RIKSDAGENS PROTOKOLL.

1933. Första kammaren. Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Schlyter avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 124, angående överlämnande till Svenska jordbrukskreditkassan av svenska
statens obligationer till visst belopp;

nr 128, angående försäljning av statens spannmålslagerbus i Vara; samt
nr 129, angående anslag för anskaffande av ett isbrytande undersökningsocb
bevakningsfartyg för havsfiskets behov.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: År

1933 den 21 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg

herr Dahlström, A., expeditionsföreståndare, Göteborg,

» Rodhe, G. W., överstelöjtnant, Göteborg,

» Hjort, Gustaf, direktör, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Hultgren, Anton, landstingsman, Reslöv, Marieholm,

» Weibull, Alexander, lantbrukare, Sofieholm, Kulladal,

vid kontoret i Falun

herr Olsson, Åhlmans Olof, f. d. riksdagsman, Insjön,

» Minör, P. A., landstingsman, Falun,

» Eronn, A., f. d. riksdagsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

vid kontoret i Gävle

herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Nygren, G., konduktör, Gävle,

» Nyberg, N. A., trävaruhandlare, Gävle,

Första kammarens protokoll 1083. Nr lb.

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Våxtorp,
» Svensson, Gustav, skomakaremästare, Slöinge,

» Brodin, O., direktör, Halmstad,

» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

vid kontoret i Härnösand

herr Berglund, Enar, landstingsman, Strömnäs,

» Törner, A., direktör, Härnösand,

» Hesse, Samuel, advokat, Härnösand,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd, med 38 röster,
» Andrén, Fredrik, ingenjör, Jönköping, »

» Pettersson, J. Äng., landstingsman, Huskvarna, »

» Fors, N., ekonomichef, Jönköping, »

38
38 »

38 »

vid kontoret i Kalmar

herr Nilsson, V., ekonomichef, Kalmar,

» Modéer, Seth, handlande, Mönsterås,

» Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Wirell, Emil, sekreterare, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,

» Berg, Robert, f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Kloo, O., f. d. riksdagsman, Karlskrona,

» Bergdahl, Axel, kamrer, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Lindh, A., landstingskamrer, Karlstad,

» Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Ferm, E. I)., lantbrukare, Skåre,

» Flognfält, G., f. d. riksdagsman, Flogned,

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Karstad, Österslöv,

» Berglund, Allan, landstingskamrer, Kristianstad,

» Åkesson, J. A., f. d. riksdagsman, Raskarum, S:t Olof,

med 38 röster,

» 38 » ,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

vid kontoret i Linköping

herr Träff, J. A., f. d. riksdagsman, Mjölby,
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,
herr Hanzén, J., redaktör, Linköping.

» Rydén, C., järnvägskontrollör, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Bäckström, Amandus, kommissionär, Öjebyn,

» Sandström, Robert, handlande, Gammelstad,

» Nycander, H., landstingsdirektör, Luleå,

» Groth, Gustaf, konsul, Luleå,

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

Onsdagen den 22 februari f. m.

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Andersson, Justus, kommunalordförande, Karlsborg,

» Kjelldorff, I. W., lantbrukare, Delebäck, Hova,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Lagerbäck, E. A., kassör, Norrköping,

» Eriksson, Josef, f. d. riksdagsman, Finspång,

» Jonsson, Edvard, inspektor, Fiskeby,

vid kontoret i Nyköping

herr Carlsson, E. G., nämndeman, Katrineholm,

» Juhlin, Ragnar, lantbrukare, Ellesta, Vrena,

» Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Karlsson, Rob., f. d. riksdagsman, Gasabäck, Söråker,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Hedqvist, P. L., landstingsman, Fagervik,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Karlsson, N., nämndeman, Tavelsjö,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling
» Lilja, G. II., tågmästare, Vännäs,

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Norén, K., vattenrättsnämndeman, Häggeby,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Karlström, Hugo, f. d. riksdagsman, Mörby, Vestkinde,
» Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Hansén, Th., f. d. riksdagsman, Bondsarve, Vamlingbo,
» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

vid kontoret i Vänersborg
herr Sjölin, Bengt, ingenjör, Trollhättan,

» Andersson, Folke, trafikassistent, Uddevalla,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Carlsson, Herman, f. d. riksdagsman, Herrljunga,

vid kontoret i Västerås

herr Johansson, K., lantbrukare, Vretberga, Medåker,

)> Landstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

Nr 14.

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

med 38 röster,

» 38 » ,

» 38 » ;

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö, med 38 röster,

» Johansson, G. W., landstingsman, Östad, Täckaregård, Väckelsång,
» 38 » ,

» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult, » 38 » ,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs, » 38 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Vindahl, A., f. d. riksdagsman, Örebro, med 38 röster,

» Åqvist, Torsten, direktör, Örebro, » 38 » ,

» Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Aspa, » 38 » ,

» Fromell, A. R., kontorschef, Örebro, » 38 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Olsson, O. P., affärschef, Östersund, med 38 röster,

» Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Offne, Trångsviken, » 38 » ,

» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden, » 38 » ,

» Annér, Wilhelm, redaktör, Östersund, » 38 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Eneroth, Ture, arrendator, Högen, Jonsered,

» Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvägskonduktör, Göteborg,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Olof, landstingsman, Munkarp,

» Jensen, Christian, kamrer, Malmö,

» Thomasson, G., lantbrukare, Hejdeholm, Hurva,
» Ryding, Nils, rådman, Malmö,

med 39 röster,

»• 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Falun

herr Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand, med 39 röster,

» Maritz, Per, kommunalordförande, Leksand, » 39 » ,

» Smedh, Herman, f. d. riksdagsman, Bergkarlås, Mora Noret, » 39 » ,

» Wikander, L. E., ingenjör, Morgårdshammar, » 39 » ;

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,

» Norell, J. A., fabrikör. Söderhamn,

» Svedberg, J. N., f. d. riksdagsman, Helsingmo,

vid kontoret i Halmstad

herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Persson, P., f. d. riksdagsman, Tofta,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

med 39 röster,
» 39 » ,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

vid kontoret i Härnösand

herr Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Lindeborg, Jkamrer, Härnösand,

» Lidström, P., f. d. riksdagsman, Hagmon, Ådalsliden,

vid kontoret i Jönköping

herr Malmqvist, Gust., fabrikör, Tranås,

» Holstensson, Allan, lantbrukare, Alversjö, Eksjö,

» Svensson, Johan, nämndeman, Fållinge, Smålandsstenar,

» Karlsson, Anton, järnarbetare, Jönköping,

vid kontoret i Kalmar

herr Ander, E., lasarettssyssloman, Kalmar,

» Olsson, Edv., f. d. riksdagsman, Borgholm,

» Lindberg, Frits, glasslipare, Nybro,

» Thorén, Philip, konduktör, Kalmar,

vid kontoret i Karlskrona

herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Thorssell, Karl, kamrerare, Ronneby,

» Klemedtson, Nils, lantbrukare, Merserum,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

vid kontoret i Karlstad

herr Löfberg, Anders, grosshandlare, Karlstad,

» Nilsson, Nils, Högsäter, Värmlands Nysäter,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,
» Eliesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

vid kontoret i Kristianstad

herr Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,

» Jeppsson, Emil, landstingsman, Haraberga, Broby,

» Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Fredriksson, L., landstingsman, Vä,

vid kontoret i Linköping

herr Johnsson, Robert, Överassistent, Linköping,

» Hallendorff, Joh., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» Danckwardt-Lillieström, Gösta, kassör, Linköping,

» Sköld, Carl, redaktör, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. landstingsman, Luleå,

» Widlund, O., rådman, Luleå,

» Wallin, Levi, handlande, Boden,

» Svedberg, Albin, rektor, Boden,

vid kontoret i Mariestad

herr Fredberg, G. M., fabrikör, Finnerödja,

» Sundström, Walter, folkskollärare, Skövde,

» Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

vid kontoret i Norrköping

herr Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Svantesson, Samuél, nämndeman, Torp, Vånga,

» Frost, G. F., f. d. riksdagsman, Norrköping,

vid kontoret i Nyköping

herr Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Smedberg, Harald, direktör, Nyköping,

» Boman, Axel, lantbrukare, Tystberga,

» Larsson, Arvid, murare, Katrineholm,

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Kahlin, E., fanjunkare, Sundsvall,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Grahnén, Alfr. A:son, landstingsman, Granö,

» Eriksson, Frans, landstingsman, Bureå,

» Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala

herr Bengtsson, E., lantbrukare, Gunnarsbo, Lövsta bruk,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Eriksson, C. J., landstingsman, Kosenhill, Almunge,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Sjögren, Hj., fanjunkare, Bander,

» Nilsson, C. O., redaktör, Visby,

» Palmqvist, K. V., nämndeman, Bomarve, Bander,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

vid kontoret i Vänersborg

herr Johansson, A. E., lantbrukare, Kråkered, Borås,

» Kjerrulf, E. A., godsägare, Vänersborg,

» Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Salwing, Knut, banmästare, Bohus,

vid kontoret i Västerås

herr Anderson, Iwar, kontorsbiträde, Arboga,

» Pehrsson, Pehr, direktör, Sala,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,
» Fröier, Isidor, folkskollärare, Västerås,

vid kontoret i Växjö

herr Pettersson, Herman, häradsdomare, Hålstenssko, Tolg,

» Karlsson, A. R., nämndeman, Berg, Släthög,

» Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Byd,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

vid kontoret i Örebro

herr Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,
» Linder, Hjalmar, grosshandlare, Örebro,

» Lindal, Gust., Överbanmästare, Örebro,

» Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Edvalla, Glanshammar,

med 39 röster,

» 39 » ,

» 39 » ;

vid kontoret i Östersund

herr Holm, Sigurd, typograf, Östersund, med 39

» Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng, » 39

» Olsson, Olof, korum.-nämndsordf., Undrom, Rödön, » 39

» Lögdberg, Jhemmansägare, Genvalla, » 39

sedan ordningen mellan dem av suppleanterna, som erhållit lika antal
blivit genom lottning bestämd.

röster,
» ,
» ,
» ;
röster,

Joh. Nilsson. O. Johansson.

Edsbyn.

C. P. Wahlmark. Nestor Hammarlund.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan till utskottet att om valen
låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i riksbanken samt vederbörande
avdelningskontors styrelser.

Eöredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet herr Löfvanders motion,
nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ackordslån
och stödlån åt jordbrukare.

Eöredrogs herr Reuterskiölds motion, nr 251, örn tillsättande av ett tillfälligt Äng. tillutskott
för revision av ordningsstadgan för första kammaren. sättande av ett

nytt tillfälligt

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Jag tillät mig i går på förekommen an- utskott.
ledning väcka denna motion, även örn den kanske under andra förhållanden
kunde lia väckts något senare, enär den sammanhänger med frågan örn riksdagens
arbetsformer. När Kungl. Majit i propositionen framlade sitt förslag
i denna fråga, så omnämnde Kungl. Maj :t också, vilka ändringar som voro
nödvändiga i ordningsstadgan. Dessa har jag relaterat i motionens motivering.
De kunna emellertid inte behandlas av konstitutionsutskottet, de kunna
inte behandlas annat än av något kammarens tillfälliga eller enskilda utskott,
och de kunna inte komma dit utan att en motion väckes. Det är grunden till
att jag tillåtit mig väcka denna motion.

Då emellertid dessa frågor -— liksom då det gällde den öppna omröstningen
för några år sedan —• äro sådana som enligt min mening förutsätta och behöva
ett särskilt tillsatt utskott, det vill säga här ett tillfälligt utskott nr 3, så har
jag formulerat motionen så, att jag hemställer, att kammaren måtte besluta att
tillsätta ett tredje tillfälligt utskott med uppgift att verkställa den granskning
av ordningsstadgans bestämmelser, som föranledes av 1932 års proposition och
nu vilande grundlagsförslag.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls den nu föredragna motionen.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Fråga, till
vilket utskott
viss motion
bör remitteras.

Om tillverkning
av stark -porter till
avsalu inom
landet.

Föredrogs frågan, till vilket utskott herr Lindhagens motion, nr 249, om
yttrandefriheten i första kammaren m. m., borde hänvisas.

Herr Reuterskiöld: Sedan kammaren nyss beslutat att tillsätta ett tredje
tillfälligt utskott, och då herr Lindhagens motion, nr 249, berör precis samma
frågor, som detta utskott skall behandla, tillåter jag mig, herr talman, föreslå,
att förevarande motion remitteras till tillfälliga utskottet nr 3.

Herr Lindhagen: Jag har ingenting att erinra mot detta förslag, men vill
endast betona, att då motionen talar bara om första kammaren, så beror det på
formella hinder att motionsvis utsträcka det framställda yrkandet även till
andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, hänvisades ifrågavarande motion
till kammarens tredje tillfälliga utskott.

Vid föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial nr 8, med
överlämnande av redaktionskommitténs för utgivande av ett historiskt och
statsvetenskapligt arbete örn den svenska riksdagens berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1932.

Anmäldes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 54, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 7 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med 18 procents
inbryggningsstyrka.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 95 i
första kammaren av herr Sundberg m. fl. samt nr 184 i andra kammaren
av herr Lithander m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte för sin del besluta
sådana ändringar i gällande maltdrycksförordning och rusdrycksförsäljningsförordning,
att porter med en inbryggningsstyrka av 18 procent extrakt
(klass III) finge tillverkas till avsalu inom landet och i försäljningshänseende
jämställas med utländskt vin.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 95 av herr Sundberg m. fl. samt II: 184
av herr Lithander m. fl., örn tillverkning till avsalu inom landet av porter med
18 procents inbryggningsstyrka, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Nilsson i Kristianstad, Jönsson i Slätåker,
Jönsson i Boa, Lithander, Velander och Anderson i Norrköping, vilka på
anförda skäl inom utskottet hemställt, att riksdagen måtte, med anledning av
de likalydande motionerna 1:95 av herr Sundberg m. fl. och II: 184 av herr
Lithander m. fl., i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville
för nästa års riksdag framlägga förslag till sådana ändringar i förordningen
den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker samt förordningen den 1
juni 1923 angående förbud mot införsel till och försäljning inom riket av exportöl,
att porter med 18 procent inbryggningsstyrka, hänförlig till maltdryck
av tredje klassen, finge tillverkas i riket samt där försäljas under enahanda
villkor, som gällde beträffande viner.

Herr Velander: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter väl känna
till, äro sedan lång tid tillbaka maltdryckerna här i landet uppdelade i tre
klasser alltefter alkoholhalt och extraktstyrkan av den stamvört, varmed de äro
inbryggda. För maltdrycker av tredje klassen, omfattande det gamla starkölet
och därmed pörtem, ges i författningarna inga andra bestämningar än att
dit räknas alla till första och andra klassen, alltså till svagdricka och pilsnerdricka
icke hänförliga drycker. Dessa tredje klassens maltdrycker skola alltså
ha en alkoholhalt, överstigande 3.2 procent, och vara inbryggda med en stamvört
av en extrakthalt, överstigande 10.5 procent. Genom 1917 års rusdryckslagstiftning,
enligt dess ursprungliga innehåll, underkastades starkölet mothokstvång
på samma sätt som spritdrycker och vin. På grund av tillfälliga,
undan för undan upprepade förbud, delvis föranledda av svårigheterna under
kristiden för vår folkförsörjning, kom emellertid någon tillverkning av öl inte
till stånd efter rusdrycksförsäljningsförordningens ikraftträdande. Med utgångspunkt
från det härigenom uppkomna faktiska läget, med andra ord den
avvänjningsprocess vis-ä-vis starkölet, som kristiden kom att innebära, samt
under åberopande av huvudsakligen nykterhetspolitiska skäl genomfördes vid
1923 års riksdag förbud mot tillverkning och försäljning inom riket av starköl
för annat än export eller för vetenskapligt, tekniskt och därmed jämförligt
ändamål. Detta skedde sålunda utan att någon erfarenhet vunnits beträffande
det med 1917 års rusdrycksförsäljningslagstiftning avsedda individuella
kontrollsystemet med avseende å ölhandeln.

Vid de överväganden, som föregingo eller resulterade i 1923 års lagstiftning,
uppmärksammades knappast på något sätt den maltdryck, som motionärerna i
de föreliggande motionerna tagit sikte på. Den glömdes helt och hållet bort,
när det gällde att förebygga ett återupplivande av ölkaféerna och den vid
landsbygdens hotell- och gästgivaregårdar tidigare förekommande öltrafiken.
Det förefaller emellertid, som örn verkliga skäl saknats för att låta ölförbudet
omfatta även den maltdryck, som här ifrågasatts. Då importen av utländska,
understundom nog så dåliga viner samt spritdrycker av alla slag lämnades öppen,
hade väl, örn inte konsekvensen, så dock praktiska och ekonomiska hänsyn
bort bjuda, att en i vidsträckta kretsar uppskattad maltdryck av inhemsk tillverkning,
som kunde anses iignad att åtminstone i viss utsträckning konkurrera
med och sålunda begränsa importen av dessa utländska viner och annan spirituosa,
inte underkastats förbudet. Det synes också kunna göras gällande, att
pörtem, bland annat på grund av sina av motionärerna vitsordade egenskaper,
så väsentligt skiljde och skiljer sig från andra tidigare och nu brukliga maltdrycker,
att densamma kunnat bli föremål för en annan behandling än starkölet.
Detta hade säkerligen också kunnat ske utan att nykterhetsintressct på
något sätt trätts för nära samtidigt som, på sätt motionärerna närmare utvecklat,
beaktansvärda fördelar för näringslivet, inklusive jordbruket, och stats -

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
hushållet, kunnat utvinnas, fördelar som särskilt i närvarande bekymmersamma
läge inte varit att förakta.

I bevillningsutskottets föreliggande betänkande antydes visserligen, hurusom
vid ölförbudets införande förnämligast åberopades, att det icke utan allvarliga
olägenheter samt betydande risker ur nykterhetssynpunkt skulle låta
sig göra att i enlighet med de regler, som stadgades i 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning,
ordna handeln med de starkare maltdryckerna. Styrkan
av dessa betänkligheter kan emellertid åtminstone formellt ifrågasättas, då desamma
ju måste ha förelegat i lika hög grad redan i samband med rusdrycksförsäljningsförordningens
tillkomst 1917, utan att de då tillmättes någon betydelse.
Dylika betänkligheter förtjäna i varje fall i detta sammanhang inte
något beaktande, då ölförbudet knappast direkt åsyftade pörtem, och motionärerna
nu inte avse någonting annat än att pörtem skall i försäljningshänseende
och ur kontrollsynpunkt underkastas samma betryggande villkor och förutsättningar
som gälla för vinhandeln; och några svårigheter för systembolagen
av kontrollteknisk art ha näppeligen försports.

Att såsom skett vid 1930 och 1932 års riksdagar undanskjuta denna frågas
lösning på grund av den pågående undersökningen angående detaljhandelns
organisation synes näppeligen påkallat, då, även örn denna organisation i sinom
tid kan komma att bli föremål för omgestaltning, hinder väl inte få förutsättas
möta för att inom den nya försäljningsorganisationens ram inpassa
försäljningen av såväl vin som därmed i försäljningshänseende jämställd tilläventyrs
porter.

Ett nytt skäl för frågans undanskjutande presteras slutligen i utskottsbetänkandet
genom hänvisningen till, att 1928 års sakkunniga för revision av
rusdryckslags tidningen bemyndigats att jämväl taga under övervägande frågan
örn och i vad mån den gällande maltdryckslagstiftningen bör undergå förändring.
Är det nu så alldeles säkert, att exempelvis frigivandet av pörtem,
som ligger så att säga utanför den nu gällande maltdryckslagstiftningens ram’
kommer att av de sakkunniga upptas till prövning? Därom kan jag inte yttra
mig, det är möjligt att så kommer att bli fallet. I varje fall synes det mig
uppenbart, att ett godtagande av detta skäl skulle undanskjuta frågans avgörande
till en synnerligen oviss framtid. Enligt årets riksdagsberättelse är
nämligen något förslag av de sakkunniga icke att förvänta förrän möjligen
under år 1934. Med hänsyn vidare till de ömtåliga och genomgripande problem.
som de sakkunniga ha att överväga, samt de vitt skilda uppfattningar
och synpunkter, som måhända bryta sig omkring dessa, kan det sannolikt
komma att dröja i åratal, innan riksdagen sättes i tillfälle att ta ställning till
de sakkunnigas arbete, även sedan de sakkunniga själva skilt sig från detsamma.
Med hänsyn därtill torde ett sakligt avgörande från riksdagens sida
nu vara påkallat.

Denna uppfattning örn lämpligheten av ett snabbt avgörande delas jämväl
i vidsträckta kretsar såväl inom som utom riksdagen. Jag skall i förstnämnda
hänseende be att få hänvisa till frågans behandling i andra kammaren under
fjolåret, då inte mindre än 72 av kammarens ledamöter från olika partier uttalade
sig i den riktning, som reservanterna nu anvisat.

Herr talman! Den föreliggande frågan är med mitt sätt att se uteslutande
av ekonomisk art. Den har ingenting med nykterhetstillståndet i landet eller
med nykterhetsintresset såsom sådant att skaffa. Dess lösning i positiv riktning
inrymmer med reservanternas tankegång möjlighet i viss utsträckning
till ökade intäkter för statsverket, ökad arbetstillgång, vidgad avsättning för
spannmålsodlingen och därmed stöd åt jordbruket samt minskad betalning till

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Om tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
utlandet. Jag ber därför att få yrka bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr Bärg: Herr talman! Man kanske först bör fästa uppmärksamheten
på, att tillverkning och försäljning av porter visst inte är förbjuden för närvarande.
En sådan tillverkning och en sådan försäljning pågår. Det är nu
fråga om en kvalitetsförändring, och det är detta som motionärerna påyrkat.
Det väsentliga i den kvalitetsförändring man eftersträvar är att få alkoholhalten
höjd. Hedan nu finns det även möjlighet till inbryggning av en vörtstyrka,
som säkert uppfyller de rimliga krav, som kunna ställas på en maltdryck,
men den är för alkoholsvag, och det är det frågan gäller.

När starkölsförbudet infördes, voro nog praktiskt taget alla överens örn,
att detta var en mycket klok åtgärd av lagstiftarna, och det skall vara mycket
få som i denna dag inte erkänna, att detta var det mest betydelsefulla beslut,
som riksdagen på senare tid fattat i alkoholfrågan. I starkölsförbudet
inrymdes jämväl pörtem såsom hemmahörande bland de drycker, som man
då avsåg att i folkhälsans intresse få förbjudna. Redan då tror jag statistiken
visade, att porterförbrukningen inte bade någon sådan omfattning, att
pörtem kunde kallas för en allmännare folkdryck, och den spelade säkerligen,
det må erkännas, ur nykterhetssynpunkt inte alls samma roll som starkölet.
Men när man konstaterar detta, måste man också vidgå, att påståendet örn
att det ligger något verkligt folkkrav bakom denna motion, knappast är riktigt.
Visserligen kan man i någon mån avläsa stämningen inom riksdagskretsar,
men den som rör sig ute bland folket, har sannerligen mycket litet känning
av något missnöje med att det inte finns starkporter. Det skälet tror
jag alltså man får lägga åt sidan. Inte blir det några bondetåg, som man
hotat med, då det gällt spritrestriktionerna, örn man inte får lättnad i förbudet
mot att tillverka alkoholstarkare porter, det kan jag försäkra.

Jag tror det skulle vara oklokt av riksdagen att nu slå ett hål i den mur,
som 1923 byggdes mot de starkare maltdryckerna och deras fördärvbringande
verkningar för svenska folket. Enbart den omständigheten är för mig tillräcklig
att gå emot motionen. Det är för svaga motiv att förete åtgärder,
som kunna innebära risk för en återgång till den gamla ordningen, som ingen
ansvarskännande människa vill lia åter, och de vådor för vårt folk, som lössläppandet
av de starkare maltdryckerna skulle medföra.

Men utom dessa nykterhetspolitiska skäl tycker jag det är ganska opåkallat
att år efter år, som man gjort på sista tiden, envisas med att vilja utbryta
denna fråga ur den allmänna utredning som pågår och påskynda lösningen i
denna detalj. Motionärerna påyrka att riksdagen skall på rak arm vidta sådana
ändringar i gällande författningar, att den starkare pörtem blir fri. Utskottets
minoritet, som står för reservationen, har insett det orimliga däri och
själva föreslagit en utredning. Det är bara frågan om att få fram det förslag
de önska något år tidigare än vad som kan bli fallet, örn frågan får ingå
i den allmänna utredning om dessa ting, som nu pågår. Jag frågar mig: Är
detta problem så oerhört brådskande? Lider folkhälsan så mycket av brist
på porter, att man måste skynda sig att få frågan avgjord något år förut?
Det kan inte vara riktigt.

Är det då den ekonomiska sidan av saken, som betyder så mycket? Jag
tvivlar på det också. Jag är alldeles övertygad örn, att den inte kommer att
spela någon roll. Är det riktigt, som man säger, att porterförbrukningen i varje
fall inte kommer att få några betydande dimensioner, så kommer inte heller
förbrukningen av malt och därmed maltskatten att öka i nämnvärd grad. Den
maltkvantitet som nu går åt för portertillverkningen har man ju föga glädje

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning av starkporter till av salu inom landet. (Forts.)
av i skattehänseende, och även om man kan tänka sig siffran fördubblad, så
saknar den nämnvärd betydelse. Men om man skall gå in för lösgivandet av
starkare maltdrycker, så reser sig spörsmålet örn en annan skatteform än den
som nu tillämpas. Finansministern meddelade ju i maltskattepropositionen,
att en utredning örn omläggning av beskattningen till produktbeskattning
kommer att ske, och då förefaller det mig även av hänsyn till detta vara
oklokt att nu göra några ändringar i maltdryckslagstiftningen, som kunna
spela en viss roll, då man skall behandla frågan örn en ny form för densamma.

Jag föreställer mig, herr talman, att majoriteten i kammaren måste inse,
att något trängande behov näppeligen föreligger att bryta ut denna fråga ur
den utredning som pågår, för att tvinga fram den något år tidigare. I motionen
har man mycket litet talat örn den betydelse för jordbruket, som en
ökad malttillverkning skulle lia. År 1930 utgjorde hela kornskörden i riket
240,000 ton, och örn då de 320 ton eller vad det var, som användes för portertillverkning,
kunna ha någon nämnvärd betydelse för att hjälpa lantbruket,
få jordbrukarna själva avgöra. Inte tror jag att det spelar någon roll.

Med hänsyn till att frågan ligger under utredning och några skäl inte föreligga
till denna oerhörda brådska, hemställer jag att kammaren måtte besluta
att följa utskottet och låta denna fråga innefattas i den allmänna utredning
som pågår. Jag yrkar således, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Kvarnzelius.

Herr Lindblad: Herr talman! Jag var motionär i denna fråga föregående
år, och jag har därför känt anledning att ta till orda, när den nu föreligger
även vid denna riksdag.

Bevillningsutskottets betänkande i fjol var ungefär liktydigt med årets.
Det hänvisar i största allmänhet till den sittande kommittén, som har hand
örn utredningen örn hela rusdryckslagstiftningen. Det är emellertid den lilla
skillnaden mot föregående år, att utskottet nu talar örn, att man utan tidsutdräkt
bör få en förutsättningslös utredning i ämnet, och det är ju, kan man
säga, ett framsteg. Det förefaller mig dock, som örn läget i alla fall ständigt
är detsamma, som örn det för varje år endast var de obotfärdigas förhinder,
som kommer fram. Och dock är denna fråga inte — fastän den senaste
ärade talaren och även utskottsmajoriteten tycks vara inne på den linjen ■—
enligt vår mening en nykterhetsfråga, och man behöver inte vara rädd för
att med en ändring sådan som motionären avser slå en bräsch i maltdrycksrestriktionerna
och därmed framkalla en fara ur nykterhetssynpunkt. Men
det är detta, som utskottsmajoriteten tycks frukta.

Vad är det nu egentligen, som motionen vill? Jo, den vill helt enkelt, att
porter av klass 3, som innehåller 5.5 procents alkoholhalt, skall få säljas på
samma sätt som de importerade vinerna, vilka ju innehålla 10 procents alkohol
och därutöver. Det kan väl inte vara någon rim och reson i att en näring
inom landet, som tillverkar en vara vida bättre för folkhälsan än det importerade
vinet, skall ställas i en sämre ställning i försäljningshänseende än de
utländska vinfabrikanterna. Pörtem har dock ett näringsvärde, vilket erkännes
av läkarna, och får försäljas på apotek. Varför skall det inte vara
möjligt att få samma rättighet för denna vara som för de utländska vinerna?
Det kan menige man omöjligt förstå. Örn man ser på följderna av denna
olikhet i ställningen, så finner man att vinimporten ökats i oroväckande grad.
Enligt vad statistiken utvisar, såldes här i landet av billiga viner år 1922
endast 3,731 liter, men 1930 såldes 210,995 liter franska viner av detta slag.
Av spanska viner samt vita viner av liknande billig kvalitet såldes år 1922

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Om tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
5,001 liter, men år 1930 256,915 liter. Försäljningen av dessa viner, som hava
dubbelt så hög alkoholhalt som starkporter, har således under de åtta åren
1922—1930 mer än 50-dubblats. Följaktligen tycker jag, att man inte har
någon anledning att på sätt utskottet föreslår, utesluta möjligheten att här i
landet sälja en inhemsk vara på samma sätt som man säljer dessa •— örn man
ser saken ur folkhälsans synpunkt — betydligt sämre viner.

Jag sade förut, att denna porter, klass 3, får nu säljas på apoteken, och
det visar sig således, att man erkänner dess medicinska värde. Men hur ter
det sig för dem, som bli ordinerade porter för hälsans skull? Jo, ungefär på
följande sätt. Porter av detta slag betingar på apoteken ett pris av ungefär
1 krona per a/3 liter. Somliga apotek gå över detta pris och taga 1 krona 10
öre, medan andra gå kanske en 10-öring under. Den, som ordinerats porter,
får först betala 5 kronor för recept och sedan 1 krona per butelj. Då receptet
i allmänhet gäller 6 halvor porter, blir den sjukes utgift 11 kronor för 6 sådana
buteljer, eller nära 2 kronor per butelj för en vara, som han, örn motionen
bifalles, skulle kunna få för 50—55 öre. Är det rimligt, att sådana förhållanden
år efter år skola få bestå? Allmänheten har ju också en smula reflexionsförmåga,
och då den vet, att denna porter förut var fullständigt fri, utan att
någon fara därigenom uppkom för nykterheten, kan den inte förstå, att sådana
inskränkningar skola behöva gälla som att porter nu endast skall få säljas
för medicinskt bruk och till så oerhört höga pris som här är fallet. Jag har
just talat vid en fader till en flicka, som legat sjuk och som blev ordinerad
porter på grund av hennes svaghet. Han framhöll, hur kostsamt det var att
på detta sätt skaffa den medicin, här pörtem, som läkaren ordinerade.

Men det är ju inte bara detta, som är anmärkningsvärt utan även, att här
finns ju faktiskt en tillgång för staten, en inkomst för statsverket, om det vill
använda denna tillgång. Och för oss, som inte se någon fara ur nykterhetssynpunkt
i denna fråga, ställer det sig så, att vi anse, att man skulle väl kunna
utnyttja de inhemska industrierna av hithörande art på ett mera ändamålsenligt
sätt än som nu sker. Här har statsverket möjlighet att få en inkomst,
jordbruket har också möjlighet att få ökad avsättning, vi ha därjämte möjlighet
att minska vår handelsbalans genom att vi icke behöva köpa så mycket
viner, eftersom pörtem mycket väl kan ersätta en del av dessa viner, och
vi ha slutligen möjlighet att skaffa arbete åt ett antal arbetslösa, örn vi bifalla
reservationen — visserligen inte åt ett så överväldigande stort antal, men
i dessa tider är varje arbetsmöjlighet välkommen, för dem som gå sysslolösa.
Då kan jag inte förstå, att det kan vara någonting, som hindrar, att man går
till ett beslut om att ändra de bestämmelser, vilka här gälla. Nu sade den
siste ärade talaren, att det kunde ju tänkas, att den utredning, som pågår,
skulle kunna komma fram till en skatteomläggning. Men, vad hindrar det?
En sådan betyder ju rakt ingenting. Kommer utredningen fram till sådant
resultat, då taga vid den frågan under omprövning, och då är det val ingen
konst att ändra skatten för denna dryck heller. Detta förefaller mig alltså
inte vara något skäl att motsätta sig en förändring redan nu. För mig tala
alla skäl, både ekonomiska och förnuftsskäl i övrigt, för nödvändigheten att
åstadkomma en förändring. Enligt min mening är det icke rimligt att i dessa
tider låta en industri, som är så utomordentligt väl rustad för sitt ändamål,
ligga på sträckbänk år efter år. Och detta efter min åsikt bara för en chimär.
Ty skulle det vara nykterhetsfrågan, som spelar någon roll för dem; vilka yrka
avslag å reservationen, så menar jag att detta är en fullständig chimär.
Staten ansattes hårt med begäran örn subventioner både i fråga om industrier
och i fråga örn arbetslöshetshjälp, och därför förefaller det mig, som örn ingen
anledning föreligger att motsätta sig denna ändring. Det är ju bara fråga

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
om att lätta på tillverkningsmöjligheterna för den industri det gäller, och staten
får i gengäld för detta en ersättning i form av ökad maltskatt. Och det
är inte ^en engangsinkomst, ty den kan utgå allt framgent, och således är varje
dröjsmål en försummelse att taga inkomster, som utan olägenhet kunna tagas.

Nu hava reservanterna i föreliggande betänkande hemställt örn förslag i
ämnet till nästa ars riksdag. För min del kan jag inte förstå, varför man
skulle avstå under ytterligare tid från den inkomst, som staten kan taga nu.
Denna industri har i flera ar lidit av en enligt min och mångas mening -—
och den bär syn för sägen — i många avseenden oförnuftig lagstiftning och
nödgats inskränka driften samt avskeda arbetare. Men ha vi verkligen råd att
fortsätta med en sådan ekonomisk politik i dessa tider? Det förefaller mig,
som örn vi inte skulle ha det.

o Jag kan därför inte finna, att det föreligger några som helst skäl att skjuta
på saken, utan tvärtom måste vi gå till något beslut. Nu är det så, att jag
tänkt begära återremiss för att reservanterna skulle få tillfälle att formulera
ett bestämt förslag. Detta har man emellertid avrått mig från att göra. Men
jag har då i stället tänkt yrka, att orden »för nästa års riksdag» skulle utgå
ur reservationen för att Kungl. Maj :t skulle få tillfälle att. om Kungl. Maj :t
finner lämpligt och har behov därav ur medelsynpunkt, redan vid innevarande
riksdag^ kunna framlägga proposition i ärendet och därmed vinna en lösning
av fragan. Vi ha, som jag förut sade, inte råd att låta en industri dö
bort, då den med en smula ökad frihet mycket väl kan reda sig själv.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen men med uteslutande av
orden »för nästa års riksdag», i förhoppning att regeringen, därest kammaren
ansluter sig till detta yrkande, skall ha möjlighet att redan vid innevarande
riksdag framlägga en proposition, som möjliggör att komma fram till
resultat i enlighet med vad reservanterna önska.

I detta anförande instämde herr Henriksson.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Jag tror, jag har vissa förutsättningar
att uppskatta den, jag kan väl säga, flammande entusiasm, som kommit till
uttryck i den siste talarens anförande och hos herrarna för övrigt som burit
fram denna motion.

Men det är väl ända litet för mycket, då den siste ärade talaren vill göra sig
till speciell representant för den allmänhet, som har »en smula reflexionsförmåga»
i denna sak. Något, som också bekymrat mig är, att utskottsreservanterna
— det framgick även av de båda talarnas yttranden — inte följa med
sin tid, utan draga fram skäl, som äro alldeles föråldrade. Här står nu i reservationen
omtalat,^ att vi gynna »utländsk konsumtionsvara». Den förste
talaren talade örn daliga utländska viner, och den siste talaren drog upp ett
alldeles förfärligt perspektiv rörande den översvämning av utländska viner,
som skulle bli följden, om vi inte släppa pörtem fri på sätt han förordade.
Ha verkligen inte bevillningsutskottets reservanter och den siste talaren lagt
märke till, att vi nu fa bevittna en våldsam agitation för den inhemska svenska
vintillverkningen, vars produkter genom systembolagen skola spridas ut
bland vart folk för att motverka denna daliga utländska vara, dessa dåliga
utländska viner, och att vi på detta sätt skola klara upp vår dåliga handelsbalans
på det området? Bevillningsutskottets ärade ordförande är landshövding
inte bara för de flesta brännvinsbrännarna och brännvinspotatisodlarna
här i landet, utan han är också landshövding i ett län, där fruktodlingen står
mycket högt, ett län, som i kolossalt stor utsträckning intresserat sig för dessa
svenska viner och för deras utsikter att tränga undan de utländska vinerna.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
Det blir ju stridiga intressen på detta sätt, som här göra sig gällande, då det
nu blir tal om att man skall hindra denna vinkonsumtion genom lössläppande
av den goda starka pörtem!

Det är emellertid andra skäl, som varit de avgörande för bevillningsutskottet
i detta fall, såsom vi hörde av talesmannen för bevillningsutskottet. Herr
Lindblad kunde lika litet som reservanterna i utskottet gjort det, begripa, att
man kan göra en nykterhetsfråga av denna sak. Det är orimligt och det är
konstigt, sades det, och det var så mycket rara ord, som kommo fram gent
emot nykterhetsfolket i detta hänseende. Herr Bärg pekade emellertid på, hur
löjligt det är att tala örn det svenska jordbruket och dess nödläge i samband
med tillverkningen av starkare porter bär i landet. Ja, det är det, och det är
därför så mycket betänkligare, att alla de skäl, som här framföras för lössläppande
av pörtem, kunna precis på samma sätt mobiliseras för lössläppande
av starkölet. Ifall starkölet släppes löst på samma sätt och får säljas
genom systembolagen, kan detta bidraga i väl så stor utsträckning som fallet
är med pörtem till kampen mot vinfaran, eller hur? Och i än högre grad
än den smula porter, som kunde komma att tillverkas i jämförelse med vad
som kunde åstadkommas i fråga örn starkölet, kan väl starkölet hava betydelse
för svensk spannmålsavsättning?

Nu erkände den förste ärade talaren indirekt, att det kunde ligga någonting
i den omständigheten, att svenska folket inte vore precis så intresserat
av att få igen starkölet här i landet. Men, det understryker jag, de skäl, för
vilka pörtem skall släppas lös -— utom det nya av herr Lindblad anförda
skälet som rör de fattiga stackars sjuka flickorna i Sverige, vilka nu måste
gå på det dyra apoteket för sin porter i stället för till systembolaget! — alla
dessa skäl skulle med ännu större styrka kunna mobiliseras för starkölet. Och
det begriper nykterhetsfolket. Så pass reflexionsförmåga har nykterhetsfolket.
Det är alldeles riktigt, som herr Bärg sade, att vi vilja inte på något sätt
luckra upp de där hindren, som vi fått här i landet mot tillverkning av starköl.
Det är ett skäl, som kanske några av reservanterna skulle kunna begripa vara
ett verkligt nykterhetsskäl i den här frågan! Nå, men nu är det ju viktigare
saker i denna kristid, som man har att taga hänsyn till! Ja, det är ju sant,
och inledaren påpekade dessutom, att motionärerna vitsordat de goda egenskaperna
hos pörtem. Tacka för det! De, som tycka om porter, vitsorda väl
dessa goda egenskaper. Yern skulle annars göra det? Och bevillningsutskottets
reservanter ha ju också varit mycket angelägna att påpeka, att ur medicinsk
synpunkt pörtem har flera värdefulla egenskaper. Det tvivlar jag
inte på, men den har väl ännu flera betänkliga egenskaper, är jag rädd, fastän
det är tydligt, att porterälskarna inte draga fram dem.

Det, som här med kläm understrukits, är också, att det svenska näringslivet
skall gynnas och statskassan skall få inkomster av den ökade hanteringen.
Jag tycker emellertid, att det här skälet om att det svenska folket skall supa
mera för att tillgodose jordbruket och ge statskassan inkomster, skall man vara
litet försiktig med. Niir det nu kräves i år, att svenska folket skall supa i
genomsnitt •— örn man medtager ölet — för 50 kronor per man, kvinna och
barn ända ned till dibarnen, har man kommit rätt långt i fråga örn vad man
kräver av svenska folket för gynnande av jordbruksnäringen och statskassan.
Jag tycker inte;, att man bör gå så värst mycket längre. Och i stället för att
jordbrukarna ligga i som små röda vovvar för att få svenska folket att konsumera
ökad mängd rusdrycker, kunde jordbrukarna finna på andra och lämpligare
utvägar för svenska folkets intresserande för jordbruket än de nu äro
i farten med. Meningen är viii, då de svenska brännvinspotatisodlarna kräva,
att det skall få brännas mera brännvin, att brännvinet också skall förtäras.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

örn tillverkning av starkporter till av salu inom landet. (Forts.)

Det är väl inte meningen, att det skall brännas och läggas på lager, när de
begära att få större inkomster av sin potatisodling genom att sälja potatis till
brännerierna? Följaktligen måste de kräva ökad förtäring av brännvin. Och
då fruktodlarna kräva, att man skall gynna den svenska fruktens omvandlande
till alkoholhaltiga viner, och då man kräver, att den svenska säden skall få
ökad användning vid alkoholframställning, kan jag inte tro, att något annat
förnuftigt skäl ligger bakom dessa framställningar än att man vill höja rusdryckskonsumtionen
här i landet. Men att detta skulle vara ett eftersträvansvärt
mål i nödtider och depressionstider som dessa, förefaller mig ändå vara
något egendomligt. Jag tror verkligen, att örn de svenska jordbrukarna inte
vore så angelägna att koppla ihop sin näring med det svenska folkets ökade
rusdryckskonsumtion, skulle det svenska jordbruket inte må illa för den sakens
skull.

Huvudsaken är, att här finns inga andra skäl för framsläppandet av pörtem
än de, som skulle kunna användas för framsläppande av starkölet. Och eftersom
den svenska riksdagen väl fortfarande är tämligen enig örn, att det skulle
vara en stor olycka, örn man här öppnade vägen för starkölet en gång till, tror
jag, att svenska riksdagen också tämligen enigt sluter upp örn bevillningsutskottets
förslag, och därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
utlåtande.

I herr Oscar Olssons yttrande instämde herr Östergren.

Herr Holmgren: Herr talman! Det har av flera föregående talare sagts,
att detta endast är en ekonomisk fråga, som inte har något att göra med nykterhetsintresset.
Det kan väl inte vara riktigt att säga på det sättet! Ty vad
man nu väntar sig av ett frigivande av pörtem är väl ökad konsumtion; annars
skulle väl förslaget inte alls behöva framställas, och man släpper ju på
detta sätt lös en jämförelsevis alkoholstark dryck till jämförelsevis billigt pris.

Det låter på en del talare, som örn de tänkt sig, att örn pörtem frigives, den
skulle komma att uttränga vinet på något sätt och således böra komma i stället
för vinet, men det är ju mycket liten anledning att tänka sig att det skulle
bli det resultatet, ty man dricker inte porter i stället för vin, örn man är van
vid vin, utan man dricker porter i stället för öl. Det skulle väl bli det väsentliga
resultatet av ett bifall till motionerna, att en del ölkonsumtion ersättes av
porterkonsumtion, således ersättes av en dryck med högre alkoholstyrka. Det
måste man säga ur nykterhetssynpunkt är ofördelaktigt, ty ingen kan väl opponera
sig mot det faktum, att ju alkoholstarkare en dryck är, dess mer olägenheter
medför den för hälsan.

Här har framhållits av herr Lindblad den stora olägenheten, att pörtem är
så dyr på apoteken, och det kan ju vara riktigt att priset är för högt. Men
då är det väl riktigast, att man bestämmer, att priset på apoteken skall sättas
mycket lägre än det nu är. Nu lät det på herr Lindblad, som örn porter skulle
vara ett viktigt läkemedel. Det är ett fullkomligt misstag. Porter har ingen
betydelse alls ur medicinsk synpunkt. Ingen torde kunna säga någonting annat.
När man därför säger, att det skapas arbetstillfällen, och att jordbruket
stödes, örn man frigör pörtem, så förefaller det mig vara mycket svaga skäl
för saken, ty det kan väl inte anses vara något statsintresse att skapa arbetstillfällen
genom att producera en vara, som ingen människa kan påstå vara
nyttig för samhället eller medborgarna — det kan väl ingen göra -—- men,
som alla måste inse, att så snart den förtäres i mer än mycket små kvantiteter,
är skadlig.

Det säges, att det är ett folkkrav, som här har framkommit, det uttalandet

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Orri tillverkning av starkporter till avsala inom landet. (Forts.)
bär man också gjort. Ja, det finns ju kretsar, för vilka spritkonsumtionen är
livets viktigaste förrättning, men den lagstiftande myndigheten bör inte falla
undan för ett sådant folkkrav utan bör se med mera utvecklad kultur på sådana
frågor. Det är inte någon vidsynt ståndpunkt att i dessa dagar besluta
en åtgärd, som innebär att i marknaden frigives en jämförelsevis alkoholstark
dryck till betydligt billigare pris än drycker av samma alkoholstyrka eljest
kunna erhållas för och som avser att i viss utsträckning ersätta det mindre
alkoholstarka och mindre farliga ölet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Johansson-Dahr.

Herr Wahlmark: Herr talman! Diskussionen under tidigare år och även
i år har främst rört sig örn att få försäljningsbestämmelserna för porter ändrade
dithän, att man i stället för att gå på apoteken och köpa denna dryck
skulle kunna gå till sprithandelsbolagen. Hade frågan legat så enkelt till från
såväl motionärernas som även reservanternas sida, hade jag otvivelaktigt biträtt
ett sådant yrkande i bevillningsutskottet. Emellertid är detta icke förhållandet.
Motionärerna och nu även reservanterna vilja likställa försäljningsbestämmelserna
rörande pörtem med dem, som för närvarande gälla för vin,
och därmed har också frågan komplicerats. Försäljningsbestämmelserna för
vin äro^ sådana, att vin tillhandahålles icke blott hos sprithandelsbolagen utan
även på våra restauranger och matserveringar samt på kaféer och konditorier.
I och med detta senare har man här fått en i varje fall sfadskommunal fråga.
Sprithandelsbolagen ha fått sin oktroj tillstyrkt av våra kommunalförsamlingar,
och dessa kommunalförsamlingar ha också inryckt villkor för bolaget vid
utlämnandet av t. ex. vinrättigheter. Till sprithandelsbolagen har således överlämnats
ett antal rättigheter att sälja vin, och med dessa sammanhänger också
ölförsäljning. I bolaget, i den stad, där jag hör hemma -— i Uppsala —■
ha dylika rättigheter till omkring ett tjugutal utlämnats till kaféer, matserveringar
och framför allt konditorier. Alla torde känna till vilka besvärligheter,
vi ha haft i våra stadskommuner för att kunna tillfredsställande ordna
pilsnerförsäljningen. Detta har lyckats för en del kommuner; i andra pågår
sådana försök. Skall nu tillkomma även detta, som här har yrkats av
motionärerna och reservanterna, blir det ytterligare besvär.

Jag vill också erinra örn en annan sak, som även sammanhänger med denna
försäljning av vin. Utlämning av vin från våra sprithandelsbolag sker till
dem, som tilldelats rättigheter, dels med s. k. vinstkvantitet, dels utan sådan.
Skall nu också, eftersom försäljningsbestämmelserna skola vara enahanda, utlämnas
porter dels med en viss vinstkvantitet, dels utan sådan vinstkvantitet?
Herr Lindblad nämnde i sitt anförande, att det måhända skulle gå att få porter
på våra sprithandelsbolag för omkring 55 öre. Man vet vilket pris pilsnern
för närvarande betingar på restaurangerna och kaféerna. Det är nära
nog det omnämnda priset, och ingen skall väl tro, att åtminstone på dessa
ställen porter kan erhållas för ett liknande pris. Kanske att man även där
får betala pörtem med 1 krona, likaväl som man får göra det på apoteken nu.

Jag tycker, att bevillningsutskottet inför den osäkerhet, som räder, har gått
riktigast tillväga, då det här hänvisat till den utredning, som pågår, Jag är
för min del beredd att, när denna utredning föreligger, och det skulle visa sig,
att försäljningen av porter kan ske utan större olägenheter, också biträda ett
yrkande att frigiva pörtem från nuvarande stränga bestämmelser.

Som frågan nu ligger till, har jag således ansett lämpligast att gå tillväga

börsta kammarens protokoll 193S. Nr lb. 2

Nr 14.

Onsdagen, den 22 februari f. m.

Orri tillverkning av starkporter till av salu inom landet. (Forts.)
på sätt, bevillningsutskottet föreslagit, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Velander: För att icke kammarens ledamöter vid det slutliga avgörandet
av detta ärende skola ha att taga ställning till alltför många yrkanden,
skall jag be att få fullfölja mitt yrkande örn bifall till reservationen, med den
inskränkning, som från herr Lindblads sida angivits, alltså att orden: »för
nästa års riksdag» strykas.

När jag här har ordet, skall jag be att få göra ett par kortare repliker till
herr Olsson. För honom var det nykterhetssynpunkten, som tycktes vara den
dominerande. Han förebrådde motionärerna och därmed reservanterna, för att
samma skäl, såsom han yttrade sig, som åberopades för frigivande av pörtem,
kunde åberopas jämväl för frigivande av starkölet. Ja, det är mycket möjligt,
att en elei skäl, som kunna åberopas till stöd för frigivningen av porter,
kanske kunna åberopas för frigivande av starkölet också. Det vill jag ej
tvista med honom örn. Men det förefaller mig, att det icke är huvudsaken här,
utan frågan är väl, vilka skäl, som kunna åberopas mot frigivande av pörtem
och frigivande av ölet. Det förefaller mig, som om ej något bärande skäl
skulle kunna åberopas mot frigivandet av pörtem, då det däremot skulle finnas
åtskilliga skäl mot starkölets frigivande.

Herr Bärg förklarade, att ärendet icke kunde anses vara av någon brådskande
natur, och att folkhälsan ej bleve på något sätt lidande av ett uppskov.
Ja, jag tror ej heller, att folkhälsan blir lidande genom ett uppskov, men jag
tror, att statsfinanserna, som jag tidigare antydde, och landets näringsliv bli
i visst hänseende lidande, och då jag dessutom icke tror, att folkhälsan kan
bli lidande genom porterns frigivande, är det ju inget skäl att frånfalla yrkandet
därom. Herr Bärg var mycket orolig för att det genom bifall till de
föreliggande motionerna skulle slås ett hål i muren från 1923, och att det
skulle föreligga allvarlig risk för en återgång till den gamla ordningen. I
detta sammanhang är det dock väl ingen, som tagit sikte på något sådant, och
det blir ju i sista hand riksdagen, som har att fatta beslut i den av herr Bärg
antydda frågan, och då ligger det väl ändå så till, att det är mycket små utsikter,
att något hål i 1923 års mur kommer att åvägabringas.

Herr Bärg: Jag nödgas fästa kammarens uppmärksamhet på den förändring
av yrkandets karaktär, som uppstår genom att man företager den föreslagna
strykningen i reservationen. Örn kammaren stannar för detta beslut,
skulle det ligga på det sättet, att riksdagen skulle, med anledning av de lika

lydande motionerna---i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj :t ville framlägga förslag till sådana ändringar i förordningen o. s. v. —
Här har talats örn att brådska föreligger. Här måste man skynda på under
denna kristid och dessa besvärliga förhållanden, och man behöver pengar.
Allt det där stryker man bort, utan att låtsas örn den ändring, som sker. Genom
ett sådant beslut skulle det stå Kungl. Maj :t fritt att dröja t. o. m. längre
med att framlägga förslag, än vad utskottsutlåtandet angiver, och äro herrarna
belåtna med det, skall jag icke klaga över den saken. Jag tycker bara,
att det är oformligt, att man genom ett direkt riksdagsbeslut ger Kungl.
Majit så att säga en befallning örn i vilken riktning en utredning skall ske.
Det förekommer ju ganska sällan, att man gör det. Det måste då vara mycket
angeläget.

Jag vill utöver dessa ord ha strukit under vad herr Wahlmark yttrade.
Själv avstod jag i mitt första yttrande från att säga något örn den saken, därför
att jag hade en viss förhoppning, att kontrollstyrelsens chef, som är här

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
närvarande och som ju bättre än någon annan har insikt i dessa ting, skulle
sagt något örn det sätt, på vilket man anser, att distributionen av denna starkare
porter skulle ske. Ingen har vare sig i debatten eller i motionen klargjort
vad som skulle inträffa, örn pörtem skulle försäljas enligt samma bestämmelser,
som nu gälla för vinet. Herr talman, i allmänhet tänker man nog på att
det är endast de som ha motböcker, som ha rättighet att gå till systembolagen
och köpa porter, och då skulle systembolagen, i likhet med vad som gäller för
vinet, ha ögonen med sig och se efter att det icke rekvireras så stora mängder,
att det skulle kunna ersätta verkliga rusdrycker. Enbart den omständigheten
att systembolagen skulle få den pålagan att vaka över konsumenterna
och de kvantiteter, som de rekvirerade, är ju något ganska vanskligt. Beträffande
vinerna, som närmast kunna jämställas med spriten, är det ju lättare
för bolagen att kontrollera. De kunna bilda sig en föreställning örn när
en mycket stor vinkonsumtion sker såsom ett surrogat för den starkare spriten.
Men hur skola systembolagen överhuvud kunna bedöma elen frågan, när
det gäller pörtem? Den som sysslat med detta spörsmål ingående, måste inse,
att det blir ålägganden för systembolagen, som bli så pass besvärliga och
vanskliga, att man icke utan närmare omprövning kan ålägga systembolagen
det. Men det är ej bara denna sak utan än mer vad herr Wahlmark påpekade.
Allestädes, där det finns vin på restauranger, kaféer och konditorier, där kommer
pörtem, den starkare maltdrycken att finnas, och ändå vill herr Lindblad
göra troligt, att detta icke är någon nykterhetsfråga! Att icke herr Lindblad
anser det för en nykterhetsfråga, begriper jag innerligt väl, men örn det var
så, att ölet på sin tid var en så stor olägenhet ur nykterhetssynpunkt sett, så
kan man väl ej pasta med rätta, att icke det kunde leda till en ordning, som i
betydlig ^grad liknade den som fanns under starkölets frihetstid. Det är ej
enbart så, att inköp av porter är beroende av innehav av motbok, utan den
kommer att finnas tillgänglig på samma sätt som vinet nu, och då skulle man
på samma sätt kunna uppodla ett behov hos allmänheten av en starkare maltdryck,
som skulle bli så pass stort, att man en vacker dag nödgades göra eftergifter
och få jämväl det verkliga starkölsförbudet upphävt, och det är den
saken, jag fraktar för. När man betraktar denna distributionsfråga som så
enkel och avgjord, att man icke velat kosta på sig en reflexion över detta, är
det skäl, att herrarna taga sig en tankeställare till i detta spörsmål. Ville
ni kosta på er det, skulle ni finna, att det icke är så enkelt, som herr Lindblad
m. fl. vilja göra troligt, men jag förstår mycket väl, att man ej velat
syssla med den saken.

Jag har för någon dag sedan haft ett samtal med personer, som behärska
detta område bättre än någon i kammaren och som icke lia antipati mot porterns
frigivande, och de lia förklarat för mig, att det kommer att bli sådana
besvärligheter i försäljningshänseende för systembolagen, att de svårligen
komma att kunna utreda denna sak på ett tillfredsställande sätt.

Då jag icke, herr talman, yttrade detta förut, har jag ansett mig böra tilllägga
det nu. Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindblad: Herr talman! Jag blev uppkallad av den siste talarens anförande.
Han anser, att det bleve ett så förfärligt vanskligt företag att distribuera
pörtem, att det även ur den synpunkten vore nödvändigt att motsätta
sig motionen. För min del tror jag icke, att det föreligger så stora svårigheter
för den som vill någonting. T de stora städerna Göteborg, Stockholm
och kanske på några flera ställen, ha bryggeriet nederlag. Den som
kommer till systembolaget kan där köpa sin porter. Porterbryggeriet och nederlagen
distribuera den till kunderna efter anvisning från systembolagen. På

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn tillverkning av starkporter till avsalu inom landet. (Forts.)
mindre ställen behöver säkerligen icke beräknas så stora kvantiteter, att det
kan vålla svårigheter. Jag tror ej systembolagen ha så mycket att göra, utan
de kunna mycket väl åtaga sig detta. Varför kan man göra det i Finland? I
Finland har det systemet genomförts, att bolagen kontrollera porterförsäljningen,
liksom de ha kontroll över spriten. Nej, det är de obotfärdigas förhinder
och ingenting annat. Vill man lösa en fråga som denna, så är distributionen
mycket enkel att lösa.

Herr talman. Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu föredragna betänkandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindblad, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen, dock med
den ändring, att orden »för nästa års riksdag» utelämnades.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herrar Velander och Lindblad begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet hemställt i sitt betänkande, nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindblads yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta
för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 51.

Herr statsrådet Ekman avlämnade Kungl. Majrts propositioner:
nr 130, angående undersöknings- och förberedande gruvarbeten inom Västerbottens
län m. m.; samt

nr 131, angående anslag för ordnande av viss förläggning för samvetsömma
värnpliktiga.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 8 e. m.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till stadga örn

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 4, med uppgift å vilande
förslag till ändringar i grundlagarna.

Till grundlagsenlig behandling hade utskottet i förevarande memorial för
riksdagen anmält åtskilliga under sistförflutna fyraårsperiod jämlikt § 64
riksdagsordningen såsom vilande antagna förslag till ändringar i rikets grundlagar.

Utskottet hade uppdelat de vilande grundlagsförslagen i två huvudgrupper,
A och B, gruppen A omfattande de förslag, vilka syntes kunna antagas och
träda i kraft omedelbart, samt gruppen B omfattande övriga förslag, vilka,
därest de godkändes, dock ej syntes kunna tillämpas under nu pågående riksdag
och vari besluten förty icke syntes böra expedieras förrän vid tidpunkt
närmare riksdagens slut. Gruppen A omfattade tio och gruppen B tre särskilda
punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis samt att grundlagstexten icke skulle behöva uppläsas.

Punkten A 1.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Punkten A 2.

Denna punkt innehöll ett vilande förslag angående ändrad lydelse av § 50
riksdagsordningen, så lydande:

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

Äng. suppleants
inkallande

i utrikesnämnden.

§ 50.

Den i---sina befattningar.

Suppleant må ej inträda såsom ledamot
i annat fall än dd ledighet i
nämnden inträffat. Beträffande den
ordning, som vid inträde skall iakttagas
mellan suppleanterna, gälle enahanda
bestämmelser som i fråga örn
suppleants inträde i utskott. Ej må
den, som är suppleant, övervara nämndens
sammanträden.

Konungen sammankallar — — —■
förordnar Konungen.

Skulle minst — —- — nämnden
sammankallad.

Ledamot av — — — bestämda
grunder.

§ 50.

Den i---sina befattningar.

Inträffar ledighet i nämnden, inträde
suppleant såsom ledamot i den avgångnes
ställe. Har ledamot hos Konungen
anmält förfall, må suppleant
kallas att i den frånvarandes ställe
tjänstgöra i nämnden. Beträffande
den ordning, som vid inträde skall
iakttagas mellan suppleanterna, gälle
enahanda bestämmelser som i fråga om
suppleants inträde i utskott. Ej må
den, som är suppleant, i annat fall än
här ovan sägs övervara nämndens sammanträden.

Konungen sammankallar — — —
förordnar Konungen.

Skulle minst — — — nämnden
sammankallad.

Ledamot av — — — bestämda
grunder.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. suppleants inkallande i utrikesnämnden. (Forts.)

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den ändring, som här ifrågasatts, innebär,
att suppleant i utrikesnämnden skulle kunna inkallas vid tillfälligt förfall
för ordinarie ledamot. Med hänvisning till vad jag vid tidigare tillfällen yttrat
i denna fråga tillåter jag mig, herr talman, yrka avslag å det vilande förslaget.

I detta anförande instämde herr von Geijer.

Herr Strömberg: Herr talman, jag hemställer örn bifall till den lydelse, det
nu vilande förslaget här fått.

Herr Hammarskjöld: Med åberopande av vad jag förut yttrat i riksdagen
tillåter jag mig yrka avslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på antagande av det
föreliggande grundlagsändringsförslaget samt vidare på dess förkastande; och
förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strömberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som förkastar det i punkten A 2 av konstitutionsutskottets memorial
nr 4 införda förslaget till ändrad lydelse av § 50 riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages ifrågavarande förslag.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt, att
efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville
rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nejpropositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet
röstade för nej-propositionen.

Punkten A 3.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Punkten A 4.

1 denna punkt fanns infört ett vilande förslag angående ändrad lydelse av

2 4:o tryckfrihetsförordningen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Den ändring, som här är föreslagen, innebär
en utvidgning av sekretessen beträffande handlingar, som tillhöra tillsynsmyndighet
över banker, sparbanker, försäkringsanstalter etc. Denna utvidgning
av sekretessen innebär detsamma som att alla dessa handlingar i praktiken
bli sekreta. Då det icke kan anses överensstämma med principen för vår
gällande tryckfrihet och icke heller kan vara lämpligt med hänsyn till dessa
institutioners uppgift, tillåter jag mig, herr talman, yrka avslag.

I herr Reuterskiölds yttrande instämde herr Ström, Fredrik.

Äng. skärpta
sekretessbestämmelser
för
bankinspektionen
m. m.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Äng. skärpta sekretessbestämmelser för bankinspektionen m. m. (Forts.)

Greve Spens: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det vilande

grundlagsförslaget. Den ärade föregående talaren framställde vid 1932
års riksdag, då ifrågavarande förslag antogs såsom vilande i grundlagsenlig
ordning, samma anmärkning mot förslaget som ban nu gjort. Hans yrkande
avslogs emellertid i denna kammare utan votering, och i andra kammaren bifölls
förslaget utan diskussion. Den ärade talaren har nu endast yttrat sig
örn de olägenheter, som enligt hans mening skulle uppstå, örn sekretessbestämmelserna
bomme att utvidgas, så att de utsträcktes att gälla de flesta handlingar,
som inkommit till de olika inspektionerna förutom svarsskrivelser till
inspektionerna, och han sade, att därigenom skulle så gott som alla handlingar
hos dessa tillsynsmyndigheter beläggas med sekretess. Erfarenheten har
emellertid visat, att det försvårat expeditionernas verksamhet, att icke de från
inspektionernas ombud ute i orterna till inspektionerna inkomna skrivelserna
samt inspektionernas tjänstemäns avgivna rapporter ävensom anteckningar
vid av dem verkställda undersökningar hos de olika företagen varit belagda
med sekretess. Vad försäkringsbolag och sparbanker angår, som den ärade
talaren särskilt vänt sig emot i utskottet, så har dessas rörelse under de senare
åren utvidgats i mycket stor utsträckning, och detta har ökat behovet av
sekretess.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till det vilande grundlagsförslaget.

Herr Nerman: Jag ser här en hel massa underliga myntslag omnämnda, skillingar
och sådant. Det är ju för sent att väcka något förslag i det fallet,
men då skulle jag här bara vilja rekommendera, att nästa gång, man gör
örn grundlagen, örn en femtio eller hundra år, man moderniserade myntet.
Jag har åtminstone i varje fall svårt att betala i skillingar.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på antagande av det under behandling varande
grundlagsändringsförslaget samt vidare på förkastande av detsamma; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

• Punkten A 5. Ang. bort Det

i denna punkt införda förslaget angick ändrad lydelse av § 9 riksdags- cmHwviUlcoret
ordningen och hade följande avfattning: för valbarhet

till första

(Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:) kammaren.

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas män och kvinnor,
som uppnått trettiofem års ålder samt
äga och minst tre år näst före valet
ägt fastighet till taxeringsvärde, ej
understigande femtiotusen riksdaler,
eller ock till staten skatta samt under
tid, som nyss är sagd, skattat för minst
tre tusen riksdaler årlig inkomst.
Kommer riksdagsman, efter det han
vald blivit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot
i kammaren, frånträder han sin befattning.

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren
kunna endast väljas i kommunernas
allmänna angelägenheter röstberättigade
män och kvinnor, som uppnått 35
års ålder. Kommer riksdagsman, efter
det han blivit vald, i den ställning, att
han ej längre skulle varit valbar till
ledamot i kammaren, frånträder han
sin befattning.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. borttagande av censusvillkoret för valbarhet till första kammaren.

(Forts.)

Herr Björkman: Herr talman! Då jag haft anledning att vid åtskilliga

föregående tillfällen, bland annat såsom ledamot av de s. k. förstakammarsakkunniga,
uttala min mening i fråga om valbarhetscensus, vill jag även här
säga några ord. Jag vill naturligtvis på intet sätt uppriva någon debatt,
utan ber endast att i all korthet få lämna en förklaring till det yrkande jag
här kommer att framställa örn avslag å det nu föredragna, vilande grundlagsförslaget.
Ett liknande yrkande kommer att framställas i andra kammaren.

I vårt tvåkammarsystem ligger ju, herr talman, att det skall vara en viss
karaktärsskillnad mellan de båda kamrarna, en karaktärsskillnad, som kommer
till uttryck i de för kamrarna gällande olika sammansättningsgrunderna.
Med utgångspunkt i vad som gäller för första kammaren skall jag då be att
få nämna de karakteristika, som särskilt känneteckna denna kammare till
skillnad från andra kammaren. De äro ju, att här är ett mindre ledamotsantal
och många här äro valda för större valkretsar; vi ha vidare en längre
valperiod och en successiv förnyelse av mandaten; vi äro icke bundna av bostadsband,
utan valbarheten är oinskränkt över hela riket; valen ske indirekt
genom landstingen och de större städernas elektorsförsamlingar; slutligen gäller
för såväl valbarhet som valrätt en högre åldersgräns, varjämte valbarhetscensus
är rådande.

Under årens lopp har det kommit fram en hel del förslag örn borttagande,
örn utbyte, om komplettering av den ena eller andra bestämmelsen. För några
år sedan tillsattes en särskild beredning, förstakammarsakkunniga, för att avge
yttrande i saken, men av vad där av majoritet eller minoritet förordades
kvarstår för närvarande ej något förslag till utbyte eller komplettering, utan
endast den nu föreliggande frågan om det ensidiga borttagandet av valbarhetscensus.
Det gäller således i dag för kammaren att besluta, huruvida ett
borttagande skall ske av en av de särskilda bestämmelser, som äro ägnade att,
samlade eller var för sig, åt första kammaren bevara dess särkaraktär.

I motiven till 1866 års riksdagsordning angavs till förklaring av denna
valbarhetscensus, att en någorlunda tryggad ekonomisk ställning angav säkrare
förutsättningar för politiskt arbete. Denna bestämmelse örn valbarhetscensus
kvarstod vid senaste författningsrevision.

Nu har under dessa år, som sedan gått, upprepade gånger förklarats, att
valbarhetscensus icke stöde i överensstämmelse med en författning av demokratisk
typ. Jag vill häremot blott upprepa vad i debatterna sagts, nämligen
att det vore orätt att ej förutsätta, att ej ett demokratiskt statsskick
skulle godkänna den princip som är grundläggande för denna bestämmelse,
nämligen att i första kammaren skola sitta personer, vilka ■—■ likaväl som de
ha en viss mognad ålder — genom att äga sin ekonomiska ställning i viss
grad säkerlagd med större trygghet kunna anses överblicka de ekonomiska
spörsmålen och med en ordnad ekonomi besitta gynnsam förutsättning för
politiskt arbete. Att för de olika meningsgrupperna finna dylika personer
har, att döma av första kammarens sammansättning, ej visat sig vara förenat
med svårigheter. Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka avslag å
det nu föredragna, vilande grundlagsförslaget.

Herr Strömberg: Herr talman! I motsats till den siste ärade talaren ber
jag att få yrka bifall till det förslag, som här förklarats vilande. Jag kan
mycket väl förstå den siste talaren och hans meningsfränder, när de önska
vara de sista på skansen för att försvara denna sista rest av ett tidigare mycket
kärt penningprivilegium, men jag tror, att också denna rest bör utrensas

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Ang. borttagande av censusvillkoret för valbarhet till första hammaren.

(Forts.)

ur vår författning. Enligt min uppfattning är det synnerligen olämpligt att
nu göra en attack mot det vilande förslaget. I dessa tider av sjunkande inkomster,
minskade taxeringsvärden o. d. måste man säga sig, att detta censusstreck,
som tidigare huvudsakligen berövat arbetarna valbarhet till första
kammaren, nu även skär bort största delen av vår jordbrukande befolkning,
våra lantmän, som inte komma upp till den inkomst, vilken stipuleras i § 9
riksdagsordningen. Just nu bereder censusstrecket stora svårigheter för dessa
folkgrupper, när det gäller att finna personer, som de anse lämpliga och skickade
att företräda deras intressen i denna kammare.

Den siste talaren framhöll med skärpa och på ett fullt riktigt sätt, föreföll
det mig, de olikheter, som alltjämt komma att existera mellan de båda kamrarna
och som äro tillräckliga för att skapa en artskillnad mellan dem. Han
erinrade örn den åttaåriga perioden, han talade om de indirekta valen, den
högre valbarhetsåldern och den successiva förnyelsen. Jag upprepar detta,
därför att i själva verket ha ju dessa olikheter av oss åberopats såsom tillräcklig
garanti för bevarande av kamrarnas särkaraktär. Ingen kan bestrida
värdet av den successiva förnyelsen, som ger vår första kammare en större
stadga och gör, att den ej beröres av tillfälliga strömningar ute bland valmanskåren
på samma sätt som andra kammaren.

Jag tror således, herr talman, att det finnes mycket goda skäl för dem, som
i åratal sökt avlägsna detta censusstreck ur vår författning, att bibehålla sin
ståndpunkt, och jag ber för min del att få yrka bifall till paragrafen i dess
ändrade skick.

Herr ”Västberg: Herr talman! Jag vill bara rikta en gensaga mot herr
Björkman, när han säger, att det icke föreligger behov av denna ändring.

Yi hade förstakammarval i Västernorrlands län förra hösten och gjorde
dessförinnan inom den socialdemokratiska gruppen en undersökning för_ att
utröna, om det vore möjligt att få en representant för massaarbetarna, vilka
inte äro företrädda i riksdagen. Det visade sig emellertid, att det var absolut
omöjligt att upptäcka någon, som var valbar. Bland dem, som man reflekterade
på, fanns det ingen, som åtnjöt den för valbarhet till denna kammare
föreskrivna inkomsten, och därmed saknade vår landstingsmannagrupp möjlighet
att tillgodose detta mycket berättigade krav. Samtidigt stodo bondeförbundets
och högerns talare på valmötena i vårt län och läste upp en förteckning
över de socialdemokratiska ledamöterna i första kammaren; det var så
och så många generaldirektörer, redaktörer, byråchefer, läroverkslärare o. s. v.
Där se ni. lät det, vilka fina representanter arbetarpartiet har i första kammaren!
Jag tror det var många, särskilt ute på landsbygden, som togo intryck
av denna agitation.

Jag tycker, att det förslag, som här föreligger, är så berättigat det gärna
kan vara, och jag tror också, att det är önskvärt, att det blir någon utfyllnad
bland generaldirektörerna, professorerna o. s. v. med representanter för den
verkliga arbetare- och bondeklassen även i första kammaren. Jag rår inte
för att jag av den orsaken, att det inte fanns någon valbar representant för
industriarbetarklassen, kommit att flyttas över från den folkvalda till denna
kammare.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på antagande av
det nu ifrågavarande grundlagsändringsförslaget samt vidare på dess förkastande;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn upphävande
av
postmedlens
karaktär av
bevillningar.

Punkterna A 6—A 8.

De vilande grundlagsändringsförslagen antogos.

Punkten A 9.

Delina punkt innehöll ett vilande förslag angående ändrad lydelse av § 60
regeringsformen, innebärande att postmedlen icke vidare skulle upptagas bland
de i paragrafen uppräknade bevillningarna.

Herr Eeuterskiöld: Herr talman! I det nu föreliggande förslaget avses,

att postmedlen skola upphöra att enligt grundlagen vara bevillningar. Med
hänvisning till den mycket övertygande utredning, som förra året gavs av herr
Björnsson, vilken utredning visade, att de viktigaste av de avgifter, som riksdagen
bestämmer,^ icke blott äro avgifter som ersättning för en prestation,
utan tillika innehålla ett mycket väsentligt skattemoment, ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på denna punkt.

Häri instämde herr Björnsson.

Herr Strömberg: Herr talman! Med hänvnsning till de skäl, Som anfördes,
när denna sak diskuterades förra gången i kammaren, hemställer jag örn bifall
till den lydelse paragrafen fått i sitt nu föreliggande skick.

Herr von Geijer: Herr talman! Även jag ber att också få yrka avslag på
ifrågavarande paragraf.

Herr Örne: Herr talman! Min avsikt med att begära ordet är inte att dra
upp någon stor debatt igen om denna fråga. Den debatterades ingående, när
saken var före sistlidna riksdag.

Den ändring, som det här gäller, innebär ju, att postavgifterna skola behandlas
på samma sätt som telefon- och telegrafavgifterna, och då det väl inte har
uppkommit någon som helst olägenhet av att telefonavgifterna, som sammanlagt
uppgå till ett betydligt större belopp än det här är fråga örn, bestämmas
av Kungl. Maj:t, kommer säkerligen heller icke någon olägenhet att uppstå
därigenom att Kungl. Majit får bestämma postavgifterna.

För några få minuter sedan uppsöktes jag av en musikförläggare, som framhöll,
att det på grund av vissa inom musikvärlden gällande förhållanden, förorsakade
av lagen örn äganderätt till konstverk, var nödvändigt att på noter
anbringa en stämpel, angivande vem som hade att meddela uppföranderätt.
En sådan stämpel gör emellertid, att noterna inte kunna befordras såsom
korsband. Skall det nu behövas en ändring på den punkten, vilket jag ännu
inte vet, då jag ej undersökt saken, måste detta med hittills gällande förhållanden
bli en riksdagsfråga, under det att efter bifall till grundlagsändringen
Kungl. Maj :t kan bestämma det. Det är klart, att generalpoststyrelsen inte
kan sätta hela riksdagsmaskineriet i gång för att få en ändring på en punkt,
som ekonomiskt för postverket spelar en icke nämnvärd roll. Det kanske gäller
några få hundra kronor örn året mer eller mindre. Det finnes en mängd
andra sådana spörsmål, där det för omsättningen i landet och för affärslivet
skulle vara i hög grad önskvärt att få ändring till stånd, men man kan inte,
man skäms att gå till riksdagen och begära dylika ändringar.

Jag ber för min del att av rent praktiska skäl få understryka behovet av
den grundlagsändring, som nu är i fråga, och jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Örn upphävande av postmedlens karaktär av hevillningar. (Forts.)

Herr Björnsson: Herr talman! Herr Örne Ilar sökt belysa den byråkratiska
otympligheten i det nu tillämpade systemet med ett fall, som bara är några
minuter gammalt och dessutom inte är utrett. Såvitt jag kan förstå, finnes
det intet som helst hinder för att riksdagen i detta fall åt Kungl. Majit delegerar
all den rörelsefrihet, som kan vara praktiskt behövlig, och således faktiskt
åt generalpoststyrelsen. Det är emellertid av värde, menar jag, att riksdagen
förbehåller sig rätt att pröva vissa av de postavgifter, som komma i
fråga och som spela en utomordentligt stor roll i vår budget.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord.

Den ärade representanten för postverket -—- jag tillåter mig kalla honom så,
fast det icke är fullt exakt — tycktes mena, att man för att vinna vissa periferiska
fördelar i småsaker skulle sluta ögonen till för det centrala —- riksdagens
bevillningsmakt. Mig förefaller det vara riktigare att gå den motsatta
vägen, och jag ber att få instämma i vad den siste talaren anförde, särskilt
som det synes mig vara naturligast.

Herr Örne: Herr talman! Herr Reuterskiöld och jag ha fullständigt olikauppfattning
i denna fråga. Enligt min mening äro postavgifterna till sin natur
inte bevillningar, utan ersättning för en tjänst, som postverket utför. Att
riksdagen har behagat bestämma avgifterna så högt, att däri ligger möjlighet
till en avsevärt hög ränta på det i postverket investerade kapitalet, kan
postverket inte rå för, men från postverkets synpunkt föreligger ingen anledning
att bibehålla denna oerhört höga statsinkomst från postverket, utan att
låta kunderna dra fördel av den billiga administrationen. Jag tror nu inte,
att det blir någon synnerligen stor ändring i postavgifterna, även örn bestämmanderätten
ligger hos Kungl. Majit, det måste jag säga, men principiellt förefaller
det ändå riktigt, att samtliga affärsverk behandlas på samma sätt.

Jag skulle vilja fråga min ärade vän, herr Björnsson, örn han inte ämnar
väcka motion om att telefonavgifterna för framtiden måtte få bestämmas av
riksdagen, liksom också järnvägstaxorna, som för den enskilde spela en oerhört
mycket större roll än portot.

Herr Björnsson: Herr talman! Nej, jag vill genast svara herr Örne, det
ä-mnar jag inte göra. Det inser jag är rätt orimligt. Men det är en mycket
bestämd skillnad mellan postverkets taxor och de andra kommunikationsverkens
taxor. Den skillnaden ligger däri, att postverket som bekant har enhetstaxor.
Man kan ju till exempel med en logik, som vi inte äro alldeles ovana
vid här i riksdagen, bevisa, att ingenting är så orimligt som att ett brev
till Haparanda kostar lika mycket i befordringsavgift som ett brev till, låt
oss säga Uppsala. Men det förhåller sig ju på det sättet, att postverkets
taxor såsom enhetstaxor äro utomordentligt mycket lättare att överskåda för
riksdagen än de taxor, som man nödvändigtvis måste ha för telefon, telegraf
och järnväg. Jag beklagar, att det inte är möjligt att gå fram efter samma
enkla, klara linjer, då det gäller järnväg, telefon och telegraf, som då det gäller
postverket.

Enligt min mening ligger det en utomordentligt stor fördel däri, att postverket
behandlar alla kunder lika. Jag tror inte det är nödvändigt för postverket
att kunna bevilja ett större affärsföretag rabatt. Postverket kommer
under alla förhållanden att anlitas, även örn det undviker att inlåta sig på
schackrande med olika kunder. Det förhåller sig kanske på litet annat sätt
för statens järnvägar, som äro utsatta för konkurrens av bilar. Ja, jag vet,

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn upphävande av postmedlens karaktär av bevillningar. (Forts.)
att också postverket anser sig plågat av konkurrens med bilar, men den konkurrensen
betingas av helt andra förhållanden än posttaxorna.

Herr Örne: Herr talman! Jag ber att på det bestämdaste få dementera herr
Björnssons antydan, att ett bifall skulle innebära, att olika kunder skulle behandlas
olika inom postverket. Det föreligger ingen som helst avsikt i den
vägen. Jag ber för övrigt att få fästa herr Björnssons uppmärksamhet på,
att telegraftaxoma äro lika enhetliga och enkla som postverkets, ja, ännu
mycket enklare, eftersom de bara gälla en enda prestation. Således borde herr
Björnsson åtminstone kunna anförtro åt riksdagen att bestämma telegramavgifterna
här i landet, eftersom han nu tycks mena, att örn de av affärsverkens
avgifter, som äro enkla, skall riksdagen bestämma, men örn de avgifter, som
äro svåröverskådliga, skall Kungl. Majit bestämma. Jag tycker, att den argumenteringen
inte är riktigt hållbar, det måste jag säga min högt ärade vän
herr Björnsson, och jag finner, att den omständigheten, att det nuvarande tillståndet
är ägnat att förvilla även en så klar och redig hjärna som herr Björnssons,
är ett ytterligare skäl till att bifalla den föreslagna ändringen.

Herr Björnsson: Jag vill endast erinra om att det förhåller sig så, att

vår brevrörelse ger postverket på en omkostnad av ungefär 23 miljoner ett
netto av 20 miljoner. Intäkterna gå väl således upp till något över 40 miljoner.
Med överskottet subventioneras åtskilliga av postverkets övriga rörelsegrenar.
Alltså förhåller det sig faktiskt så, att vissa av postverkets trafikanter
gynnas med utomordentligt låga taxor på bekostnad av brevkorrespondenterna.
Det är för mig ett praktiskt skäl, varför man bör bibehålla riksdagens
möjlighet att bestämma de viktigare avgifterna.

Det kan naturligtvis inte falla mig in att motionera om att riksdagen också
skulle bestämma telegramtaxorna, ty de representera ju en inkomst, som i telegrafverkets
stat numera spelar en nästan försvinnande roll. Lika litet
skulle det falla mig in att motsätta mig, att Kungl. Maj :t finge rätt att bestämma
vissa av de mindre viktiga taxorna i postens rörelse, och inte skulle
det falla mig in att motsätta mig, att postverket självt finge avgöra, örn en
viss stämpel finge vara anbragt på trycksaker eller inte. Jag tror inte, att
herr Örne menar något sådant eller ens tror, att jag önskar det.

Herr Kvarnzelius: Herr talman! Herr Örne sade, att denna fråga diskuterades
mycket ingående förra gången. Jag är av motsatt uppfattning i det
avseendet. Jag anser, att riksdagen vid det tillfället fattade ett förhastat beslut,
när den dåvarande justitieministern lät förleda sig att taga bort ordet
»postmedlen» ur denna paragraf. Det är enligt min uppfattning en väsentlig
skillnad mellan postmedlen, varom en bestämmelse stått intagen i denna
grundlagsparagraf, och å andra sidan telegrafverket och statens järnvägar,
i fråga om vilka någonting sådant aldrig varit på tal. Herr Örne omnämnde,
om jag fattade honom rätt, att postverket tillför staten mycket stora inkomster.
Det är alldeles riktigt, men är det under sådana förhållande lämpligt,
att man överlämnar åt Kungl. Majit att bestämma örn alla dessa saker? Jag
anser, att det är förhastat att bifalla denna ändring. Jag ansluter mig därför
till avslagsjrrkandet.

Herr Klefbeck: Herr talman! Att herrar Björnsson och Kvarnzelius lia
opponerat mot det förslag, som nu föreligger, är ju helt naturligt, då de förra
året kämpade emot detsamma. Men då vi, som förra året voro i majoritet,
inte läto oss övertygas av vad de då sade, ha vi lika liten anledning att låta

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Om upphävande av postmedlens karaktär av bevillningar. (Forts.)
oss övertygas av samma skäl i år. Det som bestämde oss då, skall väl vara
avgörande för oss också nu.

Vad herr Björnsson för övrigt sist anförde och som skulle vara ett argument
för hans ståndpunkt, nämligen att vissa grenar inom postverkets rörelse
skulle så favoriseras, att andra grenar inom samma verk finge till dem bidraga,
är ju dock icke något motiv för att vi nu skola avslå det föreliggande
förslaget. Ty örn det, som herr Björnsson påtalat, är ett missförhållande, har
det ju kommit till under nu gällande förhållanden, när riksdagen haft att bestämma
över postavgifterna.

Jag finner, herr talman, ingen anledning att frångå det beslut, som vi
fattade förra året.

Herr Örne: Herr talman! Med anledning av vad herr Kvarnzelius yttrade
ber jag att få påpeka, att propositionen framlades av den folkfrisinnade regeringen
förra året, således av herr Kvarnzelius’ egen regering, och det förefaller
rätt egendomligt, då herr Kvarnzelius säger örn den justitieminister,
som då åtnjöt hans förtroende, att han förledde riksdagen.

För herr Kvarnzelius var det viktigaste skälet för att man skulle bibehålla
denna bestämmelse, att den står i grundlagen, under det att de övriga
affärsverkens avgifter aldrig varit reglerade i grundlagen. Är det inte ändå
att hysa alltför stor respekt för traditionen, herr Kvarnzelius? Jag håller
mycket på gamla, vackra former, och jag undrar, varför man t. ex. ovillkorligen
skall befria riksdagsmännen från besväret att gå in i kansliet och skriva
under riksdagsbeslutet. Det anses tydligen vara en förfärlig tunga och skall
därför tagas bort, fastän det finns en fyra-, femhundraårig tradition bakom.
I det fall, som nu är före, föreligger det däremot verkliga olägenheter i många
olika hänseenden, som påkalla ändring.

Herr Björnssons stora skäl att brevrörelsen subventionerar postverkets övriga
rörelsegrenar är inte mycket värt, det måste jag säga, ty hur många
rörelsegrenar inom järnvägen t. ex. är det inte, som bäras upp av andra grenar?
Hur stor del av statens järnvägars nät tror herr Björnsson bär sig?
För några år sedan, då jag hade anledning att undersöka den saken, gick nätet
norr örn Bräcke med undantag av malmbanan med en svindlande förlust
varje år, som måste täckas av de södra linjerna och av inkomsten från malmbanan.
Telegrafen torde gå med en avsevärd förlust varje år, som utjämnas
av telefonavgifterna. Många telefonanläggningar gå helt säkert med en betydande
förlust, som täckes av inkomsten från telefonen inom andra områden.
För övrigt får ju för framtiden statsutskottet i stället för bevillningsutskottet
behandla frågan örn inkomsterna från postverket, och därest det skulle
ha skett något orätt vid bestämmandet av postavgifterna, kommer det väl att
påpekas. Dessutom kommer ju det utskott, vars ärade ordförande bär har
yrkat avslag på förändringen, att allt fortfarande läsa statsrådsprotokollen och
taga kännedom örn de missgärningar, som Kungl. Maj:t kan ha begått vid
fastställandet av postavgifterna, samt på det viset bringa saken inför riksdagen,
som då får tillfälle att ställa vederbörande regeringar till ansvar för
eventuellt oriktiga beslut.

Jag kan inte se, att här föreligger något annat motiv än en ren skuggrädsla
ifrån deras sida, som ha yrkat avslag på ändringen. Jag vidhåller
mitt yrkande, herr talman.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Endast ett par ord. Jag begärde or det

för att säga, att den omständigheten, att konstitutionsutskottet i efterhand
granskar, vad Kungl. Majit gör med avseende på postmedlen liksom

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Örn upphävande av postmedlens karaktär av bevillningar. (Forts.)
beträffande de andra s. k. affärsdrivande verken, intet förändrar däri att
Kungl. Majit säger ja, ja och amen till vad vederbörande generaldirektör föreslår.
Bortsett från att denna efterföljdsgranskning inte heller medför någon
som helst ändring i beslutet, måste jag säga, att själva saken, sådan den här
föreligger -—- postmedlens omnämnande bland bevillningar —- inte blott är en
gammal sak utan också en sak, som sammanhänger därmed, att postverket
inte är blott ett affärsdrivande verk. Vi ha en stor benägenhet att låta vår
uppfattning av de olika verken bestämmas bara av ett ord, ett namn. »Affärsdrivande
verk», säga vi och tvärt har allt annat försvunnit. Men här föreligger
den situationen, att postmedlen sedan gammalt haft och fortfarande ha
bevillnings karaktär. Innebörden härav är, att örn man, som herr Björnsson
uttryckte sig, med vissa avgifter subventionerar andra förvaltningsgrenar
inom verket, detta sker med riksdagens medgivande, och det förefaller mig,
som örn man borde låta riksdagen överväga dylika ting. Huruvida i följd
därav detsamma även borde gälla rörande andra verk, därom föreligger ingen
fråga för närvarande, och jag skall inte gå in därpå. Man kan inte slå
ihjäl en bestående rätt genom att säga, att den borde gälla även i andra fall.
Man kunde ju lika väl taga under övervägande att införa den också på dessa
områden. I utskottet var doktor David Bergström förra året inne på den linjen,
att även andra avgifter skulle läggas in under bevillningarna. Men detta
kan man inte göra utan en ordentlig utredning, och någon sådan har man
icke nu kunnat erhålla.

Till sist vill jag säga -— och då kommer jag till det jag egentligen begärde
ordet för -—- att den omständigheten, att första kammaren förra året fattade
ett visst beslut i denna fråga, inte torde betyda så synnerligen mycket, då
— örn jag inte alldeles missminner mig -— kammaren var ganska fåtaligt
besatt den gången. Under sådana förhållanden kunna ju de, som då voro
frånvarande, nu få tillfälle att taga ställning till frågan, vilket de då inte
gjorde.

Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på antagande av
det i punkten införda grundlagsändringsförslaget samt vidare därpå att förslaget
skulle förkastas; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på förslagets antagande, sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Reuterskiöld begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som antager det i punkten A 9 av konstitutionsutskottets memorial nr 4
införda vilande förslaget angående ändrad lydelse av § 60 regeringsformen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, förkastas ifrågavarande förslag.

Onsdagen den 22 februari f. m. Nr 14. 31

Punkten A 10.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Punkten B 1.

I denna punkt fanns infört ett vilande förslag angående ändrad lydelse av
§§ 81 och 82 regeringsformen samt §§ 34, 36, 37, 39—41, 44, 52, 54, 55, 60,
79 och 80 riksdagsordningen.

Herr Ekman: Herr talman, mina herrar! I 80 § riksdagsordningen, som
ingår i den punkt, vilken nu är föredragen, stadgas, att riksdagsbeslutet skall
av riksdagens ledamöter underskrivas. När frågan härom var före i konstitutionsutskottet,
röstade jag för bibehållande av den gamla bestämmelsen, att
riksdagsmännen skola underskriva riksdagsbeslutet, och jag reserverade mig
emot utskottets beslut att borttaga denna bestämmelse. Jag är fortfarande
av den meningen, att denna gamla bestämmelse bör bibehållas. Som vi alla
veta, ha vi riksdagsbeslut, underskrivna av riksdagsmännen, ända ifrån 1500-talet förvarade i riksarkivet, och jag anser icke, att det finns något skäl
att bryta med denna tradition.

I fråga om andra beslut och handlingar, offentliga och enskilda, fordra vi
ju, att de, som stå för beslutet, skola med sina namn bekräfta detta och liksom
ge sin personliga auktoritet åt beslutet. När man upprättar en köpehandling
t. ex., godkännes det icke, att namnen skrivas med maskin, utan det kräves,
att man personligen undertecknar en sådan handling. Detsamma gäller
i allmänhet beträffande beslut och handlingar. Statsrådsprotokollen exempelvis
undertecknas alla personligen. Örn nu riksdagsbeslutet icke skall undertecknas
av riksdagsmännen, varför skola statsrådsprotokollen då personligen
undertecknas? Det kan ju vara lika bra, att man bara har en förteckning
över de statsråd, som voro närvarande!

Det personliga undertecknandet är en symbol, som visar, att de, som ha
stått för beslutet, också vilja på ett mera personligt sätt erkänna sitt ansvar
för vad som har förekommit. Men det förhåller sig kanske på det sättet, att
de enskilda riksdagsmännen icke längre känna något sådant särskilt personligt
ansvar för vad som beslutas utan att man i våra dagar gärna kastar
ansvaret på partierna. Den enskilde riksdagsmannen tycker sig icke längre
bära ett personligt ansvar för ett beslut, som partiet går in för. Jag tror,
att den föreslagna ändringen sammanhänger med en sådan tankegång. Enligt
min mening bör denna symbol för det personliga ansvaret bibehållas inom vår
riksdag. Här är nu icke platsen att vidare utveckla den saken; vi ha ju talat
örn den, när frågan första gången var före.

Min mening är, att man borde avslå den förändring av 80 § riksdagsordningen,
som föreslås, men tyvärr ligger saken så till, att man icke kan
framställa ett avslagsyrkande på enbart denna paragraf. Den förekommer i
samband med en hel mängd andra paragrafer, som alls icke röra denna sak,
under en och samma punkt, och man kan icke, efter vad jag har förvissat
mig örn, yrka avslag på blott en enda av de många paragrafer, som förekomma
under denna punkt. Jag har således intet annat att göra än att till
protokollet uttala min protest mot vad som uti ifrågavarande hänseende är
föreslaget. Hur man skall kunna i framtiden rätta till denna sak, när ansvarskänslan
kanske blivit större, vill jag icke inlåta mig på. För närvarande
kan jag, som sagt, tyvärr icke framställa något yrkande.

Äng vissa
ändringar i
riksdagens
arbetsformer.

Herr Reuterskiöld: Då intet yrkande är framställt, hade jag kanske inte
behövt yttra mig, men eftersom det i båda kamrarna har varit en stark rörelse

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
i dag av en särskild anledning, som var och en känner, kan det vara skäl att
rikta uppmärksamheten på hur det med denna sak egentligen förhåller
sig. _

Riksdagsbeslutet är icke grundlagsstadgat. Det är i grundlagen förutsatt,
att ett riksdagsbeslut skall upprättas, och vidare finns det vissa därtill anknutna
bestämmelser, bl. a. att riksdagsbeslutet skall underskrivas, men det
finns ingenstans stadgat, att det skall finnas. Däremot omtalas riksdagsbeslutet
i grundlagen i samband med riksdagens avslutning, varvid riksdagsbeslutets
uppläsning, d. v. s. ett par paragrafers meddelande, utgör en motsvarighet
till riksdagsberättelsens uppläsande vid riksdagens öppnande. De två sakerna
hänga ihop. Men när man nu velat avskaffa riksdagsberättelsens uppläsande
— det är ju ingen i denna kammare, som vill bibehålla den uppläsning
av högst två paragrafer från varje departement, som förekommit — kan
man inte, örn man skall fasthålla vid hela den princip, på vilken vår avslutningsceremoni
och vår begynnelseceremoni äro fotade, behålla bestämmelsen
örn riksdagsbeslutets uppläsande. Då det dessutom inte alls har någon praktisk
betydelse, har man ansett, att man skulle kunna stryka ur grundlagen de
bestämmelser, som härom finnas, i den mån de avse uteslutande dessa ceremoniella
förhållanden. Men eftersom man därmed inte upphäver någon bestämmelse
som säger, att riksdagsbeslutet skall finnas, har man inte heller genom
att nu bifalla det vilande förslaget sagt, att man inte på annan väg kan återuppliva
detsamma, örn det finns majoritet därför. Det finns ingenting, som
hindrar riksdagen, att i de reglementariska föreskrifterna sätta in bestämmelser
om riksdagsbeslutet. Om man vill bibehålla riksdagsbeslutet som en reminiscens
från gångna tider, såsom en ceremoni eller av andra anledningar,
kan man mycket väl göra det. Vid detta års riksdag kommer riksdagsbeslutet
i vanlig ordning att uppsättas och underskrivas. Vill man lia det på samma
sätt i framtiden, är det ingenting, som hindrar, att man i en motion föreslår,
att i de reglementariska föreskrifterna sättas in bestämmelser örn riksdagsbeslutet.
Jag vet inte, örn ett sådant förslag kommer att samla majoritet
i kamrarna. Men att taga till förevändning för att slå ihjäl det vilande
förslaget, att några bestämmelser härom icke skulle komma att finnas kvar
i grundlagen, tror jag är fullkomligt felaktigt.

Dessutom finnas inga bestämmelser, som garantera, att de ledamöter av
kamrarna, som skola skriva under beslutet, verkligen göra det. För år 1932
är det 7 ledamöter i första kammaren — jag skall inte nämna några namn —
som inte skrivit under, och de höra ingalunda till de minst framträdande i
kammaren utan äro tvärtom mycket framträdande. I andra kammaren var det
11 man, som inte kommo med 1932. År 1931 var det bättre. Då fattades endast
4 namn i första kammaren och 4 i andra kammaren. Men 1930 var ett
svart år. Då var det 9 i första kammaren och ett 20-tal i andra kammaren,
som inte skrivit under beslutet. Dessa namn kunna aldrig sättas dit, när
luckorna en gång uppstått. Hur det då går med ansvaret, lämnar jag därhän.

Jag tror inte, att denna fråga har någon större betydelse, men jag hör till
dem, som hålla på de gamla formerna i och för sig, och jag skulle mycket
gärna vara med om att man bibehölle underskrivandet av riksdagsbeslutet, om
jag trodde, att det funnes resonans härför. Då det inte var någon enda, som
förra året opponerade sig emot förslaget, när det var före i utskottet och kammaren,
har jag emellertid svårt att tro, att det är något annat än en tillfällig stämning,
som nu gör sig gällande, och jag ställer den frågan: tro herrarna, att örn
en motion väckes om insättande av en bestämmelse i de reglementariska föreskrifterna
angående riksdagsbeslutets underskrivande, det blir någon majoritet
för ett sådant förslag i någondera kammaren? Jag tror det inte. Under

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Ang. vissa ändringar i riksdagens arbetsformer. (Forts.)
sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka bifall till det vilande
förslaget.

Efter härmed slutad överläggning antogs det föreliggande grundlagsändringsförslaget.

Punkten B 2.

På framställning av herr talmannen fann kammaren, enär det förslag till
ändrad lydelse av § 55 riksdagsordningen, som vid behandlingen av nästföregående
punkt i det föreliggande memorialet blivit av kammaren antaget, i sig
inneslöte det ändringsförslag, som innefattades i det nu föreliggande förslaget
till ändrad lydelse av samma paragraf, detta senare förslag icke påkalla något
särskilt beslut av kammaren.

Punkten B 3.

Det i denna punkt införda förslaget angick ändrad lydelse av § 60 riksdagsordningen.

Herr Reuterskiöld: Herr talman! Kammaren behagade finna, att den sakliga
ändring, som i detta vilande förslag är till prövning föreliggande, redan
är upptagen i ett föregående förslag. Men under sådana förhållanden kan man
inte gärna antaga det nu föreliggande förslaget, ty det hänvisar till en paragraf,
som enligt de föregående besluten inte längre finns i den lydelsen. På
grund av tidigare fattade beslut hemställer jag därför, att detta förslag måtte
avslås.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter, i enlighet med herr Reuterskiölds
yrkande det i punkten införda grundlagsändringsförslaget förkastades.

Nu föredrogs

Sista stycket av ifrågavarande memorial.

I detta stycke hade utskottet anfört:

»För det fall att riksdagen antager de ovan under A punkterna 4), 6), 7)
och 9) upptagna vilande grundlagsförslagen eller vissa av dessa, torde konstitutionsutskottet
få åt sig uppdraget att till den statsrådsledamot, som av
Kungl. Majit förordnats att utöva den befattning med riksdagsärendena, varom
stadgas i § 46 riksdagsordningen, meddela, när riksdagens svar å de till
grund för besluten liggande kungl, propositionerna föreligga färdiga att överlämnas
å rikssalen.»

På gjord proposition beslöt kammaren lämna konstitutionsutskottet det ifrågasatta
uppdraget.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under
riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Punkten 1.

Lades till handlingarna.

första kammarens protokoll 1933. Nr lh. 3

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Äng. indrag- Punkten 3.

n™ionsråd8-a Under punkten 2 av tredje huvudtiteln i innevarande års statsverkspropobefattningen
i sition hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att dels bestämma antalet bePehing
m. m. fattningshavare å ordinarie stat för beskickningar och konsulat på under punkten
angivet sätt;

dels godkänna under punkten införd stat för beskickningar och konsulat, att
tillämpas från och med den 1 juli 1933;

dels godkänna under punkten införd stat för ortstillägg, att tillämpas från
och med den 1 juli 1933;

dels ock sänka det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, nu
1,777,000 kronor, med 39,000 kronor till 1,738,000 kronor.

Kungl, Maj:ts förslag beträffande förevarande anslag innebar genomförande
av vissa indragningar inom utrikesrepresentationen, vilka av besparingsskäl
ansetts nödvändiga. Sålunda bade föreslagits, att indragning skulle ske
av konsulatet i Lubeck och legationsrådsbefattningen i Peking. Därjämte hade
den lönade vicekonsulsbefattningen i Valparaiso ansetts böra flyttas till Santiago.
Förändringarna medförde en minskning av anslaget med 39,000 kronor.

I en av herr C. Lindhagen inom första kammaren väckt motion (nr 14)
hade vidare hemställts, att riksdagen ville för sin del 1) avslå förslaget örn
indragning av en legationsrådsbefattning inom Sveriges gemensamma beskickning
för Japan, Kina och Siam, 2) anhålla bos regeringen örn övervägande
att i stället för berörda befattning inrätta en särskild beskickning för Kina
och eventuellt Siam.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å herr Lindhagens förevarande motion (1:14), i vad den avsåge bibehållande
av legationsrådsbefattningen i Peking,

a) bestämma antalet befattningshavare å ordinarie stat för beskickningar
och konsulat på under punkten angivet sätt;

b) godkänna under punkten införd stat för beskickningar och konsulat, att
tillämpas från och med den 1 juli 1933;

c) godkänna under punkten införd stat för ortstillägg, att tillämpas från
och med den 1 juli 1933;

d) sänka det ordinarie förslagsanslaget beskickningar och konsulat, nu
1,777,000 kronor, med 39,000 kronor till 1,738,000 kronor;

II. att herr Lindhagens förevarande motion (I: 14), i vad den avsåge inrättande
av en särskild beskickning i Kina, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Det har nu föreslagits i propositionen, att man av sparsambetsskäl
skall indraga en befattning vid legationen för Japan, Kina och Siam.
Jag bär funnit det vara ett märkvärdigt förslag från Kungl. Maj:ts sida, att
den enda fast anställda politiska representationen i själva Kina, nämligen en
legationsrådsbefattning, nu skall indragas och att i stället skulle uppdragas
åt svenske generalkonsuln i Shanghai att sköta den förstnämnda befattningen
vid sidan av sina konsulära uppdrag. Jag har tvärtom föreslagit på grund
av den betydelse, som Ostasien har för samfärdsel och vårt deltagande i världspolitiken,
att vi i all synnerhet i detta rike — det största rike som finns för

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Äng. indragning av leg ationsrådsbe fattning en i Peking. (Forts.)
närvarande och ett rike, som kommer att bli ofantligt mäktigt — skola inrätta
en särskild legation.

Nu har det märkliga inträffat, att statsutskottet i princip har tillstyrkt den
senare delen av motionen, fastän utskottet förklarat, att man inte just under
nuvarande betryckta ekonomiska förhållanden kan genomföra något sådant.
Jag har med den andra punkten i min motion inte trott mig kunna vinna något
mer än detta. Jag är tacksam därför och har således vunnit på den punkten
vad för ögonblicket kan vinnas och kommer således icke att yrka bifall
vidare till min motion i den delen.

Därefter säger emellertid statsutskottet, att fastän det är så viktigt, att vi
få en fullständig legation i Kina också, så skola vi nu av sparsamhetsskäl
draga in den lilla ansats därtill, som vi redan ha. Jag ber att få en förklaring
på en sådan kullerbytta — för något annat kan man verkligen inte kalla
det. Detta är så mycket märkligare, som den här tjänstemannen, som nu är
ackrediterad hos kinesiska regeringen såsom chargé d’affaires och som för närvarande
är bosatt i Peiping, kan flyttas till Nanking. Det är ju nu också
fråga örn var de utländska legationerna skola bo — somliga få bo kvar i Peiping,
medan andra flyttas till Nanking. Jag har inte velat lägga mig i
på vilken ort regeringen placerar sina diplomater.

Den ifrågavarande befattningen inrättades år 1920, och sedan dess har det
väckts förslag, att den skulle försvinna. Riksdagen har dock uttryckligen
motsatt sig detta såväl år 1924 som år 1928. Nu kommer regeringspropositionen
i den här atmosfären, där snålheten så ofta bedrar visheten — ty det
kan man väl säga i synnerhet örn denna indragning — och förklarar, att nu äro
förhållandena annorlunda, ty nu behöva vi göra besparingar. Så framhålles
det i propositionen ingenting mindre än att vår uppgift i Kina är bara den
att i möjligaste mån slå vakt örn frukterna för framtiden av det svenska kulturarbetet
i Kina samt att söka trygga de svenska missionärerna till liv och
egendom. Vad detta kulturarbete består i, känner jag inte till. Det talas
inte något därom i propositionen. Men det kan väl ändå inte vara annat än
att försöka omvända kineserna till kristendomen, och den illusionen må man
ju invagga sig i. Det kommer nog aldrig att gå, förmodar jag. Jag har emellertid
inte motsatt mig, att nian slår vakt om missionärernas liv och egendom,
och någon annan kulturanstalt än en liten halvsvensk högskola, som instiftades
någon gång i en stad i Kina under ledning av ett par svenska vetenskapsmän,
känner jag inte till. Det förefaller därför, som om regeringen i propositionen
ville säga, att den svenska missionsverksamhetens kulturvinning där
ute skola vi skydda, men något annat ha vi inte att tillvarataga där. Detta
strider emot den andra delen i statsutskottets utlåtande, där utskottet tvärtom
instämmer i motionärens uppfattning, att vi i Kina ha ekonomiska, politiska
och andra framtidsuppgifter att tillvarataga av högsta vikt. Propositionen
tiger helt med detta. Statsutskottet medger däremot, att så förhåller det sig,
men ändå finner utskottet, att det är en tillfredsställande anordning att uppdraga
vår representation i Kina åt generalkonsuln i Shanghai.

Ja, det kan ju hända, att det är en tillfredsställande anordning. Jag betvivlar
dock även det, ty denne konsul, som har andra uppgifter än en politisk delegation,
måste stå till hands på platsen för att taga emot och skydda svenska
sjömän och svenska ekonomiska intressen. Han har svårt att lämna Shanghai,
som är en knutpunkt för den internationella samfärdseln med Kina, men
den legationstjänsteman, som skall bevaka våra ekonomiska och politiska intressen,
bör bo någon annanstans än just där sjömännen landa med sina skepp
vid Kinas kuster. Därför kan jag inte förstå, att statsutskottet finner det vara
en tillfredsställande anordning att uppdraga vår representation åt konsuln där

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. indragning av legationsrådsbefattningen i Peking. (Forts.)
nere. Denne rår nog inte nied det arbetet utan nian behöver bibehålla legationsrådsbefattningen
också. Detta är således, synes mig, ett exempel på, hur
snålheten bedrar visheten och hur denna snålhet kan få en så hypnotisk makt
med sinnena, att man inte drar sig för vilka motsägelser som helst.

Jag har, herr talman, således inte något yrkande örn bifall till den andra
punkten i min motion, ty den är bifallen av statsutskottet. Däremot yrkar jag
bifall till första punkten i motionen, som innehåller ett avslagsyrkande beträffande
förslaget om indragning av denna fattiga bit av en representation i
det största riket i världen, som också kommer att bli det mäktigaste riket i
världen, i all synnerhet i denna tid, då stora världshändelser där borta utspelas.

Herr Widell: Herr talman! Jag kan i ganska mycket instämma i vad herr
lundhagen yttrade. Jag delar hans uppfattning örn önskvärdheten av en
svensk beskickning i Kina, men tyvärr äro de finansiella förhållandena, som
vi alla veta, sådana, att varje tanke på en sådan beskickning nu och sannolikt
under de närmaste åren får anses utesluten.

Jag delar också herr Lindhagens uppfattning om att snålheten lätteligen
kan hedra visheten. Jag tror, att då vi komma till nästa punkt i detta betänkande,
finna vi ett fall, där denna sats kan till fullo tillämpas. Men vad den
nu föredragna punkten beträffar, tror jag inte, att så är förhållandet.

Saken är nämligen den, att sedan ifrågavarande legationsråd sbefattning inrättades
med stationering i Peking, har det i Kina inträffat en hel del märkliga
tilldragelser. Den i detta avseende icke minst betydelsefulla är, att, huvudstaden
flyttats från Peking eller som det nu heter Peiping till Nanking.
Det är fullkomligt omöjligt för detta legationsråd i Peking att kunna på ett
tillfredsställande sätt tillvarataga de svenska intressena hos regeringen i Nanking
-— det är ju mycket betydande avstånd mellan den norra huvudstaden och
den södra. Däremot är avståndet emellan Shanghai och Nanking icke stort,
och det är därför möjligt för generalkonsuln att kunna såsom chargé d’affaires
tillvarataga de svenska intressena även hos regeringen i Nanking. Det är
detta, som statsutskottet menat med sitt uttalande, att den föreslagna anordningen
icke kan betraktas såsom otillfredsställande. Sådana som förhållandena
nu äro, tror jag icke det är möjligt att åstadkomma en bättre anordning
av vår representation i Kina än den, som av Kungl. Majit föreslagits. I varje
fall skulle det icke bli bättre, örn vi bibehålla legationsrådet i Peking.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Jag tycker, att statsutskottet väl ändå kunnat kosta på
sig att läsa motiven till motionen. Där står det uttryckligen, att genom att
sätet för den kinesiska regeringen flyttats från Peiping till Nanking börja
makterna allt mer överflytta sina beskickningar från Peiping till Nanking.
Det är väl ganska enkelt för den svenska regeringen att också flytta den ifrågavarande
tjänstemannen ifrån Peiping till Nanking.

Nu ville den siste ärade talaren fastslå, att vederbörande måste vara stationerad
i Peiping, fastlåst som av en naturlag, över vilken vi inte kunna råda.
Beträffande detta säger jag, att jag har överlåtit åt regeringens förstånd att
besluta i den saken. Men har inte regeringen något förstånd för detta, så får
riksdagen utbyta detta bristande förstånd emot det sunda förnuft, på grundval
av vilket vi äro valda här i riksdagen.

Jag instämmer sålunda i den siste ärade talarens indirekta anspelning på
att den svenske chargé d’affaires bör flyttas ifrån Peiping till Nanking.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Ang. indragning av legationsrådsbefattningen i Peking. (Forts.)
att i avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad
utskottets hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Lindhagen, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring, som föranleddes av bifall till
punkten 1 i den av honom i ämnet väckta motionen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindhagens i ämnet gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes omröstningen på det sätt,
att efter särskilda uppmaningar av herr förste vice talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten 4.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att riksdagen måtte

a) bestämma antalet befattningshavare å extra stat i utrikesrepresentationen
under budgetåret 1933/1934 på under punkten angivet sätt;

b) godkänna under punkten införd stat för ortstillägg åt personal å extra
stat i utrikesrepresentationen;

c) till arvoden och ortstillägg åt personal å extra stat i utrikesrepresentationen
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag av 172,600
kronor.

Kungl. Maj :ts av utskottet tillstyrkta förslag innebar bland annat vakanssättning
tills vidare under nästa budgetår av sändebudsbefattningen i Bukarest
och ackreditering i stället av sändebudet i Warschau jämväl i Bukarest.

Reservation hade anmälts av herrar Widell, Johansson i Fredrikslund och
B. Holmgren i fråga örn vakanssättning av sändebudsposten i Bukarest.

Herr Widell: Herr talman! Som kammaren finner av utskottsutlåtandet,
har jag jämte ett par kamrater i statsutskottet vid den nu föredragna punkten
avgivit en blank reservation beträffande den föreslagna indragningen av
beskickningen i Bukarest. Jag skall med ett par ord ange, varför denna reservation
har kommit till.

När tredje huvudtiteln började behandlas på statsutskottets första avdelning,
så mötte förslaget örn indragning av beskickningen i Bukarest de allra
största betänkligheter dels på grund av de stora intressen, som Sverige har i
Rumänien, intressen framför allt av ekonomisk natur, men dels också på grund

Äng. valcanssättning
av
sändebudsposten
i
Bukarest.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. vakanssättning av sändebuds posten i Bukarest. (Forts.)
av den synnerligen avskräckande erfarenhet, som statsutskottet och riksdagen
gjort beträffande en föregående indragning av en beskickning. Det är inte
många år sedan riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beslöt att i besparingssyfte
indraga beskickningen i Wien. Denna indragning medförde ofantligt
stora utgifter för statsverket, på grund av förflyttning av en betydande del
av den utrikes anställda diplomatiska personalen. Redan efter ett par år visade
det sig, att man icke kunde undvara beskickningen i Wien, och så fingo
vi en proposition örn dess återupprättande, vilket medförde nya flyttningskostnader.
Denna proposition ansåg sig riksdagen böra bifalla, därför att den
var så starkt motiverad.

Inför ett sådant precedensfall är det klart, att statsutskottet måste ställa
sig synnerligen betänksamt till förslaget om indragning av denna beskickning
i Bukarest, och det var nog en ganska enhällig mening, att man borde föreslå
beskickningens bibehållande. Men man utgick då ifrån att, örn statsutskottet
med begagnande av sin motionsrätt föreslog en utgiftsökning, så måste statsutskottet
samtidigt se till, att man kunde på en annan punkt göra en besparing,
som såvitt möjligt uppvägde den kostnadsökning, som härigenom skulle
uppstå. En sådan punkt ansågo vi oss ha funnit på anslaget till extra ortstillägg.

Där hade den s. k. granskningsnämnden föreslagit en nedsättning av anslaget
med 50,000 kronor mer än vad Kungl. Majit i sin proposition föreslagit,
och när vi undersökte förhållandena närmare, kommo vi till det resultatet, att
en nedsättning av detta anslag med 25,000 kronor kunde utan några äventyrliga
följder vidtagas. Därmed hade man åstadkommit balans för merkostnaden
under första året. För bibehållande av beskickningen i Bukarest beräknades
nämligen kostnaden till icke fullt 25,000 kronor. Örn man sålunda sänkte
anslaget till ortstillägg med 25,000 kronor, hade man uppnått vad man ville.
Emellertid visade det sig, att ifrån utrikesdepartementets sida denna tanke
mötte det allra bestämdaste motstånd. Det förklarades, att i valet mellan att
indraga beskickningen i Bukarest och att sänka ortstilläggsanslaget borde
man välja att indraga beskickningen och bibehålla ortstilläggsanslaget oförändrat.
Denna uppfattning vann majoritet på statsutskottets första avdelning,
och då det var tämligen klart, att också utgången i statsutskottet skulle bli
densamma, avstodo jag och den kamrat på första avdelningen, som delade min
mening, från att framställa något formulerat yrkande, och jag har endast velat
här ge till känna min uppfattning örn att det är ett mycket olyckligt steg,
som nu tages.

Jag vill vidare säga, att Kungl. Majlis regering nog icke får invagga sig i
den tron, att den skall lyckas efter ett eller annat år att få riksdagens bifall
till återupprättande av denna beskickning. Det heter visserligen i den kungl,
propositionen, att detta är en tillfällig indragning, men jag är övertygad om
att den kommer att bli permanent. Ett nytt fall Wien tror jag inte, att statsutskottet
och riksdagen önska.

Herr talman! Jag kan givetvis icke framställa något yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Det är riktigt, som den föregående
ärade talaren säger, att när detta förslag föredrogs första gången i
statsutskottets första avdelning, så möttes det med starka betänkligheter. Det
är också riktigt, att just de av honom nämnda betänkligheterna gjorde oss
mindre hågade att följa Kungl. Maj :t. Vi talade i utskottet dels örn det stora
område, som genom indragningen skulle komma att bli utan svensk representant,
och dels örn merkostnaderna för den representant, som skulle komma att

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Ang. vakanssättning av sändebudspostcn i Bukarest. (Forts.)
ha även de nu ifrågavarande områdena under sin omvårdnad. Yi räknade efter
vad detta skulle kosta samt vad man skulle spara, och till sist voro vi nästan
eniga örn att föreslå, att statsutskottet i denna fråga skulle använda sin motionsrätt.
Vi tillkallade då, såsom den föregående ärade talaren nämnde, en
representant från utrikesdepartementet, som framlade vissa synpunkter på
frågan. Jag kan inte neka till att jag för min del då fick en del upplysningar,
som måste medverka till att min uppfattning ändrades.

Kungl. Majit har ju inte kommit med detta förslag av det skälet, att man
ansett en representation där nere onödig, utan framlagt sitt förslag på grund
av ekonomiska skäl. Hur man än räknar med vad den nuvarande representantens
förflyttande hit till Sverige eller till annan plats skulle kosta, och hur
man än räknar med merkostnaderna för den andre representant, vilken skulle
övertaga även Bukarestbeskickningens område, så kan man ju inte komma
ifrån, när det nu gäller sparsamhetssynpunkten, att härvidlag sparar man i
alla fall några tiotusental kronor. Detta måste ju ha stor betydelse i en budget,
som är på alla områden så beskuren som årets. Jag har därför inte kunnat
vara med örn att man i detta fall skall gå längre än Kungl. Majit föreslagit.

I fråga örn den utväg, som den föregående ärade talaren var inne på, nämligen
att beskära de extra ortstilläggen med ytterligare 25,000 kronor, kan
enligt min mening redan den beskärning, som gjorts, anses vara att gå litet
längre än man borde göra. Även örn jag för min del haft en annan åsikt, innan
utrikesdepartementets representant lämnat utskottet sina upplysningar, måste
jag till sist avstå från den utvägen. Majoriteten inom utskottet har, även örn
den delar reservanternas betänkligheter, icke kunnat komma till någon annan
ståndpunkt än att tillstyrka den kungl, propositionen i denna punkt.

Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag anser mig böra nämna några ord med anledning av herr Widells anförande.

Utgångspunkten för beredningen av denna huvudtitel liksom av andra huvudtitlar
har självfallet varit den, att största möjliga besparing måste åstadkommas
för det budgetår, som saken angår. Jag har från början utgått ifrån
att en viss skälig andel av det totala besparingsresultatet måste åvila även
utrikesdepartementets huvudtitel. Jag har också utgått ifrån den synpunkten,
att i det nuvarande läget och med de arbetsuppgifter, som påvila utrikesförvaltningen,
måste man vara mycket aktsam i fråga örn valet av besparingsåtgärder
inom denna förvaltningsgren, så att man inte skadar svenska intressen
av stor räckvidd.

Min beredning av huvudtiteln har därför gått ut därpå att i första hand söka
nedbringa alla möjliga andra poster i huvudtiteln, innan man gick in för
indragningar av utrikesförvaltningens organ i främmande länder. Det har
emellertid då visat sig, att man på den vägen inte kunnat uppnå det totalbelopp
av besparingar, som ansetts vara erforderligt, för att man i det hela
skulle kunna få en någorlunda väl balanserad budget.

Den förste ärade talaren uppehöll sig vid en post, som han föreställde sig
att man kunde reducera mera, nämligen posten extra ortstillägg. Jag kan
inskjuta, att i andra kammaren, där denna sak nyss förevarit, pekades det på
en annan post ifrån anhängare av samma uppfattning beträffande Bukarest,
som herr Widell här gjort sig till tolk för, niimligen att man borde lia strukit
fredsanslaget och på det sättet fått fram den erforderliga besparingen. Mo -

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Äng. vakanssättning av sändebuds posten i Bukarest. (Forts.)
tiveringarna äro således litet olika i elen ena och den andra kammaren. Jag
håller mig emellertid till vad som här i kammaren förevarit. Vad de extra
ortstilläggen beträffar, har jag inte ansett mig kunna föreslå en större nedsättning
än med 50,000 kronor, oaktat granskningsnämnden ifrågasatt en sådan.
Jag har icke kunnat gå med på mera, därför att det vid prövningen av
ärendet har befunnits, att vår representation i främmande länder med den i
propositionen föreslagna nedsättningen av det extra ortstillägget i alla fall
skulle komma på en avlöningsnivå, som i många fall understiger med oss jämförliga
länders representation och icke i något avgörande antal fall komma
över denna nivå.

Jag har sålunda funnit den vägen stängd och följaktligen nödgats gå till
den återstående utvägen, nämligen att taga i övervägande frågan örn indragning
av den ena eller den andra posten i utrikesförvaltningen. Därvid har jag
först haft att pröva framkomna uppslag örn indragningar i den sydamerikanska
representationen. Jag tror, att statsutskottet på den punkten kommit till
samma uppfattning som jag om olägenheterna av att göra en sådan indragning.
Därefter har inom utrikesdepartementet företagits en undersökning av,
som jag tror, samtliga möjligheter som förelegat att åstadkomma någon tillfällig
lättnad i budgeten. I detta avseende har diskuterats, örn jag minns
rätt, tio olika möjligheter till indragning. Så har man gallrat ut, så att man
fått två alternativ, som ha tillställts kommerskollegium för yttrande. Kommerskollegium
hade dessförinnan bestämt avstyrkt indragning av beskickningen
i Lima. I det läget anhöll jag, att kommerskollegium skulle yttra sig beträffande
de två alternativa besparingsmöjligheter, ungefär likvärdiga i ekonomiskt
hänseende, som efter denna gallring kommit fram. Det ena gällde en
beskickning utanför Europa, det andra gällde det nu under diskussion föreliggande
fallet: Bukarest. Kommerskollegii svar på denna fråga ifrån min

sida blev då, att i valet emellan de sålunda föreliggande besparingsmöjligheterna
gav kommerskollegium efter att ha satt sig i förbindelse med vederbörande
exportörskretsar sitt förord åt att indragningen, örn en sådan behövde
ifrågakomma, i första rummet borde gälla Bukarest. Jag stöder sålunda min
uppfattning i detta hänseende på den åsikt, som har framförts till regeringen
av kommerskollegium.

Då den förste ärade talaren i detta sammanhang varnade för de kostnader,
som kunna medfölja en tillfällig indragning av den ena eller andra beskickningen,
så ber jag att få försäkra honom och kammaren, att detta är en synpunkt,
som ingalunda varit för mig främmande. Jag känner mycket väl till
det föregående fall, örn vilket han erinrade, och jag är av samma mening som
han beträffande olämpligheten av att något sådant skall förekomma som att
man företar omläggningar i utrikesförvaltningen, som medföra, att man ena
året drar in och andra året upprättar en beskickning och sedan under mellantiden
har kostnader, som äro större än dem man tänkte spara in. Detta är ju
en ekonomi, som jag förmodar att ingen i denna kammare vill göra sig till
målsman för. Vid beredningen av förevarande fråga om indragningar har
detta för mig varit en huvudsynpunkt, och alla de olika alternativ, som diskuterats,
lia diskuterats icke blott ur synpunkten av vilken betydelse de lia för
det svenska näringslivet utan också ur synpunkten: vilka omplaceringar, vilka
kostnader för överflyttning, för disponibilitetsarvoden etc. medför det ena
och det andra alternativet? Jag kan därför försäkra kammaren, att jag för
min del så mycket mindre har någon erinran emot vad statsutskottet säger i
slutet på sitt yttrande örn att man vid omplaceringar skall aktge på att statens
kostnader i möjligaste mån hållas nere, som detta varit en av de ledande
sjmpunkterna vid valet emellan de ifrågasatta indragningarna.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Äng. vakanssättning av sändebudsposten i Bukarest. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag förstår nn bättre herr Widell, som
ställde sig på den ståndpunkten, att ehuru en representation i Kina bör komma
till stånd, man dock nu bör indraga det lilla som finns, när jag hörde honom
tala varmt för bibehållandet av legationen i Bukarest. Det är väl så,
att när vi här i Sverige och våra ledande personligheter sträcka oss ut över
fäderneslandets mera snöda krav och bli internationalister, gå vi inte längre
än till att vara goda européer. Bukarest ligger i Europa, och då har Widell
funnit det ganska upprörande, att beskickningen där skulle avkopplas, medan
han tog saken mycket lätt, då det gällde de stora förhållandena ute i östern.
Jag förstår honom och förlåter honom således.

Men jag vill också begagna detta tillfälle att framföra min särskilda tacksamhet
till utrikesministern, som ansåg att han kunde med fog och större lätthet
uppträda mot Widells europeiska syn på saken men tydligen fann det
svårare att försvara sin proposition mot mina anmärkningar, när det gällde
Kina. För detta indirekta tillmötesgående är jag honom särskilt tacksam.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt.

Punkterna 5—8.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att för gäldande av Sveriges andel i
kostnaderna under år 1933 för Nationernas förbund för budgetåret 1933/1934
anvisa ett extra förslagsanslag av 600,000 kronor.

I en inom andra kammaren av herr N. Flyg m. fl. väckt motion (nr 324)
hade hemställts, bland annat, att riksdagen måtte avslå regeringens framställning
örn ett extra förslagsanslag å kronor 600,000 för gäldande av Sveriges
andel i kostnaderna under år 1933 för Nationernas förbund.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten hemställt, att riksdagen i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å herr Flygs m. fl. motion
(II: 324), i vad den avsåge förevarande anslag, måtte, i likhet med vad som för
innevarande budgetår ägt rum, för gäldande av Sveriges andel i kostnaderna
under år 1933 för Nationernas förbund för budgetåret 1933/1934 anvisa ett
extra förslagsanslag av 600,000 kronor.

Herr Nerman: Herr talman, mina herrar! Jag vill inte på något sätt provocera
någon debatt, utan jag tillåter mig bara leda kammarens eventuella
uppmärksamhet på vissa synpunkter i samband med denna utgift.

Tanken att förena världens olika stater till en överstatlig enhet är vacker
och historiskt riktig. Vi gå, vi tvingas av nöden fram mot ordning, ekonomisk
planhushållning och därmed politisk ordning. Men att^ den ordningen
kan komma genom det Nationernas förbund, till vars upprätthållande svenska
folket i dag åter skall skänka 625,000 kronor, det betvivlar jag. Den verkliga
politiska ordningen kan skapas endast på basis av en enhetlig internationell
hushållning. Att vänta världsfreden av en samling stater med ekonomiskt
motsatta intressen, det måste jag beteckna som åtminstone en aning
naivt.

Vad är detta Nationernas förbund? Det segrande ententekapitalets inbördes
försäkring mot sin konkurrent centralmaktsimperialismen och — framför

Anslag till
kostnader för
Nationernas
förbund.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
allt — mot deli internationella arbetarklassen och dess erövring Sovjet-unionen.
Det är min enkla definition. Vill jag ha en förnämligare, så kan jag t. ex. ta
nuvarande statsrådet Engbergs definition i andra kammaren den 18 mars
1931: »Vad är Nationernas förbund politiskt i våra dagar? Det är regeringarnas
förbund. Eftersom regeringarna se ut, får förbundet sitt utseende. I
den man vi ha fascistiska regeringar, som äro medlemmar av Nationernas förbund,
i samma män får Nationernas förbund sin prägel därav. Ju mera demokratiska,
. ju mer pacifistiskt intresserade regeringar vi ha som medlemmar
av förbundet, dess mer kommer det till uttryck i förbundet.»

Herr Engberg har säkert rätt. Nå, har nu Nationernas förbund, sedan de
orden fälldes för två år sedan, blivit mindre fascistiskt, mera demokratiskt?
Inte just. Ännu ett land, stormakten Tyskland, har blivit fascistiskt. Och
en annan stormakt, medlem av Nationernas förbunds höga råd, Japan, har
börjat krig mot en kamrat i det rådet: Kina.

Är Nationernas förbund den fredsmakt, som man utger det för? Kan det
avvärja krig? Kan det överhuvud taget göra någonting? Blockera Ryssland
kunde det 1919, men upprätthålla freden? Sedan fredssluten 1919 har det
förekommit över ett tjog krig i världen, större och mindre, som Nationernas
förbund inte har kunnat hindra. I varje fall har det ingen pondus gentemot
stormakter. Jag erinrar örn Mussolinis rövaröverfall på Korfu 1923, där åtskilliga
barn dödades. Då läste man i Paristidningen 1’Europe Nouvelle örn
Nationernas förbunds ingripande: »Äv hänsyn till italienarnas häftiga känslor
har förbundet undvikit att allt för mycket stöta dem för huvudet.» -—
Japanerna tyckas också ha häftiga känslor just nu, som förmodligen också
komma att respekteras. När det gällde Korfu, skrev nuvarande svenska regeringsorganets
kåsör följande elakhet, som nog ungefär återger gemene
mans uppfattning:

Vi äga förvisso alls ingen grund
till oro för Nationernas förbund.

Ty sitter det bara helt spakt och stilla,
så gör nog ingen stormakt det illa.

Ja^g skall inte gå in på flera fall utan komma över till dagens aktuella pjäs
på Nationernas förbunds teater. Sedan halvtannat år har Japan i flera etapper
angripit Kina och slitit till sig stycken därav. Nu senast dundra sedan
i förrgår kväll åter kanonerna där ute i en väldig anfallsaktion och tusentals
människoliv spillas. Allt medan Nationernas förbund undersöker sedan halvtannat
år, örn det där kriget är — krig, och man äntligen har lyckats få ihop
en resolution, som utdömer Japans handling och kräver att det drar sig tillbaka.
Det förekommer ju ett tämligen klart stadgande örn att man i sådana
fall skall ingripa på allvar. Jag har inte citat ur själva pakten till hands,
men jag har Nordisk familjeboks återgivande av bestämmelsen, som lyder:
»Örn medlem griper till krig i strid mot sina förpliktelser, anses han hava begått
en krigshandling mot samtliga medlemmar av förbundet. Dessa skola
då omedelbart förklara honom i ekonomisk och kommersiell blockad, varjämte
rådet skall föreslå regeringarna, med vilka stridskrafter de skola bidraga till
hävdandet av förbundsförpliktelsernas helgd.»

Kommer man att sätta makt bakom den dom, som nu har utfärdats? Det
behöver ingen riskera. Man säger: »Schas på sig, lilla Japan!» Och så ser
man efter, om Japan drar sig tillbaka. Gårdagens krigstelegram och telegrammen
i dag också visa, hur litet papperet i fråga imponerar på Japan.
Japan vet, att de andra makterna inte mena så allvarligt och i varje fall inte
våga släppa lös ett världskrig för Japans aktion. Och Japan hotar att gå ut

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
ur Nationernas förbund, om det inte får bryta Nationernas förbunds stadgar
efter behag. Så mycket förplikta heligt besvurna pakter av rövare. _

I Stockholms-Tidningen för i går ger en sakkunnig dansk journalist ett intressant
panorama av läget i Nationernas förbund just nu. Jag tillåter mig
att citera några rader: »Samtidigt med att Japan av alla krafter förbereder

sin nya offensiv, är det intresserat av att framställa sin sak i den mest gynnsamma
dager för världens domstol, och kineserna, som satt all sin lit till Nationernas
förbund, äro, om de skola följa reglerna, avskurna från att företa
sig något förr än örn tre månader. (Nå, de ha ju inte väntat så länge.) De
ha dock redan samlat stora styrkor i Jehol. Samtidigt vimlar fredsstaden
Genéve av agenter för ammunitions- och flygmaskinsfabriker, som blott allt
för gärna önska hjälpa Kina i det blivande kriget.»

Samma tidning ger en god teckning av de snygga intressen, som ligga bakom
det japanska anfallet: det är ett storkapitalistiskt monopolföretag, Mitsuikoncernen,
under ledning av en baron Mitsui, som »behärskar 60 procent a_v
Japans handel och är österns störste vapenfabrikant och kanske världens rikaste
man. Han äger vapenfabriker, silkesväverier, konstsilke- och ammunitionsfabriker,
stålverk, oljebolag, elektricitetsverk, flygmaskinsfabriker, bergverk,
banker, tidningar, handelshus och rederier. Hans intresseområde är inte bara
Japan utan också Korea, Peking, Shanghai, Hongkong, Mandsjuriet och de
amerikanska besittningarna: Filippinerna och Havaji.» Denne Mitsui — heter
det vidare — »startar och finansierar uppror och oroligheter först och
främst i Kina men även i andra delar av världen. — I Mandsjukuo är det
han som regerar. — Reste man i detta ögonblick till Jehol, skulle man utan
tvivel finna Mitsuis agenter både bland banditerna, som vålla oroligheterna,
och bland militären, som bekämpar dessa. Han underhåller en hel här av
äventyrare, och i sina tidningar — hetsar han upp japanerna mot Kina, Amerika
och Sovjet. Premiärminister Inukai var hans störste motståndare, ty han
ville fred. Han blev mördad. Imamati gjorde det, men bakom Imamati stod
Mitsui, som måste ha vägen banad för de män inom officerskamarillan, som
vore villiga att handla efter hans vilja.»

Jag har tillåtit mig detta citat för att söka göra klart, vad det är för fredsfaktorer,
som sitta i Nationernas förbunds högsta ledning, för att presentera
det umgänge svenska riksdagen i dag låter svenska folket betala över en halv
miljon kronor i årsavgift till.

Nationernas förbund har i många år sökt lura folken med s. k. avrustning
eller åtminstone nedrustning. Hur långt har man kommit med den.'''' Inte
ett tuppfjät. Sovjet-unionens förslag •— det enda konkreta — har inte ens
tagits upp till realbehandling. Man har på det år, som nedrustningskommissionen
har funnits till, inte ens kunnat bli sams örn hur de olika mordredskapen
skola definieras och klassificeras — ty det ligger materiella intressen
också bakom det. I stället för nedrustningskonferens blir det upprustningskonferens:
det relativt avrustade Tyskland, som skulle bli förebilden för de
andra makterna, börjar nu rusta upp och — de andra makterna ha inte makt
att förhindra det. Alltså upprustning i stället för nedrustning!

Det råder just nu inga goda konjunkturer för freden, men krigsindustrien
arbetar ensam av alla industrier för fullt. För ett par dagar sedan meddelades,
hur Bofors arbetar för högtryck och höjer utdelningen. Har månne det
fredliga Sveriges speciella krigsvarufabrik affärer med Japan? Jag läste i
går i en tidning, att England hade sålt sju äldre krigsfartyg till Japan —-samtidigt som man spelar moralisk i Genéve! Och i dag nämner ett T.T.-meddelande, att Japan på tre år har köpt 7(i äldre fartyg, en sorts ursäkt,
som meddelas från England för att visa att engelsmännen inte äro ensamma

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
utan att det är flera, som lia sålt. Det skulle som sagt vara roligt att veta,
om Bofors också säljer till Japan. I alla händelser är det ett fint sällskap,
som Sverige i dag betalar för att få umgås med.

Jag förstår mycket väl, att regeringen inte har några vidare illusioner om
den s. k. nedrustningskonferensen i Genéve. Jag förstår allt för väl utrikesministern,
då han i sina äskanden på sin huvudtitel förklarar, att eventuella
kostnader för deltagandet i den ekonomiska världskonferensen samt i nedrustningskonferensen
i Genéve med hänsyn till situationens ovisshet icke för
det närvarande kunnat tagas i beräkning. Jag har redan under remissdebatten
givit honom mitt villiga erkännande för detta; det var förståndigt. Man
skulle bara önska, att man drog konsekvenserna och inställde alla betalningar
till humbugen i Genéve.

Redan i sitt förut citerade anförande 1931 medgav nuvarande statsrådet
Engberg, att hans optimism i fråga örn Nationernas förbund hade fått sig en
törn: »En rad av besvikelser och gäckade förhoppningar kanta den väg,

man passerat.» Samme talare yttrade då vidare: »Vad Sveriges ställning i

Nationernas förbund beträffar, vill jag för min del säga, att naturligtvis kan
den dag komma, då vi få förbehålla oss fullt fria händer att överväga vårt utträde,
örn det nämligen visar sig, att en politik börjar dominera, som ej främjar
fredens och avrustningens intressen. Men vi äro ej där än. Avrustningskonferensen.
som jag visserligen själv ej tror mycket på, sammanträder den 2
februari 1932, och vi böra avvakta och se, huruvida och vilka resultat som
kunna utvinnas ur konferensens arbete, innan vi börja diskutera lämpligheten
av att ompröva vår ställning till förbundet.»

Vi skriva i dag den 22 februari 1933. Har utvecklingen varit ägnad att
stärka förtroendet för Nationernas förbund? Man skall ha mycket små anspråk
för att svara ja. Nittonmannakommissionens uttalande mot Japan är
ett papper, en vacker gest som inte kommer att imponera på Japan — kanonerna
dundra i telegram efter telegram i dag — och som inte heller kommer
att utlösa handling av Nationernas förbund som sådant. Att vissa stormakter
kunna ingripa och påverka utvecklingen, det är mycket möjligt, men det
är en helt annan sak än Nationernas förbund. Jag tycker tiden skulle vara
inne för en hel del både socialdemokrater och övriga demokrater att öppet säga
ut den uppfattning, de nog litet var ha i grund och botten örn vad som med så
stora ekonomiska uppbåd av folken utföres nere i Genéve. Men varför stöder
man från demokratiskt håll Nationernas förbund? Jag tror det är ytterst
därför att Nationernas förbund är den organisation eller rättare det halmstrå,
som man hoppas skall av de kapitalistiska staternas eget samfällda intresse
hålla ihop freden, hålla situationen flytande, bevara status quo åtminstone.
De kapitalistiska staterna frukta vad som kommer efter ett nytt krig. Herr
Engberg gav i sitt anförande också uttryck för den tanken, då han yttrade:
»kapitalistklassen» — ja, han använde litet oparlamentariska ord, det var som
sagt år 1931 — »kapitalistklassen fruktar att om ett nytt krig utbryter, står
bolsjevismen som segrare på ruinerna av civilisationen».

Av två onda ting väljer alltså även socialdemokratin det minst onda; hellre
än man tar risken av ett arbetarnas välde hänger man med kapitalismen i
hopp att den i alla fall inte skall råka i krig och därmed öppna porten för
arbetarklassens välde. Men bland massor även av socialdemokratiska arbetare
här i landet börjar den gamla marxistiska uppfattningen, som socialdemokratin
hade förr även officiellt, att dyka upp igen, den att först arbetarklassens
genomförande av en socialistisk planhushållning i världsskala är en
verklig borgen mot krig. Först då äro de motstridiga intressena, som nu skapa
krig, upphävda. A7arje socialist är på det klara med att det är kapitalis -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
mens intressen, som dominera staternas utrikespolitik oell därmed också Nationernas
förbund. I stället för att hänga kapitalismen i kjolarna och vara
imperialismens åtminstone indirekta agenter, i stället för att förlita sig på
diplomatiens alltjämt obrutna hemliga ränkspel borde man från arbetarsidan
lita mer på egna maktmedel. Vilka de äro, det lia åtskilliga internationella
kongresser talat örn redan före världskriget. Det fanns en tid, då även det
parti, som nu sitter i regeringsställning, hade den saken klar. Det var inte
kamp för freden med fraser, som ingenting uträtta, det var den klara parollen
myteri och social revolution som svar på en statlig krigsförklaring. Det är
fortfarande den klass- och ansvarsmedvetna arbetarrörelsens väg. Ett Nationernas
förbund, där kapitalismens och dess tjänare fascismens inflytande
för varje dag växer, kan inte garantera freden. Först när de produktiva massorna,
som inte ha några intressen efter kartgränser, i revolutionär enhetsfront
ha slagit ned den hushållning, som utgör grunden för krigen, och skapat en
ordnad världshushållning för arbetande människor, först då kan ett nytt nationsförbund
bildas, som folken ha nytta av och kunna med nöje betala sina
kontingenter till.

Jag har känt mig skyldig att lägga fram de här synpunkterna till ackompanjemanget
av de japanska kanonerna. Av hänsyn till den digra dagordningen
har jag inte velat ta upp tid med att tala örn de risker, som särskilt ett
litet lands medlemskap i Nationernas förbund innebär utan att å andra sidan
ge några som helst garantier för freden. I en annan motion har mitt parti
yrkat Sveriges utträde ur Nationernas förbund. Jag ber att få yrka bifall
till den kommunistiska motionen örn avslag i första hand på den punkt vi nu
behandla örn 600,000 kronor för Sveriges medlemskap i Nationernas förbund
och ber att få återkomma vid nästa punkt.

Herr Lindhagen: Herr talman! I olikhet med den föregående talaren skall
jag yrka bifall till det förevarande anslaget, men med förbehåll av några rekommendationer,
såsom folkförbundets nittonmannakommission kallar sina
framställningar.

Ser du, käre Nerman, saken är den, att man kan inte skapa någon ny värld
utan att människan blir herre över sig själv. Så länge vi treva oss fram med
det gamla människomaterialet, uppnås aldrig något oförbränneligt ideal. Man
kan om varje sådant försök säga spydigheter och påpeka att det är skönmålningar.
Min drömda värld ligger bortom liberalismens och socialismens oundgängliga
pionjärarbeten. Det är en epok, som kommer till synes endast genom
lidande och evolutioner. Intet av mellanleden kan säga sig vara representant för
den högsta fullkomningen. Jag tror icke nämnda framfärd skulle gagnas av
sådana formella åtgärder som exempelvis Sveriges utträde nu ur folkförbundet.
Livets mening ligger i sinnelagets försjunkande i realiteternas böljegång, och
därför har även jag försökt pioniera efter måttet av min förmåga. Tidsströmningarna
ha nu omsider tvingat folkförbundet att övergiva den konventionella
pacifismen och försöka pejla djupen. Låkan oss nu bida vad det kan leda till.

Med dessa förberedande rekommendationer ber jag, herr talman, att få övergå
till mitt ämne, nämligen tidens försök att finna sig till rätta i den situation,
som nu föreligger. Därvid kommer jag även in på den inför världsproblemet
visserligen lilla men för oss viktiga frågan örn samarbetet mellan regering
och riksdag i Sveriges utrikespolitiska angelägenheter med utgångspunkt från
det anslag, som nu föreligger, och den situation i världen, som ligger bakom
detta anslag.

Det står i regeringsformens § 57, att svenska folkets urgamla rätt att sig
självt beskatta utövas av riksdagen allena. Det återfinnes ingenting motsva -

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
rande i riksdagsordningen. Det är således en särskild appell till regeringsmakten
att komma ihåg detta riksdagens privilegium.

Förutsättningarna för att svenska folket allena skall utöva sin beskattningsrätt
äro tveggehanda. Den ena är, att riksdagen får tillfälle att någorlunda
förstå ändamålet med anslagen, alltså att den får de erforderliga upplysningarna,
det erforderliga samrådet. Den andra är, att riksdagen också förbehålles
rätt lika mycket som den även har plikt att giva direktiv för användningen.
Under dessa två huvudrubriker skall jag nu granska det föreliggande förslaget
i situationens ljus.

Vartill skola dessa 600,000 svenska kronor användas? Det är den första
frågan.

Förmodligen för att åstadkomma en förnuftig världspolitik. Ledningen av
detta arbete är i Europa för tillfället uppdragen åt folkförbundet. Detta är
ju ett försök från en dålig värld att bli en bättre. Så elak får man väl icke
vara, att man förnekar den saken. Förbundet har visserligen en konkurrent i
sovjet, som vill bygga världsordningen på en annan grund redan nu. Sovjet
vill bland annat utplåna nationalitetsbegreppet. Sålunda har det från oss
kommande namnet Ryssland utplånats från benämningen på deras stater. Sovjet
befinner sig dock liksom folkförbundet ännu i ett övergångsstadium. Fängelser
och avrättningsplatser visa att det i åtskilligt ännu är allenast en variation av
den gamla världen. Det står sålunda vid sidan av varandra två maktkoncentrationer,
som man kan kalla för Genéve och Moskva. Båda vilja förbättra mänskligheten.
Yi svenskar befinna oss nu i Genéve, och därför är det skäl att vi
sysselsätta oss med det. Ty det går ju inte att besluta här i dag i riksdagen,
att hela världen skall hoppa över till Moskva. Vi befinna oss i Genéve och
måste ta saken sådan den föreligger.

Folkförbundets ledning står nu inför den största påfrestning, den upplevat,
men en påfrestning, som man väntat på, för att få se vad folkförbundet kan
uträtta. Redan det är ju ett framsteg. Jag vill då hava sagt, att svenskarna,
som skola vara med örn detta försök att pacificera världen i en svår tid, borde
få veta någonting örn vart de här pengarna egentligen ta vägen och riktlinjerna
för deras användande. Riksdagen borde fått sådana upplysningar av regeringen.
Enligt § 56 i riksdagsordningen, i dess lydelse av år 1921, beredes riksdagen
möjlighet till sådana upplysningar. Den paragrafen kallades i den
officiella diskussionen för ett stort framsteg i förhållandet mellan regering
och riksdag i svensk utrikespolitik. Hur ser då detta stora framsteg ut? Jo,
endast örn konungen prövar lämpligt, så äger han ge meddelande till riksdagen,
och detta meddelande skall nödvändigt vara muntligt — så föraktar
man riksdagen i alla fall. Vidare bestämmer konungen, örn det skall behöva
ske inför lyckta dörrar, vilket konungen hittills alltid ansett; jag vet inte
något undantag. De mest påtagliga saker, som det kan talas örn på vilken gata
som helst, meddelas endast inför lyckta dörrar. Det blir ett slags spökhistoria,
som skall berättas för barnen i den europeiska barnkammaren. Detta är en
förolämpning mot representationen och sunda förnuftet, samvetsgrant utövad
från alla regeringarnas sida.

Nå, i denna fråga, när så mycket står på spel, var är då regeringen? Den
anser icke »lämpligt», att riksdagen i denna ödestimma ens vet någonting. Den
följer gammal praxis, den följer grundlagen, den är grundlagstrogen.

För övrigt, regeringen vet ju, att riksdagen inte är intresserad. Se på de
tämligen tomma bänkarna här, så snart vi komma till en utrikespolitisk fråga!
Riksdagen förtjänar intet annat öde, ty den intresserar sig inte för utrikespolitiken,
och regeringen underlåter gladeligen att intressera riksdagen för den.
I stället tillägnar sig regeringen diktatur och menar: vi släppa det där slappa

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
sällskapet och utöva ensamma måttlig utrikespolitik inför lyckta dörrar där
uppe. Det ligger någonting i ett sådant sinnelag; jag klandrar knappast regeringen.
Det är riksdagens fel att regeringen är som den är, men vore jag
medlem av statsrådet, skulle det se ut på helt annat sätt.

Jag har alltid varit med örn att efterlysa utrikespolitiska meddelanden till
riksdagen, ty vi ha som sagt aldrig sett, att någon regering ens av gunst och
nåd erinrat sig riksdagens tillvaro, förrän man käxa!, sprungit i trappor och
kommit med interpellationer. Det är det enda, som en minoritet kan göra, och
då har det kommit några magra, temperamentlösa meddelanden inom lyckta
dörrar. Protokoll få icke heller föras utan endast anteckningar örn, vilka som
därvid yttrat sig. Vad är det för bortkastat munväder! Man kan inte ens
få bevara ett bidrag till kommande tiders kännedom om vår tids mentalitet.
Vi befinna oss sålunda fortfarande i den totala europeiska barnkammaren, och
där spelar hela regeringen med. Till och med »excellenser», vilket betyder »det
utmärktaste som finns», nedlåta sig till att stå som sujetter i detta lustspel.
Detta om regeringen och riksdagen.

Får svenska folket utanför riksdagen någon upplysning genom tidningspressen?
Nej, inte alls, man följer icke här med sin tid, åtminstone endast
ytterst sparsamt. Ibland läcker det ut sådana där uppseendeväckande historier,
som Stockholmstidningen nu innehållit och som Nerman tog för Guds
ord. En bättre värld bygger man inte på tillfälligt tidningsreportage. Jag
kan inte tro, att en sådan världshistorisk tilldragelse som konflikten i östern
beror på en enda person, som har mycket pengar, och jag har ock fått uppgift
från annat håll, att det är ett fullkomligt misstag. Ja, fullkomligt misstag är
väl ingenting, men det lär i alla fall vara ett stort misstag.

Nå, riksdagen och svenska folket lämnas i okunnighet örn vad som här tilldrager
sig och svenska folkets rätt att allena sig beskatta blir på detta sätt endast
att i god tro anslå pengar, och sedan gör riksdagen och pressen vad de
vilja. För de enskilda återstår då endast att var för sig söka skaffa sig
nödtorftig upplysning.

Jag har brunnit av behov att få veta, vad de skilda parterna säga. Jag
förstår, att vad som skvallras i korridorer och reportage inte är vederhäftigt,
och därför har jag försökt på egen hand bilda mig en mening.

Förhållandet är, att Japan nu har 90 miljoner invånare, och befolkningen
ökas årligen med 1 miljon människor, på sina små öar och Mandsjuriet 30
miljoner, vilket också är en aktningsvärd summa. Intressant och belysande
för situationen är, att det stora invånareantalet i Mandsjuriet tillkommit
under de sista åren genom att en miljon kineser årligen invandrat i Mandsjuriet.
Det är en emigration så oerhörd, att det endast kan förekomma från ett
så stort rike som Kina. Av dessa 30 miljoner invånare i Mandsjuriet äro 28
miljoner kineser och 2 miljoner andra folkslag. Japan säger, att av de senare
en miljon är japaner.

Nu kommer folkförbundet med sin stora insats. Man får verkligen säga,
att där har förbundet nödgats engagera sig så kraftigt, som man kan begära
av en så ofullkomlig skapelse i början av dess tillvaro. Dess nittonmannakommitté
säger, att Kina är suveränt över Mandsjuriet; det har förbundet
rättighet att säga enligt folkförbundspakten. Vidare förklaras, att Mandsjuriet
skall erhålla en vidsträckt autonomi under Kinas överhöghet, samt att
Japans och även andra staters intressen inom Mandsjuriet skola skyddas.
Att döma av det upplysningsarbete, som gjordes först sent i går kväll genom
att vår minister i Konstantinopel Boheman, vilken från Genéve under 25 minuter
i radio berättade åtskilligt, som ibland avbröts av störningar i atmosfären,
skulle det bildas en stor världsunderhandlingskommitté med ledamöter

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
från olika stater. Därtill lades den uppseendeväckande underrättelsen, att
Sverige ock Norge »avböjt» att inträda i kommittén. Det är då inte med min
tillåtelse åtminstone, och inte heller med riksdagens. Sådant får man veta per
radio från Genéve. Yern har här varit »Sverge», gissningsvis Boheman,
Sandler eller regeringen? Ett uppseendeväckande ringaktande i varje fall av
riksdagens medbestämmanderätt! Men som sagt, riksdagen synes vilja ha det
på det sättet, oell då må den också ligga som den bäddat.

För att skaffa mig ytterligare vetande har jag givetvis tillämpat domstolarnas
grundregel att även andra parten skall höras (audiatur et altera pars).
Jag satte mig således igår i förbindelse med Japan och Kina — inte »officiellt»,
utan helt enkelt oell praktiskt genom privat hänvändelse till deras
legationer i Stockholm. Jag omtalade, att jag behövde några upplysningar
och kanske skulle använda dem i dag i riksdagen. De visste sålunda vad som
förestod, men gjorde ej någon invändning utan lämnade ivrigt och villigt uppgifter
och svar på mina frågor. Dessutom lämnades mig en hel börda med
böcker och annan litteratur, men jag har ej hunnit läsa dem i natt.

Den japanske ministern sade, i korthet återgivet, följande:

Japan hade, uttryckt i svenska kronor, nedlagt 4 miljarder i Mandsjuriet.
Japan har ordnat allting där på europeiskt sätt. Den stora kinesiska invandringen
beror väsentligen på, att kineserna föredragit att komma till ett ordnat
samhälle, där de kunna njuta trygghet till liv och egendom. För denna ordning
behövs buffertstat, som ej kan organiseras av Kina eller mandsjurerna
utan Japans hjälp. En sådan buffertstat är väl icke någonting okänt i historien
och ingenting orimligt i och för sig. Mandsjuriet har ju bildat en avskild
stat under olika skeden, och varför skulle det inte kunna bli det nu också?
När man nu till och med åter tar den gamla mandsjuriska dynastien
som dess högsta representant, så återgår man endast till historiska anor.

Nu har, fortsatte ministern, Japan som huvudsaklig uppgift att skydda sina
intressen i Mandsjuriet samt införa ordning, som är nödvändig för samfärdsel
med grannar. Kina däremot har icke lyckats med att stabilisera förhållandena
i riket och skulle således ej heller förmått det i Mandsjuriet. Nankingregeringen
vore visserligen tili namnet en nationell regering, men den behärskade
endast ett mindre område av landet. En kinesisk supremati över
Mandsjuriet skulle vara en omöjlighet. Kina kan icke sammanhålla denna
stats organisation. Detta erkännes också från folkförbundet, som emellertid
lärer vilja övertaga ordningens upprätthållande med hjälp av ett gendarmeri.
Detta var lika litet utförbart och — på min fråga vem som skulle bekosta
detta gendarmeri — svarades att det vore även ett vitalt spörsmål.

Då jag emellertid ansåg dessa upplysningar otillräckliga, sporde jag efter
vad som låg bakom det stora problemet, örn det icke var befolkningsfrågan
och om anledningen att så få japaner koloniserat sig i Mandsjuriet. Man
har mångenstädes föreställt sig även med ledning av japanska uppgifter att
trångboddheten och jordhungern var kärnan i problemet. I föredrag ute i
landet har jag plägat betona även denna sida av saken. Den japanske ministern
bekräftade nu denna uppfattning, men på ett överraskande sätt. Ja,
då kommer det verkligen in som det primära.

Japans befolkning, svarade ministern, ökas årligen med över en miljon invånare.
Åt denna miljon måste skaffas försörjning. Japanerna vilja dock
ogärna lämna sitt land. Örn man låter dem få ett tillfälle att slå sig ned annorstädes
köpa de gärna resebiljett tillbaka, så snart de samlat ihop litet pengar.
De äro nämligen vana vid livet i Japan och trivas icke med någonting
annat. Detta har medfört, att Japan icke har så stor kolonisation i Mandsjuriet.
I Brasilien förefinnes åtskillig japansk kolonisation, men samma hem -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
längtan förspörjes även där. I hela världen finnes endast en miljon japaner,
som bo utanför Japans område under det att »ni svenskar ju ha 2 miljoner
emigranter endast i Nordamerika». Men hur skola ni då reda er? frågade jag.
Jo, huvudsaken för oss blir, svarade ministern, att öka vår industri med dess
utsikter till avsättningsmöjligheter särskilt i Asien och Afrika. Japanska industrien
måste aven såsom den svenska lägga an på kvalitetsvaror. Ehuru de
svenska tändstickorna voro dyrare än de japanska, trängde de förra dock ut
de senare både i Sydafrika och i Kina. Men för att driva denna industri måste
Japan ha råvaror, särskilt kol och järn men även annat, som finns i Mandsjuriet
men icke i Japan.

Ett olyckligt land, tänkte jag, vilket måste bygga hela sin framtid på en
forcerad industrialisering. När detta bländverk till sist slocknat, komma stora
prövningar att övergå detta idoga folk. Men då är det kanske för sent att begära
sin andel av jordens oupptagna jordbruksområde.

I detta sammanhang jävade ministern även en svensk tidningsuppgift för
någon tid sedan, att japanska regeringen skulle utfärdat ett manifest till folket
örn önskvärdheten av minskning i barnantalet. Även detta har jag
ridit ned. Ett sådant manifest har aldrig utfärdats, sade ministern. Japanska
folket hedrar särskilt barnrika familjer, varpå ministern anförde exempel.

Härefter begav jag mig till kinesiske ministern, vilken, i korthet refererat,
meddelade följande:

Mandsjuriet är ett gammalt kinesiskt rike. Deras nationalregering i Nanking
är visst icke maktlös utan får allt mer välde över hela landet och driver
med framgång alla separata strävanden tillbaka. Kina var emot Nationernas
förbunds avsikt att ställa Mandsjuriet under särskild kontroll. Den ville och
kunde Kina självt utöva. Japans avsikt var i själva verket att annektera
Mandsjuriet, utvidgat med provinsen Jehol. Kineserna hade i alla tider varit
ett fredsälskande folk och försökt undvika krig. Det hotade ej någon fara
från Kina, blott landet tilläts att utan inblandning från främmande intressen
konsolidera sig och giva världen del av deras verkliga kynne.

Nu övergår jag till situationen i Östasien för närvarande. Vederbörande i
(Geneve — och där ha de fått hela världen med sig — ha ställt japanerna vid
skampålen och förklarat, att de bära sig förfärligt oskickligt åt. Jag gillar
inte alls en lösning av världsproblemen på deras sätt. Men är det inte efter
europeiskt föredöme och icke heller alldeles utan europeiskt vållande? Har
icke hela Europa under sina utvecklingstider fört oskäliga krig och gått fram
på det sättet och har det icke sökt lägga under sig alla kolonisationsområden
och jordens rikedomar i övrigt under mottot: »endast för européer»? Asien
anses ju vara efter Europa i utveckling, och da bör det väl vara för européen
så mycket mindre överraskande att återfinna sin egen spegelbild i vad som nu
sker. För övrigt är Asien verkligen så långt efter Europa? En världsdel, som
skapat världskriget, vilket ligger alldeles inpå oss, har föga anledning att
skruda sig i helgongloria över att man i andra världsdelar uppför sig på precis
samma sätt som européerna själva nyligen gjort och, som det nästan ser ut,
iortfarande komma att göra.

Man måste vidare fråga Genéve, örn det ifrågasatts någon omröstning bland
de 30 miljonerna invånare i Mandsjuriet. De kanske föredraga autonomi för
att vara riktigt i säkerhet, men vilja de komma till Kina utan den säkerheten,
anser jag att de principiellt ha råttkatt fordra det. Att Mandsjuriet är ett
gammalt kinesiskt land, är väl patagligt, såvitt jag förstår, och dess nuvarande
befolkningsstock visar att det i varje fall i vår tid är övervägande kinesiskt
befolkat. Men därmed stannar icke Geneves förpliktelse. Den kulminerar i
svaret på den avgörande frågan på problemets kärnpunkt, nämligen hur äm Första

kammarens protokoll 1988. Nr lii. 4

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
nar Genéve draga försorg örn Japans årliga befolkningstillskott av 1 miljon
människor?

Den framstöt från folkförbundet, som nu väntas, inlåter sig, förefaller det,
föga på denna angelägenhet. Förbundet har i alla fall tagit ett historiskt steg
från den konventionella pacifismen till realiteternas värld genom sin sannolika
förklaring örn att Kina skall förklaras vara suveränt över Mandsjuriet. Det är
ock till sina konsekvenser oöverskådligt. Kineserna få ett stöd i folkförbundsresolutionen
i sitt krav, exterritorialitetsrättigheterna på Kinas jord skola försvinna,
ty även där gäller det ett stycke av Kinas eget land. Anledningen till
att man kunnat ena stormakter och smärre makter i Europa kan möjligen delvis
bero på, att ytterligare stärkande redan nu av en så väldig makt som Japan
är farligt för stormakternas besittningar i Asien.

Ja, alla behärskade folk i Asien och Afrika kunna ju nu framträda och
fordra, att Nationernas förbund förklarar, att den jord, som de och deras förfäder
sedan urminnes tider besuttit, är deras tillhörighet och ingen annans.

Jag övergår nu till den andra huvudpunkten, nämligen riksdagens rätt att
kräva riktlinjer för det anslag, som den nu beöiljar. För alla nya ämbetsverk
måste ju Kungl. Maj :t framlägga riktlinjer, som av riksdagen godkännas.
Annars blir det icke några pengar. Folkförbundet är i väsentlig mån ett sådant
ämbetsverk. Svenska riksdagen behöver sålunda få upplysning örn dessa
direktiv -— åtminstone jämlikt § 56 riksdagsordningen. Det har uteblivit till
och med i år liksom många andra gånger. Herr Sandler har väl i sina trägna
göromål inte haft uppmärksamheten riktad därpå, men han är tillmötesgående,
och jag hoppas, att vi under denna riksdag fastän för sent kunna få åtminstone
en sådan där sällskapsteater, så att man märker i landet, att det i alla
fall finns en riksdag.

En allvarsam sak är också att Sverige, enligt gårdagens radiomeddelande
från Genéve, avböjt att deltaga i den kommitté, som skall utreda och ordna situationen
i Östern enligt nittonmannakommitténs rekommendationer och därvid
även förebygga, att förbundet blir uppfordrat att tillämpa sina sanktioner,
örn vilka kommittén visligen icke talar.

Det bör ock påminnas om publikation av regeringens instruktioner för våra
ombud i Genéve till kännedom för riksdagen och svenska folket. Det har interpellerats
och motionerats därom, men angelägenheten har strandat på riksdagens
likgiltighet och regeringens maktfullkomlighet.

Slutligen bör riksdagens inflytande i utrikesärendena ökas från ett nådigt
meddelande inom lyckta dörrar till ett samråd och en medbestämmanderätt
inför öppna dörrar. Men kan man tänka sig — förra året föreslogs av den dåvarande
regeringen själv ett avsevärt framsteg i detta avseende. Riksdagen
skulle äntligen få ett självständigt och förnuftigt utrikesutskott, och vad inträffade?
Jo, en konstellation mellan ledarna av de två största partierna, herrar
Möller och Trygger, folio i varandras armar och störtade saken i första
kammaren. Därigenom föll frågan också i andra kammaren, som kom på
efterkälken, tyvärr, vilket icke är grundlagens mening. Några yrkanden gjordes
ens icke där av uppgiven tröstlöshet över medkammarens beslut.

Då riksdagen bär sig åt på det sättet, kan man inte klaga över att regeringen
skänkes förevändningar att sköta utrikesärendena själv. Partiernas ledare
sitta belåtna och gonade i det missfoster, som kallas utrikesnämnd och
saknar motsvarighet i världen. Yad är det för en inrättning? Jo, en nämnd,
som ej får beredelsetid, som ej får fatta beslut, ej får föra protokoll, ej får
yrka någonting och ej på något sätt står i kontakt med sina kommittenter i
riksdagen. Dessutom har den en dubbel tystnadsplikt: en ovillkorlig, som Konungen
föreskriver, och en villkorlig, som man får använda, örn man vänder

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
sig till »inom det politiska livet erfarna personer». Jag vet inte, om jag
kör dit. Jag har en gång fått ett sådant meddelande från herr Trygger, det
medger jag, men icke från herr Möller. Och icke nog med detta, utan dessa
»erfarna personer» skola också »iaktta den största varsamhet i avseende å meddelanden
till andra». Kan man tänka sig grundligare garantier för att den
där villkorliga tystnadsplikten också skall bli ovillkorlig. Så har det ock logiskt
gestaltat sig i det praktiska livet. Där sitter tillika Konungen såsom
självskriven ordförande, fastän det i grundlagarna står, att Konungen icke får
åhöra förhandlingar i riksdagen ens från läktaren, emedan riksdagsmännen
kunde taga intryck av hans höga närvaro. Vad skall inte då hända, när han
sitter vid samma bord. I fjol sade herr Reuterskiöld så riktigt här i kammaren,
att nämnden inte var någon riksdagsdelegation, ity att den vände ryggen
mot riksdagen. Och den betänksamme herr Westman uppträdde och kallade
utrikesnämnden till och med för en förgylld råttfälla.

Ute i landet talar man om att »makten fördummar». Det får man inte säga
parlamentariskt; men jag skulle vilja säga, att örn man får makt i en utrikesnämnd
t. ex., så visar i alla händelser erfarenheten, att detta icke gör oss klokare
än förut. Så gick det med regeringens eget försök att ge riksdagen något
reellt inflytande på utrikesärendena.

Man kan ju göra framställningar i riksdagen motionsvis eller interpellationsvis,
och vad det leder till veta vi. Det är förvånande att i utrikesnämnden
ej ens yppas någon skillnad mellan partierna. Partier finnas med vitt
skilda världsåskådningar. Skall aldrig kunna uppnås något uttryck åtminstone
i motiveringen för detta? Jag har livlig erfarenhet av detta egyptiska
mörker i landet. Utrikesminister Undén sade 1926 i ett föredrag, att i utrikespolitiska
frågor finns ingen skillnad mellan partierna i Sverige, och det är
riktigt, ifall man utbyter ordet »partierna» mot »partiledarna». Det visar
sig också i organisationen av vår representation i Genéve. Vilken regering
som än sitter, skickar den en högerman, en frisinnad-liberal och en socialdemokrat
dit ned såsom representanter i församlingen. Alla tre få samma instruktion,
och alla tre uppfylla den lika villigt, vare sig det är en högerministär
eller en socialdemokratisk ministär, som meddelat densamma.

Hur det går, när det motioneras örn de djupgående orsakerna till ofreden
eller något sådant har jag erfarenhet av redan från den tid, då jag tillhörde
andra kammaren. Ordföranden i femte tillfälliga utskottet —• utrikesfrågor
gingo på den tiden till detta tillfälliga utskott — var merendels en socialdemokrat,
som nyanslöst och allt för oförstående, syntes det mig, förde talan för utskottets
avslagsyrkanden. De övriga partiernas representanter behövde inte ens
yttra sig. Och så föll förslaget. På samma sätt har det varit ordnat här i
första kammaren. Senast förra året var det tillfälliga utskottets ordförande
den sympatiske socialdemokraten Wagnsson, som ansåg sig nödgad att sympatilöst
och ensam tala mot motionerna örn fredsfrågans realiteter. Av de
andra partiernas representanter behövde inte någon yttra sig.

Är det icke rimligt, herr talman, att då så vitt skilda världsåskådningar förmenas
här vara representerade, detta förhållande någon gång kommer till uttryck
åtminstone i motiven i de viktigaste utrikesfrågorna, så att kammaren
kan få till livs åtminstone några nyanser?

Men så kom folkriksdagen, och jag har tillåtit mig att vid denna riksdag
sätta första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden år 1932 emot
folkriksdagens samtidiga uttalanden. Folkriksdagens tillkomst och beslut
visa, att betydande lager inom svenska folket lia egna meningar om nödvändigheten
att gå till grunden med tingen och inte bara röra sig på ytan av de
utrikespolitiska företeelserna.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)

På grund av vad sålunda anförts ber jag, herr talman, att få framställa det
yrkandet, att riksdagen måtte bevilja det äskade anslaget till Nationernas förbund
men med uttalande tillika:

att ett meddelande och samråd med riksdagens kamrar bör såvitt möjligt
ske vid viktiga avgöranden inom förbundet;

att regeringens instruktioner för sina ombud i Genéve även så vitt möjligt
ske i lämpligt samråd med riksdagens kamrar;

att instruktionerna under alla förhållanden publiceras, där ej viktiga skäl
tala däremot; samt

att svensk utrikespolitik bör inom förbundet beflita sig särskilt om avveckling
av ofredens djupgående orsaker.

Herr Widell: Herr talman! Såsom den förste ärade talaren i denna fråga
erinrade, föreligger det en motion örn Sveriges utträde ur Nationernas förbund.
Den motionen har av kammaren remitterats till konstitutionsutskottet,
och enligt vad jag nyss hörde av konstitutionsutskottets ärade ordförande,
torde det inte dröja så länge, innan utskottets betänkande över motionen kommer
före i kammaren. Vi få då tillfälle att debattera förtjänsterna och brissterna
hos Nationernas förbund.

Det spörsmål, som föreligger i dag, är en ren statsregleringsfråga. Det
är inte alls fråga örn huruvida Sverige skall vara medlem av Nationernas förbud
eller icke, utan det gäller i dag först och främst, örn Sverige skall betala
till Nationernas förbund det bidrag, som Sverige traktatenligt är skyldigt
att erlägga. Det andra spörsmålet är -— om man besvarar den förra frågan
jakande — till vilket belopp detta bidrag skall upptagas i riksstaten.

Vad den första frågan beträffar har jag redan sagt, att Sverige traktatmässigt
är skyldigt att erlägga bidrag till Nationernas förbund enligt i förbundspakten
bestämda grunder. Det är ju möjligt, att örn Sverige vägrar
att betala, det inte skulle föranleda någon exekution emot Sverige med vapenmakt,
men Sverige har hittills alltid infriat sina internationella förbindelser,
och jag är övertygad om, att det inte finns någon här i kammaren, som i
grund och botten skulle vilja tillstyrka ett förslag, att Sverige i detta fall
skulle underlåta att fullgöra sina förpliktelser.

Jag utgår sålunda ifrån att Sverige kommer att betala till Nationernas förbund
vad det traktatmässigt är förpliktat att betala. Frågan är då, med
vilket belopp bidraget skall upptagas i riksstaten. Därvidlag har statsutskottet
granskat den av Kungl. Maj:t framlagda anslagsberäkningen, som
icke givit anledning till någon erinran. Utskottet har därför tillstyrkt Kungl.
Maj :ts framställning och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Åkerberg: Som den siste ärade talaren har påpekat, gäller det här inte
frågan, huruvida Sverige skall tillhöra Nationernas förbund eller inte. Jag
misstänker, att örn riksdagen beslutar avslå det här begärda anslaget, komma
vi ändå att hamna utanför Nationernas förbund.

Jag begärde ordet med anledning av herr Nermans anförande, som visserligen
mera var en akademisk produkt men som kanske dock påkallar ett par
ord till svar. Herr Nerman har talat hårda ord om Nationernas förbund. Örn
han skulle tillämpa samma principer på sig själv, skulle han minst sagt begå
självmord, därför att han inte lever i den bästa av alla världar. Under alla
förhållanden skulle han lämna denna riksdag, där han så sällan har medhåll
i sina förslag. Herr Nerman har inte gjort några ansatser i den riktningen
och håller gladeligen sina tal här, och han kvitterar ut sitt arvode också. Jag

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
misstänker, att han gör det i den stilla förhoppningen, att riksdagen skall bli
bättre, kanske till och med tack vare herr Nermans ansatser.

Jag förstår inte, varför man inte skall kunna tillämpa samma sunda principer
även på Nationernas förbund. Vi böra kunna vara med i folkförbundet
i förhoppning om att vi så småningom skola göra det bättre. Den nuvarande
demokratien har ju vuxit fram ur ganska blygsamma förhållanden. Örn den
tidens människor — såsom herr Nerman nu vill göra — kastat yxan i sjön,
hade vi säkert inte stått, där vi nu stå. Ingen kan väl göra gällande, att
Nationernas förbund är idealiskt men man får ju inte ha för stora anspråk.
Det bästa kan vara en fiende till det goda, heter det.

Jag tror också, att det är orätt att säga, att Nationernas förbund inte har
uträttat någonting för freden och för den internationella rättsordningen. Vad
nu beträffar den pågående konflikten mellan Japan och Kina är det väl antagligt,
att örn Nationernas förbund inte funnits, Japan för länge sedan hade
genomfört sitt rövartåg. Herr Nerman tror, att förbundet nu i fortsättningen
skall falla till föga för de japanska kraven. Jag har den tron, att man kan
hysa en alldeles motsatt uppfattning, nämligen att Nationernas förbund verkligen
skall kunna hindra genomförandet av den japanska imperialismens planer.
Under alla förhållanden är ju Nationernas förbund det enda hindret för
dessa planer.

Det är rätt, som herr Nerman säger, att det är stormakterna i Nationernas
förbund, som dominera, men man får inte heller bortse ifrån den betydande
roll, som de mindre staterna ha spelat såsom påtryckare och opinionsbildare.
Särskilt i den japansk-kinesiska konflikten har Sverige varit i tillfälle att
spela en hedrande roll som pådrivare och som värnare av motståndet emot
våldspolitiken. Sveriges utträde ur Nationernas förbund skulle alltså innebära
ett försvagande av de krafter inom förbundet och därmed inom hela
världssamhället, som verkligen kunna föra mänskligheten fram mot det lycksalighetstillstånd,
som herr Nerman tror sig kunna representera. Han målar
ut det där lycksalighetstillståndet så vackert, men som den marxist han vill
vara borde han veta, att ett sådant inte trollas fram utan växer fram ur de
redan befintliga institutionerna. Om man sätter sig med armarna i kors och
resignerar, kommer man ju ingen vart.

Jag vill upprepa vad jag sade nyss, att Nationernas förbund inte är idealiskt.
Men örn förbundet bleve upplöst och folie samman, skulle gärdet vara
upprivet för allsköns förvirring och anarki i världen, och framför allt skulle
världsopinionen förlora det enda organisatoriska stöd, som den har att hålla
sig till, när det gäller att vinna mark för den rättsordning, som särskilt de
mindre staterna borde ha anledning att slå vakt örn..

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det begärda anslaget.

Herr Nerman: Till svar på vad herr Åkerberg har yttrat ber jag få säga,
att jag inte har yrkat på att vi skola kasta yxan i sjön utan tvärtom att man
skulle taga yxan i handen.

Ett bättre tillstånd, säger herr Åkerberg, växer fram ur förhållandena. Jag
vill erinra herr Åkerberg såsom socialist örn att det växer fram endast genom
kamp mot de gamla förhållandena.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: I anledning av
vad som förekommit under denna debatt skulle jag vilja ge ett svar på en
punkt, lämna en upplysning och slutligen .göra en reflexion.

Herr Lindhagen sade, att när det gäller att bevilja ett sådant anslag, borde

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
ju riksdagen få veta, kur pengarna skola användas. Det var den del av hans
anförande, som närmast anslöt sig till det ärende, som nu är före till behandling.

Jag vill endast till detta säga, att det ju är en solklar rättighet för riksdagen
att få besked örn vartill dessa pengar skola användas. Detta besked
har givits i huvudtiteln under den ifrågavarande punkten, där en redogörelse
i sammandrag lämnas för Nationernas förbunds utgifter, vartill detta belopp
utgör ett bidrag. Skulle närmare upplysningar än de som givits i huvudtiteln,
av riksdagen önskas i detta hänseende, skulle det naturligtvis inte finnas ringaste
hinder att lämna dessa mera utförliga uppgifter i saken.

Sedan vill jag lämna en upplysning i anledning av en passus i herr Lindhagens
anförande. Han hade från tidningarna fått den uppgiften, att Sverige
avböjt, som hans ord folio, att komma med i en världsunderhandlingskommitté
i Kina—Japan-konflikten, och herr Lindhagen hade i varje fall för sin del
inte givit lov till att ett dylikt besked finge lämnas. Jag föreställer mig nu,
att för den händelse man givit ett motsatt svar, alldeles samma reflexion kunnat
göras, nämligen att herr Lindhagen eller herr X. eller herr Y. inte därtill
givit lov.

Nu är emellertid denna framställning icke korrekt. Vad som förekommit i
saken är följande. Den rekommendation, som av 19-mannakommittén är föreslagen
att antagas av förbundsförsamlingen och som denna skall taga ställning
till örn fredag, går efter behandlingen av de mest akuta frågorna rörande
utrymningen av det besatta området och regleringen av frågan örn Mandsjuriets
autonoma ställning in på de invecklade frågor, som ligga på bottnen
av denna konflikt. Man rekommenderar förhandlingar mellan Kina och Japan
under biträde av en av folkförbundet konstituerad kommitté. Dessa underhandlingar
måste enligt sakens natur i stor utsträckning förås på platsen,
alltså borta i fjärran Östern. Det har icke till Sverige gjorts någon framställning
att deltaga i denna kommitté, som blivit avböjd. Det har däremot
meddelats från generalsekreterarens sida efter uppdrag, som han erhållit av
19-mannakommittén, att de regeringar, som önskade deltaga i denna för förlikningsarbetet
tillsatta kommitté, hade att till generalsekreteraren anmäla
denna önskan. Från svensk sida har icke anmälts någon sådan önskan. Det
är vad som har förekommit.

Jag skulle till sist vilja göra allenast en reflexion, i anledning av vad herr
Nerman här har sagt. Detta är ju ett obligatoriskt nummer på dagordningen
varje gång tredje huvudtiteln behandlas, och örn herr Nerman inte gjort någon
affär av sitt avslagsyrkande skulle inte heller jag göra det. Men då han nu
har utvecklat det så pass utförligt och ansett det just i dag vara särskilt påkallat
med hänvisning till den allvarliga situation, vari världen befinner sig
i anledning av Japan—Kina-konflikten och med hänsyn till folkförbundets
ställning i denna fråga, kan jag inte underlåta att göra denna reflexion: när
vi befinna oss i ett ögonblick, då man har anledning att tro, att samtliga medlemmar
av folkförbundet komma att för första gången i folkförbundets historia
uppträda enigt och bestämt gentemot en aggressiv stormakt, är det ögonblicket
verkligen väl valt, herr Nerman, för att framföra den gamla, här så
många gånger tröskade tesen örn att folkförbundet till ingenting nyttar och
att dessa pengar därför inte borde beviljas? Herr Nerman förklarade, att
han var säker på att det inte kunde komma minsta effekt av folkförbundets
ställningstagande i denna fråga. Herr talman! Jag är inte lika säker.

Herr Lindhagen.'' I anledning .av utrikesministerns1 anförande vill jag
framhålla, att jag inte gjorde anspråk på — eftersom man ju skall inskränka

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till kostnader för Nationernas förbund. (Forts.)
tryckningskostnaderna — att propositionen skulle inlåta sig på att lämna en
vidlyftig redogörelse för vad som förekommit i detta avseende, utan jag tryckte
på 56 § i riksdagsordningen, som antogs 1921 och vid vars genomförande
man gav så stora löften men som verkligen givit så litet.

Då ministern talar örn att riksdagen inte anmält, att den ville ha några upplysningar,
som den naturligtvis i så fall hade kunnat få, vill jag invända, att
56 § dock inte är formulerad på ett sådant sätt. Där står, att örn regeringen
finnér lämpligt att lämna en upplysning kan den göra det. I detta såsom i så
många föregående fall har regeringen icke funnit det lämpligt, och det var däremot,
som jag tillät mig göra en gensaga. Men jag sade samtidigt, att när
riksdagen särskilt 1932 visade sig så ointresserad för sitt eget inflytande,
kan regeringen vara urskuldad för mycket.

Yad sedan yttrades örn Sveriges avböjande att deltaga i underhandlingskommittén
har jag inte fått från tidningarna utan det erfor jag av Bohemans
radioanförande, vilket utrikesministern särskilt uppmanade mig att söka åhöra.
Resultatet av denna utrikesministerns uppfordran var, att jag fick reda
på av Bohemans på grund av den knappa tiden kortfattade redogörelse, att i
denna stora kommitté, som skulle reda upp detta, skulle representanter för de
och de staterna sitta, men Sverige och Norge hade avböjt., Nu hörde jag av
utrikesministern vad som låg bakom avböjandet. Här ha vi således i alla fall
fått en upplysning, och tänk, mina herrar, inte inom lyckta dörrar och till och
med till protokollet! Det är en epok i den svenska riksdagens historia.. Jag
tycker nu för min del, att Sverige gärna kunde ha varit med i kommittén och
följt med arbetet, så att vi finge någon erfarenhet. Men jag kan ju inte ha
något inflytande i det fallet.

När jag talade örn att jag inte fått vara med och avgöra, örn »Sverge» skulle
deltaga i kommittén, menade jag endast min en trehundraåttiondel av den
svenska riksdagen.

Herr Nerman: Jag skall i sinom tid, om jag misstar mig, öppet få er känna,

att utrikesministern har rätt angående vad som kommer att göras nu.
Jag hoppas, att han kommer att få rätt och jag orätt, men jag är icke säker.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats

l:o) att vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt skulle bifallas; 2

:o) av herr Lindhagen, att riksdagen skulle bevilja det äskade anslaget till
Nationernas förbund med uttalande tillika:

att ett meddelande och samråd med riksdagens kamrar borde såvitt möjligt
ske vid viktiga avgöranden inom förbundet;

att regeringens instruktioner för sina ombud i Genéve även såvitt möjligt
skedde i lämpligt samråd med riksdagens kamrar;

att instruktionerna under alla förhållanden publicerades, där ej viktiga skäl
talade däremot; samt

att svensk utrikespolitik borde inom förbundet beflita sig särskilt om avveckling
av ofredens djupgående orsaker; ävensom

3:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till
upplysningsarbete
för
freden.

Punkterna 10 och 11.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att till upplysningsarbete för freden
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra anslag av 15,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion (nr 217),
vari hemställts, att riksdagen ville under tredje huvudtiteln bevilja för budgetåret
1933/1934

1) ett anslag av 700 kronor liksom året förut till fredsbyrån i Genéve, och

2) bibehålla anslaget till upplysningsarbete för freden vid det förra året
bestämda beloppet av 25,000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av herr B. Holmgren m. fl. väckt motion
(nr 135), vari hemställts, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts förslag att
till upplysningsarbete för freden anvisa ett extra anslag av 15,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,

o a) att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
såväl herr Lindhagens motion (I: 217), i vad densamma beträffande nu ifrågavarande
anslag skilde sig från Kungl. Maj:ts förslag, som herr B. Holmgrens
m. fl. motion (II: 135), måtte till upplysningsarbete för freden för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra anslag av 15,000 kronor;

b) att herr Lindhagens motion (I: 217), i vad den avsåge anslag till internationella
fredsbyrån i Genéve, icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid förevarande punkt hade reservationer avgivits

l:o) av herrar Widell, Svensson i Kompersmåla och Johansson i Fredrikslund,
friherre Lagerfelt samt herrar B. Holmgren, Persson i Fritorp och Olsson
i Blädinge, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte

a) med bifall till herr B. Holmgrens m. fl. motion (II: 135) avslå såväl
Kungl. Maj:ts förslag som herr Lindhagens motion (I: 217) i vad densamma
avsåge anslag till upplysningsarbete för freden;

b) avslå sistnämnda motion, såvitt den anginge. anslag till internationella
fredsbyrån i Genéve;

2:o) av herrar Nilsson i Gränebo, Strindlund och Hultman, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa,

o a) att riksdagen i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
såväl herr Lindhagens motion (I: 217), i vad densamma beträffande nu ifrågavarande
anslag skilde sig från utskottets förslag, som herr B. Holmgrens
m. fl. motion (II: 135) måtte till upplysningsarbete för freden för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra anslag av 2,500 kronor;

b) att herr Lindhagens motion (I: 217), i vad den avsåge anslag till internationella
fredsbyrån i Genéve, icke måtte av riksdagen bifallas;

3:o) av herr Nilsson i Malmö, som dock ej antytt sin mening.

Herr Widell: Det var verkligen en synnerligen stor överraskning för mig,
då jag i årets statsverksproposition fann, att Kungl. Maj:t trots det nuvaran -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
de statsfinansiella läget har tillstyrkt riksdagen att bevilja icke mindre än

15,000 kronor för, som det heter, upplysningsarbete för freden. Samtidigt
har Kungl. Majit i hög grad minskat eller indragit anslag till en mängd synnerligen
behjärtansvärda och behövliga ändamål. Jag behöver i detta sammanhang
endast erinra örn att Kungl. Majit icke önskar bevilja ett öre till
den frivilliga skytterörelsen. Jag måste då fråga mig: Är verkligen denna

fredspropaganda av den betydelse, att den bör, helst under nuvarande förhållanden,
understödjas med ett så stort statsanslag eller överhuvud taget med
statsanslag? Vi ha förut diskuterat örn denna propaganda. Jag skall inte nu
gå närmare in på den saken — det skulle inte tjäna mycket till — utan jag
vill endast sammanfatta, vad jag anser örn den i det omdömet, att den i bästa
fall är obehövlig men i mycket stor utsträckning direkt skadlig ur statens synpunkt,
och att det alltså inte föreligger något skäl att understödja den med
statsbidrag. Min förvåning, när jag såg, att Kungl. Maj :t begärt 15,000 kronor,
blev så mycket större som granskningsnämnden hade föreslagit, att anslaget
skulle begränsas till högst 2,500 kronor, och en av de ledande krafterna i
denna granskningsnämnd var nuvarande statsrådet Nothin. Jag hade trott, att
jag då skulle finna statsrådet Nothin som reservant vid statsrådsprotokollet,
men det är inte förhållandet, utan han har uppenbarligen ändrat mening och
tillstyrkt detta anslag.

Det är självklart, att jag med de utgångspunkter jag har inte kunnat vara
med örn att vi skulle bevilja ett anslag till denna rörelse. Emellertid visade
det sig vid behandlingen i statsutskottet, att Kungl. Majits förslag stöddes
inte endast av de socialdemokratiska ledamöterna utan även av den borgerliga
vänstern, med den påföljd att förslaget i utskottet fick majoritet och anslaget
sålunda blev tillstyrkt av statsutskottet. Häremot har reservation avgivits
av såväl högern som bondeförbundet.

Vi högermän ha helt naturligt reserverat oss för rent avslag och således för
bifall till en i andra kammaren väckt avslagsmotion. Däremot ha bondeförbundets
medlemmar i statsutskottet reserverat sig för ett anslag på 2,500 kronor
eller det belopp, som granskningsnämnden föreslog, för det ändamål, som
granskningsnämnden avsåg, nämligen ett bidrag till Svenska föreningen för
Nationernas förbund. Förra riksdagen sade jag, att det enligt min mening
inte kunde vara något att erinra mot att denna förening finge ett statsanslag
under normala finansförhållanden. Men när man nödgas draga in anslag till
en hel mängd viktiga och betydelsefulla föreningar, kan jag inte inse, att det
finns någon anledning att ge denna förening ett sådant anslag. Det är så
mycket mindre skäl att följa bondeförbundarnas reservation, som den innebär
en ökning av det anslag, som för närvarande utgår till denna förening. För
det löpande budgetåret utgår anslaget till Svenska föreningen för Nationernas
förbund med endast 2,100 kronor, medan beloppet enligt bondeförbundsreservationen
skulle ökas till 2,500 kronor. För min del ber jag. herr talman, att
få yrka avslag på utskottets hemställan och bifall till den av mig m. fl. avgivna
reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hade i fjol litet mer utförligt motiverat,
varför jag och mina kamrater i andra kammaren ha gått emot det här anslaget
till den s. k. fredspropagandan. Jag behöver därför endast med några
ord klarlägga skälen till att vi intaga denna ställning, trots risken att komma
i sällskap med högern. Vi känna på kommunistiskt håll den ärliga men
något naiva övertygelsen hos en del fredsvänner. Vi respektera deras ärliga
och goda vilja men inte deras logik. Vi känna också en dol fredsvänner, som
inte äro särdeles sympatiska, sådana och inte så särdeles iirliga heller. Vi tro

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)
inte på någon annan väg till freden än den, som folken själva taga sig genom
att störta det system, som leder till krigen.

Proportionen mellan över hundra miljoner kronor för krigsrustningar och

15,000 respektive 2,500 kronor för fredspropaganda är ju också så pass komisk,
att man borde tänka litet därpå. Den visar ju ungefär, hur allvarligt
stödet till fredsrörelsen är menat.

Vilka få nu anslag? Det är endast de underavdelningar av fredsrörelsen,
som äro fullkomligt ofarliga ur krigssynpunkt. Inte ens Svenska freds- och
skiljedomsföreningen kan få något anslag.

Anslaget är en tiggargåva, en vacker gest, som kanske inte ens är vacker,
utan snarast blir ett led i dimbildningen kring folken i den här frågan. Åtskilliga
av kammarens ledamöter, därom är jag övertygad, rösta här emot sin
innersta övertygelse av ren artighet. Jag tror emellertid, att fredens gudinna
är en så pass frigjord, modern dam, att hon inte sätter värde på hyckleri utan
mer på öppen ärlighet, även örn man inte kan bjuda på bakelser.

Jag ber att få yrka avslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Herr Nerman talade om ärlighet. Den

finns överallt, Nerman, men oärligheten finns merendels också på samma ställe.
Vår Herre och han med bockfoten säga, att varest två eller tre äro församlade,
där äro bägge två mitt ibland dem! Det är säkert.

Nerman försmår nu detta lilla bidrag till vad vi kunna kalla ett kulturanslag.
Hur skulle det gå med biblioteksrörelsen bland allt möjligt annat, örn
man sade: Vad är nu detta för en struntsak? Inte läser folket någonting av de
här böckerna, som skrivas! Folket måste ha andra böcker, och därför hör
man avslå alla anslag till biblioteksverksamheten!

Konsekvenserna äro farliga när man så där ensidigt blickar ned på det lilla.
I stället skulle jag vilja rekommendera ett tretusenårigt ord från historien:
»Betrakta det lilla som stort.» Det är det som synes oss litet för andra människor,
bara små, små saker, det kan vara stort för dessa andra och därför
måste vi intressera oss för det.

Det är en sak som slagit igenom sedan gammalt, att bevilja anslag även
till de kulturella föreningar, som vilja främja upplysning örn fredsarbetet och
göra en insats för detta arbete. Jag har förr söht bemöda mig örn att även
freds- och skiljedomsföreningen skulle få något med och därför föreslagit anslag
även till denna förening. Men, som Nerman riktigt anmärkte, ansågs
denna förening icke vara förtjänt av något anslag. Den ansågs vara gudlös
till och med, därför att den på sin tid intresserade sig för en partiell nedrustning
i detta land, med anslutning till den nedrustning, som redan skett i hjärtat
av Europa. Den har alltså aldrig fått några chanser, och den får det uppenbarligen
inte nu heller. Men jag tycker att skolornas fredsförening, kvinnornas
fredsförening och alla de andra icke skola behöva stå utan några medel,
allt under det vi anslå oerhörda belopp till krigsmateriel. Varför skall nödvändigt
barnet kastas ut med badvattnet, och varför skola sådana små föreningar
inte få någonting alls därför att de inte kunna få lika mycket som vi ge åt
krigsväsendet? Med en sådan slutledning kan man inte skapa några nya värden.

Min motion sönderfaller i två delar. Först och främst vill jag ge ett årligt
anslag till fredsbyrån i Genéve. Det är en gammal inrättning. Redan 1901
beviljades av svenska riksdagen ett bidrag såsom ett internationellt handslag,
en uppmuntran till ett internationellt organ, som arbetade på att förbättra
världen i någon mån efter sin förmåga. Och varje sådan liten sak är en insats
— jag undrar vad den enskilde kan åstadkomma annat än små fjät, men det

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
är vackert så. År 1901 beslöts ett anslag av 750 kronor. Så ökades beloppet
till 1,000 kronor, därefter höjdes det till 2,000 kronor. Men det är ju aldrig
tillåtet att träden växa upp i himlen, herr talman! Man tyckte, att 2,000 kronor
var avskräckande mycket, och därför började anslaget sänkas, först till

1.000 och så blev det förra året 700 kronor.

Nu har jag föreställt mig att det inte blir någonting alls. Förra året inträffade
nämligen den nyheten, att då begärdes icke blott att beloppet skulle infogas
i det allmänna anslaget till upplysningsarbetet för freden, utan även att
det skulle överlämnas till Kungl. Maj :t att avgöra medlens fördelning. Därför
väckte jag förra året en motion, att riksdagen fortfarande skulle omedelbart
bevilja beloppet och inte överlämna åt Kungl. Maj :t eller eventuellt den
gamla diplomatiens godtycke, i den mån den fick göra sig gällande, att bestämma
huruvida detta gamla kulturanslag — jag vill kalla det så fastän det
är litet — skulle bibehållas eller inte. Därför yrkade jag att detta skulle bli
ett fast anslag. Det har jag gjort nu också. Men jag finner, att det föreligger
ett missförstånd så till vida från min sida, att jag sagt, att det utan någon motivering
totalt försvunnit i propositionen. Så är inte fallet, vilket jag och utrikesministern
också kommit överens om. Saken är nämligen den, att förra året
överlämnades det åt regeringen att bestämma fördelningen, och då kom tilläventyrs
detta bidrag att få komma med. Regeringen har nu äskat, att anslaget skall
minskas ytterligare från 25,000 till 15,000 kronor, och där finns utrymme även
för de 700 kronorna. Det blir bara så, att det beror på en enskild persons avgörande
i stället för på riksdagens avgörande, örn anslaget kommer att utgå
som förut eller inte. Och det är ju alls inte värt att strida emot vad riksdagen
heslöt förra året, utan det får vara. Men jag yrkar i alla fall särskilt bifall
till ett anslag från riksdagens sida på 700 kronor.

Sedan ha vi anslagen till de övriga organisationerna, som förut sänkts från

32.000 till 25,000, och nu från 25,000 till 15,000 kronor. Regeringens besparingskommission,
som blivit en stat i staten, får saker och ting remitterade till
sig med frågan, hur mycket den anser att vi ha råd med. Och så följer man
den i allmänhet. Men regeringen gör avsteg i vissa fall, då den tycker att
dess förslag äro oförsvarbara. Det har nu utrikesministern för sin del i detta
fall gjort, när han sänkt anslaget till 15,000 kronor i stället för det rena avslag,
sånär som på 2,500 kronor, som ifrågasatts från besparingsnämndens
sida.

Det finns här många föreningar, som fylla en uppgift och ett behov för allmänheten
på olika sätt genom att ge råd och upplysningar och genom att propagera
för fredssaken bland olika samhällsklasser, att en summa av 25,000
kronor till och med i sparsamhetstider borde kunna bibehållas. Jag har fått
en särskild anledning att vidhålla detta mitt krav, då jag av propositionen ser,
att interparlamentariska gruppen fått behålla sitt anslag på 16,000 kronor.
Det är dock en enstaka grupp med ett fåtal ledamöter i förhållande till åtskilliga
fredsföreningars medlemssiffra. Medlemmarna propagera ej i världen
på annat sätt än att de fara på möten och då bidraga med sina beslut till interparlamentariska
unionens framträdande på ett eller annat sätt. De andra organisationerna,
som skulle behöva få de 25,000 kronorna, äro många. De gå
ut bland folket eller sprida upplysning på många andra sätt. De behöva väl
sitt anslag. Interparlamentariska gruppen är också en enskild sammanslutning,
och dess verksamhet — jag känner till det där, herr utrikesminister —
är inte i någon mån mer framstående eller överlägsen de övriga fredsorganisationernas.
Man kan tvärtom säga, att de enskilda fredsorganisationerna äro
mera livaktiga. Jag har här i motionen uttalat några erfarenheter inte örn
gruppen, men örn gruppens styrelse, som styr det hela, som styrelser göra nu

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
för tiden. Menigheten är ofta borta från sammanträdena, åtminstone större
delen. Det är inte heller, tycker jag, alldeles riktigt att privilegiera riksdagsmännen
framför andra, som arbeta i det tysta under tryckta förhållanden. Jag
får verkligen påpeka, att det här gäller ett anslag, som riksdagsmännen ge
sig själva. Det är inte oväldigt att taga vad man kan för sin del, men taga
från andra vad de hava. Alltså •— skall anslaget på 16,000 kronor bibehållas,
vilket jag inte har något att invända emot, så skall också anslaget på 25,000
kronor behållas. Därför, herr talman, yrkar jag, att här ifrågavarande belopp
måtte bestämmas till 25,000 kronor.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skall be att få motivera
statsutskottets ställning i denna fråga med ett par ord.

När den förste ärade talaren började med att uttrycka sin mycket stora
förvåning över att ett anslag överhuvud taget var upptaget för fredsupplysning,
så skulle jag kunna börja på samma sätt med att också uttrycka en
förvåning. Men det skulle vara en stilla undran över, att inte utrikesministern
tagit upp samma belopp i år som i fjol. I fjol var det nämligen så,
att vi motionerade örn samma belopp som anslagits året förut, eller 32,000
kronor, sedan utrikesministern blott upptagit ett anslag på 25,000. Här i
kammaren beslöt man också, i motsats till andra kammaren, att bevilja 32,000
kronor. Vid den gemensamma voteringen stannade riksdagen i alla fall vid
25,000, dock med en mycket aktningsvärd minoritet. Jag tycker att efter
den strid, som då fördes, hade ett anslag på 25,000 kronor kunnat anses såsom
det, vilket borde återkomma även i år.

När man emellertid har så olika uppfattningar örn detta anslags betydelse,
kan envar lätt förstå, att det är ganska lönlöst att nu upptaga en debatt,
som måhända, vilket förut har skett, skulle komma att sträcka sig över ett
par, tre timmar. Jag skall försöka undvika att bli orsaken härtill. Reservanterna
tror jag inte, att jag kan övertyga örn nyttan av att ge detta anslag
från riksdagens sida, och deras liktänkande här i kammaren äro förmodligen
lika säkra på sin sak. Jag kan dock få lov att konstatera, att det funnits
tider, då uppfattningen varit en annan inom reservanternas parti, nämligen
högerpartiet. Högerpartiets ärade ledare här i kammaren har själv från
början såsom motionär varit orsaken till att riksdagen gav anslag åt Föreningen
för Nationernas förbund.

Här har således skett en bestämd åsiktsförändring. Han och hans parti
tyckas nu vidhålla avslagsyrkandet som en ren princip, av ovillighet mot fredsarbetet.
Det är mycket beklagligt att man på en så neutral punkt inte kan
enas örn att gå ungefär samma vägar, i synnerhet som man ju alltid även från
högerhåll frågar: Vem vill krig? Vi vilja visst inte krig! Vi vilja freden!
Och det säger säkerligen också krigspartiet i Japan i detta ögonblick. Så
länge vi handskas med ordet fred på det sättet, är det nog nödvändigt att
sprida upplysning.

Jag skulle ha ansett, att herr Nerman varit konsekvent, örn han här anslutit
sig till en anslagsbevillning i stället för att, som han utlovade, stödja
avslagsyrkandena från högern och möjligen även från bondeförbundet. Jag
satt just och antecknade något liknande det min vän Åkerberg svarade, nämligen
att man inte går ifrån riksdagen, även örn man inte där kan uträtta
allt vad man vill. Vi försöka att göra, vad vi kunna, och så få vi
göra också i Nationernas förbund. Jag har en gång förut framhållit, att Nationernas
förbund är precis vad folken vilja ha det till. Det är en reflex av
regeringarna och parlamenten. Vilja vi ändra förbundets sammansättning
skola vi ändra sammansättningen av parlamenten och regeringarna. Men

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
om vi skola få möjligheter härtill, måste vi gå ut till folket, som bör bibringas
uppfattning om fredens betydelse. Det är därför jag tycker att herr
Nerman, örn han varit konsekvent och verkligen velat vara den reformator
av Nationernas förbund, som han här önskade, skulle ha anslutit sig till det
föreliggande förslaget, även örn det gäller ett så litet belopp som det ifrågavarande.

Varför har man tidigare varit sådan motståndare till detta anslag? Motiveringen
har varit växlande. Man har framför allt uppehållit sig vid den
punkten, att upplysningsverksamheten varit mindre vederhäftig. Jag är den
förste att erkänna, att det bedrivits en del upplysningsarbete på detta område,
med vilket jag för min del och många med mig inte kunnat sympatisera. Den
anmärkningen har framför allt framställts från högerpartiet. Man har också
särskilt riktat sig mot en bestämt angiven förening, nämligen Svenska fredsoch
skiljedomsföreningen. Nu ha emellertid de anslag, som riksdagen under
senare tider givit, använts för ett helt annat ändamål än tidigare; man har
nämligen givit föreningarna en mindre del och den större delen till en byrå,
där ett mera sakligt och vederhäftigt material anskaffats. Jag har här en
liten rapport örn denna byrås verksamhet, som jag visserligen inte skall tilllåta
mig att trötta kammaren med att uppläsa. Men jag ser av den, att det
är många organisationer, som vända sig till denna byrå för att komma i besittning
av ett rent sakligt material. Därigenom har man ju också en god
garanti för att upplysningsarbetet numera skall bedrivas från helt andra utgångspunkter
än när det hela, vilket tidigare inte var uteslutet, så att säga
svävade mera fritt i luften. Det skulle därför vara oriktigt att just nu försöka
hindra denna byrås verksamhet. Jag tycker att den nedskärning som
skett är stor, ehuru jag givetvis rekommenderar utskottets utlåtande i den
situation, som nu har inträtt. Det skulle vara oriktigt, om denna byrås verksamhet
på ett eller annat sätt hindrades, ty därigenom gick man miste just
örn det material och de nya utgångspunkter beträffande arbetet, som med
framgång ha använts under de senare tidernas verksamhet för främjandet av
freden.

Herr Widell, den förste ärade talaren, förklarade att det särskilt under
nuvarande förhållanden var besynnerligt, att man ger anslag till ett sådant
ändamål som detta. Jag skulle vilja svara, att man just under nuvarande
förhållanden mer än annars bör ge anslag till fredssträvandena och till fredsupplysning,
då vi se sådana spektakel som nu rullas upp där borta i fjärran
Östern. Att upplysningsarbetet, som herr Widell gjorde gällande, på något
som helst sätt skulle vara betänkligt ur statsnyttans synpunkt kan jag inte
förstå. Jag måste ställa mig undrande till var han fått den erfarenheten
från. Jag tror tvärtom, att såsom upplysningsarbetet nu bedrives har man
ingen anledning att säga, att det ur statsnyttans synpunkt är ofördelaktigt.

Högerpartiets representanter i statsutskottet ha reserverat sig av de skäl,
som äro återgivna i motionen nr 135 i andra kammaren. Man stöder sig här
på granskningsnämndens yttrande. Det heter: »Granskningsnämnden har i

denna fråga framhållit, att därest besparingsåtgärder skulle vidtagas, som
medförde indragning av statliga institutioner, skulle konsekvensen fordra, att
anslag till enskilda föreningar och därmed jämförliga ändamål såsom regel
också upphörde. Med hänsyn härtill ville nämnden ej förorda högre anslag
än 2,500 kronor, avsett att utgå till Svenska föreningen för Nationernas förbund.
»

Det är sålunda motiveringen för reservanternas ståndpunkt i statsutskottet.
Men den sparsamhetsmetod, som herr Holmgren i andra kammaren och
en hel del även i denna kammare representera, är inte så mycket värd när man

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
går vidare i texten. Samma personer, som tycka att statsfinanserna skulle bli
förskräckligt illa åtgångna örn dessa 15,000 kronor beviljas, yrka samtidigt
på att det frivilliga skytteväsendet skall få ett belopp av 280,875 kronor. Man
ogillar, att detta krav icke kommit med i statsverkspropositionen, och man säger
i sin motivering för detta stora anslagskrav, att det ju varit riktigast om
man fått en ökning av de 280,000 kronor, som riksdagen anslog i fjol. Men
då man emellertid förmodar sig icke ha någon utsikt till detta, har man stannat
vid det ingalunda blygsamma beloppet av 280,000 kronor. Jag får verkligen
säga, att man måste se högst olika på statsfinanserna och på vad gagn
medlen skola få, när man i sådana tider som dessa kan komma fram med ett
sådant yrkande, i synnerhet då man vet, att de som tillhöra skytterörelsen
säkerligen också äro beredda att under dessa svåra tider själva betala de kostnader,
som verksamheten kan medföra.

Herr talman! Jag måste beklaga, att man här framfört den uppfattningen,
att det är en onödig utgift att lägga ut 15,000 kronor till upplysningsarbetet
för freden. Det är väl ändå världens hopp för ögonblicket att finna räddningen
genom freden. Man har förlorat allt hopp örn att räddningen någonsin
skall kunna komma genom arméerna. Då så är fallet bör upplysningen för fred
icke avstanna. Människorna böra själva verka för den fred, som de så starkt
efterlängtat.

Här anslå vi, även örn riksdagen skulle godkänna de föreslagna minskningarna
i statsverkspropositionen, i alla fall 100 miljoner till försvaret. Man
tycker från vissa håll att detta är en bagatell, men för en småstat som vår
är väl hundra miljoner ingen bagatell. Att samtidigt vara så njugg att man
inte kan anslå blygsamma 15,000 kronor för att bereda vägen fram till fred,
det tycker jag vara både oförstående och hårt. Det borde betecknas med
mycket starkare ord än jag har lust att så här offentligen använda. Det är
rent av futtigt att man på detta sätt från högerhåll söker slå ned på fredssträvandena,
örn att bevilja ett så blygsamt anslag som det här är fråga om. Bondeförbundets
representanter söka stöd av granskningsnämndens förslag, som
går ut på ett anslag av 2,500 kronor. All respekt för granskningsnämnden
och all ära för dess arbete, men jag tror att den i sin något ibland ensidiga
strävan att nedskära utgifterna åsidosätter värden av politisk och kulturell
art. Och det bör inte vara anledning för oss att i allt följa granskningsnämnden
då den förfar på det viset. Utrikesministern har ju heller inte ansett sig
böra göra det. Även örn inte det förslag, som jag helst skulle sett framlagt,
nämligen örn 25,000 kronor, blivit framlagt från hans sida, kan jag inte annat
än ge honom min komplimang för det han icke följt granskningsnämnden
på den okloka väg, på vilken den i detta fall varit inne.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Nilsson har nyss'' så bra, efter min

mening, framlagt en del synpunkter på denna sak. som till stor del sammanfalla
med dem, som jag tänkt anlägga, att jag kan fatta mig mycket kort.
Jag vill endast fästa mig vid den budgetära sidan av saken._

Herr Nilsson nämnde herr Holmgren såsom en sparsamhetsivrare just i fråga
örn detta anslag — jag vill påpeka att detta icke gäller mig, utan min
broder i andra kammaren. För min del finner jag, när man hör talet örn att
man inte skall ge något anslag alls eller begränsa anslaget av budgetära hänsyn,
detta vara ett ologiskt resonemang. Ty på vad beror det, att budgeten är
så dålig inte bara i Sverige utan i alla länder? Jo, det beror till mycket stor
del just på det bristande samförståndet mellan staterna, på det bristande samarbetet,
på den antagonistiska inställningen de olika nationerna emellan. Men

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
det är å andra sidan klart, att när eländet i världen beror på detta, så skall
man, som herr Nilsson just sade, så mycket kraftigare arbeta på att avlägsna
dessa missförhållanden och försöka få till stånd det samförstånd, utan vilket
vi aldrig komma någon vart i Europa. Därför skulle jag för min del gärna
vara med örn ett mycket, mycket större anslag för det här ändamålet än som
här är föreslaget. Herr Widell talade örn skytteanslaget. Jag skulle för
min del ingenting ha emot att hela den summa, som sparas in på skytteanslaget,
komme detta upplysningsarbete för freden till godo. Jag kan sålunda,
herr talman, sluta med att säga, att jag för min del kommer att rösta för det
förslag, som ger det mesta till detta ändamål.

Häri instämde herr Johansson-Dahr.

Herr Nilsson, Alexander: Herr talman! Herr Widell ville i sitt anförande
göra gällande, att bondeförbundet med sin reservation i denna fråga egentligen
skulle kräva ett ökat anslag. Ty, sade han, Föreningen för Nationernas förbund
har hittills haft endast 2,100 kronor i anslag, medan däremot vi i vår reservation
skulle ha begärt att föreningen skulle få 2,500 kronor.

Jag vill till detta anmärka, vilket herrarna själva i den av oss avgivna reservationen
kunna se, att reservanterna icke gjort någon fördelning av anslaget,
utan givit Kungl. Maj :t helt och hållet fri fördelningsrätt. Herr Widéns
resonemang i detta stycke kan alltså icke hålla streck.

Det lilla anslag, som bondeförbundsreservanterna lia tänkt sig, lia vi velat
bevilja i syfte att de många föreningar och sammanslutningar, som arbeta för
upplysningsarbetet för freden, genom ett rent avslag skulle bli ställda utan
några som helst medel. Med detta lilla bidrag kunna de dock ha möjlighet
att avsluta de arbeten, som stå helt nära sin fullbordan, och på så sätt få något
resultat av det redan nedlagda arbetet.

Jag skall inte vidlyftigare inlåta mig på denna fråga utan med hänsyn till
de tvingande sparsamhetsskälen yrka bifall till den av herr Nilsson i Gränebo
m. fl. avgivna reservationen. För den händelse denna icke kommer att bifallas
av kammaren, kommer jag emellertid i andra hand att rösta för herr
Widells reservation eller rent avslag.

Herr Pauli: Herr talman! Det är som vanligt från två håll som man får
bevittna, att det yrkas avslag på anslaget till fredsarbetet, dels från högern
och dels från kommunisterna. Kombinationen överraskar oss inte något
nämnvärt.

Jag vill beträffande herr Nerman säga, att han bör akta sig för att tala
örn hyckleri i fredsfrågan. Herr Nerman utmålade med sin vanliga poetiska
schvung fredens gudinna som »en frigjord och modern dam, som inte tål något
hyckleri». Jag vet, att herr Nerman sedan gammalt är en beundrare av
frigjorda och moderna damer. Det har han visat med många vackra vers och
även på prosa. Men jag är rädd, att han inte kan uppfattas såsom någon
friare med så värst allvarliga avsikter hos den dam, det här är fråga om. Herr
Nermans intresse för freden ställes i en ganska genant belysning, när man
tänker på den ställning, som det parti lian representerar har intagit till denna
fråga. Herr Nerman försöker gärna liksom hans partikamrater här i riksdagen
att uppträda såsom något slags befullmäktigad talesman för Sovjetunionen.
Det där behöva vi kanske inte fästa alltför stort avseende vid. Vi
veta ju, att även i det fallet är herr Nerman offer för en olycklig kärleksböjelse.
Han har stora sympatier för Sovjetunionen, men Sovjetunionen Ilar
inte alls några sympatier för herr Nerman, och om jag ej är felaktigt under -

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
rättad så berodde deri utkastning, som för några år sedan drabbade herr Nerman
och hans partikamrater från kominterns sida, just därpå, att de hade
en smula oförsiktigt gått fram på pacifistiska linjer här i svenska riksdagen.
Ja, jag gör inte anspråk på att vara hemmastadd bakom Moskva-kulissema,
så det kan ju hända, att herr Nerman har något tillrättaläggande i beredskap
på den punkten. Det är i alla fall den allmänna uppfattningen här i landet,
att utkastningen bl. a. skedde av den anledningen. Men herr Nerman gör tydligen
sitt bästa för att i det fallet återupprätta sitt anseende: han yrkar
Sveriges utträde ur Nationernas förbund, och han yrkar avslag i fråga örn det
här lilla bidraget till fredspropagandan.

Jag skall inte taga upp någon debatt om vårt utträde ur Nationernas förbund.
Dels har den saken utförligt behandlats alldeles nyss, dels komma vi
tillbaka därtill. Men det är ju ganska underbart, att herr Nerman här skall
tala örn sovjets storartade framstöt i fråga örn avrustning där nere i Genéve
— »det enda konkret utformade förslaget» vill jag minnas han sade -— då han
samtidigt opponerar sig emot, att vi vilja försöka preparera folkopinionen för
fred och avrustning. Jag förstår inte hur det där resonemanget hänger ihop.
Det förefaller minst sagt inkonsekvent. Men jag är inte van att vänta mig
någon större konsekvens vare sig av kommunister eller av poeter, och då herr
Nerman är en kombination av båda delarna, är jag så mycket mindre överraskad.

Herr Nerman framhöll särskilt såsom ett skäl för att han gick mot det
här anslaget, att det var så förfärligt litet. Det var ju en ren småsmula i
jämförelse med vad vi ge åt militärväsendet. Ja, jag håller med herr Nerman
på den punkten. Jag tycker anslaget är alldeles för litet, och jag skulle gärna
se, att vi kunde höja det till något hyggligare proportioner. Men att vi därför
skulle alldeles kasta bort de här erbjudna pengarna, kasta yxan i sjön,
det är en konklusion, som jag har svårt att förstå det förnuftiga i.

Vad herr Widell beträffar, så hade han inte något nytt att anföra utöver
vad vi hörde honom säga i fjol på den här punkten. Han sade den gången
—• och antagligen också året dessförinnan — precis detsamma, nämligen att han
finner det upplysningsarbete, som det här är fråga örn, vara dels obehövligt
och dels skadligt. Han har emellertid vid föregående tillfällen och senast, örn
jag får tillåta mig att beröra det, även vid statsutskottets sammanträde för
några dagar sedan tillfrågats i vad mån han gjort sig underrättad om hur
detta upplysningsarbete bedrives, och han erkände då öppet, att han visste
mycket litet örn den saken och ingenting alls örn t. ex. hur Informationsbyrån
i fredsfrågor arbetar. Jag skulle gärna vilja veta, i vad mån han exempelvis
studerat dess publikation »Mellanfolkligt samarbete». Jag tror verkligen inte
han gjort sig möda att studera den. -—■ Nej, jag ser det! Han skakar på
huvudet, och det inbesparar ju alltid en replik. Jag ber då att få konstatera,
att han utan att lia tagit kännedom örn detta det förnämsta resultatet av
byråns arbete anser sig kunna kalla detta arbete för obehövligt eller rent av
skadligt. Det påminner mig örn den sortens kritik, som vi ha fått uppleva beträffande
»Guds gröna ängar» på Dramatiska teatern, då en opinion har rests
från många håll bland folk, som ej ansett nödigt att taga i ögonsikte vad
de kritiserade.

De som känna till saken måste erkänna, att den upplysning, som bedrives
särskilt genom denna publikation, är av en berömvärt objektiv och vederhäftig
karaktär, och jag tror, att ett sådant organ är synnerligen välbehövligt även
i detta på det hela taget fredsälskande land, när vi få uppleva t. ex. att det i
dagspressen för inte länge sedan spreds alarmerande rykten på fullkomligt
oriktiga grunder för att injaga föreställningar om förestående krigskatastro -

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
fer. Något sådant är ingalunda ovanligt i dagspressen. Det är då så mycket
behövligare, att en ovederhäftig propaganda på det hållet motväges av ett
verkligt sakligt upplysningsarbete i ett regelbundet utkommande pressorgan.

Jag skall inte gå in på de övriga föreningarnas verksamhet härvidlag. Jag
har velat peka särskilt på Informationsbyrån och dess publikation, därför att
jag tycker, att den är det viktigaste och i flera avseenden synnerligen representativ
för den verksamhet, som vi här diskutera. Jag skulle gärna se, att
anslaget nu hade kunnat hållas vid det belopp, som utgick förra året, men
jag respekterar naturligtvis till fullo de svårigheter, som regeringen har haft
att få budgeten att gå ihop, att väga anslagen mot varandra, och jag vill
därför inte här gå emot vad regeringen har föreslagit. Men på de skäl, som
i dag liksom under föregående debatter i denna fråga ha anförts örn behovet
av upplysning, av en fredsberedskap, som motväger den ganska omfattande
krigspropaganda, som bedrives av andra enskilda sammanslutningar här i
landet, så ber jag, herr talman, att få s^rka bifall till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr förste vice talmannen.

Herr Bergman: Herr talman! Jag föranleddes att begära ordet närmast
genom ett yttrande av herr Lindhagen, vilket förefaller mig inte böra gå alldeles
oanmärkt förbi. Han talade örn den interparlamentariska gruppens anslag,
vilket han föreföll tycka ej vara så särskilt viktigt. Han sade örn denna
grupp, att den är mycket fåtalig och inte mycket uträttar. Det är ganska
egendomligt att höra en riksdagsman, som själv tagit livlig del i det internationella
arbetet för freden, tala örn interparlamentariska gruppen såsom en
fåtalig grupp. Som bekant består interparlamentariska gruppen i Sverige av
så gott som hela den svenska riksdagen. Den senaste katalogen omfattar,
vill jag minnas, c:a 350 medlemmar, och riksdagen består ju av 380. Det har
visserligen skett ett nyval sedan senaste katalog trycktes, så att kanske proportionen
är något ändrad nu. Men ingen väsentlig ändring torde dock hava
skett, och jag tror, att många av de nytillkomna antingen redan hava anslutit
sig eller snart komma att ansluta sig, så att proportionen blir väl ungefär densamma
som förut. Praktiskt taget tillhör alltså hela riksdagen gruppen. Den
har ledamöter från alla partier. Att då säga, att det är en fåtalig grupp,
förefaller ganska egendomligt.

En annan sak är, att den kanske inte har kunnat uträtta så mycket. Men
det gäller nog andra organisationer i ännu högre grad. Det är för övrigt inte
så litet, det som interparlamentariska gruppen kunnat uträtta. Jag skall inte
förlänga debatten genom att draga upp någon historik över vad den gjort.
Deti kan läsas i det tryck, som årligen kommer till riksdagen, och jag är
övertygad om, att den, som tar del av dessa handlingar, icke skall kunna
helt instämma i det uttalandet, att gruppen inte har uträttat någonting. Det
samarbete, som genom denna grupps verksamhet och dess delegationer ägt
rum mellan svenska riksdagsmän av olika partier med parlamentariker från
andra nationer under årens lopp och alltjämt fortgår, saknar cj sin betydelse
i vår internationella tid.

Detta örn detta. Beträffande sedan den fråga, som det nu egentligen gäller,
nämligen anslaget till fredsupplysningen, så ber jag att få på det livligaste
instämma med dem, som tillstyrkt bifall till statsutskottets förslag. Man
Ilar redan med rätta erinrat örn, att det väsentliga anslaget ju gått till informationsbyrån
för fredsfrågor och dess värdefulla publikation »Mellanfolkligt
samarbete». Jag är också övertygad om, att den, som tar del av denna

Första hammarens protokoll 1933. Nr th. 5

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
publikation, icke kan, om han vill vara uppriktig, annat än medgiva, att det
är verkligt vederhäftig upplysning, som där meddelas. Det förhåller sig visserligen
så, att mot vissa propagandametoder inom fredsrörelsen förut åtskilligt
kunnat anmärkas. Den har haft ett omoget stadium, som den nu håller på
att komma ifrån. Den har trätt ur det mera naiva stadiet och har nu gripit
sig an med ett verkligt sakligt upplysningsarbete. Ingenting är viktigare
än att i tider som dessa få saklig upplysning i dessa frågor, få problemställningarna
klargjorda och det aktuella läget vederhäftigt belyst. De flesta ha
mycket dimmiga föreställningar örn dessa ting, men vill man verkligen främja
världsfredens stora framtidsmål, så måste man förskaffa sig klar sikt över
läget, klar och saklig belysning över möjligheter och svårigheter på den mödosamma
vägen.

Det sades vidare, att »Svenska freds- och skiljedomsföreningen» fört en
propaganda, som vore klandervärd. Det är en sak, som vi icke behöva befatta
oss med, ty denna förening har på flera år ej erhållit något anslag av
dessa statsmedel. Det är dock icke så som någon sade, att den blivit berövad
sitt anslag. Den har själv förklarat, att den icke önskar något statsanslag,
och den har därför inte heller erhållit något under de senare åren.

Slutligen vöre det av intresse att av herr Lindhagen få veta var han fått
det där originella skriftcitatet, som han anförde i ungefär följande form: där
två eller tre äro församlade i mitt namn, där äro både den goda makten och »den
med bockfoten» närvarande. Det står i varje fall inte i Skriften, utan det
måtte vara en förfalskad läsart, som kanske får tillskrivas just »den med
bockfoten», vars sätt att läsa bibeln ju lär vara något för honom säreget. Det
gjordes en upptäckt för några år sedan av en papyrus, som innehöll några
yttranden, vilka tillskrevos Jesus (»Logia Iesu»), av vilka somliga även förekomma
i våra bibeltexter, andra däremot icke. Ett av dessa lyder ungefär
så här: »Örn du hugger ved så är jag där. Om du arbetar med en sten på
fältet så är jag också där.» Meningen är sannolikt att säga, att Gud eller
Kristus är närvarande även vid det enklaste arbete och ej blott vid den högtidliga
tempeltjänsten. Men icke heller där figurerar den demon, sorn herr Lindhagen
talar om. Dock, herr Lindhagen har kanske icke så orätt i sin utsago att
även »bockfotens» bärare är med litet varstädes här i världen och försöker
fuska bort de goda ansatserna, icke minst i politiken och kanske även i fredsrörelsen.

Jag har emellertid den uppfattningen, att de strävanden, om vilka här är
fråga —• och jag tror, att herr Lindhagen delar min mening — i alla fall äro
ett i det stora hela ädelsinnat uttryck för det ideella strävandet till mänsklighetens
förbrödring och till förbättring av förhållandena i världen. Även örn
det går långsamt med alla sådana strävanden, så bör man inte förkväva ''de
uppriktiga och allvarliga försök att komma framåt, som göras på detta område.
Men som sagt, man bör se till, att det som göres blir vederhäftigt utfört,
och det går ju nu allt mer i den riktningen.

Jag skulle gärna ha sett, att man kunnat giva samma anslag som i fjol,
men jag förstår, att praktiskt sett ingen möjlighet finnes att här driva igenom
ett förslag därom. Jag förstår, att man måste taga hänsyn till nuvarande
statsekonomiska förhållanden, och jag ansluter mig därför till det yrkande,
som föreligger i utskottets förslag.

Herr Hammarskjöld: Herr talman, mina herrar! Under endera av två förutsättningar
skulle vid normala budgetära förhållanden ett anslag till fredspropagandan
vara motiverat. Den ena förutsättningen, under^ vilken anslaget
skulle vara motiverat, är den, att det förelåge ett behov av åtgärder för att

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)
försvaga folkets försvarsvilja och därigenom bereda en plattform för fortsatt
nedskrivning av försvaret. Denna förutsättning är enligt mitt förmenande
icke för handen. Det behöves icke några särskilda åtgärder för att försvaga
försvarsviljan och för att bereda ökade utsikter till nedskrivning av försvaret.
Den andra förutsättningen, under vilken ett sådant anslag skulle vara motiverat,
är den, att detta anslag skulle kunna inverka på övriga, eventuellt hotande,
folks sinnesstämning och därigenom minska farorna för oss. Ja, i det avseendet
skulle de nedskrivningar av försvaret, som successivt och senast i år
gjorts, och som ytterligare äro att befara, öka det behovet. Emellertid är förhållandet
det, att inte ens den mest sangviniska människa kan föreställa sig,
att ett anslag,_ vare s-ig större eller mindre, som beviljas av den svenska riksdagen,
skulle i någon mån inverka på mentaliteten hos andra folk och därigenom
minska farorna för Sverige. Jag vill dock tillstå, att när man talar om
faror, man kanske inte numera bör tala örn »krigsfara». De senaste årens erfarenhet
har ju visat, att den gamla parollen »aldrig mera krig» är på god
väg att förverkligas. Yi ha nämligen sett, hurusom ett land med 30 miljoner
invånare har kunnat erövras utan krig och på fullkomligt fredligt sätt. Visserligen
med en del ledsamheter, såsom kanoner och bombflygplan m. m.,
men krig har det inte varit. Någon fara för krig tyckes det sålunda, örn det
får fortgå på samma sätt som hittills, inte vidare förefinnas, utan vi kunna
vara ganska lugna för att, örn någon skulle kränka vårt område eller erövra
större eller mindre del av vårt land, så kommer det att ske utan krig.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Widells reservation.

Herr Widell: Herr talman! Endast ett par ord till herr Pauli.

Jag har aldrig någonsin påstått, att informationsbyråns verksamhet skulle
vara skadlig. Ett sådant omdöme vore i hög grad orättvist. Men däremot
har jag ansett — och den uppfattningen vidhåller jag — att dess verksamhet
är fullkomligt onödig, redan av det skäl, att, som herr Pauli själv erinrade,
det svenska folkets fredskärlek är så grundligt befästad, att det absolut inte
behöver någon informationsverksamhet.

Herr Lindhagen: Jag är egentligen uppkallad av herr Nilsfon, som i sitt
anförande gjorde en antydan, att man skulle skilja mellan vederhäftiga och
ovederhäftiga fredsorganisationer. När man kommer in på den bogen ligger
det en baksträvande tanke bakom. Vad är vederhäftighet? Om jag börjar
med det lilla och tar t. ex. skolornas fredsförening — är den ovederhäftig därför,
att den inte har så stor apparat? Där försiggår i det tysta ett upplysningsarbete.
Det är inte bara uppresning örn fakta och resolutioner och vad
som har antagits och vilka förslag som ha väckts, utan det fordras också eld
i själarna i all synnerhet i fredsverksamheten. Båda sakerna måste följas åt,
för att verksamheten skall kunna stödjas på ett material, och att materialet
samlas iir därför ofantligt viktigt, och i de små föreningarna lämnas alldeles
tillräckliga uppgifter, varken mer eller mindre ovederhäftiga än på andra håll.

Örn man går till kvinnornas förening så är det på samma sätt. Tro herrarna
inte, att på deras byrå det också lämnas uppgifter, som äro vederhäftiga?
Och vidare, örn man går till föreningen för Nationernas förbund, så halin
också den en byrå, och dit söka sig utlänningarna, mest därför att den
utgör en naturlig anknytningspunkt för dem. Den byrån har bibliotek, och där
får man upplysningar örn allt möjligt, även örn andra sociala frågor än fredsfrågor.
Även informationsbyrån har någon gång vänt sig dit för att få upplysningar,
som ej annorlunda kunnat anskaffas. Byrån utgiver också ett
medlemsblad som är uppskattat bland medlemmarna som arbeta järnvä! i

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
kommittén för skilda ändamål. Till sist lia vi informationsbyrån, som gör
stort gagn genom sin tidskrift, där man får veta vad som händer, och redaktören
och andra skriva ibland en och annan temperamentsfull artikel i tidskriften,
vilket gör, att man har något att glädja sig åt på samma gång.
Dessutom är byrån en förmedlande länk mellan mångt och mycket.

Herr Bergman förstod inte, att jag inte fann någon anledning, varför interparlamentariska
gruppen skulle få behålla sitt anslag medan de andra
skulle förlora sitt. Detta motiverar jag med, att alla de andra sammanslutningarna
faktiskt göra mera, därför att de äro så många, och därför att de
bedriva mera propagandaverksamhet bland folket. Interparlamentariska
gruppen är däremot en enda förening. Jag säde inte, att gruppen är fåtalig.
Jag vet tvärtom, att så gott som alla riksdagsmän äro medlemmar. Och när
min granne här nyss frågade: »Skall jag inte gå in där?» så svarade jag^:

»Jo, för all del gör det, så får ni se, att alla äro med där.» Men man gör så
litet i en sådan sammanslutning, ty där måste alla från yttersta högern och
yttersta vänstern förena sig örn besluten, och det är klart, att det innebär en
tyngd för en sådan organisation, och plats för idébildning och handling. Det
är emellertid klart, att man där knjJer vänskapsband och får träffa utländska
parlamentarici, och det är också ett led i fredsrörelsen. Men vi ha ingen anledning
att giva gruppen mera än de andra sammanslutningarna bara därför,
att den är parlamentarisk.

Jag syftade ock på att sammanträdena voro fåtaligt besökta. Så snart
det gäller fråga att ta parti för eller emot en framfärd, då komma ofta få på
sammanträdena. Jag skall väcka motioner hos gruppen denna riksdag, så
får man se hur många som äro tillstädes, när de behandlas. Det har jag upplevat,
dels då Adelswärd satt som ordförande med två bisittare. Dessutom
var jag själv och 5 ä 8 ytterligare medlemmar tillstädes. Detta inträffar så
fort det är realitetsfrågor. Skioptikonbilder däremot dra naturligtvis en större
publik.

Herr Bergman upplyste, att jag kommit med ett citat, som han inte hört
förut. Ja, herr Bergman är ju vetenskapsman, som vill ha allt framlagt så
vederhäftigt som möjligt. Nu alluderade jag på det där bekanta ordet: »var
två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem», och då
Kristus sade, att han var sanningen, då kan man säga, att när två eller tre
äro församlade i hans namn så är sanningen mitt ibland dem. Men så ville
jag bättra på det där genom ett tillägg, som grundar sig på min världserfarenhet,
och därför sade jag: när två eller tre äro församlade, så finnes gemenligen
inte bara Gud utan även den där med bockfoten biand dem, sålunda båda
två. Och hur var det förresten, herr Bergman, med Judas Iskariot?

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall inte förlänga debatten i denna
fråga. Vi äro säkerligen alla på det klara med hur vi skola rösta. _ Antingen
tror man på fredspropagandan eller tror man inte på den. Antingen
tror man, att den är skadlig eller också tror man, att den gör något gagn.
Men jag har i alla fall uppkallats. Ty trots att jag förstår, att man inte kan
påverka någon annan med vad man säger, vill jag ändå säga några ord med
anledning av vad som framhölls här av herr Hammarskjöld att Sverige är så
fredligt och att fredspropagandan egentligen bara gick ut på att tala för
avrustning, och att det behövde vi minsann inte nu för tiden i vårt land o. s. v.
Jag menar, att det är ett misstag att tro, att man med propagandan endast
vill detta. Vad man vill med fredspropagandan är väl att skapa en ny mentalitet
hos människorna så att de lära sig förstå varandra, att inte misskänna
varandra för varenda liten sak, som man inte förstår.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)

Vad går denna fredspropaganda ut på? Jo, den försöker att lära våra barn
— och även vuxna människor, ty de äro många gånger såsom barn i den här
frågan — att inte alltid misstro andra människor, andra nationer, utan att
försöka göra allt vad vi kunna för att med förtroende möta andra människor
i andra länder. Hela vår ekonomiska kris vilar, säger man, på bristen på
förtroende nationerna emellan. Då skola vi bygga upp en sådan förståelse.
Vi måste då börja med barnen, börja så småningom att bygga upp denna nya
förståelse, och vad än man kan säga mot Nationernas förbund och svagheten
i det sätt, varpå det arbetat, måste man ändå medgiva, att Nationernas
förbund har varit en bidragande orsak till att länderna börjat förstå varandra.
Det är detta arbete i det enskilda landet, som man vill försöka driva
fram med fredspropagandan, och därför, herr talman, tror jag, att just under
dessa tider, som kallas innormala, det mer än någonsin är av behovet påkallat,
att man får fortsätta med denna propaganda.

Herr Pauli: Herr talman! Jag ber örn ursäkt att jag tar till orda för en
kort replik, men jag kan icke låta bli att i anledning av herr Hammarskjölds
inlägg i denna debatt tacksamt inregistrera den tillfredsställelse, som
man alltid känner, när man ser, att stämningsfulla traditioner vidmakthållas.
Mitt parti är visserligen icke så bundet av traditionsinstinkter som
herr Hammarskjölds, men jag kan inte låta bli att tycka, att det är trevligt
att se den ihärdighet, med vilken herr Hammarskjöld, som gjort så värdefulla
insatser i arbetet med den internationella rättens utbildande och kodifiering,
anser nödigt att år efter år hugga in på detta lilla anslag med hela
tyngden av sin mördande ironi.

Jag skulle likväl icke nu ha tagit till orda, örn inte i herr Hammarskjölds
anförande som vanligt tyvärr kunnat konstateras en brist på överensstämmelse
med de sanna och verkliga förhållandena, som man egentligen icke
borde kunna vänta av en man med hans auktoritet. Herr Hammarskjöld förklarade,
att fredspropagandan skulle vara motiverad endast under vissa förutsättningar.
Den ena skulle vara, att det förelåge ett behov av ett försvagande
av folkets försvarsvilja. Vill då herr Hammarskjöld verkligen
påstå, att denna fredsupplsnsning och denna fredspropaganda endast är inriktad
på att försvaga svenska folkets försvarsvilja, att den med andra ord
skulle vara en rent försvarsnihilistisk verksamhet? Jag ber då att ånyo få
hänvisa till resultaten av denna verksamhet, sådana de föreligga i publikationer
och pressorgan. Det framgår alldeles tydligt av dem, att man icke
eftersträvar en sådan försvarsnihilistisk propaganda utan en saklig orientering
över ting, som numera sannerligen äro varje lands angelägenheter i
mycket, mycket högre grad än för blott några årtionden sedan.

Herr Hammarskjöld förklarade vidare, att den andra förutsättningen skulle
vara, att detta anslag kunde inverka på andra folks inställning. Jag ber
då att få erinra örn, att utskottet icke har förbisett denna synpunkt. Vi ha
pekat på lämpligheten av att särskilt ihågkomma sådana sammanslutningar,
som ha till uppgift att samarbeta med motsvarande organisationer i utlandet.
Det är alltså icke meningen att begränsa verksamheten endast till vårt land,
utan meningen är att även söka få kontakt med utländska organisationer, som
ha fredsarbete till mål. Och fastän jag ingalunda är så optimistisk, att
jag tror, att beviljandet av detta anslag kommer att väcka sensation i utlandets
press, skulle jag ändock vilja säga, att personer i utlandet, som intressera
sig för dessa frågor och som eventuellt observera, att ett land som
Sverige trots ekonomiska svårigheter dock genom att ge detta lilla anslag
visat ett sådant intresse för fredsmentalitetens uppehållande inom landets

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)
gränser och såvitt möjligt utanför dem, måste tycka, att Sverige föregår med
gott exempel, även örn man sedan icke kan väga detta exempels resultat precis
på samma sätt som man väger rent materiella ting.

Slutligen anförde herr Hammarskjöld med, det erkännes, en dräpande ironi,
det faktum, att man på sina håll kommit bort ifrån krigföringen på det enkla
sättet, att man för krig men säger, att det icke är något krig. Det finnes
en intressant bok skriven angående den japanska ockupationen av Mandsjuriet,
som bär titeln »Kriget som icke var något krig», och av denna bok får man
en bjärt illustration till det ogenerade camouflage, som den anfallande stormakten
använt för att örn möjligt slå blå dunster i ögonen på världsopinionen.
Men jag kan icke finna detta vara ett argument, som talar i den riktning,
som den ärade talaren tyckes anse. Jag menar tvärtom, att det, när
man från vissa stormaktshåll söker förvända synen på människorna på detta
fördomsfria sätt, mer än någonsin är behövligt med ett upplysningsarbete, som
skär tvärs igenom detta camouflage och avslöjar humbugen även där krigsgudinnan
söker maskera sig som fredsgudinna.

Slutligen vill jag till herr Widell säga, att jag är överens med honom örn
att svenska folket på det hela taget är en fredsälskande nation. Det ha vi
i handling visat under 100 år. Men jag vill också erinra örn, att här i landet
på vissa håll försiggår ett arbete, som icke precis tenderar i fredsälskande
riktning. Vi ha sammanslutningar som arbeta på att till och med hos skolungdomen
ingjuta en anda, som icke kan kallas fredsvänlig. Herr Widell
tycker nog inte, att det är så farligt örn man plockar ut skolpojkarna på
söndagarna och ger dem vapen i händerna och övar dem i ett hurtigt friluftsliv
med att skjuta och kasta handgranater o. dyl. Men jag skulle tro att
inte ens herr Widell vill påstå, att man därigenom uppfostrar dem till fredsälskande
medborgare.

Herr talman! Inga skäl ha framförts som kunna rubba mig från mitt föregående
yrkande.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Jag skall bara ge en replik
till herr Lindhagen. Han sade i sitt anförande, att jag skulle ha sagt, att den
fredspropaganda, som vissa fredsföreningar bedriva, skulle vara mindre vederhäftig.
Jag har sagt, att jag tycker, att en del av dessa föreningar bedrivit
en mindre vederhäftig propaganda, men jag har icke angivit någon
viss förening. Nu föreföll det, som om herr Lindhagen menat, att jag direkt
angivit svenska freds- och skiljedomsföreningen. Var detta hans mening,
måste jag bestrida detta. Motståndet mot anslaget motiverades med att propagandan
ansetts vara mindre vederhäftig, och bland dem som ansetts driva
sådan propaganda har även varit svenska freds- och skiljedomsföreningen.
Men detta har som sagt jag uttalat mig om. Nu samarbetar emellertid också
nämnda förening med informationsbyrån och blir alltså därigenom delaktig
i dess för en saklig fredsupplysning grundläggande material.

Herr Trygger: Det var en talare, som yttrade, att man genom fredspropagandan
vill skapa en ny mentalitet, skapa samförstånd, förståelse och välvilja
mellan stater och individer. Ja, det är mycket vackert, och för min
del skulle jag önska, att man särskilt tänkte på att skapa en dylik mentalitet
hos medborgarna i vårt eget land i deras förhållande inbördes. Men därav,
att man erkänner, att en sådan mentalitet är av stort värde såväl i förhållandet
till andra stater och dess medborgare som till ens egna, följer ju
icke, att staten skall understödja en dylik propaganda.

En ärad kvinnlig talare här i kammaren gjorde gällande, att man bär att

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)
göra ett val här mellan två möjligheter: antingen är fredspropagandan farlig,
och då bör man naturligtvis inte understödja den, eller också är den gagnelig,
och då är det ens plikt att stödja den så gott man kan. Emellertid äro
dessa båda alternativ icke tillräckliga. Det finnes en ytterligare fråga, som
man bör göra sig, när man skall besluta sig, örn man skall giva ett sådant
anslag som detta, och den är: är det behövligt, är det nödvändigt?

Nu är det så, att man söker nedskära det ena anslaget efter det andra, och
man söker spara så långt som det är möjligt. Det är enda utvägen att komma
över den nuvarande tidens svårigheter, och då är det klart, att man ovillkorligen
måste i avseende på detta anslag liksom i avseende å andra undersöka,
örn det verkligen är nödvändigt att giva ut dessa pengar.

Då har man sagt, att den publikation, som informationsbyrån skickar ut,
icke vore mycket värd, ja, somliga kanske tycka, att den är dålig. Jag har
fått den hemskickad, och jag har läst den och funnit, att däri flera gånger
kunna förekomma mycket bra saker. En del uppsatser lia visserligen varit
sådana, att jag för min del icke haft någon behållning av dem, men jag har
tänkt mig, att det kan finnas andra, som kunna haft glädje av dem, och i
varje fall ha de icke verkat stötande. Jag har icke läst tillräckligt för att
kunna giva ett omdöme örn allt. som förekommer i denna publikation, ehuru
jag läser den rätt ofta. Men det. som nog mest intresserar, åtminstone mig,
är upplysningar örn faktiska förhållanden, som man får reda på, förhandlingar,
beslut o. s. v., men själva den där, örn jag så får säga, propagandan har
icke, åtminstone på mig, gjort något kraftigare intryck, men det är ju möjligt,
att den gjort det på någon annan. Men även örn jag erkänner, att det
är en rätt bra publikation, kan jag icke förstå, att staten skall understödja
den eller andra publikationer, som äro läsbara. För närvarande läser man
i den svenska pressen, än i den ena tidningen och än i den andra, saker som
verkligen äro instruktiva och som även beröra frågor, vilka behandlas i denna
publikation, som vi tala om. De böra till stor del kunna tillgodose deras behov,
som vilja orientera sig på detta område. Ja, vill man ytterligare orientera
sig, kan det ju vara bra att läsa ifrågavarande publikation, men jag menar,
att det icke hos oss finnes något behov av att stärka fredstanken och
på den grund giva ut denna publikation. Det är min bestämda uppfattning.
Svenska folket är så fredsvänligt, att det icke kan bli mera fredsvänligt än
det redan är. Jag kan icke tänka mig, att det finns en så stor idiot i Sverige,
att han icke skulle klart och tydligt inse, att freden för oss är någonting som
vi alla böra önska och eftersträva. Varför skall man då giva ut böcker och
skriva och bråka så mycket för att övertyga svenska folket örn någonting, som
det redan har så fullkomligt klart för sig?

Om det däremot vore fråga örn att giva ut en publikation på ett främmande
språk, avsedd att spridas i hela världen eller i Europa och att Sverige sålunda
skulle göra en ytterligare insats i arbetet för freden, så vore det någonting
helt annat. Det kanske vore bra att få ett sådant arbete utgivet.

Nu kommer jag in på den anmärkning, som utskottets representant, vilken
försvarade utskottets ståndpunkt, gjorde gällande. Han sade, att han tyckte,
ntt det var orimligt, att man icke ville giva denna lilla summa till propaganda
för freden, då man önskar giva 280,000 kronor till det frivilliga skytteväsendet
och 100,000,000 kronor till försvarsväsendet i allmänhet. Han kunde
icke förstå, att man var så njugg här och så rundhänt där. Men det är
just häri som det hos honom föreligger ett missförstånd. Här är det fråga örn
en propaganda hos oss här hemma för att övertyga oss örn något, som vi redan
äro övertygade örn. När man å andra sidan vill befordra skytteväsendet
och niir man giver pengar till försvaret, är det för att säkerställa oss mot

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Anslag till upplysning sarbete för freden. (Forts.)
andra, som ha en helt annan mentalitet och uppfattning än vi ha. Därav,
att jag icke vill giva pengar till en fredspropaganda, följer således ingalunda,
att jag icke heller bör giva pengar till försvaret och till uppmuntrande av
skytteväsendet. I ena fallet riktar man sig inåt och i det andra fallet utåt.
Å ena sidan gäller det en propaganda bland dem, som icke behöva övertygas, å
andra sidan gäller det ett försvar mot sådana, som vilja angripa vår självständighet.

Herr talman! Jag kan icke komma ifrån att anse, att vi i dessa tider, örn
icke av andra skäl så dock för att visa, att vi mena allvar med vår sparsamhetsvilja,
böra vägra att bevilja detta anslag i år.

Jag ber att få instämma uti den av herr Widell med flera avgivna reservationen.

Herr Nerman: Herr talman! Herr Pauli har anmält sig såsom det gamla
galanteriets officiella representant inför fredsgudinnan. Jag skall icke gå in
i debatt i det fallet, och jag skall icke konkurrera med honom om någon
dam, men jag misstänker, att det är två olika damer, vi här tala örn. Jag har
sagt, att principiellt — för att nu skilja mig från min tillfälliga förbindelse
med högern — tror jag icke, att man vinner mycket med en fredspropaganda,
som bedrives av ett företag, som får del av detta statsanslag. Skall det vara
någon mening med ett dylikt anslag, skall det för det första gå upp till miljoner,
och för det andra skall man giva åt företag, som bedriva en verkligt
radikal propaganda för freden. Örn herr Pauli vill med sitt parti lägga fram
förslag örn beviljande av medel till en fredspropaganda efter socialistiska linjer,
har han mitt hela hjärta och min röst.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Endast ett par
ord, herr talman! Jag menar, att man får ett ganska falskt perspektiv på
denna fråga redan genom den benämning som detta anslag fått. Man kallar
det ju »fredsanslag», vilket ingiver den falska föreställningen, att den här
lilla summan, 15,000 kronor, är vad svenska staten utger för freden. Det är
den första anmärkningen. Då man väljer den utgångspunkt, som åtskilliga
talare, som gått emot utskottets förslag, faktiskt begagnat sig av, att man
skulle mena med detta anslag, att här göres en avgörande insats för fredens
bevarande i världen eller för freden åt vårt svenska samhälle, skall jag be att
få inskjuta den reflexionen: hade jag haft den uppfattningen, att användningen
av detta anslag var avsedd att på något avgörande sätt påverka freden i
världen eller freden för Sverige, skulle jag, herr talman, icke ha föreslagit
Kungl. Majit att bevilja 15,000 kronor utan det tusendubbla beloppet. Detta
anslag har en helt annan och mera blygsam uppgift att fylla, men om den är
blygsam, är den dock tillräckligt stor för det belopp, som det här är fråga
om. Dess blj^gsamma uppgift är att lämna ett statens stöd åt sådana organisationer
och institutioner, som bedriva upplysningsarbete angående fredssaken.
Att ett sådant upplysningsarbete kan vara behövligt, tycker jag, att herr
Hammarskjöld ådagalagt på ett strålande sätt genom sitt ironiska anförande,
varur jag antecknat denna passus: »Där borta i östern erövrar man provinser
utan krig och endast med fredliga medel», varav en oförståndig åhörare kan
få den uppfattningen, att det som icke är krig i stället är fred. Det är möjligt,
att herr Hammarskjöld menar, att svenska folkets upplysning redan är
så stor, att man inser ihåligheten i en sådan argumentering och att ur denna
synpunkt något upplysningsarbete icke skulle vara erforderligt. Men jag tror,
att icke minst detta exempel visar, att det kan vara behövligt att klargöra begreppen
även på detta område.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Anslag till upplysningsarbete för freden. (Forts.)

Jag slutar, herr talman, med denna reflexion: den regering herr Trygger
tillhörde mottog, mot sin vilja, visserligen ur riksdagens hand ett anslag för
detta ändamål på, örn jag minnes rätt, 32,000 kronor. Den nuvarande regeringen
föreslår, att samma besparingsgrundsatser, som tillämpats på andra områden,
också skola tillämpas på detta område, men den anser, att det är riktigt
och behövligt, att man upprätthåller statens stöd, visserligen i minskad
utsträckning, även åt detta arbete. Örn regeringen nu, såsom jag hoppas, får
av riksdagen mottaga ett reducerat anslag på 15,000 kronor, så skulle även
kammarens högermän kunna med ganska stort jämnmod finna sig uti att, då
én högerregering mot sin vilja mottagit och delat ut ett anslag å 32,000 kronor
för dessa ändamål, en socialdemokratisk regering mottager ett på dess
eget förslag reducerat anslag på 15,000 kronor.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten förekommit följande
yrkanden: l:o) att vad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren
skulle bifalla den av herr Lindhagen i ämnet väckta motionen; 3:o) att det
förslag skulle antagas, som innefattades i herr Nilssons i Gränebo m. fl. vid
punkten avgivna reservation; samt 4:o) att utskottets hemställan skulle avslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Widell begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits avslag, uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
ten 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

nr 3

punk -

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till början omröstning
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade
därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Widell begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 51;

Nej — 45.

Punkterna 13—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

Lades till handlingarna.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

Om legationssekreterarens
i
Riga förflyttning
till
Kovno.

Punkterna 21 och 22.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets utlåtande nr 14, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av vissa delar av Trossnäs
fält i Nors socken av Värmlands län, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 15, i anledning av väckt motion
örn legationssekreterarens i Riga förflyttning till Kovno i Litauen.

I en inom första kammaren av herr C. Lindhagen väckt motion (nr 202)
hade hemställts, att riksdagen ville hos regeringen begära initiativ till en överenskommelse
med Litauen örn förflyttande av den svenska legationssekreteraren
i Riga till Kovno i Litauen, med fullmakt att där representera den svenska
regeringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet anfört:

»Några olägenheter av nuvarande anordning, enligt vilken svenska sändebudet
i Lettland jämväl är ackrediterat i Litauen, hava, enligt vad utskottet
kunnat finna, icke framträtt. Därest behov av en omläggning av vår utrikesrepresentation
i de baltiska staterna skulle göra sig gällande, förutsätter utskottet,
att frågan härom tages under övervägande av Kungl. Majit.

Då vidare ett genomförande av motionärens förslag skulle medföra ökade
kostnader, under det att Kungl. Majit för nästkommande budgetår i besparingssyfte
föreslagit omfattande inskränkningar i vår utrikesrepresentation,
anser utskottet sig härutinnan hava ytterligare anledning att ställa sig avvisande
gentemot den föreliggande motionen.

Utskottet hemställer alltså, att herr Lindhagens förevarande motion (1:202)
icke må av riksdagen bifallas.»

Herr Lindhagen: Det finnes1 ju i fredstid diplomatiska förbindelser mellan
olika länder, och därför håller man så kallade legationer eller någon chargé
d’affaires i huvudstäderna för att förmedla vänskapliga handtag vid behandlingen
av internationella angelägenheter. De baltiska folken stå varandra nära,
och i dessa tider bemöda de sig örn att åstadkomma sådana organ var och en
i sina länder. Nu har Sverige också placerat ett sådant ombud i Finland, Estland,
Lettland och Polen för att icke tala örn Danmark och Norge, men däremot
saknar Sverige ett sådant ombud i Litauen. Jag vet, att litauerna beklaga
sig över detta förhållande.

Nu tycka litauerna, att de äro ogynnsamt ställda, och de vilja gärna få en
fast bosatt svensk underhandlare även i Kovno. Nu är Litauen det enda baltiska
land, där Sverige icke har någon diplomatisk representant med säte i
Kovno, utan ministern i Riga är ackrediterad, som det heter, även i Litauen.
Han är omtyckt i Litauen och kommer dit på korta besök ett par gånger om
året. Sverige har däremot en minister och en legationssekreterare akrediterade
i Lettland, med säte i Reval. Nu tycker jag att man bör tillmötesgå litauernas
anspråk, som, efter vad det uppgivits, även förhandlat något därom med vederbörande.
Lämpligen bör detta kunna ske genom att legationssekreteraren i
Riga flyttas till Kovno i Litauen. I Estland är ock en svensk legationssekreterare
ackrediterad.

Nu säger statsutskottet, att något behov i denna riktning icke har framträtt.
Det är så stramt sagt. Man skall icke umgås med sina grannar på det

Onsdagen den 22 februari f. m.

Nr 14.

Örn legationssekreterarens i Riga förflyttning till Kovno. (Forts.)
sättet. Något behov från Sveriges sida har kanske ännu icke tillräckligt framträtt
utan behovet anmäles närmast från Litauen. Jag anser, att man bör tillmötesgå
ett sådant behov, vilket därigenom utvecklas till ett gemensamt behov.

Men utskottet är emellertid litet osäkert på sin ståndpunkt, ty sedan kommer
följande passus: »Därest behov av en omläggning av vår utrikesrepresentation
i de baltiska staterna skulle göra sig gällande, förutsätter utskottet, att
frågan härom tages under övervägande av Kungl. Maj:t.» Och vidare invändes,
att det skulle medföra ökade kostnader. Men det kan icke vara så stora
kostnader. Legationssekreteraren måste betalas och hyra bostad i Riga. Hela
kostnaden skulle inskränka sig till, att man kanske skulle behöva ett särskilt
kanslirum. Jag tror, att svenska statsmakterna böra med förståelse gå till
mötes ett sådant naturligt krav från en vänskapligt sinnad nation och granne
på andra sidan baltiska havet.

Herr talman! Jag ber därför att få yrka bifall till min motion.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Herr talman!
Jag vill endast lämna det meddelandet, att beträffande önskvärdheten av en
mera effektiv representation i Litauen i och för sig ingenting är att erinra.
Sedan någon tid har också uppmärksamheten varit fäst vid denna sak, och
man har övervägt, örn det kunde tänkas ett sådant arrangemang, varigenom
man visserligen icke i form men dock i sak kunde tillmötesgå det önskemål
som framställts i herr Lindhagens motion. På förslag av vårt sändebud i de
baltiska länderna kommer också försöksvis att prövas ett arrangemang på så
sätt, att legationssekreteraren i Riga kommer att under viss kortare tid vistas
i Kovno.

Herr Widell: Efter hans excellens herr utrikesministerns anförande kan jag
inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Det är ju ett framsteg, som man får vara tacksam för.
När detta steg tagits, får man senare taga det andra. Jag ber emellertid att
få vidhålla mitt yrkande örn bifall till min motion.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 124 och 128—131.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

39, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;
nr 40, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 41, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar;

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari f. m.

nr 42, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 43, angående av riksdagen beslutad ändring i rikets grundlagar;
nr 44, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar; samt
nr 45, angående av riksdagen beslutade ändringar i rikets grundlagar.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning att ifrågavarande, i konstitutionsutskottets
memorial nr 4 införda vilande grundlagsändringsförslag
antoges även av andra kammaren.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 46,
till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
förslag till stadga örn ersättnings utgående för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 3 bifölles även av andra kammaren.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till grundförstärkningsarbeten å kammarrättens hus i Stockholm;
och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatta åtgärder
för främjande av sparsamhet bland skolungdomen;

bevillningsutskottets betänkande och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom. förordningen den 15 december
1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket
ävensom i ämnet väckta motioner; och

nr 9, angående särskild ersättning åt sekreteraren hos bevillningsutskottet;

första lagutskottets utlåtande nr 14, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 84 med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 17
juni 1932 (nr 244) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring;
och

nr 6, i anledning av väckta motioner angående revision av lagen örn allmän
pensionsförsäkring ävensom angående höjning av de enligt nämnda lag utgående
pensionstillägg med mera; samt

första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning av
väckt motion örn beredande av möjlighet för församlingarnas prästerskap att
två söndagar i månaden förrätta högmässa efter nytt, av Kungl. Majit godkänt
ritual.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.13 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 8 e. m.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15.

Under punkten 46 av nionde huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att minska ordinarie reservationsanslaget till
befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, nu 273,000 kronor, med 98,000
kronor till 175,000 kronor.

Med anledning av detta förslag hade inom riksdagen väckts följande till
utskottet hänvisade motioner, nämligen:

1) 1:45 av herr Bengtsson m. fl., likalydande med 11:87 av herr Larsson
i Hede m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte med anledning av statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, punkt 46, besluta att till befrämjande
i allmänhet av nötboskapsaveln för budgetåret 1933/1934 i stället för äskade
175,000 kronor anvisa ett ordinarie reservationsanslag av 240,000 kronor;

2) 11:266 av herr Andersson i Dunker m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln måtte utgå med 250,000 kronor och att beloppet
användes efter i huvudsak nu gällande bestämmelser till tjurföreningarnas
understödjande.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten anfört:

»Utskottet inser väl nödvändigheten att under nuvarande statsfinansiella
förhållanden iakttaga stor sparsamhet med statens medel. Då emellertid
en beskärning av förevarande anslag i den utsträckning Kungl. Majit föreslagit
enligt utskottets mening måste befaras även för framtiden medföra
menliga verkningar för ifrågavarande för jordbruksnäringen synnerligen betydelsefulla
avelsarbete, anser sig utskottet böra i enlighet med det av lantbruksstyrelsen
alternativt framförda och i motionerna 1:45 och II: 87 upptagna
förslaget tillstyrka, att anslaget i fråga uppföres med 240,000 kronor,
vilket i varje fall innebär en minskning med 33,000 kronor i jämförelse med
anslaget för löpande budgetåret.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen må
med anledning av Kungl. Maj:ts förevarande framställning samt de i ämnet

Anslag till
befrämjande
iv nötboskapsaveln.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
väckta motionerna 1:45, 11:87 och 11:266 minska ordinarie reservationsanslaget
till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln, nu 273,000 kronor,
med 33,000 kronor till 240,000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation hade herrar Johansson i Uppmälby,
N. August Nilsson, Carl E. Eriksson, Granath, Olsson i Rödningsberg,
Andersson i Löbbo och Andersson i Tungelsta ansett, att utskottets utlåtande
bort hava följande lydelse:

»Utskottet inser till fullo, att det varit i hög grad önskvärt, därest statens
understödjande verksamhet till främjande av nötboskapsaveln kunnat fortgå
i samma omfattning som för närvarande. Då det emellertid med hänsyn
till det rådande statsfinansiella läget icke torde vara möjligt för nästa
budgetår gå längre än Kungl. Maj:ts förslag innebär, anser sig utskottet
böra förorda detta förslag, som i varje fall torde tillgodose det oundgängligaste
behovet på ifrågavarande område. Utskottet, som sålunda icke kan
tillstyrka motionerna, hemställer, att riksdagen må med bifall, till Kungl.
Maj:ts förevarande framställning och med avslag å motionerna I: 45 och II: 87
samt 11:266 minska ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet
av nötboskapsaveln, nu 273,000 kronor, med 98,000 kronor till 175,000
kronor.»

Herr Nilsson, August: Såsom kammarens ledamöter förmodligen observerat,
behandla vi nu den del av nionde huvudtiteln, som omfattar de 72 utbrutna
brådskande punkterna. Här såväl som på nionde huvudtiteln i övrigt har
departementschefen farit hårt fram och gjort inskränkningar och avprutningar
på de tidigare utgående anslagen, därtill naturligtvis nödd och tvungen av det
bekymmersamma statsekonomiska tillståndet. Den största sparsamhet måste
iakttagas i både smått och stort, och i allmänhet har ju också regeringen rönt
ett livligt erkännande för sin skattebudget. Men trots allt ha vi även i år kunnat
konstatera en mängd fall av motioneringsfebern, denna sjukdom, som är så
karakteristisk för vår svenska riksdag och som i regel syftar till att höja de av
Kungl. Majit begärda anslagen, stundom med belopp, som trotsa varje rimlig
finansiell hänsyn. Det går också mycket lätt att motionera på det viset. Man
bara slår upp i huvudtiteln, tittar på de olika punkterna, och alltid finner man
någon myndighet — vanligen lantbruksstyrelsen här på nionde huvudtiteln -—
som föreslagit högre anslagsbelopp än Kungl. Maj :t sedan äskat. Man skriver
så av myndighetens motivering, tillfogar dess yrkande, och därmed är motionen
färdig. Och så tillkommer motion efter motion på samma lätta och behagliga
sätt, och vilken riksdagsman som helst framstår för allt folket som en
baddare till motionär, en riktig överdängare med grundade anspråk på valmännens
tacksamhet. Härefter kommer mängden av propositioner och motioner
till i detta fall jordbruksutskottet. Där sitter folk av olika kulör, motionärernas
partivänner och partiovänner och konkurrenter, var och en med sin lust att
behaga sig och valmännen och angelägen örn de senares tacksamhet.

Hur har det nu gått denna gång i jordbruksutskottet vid dess behandling av
den del av nionde huvudtiteln, varöver utlåtande föreligger här i dag? I stort
sett måste jag ge detta utskott, där jag själv är en ringa ledamot, ett gott vitsord.
Utskottet har med ett par undantag gjort kort process med de behjärtade
motionärerna och följt regeringen på sparsamhetens gyllene väg, som är den
smala väg, vilken leder om också inte till något himmelrike så dock inte till
fördärvet. Ja, så länge vi höllö oss inom jordbruksutskottets första avdelning,
den avdelning, som har att i första hand behandla jordbrukets huvudtitel, följde
vi Kungl. Majit absolut. Se, på utskottsavdelningen där känner man sig, lik -

Onsdagen (leii 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
som om man befann sig inom hemmets lugna väggar. Offentligheten är utestängd,
och man är sig själv, och när man här var sig själv, så blev man alldeles
likadan som kungen, sparsam som han, snål som han, man blev ett enda
stycke ekonomiskt sunt förnuft. I det samlade jordbruksutskottet däremot slog
det slint ett par gånger med den konungska sparsamheten. Utskottet in pleno
vill nämligen gärna bli någonting helt annat än utskottsavdelningen. Det blir
ett stort changemang, liksom en scenförändring på Dramatiska teatern. Då
huvudtiteln går från avdelningen till utskottet, träder där upp på arenan en
rad av nya män, män ifrån andra avdelningen, lagavdelningen, män av en högre
resning och med vidare vyer, patroner, possessionater, det större jordbrukets
representanter. Vi på den första avdelningen äro bara småbrukare eller känna
oss som småbrukare eller rent av som proletärer inför kamraterna från andra
sidan örn tamburen. Redan detta sätter ny färg på debatten örn jordbruksutskottets
huvudtitel, en ny färg och en hetare puls. Men inte nog med det. I
det samlade utskottet kommer man i fatalt grannskap till offentligheten. Man
befinner sig inte längre som hemma i familjen. Hur man röstar får man snart
läsa i tidningspressen, och den saken har sina betänkligheter. Det finns modigare
karlar än jag, som blivit vankelmodiga i den situationen. Man skulle
rent av kunna säga, att offentligheten verkar en smula depraverande på politiken.

Men, som sagt, i stort sett har jordbruksutskottet denna gång på ett berömvärt
sätt hållit stånd emot motionärernas anlopp och följt den sparsamhetens väg,
som Kungl. Maj:t anvisat. Den nu föredragna femtonde punkten är den första,
där utskottet ansett sig böra förbättra Kungl. Maj:ts proposition. Frågan
gäller det ordinarie reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av nötboskapsaveln.
Kungl. Majit har föreslagit att minska det nu utgående anslaget,
som utgör 273,000 kronor, med 98,000 kronor till 175,000 kronor. Utskottet
vill begränsa denna minskning med 65,000 kronor och föreslår alltså, att anslaget
måtte fixeras till 240,000 kronor. Även detta innebär således en besparing
emot vad som för närvarande utgår, men blott på 33,000 kronor i stället för
kungens besparing på 98,000 kronor. Bakom dessa siffror ligger först en framställning
av granskningsnämnden, den från olika håll och inte minst i högerpressen
mycket beprisade granskningsnämnden, som föreslog, att all premieringsverksamhet
på boskapsskötselns område måtte inställas för ett år, med undantag
av det lilla, som kunde behövas för nödtorftigt upprätthållande av stamboksföringen.
Och vidare ligger bakom siffrorna lantbruksstyrelsens utredning
örn olika sätt att ordna saken så praktiskt och sparsamt som möjligt. Lantbruksstyrelsen
har framfört tvenne alternativ. Enligt båda skulle årets anslag förbehållas
tjurföreningarna såsom stöd åt dem i form av så kallade tilläggspris.
Det beräknas, att vi ha ungefär 2,500 tjurar här i landet. Enligt lantbruksstyrelsens
första alternativ skulle tilläggsprisen för vart och ett fall komma att
belöpa sig till högst 100 kronor per tjur -— och när priset sänkes så mycket,
förmodar jag, att högsta priset bleve det normala — varav staten skulle betala
hälften, det vill säga 50 kronor för vart pris. Detta finner emellertid lantbruksstyrelsen
vara väl magert och hemställer i sitt andra alternativ, att tillläggspriset
måtte bestämmas högst till det belopp, som motsvarar kostnaden
för tjurens amortering och försäkring, varvid staten likaledes skulle hjälpa till
med hälften. Det alternativet skulle, förmodar jag, höja tilläggspriset till ett
par hundra kronor. Departementschefen accepterar principiellt lantbruksstyrelsens
betraktelsesätt men går, vad tilläggsprisets belopp beträffar, en medelväg
mellan de två alternativen och stannar vid ett belopp av 140 kronor, varav
70 kronor skulle komma på .statens konto såsom dess bidrag. Jordbruksutskottet
åter har upptagit lantbruksstyrelsens andra alternativ, som beräknas

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
vålla en merkostnad av 65,000 kronor, såsom jag redan nämnt. Det gäller således
här att välja mellan kungens av reservanterna förordade förslag örn 175,000
kronor till stöd åt tjurföreningarna eller utskottets förslag örn 240,000 kronor
för precis samma ändamål. Tjurföreningarna utgöra förstås privata organisationer,
som ställt sig i de mindre jordbrukarnas tjänst — dessa mindre jordbrukare
lia nämligen inte i likhet med de större jordbrukarna råd att hålla
sig med egna tjurar — och vilja bereda åt de mindre jordbrukarna tillgång till
ett gott, kanske förstklassigt avelsmaterial, vad den maskulina delen beträffar.
Denna synpunkt och denna motivering har framhållits av lantbruksstyrelsen,
nämligen att det är till det mindre jordbrukets fromma som dessa tjurföreningar
arbeta och samma synpunkt har även starkt understrukits i debatten inom
utskottet, där, som sagt, särskilt det större jordbrukets representanter gått i
bräschen för det högre anslaget. Detta är ju ädelt och gott handlat. Men
småbrukarna måtte antingen vara ett otacksamt släkte, som inte senterar de
större jordbrukarnas välmening, eller ock måtte dessa mindre jordbrukare vara
utomordentligt oegennyttiga, ty bland reservanterna med herr Johansson i Uppmälby
i spetsen — de som förorda kungens sparsammare understöd — återfinna
vi just småbrukarna eller småbrukarnas vederlikar. Kanske beror emellertid
detta därpå, att kungens förslag inte är så farligt för tjurföreningarna. Jag
hörde en av småbrukarna i utskottet förklara, att i vilket fall som helst bleve
det ingen katastrof för dessa föreningar. Där det knep eller där det behövdes,
kunde en uttaxering av 50 öre per ko klarera saken. Han tog det mindre statsanslaget
med ro och likaledes de gälla verop, som höjts av vissa motionärer.

Utskottets förslag innebär, som sagt, en merkostnad av 65,000 kronor. Men
i själva verket stoppar det inte med detta belopp. Ett bifall till utskottets förslag
på denna punkt medför, skulle jag tro, konsekvenser på en annan punkt.
Det anslag av 240,000 kronor, som utskottet här föreslår, utgör statens direkta
insats i tjurpremieringen, hälften av tilläggsprisen. Men hushållningssällskapen
skola bestå lika mycket, den andra hälften. Det kan emellertid inte de
fattiga hushållningssällskapen göra, om inte staten i lika mån ökar sitt direkta
anslag till hushållningssällskapen. På det sättet får staten betala både den
första hälften av tilläggsprisen och den andra hälften, och staten är således
som den gode givaren, vilken ger både i påse och i säck och enligt utskottets
förslag dubbla portioner. Därför har också utskottet på en efterföljande punkt,
den 24 :e, där kungen föreslagit ett anslag till hushållningssällskapen av
2,600,000 kronor, ökat detta belopp med ytterligare 100,000 kronor. Ett bifall
till utskottets förslag på den nu föredragna punkten örn en utökning av
kungens förslag med 65,000 kronor drager alltså i fortsättningen med sig en
merkostnad av 100,000 kronor på en senare punkt. Detta gör hela saken ytterligare
betänklig. Det är givetvis betänkligt att i dessa svåra tider rubba på
den så mödosamt hoptimrade skattebudgeten. För min del vill jag inte utan
absolut tvingande skäl gå ifrån Kungl. Maj :ts förslag vare sig här eller på övriga
punkter i huvudtiteln, och sådana skäl finner jag inte föreligga i detta fallet.
Skall det vara någon mening med den sparsamhet, som vi alla predika, så få
vi inte löpa ifrån sparsamheten så fort som det kniper eller känns någon svårighet.
Sparsamhetens dygd måste övas av alla, och svårigheterna måste bäras
av alla i dessa besvärliga tider.

Med stöd av vad jag nu anfört, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den
av herr Johansson i Uppmälby med flera vid denna punkt fogade reservationen,
vilket yrkande är detsamma som bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Sederholm: Den redogörelse, som den föregående ärade talaren nu

lämnat örn de meningsskiljaktigheter, vilka kommit till uttryck i å ena sidan

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
utskottets förslag och å andra sidan det yrkande, som han nu framställt örn
bifall till reservationen, är riktig. Det rör sig om en skillnad i anslaget på
65,000 kronor. Han menar, att här har han följt den rätta, den smala vägen,
som Kungl. Maj :t anvisat. Det kan ju då kanske väcka en del undran, om han
nu föredrager den vägen, därför att den är smal, varför han inte gått den allra
smalaste vägen, den som lantbruksstyrelsen förordat i alternativ A och där
utgiften stannar på 125,000 kronor. Men kanske bottnar det i hans rojalism,
hans konungskhet, att han sträckt sig 50,000 kronor över den smalaste vägen,
som skulle efter hans definition säkrast föra till målet. Emellertid skilja sig de
olika förslagen inte i något avseende eller i sin syftning mera än att alla syfta
till att stödja, hjälpa och uppehålla den tjurföreningsrörelse, som nu satts i gång
och som burit så goda och rika frukter för småbrukarna och de mindre kreatursägarna.
Jag tror, att det nog var oriktigt från den föregående talarens
sida, då han sökte draga upp en gränslinje mellan vad å ena sidan de större
jordbrukarna velat göra och å andra sidan vad de mindre jordbrukarna velat
göra i den här frågan. De så kallade representanterna för det mindre jordbruket
inom utskottet äro i allmänhet sådana, som inte ha några kor alls. Men
de, som gå in för det ökade anslaget, som känna till förhållandena, premieringsförhållandena
och förhållandena inom tjurföreningarna, och som arbeta
i hushållningssällskapen och med premiering, veta också, hur dessa förhållanden
verka, och veta, vilka konsekvenser ett alltför hårt ingripande i anslaget
kan medföra. De lia därför fatt klart för sig, hur den beskärning, som ligger
i ett anslagsbelopp på blott 175,000 kronor, hotar att bliva ödesdiger och farlig
för premieringarna och för nötboskapsavelns fortgång inte blott under det
ai, som det här är fråga örn, utan även för framtiden. Jag har liksom alla de
andra ledamöterna inom utskottet med avseende på, en premiering, nämligen
premieringen av mindre jordbruk, anslutit mig till Kungl. Maj :ts förslag, som
gick ut på att småbrukspremieringarna skulle helt och hållet upphöra under
nästa budgetår. Vi ha gjort detta inte därför, att vi inte lia klart för oss att
dessa premieringar äro till ovärderlig nytta för småbrukarrörelsen, men därför,
att vi mena, att ett upphörande under ett år inte äventyrar utvecklingen för
^an kan fort taga igen detta. Visserligen har utvecklingen något
fördröjts genom att premieringen upphört, men man har inte förlorat så mycket
under det uppehåll, som kommit till stånd. Men genom det förslag, som
bär föreligger från Kungl. Maj :t, lantbruksstyrelsen alternativ A påbyggt
med 50,000 kronor i höjda pris till tjurföreningarna, menar jag, att man äventyrai
verkligt värdefulla delar av hela nötboskapsavelns och hela premieringsväsendets
framgång, och jag vill nied några ord söka ge stöd för denna min
uppfattning.

Här har förordats både i alternativ A — sorn slutar på 125,000 kronor och
vilket Kungl. Maj .t inte tagit upp — och i det förbättrade och utökade förslaget
pa 175,000 kronor, det som en ledamot av utskottet nyss yrkade bifall
till, den anordningen, att premieringarna och besiktningarna av såväl tjurar
s°m alla hondjur, skola upphöra under nästa budgetår. Nu har det varit en
styrka i vår stamboksföring, som pågått många generationer av nötkreatur
till allt högre och högre förädling och allt högre och högre konstans, att varje
generation, varje individ, som stamboksfördes, blev inte blott granskad med
avseende a produktion och härstamning utan även granskad till det yttre så
att inte några bakslag kunde uppstå eller några mindre önskvärda former
kunde smyga sig in i aveln. Nu föreslås, att man skall kunna registrera både
lian- och hondjur uta-n att de blivit av premieringsnämnden besiktigade. Här
far man ett avbrott i hela denna serie av besiktningar, som kan bliva ödesdigeit
i fortsättningen och som det enligt min mening är synnerligen önskvärt

Första hammarens protokoll 1933. Nr i4. ~

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
att kunna förekomma. Man förekommer detta genom att antaga det alternativ,
som utskottet gått in för. Därigenom uppehälles denna besiktning, uppehälles
just kontinuiteten i premieringen av både hon- och handjur, och detta, medför
en ökad trygghet och en ökad kontinuitet i avseende på avelns fortgång inte
blott under nästa budgetår utan under alla följande år, då den eventuellt skulle
tagas upp men då man fått en lucka under mellantiden då besiktningen upphört.
Det är detta, som för mig varit bestämmande för att jag skulle gå in
för en ökning på 65,000 kronor. I den stora budget, det här är fråga örn, äro
dessa 65,000 kronor visserligen också pengar, men då man äventyrar så pass
mycket i fråga örn premieringen och nötboskapsavelns främjande genom de
konsekvenser, som ett avbrott medför, menar jag, att det är väl använda pengar,
örn man uppehåller premieringarna efter alternativ B, som lantbruksstyrelsen
också förordar. Jag vill hänvisa till lantbruksstyrelsens yttrande, där
just dessa förhållanden påpekas och det tillika påpekas, huru äventyrligt
det verkligen är att avbryta besiktningarna i sammanhang med stamboksföringen.
Även i andra avseenden få ju tjurföreningarna bättre stöd med alternativ
B.

Det är främst från den synpunkten, som jag ber att nu få yrka bifall till utskottets
hemställan.

I herr Sederholms yttrande instämde herr Tjällgren.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag ber till en början få uttala ett
tack till utskottet för den välvilliga behandling, som Kungl. Maj:ts förslag
rönt i det nu föreliggande utskottsutlåtandet. Såsom redan här påpekats,
är det endast på två punkter som utskottet frångått Kungl. Maj:ts
förslag. Hade vi befunnit oss i ekonomiskt normala tider, skulle jag ha utsträckt
min tacksamhet mot utskottet till att även gälla de båda punkter, där
utskottet varit mera välvilligt mot jordbruket än Kungl. Maj :t ansett sig böra
vara. Men vi leva inte nu under ekonomiskt normala tider. Såsom den förste
ärade talaren utvecklade, har det varit förenat med stora svårigheter att
skapa en skattebudget, som inte länder till stora skattehöjningar.

Nu har den närmast föregående talaren yttrat, att det är inte mycket att
komma och tala örn, dessa 65,000 kronor, i samband med hela skattebudgeten.
Men vi skola komma ihåg, att det ärende, som vi nu behandla, är ett av de
första under riksdagen då det gäller statsutgifter. Här kommer nu jordbruksutskottet
med ett betänkande, där utskottet i fråga om två punkter höjer
anslagen med 165,000 kronor. Örn riksdagen går in för att på punkt efter
punkt, låt vara i varje fall med små belopp, höja Kungl. Maj:ts anslagsäskanden,
så leder det till'' summor, som, ehuruväl de kanske inte äro stora
i förhållande till budgeten i dess helhet, i alla fall komma att föranleda
mycket stora svårigheter då det gäller att balansera skattebudgeten. Jag
menar därför, att hur mycket man än ömmar för jordbrukets utveckling,
måste man i nuvarande läge se till, att man inte går in för ökade utgifter
i skattebudgeten utan att det föreligger verkligt starka skäl därför. Och då
måste man fråga sig: Föreligga så starka skäl för en höjning i förevarande
speciella fall? Jag tillåter mig nu att syssla litet med att utreda den saken.
Såsom här antyddes, gick granskningsnämnden fram med ett förslag
till anslagsminskning, som gick längre, kan man säga, än både lantbruksstyrelsens
första alternativ och det föreliggande förslaget. Granskningsnämndens
förslag gick dessutom ut på att man skulle uppehålla stamboksföringen
av nötboskap men slopa all premiering. Jag måste säga, att granskningsnämnden
otvivelaktigt varit till allra största nytta, då det gällt att be -

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
gränsa de löpande utgifterna. Utan granskningsnämndens hjälp skulle det
inte lia lyckats att nedskära dessa utgifter. Men man måste göra klart för
sig, att speciellt i sådana punkter, där det gäller fackliga insikter, har nämnden
helt naturligt kunnat taga fel, och därför har man vid granskning hos
de fackkunniga myndigheterna ibland varit nödsakad att göra justeringar.
En sådan justering har nu skett i fråga örn föreliggande punkt. Såsom förevarande
anslag hittills begagnats har man tagit sikte på väsentligen två
saker. Å ena sidan har anslaget använts till att uppmuntra och befrämja
nötboskapsaveln. Å andra sidan har anslaget använts till att befästa och
upprätthålla de resultat inom nötboskapsaveln, som man hittills vunnit.
Kungl. Maj :ts förslag går ut på, att man skall bevara det, som man hittills
vunnit, under det man tills vidare nöjer sig med att inte påskynda utvecklingen.
Och när det gäller speciellt det förstnämnda, det vill säga ett tillvaratagande
och befästande av de resultat, som hittills vunnits, skulle jag
nästan vilja våga det påståendet, att Kungl. Maj :ts förslag är effektivare än
det förslag, som fran utskottets sida framlagts. En del av förevarande
anslag användes till så kallade tilläggspris. Dessa pris utgå endast till tjurföreningar,
som _ behöva ekonomiskt bistånd för att kunna existera, och utgör
alltså ett stöd åt de sämst ställda föreningarna. Den övriga delen av anslaget
användes efter andra principer. Under år 1931 användes 240,000 kronor
till tilläggspris. Av detta belopp kommer hälften av statsmedel. Med
nu föreliggande förslag kan inte mera tagas i anspråk för tilläggspris, men
enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle hjälpen till de hårdast tryckta tjurföreningarna
kunna, gå upp till en summa, som närmar sig 350,000 kronor. Vi
skola komma ihåg, att under en kristid, då så gott som alla människor ha
det svårt och då antalet tjurföreningar, som komma i svårigheter, ökas, är
det viktigare att ha ett stort belopp till förfogande för detta ändamål än
det skulle vara under normala tider. Utskottets förslag innefattar, att man
praktiskt taget skulle tillämpa hittills begagnade system, och på grund härav
kan man enligt detta förslag inte använda så stort belopp till tilläggspris
som enligt Kungl. Maj :ts förslag. Jag vill också hävda den uppfattningen,
att då det gäller att befästa och bevara de resultat, som vunnits, bevara
dem fram till mera normala tider, är Kungl. Maj :ts förslag att föredraga
framför utskottets.

Da kan man ställa den fragan, som utskottets ärade vice ordförande också
framställde, örn det inte är nödvändigt att vidmakthålla verksamheten i dess
hittills bedrivna former. Jag säger för min del, att det finns många skäl,
som tala för att tidpunkten inte är illa vald att nu intaga en avvaktande
hållning. Det framgår av tillgängliga framställningar i ämnet, att lantbruksstyrelsen
anser, att bestämmelserna örn nötboskapspremiering äro i högsta
grad i behov av utredning och omläggning. Jordbruksutredningen har varit
sysselsatt med att ur effektivitetssynpunkt granska anslagen under nionde
huvudtiteln,, och det arbetet fortsättes nu av särskilda sakkunniga. Såvitt
jag kunnat inhämta, har man även bland dessa sakkunniga den uppfattningen,
att det måste bli en omläggning av premieringsbestämmelserna. Och att det
inte skulle vara så farligt med en avvaktande hållning, intygas även från
andra håll. Jag har här i min hand ett medlemsblad, »Meddelanden från föreningen
av svenska andelsslakterier», vars redaktör är konsulent i ett hushållningssällskap.
Han har i ett nyss utkommet nummer skildrat Kungl.
Maj :ts förslag till anslag för djurpremieringarna, däri liven inbegripet nötboskapspremieringarna,
och han uttalar sig örn dessa saker på följande sätt:
»Betydande inskränkningar i den hittillsvarande premieringsverksamheten stå
sålunda nu för dörren. Det kan nog heller inte bestridas, att åtgärder härför

Nr 14.

Onsdagen, den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
i nuvarande läge äro ofrånkomliga, ty statens understöd har här som på andra
områden kommit att tagas i anspråk i en ständigt stegrad omfattning. Det
förefaller emellertid, som om de inskränkningar, vilka nu föreslås, inte äro
ägnade att ingiva alltför stora bekymmer med hänsyn till den framtida utvecklingen.
En påminnelse om att statsbidragen till vissa åtgärder inte är
detsamma som permanent understöd kan tvärtom mångenstädes vara nog så
behövlig.» Jag vill alltså hävda, att det inte är på det sättet, att vår nötboskapsavel
skulle råka i fara, örn man i nuvarande krisläge nöjer sig med
kraftiga åtgärder för att bevara tjurföreningarnas verksamhet, sådan den nu
är, men håller sig litet avvaktande i fråga örn den fortsatta utvecklingen.
Och det är på grund därav som jag ansett mig böra förelägga Kungl. Maj :t
det förslag, som Kungl. Majit sedermera avlåtit till riksdagen. Jag tror
därför, att man kan utan vidare från kammarens sida bifalla detta förslag.
Därmed kommer man inte att skapa de faror för nötboskapsaveln, som utskottets
ärade vice ordförande här försökt att teckna, men man har samtidigt
sagt ifrån, att man kan inte tillåta sig ökningar på anslag till löpande utgifter
utan att särskilda skäl föreligga.

Herr talman! Jag tillåter mig således rekommendera för kammaren Kungl.
Majits förslag, vilket är detsamma som den vid denna punkt fogade reservationen.

Herr von Stockenström: Herr talman! Det är alldeles givet att i det allmänna
besparingsarbetet också nionde huvudtiteln skall komma att bli underkastad
en hel del indragningar och besparingar på olika punkter. Örn man går
igenom huvudtiteln med dess hundratals punkter, finner man också, att i ett
mycket stort antal av dessa ha gjorts antingen nedsättningar eller också indragningar
av hittills utgående anslag. Jag delar alldeles statsrådets och regeringens
mening, att man även inom detta verksamhetsområde måste iakttaga
största sparsamhet. Man bör därvid emellertid se till, att man inte genom
dessa indragningar rubbar en verksamhet, som verkligen är till avsevärd nytta.
I många fall tror jag, att man kunnat nedsätta nu utgående anslag utan att
detta behöver leda till mera påtagligt men. I några fall har också regeringen
föreslagit, att en verksamhet helt och hållet inställes för visst år, till exempel
premieringen av mindre jordbruk. Jag tror, att herr statsrådet kan ha
anledning att känna sig tacksam gent emot utskottet, därför att utskottet
inte prutat ännu mera än statsrådet gjort, liksom herr statsrådet också bör
kunna känna sig tillfredsställd över att utskottets uppfattning örn vilka indragningar
och besparingar som man kan göra så nära sammanfaller med
herr statsrådets egen uppfattning.

Den förste ärade talaren, herr Nilsson i Kabbarp, lämnade en som jag antar
för kammaren ganska roande skildring av hur det går till både när man
motionerar i jordbruksfrågor och sedan i själva utskottet. Vad motionerandet
angår, skall jag inte yttra mig så mycket därom. Den ärade talaren erkände
ju för övrigt själv, såvitt jag förstod, att då utskottet behandlade dessa frågor,
anlade utskottet rent sakliga synpunkter och tog inte så lättvindigt på det
hela som vissa motionärer, enligt vad det lät på herr Nilsson, gjorde, då de
endast skrevo av ett yttrande från något ämbetsverk. Jag tror att vi litet
var i utskottet, inte bara på första avdelningen utan även på andra avdelningen,
som jag har äran tillhöra, söka anlägga rent sakliga synpunkter på de
föreliggande frågorna. Jag beklagar, örn herr Nilsson känner sig litet enkel,
då frågorna komma före i plenum i utskottet. Det lät nästan, som örn
herr Nilsson besvärades av vad man brukar kalla för ett mindervärdighetskomplex,
då frågorna komma före i det samlade utskottet, medan han på

Onsdagen den 22 februari e. in.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
första avdelningen känner sig mera säker, mera hemma hos sig och kanske
också har mera att säga till om. Jag vill emellertid påpeka, att örn vi se på
behandlingen av nionde huvudtiteln föregående år, så finner man egentligen
inte, att första avdelningen har besvärats av någon så överdrivet stor sparsamhetsiver.
. Även de senaste åren har det varit vissa svårigheter att få budgeten
att gå^ihop, även den förutvarande regeringen sökte att spara och pruta
på många håll, men man visade nog även på första avdelningen då en ganska
stor benägenhet att höja anslagen.

I den föreliggande punkten har regeringen föreslagit, att premieringsverksamheten
skall helt indragas, i den mån den kommer de medelstora och större
jordbruken till godo.. Man har endast bibehållit den del av anslaget, som avser
uppehållandet och understödjandet av tjurföreningarna. Det är nu faktiskt så,
att mångå tjurföreningar arbeta under svåra förhållanden. Medlemmarna
utgöras så gott som uteslutande av mindre jordbrukare. Kostnaderna för tjurföreningarnas
verksamhet bestridas dels av medlemmarna själva, dels genom
statsbidrag. Jag vet att det många gånger är mycket, mycket svårt att hålla
ihop föreningarna. Upplösas de säljas tjurarna undan, och det blir inte möjligt
att fortsätta den gagnande verksamheten. Jag tror alltså att i detta särskilda
fall en alltför stor sparsamhetsiver kan vara till förfång för en nyttig
verksamhet.

Herr Nilsson i Kabbarp antydde, att det bland reservanterna, som vilja
nöja^sig med det mindre anslaget, finns även några mindre jordbrukare, som
alltså inte tyckas sentera den större frikostighet, som utskottsmajoriteten
vill visa. ^ Ja, flera av reservanterna tror jag inte själva ha några kor och
val inte någon tjur heller. Men jag vill framhålla som en ganska egendomlig
tillfällighet, att samtliga reservanter tillhöra ett och samma politiska parti.
Det är högst förvånansvärt, och jag vågar inte ge mig in på att söka förklara
vad detta kan bero på. Men så är i alla fall förhållandet.

Jag har försökt bedöma denna fråga rent sakligt, och jag tror att man
riskerar, att det skulle bli till förfång för en nyttig verksamhet, örn man på
denna punkt drev sparsamheten så långt som reservanterna velat göra. Jag
ber av dessa skäl, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bengtsson: Herr talman! Att man i de tider som nu äro rådande, behöver
vara sparsam äro väl de flesta ense örn, och att statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet försökt att draga in på anslagen är i stort sett
naturligtvis ingenting att säga örn. Tvärtom hade det varit en stor tillgång
för den budget, som i år skall fastställas, örn jordbruksministern fått utgöra
ett föredöme i fråga om räckvidden av en del anslag, ty det är ej nog med
att spara, utan det spelar ännu större roll, hur sparmedlen användas.

En indragning av själva nötboskapspremieringen kan kanske utan större
olägenhet ske, om man därigenom i dessa svåra tider kan komma ifrån en del
utgifter. Det viktigaste i hela premieringssystemet är tjurföreningarna, och
därför har jordbruksministern delvis bibehållit anslaget till dessa. Men tjurföreningarnas.
ekonomi är, liksom ekonomien för de flesta andra sammanslutningar
inom jordbruket, så svag, att föreningarna ej tåla någon nedskärning
av utgående anslag. Jag tillåter mig taga ett exempel från mitt hemläns
hushållningssällskap, där jag under trettio års tid tillhört premieringsnämnden.
Dan finnas för tillfället omkring hundra tjurföreningar, vilkas tjurar
kostat i inköp cirka 90,000 kronor. Så gott som alla äro köpta på lån, förmedlade
genom hushållningssällskapet. Denna skuld ha medlemmarna iklätt
sig under förhoppning och beräkning att erhålla de priser, som närmast genom
husdjurskonsulenter och premieringsnämnder ställts i utsikt på grund av de

86 Nr 14. Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
kungl, förordningar, som i förevarande fall äro gällande. Var och en förstår
ju, att det är en högst allvarlig sak, att en mångfald jordbrukare genom en
hastig och oförberedd indragning av detta anslag råka illa ut och samtidigt få
sin tillit till hushållningssällskapen och dessas tjänstemän rubbad.

Vi skola i detta sammanhang komma ihåg, att trots de urusla priser på
mjölk, som för närvarande råda, närmar sig dock produktionen i värde en halv
miljard svenska kronor, så det är inte precis småsmulor det här rör sig örn.
Ju sämre betingelserna i övrigt äro för produktionen, dess angelägnare är det
att bedriva denna med det allra bästa material, varför en strängare gallring
av kobeståndet är angelägnare nu än någonsin förr.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till jordbruksutskottets förslag.

Herr Eriksson, Carl: Ja, herr talman, jag skulle inte begärt ordet, om jag
inte ansett mig uppkallad av ett par yttranden, dels av utskottets ärade vice
ordförande, dels av herr von Stockenström. Man har mig veterligen inte tidigare
i något utskott, herr talman, givit sig in på att granska ledamöternas
förutsättningar från det civila livet att kunna fylla sina uppgifter i utskotten.
Men detta har här gjorts från herr von Stockenströms sida. Herr von Stockenström
menade, att de flesta av reservanterna skulle vara så obevandrade
i jordbruksärenden, att han tvivlade på, att de ens hade någon ko eller någon
tjur. Ja, åtminstone uppfattade jag herr von Stockenströms yttrande på det
sättet. Herr von Stockenström kan ju se efter, vilka som äro _ reservanter, och
han skall då finna, att majoriteten bland dem är i alla fall jordbrukare. _ Nu
råkar det visserligen i jordbruksutskottet finnas ledamöter, som inte äro jordbrukare,
men skall man ha det i ögonmärke i varje utskott, att en ledamot
skall vara yrkesman eller speciellt sakkunnig, så tänker jag mig, att man får
företa en mycket stark gallring inom de olika utskotten.

Jag hade också väntat, att herr von Stockenström, som hade ordet efter
statsrådet, skulle försöka sig på ett bemötande av statsrådets synpunkter i
själva sakfrågan. Statsrådet påpekade ju, att oaktat anslaget minskats, skulle
inte den verksamhet det här gällde lida någon skada, och han anförde skäl
för denna sin mening.

Det förefaller mig, som örn kammaren, då den går att ta ställning till denna
fråga, borde med allra största allvar betänka den ekonomiska situationen, varom
det talats i olika tonarter, överskrider man Kungl. Maj:ts förslag i denna
punkt, så kan man, som statsrådet riktigt anmärkte, i fortsättningen möta
samma skäl för en ökning på andra punkter. Jag tillåter mig, herr talman,
att yrka bifall till reservationen.

Herr von Stockenström: Herr talman! Endast för att undanröja alla

missförstånd vill jag säga, att jag givetvis inte med mitt anförande på något
sätt ifrågasatt varken den ena eller den andra utskottsledamotens intresse för
eller förutsättningar att bedöma föreliggande fråga. I det avseendet vet jag,
att alla i jordbruksutskottet arbeta efter bästa förstånd och efter bästa förmåga.
Det var herr Nilsson i Kabbarp, som i sitt inledningsanförande^ tog
upp frågan örn reservanterna och nämnde, att bland dem befunno sig några
småbrukare. Vad jag ville påpeka var, att det frapperat mig, att alla reservanterna
tillhörde ett och samma politiska parti. Jag kan emellertid knappast
betrakta denna fråga örn tjurföreningsanslaget som politiskt partiskiljande,
utan jag anser den vara en rent praktisk fråga.

Herr statsrådet Wigforss: Det är det besvärliga med vår svenska budget behandling,

att de stora frågorna få behandlas i anslutning till mycket små

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
detaljer. Det Ilar ju redan här i kväll sagts från alla håll, att man mycket
väl förstår, att det i nuvarande situation är nödvändigt att göra så starka
beskärningar som möjligt på den löpande budgeten. Var och en som vill höja
anslaget menar naturligtvis endast, att på denna särskilda punkt finns det så
pass starka skäl, att man trots allt kan gå ifrån den allmänna principen. Det
kan jag mycket väl förstå, och jag kan inte på något sätt anföra något utöver
vad som redan är sagt örn den allmänna nödvändigheten att hålla utgifterna
nere för att därmed övertyga de medlemmar av kammaren, som äro
tveksamma, örn det kloka i att stanna vid Kungl. Maj:ts förslag eller gå utöver
detsamma.

Jag har velat begagna detta tillfälle att säga några ord örn budgeten, därför
att jag tror det är första gången man är inne på ett område, som inte är berört
av de stora politiska motsättningarna. Det hade ju annars varit ett tillfälle
vid behandlingen av värnpliktsövningarna att ta upp frågan örn sparsamhet
i den löpande budgeten, men vi veta allesammans, att det finns vissa
områden av det allmännas verksamhet, där sparsamhetssynpunkterna inte förefalla
oss vara de högsta. Jag tror att en sådan punkt är just värnpliktsövningarna,
och jag vill därför gärna erkänna, att det är ett område, från vilket
man inte kan dra några för andra områden gällande slutsatser. Men när man
kommit fram till de punkter, som behandlas i kväll, både denna första och
även den senare, som gäller hushållningssällskapen, så är man inne på ett område,
där jämförelsen med övriga huvudtitlar kommer av sig själv. Jag tror
att svagheten i jordbruksutskottets förslag ligger just däri, att man inte haft
möjlighet att överblicka hela budgeten och se vilka konsekvenser som kunna
följa för hela utgiftssidan, om man genomgående för alla huvudtitlar tillämpade
det resonemang, som man för rörande dessa två anslag.

Det finns ingen som tvivlar på att dessa anslag äro nyttiga, det finns ingen
som tvivlar på, att de pengar man här vill ge utöver Kungl. Maj :ts förslag
skulle komma till nyttig användning. Jag hör allra minst till dem som tro, att
staten är slösaktig med sina utgifter och att man därför kan göra nytta, varhelst
man minskar statens utgifter. Jag har tvärtom så ofta blivit beskylld
för att inte förstå nödvändigheten av att minska statens utgifter, att jag med
vissa anspråk på att bli trodd kan säga, att örn man med samma ömsinthet,
samma intresse för det nyttiga i ett anslag, skulle granska alla besparingar,
som äro gjorda i den löpande budgeten, skulle man inte kunna stanna vid de
ökningar som man här föreslagit. Jag tror att örn man gick igenom huvudtitel
för huvudtitel, så skulle man komma till punkter, där en ökning är lika
mycket — jag säger inte mera, men lika mycket — motiverad som de ökningar
jordbruksutskottet här föreslagit. Jag drar inte därav den slutsatsen,
att dessa ökningar äro oriktiga. Örn kammarens majoritet har fullt klart för
sig, att man vill ta dessa ökningar, att man är fullt beredd att vid andra huvudtitlar
tillämpa samma principer och är fullt beredd att ta den ökning i beskattningen,
som därav kan följa, så tror jag inte, att man kan komma längre
än att säga, att där har man delade meningar. Men är man däremot inte beredd
att ta konsekvenserna utan tror sig kunna komma undan med att säga,
att här kan man göra en höjning, men då man kommer till femte, till sjätte,
till åttonde, till tionde huvudtiteln, måste man säga stopp •— är förhållandet
detta, så tror jag man är inne på en väg, som det inte är möjligt att följa med
bibehållen konsekvens.

Det är riktigt — det sades redan under värnpliktsdebatten — att det finns
en post, där man kan minska på statens utgifter för att skaffa nödiga medel
till ökningar. Det är, som var och en vet, dyrtidstilläggen. Jag säger detta
nu, diirför att när jag gått igenom alla de övriga förslag, som äro framburna

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
i motioner, så har jag funnit, att de praktiskt taget endast innebära ökningar.
Om jag undantar de från kommunistiskt håll väckta motionerna rörande första
huvudtiteln, kan man säga, att praktiskt taget alla motioner, som äro väckta,
innebära ökningar i skattebudgeten. Om man skall ta hänsyn till dessa, finns
det ingen möjlighet att komma till besparingar utom på den punkt jag nämnde,
nämligen statstjänarnas dyrtidstillägg. Men örn jag får säga ett ord på den
punkten — inte alls för att tala örn dyrtidstilläggen såsom sådana — så skulle
jag för de medlemmar av riksdagen, som äro villiga att gå till en sänkning av
dyrtidstilläggen, vilja påpeka, att det kunna de naturligtvis göra, om de finna
det riktigt, men då väl endast för att undvika en del av de höjda skatter, som
äro föreslagna. Däremot är det inte riktigt att göra en sådan nedskärning endast
för att lägga de hundratusental eller miljoner kronor, som man vinner,
på ökningar vid andra punkter i budgeten. Jag tror det vore klokt, om man
redan vid denna första punkt gjorde klart för sig, att örn man här höjer
Kungl. Maj:ts förslag, ger man ett exempel för behandlingen av de följande
huvudtitlarna, som man kanske inte skulle önska sig. Jag tror att kammaren
gjorde klokt i att på denna punkt inte gå längre än vad Kungl. Maj :t
föreslagit.

Herr Sederholm: Det är ju av ganska stort intresse, att vid denna första
budgetpunkt, som föranlett diskussion, få upplagd den principiella fråga,
som vi naturligtvis alla ha känning av, som inom utskotten ha att behandla
huvudtitlarnas många olika anslag. Herr statsrådet tycktes mena, att jordbruksutskottet
inte kunnat överblicka konsekvenserna av en ändring i Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt, och att det skulle medföra avsevärda skattehöjningar,
örn man frångick vad Kungl. Maj :t föreslagit detta år. så som man
gjort alla de föregående åren. Jag medger, att den hittills praktiserade budgetbehandlingen
eller den behandling, som vi nu äro inne på, nämligen att gå
från post till post och eventuellt höja anslagen, inte är lämplig, när man skall
söka att få en överblick över konsekvenserna av sitt handlingssätt. Men örn
man skall överge denna princip och följa vad Kungl. Maj:t föreslagit för att
inte bryta budgeten på någon punkt eller i något avseende — då kommer utskottet
i den situationen, att det inte kan ingå i saklig prövning angående beloppets
lämplighet för det avsedda ändamålet, och ännu mindre kan utskottet
vidtaga ändringar, eventuellt höjningar av anslagen. Det är väl ändå vår
plikt inom utskottet att vid prövningen av de olika anslagen se till rent sakligt
och utan hänsyn till övriga anslag, örn beloppet är på ett lämpligt sätt
avvägt, och det förvånar mig, att till exempel herr Nilsson i Kabbarp, som så
starkt och ensidigt betonade sparsamhetens smala gyllene väg och den lycka,
som den förde till, följde Kungl. Ma,j:t i stället för att gå den sparsamhetsväg,
som lantbruksstyrelsen alternativt hade föreslagit. Jag tror nog, att
både hans yrkande och det förhållandet, att skillnaden i utskottet går efter
rena partigränser, bottna däri, att de socialdemokratiska representanterna i
utskottet starkare känt sin plikt att följa det förslag, som den socialdemokratiska
regeringen har framlagt, och att de starkare känt det band av lojalitet
mot denna regering, som herr statsrådet nyss har givit uttryck åt.

Jag skulle för min personliga del inte anse oriktigt, att man vid behandlingen
av en huvudtitel, när man föreslog anslagsökningar, jämväl gåve anvisning
på motsvarande anslagsminskningar, och det är jag beredd att göra i
detta fall. Men är det verkligen riktigt, att jordbruksutskottet i dylikt fall
skall vara nödsakat att ge anvisning på anslagsminskningar endast inom sin
huvudtitel? Det skulle ju även kunna minskas på andra huvudtitlar. Emellertid
är jag som sagt för min personliga del beredd att komma med ett sådant

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
förslag, varigenom man balanserar huvudtiteln och sålunda får den höjning,
som här föreslås, kompenserad med en minskning på någon annan post. Då
antager jag, att herr finansministern skulle vara fullt tillfredsställd, och då
vunne man väl också, att man inte bleve förhindrad att ingå i den sakliga
prövning av varje fråga, som åligger utskottet, eftersom ju detta har skyldighet
att för kammaren framlägga ett förslag.

Jag menar nu, att när man är vid den första punkten, är det angeläget, att
man inte säger: vi måste följa Kungl. Majit, annars inträffar en mycket betydande
skattehöjning. Man måste här gå efter sakliga grunder, allrahelst när
det rör sig örn ett så förhållandevis litet belopp som här. Jag vågar fortfarande
hävda, att rent sakligt sett äro riskerna av att sätta ned detta anslagunder
240,000 kronor betydligt större än de fördelar, som man budgettekniskt
skulle kunna vinna genom att höja utdebiteringen eller ännu hellre
genom att minska anslaget på någon annan post.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Jag skulle knappast ha tagit till orda
i denna fråga, om inte debatten hade råkat få karaktären av en allmän diskussion.

Herr statsrådet nämnde, att man inte bör gå emot Kungl. Maj :ts förslag på
denna punkt utan gå med på den nedsättning, som föreslås, ty i annat fall
skulle det beräknade anslaget inte räcka till. Han anförde också, att samtliga
de väckta motionerna gå ut på höjningar, på ökade utgifter. Jag undrar
då, örn herr statsrådet har läst alla motionerna? Så vitt jag känner, har
det även förekommit motioner, som avse att ge inkomster åt statskassan och
som kunna tänkas ha ett visst sammanhang med de frågor, som utgöra föremål
för jordbruksutskottets behandling. Då jordbruksnäringen har det så
svårt ställt, som för närvarande är fallet, vilket jag förmodar även herr finansministern
erkänner, är det kanhända riskabelt att avbryta det arbete,
som under en lång följd av år ansetts förtjänt av statens uppmuntran. Enligt
min mening skall det gå för sig att erhålla inkomster, ifall man följer en del
av de förslag, som motionsledes ha väckts här och som gå ut på anskaffande
av medel, tillräckliga för att vi skola kunna fortsätta det arbete, som, såsom
jag nyss nämnde, sedan många år har nedlagts på att förbättra vår kreatursstam.

Starka skäl tala nog för att första kammaren i denna punkt bör följa utskottets
hemställan, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Bara ett enda ord.

Jag förstår mycket väl, att det i denna fråga mera gäller en allmän inställning,
efter vilken allmän linje man skall handla. Jag har aldrig ett ögonblick
förnekat, att en höjning av detta anslag kan vara motiverad.— det kan
jag inte, eftersom jag inte är sakkunnig på området. Jag dristar inte ha
något omdöme örn hur pass nyttig denna anslagsökning kan vara, utan jag
har endast velat påpeka, att en budget rör sig inom en viss ram. Den blir i
stora drag fastställd; inom den få de olika huvudtitlarna en viss anpart, och
sedan får man inom respektive huvudtitlar söka göra det bästa möjliga. Nu
har man från jordbruksdepartementets sida sökt göra det, och jag skulle tro,
att man inom jordbruksdepartementet inte har något att invända emot herr
Sederholms linje för den händelse riksdagen skulle finna, att man inom den
fastställda ramen kunde företaga vissa ökningar men samtidigt också göra
vissa besparingar. Örn sådana besparingsförslag förelegat samtidigt, hade
läget varit ett helt annat. Men att föreslå ökningar och så antyda vissa be -

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
sparingar, om vilkas genomförbarhet man ingenting vet — det tror jag är
detsamma som att ta den säkra höjningen men däremot inte kunna säga
någonting säkert om besparingen. Jag tror sålunda, att på den punkten rubbar
inte vad herr Sederholm sagt det resonemang, som jag förde.

Att herr Gustafsson har rätt i det fallet, att det inte bara föreligger motioner
örn höjningar utan även motioner, som gå ut på att skaffa staten större
inkomster, är självklart. Men jag har inte trott, att man skulle motivera en
anslagsökning med att säga, att det inte är någon svårighet att skaffa staten
ökade inkomster, ty det är ingen svårighet att öka skatterna på olika sätt;
inkomstökning betyder ju en ökning av skatterna.

Jag tror man kommer fram till den slutsatsen, att det ändå, trots allt vad
man vill säga, är departementen, som stå i den närmaste förbindelsen med de
intressen det gäller. Det är en gammal princip i den svenska riksdagen, att
det är departementen och departementscheferna, som taga hänsyn till statsverkets
behov — d. v. s. i detta fall till näringarnas och här jordbrukets behov
— och det brukar vara riksdagen, som har att se till, att inte dessa särskilda
sakintressen gå utöver den ekonomiska ram, som man tycker vara riktig.
Det vore ganska egendomligt, örn man just från jordbrukarehåll, där
man ju är mycket intresserad av sparsamhet med statens medel, skulle anse
det vara riktigt att i detta fall gå utöver ramen för de förslag, som ha funnit
plats inom den nuvarande budgeten. Jag har inte någon som helst förhoppning
att kunna påverka dem, som stå i direkt förbindelse med dessa intressen
och som sålunda kanske med alltför klar blick se nyttan av dessa anslag, medan
de däremot ha svårare att se avigsidan. Men det finnes ju alltid i en
kammare — liksom i statsutskottet, när saken behandlas där — en viss balans
genom att folk, som se mera med lekmannaögon, kunna försöka att avväga
de speciella intressena och deras vikt. Jag tror det vore klokt, om synpunkten
hos dessa representanter, som taga hänsyn till det allmänna intresset och
därför kunna sätta sådana speciella intressen på sin riktiga plats, finge fälla
avgörandet. I så fall är jag övertygad örn att man skulle komma till det resultatet,
att det är klokare att inte vidtaga den föreslagna ökningen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eriksson, Carl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 2
punkten 15, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
efter förnyad uppläsning anslagits, verkställdes till en början omröstning på

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till befrämjande av nötboskapsaveln. (Forts.)
det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter,
som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som
ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Eriksson, Carl, begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst namnupprop; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 43;

Nej — 30.

Punkterna 16—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Punkten 20.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att minska ordinarie reservationsanslaget
till fåravelns befrämjande, nu 22,000 kronor, med 19,000 kronor till

3,000 kronor.

I en inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 363,
av herr Osberg, hade hemställts, att riksdagen måtte för budgetåret 1933/1934
under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag, utöver det av Kungl.
Maj :t begärda, av 3,000 kronor för premiering av baggar tillhöriga andra än
baggföreningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
och med avslag å motionen 11:363 minska ordinarie reservationsanslaget
till fåravelns befrämjande, nu 22,000 kronor, med 19,000 kronor till

3,000 kronor.

Herr Roos: Herr talman! I den nu föredragna punkten har jordbruksutskottet
tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i avseende på anslag till befrämjande
av fåraveln för det kommande budgetåret. En motionär i andra kammaren,
herr Osberg, hade föreslagit ett belopp av 6,000 kronor för ifrågavarande ändamål,
men utskottet har stannat vid det av Kungl. Majit föreslagna, 3,000
kronor, vilket betyder en nedsättning med 19,000 kronor eller något över 86 %.

Fåraveln har för vissa landsändar en ganska stor betydelse, ^dock ingalunda
så stor, som den kunde och borde ha. Örn man jämför förhållandena här i
landet med förhållandena i vissa grannländer, så finner man, att i Estland
och Norge uppfödas per 100 invånare 60 får och på Island icke mindre än
600 får, medan vi här i Sverige kunna räkna endast omkring 6 får på samma
invånarantal. Anledningen härtill är icke brist på naturliga ^ förutsättningar.
De torde vara lika goda här som i något annat land, och fåraveln är dessutom
en näring som flerstädes lönar sig väl. År 1931 uppgavs frånsett landskap
i södra Sverige, att fåraveln var den enda gren av lanthushållningen,
som bar sig.

Lantbruksstyrelsen och Svenska fåravelsföreningen — det är på grund av
mångårigt ledamotskap i denna förening som jag nu yttrar mig i ämnet —

Anslag till
fåravelns
befrämjande.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till fåran ebis befrämjande. (Forts.)
ha nedlagt ett kraftigt och även framgångsrikt arbete för ullens och köttkvalitetens
förbättrande, ett arbete, som med minskande av anslagen därtill givetvis
kommer att lida avbräck.

Ett hinder för fåravelns uppsving har varit och är skadegörelse av hundar
på fåren. De stora fårägarna lia herdar och fårhundar, vilka kunna skydda
fåren mot hundarna, men desto mera lida därav de små hjordägarna, vilka
måste lämna fåren utan direkt tillsyn. Ofta bli på en enda natt så många
får rivna av kringströvande hundar, att de små fårägarna nödgas upphöra
med denna avel. Klagomål i ämnet ha alltsedan 1850-talet föranlett riksdagsmotioner
och riksdagsbeslut, men hittills vidtagna åtgärder ha icke visat sig
äga någon nämnvärd verkan.

När frågan år 1919 senast behandlades av riksdagen, yttrade andra lagutskottet,
att då fåren under sommarmånaderna släpptes på bete utan särskild
vård och vallning, ofta långt borta från den befolkade bygden, »förhärjades
ofta fårhjordarna av hundar, varigenom ägarna kunde lida ganska kännbar
skada ej blott på grund av de dödade eller fördärvade djurens värde utan ock
i följd av den mera svårbestämbara förlust, som tillskyndades ägarna därigenom
att hjordarna sprängdes samt de späda lammen skildes från mödrarna
och djuren förvildades». Dylika missförhållanden förekomma alltjämt, hette
det vidare, »och äro, enligt vad utskottet har sig bekant, ingalunda sällsynta
i skilda delar av landet. De skador, som på detta sätt vållas, äro avsevärda,
särskilt med hänsyn till de uppoffringar, som för närvarande göras för fåravelns
höjande.» På hemställan av utskottet avlät riksdagen en skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran örn »förslag till sådana ändringar i gällande lagbestämmelser,
att ett mera betryggande skydd mot skada å hemdjur genom
okynneshund beredes». Över skrivelsen infordrades yttranden från rikets länsstyrelser.
Vid avgivandet av dessa insände vissa länsstyrelser även yttranden
av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, jaktvårdsföreningar m. fl.
Så gott som alla myndigheter vitsordade behovet av ytterligare lagstiftning
i ämnet, varefter Kungl. Majit beslöt, att riksdagens skrivelse ej skulle till
vidare åtgärd föranleda.

Fåravelsföreningen ville ej, att det skulle stanna härvid. Upprepade gånger
hade till föreningen inkommit uppgifter örn fårägares stora förluster genom
kringstrykande hundar och örn de ohyggliga lidanden fåren tillfogas av
dessa. Föreningen avlät därför för två år sedan en inlaga i ämnet till Kungl.
Majit, däri bland annat påpekades, hurusom i Norge föreskrifter örn hundars
hållande i band under betestid kunna utfärdas av vissa ortsmyndigheter, varjämte
hundar, som anträffas drivande under betestid å annans mark, där boskap
betar, av envar må dödas.

Jag har icke något yrkande att framställa i den sak, som nu föreligger,
men detta tillfälle, som sannolikt är det enda under nu pågående riksdag, då
frågor om fåruppfödning behandlas, har jag velat begagna att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet rikta en vördsam hemställan, att
han måtte verka för att fåravelsföreningens ifrågavarande hemställan, förestavad
så gott som uteslutande av omsorg örn de små jordbrukarnas intressen,
måtte så snart som möjligt upntagas till bedömande — och till ett välvilligt
bedömande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 21—23.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Punkten 24.

Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att minska det under titel allmänt
anslag till hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget, nu 3,000,000
kronor, med 400,000 kronor till 2,600,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen
i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet
tillstyrkt förslag.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen 1:42 av herr Lundell m. fl. och II: 278 av herr Jönsson i Boa m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att det allmänna anslaget till
hushållningssällskapen skulle utgå med oförändrat belopp 3,000,000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med anledning av Kungl. Maj :ts förevarande framställning
samt motionerna I: 42 och II: 278 minska det under titel allmänt
anslag till hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget, nu 3,000,000
kronor, med 300,000 kronor till 2,700,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen
i enlighet med av departementschefen tillstyrkt förslag.

Reservation hade anförts av herrar Johansson i Uppmälby, N. August Nilsson,
Carl E. Eriksson, Granath, Olsson i Rödningsberg, Andersson i Löbbo
och Andersson i Tungelsta, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava den
lydelse, reservationen visade, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och med avslag
å motionerna 1:42 och II: 278 minska det under titel allmänt anslag till
hushållningssällskapen uppförda ordinarie anslaget, nu 3,000,000 kronor, med

400.000 kronor till 2,600,000 kronor, att fördelas mellan hushållningssällskapen
i enlighet med av departementschefen tillstyrkt förslag.

Herr Nilsson, August: Herr talman! Det ordinarie allmänna anslaget

till hushållningssällskapen utgår för närvarande med inte mindre än 3,000,000
kronor. Kungl. Majit har föreslagit, att det måtte nedsättas till 2,600,000
kronor, således en minskning av 400,000 kronor. Utskottet har funnit detta
vara att gå för långt på sparsamhetens gyllene väg och lagt till 100,000 kronor
och således föreslagit ett anslag av 2,700,000 kronor, förmodligen förmenande,
att en besparing på 300,000 kronor också är en ganska vacker besparing.
Men tittar man närmare på motiveringen till utskottets förslag såväl
som till den motivering, som förekommer i Kungl. Maj:ts proposition, finner
man, att den egentliga besparingen inte är så stor. Yi skola nämligen observera,
att genom de förslag, som Kungl. Maj :t framställt på olika punkter i
huvudtiteln och som förmodligen riksdagen i stort sett kommer att bifalla,
minskas hushållningssällskapens utgifter högst betydligt. De minskas därigenom
att man skulle slippa småbrukspremieringarna, studieresorna, diverse djurpremieringar
o. s. v. Departementschefen beräknar, att dessa ändringar medföra
en automatisk besparing på hushållningssällskapens utgiftssida med nära

200.000 kronor, oell det skulle således enligt Kungl. Maj:ts förslag endast
bli samma belopp, 200,000 kronor, som i ordets egentliga mening skulle kunna
kallas besparing eller bli en besparing, som på något sätt vöre vidare
kännbar för hushållningssällskapen. På samma sätt skulle beloppet, om man
ginge på utskottets linje, inskränka sig till 100,000 kronor eller något därutöver.

Jag är för min del av den övertygelsen, att det är ännu lättare här än på
den punkt, varom vi för en stund sedan voterade, att göra en verkligt kraftig
besparing. Det är en mycket utbredd mening bland lantbrukarna och jord -

Anslag till
hushållning 8-sällskapen.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till hushållning ssällskapen. (Forts.)
brukets målsmän, de må vara medelstora eller mindre, att det skall vara möjligt
för hushållningssällskapen att spara högst väsentligt och att man i dessa
inte är tillräckligt nogräknad med sina utgifter, när det gäller resekostnader,
expenser, tryckningskostnader och därmed jämförbara utgifter. Det är möjligt,
att man här från utskottets sida säger detsamma som sades vid ärendets
behandling i utskottet, nämligen att den höjning med 65,000 kronor, som utskottet
föreslagit beträffande understöd till tilläggspris åt tjurföreningar, automatiskt
måste medföra en höjning av det allmänna anslaget till hushållningssällskapen,
men även örn detta argument har någon betydelse, förefaller det
mig i varje fall inte vara motiverat att på den grunden höja det allmänna anslaget
till hushållningssällskapen med ett så stort belopp som de 100,000 kronor,
som utskottet lägger på här.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den reservation, som vid denna
punkt avgivits av herr Johansson i Uppmälby m. fl., d. v. s. bifall till Kungl.
Maj:ts proposition.

Herr Sederholm: Granskningsnämnden föreslog vid sin granskning av den
post, det här är fråga örn, att man skulle med hänsyn till det statsfinansiella
läget pressa ned anslaget till hushållningssällskapen med 10 procent, d. v. s.
från 3 miljoner till 2,700.000 kronor. Denna nedpressning blev kungjord för
hushållningssällskapen. De hade nu att vid uppgörandet av sin budget för innevarande
år tillämpa detta, och de ha också gjort det. Jag kan av egen erfarenhet
konstatera, att vi gjort det inom Södermanlands läns hushållningssällskap,
och att det mötte ganska stora svårigheter att kunna göra det. Man har en hel
del tjänstemän, som äro fast anställda. Man har saker, som kräva fasta utgifter,
och det gör, att en sådan begränsning, en sådan inskränkning kan icke ske på
annat än sådana saker, som man verkligen har så att säga mer rörliga i sin
hand. Det har ju också i denna budget måst göras vissa beklagliga inskränkningar,
men sedan ha vi i år fått göra något, som staten däremot icke gjort.
Vi ha fått gå in för att sänka lönerna till våra tjänstemän med 5—10 procent
för att kunna finansiera budgeten. Emellertid byggde man då på en nedpressning
med dessa 10 procent, och sedermera har denna ytterligare nedpressning
med 100,000 kronor kommit, som gör det, att hushållningssällskapets stat kommer
att hänga i luften, örn Kungl. Majrts förslag går igenom. Nu ha vi ju,
som sagt, en ytterligare nedpressning med 100,000 kronor, varigenom de olika
sällskapen råka ut för att komma i en ytterligare försvårad ställning. Och örn
det beslut, som nyss fattades, nied avseende på nötboskapspremieringen, går
igenom, kommer det givetvis att medföra en höjning, kanske icke i så hög grad
som den föregående talaren vid den förra punkten hävdade, men en viss höjning
i utgifterna för hushållningssällskapen, som för detta år i viss mån betingar
en höjning av statsanslaget till hushållningssällskapen.

Jag ber på grund av vad jag sålunda anfört att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet, Sköld: Herr talman! Som den föregående talaren anförde,
hade granskningsnämnden föreslagit, att anslaget till hushållningssällskapen
skulle sänkas med 10 procent till 2,700,000 kronor. När detta granskningsnämnderis
förslag kom under behandling i jordbruksdepartementet, framgick
det ganska snart, att denna sänkning med 10 procent visst ej komme att odelat
gå ut över hushållningssällskapen. Genom den förändring rörande hästpremieringen,
som Kungl. Majit vidtagit, genom det förslag till förändring av
de olika premieringarna av nötboskaps- och svinaveln, av det mindre jordbruket
o. s. v. ha automatiskt hushållningssällskapens utgifter minskats, och örn man

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
ej gick längre än vad granskningsnämnden föreslagit, skulle det långt ifrån
komma att bli någon 10 procents sänkning för hushållningssällskapen.

Nu har den föregående ärade talaren sagt, att det mötte mycket stora svårigheter
att uppgöra staten för olika hushållningssällskap, och det tror jag nog,
men sådana svårigheter föreligga ju för alla institutioner, ty detta besparingsarbete
måste ju leda till sådana svårigheter. Men jag vill här påpeka, att det
finns ännu stora, outnyttjade möjligheter för hushållningssällskapen att göra
besparingar. Under förra årets riksdag genomfördes besparingsreglementen
för dagtraktamenten och reseersättningar till lantmätare, lantbruksingenjörer,
statens fiskeritjänstemän och statskonsulenter, och dylika besparingsreglementen
tillämpas i allt större och större utsträckning inom hela statsverket.
En utredning har igångsatts inom finansdepartementet rörande
bl. a. dagtraktamenten och reseersättningar åt hushållningssällskapens tjänstemän.
Av denna utredning framgår, att under förra året utgingo i dagtraktamenten
och reseersättningar 1 miljon kronor till hushållningssällskapens
tjänstemän. Reseersättningarna äro högre i fråga örn hushållningssällskapen
än för motsvarande statstjänstemän, och det är för att få jämvikt, helt
enkelt, nödvändigt att tillämpa besparingsreglementen även för hushållningssällskapens
tjänstemän. Som jag nämnde, pågår för närvarande en utredning
örn den saken, och det är min avsikt att, sedan den utredningen har tillräckligt
långt fortskridit, göra en hänvändelse till hushållningssällskapen, där Kungl.
Maj :t anmodar dem genomföra sådana besparingsreglementen. Det kan ej
Kungl. Majit anbefalla, men skulle ej hushållningssällskapen vilja gå denna
väg, finns alltid den möjligheten, att man nästa år gör det till villkor för det
allmänna anslaget. Jag vill alltså endast påpeka, att här finnas områden, där
man säkerligen kan utan stor svårighet spara in de 100,000 kronor, beträffande
vilka det här förutsatts, att man skulle gå utöver granskningsnämndens förslag.
Och jag menar, att man får göra detta. Det har varit på det sättet, att
vid besparingsarbetet inom departementen har man förfarit så, att man förutsatt,
att utgifterna skulle minskas för alla institutioner. Man har sökt undvika,
att minskningarna skulle taga den formen, att man avskaffar tjänster och gör
folk arbetslösa, men indirekt har man föreslagit att gå fram på det sätt, att
man minskar dagtraktamentena, minskar tryckningskostnader och andra sådana
saker. Det är icke bara för hushållningssällskapen det sker. Det har skett
för — låt mig säga mosskulturföreningen, betes- och vallföreningen, för att
taga ett par föreningar, som ha ungefär samma ställning till staten som hushållningssällskapen,
och det måste ju komma att väcka en stor förstämning hos
dessa andra statsunderstödda föreningar, örn staten uppträder långt mera generöst
mot hushållningssällskapen än vad man gör mot de andra institutionerna.
Det är därför jag för min del måste säga, att örn det skall vara möjligt att kunna
påräkna myndigheternas och institutionernas medverkan för det besparingsarbete,
som har inletts och som, örn krisen fortsätter, måste fortsätta, så får
man se till, att de inknappningar av anslag, man gör, bli något så när jämnt
fördelade, och utskottets föreliggande förslag håller enligt mitt sätt att se icke
den rätta jämvikten i det fallet.

Därför, herr talman, tillåter jag mig även på denna punkt rekommendera
Kungl. Majits förslag.

Herr Gabrielsson: Som en ren konsekvens av det förra beslutet, när riksdagen
nu gick in för att höja anslaget till tjurföreningarna, komma hushållningssällskapen
att få en direkt utgift ytterligare på 65,000 kronor, nämligen
därför att sällskapen skola svara för samma belopp som staten i det fallet
beviljar. Således blir det ju ett minus för sällskapen, örn de skola fullfölja

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till hushållningssällskapen. (Forts.)
sin verksamhet på det sätt, riksdagen beslutat, att de skola göra. Jag är liksom
statsrådet övertygad, att hushållningssällskapen komma att inrikta sig
på all möjlig sparsamhet, men man måste ändå för att kunna fullgöra sin
verksamhet ha medel till förfogande. Det har tillkommit för sällskapen på
senare tid genom statsmakternas åtgärder en hel del arbete och kostnader.
Jag ber att få åberopa, att riksdagen beslöt i fjol att utlämna icke mindre
än 15 miljoner kronor till ackordslån och stödlån för jordbruket. Det har visserligen
tillsatts åtskilliga nämnder för att handha denna verksamhet, men det
ankommer slutligen på hushållningssällskapen och deras tjänstemän, när det
gäller att göra upp planer för de förbättringsarbeten, som måste göras, för att
återbetala dessa stödlån. Det gör, att hushållningssällskapen på senare tid
fått en hel del ökat arbete utöver vad de tidigare haft. Jag behöver ej heller
framhålla vilken välsignelsebringande verksamhet hushållningssällskapen
utföra för vårt jordbruk. Det är ju känt inom riksdagen, och jag tror, att
örn man beskär deras möjligheter alltför hårt, kommer det att verka mycket
hämmande för jordbruket, synnerligast i dessa tider.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Eftersom den föregående ärade talaren
har begagnat denna kammares beslut om nötboskapspremieringen såsom
ett argument för utskottets förslag på förevarande punkt och därvid antytt,
att den saken var klar, tycker jag, att jag bör meddela, att andra kammaren
har med minst lika stor majoritet följt Kungl. Majit, som första kammaren
på den punkten har följt utskottets förslag, så att den saken är ännu ej avgjord.

Herr Lundell: Herr Nilsson i Kabbarp ansåg, att det skulle vara lättare
att göra beskärningar på denna punkt än på den punkt, som rörde nötboskapspremieringen.
Jag håller före, att det är fullkomligt motsatsen. Här är det
mycket vanskligt att göra beskärningar. Det är mycket bekymmersamt
för våra hushållningssällskap att klara sina utgifter. Herr statsrådet
påpekade ju, att det är ifrågasatt, att vissa besparingar skulle
kunna göras. Ja, de äro redan igångsatta inom hushållningssällskapen, och
det är således synnerligen behjärtansvärt, att man åtminstone höjer detta anslag
till vad utskottet här föreslagit. Det hade varit önskvärt om man kunnat
gå motionärerna till mötes och tillstyrkt det oförändrade beloppet av 3
miljoner kronor, vilket belopp enhälligt tillstyrkts av hushållningssällskapens
ombud vid det möte, de hade i höstas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 25—50.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade sig, varefter ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr förste vice talmannen.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Punkten 51.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen att såsom statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 60,000 kronor.

I två inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 166 av herrar Asplund och Sandström och II: 272 av herr
Hage m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte som statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 75,000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande framställning
och med avslag å motionerna I: 166 och II: 272 såsom statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 60,000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Gabrielsson, som likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Som herrarna finna har jag vid denna
punkt antecknat en reservation för att framföra några synpunkter. Motionärerna
i denna fråga ha åberopat min reservation i egnahemsstyrelsen, där jag
hemställde örn ett anslag på 75,000 kronor till nybyggesvägar. Egnahemsstyrelsens
majoritet hade föreslagit 50,000 kronor, och en ledamot av egnahemsstyrelsen
hade föreslagit 25,000 kronor. Nu har emellertid Kungl.
Maj:t höjt anslaget till 60,000 kronor, och jag är för min del nöjd och tacksam
för det. Jag skulle ha velat — men nu har tyvärr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet avlägsnat sig från kammaren — till honom anhålla
att nästa år taga under övervägande, om icke anslaget avsevärt bör höjas,
dels av den anledningen att efterfrågan är synnerligen stor på området och
dels därför att vi ha knappast något anslag av statsmedel, som kan så pass
effektivt bekämpa arbetslösheten som detta anslag. Det utgår nämligen ej
till högre belopp än 33 procent av statsmedel, och företagaren får själv,
utom landstingens 15 procent, svara för resten. I övrigt då man lämnar understöd
för arbetslöshetens bekämpande, utgår beloppet till avsevärt högre
procent. Vid vägbyggnader i övrigt utgår ju statsbidrag till tre fjärdedelar
och ända upp till 90 procent, men i detta fall endast med 33 procent. Jag
anser därför, att det hade varit värdefullt, om vi kunnat få även för detta
år något högre anslag. Jag finner mig emellertid belåten för detta år, men
jag vill här uttala en förhoppning, att vi ett kommande år skola kunna höja
detta anslag avsevärt.

Herr talman! Jag har intet yrkande att göra.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Punkten 52.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen att för utlämnande under 1934 av
statsbidrag till nyodling och betesförbättring ävensom stenröjning å ofullständiga
jordbruk anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 1,200,000 kronor.

I anledning av detta förslag hade inom riksdagen väckts följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen:

första kammarens protokoll 1038. Nr lii. 7

Anslag till
byggande av
nybygesvägar.

Anslag till
nyodling
m. m. d
ofullständiga
jordbruk.

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

Anslag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)

1) I: 148 av herr Tjällgren m. fl., likalydande med II: 282 av herr Nyblom
m. fl., vari hemställts, bland annat, att riksdagen måtte höja anslaget
för nyodling och betesförbättring ävensom stenröjning å ofullständiga jordbruk
från 1,200,000 kronor till 1,500,000 kronor, samt att härför erforderliga
medel måtte utgå av för arbetslöshetens bekämpande avsedda medel;

2) II: 361 av herr Sandberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att för utlämnande under 1934 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring
ävensom till stenröjning och till jordkörning av myrjord å ofullständiga
jordbruk anvisa för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag
av 1,300,000 kronor, varav 100,000 kronor skulle avses för utlämnande
av bidrag till jordkörning av myrjord;

3) II: 370 av herrar Andersson i Leabo och Petersson i Broaryd, vari beträffande
nu ifrågavarande anslag hemställts, att detta anslag måtte bestämmas
till 1,300,000 kronor.

Utskottet bade i den nu ifrågavarande punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning och med avslag
å motionerna I: 148 och II: 282 ävensom å motionerna II: 361 beträffande
anslagsbeloppet och å II: 370 i vad den berörde nu förevarande anslag, för
utlämnande under 1934 av statsbidrag till nyodling och betesförbättring ävensom
stenröjning å ofullständiga jordbruk anvisa för budgetåret 1933/1934 ett
extra reservationsanslag av 1,200,000 kronor;

2) med anledning av motionen II: 361 i övrigt anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta föranstalta om utredning huruvida och i vad mån från ifrågavarande
anslag bidrag borde utgå jämväl för jordförbättring genom påförande av
mineraljord å myrjord (jordkörning) ävensom för riksdagen framlägga det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation bade anförts av herr Tjällgren, som dock ej antytt sin mening.

Herr Tjällgren: Herr talman! Då jag i föreliggande punkt kommit med
en s. k. blank reservation, ber jag att få säga ett par ord.

Jag kan då först lugna kammaren och min vän herr Nilsson i Kabbarp med
att jag ej kommer att framställa något annat yrkande än örn bifall till utskottets
hemställan, men jag har i alla fall velat begära ordet för att omnämna
de skäl, som för utskottet varit avgörande vid dess ställningstagande till min
motion. I den motion, som jag väckt tillsammans med ett par andra ledamöter,
ha vi hemställt att riksdagen måtte höja anslaget för nyodling och betesförbättring
ävensom stenröjning å ofullständiga jordbruk från 1,200,000 kronor
till 1,500,000 kronor, samt att härför erforderliga medel måtte utgå av för arbetslöshetens
bekämpande avsedda medel. Såsom av motionens motivering framgår,
är detta förhöjda anslag avsett att komma mindre, arbetslösa jordbrukare
till del, särskilt i Norrlandslänen. Det är ju så inom Norrland, och jag räknar
då till Norrland i stort sett landet norr om Dalälven, att det knappast finnes
en enda jordbrukare, som kan så att säga reda sig ekonomiskt utan att
ha några biinkomster eller extraförtjänster, och dessa biinkomster ha hittills
utgjorts till huvudsaklig del av arbeten i skogarna. Nu äro ju dessa, som
alla känna till, borta för närvarande, och dessa jordbrukare ha det synnerligen
svårt. Utskottet har emellertid ansett sig ej vara rätt forum för att
tillstyrka riksdagen att bevilja anslag av de medel, som äro avsedda att ut -

Onsdagen den 22 februari e. m.

Nr 14.

Anslag till nyodling m. m. å ofullständiga jordbruk. (Forts.)
gå för arbetslöshetens lindrande, och det är det som varit det huvudsakliga
skälet, kan jag säga, för utskottet. Således torde ju föreligga möjlighet att
senare under innevarande riksdag återkomma till samma fråga, och det är
av den anledningen jag nu för tillfället ej har annat yrkande än, som jag
nämnde, om bifall till utskottets föreliggande förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkterna 53—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—72.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
lägenheten Slantbacken å Grängesbergs gruvskog;

nr 8, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående upplåtelse av
mark från kronoparken Åsen för utvidgning av akademiska sjukhusets i Uppsala
tomt;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
kronan tillhöriga markområden;

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av
vissa delar av Vännäs lägerplats;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
Grytans artilleriskjutfält;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående av vissa
hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle;

nr 13, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) örn
skogsvårdsavgift, m. m.;

nr 14, i anledning av väckt motion angående ändring i gällande bestämmelser
rörande användandet av skogsvårdsavgiften för avverkning av skog
å kyrklig fastighet;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avskrivning, i
samband med försäljning av kronan tillhöriga V12 mantal Vännäs nr 22 i Överkalix
socken av Norrbottens län, av viss fordran;

100

Nr 14.

Onsdagen den 22 februari e. m.

nr 17, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlösning av
arrenderätten till Lindhovs kungsgård i Hallands län; samt

nr 19, i anledning av väckt motion angående åtgärder för ordnande av avsättningen
utav 1932 års potatisskörd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen hemställde, att kammaren måtte besluta att vid
sammanträde onsdagen den 1 nästkommande mars företaga val av ledamöter
och suppleanter i kammarens tredje tillfälliga utskott.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 10.05 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.

Fredagen den 24 februari.

Nr 14.

101

Fredagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Majda propositioner:
nr 139, angående försäljning till Höganäs-Billesholms aktiebolag av viss
kronan tillhörig mark; och

nr 140, angående vissa åtgärder, avseende hjälp åt egnahemslåntagare.

Justerades protokollen för den 18, 20 och 21 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 55, till Konungen angående regleringen för budgetåret 1933/1934 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse av § 60 regeringsformen.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
statens järnvägar tillhöriga markområden m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller servitutsrätt
till sådan mark;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
lägenheten Slantbacken å Grängesbergs gruvskog;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
mark från kronoparken Åsen för utvidgning av akademiska sjukhusets i Uppsala
tomt;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga markområden;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa delar av Vännäs lägerplats;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning av
Grytans artilleriskjutfält;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avstående av vissa
hamnområden inom Klädesholmens municipalsamhälle;

102

Nr 14.

Fredagen den 24 februari.

nr 66, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen den 11 oktober 1912 (nr 275) om skogsvårdsavgift
m. m.;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212);

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående avskrivning, i samband
med försäljning av kronan tillhöriga Vi 2 mantal Vännäs nr 22 i Överkalix
socken av Norrbottens län, av viss fordran;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar m. m.; samt
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avlösning av arrenderätten
till Lindhovs kungsgård i Hallands län.

Tillkännagavs, att Kungl. Majit låtit genom offentligt anslag för ändamål,
som i § 81 regeringsformen och § 79 riksdagsordningen avsåges, bjuda och
kalla riksdagens samtliga ledamöter att lördagen den 25 innevarande månad
kl. 10.15 f. m. infinna sig på rikssalen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts proposition nr
124, angående överlämnande till Svenska jordbrukskreditkassan av svenska statens
obligationer till visst belopp.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj :ts propositioner: nr

128, angående försäljning av statens spannmålslagerhus i Vara; och
nr 129, angående anslag för anskaffande av ett isbrytande undersökningsoch
bevakningsfartyg för havsfiskets behov.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 130, angående undersöknings- och förberedande gruvarbeten inom Västerbottens
län m. m.; samt

nr 131, angående anslag för ordnande av viss förläggning för samvetsömma
värnpliktiga.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 16 och 17 samt bevillningsutskottets betänkande nr 8.

Vid föredragning av bevillningsutskottets memorial nr 9, angående särskild
ersättning åt sekreteraren hos bevillningsutskottet, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtande nr 14, andra lagutskottets utlåtanden nr 5 och 6 samt
första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 1.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade
propositioner nr 139 och 140.

Fredagen den 24 februari.

Nr 14.

103

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 252, av herr Johansson, Johan, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna resereglemente! den
27 juni 1929 (nr 210); och

nr 253, av herr Tjällgren m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ägofred, m. m.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner örn tull å mjölk och grädde samt tillläggstull
å smör och ost; ävensom

nr 11, i anledning av väckt motion angående skatt å importbränsle av kol
och koks, som förbrukas för uppvärmnings- och husbehovsändamål.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.10 e. m.

In fidem

G. H. Berggren.