makt
att kommendera hushållningssällskapen att göra denna besparing, men om det
icke sker, ja, då får man till nästa års riksdag foga ett villkor till statsbidraget
av det innehåll, att dessa utgifter skola nedpressas. Jag menar alltså, att den
minskning av anslaget, som Kungl. Maj:t har ifrågasatt, kommer icke att trycka
hushållningssällskapen värre än de andra institutioner av motsvarande slag,
som fått sina anslag sänkta. Vi skola komma ihåg, att det är icke bara fråga
örn hushållningssällskapen. Det finnes en hel mängd andra föreningar, som
på liknande sätt få sina statsanslag minskade. I dag föreligga i detta betänkande
även anslagen till mosskulturföreningen, betes- och vallföreningen och
åtskilliga andra liknande institutioner. Det ligger i sakens natur, att det blir
icke möjligt att få myndigheters och statsunderstödda institutioners medverkan
till de besparingsåtgärder, som en fortsatt kris kommer att framtvinga,
örn icke man förfar med rättvisa och söker låta minskningen bliva rättvist avvägd
mellan de olika institutionerna. Jag vill för min del påstå, att Kungl.
Majlis förslag på denna punkt är mera riktigt avvägt än det förslag, som
jordbruksutskottets majoritet här framlägger. Därför, herr förste vice talman,
tillåter jag mig att för kammaren rekommendera Kungl. Maj :ts förslag,
som är lika med den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr förste vice talman! Det är naturligt vis

långt ifrån angenämt att, som utskottets majoritet här gjort, behöva föreslå
höjningar i anslag, som Kungl. Maj :t har begärt. Det är naturligtvis framför
allt i denna tid långt ifrån trevligt att göra det. Ty naturligtvis hysa
vi den allra största respekt för herr statsrådets besparingssträvanden,
som givetvis med hänsyn till den statsfinansiella situationen hava mycket fog
för sig.

Jag skulle emellertid vilja understryka, vad herr Hedlund i Häste här nyss
anfört, genom att säga, att visserligen är det sant, som statsrådet och tidigare
utskottets ordförande ha anfört, att vissa besparingar i utgiftshänscende kunna
göras av sällskapen därigenom, att premieringar och premieringsresor icke
komma till stånd under nästkommande budgetår i samma omfattning som hittills,
men det är lika sant, att hushållningssällskapen hava under de senare åren

90

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
fått sin verksamhet ytterligare utvecklad icke minst därigenom, att statsmakterna
under de senare åren lassat på hushållningssällskapen så ofantligt många
nya och utökade arbetsuppgifter. Tag t. ex. planläggningen och tillsynen avnyodlings-
och betesförbättringsarbetena viel ofullständiga jordbruk! Tag vidare
det förhållandet i betraktande, att här hava hushållningssällskapen under
sistlidna sommar fått — och få även i fortsättningen, förmodar jag ■— använda
sina konsulenter för att göra upp förslagen till förbättringsarbeten, som stödlånetagare
skola utföra för att på det sättet få återbetala en viss del av sina
stödlån. Inom det hushållningssällskap, vars förvaltningsutskott jag tillhört i
snart 20 års tid, hava vi under de senare åren, enligt vad vi räknat med, fått
våra utgifter för konsulenterna och deras resor ökade med 6,000—7,000 kronor
örn året blott på grund av de arbetsuppgifter, jag pekat på. Det är klart, att
för ett sällskap med en årsbudget på 60,000—65,000 kronor spela 6,000—7,000
kronor rätt stor roll.

Kungl. Maj :ts nu föreliggande förslag till anslag till hushållningssällskapen
för nästkommande budgetår hade visserligen sällskapen litet på känn, när man
gjorde upp sina stater för nu löpande budgetår. Jag tror, att man från lantbruksstyrelsens
sida lämnat underhandsmeddelanden till sällskapen örn, att man
räknade med att statsanslagen för deras vidkommande komme att minskas med
så och så mycket. Men det förslag, som på det sättet underställdes de olika
sällskapen, var just det förslag, som innefattas i jordbruksutskottets nu föreliggande
hemställan.

Ja, herr förste vice talman, ehuru jag gärna skulle vilja vara med örn att bidraga
till snart sagt varje besparing, så tror jag, att på den nu föreliggande
punkten, därest vi i fortsättningen vilja att hushållningssällskapen med deras
tjänstemän skola fylla de funktioner, som icke minst statsmakterna på senare
år ålagt dem, är det nog rimligt och riktigt, att de få det belopp, som utskottet
här föreslagit.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag skall bara tillåta mig säga ett par ord angående hela budgetläget med anledning
av föreliggande utskottsbetänkande. Det är det beklagliga med vår
budgetbehandling, att den sker på detta spridda sätt så, att även de stora sakerna
få behandlas i anknytning till ganska små detaljer. Jag är den förste
att erkänna, att icke rubbas budgeten av att man på en enstaka punkt ökar
ut Kungl. Maj:ts äskande med etthundratusen eller ett par hundratusen kronor.
Men det jag tror, att man måste uppmärksamma redan nu, det är att
man tillämpar samma principer över lag och icke anser sig ha rättighet att
vid den ena huvudtiteln gå fram på ett annat sätt än vid den andra. Nu är
saken den, att jordbruksutskottet har icke någon möjlighet att överblicka konsekvenserna
av vad det självt föreslagit, jag menar de konsekvenser, som skulle
följa, om man ville med samma argumentering höja Kungl. Maj :ts förslag
över hela linjen. _ Det är ingen, som betvivlar, att de argument, som framförts
i debatten för höjning av anslagen, äro vägande. Jag tror, att man kan överhuvud
taget säga, trots allt tal örn slöseri med statsmedel, som den svenska
riksdagen skulle göra sig skyldig till, att i stort sett äro de medel, som riksdagen
anslår, väl använda pengar. Jag tvivlar sålunda icke på och vågar
mig alls icke på ett omdöme sådant, att vad från jordbruksutskottet föreslås
skulle innebära något slags onödig utgift. Men vad jag tror mig kunna säga
efter att ha fått den överblick över de olika huvudtitlarna, som man tvingas
att taga, då man själv skall ha översyn över budgeten, är, att de skäl, som

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

91

Ang. anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
här anförts för höjning, kunna med precis samma styrka anföras vid en rad
andra anslag under alla de övriga huvudtitlarna. Det är ett faktum, att man
på alla punkter måst gå mycket hårt fram. Man har måst skära ned utgifter,
örn vilka de intresserade kunna säga, att gör man sänkningar, kommer
det att väsentligen begränsa möjligheterna till denna nyttiga verksamhet. Jag
vill sålunda endast, att kammaren vid avgörandet av denna sak erinrar sig,
att man icke kan se den helt isolerad. Då utskottet här sökt anknytning till
granskningsnämnden och tagit upp den siffra, som granskningsnämnden föreslagit,
tror jag, att jag kan påstå, att granskningsnämndens egna ledamöter
skulle vara de första att erkänna, att det läge, som förelåg, då de kommo fram
med sitt förslag på våren 1932, icke var ,så mörkt som det läge vi hade att
taga hänsyn till, dä denna budget uppgjordes. Jag kan försäkra, att åtminstone
en av granskningsnämndens ledamöter skulle, örn han varit här i kväll,
varit den förste, som understrukit, att detta förändrade och försämrade läge
medfört kravet på större begränsningar än han på våren 1932 ansåg vara nödvändiga,

Jag har velat säga detta i denna diskussion därför, att det är den första
diskussion rörande utgifter, där man kan behandla saken utan hänsyn till speciella
känslolägen, som göra sig gällande även vid behandlingen av utgiftsfrågor.
Jag syftar på, att när vi behandlade värnpliktsfrågan kunde man
icke med samma styrka framföra tvånget till besparingar. Jag skall gärna
erkänna, och jag tror, att kammaren är ense med mig, att det finnes vissa utgifter
för statens räkning, där man icke vill tillämpa precis samma synpunkter
som i fråga om alla andra. Den ene vill tillämpa särskilda synpunkter,
när det gäller militärutgifter, den andre på en annan punkt. Men här äro vi
för första gången framme vid en punkt, där jag tror det är möjligt att säga,
att man måste tillämpa samma regler som vid anslagen under övriga huvudtitlar.
Örn riksdagen på denna punkt skulle gå ett ganska gott stycke över
Kungl, Maj:ts förslag, tror jag, att konsekvensen måste bli, att man på en
råd andra punkter fortsätter att höja utgifterna. Det kan endast leda till,
att den skattehöjning, som ändå icke är så obetydlig, måste göras ännu större
än som förut visat, sig nödvändigt. Jag kan icke komma längre än till det
resultatet, att inom den nu givna budgetramen är det förslag rörande nionde
huvudtiteln, som på denna punkt behandlas, det högsta man kan komma till.
Örn man på denna punkt vill gå därutöver, så kommer man faktiskt över i en
annan budgetram,, som är vidare och som man då får tillämpa konsekvent även
på övriga huvudtitlar. Nu är jag övertygad, att man icke vill fortsätta på
den vägen, och att de, som här tala för detta större anslag, göra det i full
övertygelse örn, att när man kommer till andra höjningar, skall man sätta
stopp. Jag tror därlör, att det är riktigt att även nu tillämpa de principer,
som man är besluten att tillämpa i fortsättningen. Under sådana förhållanden
tror jag icke, att det är riktigt att gå utöver de summor, som Kungl.
Maj :t föreslagit.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr förste vice talman! Detta anslag gäl ler

kalenderåret 1933, liksom alla de punkter, som här finnas utbrutna från
huvudtiteln, äro sådana, som gälla kalenderåret 1933. För kalenderåret 1933
hava hushållningssällskapen uppgjort sina stater. De gjorde upp dem efter
meddelanden, som de fått från lantbruksstyrelsen och som voro byggda på besparingssakkunnigas
förslag, nämligen att de skulle räkna med en begränsning
till 2,700,000 kronor, d. v. s. en nedsättning med 300,000 kronor från det
förut utgående anslaget, vilket var 3,000,000 kronor. Det var i våras, som

92

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
granskningsnämnden behandlade detta ärende. Sedan dess har ju genom
Kungl. Majit i statsverkspropositionen vidtagits åtgärder, vilka man kan beräkna
för hushållningssällskapen medföra en besparing på 200,000 kronor.
Om man går ut från, att denna beräkning är riktig, skulle anslaget behöva
vara 2,500,000 kronor, d. v. s. samma belopp, som departementschefen föreslår
skola utgå efter nu gällande grunder. Men därtill har departementschefen
lagt 100,000 kronor, som Kungl. Majit skall hava att tilldela de hushållningssällskap,
vilkas ekonomi är svagast och som hava svårt att fullgöra sina förbindelser.
Jag tror, att under sådana omständigheter och om man räknar med

— vilket utskottets majoritet icke gjort — de utgiftsminskningar, som skett,
kan man gott följa Kungl. Majits förslag. Nu försvann ju —■ efter andra
kammarens beslut åtminstone —- en post på 65,000 kronor till nötboskapsaveln.
Så hava vi anslaget till premiering av de små jordbruken och de andra
anslag, som herr statsrådet nämnde. Sammanlagt räknas i statsverkspropositionen,
att det för hushållningssällskapen skall medföra en besparing på

200,000 kronor. Om då de hava byggt sin ekonomi och sin stat på granskningsnämndens
utlåtande -— vilket de hade rätt att göra och vilket man begärde
att de skulle göra — hava de att räkna med, att på grund av de av statsmakterna
vidtagna åtgärderna få de emotse en besparing på 200,000 kronor.
Därtill finnes ändå ett belopp av 100,000 kronor, som kan tilldelas dem, som
hava det sämst ställt. Den senare principen tycker jag är alldeles riktig. Det
har ingen protesterat mot i utskottet, varken majoriteten eller reservanterna.
Det är en princip, som tillämpats på andra områden. När det t. ex. gäller att
tilldela skogsvårdsstyrelserna anslag, är det en viss procent, som ställes till
Kungl. Maj :ts förfogande och tilldelas dem, som äro i behov därav. Samma
princip har man nu tillämpat på detta område.

Vad beträffar hushållningssällskapen och de stora arbetsuppgifter, som de
haft på grund av stödlånen, så erkänner jag, att de hava haft mycket att
göra. Men åtminstone inom det län jag tillhör har man icke behövt anlita
någon extra personal, utan det har nog varit så, att man hade litet att göra
förut och har fått full sysselsättning nu. Jag tror icke, att man behöver
göra andra utgifter än möjligen till ökade resor. Men kommer det ett besparingsreglemente
till stånd, kanske det inbringar 70.000—80,000 kronor för
hushållningssällskapen •— ifall det blir accepterat. Men det kan icke Kungl.
Majit ålägga dem. Under sådana omständigheter finner jag ingen anledning

— särskilt med den utgång, som den föregående frågan örn de 65,000 kronorna
fick — att höja anslaget, vilket i själva verket med de besparingar,
som uppstå, betyder, att hushållningssällskapen få 100,000 kronor mer än vad
besparingsnämnden tänkte sig. Ty då var det aldrig tal örn att slopa vad
nu är tilltänkt. Det var redan i början av 1932, på våren 1932, som besparingsnämndens
förslag kom, och då hade man icke tagit befattning med
detta.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr förste vice talmannen gav propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på bifall till
den vid punkten fogade reservationen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med innehållet i den senare propositionen.

Punkterna 25—51.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 februari e. ra.

Nr 15.

93

Punkten 52, angående statsbidrag till nyodling och betesförbättring även- Äng. stats som

stenröjning å ofullständiga jordbruk. bidrag till ny odling

och

Under punkten 126 av förevarande huvudtitel hade Kungl. Maj:t föreslagit beteaf Mätt. -riksdagen att för utlämnande under 1934 av statsbidrag till nyodling och be- m■ "*•
tesförhättring ävensom stenröjning å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret
1933/1934 ett extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor.

I anledning av detta förslag hade inom riksdagen väckts följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen:

motionen I: 148 av herr Tjällgren ni. fl., likalydande med motionen 11:282
av herr Nyblom m. fl., vari hemställts, bland annat, att riksdagen måtte höja
anslaget för nyodling och betesförbättring ävensom stenröjning å ofullständiga
jordbruk från 1,200,000 kronor till 1,500,000 kronor, samt att härför erforderliga
medel måtte utgå av för arbetslöshetens bekämpande avsedda medel;

motionen 11:361 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att för utlämnande under 1934 av statsbidrag till nyodling och
betesförbättring ävensom till stenröjning och till jordkörning av myrjord å
ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 1,300,000 kronor, varav 100,000 kronor skulle avses för utlämnande
av bidrag till jordkörning av myrjord; samt

motionen II: 370 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd, vari
beträffande nu ifrågavarande anslag hemställts, att detta anslag måtte bestämmas
till 1,300,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och med avslag
å motionerna 1:148 och II: 282 ävensom å motionerna II: 361 beträffande anslagsbeloppet
och å II: 370, i vad den berörde nu förevarande anslag, för
utlämnande under 1934 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring ävensom
stenröjning å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1933/1934 ett
extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor;

2) med anledning av motionen 11:361 i övrigt anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta föranstalta örn utredning huruvida och i vad mån från ifrågavarande
anslag bidrag finge utgå jämväl för jordförbättring genom påförande av mineraljord
å myrjord (jordkörning) ävensom för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförda:

Herr Nyblom: Herr talman! Säborn motionär i denna fråga skall jag be

att få säga några ord. Det anslag på 1,200,000 kronor, som Kungl. Maj :t här
har föreslagit till nyodling och betesförbättring ävensom stenröjning å ofullständiga
jordbruk, är alldeles för litet i förhållande till det stora anslagsbehov,
som föreligger, och det är alldeles för litet i förhållande till den goda användning,
till vilken dessa medel komma. När lantbruksstyrelsen avlät en skrivelse
i augusti i fjol, påpekade man, att det förefanns ett anslagsbehov, som steg
till cirka 2ll2 miljoner kronor men man hade endast 1.2 miljoner kronor till
förfogande. Det var med detta som utgångspunkt som vi vågade lägga fram
en motion innebärande en utökning av det av Kungl. Maj :t begärda anslaget
med 300,000 kronor. Vi ansågo, att denna utökning visserligen var blygsam
men att den kunde försvaras och i varje fall var önskvärd.

Meningen med detta anslag är, att små jordbrukarhem, som icke kunna skänka
sin ägare fullständig försörjning och bärgning, skulle kunna utökas, så
att de omsider skulle kunna göra ägaren mindre beroende av arbetsinkomster

94

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. statsbidrag till nyodling och betesförbättring m. m. (Forts.)
utom hemmet. Klart är, att detta har en avsevärd betydelse i dessa tider, då
arbetslösheten griper omkring sig med varje dag. Klart är, att man måste inse
betydelsen av att de människor, som redan lia sin bärgning vid jordbruket,
kunna bibehållas där och också bringas därhän, att de kunna klara sig bättre,
än vad nu är fallet. Det har från skilda håll i dessa dagar och även här i
Stockholm höjts ropet: tillbaka till jorden! Kanske detta rop är riktigt och
kanske det också i viss mån innebär en lösning av de stora problemen i tiden.
Men man bör kanske i första hand tänka på att de människor, som redan
finnas i jordbruket, kunna klara sig och bevara sin ställning. Mångå av de
små jordbrukare, som det här gäller, äro beroende av bland annat skogsarbete.
I denna tid, då depressionen lagt sin förlamande hand även över skogshanteringen,
är det av stor betydelse, att man ser till, att dessa människor få någon
slags kompensation. Jag tror, att många av dessa små jordbrukare, som
ha skogsarbete som extrainkomst, skulle med glädje hälsa möjligheten att få
del av det anslag, som här bjudes.

Tyvärr har utskottet icke kunnat beakta, vad vi motionärer här föreslagit,
och med hänvisning till de statsfinansiella svårigheterna funnit det omöjligt
att utöka detta anslag med 300,000 kronor. Det är alldeles givet, att vi icke
förbisett de statsfinansiella svårigheterna eller att man måste spara, så gott
man kan spara, men vi ha icke heller föreslagit, att dessa 300,000 kronor skulle
anslås på det sättet, att de skulle utöka budgeten. Vi föreslå, att dessa 300,000
kronor tagas av de medel, som givas till arbetslöshetens bekämpande, därför
att vi anse, att den verksamhet, som man här med detta anslag vill främja,
är av den karaktär, att man mycket väl kan försvara den åtgärden att taga
dessa 300,000 kronor av arbetslöshetsmedel. Det är rätt stora summor, som
man vill att riksdagen i år skall bevilja till arbetslöshetens bekämpande. Dessa
300,000 kronor äro endast en bråkdel. Det är icke för mycket, örn landsbygdens
fattiga jordbrukarhem komma i åtnjutande av detta i den form, som
detta anslag innebär.

Vill man för övrigt bedriva sparsamhet, saknas icke möjlighet för riksdagen
att göra det. Det finns nog poster i den föreliggande budgeten, där sparsamhet
kan iakttagas. Jag vill endast erinra örn en sådan punkt som dyrtidstilläggen,
där riksdagen kan, örn den har verklig sparsamhetsvilja, vidtaga sådana
åtgärder, att ett flertal miljoner kunna sparas och i så fall kanske komma
att användas för sådana ändamål, där de komma de fattiga och behövande
till godo.

Jag beklagar på det livligaste, att icke vår framställning vunnit beaktande
av utskottet, men jag hoppas också att kunna få fram denna sak till prövning
i ett annat sammanhang. Jag är alldeles förvissad om att det är utsiktslöst att
här i dag tala för bifall till den motion, vi framburit, men med hänsyn till den
klart dokumenterade otillräckligheten av det anslag, som det här är fråga örn,
och med hänsyn till den stora betydelse, som detta anslag har för stora grupper
av det fattiga småfolket ute på landsbygden, vill jag dock yrka bifall till
den av mig och mina kamrater väckta motionen nr 282.

Med herr Nyblom förenade sig herrar Werner i Höjen, Beck och Wallén.

Herr Sandberg: Herr talman! Jag kan till fullo instämma med den föregående
ärade talaren i hans framställning i fråga om det verkligt stora behovet
av det anslag, som nu är i fråga. Jag är emellertid icke säker örn att det
varit möjligt för jordbruksutskottet att tillstyrka framställningen om överförande
av medel från en huvudtitel till en annan, och jag tvivlar på att det är
formellt möjligt att framställa det yrkande, som herr Nyblom gjort. Jag

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

95

Äng. statsbidrag till nyodling och betesförbättring m. m. (Forts.)
begärde emellertid ordet, herr talman, för att uttala mili oell mina medmotionärers
tillfredsställelse över att vad vi i vår motion yrkat i viss utsträckning''
vunnit bifall i utskottets föreliggande hemställan, och jag vill till detta anknyta
några reflexioner.

Den motion vi lia väckt går ju ut på att från det här ifrågavarande anslaget
till nyodling, betesförbättring och stenröjning också skall få utgå bidrag för
jordförbättring på det sättet, att man kan erhålla bidrag för att å myrjord
påföra lämplig mineraljord, en kulturåtgärd, som vi sålunda föreslå skall
bli föremål för statsunderstöd. Denna s. k. jordkörning är en åtgärd som
står i full överensstämmelse med karaktären av den verksamhet, som för övrigt
främjas genom här ifrågavarande anslag, och jag vill säga, att det är en
mycket betydelsefull sak, som här ifrågasattes, såväl i fråga om arbetets betydelse
ur jordbrukssynpunkt, som ur den synpunkten, att dessa arbeten utgöra
ett lämpligt sätt att motverka den arbetslöshet, sorn är till finnandes även bland
de grupper, som beröras av detta anslag, nämligen småbrukarna, icke minst
i Norrland. Arbetslöshet råder också bland dessa, även örn de icke direkt
äro registrerade som arbetslösa.

. Utskottet hemställer nu, att »Kungl. Majit ville låta föranstalta örn utredning
huruvida och i vad mån från ifrågavarande anslag bidrag må utgå jämväl
för jordförbättring genom påförande av mineraljord å myrjord (jordkörning)
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda».
Denna utskottets hemställan är ju, som jag nämnde, tacknämlig och
innebär ett bifall i viss utsträckning till vår motion. Vi hade emellertid yrkat,
att detta anslag samtidigt skulle ökas med 100,000 kronor. Vi förstå dock
utskottets läge. Vi lia ju här blivit allvarligt påminta örn de statsfinansiella
svårigheterna, men jag kan ändå icke annat än beklaga, att det icke varit möjligt
för utskottet att finna någon utväg till att redan nu medgiva viss utökning
av anslaget. Ty hade så skett, hade det nog varit möjligt att också finna en
utväg att snabbt utreda frågan örn formerna för detta bidrags utgående. Jag
tror nämligen,^ att man kan säga örn denna sak, att ärendet brådskar. Nu
kommer det, såvitt jag förstår, att dröja nästan ett par år, innan vad som här
ifrågasattes kan komma i tillämpning, då ärendet först skall föreläggas nästa
riksdag i utrett skick. I detta sammanhang vill jag därför säga, att det torde
kanhända vara möjligt, och i alla händelser önskvärt, att taga upp denna sak i
samband med frågan om användningen av det stora anslaget till arbetslöshetens
lindrande, som uppförts under femte huvudtiteln. Det torde måhända
vara möjligt att i det sammanhanget tillfälligt tillgodose de önskemål, för vilka
vi här gjort oss till tolk, snabbare, än vad som blir fallet, örn detta ärende
skall gå i den vanliga tågordningen. Örn herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
varit närvarande nu, skulle jag velat rikta en varm vädjan
till honom att, så långt det är honom möjligt, söka befrämja en sådan anordning,
som jag här nämnt.

Vidare vill jag till sist framhålla ett par önskemål i detta sammanhang. Då
frågan framkommer, som jag hoppas, till nästa riksdag i det skick, att förslaget
innebär ett bifall till vad som i vår motion föreslagits, ber jag få uttala
den förhoppningen, att det också måtte innehålla ett förslag örn en betydande
utökning av ifrågavarande anslag, ty i annat fall är det hela meningslöst. Som
redan av den näst föregående ärade talaren påpekats, är behovet av dessa bidrag
för de ändamål, för vilka de nu utgå, synnerligen stort. Jag tror också,
att det kan vara befogat att göra gällande, att en ökning kan och bär ske av
detta anslag trots de svåra tider, vari vi befinna oss i finansiellt hänseende, då
det ju gäller ett anslag, som särskilt är ägnat att motverka arbetslösheten.

Annu ett önskemål skulle jag vilja framföra, nämligen att då det blir fråga

96

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. statsbidrag till nyodling och betesförbättring m. m. (Forts.)
om att genom detta anslag tillgodose den nya form av verksamhet, som vi motionärer
föreslagit, det då ina kunna göras under så enkla former som möjligt.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att det är att beklaga, att departementschefen
för sin del icke kunnat tillstyrka förslaget örn vissa förenklingar
i den nuvarande ordningen för hushållningssällskapens utlämnande av
bidrag till nyodling och betesförbättring. Jag tror, att det vore skäl i att överväga,
om det icke är möjligt att på ett enklare sätt än genom t. ex. den arbetskrävande
växling av kontrakt, som nu sker, vinna nödig kontroll över denna
verksamhet. Jag finner, att detta blir så mycket mera nödvändigt, om denna
verksamhet utvidgas att omfatta allt flera grenar.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan.

I detta anförande, under vilket herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Brännström.

Herr Johansson i Uppmälby: Herr talman! Jag vill först säga några

ord i anledning av herr Sandbergs motion och det jakande, som där framställts.
Vi ha i utskottet, som han påpekade, varit sympatiskt stämda mot hans motion.
Men då där begäres ett anslag på 100,000 kronor till i motionen angivna ändamål,
kan det icke innebära något annat än några små försök, på några få platser.
Men då det blev fråga örn, efter vilka grunder statsbidraget skulle utgå till
dessa försök, voro vi icke mäktiga att lösa den frågan, utan vi voro alla ense
örn att den saken skulle få lösas av myndigheterna, vilka grunder vi skulle tilllämpa
och vilken kontroll som skulle läggas på denna verksamhet. Vi enades då
örn att skriva till Kungl. Maj :t och begära att få dessa grunder klarlagda. Det
är klart, att det är riktigt, som herr Sandberg säger, att frågan har den största,
betydelse, men det gäller icke bara i Norrbotten och Västerbotten utan även^i
mellersta och södra Sverige, där man har dessa ofantliga mossar, som äro något
odlade men, örn man icke påför dem mineraljord, icke kunna bli fullbordat
odlade. Jag hoppas, att saken kommer upp igen och att vi då från ämbetsverken
få förslag, hur man skall ordna denna sak. Den är icke så lätt att
ordna som om det bara gällde att bevilja 100,000 kronor. Om riksdagen skulle
fatta beslut i denna fråga, borde de, som skulle verkställa riksdagens beslut,
få direktiv givna, hur det skall förfaras i detta fall.

Om jag övergår till den andra motionen, till vilken det yrkats bifall och som
avser en höjning av anslaget med 300,000 kronor, så får jag säga, att vi ha ju
fått en proposition örn ett anslag på 10 miljoner kronor — i fjol var det 15
miljoner kronor —■ till en behövlig stödaktion åt jordbruket. Jag har den erfarenheten
från det jag suttit i länsnämnden, att största delen av de 375,000
kronor, som vi fingo av detta anslag i Södermanlands län, har gått till lån,
vilka skola återbetalas genom ett visst arbete, varigenom förbättringar komma
till stånd. Det har varit täckdikning, nyodling, betesförbättring, stenröjning
och till och med jordkörning. Under sådana förhållanden har det funnits möjlighet
under det gångna året och blir under det kommande att utöver detta anslag
för nyodling och betesförbättring och dylikt låta dem, som ha det allra
sämst ekonomiskt ställt, få lån, som anses återbetalda, när de fullgjort denna
skyldighet.

Beträffande frågan om ökning av anslaget i övrigt med 300,000 kronor har
i den motion, som avgivits av herr Nyblom, liksom i en likalydande motion
av herr Tjällgren i första kammaren hemställts, att man skall höja anslaget
på nionde huvudtiteln med 300,000 kronor utöver vad Kungl. Majit har föreslagit
men att dessa 300,000 kronor skulle tagas från femte huvudtiteln. Vi
lia ingen befogenhet att gå in på ett annat utskotts område. Vi måste hålla

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

97

Äng. statsbidrag till nyodling och betes förbättring m. m. (Forts.)
oss på vårt gebit. Jag ifrågasatte i utskottet, huruvida man skulle stryka
denna punkt ur huvudtiteln och överlämna den liksom en annan punkt, där
det gäller skogsutdikningar, tror jag, till ett möjligen blivande särskilt utskott.
Men det ville icke utskottsledamöterna vara med på. Denna punkt
har stått i huvudtiteln i många år. När den kom dit, kom den icke dit i form

av arbetslöshetsanslag utan av sociala skäl och följaktligen ville man bibe hålla

den där. Jag kan ju nämna för den ärade motionären från andra
kammaren,. att hans medmotionär i första kammaren icke ville, att detta

skulle gå ifrån jordbruksutskottet och att han ansåg sig förhindrad att

i jordbruksutskottet yrka bifall till sin egen motion. Visserligen har han
avgivit en blank . reservation, men den förklarade han att han satt dit
för att rädda sin själ. Jag vet icke, örn han kan göra det för evigheten med
detta, men det räddar honom kanske, så länge han lever.

Emellertid faller, detta, som sagt, utanför jordbruksutskottets befogenhet.
Då skulle man ^antingen ha anordnat ett sammansatt stats- och jordbruksutskott
eller också hänskjutit frågan till ett särskilt utskott. Men därigenom
skulle även frågan ha fallit bort i huvudtiteln, och anslaget kommit att betraktas
såsom ett arbetslöshetsanslag. Och därefter finge herrarna kanske
mycket svårt att få in anslaget igen under huvudtiteln. Därför vill jag för
min del icke släppa denna punkt. Anslaget har icke från första början kommit
till såsom ett arbetslöshetsunderstöd, utan det har kommit till av sociala
skäl, nämligen för att göra de mindre jordbruken mera bärkraftiga genom nyodling,
betesförbättring och stenröjning. Det har varit ett socialt intresse, som
riksdagen beaktat. Jag tror därför knappast, att ett yrkande kan framställas
örn att riksdagen skulle besluta att med medel ifrån ett anslag, som ligger på
en annan huvudtitel, höja ett anslag på jordbrukshuvudtiteln. Det är någonting
nytt, och jag kan icke förklara det på annat sätt, än att det beror på, att
den, som skrivit motionen, är nykomling här och därför icke är inne i de enklaste
parlamentariska former, som man tillämpar i riksdagsarbetet. Men jag
hoppas, att han, örn han får vara med några år, lär sig, att den gubben går
icke. Det stöter på patrull, därför att varje utskott måste hålla sig inom sitt
arbetsområde.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyblom: Herr talman! Då vi kastade fram denna motion, så var

den alldeles givet avsedd såsom en trevare. Vi tänkte se, örn det fanns någon
möjlighet att arbetslöshetsmedel kunde erhållas för det ändamål, vartill här
ifrågavarande anslag skall användas. Vi voro ju icke säkra på vår sak, men
vi ville i. varje fall göra ett försök.

För min del beklagar jag. att icke denna motion liksom även själva huvudmotionen
blivit hänvisad till det särskilda utskott, som väl kommer att tillsättas
för behandling av arbetslöshetsfrågorna. Jag beklagar detta, därför att
det skulle givetvis hava varit av stort intresse att få dessa frågor behandlade
av ett särski^utskott. Men då detta icke kunnat ske. måste man viii finna sig
i, att denna fråga nu faller. .Tåg kan ju kanske med tacksamhet taga emot den
admonition, som. utskottets ärade ordförande givit mig och min medmotionär,
liksom hans.anvisning om, huru man över huvud i ett fall som detta skall förfara.
Men jag vill också säga, att det är givetvis vår förhoppning, att denna
fråga icke skall hava fallit alldeles platt till marken, utan att vi möjligen senare^
någon form skola kunna återkomma till den plan, som vi varit inne på.

_ Då det sålunda skulle, kunna stöta på formella hinder att här fatta ett beslut
sådant som vi föreslagit i motionen, kan jag naturligtvis icke vidhålla mitt
yrkande örn bifall till motionen. Men jag vill uttala den förhoppningen, att

Andra hammarens protolcoll 1033. Nr 1F>. 7

98

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Äng. statsbidrag till nyodling och betes förbättring m. m. (Forts.)
de tankar, som vi fört fram i motionen, dock så småningom skola kunna vinna
beaktande till förmån för de fattiga och betryckta folkgrupper, som man genom
detta anslag velat komma till hjälp och bistånd.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 53—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Härefter föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.; .

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
lägenheten Slantbacken å Grängesbergs gruvskog;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse av
mark från kronoparken Åsen för utvidgning av akademiska sjukhusets i
Uppsala tomt; _ o

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga markområden;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av Vännäs lägerplats;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
Grytans artilleriskjutfält;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående av
vissa hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordningom
ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn skogsvårdsavgift
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Äng. skogs- Vid nu skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande, nr 14, i anvårdsavgiften
ledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser rörande
användandet av skogsvårdsavgiften för avverkning av skog å kyrklig fastigkyrklig
het, erhölls ordet på begäran av motionären, herr Pehrsson i Göteborg, som

fastighet.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

99

Äng. skog svårdsavgif ten för avverkning av skog å kyrklig fastighet.

(Forts.)

anförde: Herr talman! Som motivering för den motion, som jordbruksutskottets
förevarande utlåtande behandlar, hade jag anfört, att det syntes icke vara
rättvist, att skogsvårdsavgifterna för avverkning av skog på kyrkliga fastigheter
skulle gå till skogsvårdsstyrelserna, då nu dessa fastigheter ligga under
pastorats- och stiftsnämnder, utan att de i stället borde gå till stiftsnämnderna.
I denna min motivering har jag fått understöd av jordbruksutskottet självt i
det utlåtande, som nyss behandlades här under nr 13, där det säges, att det
synes även utskottet ur ren principsynpunkt vara tilltalande »att, såsom domänstyrelsen
vid flera tilfällen påyrkat, från skyldighet att erlägga skogsvårdsavgift
undantaga de skogar, som icke stå under skogsvårdsstyrelsernas
uppsikt». Nu har som skäl för avslag hänvisats i utskottets nämnda motivering
till att en förändring av skogsvårdsavgiftsförordningen i motionens
syfte skulle medföra en omläggning av taxerings- och uppbördsförfarandet,
som skulle rent tekniskt bli ganska besvärlig och kostsam. Men utskottet har
i sitt utlåtande ställt i utsikt en kompensation som jag vill peka på. Det säger
nämligen, om ock med något vaga ord, att det förefaller ingalunda otänkbart,
att den nya förvaltningsordningen sedan skall »kompletteras därhän, att
även kyrkoskogarna få viss nytta av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet». Jag
har velat påpeka detta för dem det vederbör. Det är ju en anvisning för att
icke säga ett direktiv, som jordbruksutskottet här gjort skogsvårdsstyrelserna
för deras handhavande av sin uppgift »att främja skogshushållningen genom
utbredande av kunskap i skogsskötsel, beviljande av bidrag till och utförande
av arbeten för skogskultur samt vidtagande i övrigt av åtgärder, ägnade att
befordra en förbättrad skogshushållning». Således skulle som en kompensation
för dessa skogsvårdsavgifter skogsvårdsstyrelsernas verksamhet jämväl
kunna komma kyrkoskogarna till nytta. Blir detta verklighet och sålunda
detta utskottets direktiv gällande för skogsvårdsstyrelserna, så har därmed
säkert givits mera än vad jag genom min motion åsyftat. Sedan gäller det
att även de det vederbör ute i bygderna taga detta ad notam, och begära att
också de få taga skogsvårdsstyrelsernas tjänst i anspråk.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra utan endast detta påpekande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Slutligen föredrogos vart för sig jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) ;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning, i
samband med försäljning av kronan tillhöriga Via mantal Vännäs nr 22 i
Överkalix socken av Norrbottens län, av viss fordran;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts uroposition angående avlösning av
arrenderätten till Lindhovs kungsgård i Hallands län; och

nr 19, i anledning av väckt motion angående åtgärder för ordnande av avsättningen
utav 1932 års potatisskörd.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

100

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

§ 8.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

År 1933 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
ock revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda til

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg, med

» Rodhe, C. IF., överstelöjtnant, Göteborg, »

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg, »

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott, »

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö, med

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö, »

» Hultgren, Anton, landstingsman, Reslöv, Marieholm, »

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal, »

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön, med

» Minör, P. A., landstingsman, Falun, »

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand, »

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station, »

vid kontoret i Gävle

herr Hellström, H., kapten, Gävle, med

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle, »

» Nygren, G., konduktör, Gävle, »

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle, »

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Våxtorp, med

» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge, »

» Brodin, O., direktör, Halmstad, »

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg, »

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs, med

» Törner, A., direktör, Härnösand, »

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand, »

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik, »

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, »

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna, »

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping, »

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,
38 » ,

38 » ,

38 » ;

38 röster,

38 » ,

38 » ,

38 » ;

Onsdagen den 22 februari e. m. Nr 15. 101

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar, med 38 röster,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås, » 38 » ,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar, » 38 » ,

» Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar, » 38 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby, med 38 röster,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona, » 38 » ,

.» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona, » 38 » ,

» Bergdahl, Axel, kamrer, Karlskrona, » 38 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad, med 38 röster,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse, » 38 » ,

» Ferm, E. D., lantbrukare, Skåre, » 38 » ,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned, » 38 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad, med 38 röster,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöv, » 38 » ,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad, » 38 » ,

» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S:t Olof, » 38 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby, med 38 röster,

friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa, » 38 » ,

herr Hanzén, Jredaktör, Linköping. » 38 » ,

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping, » 38 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn, med 38 röster,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad, » 38 » ,

» Nycander, H., landstingsdirektör, Luleå, » 38 » ,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå, » 38 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping, med 38 röster,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg, » 38 » ,

» Kjelldorff, 1. W., lantbrukare, Delebäck, Hova, » 38 » ,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad, » 38 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna, med 38 röster,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping, » 38 » ,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång, » 38 » ,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby, » 38 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm, med 38 röster,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena, » 38 » ,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker, » 38 » ,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping, » 38 » ;

102

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

vid kontoret i Sundsvall

herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,
» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. H., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,

» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve, Vamlingbo,
» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

[» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

vid kontoret i Vänersborg

herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Carlsson, Herman, f. d. riksdagsman, Herrljunga,

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,
» Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,
» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård, Väckelsång,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Vindahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Åqvist, Torsten, direktör, Örebro,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

Nr 15.

103

Onsdagen den 22 februari e. m.

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, O. P., affärschef, Östersund,

» Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Trångsviken,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ,

» 38 » ;

^suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Jensen, Christian, kamrer, Malmö,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,
» Ryding, Nils, rådman, Malmö,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Falun

herr Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand,

» Smedh, Herman, f. d. riksdagsman, Bergkarlås, Mora Noret,
» Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,

» Norell, J. A., fabrikör. Söderhamn,

» Svedberg, J. N., f. d. riksdagsman, Helsingmo,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Halmstad

herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Härnösand

herr Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Häxmon, Ådalsliden,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Malmqvist, Gust., fabrikör, Tranås,

» Holstensson, Allan, lantbrukare, Alversjö, Eksjö,

»> Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,
» Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

med 39 röster,

i) 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

104

Nr 15.

Onsdagen den 22 februari e. m.

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Olsson, Edv., f. d. riksdagsman, Borgholm,

» Lindberg, Frits, glasslipare, Nybro,

» Thorén, Philip, konduktör, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Thorssell, Karl, kamrerare, Ronneby,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Karlstad

herr Löfberg, Anders, grosshandlare, Karlstad,

» Nilsson, Nils, Högsäter, Värmlands Nysäter,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
» Eliesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,
» Jeppsson, Emil, landstingsman, Hareberga, Broby,
» Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Fredriksson, L., landstingsman, Vä,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

» Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

» Widlund, O., rådman, Luleå,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Svedberg, Albin, rektor, Boden,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Sundström, Walter, folkskollärare, Skövde,

» Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,

» Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga,

» Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

Onsdagen den 22 februari e. m.

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Eriksson, C. J., landstingsman, Rosenhill, Almunge,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander,

» Nilsson, C. O., redaktör, Visby,

» Palmgvist, K. V., nämndeman, Bomarve, Bander,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

vid kontoret i Vänersborg

herr Johansson, A. E., lantbrukare, Kråkered, Borås,

» Kjerrulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Salfving, Knut, banmästare, Bohus,

vid kontoret i Västerås

herr Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,

» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

vid kontoret i Växjö

herr Pettersson, Herman, häradsdomare, Hålstenssko, Tolg,

» Karlsson, A. R., nämndeman, Berg, Släthög,

» Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

vid kontoret i Örebro

herr Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,
» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Lindal, Gust., Överbanmästare, Örebro,

» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,

Andra kammarens protokoll 1933. Nr ]5.

Nr 15. 105

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster*

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster

» 39 »

» 39 » ;

» 39 » ,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 3^ » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

8

106 Nr 15. Onsdagen den 22 februari e. m.

vid kontoret i Ostersund

herr Holm, Sigurd, typograf, Östersund, med 39 röster,

» Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng, » 39 »

» Olsson, Olof, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön, » 39 » ,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla, » 39 » ;

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal röster,
blivit genom lottning bestämd.

Joh. Nilsson. O. Johansson,

Edsbyn.

C. P. Wahlmark. Nestor Hammarlund.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige
i riksbanken som vederbörande avdelningskontor och de valda meddelande örn
valens utgång.

§ 9-

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från konstitutionsutskottet:

nr 39, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
nr 40, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 41, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
nr 42, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 43, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 44, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
nr 45, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar; och
nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande;
samt

från bankoutskottet, nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till grundförstärkningsarbeten
å kammarrättens hus i Stockholm; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta åtgärder
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15
december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 9, angående särskild ersättning åt sekreteraren hos bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition nr 84 med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 15.

107

den 17 juni 1932 (nr 244) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet
i förhållande till utlandet, dels ock i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring;
och

nr 6, i anledning av väckta motioner angående revision av lagen om allmän
pensionsförsäkring ävensom angående höjning av de enligt nämnda lag utgående
pensionstillägg med mera.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11.

§ 12.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Johanson i Huskvarna	under	5	dagar	fr. o. m.
	Borg	>	3	»	»
»	Danielsson	3-	6
»	Olsson i Rimforsa	»	4
>	Westerdahl		2	2>	y>
	Magnusson i Kalmar	»	5	2>	»
»	Andersson i Löbbo	2>	2
>	Jönsson i Boa	T>	6	»
	Osberg		6		»
2>	Carlström	>	8	2>	:»
	Andersson i Falkenberg	3>	6	»	»
»	Heiding	2>	6		3>
2>	Karlsson i Munkedal	2>	4		2/
»	Gustafson i Vimmerby		6		*
2>	Johanson i Hallagården	>	4		>
>	Rydberg		4
>	Brännberg		7	>	2>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.15 e. m.

den 24 fehr.,

» 25 >

» 23 »

» 24 »

» 27 »

» 25 »

» 23 »

» 23 *

» 25 »

» 24 »

» 23 »

» 23 »

» 23 »

» 24 »

» 25 >

» 25 » och

» 25 » .

In fidem
Per Cronvall.