MILIT1E0MBUDSMANNENS

ÄMBETSBERÄTTELSE

AVGIVEN VID LAGTIMA RIKSMÖTET

ÅR 1933

STOCKHOLM 1933
ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Allmän redogörelse för militieombudsmansämbetets förvaltning..................... 5

Redogörelse för anhångiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

1. Olycka vid s. k. lösskjutning med svartkrut vid kustartilleriet. Fråga om

ansvar för försummelse av pjäsbefälhavaren (korpral) för underlåtenhet att
beordra viskning av pjäsen samt av övningens ledare (officer) för uraktlåtenhet
att meddela nödig instruktion och tillse att viskning skedde ...... 11

2. Tillrättavisningar jämlikt strafflagen för krigsmakten hava tilldelats för förseelser,

som befälhavaren icke själv iakttagit, utan föregående förhör (§ 40 militär
bestraffningsförordning). Det har ej sedermera kunnat styrkas att förseelser
begåtts .......................................................................................... 12

3. Oriktig form för tillrättavisning. Den tillrättavisade har tillika fått till sin

skvadronschef avlämna en odaterad avskedsansökan att av denne inlämnas
till regementschefen i händelse av nya försummelser från den tillrättavisades
sida.................................................................................... 25

4. Värnpliktig, som icke haft skyldighet att fullgöra mer än två repetitions övningar,

har ålagts bestraffning för det han uteblivit från en tredje repetitionsövning
.................................................................................... 27

5. Olämpligt uppträdande i tjänsten av marketenteriföreståndare ...... 36

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos domstol eller annan myndighet.

6. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom enskilt till hörig,

för regementet använd automobil. Vid fester, som av regementschef
anordnats vid regementet, hava icke-portionsberättigade personer utspisats
på statsverkets bekostnad ......................................................... 43

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd.

1. Vid bestämmande av straff för brott, begånget år 1932, hava förbisetts de

nya lagbestämmelserna om böters ådömande i dagsböter ....................... 45

2. Fråga huruvida tillrättavisningsformen »vägran av landpermission» kan an vändas

beträffande manskap, tillhörande sjöreserven å örlogsvarv ........... 46

3. Fråga örn det högre befälet vid ett regemente begått tjänstefel genom att för anstalta

om förhör med en värnpliktig därom, huruvida han deltagit i
Lundedemonstrationen den 14 maj 1931 49

4. Fråga om sättet för expediering av meddelanden och handlingar från rege mentsexpedition

till civila befattningshavare vid regementskrigsrätten ...... 52

5. Övning i formationsflygning har anordnats till platsen för en privat familje fest

i ändamål att hylla en officerskamrat............................................. 57

6. Med anledning av inträffad olyckshändelse hava ifrågasatts ändrade bestäm melser

i instruktionen för användande av dykväst................................. 59

7. Fråga örn försummelse i vården av sjuk värnpliktig ................................ 61

8. Idraga huruvida värnpliktig, som under allmän hemförlovningsperiod varit

intagen å truppförbands sjukhus, sedermera ägde rätt till hem förlovning 64

9. Angående entledigande eller skiljande från tjänsten av en konstituerad under officer

av 3. graden i flottan med beställning på stat såsom korpral......... 68

Sid.

10. Fråga i visst fall om befordran av sergeant på övergångsstat till fanjunkare

på övergångsstat................................................................................ 76

11. Fråga huruvida underofficer av 2. graden, som en gång blivit förbigången till

befordran, därefter kan ifrågakomma till befordran .............................. 78

12. Fråga om sättet för handhavande av enskild lägerkassa ............................. 80

13. Fråga -— vid prövning av anbud om leverans av ångkol — om kvalitets beteckningens

betydelse, då samtliga anbudspriser enligt bestämmelserna
för leveransen hänfört sig till visst effektivt värmevärde och viss askhalt 86

14. Vid förkastande av anbud örn leverans av armékonserver från leverantör i

Kalmartrakten har åberopats, att arméförvaltningen borde hava möjlighet
till kontroll genom egen personal. Borde ej upplysning om betydelsen härav
lämnats i kungörelsen örn upphandlingen? .......................................... 97

15. Bostadshus, tillhörigt truppförbands enskilda lägerkassa, har av regements chefen

uthyrts till regementsintendenten- Fråga huruvida icke ärendet bort
i stället handläggas av vederbörande arméfördelningschef ....................... 99

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående behovet av vissa ändrade bestämmelser om förberedande förhör i

militära mål .................................................................................... 104

2. Angående åtgärder mot användande inom marinen av s. k. upprycknings övningar

såsom straff eller tillrättavisning för tjänsteförseelser ............... 114

3. För reservofficer i flottan har enligt kungörelsen den 13 juli 1887 nr 46 (sid.

12) insatts ett belopp i försäkringsanstalt för beredande av kapitalutbetalning
i samband med hans avsked år 1915. Genom försummelser av vissa
statens befattningshavare har reservofficeren ej utbekommit den i marinförvaltningen
förvarade försäkringsboken eller försäkringsbeloppet förrän
år 1930. Fråga örn ersättning av statsmedel åt f. d. reservofficeren för
ränteförlust ....................................................................................... 141

4. Fråga huruvida i fastställd ersättning för expeditionsvakts vid sjökrigshög skolan

tjänstebostad inbegripits gottgörelse för centraluppvärmning ......... 142

5. Angående ersättning åt förutvarande sjuksköterska vid garnisonssjukhus för

sjukdom, som ådragits i tjänsten ........................................................ 143

6. Eldare vid truppförband bedriver yrkesmässig automobiltrafik. Fråga bl. a.

om denna yrkesutövnings förenlighet med tjänsten vid krigsmakten ........ 143

7. Fråga huvudsakligen örn den omfattning, vari fast anställt manskap må an vändas

till handräckningsarbeten. Tillika fråga om bestämmandet av anställningstidens
början vid nyanställning av volontär.................................... 156

8. Angående åtgärder för åstadkommande av större noggrannhet vid handlägg ning

å rullföringsexpeditionerna av mönstringsanmälningar ..................... 169

9. Angående viss ändring i bestämmelserna örn överföring från fast anställning

vid krigsmakten ................................................................................. 191

10. Angående missförhållanden med marinens räkenskapsväsende..................... 194

11. Angående förbud mot infordrande av anbud å varuslag av viss fabriks till verkning

.......................................................................................... 206

12. Angående ändring i bestämmelserna om rätt att avgiftsfritt färdas å Vaxholms

fästnings kommunikationsbåtar ............................................................ 211

Yttrande till 1932 års konstitutionsutskott i fråga om möjligheten att sammanslå
justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena.................. 223

Yttrande i anledning av remiss rörande upphörande av vissa krigsdomstolar 232

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt § 100 regeringsformen och 13 § i ilen för riksdagens militieombudsman
gällande instruktion får jag härmed avlämna redogörelse för
förvaltningen av militieombudsmansämbetet under år 1932.

Härvid Ilar jag till en början att meddela, att jag från och med den 4
till och med den 6 april, från och med den 4 juli till och med den 13 augusti
samt den 21 december begagnat mig av den militieombudsmannen enligt 23 §
i instruktionen tillkommande rätt till semester. Under denna tid har militieombudsmansämbetet,
jämlikt bestämmelser i sistnämnda paragraf, uppehållits
av byråchefen Frans Gustaf Sture Centerwall, vilken blivit utsedd
att efterträda mig i händelse av min avgång från ämbetet.

Inspektionsresor hava under året av mig företagits till Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Blekinge och Jämtlands län. Under
dessa resor har jag för ändamål, som avses i 12 och 18 §§ av instruktionen
för militieombudsmannen, besökt:

Göta livgardes fästningsbataljon i Vaxholm;

Svea ingenjörkår;

Upplands regemente;
straffängelset i Uppsala;

Södermanlands regemente;
chefen för östra brigaden;

Livgrenad järregementet;

Svea trängkår;

garnisonssjukhuset i Linköping;

Tredje flygkåren;

centrala flygverkstaden å Malmen;
straffängelset i Linköping;

Karlskrona örlogsstation;

Karlskrona fästning;

Karlskrona kustartilleriregemente;

Kronobergs regementes detachement i Karlskrona;

Göta ingenjörkårs kustingenjörkompani;

Andra flygkårens detachement i Karlskrona;

straffängelset i Karlskrona;

chefen för Norra arméfördelningen;

Jämtlands fältjägarregemente;

Norrlands artilleriregemente;

Fjärde flygkåren; och
kronohäktet i Östersund.

Under den tid, då jag åtnjöt semester, har tjänstförrättande militieombudsmannen
företagit inspektionsresor till Gotlands och Västerbottens län, och
har han härvid besökt:

militärbefälhavaren på Gotland;

Gotlands infanterikår;

Gotlands artillerikår;
kronohäktet i Visby;

förläggningen i Tingstäde;
marinspaningskursen i Fårösund;

Västerbottens regemente;

Norrlands dragonregemente; och
kronohäktet i Umeå.

Under inspektionsresorna hava rullföringsexpeditioner besökts, då sådant
kunnat ske utan att resorna därigenom förlängts eller fördyrats.

Vid inspektionerna har militieombudsmannen biträtts av byråchefen vid
militieombudsmansexpeditionen och i vissa fall därjämte av byråintendenten
vid expeditionen eller av en intendenturofficer samt i åtskilliga fall av en
byggnadssakkunnig officer. Vid inspektionen av truppförband hava krigsrättsprotokollen,
protokollen angående disciplinära bestraffningar, de militära
straffregistren, anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar,
kassaförvaltningens räkenskapshandlingar samt handlingar rörande upphandling
och redovisning av materiel av olika slag ävensom marketenterirörelsen
granskats. Tillika har uppmärksamhet ägnats åt vården av kaserner
och materiel samt åt hygieniska förhållanden. I samband med inspektionerna
av truppförband hava även arrestlokalerna besökts. De i förestående redogörelse
omnämnda besöken å de allmänna straffanstalterna hava uteslutande
avsett personer, som av krigsdomstol dömts till frihetsstraff eller såsom
häktade avvaktat rannsakning inför sådan domstol.

Under året har jag ägnat särskild uppmärksamhet åt förhållandena vid
vissa marinförvaltningen underställda kassaförvaltningar.

På sätt militieombudsmannens ämbetsberättelse till 1932 års lagtima riksdag
utvisar kvarstodo vid början av år 1932 från år 1931 balanserade

ärenden till ett antal av ................................................................................ 26

Under år 1932 tillkommo ärenden till följande antal:

enligt allmänna diariet................................................................................... 300

enligt diariet över hemliga ärenden ............................................................ 1

Sammanlagda antalet ärenden, som förelegat under år 1932, utgör

alltså.................................................................................................................... 327

De 301 ärenden, som inkommit under år 1932, utgöras av:

ärenden, inkomna från myndighet................................................................ 23

klagomål eller framställningar från enskilda ............................................ 91

ärenden, uppkomna under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen
åliggande granskning................................................................... 175

militieombudsmannens organisations- och förvaltningsärenden m. m. 12

Summa 301

Av de från föregående år balanserade 26 ärenden hava 14 utgjorts av
klagomål eller framställningar från enskilda samt 12 av ärenden, som uppkommit
under inspektioner eller eljest vid militieombudsmannen åliggande
granskning m. m.

Till behandling under år 1932 hava alltså förelegat 23 ärenden, som inkommit
från myndighet, 105 klagomål eller framställningar från enskilda
samt 187 ärenden, som uppkommit under inspektioner eller eljest vid militieomhudsmannen
åliggande granskning m. m., tillhopa 315 ärenden av dylika
slag.

Av dessa ärenden hava

på grund av återkallelse avskrivits ........................................................... 1

till annan myndighet hänvisats .................................................................... 12

utan åtgärd avskrivits .................................................................................... 7

efter vederbörandes hörande eller eljest verkställd utredning avskrivits 182
på grund av stadgandet i 5 § instruktionen för militieombudsmannen

fått bero ....................................................................................................... 14

på grund därav att klagande erhållit gottgörelse eller rättelse eljest

vunnits blivit avskrivna ........................................................................... 57

efter av domstol eller annan myndighet på militieombudsmannens

föranstaltande meddelat beslut avslutats ................................................ 14

till följande år balanserats ..................................................................... 28

Summa 315

Av de anhängiggjorda åtalen (därmed jämförliga ärenden) voro vid

1932 års början ännu icke slutligt prövade............................................... 2

anhängiggjordes under år 1932 ................................................................... 4

Summa 6

Av dessa åtal

hava under året slutligen avgjorts................................................................ 5

äro vid årets slut på prövning beroende .................................................... 1

Summa 6

Av hela antalet (327) ärenden äro under året slutbehandlade........... 299

i avvaktan på myndighets beslut eller på utredning vilande................ 24

på militieombudsmannens prövning beroende............................................ 4

Summa 327

Beträffande förvaltningen av militieombudsmansämbetet får jag i övrigt
hänvisa till ämbetets diarier och registratur, vilka jämte protokollen över
inspektionerna komma att överlämnas till vederbörande utskott.

Såsom bilagor till denna allmänna redogörelse fogas:
redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed jämförliga åtgärder,
redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal eller därmed jämförlig
åtgärd,

redogörelse för framställningar, som av militieombudsmannen gjorts hos
Konungen m. m.,

yttrande till 1932 års konstitutionsutskott i fråga om möjligheten att
sammanslå justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena samt

yttrande i anledning av remiss rörande upphörande av vissa krigsdomstolar.

Beträffande åtalen har här liksom i militieombudsmannens föregående
ämbetsberättelser en mera fullständig redogörelse ansetts böra lämnas endast
för sådana, som under året prövats av första domstol, varemot annat åtal
allenast i korthet omnämnts.

I avdelningen »vissa ärenden, som icke föranlett atal eller därmed jämförlig
åtgärd» hava huvudsakligen medtagits sådana ärenden, vilka pa grund
av de däri föreliggande spörsmålen ansetts hava intresse utöver de enskilda
fallen.

Vid iordningställande av den föreliggande ämbetsberättelsen hava åtgärder
vidtagits i syfte att begränsa kostnaderna för densamma. Sålunda har
genom överenskommelse med vederbörande tryckningskostnaden väsentligen
nedsatts. Upplagan har minskats. Vid berättelsens avfattande har jag i
samma syfte, med frångående i vissa hänseenden av hittills tillämpat förfaringssätt,
sökt att giva berättelsen en så kort avfattning, som ansetts förenlig
med dess ändamål. Detta har dock av vissa skäl icke redan i den
föreliggande berättelsen kunnat följdriktigt genomföras, men torde det kunna
väntas att i blivande berättelser referaten komma att genomgående avfattas
kortare än hittills varit fallet. Slutligen hava vissa referat, vilka det i
och för sig varit önskvärt att medtaga i berättelsen, icke intagits da sa
ansetts försvarligt.

Stockholm den 10 januari 1933.

HOLGER ELLIOT.

Sture Centerwall.

Redogörelse för anhängiggjorda åtal och därmed
jämförliga åtgärder.

A. Mål, som varit föremål för prövning hos domstol eller

annan myndighet.

1. Olycka vid s. k. lösskjutning- med svartkrut vid kustartilleriet.
Fråga om ansvar för försummelse av pjäsbefälhavaren (korpral) för
underlåtenhet att beordra viskning av pjäsen samt av övningens ledare
(officer) för uraktlåtenhet att meddela nödig instruktion och tillse att

viskning skedde.

Ämbetsberättelsen till 1932 års riksdag innehåller (sid. 17 ff.) redogörelse
för ett av militieombudsmannen anbefallt åtal mot löjtnanten vid
kustartilleriet Bo Erik Lindeberg för det han under övningsskjutning med
lösa skott vid Vaxholms kustartilleriregemente den 17 september 1929,
därvid ammunitionen utgjorts av svartkrut, uraktlåtit dels att meddela
nödig instruktion för skjutningen, dels ock att öva tillsyn över att vederbörliga
säkerhetsföreskrifter iakttagits. Redogörelsen utvisar även att militieombudsmannen
— som funnit att pjäsbefälhavaren vid nämnda övningsskjutning
korpralen nr 3l/2 N. H. Nilsson genom försummelse att
kommendera »viska» och tillse att viskning utfördes föranlett att, sedan
tre skott skjutits med första pjäsen och då krutladdningen för ett fjärde
skott skulle införas i krutkammaren, laddningen antänts av glödande
rester i kammaren, varvid värnpliktige nr 85 37/1928 J. Bertil Karlsson
svårt skadats och även Nilsson själv tillfogats vissa skador — i särskild
skrivelse till chefen för Vaxholms kustartilleriregemente gjorde anmälan
örn vad som förekommit rörande tjänsteförsummelse av korpralen Nilsson
för den åtgärd, i och för hänskjutande av ärendet rörande Nilsson till
vederbörlig domstol, vartill regementschefen kunde finna skäl föreligga.
Av redogörelsen framgår vidare att regementskrigsrätten vid Vaxholms
kustartilleriregemente, varest åtalet mot Lindeberg anställdes, genom utslag
den 26 juni 1931 funnit den mot Lindeberg förda talan icke kunna
bifallas ävensom att krigsliovrätten, varest överkrigsfiskalsämbetet på uppdrag
av militieombudsmannen anfört besvär över rcgementskrigsrättens
utslag, genom utslag den 19 december 1931 prövat rättvist att, med ändring
av krigsrättens utslag, döma Lindeberg jämlikt 130 § strafflagen för

krigsmakten att för vad i målet läge honom till last undergå arrest utan
bevakning i fyra dagar. Redogörelsen utvisar slutligen, att regementskrigsrätten
vid Vaxholms kustartilleriregemente meddelat utslag i målet
mot Nilsson den 11 september 1931 och därvid dömt honom jämlikt 130 §
strafflagen för krigsmakten att undergå vaktarrest i fem dagar ävensom
att krigshovrätten, efter besvär av Nilsson, i utslag den 19 december 1931
funnit skäl ej vara anfört, som föranledde ändring i krigsrättens utslag.

Löjtnanten Lindeberg anförde underdåniga besvär över krigshovrättens
ovannämnda utslag i målet mot honom. Dessa besvär äro prövade av
Kungl. Maid, som enligt utslag den 18 mars 1932 ej funnit skäl att göra
ändring i krigshovrättens utslag.

Krigshovrättens utslag i målet mot Nilsson har vunnit laga kraft.

2. Tillrättavisning-ar jämlikt strafflagen för krigsmakten hava tilldelats
för förseelser, som befälhavaren icke själv iakttagit, utan föregående
förhör (§ 40 militär bestraffningsförordning). Det har ej sedermera
kunnat styrkas att förseelser begåtts.

I en skrift, som till militieombudsmannen personligen inkom den 17
augusti 1931, anförde dåvarande korpralen i Skånska kavalleriregementet
Carl F. S. Wiland följande.

Wiland hade av sin skvadronschef ådömts varning för försen ankomst
till ridning. Härmed förhölle sig på följande sätt. Ridning av remonter
hade den dag, varom fråga vore, varit utsatt till kl. 7.3 o f. m. Wiland
hade anlänt till skvadronens stall kl. 7.15 f. m. Någon häst hade icke
varit Wiland tilldelad utan hade Wiland varit indelad till reservryttare.
Kl. 7.2 5 f. m. hade Wiland fått order av stallfuriren att rida en häst,
som vid denna tidpunkt icke varit sadlad. Wiland hade följaktligen själv
fått sadla hästen. Kl. 7.35 f. m. hade Wiland anlänt till uppställningsplatsen,
där den övriga delen av avdelningen ävensom skvadronschefen
väntade. Då Wiland anlänt till avdelningen, hade han ridit upp på ena
flygeln. Skvadronschefen hade därvid tillfrågat Wiland av vilken anledning
han komme för sent. Wiland hade emellertid icke blivit i tillfälle
att förklara sig, enär skvadronschefen avbrutit honom och yttrat, att Wiland
bara satt och »trynade».

Dagen efter denna händelse hade å skvadronens ordertavla varit uppsatt
en skvadronsorder, vars sjätte punkt hade följande lydelse: »Musikfuriren
nr 61 Thörnblad och korpralen nr 34 Wiland ålägges vardera jämlikt 210 §
strafflagen för krigsmakten för försen ankomst till ridning tillrättavisning
av varning».

Med anledning av vad sålunda anförts ville Wiland »helt privat» anhålla
om militieombudsmannens yttrande, huruvida en skvadronschef ägde

befogenhet att meddela bestraffning (varning) utan något som helst föregående
förhör i saken. Wiland hade icke varit skuld till det inträffade.
Wiland ville tillägga, att stallfuriren redan kvällen förut givit order till
en remontskötare att den ifrågavarande hästen skulle vara sadlad till kl.
7.3 0 f. m. Anledningen därtill att hästen icke blivit sadlad vore Wiland
icke bekant.

I handbrev den 17 augusti 1931 till Wiland meddelade militieombudsmannen,
att militieombudsmannen med hänsyn till ärendets beskaffenhet
icke kunde göra något privat uttalande däri. Militieombudsmannen tillfrågade
därjämte Wiland, huruvida han önskade, att hans skrift skulle
behandlas i samma ordning som andra till militieombudsmannen för dennes
ämbetsåtgärder inkommande framställningar.

Som svar härå anförde Wiland i en den 30 augusti 1931 dagtecknad
skrift följande: Wiland anhölle att militieombudsmannen ville i form av
utredning upptaga ärendet till behandling i vederbörlig ordning. Vid
Wilands avsked från regementet den 31 oktober 1931 komme med all säkerhet
att i utdrag ur anteckningsboken över tillrättavisningar beträffande
Wiland införas ifrågavarande varning, och detta komme att till stor del
försvåra erhållande av civilanställning för Wiland efter avskedet. Den
omskrivna händelsen hade ägt rum den 26 maj 1931, och tillrättavisningen
hade meddelats Wiland den »30» (rätteligen: den 29) i samma månad av
chefen för 3. skvadronen ryttmästaren N. R. A. Brunsson.

Med bifogande av de skrifter, som Wiland insänt till militieombudsmannen,
anmodade militieombudsmannen i skrivelse den 2 september 1931
chefen för Skånska kavalleriregementet att inkomma med yttrande av
ryttmästaren Brunsson.

Det begärda yttrandet insändes av regementschefen med skrivelse den
4 september 1931. Brunssons yttrande, som var dagtecknat den 3 i samma
månad, var av följande lydelse:

Någon bestraffning hade icke ådömts av Brunsson. Varning hänfördes
av strafflagen för krigsmakten till tillrättavisningar. Jämlikt § 39 andra
stycket i militär bestraffningsförordning ägde skvadronschef befogenhet att
meddela tillrättavisning, och jämlikt § 40 i förordningen ägde han att
göra detta omedelbart, såvitt han själv iakttagit förseelsen. Vid omskrivna
tillfälle hade korpralen Wiland omedelbart vid sin ankomst till stallet
genom stallfuriren erhållit order örn vilken häst han för dagen fått sig tilldelad.
Därest Wiland sålunda anlänt till stallet kl. 7.15 f. m. den 26 maj,
något som stallfuriren icke numera, den 3 september, exakt kunde erinra
sig, hade Wiland haft god tid att vara färdig till uppställningen å anbefalld
tid. Anledningen till den försena ankomsten och därmed till varningen
syntes vara den, att Wiland icke själv, sin plikt likmätigt, genast
efter erhållen order sadlat sin häst utan, enligt vad av hans skrivelse

franninge, gjort anspråk på att få hästen sadlad framförd till sig. På
grund av att Wiland sålunda genom eget förvållande försent inställt sig
till tjänsteförrättning, vid vilken Brunsson fört det omedelbara befälet,
ansåge Brunsson, att han jämlikt §§ 39 och 40 i militär bestraffningsförordning
varit fullt berättigad meddela Wiland varning för försen ankomst
till ridning.

Härefter förebragtes i målet åtskillig utredning dels genom regementschefen
och dels genom krigsfiskalen vid Skånska kavalleriregementets
krigsrätt G. Thurell; varjämte ryttmästaren Brunsson fick avgiva yttrande
med anledning av vad i ärendet dåmera förekommit beträffande tillrättavisning
av musikfuriren Thörnblad.

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa ryttmästaren Brunsson under åtal inför regementskrigsrätten
vid Skånska kavalleriregementet.

I skrivelse den 16 december 1931 till krigsfiskalen Gastaf Thurell anförde
militieombudsmannen:

Följande sammanfattning kunde göras av utredningsmaterialet i viktigare
delar.

1 fråga om bestämmelser för reservryttare, örn saelling m. m. hade i
ärendet förekommit följande.

Förre furiren Larsson hade vid förhör å regementet uppgivit: Reservryttarna
hade fått muntlig order att i god tid före varje remontlektion
inställa sig i stallet för att få besked angående eventuell tilldelning av
remont. Varje ryttare vore själv ansvarig för att hans häst komme ut
i rätt tid. I den mån tillgången på remontskötare det medgåve, brukade
dessa få order att sadla, men detta vore ej alltid fallet. Ryttarna vore
själva skyldiga att sadla, örn det skulle inträffa att remontskötarna ej
medhunnit detta. — Ryttmästaren Brunsson hade vid regementsförhöret
anfört: Han vitsordade den redogörelse Larsson lämnat över vad som
rörde sadling och bestämmelser för remontryttare. Brunsson hade ej själv
utfärdat några bestämmelser för sadling av remonterna utan överlåtit
detta åt Larsson. — Vid krigsfiskalens förhör hade Brunsson anfört:
Några detaljbestämmelser angående sadling och utförande av hästar till
uppställningsplats hade ej funnits utöver den, att varje ryttare vore själv
ansvarig för att han uppställde sig i rätt tid å anbefalld plats och att, i
händelse remontskötare befunnes ledig, det ålåge denne att biträda vid
sadlingen. — Furiren Johansson hade vid sistnämnda förhör uppgivit:
En var ryttare vore ansvarig för att hans häst komme ut i rätt tid, så
att, örn remontskötaren ej hunne sadla, finge ryttaren själv ombestyra
detta.

Beträffande tid, som åtginge för iordningställande av en remont, hade
förekommit huvudsakligen följande.

Vid det å regementet den 16 september 1931 företagna provet hade
det visat sig, att för sadling av remont och utförande av densamma
till avlämningsplatsen åtgått en tid av 3 minuter, resp. 3 minuter
10 sekunder, resp. 3 minuter 20 sekunder, allt efter som provet utförts
av korpralen Åberg, musikfuriren Thörnblad eller volontären
Hettman. Vid provet, därvid enligt protokollet hästarnas utrustning
och uppställningsplats varit samma som remonternas den 26 maj, hade
hästarna varit ej blott ordentligt sadlade utan även rena (hovarna kratsade,
ögonen torkade, manar och svansar utkammade). — Örn detta
prov hade anmärkts: av förre korpralen Wiland, att i provet ej ingått
påsättande av damasker på hästens framben, vilket toge en tid av minst
1 minut, kanske längre tid, dock högst 2 minuter, beroende på om hästen
vore »kittslig» eller örn damaskerna vore hårda eller våta i lädret, samt
att, då Wiland den 26 maj fått order att rida en remont, han i fråga örn
rengöring av hästen endast kratsat dennes hovar; av volontären Hettman
och korpralen Aberg, att därest hästarna skulle påsättas damasker på
frambenen, vilket ej varit förhållandet vid proven, skulle åtgå en ytterligare
tid av minst 1 högst 2 minuter för sadling och utförande av hästarna
till uppställningsplatsen; samt av majoren Montgomery-C ederholm, att de
tre hästar, som använts vid provet, varit äldre och mera lugna hästar
och att de vid provet letts i skritt fram till avlämningplatsen. — Furiren
Johansson hade förklarat sig vara av den meningen, att på kortare tid
än 4 minuter kunde en ryttare ej hinna sadla och utföra en häst till avlämningsplatsen,
så utrustad som vid ifrågavarande tillfälle, då damasker
varit påsatta hästarnas framben. — Sergeanten Persson hade ansett, att
för sadling och utförande av en remont till avlämningsplatsen borde ej
åtgå mera än 4—5 minuter. — Volontären Fredriksson hade förklarat att
enligt hans uppfattning det toge minst 5 minuter att sadla — inberäknat
tiden för påsättande av damasker och rengöring — och utföra en häst till
avlämningsplatsen. — Furiren Jönsson hade anfört: Han hade den 7 oktober
1931 företagit sadling av remont, så utrustad som reservryttarnas hästar
den 26 maj 1931 på morgonen, alltså med påsatta damasker, och utfört
hästen till uppställningsplatsen; härför hade åtgått en tid av 4 minuter.
Hästen hade varit en äldre sådan och damaskerna nya. Vore hästen
istadig eller damaskerna våta, Hnge man beräkna något längre tid, dock
ej mera än 5 minuter för sadling och utförande av en remont. — Förre
furiren Larsson hade ansett, att sadling och utförande av en remont till
avlämningsplatsen borde taga en tid av högst 4 eller i ogynnsamma fall
5 minuter.

Rörande den påstådda förseelse, för vilken Wiland erhållit tillrättavisning,
hade i ärendet förekommit huvudsakligen följande.

Förre korpralen Wiland hade i klagoskriften anfört: Ridning av remon -

ter hade den 26 maj 1931 varit utsatt till kl. 7.30 f. m. Han hade anlänt
till stallet kl. 7.15. Kl. 7.25 hade Wiland, som varit reservryttare, fått
order av stallfuriren att rida en häst, som då icke varit sadlad, varför
Wiland fått sadla hästen. Kl. 7.35 hade Wiland kommit till uppställningsplatsen,
där den övriga delen av avdelningen ävensom skvadronschefen
väntat. Wiland hade icke varit skuld till den inträffade förseningen.
Stallfuriren hade kvällen förut givit order till en remontskötare
att hästen skulle vara sadlad till kl. 7.30 f. m. Anledningen till
att så ej skett vore Wiland ej bekant.

Ryttmästaren Brunsson hade i sitt genom regementschefen insända yttrande
av den 3 september 1931 anfört: Vid tillfället hade Wiland omedelbart
vid sin ankomst till stallet genom stallfuriren fått order örn vilken
häst han för dagen fått sig tilldelad. Därest Wiland sålunda anlänt till
stallet kl. 7.15 f. m., något som stallfuriren icke dåmera, den 3 september
1931, exakt kunde erinra sig, hade Wiland haft god tid att vara färdig
till uppställningen å anbefalld tid. Anledningen till den försena ankomsten
och därmed till varningen syntes vara den, att Wiland icke
själv, sin plikt likmätigt, genast efter erhållen order sadlat sin häst utan
gjort anspråk på att få hästen sadlad framförd till sig.

Wiland hade vid regementsförhöret uppgivit: Den 26 maj hade han
infunnit sig i stallet kl. 7.15 f. m. Han hade då ej vetat, huruvida han
skulle rida eller ej. Vid ankomsten till stallet hade han gått direkt in i
den flygel, där remonterna vore uppstallade. Då han anlänt till flygeln,
hade stallfuriren ej varit där. Stallfuriren hade kommit in i flygeln strax
efter Wiland men hade ej genast givit order om att Wiland skulle rida.
Furiren hade gått fram och åter på stallgången för att kontrollera sadlingen
och hade flera gånger passerat Wiland. Först efter en stund, som
Wiland uppskattade till omkring 10 minuter, hade furiren givit order till
Wiland angående ridning, och Wiland hade efter erhållen order gått för
att hämta sin häst. Denna hade då ej varit sadlad, varför Wiland själv
fått verkställa sadling. Därefter hade han fört hästen ut på gården och
suttit upp. Den övriga delen av remontavdelningen hade då redan varit
uppställd.

Förre furiren Larsson hade uppgivit vid regementsförhöret: På grund
av den tid, som förflutit sedan ifrågavarande händelse inträffat, kunde
Larsson ej med bestämdhet erinra sig huru därvid tillgått. På morgonen
den 26 maj 1931 hade Larsson befunnit sig i stallet en kvart före ridningens
början. Han kunde ej på minuten angiva när han givit order
till Wiland angående Tidningen, men detta torde hava skett omkring 6—7
minuter före lektionens början. Larsson hade givit Wiland order så snart
Larsson fått syn på honom i stallet. Det vore emellertid väl möjligt, att
Larsson ej genast uppmärksammat honom. Anledningen till att Wiland
ej förut fått ordern hade varit den, att Larsson ej träffat Wiland, då denne
vore bosatt utom kasernen. Wiland hade ej anmält sig för Larsson vid

ankomsten till stallet, men remontryttarna kade ej fått särskild order att
anmäla sig vid inställelsen. Larsson hade ej vidtagit några åtgärder för
att hjälpa Wiland med sadlingen.

Volontären Hettman, remontskötare på 3. skvadronen, hade vid regementsförhöret
anfört: Han hade den 25 maj 1931 på kvällen fått order
att sadla den häst Wiland sedermera kommit att rida, men hade på morgonen
den 26 maj ej medhunnit sadlingen av hästen. Wiland hade befunnit
sig utanför 3. skvadronens stall, då Hettman omkring kl. 7.15 f. m.
anlänt dit, och de hade gemensamt gått in i remontflygeln. Hettman hade
hört stallfuriren giva order till Wiland angående Tidningen, men Hettman
kunde ej bestämt angiva tidpunkten då detta skett. Han erinrade sig, att
ordern givits samtidigt som de övriga ryttarna börjat föra ut sina hästar,
omkring 4—5 minuter före kl. 7.3 0 f. m.

Musikfuriren Thörnblad hade vid regementsförhöret uppgivit bland
annat: Thörnblad, som varit reservryttare, hade omkring 5 minuter före
avlämningen fått order att rida en viss remont. Samtidigt hade Wiland
fått order att rida en annan remont. Det hade varit omöjligt att hinna
ut i tid.

Wiland hade vid krigsflskalens förhör anfört: Remonterna plägade föras
ut till uppställningsplatsen omkring 3 minuter före kl. 7.3 o f. m., somliga
redan 5 minuter innan. Uppmärksamgjord på att — då för sadling och
utförande av en remont under de mest ogynnsamma förhållanden ej åtginge
mera tid än omkring 5 minuter och att Wiland enligt egen uppgift
erhållit order angående ridning 10 minuter efter kl. 7.15 — Wiland skulle
kunnat vara på uppställningsplatsen med sin häst kl. 7.3 0, tilläde Wiland
att han kanske tagit fel på tiden och att det möjligen varit först omkring
3 minuter före kl. 7.3 o som han mottagit ordern att sadla en remont.

Furiren Johansson hade vid krigsflskalens förhör uppgivit: Hästarna
brukade utföras 5 minuter före avlämningen, som skedde kl. 7.3 0 f. m.

Volontären Hettman hade vid krigsflskalens förhör anfört: Han hade
hört Larsson giva Wiland order att rida en häst, vilket hade skett samtidigt
med att de andra hästarna utförts eller några minuter före kl. 7.3 o
f. m. Hettman hade även sett Wiland sadla hästen och utföra densamma,
men tiden då utförandet ägt rum kunde Hettman ej minnas på annat sätt
än att de andra ryttarna vid tillfället suttit till häst å uppställningsplatsen.

Förre furiren Larsson hade vid krigsflskalens förhör uppgivit: Han
kunde ej minnas, huruvida han givit order till Wiland att rida ifrågavarande
dag samtidigt som de övriga ryttarna började föra ut sina hästar.
Ordern hade emellertid givits minst 5 minuter före kl. 7.3 o f. m. Meddelanden
angående förhinder för ordinarie ryttare att rida ankomme ofta
mycket sent, med påföljd att order till reservryttare bleve mycket sent
utdelade. Så torde nu också varit fallet.

2 — Militieombudsmannens ämbetsberåttehe.

Beträffande musikfuriren Thörnblads påstådda förseelse, för vilken han
fått sig meddelad tillrättavisning, hade i ärendet förekommit följande.

Thörnblad hade anfört vid regementsförhöret: Han hade den 26 maj
1931 senast kl. 7.2 o f. m. inträffat i stallet, där han träffat korpralen
Wiland. Thörnblad hade gått fram till stallfuriren för att fråga, örn
Thörnblad skulle rida någon remont. Stallfuriren hade svarat, att han
ännu icke visste detta. Sedermera, omkring 5 minuter före avlämningen,
hade Thörnblad fått order att rida en viss remont, och Wiland hade samtidigt
fått order att rida en annan remont. Det hade varit omöjligt att
hinna ut i tid.

Ryttmästaren Brunsson hade vid krigsfiskalens förhör uppgivit: Thörnblad
hade icke på föreskriven tid varit tillstädes vid avlämningen ifrågavarande
morgon, oaktat alla ryttare, även reservryttare, skulle vara med
vid denna. Thörnblad hade kommit tillstädes ungefär samtidigt med
Wiland och erhållit tillrättavisning för försen ankomst samtidigt med
denne. Thörnblad hade tillrättavisats därför att han ansåges ej hava lytt
order att inställa sig i tid.

Thörnblad hade vid krigsfiskalens förhör anfört: Han hade infunnit sig
i stallet senast 20 minuter efter kl. 7 f. m., därvid han träffat stallfuriren
Larsson och frågat denne örn Thörnblad skulle rida. Härtill hade Larsson
svarat, att han ej visste örn det bleve någon häst över för Thörnblads
räkning. Omkring 4 minuter före kl. 7.30 f. m. hade Thörnblad fått order
av Larsson att sadla en häst, vilken order genast utförts. Ordern hade
emellertid inneburit, att hästen, som varit sjukskriven, skulle skrittas
enskilt och ej gå i ridavdelningen. I anledning härav hade Thörnblad
givit sig ut på egen hand på kaserngården. Då han härunder omkring 1
minut över kl. 7.3o f. m. varit på väg från kaserngården utåt fältet, hade
ryttmästaren Brunsson kallat på honom, varpå Thörnblad genast vänt tillhaka
och ställt in sig i avdelningen. Thörnblad vore av den meningen,
att örn han, som fått hjälp med sadlingen, ej av Larsson fått ordern att
skritta enskilt, så hade Thörnblad kunnat infinna sig i tid på avlämningsplatsen.
Han hade ej erhållit någon order att vid enskild skrittning uppställa
sig på avlämningsplatsen.

Sergeanten Persson hade vid krigsfiskalens förhör förklarat sig vara av
den uppfattningen, att även örn enskild ritt skulle utföras, så skulle likväl
en ryttare infinna sig på uppställningsplatsen, såvida icke motsatt
order givits. Någon allmän skriftlig order angående tider m. m. för uppställning
hade ej utfärdats.

Förre furiren Larsson hade vid krigsfiskalens förhör anfört: Han ville
minnas, att han på Thörnblads fråga, om han skulle rida dagen ifråga,
svarat att han ännu icke visste detta. Detta hade hänt omkring kl. 7.2 0
på morgonen. Strax efter hade han givit Thörnblad order att skritta på
kaserngården eller fältet där utanför med en sjukskriven häst. Thörnblad
hade också strax efter orderns utdelande begivit sig ut ur stallet med

hästen. Regel vore att sjukskrivna hästar ej skulle utföras till uppställningsplatsen,
och så hade ej heller skett föregående morgnar, när samma
häst skrittats. Larsson hade också avsett med sin order till Thörnblad,
att denne ej skulle begiva sig till uppställningsplatsen. Sergeanten Perssons
uppgift, att en ryttare även vid enskild ritt skulle infinna sig på
uppställningsplatsen, torde avse endast friska hästar. Larsson hade fått
order av ryttmästaren Brunsson att den sjukskrivna häst, som reds av
Thörnblad, skulle skrittas på kaserngården eller fältet därutanför. Detta
ansåge Larsson innefatta, att någon skyldighet för Thörnblad att infinna
sig på avlämningsplatsen ej förelegat. Någon sådan skyldighet hade ej
heller tidigare förefunnits, då det gällt sjuka hästar. För övrigt hade
den muntliga ordergivningen beträffande remontridning och de olika order,
som gång efter annan givits, upprepade gånger föranlett missförstånd.
Även bristen på ständiga remontskötare hade vållat svårigheter.

Rörande frågan i vad mån förhör hållits före de två tillrättavisningarnas
meddelande hade förekommit följande.

Förre korpralen Wiland hade i klagoskrifterna anfört: Då Wiland
anlänt till avdelningen morgonen ifråga och ridit upp på ena flygeln,
hade skvadronschefen ryttmästaren Brunsson tillfrågat Wiland av vilken
anledning han komme försent. Wiland hade icke blivit i tillfälle att förklara
sig, enär skvadronschefen avbrutit honom och yttrat, att Wiland
bara satt och »trynade». Några dagar efter denna händelse hade å
skvadronens ordertavla varit uppsatt en skvadronsorder, enligt vilken
vardera av Wiland och Thörnblad ålagts varning.

Enligt skvadronsorder den 29 maj 1931 hade vardera av Wiland och
Thörnblad fått sig ålagd, jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten, för
försen ankomst till ridning tillrättavisning i form av varning.

Ryttmästaren Brunsson hade i det av regementschefen insända yttrandet
den 3 september 1931, i anslutning till sina uppgifter om Wilands påstådda
förseelse, anfört: På grund av att Wiland sålunda genom eget förvållande
försent inställt sig till tjänsteförrättning, vid vilken Brunsson
fört det omedelbara befälet, ansåge Brunsson att han jämlikt §§ 39 och 40
i militär bestraffningsförordning varit fullt berättigad meddela Wiland
varning för försen ankomst till ridning.

Wiland hade vid regementsförhöret anfört: Sedan han fört ut hästen
på gården och suttit upp, hade ryttmästaren Brunsson ropat på Wiland
att skynda sig, och hade Brunsson frågat Wiland, varför han komme försent.
Wiland hade ej fått tillfälle att förklara detta, emedan Brunsson
avbrutit honom med yttrandet, att han »trynade». Omedelbart efter Tidningen
hade stallfuriren yttrat — på grund därav att han varit vittne
till tillrättavisningen av Wiland — »det där var fel, jag hade gett order
till Hettman att sadla hästen».

Ryttmästaren Brunsson hade vid regementsförhöret uppgivit: Han hade

vid tillfället ifråga, sedan han tillfrågat Wiland om orsaken till att denne
komme för sent, givit Wiland tillfälle att förklara sig så långt, att
Brunsson ansett sig kunna bilda sig ett omdöme örn i vad mån Wiland
själv bure skulden till att han kommit försent. Därvid hade Brunsson
fått den uppfattningen, att Wiland vore skyldig, och hade därpå avbrutit
Wiland med yttrandet att han »trynade». Brunsson hade därefter beslutat
sig för att tilldela Wiland tillrättavisning av varning, vilket senare meddelats
på skvadronsordern. Då Brunsson ansåge fullt utrett, att Wiland
gjort sig skyldig till försummelse, hade han ansett sig berättigad, jämlikt
förenämnda två författningsrum, att utan föregående förhör tillrättavisa
Wiland.

Wiland hade vid krigsfiskalens förhör anfört: Då han morgonen ifråga
i skritt ridit fram till uppställningsplatsen, hade Brunsson ropat till
honom: »Raska på hit korpral Wiland» och frågat: »Av vad anledning
kommer Wiland för sent?» Härtill hade Wiland svarat: »Jag fick själv
sadla min häst». Då hade Brunsson tillagt: »Ni trynar. Sådant här får
ej förekomma, för det kommer jag att bestraffa». Efter slutad ridning
hade Wiland påträffat furiren Larsson utanför stallet, varvid Larsson
med anledning av den tillrättavisning Wiland erhållit fällt uttrycket:
»Det där var fel, jag hade gett order till Hettman att sadla hästen».
Anledningen till att Wiland ej tidigare gjort anmälan mot Brunsson hade
varit den, att Wiland, då han fått se tillrättavisningen i skvadronsordern,
omedelbart vänt sig till Brunsson och framhållit, att tillrättavisningen
vore orättvis. Härtill hade Brunsson genmält: »Korpralen kom för sent».
Då Wiland härtill svarat, att han kommit i tid till stallet men ej hunnit
ut till uppställningen, då han måst sadla hästen, hade Brunsson tillagt:
»Det skall jag taga reda på sedan».

Ryttmästaren Brunsson hade vid krigsfiskalens förhör uppgivit: Han
hade, då han morgonen ifråga befunnit sig på uppställningsplatsen, fått
den uppfattningen, att Wiland ej genast sadlat sin häst utan väntat på
att få den sadlad till sig, samt att Wiland härigenom försuttit tiden. På
detta antagande hade Brunsson grundat sin muntliga och sedermera skriftliga
tillrättavisning. Ej heller musikfuriren Thörnblad hade på föreskriven
tid varit tillstädes vid avlämningen. Förmodligen hade även
Thörnblad tillfrågats om anledningen till den försena ankomsten. Det
vöre emellertid omöjligt att nu så lång tid efteråt minnas detaljerna i
denna sak. Tillrättavisningen hade emellertid skett utan förhör, då enligt
Brunssons uppfattning sådant fall varit för handen, att tillrättavisning
kunnat meddelas utan förhör.

Musikfuriren Thörnblad hade vid krigsfiskalens förhör anfört: Sedan
Thörnblad på Brunssons kallelse ställt in sig i avdelningen, hade Brunsson
tillrättavisat såväl Thörnblad som Wiland för att de inställt sig för
sent. Thörnblad hade härvid försökt försvara sig, men ombetts att hålla
tyst, och hade Brunsson härvid fällt uttrycket: »Ni trynar». Wiland hade

för Thörnblad omnämnt, att Wiland klagat hos Brunsson över varningen,
därvid denne förklarat att han skulle undersöka saken.

Furiren Johansson hade vid krigsfiskalens förhör uppgivit: Han hade
ifrågavarande morgon suttit till häst på uppställningsplatsen, då Wiland
till häst inställt sig i avdelningen. Ryttmästaren Brunsson hade då frågat
Wiland, varför han komme för sent. Wiland hade emellertid ej blivit i
tillfälle att besvara frågan utan hade avbrutits av Brunsson med uttrycket:
»Ni trynar». Johansson vore av den uppfattningen, att Brunsson,
då han gav tillrättavisningen, litat på att stallfuriren Larsson givit
reservryttarna order i god tid att rida och infinna sig på uppställningsplatsen.
Om sådan order givits av Larsson, hade emellertid Johansson
sig ej bekant.

Förre furiren Larsson hade vid krigsfiskalens förhör meddelat: Han
kunde ej minnas huruvida han fällt uttrycket: »Det där var fel, jag hade
gett order till Hettman att sadla hästen». Däremot erinrade sig Larsson,
att Wiland efter Tidningen omtalat för honom, att Wiland blivit tillrättavisad
för försen ankomst till uppställningsplatsen.

§ 40 i gällande militära bestraffningsförordning innehölle följande bestämmelser: »Då

någon begått förseelse, som anses påkalla tillrättavisning, må vederbörande
befälhavare omedelbart meddela tillrättavisning, såvitt han själv
iakttagit förseelsen. I annat fall skall befälhavaren vid förhör med den
felaktige lämna denne tillfälle att förklara sig.»

Det förhållande att förre korpralen Wiland inställt sig försent vid den
ifrågavarande uppställningen den 26 maj 1931 hade i och för sig icke
utgjort någon förseelse. Huruvida förseelse förelegat hade tydligen i
huvudsak varit beroende av dels vid vilken tidpunkt Wiland av förre
furiren Larsson fått ordern att rida samt dels om Wiland utfört ordern
långsammare än som skäligen kunnat begäras.

Det vore i ärendet utrett, att ryttmästaren Brunsson vid tillfället ifråga
den 26 maj 1931 icke ägt kännedom om de omständigheter, som sålunda
varit avgörande för frågan huruvida Wilands försena inställelse utgjort
en förseelse. Vid sådant förhållande hade Brunsson, då han sett Wiland
inställa sig försent, icke själv iakttagit någon Wilands förseelse, och
Brunsson hade således jämlikt § 40 varit skyldig att, innan tillrättavisning
jämlikt strafflagen för krigsmakten ålades, lämna Wiland tillfälle
att vid förhör förklara sig i anledning av den förseelse, som Brunsson
misstänkt föreligga.

I ärendet vore vidare utrett, att något förhör med Wiland icke förekommit
före tillrättavisningens åläggande. Brunsson hade visserligen, då
Wiland inställde sig i avdelningen, tillfrågat honom varför han komme
för sent, men Wiland hade icke tillåtits meddela orsakerna härtill, utan
hade Brunsson avbrutit honom med en förebråelse. Även Brunssons fråga

till Wiland måste därför uppfattas snarare som en förebråelse än som en
verklig förfrågan å vilken svar väntades.

Vad sålunda anförts rörande Wilands påstådda förseelse ägde motsvarande
tillämpning beträffande den förseelse musikfuriren Thörnblad skulle
hava begått, dock att för frågan, örn Thörnblad begått någon förseelse,
huvudsakligen varit avgörande huruvida Thörnblad över huvud varit
skyldig att inställa sig i avdelningen å kaserngården. Det vore utrett
att Brunsson icke själv iakttagit någon Thörnblads förseelse, och Brunsson
hade således icke varit berättigad att, på sätt som skett, tilldela Thörnblad
tillrättavisning jämlikt strafflagen för krigsmakten utan föregånget
förhör.

Beträffande spörsmålet huruvida Wiland vid tillfället ifråga verkligen
begått någon förseelse finge följande framhållas.

Något på iakttagelser av Wilands tillvägagångssätt efter erhållen order
att rida grundat påstående, att Wiland vid iordningställandet av sin häst
icke förfarit med skälig skyndsamhet, hade icke framställts. Detta förhållande
vore så mycket mer värt beaktande, som stallfuriren Larsson vid
tillfället befunnit sig i stallet med åliggande bland annat att övervaka
hästarnas iordningställande samt övriga hästar — utom Wilands och
Thörnblads — vid ifrågavarande tidpunkt redan varit färdiga.

Betydelsefull vore även Larssons uppgift, att meddelanden örn förhinder
för ordinarie ryttare att rida ofta ankomme mycket sent, med påföljd att
order till reservryttare bleve mycket sent utdelade, samt att så också nu
torde varit fallet. Antoge man, att ordern till Wiland givits kl. 7.2 5
f. m. och att — såsom med hänsyn till omständigheterna syntes vara
riktigt — iordningställandet av Wilands häst bort kräva omkring 5
minuter, skulle Wiland nätt och jämt kunnat vara tillstädes i avdelningen
vid avlämningen. Antoge man åter att ordern givits Wiland någon minut
senare, vilket även i ärendet påståtts, syntes Wiland ej kunna klandras
för att hava inställt sig något för sent. Att märka vore, att Thörnblad
uppgivit att han omkring en minut över kl. 7.30 varit på väg från kaserngården
utåt fältet, samt att ryttmästaren Brunsson uppgivit, att Thörnblad
vid tillfället kommit tillstädes ungefär samtidigt med Wiland.

Emellertid kunde någon säker bevisning rörande Wilands påstådda förseelse
— vare sig för eller emot — icke anses åstadkommen genom de
svävande tidsuppgifterna i ärendet. Vid detta förhållande, och då några
å direkt iakttagelse grundade uppgifter icke förelåge om det sätt, på vilket
Wiland utfört sitt arbete med hästens iordningställande, kunde det enligt
militieombudsmannens mening icke anses styrkt, att någon förseelse från
Wilands sida förelåge.

Vad Thörnblads påstådda förseelse anginge, vore utrett att denne av
stallfuriren Larsson erhållit order, som inneburit att Thörnblad icke haft
skyldighet att inställa sig i avdelningen å kaserngården. Huruvida denna
order stått i överensstämmelse med Brunssons avsikter, vore utan betydelse

för frågan örn Thörnblads skuld. Att Thörnblad skulle förfarit försumligt
beträffande iordningställandet av sin häst, vore icke utrett.

Militieombudsmannen funne sålunda i ärendet ådagalagt, att ryttmästaren
Brunsson den 29 maj 1931 tilldelat vardera av Wiland och Thörnblad
tillrättavisning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten för påstådd
förseelse, som Brunsson icke själv iakttagit, utan att W iland och Thörnblad
dessförinnan vid förhör lämnats tillfälle att förklara sig, samt att
icke ens genom den vidlyftiga utredning, som numera förekommit, styrkts,
att Wiland eller Thörnblad vid tillfället begått någon förseelse, som kunnat
föranleda tillrättavisning. För Thörnblads del syntes snarare vara utrett,
att någon förseelse icke blivit begången.

Genom sitt nyssnämnda förfarande hade ryttmästaren Brunsson visat
försummelse och oförstånd i sin tjänst. Med hänsyn till vikten av att
den åt vissa befälhavare anförtrodda rätten att meddela tillrättavisning
utövades med omsorg och under noggrant iakttagande av de garantier för
den enskildes rättssäkerhet, som författningarna uppställt, hade militieombudsmannen
ansett sig icke höra lämna det förelupna tjänstefelet utan
beivran. Därtill hade militieombudsmannen funnit sig äga en särskild
anledning i det förhållandet, att beslut om tillrättavisning lagligen icke
kunde genom överklagande undanröjas utan bleve för framtiden beståndande.
Att en utan fog tilldelad tillrättavisning jämlikt strafflagen
för krigsmakten vore ägnad att skada den, som träffats därav, syntes
militieombudsmannen vara uppenbart, särskilt såtillvida att därav kunde
vållas viss svårighet vid sökande av arhetsanställning i fall då arbetsgivare
önskade taga del av utdrag ur anteckningsbok rörande tillrättavisningar
för platssökande, som varit fast anställd vid krigsmakten. Till
ryttmästaren Brunssons i yttrandet den 5 december 1931 upprepade betonande
av att vad som tilldragit sig den 26 maj varit en ytterst obetydlig
sak, finge anföras, att detta påstående väl kunde vara riktigt, men
att saken fått en annan och större betydelse genom Brunssons åtgärd att
tilldela tillrättavisningarna och detta utan föregående förhör.

På grund av vad sålunda anförts uppdroge militieombudsmannen åt
krigsfiskalen Thurell att vid vederbörlig domstol anhängiggöra och utföra
åtal mot ryttmästaren Nils Rudolf Alexander Brunsson för vad han i
saken låtit komma sig till last samt därvid yrka ansvar å honom efter
lag och sakens beskaffenhet ävensom understödja de ersättningsanspråk,
som av Wiland och Thörnblad — vilka borde lämnas tillfälle att iakttaga
inställelse i målet — kunde framställas och funnes förtjänta av sådant
understöd.

På grund av militieombudsmannens förenämnda uppdrag ställde krigsfiskalen
Thurell ryttmästaren Brunsson under åtal inför regementskrigsrätten
vid Skånska kavalleriregementet för försummelse och oförstånd i
tjänsten, därvid krigsfiskalen tillika förmälde, att han såsom ombud för

målsägandena icke hade några ersättningsyrkanden att framställa å dessas
vägnar.

Den 9 januari 1932 meddelade krigsrätten utslag i målet och anförde
därvid följande.

Genom Brunssons eget erkännande jämte vad övrigt i målet förekommit
funne krigsrätten utrett, att musikfuriren Thörnblad och korpralen Wiland,
vilka det ålegat att den 26 maj 1931 kl. 7.3 0 f. m. vara uppställda till
ridning, infunnit sig å uppställningsplatsen omkring fem minuter för sent,
att Thörnblad och Wiland därvid, tillfrågade av Brunsson örn orsaken
till deras försena ankomst, blivit avbrutna av denne med förebråelser, då
de sökt försvara sig, och icke erhållit tillfälle att förklara sig, samt att
de å en av Brunsson såsom skvadronschef den 29 i samma månad utgiven
order erhållit tillrättavisning av varning för denna sin försena ankomst.

Enär Brunsson, enligt vad utredningen i målet gåve vid handen, icke
ägt kännedom örn de omständigheter, vilka legat till grund för avgörande
av frågan, huruvida Thörnblads och Wilands försena inställelse utgjort
en förseelse, och Brunsson sålunda icke själv iakttagit någon förseelse av
dem, hade det jämlikt 40 § i militär bestraffningsförordning bort åligga
Brunsson att, innan tillrättavisningen på sätt som skett meddelats, lämna
Thörnblad och Wiland tillfälle att vid förhör förklara sig.

Då i målet emellertid vore utrett, att sådant förhör icke ägt rum före
tillrättavisningens meddelande, funne krigsrätten, utan avseende å vad
Brunsson i målet invänt, denne hava visat försummelse och oförstånd i
fullgörande av tjänsteplikter och prövade förty lagligt döma Brunsson för
vad han sålunda låtit komma sig till last, jämlikt 38 och 130 §§ strafflagen
för krigsmakten, att undergå disciplinstraff av arrest utan bevakning
i fyra dagar.

över krigsrättens utslag anförde ryttmästaren Brunsson besvär hos
krigshovrätten.

Krig shovrätten meddelade utslag i målet den 31 maj 1932 och fann
därvid ej skäl att göra ändring i krigsrättens utslag.

Ryttmästaren Brunsson anförde underdåniga besvär över krigshovrättens
utslag. Dessa besvär äro prövade av Kungl. Maj.t, som enligt utslag den
28 september 1932 ej fann skäl att göra ändring i krigshovrättens utslag.

3. Oriktig form för tillrättavisning. Den tillrättavisade har tillika
fått till sin skvadronschef avlämna en odaterad avskedsansökan att av
denne inlämnas till regementschefen i händelse av nya försummelser
från den tillrättavisades sida.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anhöll ombudsmannen G.
Svensson för försvarsväsendets underbefälsförbund, att militieombudsmannen
måtte föranstalta örn undersökning angående en tillrättavisning,
som av chefen för 4. skvadronen av Norrlands dragonregemente
ryttmästaren P. H. E. Ahlgvist den 13 september 1932 ålagts korpralen
vid nämnda skvadron K. J. Hellstrand för det denne brutit mot gällande
förbud mot rökning i logement.

I skriften anfördes följande. För nämnda förseelse bade skvadronschefen
såsom tillrättavisning ålagt Hellstrand att under tio dagar i följd
varje morgon klockan 4 f. m. inställa sig i stallet för att kontrollera, att
stallposterna där verkställde rengöring. Nämnda tillrättavisning hade
meddelats genom skvadronsorder. Därutöver hade emellertid skvadronschefen
också tillrättavisat Hellstrand för samma förseelse genom att beordra
honom att under tio nätter vara förlagd i skvadronskorridoren.
Sistnämnda tillrättavisning hade dock icke meddelats å skvadronsorder
utan blott genom muntligt meddelande. Skvadronschefen hade vidare i
samband med tillrättavisningarnas åläggande inkallat Hellstrand på
skvadronsexpeditionen och där för underskrift förelagt honom en färdigskriven
ansökan örn avsked. Denna avskedsansökan, som på skvadronschefens
anmodan underskrivits av Hellstrand, hade icke varit daterad.
Den förvarades av skvadronschefen, som sagt sig skola, därest Hellstrand
ådroge sig minsta anmärkning, datera och omedelbart insända den till
regementschefen. Vad som förekommit syntes icke kunna få passera utan
anmärkning, ty skvadronschefen måste anses hava förfarit felaktigt i
flera avseenden. Formen för tilldelande av tillrättavisning måste vara
oriktig, då den tilldelades på ett sätt, som undandroge sin granskning av
t. ex. militieombudsmannen vid inspektion av regementet. Arten av de
ålagda tillrättavisningarna måste vara olämplig; framför allt gällde
detta den muntligt meddelade tillrättavisningen. Enligt klagandens mening
hade skvadronschefen överskridit sin befogenhet i fråga örn rätt att
meddela tillrättavisningar jiimväl då han förmått Hellstrand att underteckna
en avskedsansökan av ovan nämnt slag. För övrigt vore att märka
att en dylik ansökan bort omedelbart diarieföras och betraktas såsom offentlig
handling, vilket icke torde hava skett. Beträffande denna avskedsansökan
borde också bemärkas att Hellstrand redan vore befordrad
till underbefäl och därför icke kundo mot sin vilja under kontraktstiden
skiljas från sin anställning för så vitt detta icke skedde med stöd av
föreskrifterna i strafflagen för krigsmakten eller på grund av sjukdom.

som gjorde Hellstrand oförmögen till krigstjänst. På grund av vad sålunda
anförts hemställde klaganden, att militieombudsmannen måtte
föranstalta örn utredning i ärendet samt vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna
kunde giva anledning.

Sedan militieombudsmannen låtit verkställa utredning i ärendet, meddelade
militieombudsmannen den 28 november 1932 följande resolution:

I målet vore upplyst följande. Chefen för 4. skvadronen ryttmästaren
Ahlgvist hade den 13 september 1932 tilldelat korpralen i regementet
nr 32/4 Hellstrand för en förseelse tillrättavisning, bestående av »visitationsskyldighet
utöver vanlig turberäkning tiden 13—24 september». De
visitationer Hellstrand skulle förrätta hade gällt morgonrengöringen i
stallet, vilken toge sin början klockan 4 f. m. I samband med tillrättavisningen
hade Ahlqvist bestämt, att Hellstrand under nämnda tid icke
skulle vara förlagd i sitt logement utan i skvadronskorridoren. Denna
anordning hade enligt Ahlqvists uppgift varit betingad av praktiska skäl,
men hade av Hellstrand uppfattats såsom en ytterligare tillrättavisning.
Slutligen hade Hellstrand vid samma tidpunkt, som tillrättavisningen
meddelats, överlämnat till Ahlqvist, på dennes uppmaning men åtminstone
till synes frivilligt, en till regementschefen ställd, undertecknad
men odaterad avskedsansökan, vilken Ahlqvist skulle kunna datera och
ingiva till regementschefen i händelse av nya försummelser från Hellstrands
sida.

Visitationsskyldighet av det slag, som i detta fall ålagts — med början
klockan 4 f. m. och upprepad under ett flertal dagar i följd —, hade enligt
vad utrett vore ej vid regementet förekommit före eller efter det sådan
skyldighet ålagts Hellstrand såsom tillrättavisning. Detta arbete
syntes sålunda hava enkom anordnats för att möjliggöra tillrättavisningen
åt Hellstrand. Vid sådant förhållande hade arbetet enligt militieombudsmannens
mening icke kunnat jämlikt 210 § punkt c strafflagen för
krigsmakten eller eljest åläggas såsom tillrättavisning.

Den anordning, som vidtagits med omförmälda avskedsansökan, syntes
militieombudsmannen synnerligen olämplig, i det att därmed lagts i
skvadronschefens hand att, utan vidare möjlighet för Hellstrand att bestämma
över avskedsansökningen, fortskaffa densamma till regementschefen.

Regementschefen hade, sedan utredningen i det hos militieombudsmannen
anhängiggjorda ärendet slutförts, meddelat, dels att han den 24 november
1932 jämlikt 130 § strafflagen för krigsmakten ålagt ryttmästaren
Ahlqvist för oförstånd i tjänsten disciplinstraff av arrest utan bevakning
i två dagar, dels att han vidtagit åtgärd till förekommande av att
den av Ahlqvist valda tillrättavisningsformen vidare användes vid regementet,
ävensom inför vederbörande framhållit att varje åtgärd, som

kunde få sken av dubbelbestraffning, måste sorgfälligt undvikas, dels ock
att avskedsansökningen återlämnats till Hellstrand.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit funne militieombudsmannen
vidare åtgärd från militieombudsmannens sida icke vara erforderlig.

Örn detta beslut underrättades underbefälsförbundet och regementschefen.

4 Värnpliktig, som icke haft skyldighet att fullgöra mer än två
repetitionsövningar, har ålagts bestraffning för det han uteblivit från

en tredje repetitionsövning.

I en till militieombudsmannen den 21 november 1931 inkommen klagoskrift
anförde trädgårdseleven värnpliktige nr 1232 28/1925 Gustaf Henning
Lindqvist i Storebergs by, Tådene, i huvudsak följande.

Lindqvist, som skulle hava påbörjat sin värnpliktstjänstgöring år 1926,
hade erhållit uppskov därmed till år 1927. Härigenom hade för honom
en repetitionsövning slopats. År 1927 hade Lindqvist vid Göta livgarde
fullgjort första tjänstgöring och en repetitionsövning samt år 1928, vid
Upplands regemente, en andra repetitionsövning.

År 1929 hade Lindqvist hämtats av polisbetjäning och inställts vid
Upplands regemente, varest Lindqvist fått sig ålagt fyra dagars vaktarrest
för att han ej infunnit sig till den tredje repetitionsövningen. Denna
tredje repetitionsövning hade Lindqvist emellertid rätteligen ej skolat fullgöra.
Lindqvist hade även vid regementet erhållit besked att han skulle
fullgöra repetitionsövningen nästa år, och i september 1930 hade därför
Lindqvist, som under tiden flyttat till annan ort, inställt sig vid Norra
skånska infanteriregementet för fullgörande av tredje repetitionsövningen.
Efter fyra dagar hade Lindqvist emellertid hemskickats på den grund att
han fullgjort all honom åliggande värnpliktstjänstgöring.

Vid hemsändandet från Upplands regemente år 1929 hade i Lindqvists
inskrivningsbok tecknats: »Hemförlovad från 3. rep. övning vid I. 8 jämlikt
I. F. § 123: 4.»

Lindqvist hemställde nu till militieombudsmannen, huruvida Lindqvist
kunde påfordra någon ersättning för vad som oriktigt förekommit.

Med anledning av klagoskriften anmodade militieombudsmannen i skrivelse
den 21 november 1931 chefen för Upplands regemente att i ärendet
verkställa utredning samt därmed ävensom med yttrande för egen del
inkomma till militieombudsmannen.

Därefter inkom till militieombudsmannen en skrivelse den 2 december
1931 från befälhavaren för Norrtälje rull! öring sområde nr 47 majoren
Knut Krook, vilken anförde följande:

I förklaring till vederbörande inskrivningsbefälhavare hade Krook medgivit,
att värnpliktige Lindqvist genom Krooks misstolkning av § »32»

(rätteligen: § 52) värnpliktslagen blivit felaktigt inkallad till tredje repetitionsövning
hösten 1929. Krook vore naturligtvis villig lämna Lindqvist
skälig ersättning härför, d. v. s. ersättning för resekostnader Uppsala
fram och åter samt för mistad arbetsförtjänst, allt för den dag han
av kronobetjäningen hämtades till Uppsala. Dessutom vore Krook villig
lämna Lindqvist skäligt skadestånd för denna resa. Däremot ansåge sig
Krook icke vara den, som vore ersättningsskyldig för den tid Lindqvist
suttit oriktigt arresterad.

Med skrivelse den 30 december 1931 översände chefen för Upplands
regemente översten C. J. Schöning ytterligare ett av majoren Krook avgivet,
den 27 november 1931 dagtecknat yttrande ävensom, i bestyrkt avskrift,
en av Lindqvist den 21 december 1931 avgiven förklaring.

Krooks sistnämnda yttrande innehöll, att han genom förut omförmälda
misstolkning felaktigt upptagit Lindqvist till fullgörande av tredje repe
titionsövning å förteckningen över de värnpliktiga, som skulle inrycka
till repetitionsövning vid Upplands regemente hösten 1929, samt att Krook
dit avsänt Lindqvists dublett- och läkarkort.

Lindqvists förklaring var av följande lydelse:

»Sedan undertecknad denna dag emottagit åttio (80) kronor, utgörande
ersättning dels för förlorad arbetsförtjänst dels ock för utgifter med mera,
förklarar jag härmed att jag icke har något ytterligare anspråk att framställa
med anledning därav att jag felaktigt inkallats till militär tjänstgöring
och undergått disciplinär bestraffning för uraktlåten inställelse
samt i övrigt förorsakats utgifter och obehag. Tådene den 21 december
1931. Henning Lindqvist.»

I sin förenämnda skrivelse den 30 december 1931 anförde regementschefen
följande.

Av rullföringsbefälhavarens förklaring och av utredningen i övrigt
framginge, att Lindqvist rätteligen icke bort inkallas till ifrågavarande
repetitionsövning hösten 1929 och på grund därav ej heller bort bestraffas för
underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring. Beslutet därom hade tillkommit
på grund av förbiseende, som i sin tur berott därpå, att regementet
påföljande dag skulle avgå till fälttjänstövningar i Södermanland
och att ärendet på grund av den då rådande brådskan icke kommit att
behandlas med den uppmärksamhet, som eljest skolat ägnas däråt. Därtill
komme, att översten icke haft någon anledning betvivla, att inkallelsen
till tjänstgöring tillkommit i enlighet med gällande bestämmelser.

Som Lindqvist numera, enligt vad av hans kvitto framginge, erhållit
full ersättning för förlorad arbetsförtjänst m. m., hemställde översten att
militieombudsmannen ville låta bero vid vad i saken förekommit.

I skrivelse den 5 januari 1932 anmodade militieombudsmannen regementschefen
att inkomma med yttrande av den befälhavare och av den
auditör, som vore ansvariga för beslutet att ålägga Lindqvist det i hand -

lingarna omförmälda disciplinstraffet. Militieombudsmannen anhöll tilllika,
att regementschefen måtte översända avskrift av straffbeslutet med
därtill hörande förhörsprotokoll.

I anledning härav meddelade regementschefen översten Schöning i skrivelse
den 18 januari 1932, att för beslutet att ålägga Lindqvist disciplinstraff
vore översten själv och auditören J. V. L. Svedberg ansvariga,
översten förklarade sig intet hava att i sak tillägga utöver sitt yttrande
den 30 december 1931, men anhölle, att militieombudsmannen med hänsyn
till omständigheterna i målet måtte anse överstens försummelse vara ursäktlig.

Regementschefen översände med skrivelsen den 18 januari 1932 ett yttrande
i ärendet av auditören Svedberg ävensom avskrift av förhörsprotokoll
den 25 september 1929 med bilagor, jämte å protokollet tecknat bestraffningsbeslut
den 26 september 1929.

Det översända förhörsprotokollet och straffbeslutet innehålla i huvudsak
följande.

Vid förhöret, som leddes av bataljonschefen majoren Helling, förelågo
följande handlingar:

1) en anmälan den 25 september 1929 från chefen för 2. kompaniet till
regementschefen därom, att Lindqvist samma dag kl. 4 e. m. genom kronobetjäningen
i Hammarby blivit till regementet införpassad.

2) en av regementschefen den 13 september 1929 utfärdad efterspaningssedel
av innehåll att Lindqvist utan anmält laga förfall uteblivit (avvikit)
från tredje repetitionsövningen med inryekningsdag den 11 september
1929 och borde, jämlikt kungörelsen angående hämtning av värnpliktiga,
som uteblivit från tjänstgöring m. m., ofördröjligen efterspanas, hämtas
och inställas vid Upplands regemente. Efterspaningssedeln var försedd
med vissa anteckningar om verkställighet av densamma.

3) avskrift av värnpliktskort rörande Lindqvist. Enligt detsamma tillhörde
Lindqvist, som vore född år 1905 i Mörrum, Blekinge län, klass
1926. Lindqvist hade år 1926 erhållit uppskov med tjänstgöring jämlikt
värnpliktslagen § 17:1 d. Han hade fullgjort: år 1927 första tjänstgöring
med 90 dagar och första repetitionsövning med 25 dagar, allt vid Göta
livgarde, samt år 1928 andra repetitionsövning med 25 dagar vid Upplands
regemente. Han vore ej straffad.

I förhörsprotokollet hade i det tryckta formuläret till sådant protokoll,
vid orden »Den tilltalade förmälde:» antecknats:

»Lindqvist, som fullgjort soldatutbildning och 1. rep. övning 1927 och
andra rep. övning 1928, antog, att han i likhet med sina exerciskamrater
skulle vara befriad från vidare repetitionsövningar.

Som han emellertid är inskriven 1925 och sedermera haft uppskov är
han skyldig att fullgöra tre repetitionsövningar.

Uppläst och vidkänt.

Henning Lindkvist.

Enligt beslut den 26 september 1929, undertecknat av översten Schöning
med kontrasignation av auditören Svedberg, ålades Lindqvist jämlikt 53 §
2 mom. och 50 § strafflagen för krigsmakten för rymning disciplinstraff
av vaktarrest i fyra dagar, med föreskrift att den arresterade icke skulle
deltaga i tjänstgöring.

Enligt tillgänglig, senare verkställd avskrift av Lindqvists värnpliktskort
hade Lindqvist år 1929 jämlikt inskrivningsförordningen § 123:4
hemförlovats från tredje repetitionsövningen vid Upplands regemente utan
att hava fullgjort någon dags tjänstgöring. Anteckning å värnpliktskortet
hade numera skett örn rymningsstraffet. Den 29 juli 1930 hade till
Lindqvist avsänts meddelande örn att fredstjänstgöringen vore fullgjord.

Det av auditören Svedberg avgivna yttrandet, var av följande lydelse.

Enligt § 19 i gällande instruktion för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
ålåge det auditör bland annat att, på sätt i 203 § strafflagen för
krigsmakten vore stadgat, deltaga i handläggningen av de disciplinmål,
som förekomme vid den avdelning av krigsmakten, vid vars krigsrätt
han hade anställning I

nyssnämnda 203 § strafflagen för krigsmakten vore stadgat, att innan
disciplinstraff ålades, skulle befälhavaren inhämta yttrande av vederbörande
auditör rörande brottets beskaffenhet och det straff, som borde åläggas.

I 202 § samma lag vore stadgat, att när anmälan örn förseelse vore
gjord, skulle den till bestraffningsrättens utövning behörige befälhavaren
föranstalta örn förhör, vid vilket utredning örn förseelsen och de närmare
omständigheterna därvid skulle ske.

Av de anförda bestämmelserna syntes framgå, att den av befälhavaren
verkställda utredningen om förseelsen skulle ligga till grund för det yttrande,
som av auditören skulle avgivas före disciplinstraffets åläggande.
En kompletterande utredning torde icke kunna av auditören påkallas i
annat fall än då en sådan vore nödvändig för bedömande av brottets
beskaffenhet och det straff, som borde åläggas. Det yttrande, som auditören
skulle avgiva, omfattade sålunda endast brottets rubricering och
själva straffet. Därest utredningen på grund av olika bristfälligheter
kommit att bliva av den beskaffenhet, att den föranledde en felaktig rubricering
av brottet eller ett felaktigt bedömande i övrigt, syntes en sådan
felaktighet icke kunna läggas auditören till last.

Vad det förevarande fallet anginge, ville Svedberg påpeka, att värnpliktige
Lindqvist av vederbörande rullföringsbefälhavare inkallats till
fullgörande av repetitionsövning hösten 1929; att Lindqvist med anledning
av underlåten inställelse blivit efterspanad och hämtad till regementet;
att förhör i vederbörlig ordning anställts; samt att slutligen
vederbörande befälhavare med anledning av den vid förhöret verkställda
utredningen föreslagit brottets rubricerande såsom rymning och en bestraffning
av vaktarrest i fyra dagar.

För Svedberg hade icke förelegat någon anledning att ifrågasätta riktigheten
av de beträffande Lindqvist före bestraffningens åläggande vidtagna
åtgärderna. Svedberg hade haft så mycket mindre anledning att påkalla
en närmare utredning, som av själva förhörsprotokollet framgått att frågan
örn hans behöriga inkallande vid förhöret varit underkastad diskussion.
Med den kännedom Svedberg ägde beträffande förhörsprotokollens
sedvanliga avfattning och de kortfattade uppgifter, som i allmänhet däri
intoges, hade Svedberg icke heller haft någon anledning att närmare efterforska
anledningen till att Lindqvist emot gällande bestämmelser likväl
blivit inkallad. I följd därav hade Svedberg icke haft något att invända
mot befälhavarens förslag, varför Svedberg kontrasignerat bestraffningsbeslutet.

Till stöd för den av Svedberg framförda åsikten beträffande auditörens
yttrande ville Svedberg åberopa vad som under § 203 i justitierådet Svedelius’
och hovrättsrådet af Geijerstams kommentar till strafflagen för
krigsmakten m. m. anförts.

Av det anförda syntes framgå att Svedberg icke i något avseende kunde
göras ansvarig för att Lindqvist utan skäl blivit bestraffad. Skulle emellertid
anses, att Svedberg före bestraffningsbeslutets kontrasignering bort påkalla
närmare undersökning rörande anledningen till Lindqvists inkallande,
ville Svedberg framhålla, att med hänsyn därtill, att Lindqvist hela tiden
efter inkallelseåtgärden av de militära myndigheterna behandlats och betraktats
såsom rymmare, en underlåtenhet från Svedbergs sida att påkalla
ytterligare utredning finge anses såsom ursäktlig.

Ur en å militieombudsmansexpeditionen förvarad förteckning över fångar
och arrestanter i Upplands regementes häkte för september 1929 inhämtades,
att Lindqvist i regementets häkte avtjänat straff av fyra dagars
vaktarrest med början den 26 och slut den 30 september 1929.

Slutligen insände översten Schöning till militieombudsmansexpeditionen
två kvittenser, utvisande att till kassaförvaltningen vid Upplands regemente
inlevererats dels den 2 januari 1932 ersättning för hämtningskostnader
för värnpliktige Lindqvist med 14 kronor 20 öre, dels ock den
9 mars 1932 portionsersättning för Lindqvist under fyra dagar nied 4
kronor.

Med anledning av vad i ärendet förekommit beslöt militieombudsmannen
att ställa auditören Svedberg under åtal inför krigshovrätten. I skrivelse
den 17 mars 1932 till överkrigsfiskalsämbetet anförde militieombudsmannen
följande.

Enligt lagen den 20 februari 1925 (nr 40) örn ändrad utbildningstid för
värnpliktiga av 1925 års klass ålåg det vapenföra värnpliktiga av nämnda
klass — med undantag för vissa grupper — att under fredstid för sin ut -

bildning, såvitt anginge fotfolket, fullgöra en första tjänstgöring om 90
dagar, som skulle taga sin början under första eller andra året, och tre
repetitionsövningar, var och en örn 25 dagar.

Jämlikt värnpliktslagen den 12 juni 1925 (nr 337), § 27, vore till linjetjänst
uttagen värnpliktig — med undantag för vissa grupper — skyldig
att under fredstid för sin utbildning fullgöra, såvitt anginge infanteriet,
en första tjänstgöring örn 90 dagar samt två repetitionsövningar örn 25
dagar.

Enligt § 52 i sistnämnda lag skulle, i fråga örn tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen under fredstid för värnpliktiga, inskrivna före år 1926,
gälla vad i nämnda hänseende uti särskild lag — förenämnda lag den 20
februari 1925 — stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass, dock att
(punkt c) beträffande värnpliktig, som till följd av laga förfall, beviljat
uppskov eller uteblivande utan laga förfall icke börjat fullgöra honom
åliggande första tjänstgöring eller tjänstgöring i en följd senast å tid,
som i sådant avseende stadgades för värnpliktiga av 1925 års klass, värnpliktslagen
den 12 juni 1925 skulle tillämpas jämväl såvitt avsåge tjänstgöringsskyldigheten
i beväringen under fredstid.

Värnpliktige Lindqvist, som vid inskrivningen tillhörde 1925 års klass
och vore tilldelad infanteriet, hade från början varit underkastad tjänstgöringsskyldighet
jämlikt lagen den 20 februari 1925 och således haft att
fullgöra första tjänstgöring, med början senast år 1926, och tre repetitionsövningar,
men hade, genom meddelat uppskov i laga ordning år 1926 med
första tjänstgöringen, i stället jämlikt § 52 i värnpliktslagen den 12 juni
1925 blivit tjänstgöringsskyldig enligt sistnämnda lags bestämmelser och
förty efter uppskovets meddelande haft att fullgöra första tjänstgöring
och allenast två repetitionsövningar. Denna tjänstgöring hade Lindqvist
fullgjort åren 1927 och 1928. Därefter hade han ej haft någon tjänstgöring
att fullgöra.

Beträffande Lindqvist hade år 1929 av myndigheterna i flera avseenden
förfarits felaktigt:

1) Befälhavaren för rullföringsområdet nr 47 hade, under felaktigt
antagande att värnpliktige Lindqvist skulle inställa sig till tredje repetitionsövning
hösten 1929, å den förteckning över värnpliktskort, som jämlikt
§ 99 inskrivningsförordningen ålåg befälhavaren att upprätta, upptagit
Lindqvist, varefter förteckningen ävensom dubblettkort och läkarkort
angående Lindqvist av befälhavaren jämlikt samma paragraf insänts till
chefen för Upplands regemente.

2) Regementschefen översten Schöning hade den 13 september 1929 utfärdat
efterspaningssedel angående Lindqvist utan att dessförinnan hava
granskat huruvida denne varit inställelsepliktig. Skyldighet att verkställa
sådan granskning måste, ehuru skyldigheten icke uttryckligen fastslagits
i författningarna, anses åligga truppförbandschef. Jämlikt § 2 i
hämtningskungörelsen den 18 juni 1926 (nr 291) skulle efterspaningssedel

utfärdas »för varje värnpliktig, som skolat vara tillstädes men utan anmält
laga förfall uteblivit», och härå torde säkerligen kunna grundas skyldighet
för truppförbandschefen att före sedelns utfärdande företaga en viss
prövning rörande den värnpliktiges inställelseskyldighet. För riktigheten
av denna mening talade ock i sin mån det förhållandet, att utfärdandet
av den för hämtningsåtgärderna så viktiga efterspaningssedeln anförtrotts
åt truppförbandschefen, vilken icke tidigare prövat den värnpliktiges
inställelseskyldighet, och icke åt rullföringsbefälhavaren, som upprättat
förteckningen jämlikt § 99 inskrivningsförordningen och därvid prövat
inställelseplikten. Om än det läge i sakens natur att truppförbandschefens
prövning icke kunde föranleda vittgående efterforskningar, kunde dock
fordras, att granskningen vore av den art, att fall, då inställelseskyldighet
uppenbarligen icke förelåge, bleve upptäckta. Ett sådant fall torde beträffande
värnpliktige Lindqvist hava varit förhanden.

3) Sedan Lindqvist av polismyndighet införts till Upplands regemente,
hade han — oaktat vid förhör förelegat avskrift av Lindqvists värnpliktskort,
utvisande att han erhållit uppskov med första tjänstgöringen till år
1927, samt vid förhöret särskilt upplysts, att Lindqvist inskrivits år 1925
och därefter erhållit uppskov, och det vid dessa förhållanden bort vara
uppenbart att Lindqvist, som fullgjort nämnda tjänstgöring och två repetitionsövningar,
varit fri från vidare fredstjänstgöring — fått sig ålagt och
avtjänat disciplinstraff av vaktarrest i fyra dagar. För detta olagliga
straffbeslut vore regementschefen översten Schöning och auditören Svedberg
ansvariga.

Rullföringsbefälhavaren majoren Krooks omförmälda förfarande år 1929
med Lindqvists avlämningshandlingar, vilket föranlett Lindqvists inkallande
till repetitionsövning hösten samma år, innefattade tydligen fel i
Krooks tjänst. Då militieombudsmannen likväl funnit sig kunna, jämlikt
5 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen, låta
bero vid vad i ärendet för Krooks del förekommit, hade militieombudsmannen
särskilt tagit i betraktande, att felet av Krook vidgåtts och att
Lindqvist erhållit gottgörelse för den oriktiga inkallelsen, liksom statsverket
för hämtningskostnaden, ävensom att, i betraktande av omständigheterna,
sådant orsakssammanhang knappast kunde anses föreligga mellan
Krooks tjänstefel och straffbeslutet, att Krook skäligen kunde anses medansvarig
för följderna för Lindqvist av samma beslut.

Jämväl vad som vid regementet underlåtits med avseende å prövning
av Lindqvists värnpliktsförhållanden före efterspaningssedelns utfärdande
ansåge militieombudsmannen, sedan Lindqvist erhållit gottgörelse för hämtningen
till regementet och statsverket för hämtningskostnaden, kunna
lämnas utan heivran.

De tjänstefel, som av översten Schöning och auditören Svedberg begåtts
genom meddelandet av straffbeslutet den 2(i september 1929, vore tydligen
av allvarlig art. Väl måste redan vid rullförarens upprättande av för :t

— Manie ombads mannens ämbetsbcrättelse.

teckningen över inställelseskyldiga värnpliktiga oell vid avlämningshandlingarnas
insändande till truppförbandet krävas en noggrann prövning av
vederbörandes inställelseplikt. Än större noggrannhet måste dock fordras
vid fastställande av de förutsättningar, som vore avgörande vid straffs
ådömande för rymningsbrott. I förevarande fall vore de faktiska förhållandena
synnerligen enkla att fastställa. Lindqvists värnpliktsförhållanden
— närmast det honom år 1926 beviljade uppskovet med första tjänstgöringen
— vore de för avgörandet, huruvida rymning förelåg, relevanta
faktiska förhållandena. Dessa fakta framginge av förhörsprotokollet. Tilllämpningen
av § 52 i nya värnpliktslagen kunde för översten och särskilt
för den rättsbildade auditören icke gärna erbjuda några som helst svårigheter.
Att i förhörsprotokollet förekommit en anteckning, enligt vilken
av de omständigheterna, att Lindqvist vore inskriven år 1925 och sedermera
erhållit uppskov, dragits den slutsats, alldeles motsatt den riktiga,
att Lindqvist vore skyldig fullgöra tre repetitionsövningar, hade, därest
tillbörlig uppmärksamhet ägnats disciplinmålets handläggning, icke rimligen
bort kunna vilseleda översten eller auditören.

översten Schöning hade i ärendet oförbehållsamt erkänt, att det beslut,
varigenom värnpliktige Lindqvist dömts till ansvar, tillkommit av förbiseende,
orsakat av den rådande brådskan å regementet, som skolat dagen
därpå avgå till fälttjänstövningar. Därtill komme, hade det anförts, att
översten ej haft anledning betvivla riktigheten av Lindqvists inkallande
till tjänstgöring, varjämte framhölles att Lindqvist erhållit full skadeersättning
för inkallelsen och den disciplinära bestraffningen. Med hänsyn
till vad översten sålunda till sin ursäkt andragit hade militieombudsmannen
— om än med stor tvekan i betraktande av de allvarliga följderna
av överstens tjänstefel — funnit sig kunna, jämlikt 5 § i militieombudsmannens
instruktion, för översten Schönings del låta bero vid den
åt den förorättade lämnade gottgörelsen och vad i övrigt förekommit i
ärendet.

Då militieombudsmannen i fråga om auditören Svedberg ansett sig icke
kunna underlåta att vidtaga ytterligare åtgärder, grundade militieombudsmannen
sin ställning härutinnan — förutom å tjänstefelets objektiva beskaffenhet
— å dels det förhållandet, att auditören Svedberg ej ens sökt
göra gällande att hans tjänsteutövning för disciplinmålets handläggning
skulle ägt rum under svåra förhållanden, dels — och väsentligen — å
den uppfattning rörande honom åliggande tjänsteplikter, som kommit till
uttryck i auditören Svedbergs förklaring i detta ärende.

Efter en utläggning rörande auditörens ställning till utredningen i
disciplinmål hade auditören Svedberg i sin förklaring — med framhållande
av åtgärden att inkalla värnpliktige Lindqvist till repetitionsövningen,
efterspaningen och hämtningen av Lindqvist, förhöret vid regementet
samt överstens förslag rörande brottsrubricering och straffmätning

— uttalat, att för Svedberg icke förelegat anledning att ifrågasätta riktigheten
av de åtgärder, som företagits med Lindqvist före hans bestraffande.

Värdet av detta uttalande såsom förklaring med avseende å det Svedberg
till last lagda tjänstefelet torde vara ringa eller intet. För auditörens
bedömande av frågan, huruvida rymningsbrott förelåg, hade de militära
myndigheternas behandling av den värnpliktige uppenbarligen varit av
mycket underordnad betydelse. Endast de faktiska förhållandena rörande
Lindqvists tjänstgöring samt värnpliktsförfattningarnas bestämmelser vore
i detta avseende av vikt. Då auditören Svedberg hade att handlägga
ifrågavarande disciplinmål, hade frågan örn Lindqvists värnpliktsförhållanden
för första gången befunnit sig under bedömande av en jurist, den
befattningshavare som enligt organisationen skulle med sina juridiska
insikter vara ett stöd för befälhavaren vid dennes utövande av bestraffningsrätten.
Det måste i betraktande härav anses synnerligen anmärkningsvärt,
örn auditören i ett dylikt fall, utan att undersöka huruvida
förutsättningarna för ett rymningsbrott vore förhanden, härutinnan endast
litade på de militära myndigheternas föregående bedömanden.

Auditören Svedberg hade vidare uttalat, att det för honom funnits så
mycket mindre anledning att påkalla en närmare utredning, som av själva
förhörsprotokollet framgått att frågan om Lindqvists behöriga inkallande
vid förhöret varit underkastad diskussion.

Ett sådant yttrande från en person i auditören Svedbergs ställning syntes
militieombudsmannen svårförståeligt. I förhörsprotokollet hade återgivits
de fakta, att Lindqvist vore »inskriven 1925 och sedermera haft uppskov».
Härtill hade i protokollet fogats den — felaktiga — slutsatsen, att Lindqvist
vore skyldig att fullgöra tre repetitionsövningar, vilken slutsats
jämte premisserna i protokollet upptagits såsom ett yttrande av Lindqvist.
Dessa uppgifter i protokollet syntes militieombudsmannen icke rimligen
bort giva auditören anledning att, i betraktande av den »diskussion» som
sålunda förekommit, underlåta att påkalla den närmare utredning han
eljest funnit behövlig. Däremot vore naturligt, om auditören — såsom
ock auditören Svedberg, efter vad strax skulle nämnas, syntes hava gjort

— frågat sig huru en sådan slutsats som den förenämnda kunnat dragas,
då de två premisserna talat för att Lindqvist icke haft att göra mer än
de två redan fullgjorda repetitionsövningarna.

I fortsättningen av sin förklaring framhölle auditören Svedberg att han,
av anförd orsak, ej haft anledning närmare efterforska skälet till att Lindqvist
emot gällande bestämmelser likväl blivit inkallad. Av detta yttrande
framginge det synnerligen anmärkningsvärda förhållandet, att Svedberg
vid disciplinmålets handläggande iakttagit att Lindqvist inkallats
till synes mot gällande bestämmelser och att Svedberg i någon mån reflekterat
över anledningen härtill. Det vore då ett betänkligt fel av Svedberg
att han icke »närmare efterforska! anledningen» till den även enligt Svedbergs
mening till synes oriktiga inkallelsen — därest Svedberg ej utan

vidare ansett sig kunna för regementschefen framhålla, att Lindqvist
syntes vara oriktigt inkallad.

Auditören Svedberg hade i sin förklaring uttalat, att han icke »i något
avseende kan göras ansvarig» för att Lindqvist utan skäl blivit bestraffad.
I belysning av vad militieombudsmannen förut framhållit syntes militieombudsmannen
i stället tydligt, att å Svedberg vilade en väsentlig del av
ansvaret för Lindqvists olagliga bestraffning.

På grund av vad sålunda anförts hade militieombudsmannen, ehuru
värnpliktige Lindqvist erhållit gottgörelse för följderna av bestraffningsbeslutet,
likväl med hänsyn till omständigheterna ansett sig ej kunna
underlåta att göra det av auditören Svedberg begångna tjänstefelet till
föremål för laga beivran.

Militieombudsmannen uppdroge för den skull åt överkrigsliskalsämbetet
att vid krigshovrätten i laga ordning ställa auditören, vice krigsdomaren
Joel Vilhelm Ludvig Svedberg under åtal för omför mälda tjänstefel och
därvid yrka ansvar å honom efter lag och sakens beskaffenhet.

På grund av militieombudsmannens förenämnda uppdrag ställde överkrigsfiskalsämbetet
auditören Svedberg under åtal inför krigshovrätten
under yrkande, att Svedberg för vad militieombudsmannen lagt honom
till last måtte dömas till ansvar enligt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen.

Den 31 maj 1932 meddelade krigshovrätten utslag i målet och anförde
därvid följande. Enär Svedberg gjort sig skyldig till felaktigt förfarande
i åtalade hänseendet, prövade krigshovrätten rättvist döma Svedberg för
det oförstånd i tjänsteutövning, han sålunda låtit komma sig till last,
jämlikt 25 kap. 17 § allmänna strafflagen att böta 50 kronor.

Krigshovrättens utslag har vunnit laga kraft.

5. Olämpligt uppträdande i tjänsten av marketenteriföreståndare.

I en till militieombudsmannen ingiven skrift anförde ombudsmännen
G. Svensson och C. W. Curtman för Försvarsväsendets underbefälsförbund
följande.

Konstapelsföreningen vid Smålands arméartilleriregemente hade till förbundet
rapporterat en händelse, som den 14 april 1932 inträffat vid regementet
och som synts föreningen anmärkningsvärd. Vad föreningen
sålunda meddelat hade givit anledning till en i Svensk Underbefälstidning
införd artikel under rubriken »Förföljelser på mässen.»

Till chefen för Smålands arméartilleriregemente hade föreningen också
insänt en anmälan rörande det passerade. Såsom av den å anmälningsskriften
givna resolutionen framginge, hade föreningens anmälan emellertid
lämnats utan avseende. Det syntes förbundet, att detta knappast kunde

Vara riktigt, ty föreningens skrift innehölle, förutom anmälan om olämpligt
uppträdande emot underordnad, också en anmälan örn att den i anmälningsskriften
nämnde styckjunkaren uppträtt berusad, och i vart fall
borde detta hava föranlett åtgärd från regementschefens sida. Vad som
i skriften i övrigt påtalats kunde visserligen anses utgöra förolämpning
mot underordnad krigsman och alltså vara ett brott, som hemfölle under
de åberopade paragraferna i de i resolutionen nämnda lagarna, men enligt
förbundets uppfattning kunde anmälan också anses avse att allenast bringa
till regementschefens kännedom vad som passerat, för att regementschefen
måtte vidtaga de åtgärder, som av honom kunde anses lämpliga i syfte
att åstadkomma rättelse i de påtalade förhållandena, lief framginge ju
av föreningens skrift, att det vid flera tillfällen varit anledning till anmärkning
mot den ifrågavarande styckjunkaren, men härtill syntes hänsyn
icke hava tagits. Förbundet hade på grund härav ansett sig böra fästa
militieombudsmannens uppmärksamhet på vad som sålunda förekommit i
ärendet och hemställde om vidtagande av de åtgärder, vartill omständigheterna
kunde giva anledning.

Den ifrågavarande anmälningsskriften hade följande innehåll.

»Härmed få vi vördsamt anmäla marketenteriföreståndaren, styckjunkare
Högrell för följande.

Den 14 dennes kl. 19.3 0 befann sig konstaplarna nr 11/7 Green och 9/8
Johansson på konstapelsmässen, varvid styckjunkare Högrell inkom. Konstaplarna
Green och Johansson hälsade styckjunkaren på militärt sätt, vilket
styckjunkaren besvarade med en ’tjänisvink’. Härefter gick styckjunkaren
ut i mässens andra rum, varifrån han omedelbart kom tillbaka. Härvid
frågade han då, varför de icke hälsade på honom, då han inkom. Konstaplarna
reste sig härvid ånyo till hälsning, varvid styckjunkaren kommenderade
’ut’. Konstaplarna fick härvid icke tid att lägga sina tillhörigheter
tillrätta (tidningar, kortlekar), utan styckjunkaren kommenderade ’Ge faen i
kortleken’, ’ut härifrån’. Konstaplarna avlägsnade sig omedelbart.

Konstapelsföreningens medlemmar lia vid upprepade tillfällen klagat på,
att styckjunkaren Högrell uppträtt berusad och utan fog tillsagt örn hälsning
på mässen, hotat med att han skall ordna med, att konstaplarna kommer
därifrån m. m.

A. 6 konstapelsförening anser det beklämmande att behöva ingiva denna
anmälan, men vi kunna icke låta oss tolereras på ett dylikt sätt.

Jönköping den 15 april 1932.

Å konstapelsföreningens vägnar:

5/6 Walter Nygren 5/7 Sigf. Nyberg

Ordförande. Sekreterare.»

Det å anmärkningsskriften tecknade beslutet var av följande lydelse:

»B e s 1 u t.

Enär vad, som i målet lägges styckjunkaren Högrell till last, utgör förolämpning
emot underordnad krigsman utom tjänsten,

men dylikt brott, såsom hemfallande under 94 § 2 mom. strafflagen för
krigsmakten och 16 kapitlet 11 och 15 §§ allmänna strafflagen, icke hör
under allmänt åtal och jämlikt 185 § strafflagen för krigsmakten icke heller
må utan den eller de förorättades uttryckliga medgivande till disciplinmål
hänföras,

samt medgivande, som nyss sagts, icke visats föreligga,
så varder förevarande anmälan lämnad utan avseende.

Jönköping den 19 april 1932.

Per Sylvan

Regementschef.

Ragnar Strömbom

Auditör.»

Den i Svensk Underbefälstidning införda artikeln hade följande lydelse:

»Förföljelser på mässen.

En marketenteriföreståndare som bör ’ut’.

Det bjuder alltid emot att i tidningens spalter offentligt påtala konflikter,
som med en smula god vilja mycket väl kunde tillfredsställande ordnas
under hand, men när sistnämnda förutsättning uppenbarligen icke är för
handen, finnes icke något annat val. För någon tid sedan ingav det yngre
underbefälets förening vid ett truppförband efter långt övervägande till sin
regementschef en skriftlig anmälan rörande vissa svårigheter i mässförhållandena,
uppkomna genom vederbörande marketenteriföreståndares uppträdande.
Denne — en underofficer — hade nämligen uppträtt lindrigast
sagt olämpligt, vilket skall visas här nedan. När anmälan inkom till regementsexpeditionen
blev emellertid föreningens ordförande uppkallad och
meddelad, att anmälan icke kunde gå in till chefen, emedan det ansågs
formellt oriktigt, att en förening ställde sig som anmälare. Därför skulle
anmälan tagas tillbaka. Oss synes emellertid, att det bort vara huvudsaken,
att chefen snarast erhållit vetskap om de anmälda förhållandena, vilka
redan ur synpunkten av regementets anseende och disciplinen inom detsamma
omgående bort föranleda Undersökning. Men formalismen segrade för denna
gång. Sedermera har dock anmälan förnyats, varvid ställts i utsikt hänvändelse
till militieombudsmannen, därest anmälan icke heller denna gång
godtages och leder till åtgärder.

De uppgifter, som lämnas här nedan, ha avgivits till oss på heder och
samvete och även av andra skäl sätta vi full tilltro till desamma.

Marketenteriföreståndaren i fråga har tidigare vid ett flertal tillfällen
uppträtt olämpligt mot de yngre underbefälen i deras mässlokaler och därvid
i de flesta fall icke varit vid sunda vätskor. Sålunda tillät han sig i
ett fall, då föreningens ordförande vände sig till honom angående viss ändring
i serveringsförhållandena, att fara ut i skällsord och hotelser örn att
taga ifrån underbefälsgruppen i fråga dess mässlokal: ’När jag var i er
ställning fick jag sitta i marketenteriet, och det kan också ni göra.’ Vidare
har han med förkärlek praktiserat att köra ut folk från mässen i fråga
samt att stöta på örn honnör därinom, oaktat honnörsrätt inom dessa lokaler
enligt regementsinstruktionen icke tillkommer honom annat än vid tilltal
och utan hänsyn till att mässen väl bör betraktas som en fristad, dit personalen
kan draga sig tillbaka under fritid. Som exempel på mannens inställning
gent emot det yngre underbefälet bör vidare nämnas, att deras

mässförhållanden försämrats, sedan han tillträdde befattningen såsom marketenteriföreståndare,
samt att han bland annat förhindrat för underbefälets
egna medel inköpta prydnadsföremåls anbringande inom lokalerna. Däremot
har han som sagt varit synnerligen beredvillig att köra ut personalen i
fråga från mässlokalerna och lär till och med vid ett tillfälle, då han passerade
mässbyggnaden, lia yttrat till en i sällskap varande kamrat: ''Vänta
här, medan jag går in och kastar ut dem.’ Den händelse, som slutligen
rågade syndamåttet och föranledde anmälan, bestyrker ytterligare mannens
i fråga fientliga inställning och obalanserade läggning.

Vid detta tillfälle uppehöllo sig ett par yngre underbefäl i sina mässlolcaler,
då marketenteriföreståndaren inträdde, tydligen i onormal sinnesförfattning.
Visa av föregående tilldragelser, verkställde de innevarande
omedelbart hälsning, vilken besvarades med en ’tjänisvink’ av marketenteriföreståndaren,
som fortsatte in i nästa rum men strax återvände och tillfrågade
de båda innevarande, varför de icke hälsade, när han kom in. De
reste sig ånyo, men marketenteriföreståndaren kommenderade då ’ut!’ Det
var bara att lyda, och de båda innevarande Ängö ej ens rådrum att samla
ihop sina tillhörigheter. ’Ut härifrån!’ var ordern, följd av en skur svordomar
och skällsord.

Denna händelse anmäldes som sagt av föreningen, men då krävdes i
stället anmälan av de båda förfördelade — tydligen för att en utväg till
talan emot anmälarna skulle stå öppen.

Det hör till saken, att underbefälsgruppen i fråga enligt omdömesgilla
personers vittnesbörd iakttager ett berömvärt och mönstergillt uppträdande
inom sina mässlokaler. Å andra sidan är det en utbredd åsikt bland
marketenteriföreståndarens egna kamrater, att han sällan iakttar det uppträdande,
sorn man har rätt att vänta av en person i hans ställning. Därtill
kan läggas en inte vidare vacker meritlista från hans tidigare tjänstgöring
på trupp, vilken bana rätteligen skulle lia avbrutits med avsked.
Endast regementschefen och dennes närmaste män synas sväva i okunnighet
om, hur det verkligen står till.

Det är denna ovetskap som nu skall skingras. Vi lia ansett oss kunna
avstå från att på sakens nuvarande ståndpunkt nämna truppförband och
namn, men lova inte att vara lika diskreta i fortsättningen, i händelse en
grundlig undersökning med därav betingade åtgärder skulle utebli. Äro de
meddelade uppgifterna riktiga, vilket vi icke ett ögonblick betvivla, synes
regementschefen lia all anledning att i sin tur säga ett ut! till sin marketenteriföreståndare,
örn ock ej från regementet, så i varje fall från mässoch
de övriga lokaler, inom vilka han nu synes vara oförhindrad att skämma
ut sig själv, sina kamrater och truppförbandet genom att i onormal sinnesstämning
trakassera underordnade.

Slutligen bör på det kraftigaste poängteras, att en befälsperson, som uppträder
på här beskrivet sätt, därmed är ett mycket dåligt och för disciplinen
och andan skadligt exempel för truppförbandets manskapspersonal av olika
grader, ja även för sina egna yngre kamrater, som riskera att lockas in i
samma spår. Dylika exempel lia icke ansetts godtagbara i någon tid, men
äro det allra minst nu. De sista kvarlevorna av här berörda befälsföring
och inställning mot underordnade borde verkligen så hastigt som möjligt
slutgiltigt utrotas.»

I skrivelse den 28 april 1932 anmodade inilitieombudsmannen chefen
för Smålands arméartilleri regemente att genom anställande av förhör med

styckjunkaren Högrell, konstaplar viel regementet samt de andra personer,
som kunde antagas vara i tillfälle att lämna upplysningar i ärendet,
åvägabringa en så vitt möjligt fullständig utredning angående de förhållanden,
som omförmäldes i ifrågavarande skrift och anmälan från
konstapelsföreningen ävensom i nämnda tidningsartikel i vad artikeln avsåge
marketenteriföreståndarens behandling av underbefäl vid regementet.
Tillika anhöll militieombudsmannen, att regementschefen vid insändande
av protokoll över förhören måtte för egen del avgiva yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 30 april 1932 översände regementschefen protokoll
över den verkställda utredningen. Under utredningen, som omhänderhafts
av en särskilt tillsatt kommission, bestående av överstelöjtnanten vid
regementet, en kapten och en fanjunkare, hade förekommit i huvudsak
följande.

Marketenieriföreståndaren, styckjunkaren Högrell uppgav följande.

Högrell hade varit marketenteriföreståndare sedan den 1 april 1929.
Han hade i sitt arbete över huvud taget kommit väl överens med både
manskapet i dess helhet och tjänstepersonalen. Ett undantag utgjorde
dock enskilda av manskapet, bl. a. konstaplar, mot vilka han vid flera
tillfällen, sin plikt likmätigt, haft anledning ingripa på grund av deras
visade nonchalans i uppträdandet för gällande ordningsföreskrifter och
ohörsamhet vid tillsägelser. Dylika, i och för sig föga betydelsefulla orsaker
hade så småningom åstadkommit irritation i umgänget mellan
marketenteriföreståndaren och konstaplarna. Högrell ville härvid icke
förneka, att han på grund av sitt temperament kommit att i vissa fall
framföra sina tillsägelser åt enskilda konstaplar i en något hård ton. Så
hade även förhållandet varit beträffande vad som passerat den 14 april
mellan Högrell och konstaplarna Green och Johansson, och som nu varit
den närmaste anledningen till anmälan mot marketenteriföreståndaren.
Då emellertid Högrell själv insett, att han härvidlag förgått sig, hade
han den 18 april på förmiddagen inför konstapeln Nygren såsom ordförande
i konstapelsföreningen förklarat sig villig att framföra sin ursäkt.
Högrell framhöll vidare, att han städse sökt i största möjliga mån tillgodose
konstaplarnas önskemål i vad anginge deras mässförhållanden.

Konstaplarna nr 5/6 Nygren, nr 5/7 Nyberg, ordförande, respektive
sekreterare i konstapelsföreningen, samt nr 9/8 Johansson yttrade.

Konstapelsföreningens till regementschefen ställda anmälan hade tillkommit
på den grund, att konstaplarna icke i längden ville tinna sig i
styckjunkaren Högrell bryska uppträdande mot dem. Under Högrell
marketenteriföreståndaretid hade kontroverser mellan honom och konstaplarna
ägt rum åtminstone fem gånger av liknande omfattning som den i
deras anmälan angivna. Mest hade det rört sig om påstådd underlåtenhet
att verkställa enskild hälsning för Högrell, när han passerade mässlokalerna.
Dylik underlåtenhet hade emellertid — om den ägt rum — från
konstaplarnas sida aldrig varit avsiktlig. Konstaplarna hade alltid be

mödat sig om och likaså alltid iakttagit ett höviskt uppträdande på mässen
och ville bestrida, att Högrell med fog kunde framföra de allmänna anmärkningar,
som han påstått mot konstaplarna. Konstaplarna ansåge sig
kunna påstå, att då Högrell varit särskilt häftig, han synts vara berörd
av spirituosa. Vad anginge artikeln i Svensk Underbefälstidning hade
den icke skrivits av någon av konstapelsföreningens medlemmar. Konstapelsföreningen
hade endast till ordföranden i försvarsväsendets underbefälsförbund
insänt anmälan med därå av regementschefen tecknat beslut
samt därjämte i telefon lämnat några kompletterande upplysningar.

Konstapeln Nygren meddelade vidare, att den ursäkt styckjunkaren
Högrell förklarat sig villig framföra till konstapelsföreningen, icke kunde
godtagas, enär föreningen önskade, att den inlämnade anmälan skulle
bliva behandlad av regementschefen.

Ordföranden i furirkåren, furiren Svärd anförde.

Furirkårens bestämda uppfattning vore den, att styckjunkaren Högrell
alltid med allvar skött sin befattning. Ingen av furirerna kunde beklaga
sig över obalanserat uppträdande av marketenteriföreståndaren, som städse
varit mycket tillmötesgående mot dem.

Hushållerskan i marketenteriet, fröken Axelsson anförde.

Högrell hade onekligen ett häftigt lynne, som ibland gick ut över hushållerskan
i hennes egenskap av den, som under marketenteriföreståndaren
hade närmaste överinseendet över marketenteriet. Dylika meningsbrytningar
plägade emellertid alltid och kort efteråt uppgöras i godo parterna
emellan. Mot den övriga kvinnliga personalen plägade Högrell aldrig
giva uttryck för missnöje.

Revisorerna i marketenteriet, majoren Cedercrona och styckjunkaren
Andersson vitsordade marketenteriföreståndarens goda skötsel av räkenskaperna
och det goda grepp, som Högrell syntes hava över marketenteriets
förvaltning.

Till protokollet antecknades, att ingen av ovan upptagna och hörda
andra personer haft något som helst att anmärka mot marketenteriets
skötsel i övrigt från marketenteriföreståndarens sida.

Med anledning av konstaplarnas påstående, att styckjunkaren Högrell
skulle hava varit berörd av spirituosa, medgav Högrell, att han visserligen
i någon mån förtärt dylik, men bestred, att han därav rönt inverkan
i sitt uppträdande.

Vid förhörsprotokollet var fogad en promemoria innehållande bemötande
av vissa punkter i den förenämnda tidningsartikeln. — I fråga om uppgiften
i föreningens anmälan att »föreningens medlemmar vid upprepade
tillfällen klagat på, att styckjunkaren Högrell uppträtt berusad etc.»
meddelade konstapeln Nygren, att klagan endast förekommit man och
man emellan, men icke framförts till befälet.

Genom ett å förhörsprotokollet tecknat, den 30 april 1932 dagtecknat
beslut ålade regementschefen styckjunkaren Högrell tillrättavisning jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten i form av varning för olämpligt
uppträdande i tjänsten.

För egen del anförde regementschefen översten P. Sylvan i sin skrivelse
den 30 april 1932 följande.

Konstapelsföreningens inlämnade skrivelse vöre diarieförd den 19 april
1932. Enär skrivelsens anmälan berörde tillfällen, då marketenteriföreståndaren
skulle hava förgått sig, varvid tillika anfördes — till synes
såsom orientering — att klagan vid fyrfaldiga tillfällen framförts över
att föreståndaren uppträtt berusad, bryskt och olämpligt, hade översten
den 19 april samtidigt med överlämnande av sitt å skrivelsen antecknade,
av auditören kontrasignerade beslut låtit dels meddela konstaplarna Nygren,
Green och Johansson att enklaste och lämpligaste vägen för vinnande
av rättelse vore att den eller de, som blivit förfördelade, i laga ordning
därom gjorde anmälan, dels höra regementsintendenten, såsom marketenteriföreståndarens
närmaste förman, angående de uti skrivelsen berörda missförhållandena.
Regementsintendenten, som i likhet med översten icke
vid tidigare tillfälle mottagit någon klagan vare sig från konstapelsföreningen,
annan sammanslutning eller enskild person, holle före att den
avoghet, som tydligen förefunnes bland konstaplarna gentemot föreståndaren,
visserligen kunde bero av dennes ganska hårda natur och okänsliga
sinne, som kommit till utbrott vid mer eller mindre förment ohövligt
uppträdande från konstaplarnas sida, men att den även kunde tänkas
härleda sig av de åtgärder med avseende på konstaplarnas servering i
marketenteriet, som regementschefen i och för erhållande av tillräcklig
kontroll vidtagit från och med den 24 december 1929, ävensom av att
regementschefen på grund av organisatorisk hänsyn icke ansett sig kunna
tillmötesgå konstapelsföreningens upprepade framställningar om att i matsalen
— marketenteriföreståndaren vore tillika köksföreståndare — bliva
serverade i likhet med furirer. Översten hade då anbefallt regementsintendenten
att omsorgsfullt följa förhållandena i marketenteriet och inväntade
att ovan nämnda konstaplar skulle inkomma med anmälan. Då
förhållandena ånyo påtalades den 23 april i Svensk Underbefälstidning
i den ifrågavarande artikeln, hade översten den 25 april anbefallt utredning
örn de i tidningen angivna missförhållandena inom marketenteriet.
Såsom av protokollet över denna utredning framginge innehölle tidningsartikeln
i flera hänseenden oriktiga och vilseledande uppgifter, sammanförda
i promemorian. Av protokollet framginge även att det av konstapelsföreningen
i sin till översten ingivna anmälan av den 15 april gjorda
uttalandet att de »vid upprepade tillfällen klagat på, att styckjunkaren
Högrell uppträtt berusad» o. s. v. endast berört klagan konstaplarna emellan
och att den icke blivit till översten eller annan, översten underställd
befälhavare, framförd, ävensom att i tidningen påtalade försämringar i

mässförhållandena endast hänförde sig till vidtagna åtgärder beträffande
serveringen. Då av den gjorda utredningen emellertid framgick, att
Högrell gjort sig skyldig till olämpligt uppträdande, hade översten jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten tillrättavisat honom med varning,
översten hade därjämte på grund av även andra här icke berörda skäl
för avsikt att avlösa Högrell såsom marketenteriföreståndare vid en för
räkenskapsföringen lämplig tidpunkt.

översten hemställde att militieombudsmannen måtte åtnöja sig med vad
sålunda i ärendet blivit anfört.

Militieombudsmannen avgjorde ärendet genom resolution den 6 juni 1932.
I resolutionen yttrade militieombudsmannen följande. Sedan upplyst
blivit, att chefen för Smålands arméartilleriregemente genom beslut den
30 april för olämpligt uppträdande i tjänsten meddelat styckjunkaren T.
Högrell tillrättavisning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten i form
av varning, läte militieombudsmannen bero vid sålunda förekommen beivran
av Högrells uppträdande mot konstaplar vid regementet.

B. Mål, som ännu icke varit föremål för prövning hos
domstol eller annan myndighet.

6. Obehörigt förfarande av regementschef i avseende å en honom
enskilt tillhörig, för regementet använd automobil.

Vid fester, som av regementschef anordnats vid regementet, hava ickeportionsberättigade
personer utspisats på statsverkets bekostnad.

a. Vid inspektion av Kronobergs regemente iakttog militieombudsmannen,
att avtal örn förhyrning av en automobil förekommit mellan regementet
och en regementets bilförening. Det upplystes bland annat att bilen
tidigare av majoren C. H. W. Aschan erbjudits kronan såsom gåva, men att
Kungl. Majit avböjt att mottaga bilen. Därefter hade vid regementet bildats
Kronobergs regementes bilförening med översten E. F. M. Grafström
och majoren Aschan såsom enda medlemmar. Föreningen bade erhållit
bilen i gåva, men i själva verket vore Grafström ägare därav. Bilen bade
sedan använts i huvudsak av Grafström för resor i tjänsten, varvid kostnaden
betalats av regementets övningsanslag.

Efter utredning i ärendet uppdrog militieombudsmannen i skrivelse den
28 september 1932 åt överkrigsfiskalsämbetet att ställa översten Grafström
under åtal inför vederbörlig domstol för vad han i ärendet låtit komma sig
till last. Åtalet avsåg enligt skrivelsen dels vissa förhållanden i samband
med bilföreningens bildande i trots av Kungl. Majlis tidigare beslut att

avböja mottagandet av bilen, dels bilens förvaring mot gällande bestämmelser
i regementets garage ävensom översten Grafströms sätt att besvara
en förfrågan från arméförvaltningens intendentsdepartement rörande förefintligheten
vid regementet av enskilda bilar, dels förekomsten av hyresavtal
örn bilen mellan Grafström såsom regementschef å ena och såsom
bilens ägare å andra sidan.

b. Vid omförmälda inspektion och under därefter företagen utredning
framkom även, att regementschefen översten Grafström under åren 1929,
1930 och 1931 vid regementet anordnat vissa fester och därvid låtit, med
anlitande av medel från regementets proviantanslag, utspisa ett större antal
personer, huvudsakligen civila, vilka icke varit portionsberättigade. Vidare
hade en mindre del av kostnaderna ohehörigen avförts å regementets
enskilda lägerkassa.

Militieombudsmannens skrivelse den 28 september 1932 till överkrigsfiskalsämbetet
innefattade uppdrag jämväl att anställa åtal mot översten
Grafström och regementsintendenten majoren A. R. Nicolin för vad de i
sistnämnda hänseende låtit komma sig till last.

Redogörelse för vissa ärenden, som icke föranlett åtal
eller därmed jämförlig åtgärd.

1. Vid bestämmande av straff för brott, begånget år 1932, hava
förbisetts de nya lagbestämmelserna om böters ådömande i dagsböter.

Under en av militieombudsmannen år 1932 förrättad inspektion av Livgrenadjärregementet
anmärktes vid granskning av regementskrigsrättens
protokoll, att krigsrätten genom utslag den 16 mars 1932 dömt volontären
K. V. B. Spångberg jämlikt 102 § andra stycket oell »103» §1 andra stycket
strafflagen för krigsmakten samt 20 kap. 1 § andra stycket allmänna
strafflagen för första resan snatteri, begånget den 28 februari 1932, att
böta tjugofem kronor till kronan.

I skrivelse den 5 september 1932 till krigsdomaren R. A. A. Hultmark
anförde militieombudsmannen följande.

I 2 kap. 8 § allmänna strafflagen, sådant detta lagrum lydde genom
lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn ändring i vissa delar av strafflagen,
hade stadgats bland annat följande. Böter ådömas i dagsböter.
Antalet dagsböter bestämmes efter brottets beskaffenhet och vare minst
en, högst etthundratjugu. Dagsboten fastställes i penningar till belopp
från och med en till och med trehundra riksdaler riksmynt.

Lagändringen hade trätt i kraft den 1 januari 1932. I övergångsbestämmelserna
till lagen hade stadgats att äldre lag skulle äga tillämpning
vid bestämmande av straff för brott, vilket, enligt vad i tryckfrihetsförordningen
vore stadgat, skulle straffas efter allmän lag, så ock för
brott, begånget före lagens ikraftträdande.

Då det brott, som varit föremål för krigsrättens bedömande den 16 mars
1932, begåtts efter ikraftträdandet av lagen den 24 september 1931, hade
Spångbergs straff bort bestämmas till visst antal dagsböter med dagsboten
fastställd till ett angivet belopp.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodades krigsdomaren att
inkomma med yttranden för egen del ävensom av krigsrättens övriga, vid
handläggningen av ifrågavarande mål tjänstgörande ledamöter.

I yttrande den 26 oktober 1932 anförde krigsdomaren Hultmark och
auditören B. Hallberg i huvudsak följande. De medgåve, att det vore
riktigt att Spångberg bort. ådömas dagsböter och att så icke skett. Att

1 Det åberopade lagrummet 103 § andra stycket strafflagen för krigsmakten lärer vara
felskrivning för 105 § andra stycket samma lag.

äldre lags bestämmelser blivit tillämpade berodde uteslutande på förbiseende
från Hultmarks och Hallbergs sida, och främst på bristande
uppmärksamhet hos Hallberg, som uppsatt förslag till utslaget. Det hade
varit första gången efter den nya böteslagens tillkomst, som den kunnat
tillämpas vid krigsrätten, och att den ej blivit tillämpad hade berott på
ett oförklarligt och tillfälligt förbiseende av dess tillvaro. Omedelbart
efter krigsrättssammanträdets slut hade misstaget upptäckts, och det.
hade kanske legat nära till hands att med inkallande av parterna justera
utslagets avfattning så, att bötesstraffet bestämts till visst antal dagsböter
med dagsboten fastställd till visst angivet belopp, men ett sådant
förfarande hade ej ansetts kunna komma i fråga.

Å yttrandet hade krigsrättens militära ledamöter tecknat, att de till
detsamma intet annat hade att tillägga, än att de ansett sig haft rätt att
förlita sig på att de juridiskt bildade krigsrättsledamöterna formulerat
utslaget i enlighet med gällande lag.

Ärendet avslutades av militieombudsmannen genom resolution den 8
november 1932. Däri yttrade militieombudsmannen följande. Med hänsyn
till förekomna omständigheter måste det antagas, att den försummelse,
krigsrättens ledamöter låtit komma sig till last och som av dem
oförbehållsamt vidgåtts, berott på ett tillfälligt förbiseende av de nya
bestämmelserna i ämnet. Vid sådant förhållande, och då någon skada
genom försummelsen icke torde hava uppkommit, funne militieombudsmannen
sig kunna, med stöd av 5 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktion, låta bero vid vad i ärendet förekommit

Örn beslutet underrättades krigsdomaren Hultmark för kännedom och
delgivning med krigsrättens övriga ledamöter.

2. Fråga huruvida tillrättavisningsformen »vägran av landpermission»
kan användas beträffande manskap, tillhörande sjöreserven

å örlogsvarv.

Under en av militieombudsmannen i september 1932 förrättad inspektion
vid ekipagedepartementet vid Karlskrona örlogsvarv anmärktes följande
vid granskning av straffjournalen och förhållningsböcker.

I ett avsevärt antal fall hade tilldelats tillrättavisning bestående av
permissionsförbud i visst angivet antal dagar. Då i dessa fall var fråga
om manskap, som icke gjorde tjänst ombord å fartyg, och tillrättavisningarna
således icke torde kunna avse sådan vägran av landpermission,
varom stadgas i 210 § b) strafflagen för krigsmakten, samt »permissionsförbud»
eljest icke utgör tillåten form av tillrättavisning jämlikt strafflagen
för krigsmakten, syntes ifrågavarande tillrättavisningsbeslut vara
oriktiga eller ock missvisande formulerade.

Sedan militieombudsmannen anmodat varvschefen att inkomma med vederbörandes
yttrande i ärendet, överlämnade varvschefen med resolution
den 20 oktober 1932 yttrande av chefen för ekipagedepartementet kommendörkaptenen
av 1. graden I. A. Cassel, vilken anlörde följande.

Enligt militär bestraffningsförordning § 39 bade tillrättavisningar meddelats
sjöreservens manskap av underekipagemästaren i egenskap av befälhavare
för mot kompani svarande avdelning.

Såsom militieombudsmannen anmärkt hade därvid i ett flertal fall tillrättavisningen
rubricerats såsom »permissionsförbud». Omväxlande därmed
hade antecknats »kasernförhud». Båda förbuden hade avsett samma
sak, nämligen förbud att lämna varvets område. Enligt vad Cassel inhämtat
hade den nu sjökommenderade ordinarie underekipagemästaren
liksom hans företrädare ansett 210 § d) strafflagen för krigsmakten tilllämplig
på sjöreservens manskap. Den nu tillförordnade underekipagemästaren
ansåge, att 210 § b) kunde tillämpas.

För egen del ville Cassel framhålla, att det ur disciplinär synpunkt vöre
synnerligen önskvärt att få konsekvent tillämpa 210 § b) å sjöreservens
manskap, oberoende av vars och ens tillfälliga tjänstgöringsförhållanden.
210 § b) avsåge förhållanden ombord å fartyg, 210 § d) förhållanden i land.
Sjöreserven tjänstgjorde både ombord och i land, varför tydligen olika uppfattning
kommit att råda huruvida b) eller d) skulle användas. De flesta
befälhavare hade ansett d) tillämplig, d. v. s. femton dagars maximitid i
stället för trettio enligt h). Härigenom hade de med hänsyn till sjöreservens
vaktindelning haft mindre möjligheter än andra befälhavare i land.
att med tillrättavisning vinna rättelse för begångna förseelser. Underekipagemästarens
yttrande vore i detta avseende belysande. Då sjöreservens
manskap visst icke vore något särskilt utvalt dylikt, måste ett sådant
sakernas tillstånd verka mycket ofördelaktigt samt öka de även eljest
avsevärda svårigheterna att upprätthålla god disciplin.

På grund av det anförda hade Cassel i särskild skrivelse hemställt örn
åtgärder i syfte att sjöreservens manskap skulle kunna tillrättavisas jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten på samma sätt som sjökommenderat
manskap.

Beträffande förandet av anteckningsbok och förhållningsböcker hade
Cassel meddelat underekipagemästaren, att tillrättavisningsbeslut skulle
antecknas och införas enligt strafflagens formulering.

I ett vid kommendörkaptenen Gassels skrivelse fogat yttrande anförde
tillförordnade underekipagemästaren, kaptenen S. H. G. Kahl följande.

I militieombudsmaunens skrivelse omnämnda tillrättavisningar hade till
delats sjöreservens manskap. Detta åtnjöte sjötillägg och sjöportion samt
tjänstgjorde tidvis ombord å ekipagedepartementets fartyg och båtar samt
å i beredskap liggande fartyg å varvet. Vid sin tjänstgöring å varvet
vore personalen liksom sjökommenderad dylik indelad i två vakter, och den
erhölle sin ledighet efter samma grunder som personal ombord. Den enda

.skillnaden mellan sjökominenderat manskap och sjöreservens vore att för
detta senare viloplatsen utgjordes av logement i land oell att skaffnin
garna oftast intoges i kasern i land.

Under sådana förhållanden och med särskilt avseende fäst därvid, att
i fråga örn permission sjöreservens manskap behandlades på samma sätt
som manskapet ombord å inmönsUade fartyg, hade Kahl ansett straff
lagen för krigsmakten 210 § b) tillämplig. Härvid hade han använt förkortningen
»permissionsförbud» för den form av tillrättavisning, som enligt
strafflagens formulering rätteligen bort kallas »vägran av landpermission».
I tillämpningen hade denna form av tillrättavisning genomförts
såsom förbud att lämna området innanför varvsmurarna.

Örn på sjöreservens manskap 210 § d) skulle tillämpas, komme hälften
av straffet att bortfalla på grund av vaktindelningen. Maximisatsen för
sjöreservens manskap skulle i verkligheten bliva sju eller åtta dagar,
jämfört med 15 dagar för stationens manskap. Kahl hade icke ansett detta
vara lagens mening utan tagit tjänsten ombord för sjöreservens manskap
såsom den avgörande faktorn.

I skrivelse den 8 november 1932 till varvschefen anförde militieombudsmannen
härefter följande.

De tillrättavisningar, varom nu vore fråga, hade enligt lämnad upplysning
tilldelats efter reglerna i 210 § b) strafflagen för krigsmakten. Det
vore vidare utrett att det manskap — tillhörande sjöreserven — som fått
sig tillrättavisningarna tilldelade, vore förlagt i logement i land och oftast
intoge skaffningarna i kasern i land. Manskapets tjänstgöring fullgjordes
tidvis i land och tidvis å ekipagedepartementets fartyg och båtar
samt å fartyg, liggande i beredskap å varvet. Tillrättavisningarna hade
inneburit förbud att under angiven tid lämna varvets område.

Med hänsyn till vad sålunda upplysts rörande det ifrågavarande manskapets
förläggnings- och övriga förhållanden vore det enligt militieom
budsmannens mening tydligt, att tillrättavisning rätteligen icke kunnat
tilldelas manskapet jämlikt punkt b) i 210 §, varemot punkt d) i paragrafen
varit tillämplig.

Vad anginge kaptenen Kahls yttrande att, därest punkt d) tillämpades,
»hälften av straffet komme att bortfalla på grund av vaktindelningen»,
torde böra framhållas, att ett fullt effektivt kasern- eller kompaniförbud
varannan dag under exempelvis fjorton dagar och vakttjänstgöring, förenad
med dylikt förbud, under de övriga av samma fjorton dagar, allt för
en person tillhörande sjöreserven, förvisso torde bliva betydligt mera känn
bart än ett kasern- eller kompaniförbud vid örlogsstationen utom varvet
under sju dagar och snarare i kännbarhet närmade sig ett dylikt förbud
vid stationen utom varvet i fjorton dagar.

Då militieombudsmannen ansåge sig kunna förutsätta, att kaptenen Kahl
för framtiden komme att vid tillrättavisningsrättens liandhavande förfara

på sätt militieombudsmannen enligt det anförda ansett riktigt, funné militieoinbudsmannen
sig kunna, jämlikt 5 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktionen, låta bero vid vad i ärendet förekommit.

Militieombudsmannen anhölle, att varvschefen måtte giva vederbörande
befattningshavare å ekipagedepartementet del av militieombudsmannens
skrivelse.

3. Fråga om det högre befälet vid ett regemente begått tjänstefel
genom att föranstalta om förhör med en värnpliktig därom, huruvida
han deltagit i Lundedemonstrationen den 14 maj 1931,

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde Konrad Östberg i
Väja följande. Östberg ville fästa militieombudsmannens uppmärksamhet
vid en sak, som omnämndes i tidningarna Nya Norrland i Sollefteå och
Socialdemokraten i Stockholm för den 26 januari 1932. I dessa tidningar
redogjordes för huru överstelöjtnanten Fahlström vid Västernorrlands
regemente inkallat en värnpliktig till förhör angående delaktighet i den
s. k. Lundeaffären. Med anledning av denna märkliga åtgärd hemställde
Östberg, att militieombudsmannen måtte företaga undersökning huruvida
sådant tillvägagångssätt hade stöd i lag och förordning. Östberg ville
till militieombudsmannens kännedom meddela, att Östberg samtalat med
den värnpliktige, som de båda tidningarna i sina artiklar avsåge, och att
denne till alla delar bestyrkt uppgifternas riktighet. Vidare hade den
värnpliktige framhållit att vid förhöret, som hållits å expeditionen vid
regementet, protokoll förts av annan militärperson.

Vid skriften hade fogats tidningsurklipp dels ur tidningen Socialdemokraten
för den 26 januari 1932 med rubriken »Befälet i Sollefteå håller
''privata’ regementsförhör. Dumdrygt tilltag av överstelöjtnant. Rekryt
hotad med krigsrätt», dels ur tidningen Nya Norrland för samma dag med
rubrikerna »Överstelöjtnant Fahlström gör även polistjänst. Pressande
förhör med en Ådalsyngling rörande Adalsaffären. Beskylldes för att ha
deltagit i täten av tåget till Lunde.»

Under hänvisning till Östbergs skrift och de två tidningsartiklarna anmodade
militieombudsmannen chefen för Västernorrlands regemente att,
efter överstelöjtnanten C. A. H. Fahlströms hörande, inkomma med de
upplysningar, som av omständigheterna föranleddes. Därest vid det uppgivna
förhöret med en värnpliktig förts protokoll, skulle avskrift därav
tillställas militieombudsmannen.

Med skrivelse den 30 januari 1932 översände regementschefen översten
T. R. Evers yttrande i ärendet av överstelöjtnanten C. A. H. Fahlström
samt anförde för egen del följande. Någon gång i slutet av oktober
1931 hade till regementskvartermästaren anmälts, att en värnpliktig på
4 — Militieombudsmannens embetsberättelse.

yrkeskompaniet inför sina kamrater å kompaniet skrutit med, att han vid
demonstrationen i Lunde gått i andra eller tredje roteparet från täten
och att demonstranternas avsikt varit »att klämma åt militären». Då
översten erhållit kännedom härom, hade översten genom regementskvartermästaren
låtit anmoda bataljonschefen överstelöjtnanten Fahlström att
undersöka, huruvida den värnpliktige fällt ifrågavarande yttranden. Efter
någon dag hade regementskvartermästaren meddelat, att den värnpliktige
inför bataljonschefen uppgivit sig icke hava fällt nämnda uttryck. Något
förhör hade varken av översten anbefallts eller hållits, och intet protokoll
hade förts.

Överstelöjtnanten Fahlströms yttrande var i huvudsak av följande lydelse.
En dag hösten 1931 hade överstelöjtnanten erhållit muntligt meddelande,
att en å överstelöjtnantens bataljon tjänstgörande värnpliktig, vilkens
namn överstelöjtnanten ej erinrade sig, skrutit över att han gått i täten
av demonstrationståget vid Lunde och deltagit i därvarande händelser.
På grund därav hade överstelöjtnanten skickat bud med en skrivare till
det kompani, som den värnpliktige tillhörde, att han skulle inställa sig
hos överstelöjtnanten på hans expedition. Vid den värnpliktiges ankomst
hade överstelöjtnanten — för säkerhets skull i ett vittnes närvaro — tillfrågat
honom huru det förhölle sig med de handlingar och yttranden, som
påståtts om honom. Den värnpliktige hade förnekat riktigheten av uppgifterna
och sedan fått gå. Enda sanningskärnan i tidningarnas artiklar
ävensom i Östbergs skrivelse vore alltså, att Fahlström på angivet sätt
tillfrågat den värnpliktige för att utröna sanningshalten av de yttranden,
som påbördats honom. Intet förhör hade ägt rum, intet protokoll hade
förts, ej heller hade någon annan anteckning av något slag verkställts.
Några åtgärder efteråt hade ej heller vidtagits utom att Fahlström muntligen
meddelat den officer, som lämnat honom uppgiften om den värnpliktige,
att denne förnekat allt, och att enligt överstelöjtnantens egen
åsikt det hela torde vara betydelselöst prat.

Med skrivelse den 9 februari 1931 översände härefter Östberg en till
militieombudsmannen ställd skrift från den ifrågavarande värnpliktige,
nr 469 68/1929 Alvar Söderlund. I sin skrift anförde Söderlund i huvudsak
följande. En dag i slutet av oktober 1931 hade Söderlund erhållit
order att inställa sig till förhör inför överstelöjtnanten Fahlström. Å
överstelöjtnantens expedition hade Söderlund mottagits av en fanjunkare,
vilken antecknat Söderlunds namn, nummer och kompani. Därefter hade
Söderlund fått inställa sig till förhör inför överstelöjtnanten. Förhöret
hade varat en stund och hade gällt, att Söderlund under demonstrationen
till Lunde den 14 maj 1931 deltagit däri och till och med gått i det tredje
roteparet från täten räknat. Under den tid förhöret pågått hade anteckningar
förts av fanjunkaren rörande vad Söderlund hade att andraga,
vilket antecknats mycket noggrant. Söderlund ansåge, att han genom
detta förhör blivit på visst sätt förolämpad, då han icke varit i militär -

tjänst under den tid händelserna i Lunde utspelats och icke varit tillstädes
vid demonstrationstågets ankomst till Lunde. Av värnpliktiga,
som hade sin tjänstgöring på expeditionen, hade Söderlund blivit upplyst
örn att de läst protokollet över förhöret. Söderlund hade aldrig vid något
tillfälle vid regementet inför sina kamrater skrutit över att han deltagit
i demonstrationen.

Sedermera inkom till militiombudsmannen från förre fanjunkaren vid
Västernorrlands regemente, löjtnanten i armén H. Ljung följande redogörelse
för vad som förekommit vid det ifrågavarande förhöret.

»Undertecknad, som var närvarande vid det tillfälle, då en värnpliktig
vid I. bat. I. 21, som enligt uppgift skulle ha sagt att han vid demonstrationen
i Lunde gått i demonstrationstågets tät, var inkallad till bataljonschefen,
överstelöjtnant Fahlström, får, örn vad därvid förekom, meddela
följande.

I bataljonschefens tjänsterum befunno sig endast bataljonschefen, ovan
angivna värnpliktige och undertecknad.

Bataljonschefen tillfrågade den värnpliktige örn det vore så, att han varit
med i nämnda demonstrationståg eller deltagit i de handlingar som i samband
med detta försiggått i Lunde. Detta bestred den värnpliktige, som
därefter fick avlägsna sig.

Något förhör ägde icke rum, och något förhörsvittne jämlikt § 202, andra
stycket, strafflagen för krigsmakten var ej heller närvarande.

Jag hade framför mig på det bord, vid vilket jag satt, papper och i handen
en penna, men några anteckningar örn vad som passerade eller hade
samband med denna sak gjordes icke av mig.»

Ärendet avslutades av militieombudsmannen genom resolution den 21
mars 1932. I resolutionen yttrade militieombudsmannen följande.

I ärendet vore följande upplyst. I slutet av oktober eller början av november
1931 hade chefen för Västernorrlands regemente översten Evers mottagit
anmälan därom, att en värnpliktig vid regementet skulle inför kamrater
uppgivit sig hava vid den bekanta demonstrationen i Lunde den 14 maj
1931 gått i demonstrationstågets främsta del. Regementschefen hade låtit
anmoda bataljonschefen överstelöjtnanten Fahlström att undersöka huruvida
den värnpliktige fällt yttrandena ifråga. Överstelöjtnanten Fahlström
hade låtit tillkalla den värnpliktige och i närvaro av en underofficer till
den värnpliktige framställt frågor till fullgörande av regementschefens
anmodan. Vid denna tjänsteförrättning, vilken tydligen icke haft karaktär
av förhör i disciplinmål, hade intet framkommit till bestyrkande av att
den värnpliktige närvarit vid demonstrationen. Grundad anledning till
antagande, att frågorna till den värnpliktige framställts på olämpligt sätt,
hade i ärendet icke förekommit.

Avsikten med frågornas framställande syntes hava varit antingen att
åstadkomma ett bidrag till utredningen i det s. k. Ådalsmålet, vilket vid
denna tidpunkt var under handläggning vid regementets krigsrätt, eller
ock att förebringa utredning huruvida den värnpliktige företagit hand -

lingar, som enligt regementschefens bedömande innefattat brott. Därest
avsikten varit den först antagna, kunde regementschefens förfarande att
låta undersöka, huruvida den värnpliktiges uttalanden kunde vara av
betydelse för en objektiv utredning i mål mot en befattningshavare vid
regementet, icke anses anmärkningsvärt. För den händelse regementschefens
avsikt varit den såsom andra alternativ antagna, torde — ehuru
de handlingar, som enligt det uppkomna ryktet företagits, skulle hava
ägt rum vid en tidpunkt då den värnpliktige icke var i tjänstgöring vid
krigsmakten — det icke kunna läggas regementschefen såsom tjänstefel
till last att han, med sin uppfattning örn förhållandena, velat bringa det
uppkomna ryktet, därest det befunnits grundat, till vederbörande myndighets
kännedom och i sådant syfte låtit inhämta upplysningar av den
värnpliktige. Huruvida skriftliga anteckningar förts över framställda
frågor och svar eller icke, syntes militieombudsrnannen sakna betydelse i
ärendet.

På grund av vad sålunda anförts funne militieombudsrnannen ej skäl
att i ärendet vidtaga vidare åtgärd.

Örn detta beslut underrättades klaganden och chefen för Västernorrlands
regemente.

4. Fråga om sättet för expediering av meddelanden och handlingar
från regementsexpedition till civila befattningshavare vid regements krigsrätten.

Den 16 juni 1932 hölls vid Norrlands dragonregemente av vederbörande
dagmajor förhör med volontärerna nr 16/2 Gustavsson och nr 41/2 Ekgren
angående rymningsbrott. Genom resolution samma dag beslöt regementschefen,
att målet skulle hänskjutas till krigsdomstol. I beslutet antecknades
att de tilltalade vore häktade.

För handläggning av målet sammanträdde krigsrätten den 28 juni 1932,
och dömdes Gustavsson och Ekgren genom utslag samma dag för rymning i
samråd att undergå fängelse envar i en månad. Med hänsyn till omständigheterna
i målet prövade krigsrätten skäligt förordna, att av det envar
sålunda ålagda fängelsestraffet fyra dagar skulle anses verkställda genom
de dömdas hållande i häkte.

Vad sålunda förekommit uppmärksammades vid tjenstförrättande
militieombudsmannens inspektion av regementet den 9 augusti 1932, och
antecknades i militieombudsmannens protokoll att det ville synas som
örn rannsakning med de häktade skett senare än som vederbort.

Under den utredning, som sedermera i ärendet åvägabragtes, förekom
huvudsakligen följande. Vice auditören R. C. Öhman, vilken tjänstgjort
såsom krigsdomare i krigsrätten den 28 juni, meddelade i infordrat ytt -

rande, att enligt krigsdomarens diarium handlingarna i ärendet angående
Gustavsson oell Ekgren till krigsdomaren inkommit från regementsexpeditionen
den 22 juni 1932; och syntes det Öhman som örn rannsakningen
med de häktade sålunda hållits inom föreskriven tid. —- Regementschefen
anförde i avgivet yttrande: Gustavsson och Ekgren hade till regementet
införpassats den 15 juni sent på aftonen och då insatts i förvarsarrest.
Förhör hade hållits den 16 juni, och hade regementschefen samma dag,
sannolikt kl. 3 e. m. — då dagmajoren plägade hava sin andra föredragning
för dagen — fattat beslut örn målets hänskjutande till krigsrätt. Den
17 juni hade handlingarna i målet från regementet översänts till krigsrättens
civila ledamöter. Med hänsyn till den vid regementsexpeditionen
förefintliga arbetskraft och den mångfald ärenden, som dagligen handlades,
ansåge regementschefen att ärendet icke kunnat expedieras tidigare
från regementet.

I särskilda skrivelser till regementschefen och krigsdomaren vid regementets
krigsrätt P. A. Svanström anhöll militieombudsmannen därefter,
att envar av dem måtte i samarbete med den andre företaga utredning till
förklarande av de till synes oförenliga uppgifterna, å ena sidan att handlingarna
angående Gustavsson oell Ekgren den 17 juni 1932 från regementet
översänts till krigsrättens civila ledamöter, å andra sidan att enligt
krigsdomarens diarium handlingarna till honom inkommit från regementet
först den 22 samma juni.

I anledning härav anförde krigsdomaren Svanström i en skrivelse följande.
Riktigheten av regementschefens uppgift att handlingarna från
regementet avsänts den 17 juni hade Svanström icke någon anledning att
ifrågasätta. Icke desto mindre nödgades han vidhålla tidigare lämnade
uppgift att handlingarna till honom inkommit den 22 juni. Svanström
kunde icke finna annan förklaring till dröjsmålet än att handlingarna av
vederbörande ordonnans icke till Svanström överlämnats samma dag de,
enligt diariet vid regementsexpeditionen, blivit översända till krigsrättens
civila ledamöter, eller att de översänts med posten, vilket understundom
inträffat. Vid postkontoret i Umeå vore Västerbottens regementes samt
rådhusrättens och magistratens postfack belägna bredvid varandra. Från
dessa fack avhämtades posten genom regementets, respektive magistratens
försorg. Brev till Svanström såsom krigsdomare hade å postkontoret ofta
inlagts i magistratens fack. Det hade emellertid ej sällan inträffat, att
brev till Svanström eller magistraten eller rådhusrätten felsorterats och
inlagts i regementets fack. Örn detta antagande vore riktigt, hade ifrågavarande
försändelse burits till regementet, vilket sannolikt ägt rum lördagen
den 18 juni på eftermiddagen, då regementets expedition troligen
varit stängd. Från regementet hade försändelsen antagligen återsänts
med posten måndagen den 20 eller måhända tisdagen den 21 juni och påföljande
dag, den 22 juni, av rådhusvaktmästaren avhämtats i magistratens

postfack. Dylika felsorteringar kade icke sällan förekommit, och Svanström
hade också fäst postkontorets uppmärksamhet därå.

Regementschefen anförde i anledning av militieombudsmannens förenämnda
anhållan i avgivet yttrande följande. Enligt avgångsregister för
regementsexpeditionen avd. I hade »förhörsprotokoll rörande volontärerna
16/2 och 41/2» avgått till »krigsrättens civila ledamöter» den 17 juni,
vilket i registrets kolumn 13 funnes bestyrkt med signaturen AM, utmärkande
att expeditionsunderofficeren styckjunkaren A. Moberg ombesörjt
avsändandet. Att protokollen även i verkligheten blivit avsända nämnda
dag, funne regementschefen icke anledning att betvivla, ehuru Moberg,
därom åtspord, förklarat sig så långt efteråt icke därom äga särskilt minne.
Moberg hade vidare inför regementschefen förklarat sin övertygelse
vara att ifrågavarande handlingar blivit från regementet avsända med
ordonnans, emedan detta sätt nästan undantagslöst brukade användas vid
försändandet av t jäns teskrivelser inom Umeå stad rörande disciplin- och
krigsrättsmål. Den för dagen ifråga tjänstgörande ordonnansen hade varit
ett värnpliktigt skrivbiträde, vilken städse fullgjort sin tjänst på ett samvetsgrant
sätt. Han har icke kunnat höras i ärendet, emedan han slutat
sin tjänstgöring vid regementet den 17 september 1932, eller samma dag
som militieombudsmannens senaste skrivelse i ärendet blivit diarieförd vid
regementet. Det torde för övrigt knappast vara att förmoda, att skrivbiträdet
kunnat lämna någon upplysning till frågans säkra bedömande,
enär en ordonnans i regel icke ägde kännedom örn vad honom anförtrodda
kuvert innehölle, och dylika budskickningar i tjänsten förekomme synnerligen
ofta. Någon anledning att förmoda, att ordonnansen just ifrågavarande
dag skulle gjort sig skyldig till försummelse eller misstag, syntes
emellertid icke föreligga. — Att en tidsskillnad av fyra dagar mellan handlingarnas
avsändande från regementsexpeditionen och deras mottagande
av krigsdomaren Svanström kunnat uppstå på sätt Svanström gjort gällande.
ville regementschefen icke förneka.

II.

Den 27 maj 1929 rannsakades inför regementets krigsrätt volontärerna
nr 31/1 Möller och nr 32/1 Johansson för rymningsbrott. Förhör hade hållits
inför majoren F. S. Axell den 17 maj, och genom resolution den 18
maj hade dåvarande regementschefen översten R. von der Lancken beslutat
målets hänskjutande till krigsrätt, varvid antecknats att de tilltalade
vore häktade. Genom utslag nämnda den 27- maj dömdes envar av Möller
och Johansson för rymning i samråd till fängelse i två månader. Med
hänsyn till vad i målet förekommit prövade krigsrätten skäligt förordna,
att det envar av dem ådömda straffet skulle anses verkställt till åtta dagar
genom deras hållande i häkte.

Vid omförmälda inspektion av regementet antecknades, att det ville synas
som örn rannsakning med de häktade skett senare än som vederbort.

I infordrat yttrande i ärendet anförde krigsdomaren Svanström, att
enligt det av krigsdomaren förda diariet begäran om rannsakning med
Möller och Johansson inkommit till krigsdomaren den 20 maj 1929.

Regementschefen anförde i infordrat yttrande följande. Då så lång tid
förflutit sedan målet handlagts, kunde dåvarande regementsadjutanten,
löjtnanten N. Frost, icke erinra sig några detaljer rörande detta mål.
Kavalleriinspektören hade inspekterat den 17 maj 1929 med avresa kl. I.22
e. m., varför majoren Axells förhör säkerligen ägt rum först på eftermiddagen
den 17 maj. Regementschefen hade antagligen följt någon övning
den 18 maj på förmiddagen och först kl. 3 e. m. — den tidpunkt då det ålåge
dagmajoren att anmäla sig -— fattat sitt beslut. Nämnda den 18 maj hade
varit lördag, och enligt avgångsregistret hade avskriften avgått den 18
maj, men säkerligen sent på eftermiddagen, då det toge en avsevärd tid att
göra tre avskrifter av protokollet samt motläsa och bestyrka desamma.
Avskrifterna hade sedan antagligen legat i krigsdomarens brevlåda över
söndagen.

lil.

Den 26 juni 1929 sammanträdde regementets krigsrätt för handläggning
av ett mål mot volontären nr 15/5 Blom, som hölls i förvarsarrest, angående
övergivande av post. Vid pårop av målet blev Blom inställd inför rätten.
På åklagarsidan lät sig icke någon avhöra. I anledning därav blev målets
handläggning utsatt till påföljande dag den 27 juni. Vid krigsrättssammanträde
sistnämnda dag blev Blom ånyo inställd inför rätten, varjämte
såsom åklagare tillstädeskom krigsfiskalen A. H. Landgren. Rannsakningen
med Blom slutfördes samma dag, varefter utslag avkunnades och Blom
dömdes till ansvar.

Vad sålunda förekommit uppmärksammades vid omförmälda inspektion.
I infordrat yttrande anförde krigsfiskalen Landgren följande. Fredagar
kl. 3.15 e. m. vore, enligt bruket, tid för sammanträden med regementets
krigsrätt, Varje vecka reserverade Landgren denna tid för krigsrättsuppvaktning
å dragonregementet. Den 26 juni 1929 hade varit onsdag.
Att Landgren borde infinna sig till krigsrätt även å en icke ordinarie
rättegångsdag, erkändes, förutsatt att Landgren bleve underrättad i rätt
tid. Att han blivit kallad till sammanträde ifrågavarande dag, saknade
Landgren vetskap örn och varje minne för, och icke förrän nu hade Landgren
fått kännedom örn tillvaron av det åberopade protokollet och att sammanträde
ägt rum den dagen. Sålunda hade Landgren endast sina anteckningar
att anlita. Varje gång underrättelse örn sammanträde delgåves
Landgren skedde detta för bekvämlighets skull per telefon. Landgren
gjorde då genast anteckning å sin pulpetalmanacka, som han år efter
år förvarade. Alla kallelser till sammanträden under året funnes där
antecknade, men vid den 26 juni funnes intet antecknat. Tydligt syntes
även att icke något blivit ditskrivet och åter borttaget. Därav kunde slu -

tas, att kallelse till sammanträdet uteblivit eller lämnats på felaktigt sätt
eller missuppfattats. Örn Landgren mottagit underrättelse på behörigt
sätt, så hade han av andra göromål varit förhindrad att närvara eller, i
synnerhet som den 26 juni ej varit ordinarie sammanträdesdag, bortglömt
kallelsen, vilket vore lika troligt. Anmärkningsvärt vore att å almanackan
funnes anteckning för den 28 juni 1929, att krigsrätt den dagen skulle hållas,
men enligt vad Landgren inhämtat hade sistnämnda dag icke hållits
någon krigsrätt å regementet.

Med infordrat yttrande i ärendet översände regementschefen ett yttrande
av dåvarande regementsadjutanten löjtnanten Frost, vilken meddelade:
Han kunde icke nu med bestämdhet erinra sig örn och när han kallat
krigsfiskalen Landgx*en till sammanträde den 26 juni 1929. Frost hade alltid
under sina tre år som regementsadjutant kallat per telefon, enär Landgren
själv velat hava det så. Denna kallelse hade alltid ägt rum mellan
kl. 10 f. m. och 12 middagen, i det Frost börjat ringa kl. 10 och hållit på till
dess han träffat Landgren. Sig själv veterligt hade Frost icke någon gång
underlåtit att kalla krigsfiskalen. Möjligen hade Landgrens anteckning
i almanackan örn sammanträde den 28 juni tillkommit på grund av kallelse
till den 26 juni, vilken av misstag antecknats på den 28 juni.

I sitt eget yttrande meddelade regementschefen att utöver löjtnanten
Frosts yttrande intet kunnat vid regementet utredas angående krigsfiskalen
Landgrens kallande till krigsrätt den 26 juni. I

I skrivelse den 24 oktober 1932 till chefen för Norrlands dragonregemente
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ovannämnda tre
ärenden förekommit, följande.

Av vad sålunda återgivits framginge, att ganska allvarliga brister förekommit
i kommunikationen mellan regementet och de vid krigsrätten
tjänstgörande civila befattningshavarna vid översändande av meddelanden
angående krigsrätts hållande och av handlingar, eller — alternativt — att
regementet varit ur stånd att ådagalägga att sådana försändelser behörigen
expedierats. Vilka personer ansvaret ålåge för de försummelser, som
tydligen i de föreliggande fallen förekommit, hade icke kunnat genom utredningen
fastställas. Att i förevarande hänseenden åstadkomma bättre
förhållanden för framtiden, syntes emellertid vara synnerligen angeläget.

Det lämpligaste sättet att expediera meddelanden och handlingar av
ifrågavarande slag syntes vara att försända dem med ordonnans. Telefonmeddelanden
borde i dylika fall — när fråga ej vore örn förberedande förfrågningar
eller överläggningar — uppenbarligen undvikas. I de fall
då ordonnans av någon anledning icke kunde anlitas, torde försändelse
böra ske i rekommenderat brev.

Då ordonnans anlitades, syntes nödvändigt att den försändelse ordonnansen
överlämnade åtföljdes av blankett till kvitto av mottagaren, vilken

blankett — vederbörligen ifylld, jämväl till datum —• av ordonnansen
skulle återställas till regementet. Blanketten borde i varje förekommande
fall kava vid regementet försetts med ett nummer, hänförande sig till ett
motsvarande nummer i avgångsregistret. Genom numret torde försändelsen
kunna identifieras. Mottagarens kvitto å försändelsen syntes böra
bevaras under så lång tid som krävdes av ändamålet med kvittot. — Det
erinrades i detta sammanhang örn bestämmelsen i gällande instruktion för
expeditionstjänsten vid armén, mom. 79, därom, att därest tjänstemeddelande
avsändes med ordonnans eller annorledes direkt till adressaten,
kvitto på mottagandet borde begäras å kvittoblankett, i kvittensbok eller
annorledes.

Med hänsyn till vikten av att åtgärder vidtoges till förekommande av
vidare missförhållanden av det slag, som iakttagits, anhölle militieombudsmannen,
att regementschefen ville avgiva yttrande över vad militieombudsmannen
i det föregående anfört rörande ordnande för framtiden av
ifrågakomna angelägenhet.

I yttrande den 26 oktober 1932 har regementschefen meddelat, att tjänsteförsändelser
berörande krigsrättsmål, respektive kallelse till krigsrätt
komme att för framtiden avsändas från regementet medelst ordonnans eller
rekommenderat brev, varvid, örn det förra sättet användes, försändelsen
komme att åtföljas av kvittensbok i och för införande av mottagarens
kvitto.

5. Övning'' i formationsflygning har anordnats till platsen för en privat
familjefest i ändamål att hylla en officerskamrat.1

I tidningen Svenska Dagbladet för den 16 augusti 1932 uppmärksammade
militieombudsmannen en notis örn chefen för flygskolkåren majoren
J. Å. Lundströms bröllop å Vegeholm i Skåne, i vilken notis förekom bland
annat följande:

»Under hela kvällen brusade hurraropen upp mot det illuminerade slottet
och festsalarna, där århundradens stolta tradition gav ramen kring de praktfulla
festligheterna. Alltsedan den närmaste timmen före vigseln och långt
fram på kvällen svävade en stor flygeskader från Ljungbyhed kring borgen
och kastade ner blommor och telegram i överväldigande massor. Denna
brusande hyllning i modernast tänkbara form gav en säregen återklang i
flen medeltida borgens murar.»

Med översändande av denna tidningsnotis anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 18 augusti 1932 chefen för flygskolkåren att avgiva 1

1 l)a detta ärende tilldragit sig en viss uppmärksamhet i dagspressen, men innehållet i
den skrivelse, varmed militieombudsmannen avslutade ärendet, i allmänhet ytterst knapphändigt
refererats, har det ansetts lämpligt att här intaga en redogörelse för vad i ärendet
förekommit.

yttrande i anledning av den i notisen förekommande uppgiften om närvaro
vid det omskrivna tillfället av en flygeskader från Ljungbyhed. Därest
uppgiften vore riktig, anhölles om redogörelse för sammanhanget mellan
flygarnas tjänstgöring och deras närvaro vid ifrågavarande tillfälle.

I yttrande den 19 augusti 1932 anförde kårbefälhavaren kaptenen N. O.
F. Söderberg följande. Den i skrivelsen åsyftade flygningen hade skett
under ordinarie tjänstetid. Flygningen hade ingått i de övningar i formationsflygning,
som ägde rum vid flygskolkåren omkring tre gånger i
veckan såsom förberedelse till flygvapnets gemensamma övningar i Skåne
i september 1932. Dylika förövningar hade anbefallts i chefens för flygvapnet
skrivelse nr 969/1932. Flygvägen hade förlagts bl. a. till trakten
av Vegeholm under tiden klockan 4.30—4.45 e. m. Nedkastning av blommor,
telegram eller andra föremål hade icke ägt rum.

I skrivelse den 22 augusti 1932 till chefen för flygskolkåren anhöll
militieombudsmannen om en detaljerad, på vederbörande befälhavares
rapport grundad redogörelse för de övningar i informationsflygning, som
med flygplan från kåren utförts under den 15 augusti 1932.

Med anledning härav anförde kårchefen majoren Lundström i skrivelse
den 24 augusti 1932 bland annat följande.

Sedan flygskolkårens personal gjort en framställning att på bröllopsdagen
få hylla kårchefen, hade kårbefälhavaren kaptenen Söderberg beslutat
att förlägga en av de tre under veckan avsedda formationsflygningarna
till eftermiddagen den 15 augusti samt att låta flygdivisionen
passera över Vegeholm.

Divisionschefens rapport över flygningen ifråga vöre av följande lydelse:

»Jag beordrades att leda divisionsflygningen på e. m. den 15 dennes enligt
i instruktionen för flygtjänsten givna bestämmelser samt med order att
passera över Vegeholm mellan kl. 16.3o—16.45.

Jag mottog divisionen kl. 16.oo och gav följande order: ''Flygning i divisionsförband,
varunder Vegeholm kommer att passeras. Föremål för övning:
Svängar och formförändringar’.

Starten ägde rum kl. 16. i o. Under flygningen till Vegeholm övades
svängar. Vegeholm passerades kl. 16.30 i V-formering; efter sväng passerades
ånyo Vegeholm med flygelgrupperna i resp. höger och vänster flankformering,
varefter återflygning till Ljungbyhed ägde rum, där landning
skedde kl. 16.5 5.

Under flygningen nedkastades inga som helst föremål från flygdivisionen
ifråga.

O. R. Carlgren.

Löjtnant.»

Någon ytterligare flygning senare på dagen hade icke ägt rum med
kårens flygplan. Det meddelades, att ett civilt flygplan vid 9-tiden på
aftonen passerat över Vegeholm samt att från detta flygplan nedkastats
en bukett med fyra astrar.

Vid denna skrivelse fanns fogad bland annat avskrift av flygjournalen
vid ifrågavarande tillfälle, av vilken journal framgick, att nio flygplan
startat kl. 4.io e. m. och återkommit kl. 4.5 5 e. m. samt ett flygplan
startat kl. 4.15 e. m. och återkommit kl. 4.4 3 e. m.

Ärendet avslutades med en av militieombudsmannen till kaptenen Söderberg
avlåten skrivelse den 26 augusti 1932, i vilken anfördes följande.

Syftet med militieombudsmannens utredning i detta ärende hade varit
att, därest den i tidningsnotisen förekommande uppgiften örn militära
flygplans närvaro den 15 augusti 1932 vid en familjefest å Vegeholm
under en avsevärd del av dagen vore riktig, vidtaga lämpliga åtgärder i
anledning av det tjänstefel, som i samband därmed kunde hava begåtts.
För den händelse uppgiften befunnes helt eller väsentligen oriktig, hade
det synts militieombudsmannen vara till gagn att dess oriktighet bleve
offentligen konstaterad och verkliga förhållandena klarlagda.

I ärendet vore följande utrett. Sedan flygskolkårens personal gjort
framställning att få hylla en sin kamrat vid festen ifråga, hade kaptenen
Söderberg i egenskap av kårbefälhavare beslutat att förlägga en av vissa
anbefallda formationsflygningar till eftermiddagen den 15 augusti 1932
samt att låta flygdivisionen — omfattande tio flygplan — passera över
Vegeholm. I enlighet härmed hade flygplanen nämnda dag framförts, med
start från Ljungbyhed kl. 4.io (4.15) e. m., under utförande av övningar
mot Vegeholm, som passerats kl. 4.3 0. Efter sväng hade Vegeholm ånyo
passerats, varefter återflygning till Ljungbyhed ägt rum med landning
där kl. 4.55 (4.43) e. m. Under flygningen hade icke från dessa flygplan
nedkastats några föremål. Någon ytterligare flygning senare på dagen
hade ej ägt rum med plan från kåren.

En sammankoppling av militära befattningshavares tjänsteutövning med
en deras hyllning till en kamrat vid privat familjefest syntes militieombudsmannen
olämplig, även då därigenom ej i vidare mån än som i
förevarande fall torde ägt rum uppmärksamheten avleddes från tjänstens
fullgörande. Olämpligheten bleve särskilt framträdande då, såsom i detta
fall skett, en övning enkom anordnades till platsen för festen och tillbaka
till förläggningsorten. Vad i saken blivit utrett vore emellertid ej av
beskaffenhet att föranleda någon beivran från militieombudsmannens sida.

6. Med anledning'' av inträffad olyckshändelse hava ifrågasatts ändrade
bestämmelser i instruktionen för användande av dykväst.

Men anledning av en i tidningen Social-Deinokraten för den 6 augusti
1931 införd artikel under rubrikerna »Lungan sprängd på ung korpral
under övning. Flottans stora manöver börjar olyckligt. Tragik på TTbåten.
22-åringen offrade livet för dålig instruktion!» anhöll tjänstför -

rättande militieombudsmannen i skrivelse den 12 augusti 1931 till chefen
för kustflottan, att denne måtte till militieombudsmannen insända avskrift
av protokollet vid det förhör, som hållits i det åsyftade ärendet, vilket
avsett korpralen vid 5. matroskompaniet nr 457 Perssons död den 5
augusti 1931.

Med anledning av berörda skrivelse överlämnades sedermera till militieombudsmannen
protokollen från den undersökning i ärendet, som förrättats
av särskilda krigsrätten å kustflottan och avslutats den 26 februari 1932.

I skrivelse den 28 april 1932 till marinförvaltningen anförde militieombudsmannen
följande. Utredningen i ärendet visade, att orsaken till
den inträffade olyckan icke kunnat säkert fastställas. Medicinalstyrelsen
hade uttalat, att orsaken till Perssons död varit drunkning och att betingelse
för drunkningsdöd under förhandenvarande omständigheter uppstått
därigenom, att dykvästens munstycke frigjorts från Perssons mun,
men att det icke läte sig med säkerhet avgöra av vilken anledning munstycket
sålunda frigjorts. Anledning till antagande att bristfällig instruktion
från befälets sida varit orsak till olyckan hade i ärendet icke förekommit.
Möjligen hade olyckan vållats av vissa bristfälligheter i dykvästens funktion
eller svårigheter vid densammas handhavande under vatten. Vid
tidpunkten för olyckans inträffande syntes man haft erfarenhet örn dykvästen
uteslutande från utlandet. Även örn vid nämnda tidpunkt kunde
varit försvarligt, att bestämmelser icke meddelats örn särskilda anordningar
för övervakande av varje särskild man under övning med dykvästen
under vatten, syntes i allt fall, efter vad nu inträffat, anledning föreligga
att överväga, huruvida icke sådana bestämmelser om övervakning vid
övning med dykväst under vatten borde meddelas, som vore ägnade att
medföra att i händelse av olyckshändelse omedelbart bistånd kunde bringas
den nödställde. Möjligen vore ock lämpligt bestämma, att övning med
dykväst ej linge äga rum med mindre s. k. pulmotor funnes tillgänglig
vid övningsplatsen.

Militieombudsmannen anhölle, att marinförvaltningen ville avgiva
yttrande i anledning av det sålunda framhållna behovet av bestämmelser.

I yttrande den 9 augusti 1932 anförde marinförvaltningen bland annat
följande. På grund av några uppsatser i United States Naval Medical
Bulletin, som genom ett tillfälligt sammanträffande publicerats strax efter
ovannämnda olyckshändelse och avhandlade olyckstillbud av visserligen
annan art än Perssons, hade marinförvaltningen den 15 mars 1932 utfärdat
ändringar och tillägg till »Beskrivning över andningsapparat M/30
samt föreskrifter för dess användning, skötsel och vård». Det framginge
av dessa ändringar, att de önskemål beträffande ytterligare bestämmelser,
som av militieombudsmannen uttalats, torde vara tillgodosedda, utom vad
anginge påbjudande att pulmotor skulle finnas tillgänglig vid övningsplats
med andningsapparater. Då Perssons dödsfall vore gåtfullt, gåve

detsamma ej ledning till formulerande av några särskilda föreskrifter
från medicinsk synpunkt. Avgörandet örn pulmotor eller annat hjälpmedel
för konstgjord andning skulle tillgripas, borde i varje speciellt fall
ankomma på vederbörande läkare. I vissa fall kunde nämligen pulmotor
på grund av tryckökningen medföra risk och skulle därför användas lika
litet som vid vissa gasförgiftningar. Då — om behövligt — konstgjord
andning omedelbart kunde igångsättas av tillhands varande personal,
kunde, örn så erfordrades, mekanisk hjälpapparat under tiden hämtas från
något av de större stridsfartygen, u-båts-depåfartyg eller, vid övningar å
örlogsstationerna, därifrån. En kategorisk föreskrift i den riktning militieombudsmannen
ifrågasatt kunde föranleda missförstånd.

De ifrågavarande ändringarna avse bland annat följande.

Mom. 35 i beskrivningen, vilket före ändringens vidtagande hade följande
lydelse:

övningar med andningsapparat få endast företagas i vatten av sådan
temperatur, att uppehåll av 1/2 timme i detsamma kan äga rum utan frysningssymptom.
Läkare eller sjukvårdare bör närvara.

har numera erhållit följande ändrade avfattning:

Övningar med andningsapparat få endast företagas i vatten av sådan
temperatur, att uppehåll av timme i detsamma kan äga rum utan frysningssymptom.
Läkare skall närvara. Varje elev, som befinner sig i vatten
med anbringad andningsapparat skall vara under ständig observation av
uteslutande härför avsedd person.

Genom de verkställda ändringarna har syftemålet med militieombudsmannens
framställning blivit uppfyllt.

7. Fråga om försummelse i vården av sjuk värnpliktig.

I skrivelse till militieombudsmannen anförde Patrik Svensson i Hålt,
Spekeröds socken, följande.

Klaganden anhölle att undersökning måtte verkställas angående omständigheterna
vid hans sons, värnpliktige nr 338 29/1931 Per Allan Svenssons
död under tjänstgöring vid Göta artilleriregemente och att, därest
undersökningen visado att fel begåtts, åtal måtte anställas mot den eller
de skyldiga.

Enligt upplysningar, som klaganden inhämtat vid samtal med läkaren
vid regementet doktor C. J. Hiort af Ornäs, sjuksystern vid Kvibergs sjukhus
och underläkaren vid Ekmanska sjukhuset i Göteborg samt eljest
erfarit, hade värnpliktige Svensson onsdagen den 11 maj 1932 insjuknat
med hög feber och inlagts å Kvibergs sjukhus. Tillståndet syntes hava
förvärrats så att han lördagen den 14 maj förlorat medvetandet. Den 16
maj hade han i döende tillstånd överflyttats till Ekmanska sjukhuset, där
han avlidit den 17 maj.

Det syntes som om värnpliktige Svensson icke undersökts mer än en
gång, nämligen den 12 maj, varvid diagnosen ställts på influensa. Det
förefölle ansvarslöst att icke en grundlig undersökning företagits, då tillståndet
så hastigt försämrats. Dödsorsaken hade, såsom framginge av ett
hifogat dödsbevis, varit lunginflammation. En undersökning den 13 eller
den 14 maj hade bort kunna konstatera detta.

Anmärkningsvärt vore, att klaganden icke från Kviberg underrättats
örn sin sons sjukdom. Icke förrän denne intagits å Ekmanska sjukhuset
hade någon därifrån omedelbart telefonerat till Spekeröds telefoncentral.

De omständigheter som sålunda berörts vittnade om nonchalans och ansvarslöshet
från de ansvariga å regementssjukhuset, vilken ansvarslöshet
möjligen varit vållande till värnpliktige Svenssons död.

I ärendet inkom chefen för Göta artilleriregemente efter anmodan med
utredning, därvid bland annat regementsläkaren Hiort af Ornäs avgav yttrande.
Vidare avgåvo på militieombudsmannens anhållan arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse och, efter sjukvårdsstyrelsens föranledande, medicinalstyrelsen
utlåtande i ärendet. Därvid uttalade medicinalstyrelsen —-i anslutning till vad medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd docenten
O. Lindbom i en promemoria anfört — såsom sin mening, att det förhållandet
att lunginflammationen i detta fall icke blivit diagnosticerad berott
på sjukdomens ovanliga förlopp och frånvaron av säkra symptom men
icke på försumlighet från den behandlande läkarens sida. I

I skrivelse den 12 oktober 1932 till chefen för Göta artilleriregemente
anförde militieombudsmannen följande.

I fråga örn förloppet av värnpliktige Svenssons sjukdom finge med ledning
av utredningen följande sammanfattning göras. Svensson insjuknade
den 10 maj 1932 med snuva, huvudvärk, ont i halsen och hosta. Han
inkom till regementets sjukhus på Kviberg den 11 maj på förmiddagen
och hade då en temperatur av 39°. Temperaturen hade på kvällen den 11
maj sjunkit till 37.6°. Den 12 maj på morgonen var temperaturen 39.4°.
Han undersöktes denna morgon för första gången av läkare, regementsläkaren
Hiort af Ornäs. Undersökningen av svalg och lungor gav då negativt
resultat. Temperaturen sjönk den 12 maj på kvällen till 37.6° och
var den 13 maj på morgonen 36.8°. Samma dag den 13 maj på kvällen
hade temperaturen stigit till 39.4°, och var temperaturen den 14 maj på
morgonen 40.4°. På eftermiddagen den 14 maj blev Svensson plötsligt medvetslös
under en halv timme. Han undersöktes kort därefter av Hiort af
Ornäs och var då ånyo fullt klar och redig. Han klagade över lindrigt
ont i bröstet, men undersökningen av lungorna gav negativt resultat. Spår
av äggvita fanns i urinen. Temperaturen var den 14 maj på aftonen 40°.
Den 15 maj var febern på morgonen 38° och på kvällen 38.2°, tillståndet var
tämligen gott med obetydlig hosta och lindriga smärtor i bröstet. Natten
till den 16 maj blev Svensson åter sämre med nya anfall av medvetslös -

bet av längre varaktighet. På morgonen den 16 maj blev ban ånyo medvetslös
med ryckningar i huvudet och armarna samt starka svettningar,
temperatur 40.1°. Han överfördes då till Ekmanska sjukhuset under diagnosen
»meningitf» och avled där den 17 maj. Huvuddödsorsak var, enligt
vad obduktion visade, lunginflammation.

I betraktande av värnpliktige Svenssons tillstånd den 13 maj syntes
knappast kunna ifrågasättas att regementsläkaren Hiort af Ornäs skulle
gjort sig skyldig till tjänstefel genom att icke personligen undersöka
Svensson nämnda dag. Beträffande frågan huruvida Hiort af Ornäs bort
undersöka Svensson den 14 maj på morgonen och den 15 maj ville militieombudsmannen
anföra följande.

Den 14 maj var pingstafton. Enligt regementsorder var »söndagsordning»
anbefalld nämnda dag. Den 15 maj var pingstdagen.

Jämlikt tjänstgöringsreglementet för armén § 138 mom. 1 första stycket
förrättades sjukvisitation vid truppförband i regel dagligen på tid,
som bestämdes av regementschefen enligt vissa grunder. Enligt § 138 mom.
3 fjärde stycket förrättade läkaren dagligen visitation av samtliga på
sjukhus eller sjukavdelning vårdade ävensom av sjuka arrestanter. Undantag
härifrån finge dock göras, örn läkaren prövade anledning till sådan
visitation icke föreligga.

Enligt den för Göta artilleriregemente gällande regementsinstruktionen,
sådan den lydde i maj 1932, var medgivet, att dagbavande läkaren »må
under tiden mellan regementsövningarna å sön- och helgdagar ordna sjukmottagning
genom sjuksköterska och sjukvårdsförrådsunderofficer». Beträffande
visitation av de å sjukavdelningen intagna gällde enligt regementsinstruktionen
vid nämnda tid, att denna visitation »göres i samband
med sjukvisitation».

Genom ändringar i regementsinstruktionen, föranledda av nu förevarande
fall, hade ålagts daghavande läkaren att »dagligen (även sön- och
helgdagar) å bestämd tid förrätta sjukvisitation» samt att »dagligen i
samband med sjukvisitationen förrätta visitation av samtliga å sjukavdelningen
vårdade»; med angivande i regementsinstruktionen att angående
undantag härifrån gällde bestämmelsen i tjänstgöringsreglementet
§138 mom. 3 fjärde stycket.

Regementsläkaren Hiort af Ornäs’ skyldigheter med avseende å undersökning
av patienterna å regementets sjukavdelning reglerades tydligen,
såvitt nu vore fråga, i första hand av tjänstgöringsreglementet § 138
mom. 3. Regementsinstruktionens föreskrifter hade tydligen ej kunnat
bestämma dessa hans skyldigheter snävare än de angivits i tjänstgöringsreglementet.
Dessa förhållanden hade enligt militieombudsmannens mening
bort stå för regementsläkaren Hiort af Ornäs klara. Å andra sidan
hade de återgivna bestämmelserna ur regementsinstruktionen i den äldre
lydelsen icke varit tydliga utan ägnade att för vederbörande läkare undanskymma
deras skyldigheter enligt tjänstgöringsreglementet.

På grund av det anförda och nied hänsyn till värnpliktige Svenssons
höga feber, 40.4°, på morgonen den 14 maj funne militieombudsmannen
Hiort af Ornäs hava bort samma morgon personligen undersöka Svensson.
Vad anginge förhållandena den 15 maj, så enär patientens tillstånd dä
synts väsentligen förbättrat — temperatur omkring 38° —• torde det, såsom
ock sjukvårdsstyrelsen syntes hava funnit, hava varit försvarligt av
Hiort af Ornäs, som den 14 maj på eftermiddagen undersökt Svensson, att
den 15 maj icke personligen undersöka den sjuke.

Enligt vad sakkunniga uttalanden i ärendet gåve vid handen kunde
regementsläkaren Hiort af Ornäs’ uraktlåtenhet att den 14 maj på morgonen
personligen undersöka värnpliktige Svensson icke rimligen antagas
hava inverkat på sjukdomsfallets utgång. Den vård Svensson i övrigt
erhållit vid regementet torde, så vitt utredningen visade, icke kunna bliva
föremål för klander. Vid dessa förhållanden och med hänsyn jämväl till
övriga omständigheter i ärendet ansåge militieombudsmannen sig kunna
låta bero vid vad däri förekommit beträffande vården av Svensson.

Den i det föregående angivna otydligheten i regementsinstruktionen
hade numera genom ändringar undanröjts.

Klaganden hade i ärendet såsom anmärkningsvärt framhållit, att han
icke från regementets sjukhus skulle hava underrättats örn sin sons sjukdom.
Häremot hade regementsläkaren Hiort af Ornäs framhållit, att så
snart värnpliktige Svenssons tillstånd den 16 maj blivit så allvarligt, telefoncentralen
i Spekeröd därom underrättats från regementet; telefoncentralen
skulle i sin tur framföra underrättelsen till klaganden.

Enligt militieombudsmannens mening hade onekligen, sedan värnpliktige
Svenssons feber den 14 maj på morgonen stigit så högt som till 40.4°,
underrättelse örn Svenssons sjukdom omedelbart bort från regementet lämnas
hans anhöriga, men funne militieombudsmannen dock omständigheterna
icke vara sådana, att uraktlåtenheten att före den 16 maj lämna sådant
meddelande borde för befattningshavare vid regementet medföra ansvar
för tjänstefel.

Regementsläkaren Hiort af Ornäs skulle genom regementschefens försorg
erhålla del av militieombudsmannens skrivelse och de i ärendet avgivna
utlåtandena från sakkunniga.

8. Fråga huruvida värnpliktig, som under allmän hemförlovningsperiod
varit intagen i truppförbands sjukhus, sedermera ägde rätt

till hemförlovning. I

I en till militieombudsmannen den 30 augusti 1932 inkommen skrift anförde
värnpliktige vid Jämtlands fältjägarregemente nr 84/2 Sundkvist
följande. Sundkvist hade under den ordinarie hemförlovningsperioden
vårdats å regementets sjukhus för mässling och därför ej åtnjutit någon

hemförlovning. Sedermera hade lian till regementschefen Insänt en ansökan
örn hemförlovning, men ej fått denna ansökan beviljad. Sundkvist
hemställde örn upplysning, huruvida han icke hade rätt till hemförlovning,
samt meddelade att hans fader vore i stort behov av hans hjälp under
skördetiden.

Sedan militieombudsmannen med anledning av Sundkvists skrift infordrat
yttranden från chefen för Jämtlands fältjägarregemente, anförde
denne i skrivelse följande. Det tillkomme enligt § 27 mom. 3 B värnpliktslagen
Konungen att bestämma huruvida under pågående första tjänstgöring
(tjänstgöring i en följd) hemförlovning skulle äga rum viss tid.
Föreskrifter angående nämnda hemförlovning (uppehåll i tjänstgöring)
meddelades jämlikt inskrivningsförordningen § 103, i samband med att
bestämmelser i kommandoväg utfärdades i fråga örn sätt och tider för fullgörandet
av i värnpliktslagen stadgad tjänstgöring. För utbildningsåret
1931—1932 återfunnes nämnda föreskrifter i generalorder nr 354/1931,
»Härens vapenövningstabell 1931-—1932». Under rubriken »Anteckningar»
angåves där det antal dagar, varunder enligt regementschefens bestämmande
uppehåll i tjänstgöring skulle äga rum. Under rubriken »Uppehåll
i tjänstgöring» bestämdes, att »uppehåll i tjänstgöring skall för varje värnpliktig
anordnas med hela det angivna dagantalet i en följd». I samma
stycke bemyndigades dock regementschef att under vissa förhållanden
medgiva uppdelning av uppehåll i tjänstgöring i två perioder. Enligt
dessa bestämmelser vore det således regementschefen, som bestämde tidpunkten
för hemförlovningen (uppehåll i tjänstgöring). Detta uppehåll
skulle i regel åtnjutas i en följd. Avsikten med uppehåll i tjänstgöring
vore, såsom framginge av Kungl. Maj:ts proposition nr 50/1925, att kunna
tillgodose de värnpliktigas behov av ledighet för deltagande i skördearbete
eller för besök i sina hem under de större helgerna utan att tid härför
behövde tagas i anspråk av den utbildningstid, som av försvarsrevisionen
ansetts vara ett minimum för uppnåendet av ett tillfredsställande
utbildningsresultat. Vid beräknandet av in- och utryckningsdagar hopsummerades
därför den ordinarie utbildningstiden och antalet hemförlovningsdagar,
varefter in- och utryckningsdagarna bestämdes. Regementschef
hade vid bestämmandet av tiden för uppehåll i tjänstgöring att taga
hänsyn såväl till truppens behov av skördepermission som till utbildningsförliållandena,
bland annat så, att den såsom ett minimum ansedda utbildningstiden
i möjligaste mån utnyttjades. Uppehållet i tjänstgöring
borde därför förläggas till skördetiden och för samtliga värnpliktiga vid
en utbildningsenhet samtidigt. Årets utbildnings-generalorder, nr 940/
1932, angåve också såsom lämpligt att hemförlovningsperioden förlädes i
samband med första periodens senare del. På grund härav bade regementschefen
bestämt uppehållet i tjänstgöring till tiden den 24 juli—7
augusti. — Därest en värnpliktig vore förhindrad använda sig av det av
regementschefen bestämda uppehållet i tjänstgöring på grund av sjukdom,
•'') — Mililieombudsmannens ämbctsberättclsc.

arreststraff eller annaa anledning, kunde enligt regementschefens förmenande
den knappt tillmätta utbildningstiden icke ytterligare avknappas
för att giva honom ersättning härför. Förhållandet vore beklagligt ur den
värnpliktiges synpunkt. Han komme i en liknande situation som den, vilken
på grund av sjukdom eller liknande anledning icke kunde utrycka
från tjänstgöring på ordinarie utryckningsdag. Sundkvist hade vid tiden
för uppehållet i tjänstgöring varit på grund av sjukdom intagen å regementets
sjukhus. Samma hade förhållandet varit med ytterligare åtta
värnpliktiga, varjämte en varit arresterad. Samtliga ifrågavarande
värnpliktiga hade av regementschefen medgivits uppehåll i tjänstgöring
endast i den utsträckning, att de kunnat inställa sig till tjänstgöring vid
den tidpunkt, som varit bestämd för det gemensamma uppehållets slut.
— Regementschefen ville slutligen framhålla, att föreskrifterna i vapenövningstabellen
hade en sådan avfattning, att de blivit föremål för olika
tolkningar. Man hade sålunda velat göra gällande, att bestämmelsen
»uppehåll i tjänstgöring skall för varje värnpliktig anordnas med hela
det angivna dagantalet i en följd» skulle innebära, att varje värnpliktig
ovillkorligen skulle komma i åtnjutande av hela det angivna dagantalet
för uppehåll i tjänstgöring. Enligt regementschefens uppfattning vore
avsikten med bestämmelsen i fråga icke den nyss anförda utan den, att
uppehållet skulle ordnas med hela dagantalet i en följd. Regementschefen
hade ansett ifrågavarande föreskrifter vara i behov av ett förtydligande,
varför han framhållit önskvärdheten härav i ett den 10 augusti
1932 till arméfördelningschefen avgivet yttrande över bestämmelserna i
§ 27:3 B värnpliktslagen angående hemförlovning. På grund av vad
som anförts hemställde regementschefen att Sundkvists framställning
icke måtte föranleda någon militieombudsmannens åtgärd.

Efter anhållan av militieombudsmannen avgav härefter chefen för ge^
neralstaben utlåtande i ärendet, och anfördes i utlåtandet följande. Jämlikt
innebörden i 1925 års härordningsproposition borde hemförlovning
(uppehåll i tjänstgöring) enligt värnpliktslagen § 27 mom. 3 B icke betraktas
såsom en den värnpliktige tillkommande individuell tjänstledighetsförmån
i vanlig ordning utan såsom ett kollektivt uppehåll i tjänstgöringen
för ett bestämt syftemål, varvid — i motsats till vanlig tjänstledighet —
dagantalet icke inräknades i lagstadgad utbildningstid. Enligt i kommandoväg
utfärdade föreskrifter bestämde regementschefen tidpunkten
för hemförlovningen, varvid, för att utbildningsarbetet icke skulle försvåras,
uppehållet, på sätt chefen för Jämtlands fältjägarregemente anfört,
måste göras samtidigt för samtliga värnpliktiga vid viss utbildningsenhet.
Gällande bestämmelser rörande uppehåll i tjänstgöringen
syntes generalstabschefen fullt klara och icke i behov av något förtydligande.

I skrivelse dea 24 september 1932 till värnpliktige Sundkvist anförde
militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Rörande hemförlovning (uppehåll i tjänstgöring) innehölle gällande
värnpliktslag allenast följande bestämmelse (§ 27 mom. 3 B):

Därest, på sätt Konungen närmare förordnar, hemförlovning skall äga
rum viss tid under pågående första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd),
åge värnpliktig, som sådant åstundar, efter därom hos vederbörande miiitärmyndighet
gjord framställning, kvarstanna i tjänstgöring intill utgången
av den tjänstgöringsperiod, till vilken han inkallats.

I inskrivningsförordningen återfinnas följande bestämmelser i detta
ämne:

§ 103.

In- och utryckningsdagar till fullgörande av i värnpliktslagen stadgad
tjänstgöring fastställas i kommandoväg.

; I samband härmed meddelas föreskrifter angående i § 27 mom. 3 B
värnpliktslagen nämnd hemförlovning (uppehåll i tjänstgöring).

In- och utryckningsdagar inräknas icke i den i § 27 mom. 1 och 2 värnpliktslagen
fastställda tjänstgöringstiden.

§ 113.

6. För värnpliktig, som jämlikt § 27 mom. 3 B och C värnpliktslagen
kvarbliver i tjänstgöring under uppehåll i tjänstgöring eller för utbildning
tili flygare eller för fyllande av vakans i manskapsbeställning, må
den tid, han sålunda kvarblivit i tjänstgöring, icke tillgodoräknas honom
såsom fullgjord värnpliktstjänstgöring.

De närmare föreskrifterna örn uppehåll i tjänstgöring under utbildningsåret
1931—1932 återfunnes i Härens vapenövning stabell 1931—1932,
fastställd genom generalorder den 28 februari 1931, nr 354. I tabellen
funnes under rubriken »Anteckningar» föreskrivet att uppehåll i tjänstgöring
skulle enligt regementschefs (etc.) bestämmande äga rum under
angivet antal dagar (olika för olika tjänstgöringsgrupper).

Därjämte funnes i vapenövningstabellen intagen följande föreskrift:

»Uppehåll i tjänstgöring skall för varje värnpliktig anordnas med hela
det angivna dagantalet i en följd. Regements-(kår-)chef (beträffande infanteriskjutskolans
övningskompani inspektören för infanteriet) må dock
undantagsvis medgiva, att uppehåll i tjänstgöring uppdelas på två perioder,
därest den värnpliktige härom ingiver skriftlig ansökan och däri
förklarar sig villig att beträffande den ena av dessa perioder själv bestrida
med hem- oell återresa förenade kostnader enligt för tjänstledighetsresor
gällande bestämmelser.»

Av utredningen i ärendet framginge, att den hemförlovning (uppehåll i
tjänstgöring), som i värnpliktslagen förutsattes kunna äga rum och som
av Kungl. Maj:t för utbildningsåret 1931—1932 förklarats skola anord -

nas, av chefen för Jämtlands fältjägarregemente för detta regementes
vidkommande utsatts till tiden den 24 juli—den 7 augusti 1932. För varje
värnpliktig, som icke dessförinnan erhållit regementschefens medgivande
till uppehållets förläggande till annan tid eller dess uppdelning på två
perioder, hade därmed uppehållet blivit bestämt till nyssnämnda tid. den
24 juli—den 7 augusti. Vad anginge det fall att en värnpliktig av sjukdom
förhindrades att under uppehållet lämna regementet, torde fallet
böra betraktas så, som örn även den sjuke värnpliktige varit i åtnjutande
av uppehållet i tjänstgöringen. Sådant uppehåll hade faktiskt ägt rum
under den ifrågavarande tiden, och den värnpliktige hade varit berättigad
att, i den mån hans hälsotillstånd tillåtit det, lämna truppförbandet
och vistas i sitt hem. Att icke kunna lämna truppförhandet under tid,
då flertalet övriga värnpliktiga vistas i hemmen, kunde tydligen kännas
hårt för den som därav drabbades, men förhållandet vore ju direkt orsakat
av sjukdomen.

På grund av vad sålunda anförts hade militieomhudsmannen funnit
Sundkvists klagoskrift icke böra föranleda någon vidare åtgärd från mi
litieombudsmannens sida.

9. Angående entledigande eller skiljande från tjänsten av en konstituerad
underofficer av 3. graden i flottan med beställning på stat

såsom korpral. I

I skrivelse den 19 april 1932 till militieomhudsmannen anförde stationsbefälhavaren
vid Karlskrona örlogsstation konteramiralen C. L. de Champs
följande.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna hade till stationsbefälhavaren
inkommit med en skrivelse angående entledigande eller skiljande
från tjänsten av en konstituerad underofficer av 3. graden i flottan med
beställning på stat såsom korpral. Såsom framginge av skrivelsen hade
kårchefen önskat skilja ifrågavarande person, underofficeren av 3. graden
i flottan C. Y. Johansson, från tjänsten i enlighet med bestämmelserna
angående manskap i 29 § av strafflagen för krigsmakten, men hade ansett
sig förhindrad att vidtaga denna åtgärd, enär stationskrigsrätten
genom utslag dömt honom såsom underofficer, ty givetvis borde icke
krigslagens bestämmelser tillämpas på vederbörande såsom vore han både
underofficer och manskap.

Av Johanssons straffregister, varningar och tillrättavisningar framginge,
att han på grund av begångna fel och försummelser i tjänsten icke kunde
anses lämplig för tjänstgöring såsom underofficer, varför han borde entledigas
från nämnda tjänst. Örn entledigande av konstituerad underofficer
av 3. graden stadgades i RM 1/1915, § 167 mom. 4 och 5. Dessa bestäm -

melser, vilka medförde, att den entledigade finge kvarstå i tjänst vid
stammen högst tre månader efter den dag beslut om hans entledigande
fattats, torde emellertid avse allenast sådan konstituerad underofficer av
3. graden vid flottan, som ej uppfyllt fordringarna för erhållande av fullmakt
eller på annat sätt visat sig olämplig. Då något sådant fall icke
nu förelåge (Johansson vore konstituerad i flottan), syntes ifrågavarande
bestämmelser icke vara tillämpliga på Johansson, som alltså måhända
icke på detta sätt skulle kunna skiljas från krigsmakten. Å andra sidan
kunde man ju hysa den uppfattningen, att, när stationsbefälhavaren vore
berättigad att från tjänsten vid stammen helt entlediga en konstituerad
underofficer av 3. graden vid flottan, borde han ha samma befogenhet
beträffande konstituerad underofficer av 3. graden i flottan.

I varje fall torde Johansson kunna av stationsbefälhavaren entledigas
enbart från sin underofficersbefattning dels på grund av konstitutorialets
allmänna natur, dels med stöd av bestämmelserna i RM 1/1915, § 168.
Därest Johansson på sistnämnda sätt entledigades från underofficersbefattningen,
skulle han därefter komma att kvarstå såsom korpral, och
vore då underkastad gällande bestämmelser för manskap. Formellt sett
skulle chefen för underofficers- och sjömanskårerna då möjligen kunna
skilja Johansson från tjänsten jämlikt bestämmelserna om manskap i 29 §
av strafflagen för krigsmakten, men i realiteten skulle denne lika fullt
efter ett dylikt beslut hava underkastats dom såväl i egenskap av underofficer
enligt krigsrättens utslag som i egenskap av manskap enligt kårchefens
beslut. Även denna utväg syntes alltså genom krigsrättens beslut
vara stängd, åtminstone till dess Johansson i egenskap av korpral •—
efter entledigande från underofficerstjänsten — ådroge sig ny bestraffning
av sådan art, att ett skiljande från tjänsten då kunde äga rum.

Det syntes stationsbefälhavaren böra ifrågasättas, huruvida icke krigsrätten
kunnat och eventuellt också bort döma Johansson såsom manskap,
i vilket fall saken legat bättre till för hans avskedande. I varje fall
vore bestämmelserna i den nu föreliggande frågan icke så klara som önskvärt
vore, vilket kunde lända antingen krigsmakten eller den enskilde
till skada. Stationsbefälhavaren hade därför velat fästa militieombudsmannens
uppmärksamhet på saken för den åtgärd, som eventuellt kunde
befinnas påkallad av de relaterade omständigheterna. För den vidare
handläggning, som erfordrades i fråga om Johansson, vore det därjämte
av största värde att få del av militieombudsmannens uppfattning av det
föreliggande spörsmålet. Det torde i detta samband böra observeras, att
krigsrätten fiirklarat Johansson strafflös för hans senaste brott på grund
av sinnesbeskaffenheten, ett förhållande, som kunde inverka på frågans
bedömande i detta speciella fall. Vad beträffade frågan örn Johanssons
ersättningsskyldighet, vöre krigsrättens utslag i denna del överklagat av
krigsfiskalen.

Kårchefens skrivelse, antecknad elen 31 mars 1932, var av följande
lydelse.

Inom krigsmakten skildes numera mellan beställning oell tjänstegrad;
med det förstnämnda begreppet förstodes innehavaren av viss lön på stat
under det att det sistnämnda avsåge den militära befälsställningen. En
person kunde innelia en högre tjänstegrad än den enligt avlöningsreglementet
däremot svarande beställningen.

Beträffande en dylik persons avlöningsförhållanden reglerades dessa
helt av innehavande beställning utom i ett par särskilt angivna fall och
torde gällande författningar och föreskrifter härutinnan vara fullt klara.
Däremot rådde oklarhet i vissa fall huruvida en dylik person i andra
hänseenden såsom t. ex. beträffande anställning, disciplinära förhållanden
m. m. skulle hänföras till den beställning eller den tjänstegrad, han innehade.
I det yttrande över förslaget till nytt RM, som kårchefen avgivit
den 31 januari 1928, hade även erinringar framställts angående nämnda
oklarhet och hade föreslagits, att bestämmelserna skulle förtydligas härutinnan.
Så hade emellertid icke skett.

För närvarande förelåge ett fall rörande underofficeren av 3. graden i
flottan, korpralen vid 3. yrkeskompaniet nr 419 Johansson, som kårchefen
på grund av rådande oklarhet i ovan berört hänseende icke ansåge sig
böra avgöra, enär ett beslut i förevarande fall, åsyftande att tillvarataga
tjänstens intressen, måhända kunde föranleda att den enskildes rätt träddes
för när och ett sådant beslut knappast torde kunna överklagas. Med
hänsyn härtill syntes det önskvärt att frågan först utreddes ur juridisk
—administrativ synpunkt. Johansson hade under sin tjänstgöring såsom
redogörare å torpedkryssaren Örnen den 5 juli 1931 blivit ålagd bestraffning
av 8 dagars skärpt arrest för olovligt undanhållande och tjänsteförsummelse.
Enär Johansson genom detta brott fyllt det mått av bestraffningar,
som omförmäldes i 29 § strafflagen för krigsmakten, hade
han anmälts av kompanichefen till skiljande från sin anställning vid
krigsmakten. Då samtidigt anmälan inkommit, att Johansson ånyo avvikit
från fartyget, hade kårchefen resolverat, att kompanichefens förslag
örn skiljande för det dåvarande ej föranledde någon kårchefens åtgärd
(RM I § 38:4). Sedan Johansson den 18 augusti 1931 efter 15 dagars
olovligt undanhållande anmält sig i sjömanskårens kasern hade hail ställts
inför krigsrätt. Jämlikt stationskrigsrättens utslag den 24 februari 1932
hade Johansson förklarats saker jämlikt 50 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten
till rymningsbrott, men enär, enligt ett av bataljonsläkaren Sigurd
Kihlstedt på grund av medicinalstyrelsens förordnande i målet avgivet
utlåtande, Johansson vid tiden för gärningens begående varit i den sinnesbeskaffenhet,
som allmänna strafflagen kap. 5 § 5 avsåge, hade krigsrätten
jämlikt sistnämnda lagrum prövat Johansson icke kunna fällas
till ansvar i målet.

Av detta utslag framginge sålunda att krigsrätten, ehuru Johansson

endast innehade korpralsbeställning vid sjömanskåren, ansett honom i vad
avsåge den begångna förseelsen hänförlig till innehavande tjänstegrad
såsom underofficer av 3. graden i flottan. Därest denna krigsrättens åsikt
vöre riktig, torde Johansson på grund av den senast begångna förseelsen
icke heller kunna skiljas från sin anställning (beställning) vid sjömanskåren.
Däremot kunde möjligen stöd finnas för anmälan enligt § 167: 4
andra stycket i IIM l/l5, som jämlikt RM 1/31 § 169 vore tillämpligt å
Johansson i hans egenskap av konstituerad underofficer av 3. graden.
Under förutsättning emellertid att Johansson i rättshänseende vöre att
anse som konstituerad underofficer av 3. graden, hade han redan efter sin
tjänstgöring som redogörare å torpedkryssaren Örnen i maj 1928 hort hava
anmälts till entledigande jämlikt RM l/l5 § 167:4 på grund av ådagalagt
mindre gott uppförande och olämplighet. Att så icke skett torde
hava berott på att Johansson av de militära stationsmyndigheterna ansetts
tillhöra sjömanskåren, varifrån han dock vid tiden ifråga icke kunnat
skiljas jämlikt strafflagen för krigsmakten § 29. Att han icke uppsagts
jämlikt RM 1/15 § 36 hade berott på att han ansåges tillhöra den kategori
korpraler, som omförmäldes i RM l/l5 § 347 l/2 (RM l/31 § 170:2).
Huruvida det vore juridiskt riktigt att nu skilja Johansson såsom manskap
på grund av förseelser, som begåtts tidigare än det brott, vartill
krigsrätten enligt ovan förklarat Johansson saker såsom underofficer, kunde
ifrågasättas.

Av vad ovan anförts torde framgå, att det i förevarande fall rådde
oklarhet och i viss mån olika uppfattning huruvida anställning och avsked
m. m. skulle regleras med hänsyn till innehavande tjänstegrad såsom
underofficer eller till korpralsbeställningen. I detta sammanhang torde
böra meddelas, att kompanichefen på grund av stationskrigsrättens ifrågavarande
utslag jämlikt RM I § 39: 3 hos förste läkaren gjort framställning
om att Johansson måtte läkarundersökas i och för kassation. Förste
läkaren hade emellertid ansett sig icke kunna föreslå Johansson till kassation
på grund av sjukdom. Såsom framginge av Johanssons kompanirulla
hade han varit så mycket straffad, att det ur tjänstesynpunkt vore
önskvärt, att Johanssons anställning vid flottan snarast upphörde. Då
befordringsutsikterna, särskilt på det kompani Johansson tillhörde, vöre
synnerligen dåliga, syntes det även rättvist mot det kompaniets manskap,
som skött sig väl, att befordringarna ej stoppades genom att i tjänst bibehålla
mindre lämplig personal. Med anledning av vad ovan anförts
finge kårchefen överlämna ärendet till stationsbefälhavarens prövning och
hemställa att till en början utredning av frågan förslagsvis genom advokatfiskalens
försorg måtte verkställas.

Stationskrigsrättens ifrågavarande utslag var av följande lydelse: Uti
målet vore utrett, att tilltalade underofficeren av 3. graden i flottan
3. yrkeskompaniet nr 419 Karl Viktor Johansson den 3 augusti 1931 av -

vikit från sin tjänstgöring å torpedkryssaren Örnen och undanhållit sig
till den 18 i samma månad, då han anmält sig i sjömanskasernen i Karlskrona.
Av utredningen framginge visserligen vidare, att efter Johanssons
avvikande befunnits att i penningmedel, som Johansson i egenskap av
redogörare å torpedkryssaren Örnen omhänderhaft, en brist av 351 kronor
50 öre förefunnits. Det kunde emellertid med hänsyn till förekomna omständigheter
icke anses tillfullo styrkt, att dessa medel förkommit genom
något Johanssons brottsliga förfarande. På grund härav funne krigsrätten
skäligt — med ogillande av åtalet mot Johansson för brottsligt
förfarande i sistnämnda hänseende ävensom åklagarens talan om skyldighet
för Johansson att ersätta kronan ovannämnda belopp, så vitt samma
talan grundade sig på något Johanssons brottsliga förfarande — förklara
Johansson saker jämlikt 50 § 2 mom. strafflagen för krigsmakten till ett
rymningshrott; men enär enligt ett av bataljonsläkaren Sigurd Kihlstedt
på grund av medicinalstyrelsens förordnande i målet avgivet utlåtande
Johansson vid tiden för gärningens begående varit i den sinnesbeskaffenheten,
som strafflagens kap. 5 § 5 avsåge, prövade krigsrätten jämlikt
sistnämnda lagrum lagligt förklara Johansson icke kunna fällas till ansvar
i målet. Kungl. Majit och kronan lämnades obetaget att vid civil
domstol föra talan örn förpliktande för Johansson att ersätta kronan förenämnda
förkomna belopp.

Av Johanssons förhållning sbok inhämtades följande. Johansson är född
den 25 november 1888 och erhöll anställning vid flottan den 1 januari
1907; avgick ur tjänsten den 10 november 1910; blev åter anställd den
12 december 1910, avgick ånyo den 10 december 1916, blev den 20 juli
1918 åter anställd på 2 år från och med den 1 november 1918 och synes
därefter haft oavbruten anställning vid flottan. Johansson blev kompetent
för befordran till underofficer av 3. graden den 2 juli 1919 och förordnades
till underofficer av 3. graden i flottan med konstitutorial den 3 juli
1924. Vid revidering av rullan den 18 september 1928 antecknades:
Kvarstår efter § 347 l/2.

Johansson har bestraffats den 20 september 1914 för olovligt uhdanhållande
med 4 dagars vaktarrest utan tjänstgöring skärpt med mistning
av sängkläder, den 9 februari 1915 för olovligt undanhållande med 4
dagars sträng arrest, den 22 september 1924 för olovligt undanhållande
och fylleri med 3 dagars vaktarrest, den 11 december 1925 för olovligt
undanhållande med 10 dagars vaktarrest, den 7 maj 1928 för olovligt
undanhållande och fylleri med 6 dagars skärpt arrest, den 5 juli 1931
för olovligt undanhållande och tjänsteförsummelse med 8 dagars skärpt
arrest. Johansson har även fått sig tilldelade tillrättavisningar jämlikt
210 § strafflagen för krigsmakten.

Angående konstituering till underofficer av 3. graden vid eller i flottan
gällde enligt RM 1/1915 § 29: l/4 följande:

För att kunna konstitueras till underofficer av 3. graden vid eller i
flottan fordras:

a) att under hela det sist förflutna året hava varit korpral;

b) att vara godkänd i den för yrkesgrenen föreskrivna underofficersutbildningen; c)

att för tjänstbarhet ombord i egen yrkesgren för tjänstgöring i befattning,
avsedd för korpral, senast hava erhållit minst betyget 8 och under
de senaste två åren icke haft lägre betyg än 6; samt

d) att för uppförande under det senaste året icke hava haft lägre betyg
än 8 och under det närmast därförut förflutna året icke hava haft lägre
betyg än 6.

Beträffande erhållande av fullmakt stadgades i RM 1/1915 § 29: l/2 bland
annat följande:

För att kunna erhålla fullmakt såsom underofficer av 3. graden fordras

att hava innehaft konstitutorial på denna befattning under minst tre år
(§ 28:3) samt att under de senaste tre åren för tjänstbarhet och uppförande
icke hava haft lägre betyg än 6.

Enligt RM 1/1915 § 29: 5 gällde i fråga om utnämning till underofficer
av 3. graden med konstitutorial särskilt:

a) att utnämning endast må äga rum, när ledighet uppstår inom det för
stationen i gällande stat bestämda antalet beställningar inom vederbörlig
yrkesgren av underofficerskåren, dock att korpral, som under en tid av
fem år varit kompetent för utnämning till underofficer av 3. graden och
som i övrigt därav gjort sig förtjänt, må, efter vederbörande stationsbefälhavares
beprövande, om utnämning på grund av nyss nämnd ledighet ej
kan komma honom till del, konstitueras till underofficer av 3. graden i
flottan.

Angående entledigande av konstituerad underofficer av 3. graden stadgades
i RM 1/1915 § 167: 4 följande:

Konstituerad underofficer av 3. graden, som inom tre år från den dag,
konstitutorialet dagtecknats, ej uppfyllt fordringarna för erhållande av fullmakt,
skall av vederbörande kårchef anmälas till entledigande, för såvitt
ej orsaken härtill är, att han icke i tid kunnat erhålla kommenderingar,
som omförmälas i § 29: 1/2, i vilket fall med den slutliga prövningen skall
anstå till dess tillfälle att fylla fordringarna enligt nyssnämnda paragraf
blivit honom berett.

Dylik anmälan om entledigande skall jämväl äga rum, om konstituerad
underofficer av 3. graden belinnes för tjänsten olämplig eller genom mindre
gott uppförande förverkat vederbörande kårchefs förtroende.

Anmälan, varom i detta moment förmäles, skall åtföljas av yttrande,
huruvida vederbörande underofficer av 3. graden anses böra, örn han därom
ansöker, vinna anställning såsom underofficer av 3. graden i flottans reserv.

Örn tidpunkten för avskedet stadgades i RM T/1915 § 167: 5:

Underofficer, varom nu är ifråga, äger rätt att kvarstå i tjänst vid
stammen högst tre månader efter den dag beslut örn hans entledigande
fattats.

I KM l/l915 § 28: 3 stadgades följande angående erhållande av fullmakt: Ilar

konstituerad underofficer av 3. graden, som uppfyllt i § 29:1/2 för
erhållande av fullmakt stadgade fordringar, icke givit anledning till tilllämpning
av föreskrifterna i § 167: 4 och hava tre år förflutit från den
dag konstitutorialet dagtecknades, skall han av vederbörande chef för underofficers-
och sjömanskårerna föreslås till erhållande av fullmakt såsom
underofficer av 3. graden enligt vad därom stadgas i bil. 14.

Örn entledigande av konstituerad underofficer av 3. graden stadgas
i § 167: 4.

I RM 1/1915 § 168:1 stadgades örn entledigande m. m. bland annat
följande:

Den som är anställd vid flottan genom förordnande tillsvidare eller genom
förordnande eller kontrakt på viss uppsägningstid, kan av Konungen eller
den myndighet, som utfärdat förordnandet eller kontraktet, i förra fallet
entledigas och i det senare uppsägas när tjänsten sådant fordrar.

Örn entledigande av konstituerad fänrik sägs i § 167:3 och örn entledigande
av konstituerad underofficer av 3. graden i § 167: 4 och 5.

Genom kungl, brev den 21 maj 1926 upphävdes § 167 mom. 4 och 5,
varjämte i andra stycket av § 168: 1 vidtogs den ändringen att orden
»och örn entledigande av konstituerad underofficer av 3. graden i § 167: 4
och 5» utgingo.

Samtidigt föreskrevs emellertid följande i § 3511/2:

Beträffande den, som vid utgången av oktober månad 1926 är underofficer
av 3. graden eller underofficerskorpral, skall gälla vad dittills för
sådan beställningshavare funnits i detta reglemente föreskrivet.

Angående utstrykning ur innehavande tjänstegrad stadgades i RM 1/1915
§ 38:4 följande:

På grund av opålitligt uppförande och en eller flera därav föranledda
bestraffningar eller på grund av ådagalagd oförmåga såsom underbefäl må
flaggkorpral eller korpral (högbåtsman) utstrykas ur innehavande tjänstegrad,
dock ej flaggkorpral, som är berättigad kvarstå i tjänst intill uppnådd
pensionsålder. Den, som sålunda utstrukits ur flaggkorpralsgraden,
bliver korpral och den, som utstrykes ur korpralsgraden, bliver 1. klass
sjöman. Nu nämnd utstrykning verkställes av chefen för underofficersoch
sjömanskårerna vid den station manskapet tillhör.

Förnyad befordran av den, som på ovannämnt sätt blivit utstruken ur
underbefälsgrad, må äga rum enligt för befordran eljest gällande grunder,
dock ej av den, som andra gången blivit utstruken ur samma grad. ^

Angående anställnings upphörande vid sjömanskåren stadgades i RM
1/1915 § 36 följande:

1/2. Anställningen vid sjömanskåren upphör, med undantag för i mom. 2
och 3 här nedan samt i § 159 1/2 nämnd personal senast under det år, den
anställde uppnår 35 års ålder, för så vitt icke anställningstiden utgår efter
det denna ålder uppnåtts, i vilket fall han må kvarstå i tjänst, tills sagda
anställningstid utgått (347 1/2).

Anställningstiden utgår, för från skeppsgossekåren karlskrivet manskap
med utgången av september månad och för övrigt manskap med utgången
av oktober månad det år, ovannämnda åldersgränser uppnåtts.

Angående rätt för personal tillhörande sjömanskåren till fortfarande
anställning vid kåren stadgades i RM 1/1915 § 3471/2 följande:

Den av sjömanskåren, som före den 1 januari 1919 anställts genom kontrakt
eller karlskrivits från skeppsgossekåren och som är underofficerskorpral
eller korpral samt uppfyllt för befordran till underofficerskorpral
eller för konstituering till underofficer av 3. graden stadgade fordringar,
är, efter förloppet av de år, under vilka han jämlikt § 36: 2 i reglemente
för marinen, del I, 1915 års upplaga, är skyldig i tjänsten kvarstå, berättigad
till fortfarande anställning vid kåren.

Angående rätt för korpral vid sjömanskåren till fortfarande anställning
vid kåren stadgas i RM IA/1931 § 170: 2 följande:

Korpral, som före den 1 januari 1919 vunnit anställning vid sjömanskåren
och som uppfyllt fordringarna för konstituering till underofficer av
3. graden eller befordran till flaggkorpral, är berättigad till fortfarande
anställning vid kåren.

I fråga örn det äldre reglementets tillämplighet numera stadgas i RM
I A/1931 § 169:2 följande:

Bestämmelserna i detta reglemente angående underofficer och flaggkorpral
gälla i tillämpliga delar jämväl underofficer av 3. graden; skolande
likväl med särskilt avseende å sådan underofficer tidigare utfärdade
föreskrifter alltjämt tillämpas.

Angående kassation stadgas i RM I A/1931 § 39:3 följande:

Den av sjömans- eller skeppsgossekåren, som av förste läkaren efter
verkställd läkarundersökning finnes på grund av sjukdom eller kroppsskada
oduglig till vidare tjänst, skall av förste läkaren hos vederbörande
stationsbefälhavare skriftligen anmälas till undfående av avsked, och
fattar därefter stationsbefälhavaren beslut i ärendet.

Framställning örn läkarundersökning för dylik kassation göres, där så
erfordras, av kompanichefen hos förste läkaren. I

I skrivelse den 18 juni 1932 till stationsbefälhavaren vid Karlskrona
örlogsstation anförde militieombudsmannen följande.

Genom utslag den 24 februari 1932 hade stationskrigsrätten dels i viss
del ogillat den mot Johansson förda talan, dels ock jämlikt 5 kap. 5 §
allmänna strafflagen förklarat Johansson icke kunna fällas till ansvar
för sitt förfarande att avvika och hålla sig undan från tjänstgöring å
torped kryssaren Örnen. — Efter vad militieombudsmannen inhämtat hade
krigsrättens utslag överklagats av åklagaren och vore målet beroende på
krigshovrättens prövning. I det följande utginge militieombudsmannen,
som icke ägde kännedom örn de närmare omständigheterna i nämnda

rättegångsmål, därifrån att Johansson icke heller av överdomstol dömdes
till ansvar i målet.

Därest sålunda Johansson icke dömdes till ansvar i krigsrättsmålet förelåge
enligt militieombudsmannens maning ej förutsättningar för ett förfarande
jämlikt 29 § strafflagen för krigsmakten i detta sammanhang för
Johanssons avlägsnande från hans tjänst vid krigsmakten, vare sig
Johansson därvid — såsom i och för sig torde vara riktigt — skulle betraktas
såsom underofficer eller han ansåges tillhöra manskapet.

Vad anginge frågan huruvida Johansson med stöd av bestämmelse i
reglementet för marinen kunde skiljas från sin tjänst vid flottan, syntes
militieombudsmannen, såvitt av den översända utredningen kunde bedömas,
så kunna ske jämlikt bestämmelserna i § 167:4 andra stycket i reglementet
del I, 1915 års upplaga. Dessa bestämmelser vore enligt § 3511/2
i samma reglementsdel, sådan paragrafen lydde genom kungl, brev den
21 maj 1926, och §> 169: 2 i reglementet del I A, 1931 års upplaga, tilllämpliga
å Johansson. Visserligen vore naturligt, att stadgandet i § 167: 4
andra stycket örn »konstituerad underofficer av 3. graden» oftast finge
sin tillämpning å underofficer vid flottan, men något undantag för underofficer
av 3. graden i flottan hade i stadgandet icke gjorts och läge, såvitt
militieombudsmannen kunde förstå, icke heller i sakens natur, varemot
behov av stadgandets tillämplighet även å dylik underofficer visat sig
vara förhanden. Antagandet att sådan tillämplighet förelåge vore därför
enligt militieombudsmannens mening riktigt.

Bestämmelserna i reglementet del I, 1915 års upplaga, § 347 l/2, (del I A,
1931 års upplaga, § 170:2) angående rätt för personal, tillhörande sjömanskåren,
till fortsatt anställning vid kåren syntes icke varit tillämpliga
å Johansson efter det han konstituerats såsom underofficer av 3. graden
i flottan.

10. Fråga i visst fall om befordran av sergeant på övergångsstat till
fanjunkare på övergångsstat. I

I en till militieombudsmannen insänd skrift den 12 januari 1932 anförde
fanjunkaren i Kronobergs regemente, sergeanten på övergångsstat
vid regementet J. N. Johansson i huvudsak följande.

Johansson hade den 1 januari 1917 blivit sergeant vid Karlskrona grenadjärregemente
och den 1 januari 1928 tvångsvis överförts till övergångsstat
vid Södra arméfördelningen ävensom den 27 september 1929,
enligt departementschef sskrivelse den 19 i samma månad, d. nr 3850,
transporterats till sergeant på övergångsstat vid Kronobergs regemente,
varjämte han samtidigt befordrats till fanjunkare i regementet. Då såväl
den i turberäkning närmast efter honom varande sergeanten F. O. H.
Warten från och med den 13 oktober 1931 blivit utnämnd och förordnad

till fanjunkare vid regementet och jämväl den därefter i tur varande
sergeanten C. P. E. öster från och med den 9 november 1931 blivit utnämnd
och förordnad till fanjunkare vid regementet, ansåge Johansson
sig, jämlikt 15 § i kungörelsen den 23 oktober 1925 (nr 429) med vissa
bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater, berättigad
till uppflyttning i högre lönegrad från och med den 13 oktober 1931.
Han upprätthölle nämligen sedan den 1 januari 1928 arvodesbefattning
(vapenunderofficer) vid Kronobergs regementes detachement i Karlskrona.

Johansson anhölle örn militieombudsmannens hjälp för uppflyttning i
högre lönegrad för underofficer på övergångsstat eller, eventuellt, sådan
ändring i gällande författningar, till vilken ärendet kunde giva anledning.

I skrivelse den 16 januari 1932 till Johansson anförde militieombudsmannen
följande.

Den av Johansson åberopade 15 § i kungörelsen den 23 oktober 1925
(nr 429) hade följande lydelse:

»Beställningshavare av kompaniofficers eller underofficers tjänstegrad
(tjänsteklass), vilken upprätthåller befattning, som enligt den nya försvarsorganisationen
skall bestridas av pensionerad personal, eller eljest tages i
anspråk för ständig tjänstgöring, må befordras till beställning av kompaniofficers
eller underofficers tjänstegrad (tjänsteklass) inom högre lönegrad
samtidigt med befordran av den i turberäkning närmast efter honom stående
beställningsliavaren å aktiv stat.»

I kungl, brevet den 29 oktober 1926 angående befordran till beställning
inom högre lönegrad å övergångsstat vid armén m. m. (T. L. A sid. 173)
hade, såvitt anginge underofficerare, föreskrivits följande:

Fråga örn befordran jämlikt samma paragraf (15 § i kungörelsen) av beställa
ingsha vare av underofficers tjänstegrad (tjänsteklass) äger regementschef
(likställd chef) pröva och avgöra; skolande därvid i tillämpliga delar
gälla vad som stadgas i fråga örn befordran av motsvarande beställninghavare
å aktiv stat.»

Vidare hade enligt kungl, brevet den 30 maj 1930 angående underofficers
befordran till beställning inom högre lönegrad å övergångsstat m. m.
(T. L. A sid. 68) Kungl. Maj:t funnit gott att, med ändring av förenämnda
brev den 29 oktober 1926, för arméns vidkommande förordna bland annat,
att fråga örn befordran av beställningshavare av underofficers tjänstegrad
(tjänsteklass) jämlikt 15 § i kungörelsen skulle av myndighet, som enligt
nyssnämnda brev haft att vidtaga däri åsyftade åtgärder, i varje särskilt
fall underställas Kungl. Maj:ts prövning.

Under hänvisning till nu återgivna bestämmelser meddelado militieombudsmannen,
att Johansson, därest han ansåge skäl föreligga, hade att i
förevarande angelägenhet ingiva ansökan örn befordran till regementschefen,
varefter Johanssons ansökan torde bliva underställd Kungl. Maj:ts
prövning.

I en av chefen för Södra arméfördelningen, jämte eget yttrande, den
23 mars 1932 överlämnad skrivelse underställde chefen för Kronobergs
regemente Kungl. Maj:ts prövning en av Johansson gjord framställning
örn befordran till fanjunkare på övergångsstat.

Häröver avgåvos utlåtanden av inspektören för infanteriet och av arméförvaltningens
civila departement.

* *

Enligt beslut den 27 maj 1932 medgav Kungl. Majit, att Johansson
finge befordras till fanjunkare på övergångsstat, samt bemyndigade vederbörande
chef att förordna örn dylik befordran, att räknas från och med
den 13 oktober 1931.

11. Fråga huruvida underofficer av 2. graden, som en gäng blivit
förbigången till befordran, därefter kan ifrågakomma till befordran.

Maskinisten av 2. graden C. J. Lexander och maskinisten av 2. graden
på övergångsstat J. F. E. Johnson, båda vid Stockholms örlogsstation, anförde
var för sig hos militieombudsmannen klagomål däröver, att de icke
blivit befordrade till flaggunderofficerare, ehuru de varit i tur därtill.
Båda hade på grund av förseelser, som begåtts år 1924, icke uppsatts på
förslag till befordran, då sådan år 1925 för dem kunnat för första gången
ifrågakomma. Enligt gängse kutym skulle de emellertid fem år därefter
uppsatts på befordringsförslag, men detta hade icke skett. Gjorda
hänvändelser till chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid Stockholms
örlogsstation och till stationsbefälhavaren därstädes hade icke lett
till resultat.

Chefen för underofficers- och sjömanskårerna kommendören D. H. Tiselius,
anförde i avgivna yttranden bl. a. följande. Kårchef en finge ej enbart
taga hänsyn till individens personliga intressen, utan även till andra omständigheter
såsom befordringsmöjligheterna inom kåren, tjänstens bästa
m. m. Kårchefen ansåge att endast i särskilda undantagsfall skulle till
befordran föreslås en underofficer, som en gång haft sitt tillfälle och då
blivit förbigången. Om klagandena bleve befordrade, skulle helt säkert
övriga förbigångna komma att ställa krav på ny prövning. Vägen skulle
stängas för yngre, mer förtjänta krafter, och tjänsten skulle därpå bliva
lidande. Även ur kommenderingssynpunkt skulle med stationens fåtaliga
maskinistpersonal en befordran av äldre förbigångna maskinister bliva
för tjänsten menlig, enär de varken skulle kunna lämpligen kommenderas
å de större och modernare fartygen eller vid innehavande ålder och i
flaggunderofficers ställning å småfartyg.

Stationsbefälhavaren viceamiralen C. F. W. Riben yttrade i ärendena

följande. Enligt reglemente för marinen, del I (1915 års upplaga), § 29
mom. 2 kunde till flaggunderofficerare befordras förtjänta underofficerare
av 2. graden. Huruvida en underofficer av 2. graden vore förtjänt eller
ej, prövades när underofficeren stöde i tur till befordran. Då maskinisterna
Lexander och Johnson år 1925 stått i sådan tur, hade de synbarligen
icke ansetts förtjänta av befordran. Någon föreskrift om att
underofficer, som blivit sålunda förbigången, ånyo skulle komma under
omprövning, hade ej funnits och funnes ej heller i det nya reglementet.
Kårchefernas överenskommelse, att en förseelse, som läge fem år eller
längre tillbaka i tiden, icke skulle inverka menligt på den ifrågasatta
befordringsmöjligheten, torde hava varit avsedd att iakttagas vid det tillfälle,
då underofficer stöde i tur till befordran, men torde ej innebära,
att vederbörande underofficer skulle komma under omprövning till befordran
efter nämnda tidpunkt. Den underofficer, som efter vederbörlig
prövning av befordringskommission och kårchef ej blivit föreslagen till
befordran, kunde, sedan stationsbefälhavaren avgjort befordringsärendet
så, att han ej blivit befordrad, ej räkna med att bliva befordrad i framtiden.
I överensstämmelse med denna uppfattning hade stationsbefälhavaren
resolverat den 4 resp. den 23 december 1931, att maskinisterna
Lexander och Johnsons framställningar till stationsbefälhavaren icke
föranledde någon stations befälhavarens åtgärd.

Ärendena avgjordes av militieombudsmannen genom resolutioner den 6
juni 1932. I vardera resolutionen yttrade militieombudsmannen följande:

Följande bestämmelser ur RM 1, 1915 års upplaga, vore i förevarande
hänseende av intresse.

§ 29 mom. 2: Till flaggunderofficerare befordras förtjänta underofficerare
av 2. graden, vilka innehava en tjänstetid i denna grad av minst två år
och vilka under de senaste fem åren icke hava haft lägre betyg för tjänstbarhet
och uppförande än 6. — morn. 3: Vid utnämning till underofficer
av 3. graden såväl som vid befordran till underofficer av 2. graden och
till flaggunderofficer skall avseende huvudsakligen fästas vid duglighet och
pålitlighet i tjänsten samt väl vitsordat uppförande, och gives bland de av
befordran eller utnämning förtjänta företräde åt den, vilken räknar tidigaste
tjänsteålder (tur) såsom konstituerad underofficer av 3. graden (§ 348 : 2).
— mom. 4: Uppstår vid endera av flottans stationer ledighet inom underofficerskåren,
skall, örn ledigheten uppstått bland flaggunderofficerarna, vakansen
fyllas genom befordran av en underofficer av 2. graden oberoende av
yrkesgren; — ---

Ur RM 1 A, 1931 års upplaga, finge följande bestämmelser anföras.

§ 22 mom. 2: För såväl utnämning till underofficer av 2. graden som
befordran till flaggunderofficer vid flottan fordras, att vederbörande är i
kroppsligt avseende duglig för tjänstgöring ombord (mom. 8) samt under
fredstid dessutom: — —- ■— b) för befordran till flaggunderofficer:

att hava visat framstående duglighet ävensom pålitlighet i tjänsten;

'' att hava väl vitsordat uppförande; samt

att innehava en tjänstetid såsom underofficer av 2. graden av minst 5 år
eller ock en sammanlagd tjänstetid såsom flaggkorpral och underofficer av

2. graden av minst åtta år, varav minst två år såsom underofficer av 2.
graden.

§ 22 mom. 5: Den ordning, vari därav förtjänta skola förekomma såväl
till utnämning till underofficer av 2. graden som till befordran till flaggunderofficer,
bestämmes, med iakttagande av vad i mom. 6 sägs, av deras
tjänsteålder (tur), såvitt icke i särskilt fall företräde anses böra lämnas
någon, som därav gjort sig synnerligen förtjänt. — mom. 6: När vid endera
av örlogsstationerna beställning blir ledig inom underofficerskåren, skall,
örn ledigheten uppstått bland flaggunderofficerarna, beställningen återbesättas
genom befordran av en underofficer av 2. graden (genom att tilldelas en
flaggunderofficer i flottan) oberoende av yrkesgren; — — —

Bestämmelserna i reglementena för marinen — det nu gällande såväl
som det äldre — rörande befordran till flaggunderofficer gåve enligt militieombudsmannens
mening ej stöd för den uppfattningen, att en underofficer
av 2. graden, som en gång blivit till befordran förbigången, därefter icke
kunde befordras. Frågan om hans befordran vid en senare tidpunkt
torde fastmer böra efter reglementena avgöras med hänsyn tagen till hans
duglighet, pålitlighet, uppförande och tur, sådana de framstode vid den
senare tidpunkten. En förseelse, som kunde hava hindrat befordran den
första gången, torde således icke i och för sig få utgöra ovillkorligt hinder
för befordran även framdeles. Det vore emellertid naturligt, att vid
den senare tidpunkten nya omständigheter — såsom med åren minskad
användbarhet eller lämplighet i övrigt — kunde hava tillkommit av beskaffenhet
att utgöra hinder för befordran jämväl vid sistnämnda tidpunkt.

Vid övervägande av de upplysningar stationsmyndigheterna i ärendet
lämnat, så ock utredningen i övrigt, funne militieombudsmannen omständigheterna
i ärendet ej vara sådana, att vidare åtgärd kunde av militieombudsmannen
vidtagas.

Örn besluten underrättades klagandena och stationsbefälhavaren vid
Stockholms örlogsstation, den senare för kännedom och för delgivning
med vederbörande kårchef.

12. Fråga om sättet för handhavande av enskild lägerkassa.

Vid en av militieombudsmannen den 15 september 1931 förrättad inspektion
av Kronobergs regemente antecknades i samband med granskning av
enskilda lägerkassans räkenskaper följande.

För år 1930 hade kassans

utgifter uppgått till ........................................................ kronor 27,820: 74

och inkomster uppgått till............................................ » 23,987: 32

vadan utgifterna överstigit inkomsterna med.................. kronor 3,833:4 2

För år 1931, första halvåret, hade kassans

utgifter uppgått till .......................................................... kronor 16,075: 12

och inkomster uppgått till ............................................ » 10,132: is

vadan utgifterna överstigit inkomsterna med................. kronor 5,942:9 4

Det uppmärksammades, att sålunda under såväl år 1930 som första halvåret
1931 kassans utgifter ganska väsentligt överstigit inkomsterna.

Med anledning av vad som förekommit anmodade militieombudsmannen
regementschefen att inkomma med yttrande för egen del ävensom
från regementsintendenten.

Med skrivelse den 29 oktober 1931 översände dåvarande regementschefen
översten E. F. M. Grafström yttrande den 6 oktober 1931 av regementsintendenten
majoren A. R. Nicolin, som därvid anförde följande.

Bestämmelserna angående användandet och redovisningen av truppförbandens
enskilda lägerkassor återfunnes i T. L. A nr 47/1922. Någon
inskränkning i regementschefens befogenhet att utnyttja kassans tillgångar
framginge icke av dessa bestämmelser, under förutsättning dock att § 2 i
författningen iakttoges, däri det stadgades, att »enskild lägerkassas medel
må användas allenast för beredande av nytta och trevnad för manskapet
vid vederbörande truppförband».

Att det kunde vara önskvärt att alltid hava en viss bankreserv som
säkerhet mot möjligen å rörelse inträffad förlust, vore en sak för sig.
Regementets lägerkassa hade alltjämt vid september månads utgång en
bankbehållning på över 4,000 kronor.

Något stadgande att överskottsmedel från ett år, innestående i bank,
icke finge användas under ett kommande år — alltså någon skyldighet
till viss fondering — återfunnes icke i den åberopade författningen.

Vidare framhölles, att, vad beträffade år 1931, andra halvåret vöre mera
inkomstgivande än det första, enär hela inkomsten från regementsövningarna
folie inom andra halvåret. Det vore sålunda icke förrän vid kalenderårets
slut möjligt att fastslå huruvida utgifterna för året verkligen
överstigit inkomsterna. Huru härmed än bleve fallet, torde regementschefen
vara i sin fulla rätt att, då han funne skälig anledning till viss
utgift för manskapets nytta och trevnad föreligga, också anbefalla densamma,
försåvitt debet och kredit visade goda proportioner.

För egen del meddelade översten Grafström i sin skrivelse den 29 oktober
1931, att han instämde i majoren Nicolins yttrande och icke hade något
att tillägga.

Vid en å militieombudsmansexpeditionen verkställd granskning av enskilda
lägerkassans räkenskaper för åren 1929—1931 uppgjordes över kassans
inkomster, utgifter och behållning för dessa tre år en uppställning,
av vilken följande siffror utgöra en sammanfattning:

6 — Militieombudsmannens ämbclsberätlelse.

82
År	Ingående be-hållning	Uppbörd	Utgi fter	Utgående be-hållning
1929 .................	.............. 8,495: 79	31,348: 3 9	24,293: 5i	15,550: 6 7
1930 .................	................ 15,550: 67	23,987: 32	27,820: 74	11,717: 25
1931.................	................ 11,717:25	22,600: 86	26,358: 30	7,959: 81
	Summa 77,936: 5 7	78,472: 55

Inom militieombudsmansexpeditionen uppgjordes vidare följande promemoria
angående ifrågavarande enskilda lägerkassa:

P. M.

ang. enskilda lägerkassan vid Kronobergs regemente.

1. År 1929 understego utgifterna inkomsterna med 7,054 kronor 88 öre.
År 1930 överstego däremot utgifterna inkomsterna med 3,833 kronor 42 öre,
och under år 1931 uppgingo utgifterna till 3,757 kronor 44 öre mer än inkomsterna.

Enskilda lägerkassans ordinarie inkomstkällor äro följande:

vinst av marketenteriet,

försålt köksavfall,

hyresersättning från bageriet,

vinst av svingården samt

räntemedel.

Under den tid undersökningen omfattat hava dessa inkomster varit tämligen
konstanta utom beträffande svingården.

Svingårdsrörelsen lämnade enligt räkenskapen år 1929 en vinst på 4,747
kronor 27 öre. År 1930 var vinsten 1,020 kronor 24 öre, och för år 1931
redovisas en vinst av 435 kronor 57 öre.

Då under 1931 929 kronor 15 öre inbetalts för slaktdjur, som försålts i
december 1930 utan att beloppet upptagits såsom fordran i 1930 års räkenskaper,
bör vinsten för år 1930 rätteligen ökas med 929 kronor 15 öre till
1,949 kronor 39 öre men däremot bokslutet för 1931 utvisa en brist av 493
kronor 58 öre. — Denna brist utjämnas måhända av försäljningssumman
för 10 svin, som avförts ur kreatursrullan den 24 november 1931, men för
vilka likvid ej influtit före årets slut.

2. Värderingen av kreatursbeståndet per 31 december 1931. Det förefaller
som örn värderingen av svingårdsbesättningen den 31 december 1931,
åtminstone vad ungdjuren beträffar, är för hög. Under oktober—december
1931 tillkommo 158 grisar. Med avdrag från denna siffra av 6 döda djur
och 40 försålda smågrisar, för vilka senare erhöllos 13—18 kronor stycket,
återstodo vid årsslutet 1931 av de under oktober—december födda djuren
112 stycken. De lägst värderade grupperna av djur vid årsslutet 1931 äro:
15 stycken å 45 kronor, 44 stycken å 40 kronor och 44 stycken å 30 kronor,
summa 103 djur. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande värdering
per 31 december 1929 upptog 23 smågrisar å 15 kronor och värderingen
den 31 december 1930 11 smågrisar å 20 kronor, 16 stycken å 10
kronor och 17 stycken å 2 kronor. Därest värderingen vid 1931 års slut

skett efter likartade grunder, som synas hava använts de nästföregående två
åren, torde en ej obetydlig brist för år 1931 bava uppstått.

3. Svingårdsrörelsen och den för rörelsen använda fastigheten.

Det synes tvivelaktigt huruvida svingårdsrörelsen fått bestrida samtliga
kostnader, som böra gäldas av densamma. Det framgår nämligen av räkenskaperna,
att svingården icke debiterats byggnadsunderhåll, ränta eller amortering
av den för rörelsen använda delen av fastigheten Bäckaslöv, där
boningsbus, ladugård, svinhus och slakthus tillsammans äro taxeringsvärderade
till 19,500 kronor. Byggnadsunderhållet, vilket enligt räkenskaperna
uppgått till: år 1929 447 kronor 5 öre och år 1931 533 kronor 87 öre, bör
tydligen bekostas av rörelsen. Detsamma bör vara förhållandet med ränta
och amortering av värdet på fastigheten, därest den ej tidigare blivit betald
av rörelsen. Under denna förutsättning blir alltså rörelsens ekonomiska
tillstånd ytterligare försämrat.

Det må i detta sammanhang framhållas, att kreatursstammen, oaktat försämrade
konjunkturer, väsentligen ökats under de två senaste åren. Antalet
svin, som den 1 januari 1929 var 136 och vid 1929 års slut 117, uppgick
vid slutet av år 1930 till 240 och vid 1931 års slut till 297.

4. Anskaffning av inventarier. Under år 1929 skedde anskaffning av
inventarier, efter avdrag av 922 kronor, som sedermera ersatts av statsmedel,
för ett belopp av 1,151 kronor 49 öre, därav

för muséet ........................................................................................ kronor 42:5 0

» skrivmaskiner ............................................................................ » 369: 5 5

» trädgårdsmöbler till marketenteriet .................................... » 195: 5o.

År 1930 uppgingo anskaffningskostnaderna till 4,249 kronor 95 öre, därav

för muséet........................................................................................ kronor 694: —

» en radioapparat........................................................................ » 495: —

» möbler och inventarier i mässar, furirrum, dagrum

o. dyl.................................................................................... » 2,498: 45.

Såsom underhåll av inventarier har under år 1930 avförts kostnaden för
en skrivmaskin med 525 kronor.

År 1931 utgjorde anskaffningskostnaderna sammanlagt 2,088 kronor 99
öre, därav

för muséet ........................................................................................ kronor 77: 5 8

» en lilmapparat ........................................................................ > 375: —

» kassaregister ........................................................................... » 807: 5 o

» trädgårdsmöbler........................................................................ » 204: —

5. Mässanordningar. Av kostnader för mässanordningar hava antecknats

år 1929 en fotbollsautomat........................................ 482: —

installation av elektrisk belysning i marketenteriet.
................................................. 130:— kronor 612: —

år 1930 anordnande av marketenterilokal å Kronobergshed.
................................................... 142:70 » 142:70

år 1931 utbyte av radioapparat................................ 415: —

en agaspis med uppsättning .................... 1,059: 8 7 » 1,474: 8 7

6. Under fastigheters konto har avförts

för uppförande eller iståndsättande av byggnader för regementets museum

år 1929 ........................................................ kronor 124:3 7

» 1930 ........................................................ » 861: 6 9

» 1931 ........................................................ » 197: 95

Summa kronor 1,184: o i

för underhåll av byggnader vid svingården

år 1929 ........................................................... kronor 447: o 5

» 1931............................................................ »_533: 8 7

Summa kronor 980: 92.

Slutligen upprättades inom militieombudsmansexpeditionen ett sammandrag
av kreatursrulla för enskilda lägerkassans svingård för åren 1929—
1931 (här utelämnat).

I skrivelse den 20 maj 1932 till arméförvaltningens intendents- och civila
departement anförde militieombudsmannen följande.

Såsom i det föregående nämnts, bade vid ifrågavarande inspektion uppmärksammats,
att enskilda lägerkassans utgifter under såväl 1930 som
första halvåret av 1931 ganska väsentligt överstigit inkomsterna. Den
undersökning militieombudsmannen sedan låtit verkställa bade avsett tiden
1 januari 1929—31 december 1931. Det bade visat sig att kassans behållning
i bankfordringar och förskott — således bortsett från värdet av fastighet
och lager — vid 1929 års början utgjort 8,495 kronor 79 öre samt
att kassans inkomster för år 1929 överstigit utgifterna med 7,054 kronor
88 öre. Vid 1930 års ingång utgjorde kassans behållning i dylika tillgångar
15,550 kronor 67 öre, men understege kassans inkomster för 1930
utgifterna med 3,833 kronor 42 öre. Slutligen utgjorde vid 1931 års ingång
kassans motsvarande behållning 11,717 kronor 25 öre, och understege
inkomsterna för år 1931 utgifterna med 3,757 kronor 44 öre. Vid 1931
års utgång utgjorde kassans behållning i likvida tillgångar 7,959 kronor
81 öre.

Sedda i ett sammanhang från början av år 1929 till slutet av år 1931
innebure de angivna siffrorna att kassans stora besparing för år 1929 förbrukats
under de följande två åren, varjämte under dessa år förbrukats
något över 500 kronor mer än inkomsterna. I och för sig skulle mot
denna skötsel av kassan knappast vara något att erinra, särskilt som vissa
av de under åren 1930 och 1931 för rätt stora kostnader anskaffade inventarierna
syntes hava ett bestående värde. Emellertid torde redan tidigt
under år 1930 hava visat sig, att svingården, sannolikt beroende på sjunkande
pris å försäljningsprodukterna utan motsvarande minskning i omkostnaderna,
icke skulle komma att lämna önskvärd avkastning. Hänsyn

härtill hade bort inverka till en begränsning av utgifterna för år 1930.
Än mer hade nödvändigheten av utgifternas begränsning bort göra sig
gällande under år 1931, då det måste blivit tydligt, att svingårdsrörelsen
icke komme att lämna överskott. I detta sammanhang borde bemärkas
de anmärkningar, som enligt den ovan intagna promemorian syntes kunna
göras mot sättet för bokföringen i vad svingårdsrörelsen anginge.

Regementsintendenten bade i detta ärende, med instämmande av dåvarande
regementschefen, framhållit att någon inskränkning i regementschefs befogenhet
att utnyttja enskild lägerkassas tillgångar icke framginge av
gällande bestämmelser, under förutsättning att kassans medel användes
för beredande av manskapets nytta och trevnad; att någon skyldighet till
viss fondering för enskild lägerkassa ej funnes stadgad; samt att regementschefen
varit i sin fulla rätt att, då han funne skälig anledning till
viss utgift för manskapets nytta och trevnad föreligga, också anbefalla
densamma, »för såvitt debet och kredit visade goda proportioner».

Ehuru vad i detta ärende förekommit icke innefattade mera framträdande
anledning till framhållande av behovet av uttryckliga bestämmelser rörande
kapitalbildning för enskild lägerkassa och tillåtligheten av förbrukning
av sådan kassas kapital, hade militieombudsmannen, med erinran
om vad som förekommit i ärendet rörande enskilda lägerkassan vid Livregementets
grenadjärer enligt militieombudsmannens skrivelse den 24
september 1931 till chefen för Östra arméfördelningen (militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1932 års riksdag, sid. 126 ff.), velat till
departementens kännedom bringa vad i omförmälda hänseende förekommit
i nu förevarande ärende.

Det ogynnsamma resultatet av svingårdsrörelsen för regementets enskilda
lägerkassa under de två senaste åren gåve anledning till övervägande
av spörsmålet huruvida rörelsen under nuvarande konjunkturer
borde bibehållas eller ej. Detta spörsmål hade militieombudsmannen genom
skrivelsen velat hänskjuta till departementens prövning. I samband
med denna prövning torde frågan örn sättet för bokföringen för svingårdsrörelsen
komma under departementens bedömande.

* *

Såsom svar å militieombudsmannens skrivelse anförde arméförvaltningens
intendents- och civila departement i skrivelse den 13 september
1932 följande. Då det belopp, varmed Kronobergs regementes enskilda
lägerkassas utgifter under åren 1929—1931 överstigit kassans inkomster,
uppgått till allenast 535 kronor 98 öre och då — såsom ock av militieombudsmannen
framhållits — de under åren 1930 och 1931 anskaffade inventarierna
hade ett bestående värde, hade departementen ansett någon
åtgärd i anledning av minskningen av kassans kapitaltillgångar icke

vara av behovet påkallad. Beträffande frågan om eventuellt nedläggande
av svingårdsrörelsen ville departementen meddela, att departementen,
som holle före att de rörelser av ifrågavarande slag, vilka vid vissa
av arméns truppförband utövades, så småningom borde avvecklas, inom
den närmaste tiden komme att utfärda föreskrift därom, att svingårdsrörelsen
vid regementet skulle upphöra före utgången av år 1934. Vad
slutligen anginge frågan örn sättet för bokföringen av svingårdsrörelsens
medel, hänvisade departementen därtill, att arméfördelningschefen
i yttrande till departementet förklarat att erforderliga rättelser komme
att vidtagas i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som framställts
i den militieombudsmannens skrivelse åtföljande promemorian.

13. Fråga — vid prövning av anbud om leverans av ångkol — om
kvalitetsbeteckningens betydelse, då samtliga anbudspriser enligt bestämmelserna
för leveransen hänfört sig till visst effektivt värmevärde
och viss askhalt.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 18 juni 1931, förmälde
Zieglers Kol- & Koks aktiebolag sig önska anmäla följande till den
åtgärd därav kunde föranledas.

I Tidning för leveranser till staten m. m. hade genom annons till den
29 maj 1931 infordrats anbud å stenkol och koks för Västra arméfördelningens
räkning (Skaraborgs regemente, Livregementets husarer och Göta
trängkår). Bolaget hade bland annat offererat prima stora harpade Bobur
ångkol till ett pris av 18 kronor 54 öre franco Skövde. Av upphandlingsprotokollet
framginge, att arméfördelningschefen beslutit att icke antaga det
lägsta anbudet under motivering att kvalitetsbeteckningen icke angivits, utan
i stället beslutit antaga det näst lägsta anbudet, som avsett prima oberschlesiska
ångkol (Skarboferme/Progress, stora harpade) av högsta märket
A 1. Att Robur-kolen hänfördes till högsta märket A 1 torde icke någon
sakkunnig bestrida, och bolaget hade vid offertens avgivande varit av den
uppfattningen att misstolkning av kvalitetsbeteckningen ej kunde förekomma.
Robur-kolen vore för övrigt enligt gängse uppfattning att anse
såsom de yppersta av de prima oberschlesiska kolen. Bolaget hade aldrig
i något certificat — som enligt Svenska stenkolsimportörernas förenings
kontraktsformulär skulle vara utslagsgivande för kvaliteten — sett att
prima oberschlesiska stora kol benämndes A 1.

Under hand hade bolaget hös arméfördelningschefen förfrågat sig örn
anledningen till att bolaget ej lämnades tillfälle komplettera kvalitetsbeteckningen.
Av svaret härå syntes framgå, att vederbörande icke kunnat
rätt bedöma bolagets anbud, ty detta hade ovillkorligen varit det för
kronan förmånligaste. Det hade varit enkelt att hos bolaget eller annan

kolfirma göra förfrågan huruvida Robur-kolen vore att hänföra till högsta
märket. Bolaget funne det anmärkningsvärt, att fördelningsintendenten
ej gjort sådan förfrågan samtidigt som han i skrivelse den 30 maj 1931
inhämtat upplysningar hos bolaget angående kvalitetsbeteckningen å den
av bolaget offererade koksen.

Enär bolaget offererat prima stora harpade ångkol och godkänt den
fordrade analysen samt bolagets offert varit den lägsta, ansåge bolaget att
dessa anbud utan vidare skolat antagas. Då så icke blev fallet och bolaget
icke kunnat finna någon rimlig förklaring till att anbudet förkastats,
hade detta givit bolaget anledning att infordra protokoll över upphandlingen.
Av protokollet framginge att såsom sakkunnig anlitats en f. d.
järnhandlare E. V. Kumlien i Skövde. Bolaget bestrede bans sakkunskap
beträffande ångkol och kunde ej frigöra sig från den uppfattningen, att
Kumlien på grund av en gammal kontrovers med bolaget ej kunnat se
saken fullt objektivt. Bolaget anhölle att militieombudsmannen ville
undersöka på vad sätt vederbörande övertygat sig örn Kumliens sakkunskap
samt huruvida denne uppburit något arvode för de år, varunder han
tjänstgjort såsom sakkunnig.

Vid klagoskriften voro fogade åtskilliga bilagor, däribland ett urklipp
av tidningen Järnhandlaren för den 1 augusti 1924, vilket skulle utvisa
att tvist förelegat mellan bolaget och Kumlien.

Sedan militieombudsmannen i skrivelse den 19 juni 1931 anmodat chefen
för Västra arméfördelningen att inkomma med yttrande i ärendet och
därvid foga yttrande jämväl av vederbörande fördelningsintendent, avgav
arméfördelningscbefen i skrivelse den 26 juni 1931 det önskade yttrandet
och fogade därvid yttrande samma dag av fördelningsintendenten överstelöjtnanten
N. G. Carlborg.

Härefter avgav bolaget påminnelser i skrift den 14 juli 1931.

Sedan tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 28 juli
1931 till arméförvaltningens intendentsdepartement anhållit att departementet
ville i ärendet avgiva utlåtande, avgav departementet sådant utlåtande
i skrivelse den 6 oktober 1931, som till militieombudsmansexpeditionen
inkom den 12 i samma månad.

Slutligen ingav bolaget i ärendet med en skrift den 2 november 1931
två analysbevis.

Utredningen innehåller i huvudsak följande.

I Tidning för leveranser till staten m. m. för den 15 maj 1931 var införd
en av chefen för Västra arméfördelningen undertecknad annons rörande
kol och koks för Skövde garnison. I annonsen infordrades till den
29 maj 1931 kl. 12 middagen skriftliga förseglade anbud å vissa angivna
kvantiteter ångkol, antracit, okrossad koks i olika dimensioner samt krossad
koks att levereras till förut angivna tre truppförband. Till dessa
skulle vad angår ångkol levereras: Till Skaraborgs regemente 650 ton,
till Livregementets husarer 175 ton och till Göta trängkår 100 ton ångkol,

tillhopa således 925 ton. Såsom kvalitetsbestämmelser upptogs beträffande
ångkol följande: »Anbud må avgivas å engelska, skotska, westfaliska eller
oberschlesiska kol. Kolsortens benämning ävensom gruvdistrikt och gruva
skall i anbudet angivas.» I fråga örn kvaliteten gällde i övrigt beträffande
samtliga varuslag följande bestämmelser:

»a) Anbudspris skall hänföra sig, beträffande kol till ett effektivt värmevärde
av 6,700 och 6 procents askhalt — — — ■—. Vid leverans medgivas
vissa avvikelser, varvid bestämmelserna i mom. b och c nedan skola
gälla. Priset för såväl kol som koks skall angivas i svenskt mynt per 1,000
kilogram, svensk vikt.

b) Provtagning verkställes genom köparens försorg i samband med emottagandet
av leverans. Analysering av uttaget prov sker vid av kungl, arméförvaltningen
godkänd kemisk undersökningsanstalt.

c) På grund av härvid erhållet resultat fordras prisavdrag och medgives
pristillägg med 25 öre per eventuellt befunna 1/i procent högre eller lägre
askhalt och felande, respektive överskjutande 50 värmeenheter, varjämte,
då koksleverans — — —. Dock får askhalten i intet fall överstiga för
kol 9 — — — procent.

d) Såväl kol som koks skola vara väl harpade, och får stybbhalten således
icke överstiga den normala. Koksen skall — — —.»

Den i samband med anbudsprövningen upprättade förteckningen över
avgivna anbud utvisar, såvitt angår ångkol, följande anbudsgivare och
anbudsvillkor.

Nr	Anbudsgivarens namn och adress	å-pris	Kvalitet
1	Adolf Bratt & C:o, Göteborg	21: 56	lima Robur-Friedländer ober-schlesisk A. 1.
2	Sannes Söners A/B, Uddevalla	21: 50	Irna harpade Oberschlesiska Wol-heim kol.
3	And. Smith, Uddevalla	21: 57	Cleophas/Geische Oberschlesiska A. 1. lima Oberschlesiska Skarboferine/ Progress A. 1.
4	Billners Kolimport A/B., Göte-borg	18: 75

6 A/B. Stenkol, Göteborg 19: 2 8 lima Oberschlesiska Friedländer

köne.

7 Zieglers Kol- & Koksaktie- 18:5 4 lima harp. Robur ångkol

bolag, Karlstad

9 Axel Nordström A/B., Göte- 20: 18 lima Oberschlesiska A. 1.

borg 19:4 8 Friedländer-Robur m. fl., lima

Polska

12 Gösta Berg A/B., Göteborg 18: 8 8 lima harp. Polsk-Oberschlesiska

Robur-Friedländer

13 A. Johnsson & C:o, Göteborg 20: 14 lima Oberschlesiska Hohenlohe

Bolaget Zieglers anbudshandling innehåller erbjudande att leverera
»prima, stora harpade Robur ångkol». Bolaget godkände i anbudshand -

lingen analysbestämmelserna enligt kungörelsen och godkände i övrigt
alla bestämmelser enligt densamma.

I brev den 30 maj 1931 till bolaget anhöll fördelningsintendenten, att
bolagets anbud måtte kompletteras med en skriftlig klarläggande uppgift
örn vad som i ett eventuellt kontrakt skulle menas med bolagets uttryck
i anbudet Priestman Record Gjuterikoks »eller likvärdig kvalité». — I brev
den 31 maj till fördelningsintendenten lämnade bolaget svar å denna
anhållan och meddelade därvid bland annat att bolagets offert avsåge
samma sorts koks, som fördelningen köpt förra året av Gösta Berg aktiebolag,
vilket bolag då ägts av bolaget Ziegler.

Protokoll, fört vid arméfördelningens stab den 3 juni 1931 vid prövning
av anbud å kol m. m., utvisar bland annat följande. Vid förrättningen
voro närvarande generalmajoren J. G. Nauckhoff, överstelöjtnanten Carlborg
samt såsom sakkunnig grosshandlaren Kumlien i Skövde. Arméfördelningschefen
beslöt beträffande ångkol (925 ton) att icke antaga det
lägsta anbudet från bolaget Ziegler, avseende ett pris av 18 kronor 54
öre per ton, »enär beträffande offererade Robur-ångkol kvalitetsbeteckningen
icke angivits», samt att antaga det därnäst lägsta — obetydligt
högre än förutnämda — anbudet från Billners Kolimportaktiebolag, Göteborg,
avseende ett pris av 18 kronor 75 öre för ton prima oberschlesiska
ångkol (Skarboferme/Progress, stora harpade) av högsta märket »A. 1»
såsom varande att anse för kronan förmånligare än bolaget Zieglers anbud.

I brev den 8 juni 1931 till arméfördelningschefen anförde bolaget Ziegler
följande. Bolaget anmälde sin protest mot upphandlingen av ångkol enligt
protokollet den 3 juni 1931 samt förbehölle sig rätt att senare få precisera
sina ersättningsyrkanden. Innan bolaget överlämnade saken till högre
myndighet för omprövning, hade bolaget velat lämna tillfälle till förklaring.
Enligt gängse uppfattning vore Roburkol de allra yppersta av
alla A. 1-kol och föredroges bland annat av statens järnvägar. Ingen
sakkunnig torde kunna förneka, att bolagets anbud varit det utan jämförelse
fördelaktigaste. I skrivelse den 30 maj hade fördelningsintendenten
anmodat bolaget inkomma med kompletterande upplysningar beträffande
kvalitetsbeteckningen å den av bolaget offererade koksen. Bolaget frågade
nu vad anledningen vore att bolaget ej samtidigt fått tillfälle inkomma
med kompletterande upplysningar beträffande kvalitetsbeteckningen å ångkolen.

I skrivelse den 10 juni 1931 anförde arméfördelningschefen till svar
följande: Skälet till att bolaget icke »lämnades tillfälle» inkomma med
kompletterande upplysningar beträffande kvalitetsbeteckningen å ångkol
vore det, att någon komplettering här icke erfordrades. Bolaget hade
offererat prima stora harpade Robur ångkol men icke, såsom i andra anbud
varit fallet, prima Robur A. 1. Därmed hade saken varit klar jämlikt
motiveringen i protokollet. Beträffande koksen däremot hade förfrågan
gjorts genom skrivelsen den 30 maj, enär komplettering i detta fall varit

nödvändig, om anbudet över huvud taget skulle kunna antagas. Bolaget
hade nämligen bjudit »Priestman/Record Gjuterikoks eller likvärdig kvalité».
Denna ofullständiga formulering av kvalitetsbeteckningen kunde icke godkännas
utan komplettering. I övrigt hänvisades bolaget till bestämmelsen
i § 31 i upphandlingsförordningen.

I sitt yttrande till militieombudsmannen den 26 juni 1931 anförde överstelöjtnanten
Carlborg följande.

Av förteckningen över inkomna anbud framginge, att firmorna Adolf
Bratt och Axel Nordström erbjudit prima Robur-kol A. 1, vilket innebure
att högsta kvaliteten av dessa kol offererades. Det vore sålunda uppenbarligen
icke dessa firmors mening, ej heller överstelöjtnantens, att Roburkolen,
såsom bolaget påstått, utan vidare hänfördes till högsta märket
A. 1. Bolaget Ziegler hade icke offererat Robur-kol A. 1. Att en upphandlande
myndighet jämlikt bestämmelse i upphandlingsförordningen
§ 28 sista stycket icke hade någon skyldighet att göra förfrågan, som
där omtalas, och att det i föreliggande fall beträffande anbudet å kol icke
lämpligen bort ske, syntes klart, men fråga vore örn myndigheten i detta
fall ens haft rätt att framställa den förfrågan, som bolaget Ziegler ansåge
hava bort göras, nämligen huruvida bolagets anbud avsåge Robur-kol av
kvaliteten A. 1. överstelöjtnanten ansåge att detta icke kunnat ske utan
åsidosättande av övriga anbudsgivares berättigade intressen.

Man hade då stått inför valet att förkasta samtliga anbud å kol och
verkställa ny upphandling å denna vara eller att antaga det lägsta inkomna
anbud, i vilket kvalitetsbeteckningen varit klart angiven. Då
priset i detta anbud av allt att döma varit för kronan förmånligt och i övrigt
intet mot detsamma varit att erinra, hade skäl icke ansetts föreligga att
göra förnyad upphandling.

Med anledning därav hade arméfördelningschefen på överstelöjtnantens
tillstyrkan besluta, att bolaget Billners anbud, som avsett prima oberschlesiska
kol Skarboferme/Progress A. 1, skulle antagas, enär enligt myndighetens
uppfattning oberschlesiska Robur-kol och Skarboferme-kol vore
likvärdiga och kvalitetsbeteckningen A 1 fordrades för att man skulle
kunna kräva leverans av högsta kvalitet av angivet märke.

Av ett intyg från disponenten för bryggeriet Nordstjernan i Skövde,
vilken person vore särskilt sakkunnig å kol, samt av tre bifogade originalsi
utsedlar framginge, att kvalitetsmärket A. 1 utsattes även då det
gällde Robur-koncernens bästa gruvor. Bolaget Zieglers påstående vore
således även i detta avseende felaktigt. Det borde anmärkas att en av
dessa slutsedlar vore från firman Gösta Berg i Göteborg, vilken firma
år 1930 ägts av bolaget Ziegler och då erhållit koksleverans till Skövde
garnison.

Grosshandlaren Kumlien, vilken alltjämt sysselsatte sig med bränsleupphandlingar
m. m., hade långt före överstelöjtnantens tid såsom fördelnings -

intendent plägat tillkallas såsom sakkunnig vid kol- ock koksupphandlingarna
för garnisonen. Någon undersökning huruvida Kumlien vöre
sakkunnig hade icke under överstelöjtnantens tid ifrågasatts, än mindre
vidtagits. Att så vore förhållandet syntes ingen med fog kunna bestrida,
då Kumlien varit handlande i och förmedlare vid inköp av dylika varor
under många år.

Även överstelöjtnanten, vilken sedan 1908 i egenskap av regementsintendent,
förrådschef och fördelningsintendent haft åligganden att verkställa
upphandlingar av bland annat kol och koks, torde få anses som
sakkunnig.

Kumlien hade icke, åtminstone under överstelöjtnantens tid, således
sedan 1927, uppburit något arvode för det besvär han haft att en gång
om året såsom sakkunnig, särskilt på koks och antracit, efter kallelse deltaga
i prövningen av de till bränsleupphandlingen inkomna anbuden.

Bolaget Ziegler med tillhörande bolag hade såväl åren 1928 och 1930
som 1931 erhållit koksleverans, beträffande vilken Kumlien varit tillkallad
såsom särskilt sakkunnig. Därav syntes framgå, att de misstankar, som
bolaget funne lämpligt framkasta, icke hade något skäl för sig.

Vid detta yttrande hade fogats ett i juni 1931 utfärdat intyg av Oscar
Eriksson av följande innehåll: Eriksson hade under en lång följd av år
vid bryggeriet Nordstjernan i Skövde handhaft upphandlingen av ångkol.
Han intygade att, då det gällde avslut på högsta kvalitet oberschlesiska
ångkol, säljarna i regel angåve kvalitetsmärket A 1, samt att, därest
Eriksson själv skulle ställas inför valet mellan två anbud på oberschlesiska
kol av högsta kvalitet, av vilka det ena anbudet hade kvalitetsmärket
utsatt och det andra saknade detta, Eriksson utan tvekan skulle välja
anbudet med kvalitetsmärket, även örn han därigenom skulle få vidkännas
någon merkostnad. Att kvalitetsmärke utsattes även då det gällde Roburkoncernens
bästa gruvor syntes framgå av två originalslutsedlar den 8 november
1930 och den 30 april 1931 från firman August Carlson & C:o
aktiebolag och en slutsedel den 14 november 1930 från firman Gösta Berg
aktiebolag i Göteborg.

Nyssnämnda tre slutsedlar, samtliga upptagande bryggeriet Nordstjernan
i Skövde såsom köpare, upptaga följande kvalitetsbeteckningar: de
två som upptaga firman August Carlsson & C:o aktiebolag såsom säljare
»prima harpade oberschlesiska ångkol, A 1-kvalitet, Robur-koncernens
bästa gruvor» och »prima stora harpade oberschlesiska Friedländer-kol,
A 1-kvalitet» samt den tredje slutsedeln »prima stora harpade oberschlesiska
fyrkol A 1-kvalitet». I

I arméfördelning schef ens yttrande den 26 juni 1931 anfördes följande.

Vid föredragning av de till den 29 maj 1931 inkomna anbuden å kol
och koks hade beslutits att, innan målet upptoges till slutlig prövning,
bland annat från bolaget Ziegler infordra uppgift beträffande koks såsom

franninge av den därom avlåtna skrivelsen. Beträffande ångkol och
antracit hade anbuden ansetts klara, varför förklaringar eller upplysningar
icke skulle infordras (upphandlingsförordningen § 28 sista stycket).

Den 3 juni 1931 hade fattats beslut i ärendet, varvid arméfördelningschefen
jämlikt upphandlingsförordningen § 30 beslutit, att anbudet från
bolaget Binner — obetydligt högre än bolaget Zieglers — skulle på anförda
skäl antagas såsom varande att anse för kronan förmånligare än
Zieglers anbud.

Uppgifterna örn bolaget Zieglers omnämnda kontrovers med grosshandlaren
Kumlien funne arméfördelningschefen ej anledning yttra sig
örn. Kumlien åtnjöte inom Skövde samhälle ett synnerligen gott anseende.

I övrigt hänvisade arméfördelningschefen till fördelningsintendentens
yttrande, i vilket arméfördelningschefen till alla delar instämde. Arméfördelningschefen
hemställde att bolagets klagoskrift icke måtte föranleda
till någon åtgärd.

I sina påminnelser anförde bolaget Ziegler följande: Intyget från Oscar
Eriksson syntes sakna betydelse i saken, enär denne i motsats mot regementena
icke köpt på basis av analys. Bolaget åberopade gruvcertifikat
på de kol, som levererats till bryggeriet enligt Gösta Berg aktiebolags
försäljning av den 14 november 1930. På certifikaten stöde icke att det
vore A 1, men prima kol och s. k. A 1-kol hade levererats. Bolaget hade
hundratals certifikat å bästa Robur-, Wolheim- och Skarboferine- (König)
kol, men icke på något funnes beteckningen A 1 beträffande kvaliteten.
Enligt bolagets mening vore A 1 sannolikt icke någon officiellt godtagen
beteckning, ehuru vissa kolfirmor använde densamma för bland annat
Robur-kol. Vad bolaget kallat kolen syntes hava saknat betydelse, enär
vederbörande infordrat anbud på basis av analys. De hade med andra
ord köpt värme. Örn bolaget levererat kol, som varit på något sätt mindervärdiga,
skulle detta inverka på priset i oerhörd grad, och som bolaget
offererat varan franco Skövde, hade bolaget fått betala frakt för de mindervärdiga
beståndsdelarna. Bolaget kunde ej förstå vad som kunde önskas
utöver prima stora harpade Robur-kol med garanterat värmevärde
och askhalt. — Järnvägsstyrelsen och Polska stenkolsgruvornas försäljningsaktiebolag
i Stockholm torde nog i huvudsak kunna bekräfta riktigheten
av det anförda eller åtminstone att Robur-kol vore väl så bra som
de kol, vilka inköpts för regementenas räkning.

Vid påminnelseskriften hade fogats två den 10 november 1930 dagtecknade
certifikat rörande vissa myckenheter Stueck/Wuerfel Generatorkohlen.
Certifikaten, vilka i övrigt voro avfattade å engelska språket, utvisade
att »the coal originates from firstclass Polish Upper Silesian collieries and
havé been freshly mined».

Med sitt förenämnda utlåtande översände arméförvaltningens intendents -

departement en skrivelse av den 10 augusti 1931 från arméfördelningschefen
till departementet. I skrivelsen anfördes följande. Av bolaget
Zieglers skrivelse den 14 juli 1931 syntes framgå, att bolaget i stort sett
godtagit de från arméfördelningen tidigare framförda skälen. — I bolagets
skrivelse nämndes att beteckningen A 1 »sannolikt icke vore någon
officiellt godtagen beteckning, ehuru vissa kolfirmor använde densamma
för bl. a. Roburkol». Inom affärsvärlden förekomme ofta beteckningssätt
m. m. som, utan att officiellt hava godtagits, dock genom praxis så småningom
vunnit hävd, och att så blivit fallet beträffande beteckningen A 1
torde vara otvivelaktigt. Det syntes egendomligt att ifrågavarande kvalitetsbeteckning
skulle vara främmande för bolaget Ziegler, när till och
med en bolaget tillhörig kolfirma, Gösta Berg aktiebolag, i sina offerter
använde beteckningen ifråga. — Vad i bolaget Zieglers skrivelse anfördes
därom, att vid upphandlingen på basis av analys kvaliteten hos kolen
skulle vara likgiltig, ansåge arméfördelningschefen felaktigt, ty även örn
dylikt upphandlingssätt tillämpades, funnes många skäl, som talade för
att man borde säkerställa sig mot leverans av mindervärdiga kol. Påståendet
att det saknade betydelse vad en anbudsgivare kallade kolen vid
utbjudandet vore orimligt, ty för en upphandlande myndighet måste under
alla förhållanden strävan föreligga att upphandla bästa kvalitet till billigaste
pris. Att under sådana förhållanden vid upphandlingen ifråga föredragits
ett anbud, däri kolen tydligt angivits vara av högsta kvalitet A 1
och som erbjudits till ett obetydligt högre pris än ett anbud, däri dylik
kvalitetsbeteckning saknats, måste tydligen vara förenligt med statens intressen.
— Arméfördelningschefen hemställde att departementet måtte
föreslå att bolagets klagoskrift icke måtte föranleda till någon åtgärd.

Intendentsdepartementet anförde i sitt utlåtande den 6 oktober 1931
huvudsakligen följande.

I bolaget Zieglers anbud hade varit angivet, att det avsåge s. k. Roburkol,
d. v. s. sådana kol som hämtades ur de gruvor i Polska Oberschlesien,
vilka tillhörde Robur-gruppen. Dessa kol — med undantag dock av
dem, som erhölles från gruvan »Paulus» — vore, enligt vad departementet
under hand inhämtat från Svenska stenkolsimportörernas förening, att
hänföra till den art kol, som ginge under kvalitetsbeteckningen A 1. Detta
förhållande syntes emellertid icke hava varit för arméfördelningschefen känt
vid upphandlingens verkställande. Det torde måhända därför hava ålegat
vederbörande vid arméfördelningen att, innan upphandlingsärendet slutligen
avgjorts, antingen från bolaget Ziegler införskaffa närmare uppgift
å kvaliteten av den erbjudna varan eller ock på annat sätt, exempelvis
genom förfrågan hos sammanslutningen av engrossister inom ifrågavarande
handelsgren, inhämta upplysning rörande betydelsen av kvalitetsbeteckningen
A 1. Då emellertid arméfördelningschefen såsom biträde vid prövningen
av de inkomna anbuden tillkallat en särskild sakkunnig person,

vilkens kompetens och redbarhet han ej haft anledning att betvivla, syntes
arméfördelningschefen hava ansett, att någon sådan åtgärd icke behövde
vidtagas. Enligt departementets åsikt hade såväl arméfördelningschefen
som fördelningsintendenten handlagt ifrågavarande ärende efter hästa
förstånd.

Vad beträffade bolagets påstående att dess anbud utan vidare bort antagas,
enär det vore det lägsta, hänvisade departementet härutinnan till
bestämmelsen i § 30 upphandlingsförordningen, däri stadgades att den omständigheten,
att ett anbud innefattade det lägsta priset, i och för sig
icke finge vara avgörande för anbudets antagande.

Slutligen framhölle departementet, att prisskillnaden mellan bolagets
anbud och det antagna anbudet varit synnerligen obetydlig, i det att
denna skillnad, beräknad för hela det upphandlade partiet ångkol örn 925
ton, utgjort allenast 194 kronor 25 öre.

På grund av det anförda finge departementet, under erinran örn bestämmelsen
i § 31 upphandlingsförordningen därom, att klagan icke finge
föras över myndighets beslut, varigenom anbud antagits eller förkastats,
hemställa att militieombudsmannen'' måtte låta bero vid vad i ärendet
förekommit.

Intendentsdepartementet åberopade en skrivelse den 15 augusti 1931
från Svenska stenkolsimportörernas förening till vederbörande byråchef i
intendentsdepartementet. I skrivelsen anfördes till besvarande av vissa
frågor angående kvalitetsbeteckningen A 1 för oberschlesiska kol följande.

Med kvalitetsbeteckningen A 1-kol menades enligt gällande praxis den
grupp kol i Polska Oberscblesien, som ansåges tillhöra de bättre sorterna.
A 1-kolen vore emellertid icke alla jämställda utan varierade från goda
kol till de högsta kvaliteterna.

Inom gruppen A1 funnes vidare kol av olika egenskaper. Så funnes
t. ex. kol lämpade för järntillverkning, andra lämpliga som gaskol, kokskol,
ångkol etc., och borde därför förbrukare vid köp av polsk-oberschlesiska
kol angiva för vilket ändamål kolen skulle användas, så att kolleverantören
bleve i tillfälle leverera det för ändamålet ifråga mest passande
kolet.

Rörande en av arméförvaltningen framställd andra fråga, »huruvida
underlåtenhet att använda nämnda beteckningssätt i offerten rörande leverans
av kol av märket ''Robur’ tilläventyrs kan medföra, att köparen
bibringas den uppfattningen, att kolen ej äro av bästa kvalitet», meddelades
att alla gruvor tillhörande Roburgruppen, med undantag av »Paulus»,
vore inrangerade under benämningen A1, och syntes därför angivandet
av denna beteckning vara betydelselös. Mot detta kunde invändas att
gruvan »Paulus» ej folie under beteckningen A 1, men föreningen ville
samtidigt nämna, att efterfrågan på kol från nämnda gruva vore större
än tillgången, och enligt föreningens förmenande erbölles från denna

gruva ett av de allra bästa kolen. Speciellt vore de lämpliga för järntillverkning.

Bolaget Zieglers omförmälda, med en skrift den 2 november 1931 ingivna
två analysintyg utvisade följande.

Det ena intyget hade avgivits från »Materialprovningsanstalten i sammanhang
med Chalmerska institutet i Göteborg» och var dagtecknat den
12 september 1931. Intyget avsåg ett prov, som den 15 augusti 1931
tagits från lager av ett parti ångkol av beteckningen prima oberschlesiska
A 1 Progress storharpade ångkol om 43,340 kilogram, levererade av firman
Billners kolimportaktiebolag i Göteborg till Göta trängkår i Skövde.
Provet hade en vikt av 9.3 7 kilogram. Resultaten av analysen visade,
beträffande överslagsanalys av prov i inlämningstillstånd, en fuktighet
av 4.7 procent och en askhalt av 9.5 procent. Kalorimetriskt värmevärde:
7,220 v. e. Effektivt värmevärde: 6,610 v. e.

Det andra intyget var utfärdat från Norrköpings kemiska undersökningsanstalt
den 15 augusti 1931 och innehöll följande. På anmodan av
stabsintendenten vid östra brigaden hade undersökts ett prov av stenkol,
genom anstalten uttaget i Göteborg av 365 ton Robur ångkol per s/s
»Mercur», varav 260 ton till Jönköpings-Kalmar regemente och 105 ton
till Göta ingenjörkår, levererat av bolaget Ziegler. Undersökningen hade
givit följande resultat: fuktighet 3.6 procent, samt, å vattenfritt prov:
flyktiga ämnen 31.3 procent, koks, askfri 64.7 procent och aska 4.o procent.
Kalorimetriskt värmevärde å vattenfritt prov 8,015 Cal. Effektivt
värmevärde med 3.6 procent fuktighet 7,457 Cal.

I skrivelse den 18 januari 1932 till chefen för Västra arméfördelningen
anförde militieombudsmannen, efter redogörelse för vad i ärendet förekommit,
följande.

Enligt 30 § 2 mom. uwhandlingsförordningen gällde, att av de anbud,
som ifrågakomme vid den slutliga prövningen, skulle, med beaktande av
vad i nästföregående paragraf stadgats, det anbud antagas, som med hänsyn
till såväl godsets eller arbetets beskaffenhet och pris som ock övriga
på frågan inverkande omständigheter vore att anse såsom det förmånligaste
för staten. — I 28 § 2 mom. sista stycket i förordningen hade stadgats,
att myndighet ägde i fall, som i momentet avsåges, avfordra anbudsgivare
erforderliga förklaringar eller upplysningar, i den mån sådant
kunde ske utan åsidosättande av övriga anbudsgivares berättigade intressen. I

I det upphandlingsärende, varom nu vore fråga, hade bolaget Ziegler
erbjudit sig att leverera »prima stora harpade Robur ångkol» till ett pris
av 18 kronor 54 öre för ton. Bolaget Binner, vars anbud upptagit det,
näst bolaget Zieglers, lägsta priset eller 18 kronor 75 öre, hade erbjudit

sig att leverera »prima oberschlesiska Skarboferme/Progress Al». Det
vore upplyst att den upphandlande myndigheten förkastat bolaget Ziegler
och antagit bolaget Billners anbud av den orsak att kvalitetsbeteckningen
Al i det senare anbudet ansetts giva garanti för kol av bästa
beskaffenhet och att frånvaron av sådan kvalitetsheteckning i bolaget Ziegler
anbud ansetts innebära, att dylik garanti icke förefunnits.

I det hos militieombudsmannen anhängiga ärendet hade blivit upplyst,
att Roburkoncernens samtliga gruvor, utom en gruva benämnd »Paulus»,
vore »inrangerade under benämningen A1», att kol från gruvan »Paulus»
även det vore av synnerligen god beskaffenhet och att efterfrågan därå vore
så stor, att den överstege tillgången. Från Svenska stenkolsimportörernas
förening hade på den grund uttalats, att beteckningen A 1 syntes beträffande
Roburkol vara betydelselös.

Även örn frånvaron av beteckningen A 1 å det av bolaget Ziegler offererade
kolet icke skulle i och för sig varit utan betydelse, hade enligt
militieombudsmannens mening den upphandlande myndigheten likväl i
beteckningen »prima stora harpade Robur ångkol» haft en fullgod garanti
— så vitt på kvalitetsbeteckningen berott — för erhållande av en mycket
god kvalitet kol. Vid sådant förhållande hade, då priset i bolaget Zieglers
anbud varit det lägsta av anbudspriserna och då samtliga dessa jämlikt
bestämmelserna för upphandlingen hänfört sig till ett visst bestämt effektivt
värmevärde och viss bestämd askhalt — med bestämmelse om jämkning
av priset, uppåt eller nedåt, i händelse av högre värmevärde eller
lägre askhalt, respektive lägre värmevärde eller högre askhalt — samt då
vidare någon särskild omständighet (30 § 2 mom. upphandlingsförordningen)
i övrigt ej ens påståtts hava i detta fall inverkat å frågan om anbuds
antagande eller förkastande, bolaget Zieglers anbud örn leverans av ångkol
bort av den upphandlande myndigheten antagas.

Slutligen torde, därest bolaget Zieglers kvalitetsbeteckning ansetts otydlig,
något hinder för den upphandlande myndigheten att jämlikt 28 § 2 mom. sista
stycket upphandlingsförordningen hos bolaget inhämta en kompletterande
upplysning örn kolens kvalitetsbeteckning icke hava förelegat. Anledning
till sådan åtgärd syntes, med myndighetens uppfattning beträffande kvalitetsbeteckningens
otydlighet, så mycket mer hava varit för handen, som
myndigheten i skrivelse den 30 maj 1931 hos bolaget inhämtat upplysning
om kvaliteten av den samtidigt offererade koksen. Beträffande lämpligheten
av att inhämta denna senare upplysning syntes militieombudsmannen
större anledning till tvekan hava förelegat än vad anginge den upplysning,
som nu ifrågasatts.

Ehuru militieombudsmannen på sålunda angivna skäl ansåge vissa anmärkningar
kunna göras mot den ifrågavarande upphandlingen av ångkol,
funne militieombudsmannen sig likväl med hänsyn till förekomna
omständigheter, särskilt därtill att myndigheten i upphandlingsärendet
såsom sakkunnig anlitat en person, vilkens sakkunskap och opartiskhet

icke torde varit anledning att betvivla, och att prisskillnaden mellan bolaget
Billners och bolaget Zieglers anbud varit mycket ringa, kunna med
dessa erinringar låta bero vid vad i ärendet förekommit.

14. Vid förkastande av anbud om leverans av armékonserver från
leverantör i Kalmartrakten har åberopats, att arméförvaltningen borde
hava möjlighet till kontroll genom egen personal. Borde ej upplysning
örn betydelsen härav lämnats i kungörelsen örn upphandlingen?

Jämlikt 20 § 1 mom. i gällande upphandlingsförordning skall offentlig
kungörelse i upphandlingsärende i sammanträngd form innehålla »de upplysningar,
som anses vara av betydelse för spekulanters beslut örn deltagande
i tävlan».

I Tidning för leveranser till staten m. m. för den 29 december 1931 hade
arméförvaltningens intendentsdepartement infört kungörelse med infordrande
av anbud å bland annat armékonserver, därvid beträffande »kvalitetsbestämmelser,
leveranssätt och leveransort, vite, säkerhet och betalningsvillkor»
hänvisning skett till vissa av intendentsdepartementet fastställda
föreskrifter rörande tillverkning och leverans av ifrågavarande
förnödenheter, vilka bestämmelser enligt kungörelsen tillhandahölles av
departementets underhållsbyrå. I de åsyftade föreskrifterna hade bestämts,
att tillverkningen av konserverna skulle övervakas av en eller flera av
intendentsdepartementet förordnade kontrollanter, och hade detaljerade
bestämmelser upptagits örn åligganden för sådan kontrollant, vilkens arbete
tydligen skulle utföras vid fabriken. Dessutom hade upptagits bestämmelser
örn kontroll att företagas utom fabriken. Däremot hade varken
i nämnda föreskrifter eller i kungörelsen intagits något meddelande
örn önskvärdheten av att intendentsdepartementet ägde möjlighet att genom
egen personal utöva kontroll vid fabriken för inhämtande av erfarenhet
örn de fastställda nya bestämmelsernas lämplighet.

I en till militieombudsmannen insänd skrift anförde aktiebolaget Kalmar
konservfabrik klagomål däröver, att ett av klaganden med anledning
av förenämnda kungörelse ingivet anbud å armékonserver, vilket i anseende
till pris var förmånligt, blivit såsom för staten oförmånligt lämnat
ur räkningen vid anbudsprövningen av den anledningen, att klagandens
fabrik vore »belägen å sådan ort, där möjlighet till daglig, å obestämda tider
på dagen återkommande kontroll genom å orten boende, sakkunnig
kontrollant icke finnes» och »med hänsyn tagen jämväl därtill, att vid
ifrågavarande upphandling nya bestämmelser rörande upphandling och
leverans av konserver bomme att försöksvis tillämpas, varvid departementet
borde hava möjlighet att genom egen personal utöva kontrollen för
inhämtande av erfarenheter rörande bestämmelsernas lämplighet». Kla 7

— Mililieombudsmannens timbetsberättelse.

gande» ansåge denna motivering vara egendomlig, då det funnes tillgång;
till kontroll genom veterinär, boende å platsen.

I yttrande över klagomålen anförde intendentsdepartementet bland annat
följande. Departementet hade genom en särskild, med konservfabrikation
förtrogen intendenturofficer låtit verkställa undersökning av förhållandena
vid ifrågavarande konservfabrik. Därvid bade utrönts följande*
Fabriken, som vore belägen på ett avstånd av omkring två mil från Kalmar,
befunne sig i gott skick, men förfogade endast över en autoklav för
konservberedningen. Tillverkning av armékonserver hade aldrig förut
utförts av fabriken. Fabriken, som huvudsakligen bedreve konservering
av frukt, hade endast undantagsvis och i mindre omfattning tillverkat
konserver av samma slag som armékonserver. Någon annan möjlighet
för departementet att anordna kontroll av konservberedningen vid fabriken
än genom anlitande av den på ett avstånd av 11 kilometer från fabriken
bosatte distriktsveterinären stöde icke till buds. Denne ägde emellertid
icke särskild erfarenhet i konservkontroll och hade dittills ej haft något
med konservtillverkning att skaffa. Den huvudsakliga orsaken därtill,
att departementet förkastat fabrikens anbud, hade varit svårigheten
att på ett fullt nöjaktigt sätt vid fabriken anordna deli mycket betydelsefulla
del av kontrollarbetet, vilken icke vore avsedd att ombesörjas av
departementets egen personal vid konservprovningen i Stockholm.

Klaganden avgav påminnelser i ärendet.

I skrivelse den 16 november 1932 till arméförvaltningens intendentsdepartement
anförde militieombudsmannen följande.

Då intendentsdepartementet såsom skäl för sitt beslut att lämna klagandens
anbud ur räkningen åberopat önskvärdheten av att departementet
skulle kunna genom egen personal utöva kontroll vid konservtillverkningen
för vinnande av erfarenhet örn de nya bestämmelsernas lämplighet*
måste härav dragas den slutsatsen, att intendentsdepartementet vid avgörande
av upphandlingsärendet velat lämna ett visst företräde åt anbudsgivare
med fabrik i eller invid Stockholm. En fabriks belägenhet på
större avstånd från Stockholm hade sålunda kunnat vid anbudsprövningen
bliva utslagsgivande till nackdel för denna fabrik. Vid sådant förhållande
hade enligt militieombudsmannens mening upplysning örn den betydelse,
intendentsdepartementet tillmätte nu ifrågavarande kontrollmöjligheter,
bort jämlikt den återgivna bestämmelsen i upphanalingsförordningen
lämnas i kungörelsen örn upphandlingen. Sådan upplysning hade icke
lämnats. Därest så skett, skulle klaganden måhända icke hava avgivit anbudet
och hade därigenom inbesparat besvär och kostnad.

Emellertid inhämtades av utredningen i detta ärende, att den huvudsakliga
orsaken till att klagandens anbud förkastats varit svårigheter att
på fullt nöjaktigt sätt vid klagandens fabrik anordna den betydelsefulla
del av kontrollen över själva tillverkningen, som skulle ombesörjas på
platsen och som icke hade samband med frågan om de nya bestämmelser -

nas lämplighet. Att dylika svårigheter förelegat, kunde icke — mot vad
intendentsdepartementet därom anfört — anses vara av klaganden vederlagt.

Då det syntes höra antagas att senast omförmälda skäl till förkastandet
av klagandens anbud varit av den vikt, att det ensamt för sig kunnat vara
utslagsgivande, torde åberopandet av det omförmälda ytterligare skälet
för departementets beslut icke hava varit av någon avgörande betydelse.

Militieombudsmannen funne således det icke kunna läggas befattningshavare
vid intendentsdepartementet såsom tjänstefel till last att klagandens
anbud förkastats.

15. Bostadshus, tillhörigt truppförbands enskilda lägerkassa, har av
regementschefen uthyrts till regementsintendenten. Fråga huruvida
icke ärendet bort i stället handläggas av vederbörande
arméfördelningschef.

Vid en av militieombudsmannen den 11 februari 1932 förrättad inspektion
av Upplands regemente uppmärksammades i samband med granskning
av enskilda lägerkassans räkenskaper, att regementsintendenten kaptenen
N. O. G. Odéen av kassan förhyrde ett kassan tillhörigt bostadshus.
Förhållandet ansågs anmärkningsvärt med hänsyn till regementsintendentens
befattning med kassans förvaltning.

Med anledning av vad sålunda anmärkts anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 19 februari 1932 regementschefen att inkomma med
yttrande för egen del ävensom av kaptenen Odéen.

I skrivelse den 2 mars 1932 avgav regementschefen det begärda yttrandet,
varvid fogats ett av kaptenen Odéen den 1 i samma månad avgivet
yttrande.

Kaptenen Odéen anförde bl. a. följande. Då det enskilda lägerkassan
tillhöriga bostadshuset hösten 1927 skulle bliva hyresledigt, hade Odéen
och samtliga övriga officerare, vilka kunde tänkas vara villiga förhyra
detsamma, tillfrågats, örn de önskade förhyra huset. Ingen utom Odéen
hade förklarat sig härtill villig.

Regementschefen översten C. J. Schöning anförde för egen del följande.
Vid uthyrandet till kaptenen Odéen hade icke funnits någon annan spekulant
på bostaden, varför densamma åtminstone någon tid fått stå outhyrd,
örn ej kontrakt upprättats med Odéen. Det hade sedermera visat
sig vara en ovärderlig förmån för tjänsten att hava regementsintendenten
boende inom etablissementet. Tillsyn över av honom ledda arbeten, t. ex.
köket, vore givetvis nu betydligt underlättad. Någon skada torde icke
hava tillskyndats enskilda lägerkassan genom det anmärkta förhållandet,
då regementschefen icke skulle krävt högre hyra av någon annan. Rege -

100

mentschefen vöre naturligtvis beredd att i kontraktsenlig ordning uppsäga
kaptenen Odéen, om någon författning funnes, som förbjöde det tillämpade
förfarandet.

I skrivelse den 3 mars 1932 till arméförvaltningens fortifikations-,
intendents- och civila departement anhöll militieombudsmannen, att departementen
ville i ärendet avgiva utlåtande.

Sådant utlåtande avgavs av departementen i skrivelse den 10 maj 1932,
i vilken anfördes följande. Departementen ansåge visserligen, att frågan
rörande uthyrande i förevarande fall av berörda bostadshus bort, på sätt
fortifikationsdepartementet den 26 maj 1923 föreskrivit i fråga örn upplåtelse
av lantförsvaret tillhörig fast egendom, hänskjutas till överordnad
myndighets prövning. Med hänsyn till att kaptenen Odéen enligt inhämtade
upplysningar för ifrågavarande av honom från och med hösten 1927
förhyrda bostadshus erlagt ett årligt hyresbelopp av 1,400 kronor, och då
Odéen, därest lägenheten ifråga anvisats honom såsom tjänstebostad, skulle
med nu gällande bestämmelser för beräkning av hyresersättning haft att
erlägga ett hyresbelopp av högst 1,401 kronor för år, ansåge departementen
i likhet med regementschefen, att någon förlust genom det anmärkta
förfaringssättet icke tillskyndats enskilda lägerkassan vid regementet. I

I skrivelse den 28 maj 1932 till regementschefen anmodade militieombudsmannen
denne att inkomma med

1. avskrift av det mellan lägerkassan och kaptenen Odéen ingångna
kontraktet angående förhyrning av ifrågavarande bostadshus;

2. uppgift örn de beslut, som i samband med hyresavtalets ingående
eller under hyrestiden kunde hava fattats angående reparationer å nämnda
hus;

3. upplysning om på vilken persons föredragning beslutet örn uthyrningen
och möjligen förekomna beslut angående reparationer fattats.

Med skrivelse den 2 juni 1932 översände regementschefen avskrift av
den ifrågavarande avtalshandlingen samt anförde följande. I samband
med ingående av hyresavtalet hade regementschefen bestämt utförande så
småningom av vissa reparationer, och framginge dessa i detalj av ett vid
skrivelsen fogat yttrande från förutvarande kasernofficeren, majoren G.
Ingelman. Några beslut örn andra reparationer hade ej fattats. Föredragande
i beslutet om uthyrningen hade varit dåvarande tjänstförrättande
regementsintendenten, kaptenen G. Ottander och i beslutet örn reparationerna
majoren Ingelman.

Det ifrågavarande »hyreskontraktet» hade med vad därå fanns tecknat
följande lydelse.

101

Kungl. Upplands infanteriregemente
Regementsexpeditionen
Avd. IV. Nr 118.

Till Kaptenen G. Odéen.

Det enskilda lägerkassan tillhöriga bostadshuset upplåtes från och med
den 1 oktober 1927 och tillsvidare till Eder såsom bostad (reg. o. nr 15/1927)
på följande villkor.

1. Hyran utgör ettusen (1,000:—) kronor och betalas i förskott med
250:— kronor för varje kvartal.

2. Lägenheten uthyres såsom bostad.

3. Uppsägningstid 3 månader.

4. Utan mitt medgivande i varje särskilt fall får lägenheten eller del
därav ej uthyras till annan person.

5. Förändringar av lägenheten får icke vidtagas utan mitt medgivande.

6. I övrigt gälla i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i de tryckta
formulär till hyreskontrakt, som tillämpas inom Uppsala stad.

Uppsala den 13 april 1927.

Carl Schöning

t. f. Regementschef.

G. Odéen.

Hyran höjes från 1 oktober 1928 med Fyrahundra (400:—) kronor.

Uppsala den 8 september 1928.

Carl Schöning

Regementschef.

Godkännes: Uppsala den 8 september 1928.

G. Odéen

Kapten.

Majoren Ingelmans yttrande var av följande lydelse. Då ifrågavarande
hus på 1920-talet visade sig alltmera bristfälligt och måste repareras för
att ånyo kunna uthyras som bostad, hade majoren i egenskap av kasernofficer
år 1926 erhållit regementschefens uppdrag att uppgöra kostnadsförslag
för sådan reparation.

Huset, som ursprungligen varit avsett till expeditionslokaler sommartid,
hade visserligen nödtorftigt omändrats, innan kasernhygget påbörjats,
men denna reparation hade varit rätt provisorisk. De hyresgäster, som
före år 1926 bebott huset, hade också samtliga beklagat sig över den kalla
bostaden, som med åren blivit ännu sämre som vinterbostad. Endast
mot relativt låg hyra — majoren ville minnas att det varit 1,000 kronor
— hade det varit möjligt att få bostaden uthyrd. Då det emellertid år
1926 visat sig absolut nödvändigt att verkställa reparation av huset för
att möjliggöra dess fortsatta uthyrande som hostad, hade majoren upptagit
i kostnadsförslaget, förutom taklagning, tapetsering och målning
inomhus, bland annat även omläggning av vissa golv med fyllning, ombyggnad
av trappan till övre rummen, den yttre hrädfodringens bättrande
med pappmellanlägg samt dessutom införande av värmeledning med
värmepannan placerad i den till huset hörande lilla källaren, som för
ändamålet fordrade någon mindre urgrävning.

102

På grund av kostnadsskäl hade emellertid till en början endast yttre
taklagning, tapetsering och inre målning utförts, varjämte trappan och
golv å övre botten reparerats enligt förslaget. Större delen av dessa arbeten
hade dock måst utföras, sedan den nya hyresgästen, kaptenen Odéen,
inflyttat i lägenheten. I slutet av år 1927 hade beslutits införa den av
majoren i förslaget förordade värmeledningen. Majoren ville minnas, att
hyresbeloppet samtidigt höjts till 1,400 kronor, ehuru hyresgästen bott
kvar under den tid reparationen utförts. Sedermera hade majoren erfarit,
att även golven å nedre botten omlagts i enlighet med majorens förslag.
Samtliga av majoren föreslagna reparationsarbeten med undantag av den
yttre brädfodringens tätande hade sålunda så småningom utförts. Då
rummen å nedre botten vid blåsig väderlek vore mycket dragiga, ansåge
majoren emellertid, att brädfodringen så snart som möjligt borde bättras
och tätas. Beträffande det gällande hyresbeloppet kunde majoren ej finna
en höjning för närvarande motiverad, så mycket mer som hyrorna i Uppsala
med omnejd torde komma att visa mindre tendens i motsatt riktning
hösten 1932. En jämförelse med hyresprisen utanför staden gåve nog
också vid handen, att det nuvarande hyresbeloppet vore tillräckligt. Man
borde dessutom enligt majorens åsikt taga hänsyn till bostadens läge i
närheten av stall och inom det inhägnade området med därav föranledd
minskad trevnad för hyresgästen.

I skrivelse den 22 juni 1932 till chefen för Upplands regemente anförde
militieombudsmannen härefter följande.

I ärendet vore upplyst, att kaptenen Odéen av regementets enskilda
lägerkassa sedan år 1926 eller 1927 förhyrde ett kassan tillhörigt bostadshus.
Med avseende å tiden från och med den 1 oktober 1927 hade dåvarande
t. f. regementschefen översten Schöning i en till kaptenen Odéen
ställd skrivelse den 13 april 1927, vilken skrivelse kontrasignerats av
Odéen, förklarat bland annat att bostadshuset till denne upplätes mot en
hyra av 1,000 kronor att betalas kvartalsvis i förskott, att uppsägningstiden
utgjorde tre månader, samt att i övrigt skulle i tillämpliga delar
gälla vad som vore föreskrivet i de tryckta formulär till hyreskontrakt,
som tillämpades inom Uppsala stad. Enligt en av översten Schöning den
8 september 1928 utan kontrasignation verkställd, av kaptenen Odéen
skriftligen godkänd påskrift å förenämnda skrivelse hade hyran höjts
från den 1 oktober 1928 med 400 kronor. — Överste Schöning hade meddelat,
att föredragande i ärendet angående uthyrning av bostadshuset till
Odéen varit dåvarande tjänstförrättande regementsintendenten kaptenen
Ottander, samt att föredragande vid fattande av beslut, i samband med
hyresavtalets ingående, örn vissa reparationer å bostadshuset varit dåvarande
kasernofficeren majoren Ingelman.

Enligt kungl, brevet den 24 november 1922 angående användandet och
redovisningen av truppförbandens enskilda lägerkassor, § 4 första stycket,
avgjordes ärenden angående förvaltning av sådan kassa eller för dess

103

räkning bedriven affärsrörelse av vederbörande regementschef på föredragning
av regementsintendenten. Rörande ansvar för beslut i dylikt ärende
gällde, jämlikt nyssnämnda författningsrum och § 6 mom. 1 i förordningen
den 11 oktober 1907 (nr 98) angående förvaltningens vid armén
allmänna ändamål och organisation, att regementschefen och regementsintendenten
vore gemensamt ansvariga för dylikt beslut, dock att, om
chefen beslutade i strid mot föredragandens mening, denne ägde, för att
skydda sig mot ansvar, att emot beslutet skriftligen anföra sin avvikande
mening.

Det läge i sakens natur och överensstämde även med den uppfattning,
som läge till grund för gällande upphandlingsförordning, 27 §, angående
jäv mot den, som hade att deltaga i prövning av anbud m. m., att regementsintendent
icke linge deltaga i prövning av ärende örn uthyrning av
ett enskilda lägerkassan tillhörigt bostadshus till intendenten själv eller
av ärenden om reparationer å ett sådant hus, som uthyrdes eller uthyrts
till intendenten. Så hade i förevarande fall enligt översten Scliönings
meddelanden ej heller skett, i det att ordinarie regementsintendenten
kaptenen Odéen icke föredragit ärendena angående hyresavtal med kaptenen
själv eller angående reparationerna. Att kaptenen Odéen dock tagit
viss befattning med uthyrningsärendena, framginge av att han kontrasignerat
t. f. regementschefens oinförmälda skrivelse den 13 april 1927
till kaptenen Odéen. Enligt militieombudsmannens förmenande vöre det
emellertid icke heller lämpligt att regementschefen beslutade om dylik
uthyrning eller sådana reparationer på föredragning av en tillfälligt tjänstgörande
regementsintendent. Den ordinarie intendentens ställning till
enskilda lägerkassans förvaltning gjorde det till förekommande av varje
misstydning önskligt, att dylika beslut icke fattades vid regementet.
Därest i ett föreliggande fall ansåges att regementsintendenten borde ifrågakomma
såsom hyresgäst, borde av grannlagenlietsskäl ärende angående
uthyrning av enskilda lägerkassans fastighet, liksom ärenden angående
reparationer å sådan till regementsintendenten uthyrd fastighet — på sätt
även arméförvaltningens fortifikations-, intendents- och civila departement
i sitt utlåtande i detta ärende uttalat — liänskjutas till överordnad
myndighets prövning. I ett fall sådant som det nu föreliggande vore
tydligen vederbörande arméfördelningschef sådan överordnad myndighet.

Genom uthyrningen i förevarande fall av enskilda lägerkassans bostadshus
till kaptenen Odéen torde, såsom ock arméförvaltningens nämnda
departement funnit, någon förlust icke hava tillskyndats kassan. Vid
sådant förhållande, och då militieombudsmannen ansåge sig kunna förutsätta,
att regementschefen i framdeles möjligen förekommande — upprepat
eller liknande — fall komme att förfara i överensstämmelse med den
anvisning, som enligt det förut anförda lämnats av arméförvaltningen,
vidtoge militieombudsmannen i detta ärende ej vidare åtgärd.

Militieombudsmannen anhölle därjämte att översten måtte giva kaptenen
Odéon del av denna skrivelse och av departementens utlåtande i ärendet.

104

Redogörelse för framställningar till Konungen m. m.

1. Angående behovet av vissa ändrade bestämmelser om förberedande
förhör i militära mål.

Härom avlät militieombudsmannen den 4 juni 1932 följande framställning
till Konungen.

»Med hänsyn till de bristfälligheter, vilka i många fall visat sig vidlåda
den utredning i militära mål, som förebringas genom förhör jämlikt
bestämmelserna i 202 § strafflagen för krigsmakten samt §§ 4 och 10
i militär bestraffningsförordning, (s. k. majorsförhör) har jag ansett
mig böra till övervägande upptaga frågan huruvida icke dylika förhör
borde, i större utsträckning än som möjliggöres med nu gällande stadganden,
ledas av civila personer, auditör eller krigsfiskal.

18 kap. strafflagen för krigsmakten innehåller vissa bestämmelser om
handläggning av disciplinmål. Av dessa bestämmelser må följande här
återgivas:

202 §. Vill man angiva någon för förseelse, varom i 185 § förmärs,
gore därom anmälan hos den till bestraffningsrättens utövning behörige
befälhavaren. Är sådan anmälan gjord, eller är eljest lill befälhavarens
kunskap kommet, att dylik förseelse blivit begången, då skall utredning
om förseelsen och de närmare omständigheterna därvid ske vid förhör.
Sådant förhör hålles av nyssnämnda befälhavare, eller där bestraffningsrätten
innehaves av befälhavare, sorn omtalas i 191 § l:c)—6:o), eller av
högre befälhavare eller av kommendant eller befälhavare, som enligt 196 §
är likställd med kommendant, och han ej finner skäl att själv hålla förhöret,
av den, vilken därtill i allmänhet eller för särskilt fall av honom
förordnats.

Vid förhöret, därvid någon av den tilltalades överordnade eller av de
med honom likställda bör, där så ske kan, vara tillstädes, skall målsägande,
örn sådan finnes, och han det äskar, varda hörd, den tilltalade
lämnas tillfälle att förklara sig samt i övrigt iakttagas, vad för utredning
av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades straffbarhet är
av nöden. Vad vid förhöret huvudsakligen förekommit skall i korthet antecknas,
där ej i krig hinder därför möter.

204 §. Finner vederbörande befälhavare, att påföljden i det särskilda
fallet ej bör stanna vid disciplinstraff eller att förseelsen påkallar svårare
disciplinstraff, än han enligt 189 § äger ålägga, eller har erforderlig utredning
örn brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet ej kunnat
vinnas, då skall målet överlämnas till krigsdemstol; (Jock att i sistnämnda
fall befälhavaren, där saken prövas vara av synnerligen ringa vikt och
målsägande ej för vinnande av ytterligare utredning påfordrar dess hänskjutande
till krigsdomstol, må låta målet förfalla.

Beträffande krigsrättsmål gälla bland annat följande i 10 kap. lagen om
krigsdomstolar och rättegången därstädes upptagna bestämmelser:

105

50 §. Vill man tilltala någon för brott, som hör till krigsdomstols behandling
och icke är av beskaffenhet att talan dara, enligt vad i strafflagen
för krigsmakten finnes stadgat, bör anhängiggöras i den för disciplinmål
stadgade ordning, gore därom anmälan hos den befälhavare, sorn
äger föranstalta örn krigsrätts sammankallande för målets behandling;
nämne ock de bevis, som i saken äro att tillgå. Är brottet av beskaffenhet
att krigsöverdomstol däröver omedelbart döma bör, må angivelsen göras
därstädes eller hos befälhavaren.

51 §. Är hos befälhavaren angivelse gjord örn brott, som i 50 § sägs,
eller är till hans kunskap kommet, att dylikt brott, som hör under allmänt
åtal, blivit begånget, varde målet liänskjutet till vederbörlig domstol.

Att i vissa fall jämväl mål, som enligt strafflagen för krigsmakten äro
att hänföra till disciplinmål, skola hänskjutas till krigsdomstol, därom
stadgas i 204 § nämnda lag.

53 §. Då tid och plats för krigsrätts sammanträde blivit bestämd,
åligger det den befälhavare, som föranstaltar om krigsrättens sammankallande,
att genast med underrättelse örn sammanträdet överlämna handlingarna
i målet till vederbörande allmänna åklagare, vilken därefter har att
verkställa den ytterligare utredning, som må vara erforderlig.

Rörande hållande av förhör stadgas vidare i militär bestraffningsförordning
bland annat följande:

§ 1. Målsägande, som, med stöd av 202 § strafflagen för krigsmakten
eller 50 § lagen örn krigsdomstolar och rättegången därstädes, vill angiva
ett begånget brott till bestraffning, bör, örn han tillhör krigsmakten, där
så ske kan, göra angivelsen genom den felaktiges kompanichef eller motsvarande
befälhavare, då sådan finnes, eller, då angivelsen angår någon,
som tillhör besättningen på fartyg, genom sekonden, då sådan finnes. Lyder
den, mot vilken angivelsen riktas, närmast under högre befälhavare, än nu
sagts, bör angivelsen göras genom denne. Angivelsen befordras därefter i
vanlig tjänsteväg till den befälhavare, som har att besluta i ärendet. Därest
så finnes påkallat, bör den befälhavare, till vilken angivelsen först inkommit,
inhämta de upplysningar rörande brottet och den angivnes person,
som av honom kunna införskaffas, och därom avgiva skriftlig rapport, som
bifogas angivelsen.

Angivelsen bör i allmänhet göras skriftligen; dock skall även angivelse,
som göres muntligen, upptagas till behandling, men åligger det i sådant fall
den befälhavare, som mottager densamma, att låta skriftligen uppteckna
vad hos honom blivit anmält samt låta handlingen undertecknas av angivaren.

Angivelse örn brott, varom ovan är sagt, bör innehålla en kortfattad
redogörelse för de närmare omständigheterna vid brottet och uppgift rm
de vittnen och andra bevis, som i saken äro att tillgå.

§ 3. Då förhör hålles i disciplinmål enligt bestämmelserna i 202 §
strafflagen för krigsmakten, skall den skriftliga angivelsen eller den anmälan
angående förseelsen, som eljest avgivits, ävense m de rapporter
och övriga handlingar, som förekomma i målet, överlämnas till den, som
håller förhöret.

1 de fall, då polismyndighet gjort anmälan cm förseelsen eller sådan anmälan
inkommit från annan myndighet, bör ifrågavarande myndighet
underrättas örn tiden för förhöret och, cm så anses erforderligt, anmodas
att tillhandagå med upplysningar i målet.

106

Finnes målsägande, skall även denne underrättas om förhörets hållande.

§ 4. Förhör, varom i § 3 här ovan förmäles, skall äga rum, så snart
lämpligen ske kan.

Då till bestraffningsrättens utövning behörig befälhavare förordnar annan
att hålla dylikt förhör, bör han i allmänhet därtill utse vederbörande
bataljonschef eller annan regementsofficer eller ock civilmilitär person av
motsvarande tjänsteklass. I varje fall skall den, som förordnas att hålla
förhöret, innehava högre tjänsteställning än den eller de, med vilka förhöret
skall hållas.

§ 6. Vid förhöret skall, då angivelse eller annan skriftligen upptecknad
anmälan finnes, denna handling först föredragas. Därefter höres närvarande
målsägande. Då så anses erforderligt, bör därjämte tillfälle beredas
annan, som anmält förseelsen, att fullständiga sin anmälan genom muntliga
tillägg. Förhör skall därpå hållas med den tilltalade. Örn de å ömse
sidor lämnade utsagorna strida mot varandra eller så eljest prövas lämpligt
för vinnande av nödig utredning, skall förhör anställas med de personer,
som kunna lämna upplysning i målet. Vid förhöret bör såvitt möjligt
upplysning införskaffas rörande alla omständigheter, som äga betydelse
för utredning av förseelsens beskaffenhet och prövning av den tilltalades
straffbarhet.

§ 8. Då förhör hållits av befälhavare, som icke äger bestraffningsrätt i
disciplinmål över den tilltalade, skall den, som hållit förhöret, ofördröjligen
överlämna protokollet jämte de i § 3 omnämnda handlingar samt
behörigt utdrag av det i § 45 omförmälda militära straffregistret ävensom,
om så anses erforderligt, utdrag av anteckningsboken för tillrättavisningar
till den befälhavare, vilken det tillkommer att besluta i ärendet.

Har i krig hinder mött för antecknande av vad vid förhöret förekommit,
får muntlig förhörsrapport avgivas.

§ 9 andra och tredje styckena. Då mål hänskjutes till krigsrätt, skall
den befälhavare, som föranstaltar örn krigsrättens sammankallande, samtidigt
till rättens ordförande överlämna bestyrkt avskrift av förhörsprotokollet
och angivelseskriften eller den anmälan rörande brottet, som eljest
avgivits, ävensom utdrag av det militära straff registret rörande den tilltalade.
Är någon i målet häktad eller intagen i förvarsarrest, skall rättens
ordförande därom underrättas.

Till allmänna åklagaren skall förhörsprotokollet överlämnas i bestyrkt
avskrift och samtliga övriga handlingar i målet i huvudskrift eller bestyrkt
avskrift.

§ 10. Jämväl då angivelse sker örn brott, som icke är av beskaffenhet
att enligt strafflagen för krigsmakten böra behandlas i den för disciplinmål
stadgade ordning, skall vederbörande befälhavare, innan målet överlämnas
till krigsdomstols prövning, föranstalta därom att nödig utredning sker
rörande brottet och de närmare omständigheterna därvid. Detta bör särskilt
ske i sådana fall, då fara föreligger att tillgängliga bevismedel eljest skulle
gå förlorade. Vid förhör, som hålles angående brott, varom nu är nämnt,
skola här ovan i 3—9 meddelade bestämmelser lända till efterrättelse i
tillämpliga delar. Då på grund av målets beskaffenhet så prövas lämpligt,
bör krigsfiskalen lämnas tillfälle att medverka vid utredningen samt att
leda eller taga del i förhör, som därvid förekommer.

Följande bestämmelser ur instruktionen den 19 juni 1919 för krigsdomare,
auditörer och krigsfiskaler torde även böra återgivas:

107

§ 19. Auditör åligger:

j) att, på sätt i 203 § strafflagen för krigsmakten är stadgat, deltaga i
handläggningen av de disciplinmål, som förekomma vid den avdelning av
krigsmakten, vid vars krigsrätt han har anställning;

k) att, då vederbörande befälhavare det påkallar, biträda denne jämväl
vid behandling av frågor örn straffs sammanläggning och förvandling samt
verkställighet av straff ävensom vid de andra tillfällen, då tillgång till
juridisk insikt kan vara behövlig och annan person icke är skyldig att
biträda befälhavaren;

§ 34. Krigsfiskal åligger:

c) att, sedan handlingarna i ett till krigsrätt hänskjutet mål till honom
överlämnats, verkställa den ytterligare utredning, som före målets handläggning
vid domstolen må vara erforderlig;

Vid fullgörande av de under c), d) och e) omförmälda åligganden äger
krigsfiskal att, i enlighet med vad därom i tjänstgöringsreglemente eller
eljest kan vara bestämt, av militär personal åtnjuta all den handräckning,
som för utförande av nämnda åligganden är erforderlig.

§ 35. Vad justitiekanslern å ämbetets vägnar krigsfiskal befaller vare
denne pliktig att efterkomma och lyda; skolande krigsfiskal därjämte lämna
riksdagens militieombudsman och justitieombudsman det biträde, varom
förmäles i 7 § av den för militieombudsmannen och 6 § av den för justitieombudsmannen
utfärdade instruktionen.

Beträffande förarbetena till militära bestraffningsförordningen må följande
framhållas med avseende k § 10 i förordningen.

I ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till militär bestraffningsförordning
hade under § 10 upptagits en bestämmelse av innehåll,
att befälhavare skulle föranstalta örn utredning jämväl då angivelse
skedde om brott, som icke kunde bliva föremål för handläggning i disciplinär
ordning. Sista punkten i det föreslagna författningsrummet hade
följande lydelse: »Då på grund av målets beskaffenhet så prövas lämpligt,
bör krigsfiskalen lämnas tillfälle att medverka vid utredningen och taga
del i förhör, som därvid förekommer.»

I denna lydelse utremitterades förslaget den 22 oktober 1915 till vissa
myndigheter. I yttrande den 14 november 1915 över förslaget anförde
chefen för IV. arméfördelningen generalmajoren II. Jungstedt följande.

»Förslagets sista punkt innebär ett steg i den rätta riktningen, men
steget hade bort tagas fullt ut. I fråga om brott, som icke iiro av disciplinär
beskaffenhet, t. ex. stöld, bliva ju förhören rena polisförhör. Det är
icke förenligt med en bataljons- eller kompanichefs ämbetsställning att
agera poliskommissarie. Örn staten anser sig hava råd att använda befälhavare
för dylika underordnade och utom deras egentliga uppgift, krigsförberedelsen
i dess olika faser, stående uppdrag, så är detta slöseri med i
visst hänseende överkvalificerad arbetskraft. Då nu tydligen paragrafens
sista mening förutsätter mål av sådan beskaffenhet, att allmänna åklagarens
närvaro anses vara av behovet påkallad, så synes konsekvensen bliva

108

den, att själva förhöret ledes av juristen ifråga, vare sig av krigsfiskalen
eller ännu hellre (vid regementet) auditören. Som protokollsförare finnes
regementets poliskommissarie, regementsväbeln. I övrigt gäller för förhöret,
vad i §§ 3—9 stadgats, i tillämpliga delar. Vederbörande befälhavare avgör,
när målet är av beskaffenhet att så handläggas.

Örn sista punkten omredigeras i denna riktning, så torde skillnaden
mellan disciplinmål och andra mål framträda på sitt naturliga sätt och
målen få sin naturliga och enligt mitt förmenande enda rätta handläggning
på det förberedande stadiet.

Den nya lagen har ju i fråga örn fortsättningen av målens handläggning
uppdragit en bestämd skillnad mellan befälhavarens och domstolens befogenhet
och genom krigsdomares tillsättande givit ytterligare inflytande åt
den civila juridiska fackkunskapen i de fall, där det ej rör sig örn rena
disciplinmål, varför några principiella betänkligheter mot den här föreslagna
anordningen ej behöva förekomma. Själva förhöret torde i övrigt
vinna på den skolade juridiska fackmannens ingripande, så snart det ej
gäller disciplinmål, ty där framträder befälhavaren såsom den egentliga
fackmannen.»

Chefen för fortifikationen generalmajoren A. Odelstierna anförde i
yttrande den 15 november 1915 över förenämnda remitterade förslag bland
annat följande.

».£ 10. Detta lagrum lämnar öppet för krigsfiskalen att medverka vid
utredningen och taga del av förhör som därvid förekommer. Jag ifrågasätter
härvid, huruvida någon olägenhet skulle kunna uppkomma örn utsträckning
av hithörande princip därhän att — såsom i den tyska krigsprocessordningen
är fallet — åt befälhavaren lämnas frihet att i fall då
sådant synes honom lämpligt, uppdraga åt krigsfiskalen att med biträde
av bataljons- eller kompanichef verkställa utredning och leda förhör. I
den nya strafflagen för krigsmakten hava nämligen införts helt nya principer
för krigsrättsproceduren avseende att åstadkomma större sakkunskap
vid bedömande av rättsfall än tillförene ur formella synpunkter gjort sig
gällande, och det lärer vara uppenbart, att större conformitet mellan krigsrättsförliandlingen
och förhöret skulle åstadkommas därigenom att förhöret
i nödiga fall ledes av krigsfiskalen, vilken att döma av hittills till sådana
tjänster inkomna ansökningar samt stadgandet örn särskilda prov för erhållande
av krigsfiskalsbefattning måste antagas hava ernått större kvalifikationer
för utredning av brott ur formell synpunkt än den tillfälligtvis
såsom förhörsledare fungerande truppofficeren.»

I ett förslag, som den 9 december 1915 utremitterades till fångvårdsstyrelsen,
hade den ifrågavarande punkten samma lydelse som i den sedermera
utfärdade förordningen.

* #

Såsom framgår av den föregående redogörelsen, skall i disciplinmål
utredning alltid ske vid förhör, som hålles antingen av den bestraffningsberättigade
befälhavaren själv eller, där bestraffningsrätten innehaves av
vissa högre befälhavare, av annan person, som av befälhavaren därtill
förordnats i allmänhet eller för särskilt fall. I praktiken plägar, i de

109

fall då det sålunda är befälhavaren tillåtet att sätta annan i sitt ställe,
befälhavaren endast undantagsvis själv hålla förhör. I allmänhet uppdrager
han åt vederbörande bataljonschef eller motsvarande befattningshavare
att fullgöra detta åliggande. Såsom protokollsförare vid förhöret
tjänstgör vanligen en yngre officer eller en underofficer.

Erfarenheten har visat, att de protokoll, som föras vid dessa s. k. majorsförhör,
särskilt i fråga örn mera invecklade mål, ofta äro otillfredsställande.
Förhören skötas och protokollföras alltför mekaniskt och onyanserat,
och förhörsledaren synes i många fall icke i tillräcklig mån hava
sinne för vilka uppgifter som äro av värde ur utredningssynpunkt —
naturligt nog, då han saknar utbildning för dylika utredningar. Förhörsprotokollen
giva därför ej sällan en ofullständig bild av omständigheterna
vid den påtalade handlingens begående och motiven för densamma,
förhållanden som tydligen äro av en avgörande betydelse för brottsbestämningen
och straffmätningen.

En ändring i de sålunda konstaterade förhållandena, åtminstone i den
mån olägenheterna äro som mest framträdande, synes vara erforderlig.
Ledningen av utredningen torde i allt fall för svårare och för mera invecklade
fall böra anförtros åt personer med utbildning för dylika utredningsuppgifter.
Åtskilligt lärer härigenom ur rättssäkerhetens synpunkt
vara att vinna. För militärbefälets del synes genom en dylik anordning
en ej oväsentlig lättnad kunna vinnas till gagn för befälets rent militära
uppgifter.

Rörande omfattningen av det sålunda framhållna behovet lärer detsamma
icke vara mera framträdande i mål, däri fråga är om mindre
tjänsteförsummelser och i vilka utredningen är skäligen lätt att verkställa.
Den sålunda åsyftade gruppen av mål torde vara mycket talrik, och av
denna orsak tala även ekonomiska skäl för statsverket för att icke beträffande
dessa mål vidtaga ändring i vad nu gäller. För utredning åter
av svårare förseelser, liksom av förseelser i övrigt av mera svårutredd
beskaffenhet, synes böra anlitas vederbörande auditör eller krigsfiskal.
Så bör ock eljest kunna ske i fall då det av särskilda skäl finnes lämpligt.
Avgörandet, huruvida i ett föreliggande fall civil förhörsledare
bör anlitas, torde böra träffas av den befälhavare, som närmast är behörig
att utöva bestraffningsrätten i målet. Material för detta bedömande
förefinnes i den angivelse eller anmälan, som oftast föreligger, ävensom
i kompanichefens utredning och den kännedom i övrigt, som befälhavaren
kan äga örn målet.

En anordning sådan som nu skisserats synes icke böra väcka betänkligheter
ur disciplinära synpunkter. Den erfarenhet, som redan vunnits
rörande auditörers och krigsfiskalers befattning med militära mål, lärer
vara av den art, att några olägenheter av dessa befattningshavares utvidgade
befattning med sådana mål icke ur dylika synpunkter kunna
anses föreligga.

Ilo

Naturligt är att befälhavaren stundom, särskilt vad marinen angår,
skulle kunna av praktiska skäl — exempelvis svårighet för förhörsledaren
att komma tillstädes — bliva förhindrad att, då så eljest vore önskvärt,
anlita civil förhörsledare. Ett mindre tidsutdräkt med utredningen
skulle väl ock någon gång vållas av sådan förhörsledares anlitande; dock
synes denna olägenhet mer än väl uppvägas av fördelarna med anordningen.

Frågan huruvida auditör eller krigsfiskal bör anlitas såsom förhörsledare
i disciplinmål synes böra besvaras sålunda, att auditören principiellt
härvid bör komma ifråga. Auditören är enligt lag skyldig att efter
anmodan avgiva yttrande, innan befälhavaren ålägger straff i disciplinmål,
och auditören är jämlikt sin instruktion pliktig att biträda befälhavaren
vid tillfällen, då tillgång till juridisk insikt kan vara behövlig
och annan person icke är skyldig biträda befälhavaren. Av auditörens
skyldighet att avgiva yttrande före straffaläggande följer, att auditören
blir pliktig för befälhavaren framhålla bristfälligheter i utredningen.
Auditörens åliggande att i allmänhet biträda befälhavaren, då juridisk
insikt erfordras, torde sannolikt redan nu i ett och annat fall hava föranlett
befälhavare att påkalla auditörens biträde med utredning i disciplinmål.
Det synes naturligt och väl förenligt med auditörens nuvarande
ställning till disciplinmålen att — som regel — åt honom anförtro utredningsuppgiften
i disciplinmål av här åsyftat slag.

Den omständigheten, att auditören stundom skulle komma att såväl
verkställa utredning som avgiva yttrande under tjänstemannaansvar i ett
och samma mål, synes icke ägnad att ingiva betänkligheter. Redan nu
är, genom befälhavarens ställning till utredningen, »processen» i disciplinmål
av inkvisitorisk karaktär. Ett utvidgat inflytande på denna
punkt för auditören synes endast kunna verka i betryggande riktning.

Beträffande en viss grupp av disciplinmål lära emellertid särskilda
synpunkter göra sig gällande å frågan örn vilken civil befattningshavare
bäst lämpar sig att leda förhör i disciplinmål. Om disciplinmål gäller,
att sedan angivelse eller anmälan hos befälhavare skett om brott av sådan
beskaffenhet, som i 185 § strafflagen för krigsmakten sägs, eller befälhavaren
eljest erhållit kännedom örn dylikt brott, det till en början är en
svävande fråga, huruvida målet kommer att avgöras av befälhavaren
såsom disciplinmål eller av honom jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten
hänskjutas till krigsrätt. Även å ett sådant stadium måste målet
tills vidare betraktas såsom disciplinmål. Det kan således teoretiskt sett
beträffande- varje disciplinmål inträffa, att målet kommer att hänskjutas
till krigsrätt. I praktiken blir emellertid i allmänhet endast ett fåtal
disciplinmål sålunda hänvisade till krigsdomstol. I de fall, då så blir
händelsen, vore det emellertid onekligen mindre lämpligt, örn auditören,
vilken såsom bisittare i krigsrätten kommer att behandla målet, även

lil

finge sig anförtrodd den förberedande utredningen av samma mål. Redan
att auditören, såsom nu kan bliva fallet, jämlikt 203 § strafflagen för
krigsmakten avgiver yttrande till befälhavaren i mål, som av denne därefter
hänvisas till krigsrätt, däri auditören har säte, har under förarbetena
till gällande krigslagstiftning betecknats såsom i viss mån olämpligt.
Mera framträdande skulle onekligen olämpligheten av auditörens befattning
med ett mål före dess krigsrättsbehandling bliva, örn auditören bleve
ledare av den förberedande utredningen i målet. Med ställningen såsom
förhörsledare torde nämligen i många fall följa en viss, låt vara ofrivillig,
benägenhet att taga ställning till målet på ett sätt, som ej är väl förenligt
med en fullt opartisk domarställning.

Av nu anförda skäl lärer beträffande disciplinmål, som synes kräva
civil förhörsledare, vara lämpligt att, därest anledning föreligger till antagande,
att målet jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten kommer att
av befälhavaren hänskjutas till krigsrätt, utredningen i målet av befälhavaren
anförtros åt krigsflskalen i stället för auditören. Krigsfiskalen
måste ju förutsättas vara för uppgiften fullt kvalificerad, och därest målet
sedermera hänskjutes till krigsrätt, torde det säkerligen vara en fördel
att utredningen på ett så tidigt stadium som möjligt kommit i åklagarens
hand. Att det stundom kan inträffa, att målet efter krigsfiskalens utredning
likväl avgöres av befälhavaren, synes icke medföra några olägenheter.
— Något hinder förutsättes ej vara för handen att, om utredningen
av ett disciplinmål av befälhavaren anförtrotts åt auditören men anledning
sedermera yppas till att målet kommer att hänskjutas till krigsrätt,
krigsfiskalen erhåller befälhavarens uppdrag att fortsätta och slutföra
utredningen.

Jag har låtit företaga en undersökning å militieombudsmansexpeditionen
till utrönande huru den nu föreslagna anordningen med civila förhörsledare
kan antagas komma att verka i praktisk tillämpning. Material
har därvid varit samtliga förhörs- och krigsrättsprotokoll, som under år
1931 förts vid fyra i Stockholm eller dess närhet förlagda truppförband,
tillhörande armén, respektive krigsrätterna vid dessa förband. Det har
befunnits, att antalet disciplinmål, i vilka — med de i det föregående
förutsatta begränsningar — förhören borde hållas under auditörens eller
krigsfiskalens ledning, är procentuellt sett ringa. Å andra sidan har behovet
av civil förhörsledning i dessa fåtaliga mål ansetts vara framträdande.

Beträffande blivande krigsrättsynål finnes i militär bestraffningsförordning
§ 10 sista punkten en uttrycklig bestämmelse därom, att krigsfiskal
bör, då på grund av målets beskaffenhet så prövas lämpligt, lämnas tillfälle
att medverka vid utredningen samt leda eller taga del i förhör, som
förekommer rörande brottet och de närmare omständigheterna därvid. 1
praktiken torde emellertid hittills endast jämförelsevis få fall hava förekommit,
då åt krigsfiskalen överlämnats att leda eller ens närvara vid

112

den förberedande utredningen. I allmänhet plägar förhöret liksom beträffande
disciplinmål hållas av vederbörande bataljonschef (motsvarande
befälhavare), varefter regementschefen överlämnar handlingarna till krigsrätt.
Först sedan regementschefen sålunda expedierat handlingarna, plägar
krigsfiskal få hand om undersökningen. Det skulle uppenbarligen vara
till stor fördel för utredningen, därest krigsfiskalens biträde oftare av
befälhavaren påkallades redan vid den förberedande utredningen.

I detta sammanhang bör måhända erinras om den medverkan, som på
begäran av militär befälhavare, civil polismyndighet för närvarande
stundom lämnar för utredning av blivande krigsrättsmål, särskilt mål
rörande tjuvnadsbrott. Denna medverkan, som lämnas utan att någon
skyldighet därtill i de åsyftade fallen föreligger, är uppenbarligen för
befälhavaren av största värde. Vad i det föregående yttrats örn önskvärdheten
av ökad medverkan av krigsflskalen vid utredning av blivande
krigsrättsmål har ingalunda syftat till någon minskning av det biträde
från civil polismyndighet, som sålunda i vissa fall visat sig kunna erhållas.

Någon författningsändring för ernående av ett ökat användande av
krigsflskalen vid den första utredningen i krigsrättsmål torde icke vara
erforderlig. Därest en ändring i föreslagen riktning beträffande utredningen
i disciplinmål äger rum, kan det emellertid måhända förväntas,
att befälhavarna skola i större utsträckning än nu är fallet begagna sig
av möjligheten att för den förberedande utredningen i krigsrättsmål
påkalla biträde av krigsfiskal.

Vissa författningsändringar bleve däremot erforderliga för tillgodoseende
av det framhållna behovet av ändrade anordningar beträffande förhörsledningen
i disciplinmål. Dessa författningsändringar synas emellertid
ej behöva bliva andra än som kunna genomföras i administrativ ordning.
Varken 202 § strafflagen för krigsmakten eiler annat författningsrum av
lags natur torde innefatta något hinder mot att befälhavare, som äger
förordna annan person i sitt ställe såsom förhörsledare, därtill utser
auditör eller krigsfiskal.

I militär bestraffningsförordning finge vissa ändringar vidtagas. Sålunda
torde nuvarande bestämmelserna i § 4 andra stycket böra ersättas med
stadganden av ungefär följande innehåll. Vill till bestraffningsrättens
utövning behörig befälhavare förordna annan att hålla förhör i disciplinmål
och synes målet vara av svårare eller mera svårutredd beskaffenhet,
eller finnes det eljest av särskilda skäl lämpligt, bör befälhavaren, där
hinder icke möter, förordna vederbörande auditör att hålla förhör i målet
eller, örn anledning förekommer till antagande, att målet jämlikt 204 §
strafflagen för krigsmakten må komma att överlämnas till krigsdomstol,
till förhörsledare förordna vederbörande krigsfiskal. Vill befälhavaren
eljest förordna förhörsledare, bör han i allmänhet därtill utse vederbörande
bataljonschef eller annan regementsofficer eller ock civilmilitär

113

person av motsvarande tjänsteklass. Förordnas militär eller civilmilitär
förhörsledare, skall denne i varje fall innehava högre tjänsteställning än
den eller de, med vilka förhöret skall hållas.

Vidare torde den i § 8 första stycket i bestraffa ngsförordningen stadgade
skyldigheten för befälhavare, som hållit förhör, att överlämna vissa
handlingar till befälhavare med beslutanderätt i disciplinmål böra åläggas
även auditör och krigsfiskal, som hållit förhör. Efter en omarbetning av
§ 4 andra stycket lärer måhända även § 10 kräva någon jämkning.

Med hänsyn till vikten av den uppgift, som enligt det föregående tänkes
bliva lagd å auditören och krigsfiskalen, synas deras nya åligganden böra
komma till uttryck i instruktionen för krigsdomare, auditörer och krigsfiskaler
genom tillägg till §§ 19 och 34. Den i § 34 sista stycket av instruktionen
stadgade rätten för krigsfiskal att i vissa fall av militär personal
åtnjuta erforderlig handräckning för utförande av krigsfiskalens
åligganden lärer böra utsträckas att avse även nu ifrågasatta åliggande,
och bör en motsvarighet till denna rätt stadgas med avseende å auditörs
befattning med förhör i disciplinmål.

Det bör måhända framhållas, att med de begränsade ändringar i författningarna,
som sålunda ifrågasatts, möjligheten att för utredning i
disciplinmål anlita auditör och krigsfiskal blir begränsad till de fall (jämför
202 § strafflagen för krigsmakten), »där bestraffningsrätten innehaves
av befälhavare, som omtalas i 191 § 1) — 6), eller av högre befälhavare
eller av kommendant eller befälhavare, som enligt 196 § är likställd med
kommendant». Någon ändring i 202 § strafflagen för krigsmakten har
nämligen ej ansetts böra i detta sammanhang ifrågasättas. De fall, i
vilka auditör eller krigsfiskal sålunda icke skulle kunna för utredningen
anlitas, äro för fredstid de, i vilka bestraffningsrätten innehaves av befälhavare,
som omtalas i 191 § 7) strafflagen för krigsmakten. Då emellertid
behovet av ändrade anordningar i allt väsentligt tillgodoses genom de
föreslagna bestämmelserna, och då dessutom, vad angår 191 § punkt 7),
praktiska hinder mot anlitande av civil förhörsledare sannolikt skulle
komma att föreligga relativt ofta, synes försvarligt att iakttaga den föreslagna
begränsningen, varigenom ändringarna kunna genomföras i administrativ
ordning.

De föreslagna ändringarna synas vara av beskaffenhet att kunna genomföras
utan avseende å det läge, vari frågan örn mera vittgående ändringar
av gällande krigslagstiftning befinner sig.

Några ekonomiska konsekvenser av betydenhet för statsverket lära icke
uppkomma genom ett godtagande av förevarande förslag. Den uppkommande
ökningen av auditörernas och krigsfiskalernas arbete lärer nämligen
bliva alltför ringa för att motivera någon förhöjning av utgående
arvoden annat än på sin höjd i något enstaka fall. Ersättning för resekostnad
torde emellertid komma att utgå i ett och annat fall utöver vad
nu är händelsen.

8 Militieombudsmcuinens äinbetxbertittelse.

114

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen har jag härmed velat för Eders Kungl. Maj:t anmäla detta
ärende till den åtgärd Eders Kungl. Maj:t må finna av förhållandena
föranledas.»

2. Angående åtgärder mot användande inom marinen av s. k.
uppryckningsövningar såsom straff eller tillrättavisning för

tjänsteförseelser.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 2 april 1932 följande framställning
till Konungen.

»I slutet av augusti 1931 förekommo i vissa artiklar i dagspressen uppgifter
av innebörd att ombord å pansarkryssaren Fylgia under vinterexpeditionen
1930—1931 tjänstgörande kadetter fått vid olika tillfällen på order
av en kadettofficer utföra övningar såsom bestraffning eller tillrättavisning
för begångna förseelser.

I artiklarna berördes även fall av pennalism mellan kadetter av olika
årskurser.

Med anledning av uppgifterna rörande straffövningar, beordrade av
officer, anmodade jag i skrivelse den 29 augusti 1931 förutvarande fartygschefen
å Fylgia, kommendörkaptenen av 1. graden I. A. Cassel, att till
mig inkomma med yttrande över dessa uppgifter. Sådant yttrande avgav
kommendörkaptenen Cassel i skrivelse den 30 samma augusti, och anförde
han därvid bland annat, att den utpekade kadettoffieeren löjtnanten Folke
Olsson Melcher icke fått sig tilldelad någon bestraffningsrätt samt att
Cassel icke kände något fall, då kadetterna fått utföra övningar såsom
bestraffning eller tillrättavisning för begångna förseelser.

I anledning av de åsyftade tidningsartiklarnas innehåll höllos under
oktober och november 1931 å militieombudsmansexpeditionen förhör med
vissa förutvarande kadetter vid marinen ävensom med löjtnanten Melcher
huvudsakligen rörande vad som under pansarkryssaren Fylgias långresa
1930—1931 förekommit.

Med hänsyn till vad löjtnanten Melcher under dessa förhör uppgivit
därom, att s. k. uppryckningsövningar i omedelbar anslutning till föregående
försummelser av kadetter sedan lång tid förekommit vid marinen,
höllos vidare i februari 1932 å militieombudsmansexpeditionen förhör med
vissa officerare vid flottan för upplysning bland annat i detta hänseende. I

I anledning av tidningsartiklarnas uppgifter örn pennalism bland kadetterna
avlät jag i särskilt ärende den 29 augusti 1931 en skrivelse till
chefen för sjökrigsskolan och företog jämväl sedermera vissa åtgärder.
Sedan chefen för skolan den 11 september 1931 tilldelat åtskilliga kadetter
bestraffning eller tillrättavisning, samt Kungl. Majit den 24 september

115

1931 anbefallt chefen för sjökrigsskolan att vidtaga vissa åtgärder för
undanröjande av ifrågavarande missförhållanden, fann jag, med anledning
av vad sålunda och i övrigt förekommit, ej skäl att i nämnda ärende vidtaga
ytterligare åtgärd.

Beträffande vad som vid omförmälda förhör i oktober och november
1931 i ärendet angående straffövningar förekommit tillåter jag mig hänvisa
till bifogade avskrift av protokollen över dessa förhör \ Vad under
förhören i februari 1932 förekommit kommer att, i allt väsentligt, återgivas
i denna skrivelse.

Följande sammanställning må göras av förhörsprotokollens huvudsakliga
innehåll.

A. Uppryckningsövningar under Fylgias långresa 1930—1931 och närmast
dessförinnan.

Rörande till en början uppryckningsövningar i allmänhet har vid förhören
uppgivits följande.

Förre sjökadetten, studeranden vid tekniska högskolan G. E. von Dardel
uppgav:

Övningar, som kunde betecknas såsom uppryckningsövningar, hade under
den tid von Dardel tillhört kadettkåren, eller från början av juli 1930 till
den 11 april 1931, förekommit såväl då kadetterna i början av utbildningstiden
varit stationerade i Karlskrona som ock senare under pansarkryssaren
Fylgias långresa vintern 1930—1931. Under Karlskrona-tiden hade sådana
uppryckningsövningar förekommit i ändamål att få mera »spänst» på
kadetterna. Uppryckningsövningarna finge nog anses hava utgjort en del
av själva utbildningen. Under Fylgiaresan syntes ändamålet med uppryckningsövningarna
mindre varit det nämnda och i stället mera att giva
kadetterna lämplig kroppsrörelse såsom motvikt mot de teoretiska övningarna.
I regel hade sistnämnda övningar nämligen försiggått under
däck i kadettmässen, där det varit mycket varmt, och uppryckningsövningarna
hade varit en god motvikt mot dåsighet.

Vidare hade förekommit, därest nu sådant kunde betecknas såsom uppryckningsövning,
att när en praktisk övning såsom rodd gått dåligt, man
naturligt nog skärpt övningen genom att kadetterna fått ro mera.

I detta sammanhang återgives följande ur en skrivelse den 9 september
1931 från löjtnanten Melcher till chefen för sjökrigsskolan:

»1. I tidningen påtalade uppställningsövningar hava så vitt jag kan
erinra mig förekommit tvenne gånger, då kadetterna kommit försent till
lektion eller till första uppställningen.

Kadett 5 Svensson påminner sig endast en sådan uppryckangsövning.
Denna skulle inträffat då kadetterna, på grund av långsam förflyttning i

1 Protokollen hava av utrymmesskäl ej blivit avtryckta. Det väsentligaste av innehållet
av dessa protokoll framgår av skrivelsen till Konungen.

116

trapporna, kommit försent till uppställning å kaserngården förra sommaren.
Jag skulle då varskott samling i logementet 3 trappor upp, där äldste
kadetten lämnade av till art. styrman 3 gr. Lindgren. Denne hade instruerats
att åter beordra uppställning på gården. Manövern upprepades
ännu en gång. Mot kadett Svenssons relation har jag intet att erinra.

Kadett 40 Barclay minnes en sådan uppställning. Denna företogs då
kadetterna kommit för sent till en lektion efter uppehåll. Uppställning
beordrades vid detta tillfälle på gården. När kadetterna voro uppställda
skulle jag från fönstret i lektionsrummet varskott samling därstädes. Då
detta gick långsamt, upprepades manövern. Mot kadett Barclays redogörelse
har jag intet att erinra.

För egen del anser jag det vara min skyldighet att tillse att kadetterna
snabbt infinna sig till beordrade uppställningar. Jag bestrider bestämt
att någon som helst utmattning av kadetterna på sätt köpman Eriksson i
tidningen uppgivit skulle ägt rum.»

För von Dardel upplästes vid militieombudsmannens förhör kadetterna
nr 5 Svenssons och nr 40 Barclays uppgifter, sådana de återgivits i löjtnanten
Melchers skrivelse den 9 september 1931 till chefen för sjökrigsskolan.
von Dardel vitsordade i huvudsak dessa uppgifter. Dock vore
von Dardel av den uppfattningen att det i allt endast varit en gång som
dylik uppryckningsövning med uppställningar förekommit. Vid detta tillfälle
hade den kadett, som kommit sist till den senaste uppställningen,
beordrats att springa runt kaserngården. För övrigt hade det ganska ofta
hänt, att den som kommit sist i en övning — en språngmarsch eller dylikt
— fått »något extra» att utföra; i regel hade han fått göra örn något av
övningen.

I övrigt hade det ej förekommit att, när en övning gått dåligt, Melcher
eller någon annan kommenderat uppryckningsövning eller dylikt såsom
straff eller tillrättavisning.

Förre sjökadetten, studeranden vid tekniska högskolan H. F. S. Martin
anförde:

Vad den första utbildningstiden — i Karlskrona — beträffade, erinrade
sig Martin ett tillfälle då löjtnanten Melcher, när det gått långsamt med
en uppställning, beordrat kadetterna samling ömsevis i korridoren 3 trappor
upp och nere på gården. Kadetterna hade fått springa två eller tre gånger
upp och ned för trapporna. Dessutom hade siste man fått springa tvärs
över kaserngården — avståndet vore omkring 100 meter — och tillbaka.

Vad anginge tiden för Fylgias långresa vintern 1930—1931 hade särskilt
under första tiden, men även senare när man kommit ner i varmare
luftstreck och då temperaturen i luften kunnat uppgå till + 40 å 45° Celsius,
för kadetternas utbildning förekommit uppryckningsövningar av
mycket ansträngande beskaffenhet. Vanligen hade det varit språngmarsch,
och efter språngmarschen hade kadetterna fått utföra först avledande and -

117

ningsrörelser och därefter omkring 10 armböjningar i stupfallande ställning.

Vidare hade under lektioner i kadettmässen eller lektionshytten förekommit
avbrott i de teoretiska övningarna och språngmarsch runt däck.
Detta hade endast varit till nytta, fast det ibland blivit väl kraftig motion.
Även hade det hänt att någon enskild kadett, som »nickat till» under
lektion, blivit skickad upp i toppen eller runt däck för uppryckning.

Övningar, vilka tydligen haft karaktär av bestraffning, hade under
Fylgias långresa beordrats dels av löjtnanten Melcher och dels av ombord
tjänstgörande fänrikar. — — — Även i många andra fall hade det under
långresan förekommit att löjtnanten Melcher, då kadetter visat sig försumliga
eller slöa, skickat upp de felande i toppen. Detta hade hänt ofta
och vanligen under vakt. Förfaringssättet kunde icke betecknas såsom
skärpning av någon övning utan hade verkligen, såsom Martin uppfattat
saken, inneburit bestraffning eller tillrättavisning.

Vad de ombord å Fylgia tjänstgörande fänrikarna beträffade hade det
några gånger under långresan förekommit, att en fänrik beordrat liknande
»toppresor» då en kadett försummat sig under vaktgöring.

Martin tilläde i detta sammanhang, att man bland kadetterna varit inställd
på att dylika »uppryckningsövningar», som varit bestraffningar,
vore i sin ordning, ty man hade ständigt hört av äldre kadetter och andra,
att sådant skulle vara och alltid plägat vara. Emellertid hade såväl underofficerare
som manskap å Fylgia under vinterresan yttrat till kadetterna,
att de ej tidigare sett någon kadettkurs, som haft det så svårt på sin långresa
som denna kurs.

von Dardels berättelse upplästes för och vitsordades av Martin med
reservation för olika uppfattning i en eller annan detalj.

Vidare upplästes Martins berättelse, såvitt den avsåg tiden intill slutet
av Fylgias vinterresa, för von Dardel, vilken vitsordade berättelsen med
enahanda reservation för en eller annan detalj, von Dardel tilläde i anslutning
till den sista meningen i sin berättelse (»I övrigt hade det ej
förekommit — — —») följande. Detta uttalande vore riktigt, men det
hade likväl förekommit uppryckningsövningar såsom bestraffning eller
tillrättavisning, dock icke därför att en övning gått dåligt utan i sådana
fall, då en kadett brutit mot en reglementsbestämmelse eller eljest mot
en av befälet utfärdad föreskrift eller då någon kadett i övrigt varit försumlig.

Förre sjökadetten, studeranden vid tekniska högskolan N. K.son Blomquist
anförde:

Under kadetternas första utbildningstid sommaren 1930 i Karlskrona
hade icke förekommit några uppryckningsövningar av olämpligt slag. Vid
ett eller två tillfällen hade förekommit, att sedan kadetterna förflyttat sig
för långsamt till en uppställning, de av löjtnanten Melcher beordrats till
uppställning ömsevis i korridoren 3 trappor upp i kasernen och ömsevis på

118

kaserngården. Detta ansåge dock Blomquist icke hava varit något olämpligt
förfarande, ty dylikt behövdes i början, innan kadetterna lärt sig att
uppträda raskt och hurtigt. Vad roddövningarna under denna tid anginge,
hade de ej varit hårdare än som behövts och varit lämpligt.

Beträffande härefter tiden för långresan med Fylgia vintern 1930—1931
hade stundom förekommit, när en kadett försummat sig eller varit slö, att
löjtnanten Melcher beordrat honom upp i masttoppen, flera eller färre resor
i sträck. Blomquist hade själv blivit på detta sätt skickad upp i toppen
vid minst ett par tillfällen. — — — Vid ett tillfälle då Blomquist icke
vaknat vid den vanliga morgonpurrningen, hade löjtnanten Melcher kommit
ned och iakttagit förhållandet. Blomquist hade då av Melcher fått sig

ålagda en eller flera toppresor, Blomquist mindes nu icke antalet.---

Några formliga bestraffningar eller tillrättavisningar, som inskrivits i
straff journal eller anteckningsbok för tillrättavisningar, hade aldrig förekommit
under resan. Det hade endast förekommit av löjtnanten Melcher
mera »privat» meddelade bestraffningar eller tillrättavisningar. — — —
Av löjtnanten Melcher beordrade toppresor såsom bestraffning för kadetters
förseelser hade under Fylgias långresa i allt förekommit åtskilliga gånger.
Särskilt hade kadetten Thelander varit utsatt för sådan behandling. — — —
Vad de ombord å Fylgia tjänstgörande fänrikarna anginge, hade de, såvitt
Blomquist visste, ej kommenderat några toppresor.

För Blomquist upplästes von Dardels och Martins berättelser. Dessa
vitsordades (i nu ifrågavarande delar) av Blomquist.

Förre marinintendentskadetten G. H. H. Thelander uppgav:

Marinintendentskadetterna hade såväl under första utbildningstiden i
Karlskrona som senare under pansarkryssaren Fylgias långresa tjänstgjort
tillsammans med sjökadetterna.

Vad angår Karlskrona-tiden hade vid åtminstone två tillfällen förekommit,
att då kadetterna, efter vad löjtnanten Melcher ansett, för långsamt
infunnit sig till uppställningar, Melcher beordrat uppställning ömsevis
i lektionsrummet 3 trappor upp i kasernen och ömsevis på gården, så
att kadetterna fått springa i trapporna upp och ned flera gånger. Vid ett
av dessa tillfällen hade kadetterna dessutom fått springa tvärs över kaserngården
och tillbaka såsom uppryckning. Den nämnda behandlingen av
kadetterna från Melchers sida hade enligt Thelanders åsikt visserligen
varit hård men knappast sådan, att man kunde framställa anmärkning
däremot. Samma omdöme gällde de roddövningar, som förekommit under
Melchers befäl, ehuru övningarna nog stundom varit onödigt hårda.

Beträffande tiden för Fylgias långresa vintern 1930—1931 hade löjtnanten
Melcher såsom ett slags allmänt bestraffningsmedel använt sig av att
beordra kadetterna att utföra s. k. toppresor på fartygets master. Några
gånger hade det även förekommit, att ombord tjänstgörande fänrikar beordrat
kadetterna till dylika toppresor. Då löjtnanten Melcher funnit
någon kadett hava begått någon försummelse eller visat sig slö, hade

119

kadetten beordrats upp i toppen. Vad anginge Thelander själv, hade det förekommit
under pågående lektion under däck, då Thelander varit påverkad av
den rådande värmen eller ansträngd efter föregående övningar, att Melcher
skickat Thelander upp i toppen för uppryckning. Dock hade Melcher ofta
på detta sätt skickat Thelander upp i toppen utan att någon anledning
till uppryckning förelegat. Denna behandling från Melchers sida tycktes
oftast vara dikterad av ren kitslighet. Thelander hade varit den av
kadetterna, som särskilt varit utsatt för behandlingen i fråga. Anledningen
härtill visste icke Thelander, möjligen kunde det ha varit att
Thelander suttit så till i rummet, att Melcher särskilt observerat Thelander.

En gång hade Thelander, som utan anledning av Melcher ansetts ha
visat sömnighet under lektion, blivit härför uppsänd till den s k. korgen
i förtoppen med order att stanna där tills vidare. En stund därefter hade
en annan kadett sänts upp till korgen med samma order. Båda hade fått
stanna däruppe så länge, att de gått miste örn större delen av pågående
lektion och början av nästa lektion.

Ombord å Fylgia tjänstgörande underofficerare och manskap hade till
kadetterna under resan yttrat, att de icke varit med något år, då kadetterna
fått så litet permission och behandlats så strängt som under denna resa.
Ett par av fänrikarna ombord hade ock vid tillfällen, då de varit mera
frispråkiga, yttrat som sin åsikt, att kadetterna behandlades ovanligt
strängt.

Härefter genomgingos med Thelander de berättelser, som tidigare avgivits
av von Dardel, Martin och Blomquist, de två senares berättelser i
vad de avse tiden intill slutet av Fylgias långresa. Thelander vitsordade
dessa berättelser med reservation för vissa mindre väsentliga detaljer.

Löjtnanten vid flottan Folke Olsson Melcher anförde:

Melcher, som varit kadettofficer för den kadettkurs, som inträtt såsom
rekrytkurs sommaren 1930, från kursens begynnande och till den 20 oktober
1931, hade under sin tjänstgöring såsom kadettofficer aldrig använt uppryckningsövningar
såsom bestraffning. Uppryckningsövningar i form av
toppresor eller språngmarsch kring ett torn hade emellertid förekommit i
sådana fall då kadett under lektion somnat, nickat till eller eljest icke
följt med. Ordern om uppryckningsövning hade i allmänhet givits i någon
skämtsam form, detta för att understryka att ordern icke inneburit bestraffning.
Vid order om toppresa hade sålunda Melcher plägat använda
kommandoord såsom ;:upp och se efter örn spanska kusten kan ses» eller
dylikt.

Uppryckningsövningar hade även förekommit för åstadkommande av en
allmän uppryckning av hela kadettkursen, t. ex. när det under lektion
blivit varmt och kvavt i kadettmässen. Uppryckningen hade då bestått
i språngmarsch runt förliga eller aktra tornet. Den kadett, som därvid
kommit sist, hade vanligen fått göra om övningen, även detta såsom uppryckning.
Ingen av kadetterna syntes hava misstyckt dessa övningar, ej

120

ens den som kommit sist. Uppryckningsövningar hade även förekommit
då kadetterna kommit för sent till uppställning; Melcher hade i sådana
fall kommenderat ett »svep» t. ex. runt ett torn. Uppryckningsövningar
hade huvudsakligen förekommit i början av Fylgias långresa, som begynte
i november 1930, och Melcher erinrade sig med bestämdhet att någon
toppresa icke kommenderats efter det Fylgia lämnat Medelhavet omkring
den 1 december 1930.

Uppryckning hade av löjtnanten Melcher kommenderats i ett och annat
fall då kadetterna icke varit uppstigna vid föreskriven tid kl. 6.4 5 f. m.
Uppryckning hade även i dessa fall bestått i språngmarsch runt ett torn
eller ock toppresor.

Tillfrågad huruvida löjtnanten Melcher haft tillstånd av sina förmän
att beordra uppryckningar anförde Melcher, att han ej direkt fått tillstånd
därtill, men hade Melcher tagit för givet att dylika kommenderingar varit
tillåtna, eftersom de »i alla tider» varit vanliga. Melcher hade själv såsom
kadett år 1920 fått sig toppresor ålagda. Särskilt erinrade sig Melcher
ett tillfälle, då han under långresan med Fylgia nämnda år trots givna
instruktioner gått med händerna i fickorna. För detta hade han av kadettofficeren
fått en toppresa. Såvitt Melcher genom samtal med andra sjöofficerare
kunnat utröna, delades Melchers uppfattning rörande tillåtligheten
av uppryckningsövningar av samtliga officerare tillhörande Melchers
generation.

Melcher ansåge ingalunda att han i allmänhet varit mer sträng mot
kadetterna än vad brukligt och nödvändigt vore, utan förhållandet vore
snarare tvärtom. Sålunda hade Melcher verkat för att kadetterna skulle
erhålla vaktgöring i mindre utsträckning än eljest varit vanligt, detta
för att bereda kadetterna mera tillfälle till överläsning. Även hade
Melcher åstadkommit att kadetterna stundom under långresan fått extra
förplägnad från gunrummet, enär Melcher av egen erfarenhet från sin
kadettid visste att förplägnaden ibland behövde förbättras. Slutligen hade
Melcher åstadkommit, att kadetterna under vistelse i hamn i större utsträckning
än som varit vanligt sluppit vaktgöring för att kunna gå i
land, varjämte han, för att i någon mån söka skydda kadetterna, utverkat
att den vanliga permissionstiden ändrats från tiden mellan kl. 1—11 e. m.
till tiden mellan kl. 12 middagen—10 e. m.

Till förra kadetterna von Dardels, Martins, Blomquists och Thelanders
berättelser anförde Melcher följande:

till von Bar dels berättelse: Till von Dardels yttrande, att den som
kommit sist i en övning — en språngmarsch eller dylikt — fått »något
extra» att utföra, anmärkte löjtnanten Melcher att detta »extra» icke
bestått i extra arbete av annat slag utan i någon del av den pågående
övningen, vilken del fått göras örn. Avsikten härmed hade icke varit
bestraffning utan endast att pigga upp den som kommit sist.

121

till Martins berättelse:

stycket: »Vad anginge tiden---» etc. De ifrågavarande armböj ningarna

hade, så vitt löjtnanten Melcher mindes, alltid kommenderats
före språngmarschen. Armböjningarna hade varit den enda gymnastik,
förutom fäktning, som förekommit ombord. Melcher hade särskilt anmodats
av gymnastikofficeren vid sjökrigsskolan att genom gymnastikövningar
söka stärka kadetternas armar.

stycket: »Övningar, vilka tydligen — — —* etc. Melcher ville i detta
sammanhang betona att kommenderingen av toppresor skett, icke såsom
bestraffning utan för att bibringa kadetterna nödig spänst och såmedelst
»få med» hela kursen.

stycket: »Även i många andra fall — — —» etc. Det vore mycket
vanligt att en kadett, som under vaktgöring såsom utkik icke sett upp
ordentligt, skickades upp i mårsén under förevändning att han där hade
större synfält. I verkligheten avsåges emellertid uppryckning på grund
av kadettens tidigare visade försumlighet. Löjtnanten Melcher betonade
ytterligare att dylik uppryckning icke förekommit sedan Fylgia passerat
Medelhavet.

stycket: »Vad de ombord---» etc. Enligt löjtnanten Melchers

uppfattning hade fänrikarna varit i sin fulla rätt att beordra toppresor.

stycket: »Martin tilläde — — —» etc. Det torde ingalunda vara ovanligt
att underofficerare och manskap till kadetterna yttrade att just de
kadetternas årskurs haft det särskilt svårt på sin långresa. Dylikt yttrande
hade även fällts till löjtnanten Melcher då han varit kadett.
till Blomquists berättelse:

stycket: »Av löjtnanten Melcher beordrade toppresor — — —» etc.
Melcher hade intet minne av att kadetten Thelander beordrats till toppresor
i större utsträckning än de andra kadetterna.
till Thelanders berättelse:

stycket: »Beträffande tiden för Fylgias långresa---» etc. Melcher

ville än en gång betona att toppresorna icke varit avsedda såsom bestraffning.
Thelander hade varit den av kadetterna, som oftast varit sömnig
och icke följt med under lektionerna. Melcher kunde dock, såsom tidigare
nämnts, icke erinra sig att Thelander fått sig toppresor ålagda i större
utsträckning än de övriga kadetterna. Melcher mindes emellertid att
Thelander alltid utfört uppryckningsövningarna med glad uppsyn.

stycket: »En gång hade Thelander — — —» etc. Därest de båda
kadetterna fått sitta i mastkorgen relativt länge, hade detta berott därpå,
att Melcher ansett dem vara i behov av frisk luft under längre tid än
själva toppresan varade.

stycket: »Ombord å Fylgia---» etc. Till Melcher hade fänrikarna

ombord å Fylgia yttrat, att kadetterna på ifrågavarande resa behandlades
ovanligt milt, i det att de fått lindring i vaktgöringen, förbättrad mathållning
och åtskilliga tillfällen till utflykter.

122

stycket: »Härefter genomgingos----» etc. Löjtnanten Melcher hade

i allmänhet kommenderat blott en toppresa såsom uppryckningsövning.
Den enda gång, då mer än en toppresa kommenderats, hade varit en då
kadetterna Holmström och Blomquist på grund av upprepade förseelser
fått flera toppresor.

Kaptenen vid flottan R. V. A. Thorén anförde vid förhör: Han hade
tjänstgjort såsom förste kadettofflcer ombord å Fylgia under dess långreseexpedition
åren 1930—1931 med dåvarande yngsta kadettkursen ombord.
Löjtnanten Folke Olsson Melcher hade varit andre kadettofflcer.
Det hade under långresan ofta förekommit, att kadetter vid teoretiska
övningar under däck blivit slöa eller sömniga till följd av hettan och att
Thorén därför, i syfte att bereda kadetterna motion och frisk luft, beordrat
en s. k. uppryckningsövning, bestående i språngmarsch runt fartyget över
bryggor och dylikt. Sådana uppryckningsövningar hade under Thoréns
befäl förekommit med hela kadettkursen. Några individuella uppryckningsövningar
hade, så vitt Thorén kunde erinra sig, icke av honom anbefallts.
Detta senare förhållande hade emellertid berott på en tillfällighet. Thorén
ansåge nämligen uppryckningsövningar lämpliga även för enstaka kadetter
i sådana fall, då de ej tålde sjön så bra. Dåvarande kadetten Thelander
hade ej tålt sjön väl, och detta förhållande kunde vara förklaringen till
att Thelander i samband med lektioner under löjtnanten Melchers befäl
fått göra så många uppryckningsövningar.

På fråga huruvida Thorén själv beordrat toppresor svarade Thorén att
han icke haft anledning att göra detta.

På fråga huruvida Thorén själv iakttagit att Melcher beordrat toppresor
i anslutning till förseelser av kadetter anförde Thorén, att han icke
iakttagit eller ens hört talas örn några sådana konkreta fall. Understundom
hade han iakttagit att kadetter skickats till väders. Detta vore
dock så vanligt till följd av nödvändigheten att låta kadetterna få uppryckning
i samband med lektioner eller efter visad slöhet under vakttjänst,
att Thorén icke haft anledning att fästa sig vid vad orsaken till
toppresorna kunnat vara. Thorén framhöll, att detta hans uttalande ej
särskilt gällde Fylgias långresa 1930—1931, utan Thorén ville hava framhållit,
att det för befälet på sjön vore en så naturlig sak att manskap
skickades till väders, att man ej närmare reflekterade däröver. Dylikt
hade gått sjöfolket i blodet.

Vidkommande härefter ett särskilt fall av uppryckningsövning har vid
förhören förekommit följande.

Förre kadetten Martin anförde:

En gång under långresan hade kadetterna Martin, Holmström och Blomquist
haft första vakten, kl. 8—12 på kvällen. Sedan de klockan 12 på
natten blivit vaktfria, hade de måst använda de följande timmarna till
kl. 4 f. m. till läsning för en uppgift följande förmiddag. Vid fyratiden

123

på natten hade de hämtat sina dagkojer för att sova i dem och därigenom
vinna tid för sömn. Dagkoj vöre nämligen lättare att sjöreda än vanlig
koj, och det vore tillåtet att ligga påklädd i dagkoj. De hade ock sovit
i dagkojerna. Som Martin varit veckohavande kadett, hade han varit
uppe följande morgon tidigare än de andra och hunnit stuva undan dagkojen.
Löjtnanten Melcher hade då kommit ned och fått se Holmström
och Blomquist stå påklädda. Melcher hade frågat dem varför de vore påklädda,
vartill de svarat att de sovit i dagkojerna. Melcher hade då beordrat
vardera av dem att utföra sex »toppresor», därav hälften å förliga
och hälften å akter.liga masten. Då Holmström en av de sex gångerna ej
äntrat ända upp i toppen, hade Holmström fått sig ålagda ytterligare sex
toppresor. Efter tre av dessa nya resor hade Holmström varit mycket
utmattad, varvid en fänrik tillsagt honom att avbryta. — Till stöd för
sin bestraffningsåtgärd hade Melcher åberopat vissa om dagkojernas användning
utfärdade bestämmelser, enligt vilka det vore förbjudet att använda
dagkojerna nattetid. Dessa bestämmelser hade emellertid vid ifrågavarande
tidpunkt varit för kadetterna okända.

Förre kadetten von Dardel uppgav:

Körande det fall, då Holmström och Blomquist fått sig ålagda toppresor,
hade von Dardel strax efter händelsen hört densamma omtalas,
von Dardel mindes dock ej antalet toppresor.

Förre kadetten Blomquist lämnade, rörande ett tillfälle, då vissa kadetter
under en natt sovit i sina dagkojer och då två kadetter, däribland Blomquist,
härför fått sig ålagda toppresor, självständigt enahanda uppgifter
som Martin meddelat. Vad dåvarande kadetten Holmström anginge ville
dock Blomquist minnas, att meningen varit att Holmström skulle göra
icke mindre än 18 toppresor. Nuvarande underlöjtnanten Zacke hade
emellertid avbrutit Holmströms toppresor efter omkring 11 resor, ty Zacke
hade sett på Holmström att denne icke orkade längre.

Förre kadetten Thelander: På fråga huruvida Thelander erinrade sig
några särskilda tillfällen då löjtnanten Melcher beordrat toppresor anförde
Thelander: En gång hade dåvarande kadetten Holmström för någon förseelse
fått sig ålagda sex toppresor på vardera masten. Troligen hade det
varit Melcher, som beordrat dem, eller möjligen fänriken Nilsson. Holmström
hade dock icke orkat utföra samtliga toppresor, utan varit nära att
ramla ned från masten av utmattning.

Löjtnanten Melcher anförde:

Endast i ett fall ansåge sig Melcher hava vid kommendering av uppryckningsövningar
förfarit oriktigt. Detta fall stöde alltjämt för Melcher
såsom en mörk punkt i hans minnen från Fylgias långresa. Fallet hade
gällt dåvarande kadetterna Holmström och Blomquist. Holmström hade
tidigt och sedan alltjämt visat sig litet nervös under de praktiska övningarna.
Sålunda hade han exempelvis varit fumlig då det gällt att
säkra en karbin, hade icke kunnat gå balansgång på bom å något högre höjd

124

och hade ej vågat klättra ända upp i toppen av fartygsmasten. Vid något
tillfälle då Fylgia låg i Medelhavet hade Melcher påträffat Holmström och
Blomquist sovande i dagkoj. Melcher hade då ålagt vardera av kadetterna
tre resor på förliga och tre på akterliga masten. Holmström hade därvid
endast gått upp på halva masten, antagligen av rädsla, och hade anmält
för Melcher, att han icke vågade gå längre upp än till mårsén. Melcher
hade då tillsagt Holmström att göra dubbelt så många toppresor som ursprungligen
kommenderats. Härmed hade Melcher avsett att Holmströms
tolv resor upp på halva masten skulle motsvara Blomquists sex resor ända
upp i toppen. Holmström hade påbörjat sina resor men hade efter ett
antal resor avbrutits av fänriken Zacke, som funnit att Holmström icke
orkade fullgöra ordern. Melcher hade till följd av vakttjänst icke då
varit tillstädes och hade därför icke kunnat se hur det gick för Holmström.
Denne hade tillsammans med fänriken Zacke kommit upp på
bryggan, där Melcher befunnit sig, och antingen Holmström eller Zacke
hade meddelat Melcher, att Holmström icke orkat fullgöra ordern. Melcher
hade härtill sagt: »det var ynkligt» eller något liknande. Melcher hade
emellertid kort därefter funnit, att han varit för sträng mot Holmström,
och hade därför, omedelbart efter det han slutat sin vakt, låtit kalla Holmström
till sin hytt. Därefter hade Melcher framhållit för Holmström, att
resorna å masten icke vore att anse såsom bestraffning utan som uppryckning
och att anledningen till att Holmström fått så många resor varit att
han även dagen förut legat och sovit på otillåten tid. Melcher hade vidare
sagt, att han dåmera insåge, att de beordrade mastresorna varit för
ansträngande för Holmström, samt bett Holmström om ursäkt för att
Melcher kommenderat så många resor, då han bort tänka på att Holmström
hade svårare för dessa än andra kadetter. — Melcher vore av den
åsikten att även Blomquist vid nämnda tillfälle fått väl många toppresor
sig ålagda.

(I skrift:) Kadetten Blomquist utförde ordern synbarligen utan svårighet
och i rask takt samt anmälde omedelbart dess utförande. Samma
sak kunde icke utföras av kadetten Holmström, sannolikt beroende på
rädsla att röra sig högt över däck. — Vidare vill jag påpeka att dessa
toppresor för sjömannen är en fullt naturlig sak och att Fylgias master,
särskilt nedre hälften, erbjuda ett mycket kraftigt underlag att röra sig
på, varför dessa toppresor omöjligt kunna innebära någon större ansträngning
för en normal pojke, i all synnerhet som de lingö utföras i
vilken takt som helst och i fullkomligt lugnt väder.

Melcher uppgav ytterligare:

till Martins nyss återgivna berättelse: Melcher hänvisade till vad han
tidigare anfört örn Holmströms och Blomquists toppresor samt tilläde följande.
Blomquist och Holmström hade ej stått upprätta, då de iakttagits
av Melcher, utan de hade, såvitt Melcher nu kunde erinra sig, legat i
sina kojer. Melcher vitsordade, att kadetterna vid ifrågavarande tid -

125

punkt icke haft kännedom om att dagkojerna ej hnge användas nattetid.
Melcher hade emellertid vid tillfället trott att kadetterna varit underrättade
härom. Melcher hade nämligen tidigare till kaptenen Thorén
föreslagit utfärdande av dylik bestämmelse och hade vetat att Thorén
godkänt förslaget. Melcher hade icke fått besked örn huruvida kaptenen
Thoréns beslut delgivits kadetterna, men hade tagit för givet att så skett,
alldenstund Thorén varit veckohavande officer vid ifrågavarande tidpunkt.

till Blomquists nyss återgivna berättelse: Melcher bestrede att kadetten
Holmström fått göra så många toppresor som 18. Melcher hade icke
haft någon tanke på att Holmström skulle kunna bliva överansträngd
genom fullgörande av Melchers order örn toppresor. Holmström skulle
ju enligt Melchers senare order endast gå upp till mårsén, och den väg
Holmström haft att tillryggalägga å förliga masten hade varit betydligt kortare
än motsvarande väg å akterliga masten. Den vid förliga masten befintliga
bryggan förkortade nämligen avståndet. Å båda masterna funnos
upp till mårsén bekväma handtag.

Kaptenen Thorén anförde: Vad som förekommit rörande kadetterna
Holmströms och Blomquists många toppresor vid ett tillfälle hade under
expeditionens lopp icke varit känt vare sig av Thorén eller av fartygschefen.
Fylgias expedition hade avslutats i mars 1931, och först i april
hade Thorén vid ett privat samtal med anhöriga till vissa kadetter fått
kännedom örn händelsen. Thorén ville tro att bakom löjtnanten Melchers
beordrande av toppresor även i detta fall legat den uppfattningen, att
Holmström och Blomquist visat sig slöa och att toppresor därför
varit tjänliga. — Beträffande övriga fall, då löjtnanten Melcher enligt
utredningen beordrat toppresor för förseelser, toge Thorén för givet att
Melcher även då ansett förseelserna ifråga hava berott på slöhet och att
sålunda toppresor varit ett lämpligt rättelsemedel.

På fråga anförde Thorén, att örn han på förhand fått vetskap om de
många toppresor, vilka Holmström och Blomquist fått sig ålagda, Thorén
skulle hava ogillat detta därför att antalet toppresor varit så stort. Hade
det förhållit sig så, att toppresorna ålagts Holmström och Blomquist för
förseelser, som icke berott på slöhet, skulle Thorén hava ogillat förfaringssättet
även av den anledningen.

B. Tidigare användning av uppryckning sövningar, beordrade i anslutning
till försummelser av kadetter, m. m.

Till en början må härutinnan erinras om vissa förut återgivna yttranden
av förre kadetten Martin och löjtnanten Melcher.

Kommendören i flottans reserv A. Hägg, född 1875, Ilar i ett av löjtnanten
Melcher åberopat intyg anfört:

Av löjtnanten Melcher anmodad att yttra min åsikt beträffande innebörden
av s. k. toppresor vill jag härmed anföra följande. Sedan generationer
tillbaka under den tid sjökadetternas sjömansutbildning försiggick

126

å segelfartyg användes i stor utsträckning, särskilt då det gällde att »sätta
fart» på en sjökadett, vilken visat slöhet eller försumlighet i ett eller
annat avseende, såsom ett medel i utbildningen att låta den slöe eller
försumlige »äntra över toppen». Denna uppryckningsövning bestod däruti,
att sjökadetten från däck fick äntra först upp till mörsén, därifrån till
bramsalningen och slutligen: upp till överbramsalningen och så tillbaka
ned i däck. Som regel skulle han äntra upp på lovartssidan och ned på
läsidan; därav benämningen »äntra över toppen». Vid högre grad av
slöhet eller försumlighet fick sjökadetten äntra över två toppar eller alla
topparna d. v. s. i sistnämnda fall verkställa ovan relaterade äntring
över förtoppen (fockmasten), stortoppen (stormasten) och krysstoppen
(mesanmasten). Detta var en kraftig men ypperlig medicin och hade alltid
åsyftad verkan. Av den dåtida sjökadetten betraktades denna utbildningsmetod
aldrig såsom någon slags bestraffning utan endast såsom en
välförtjänt uppryckningsåtgärd. Metoden användes av både kaderofficerare
och vakthavande officerare med fartygschefens tysta medgivande och
gillande; ett förhållande som visar att metoden ej ansågs eller kan anses
vara en bestraffningsåtgärd utan endast ett medel att dana vakna, påpassliga
och hurtiga sjömän. — Då segelfartyg, med undantag för en kort
period under första årets förberedande kurs i Karlskrona, numera ej användes
vid sjökadettutbildningen, har »äntring över toppen(-arna)» ersatts
med s. k. »toppresa». Då ju avståndet från däck till salningen
eller mörsén på ett nutida örlogsfartyg (ex. Fylgia) endast är ungefär
en tredjedel av avståndet från däck till överbramsalningen på en fregatt
eller korvett och äntringen är mycket bekvämare att utföra, måste givetvis
antalet toppresor ökas örn uppryckningen skall hava åsyftad effekt.
— Att det ej klemades med äldre tiders kadetter torde kunna påvisas av
nedan relaterade uppryckningsövning, som försiggick med kadettkåren
ombord å fregatten Vanadis, då denna låg i Antwerpen sommaren 1892.
Under segelfartygens tid var det brukligt att hava bramstänger och
bramrår nedtagna i däck under natten men taga upp dem i samband
med flaggans hissande kl. 8 f. m. Detta tillgick på så sätt att 10 minuter
före 8 hissades bramstängerna och därefter bramrårna men de senare
höllos toppade (d. v. s. upp och ned) till dess flaggan hissades, då de
toppades och brassades fyrkant (d. v. s. lades horisontellt). En dag vörö
kadetterna ej klara med sitt arbete till kl. 8 f. m., vårföre kryssbramrån
kom på efterkälken. Detta kunde naturligtvis ej tolereras av äldste
kadettofficeren, som skötte kadetternas segelutbildning. Kl. 9 f. m.
gjordes uppställning för kadettkåren akter ut på däck och sedan vidtog
en exercis med bramstänger och bramrår, som ingen kadett, vilken deltog
i densamma, någonsin glömde. Vi Ängö taga upp och ned bramstänger
och bramrår i två timmar och jag vill minnas att det utfördes
9 å 11 gånger. Det var ett styft arbete, särskilt för oss bramgastar,
som arbetade till väders. Läxan var hård men nyttig, dock ansågo vi

127

alla att den var rättvis. Det hände emellertid ej vidare den sommaren,
att kryssbramrån ej var klar att toppas och brassas fyrkant, då skeppsklockan
slog 8 glas och flaggan gick i topp. — Jag vill slutligen såsom
min bestämda uppfattning framhålla att de s. k. toppresorna på nutida
kadettfartyg äro en synnerligen lämplig uppryckningsmetod, då det gäller
att »sätta fart» på en slö eller försumlig sjökadett, dessmera som denna
metod är en av de få, som står till buds å nutida örlogsfartyg under
gång till sjöss. Detta är ej en bestraffning utan endast ett medel i sjömansuppfostringens
tjänst.

Kommendörkaptenen av 2. graden i marinen O. B. Fahraeus har i ett
intyg uppgivit följande.

På begäran av löjtnant Melcher intygas, att under den tid, jag genomgick
sjökrigsskolan åren 1902—1905, s. k. uppryckningsövningar med
fördel användes att motverka lättja och slöhet, men aldrig föll det någon
av oss kadetter in att betrakta dem som någon form av tillrättavisning.
Sjömansyrket fordrar med absolut nödvändighet rapphet och vakenhet,
och övningar, som avse att bibringa eller utveckla dessa egenskaper, anser
jag fortfarande icke hava något som helst med tillrättavisning eller
bestraffning att göra.

Kommendörkaptenen av 1. graden I. A. Cassel har i en till löjtnanten
Melcher riktad skrivelse anfört: I anledning av Eder anhållan örn ett
uttalande angående uppryckningsövningar, ber jag få framhålla att
dylika övningar sedan gammalt ingå i personalens utbildning vid flottan,
särskilt ombord, där fartygens rigg väl lämpar sig för ändamålet ifråga.
»Äntring över topparna» har sålunda i alla tider förekommit till båtnad
för utbildningen av friska och orädda sjömän. För normala pojkar innebär
dylik äntring ingen större fara. Å »Fylgia» under mitt befäl har
vid dylika övningar ingen överansträngning eller olyckshändelse inträffat.

I övrigt har i förevarande avseende vid förhören förekommit huvudsakligen
följande.

Före förhöret har vederbörande officer erhållit upplysning därom, att
ändamålet med förhöret vore att söka utröna, huruvida de under löjtnanten
Melchers kadettofficerstid förekomna fall, då s. k. uppryckningsövningar
använts i anledning av och i omedelbar anslutning till kadetters
tjänsteförseelser, vore att anse såsom utslag av en även tidigare
inom marinen använd praxis eller icke. Envar av de hörda officerarna
har före förhöret fått genomläsa en sammanställning av vad under oktober
och november 1931 i ärendet förekommit rörande s. k. toppresor
samt därom, att uppryckningsövningar sedan länge förekommit inom
marinen.

De hörda officerarna hava anfört:

1) löjtnanten vid flottan friherre B. F. C. Ramel (född 1900):

Han hade tjänstgjort såsom andre kadettofficer ombord å pansar -

128

skeppet Oscar II under dess expedition åren 1929—1930 med dåvarande
yngsta kadettkursen ombord. Det hade under Ramels tid såsom kadettofficer
icke, såvitt Ramel kunde minnas, förekommit, att någon kadett,
som gjort sig skyldig till förseelse, exempelvis försenad uppstigning eller
försummat iakttagande i övrigt av en gällande föreskrift, fått sig ålagd
toppresa eller annan uppryckningsövning i anslutning till förseelsen —
Kadettkursen hade emellertid brukat i sin helhet efter lektionernas avslutande
för dagen få en uppryckningsövning såsom motions- och lystringsövning.
Detta hade varit en verklig övning, som företagits utan
samband med huru lektionerna gått.

Vad anginge vakttjänsten framhölle Ramel, att förhållandena därvid
vore i viss mån säregna. Vakthavande officeren vore ansvarig för fartygets
gång och säkerhet. Därest en såsom post (utkik) tjänstgörande
kadett ej visade tillräcklig vaksamhet, måste därför vakthavande officeren
vidtaga sådan åtgärd, att posten tvingades att bliva mera vaken och
uppmärksam. I sådant syfte hade kadett i förekommande fall brukat
beordras upp på en högre belägen brygga eller upp i märsen. Detta
vore ej en bestraffning, men en åtgärd, varigenom officeren satte kadetten
i stånd att mera tillfredsställande utöva sin tjänst.

Under Ramels första långresa såsom kadett, åren 1919—1920, hade liknande
motions- och lystringsövningar, varom Ramel förut yttrat sig,
förekommit. Det hade även i enstaka fall förekommit att en kadett, då
han varit sömnig eller ouppmärksam under lektion, skickats upp i märsen
för att bliva vaken. Likaså hade det under vakttjänst förekommit att
en kadett skickats upp på högre brygga eller i märsen för att hålla sig
uppmärksam.

2) löjtnanten vid flottan G. S. Tham (född 1900):

Han hade tjänstgjort såsom andre kadettofficer å Fylgia under dess
resa åren 1928—1929 med dåvarande yngsta kadettkursen ombord. Det
hade under resan förekommit, att kadett, som visat sig sömnig under
lektion, skickats upp i märsen för att bli vaken. Tham kunde ej påminna
sig att toppresor blivit anbefallda i anslutning till kadetters försummelser.
Ä andra sidan skulle Tham icke hava dragit sig för att beordra
toppresa vid försummelse. Som skäl för denna uppfattning framhöll
Tham att beordrande av toppresa vore en lämplig form för att snabbt
»göra upp» med vederbörande. Därigenom bleve rapport och efterföljande
förhör onödiga, och större obehag i form av tillrättavisning eller
straff undvekes.

Det hade under Thams kadettofficerstid stundom förekommit uppryckningsövningar
med hela kursen, varvid exempelvis beordrats uppsättande
av block i masten, men desima övningar hade företagits utan samband med
några föregående förseelser.

Tham framhöll vidare att man vid beordrande av toppresa naturligen
måste förfara med omdöme. Ingen finge utsättas för fara, och hänsyn

129

borde tagas till väderleksförhållandena. På militieombudsmannens framhållande
av att s. k. straffexercis vore förbjuden genmälde Tham, att med
hänsyn till de speciella förhållanden, som vore rådande å ett fartyg, ett
och annat där borde vara tillåtet, som icke ginge för sig vid en kasern.

Tham framhöll även det förhållandet, att toppresorna härledde sig från
segelfartygens tid, då äntring i riggen ständigt förekom.

Vad anginge förhållandena under vakt anförde Tham, att under hans
tid såsom kadettofficer en signalman som »slöat till» plägat få »flytta högre
upp» för att nödgas vara uppmärksam.

Under Thams första resa såsom kadett, åren 1918—1919, hade uppryckningsövningar
förekommit, däribland troligen även toppresor. Under
tjänstgöring såsom utkik hade Tham själv skickats upp i märsen. Tham
kunde dock numera ej erinra sig några fall, då uppryckningsövning beordrats
i omedelbar anslutning till föregående förseelse av kadett, men det
vore sannolikt att dylika fall förekommit.

3) kaptenen vid flottan R. V. Wetterblad (född 1894):

Under den tid — åren 1928—1929 — då Wetterblad såsom förste kadettofficer
tjänstgjort å Fylgia med dåvarande yngsta kadettkursen ombord
hade det förekommit att kadett, som under lektion slöat till, skickats till
väders för motion och väckning. Wetterblad hade icke något minne av
att kadett i samband med vaktgöring kommenderats upp i märsen, men
holle dock för troligt att så kunnat vara fallet. Wetterblad själv hade
under ifrågavarande resa sällan haft vaktgöring.

På militieombudsmannens fråga rörande kaptenen Wetterblads allmänna
uppfattning om toppresor anförde Wetterblad följande. Om en kadett
exempelvis försovit sig, vore det möjligt att Wetterblad skulle hava givit
honom någon sorts uppryckningsövning i den mån förhållandena så medgivit.
Därest en kadett mot förbud sovit i dagkoj, skulle det säkerligen
ha föranlett Wetterblad att giva kadetten en uppsträckning, men icke att
beordra honom toppresa. Om emellertid därvid kadetten verkat sömnig,
hade han möjligen av den orsaken kunnat få sig ålagd toppresa för att
bli vaken.

Wetterblad kunde ej erinra sig att toppresa för enskild kadett beordrats
under den tid Wetterblad tjänstgjort såsom förste kadettofficer. Om en
praktisk övning gått dåligt, hade väl densamma upprepats i skärpt form,
men detta hade hört till övningen och icke varit bestraffning.

Wetterblad ansåge troligt att under hans första långresa såsom kadett,
åren 1912—1913, toppresor förekommit, beordrade omedelbart i anslutning
till föregångna försummelser. Detta hade framför allt varit fallit i samband
med försummelser under vaktgöring. Vederbörande kadett hade
skickats upp i riggen för att tvingas att ha uppmärksamheten skärpt.

På fråga vilket intryck Wetterblad fått av den utredning i ärendet,
varav han fått taga del, anförde Wetterblad att det förefölle honom som
om uppryckningsövningar icke förekommit i högre grad än som voro i
9 — Mililicombiidsmanneiis ämbelsberältclsc.

överensstämmelse med vanlig uppfattning i sjöofficerskretsar, dock att man
härvid finge bortse från det fall då kadetterna Holmström och Blomquist
fått sig ålagda ett flertal toppresor.

4) löjtnanten vid flottan C. H. Odhner (född 1895):

Han hade tjänstgjort såsom andre kadettofficer ombord å Fylgia under
dess expedition åren 1925—1926 med dåvarande yngsta kadettkursen ombord.
Det hade under denna tid förekommit uppryckningsövningar såsom
ett led i utbildningen. Odhner hade även varit gymnastikofficer ombord,
och under gymnastiklektionerna hade övats äntring i riggen. Dessa övningar
hade sålunda på intet sätt haft karaktär av bestraffning. Såvitt
Odhner kunde minnas, hade toppresor eller andra uppryckningsövningar
icke blivit anbefallda i anslutning till kadetters försummelser. Örn en
kadett begått någon svårare förseelse, hade Odhner rapporterat kadetten.
Hade förseelsen varit av ringare art, hade Odhner brukat giva honom en
lämplig tillsägelse mellan fyra ögon.

På given anledning uppgav Odhner, att han tjänstgjort såsom kadettofficer
från år 1925 till hösten 1928 ävensom under vintern 1929—1930
samt sedan hösten 1931. Odhners nyss återgivna erfarenheter rörande
kadetternas behandling hade avseende även å de perioder, varunder Odhner
sålunda tjänstgjort såsom kadettofficer.

Det vore främmande för Odhner att anbefalla toppresa för en verklig
förseelse. Örn en kadett skulle hava försovit sig, hade Odhner rapporterat
honom eller givit honom en allvarlig tillsägelse. Därest en kadett mot
förbud sovit i dagkoj, skulle Odhner sannolikt ha rapporterat honom. Örn
vidare en kadett, som befunnit sig på utkik, brustit i uppmärksamhet,
skulle Odhner, örn kadetten ej efter en första tillsägelse iakttagit rättelse,
antagligen hava beordrat honom att intaga en lämpligare — högre belägen
— plats i riggen. Detta skulle dock ingalunda hava varit någon bestraffning
utan endast en åtgärd, varigenom kadetten satts i stånd att bättre
fullgöra sin tjänst.

Vad anginge Odhners första sjöresa å örlogsfartyg under hans egen
kadettid, åren 1915—1916, kunde Odhner ej påminna sig att förhållandena
i nu förevarande avseende varit olika dem, som varit rådande under hans
kadettofficerstid. Odhner hade således icke något minne av att beordrande
av toppresor i anslutning till försummelser förekommit under Odhners
kadettid.

5) kaptenen vid flottan G. E. F. Boldt-Christmas (född 1892):

Han hade tjänstgjort såsom förste kadettofficer ombord å Fylgia under
dess långresa åren 1925—1926 med dåvarande yngsta kadettkursen ombord.
Dessutom hade han tjänstgjort på kadettfartyg — dock icke såsom
kadettofficer — åren 1919—1920 samt under sommaren 1921. Under dessa
tidsperioder hade förekommit beordrande av äntring över topparna men
endast i sådana fall då en eller annan kadett kommit sömnig till uppställning
eller under lektion varit sömnig. Vederbörande kadett hade då

131

fått äntra över topparna för att bliva vaken. Det hade sålunda icke varit
fråga om något straff. Indirekt hade äntringen över topparna haft samma
verkan som en bestraffning, ty för framtiden hade kadetten vid uppställningar
och lektioner hållit sig vaken. Avsikten med ordern örn äntring
över topparna hade emellertid ingalunda varit att giva en bestraffning.

Såvitt Boldt-Chrismas kunde minnas, hade beordrande av toppresor under
den tid han tjänstgjort ombord tillsammans med kadetter icke kommit till
användning i anslutning till kadetten försummelser.

Därest en kadett kommit försent till uppställning, skulle Boldt-Christmas
första gången sådant förekom givit kadetten en muntlig skrapa. Andra
gången kadetten gjort sig skyldig till en dylik förseelse, skulle BoldtChristmas
hava rapporterat honom. På sistnämnda sätt skulle BoldtChristmas
hava förfarit, om en kadett mot förbud sovit i dagkoj.

Boldt-Christmas hade själv varit kadett åren 1907—1913. Den tidigare
sjöutbildningen hade därunder ägt rum ombord å segelfartyg. Såvitt
Boldt-Christmas kunde erinra sig, hade under hans kadettid toppresor
stundom blivit anbefallda i anledning av att kadetter visat sig slöa på
utkik. Utbildningen i sin helhet, och särskilt övningar att äntra i riggen,
hade på denna tid varit hårdare än nu. Kadetterna hade stundom kunnat
få sitta i riggen hela vakter igenom d. v. s. fyra timmar i sträck. I brist
på tillgängligt utrymme ombord hade kadetterna ofta läst sina läxor i
riggen. Boldt-Chrismas hade minne av att han under sin kadettid otaliga
gånger suttit i riggen, men han kunde nu ej erinra sig huruvida anledningen
till toppresorna stundom varit verkliga försummelser eller om
toppresorna — där de ej varit frivilliga — endast ingått som ett led i
utbildningen.

6) kaptenen vid flottan R. V. A. Thorén (född 1895), förste kadettofficer
å Fylgia under långreseexpeditionen 1930—1931:

Därest en kadett i något hänseende brutit mot gällande föreskrifter, skulle
Thorén i svårare fall hava rapporterat vederbörande till fartygschefen.
Något sådant fall hade emellertid icke förekommit under långresan 1930
—1931. För lindrigare förseelser gåve Thorén den felande kadetten en
allvarlig tillsägelse, antingen mellan fyra ögon eller — i något svårare
fall — inför den församlade kadettkursen.

Om en kadett av annan anledning än slöhet skulle bryta mot en anbefalld
föreskrift, skulle enligt Thoréns uppfattning anledning saknas att
beordra kadetten att göra toppresa eller utföra annan uppryckningsövning.
Om en kadett skulle försova sig på morgonen, finge man nog anse att
orsaken vore slöhet, och såsom korrektiv häremot kunde det vara lämpligt
att giva kadetten en toppresa. Därest en kadett mot förbud sovit i dagkoj,
skulle Thorén sannolikt först hava undersökt orsaken till att förbudet
överträtts. Om då visat sig att förseelsen inneburit trots mot förbudet
ifråga, skulle Thorén hava rapporterat kadetten. Ett sådant fall kunde
nämligen »ej avfärdas så enkelt som med uppryckning» av kadetten.

132

Thorén hade själv varit kadett åren 1908—1914. Den första sommarexpeditionen
hade företagits å segelfartyg. Å sådana fartyg hade i stor
utsträckning förekommit att kadetterna beordrats upp i riggen. Detta hade
dock endast skett för utbildning eller för rättelse i fall, då någon kadett
varit sömnig eller slö. Även såsom uppryckningsövning efter slutad lektion
hade äntring i riggen förekommit. Däremot hade det, såvitt Thorén
mindes, icke förekommit att äntring anbefallts i anslutning till sådant
brott mot givna föreskrifter, som ej berott på slöhet. Med det sagda hade
Thorén endast berört förhållandet mellan officerare och kadetter men icke
förhållandet mellan kadetterna inbördes.

7) kaptenen vid flottan J. H. Stejenson (född 1895):

Han hade tjänstgjort såsom kadettofficer ombord å Fylgia under dess
expedition åren 1922—1923 med dåvarande yngsta kadettkursen ombordStefenson
hade varit ordinarie kadettofficer till hösten 1926 och sedan dess
varit lärare vid sjökrigsskolan, alltsedan hösten 1927 tillika adjutant vid
skolan. Såvitt Stefenson kunde erinra sig, hade under hans tjänstgöring
tillsammans med kadetter toppresor eller andra uppryckningsövningar icke
använts såsom rättelsemedel mot kadetters förseelser. Däremot hade toppresor
förekommit för utbildningen samt för uppryckning då kadetter under
lektion varit sömniga. Med uppryckning i samband med lektion hade
endast avsetts att giva kadetterna erforderlig frisk luft och motion. Stefenson
hade svårt att förstå huru metoden att tillgripa toppresor såsom
reaktion mot brott mot givna föreskrifter kunnat uppkomma. Det sagda
gällde förhållandet mellan officerare och kadetter, icke förhållandet mellan
kadetterna inbördes.

Tillfrågad huru Stefenson skulle hava förfarit med en kadett, som kommit
försent till en uppställning, anförde Stefenson, att han skulle hava
givit kadetten en uppsträckning, örn det vore första gången kadetten kommit
försent. Vid upprepade förseelser skulle Stefenson hava rapporterat
kadetten. Örn en kadett mot förbud sovit i dagkoj, skulle Stefenson sannolikt
hava rapporterat honom. Stefenson erinrade sig ett fall från sin
adjutantstid, då en kadett tillhörande andra sjökursen sovit påklädd i en
annan mans koj, vilket varit förbjudet. Stefenson ville påminna sig att
förseelsen beivrats med disciplinstraff. Därest eD kadett försovit sig, skulle
Stefenson första gången sådant ägde rum förmodligen givit honom en
tillsägelse. Vid upprepad förseelse hade Stefenson rapporterat kadetten.
Vilken åtgärd som skulle hava tillgripits skulle hava berott på omständigheterna.
Det vore främmande för Stefenson att beordra toppresor i
anledning av att en kadett försovit sig.

För Stefenson framhölls, att det måhända skulle kunna göras gällande
att även förseelser mot gällande bestämmelser, exempelvis för sen ankomst
eller för sen uppstigning, kunde bero på slöhet och att det därför möjligen
vore lämpligt att anbefalla kadetten toppresa i dylika fall i likhet med
förfarandet, då en kadett under lektion visat sig dåsig och slö. Här -

133

till genmälde Stefenson, att han gjorde en bestämd skillnad mellan dessa
fall. Det sist berörda fallet innebure icke något brott mot meddelade
föreskrifter — det vore en sak, som kadetten icke kunde hjälpa. Däremot
vore för sen uppstigning eller för sen ankomst verkliga förseelser, även
om de hade sin grund i slapphet eller slöhet.

Det framhölls vidare för Stefenson att i ärendet vid förhör gjorts gällande,
att beordrande av toppresa efter förseelse vore en lämplig form för
att snabbt »göra upp» med vederbörande kadett, varigenom rapport och
efterföljande förhör bleve onödiga och större obehag i form av tillrättavisning
eller straff undvekes.

Härtill anförde Stefenson följande. Han kunde icke anse detta betraktelsesätt
riktigt. Även örn det vore skonsammare mot en kadett att han
beordrades till toppresa, kunde en officer icke förfara på annat sätt än
som överensstämde med gällande bestämmelser. Officeren Ange icke
»smussla». Därigenom kunde han ju lära kadetten att förfara på oriktigt
sätt.

Stefenson bade företagit sin första långresa såsom kadett åren 1913—
1914, och hans egen kadettid hade varat under åren .1913—1916. Under
denna tidsperiod hade, såvitt Stefenson kunde erinra sig, icke förekommit
fall, då kadetter beordrats över topparna därför att de begått förseelse.
Äntring i riggen hade beordrats — utom såsom ren utbildningsövning
— endast efter visad sömnighet under lektion eller vid bristande påpasslighet
såsom utkik under vakt.

8) löjtnanten vid flottan C. H. M. B. Falkman (född 1904):

Han bade varit kadett åren 1922—1925. Under denna tid hade, vad
Falkmans egen kadettkurs anginge, uppryckningsövningar och toppresor,
beordrade av officerare, förekommit endast i sådana fall, då någon kadett
varit sömnig eller slö, men icke såsom reaktion mot verkliga förseelser
av kadetterna.

Beträffande en annan kadettkurs, som Falkman haft tillfälle att iakttaga,
troligen den två år yngre kursen, hade det mycket ofta förekommit
att kursens kadettofficer beordrat toppresor eller andra uppryckningsövningar.
Orsaken till dessa övningar hade Falkman ej haft direkt tillfälle
att hilda sig en uppfattning om. Falkman ansåge dock troligt, att
anledningen icke alltid varit slöhet eller sömnaktighet utan stundom även
verkliga förseelser. Falkman framhölle, att det vore svårt att draga en
gräns mellan verkliga förseelser och utslag av slöhet eller sömnighet.
Falkman erinrade sig ett fall, då det under övning i semaforering gått
dåligt för en kadett ur den omtalade yngre kursen. Vederbörande kadettofficer
hade sagt åt kadetten, att han vore så sömnig att han Ange gå upp
i riggen.

På fråga huru Falkman skulle hava förfarit, därest en kadett mot förbud
sovit i dagkoj, anförde Falkman följande. Falkman skulle förmodligen
hava låtit kadetten välja mellan rapport eller att få göra en resa

134

över toppen. Hade Falkman under kadettiden själv varit i en dylik situation,
skulle han hava varit tacksam, om han fått sig ålagd en toppresa
i stället för att bliva rapporterad. Saken hade ju då varit ur världen
med toppresan.

På fråga huruvida Falkman funne någonting anmärkningsvärt i den
föreliggande utredningen angående toppresorna, anförde Falkman följande.
Han ansåge att det antal toppresor, som kadetterna Holmström och Blomquist
fått utföra vid ett tillfälle, vore för stort. Bortsett från detta fall
vore Falkman höjd för att nekande besvara den framställda frågan. Detta
sammanhängde med att Falkman, sannolikt i likhet med många andra
officerare vid flottan, icke närmare tänkt på skillnaden mellan olika anledningar
att ålägga toppresor. Sedan nu för Falkman hade framhållits,
att toppresor i omedelbar anslutning till föregående förseelser kunde vara
otillåtna, medgåve Falkman, att han kunde förstå att en sådan uppfattning
kunde göras gällande av dem, som ej vore vana vid livet ombord
å flottans fartyg. För sjöfolk i allmänhet vore det emellertid främmande
att göra en skillnad mellan olika fall då toppresor ålades. Uppfattningen
vöre den, att en s. k. uppryckning aldrig kunde skada. Falkman framhölle
ytterligare att det bleve lindrigast för kadetterna genom att de finge
sig ålagda toppresor i stället för att rapporteras. Det vore, vad uppryckningsövningar
anginge, fråga örn tillämpning av en gammal tradition.

9) löjtnanten vid flottan A. H. S. Lagerman (född 1904):

Han hade varit kadett åren 1922—1925. Det hade inom Lagermans
kadettkurs förekommit, att kadetter, som verkat slöa eller sömniga vid
lektion under däck, fått sig uppryckningsövningar ålagda. Vanligen
hade alla kadetterna fått deltaga i dylika övningar, men ibland hade det
varit fråga örn någon enstaka kadett som varit sömnig. Uppryckningsövningarna
hade huvudsakligen bestått i exercis eller språngmarsch. Vid
förseelser under tjänstgöring på vakt, exempelvis ouppmärksamhet, hade
kadetterna beordrats äntra upp i riggen.

Lagerman hade dessutom minne av att uppryckningsövningar förekommit
i fall av verkliga förseelser. Sålunda mindes Lagerman, att han själv
en gång kommit någon minut försent till slupen efter permission. Lagerman
hade då vid ankomsten ombord fått göra två toppresor, en på vardera
masten. Toppresorna hade visserligen beordrats av vakthavande
flaggkadetten, men det hade skett med vakthavande officerens goda minne.
Vidare erinrade sig Lagerman att kadetter i åtskilliga fall såsom uppryckning
beordrats att över vaterhommen begiva sig ned i en nära fartyget
förtöjd båt och sedan förflytta sig längs raden av övriga bakom
varandra förtöjda båtar och därefter återvända till utgångspunkten. Övningen
hade kunnat upprepas ända till fem gånger. Vad anledningen
varit till sådana uppryckningsövningar kunde Lagerman ej nu bestämt
erinra sig. Sannolikt hade det emellertid ofta varit fråga örn fall, då icke
slöhet eller sömnighet varit den direkta orsaken till övningen utan i

135

stället förseelser av slarv eller annan försumlighet, exempelvis för sen
ankomst.

(Vid justering av löjtnanten Lagermans berättelse anförde Lagerman
beträffande det föregående, från och med »Vidare erinrade sig — — —»,
följande. Vid noggrann rannsakning av sitt minne hade Lagerman icke
kunnat erinra sig något bestämt fall, då dylik uppryckningsövning förekommit.
En sammanblandning med uppryckningsövningar, som ålagts
av äldre kadetter, vore därför möjlig eller trolig.)

Lagerman holle för troligt att i många fall då en kadett begått någon
mindre förseelse, som skulle föranlett allenast tillsägelse, därest förseelsen
begåtts av annat manskap, kadetten i stället bestraffats med någon sorts
uppryckningsövning av det slag som Lagerman förut nämnt. Orsaken
härtill vore den, att av en kadett kunde fordras mer än av annat manskap.

På fråga huruvida Lagerman av utredningen i ärendet erhållit den
uppfattningen, att toppresor under Fylgias långresa 1930—1931 förekommit
i större utsträckning än som vore normalt under en långresa, svarade
Lagerman att så icke förefölle honom vara händelsen. Därvid ville
han dock göra undantag för det fall, då kadetterna Holmström och Blomquist
ålagts ett flertal toppresor. Från sin egen kadettid erinrade sig
Lagerman, att en kadett, som varit tafatt och olämplig, fått utföra uppryckningsövningar
i större omfattning än de andra kadetterna. Det vore
möjligt, att förhållandet varit ett liknande med kadetten Holmström.
Lagerman ville beträffande den omtalade kadetten av Lagermans kadettkurs
betona, att det inträffade icke Hnge fattas så som att officerarna
velat avskräcka kadetten från att fortsätta som officersaspirant, men hans
tafatta uppträdande hade vid skilda tillfällen givit de olika officerarna
anledning att använda uppryckningsövningar mot honom. Lagerman
ansåge icke att sex resor i toppen på Fylgia voro särskilt mycket för en
frisk och stark kadett.

På fråga huru Lagerman, örn han vore kadettofficer ombord, skulle
reagera mot mindre förseelser i tjänsten av kadetter, anförde Lagerman
följande. Han skulle i första hand giva den felande kadetten en lämplig
tillsägelse. Örn detta ej hjälpte, skulle Lagerman förmodligen beordra
en uppryckningsövning, exempelvis en toppresa. Förutsättningen härför
vore emellertid att Lagerman på förhand hade klart för sig att förste
kadettofficeren och fartygschefen gillade denna Lagerrnans uppfattning
om uppryckningsövningar. I sista hand skulle Lagerman rapportera kadetten.
Lagerman tilläde att en stor mängd fall av förseelser förekomme
ombord, där det vore önskvärt att slippa »gå pappersvägen» med rapport
och förhör och där det bästa reaktionsmedlct mot försummelserna vore
att anbefalla uppryckningsövning. Ett sådant förfaringssätt vore måhända
ej uttryckligen tillåtet, men enligt Lagermans uppfattning vore
det en mycket gammal praxis vid marinen att förfaringssättet finge före -

136

komma. Lagerman tilläde, att även mot annat yngre manskap än kadetter
förekomme uppryckningsövningar i vissa former, exempelvis
språngmarsch runt förliga tornet, såsom rättelsemedel vid mindre förseelser.

Då det för Lagerman framhölls, att användandet av uppryckningsövningar
såsom rättelsemedel vid försummelser dock rent begreppsmässigt
syntes innebära bestraffning i smått, anförde Lagerman följande. Han
ville icke bestrida att så vore förhållandet, men förfaringssättet vore
icke desto mindre i praxis tillåtet. Lagerman framhölle det fall, att
någon av manskapet först kommit försent på morgonen och då fått en
tillsägelse samt att samme man därefter komme försent även till nästa
uppställning samma dag. Denna sista försummelse vore alltför ringa för
att rapporteras till fartygschefen. Denne skulle säkerligen, därest saken
rapporterades, bliva förvånad över att en så obetydlig förseelse anmäldes.
I ett sådant fall vore enligt Lagermans uppfattning en uppryckningsövning
tjänlig såsom varande ett lindrigare rättelsemedel än det minsta
rättelsemedel — tillrättavisning — som strafflagen för krigsmakten kände.
Vad Lagerman sålunda uttalat hade närmast grundats på erfarenhet från
tjänstgöring med annat manskap än kadetter, men syntes gälla även
beträffande kadetter, dock att för dessa just toppresor måhända vore vanligare
än vissa andra slag av uppryckning.

För vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet vid fullgörande
av tjänsteplikt belägges krigsman med straff efter 130 § strafflagen
för krigsmakten eller, i speciella fall, efter annat stadgande i nämnda
lag. För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning må
jämlikt 210 § i lagen i stället för disciplinär bestraffning meddelas tillrättavisning,
som i sistnämnda paragraf sägs.

Ett av krigsman begånget fel kan tydligen ha sin orsak i någon av
flera olika omständigheter. Det kan bero på ren försummelse, vårdslöshet,
liknöjdhet eller dylikt. Felet kan ock bero på oförmåga, vilken i sin
tur kan vara orsakad av otillräcklig kunskap eller utbildning eller ock
av trötthet.

Fel på grund av försummelse, liknöjdhet eller dylikt bör tydligen medföra
tillrättavisning jämlikt 210 § strafflagen för krigsmakten eller straff
efter samma lag, där ej förseelsen är så obetydlig att en muntlig tillsägelse,
meddelad i enrum eller i kamraters närvaro, må vara tillräcklig.
Någon annan form av reaktion mot förseelsen än straff eller tillrättavisning
känner icke lagen. Det är av lagen icke tillåtet att förmannen
för förseelsen ålägger den felande att eljest utföra någon prestation eller
tåla något intrång i sin frihet.

Har ett begånget fel sin grund i otillräcklig utbildning, ankommer
det tydligen på vederbörande befäl att bibringa den felande erforderlig

137

undervisning eller rättelse i lämplig form. Örn ett fel begåtts av höggradig
trötthet, hör tydligen i regel övningen upphöra, enär något gynnsamt
resultat av densamma i allmänhet ej kan påräknas. Det bör dock
uppmärksammas, att man å krigsmän, och särskilt blivande officerare,
måste ställa stora anspråk på förmåga att behärska ett visst mått av
trötthet, och att det på den grund kan vara berättigat att trots trötthetssymtom
fortsätta en övning till utvecklande av nämnda förmåga.

Vad senast sagts sammanhänger med utbildningens krav i allmänhet.
Det är uppenbart, att en blivande sjöofficer måste bibringas all den utbildning,
som hans yrke kräver, även i den mån utbildningen medför
vissa faremoment. Tillses måste endast, att sättet för övningarnas bedrivande
icke leder till överansträngning eller annat men för hälsan
ävensom att övningarna ej göras mer ansträngande eller farliga än som
betingas av tjänstens krav.

I detta sammanhang torde emellertid böra kraftigt understrykas, att,
örn en viss handling — övning eller dylikt — i själva verket beordrats
såsom reaktion mot en förseelse, dess karaktär av bestraffning eller tillrättavisning
icke kan förtagas av det förhållandet att handlingen i och
för sig är till gagn för utbildningen.

Av utredningen i detta ärende har jag funnit framgå, att löjtnanten
Folke Olsson Melcher under Fylgias långresa 1930—1931, i allt fall intill
en tidpunkt omkring ingången av december 1930, i viss och såsom det
synes ej obetydlig — omfattning ålagt kadetter att utföra toppresor å
fartygets master såsom ett slags bestraffnings- eller tillrättavisningsmedel
av lindrigare art, då kadetterna begått försummelser i tjänsten. I ett fall
hava toppresor av Melcher ålagts till ett avsevärt antal, och detta utan
att någon förseelse synes blivit begången av de två kadetter, som fått sig
toppresorna ålagda. Den ene av kadetterna har icke varit i stånd att
utföra de beordrade toppresorna.

Det har i samtliga de fall, som nu åsyftats, enligt min mening icke
varit fråga om åtgärder som vidtagits för kadetternas utbildning —
gymnastikövning eller dylikt — ej heller för motverkande av ogynnsam
fysiologisk inverkan å kadetterna av värme eller sjögång. Löjtnanten
Melchers åtgärder hava såsom sagt fastmera haft karaktär av bestraffning
eller tillrättavisning för mindre förseelser. På skäl som jag tidigare
utvecklat måste Melchers nämnda förfaringssätt anses otillåtligt och anmärkningsvärt.

Vid övervägande av de åtgärder, som från min sida borde vidtagas i
anledning av vad sålunda framkommit, bar jag fäst stort avseende vid
löjtnanten Melchers uppgift därom, att dylika övningar — vilka, rent
begreppsmässigt felaktigt, benämnts uppryckningsövningar — skulle hava
förekommit inom marinen sedan lång tid tillbaka och allmänt ansetts
tillåtliga.

138

Vid mina förhör till utrönande av praxis och tänkesätt härutinnan har
i korthet framkommit följande. Kommendören Hägg har i intyg framhållit,
att det sedan generationer tillbaka, under den tid då kadetternas
sjömansutbildning försiggick å segelfartyg, förekommit att en sjökadett,
som visat slöhet eller försumlighet i ett eller annat avseende, »såsom ett
led i utbildningen» fått äntra över toppen eller, vid högre grad av slöhet
eller försumlighet, över flera toppar. Metoden hade använts av både
kadettofficerare och vakthavande officerare med fartygschefens tysta medgivande
och gillande. Kommendören har även såsom sin bestämda uppfattning
angivit, att toppresor på nutida kadettfartyg vore en synnerligen
lämplig uppryckningsmetod, då det gällde att sätta fart på en slö eller
försumlig sjökadett. — Löjtnanten frih. Ramel har ej, vare sig från officerseller
kadettiden, kunnat erinra sig fall, då uppryckningsövning av officer
anbefallts i anslutning till verklig förseelse; dock att kadett vid bristande
vaksamhet på vakt stundom beordrats högre upp för att sättas i stånd att
tillfredsställande utöva sin tjänst. — Löjtnanten Tham har från sin kadettofflcerstid
ej kunnat minnas fall då toppresor av officerare anbefallts i
anslutning till kadetters försummelser. Tham ansåge dock dylikt förfarande
vara en lämplig form att snabbt »göra upp» med vederbörande.
Under vakt hade en signalman, som slöat till, plägat få flytta högre upp
för att nödgas vara uppmärksam. Under Thams kadettid hade sannolikt
förekommit fall, då uppryckningsövningar beordrats i omedelbar anslutning
till förseelser. — Kaptenen Wetterblad synes vara av den uppfattning,
att uppryckningsövning bör åläggas kadett endast i fall då denne
visat sömnaktighet i tjänsten, men har tillika anfört att uppryckningsövningar
förefölle honom under Fylgias långresa 1930—1931 icke hava
förekommit i högre grad än som vore i överensstämmelse med vanlig uppfattning
i sjöofficerskretsar; därvid man finge bortse från fallet Holmström
och Blomquist. Under Wetterblads första långresa såsom kadett, åren
1912—1913, hade troligen förekommit toppresor, beordrade omedelbart i
anslutning till föregångna försummelser, framför allt vid försummelser
under vaktgöring. — Löjtnanten Odhner har från sin kadettofficerstid och
sin kadettid ej erfarenhet om uppryckningsövningar, beordrade i anslutning
till kadetters försummelser. Det vore främmande för Odhner att anbefalla
uppryckningsövning i sådant fall. — Kaptenen Boldt-Christmas har från
sin kadettofficerstid ej kunnat erinra sig fall, då toppresor beordrats i
anslutning till kadetters försummelser, och han synes vara främmande
för ett sådant förfaringssätt. Huruvida under hans kadettid dylika fall
förekommit, har han ej kunnat minnas i vidare mån än att toppresor
stundom anbefallts då kadetter varit slöa på utkik. — Kaptenen Thorén
har förklarat att han såsom kadettofficer ej haft anledning beordra toppresor.
Anledning därtill saknades enligt Thoréns uppfattning för det fall
att en kadett av annan anledning än slöhet bröte mot anbefalld föreskrift.
Till förseelse av slöhet har emellertid Thorén hänfört det fall att en kadett

139

försovit sig på morgonen. Från sin egen kadettid kan Thorén ej erinra
sig fall då uppryckningsövning beordrats i anslutning till verklig förseelse.
— Kaptenen Stefenson har ej kunnat minnas, att under hans långa
tjänstgöringstid tillsammans med kadetter uppryckningsövningar använts
såsom rättelsemedel mot kadetters förseelser. HaD har sagt sig hava svårt
att förstå hur en sådan metod kunnat uppkomma. Han har vidare förklarat
sig göra en bestämd skillnad mellan fall, då en kadett under lektion
visat sig dåsig och slö — vilket kadetten ej kunde hjälpa —, och fall
sådana som för sen uppstigning och för sen ankomst, vilka vore verkliga
förseelser. Stefenson har ansett beordrande av toppresa i anledning av
förseelse icke överensstämma med gällande bestämmelser. Under hans
egen kadettid hade ej förekommit att kadetter beordrats över topparna för
att de begått förseelse; dock hade äntring i riggen beordrats vid bristande
påpasslighet såsom utkik under vakt. — Löjtnanten Falkman har uppgivit
att å hans egen kadettkurs det ej förekommit att officerare beordrat
toppresor såsom reaktion mot verkliga förseelser av kadetter. Beträffande
en annan kadettkurs, som Falkman haft tillfälle iakttaga, hade anledningen
till beordrade toppresor troligen stundom varit verkliga förseelser.
Såsom officer skulle Falkman, om en underlydande kadett mot förbud
sovit i dagkoj, förmodligen låta kadetten välja mellan rapport eller en
toppresa. Falkman ansåge den föreliggande utredningen örn toppresor å
Fylgia 1930—1931 ej förete något anmärkningsvärt, dock att antalet toppresor,
som ålagts i fallet Holmström och Blomquist, vore för stort.
Löjtnanten Lagerman har framhållit fall, då kadetter fått sig ålagda uppryckningsövningar
för mindre förseelser, men har ej kunnat bestämt angiva
huruvida dessa övningar beordrats av officerare eller äldre kadetter.
Det förefölle Lagerman som om toppresor under Fylgias långresa 1930—
1931 icke förekommit i större utsträckning än som vore normalt under
en långresa, därvid dock fallet Holmström och Blomquist undantoges.
Lagerman har förklarat, att han under vissa förhållanden ansåge sig oförhindrad
att reagera mot mindre tjänsteförseelser av kadetter genom att
beordra uppryckningsövningar. Det vore en mycket gammal praxis vid
marinen att sådant finge förekomma.

I detta sammanhang torde följande böra framhållas med avseende å det
fall, att en kadett, som under vakttjänst beordrats såsom utkik, visar
bristande vaksamhet. Det synes under vissa förhållanden icke kunna
anses klandervärt, att kadetten i sådant fall beordras att intaga en högre
belägen plats å fartyget, i den mån nämligen detta sker för att framtvinga
en för fartygets säkra navigering oundgänglig vaksamhet. Emellertid
ligger det nära till hands, att en officer, som anser tillåtligt att anbefalla
toppresor för förseelser, beordrar en under vakttjänst försumlig kadett
upp i riggen även utan att detta sker under nyssnämnda tvingande förhållanden.

Ehuru de hörda officerarna ej kunnat med säkerhet uppgiva fall då

140

officerare beordrat uppryckningsövningar såsom reaktion mot kadetters
tjänsteförseelser, måste jag dock anse skäl av en viss styrka hava förekommit
för antagandet, att dylikt förfarande sedan längre eller kortare
tid tillbaka förekommit inom marinen och inom vissa officerskretsar ansetts
tillåtligt. Dessa skäl utgöras huvudsakligen av dels innehållet i
kommendören Häggs förut omförmälda intyg, dels vissa officerares uttalade
åsikt att, såvitt utredningen visade, uppryckningsövningar under
Fylgias långresa 1930—1931 icke förekommit i större utsträckning än som
vore normalt, därvid fallet Holmström och Blomquist åtminstone på visst
sätt undantoges, dels ock den av vissa officerare framförda uppfattningen
örn tillåtligheten att anbefalla uppryckningsövningar för tjänsteförseelser,
en uppfattning som måste antagas hava tillkommit under inflytande av
en inom marinen förefintlig praxis.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit rörande i praxis rådande förhållanden
har jag ansett mig, jämlikt i 5 § i den för riksdagens militieombudsman
utfärdade instruktionen, böra underlåta att vidtaga åtgärd
till beivran av vad löjtnanten Melcher enligt den förebragta utredningen
låtit komma sig till last. Jag har ansett riktigare att söka bidraga till
att nämnda praxis genom utfärdande av bestämmelser bringas till upphörande,
än att ställa en enskild officer till ansvar för handlingar, som
han måhända haft viss anledning att antaga vara tillåtliga. Jag har dock
hyst tvekan örn möjligheten att underlåta ansvarstalan mot Melcher i betraktande
av vad som förefallit i fallet Holmström och Blomquist. Den
i detta fall anbefallda uppryckningsövningen har varit av svår beskaffenhet,
och Melcher har underlåtit att före övningens beordrande övertyga
sig om att en förseelse verkligen förelåg. Emellertid har jag låtit vara
avgörande, att någon skada icke lärer hava vållats kadetterna samt att
Melcher omedelbart efter händelsen sökt gottgöra sitt fel genom förklaring
och ursäkt till Holmström.

Såsom nyss anförts föreligga skäl till antagande att beordrande av
uppryckningsövningar såsom reaktion mot tjänsteförseelser i praxis förekommer
inom marinen i större eller mindre utsträckning. Än tydligare
visar utredningen, att vissa sjöofficerare anse sig oförhindrade att i förekommande
fall använda ett sådant förfaringssätt. Vid dessa förhållanden
lärer det kunna starkt ifrågasättas huruvida icke — måhända efter ytterligare
utredning — bestämmelser böra utfärdas, genom vilka hos vederbörande
inskärpes att det omförmälda förfarandet icke överensstämmer
med lag och att den, som sålunda förfar, följaktligen utsätter sig för bestraffning.

Det må framhållas, att den väckta frågan, vilken i förevarande ärende
visserligen endast berört marinens kadetter, dock i själva verket lärer
hava betydelse även för annat manskap vid marinen än kadetter.

141

På grund av vad sålunda anförts har jag, med stöd av 16 § i den för
militieombudsmannen utfärdade instruktionen, ansett mig böra, med överlämnande
av handlingarna i detta ärende, hos Eders Kungl. Majit anmäla
detsamma för de åtgärder, vartill Eders Kungl. Majit må finna anledning
föreligga.»

# *

Enligt chefens för försvarsdepartementet skrivelse den 30 juni 1932 till
chefen för marinstahen har Kungl. Majit, med framhållande att övningar
ej må anordnas såsom straff eller tillrättavisningar för förseelser i tjänsten,
anbefallt vederbörande myndigheter (befälhavare) att noggrant vaka över
att andra övningar ej beordras än som betingas av gällande rutin, schema
och övningsorder.

3. För reservofficer i flottan har enligt kungörelsen den 13 juli
1887 nr 46 (sid. 12) insatts ett belopp i försäkringsanstalt för beredande
av kapitalutbetalning i samband med hans avsked år 1915.
Genom försummelser av vissa statens befattningshavare har reservofficeren
ej utbekommit den i marinförvaltningen förvarade försäkringsboken
eller försäkringsbeloppet förrän år 1930. Fråga om ersättning
av statsmedel åt f. d. reservofficeren för ränteförlust.

Ämhetsberättelsen till 1932 års riksdag innehåller (sid. 251 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 5 december 1931 till Konungen
avlåten skrivelse i detta ämne. Skrivelsen var föranledd av klagomål från
förre reservlöjtnanten i flottan K. A. Biel. Av utredningen i ärendet
framgick att Biel i början av år 1915, då han uppnått 40 års ålder och
avgått från sin tjänst, jämlikt § 13 i kungl, kungörelsen den 13 juli 1887
angående utbildning av reservbefäl för flottan ägt utfå handling, som berättigade
honom till erhållande av visst kapitalbelopp, men att han icke
fått sig berörda handling tillställd förrän år 1930. På grund härav hade
Biel gått förlustig ränta å berörda kapitalbelopp. I skrivelsen hemställde
militieombudsmannen att Kungl. Majit måtte taga i övervägande, huruvida
Biel kunde tillerkännas någon ersättning av statsmedel för ifrågavarande
förlust.

* *

Ärendet har avgjorts av Kungl. Majit genom nådigt brev den 18 mars
1932. Genom detta medgav Kungl. Majit att till Biel finge såsom ersättning
i förevarande avseende utbetalas ett belopp av 250 kronor från sjöförsvarets
anslag till extra utgifter.

142

4. Fråga huruvida i fastställd ersättning för expeditionsvakts vid
sjökrigshögskolan tjänstebostad inbegripits gottgörelse för
centraluppvärmning.

Ämbetsberättelsen till 1932 års riksdag innehåller (sid. 212 ff.) redogörelse
för en av militieombudsmannen den 28 mars 1931 till Konungen
avlåten framställning i detta ämne.

Framställningen var föranledd av en till militieombudsmannen inkommen
skrift från sergeanten å övergångsstat vid kustartilleriet Carl J. Eklund,
vari denne anförde i huvudsak följande.

Sedan Eklund —■ vilken jämlikt generalorder varit beordrad till ordinarie
tjänstgöring såsom expeditionspersonal vid sjökrigshögskolan men
blivit tvångsvis överförd till övergångsstat från och med den 1 november
1926 — med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 29 oktober samma år beordrats
till fortsatt dylik tjänstgöring tillsvidare samt Eklund såsom
tjänstebostad tilldelats en uti nämnda högskolas i generalitetsbyggnaden
i Stockholm inrymda lokaler befintlig bostadslägenhet örn två rum och
kök mot en fastställd ersättning av 735 kronor för år, räknat från och med
den 1 november 1926, hade chefen för Östra arméfördelningen, under vilken
chef sjökrigshögskolans lokaler i förvaltningshänseende lydde, uti
skrivelse den 18 september 1930 avkrävt Eklund särskild gottgörelse för
centraluppvärmning av ifrågavarande bostadslägenhet med 8 kronor för
månad under budgetåret 1930/1931 samt därvid till stöd för kravet åberopat
en av arméförvaltningens fortifikations- och intendentsdepartement
den 24 december 1926 utfärdad skrivelse med bestämmelser angående
beräknande av ersättning för värme i tjänstebostad. Ender erinran,
att berörda bestämmelser meddelats senare än ersättningen för bostaden
blivit fastställd samt att desamma förty enligt Eklunds förmenande icke
kunde äga tillämpning i föreliggande fall i annan mån än att nyssnämnda
ersättning bort av vederbörande myndighet uppdelas i två poster, hemställde
Eklund, att militieombudsmannen måtto förhjälpa honom till
rättelse i berörda avseende.

Sedan militieombudsmannen föranstaltat örn utredning i ärendet, anmälde
militieombudsmannen i sin underdåniga skrivelse vad i ärendet
förekommit, varvid militieombudsmannen bland annat framhöll att utredningen
givit vid handen, att Eklund för bostadslägenheten oriktigt avkrävts
värmegottgörelse utöver det fastställda hyresbeloppet för åtminstone
någon tid efter den 1 oktober 1930 och att, därest den rättsgrund
godkändes, som för detta krav åberopats, myndigheterna skulle kunna
utsträcka kravet att avse jämväl tiden den 1 november 1926—den 1 oktober
1930.

143

Genom beslut den 13 november 1931 förordnade Kungl. Majit, att handlingarna
i ärendet skulle överlämnas till statens bostadsnämnd för prövning
i vederbörlig ordning.

Ärendet avgjordes av statens bostadsnämnd genom beslut den 23 december
1931,1 varvid bostadsnämnden prövade skäligt att från och med
den 1 november 1930 tillsvidare fastställa det av arméförvaltningen fordrade
hyresbeloppet 735 kronor jämte ersättning för centraluppvärmning
med det belopp arméförvaltningen kunde finna skäligt, dock högst 96
kronor, allt för helt år räknat.

Med detta beslut hava de av militieombudsmannen framförda synpunkterna
vunnit beaktande.

5. Angående ersättning åt förutvarande sjuksköterska vid garnisonssjukhus
för sjukdom, som ådragits i tjänsten.

I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 16 november 1931,
hemställde översköterskan vid garnisonssjukhuset i Boden Ruth Bryngelson
örn hjälp för erhållande av ersättning för sjukdom, som hon ådragit
sig under sin tjänstgöring vid garnisonssjukhuset dels i oktober 1925, då
hon blivit matförgiftad av sjukhusets föda, dels den 27 december 1926, då
hon vid en eldsvåda å sjukhuset förlyft sig på en värnpliktig patient.

Sedan utredning i ärendet verkställts samt arméförvaltningens civila
departement och sjukvårdsstyrelse ävensom riksförsäkringsanstalten avgivit
yttranden, avlät tjänstförrättande militieombudsmannen den 28 juli
1932 en framställning till Konungen, därvid ifrågasattes att Ruth Bryngelson
skulle av statsmedel beredas viss ersättning.

6. Eldare vid truppförband bedriver yrkesmässig automobiltraflk.

Fråga bl. a. örn denna yrkesutövnings förenlighet med tjänsten

vid krigsmakten.

Militieombudsmannen avlät den 7 mars 1932 följande framställning till
Konungen.

»I en skrift, som till militieombudsmannen inkom den 8 september
1931, anförde S. Simonsson för Karlskrona droskägareförening u. p. a.
följande.

Vid kustingenjör kompaniet i Karlskrona funnes en å stat anställd maskinist,
Ernst Karlsson, som jämsides med denna sin statsanställning med

1 Detta beslut delgavs militieombudsmannen först den 21 januari 1932 och kunde därför
icke refereras i ämbetsberättelsen till 1932 års riksdag -

144

tillstånd av länsstyrelsen i Blekinge län bedreve yrkesmässig automobiltrafik
till stor skada för dem, som vore hänvisade att uteslutande försörja
sig på denna näring. Denna Karlssons rörelse hade pågått sedan
omkring år 1923, tidvis med två bilar. Karlsson tjänstgjorde i huvudsak
själv som förare. Huruvida detta skedde även under tjänstetid hade
klaganden sig icke bekant, men enligt villkoren för gällande tillstånd
skulle bilen vara tillgänglig vilken tid som helst på dygnet, så framt icke
naturhinder eller eljest laga förfall förelåge.

En av vissa droskägare tidigare till vederbörande militära chef ingiven
skrivelse hade icke åstadkommit någon bättring i berörda avseende.

Med anledning av det anförda anhölle klaganden, att militieombudsmannen
måtte anställa undersökning i saken samt, örn utredningen därtill
föranledde, vidtaga erforderliga åtgärder.

Sedan jag anmodat chefen för Göta ingenjörkår att infordra och till
mig inkomma med yttrande av chefen för kårens kustingenjörkompani i
Karlskrona ävensom att själv avgiva yttrande i ärendet, avgav kårchefen i
skrivelse den 19 oktober 1931 det begärda yttrandet och översände samtidigt
yttrande av kompanichefen.

I sitt yttrande meddelade kompanichefen kaptenen O. F. Frykstrand
att han icke hade något att anföra utöver vad som framginge av vissa
Strandet bilagda handlingar. Dessa handlingar innehålla följande.

1) I skrivelse den 6 februari 1930 till chefen för Göta ingenjörkår anförde
vissa namngivna personer, ägare av trafikbilar i Karlskrona, att
de påkallade kårchefens uppmärksamhet å följande angelägenhet. Bland
de personer, som i Karlskrona innehade biltrafiktillstånd för personbefordran,
s. k. länstrafikrättighet, vore även den å kustingenjörkompaniet
anställde maskinisten. Denne hade veterligen sin bil stationerad å kasernen
i Karlskrona, i allt fall utfördes all rengöring och eftersyn av bilen
å kasernen. Huruvida maskinisten dagligen överträdde sin befogenhet
som maskinist, kunde trafikbilägarna icke bedöma, men de vore av
den åsikten att det vore omöjligt för en i kronans tjänst anställd person
att samtidigt med denna sin tjänst lagenligt fullgöra sitt privata yrke
såsom trafikchaufför, utan det syntes uppenbart för varje reflekterande
person, att maskinisten måste eftersätta endera verksamheten. Då maskinisten
i sin dubbla yrkesutövning hade möjlighet till, och i verkligheten
bedreve, en osund konkurrens, hade trafikbilägarna beslutat påkalla vederbörande
myndigheters ingripande i saken, men de ville först lämna
kårchefen tillfälle att undersöka förhållandet och vidtaga erforderliga
åtgärder.

2) Sedan denna skrivelse av kårchefen överlämnats till chefen för
Kronobergs regementes detachement i Karlskrona samt denne infordrat
chefens för kustingenjörkompaniet yttrande, anförde kompanichefen i
skrivelse den 5 april 1930 följande.

145

Tidigare verkställd utredning med anledning av trafikbilägarnas
skrivelse hade givit vid handen, att anledning till anmärkning mot maskinisten
Karlsson i avseende å hans tjänstgöring vid kompaniet ej funnes.
Tvärtom hade Karlsson skött sina åligganden på ett sakkunnigt och intresserat
sätt, vilket tydligt framginge dels av de tjänstgöringsbetyg han
erhållit av de förutvarande kompanicheferna, till vilkas omdöme kompanichefen
för sin del helt anslöte sig, dels av det goda skick, vari alla
de maskinella anläggningar m. m. befunne sig, för vilkas skötsel maskinisten
jämlikt kasernvårdsreglementet hade ansvar. Yad anginge Karlssons
bil vore den uppställd i ett av honom förhyrt, enskilda lägerkassan
tillhörigt och inom kasernområdet beläget gara ge, för vilket erlades en
årlig hyra av 144 kronor. Att ej heller länsstyrelsen syntes hava haft
någon anmärkning mot Karlssons sätt att utöva yrkesmässig biltrafik
lör personbefordran inom Blekinge och angränsande län, framginge därav,
att länsstyrelsens för trafiken utfärdade tillståndsbevis förnyats
så sent som den 22 mars 1929 efter att tillståndet varit gällande oavbrutet
sedan år 1922. Under hand vunna upplysningar tydde ej heller på att
någon anmärkning från länsstyrelsens sida nu förefunnes, snarare syntes
förhållandet vara det rakt motsatta.

Som emellertid vid den verkställda utredningen framhållits möjligheten
av att bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik med vederbörligt
tillstånd skulle vara att hänföra till sådan tjänst, som det ålåge beställningshavare
vid försvarsväsendet att begära Kungl. Maj:ts tillstånd att
förena med innehavande beställning, hade kompanichefen hos länsstyrelsen
anhållit örn upplysningar örn innebörden av uttrycket ''laga förfall’
i trafiktillståndsbeviset, med framhållande av att det vore av särskild
vikt att veta huruvida till laga förfall kunde hänföras vederbörandes
ordinarie tjänstgöring i statens tjänst. På denna skrivelse hade svar ej
ännu ingått.

Örn det efter avslutad utredning skulle synas antagligt att ifrågavarande
verksamhet vore att hänföra till sådan tjänst, som förut omförmälts
— enligt kompanichefens personliga åsikt, som även syntes hava
omfattats av samtliga tidigare kompanichefer sedan år 1922, vore den av
Karlsson bedrivna biltrafiken endast att hänföra till vanlig affärsrörelse,
för vilkens bedrivande han, i den mån den kolliderade med hans ordinarie
tjänstgöring, sökt och erhållit tjänstledighet i laga ordning — måste
tydligen underdånig ansökan örn förening av tjänster ingivas. En dylik
ansökan komme att av kompanichefen tillstyrkas med behörig hänsyn
tagen till den ordinarie tjänstgöringen, ett villkor som redan tidigare
uppfyllts, därigenom att Karlsson haft och hade en överenskommelse
med annan chaufför, som innehade av länsstyrelsen utfärdat förarbevis,
gällande för yrkesmässig biltrafik.

Med anledning av det anförda förosloge kompanichefen, att vid den
10 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

146

gjorda anmälan mätte få bero tills svar från länsstyrelsen erhållits och
därefter eventuell ansökan till Kungl. Majit hunnit behandlas.

3) Å den av kompanichefen i hans yttrande omförmälda skrivelsen
från kompanichefen till länsstyrelsen med förfrågan örn innebörden av
uttrycket ''laga förfall’ hade tecknats följande resolution:

''Återsändes till sökanden under hänvisning till vad i 12 kap. 1 § rättegångsbalken
är stadgat örn laga förfall.

Beträffande särskilt förfrågan, huruvida till laga förfall kan hänföras
tillståndsinnehavarens ordinarie tjänstgöring i statens tjänst, är naturligtvis
en sådan person, vid nämnt förhållande, av laga anledning förhindrad
att utföra körning. Emellertid synes han ej kunna undgå att
för sådant fall hava någon i sitt ställe, som kan utföra körningen.

Karlskrona å landskansliet den 2 augusti 1930.

På tjänstens vägnar:

Folke Holmberg.’

4) Med skrivelse den 9 augusti 1930 översände kompanichefen till detachementschefen
länsstyrelsens omförmälda resolution samt anförde
därvid: Av resolutionen syntes framgå att bedrivande av ifrågavarande
yrkesmässiga biltrafik ej vore att hänföra till sådan tjänst, som det ålåge
beställningshavare vid försvarsväsendet att begära Kungl. Majlis tillstånd
att förena med innehavande beställning. I anledning därav föresloge
kompanichefen, att skrivelsen från trafikhilägarna ej måtte föranleda
annan åtgärd än att dessa finge sig delgiven länsstyrelsens resolution.

5) I skrivelse den 13 augusti 1930 till trafikbilägarna förmälde sig kompanichefen
på detachementschefens befallning översända avskrift av
länsstyrelsens resolution, och meddelade kompanichefen att trafikbilägarnas
skrivelse i övrigt ej komme att föranleda någon åtgärd. I

I kårchefens förut omförmälda yttrande den 19 oktober 1931 till militieombudsmannen
anförde kårchefen följande. Såsom av kompanichefens
yttrande framginge hade till kårchefen inkommit omförmälda skrivelse
den 6 februari 1930, vilken vore av liknande innehåll som klagoskriften
hos militieombudsmannen. Efter att hava från kompanichefen infordrat
yttrande hade kårohefen till kompanichefen avlåtit en skrivelse av den
17 mars 1930, vilken bifogades i avskrift. Som emellertid kustingenjörkompaniet
vöre underställt chefen för Kronobergs regementes detachement
i Karlskrona i fråga örn förvaltning — utom beträffande ingenjörmateriel,
övningsmedel och rekrytering — hade kårchefen den 18 mars
1930 översänt skrivelsen av den 6 februari 1930 till detachementschefen
för vidare behandling. Maskinisten vore genom kompanichefen underställd
detachementschefen så väl beträffande sin tjänst som i fråga örn utrymme
för bilen inom kasernen.

147

Kårchefens omförmälda skrivelse den 17 mars 1930 till kompanichefen
innehåller följande: Med hänvisning till upphandlingsförordningen § 22
mom. 2 påpekade kårchefen, att vid kompaniet anställd personal ej finge
för kompaniets räkning utföra sådana körslor, för vilka ersättning i någon
form utginge av statsmedel, som redovisades inför kårens kassaförvaltning.
Även utbetalande av endast ersättning för slitage samt driv- och
smörjmedel vore enligt intendentsdepartementets beslut ej förenligt med
stadgandet i förenämnda paragraf.

Sedan klaganden härefter beretts tillfälle att inkomma med påminnelser,
anförde klaganden i en skrift den 20 november 1931 följande.

I sin skrivelse till detachementschefen hade kompanichefen anfört, att
anmärkning mot maskinisten Karlsson med avseende å hans tjänstgöring
vid kompaniet ej förefnnnes, vilket bland annat skulle framgå av det
goda skick, vari alla maskinella anläggningar m. m. befunne sig. Att
maskinerna m. m. befunne sig i allra hästa skick hade klaganden ingen
anledning att betvivla, men kunde klaganden, med den kännedom klaganden
hade örn Karlssons myckna bortovaro till följd av körning, icke
förstå huru denna skötsel kunde åstadkommas därest den icke i viss mån
bestredes av kompaniet tillhörande stam- eller värnpliktig personal.

Då Karlssons körning för det mesta utgjordes av längre turer, i många
fall upp till 10 mil och därutöver — t. ex. vid skjutsar för provinsialläkare
i Karlskrona, vilkas körning Karlsson bestritt under en följd av år,
därvid han så gott som när som helst kunnat erbjuda sina tjänster —
vilka turer i regel toge flera timmar i anspråk, torde det väl vara förenat
med svårighet att erhålla permission eller tjänstledighet i sådan utsträckning
som härför erfordrades.

Av Karlssons två vikarier hade den ene enligt egen uppgift ej verkställt
någon körning för Karlssons räkning sedan år 1923 och den andre,
vilkens körkort för någon tid sedan indragits, möjligen någon gång. 1
varje fall torde icke nämnda vikariat uppgå till mer än en eller högst två
procent av den utförda körningen, vilket också borde framgå av Karlssons
mantalsuppgifter och deklarationer.

Som framginge av myndigheternas yttranden i ärendet ställde sig myndigheterna
uteslutande på Karlssons sida, vilket möjligen kunde ha sin
förklaring i att dessa hade vissa fördelar av att trafikbil funnes å plåt
sen. Karlsson kunde tydligen utföra körning till billigare pris än de,
som vore helt hänvisade att existera på trafiken, och att detta utnyttjades
vore nog svårt att förneka, ty Karlsson hade verkställt så gott som
ali körning från kompaniet, i synnerhet för officerare, underofficerare
och vederlikar.

Klaganden anhölle att militieombudsmannen måtte vidtaga de åtgärder,
som av det framhållna kunde föranledas.

148

Med översändande av handlingarna i ärendet anhöll jag härefter i
skrivelse den 1 december 1931 till chefen för Kronobergs regementes
detachement i Karlskrona, ander hänvisning till den befälsrätt som
i vissa avseenden tillkomme honom över kustingenjör kompaniet, att detackementschefen
måtte införskaffa och till mig inkomma med upplysning
och utredning i följande hänseenden:

1) Upplysning önskades rörande de för Karlssons tjänst såsom maskinist
vid kustingenjörkompaniet gällande bestämmelser i vad de ej innefattades
i gällande kasernvårdsreglemente, § 8, och arméförvaltningens
skrivelse den 13 mars 1929 (T. L. A sid. 49), mom. 1. I samband härmed
önskades upplysning örn den för Karlsson fastställda arbetstiden samt
örn samtliga de löneförmåner Karlsson såsom maskinist åtnjöte.

2) Utredning önskades örn den utsträckning, i vilken Karlsson till följd
av -sin verksamhet såsom innehavare av trafikbilar kunde hava befriats
från arbete, som ålegat honom i egenskap av maskinist.

3) Uppgift önskades örn den personal, som utfört det arbete. från vilket
Karlsson sålunda kunde hava befriats.

4) Upplysning önskades huruvida det förekommit, att Karlsson mot
betalning utfört körning för kustingenjörkompaniets eller detachementets
räkning, samt, därest så skulle vara fallet, örn den utsträckning vari
dylikt förekommit.

Jag anhöll tillika att detackementschefen måtte, i samband med utredningens
översändande, till mig avgiva yttrande i ärendet.

Med skrivelse den 21 december 1931 avgav detachementschefen det begärda
yttrandet och översände samtidigt yttrande från kompanichefen
jämte bilagor till detsamma.

Kompanichefen anförde till svar å frågorna i min skrivelse följande.

Till första frågan: Före den 1 januari 1929, då Karlsson uppförts på
ordinarie befattning såsom eldare av 1. klass vid fortifikationen med placering
vid kustingenjörkompaniet, hade ett den 26 januari 1910 upprättat
kontrakt fastställt Karlssons tjänstgöringsförhållanden. Efter nämnda
tidpunkt hade enbart bestämmelserna i kasernvårdsreglementet § 8
samt i arméförvaltningens skrivelse den 13 mars 1929 (T. L. A sid. 49) utfärdade
föreskrifter reglerat hans tjänstgöringsskyldighet. Med hänsyn
till arten av densamma hade icke någon särskild arbetstid varit fastställd,
och sådan torde även svårligen kunna fastställas, då Karlsson kunde behöva
tagas i anspråk vid uppkommande skador m. m. när som helst under
dygnet. Då emellertid Karlsson i motsats till förhållandet vid truppförband,
där såväl maskinist som eldare funnes att tillgå, vore ensam
att utföra såväl maskinist som eldare åliggande arbeten, måste det betecknas
som en orimlighet att han skulle behöva vistas inom kasernområdet
hela dygnet. Med hänsyn härtill hade också av kompanichefen
muntligen föreskrivits, att Karlsson ägde för kortare tid vistas utom

149

kasernområdet inom det fastställda ''fritidsområdet'' när som keist under
dygnet, dock först efter anmälan för kasernofficeren eller i dennes frånvaro
för kasernunderofficeren örn varest Karlsson kunde anträffas per
telefon eller med bud. Vid behov av längre vistelse utom kasernområdet
eller förläggningsorten (Karlskrona) hade det ålegat Karlsson att i föreskriven
ordning anhålla örn permission eller tjänstledighet. Av Karlsson
åtnjuten tjänstledighet under åren 1929, 1930 och 1931 framginge av
en bilagd handling. Karlsson ägde författningsenligt rätt till 30 dagars
årlig tjänstledighet, vilket intet år utnyttjats.

Till andra frågan: Av vad som förut anförts framginge, att Karlssons
arbete ej varit fixerat till någon viss bestämd tid under dygnet. Vissa
dagar hade detta arbete krävt mera av Karlsson än andra dagar, då arbetet
varit mindre omfattande. Det borde måhända framhållas att den
vid kompaniet befintliga högtrycksångpannan ej vore pådragen under
mer än omkring fyra månader örn året, varigenom arbetet under årets
övriga del i hög grad reducerades. Genomsnittligt torde Karlssons arbete
omfatta omkring 8 timmar, fördelade under så gott som hela dygnet
eller i allt fall mellan kl. 5 f. m. och 11 e. m. De tider av dygnet, som
ej direkt krävt hans närvaro inom kasernområdet, hade han enligt det
förut sagda haft tillstånd att för kortare tid vistas var som helst inom
fritidsområdet eller efter erhållen permission jämväl för längre tid så
väl inom som utom detsamma. Dylik permission hade i regel beviljats relativt
sparsamt och sällan för längre tid än tre timmar. Sålunda torde det
kunna fastslås att Karlsson ej befriats från honom åliggande arbete,
utan på grund av detta arbetes natur endast beretts en viss nödvändig
möjlighet att fördela detsamma på en större del av dygnet. Med andra
ord hans fritid hade fördelats på ett något annat sätt än den övriga personalens,
som ju i regel hade fullt fixerad arbetstid. En befrielse från
Karlsson åliggande arbete skulle dessutom innebära, att någon annan
fullgjort arbetet i hans ställe. Detta hade emellertid kompanichefen veterligt
ej varit fallet. Endast under den tid, då högtrycksångpannan varit
pådragen, hade en till handräckningstjänst uttagen värnpliktig med!
sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till köket varit kommenderad att
vid behov biträda vid eldning av ångpannan. Men detta hade dessutom
varit nödvändigt ur den synpunkten, att Karlsson själv ej gärna kunde
ombesörja detta mer än under normalt en tredjedel av dygnet.

Till tredje frågan: Svaret härå framginge av vad som anförts under
den föregående punkten.

Till fjärde frågan: Karlsson hade ända till de senaste åren utfört vissa
personaltransporter för kompaniets räkning. Då han av länsstyrelsen
haft tillstånd att utöva yrkesmässig automobiltrafik, hade detta ej ansetts
stå i strid med upphandlingsförordningen. Örn detta verkligen
skullo vara förhållandet oell diirigenom ett formellt fel begåtts genom
utnyttjandet av Karlssons bil för kronans räkning mot en taxa, som en -

150

dast utgjort omkring 50 procent av den vanliga länstaxan, hade i allt
fall den tillämpade principen varit för kronan i hög grad förmånlig ur
såväl kostnads- som övningssynpunkt. Omfattningen av den för kompaniet
utförda bilkörningen vore följande. Under år 1927 hade av kompaniet
erlagts omkring 500 kronor, under 1928 omkring 300 kronor, under
1929 omkring 200 kronor och under 1930 omkring 50 kronor. För tiden
före 1927 hade uppgifter ej kunnat erhållas.

Beträffande klagandens skrivelse av den 20 november 1931 anförde
kompanichefen: Av ett av honom hilagt intyg framginge, att de i klagandens
skrivelse lämnade uppgifterna örn Karlssons vikarier ej vore med
sanningen fullt överensstämmande. Omfattningen av denna vikariekörning
kunde kompanichefen tydligen ej uttala sig örn, men den torde i allt
fall ej varit så obetydlig som klaganden ville söka göra gällande. Att
vederbörande myndigheter, d. v. s. i huvudsak kompanichefen, skulle i
sina yttranden uteslutande ställt sig på Karlssons sida, berodde ej på
några fördelar för officerare, underofficerare m. fl. av att trafikbil funnes
på platsen — att bilen av nämnda personal liksom av den övriga allmänheten
utnyttjats mot begärd ersättning i den mån laga förfall ej
lagt hinder i vägen, förnekades ingalunda — utan helt enkelt därpå, att
Karlsson i över 21 år på ett synnerligen berömvärt sätt fullgjort sina
åligganden i alla avseenden. Att droskägareföreningen sökte få bort en
konkurrent, vore ur föreningens synpunkt förklarligt. Örn föreningens
framställning från början erhållit en mera sympatisk form, vore det måhända
också möjligt att Karlsson, som under de senare åren bedrivit sin
yrkesmässiga biltrafik i mycket ringa omfattning, helt och hållet nedlagt
densamma. Nu hade det däremot blivit en principfråga huruvida
å eira sidan ohöljda monopoltendenser skulle bliva allenarådande eliel* å
andra sidan en viss arbetets frihet även för en statens tjänsteman skulle
anses berättigad. Någon tvekan i valet mellan dessa båda principer hade
för kompanichefens personliga del aldrig förefunnits.

Vid kompanichefens skrivelse voro fogade följande handlingar:

1) Ett kontrakt den 26 januari 1910, enligt vilket chefen för Göta ingenjörkår
antog Karlsson att från och med den 1 mars 1910 och tills vidare
vara maskinist vid kårens fästningsingenjörkjompanis kasernetablissement
i Karlskrona.

2) En tabell, utvisande Karlssons tjänstledighet under åren 1929—1931.
Enligt tabellen hade Karlsson under år 1929 icke uttagit någon tjänstledighet,
och utgjorde hans tjänstledighetsdagar under 1930 19 och under
1931 6.

3) Ett intyg den 9 december 1931 av motormekanikern Knut Molund i
Karlskrona, vilken däri meddelade att han från juni 1922 till september
1931 tidvis utfört trafikkörning i länstrafik med bil tillhörande Karlsson.

4) Ett intyg den 8 december 1931 av verkstadsinneliavaren Alfons Svens -

151

sou, sorn intygade att lian under åren 1924 1926 utfört tillfällig frafikkörning
å personbil tillhörande Karlsson.

5) En av biltapetseraren Thure A. Johnsson den 1 oktober 1931 utfärdad
handling, enligt vilken Johnsson förband sig att åt Karlsson vid förekommande
behov av bilkörning i trafik utföra densamma.

För egen del anförde detachement schef en i sin förenämndå skrivelse
den 21 december 1931 följande.

Den befälsrätt över kustingenjörkompaniet, som i vissa avseenden tillkomma
detachementschefen, vore reglerad genom kungl, brev den 16 december
1927. Däri föreskreves att Göta ingenjörkårs till Karlskrona detacherade
kustingenjör kompani vore i fråga örn den ekonomiska förvaltningen,
med undantag för ärenden rörande kompaniets övningar och ingenjörmateriel,
underställt detachementschefen. Dennes befälsrätt beträffande
eldaren vore således inskränkt till sådana frågor, som berörde
den ekonomiska förvaltningen.

Detachementschefen anslöte sig till vad kompanichefen i sitt yttrande
anfört, och ansåge detachementschefen utredningen giva svar på de begärda
upplysningarna. Karlsson åtnjöte för år räknat i lön 3,202 kronor
50 öre, vartill komme dyrtidstillägg 381 kronor, tillhopa således för närvarande
3,583 kronor 50 öre. Några förmåner i övrigt åtnjöte icke Karlsson.
Någon körning för detachementets räkning hade icke förekommit.

I förnyade påminnelser den 9 januari 1932 anförde hiaganden följande:
Intygsgivaren Svensson hade för klaganden S. Simonsson på förfrågan
meddelat, såsom tidigare nämnts, att Svensson ej utfört trafiklcörning
å Karlssons bil sedan år 1923. Vid ett senare tillfälle efter
det klaganden avlåtit sin skrivelse — hade Svensson ändrat sina uppgifter
och anfört, att han möjligen utfört dylik körning så sent som 1926.
Svensson hade gjort denna ändring först sedan han skaffat sig upplysning
örn under vilken tid Karlsson bedrivit sin rörelse med två vagnar,
enär det vore under denna tid, som Svensson utfört körning för Karlsson.
Denne hade under tiden själv fört den andra bilen. Klaganden
veterlig! hade Thure Johnsson ännu ej utfört någon körning för Karlssons
räkning. Intygsgivaren Molund hade utfört tillfällig körning för
Karlssons räkning men i så ringa utsträckning, att den tillsammans med
Svenssons körning säkerligen icke uppginge till två procent av de av
Karlsson utförda körslorna. Härå skulle opartiska myndigheter säkerligen
kunna lämna belägg, örn så erfordrades. Vad samtliga intygen beträffade
vore dessa av mycket ringa värde, enär ingen exakt tid for körningen
uppgivit^ eller den utsträckning angivits, vari körningen företagits.

Med föranledande av en från militieombudsmansexpeditionen under
hand gjord framställning örn vissa upplysningar överlämnades till mi -

152

litieombudsmannen en den 24 februari 1932 dagtecknad, av chefen för
fortifikationsstaben på befallning avgiven promemoria rörande eldaren
Karlsson. I promemorian meddelades följande. Karlsson vore född i Rödeby
mtill Karlskrona den 25 oktober 1888 och anställdes den 25 oktober 1907
såsom maskinistbiträde vid Karlskrona grenadjärregemente, där han den
1 januari 1909 blev ordinarie maskinist. — Genom kontrakt den 26 januari
1910 blev Karlsson av dåvarande chefen för Göta ingenjörkår antagen att
fran och med den 1 mars 1910 och tills vidare vara maskinist vid kårens
fästningsingen jörkompanis. kasernetablissement i Karlskrona. I denna
befattning kvarstod Karlsson tills han på grund av föreskrifterna i kungl,
brev den 31 december 1928 överfördes och erhöll fullmakt å den befattning
såsom eldare av 1. klass, som jämlikt beslut vid 1928 års riksdag uppförts
för kasernetablissementet. — Enär samtliga för ingenjörkårernas
kasernetablissement avsedda maskinister och eldare jämlikt nämnda riksdagsbeslut
blevo uppförda å fortifikationens stat, hade fullmakten ifråga
utfärdats av chefen för fortifikationen, varvid Karlsson samtidigt placerats
vid kustingenjörkompaniet i Karlskrona. Någon avsikt att omplacera
Karlsson till någon annan kår eller plats förelåge ej från chefens
för fortifikationens sida.

Slutligen införskaffades från länsstyrelsen i Blekinge län avskrift av
ett för Karlsson den 22 mars 1929 utfärdat trafiktillståndsbevis, av vilket
framgår följande. Länsstyrelsen meddelade däri maskinisten Ernst Karlsson
i Karlskrona tillstånd att med station i Karlskrona utöva yrkesmässig
automobiltrafik för personbefordran inom Blekinge och angränsande län,
dock med viss inskränkning beträffande befordran med personomnibus.
Tillståndsinnehavaren erinrades bland annat därom, att icke någon finge
tjänstgöra såsom förare i trafiken utan att hava erhållit tillstånd av länsstyrelsen
att tjänstgöra såsom förare i dylik trafik. Det ålåge tillståndsmnehavaren
att på anfordran utföra körning, så vida icke naturhinder
eller eljest laga förfall för tillståndsinnehavaren förelåge eller han, enligt
av länsstyrelsen utfärdade allmänna föreskrifter, vore berättigad att i
de särskilda fallen vägra körning. — I övrigt hade tillståndsinnehavaren
att ställa sig till noggrann efterrättelse föreskrifterna i gällande förordning
örn motorfordon m, fl. bestämmelser. Tillståndsinnehavaren
hade därvid bland annat att iakttaga, att avgift icke finge resande avfordras
med högre belopp än som medgåves i den i respektive län gällande
taxan (med visst undantag). — Det meddelade tillståndet, vilket gällde
endast tillsvidare, kunde av länsstyrelsen återkallas, om tillståndsinnehavaren
dreve annan trafik än den, som med tillståndet avsåges, eller
eljest bröte mot förestående föreskrifter, eller när helst annan skälig anledning
därtill förekomme.

153

I fråga om förvaltningen vid Göta ingenjörkårs till Karlskrona detacherade
leus tingen för kompani har genom kungl, brev den 16 december
1927 (T. L. A sid. 308) meddelats följande bestämmelser att lända till
efterrättelse från och med den 1 januari 1928: menn. 1. Kompaniet skall
med avseende å den ekonomiska förvaltningen, med undantag för ärenden
rörande kompaniets övningar och ingenjörmateriel, vara underställt
chefen för Kronobergs regementes detachement i Karlskrona, vilken gentemot
kompaniet härutinnan äger samma skyldigheter och befogenheter,
som tillkomma regementschef; skolande härvid ärenden angående byggnader,
mark m. m. dylikt vid kompaniet föredragas av kompanichefen i
egenskap av kasernofficer. — mom. 2. Ärenden rörande kompaniets övningar
och ingenjörmateriel avgöras av chefen för Göta ingenjörkår.

Rörande maskinister och eldare vid armén hava, så vitt nu är av intresse,
meddelats följande bestämmelser.

Enligt kungl, brev den 31 december 1928 (T. L, A sid. 289) har — sedan enligt
beslut av 1928 års riksdag å vederbörliga stater uppförts ordinarie
beställningar för, bland andra, maskinister och eldare av 1. klassen vid
arméns truppförband — Kungl. Maj:t förordnat: (mom. 2). För den anställde
utfärdas omedelbart konstitutorial, att gälla tills vidare. Gen
som erhållit konstitutorial skall, örn han bibehåller sin beställning, därå
erhålla fullmakt, när tre år förflutit från det konstitutorialet utfärdades.
— (I övergångsbestämmelse:) Den som vid utgången av år 1928 uppehållit
icke-ordinarie befattning, vilken kommer att ersättas av i brevet avsedd
ordinarie beställning, må, därest han befinnes för beställningen
lämplig, utan hinder av förut i brevet meddelade bestämmelser omedelbart
medelst fullmakt antagas i den ordinarie beställningen (med vissa
inskränkningar).

I arméförvaltningens skrivelse den 13 mars 1929 (T. L. A sid. 49) angående
föreskrifter rörande vid armén anställda maskinisters och eldares
m. fl. tjänstgöringsskyldighet m. m. har föreskrivits följande.

’1. Maskinist åligger:

att vid vederbörligt etablissement omhänderhava skötsel och vård av
samtliga maskinella anläggningar med därtill hörande ledningar, belysningsanläggningar
samt inre och yttre ledningar för värme, gas, vatten
och avlopp med tillbehör;

att på för Kronan förmånligaste sätt handhava det bränsle, som avdelats
till de under maskinistens skötsel och vård stående anläggningarna;
samt

att utan särskild ersättning å under hans skötsel och vård stående anläggningar
och ledningar utföra sådana mindre reparationer och ändringsarbeten,
vilka kunna verkställas med av Kronan tillhandahållna
verktyg.

2. Eldare av 1. klass åligger:

att vid vederbörligt etablissement biträda maskinisten vid utförandet
av denne åliggande göromål; samt

154

att vid behov tillfälligtvis tjänstgöra såsom ställföreträdare för maskinisten.
’

I avlöningsreglementet den 20 maj 1927 (nr 170) för officerare och underofficerare
m. fl. har i 3 § 2 mom. stadgats, att med ordinarie beställning
— med vissa undantag varom ej är fråga —- ej må förenas vare
sig annan till den militära förvaltningen hörande befattning eller gymnastiklärarbefattning
eller tjänst å kommuns stat eller uppdrag såsom
ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med
Kungl. Majlis oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning
av vad slag som helst, så framt ej, vad angår beställningshavare,
som av Kungl. Majit utnämnes, Kungl. Majit eller, vad angår innehavare
av annan beställning, den, som äger tillsätta beställningen, uppå
däTom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande tjänst,
uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen
vid försvarsväsendet, finner tjänsten, uppdraget eller befattningen
kunna få mottagas och tills vidare bibehållas.

Enligt kungörelsen den 13 juni 1930 (nr 205) angående vissa ändringar
i den vid omförmälda avlöningsreglemente fogade tjänsteförteckningen
har i samma förteckning under rubriken ’Civilmilitär personal m. fl. (C)’
upptagits eldare av 1. klassen vid regemente (kår).

Bedrivande av yrkesmässig automobiltrafik torde icke kunna hänföras
till sådan tjänst, befattning eller uppdrag, som enligt avlöningsreglementet
den 20 maj 1927, § 3 mom. 2, ej må förenas med ordinarie beställning
utan vederbörligt tillstånd. Utredningen i detta ärende innefattar icke
bevisning för att Karlsson för bedrivande av yrkesmässig biltrafik eftersatt
sin tjänst såsom eldare av 1. klassen vid krigsmakten. Vid dessa
förhållanden saknar jag skäl att i anledning av klagomålen vidtaga
någon rättslig åtgärd mot Karlsson. —• Vad angår Karlssons bilkörningar
för kustingenjörkompaniets räkning hava dessa upphört efter
kårchefens påpekanden i skrivelsen den 17 mars 1930.

Emellertid synas vissa i ärendet framkomna, alltjämt bestående förhållanden
icke vara tillfredsställande. Karlssons tjänst vid krigsmakten
är av den beskaffenhet, att han — på sätt ock framhållits av kompanichefen
— kan behöva tagas i anspråk när som helst under dygnet.
Några oskäliga fordringar böra naturligen icke därför ställas å Karlsson,
men å andra sidan böra, så långt möjligt är, sådana anordningar
träffas, att Karlsson under ledighetstid lätt kan inställa sig vid förläggningen.
Kompanichefen har ock givit Karlsson vissa muntliga förhållningsorder
örn anmälningsskyldighet, då han efter särskild permission
lämnar etablissementet, m. m.

155

Karlsson har, förutom sina plikter för befattningen i statens tjänst,
jämväl såsom innehavare av tillstånd att utöva yrkesmässig biltrafik för
personbefordran inom Blekinge och angränsande län, vissa skyldigheter
i förhållande till länsstyrelsen och trafikanter. Enligt Karlssons tillståndsbevis
åligger det honom att på anfordran utföra körning, såvida
icke naturhinder eller eljest laga förfall för honom föreligger eller han
enligt länsstyrelsens föreskrifter är berättigad vägra körning i särskilda
fall. Huruvida tillstånd till yrkesmässig biltrafik rätteligen bort meddelas
eldaren Karlsson, ankommer ej på militieombudsmannen att pröva.
Militieombudsmannen lärer endast hava att pröva föreliggande spörsmål
ur de synpunkter, som hänföra sig till Karlssons tjänst vid krigsmakten.

Det måste ifrågasättas, huruvida icke Karlssons bedrivande av biltrafik
såsom yrke är av beskaffenhet att kunna inverka menligt å det slag
av tjänst — eldar tjänst — som Karlsson innehar. Även örn Karlsson kan
i viss omfattning sätta annan i sitt ställe såsom bilförare, måste dock —
därest det åt Karlsson meddelade trafiktillståndet skall äga någon reell
innebörd — förutsättas, att Karlsson i viss utsträckning själv för sin bil.
Därest då, såsom likaledes ofta måste inträffa, någon vikarie å eldartjänsten
icke är förordnad, synes det, särskilt under tid då högtrycksångpannan
är pådragen, lätt kunna inträffa någon händelse, som påkallar
Karlssons snara inställelse vid kompaniförläggningen. Det kan vid
sådana tillfällen knappast vara möjligt för Karlsson, örn han är upptagen
av bilkörning långt ute på landsbygden, att med erforderlig snabbhet inställa
sig vid kompaniet eller att ens alltid nås med bud. Härav kan för
Kronan vållas skada, som måste anses direkt orsakad av Karlssons bedrivande
av den yrkesmässiga biltrafiken.

På grund av det anförda måste, örn än enligt kompanichefens uppgifter
någon skada för Karlssons tjänst vid krigsmakten hittills ej uppkommit
genom biltrafikens bedrivande, risk för sådan skada ovedersägligen anses
föreligga, och lärer åtgärd böra tagas under övervägande för upphörande
av detta förhållande. Åtminstone synas noggranna skriftliga instruktioner
böra meddelas örn huru Karlsson för sin tjänst skall förfara,
då han utövar biltrafiken. Att effektiva sådana instruktioner skola kunna
väl förenas med trafikanternas intresse, kan dock starkt betvivlas.

Slutligen synes, därest Karlsson verkligen anses kunna samtidigt nöjaktigt
fullgöra sin tjänst vid krigsmakten och sina skyldigheter såsom
utövare av yrkesmässig biltrafik, det finnas skäl att närmare undersöka,
huruvida, icke de göromål, som nu utföras av eldaren vid kustingenjörkompaniet,
skulle kunna utföras billigare genom annan anordning än
anställandet av sådan befattningshavare. Den möjligheten är måhända
ej utesluten, att de ifrågavarande göromålen kunde — i den mån detta låter
förena sig med gällande bestämmelser för arbetarskydd m. m. — utföras
av någon befattningshavare vid Kronobergs regementes detacbe -

156

merit i Karlskrona, varest finnas anställda en maskinist oell en eldare av
1. klassen, med anlitande av lämpliga fortskaffningsmedel mellan förläggningarna
och med biträde av person i underordnad ställning vid
kompaniet.

Under åberopande av vad sålunda framhållits, och då det uppkomna
spörsmålet synts mig icke sakna en viss principiell innebörd, bar jag härigenom,
med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombndsman utfärdade
instruktionen, velat, med överlämnande av handlingarna i ärendet,
för Eders Kungl. Maj:t anmäla detsamma för den åtgärd Eders Kungl.
Majit må finna av omständigheterna föranledas.»

7. Fråga huvudsakligen om den omfattning, vari fast anställt manskap
må användas till handräckningsarbeten. Tillika fråga örn bestämmandet
av anställningstidens början vid nyanställning av volontär.

Den 31 maj 1932 avlät militieombudsmannen en skrivelse till Konungen
av följande innehåll:

»I.

Med anledning av en i tidningen Norrbottens-Kuriren för den 17 juli
1931 under rubriken »1.19:s idrottsplats i nytt skick» intagen notis anmodade
tjänstförrättande militieombudsmannen i skrivelse den 30 juli
1931 chefen för Norrbottens regemente att inkomma med närmare upplysningar
i fråga örn sättet för utförandet av det i tidningsnotisen omförmälda
arbetet ävensom med uppgift med vilka medel arbetet bekostats.

Tidningsnotisen var av följande lydelse:

»1.19:s idrottsplats har genomgått en förändring till det bättre, som
säkerligen kommer att hälsas med glädje av idrottsmännen, som här få
mötas i årets D. M. i allmän idrott. Denna idrottsplats har ju traditioner,
och det är med nöje man ser, att regementets ledning fortsätter dessa.
1.19:s idrottsplats har ju alltid varit den, som skötts bäst och varit den
främsta, såväl när det gällt fotbollplanen, som löpar- och hoppbanor. Den
har ju också varit skött av intresserat och kunnigt folk av vilka bör nämnas
löjtnant Carlsson, numera kapten Barkman och icke minst Tdrottskalle’,
vilka under olika tidsperioder förbättrat och hållit platsen i fullgott skick.
På denna plats har ju också alla större tävlingar avhållits såsom D. M.,
länsmatcher m. m.

Hedan i höstas börjades omläggningen av löparbanorna och först i dagarna
börja de bliva fullt färdiga. De tillåta nu även skilda banor intill 400
meter och äro synnerligen fasta och jämna. Hopp- och kastbanor äro ävenledes
förbättrade och fotbollplanen är nysådd för i år och jämnad. Inalles
lär vara nedlagda 400 dagsverken på planen. Arbetet har letts av den
kände idrottsmannen fänrik Wemming, en borgen för att idrottsmännen
komma att känna sig tillfredsställda när D. M. börja.»

157

I skrivelse den 19 augusti 1931 anförde chefen för Norrbottens regemente
översten C. A. F. I. Holmquist följande.

Sedan den 1 juli 1930 hade regementschefen överlämnat vården av och
förfoganderätten till idrottsplatsen åt regementets idrottsförening. Då
idrottsföreningen mottagit densamma, hade läktare och staket varit i gott
skick, varemot själva idrottsplanen, materialbod och flaggstänger krävt en
del underhålls- och förbättringsarbeten.

Följande arbeten hade på grund härav utförts:

1. Löparbanorna hade vid en långsida och två kortsidor breddats från
2.4 0 meter till 4.8 0 meter. Kurvorna hade omlagts och doserats.

2. Hoppgroparna hade försetts med nytt grus.

3. Kastringarna hade gjorts reglementsenliga. De hade förut varit
nedskurna under markytan, men hade nu bragts i nivå med denna. Kastringarna
hade försetts med täckning.

4. Taket till materialboden hade lagats med takpapp samt tjärats.

5. Flaggstängerna hade försetts med nya flagglinor.

De nämnda arbetena hade huvudsakligen utförts av regementets fast
anställda personal, i mindre utsträckning med användning av civil arbetskraft
(omkring 20 dagsverken). Det arbete, som utförts av regementets
fast anställda personal, hade skett dels såsom frivilligt arbete (omkring
70 dagsverken), dels i form av instruktionsarbete under den för gymnastik
och idrott anslagna tid (omkring 85 dagsverken), dels slutligen såsom
handräckningsarbete av två volontärer under de sista 16 dagarna av deras
anställningstid (omkring 30 dagsverken).

Kostnaderna för ifrågavarande arbeten hade uppgått till 736 kronor 18
öre. Dessa hade bestritts dels av enskilda lägerkassan, vilken för idrottsplatsens
underhåll och vård lämnat idrottsföreningen mot styrkta verifikationer
ett årligt bidrag av intill 200 kronor, dels av medel, som influtit
från en av idrottsföreningen i november 1930 anordnad basar, vilken
inbragt en nettobehållning av 1,757 kronor 40 öre,

1 skrivelse den 2 september 1931 till kommendanten i Bodens fästning
anhöll jag, med översändande av handlingarna i ärendet, att kommendanten
ville däri avgiva utlåtande. I skrivelsen framhöll jag att av regementschefens
yttrande inhämtades, att för idrottsplatsens iordningställande
av regementets fast anställda personal utförts bland annat dels under den
för gymnastik och idrott anslagna tid omkring 85 dagsverken (jfr gällande
gymnastikinstruktion för armén och marinen samt gällande idrottsinstruktion
för armén) och dels såsom handräckningsarbete omkring 30
dagsverken (jfr tjänstgöringsreglementet för armén § 31 mom. 4 och 4 V*
samt generalorder nr 1043/1926 och 2141/1927).

Kommendanten i Bodens fästning översten C. P. P. Reuterswärd avgav
i skrivelse den 22 september 1931 det begärda utlåtandet och anförde därvid
följande.

Enligt gällande idrottsinstruktion, för armén § 1 mom. 5, skulle utövan -

158

det av allmän idrott i största möjliga mån uppmuntras. Då Norrbottens
regementes idrottsplats gagnade detta ändamål och tillräckliga medel ej
funnes disponibla för utförande av arbetet på densamma med uteslutande
civil arbetskraft, syntes det arbete, som utförts av regementets fast anställda
personal för idrottsplatsens iståndsättande vara motiverat, särskilt
som idrottsplatsen med fördel även kunde användas för bedrivande av
vissa grenar av militär idrott. Den s. k. bandyvallen i Boden, där allmän
idrott eljest kunde utövas, vore belägen på så långt avstånd från regementets
kaserner att den ej lämpligen kunde användas vid de idrottsövningar
på fritid, som dagligen brukade förekomma.

Den omständigheten, att regementets idrottsförening närmast omhänderhade
idrottsplatsen och dess vård, utgjorde intet hinder för att all regementets
personal i full utsträckning finge begagna densamma. Det anslag,
som enskilda lägerkassan lämnat idrottsföreningen för idrottsplatsens underhåll
och vård, funne kommendanten därför motiverat.

Då allt handräckningsarbete utförts av fast anställt manskap, syntes
gällande bestämmelser för handräckningstjänsten icke hava överskridits
genom de ifrågavarande arbetena.

I skrivelse den 19 november 1931 till chefen för generalstaben anhöll
jag, att denne ville avgiva utlåtande i ärendet och därvid yttra sig örn
huruvida gällande bestämmelser örn utbildning av manskap vid armén
samt om handräckningstjänstens vid armén kunde anses medgiva att, såsom
i förevarande fall skett, vid truppförband fast anställd personal användes
för iordningställande av en idrottsplats dels under den för gymnastik
och idrott anslagna tid och dels såsom handräckningsarbete.

Generalstabschefen generalmajoren B. 1. Boustedt yttrade i utlåtande
den 7 december 1931 följande.

För fullgörande av gemensam handräckningstjänst vid arméns truppförband
avsåges i första hand värnpliktiga tillhörande ersättningsreserven.
Av de värnpliktiga kunde emellertid under vissa förhållanden även till
linjetjänst uttagna komma ifråga. Genom generalorder nr 1043/1926 hade,
att försöksvis lända till efterrättelse, bestämmelser utfärdats för denna de
värnpliktigas användning i handräckningstjänst, för vilken redovisning
ingåves från truppförbandscheferna i form av rapporter, omnämnda i
sagda generalorder.

Örn således principiellt värnpliktiga och i första hand ersättningsreservister
skulle tagas i anspråk för handräckningstjänsten, syntes varken
bestämmelserna i berörda generalorder eller i tjänstgöringsreglementet för
armén utesluta användning i särskilda fall av fast anställd personal för
gemensam handräckningstjänst. Sålunda syntes i dylik tjänst lämpligen
böra utnyttjas för befälsutbildning olämpliga fast anställda under den tid,
som eventuellt kunde komma att förflyta innan de, sedan de skilts från
utbildningen, erhölle avsked. Jämlikt gällande utbildningsföreskrifter (för

159

infanteriet generalorder nr 1756/1927) bestämde regementschefen i sådana
fall tjänstgöringens art. Någon annan användning kunde emellertid knappast
komma ifråga för nämnda personal än handräckningstjänst.

Det kunde vidare vara både lämpligt och nödvändigt att fast anställt
manskap, med hänsyn därtill att detsamma i befälsställning skulle leda
och övervaka visst arbete eller viss handräckningstjänst, dessförinnan,
där så krävdes, genom personligt deltagande i arbetet eller handräckningen
bibringades för befälsföringen nödvändig erfarenhet och utbildning.

Ett bedömande av frågan om och i vilken utsträckning samt för vilka
ändamål här omnämnd användning av fast anställt manskap kunde och
borde komma ifråga, syntes utan några restriktiva ingrepp tillkomma
regementschef under hänsynstagande till lokala förhållanden och omständigheter
i övrigt. Det torde utan vidare vara klart, att det läge i regementschefens
intresse att icke låta det fast anställda manskapets handräckningstjänst
taga sådan omfattning, att personalens utbildning eller
användning i övrigt därav lede förfång.

I här förevarande fall hade fast anställt manskap deltagit i iordningställandet
av Norrbottens regementes idrottsplats. Det arbete, som utförts
på tjänstgöringstid, hade skett dels i form av instruktionsarbete under
för gymnastik och idrott anslagen tid (omkring 85 dagsverken), dels såsom
handräckningsarbete av två volontärer under de sista 16 dagarna av
deras anställningstid (omkring 30 dagsverken).

Vad beträffade syftet med arbetet — iordningställande av en idrottsplats
— måste detsamma utan tvekan sägas hava tjänat regementet och
därmed kronan (jämför tjänstgöringsreglementet för armén, § 31 mom. 4).
En idrottsplats måste nämligen anses utgöra en nödvändig del av ett regementes
övningsfält. Genom det utförda arbetet hade ernåtts bättre förutsättningar
för utövandet av såväl vissa grenar av militär idrott, som den
allmänna idrott, vilken jämlikt idrottsinstruktionen för armén, § 1 mom.
5, i största möjliga mån skulle uppmuntras.

Beträffande lämpligheten av att för ifrågavarande handräckningstjänst
använda det fast anställda manskapet på sätt som skett, syntes av skäl,
som tidigare anförts, ingen erinran kunna riktas mot användningen av
de två från befälsutbildning skilda volontärer, vilka endast haft en kortare
tid kvar av sin anställning. Icke heller torde någon anmärkning
kunna riktas mot regementschefens åtgärd att för arbetet använda annat
fast anställt manskap under för gymnastik och idrott anslagen tid. Gymnastik
och idrott inginge enligt gällande föreskrifter såsom en utbildningsgren
i det fast anställda manskapets utbildning, övningarna i denna
utbildningsgren krävde, liksom ofta i andra utbildningsgrenar, förberedelser,
som delvis vore av handräckningsarbetes natur och för vilka det
kunde ifrågakomma att taga fast anställt manskap i anspråk, förutsatt
att utbildningen i stort icke bleve lidande därpå. I föreliggande fall
syntes icke utbildningens resultat hava menligt påverkats, då kommen -

160

danten i Bodens fästning i sitt yttrande i detta hänseende icke framställt
någon anmärkning. I detta sammanhang torde böra framhållas, att utbildningen
i gymnastik och idrott i volontärsoldat- och vicekorpralskolorna
icke avsåge nåendet av ett visst bestämt utbildningsresultat utan
endast att utgöra en fysisk och psykisk träning.

Det funnes sålunda icke anledning till en sådan tolkning av befintliga
föreskrifter, att en regementschefs handlingsfrihet skulle beskäras därhän,
att han icke skulle hava rätt att anbefalla den användning av det fast
anställda manskapet, som i detta fall, utan men för utbildningen, ägt rum.
Regementschefs uppgift och verksamhet ålade honom en betydande ansvarsbörda.
Med ansvaret borde emellertid följa frihet att inom ramen av
gällande bestämmelser utveckla självverksamhet.

* #

Rörande vissa viktigare bestämmelser örn handräckningstjänsten vid
krigsmakten har inom militieombudsmansexpeditionen upprättats en promemoria,
som bilägges denna skrivelse (bilaga 1) och till vilken jag tilllåter
mig hänvisa.

Beträffande frågan i vilken utsträckning fast anställt manskap vid
armén må tagas i anspråk för handräckningstjänst, måste en viss oklarhet
anses råda. För såväl fast anställda som värnpliktiga gäller det allmänt
hållna stadgandet i § 31:4 i tjänstgöringsreglementet för armén
därom, att krigsman tillhörande manskapet är pliktig utföra sådana handräckningsarbeten,
som i allmänhet eller under särskilda förhållanden
kunna hänföras till manskaps åligganden i kronans och särskilt vederbörligt
regementes tjänst. I fråga örn de värnpliktiga gäller i övrigt
framför allt den i promemorian i vissa delar återgivna generalordern nr
1043/1926. Huruvida denna order också gäller det fast anställda manskapet,
är ej fullt tydligt. Efter orden hava bestämmelserna örn handräckningstjänst
i generalordern (mom. 3—5) icke inskränkts att gälla
värnpliktiga. Å andra sidan har generalordern rubricerats att avse »inkallandet
av till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga samt ordnandet
av handräckningstjänsten». Mom. 1 och 2 i generalordern avse ock uteslutande
ersättningsreservisterna. över huvud omnämnes i ordern alls
icke fast anställt manskap. Man torde böra antaga att bestämmelserna
rörande handräckningstjänst i generalordern direkt avse endast värnpliktiga.
Dock bliva bestämmelserna tydligen av stor vikt även vid fastställande
av vad som gäller rörande de fast anställda.

Vid tillkomsten av gällande härordning har tydligt fastslagits att för
utförande av handräckningstjänst i första hand avses värnpliktiga uttagna
till ersättningsreserven. Samma grundsats kan sägas vara uttalad genom
bestämmelsen i omförmälda generalorder mom. 4, att för fullgörande av
den gemensamma handräckningstjänsten (utom kompani och motsvarande
förband) i främsta rummet avses till ersättningsreserven uttagna värn -

161

pliktiga samt att, i den mån så erfordras, för densamma få användas
även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka vid viss läkarbesiktning
befunnits mindre väl lämpade för fortsatt utbildning med vapen
men dock användbara för annan tjänstgöring, ävensom, efter arméfördelningschefs
(motsvarande chefs) medgivande, andra till linjetjänst uttagna
värnpliktiga. Behovet av manskap för denna gemensamma handräckningstjänst
är tydligen vid ett truppförband det dominerande handräckningsbehovet.
Något undantag från grundsatsen örn användning företrädesvis
av ersättningsreservisterna i handräckningstjänst lärer därför
knappast innefattas i det senare i samma morn. 4 förekommande stadgandet,
att för handräckning inom kompani och motsvarande förband i första
hand avses sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka vid viss
läkarbesiktning befunnits mindre väl lämpade för fortsatt utbildning med
vapen men dock användbara för annan tjänstgöring. 1 detta sammanhang
må erinras örn stadgandet i § 34:18 i tjänstgöringsreglementet
rörande skyldighet för regementschef att tillse, att de till linjetjänst uttagna
värnpliktiga icke tagas i anspråk för handräckningstjänst inom
kompanierna mer än som är oundgängligen erforderligt.

Frågar man sig härefter vilka slutsatser som av generalorderns bestämmelser
kunna dragas för det fast anställda manskapets del, lärer svaret
bliva, att sådant manskap icke må i någon huvudsaklig mån tagas i anspråk
för handräckningsgöromål. Att de fast anställda över huvud kunna
tagas i anspråk för handräckning, lärer med hänsyn till bestämmelserna
i § 31:4 i tjänstgöringsreglementet vara uppenbart och ligger, i den mån
ett oavvisligt behov föreligger, i sakens natur. Ä andra sidan hava tydligen
de gällande, knappt tilltagna staterna för manskapet uppgjorts under
förutsättning att manskapet skall användas så gott som uteslutande
för utbildning till befäl och för befälsföring, och genom bestämmelse i
kungörelsen den 24 mars 1916 (nr 146), mom. 9, sådant momentet lyder
enligt kungörelsen den 22 oktober 1926 (nr 446), har regementschef erhållit
möjlighet att utan ansökan meddela avsked åt den, som visat sig
olämplig för utbildning till underbefäl. Det riktiga torde vara att fast
anställt manskap enligt nu gällande bestämmelser skall tagas i anspråk
för handräckningsarbeten efter ersättningsreservisterna och i allt fall
icke i högre grad än värnpliktigt linjemanskap, måhända efter även linjemanskapet.

Tinder särskilda förhållanden torde modifikationer i dessa regler böra
göras. Sålunda bör exempelvis en volontär, som icke kunnat tillgodogöra
sig undervisningen i sin skola, tydligen kunna användas såsom handräckning
intill den tidpunkt då han lämpligen kan avskedas. Vidare kommer
naturligt nog — undantaget från regeln är i detta fall endast skenbart
— fast anställt manskap att användas jämförelsevis mycket till handräckning
under tider då endast ett ringa antal värnpliktiga äro inkallade
till tjänstgöring.

31 — Militieombnclsmannens ämbctsberättelse.

162

Vad hittills sagts bär berört de olika personkategoriernas förhållande
till handräckningstjänsten. Beträffande härefter de olika slag av handräckningsarbeten,
till vilka manskap må användas, hava utförliga bestämmelser
meddelats i generalordern nr 1043/1926. Härom torde sammanfattande
kunna sägas, att det endast är göromål, som normalt förekomma
i det stora militära »hushållet» vid ett truppförband, som få av
manskapet utföras utan särskilt medgivande av arméfördelningschef (motsvarande
chef). Även örn dessa bestämmelser gäller, att de troligen
direkt avse allenast värnpliktiga. Bestämmelserna synas emellertid böra
få en analog tillämpning även å fast anställt manskap. Skälen till denna
åsikt äro dels att de fast anställda, därest min tidigare framställning är
riktig, ju över huvud ej skola mer än linjemanskapet tagas i anspråk
för handräckning, dels ock att eljest inga som helst restriktioner skulle
föreligga för användandet av fast anställt manskap till handräckning,
med undantag av vad som följer av det mycket allmänt hållna stadgandet
i § 31: 4 tjänstgöringsreglementet. Att man medvetet skulle velat
undvika sådana restriktioner, lärer icke vara förenligt med förutsättningarna
vid uppgörande av manskapsstaterna och torde därför icke
kunna antagas.

Beträffande den i mom. 4 av generalordern stadgade befogenheten för
arméfördelningschef (motsvarande chef) att medgiva manskaps användande
till handräckningsarbete för andra än de i momentet särskilt angivna
ändamål, synes det vidare ej vara fullt klart huruvida arméfördelningschefen
härvid är obunden av alla restriktioner eller örn de begränsningar,
som innefattas i stadgandet i § 31: 4, härvid skola iakttagas.

Tveksamhet synes mig sålunda råda rörande innehållet av gällande
bestämmelser dels beträffande den ordning i vilken fast anställt manskap,
i förhållande till värnpliktigt manskap, skall tagas i anspråk för handräckningsarbeten,
dels rörande de slag av handräckningsarbeten, för vilka
fast anställt manskap — utan särskilt medgivande av högre chef än
regementschef — må tagas i anspråk, dels ock beträffande omfattningen
av den arméfördelningschef (motsvarande chef) tillkommande befogenheten
att medgiva handräckningsarbeten av andra slag än de i generalordern
nr 1043/1926 särskilt angivna. Förtydligande och fullständigande
bestämmelser i dessa hänseenden synas vara erforderliga.

Vad angår det fall, som i nu förevarande ärende kommit till synes,
äi utrett, att fast anställt manskap vid Norrbottens regemente använts
till utförande av ganska omfattande förbättrings- och underhållsarbeten
å en idrottsplats vid regementet under tid, motsvarande omkring 85
dagsverken, såsom instruktionsarbete under den för gymnastik och idrott
anslagna tid, ävensom att två volontärer vid regementet använts för
dylika arbeten under de sista 16 dagarna av sin anställningstid, så att
volontärernas sammanlagda arbetstid motsvarat omkring 30 dagsverken.

I överensstämmelse med vad ovan utvecklats finner jag regementschefen

163

hava förfarit oriktigt, då han låtit utföra detta slag av arbete med militär
personal utan att kommendanten i Bodens fästning på förhand därtill
lämnat sitt samtycke. Att det å idrottsplatsen nedlagda arbetet
skulle hava värde såsom gymnastik eller idrott, torde vara uteslutet.
Att arbete av detta slag över huvud skulle kunnat ens med kommendantens
medgivande få utföras såsom handräckning, synes mig med nu
gällande bestämmelser vara föremål för tvekan. Själva begreppet »handräckningsarbete»
synes nämligen knappast innefatta arbete av dylikt
slag. Att arbetet i och för sig varit behjärtansvärt, lärer ej hava någon
avgörande betydelse för frågan om befälets rätt att beordra dess utförande.
En annan åsikt härutinnan synes mig kunna föra till mycket
vittgående konsekvenser.

Kommendanten har i sitt yttrande i ärendet såsom skäl för sin åsikt,
att gällande bestämmelser om handräckningstjänsten i detta fall icke
överträtts, särskilt framhållit att allt handräckningsarbete utförts av
fast anställt manskap. Detta kommendantens uttalande, sammanställt
med min framställning här ovan, synes mig klart Ausa behovet av tydliga
bestämmelser i ämnet. I generalstabschefens uttalande, att med en
regementschefs stora ansvar även hör följa frihet att inom ramen av
gällande bestämmelser utveckla självverksamhet, kan jag till fullo instämma,
men enligt min uppfattning kunna starka skäl anföras för den
meningen att regementschefen i detta fall icke följt gällande bestämmelser.
Därest dessa bestämmelser icke medgiva regementschef erforderlig
handlingsfrihet, och därest ökade möjligheter i fråga örn militärt
manskaps användande till arbete för truppförbandets behov även ur andra
synpunkter äro önskvärda, synas mig bestämmelserna i ämnet böra
undergå ändring.

II.

Såsom närmare framgår av en av mig denna dag avlåten skrivelse
till chefen för 1. flygkåren, vilken skrivelse jag tillåter mig bifoga i
transumt (bilaga 2)1 har i det ärende skrivelsen avser blivit utrett,
att befälet vid kåren använt för handräckningstjänst avdelat manskap
vid utförande av byggnadsarbeten vid kåren, vilka icke kunna hänföras
till smärre underhållsarbeten utan ingått i ett ganska omfattande ombyggnadsarbete.

I skrivelsen till kårchefen har jag på anförda skäl uttalat, att den otydlighet
och ofullständighet, som enligt min utveckling i det föregående
vidlåder bestämmelserna rörande handräckningstjänsten vid armén, jämväl
föreligger beträffande handräckningstjänsten vid flygvapnet. Dock
har jag funnit anmärkningsvärt, att befälet vid 1. flygkåren använt manskapet
för handräckningstjänst på det sätt som förut angivits.

Vad enligt min skrivelse till kårchefen förekommit torde i sin mån,

Denna bilaga bär av kostnadshänsyn Ilar ej intagits.

164

och i belysning av vad tidigare under I anförts, utvisa behovet av ytterligare
bestämmelser rörande handräckningstjänsten jämväl vid flygvapnet.

I min omförmälda skrivelse denna dag till chefen för 1. flygkåren
har jag vidare framhållit en otydlighet, som ansetts föreligga beträffande
§ 22:1 i kungörelsen den 11 juni 1926 (nr 264) angående inträde vid,
befordran inom och avgång från flygvapnet.

På sätt i skrivelsen an fores, torde föreskriften i momentets första punkt,
att antagningen till volontär sker enligt kårchefens bestämmande för en
tid av två, tre eller fyra år räknat från och med den 1 nästföljande
november, böra så tolkas att anställningstiden icke blott skall räknas
från utan även faktiskt börja den 1 november. Denna tolkning lärer —
har jag framhållit — icke utesluta, att man av praktiska hänsyn kan
låta en eller annan nyanställd person få börja sin tjänst vid förbandet
några dagar före den 1 november, dock utan rätt att före nämnda dag
åtnjuta kontant lön. Emellertid framgår av formuleringen av momentets
andra stycke, att tjänstgöringstiden för en nyanställd skall i visst
fall »räknas från» en viss dag, ehuru tjänstgöringstiden i verkligheten
tagit sin början en annan dag. Med hänsyn härtill måste ordalagen i
momentets första stycke onekligen anses i viss mån otydliga. Denna
otydlighet synes ock hava föranlett kårchefens enligt min mening felaktiga
uppfattning, att han ägt rätt att nyanställa manskap med början
av tjänstgöringstiden i juli eller den 1 augusti.

Då det sålunda visat sig att bestämmelserna i momentets första stycke
blivit av kårchefen felaktigt tolkade och då denna feltolkning måste anses
i viss mån ursäktlig med hänsyn till ordalagen i momentet i övrigt,
synes behov föreligga av en förtydligande ändring av stadgandet i fråga.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion
har jag ansett mig böra, med bifogande av vederbörliga handlingar,
anmäla de ärenden, som under I—III omförmälas, för Eders Kungl.
Majit till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna av omständigheterna
föranledas.»

Den såsom bilaga 1 omnämnda promemorian har följande lydelse:

PROMEMORIA

rörande vissa viktigare bestämmelser om handräckningstjänsten vid krigsmakten
(uppgjord inom militieombudsmansexpeditionen).

A. Armén.

Tjänstgöringsreglementet för armén (fastställt 1931) innehåller huvudsakligen
följande bestämmelser om handräckningstjänsten.

165

§ 31: 4. Förutom honom (= krigsman, tillhörande manskapet) i övrigt
tillkommande tjänstgöring är han pliktig att utföra sådana handräckningsarbeten,
som i allmänhet eller under särskilda förhållanden kunna hänföras
till manskaps åligganden i kronans och särskilt vederbörligt regementes
tjänst. Besitter eller bibringas han särskild yrkeskunskap, är han pliktig
att för kronans oell regementets räkning utföra till yrket hörande arbeten.
Då förman i fält, under fälttjänst eller marsch eller i kasern o. s. v. personligen
behöver tillfällig handräckning, skall han lämna sådant biträde.
— § 31:5. Rörande ordnandet av handräckningstjänsten gäller vad därom
är särskilt stadgat. (Hänvisningen avser bl. a. generalorder nr 1043/1926).

§ 34:18. Han (= regementschef) skall tillse, att de till linjetjänst utlagna
värnpliktiga icke tagas i anspråk för handräckningstjänst inom kompanierna
mer än som är oundgängligen erforderligt. Beträffande sådana värnpliktigas
användning för annan handräckningstjänst äger han, enligt vad
särskilt finnes stadgat, därom göra framställning för den händelse att sådan
oundgängligen erforderlig handräckningstjänst icke kan bestridas av annan
personal.

§ 96: 5. De handräckningar, som kunna vara erforderliga för inom orten
(= obefäst förläggningsort) förlagda truppers gemensamma behov, utgå
efter platsbefälhavarens bestämmande.

Friligt § 97:1 och § 98 äger kommendant beträffande befäst förläggningsort
och befälhavare för å övningsplats (annan tillfällig tjänstgöringsort)
förlagt truppförband enahanda befogenhet som i § 96: 5 stadgats för platsbefälhavare.

I § 114 lämnas bestämmelser angående ordningshållning inom de lägre
truppförbandens etablissement. I morn. 1 stadgas beträffande lokaler och
byggnader, som icke äro överlåtna till begagnande av visst kompani eller
annan med kompani jämförlig underavdelning, bland annat följande: Daglig
städning, eldning, tändning och släckning av ljus m. m., som erfordras
inom dessa lokaler o. s. v., verkställes av därtill beordrat handräckningsmanskap.

I morn. 3 av paragrafen stadgas beträffande kompaniets lokaler bland
annat följande: Daglig städning, eldning, tändning och släckning av ljus
m. m., som fordras inom kompaniets lokaler, verkställes av därtill beordrade
städare enligt kompanichefens närmare bestämmande.

I mom. 19 lämnas bestämmelser örn handhavandet av ordningen inom
skvadrons stall. Bland annat stadgas, att av de meniga skall för varje
dygn beordras särskild stallvakt till lämplig styrka för att hava den omedelbara
tillsynen över hästarna och hålla ordning i stallet, samt att, därest
så anses erforderligt, kan, förutom stallvakten, till biträde vid stalltjänsten
beordras särskilt handräckningsmanskap.

I § 119 lämnas föreskrifter beträffande kommendering till tjänsteförrättningar,
som tillhöra tjänsten inom regementet och den allmänna garnisonstjänsten.
I mom. 3 av paragrafen stadgas bland annat att de avsedda
tjänsteförrättningarna kunna antingen sammanföras till vissa kommenderingsgrupper
eller ock var för sig bilda sådan grupp. Bland exempel på
dylika grupper nämnes »handräckningar». Momentet innehåller vidare
följande stadgande: »Till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga beordras
dock i regel — ävensom annat manskap, när så prövas lämpligt — till
handräckningar och övrig obeväpnad tjänst utan avseende på kommenderingstur.
»

Vad angår det före den 1 november 1931 gällande tjänstgöringsreglemen -

166

tet för armén motsvarades det förut återgivna, nu gällande stadgandet i
§ 34:18 av följande stadgande: »Han (= regementschef) skall tillse, att
regementets i utbildningen deltagande vapenföra manskap icke tages i anspråk
för förvaltnings- och handräckningstjänst mer än som är oundgängligt
och med klok hushållning förenligt.»

Vidare motsvarades omförmälda citerade bestämmelse i § 119:3 i det
nya reglementet av följande bestämmelse (§ 116: 3) i det äldre: »Icke vapenföra
eller till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga beordras dock i
regeln — ävensom annat manskap, när så prövas lämpligt — till handräckningar
och övrig obeväpnad tjänst utan avseende på kommenderingstur.
»

I övrigt upptog det äldre reglementet enahanda bestämmelser, som förut
återgivits ur det nya reglementet.

Enligt 1925 års härordning avses för handräckningstjänstens utförande i
första hand de till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga (försvarsrevisionens
betänkande I sid. 229, prop. 20/1924 sid. 40 och 55, prop. 50/1925
sid. 10—11). /

Bestämmelser örn inkallandet av dessa värnpliktiga samt örn ordnandet
av handräckningstjänsten äro meddelade genom generalorder den 18 juni
1926, nr 1043, med däri sedermera vidtagna ändringar.

Beträffande handräckningstjänsten innehåller generalordern nr 1043/1926
i dess nu gällande lydelse följande bestämmelser:

»3. För all handräckningstjänst gäller, förutom bestämmelserna i TjR
§ 31, mom. 4, att vederbörande chefer skola tillse, att handräckning utom
tjänsten, som kan inkräkta på den militära utbildningen, icke må förekomma,
och att arbetskraften på ett ändamålsenligt sätt utnyttjas. Förslag
i syfte att nedbringa handräckningsbehovet böra i förekommande fall avgivas
av vederbörande chefer. I den mån tillgängliga anslag medgiva,
böra även möjligheterna att använda maskinella anordningar beaktas.

Samtliga befälhavare skola ägna uppmärksamhet åt handräckningstjänstens
planläggning och ändamålsenliga utförande. Det åligger vederbörande
högre chefer att tillse, att även inom kompani o. s. v. handräckningstjänsten
ordnas på mest ändamålsenliga sätt.

Då så för åstadkommande av handräckningsdagarnas ändamålsenliga fördelning
erfordras, bör hemförlovning (uppehåll i tjänstgöringen) äga rum
i sammanlagt det antal dagar, som särskilt stadgats.

4. För handräckningstjänstens utförande gäller:

För fullgörande av den gemensamma handräckningstjänsten (utom kompani
och motsvarande förband) avses i främsta rummet till ersättningsreserven
uttagna värnpliktiga. I den mån så erfordras, få för densamma
användas även sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka vid läkarbesiktning,
som omförmäles i i. f., § 107, mom. 1 b), befunnits mindre väl
lämpade för fortsatt utbildning med vapen men dock användbara för annan
tjänstgöring, ävensom efter arméfördelningschefs (motsvarande chefs) medgivande
andra till linjetjänst uttagna värnpliktiga.

De handräckningsarbeten, till vilka kommendering må äga rum äro:

ordningshållning och renhållning inom etablissementets gemensamma lokaler,
område, gator m. m.;

städning och eldning av etablissementets för gemensamt bruk avsedda
lokaler jämte vedsågning o. d.;

matlagning (och servering), proviantering och furagering o. d.;

167

vard av persedlar och övrig utrustning, vilka äro upplagda (uppställda) i
vissa förråd;

under vissa förhållanden vaktgöring och ordonnanstjänst inom expeditioner; tjänstgöring

vid expeditioner, där skrivbiträden enligt regementschefens
(motsvarande eller högre chefs) beprövande oundgängligen erfordras;

tillsyn och förande av armén tillhöriga motordrivna fordon och båtar;

hästvård;

eller arbeten av liknande slag enligt arméfördelningschefs (motsvarande
chefs) medgivande.

Antalet ordonnanser bör minskas och ständig kommendering utgå endast,
då så är oundgängligen nödvändigt. Arbete för lägerkassas räkning får av
värnpliktiga utföras endast utöver vanlig tjänstgöring.

För andra än bär angivna ändamål får handräckningskommendering
icke utan arméfördelningschefs (motsvarande chefs) medgivande ifrågakomma.

För handräckning inom kompani och motsvarande förhand avses i första
hand sådana till linjetjänst uttagna värnpliktiga, vilka vid läkarbesiktning,
som omförmäles i i. f., § 107, mom. 1 b), befunnits mindre väl lämpade för
fortsatt utbildning med vapen men dock användbara för annan tjänstgöring.

Inom kompani- (o. s. v.) expedition må endast i undantagsfall och för
kortare tid efter regementschefs (motsvarande chefs) beprövande skrivbiträde
komma till användning.

5. Underdåniga rapporter angående handräckningstjänsten enligt fastställt
formulär skola från vederbörande arméfördelningschefer (kommendanten
i Boden, militärbefälhavaren på Gotland) vara till kommandoexpeditionen
inkomna årligen den 10 juni, 1 augusti och 15 november. Rapporterna
skola angiva läget den 20 maj, respektive den 30 juni och 15
oktober.»

Jämlikt generalorder nr 1218/1930 skall genom nyss återgivna mom. 5
anbefalld rapport avgivas jämväl från underofficersskolan.

B. Marinen.

I reglemente för marinen del I A (fastställt 1931) stadgas i § 75: 4 beträffande
garnisonstjänsten inom kustfästning följande: De handräckningar,
som kunna vara erforderliga för inom fästningen förlagda truppers gemensamma
behov, utgå efter kommendantens bestämmande.

Enligt § 76:1 gäller beträffande ordnandet av garnisonstjänsten och
ordningshållningen inom annan förläggningsort för marinen än kustfästning
i tillämpliga delar vad i § 75 är stadgat, därvid vad i nämnda paragraf
föreskrives för kommendant i tillämpliga delar skall gälla platsbefälhavare
(den till tjänsteställningen främste befälhavaren).

Beträffande tjänsten ombord stadgas i reglemente för marinen del II
§ 83:3 e): Vid rutinens tillämpning iakttages i allmänhet att handräckningsavdelningarna
turvis en vecka i sänder utföra sådana arbeten, vartill
endast en mindre del av besättningen erfordras, såsom sopning av däck,
proviantutvägning m. m.; skolande ombyte av handräckningsmanskap ske
varje söndag.

I § 83: 5 i) stadgas bland annat, att officer, underofficer, flaggkorpral
eller vederlike iir berättigad att med sekondens eller vakthavande officerns

168

medgivande använda manskap vid förefallande göromål eller uppassning
för eget behov, men att endast officer av kommendörkaptens eller högre
grad må medföra enskild uppassare.

I § 162 punkterna a) och b) lämnas föreskrifter, enligt vilka det åligger
skaffningsunderpfficer

a) att närvara vid proviantutvägning, vid mottagandet av proviantartiklar,
avsedda för omedelbar utspisning (§ 194:2), ävensom vid uppbackning
för att övervaka, att manskapets rätt tillgodoses samt att ordning och
snygghet iakttagas;

b) att tillse att det handräckningsmanskap, som skall närvara vid nyssnämnda
tillfällen, är tillstädes och fullgör sina åligganden.

Enligt § 195:1 a) skall vid utlämning från förrådsuppbörden iakttagas,
att utvägning av proviant för varje dag skall, där ej annat finnes särskilt
föreskrivet (§ 154:3 g), ske dagen förut och i allmänhet å i rutinen bestämd
tid samt i närvaro av proviantofficer och skaffningsunderofficer med
biträde av erforderligt handräckningsmanskap.

Beträffande kustartilleriet återfinnas i reglemente för marinen del lil A
§ 101: 5 samma bestämmelser som i del I § 75: 4.

I del III § 102:1 finnas motsvarande bestämmelser som i del I § 76:1,
dock att hänvisningen i § 102 avser § 101.

I § 174:1 s) finnes bland regementschefs allmänna åligganden beträffande
regementet stadgad skyldighet för honom att tillse, att i utbildningen deltagande
stammanskap och till linjetjänst uttagna värnpliktiga icke tagas
i anspråk för handräcknings- eller dylik tjänst mer än som är oundgängligen
nödvändigt.

I § 181:1 h) finnes bland bataljonschefs allmänna åligganden stadgad
skyldighet för honom att tillse, att i utbildningen deltagande stammanskap
och till linjetjänst uttagna värnpliktiga icke tagas i anspråk för handräcknings-
och annan dylik tjänst mer än som är oundgängligen nödvändigt.

I marinens generalorder den 27 december 1921, nr 1389, mom. 1 hava
meddelats följande föreskrifter beträffande handräckningstjänsten vid marinen.

Därest vapenföra värnpliktiga måste tagas i anspråk för handräckningstjänst,
böra härtill i första hand användas sådana i utbildningshänseende i
avsevärdare män efterblivna, vilka endast med svårighet skulle kunna
deltaga i den fortsatta utbildningen.

Sådana efterblivna värnpliktiga, som äro sjökommenderade böra till stationen
avpolletteras för att därstädes användas i handräckningstjänst.

C. Flygvapnet.

Enligt flygvapnets generalorder den 21 juni 1926, nr 11, skola, intill dess
tjänstgör ingsreg lemén tet för flygvapnet blir i vederbörlig ordning fastställt,
beträffande bland annat ordningshållning i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, vid 2. flygkåren vad härom föreskrives i reglemente för marinen
samt vid 1., 3. och 4. flygkårerna samt flygskolkåren vad härom
föreskrives i tjänstgöringsreglemente för armén.

I flygvapnets generalorder den 21 september 1928, nr 188, med bestämmelser
för utbildning av flygvapnets värnpliktiga med undantag av studenter
och likställda har stadgats bland annat följande:

169

i §2 mom. 4:

Vid slutet av första perioden uppdelas de värnpliktiga till utbildning i
flygtjänst eller särskild tjänst.

Av för flygtjänst avsedda värnpliktiga utväljas härför lämpade till flygmekanikertjänst,
övriga till stationstjänst (förrådsman, handräckning m. m.).

i § 4:

Flygvapnets värnpliktiga i ersättningsreserven:

Uttagna för tjänstgöring i yrkestjänst utbildas såsom yrkesmän i vederbörlig
yrkesgren, och

uttagna för tjänstgöring i depåtjänst användas i handräckningstjänst.

8. Angående åtgärder för åstadkommande av större noggrannhet vid
handläggning å rullföringsexpeditionerna av mönstringsanmälningar.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 12 augusti 1932 följande
framställning till Konungen.

»I en till militieombudsmannen ingiven skrift anförde ledamoten av
riksdagens andra kammare Anders Hansson i Trollhättan följande. Vid
upprepade tillfällen hade det under de senare åren framförts klagomål
över det otillfredsställande sätt på vilket bokföringen sköttes å rullföringsområdesexpeditionen
i Vänersborg. År 1931 syntes felaktigheterna tagit
större omfattning än någonsin åtminstone för Trollhättans vidkommande.
I Trollhättan hade nämligen många personer blivit bötfällda för uraktlåten
mönstring oaktat deras mönstringsanmälan ingått i behörig tid.
Såsom två vid skriften fogade, av exekutionsbetjänter i Trollhättan upprättade
förteckningar utvisade, hade icke mindre än 20 värnpliktiga påförts
böter för försummad mönstring, men kunnat med kvitton styrka att
de fullgjort densamma. Men de som förstört sina kvitton eller ej erhållit
sådana efter mönstringsanmälans insändande, de finge punga ut med
bötesfemman eller »sitta av den», vilket även skett i ett fall enligt vederhäftig
uppgift. Och detta obehag skulle människor behöva utsättas för
emedan en statens institution icke kunde organisera arbetet ordentligt*
eller lia lämpligt folk till sina arbetsuppgifter. För bötesindrivarna vore
dessa ärenden också mycket obehagliga. Men i Trollhättan kunde den
ene av dem skänka de förment skyldiga en deltagandets suck, emedan han
själv blivit påförd samma slags böter och alltså måst även han styrka sin
mönstring. Hansson anhölle, att militieombudsmannen ville undersöka
de påpekade missförhållandena samt vidtaga åtgärder till rättelse.

Vid skriften voro i avskrift fogade två så lydande handlingar.

1) »Nedannämnda personer hava av landskontoret påförts böter för uraktlåten
mönstringsanmälan år 1930 men styrkt med kvitton att densamma
fullgjorts:

Torsten Valfr. Hansson, Föreningsgatan 5.

Karl Gustav Mattiasson, Höder 3.

Anton Mattias Elg, Heimdal 5.

170

Oskar Vilhelm Karlsson, Edsäter 1.

Johan Linus Lindqvist, Spannmålsgatan 20.

Karl Herbert Pettersson, Svarvaren 8.

Karl Edvard Glad, Heimdal 2.

Erik Alfred Gustavsson, Spannmålsgatan 20.

Karl Fritiof Johansson, Jorund 6.

John Ivar Johansson, Vaktmästaren 7.

Karl Eriksson, Åsgård 24.

Gustaf Erik Fredriksson, St. mosse 5: 8.

Yngve Ivar Samuelsson, Heimdal 6.

Karl Holger Svensson, Jorund 2.

Knut Helge V. Hansson, Torggatan 3.

John Tage Augustsson, Valhall 3.

Dessutom hava en del personer påstått sig hava fullgjort denna sin skyldighet
men i många fall ej fått sig kvitton tillsänt, och i en hel del fall påstår
de sig hava mönstrat men icke varit noga med sina kvitton, varför
desamma hava förlagts eller bortkommit.

I sistnämnda fall hava personerna ifråga måst betala 5 kronor eller åtminstone
i ett fall avtjäna detsamma å fängelse.

Trollhättan den 24 juli 1931. , , T ■ j x

Israel Lindqvist

exekt. betj.»

2) »Herr riksdagsman Anders Hansson, Trollhättan.

Får meddela de värnpliktiga som har fått böter ehuru de har fullgjort
sin mönstringsskyldighet.

Frans Emanuel Andersson, Nysäter 1 a. 1928 års mönstring.

Hjalmar Viktor Mattsson, Linneberg 10. 1929 » »

John Erik Karlsson, Violen 9. 1930 » »

Gustav Hugo Gustavsson, Vänhem 2. 1930 » »

Trollhättan den 24 juli 1931.

Hj. Mattsson.»

I skrivelse den 26 maj 1932 till befälhavaren för Älvsborgs inskrivningsområde
anhöll militieombudsmannen att inskrivningsbefälhavaren måtte
föranstalta om utredning i ärendet samt därmed så snart ske kunde inkomma
till militieombudsmannen.

T. f. inskrivningsbefälhavaren överstelöjtnanten A. Bredberg avgav utlåtande
i ärendet den 6 juli 1932. I utlåtandet anfördes följande:

Lämpligen torde först arbetsförhållandena i allmänhet vid Vänersborgs
rullföringsområde böra beröras. Eullföringsområdet ifråga utgjorde i
organisationshänseende ett litet område. Personalen bestode av, förutom
befälhavaren, ett Tullföringsbiträde — underofficer — och ett värnpliktigt
skrivbiträde. Det sistnämnda hade en tjänstgöringstid av 140 dagar samt
måste efter utgången av denna tid ersättas. Till jämförelse kunde nämnas,
att vid s. k. större områden, såsom de håda övriga rullföringsområdena
inom Älvsborgs inskrivningsområde — Borås rullföringsområde nr 31 och
Göteborgs södra rullföringsområde nr 32 — personalen utgjordes av, utom
rullföringsbefälhavaren, två rullföringsbiträden — underofficerare — och
under årets senare del två värnpliktiga skrivbiträden med ovannämnda
tjänstgöringsförhållanden.

171

Arbetet inom rullföringsområdet nr 34 vore organiserat sålunda. Rullföringsbefälhavarén
handlade, förutom de ärenden, som måste påvila honom
i egenskap av ansvarig befälhavare för området, alla ärenden rörande
mobilisering och upprättandet av kungörelser för de värnpliktigas inkallelser,
d. v. s. ärenden av särskild vikt. Rullföringsbiträdet skötte det löpande
arbetet med diarie- och konceptföring, inkallelser, in- och utflyttningar
m. m. Till jämförelse härmed kunde nämnas, att inom ovan berörda
rullföringsområdena nr 31 och 32 tillgången på tvenne rullföringsbiträden
möjliggjorde en uppdelning av de sistnämnda arbetena så, att
det ena biträdet ombesörjde ärenden rörande inkallelser och det andra
rörande in- och utflyttningar av värnpliktiga.

En ledning för bedömandet av arbetets omfattning i allmänhet vid berörda
rullföringsområden gåve antalet vid rullföringsområdena rullförda
värnpliktiga. Detta utgjorde

1 j vid r. o. nr 31	den l/i 1932	17,861, därav i medeltal
		15,750 mönstringsskyldiga
vid r. o. nr 32	den */i 1932	17,858, därav i medeltal 15,800 mönstringsskyldiga
vid r. o. nr 34 i	den ''/i 1932	10,924, därav i medeltal 0,080 mönstringsskyldiga

Av intresse kunde även vara nedanstående uppgifter på antalet in- och
utflyttade värnpliktiga, särskilt under den tid, då arbetet med värnpliktsmönstringarna
påginge.

		9	3 0		19 3 1
	Hela året	V« o-31	12	Hela året \| */io—31	lil
	31 32	34	31 \| 32	34	31 \| 32	34 31	32	34
Antal inflyttade värnpliktiga	I 480 1,797	384	\| 254 809	194	466 1,769	444 215	695	192!
Antal utflyttade värnpliktiga	434 1,437	509	247 684	249	433il,684	403! 213	721	167

Av vad ovan blivit anfört torde framgå, att arbetet vore i viss grad
mera omfattande i förhållande till personaltillgången inom r. o. nr 34 än
inom de båda övriga av inskrivningsoinrådets rullföringsområden. Särskilt
hade rullföringsbiträdet en åtminstone under vissa tidsperioder och
framför allt under tiden för do värnpliktigas mönstring ansträngande
tjänstgöring.

Inskrivningsbefälhavaren hade icke anledning att göra någon anmärkning
i fråga örn det sätt, på vilket arbetet inom r. o. nr 34 vore organiserat
eller den till förfogande stående personalen av rullföringsbefälhavare!!
fördelats till tjänstgöring. I detta sammanhang ansåge sig inskrivnings -

172

befälhavaren dock böra fästa uppmärksamheten på, att en rullföringsbefälhavare,
vilken såsom bär vore fallet hade en ålder av 67 1/2 år, icke torde
kunna vara i besittning av samma arbetsförmåga som en yngre rullföringsbefälhavare.
Enligt nu gällande bestämmelser vore ett förnyande av anställningen
som rullföringsbefälhavare efter fyllda 65 år uteslutet. Den
nuvarande rullföringsbefälhavarens anställningstid upphörde den 1 oktober
1932.

Efter denna redogörelse för förhållandena i allmänhet inom r. o. nr 34
torde mönstringsförrättningarna ingående böra beröras. Vid tiden för
dessa skedde enligt i kommandoväg utfärdade föreskrifter (senast g. o.
nr 2301/1931) en tillfällig förstärkning av arbetskrafterna. Sålunda hade
hösten 1931 liksom under närmast föregående år enligt arméfördelningsorder
beordrats, under tiden den 1 november — den 15 december till
Vänersborgs r. o. två expeditionsbiträden — värnpliktiga studenter — till
Göteborgs södra r. o. en underofficer och ett expeditionsbiträde samt till
Borås r. o. två underofficerare. Att endast expeditionsbiträden ställts till
förfogande för r. o. nr 34 torde uteslutande vara föranlett av hänsyn till de
i någon mån ökade kostnader, som ett beordrande av underofficerare
till Vänersborg skulle medföra. Ovan berörda förhållanden ansåge inskrivningsbefälhavaren
emellertid vara förtjänta av beaktande. Det syntes
inskrivningsbefälhavaren nämligen självfallet, att mönstringsarbetet skulle
kunna bedrivas med en väsentligt större grad av säkerhet om, såsom fallet
vore inom Borås r. o., ej mindre än fyra rutinerade underofficerare stöde
till rullföringsbefälhavarens förfogande, än örn rullföringsbefälhavaren
såsom inom r. o. nr 34 hade till sin hjälp endast en underofficer, det ordinarie
rullföringsbiträdet, och därutöver endast unga oerfarna biträden.

Såsom bekant påginge mönstringsförrättningarna för studenter och likställda
under tiden från och med den 15 till och med den 31 oktober samt
för övriga värnpliktiga under tiden från och med den 1 till och med den
30 november. Enligt gällande föreskrifter fullgjordes mönstringen antingen
genom personlig inställelse å rullföringsexpeditionen eller genom insändande
av mönstringsanmälan, s. k. anmälningskort, vilka kostnadsfritt
tillhandahölles å varje postanstalt.

Antalet mönstringsskyldiga inom r. o. nr 34 hade de senare åren uppgått
till omkring 9,100 personer, varav omkring 200 studenter. Endast
omkring 1,200 mönstrade genom personlig inställelse, övriga genom skriftlig
anmälan.

Mönstringen genom personlig inställelse vore ganska ojämt fördelad på
veckodagarna. Antalet personliga mönstringar ökades alltid mot slutet
av veckan och vore särskilt stor under lördagar.

Antalet anmälningskort uppginge per dag till i medeltal 225. Under
slutet av mönstringstiden anlände varje dag 400 å 500 anmälningskort.
Under sista mönstringsveckan vore antalet störst.

Vid mönstring genom personlig inställelse inom r. o. nr 34 tillginge

173

så, att de värnpliktiga en efter en framlämnade inskrivningsboken till
rullföringsbiträdet, som bland annat å bestämd plats i boken avstämplade
densamma sorn bevis för fullgjord mönstring sålunda: »Mönstrad 1931»
samt rullföringsbefälhavarens namn.

Den skriftliga mönstringen tillginge inom r. o. nr 34 på följande sätt.
Den för varje dag inkommande »skörden» av anmälningskort uppdelades
i särskilda buntar efter de årsklasser, som de värnpliktiga tillhörde. Envar
av biträdena tilldelades en dylik bunt samt verkställde därefter mönstringen
i huvudsak sålunda. Anmälningskorten registrerades efter de i
stamrullan befintliga ledningskortens beteckningar. Biträdet toge sedan
efter hand fram vederbörliga stamkort, antecknade efter jämförelse med
anmälningskorten, att mönstring skett, »avkråkade» anmälningskorten
samt utslrreve kvitton till de värnpliktiga.

Arbetet med de skriftliga mönstringarna kunde synas vara mycket
enkelt. Så vore ock förhållandet under förutsättning, att de i anmälningskortet
lämnade uppgifterna vore riktiga. I sådant fall kunde en mönstring
utföras på ett par minuter. Många gånger åter toge en enda mönstring
vida längre tid och kunde stundom fordra flera timmars arbete.
Ofta vore nämligen anmälningskorten mycket svårläsliga, i många fall
saknades det viktigaste av allt — inskrivningsnummer — eller hade den
värnpliktige uppgivit felaktigt sådant nummer. Två anmälningskort från
värnpliktiga, vilka under år 1931 mönstrat vid r. o. nr 34, bifogades som
ett exempel. Av dessa framginge, att de värnpliktiga icke ens vetat sina
egna inskrivningsnummer, än mindre årsklassen. Ovanligt vore icke
heller inom r. o. nr 34, att en person, som vid inskrivningen uppgåve
sig heta Andersson, några år senare kallade sig Pettersson eller Johansson
för att kanske något senare återgå till sitt förra namn. Dubbelnamn som
Andersson-Johansson eller Johansson-Andersson exempelvis vore ej alltför
ovanliga. Vid dylika fall kunde det vara förenat med stora svårigheter
att få klarhet om, vem som verkligen insänt sin mönstringsanmälan.
Dylika ofullständiga eller rent felaktiga mönstringsanmälningar kunde
tydligen hava till följd, att det icke vore möjligt för rullföringsbefälhavaren
att i expeditionen verkställa anteckning örn fullgjord mönstring
eller tillställa de värnpliktiga föreskrivet kvitto. Den värnpliktige kunde
däremot i ett dylikt fall hysa den uppfattningen, att alla skyldigheter
vore fullgjorda.

Det vore även uppenbart, att biträden på grund av förbiseende eller
glömska kunde begå vissa felaktigheter vid mönstringsarbetet. Tvenne
värnpliktiga kunde t. ex. hava alldeles lika nummer frånsett rullföringsområdets
nummer och exakt lika namn. Det vore då synnerligen lätt att
förväxla stamkorton i lådan. Det vore vidare icke uteslutet, att ett expeditionsbiträde
i brådskan kunde underlåta att göra anteckning om verkställd
mönstring på stamkortets baksida o. s. v. Sannolikheten för dylika

174

felaktigheter vore naturligen större, om mindre rutinerad personal utförde
mönstringen.

Det hade synts inskrivningsbefälhavaren angeläget att i förevarande
utredning söka belysa, i vilken utsträckning felaktigheter av ovan berörda
slag antingen genom ofullständiga anmälningsuppgifter o. d. eller misstag
av vederbörande rullföringsbiträden blivit begångna. Med hänsyn härtill
hade i nedanstående tabell införts vissa uppgifter i detta avseende för året
1930, det senaste år, för vilket dylika uppgifter vore möjliga att införskaffa.

'' R. o.	Antal möns» rings-skyldiga	Antalet i bötes-förteckning felaktigt uppförda	Procent i bötes-förteckning felaktigt uppförda	Till förfogs pers Under-off.	inde ställd onal Värnpliktiga exp.-biträden
	15 710	46	0-3	2
32 ..............................	15 300	66	0-4	i	1
34 ..............................	9 080	58	Os	—	a

Felprocenten vore sålunda något större vid r. o. nr 34 än vid de övriga
rullföringsområdena inom Älvsborgs inskrivningsområde. Detta hade dock
enligt inskrivningsbefälhavarens uppfattning sin fullt naturliga förklaring
i det ovan berörda förhållandet, att vid mönstringarna inom r. o. nr 34
endast expeditionsbiträden stått till förfogande. I varje fall gåve denna
uppgift icke anledning till någon anmärkning mot det sätt, på vilket
mönstringsarbetet sköttes inom r. o. nr 34. Däremot ansåge inskrivningsbefälhavaren
det önskvärt att så vitt möjligt söka nedbringa den ovan
berörda felprocenten vid rullföringsområden överhuvudtaget. Denna fråga
komme att beröras i annat sammanhang.

Efter avslutad mönstring ålåge det rullföringsbefälhavare jämlikt IF
§ 131 att upprätta och till Konungens befallningshavande i vederbörligt
län insända s. k. bötesförteckning upptagande de värnpliktiga, vilka utan
styrkt laga förfall underlåtit att fullgöra dem åliggande mönstringsskyldighet.
Upprättandet av nämnda förteckning inom r. o. nr 34 skedde på
följande sätt. Stamrullan genomginges kort efter kort. Hade å stamkort
för värnpliktig, som vore skyldig fullgöra mönstring, ovan berörd anteckning
om fullgjord sådan icke blivit införd, uppfördes den värnpliktige på
föreskriven bötesförteckning. Någon jämförelse med anmälningskorten
skedde icke och någon annan åtgärd för kontroll av bötesförteckningarna
vidtoges icke inom rullföringsexpeditionen, innan dessa insändes till vederbörande
länsstyrelse. Utdrag ur nämnda bötesförteckningar tillställdes
därefter vederbörande landsfiskaler, genom vilkas försorg bötesindrivningen
verkställdes. Därest den värnpliktige vid bötesindrivningen uppvisade
inskrivningsbok med anteckning om fullgjord mönstring eller av rullföringsbefälhavare
mottaget kvitto å fullgjord mönstring, gjorde, enligt

175

vad blivit inskrivningsbefälhavaren meddelat, bötesindrivaren anteckning
om fallet ifråga och utkrävde under inga förhållanden några böter. Detsamma
gällde om den värnpliktige på annat sätt kunde behörigen styrka,
att mönstring fullgjorts.

Hade värnpliktig eljest något att invända mot bötespåföringen, stöde
enligt värnpliktslagen § 45, mom. 2, 30 dagar till den värnpliktiges förfogande
för ingivning av erforderliga bevis örn fullgjord mönstring. Kullföringsbefälhavaren
tillmötesginge härvid varje förfrågan och lämnade alla
erforderliga upplysningar. Om den värnpliktige därom anhölle lämnades
nytt kvitto på fullgjord mönstring för det fall, att han själv slarvat bort
kvittot eller kvittot måhända på grund av ofullständig eller felaktig adress
icke genom postens försorg kommit vederbörande tillhanda. Sedan utdragen
ur bötesförteckningarna återgått till Konungens befallningshavande, remitterades
dessa till rullföringsbefälhavaren för yttrande. Inom rullföringsexpeditionen
verkställdes nu en förnyad granskning av bötesförteckningarna,
varvid bland annat mönstringsanmälningarna ånyo undersöktes.
Enligt vad inskrivningsbefälhavaren blivit meddelat hade i varje fall, då
en värnpliktig blivit felaktigt uppförd på förteckning eller kunnat behörigen
styrka fullgjord mönstring, avföring skett från förteckningarna
och någon förnyad bötesindrivning icke ägt rum.

På grund av vad som ovan blivit anfört ansåge inskrivningsbefälhavaren
sig icke hava någon anledning att framställa någon anmärkning
mot det sätt, på vilket gällande föreskrifter beträffande bötesindrivning
för försummad mönstring tillämpades vid r. o. nr 34. Samma tillvägagångssätt
tillämpades även inom övriga rullföringsområden vid Älvsborgs
inskrivningsområde. Det syntes inskrivningsbefälhavaren emellertid i
princip böra undvikas, att värnpliktiga, som verkligen fullgjort sin
mönstring, överhuvudtaget uppfördes på bötesförteckning. Såsom framginge
av det föregående vore detta i många fall icke möjligt. Antalet
hade vid undersökning av sju årsklasser mönstringsanmälningskort inom
r. o. nr 34 visat sig kunna nedbringas med 4 för samtliga dessa årsklasser.
Ungefärlig siffra för samtliga mönstringsskyldiga årsklasser skulle då bliva
omkring 11 man. Antalet å bötesförteckning felaktigt uppförda värnpliktiga
kunde dock, efter vad inskrivningsbefälhavarens undersökningar
givit vid handen, i någon mån nedbringas genom vissa kontrollåtgärder i
samband med bötesförteckningarnas upprättande. Sålunda borde, sedan
förteckning över de värnpliktiga, som försummat att fullgöra mönstring,
upprättats inom expeditionen genom granskning av stamkorten på sätt i
det föregående berörts, en förnyad kontroll ske genom att jämföra bötesförteckningen
med mönstringsanmälningarna. Härför erfordrades visserligen
att anmälningskorten ordnades i bokstavsföljd och inom varje bokstavsgrupp
i nummerordning, vilket emellertid medförde ökat arbete, och
kunde möjligen göra önskvärd en utökning av den personal som under
tiden för mönstringarna måste ställas till rullloringsbefälhavarens för -

176

fogande. Detta arbete syntes inskrivningsbefälhavaren emellertid icke
blott väl motiverat i och för sig utan även bliva till fördel för en senare
eventuellt erforderlig kontroll.

Vad nu till sist anginge den av riksdagsmannen Hansson i Trollhättan
till militieombudsmannen ingivna skrivelsen inskränkte sig inskrivningsbefälhavaren
till att i vad avsåge de påtalade förhållandena i allmänhet
vid r. o. nr 34 hänvisa till den ovan lämnade utredningen.

Dessutom hade emellertid riksdagsmannen Hansson bland annat anfört:

1) att 20 st. i särskild förteckning uppförda personer påförts böter för
försummad mönstring men senare mot kvitto styrkt, att de fullgjort densamma,

2) att de som förstört sina kvitton eller ej erhållit sådana efter mönstringsanmälans
insändande finge punga ut med bötesfemman eller »sitta av
den», vilket även skett i ett fall enligt vederhäftig uppgift,

3) ått många personer blivit bötfällda för underlåten mönstring, oaktat
deras mönstringsanmälan ingått i tid, samt

4) att fyra i särskild förteckning uppförda värnpliktiga fått böter, ehuru
de hade fullgjort sin mönstringsskyldighet.

Vad i punkt 1) angåves vore riktigt så till vida att 19 där upptagna
värnpliktiga varit felaktigt upptagna på bötesförteckningen. Beträffande
anledningen till att så skett och de åtgärder, som kunde vidtagas i syfte
att såvitt möjligt undvika dylika felaktigheter, hänvisade inskrivningsbefälhavaren
till den i det föregående lämnade utredningen. I varje fall
hade såsom framginge av vid utlåtandet fogade resolutioner av Konungens
befallningshavande i Älvsborgs län icke någon av dessa värnpliktiga
behövt erlägga några böter. Den i förteckningen uppförde värnpliktige
John Tage Augustsson hade enligt av rullföringsbefälhavaren lämnad
uppgift icke blivit upptagen i bötesförteckningen för försummad mönstring
utan till följd av uraktlåten inställelse till inskrivning. Augustsson
hade dock —- i enlighet med vad som framginge av en vid utlåtandet
fogad resolution av Konungens befallningshavande i Älvsborgs län —
befriats från böterna, emedan han den 6 mars 1930 blivit inskriven
vid Vänersborgs r. o. Upplysningsvis kunde meddelas, att värnpliktige
Augustsson inskrivits år 1930 men av pastorsämbetet i Trollhättan ändock
upptagits å inskrivningstilläggslista, vilken tillhandahållits 1931 års inskrivningsnämnd,
samt på denna grund blivit upptagen i den förteckning,
som omnämndes i IF § 28, mom. 1 a 5).

Vad beträffade de i punkt 2) och 3) gjorda påståendena saknade inskrivningsbefälhavaren
anledning att beröra desamma, intill dess att deras
riktighet påvisats genom angivande av bestämda fall.

Det i punkt 4) gjorda påståendet, att fyra namngivna värnpliktiga »fått
böter», ehuru de fullgjort sin mönstringsskyldighet, vore icke med sanningen
överensstämmande. Av ovan -nämnda resolutioner framginge, att
icke någon av dessa värnpliktiga erlagt böter.

177

Sedan denna utredning inkommit lämnades klaganden tillfälle att senast
den 25 juli 1932 inkomma med påminnelser i ärendet. Påminnelser inkommo
emellertid icke inom den utsatta tiden.

I skrivelse den 25 juli 1932 till chefen för generalstaben anhöll jag att
generalstahschefen ville i ärendet avgiva utlåtande.

Den 29 juli 1932 avgav chefen för generalstaben det begärda utlåtandet
och anförde däri följande. Det syntes otvetydigt, att fel blivit begångna
inom expeditionen, varigenom ett antal värnpliktiga förorsakats obehag.
Att någon värnpliktig fått erlägga böter eller »sitta av desamma» på
grund av att kvitto å fullgjord mönstring förstörts eller icke erhållits,
bade däremot icke av handlingarna styrkts. Anledning saknades fördenskull
att ingå på sistnämnda förhållanden i annan mån än ett understrykande
av vad befälhavaren för Älvsborgs inskrivningsområde yttrat
rörande felaktiga, ofullständiga eller svårläsliga mönstringsanmälningar.
Nämnde inskrivningsbefälbavare hade vidare anfört procentsiffror, som
angåve omfattningen av å bötesförteckning felaktigt uppförda avseende
året 1930. Vid granskning av dessa siffror måste dock beaktas, att de
angåvo fel, som berodde såväl på ofullständiga anmälningsuppgifter o. d.
som på misstag av vederbörande expeditionspersonal. I vilken utsträckning
sistnämnda fel inginge i de angivna procentsiffrorna framginge icke
av handlingarna. Det vore dock endast dessa fel, som rättvisligen kunde
föranleda anmärkning. Sistnämnda fel, soln i regel innebure att värnpliktiga,
som inom föreskriven tid insänt mönstringsanmälningar och
erhållit kvitto å desamma, påförts böter för försummad mönstring, kunde
icke bero på annat än bristande noggrannhet i expeditionsföringen. Till en
viss grad syntes dylika missgrepp vara mycket svåra att undvika. Var
gränsen ginge mellan vad som i detta hänseende kunde anses ursäktligt eller
icke vore omöjligt att säga utan en jämförande statistik för samtliga rullföringsområden
och för ett flertal år. Härvid måste också hänsyn tagas
till den arbetskraft, som stöde till förfogande, jämförd med arbetsbördan.
Till belysande av förhållandena inom r. o. nr 34 kunde framhållas, att
detta rullföringsområde beträffande antalet rullförda värnpliktiga vore
ett av de största, som endast bade ett Tullföringsbiträde. Denna omständighet
minskade givetvis möjligheten till en omsorgsfull expeditionsföring
under de tider av året, då arbetsbördan kulminerade, vilket torde
ske under tiden för mönstringarna. En annan omständighet, som i detta
avseende även förtjänade beaktande, vore, som inskrivningsbefälhavaren
antydde, att vederbörande rullföringsbefälhavare på grund av sin ålder
förmodligen icke besutte den arbetsförmåga, som sysslan krävde. Ett förlängande
av förordnande som rullföringsbefälhavare efter fyllda 65 år
borde av principiella skäl vara uteslutet. I vilken utsträckning rullföringsbefälhavaren
deltagit i handläggningen av mönstringsanmälningarna
och upprättandet av bötesförteckningar framginge icke av remisshand 12

— Militieoiitbndsinanncns iimlwlsberätlclse.

178

lingarna på annat sätt än att inskrivningsbefälhavaren anförde, att rullföringsbefälkavaren
handlade de ärenden, som måste påvila honom i egenskap
av ansvarig befälhavare för området. Detta måste innebära, att
han lett och kontrollerat ovannämnda expeditionsgöromål. Det vore dock
orimligt att begära, att befälhavarens kontroll skulle omfatta handläggningen
i detalj av samtliga mönstringsanmälningar. Av det ovan sagda
framginge, att, ehuru rullföringsbefälhavaren måste anses ansvarig för de
begångna felen, omständigheterna dock vore av förmildrande art. För att
förebygga eller i varje fall minska dylika fel vore det önskvärt, att
personalen vid rullföringsexpeditionerna kunde ökas i erforderlig utsträckning.
Detta krävde emellertid ökade kostnader, vartill medel för närvarande
med säkerhet icke kunde påräknas. De av befälhavaren för Älvsborgs
inskrivningsområde föreslagna kontrollåtgärderna syntes däremot
lämpligen böra vidtagas inom de områden, där enligt erfarenheten fel
hittills icke kunnat undvikas. I samband härmed finge slutligen framhållas,
att chefen för generalstaben i oktober 1931 hos Kungl. Majit hemställt,
att den av riksdagen i skrivelse den 11 juni 1930, nr 381, begärda
utredningen rörande införande av folkregister m. m. snarast måtte komma
till stånd och att därvid även måtte tagas sikte på den ifrågasatta folkregistreringens
användbarhet för den militära redovisningen. Under förutsättning
att för militär redovisning erforderliga uppgifter kunde erhållas
på annat sätt än för närvarande, funnes nämligen från chefens för generalstaben
sida intet hinder att det nu tillämpade mönstringsförfarandet
ändrades eller upphörde.

Samma den 29 juli inkom från riksdagsmannen Hansson en påminnelseskrift,
i vilken yttrades följande. Vad som anförts under punkt 2 i inskrivningsbefälhavarens
skrivelse måste anses så gott som omöjligt att
bevisa. Men det följde ju tydligt därav örn man gjorde det tankeexperimentet
att hade exempelvis 10 av de i punkt 1 omnämnda förlagt eller
förstört sina kvitton så hade ju dessa fått betala böterna, ty oaktat de
mönstrat sina böcker vore de ju bötfällda för bristande mönstring. Nu
hade Hansson dock ett par fall som — vad verkan det hava kunde som
bevis — dock belyste punkt 2. Den som energiskt påyrkat Hanssons ingripande
i saken bade varit Henry Björklund, Storgatan 18, Trollhättan.
Han och en kamrat till honom hade gemensamt skrivit mönstringsanmälan
och hade båda lagt anmälan samtidigt i brevlådan, kamratens anmälan
hade blivit klar men Björklund hade blivit ålagd böter för utebliven
mönstring, vilka böter han också fått erlägga. Samma påstående
i denna sak hade Björklund lämnat till fjärdingsmannen Lindkvist. Andra
fallet hade berättats Hansson av fjärdingsmannen Lindkvist. Den ifrågavarande
värnpliktige hette Lundberg och vore skriven hos lantbrukaren
Ferdinand Andersson, Skrälleberg, Trollhättan. Lundbergs anmälan hade
alltid, även ifrågavarande år, skrivits av Ferdinand Anderssons sonhustru.

179

Lundberg ansåge sig mindre skrivkunnig varför husbondfolket alltid skött
om denna sak. Han hade blivit bötfälld för uraktlåten mönstring och
suttit av böterna. De närmare omständigheterna i saken och bekräftelse
av vad där anförts kunde meddelas av fjärdingsmannen Lindkvist. På
vad sätt skulle man kunna bevisa att mönstringsanmälan insänts då
kvitto ej erhållits? Man måste som i dessa fall anföra omständigheter
som bevis.

Med anledning av vad som anförts i påminnelseskriften avlät jag den
29 juli 1932 en skrivelse till fjärdingsmannen Israel Lindkvist med anhållan
att Lindkvist skyndsamt ville till mig inkomma med upplysningar
i ärendet.

I skrivelse den 30 juli 1932 anförde fjärdingsmannen Lindkvist följande.
Med de i riksdagsmannen Hanssons i Trollhättan skrivelse den 28 juli
1932 omnämnda Henry Björklund Storgatan 18, och Lundberg, vilkens
fullständiga namn vore Karl Emil Lundberg, båda i Trollhättan, förhölle
sig så, att såväl Björklund som Lundberg, vilka påförts böter med fem
kronor vardera för försummad mönstring år 1930 inom Vänersborgs rullföringsområde
nr 34, Björklund den 30 juni 1931 erlagt böterna kontant
och Lundberg den 20 juli sistnämnda år införpassats till straffängelset i
Vänersborg för avtjänande av både de påförda mönstringsböterna och 25
kronor för annan förseelse, de sistnämnda ådömda Lundberg av Plundre,
Väne och Bjärke häradsrätt.

I skrivelser till befälhavarna för Borås rullföringsområde nr 31, Göteborgs
södra rullföringsområde nr 32 och Vänersborgs rullföringsområde
nr 34 anmodade jag dessa rullföringsbefälhavare att till mig inkomma
med yttranden i ärendet.

Befälhavaren för Borås rullföringsområde nr 31 överstelöjtnanten E.
J. C. Forsslund, anförde i yttrande den 3 augusti 1932 följande.

I inskrivningsbefälhavarens yttrande, i vad mån detta berörde organisationen
och utförandet av arbetet i ett rullföringsområde i allmänhet och
speciellt under tiden för mönstringsförrättningarna instämde överstelöjtnanten.
Det relaterade förfaringssättet torde i stort sett tillämpas inom
de flesta rullföringsområden, naturligen dock med mindre skiljaktigheter
beroende på de lokala förhållandena.

Inom r. o. nr 31 hade år 1930 de inkomna mönstringsanmälningarna
uppgått till sammanlagt 15,750. Av dessa hade 10,150 fullgjorts genom
insändande av skriftliga anmälningar och 5,600, eller mer än en tredjedel,
genom personlig inställelse. I medeltal per dag torde de personliga inställelserna
hava varit omkring 200, som då skolat avverkas under de
timmar, expeditionen hölles öppen för allmänheten, vilken tid sammanfölle
med den tid, då de värnpliktiga kunde lämna sitt arbete för besök i
expeditionen. På grund härav måste under denna tid arbetet utföras

180

med stor skyndsamhet och under avsevärd trängsel. Arbetet med de
personliga mönstringarna utfördes inom r. o. nr 31 av det ena ordinarie
rullföringsbiträdet och de båda värnpliktiga skrivbiträdena. Att dessa
senare, som endast en kortare tid vore i tjänstgöring, icke kunde vara så
synnerligen rutinerade, sade sig självt, liksom ock att i den rådande
brådskan och trängseln fel kunde komma att begås.

Beträffande de skriftliga anmälningarna plägade de dagligen inkommandes
antal uppgå till omkring 300 och vid slutet av mönstringstiden
till mellan 5 å 600. Mönstringsarbetet med dessa anmälningar handhades
av de två som extra förstärkning beordrade underofficerarna och, i den
mån arbetet med de löpande ärendena det tilläte, av det andra ordinarie
rullföringsbiträdet och rullföringsbefälhavaren. Denne kunde emellertid,
enligt överstelöjtnantens uppfattning, endast undantagsvis hinna taga befattning
med själva mönstringsarbetet på grund av alla de till mobiliseringen
hörande uppgifter, som just vid den tiden skulle upprättas och
som måste handläggas av honom. På grund härav måste mönstringsarbetet
även beträffande de skriftliga anmälningarna i stort sett skötas
av vid sådant arbete ovan personal, även örn denna bestode av rutinerade
underofficerare. Då arbetet vid mönstringarna, vilket till följd av dess
omfattning och den tillmätta tidens knapphet måste bedrivas med stor
skyndsamhet, och då detsamma i stor utsträckning måste utföras av för
arbetet ovan personal, torde det, huru noggranna de arbetande än vore
och hur skarp kontroll man än sökte utöva, icke kunna vara fullständigt
uteslutet att fel kunde begås. Sålunda bleve efter 1930 års mönstringsförrättningar
inom r. o. nr 31 46 man felaktigt uppförda å bötesförteckningen.
Av dessa vore 12 man med visshet felaktigt uppförda då de
under året fullgjort värnpliktstjänstgöring, vilket förbisetts vid bötesförteckningens
upprättande, eller varit fast anställda vid olika regementen,
utan att anmälan därom kommit rullföringsexpeditionen tillhanda. Av
övriga 34 man hade troligen från ett antal värnpliktiga, vilka av Konungens
befallningshavande angivits hava fullgjort sin mönstringskyldighet
och befriats från böterna, mönstringsanmälan inkommit antingen för sent
eller varit ofullständig och sålunda icke kunnat godtagas. Detta antal
kunde emellertid nu icke preciseras. Givetvis läge det i de arbetandes
och rullföringsbefälhavarens intresse att söka i möjligaste mån nedbringa
dessa fel, dock ville överstelöjnanten framhålla, att de år 1930 vid r. o.
nr 31 begångna felen i procent av de inkomna anmälningarna (0.3) icke
syntes vara så överväldigande.

Vid uppgörandet av bötesförteckningen, vilket arbete i regeln icke
kunde påbörjas förr än omkring den 1 januari, utfördes, enligt överstelöjtnantens
förmenande, all den kontroll som i rullföringsexpeditionen
syntes möjlig, genom stamkortens, utgörande inom r. o. nr 31 omkring
17,000, genomgående kort efter kort. Att jämföra bötesförteckningen,
sedan den uppgjorts, med de inkomna mönstringsanmälningarna ansåge

181

överstelöjtnanten vara ett fullständigt lönlöst arbete, som icke uteslöte de
felaktigheter, som begåtts i samband med de personliga anmälningarna,
och som skulle kräva så avsevärd tid att arhetet härmed, vilket utfördes
av det ena ordinarie rullföringsbirädet ensam, icke skulle hinna avslutas
inom anbefalld tid, då efter den 1 januari all övrig inom rullföringsexpeditionen
tillgänglig arbetskraft toges i anspråk för arbetet med årsredovisningens
upprättande. För övrigt torde de värnpliktiga själva i
många fall vara skulden till att fel uppstode, i det att de vid de skriftliga
anmälningarna uraktläte att på föreskrivet sätt ifylla desamma. Sålunda
förekomme mönstringsanmälningar, vilka saknade inskrivningsnummer,
namn, födelsetid och adress, ett förhållande som i avsevärd grad
försvårade mönstringsarbetet. Kvitto å fullgjord mönstring erhölles vid
personlig anmälan genom anteckning i inskrivningsboken. Även vid
skriftlig anmälan erhölles kvitto, örn den värnpliktige, enligt föreskrift,
ifyllt fullständig adress på det anmälan vidfästade kvittokortet. Just för
att befria mönstringsförrättaren från det tidsödande arbetet med adressernas
utskrivande å kvittokorten hade de nu gällande dubbla mönstringskorten
tillkommit.

På grund av ovanstående syntes det överstelöjtnanten vara ofrånkomligt
att en del värnpliktiga bleve felaktigt uppförda å bötesförteckningen.
Emellertid torde dessa felaktigheter icke böra tillmätas så stor betydelse,
då de genom indrivningsproceduren i de flesta fall tillrättades. Värnpliktig,
som vid anmaningen kunde visa vederbörligt kvitto å fullgjord
mönstring, torde utan vidare befrias från böternas erläggande. Värnpliktig,
som icke kunde uppvisa dylikt kvitto, men ändock påstode sig hava fullgjort
mönstringen och ville avgiva besvär mot bötespåföringen, hade härför
30 dagar till förfogande att anskaffa intyg om fullgjord mönstring och
överlämna besvären till kronobetjäningen. De inkomna besvären remitterades
av länsstyrelsen till rullföringsexpeditionen, där den värnpliktiges
uppgifter ytterligare granskades, mönstringsanmälningarna genomginges
ånyo och yttrande rörande besvären avlätes av rullföringsbefälhavaren.
Godkändes besvären av Konungens befallningshavande, befriades den värnpliktige
från böternas erläggande. Värnpliktig, som påstått sig vara oriktigt
uppförd och anfört besvär, vilka av Konungens befallningshavande
icke godtagits, måste anses hava försummat sin mönstringsanmälan och
vara riktigt uppförd.

I övrigt ville överstelöjtnanten framhålla, att honom veterligen inga
sådana konsekvenser, som de av riksdagsmannnen Hansson framförda,
blivit följden av de fel, som dittills blivit begångna vid mönstringar inom
r. o. nr 31, och syntes det överstelöjtnanten att de fel, som riksdagsmannen
Hansson nu påbördat r. o. nr 34, icke uteslutande vore begångna vid
rullföringsexpeditionen. Att en värnpliktig, som påstått sig hava fullgjort
mönstring, ändock ådömts böter och fått sitta av desamma, torde i varje
fall icke bero på fel i rullföringsexpeditionen utan på den värnpliktige

182

själv, som icke använt honom tillkommande rätt att anföra besvär mot
bötespåföringen.

På grund av ovanstående syntes överstelöjtnanten de av riksdagsmannen
Hansson mot r. o. nr 34 framförda anmärkningarna icke böra tillmätas
den betydelse, som riksdagsmannen Hansson givit desamma.

Befälhavaren för Göteborgs södra rullföringsområde nr 32 majoren L.
W. Kylberg anförde i yttrande den 1 augusti 1932 följande.

Det av befälhavaren för Älvsborgs inskrivningsområde anförda förhållandet,
att ett antal värnpliktiga blivit oriktigt uppförda i bötesförteckningen
vidkändes. Orsaken syntes majoren även i omnämnda skrivelse
klarlagd. Den av inskrivningsbefälhavaren påpekade utvägen till bättre
kontroll skulle majoren även söka följa. Som ett belägg för inskrivningsbefälbavarens
omnämnande av det tidsödande arbetet med ofullständiga
mönstringsanmälningar förvarades ett antal sådana sedan flera år jämte
obeställbara kvitton med av de värnpliktiga själva uppgivna eller skrivna
adresser. De stöde till förfogande som åskådningsmateriel.

Ehuru frågan kunde synas vara utredd, torde dock ett par synpunkter
utöver vad inskrivningsbefälhavaren framlagt kunna vinna beaktande.

En av de viktigaste förutsättningarna för att mönstringen skulle kunna
ske med ordning och reda syntes majoren vara, att ett tillräckligt utrymme
kunde beredas, så att redan från början av mönstringen de mönstrade
korten avskiljdes i en särskild samling (låda). Detta krav sammanhängde
ju med kostnaden för lokalhyra, kortlådor och skåp. Med anlitande av
alla tänkbara tillgångar av lokal och medel skulle majoren söka åstadkomma
principens genomförande.

Ännu en omständighet, ej omnämnd av inskrivningsbefälhavaren, vore
att rullföringsbefälhavaren vid tiden för mönstringen hade att expediera
(remittera, vidarebefordra eller bokföra), vad r. o. 32 år 1931 beträffade,
över tusen uppskovssedlar och -anmälningar, avseende mobilisering, av
vilka de flesta (939) vore att redovisa vid r. o. 32:s expedition. Härtill
komme omfattande inventering av rullan i och för uppgifter beträffande
krigsplacering och anmälningar beträffande nämnda uppskov till truppförbandschefer.

Härav torde framgå, att mönstringsarbetet måste läggas på en sådan
bog, att säkraste kontrollen bestode i själva förfaringssättet.

Ehuru frågan örn själva mönstringens vara eller icke vara i nuvarande
form ej inginge i majorens uppgift att yttra sig örn, kunde majoren ej
släppa tillfället att framhålla, hur föga värnpliktslagens bestämmelser
angående mönstring stöde i samklang med bestämmelserna angående adressanmälan.
Följdes föreskriften angående adressanmälan allmänt, kunde
majoren ej finna annat än att novembermönstringen bleve överflödig.
Värnpliktslagens bestämmelse angående mönstring syntes hava tillkommit

183

»för säkerhets skull» eller under känslan av, att den grundläggande bestämmelsen
angående adressanmälan (§ 33) ej så noga komme att följas.

Sådana författningar kunde ej vara ägnade att ingiva respekt för lagens
krav.

Befälhavaren för Vänersborgs rullföringsområde, nr 34, överstelöjtnanten
B. M. F. H. Z:son von Hall anförde i yttrande den 8 augusti 1932 följande.
Redan vid tillträdandet av befattningen som rullföringsbefälhavare
år 1923 hade överstelöjtnanten funnit, att otillräcklig arbetskraft förelåg.
Under den tid Västgöta regemente varit förlagt till Vänersborg hade
överstelöjtnanten genom inskrivningsbefälhavarens försorg dock erhållit
så mycket extra hjälp, att arbetet i hög grad underlättats. Då rullföringsområdet
stod i begrepp att överflyttas till Älvsborgs inskrivningsområde,
hade överstelöjtnanten ingått med begäran örn tillsättande av ytterligare
ett Tullföringsbiträde, varvid dåvarande inskrivningsbefälhavaren översten
af Sandeberg i särskild skrivelse framhållit nödvändigheten av förstärkt
arbetskraft. Ansökan hade avslagits och överstelöjtnanten hade sedan fått
reda sig bäst han kunnat. Det som i inskrivningsbefälhavarens skrivelse
vore, från överstelöjtnantens sida sett, värt det största beaktande vore förhållandet,
att till de båda andra rullföringsområdena inom inskrivningsområdet
under mönstringstiden beordrats till det ena två underofficerare
och till det andra en underofficer och ett expeditionsbiträde, under det att
till rullföringsområdet nr 34, som blott ägde ett Tullföringsbiträde, endast
två värnpliktiga expeditionsbiträden beordrats. Och ändå hade det visat
sig, att inom r. o. nr 32 felprocenten uppginge till 0.4, skiljande sig från
r. o. nr 34 med endast 0.2 %. Det syntes hårt att under sådana förhållanden
söka tillskriva åldern felaktigheterna. Huru skulle man söka avhjälpa
dessa felaktigheter? Inskrivningsbefälhavaren kunde ej komma
med något säkert verkande förslag, men framlade ett sätt att nedbringa
felprocenten. Det vore alldeles riktigt och kunde också användas om tillräcklig
arbetskraft och arbetstid beviljades. Inskrivningsbefälhavarens
uppfattning örn arbetet inom r. o. nr 34 syntes vara riktigt. Genom en
tidning hade överstelöjtnanten blivit i tillfälle att taga del av generalstabschefens
yttrande. Generalstabschefen sade, att det otvetydigt begåtts
ett fel å expeditionen, men syntes misstänka, att detta fel kunnat vara
allmänt inom rullföringsexpeditionerna. Det hade ju visat sig föreligga
å de expeditioner, som undersökts. Något säkert förslag att avhjälpa kunde
ej heller här spåras, men förordades tills vidare inskrivningsbefälhavarens
förslag att söka minska felprocenten. Sedan satte generalstabschefen enligt
överstelöjtnantens förmenande tummen på den ömma punkten. Det
kanske vore systemets fel. I alla händelser hade skrivelse ingått om eventuell
övergång till annat system. Vad slutligen beträffade riksdagsmannen
Hanssons skrivelse den 28 juli 1932 ville överstelöjtnanten anföra följande.
För den händelse kvitton förstördes, kunde nya bekommas från expedi -

184

tionen och utskrevos också nya sådana i stor utsträckning årligen. Om
landsfiskalen ej själv prövade ärendet utan läte protest om böters erläggande
gå vidare till Konungens befallningshavande, som remitterade
ärendet till r. o. nr 34, så bleve böterna avskrivna, om den värnpliktige
mönstrat, då alla mönstringskort förvarades i enlighet med inskrivningsbefälhavarens
utredning. Så skedde också i allmänhet. Så hade också förhållandet
blivit med nr M 94 34/1921 Björklund, örn endast saken hänskjutits
till Konungens befallningshavande i Älvsborgs län. Björklunds
mönstringskort funnes nämligen å rullföringsexpeditionen och hade han
sålunda felaktigt fått böta. Då detta i första hand berodde på felaktig
uppföring i bötesförteckning, hade överstelöjtnanten tillställt den värnpliktige
bötessumman. Nr 284 34/1909 Lundberg hade däremot ej mönstrat.
Örn han verkligen avsänt anmälan, hade denna förkommit på vägen
till rullföringsexpeditionen.

Vid yttrandet hade fogats

1) en skrivelse den 3 augusti 1932 från överstelöjtnanten von Hall till
landsfiskalen Karl Fristedt i Trollhättan, i vilken skrivelse von Hall anhöll
om meddelande, huruvida värnpliktiga Lundberg och Björklund vid
avfordran av mönstringsböterna protesterat mot erläggandet av desamma
eller om de utan protest avtjänat resp. erlagt böterna.

Å denna skrivelse fanns tecknat följande yttrande från landsfiskalen
Fristedt:

»Till svar å förestående får jag härmed meddela följande av exekutionsbiträde!
Israel Lindkvist härstädes inhämtade upplysningar.

Då Lundberg avfordrades böterna uppgav han, att mönstringen fullgjorts
och att densamma ombesörjts av Bernhard Anderssons å Skrälleberg hustru
— sonhustru till Lundbergs arbetsgivare. Fru Andersson vitsordade uppgiften
och med anledning härav delgavs Lundberg på föreskrivet sätt botesförteckningsutdraget
nied länsstyrelsens resolution. Då Lundberg vare sig
vid delgivningstillfället eller senare avlämnade intyg till styrkande av sin
invändning, förvandlades böterna, sedan den förelagda tiden av 30 dagar
gått till ända, och Lundberg infördes till straffängelset i Vänersborg, där
böterna avtjänades. Mönstringsböterna sammanlades vid förvandlingen med
Lundberg för fylleri ådömda böter, 25 kronor, som även avtjänades.

Även Björklund påstod sig hava fullgjort mönstringen, varvid vederbörlig
delgivning skedde, men ej heller han avlämnade något bevis till styrkande
av sin invändning, varför han, efter den förelagda tiden gått tillända,
ånyo avkrävdes böterna och då erlade desamma. Björklunds böter voro icke
förvandlade.

Av bötesliggaren härstädes framgår, att den 5 juni 1931 härifrån hos
länsstyrelsen begärdes förvandling av Lundbergs ifrågavarande mönstringsoch
fy lleriböter, att förvandlingsresolutionen jämte förpassning översändes
till Lindkvist den 25 i samma månad och att avstraffningsbevis inkom den
9 september 1931. Då fängelsestraffet, vartill böter från 20 till och med
40 kronor förvandlas, är fem dagar, har avtjänandet av mönstringsböterna
icke medfört något förlängt fängelse för Lundberg.»

185

2) en skrivelse den 8 augusti 1932 från von Hall till Fristedt, i vilken
skrivelse von Hall hemställde, att Fristedt ville tillställa Björklund i postanvisning
översända belopp, 5 kronor, som Björklund oriktigt fått erlägga
i mönstringsböter.

3) kvitto från postanstalten i Vänersborg, utvisande att till Fristedt
översänts en postanvisning å 5 kronor 25 öre.

Gällande bestämmelser om värnpliktsmönstring och vad därmed sammanhänger
innehållas i värnpliktslagen och i inskrivningsförordningen
samt äro av följande lydelse.

Värnpliktslagen.

§ 32.

1. Varje år skall mönstring, som i denna paragraf omförmäles, hållas
med värnpliktiga, med undantag av dem, som under årets lopp inskrivits
eller varit i tjänstgöring såsom värnpliktiga eller som äro inskrivna å sjömanshus
och inmönstrade till sjöfart.

2. Med värnpliktiga, utom dem, som äro inskrivna å sjömanshus och
tillhöra marinen eller flygvapnet, hålles mönstringen inom varje rullföringsområde.
För sådan mönstring är varje värnpliktig skyldig att i enlighet
med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, till befälet avgiva tillförlitlig
skriftlig uppgift örn bostad och yrke, den värnpliktige dock medgivet
att under tiden för mönstringen iakttaga personlig inställelse och
därvid muntligen avgiva nämnda uppgift.

§ 41.

1. Värnpliktig, som bort fullgöra i § 32 omförmäld mönstring, men
utan laga förfall uraktlåter detta, bote för varje gång fem kronor.

§ 45.

1. Över värnpliktiga, vilka utan anmält laga förfall underlåtit att fullgöra
vad dem enligt § 32 åligger, skola förteckningar länsvis uppgöras och
till Konungens befallningshavande insändas; skolande å förteckningarna
för varje värnpliktig angivas hans bostad, där denna är känd, samt, till
ledning vid ansvars bestämmande tillgängliga upplysningar rörande försummelsens
beskaffenhet.

Upprättande och insändande av förteckningar mot lagbudet i § 32 mom. 2
åligger befälhavare, som förrättat mönstringen.

2. Av de enligt mom. 1 inkommande förteckningar över värnpliktiga
skola särskilda utdrag, upptagande dem, vilka Konungens befallningshavande
finner sig böra påföra böter enligt § 41, översändas till vederbörande
landsfiskaler och magistrater, försedda med Konungens befallningshavandes
resolution, att de i utdragen upptagna böter må omedelbarligen
uttagas hos de värnpliktiga, därest de icke invända något däremot, men
att, därest de vilja för försummelsen styrka laga förfall eller eljest åberopa
någon omständighet, som kan leda till deras frikännande från bötesansvar,
i vilken händelse de äga undfå skriftlig del av resolutionen i vad dem
rörer, de skola inom trettio dagar därefter till vederbörande landsfiskal

186

eller magistrat ingiva de bevis, som åberopas till styrkande av deras mot
böternas indrivande gjorda invändningar, vid påföljd för uraktlåtenhet
därav, att böterna utan hinder av samma invändningar må i laga ordning
uttagas. Inkommande bevis skola ofördröjligen insändas till Konungens
befallningshavande, som efter prövning av förekommande omständigheter
meddelar beslut i saken.

Inskrivnings förordningen.

§ 125.

Mönstring enligt § 32 värnpliktslagen avser att årligen lämna rullföringsbefälet
tillförlitlig uppgift örn de värnpliktigas vistelseort, adress och yrke
m. m. samt örn vissa värnpliktsförhållanden i syfte att möjliggöra dels erforderliga
rättelser i stamrulla och inskrivningsböcker, dels en beräkning
av det antal värnpliktiga i olika klasser, som kan komma att inställa sig
vid mobilisering.

§ 126.

1. Mönstring hålles årligen för studenter och likställda under tiden från
och med den 15 till och med den 31 oktober samt för övriga värnpliktiga
under tiden från och med den 1 till och med den 30 november.

§ 127.

1. Vid mönstring skall värnpliktig uppgiva fullständiga för- och tillnamn,
födelsetid, inskrivningsnummer, årsklass (klass), yrke eller sysselsättning,
kyrkobokföringsort och postadress därstädes, tillfällig postadress samt
det truppslag vid hären eller den tjänst vid marinen, han är tilldelad.

Till klass B hörande värnpliktig och manskap i reserven skola även
lämna uppgift örn det truppförband eller den station, de äro tilldelade.

2. I mom. 1 nämnda uppgifter skola avgivas muntligen vid personlig
inställelse eller insändas skriftligen å därför avsedd mönstring sanmälan
(formulär nr 29), som, jämte vidfogad blankett till kvitto å fullgjord
mönstring (formulär nr 30), kostnadsfritt tillhandahålles å varje postanstalt.

Värnpliktig, som inställer sig personligen, skall medhava inskrivningsbok.

Vid insändande av mönstringsanmälan skall inskrivningsbok bifogas av
värnpliktig, som under året med eller utan laga förfall uteblivit från någon
honom åliggande värnpliktstjänstgöring. Inskrivningsbok jämte mönstringsanmälan
inläggas i kuvert, som förses med rullföringsbefälhavarens adress
och påskrift »Mönstringsanmälan». Sådan försändelse befordras kostnadsfritt
med posten.

§ 129.

1. De uppgifter, som av den värnpliktige jämlikt § 127 lämnas vid
mönstring, skola av rullföringsbefälhavaren jämföras med motsvarande
uppgifter i stamrullan, varefter med ledning av de lämnade uppgifterna
stamrullan fullständigas eller ändras, där så erfordras, och anteckning örn
fullgjord mönstring införes.

2. Inskrivningsbok, som företes eller insänts, granskas, varjämte i densamma
införes anteckning örn fullgjord mönstring.

I inskrivningsbok införd anteckning eller ändring skall bestyrkas av
rullföringsbefälhavaren med signatur eller stämpel.

187

Inskrivningsbok återlämnas eller återsändes därefter till den värnpliktige.

3. Har värnpliktig insänt skriftlig mönstringsanmälan, skall rullföringsbefälhavaren,
därest icke anteckning om fullgjord mönstring blivit gjord i
inskrivningsboken, tillställa honom kvitto å fullgjord mönstring (formulär
nr 30).

5. Befinnes inkommen mönstringsanmälan avse värnpliktig, som ej tillhör
rullföringsområdet, översändes densamma till befälhavaren för det rullföringsområde,
inom vilket den värnpliktiges kyrkobokföringsort är belägen.

6. Inkommer mönstringsanmälan för värnpliktig, som, ehuru han uppgiver
sig vara kyrkobokförd inom rullföringsområdet, icke finnes införd i
stamrullan, skall rullföringsbefälhavaren med ledning av det alfabetiska
registret eller genom hänvändelse till pastorsämbete (i Stockholm mantalskommissarien)
fastställa, vilket rullföringsområde, den värnpliktige tillhör
ävensom vidtaga därav betingad åtgärd.

§ 131.

Det åligger rullföringsbefälhavare att, sedan mönstringen för året avslutats,
länsvis, efter de värnpliktigas kyrkobokföringsorter, upprätta i § 45
mom. 1 värnpliktslagen omförmäld förteckning (formulär nr 21), upptagande
alla å rullföringsområdet redovisade värnpliktiga, vilka utan styrkt laga
förfall underlåtit att fullgöra dem åliggande mönstringsskyldighet.

I ärendet har jag funnit utrett att försummelser vid handläggning av
mönstringsärendena förelupit vid rullföringsområdena nr 31, 32 och 34 i
det att värnpliktiga, som riktigt fullgjort sin mönstringsanmälan, likväl
upptagits å förteckning över dem, som utan anmält laga förfall underlåtit
att fullgöra sådan mönstring. För dessa fel äro vederbörande rullföringsbefälhavare
ansvariga.

Beträffande de inom rullföringsområdena nr 31 och 32 begångna felen
har någon skada, såvitt känt är, icke uppkommit. Ifråga om rullföringsområdet
nr 34 är visserligen utrett, att en värnpliktig fått erlägga böter
för försummelse att mönstra, ehuru han fullgjort berörda skyldighet, och
har därjämte påståtts, att en annan värnpliktig fått honom ålagda mönstringsböter
förvandlade till fängelse, ehuru även han fullgjort sin mönstringsskyldighet.
Den förstnämnde värnpliktige har emellertid numera av
rullföringsbefälhavaren erhållit gottgörelse med anledning av det begångna
felet och i fråga örn den senare värnpliktige har utredning icke kunnat
förebringas därom, att mönstringsanmälan kommit rullföringsbefälhavaren
tillhanda, men är det däremot upplyst, att förvandlingen av mönstringsböterna
icke föranlett utmätning av särskilt straff vid det förhållande att
till förvandling samtidigt förelegat annat bötesstraff. På grund av vad
sålunda förekommit har jag funnit mig kunna underlåta att med anledning
av de förelupna felen vidtaga rättsliga åtgärder mot bemälda rullföringsbefälhavare
överstelöjtnanten E. J. C. Forsslund, majoren L. W.
Kylberg och överstelöjtnanten B. M. F. H. Z:son von Hall.

188

Som bekant hava från skilda håll anmärkningar framställts mot det
nuvarande mönstringssystemet. Detta har ansetts ineffektivt, onödigt och
för de värnpliktiga särskilt betungande. Fråga örn värnpliktsmönstringarnas
avskaffande har även vid upprepade tillfällen varit föremål för
riksdagens ställningstagande. Inom riksdagens kamrar väckta motioner
i ämnet hava emellertid icke vunnit riksdagens bifall.

I sitt vid 1927 års riksdag avgivna, av riksdagen godkända utlåtande
nr 2 har andra lagutskottet i fråga örn två inom andra kammaren väckta
motioner, avseende upphävande av elier inskränkning i värnpliktigas
mönstrings- och adressanmälningsskyldighet, anfört följande.

»Bibehållandet av mönstrings- och adressanmälningsskyldigheten för
värnpliktiga har ansetts vara ur mobiliseringssynpunkt synnerligen viktigt.
Den kontroll i fråga örn i stamrullan förekommande uppgifter örn
den enskilde värnpliktiges namn, årsklass, yrke, adress, truppslag, truppförband,
avlagd examen, genomgången utbildningskurs och innehavande
befattning, som mönstringsuppgiften möjliggör, har stor betydelse, ej
minst för den specialutbildade personalens krigsplacering å de på förhand
i detalj utarbetade mobiliseringsplanerna.

Vidare möjliggör mönstringen beräkning vid de särskilda truppförbanden
av det antal värnpliktiga av olika årsklasser, som kan väntas
komma att inställa sig vid mobilisering. På tillförlitliga uppgifter i
detta avseende måste givetvis krigsorganisationens omfattning grundas.

Genom mönstringsanmälan kontrolleras även, huruvida de värnpliktiga
äga kännedom örn den årsklass de tillhöra. Denna kontroll är av stor
betydelse, då den värnpliktiges årsklassiffra icke alltid överensstämmer
med det i inskrivningsnumret upptagna inskrivnings- (överförings-) året.
Stora kategorier värnpliktiga inkallas ju till såväl freds- som krigstjänstgöring
årsklassvis genom allmänna kungörelser, varav följer att en noggrann
kännedom hos vederbörande örn hans årsklass måste vara en nödvändig
förutsättning för att inställelsen till tjänstgöring skall kunna ske
med erforderlig snabbhet.

För en snabb inkallelse genom personlig order till såväl freds- som
krigstjänstgöring är den noggranna kännedom örn de värnpliktigas adresser,
som mönstring och adressanmälan möjliggör, av stor betydelse. Dylika
order måste användas vid inkallelse av personal med specialutbildning
och därav föranledd specialanvändning under tjänstgöring. Detta inkallelsesätt
lämnar också möjlighet att vid mobilisering begränsa inkallelsen
till vissa kategorier värnpliktiga, ävensom att t. ex. före ett
krigsutbrott hemlighålla viss inkallelse. Nödvändigheten för rullföringsbefälet
att känna de värnpliktigas adresser gäller ej minst de årsklasser,
som tillhöra landstormen.

I alldeles särskild grad torde såväl mönstring som adressanmälning vara
erforderliga under de närmaste åren på grund av den i samband med

189

truppförbandsindragningarna stående ändrade militäradministrativa indelningen.

Såsom framgår av en av utskottet i sitt utlåtande lämnad redogörelse,
har av sakkunniga verkställts undersökning, huruvida möjlighet förelåge
att ersätta mönstringen med på annat sätt lämnade uppgifter. Utredningen
har emellertid givit vid handen, att de ifrågasatta utvägarna skulle hilva
mindre effektiva, för det allmänna dyrbarare och för de värnpliktiga själva
icke mindre betungande. Primäruppgifterna måste nämligen alltid lämnas
av de värpliktiga själva, då, såsom ovan nämnts, mönstringen ingalunda
enbart avser att hålla rullföringsbefälet underrättat om de värnpliktigas
adresser utan jämväl innebär lämnandet av åtskilliga andra för rullföringen
minst lika betydelsefulla uppgifter. Sådana anvisningar om någon hittills
obeaktad utväg, att de böra föranleda igångsättandet av en ny utredning,
ha ej lämnats i de föreliggande motionerna.

Den skyldighet, som enligt värnpliktslagen och inskrivningsförordningen
i berörda hänseenden åligger de värnpliktiga, torde för övrigt icke innebära
så avsevärt besvär för den enskilde medborgaren, att dess avskaffande
eller inskränkande enbart av denna anledning kan vara erforderligt.»

Detta utskottets uttalande torde vara belysande för den stora betydelse,
som tillmätes värnpliktsmönstringarna.

Den ovan lämnade redogörelsen utvisar, att det av vissa myndigheter ansetts
ofrånkomligt att under nuvarande förhållanden fel i icke ringa utsträckning
komma att begås vid handhavandet å rullföringsexpeditionerna av
mönstringsbestyret. De värnpliktiga, som drabbas av de begångna felen,
hänvisas att genom invändningar mot bötesbesluten tillvarataga sin rätt.
Såsom riksdagsmannen Hansson framhållit torde det emellertid icke alltid
vara möjligt för de värnpliktiga att styrka sina invändningar och dessa
värnpliktiga skulle således i berörda hänseende bliva fullständigt rättslösa.
Enligt min mening kan det icke vara tillfredsställande att bibehålla étt
mönstringssystem, om vilket man måste utgå ifrån att det i viss grad
kommer att funktionera otillfredsställande. Värnpliktsmönstringen avser
ju en betydelsefull kontroll över och ett fullständigande av uppgifterna i
stamrullan. Att såsom sker inom vissa rullföringsområden helt överlåta
detta bestyr åt oskolade värnpliktiga skrivbiträden torde enligt min mening
icke vara riktigt och måste nödvändigt föranleda uppkomst av fel
vid rullföringen.

Befälhavaren för Älvsborgs inskrivningsområde har i sitt i ärendet avgivna
yttrande föreslagit vissa åtgärder, som närmast hava avseende å
kontroll över att värnpliktiga icke obehörigen uppföras på bötesförteckning.
Dylika kontrollåtgärder vore givetvis av stor betydelse, men fråga
är om de kunna genomföras utan avsevärda kostnader för statsverket.
Befälhavaren för r. o. nr 32 har förklarat sig anse, att en skärpt kontroll
över adressanmälningsskyldighetens fullgörande skulle minska felaktig -

190

heterna beträffande mönstringsanmälningarna och måhända göra desamma
överflödiga. Uppenbarligen vöre en skärpt kontroll över adressanmälningsskyldighetens
riktiga fullgörande av betydelse, men även om adressanmälningarna
fullgöras på riktigt sätt, torde mönstringarna alltjämt erfordras,
då såsom ovan nämnts mönstringen ingalunda enbart avser att hålla rullföringsbefälet
underrättat om de värnpliktigas adresser utan jämväl innebär
lämnandet av åtskilliga andra för rullföringen minst lika betydelsefulla
uppgifter. Chefen för generalstaben åter har bl. a. hänvisat till möjligheten
att genom införande av folkregister kunna erhålla erforderliga uppgifter på
annat sätt än genom mönstring. Häremot kan erinras, att intill dess ett
sådant folkregister kommit till stånd, effektiva bestämmelser örn mönstring
torde vara erforderliga.

Av utredningen i ärendet vill det synas, som örn svårigheterna för den
ordinarie rullföringspersonalen att ägna tillräcklig uppmärksamhet åt
mönstringsarbetet läge huvudsakligen däri, att denna personal vore under
den tid mönstringarna påginge strängt upptagen med mobiliseringsarbete
och årsredovisnings upprättande. Tänkas kan därför även, att mönstringarna
få fortgå under en längre tidsperiod, t. ex. taga sin början redan den 1
oktober eller att desamma förläggas till annan tid, t. ex. i början av året
efter inskrivningsförrättningarnas slut.

Med hänsyn till vad som förekommit i ärendet och då anledning finnes
att befara, att fel av ifrågavarande art i viss omfattning begås inom ett
icke ringa antal rullföringsområden, torde det vara ofrånkomligt att särskilda
bestämmelser utfärdas till ledning för handhavandet av mönstringsarbetet
inom rullföringsexpeditionerna och att åtgärder vidtagas för att i
görligaste mån förhindra, att värnpliktiga oriktigt upptagas å bötesförteckningarna.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade instruktionen
har jag härmed velat för Eders Kungl. Majit anmäla detta
ärende till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna av förhållandena
föranledas.»

# *

Genom departementschefsskrivelse den 14 oktober 1932 (T. L. B sid.''
665) har föreskrivits följande.

»Då fall förekommit, att värnpliktiga uppförts å bötesförteckning,
ehuru de i föreskriven ordning fullgjort mönstringsskyldighet, fästes
uppmärksamheten på vikten av att, där så synes erforderligt, vederbörande
inskrivningsbefälhavare anbefalla föreskrifter till förekommande
härav.

Sådana föreskrifter torde bland annat lämpligen kunna avse, att den
med ledning av stamkorten upprättade bötesförteckningen före insändandet
till Kungl. Majits befallningshavande underkastas jämförelse
med inkomna skriftliga mönstringsanmälningar.

Uppgifter på med anledning härav utfärdade föreskrifter skola, med
angivande av de erfarenheter, vartill desamma kunna hava givit anledning,
vara till kommandoexpeditionen inkomma före den 1 februari 1933.»

191

9. Angående viss ändring i bestämmelserna örn överföring från fast
anställning vid krigsmakten.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 13 augusti 1932 följande
framställning till Konungen.

»Enligt § 79 mom. 2 a) inskrivningsförordningen skall vid överföring
från fast anställning vid krigsmakten iakttagas, att överföring sker vid
avgång från avdelning av krigsmakten, som icke bildar eller ingår i
militär kyrkoförsamling, eller från lots- och fyrstaten, till det rullföringsområde,
inom vilket den avgåendes kyrkobokföringsort är belägen, samt
vid avgång från avdelning av krigsmakten, som bildar eller ingår i militär
kyrkoförsamling, till det rullföringsområde, vartill den församling hör,
till vilken den avgående anmält flyttning, eller beträffande den, vilken
genom lagakraftägande utslag eller av befälhavare i anslutning till dylikt
utslag meddelat beslut, såsom dömd till urbota straff, varder skild från
krigsmakten, till det rullföringsområde, inom vilket hans kyrkobokföringsort,
sådan den, enligt vad särskilt är stadgat, bestämts, är belägen.

Enligt § 80 mom. 2 skall det utdrag ur stamrulla, som vid överföring
expedieras från vederbörande chef till rullföringsbefälhavaren, innehålla
uppgift å den församling (sjömanshus), som den avgående tillhör, eller,
örn han tillhör militär kyrkoförsamling, den församling, till vilken han
anmält flyttning eller till vilken han jämlikt i § 79 mom. 2 a) omförmälda
särskilda bestämmelser skall överföras, ävensom, där så är möjligt, hans
blivande hemvist.

I instruktionen för expeditionstjänsten vid armén har i bil. D. formulär
16 a intagits formulär till sådant utdrag ur stamrullan, som omförmäles
i §> 80 mom. 2 inskrivningsförordningen. Formuläret har i nu förevarande
del följande lydelse:

»Kyrkobokförd i Uttagit flyttningsbetyg till — — — — — — — —.»

Enligt vad jag från flera håll inhämtat, hava de ovan återgivna bestämmelserna
i stor utsträckning blivit oriktigt tolkade av truppförbandscheferna,
i det att vid truppförband, som icke bilda eller ingå i militär
kyrkoförsamling, i utdrag ur stamrullan angives den kyrkobokföringsort,
till vilken den avgående uttagit flyttningsbetyg, i stället för den ort, där
den avgående varit kyrkobokförd under sin fasta anställning. Vilken
oreda, som härigenom uppkommer, inses lätt. En tidsödande skriftväxling
mellan rullföringsbefälhavare, truppförband och pastorsämbeten blir ofta
följden.

På min begäran har befälhavaren för Eksjö rullföringsområde nr 21
lämnat några exempel på oriktiga uppgifter i berörda hänseende.

Exempel 1.

Den 8 april 1931 inkommo från K. 3 avskedshandlingar för den 1 i
samma månad redan avgångne volontären Johansson, född år 1908 och
förut inskriven såsom värnpliktig med nr 169 21/28.

192

Utdraget ur stamrulla angav: uttagit flyttningsbetyg till Malmbäcks
församling.

För kontroll örn inflyttning skett tillfrågades pastorsämbetet i Malmbäck,
som svarade, att Johansson ännu den 15 april icke anmält inflyttning.

Avskedshandlingarna återsändes till K. 3 den 16 april med angivande
av orsaken.

Den 22 april inkom från pastor i Malmbäck inflyttningskort för Johansson,
som utflyttat från Skövde.

Efter rekvisition hos r. o. 37 av eventuellt befintligt stamkort svarades
den 24 april, att Johansson icke vore där milford.

Samma dag återkommo avskedshandligarna för Johansson från K. 3 för
överföring.

I mer än tre veckor efter avskedsdagen hade Johansson sålunda stått
kyrkoskriven i Skövde utan att som sig bort hava blivit överförd till
värnpliktig i r. o. 37, en tid, som utan påtryckning från r. o. 21 sannolikt
blivit åtskilligt förlängd.

I stället hade K. 3, vilket framgick av en skrivelse, som åtföljde avskedshandlingarna,
den 17 april anmodat pastor i Malmbäck örn upplysning,
så snart Johansson där anmält inflyttning. Till dess hade det tydligen fått
bero med överföringen.

Exempel 2.

Den 11 juni 1931 inkommo från A. 6 avskedshandlingar för redan avgångne
konstapeln Larm, född 1908 och förut inskriven som värnpliktig
med nr 56 21/1928.

Utdraget ur stamrulla angav: uttagit flyttningsbetyg till Vetlanda stad.

Handlingarna hade av A. 6 visserligen sänts till r. o. 20, men därifrån
remitterats till r. o. 21, sannolikt enär Vetlanda tillhör detta rullföringsområde.

För kontroll om inflyttning skett tillfrågades pastor i Vetlanda, som
svarade, att Larm icke anmält inflyttning.

Avskedshandlingarna återsändes till A. 6 med anmodan att uppgiva
kyrkobokföringsort och därefter sända dem till vederbörligt rullföringsområde.

Larm överfördes sedermera i r. o. 20, inflyttade till Vetlanda och avfördes
i vederbörlig ordning till r. o. 21.

Exempel 3.

Den 24 oktober 1931 inkommo från I. 12 avskedshandlingar för redan
den 4 i samma månad avgångne sjukvårdsfuriren Kindgren, född år 1905
och förut icke inskriven såsom värnpliktig.

Utdraget ur stamrulla angav: kyrkohokförd i Eksjö.

För kontroll att kyrkohokföringsorten icke ändrats, tillfrågades pastor i
Eksjö, som svarade, att Kindgren icke längre vore skriven i Eksjö utan
hade utflyttat till Västerås. Vid därav föranledd telefonförfrågan hos I.

193

12 upplystes, att Kindgren tagit fast anställning vid F. 1 omedelbart efter
avgången från I. 12.

Med anledning härav återsändes avskedshandlingarna till I. 12 med
förklaring, att Kindgren av r. o. 21 icke kunde överföras till värnpliktig.

Exempel 4.

Den 24 oktober 1931 inkommo från I. 12 avskedshandlingar för den 31 i
samma månad avgående volontären Sjöland, född år 1911 och förut icke
inskriven såsom värnpliktig.

Utdraget ur stamrulla angav: kyrkobokförd i Eksjö.

Då skäl ej fanns att betvivla riktigheten av uppgiven kyrkobokföringsort,
överfördes Sjöland till värnpliktig, varvid pastor i Eksjö jämväl underrättades
om inskrivningsnummer.

Vid varje sådan anmälan till pastor tillfogade r. o. 21 försiktigtvis en
anmodan om omedelbar underrättelse, därest den anmälde icke längre vore
skriven i församlingen. Det hade nämligen upprepade gånger konstaterats,
att pastor, som mottagit sådan anmälan örn överföring för värnpliktig,
vilken ej längre var skriven i församlingen, därav icke föranletts till
någon åtgärd för att underrätta vare sig rullföringsområdet, som verkställt
överföringen, eller pastor i den församling, dit utflyttningen skett.

Tack vare denna försiktighetsåtgärd av r. o. 21 svarade nu pastor i
Eksjö, att Sjöland icke längre vore skriven i församlingen utan hade den
26 oktober inflyttat i Linköping.

Överföringen i r. o. 21 måste därför upphävas, pastor därom underrättas,
avskedshandlingarna återsändas till I. 12 med angivande av orsaken
och till I. 12 redan insänd inskrivningsbok återfordras för makulering.

Exempel 5.

Nr 582 21/1926 Ljunggren, född 1906, avfördes den 30 november
1927 till r. o. 46.

Den 27 oktober 1930 inkom från pastor i Eksjö inflyttningskort för
Ljunggren, vilket föranledde rekvisition av stamkort hos r. o. 46, som
dock nekade sända dylikt, enär Ljunggren vore fast anställd vid Ing. 3.

Den 16 november 1931 inkom mönstringsanmälan från Ljunggren med
Eksjö stad såsom uppgiven kyrkobokföringsort.

Då riktigheten härav efter tillfrågan bekräftades av pastor i Eksjö,
föranstaltade r. o. 21 om Ljunggrens avförande från r. o. 46 till r. o.
21, vilket skedde den 18 november.

Därvid mottaget stamkort uppdagade, att Ljunggren från fast anställning
vid Ing. 3 överförts till värnpliktig i r. o. 46 redan den 31
oktober 1930.

Under mer än ett år hade Ljunggren sålunda varit milford i r. o. 46,
oaktat han faktiskt varit skriven i Eksjö sedan den 27 oktober 1930.
Märkligt vore också, att han år 1930 fått mönstra i r. o. 46. Örn han
fortsatt därmed eller försummat att mönstra, hade han säkerligen för

13 — Militieombudsmannens ämbetsberättelse.

194

oöverskådlig tid förblivit milford i r. o. 46, eventuellt där även efterspanad
med det tyvärr blott alltför troliga resultatet: »böter avskrivna,
vistelseort okänd».

Orsaken till det i detta exempel inträffade torde kanske böra framhållas.
Den var otvivelaktigt, att Ljunggren för tidigt fått uttaga flyttningsbetyg
och likaledes för tidigt anmält inflyttningen i Eksjö. Hade
dessa Ljunggrens åtgärder tillåtits ske först efter avskedsdagen — eller
efter verkställd överföring, örn denna ej ägde rum förrän efter avskedsdagen
—, så hade Ljunggrens avförande från r. o. 46 till r. o. 21 förlupit
normalt redan i november 1930.

Av vad ovan anförts torde framgå, att bestämmelserna örn förfaringssättet
vid överföring från fast anställning till värnpliktig äro i behov
av omarbetning. Då militära kyrkoförsamlingar — med undantag för
Karlsborgs församling, Skeppsholmens församling i Stockholm och Karlskrona
amiralitetsförsamling — numera icke förekomma, torde det vara
lämpligt att i formuläret till utdrag av stamrullan tydligt angivas, vilka
truppförband, som bilda eller ingå i militär kyrkoförsamling.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktion har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende, Eders Kungl. Majit må finna omständigheterna
föranleda.»

10. Angående missförhållanden med marinens räkenskapsväsende.

I skrivelse den 5 november 1932 till Konungen framförde militieombudsmannen
vissa anmärkningar beträffande marinens räkenskapsväsende, i
huvudsak hänförande sig till det gällande förskottssystemet. I skrivelsen
anfördes till en början följande:

»Under loppet av våren 1932 kom till min kännedom, att räkenskaperna
vid Vaxholms kustartilleriregementes kassaförvaltning befunno sig i ett
synnerligen otillfredsställande skick och att anledning fanns till antagande,
att den i januari 1932 avlidne fästnings- och regementsintendenten
marinintendenten av 1. graden S. Gynther på obehörigt sätt handhaft
kassaförvaltningen och särskilt förskottsmedlen. Jag erfor ock, att marinförvaltningen
genom anmälan från vederbörande erhållit kännedom
örn dessa förhållanden och hade sin uppmärksamhet riktad därå.

Den 21 maj 1932 beordrade marinförvaltningen revisorn hos ämbetsverket
R. G. V. Nordensvärd att från och med den 23 samma maj under angiven
tid verkställa viss granskning av Vaxholms kustartilleriregementes
räkenskaper. Förordnandet blev sedermera förlängt. Denna granskning

195

utfördes under samarbete med marinintendenten av 1. graden M. Allander,
vilken förordnats till fästningsintendent efter Gynther. Granskningsmännen
avgåvo i början av oktober 1932 till marinförvaltningen slutlig
redogörelse för sitt ifrågavarande arbete.

Allt sedan sin uppkomst bar berörda fråga örn den förutvarande fästnings-
och regementsintendentens förvaltning varit föremål för min uppmärksamhet,
och på anmodan av mig hava, i den mån marinförvaltningens
utredning fortskridit, färdigställda delar av densamma blivit i avskrift
till mig överlämnade.

Vid en av mig i september 1932 förrättad inspektion av fortifikationsförvaltningen
i Karlskrona fästning uppmärksammades, att vissa till
marinförvaltningen lämnade uppgifter angående utestående förskott per
den 30 juni 1932 voro oriktiga. Även här kunde antagas att obehörigt förfarande
med förskotten förelåg. Vad sålunda vid min inspektion förekommit
torde hava utgjort anledning till en kort efter inspektionen av
fortifikationsbefälhavaren till befälhavande amiralen gjord framställning
örn fullständig revision av fortifikationsförvaltningens räkenskaper. En
sådan revision har därefter av marinförvaltningen igångsatts, och enligt
vad jag från marinförvaltningen under hand inhämtat har revisionen
såsom resultat utvisat att oegentligheter i ganska betydande omfattning
vid fortifikationsförvaltningen förekommit.

Även vid andra på senare tiden av mig förrättade inspektioner vid marinen
hava vissa anmärkningar gjorts med avseende å marinens räkenskapssystem.

Den 14 oktober 1932 har chefen för försvarsdepartementet, med stöd av
Eders Kungl. Maj:ts bemyndigande, åt en person uppdragit att verk
ställa granskning av marinens kassaväsende och därefter till departementschefen
inkomma med redogörelse i ärendet samt, i den mån så funnes
påkallat, med förslag till principer för omläggning av bokföringen och
kontrollväsendet vid marinen.

Ehuru sålunda såväl Eders Kungl. Maj:t som marinförvaltningen vidtagit
åtgärder för utredning i samband med de missförhållanden, som
framträtt med avseende å marinens räkenskapsväsende, har, sedan jag
på sätt framgår av det anförda under någon tid ägnat dessa frågor ingående
uppmärksamhet, jag ansett mig ej böra underlåta att för Eders
Kungl. Majit framlägga vissa resultat av min undersökning, vilken närmast
haft till föremål marinens förskottssystem. Det är naturligt, att med
den å militieombudsmansexpeditionen tillgängliga begränsade arbetskraften
och mångfalden övriga föreliggande ärenden en utredning härstädes,
företagen på den jämförelsevis korta tid som stått mig till buds, icke
kurmat lämna en allsidig belysning av de omfattande oell till sin natur
ganska speciella frågorna, men tolide dock utredningen kunna tjäna såsom
bidrag till en fullständig klarläggning av spörsmålen ifråga.

196

Behandlingen av frågan om de rättsliga åtgärder, som kunna bliva en
följd av begångna tjänstefel i förevarande hänseenden, är alltjämt föremål
för uppmärksamhet från min sida».

Sedan en översikt lämnats av vissa grundläggande bestämmelser angående
utlämning, inventering och bokföring m. m. av förskott vid marinen,
yttrade militieombudsmannen följande:

Gällande »Efter den föregående översikten av de grundläggande bestämmelserna
förskotts- angående utlämning, inventering och bokföring m. m. av förskott lämnas
system. . ^ fgjjan{je en ]j0rt redogörelse för behandlingen i nämnda avseenden
av förskott. Såsom exempel må väljas ett stående förskott, som utlämnas
till kompanichef vid kustartilleriregemente.
utlämning av Vid ingången av nytt budgetår ingiver kompanichefen till regementets
stående för- kassaförvaltning skriftlig rekvisition å det stående förskott, som järn skott.

likt nya RM III B § 243 (RM I B § 214) skall till honom utlämnas.

I det sålunda föreliggande förvaltningsärendet skall, innan förskottet
må av kassaförvaltningen utlämnas, jämlikt mom. 1 i nyssnämnda § 243
(§ 214) meddelas ''behörigt förvaltningsbeslut’. Ovisshet måste anses råda
därom, vad med behörigt förvaltningsbeslut bör förstås. Jämlikt RM III
§ 267:2 avgöras förvaltningsärenden av regementschefen, i allmänhet på
föredragning av regementsintendenten, såvida icke i reglementet åt regementsintendenten
uppdragits att därom fatta beslut. Enligt RM III § 237:1
må beslut i ''kassaärenden’ meddelas allenast av chef för stationskontor,
varvskamrerare, kassör, dock ej stationskassör, och innehavare av stående
förskott. Jämlikt RM III § 236:3 är vid kustartilleriregemente regementsintendenten
kassör. Frågan gäller sålunda huruvida beslutet därom, att
ifrågavarande stående förskott skall utlämnas, skall avgöras såsom ''kassaärende'',
i vilket fall intendenten är beslutande, eller såsom ''annat förvaltningsärende’,
i vilket fall regementschefen beslutar i ärendet.

Avgörande för frågan lära bliva bestämmelserna i RM III § 202, vilka
lyda sålunda:

''Med förvaltningsärenden förstås i detta reglemente sådana ärenden,
som myndigheterna hava att handlägga i och för fyllandet av de uppgifter,
som omförmälas i § 201 (örn förvaltningens ändamål och förvaltningsmyndigheternas
allmänna åligganden).

Vissa förvaltningsärenden benämnas kassaärenden. Därmed förstås i
detta reglemente ärenden angående mottagande av penningmedel (uppbörd)
och utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, reglementen,
andra författningar, Kungl. Maj:ts övriga föreskrifter eller eljest i
behörig ordning fattade beslut i andra förvaltningsärenden, ävensom angående
medelsredovisning samt kontrollen däröver.’

I ett vid inspektion uppkommet ärende hava vederbörande lokala förvaltningsmyndigheter
gjort gällande, att frågan huruvida förskott skall

197

utbetalas bör avgöras i den för kassaärenden stadgade ordning. Ett sådant
tillvägagångssätt lärer vara i praxis allmänt tillämpat vid kustartilleriregementena.
Utan att i detta sammanhang närmare ingå på
denna fråga tillåter jag mig endast framhålla, att starka skäl enligt min
mening tala för en annan behandling av ärendena örn utbetalning av stående
och tillfälliga förskott.

För arméns vidkommande gäller enligt uttryckligt stadgande, att beslut
örn utbetalning av förskott skall vid regemente meddelas av regementschefen.

Beträffande de för örlogsstation gällande stadgandena i förevarande
hänseenden må hänvisas: rörande myndighet, som avgör förvaltningsärenden,
till EM I B §§ 221:1, 223:2 och 232, beträffande besluts meddelande
i kassaärenden till § 208:1, beträffande kassör till § 207 och beträffande
definition å kassaärenden till § 173.

Det genom behörigt förvaltningsbeslut’ meddelade förordnandet om
utbetalning av förskottet verkställes genom penningarnas utbetalande av
vederbörande kassör till — i det förutsatta fallet — kompanichefen mot
dennes kvittens på rekvisitionshandlingen.

Det sålunda utlämnade förskottet bokföres på följande sätt. Kassören,
således vid kustartilleriregemente regementsintendenten, inför i utgiftsboken
förskottsbeloppet på det sätt, att kassan krediteras beloppet, som i
samma bok utföres å vederbörlig titel, i detta fall för skottstitel. Samtidigt
antecknar kassakontrollanten utbetalningen av förskottet i en av
honom förd särskild utgiftsbok.

Vid örlogsstation införes utgiften i journalen över utgifter och därefter
i utgiftsboken under vederbörlig titel. Kassakontrollanten antecknar utgiften
i en särskild av honom förd journal över utgifter.

Ytterligare bokför vid kustartilleriregemente kassören — vid örlogsstation
stationskontoret respektive varvskontoret — det utgivna förskottsbeloppet
i förskottsboken, i vilken i det förutsatta fallet äger rum en debitering
av beloppet å kompanichefens konto. Kassakontrollanten har ingen
uppgift sig ålagd vid förskottsbokens förande.

Slutligen införes det utbetalda förskottsbeloppet av kassören (stationskontoret,
varvskontoret) i titelboken och debiteras där respektive förskottstitel.

Det av kompanichefen vid förskottsbeloppets mottagande lämnade kvittot
hilägges kassörens medelsredovisning, vilken för varje månad insändes
till marinförvaltningen för granskning, i kameralt hänseende å dess
revisionskontor samt i tekniskt hänseende å intendentsavdelningen och de
militära avdelningarna. Medelsredovisningen skall därefter jämlikt
gällande bestämmelser undergå revision i riksräkenskapsverket.

Det till kompanichefen utlämnade stående förskottet utgör tydligen —
liksom varje annat utlämnat förskott i den mån det ej redovisats — en
statsverkets tillgång, en fordran hos förskottstagaren. Det vore då na -

Bokföring.

Kassörens
redovisning av
utgift.

lie,dovisning
för statsverkets
fordran
på grund av
utlämnat förskott.

198

Förskottstagarens
redo?
isning av stående
förskott.

inventering av
stående förskott.

farligt om dessa tillgångar redovisades av den, som förvaltar desamma,
således närmast av kassören. Någon sådan redovisning förekommer icke
vid marinen enligt nu gällande system. Själva värdehandlingen, nämligen
förskottsrekvisitionen med åtecknat förskottskvitto, kvarstannar icke
å förbandet, utan bilägges som nämnt kassörens medelsredovisning, som
ingår till marinförvaltningen och förblir hos central myndighet. I medelsräkenskapen
balanseras icke förskotten. Räkenskapen utvisar således
ej de för varje månad in- och utgående balanserna å förskottskontot.
Förskottsboken utvisar visserligen för varje förskottstagare debet, kredit
och saldo. Men detta saldo kan ej granskas mot några vid förbandet (regementet,
stationen) förvarade värdehandlingar. En verklig granskning
av förskottssaldona i förskottsboken skulle därför förutsätta en, under
jämförelse med förskottsbokens poster verkställd, minutiös genomgång
av medelsredovisningarna med verifikationer, allt ifrån den tidpunkt
då varje särskilt förskott utlämnades. Någon sådan revision av
förskottstillgångarna är icke någon befattningshavare ålagd och kan praktiskt
taget knappast äga rum såsom en ordinarie kontrollåtgärd. Den är
nämligen ytterligt tidsödande och kräver den största sakkunskap och noggrannhet.

Förskottstagarens redovisning av stående förskott äger vid marinen
rum på två olika sätt. Såsom av tidigare återgivna bestämmelser framgår,
fylles förskottet minst en gång i månaden genom inlösen hos kassören
av de verifikationer förskottstagaren mottagit vid sina utbetalningar.
De belopp, som härvid utbetalas från förbandets kassa, bliva i dess räkenskaper
kontantutgifter och inverka sålunda icke på bokföringen av det
stående förskottet. — Vidare sker en slutredovisning av stående förskott
vid varje budgetårsskifte — i regel — ävensom vid vederbörande befattningshavares
avgång från den befattning, för vilken han mottagit förskottet.
Denna redovisning sker med förskottstagarens då innehavda utgiftsverifikationer
samt, i förekommande fall, med en kontant förskottsrest.
Härvid kommer det med verifikationer redovisade beloppet att i
inkomstboken införas i omföringskolumnen och utföras å förskottstitel;
i utgiftsboken införes samma belopp i omföringskolumnen och utföres å
respektive anslagstitel, exempelvis i det förutsatta fallet titeln för avlöningsmedel
m. fl. Den kontant inbetalda förskottsresten blir i inkomstboken
debiterad i kassakolumnen och utförd å förskottstitel. — Vidare blir
i förskottsboken såväl det med verifikationer som det kontant redovisade
beloppet krediterat förskottstagarens konto. I titelboken krediteras båda
beloppen förskottstitel.

På sätt framgår av de tidigare återgivna reglementsbestämmelserna
åligger det vederbörande chef (vid kustartilleriregemente regementschefen)
att å vissa tider inventera stående förskott. Denna inventering avser
emellertid icke att hos vederbörande kassör, som utlämnat förskotten,

199

granska eller revidera utestående förskottsfordringar, utan försiggår uteslutande
hos förskottsinnehavarna.

Vad härefter angår tillfälliga förskott gäller därom vad om de stående
förskotten i det föregående anförts rörande beslut örn förskotts utbetalande,
rörande bokföring av förskott och kassörens redovisning av förskottsutgiften
samt rörande frånvaron av bestämmelser örn redovisning av
statsverkets fordringar på grund av utlämnade förskott.

Beträffande förskottstagarens redovisning av tillfälligt förskott förutsättes
enligt tidigare återgivna bestämmelser endast ett slags redovisning.
Redovisning av dylikt förskott skall ske ''snarast möjligt efter det ändamålet
med förskottet uppnåtts’. Örn tillvägagångssättet vid denna redovisning
gäller motsvarande som förut anförts rörande slutredovisning
av stående förskott.

Några bestämmelser örn skyldighet för överordnad att inventera tillfälliga
förskott finnas icke meddelade. Tydligen bar dock vederbörande
myndighet rätt och skyldighet att företaga dylik inventering, örn anledning
därtill uppkommer.

Vad slutligen angår personliga förskott, för bestridande av utgifter för
tjänsteresor och andra ändamål, hänvisa reglementena till vad därom
särskilt stadgas i vederbörliga författningar.

Av dessa författningar är allmänna resereglementet (Sv. ffs. nr
210/1929) av särskild betydelse. Det stadgas där i 22 § att, därest förrättningsman
för reseutgifters bestridande är i behov av förskott, må, på därom
gjord ansökan, lämpligt sådant kunna av vederbörande myndighet
lämnas honom. Vidare stadgas i 24 § följande: Räkning å resekostnadsoch
traktamentsersättning bör, där hinder icke möter, vara till vederbörande
myndighet inkommen inom tre månader efter det resan eller förrättningen
avslutats, eller, örn förrättningsmannen avgiver reseräkningar
kvartalsvis, inom tre månader efter kvartalets utgång; dock skall, därest
förskott enligt 22 § uppburits, räkning avgivas inom den kortare tid, som
av vederbörande myndighet må fastställas. — I ett genom senare kungörelse
(Sv. ffs. nr 241/1931) tillkommet andra stycket har stadgats följande:
Har räkning å resekostnads- och traktamentsersättning icke in kommit

till vederbörande myndighet inom ett år efter det resan eller förrättningen
avslutats, är rätten till ersättning förfallen, där ej Kungl.
Maj:t på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver.

Förutom sådana förskott, beträffande vilka reglementet för marinen
linder kapitelrubrik ''kassaväsende’ meddelat bestämmelser, föras för närvarande
av marinens myndigheter såsom ''förskott mot ersättning’ utgifter
för arbeten, som utföras vid flottans varv, marinens verkstäder i allmänhet
eller eljest av anställd arbetspersonal. Sedan arbetena utförts och
värdesatts, erhåller förskottkontot ersättning från vederbörligt statsanslag
under marinförvaltningen eller andra myndigheter, eventuellt från
enskilda personer.

Tillfälliga

förskott

Personliga

förskott.

Förskott mot
ersättning.

200

Bristfällig- Efter de nu lämnade uppgifterna om marinens förskottssystem övergår
skottssystemet ^ a^ närmare redogöra för de bristfälligheter, som synts mig video*
åtgärder låda detta system, och att angiva vissa åtgärder, som torde vara ägnade
pipande'' att bidraSa tid avhjälpande av dessa brister.

För att belysa systemets bristfälligheter förutskickas några meddelanden
rörande de obehöriga eller eljest oriktiga förfaranden, som vid handhavande
av förskottsmedlen och förskottsredovisningen förekommit vid
Vaxholms fästning och Vaxholms kustartilleriregemente.

1. I åtskilliga fall, då redovisning av mottaget förskott verkställts medelst
dels utgiftsverifikationer och dels en kontant förskottsrest, har visserligen
det kontant inbetalda beloppet behörigen bokförts, men det mot
ingivna utgiftsverifikationer svarande beloppet har, i stället för att i
inkomstboken införas i omföringskolumnen och utföras å förskottskontot,
vid bokföringen behandlats såsom en kontant utgift. Därest kassören
icke på grund av denna bokföring verkställt en kontant utbetalning.
mäste i kassan hava uppkommit ett motsvarande överskott. Huruvida
kassakontrollanten haft möjlighet att förhindra ett sådant felaktigt förfarande,
torde bero på örn av de ingivna verifikationerna i varje särskilt
fall framgått, att förskottsredovisning förelåg.

2. I vissa fall har, vid redovisning av mottaget förskott medelst dels
utgiftsverifikationer och dels en kontant förskottsrest, väl kontantbeloppet
vederbörligen bokförts, men har det mot utgiftsverifikationerna svarande
beloppet över huvud icke bokförts och verifikationerna ej bifogats
räkenskapen. Verifikationerna hava sedermera i vissa fall återfunnits i
expeditionen. I en del fall saknas de fortfarande.

3. I andra fall har, vid redovisning av mottaget förskott med dels utgiftsverifikationer
och dels kontant förskottsrest, det mot verifikationerna
svarande beloppet behörigen bokförts; däremot har det inlevererade
kontantbeloppet ej intagits i kassan. Kontrollen över kontanta inbetalningar
synes hava lämnat åtskilligt övrigt att önska. Särskilt bör uppmärksammas,
att med posten gjorda penninginbetalningar synas stundom
icke hava blivit handlagda av kontrollanten.

4. Såvitt av den verkställda bokföringen kan slutas, har i viss utsträckning
förekommit, att redovisning av ett och samma förskott skett
vid olika tidpunkter, vid en tidpunkt medelst verifikationer och vid en
annan medelst kontanter. Emellertid kan tydligen här föreligga felaktighet
i bokföringen,

5. Inbetalningar av kontantbelopp synas i vissa fall hava ägt rum till
regementsintendenten personligen å andra tider än å kassadag. Möjligen
kan förklaring härtill vara att söka i en bestämmelse i äldre EM
III § 210:5, som medgav att inbetalning till kassan ägde rum mellan
kassadagar, för vilken händelse dock kassakontrollanten skulle verkställa
anteckning därom så vitt möjligt omedelbart.

201

6. I ett flertal fall har konstaterats, att förskott icke av förskottsmottagarna
redovisats med tillbörlig skyndsamhet.

7. Ehuru förhållandet i detta sammanhang ligger något vid sidan av
huvudsaken, må anföras att det i vissa fall förekommit, att förskott utbetalats
å icke förfallen avlöning. Det synes i viss mån ovisst huruvida
dessa utbetalningar ägt rum såsom självständiga förskott eller ur vederbörande
kassörs eget stående förskott. Hur därmed än må vara fallet,
måste förfarandet anses vara oriktigt. I kungörelsen den 22 juni 1928 (nr
260) med vissa tilläggsbestämmelser till militära avlöningsreglementen,
1 kap. 2 § 1 morn., har stadgats att lön och övriga till beloppet fastställda
avlöningsförmåner utbetalas, där ej annorlunda är föreskrivet, för varje
månad senast första helgfria dagen i nästföljande månad. Vid sådant
förhållande lärer det utan vidare vara obehörigt att tidigare än sålunda
bestämts utbetala någon del av avlöningen.

8. Slutligen må nämnas, att förskott från kustartilleriregementets
kassa utbetalts till regementets manskapskassa utan att särskilda skäl
därtill förelegat; således utbetalningar för ändamål, som icke är att betrakta
såsom egentligt statsändamål.

Felande bestämmelser örn redovisning och kontroll av statsverkets
fordringar på grund av utestående förskott.

Såsom den väsentligaste bristen i marinens förskottssystem måste framhållas
det tidigare anmärkta förhållandet, att statsverkets fordringar på
grund av utestående förskott icke bliva av vederbörande förvaltning redovisade.
Utbetalade och infriade förskott behandlas och redovisas såsom inkomster
och utgifter i allmänhet, men utestående förskottsfordringar
redovisas sedermera icke. Förskotten balanseras icke i medelsräkenskaperna,
och summan av oredovisade förskott kan sålunda icke utläsas ur
räkenskapen. De omförmälda förskottsböckerna och på dem grundade
uppgifter angående oredovisade förskott hava måhända ansetts vara tillfyllest
för övervakande av att förskottsfordringarna behörigen förvaltas.
Örn emellertid förskottsböckerna ej bliva tillförlitligt förda, är tydligen
deras värde ringa. För övrigt saknas, såsom förut anmärkts, beträffande
vissa myndigheter bestämmelser örn skyldighet att föra förskottsböcker.

Någon skyldighet för kassakontrollant att föra särskilda anteckningar
över utestående förskott och förskottsredovisningen finnes icke.

Av förskottstagarna lämnade kvitton å förskottens mottagande insändas,
såsom tidigare nämnts, jämte övriga verifikationer till marinförvaltningen.
Förutom att därmed ett värdefullt material vid förbandet går
förlorat för en chef, som skulle önska kontrollera de utestående förskottsfordringarna,
hava genom kvittonas bortsändande från förbandet ej obetydliga
risker uppstått för de redovisande förskottstagarna. Vid slutredovisningen
av ett förskott kan ju icke det av förskottstagaren lämnade
kvittot återställas till denne. Vid sådant förhållande hör naturligtvis

202

ett särskilt kvitto å hela redovisningen, såväl i vad den fullgjorts medelst
verifikationer som beträffande kontant redovisat belopp, lämnas
den redovisande, men denne blir då tvungen att bevara detta kvitto under
minst tio år för sitt skyddande mot ytterligare krav på redovisning.
Erfarenheten har visat att detta försiktighetsmått ingalunda alltid iakttages
av personalen, och då denna säkerligen ofta icke inser vikten av
kvittots bevarande, må nämnda underlåtenhet anses ganska förklarlig.
Resultatet kan bliva att förskottstagare, som redan redovisat sitt förskott,
avfordras ytterligare redovisning och att han måhända får kontant inbetala
förskottet eller del därav.

Utredningen i Vaxholmsaffären visar för övrigt, att vederbörande intendent
i många fall enligt förskottsmottagarnas uppgifter icke lämnat
något kvitto över redovisningens fullgörande, eller kvitto endast över
kontant redovisad förskottsrest. Det har meddelats mig, att praxis vid
marinen är att över huvud icke lämna kvitto å redovisning, som fullgöres
med utgiftsverifikationer; detta trots att vid förskottets mottagande
lämnat kvitto icke återställes till den redovisande.

En verklig redovisning av statsverkets fordringar på grund av utlämnade
förskott synes böra komma till stånd. Den torde lämpligen kunna
anordnas i huvudsak på samma sätt, varå motsvarande redovisning vid
armén för närvarande är ordnad. I medelsräkenskaperna skulle sålunda
balansering månad för månad äga rum av förskottskontot. Vid de särskilda
förbanden skulle kvarligga de vid utlämning av förskotten avgivna
förskottskvittona. Kassakontrollanten skulle deltaga i bokföringen
av förskotten och i förvaringen av förskottskvittona. Han skulle
sålunda föra en särskild lista över utlämnade och infriade förskott. Förskottskvittona
skulle förvaras under två olika lås med särskilda nycklar,
av vilka en förvarades av kassören och den andra av kassakontrollanten.

Därest kassören ålades att över utlämnade och infriade förskott föra
en förteckning av enahanda beskaffenhet som den av kassakontrollanten
förda, torde föreskrifter örn förskottsbok bliva obehövliga.

Slutligen bör det åläggas vederbörande chef att periodvis utföra granskning
av statsverkets fordringar på grund av utestående förskott, vilken
granskning bör ske i samband med chefens inventering av kassan.

Skärpta bestämmelser örn kassakontrollantens närvaro i kassalokalen.

Det synes vidare vara erforderligt att meddela en föreskrift till åstadkommande
av att kassakontrollanten är tillstädes vid kassan under hela
den tid, varunder kassan hålles öppen, och därunder successivt utför
sitt kontrollarbete.

Förtydligande bestämmelser örn utbetalningsorder angående förskott.

1. I den föregående översikten av det nuvarande förskottssystemet
vid marinen har framhållits den otydlighet, som synes vidlåda regie -

203

mentsbestämmelserna om att förskott må av vederbörande kassaförvaltning
utlämnas endast på grund av ''behörigt förvaltningsbeslut’.

Vid bedömande av frågan örn de myndigheter, åt vilka uppgiften att
meddela förvaltningsbeslut örn utbetalning av stående och tillfälliga förskott
bör anförtros, lärer böra uppmärksammas, att det övervägande som
bör föregå ett dylikt beslut icke utgör endast en enkel tillämpning av
(uträkning efter) vissa i författningarna bestämda grunder, utan innebär
en lämplighetsprövning. Detta förhållande synes göra det angeläget,
att en högre myndighet än kassören omhänderhar uppgiften i
fråga, önskvärdheten av kontroll över att förskott utanordnas endast i
fall då så är oundgängligen erforderligt, talar ock för en sådan anordning.
Även må framhållas, att då förskottsmottagare ofta är av högre
tjänsteställning än kassören, det måste för denne vara av betydelse att,
i stället för att själv nödgas avgöra frågan örn förskottets utbetalning,
kunna hänvisa till en order härutinnan av högre chef.

Under inga förhållanden lärer det kunna tillåtas kassör att själv meddela
beslut örn utbetalning av stående eller tillfälligt förskott till sig
själv, att redovisas till den egna kassaförvaltningen.

2. Ännu en otydlighet med avseende å utbetalningsorder örn förskott
torde i detta sammanhang böra framhållas. Medan i RM I B § 214:1
och RM III B § 243:1 stadgas, att förskott — utan att någon inskränkning
nämnts — må av vederbörlig kassaförvaltning utlämnas endast på
grund av behörigt förvaltningsbeslut, hänvisas i mom. 8 av nämnda två
paragrafer beträffande personligt förskott för bestridande av utgifter
för tjänsteresor och andra ändamål till vad därom särskilt stadgas i vederbörliga
författningar. Det synes icke klart huruvida meningen är att
beträffande personliga förskott förvaltningsbeslutet skall vara av enahanda
beskaffenhet som i fråga örn stående och tillfälliga förskott. Skäl
synas tala för att beslut örn utbetalning av personliga förskott, beträffande
vilka en jämförelsevis enkel överslagsuträkning är tillräcklig enligt
de grunder, som i de särskilda författningarna angivas, bör kunna meddelas
i enklare ordning än i fråga örn övriga förskott.

Skärpt kontroll över redovisningen från innehavare av förskott m. m.

1. Jämlikt föreskrift i RM I B § 214: 7 och RM III B § 243: 7 skall
tillfälligt förskott redovisas snarast möjligt efter det ändamålet med
förskottet uppnåtts. Vad på senare tid inom marinen förekommit lärer
utvisa nödvändigheten av kontroll över att även tillfälliga och personliga
förskott redovisas inom föreskriven eller eljest förutsatt tid. Man
är tydligen berättigad att antaga, att den granskning genom vederbörande
chef, som i det föregående förutsatts bliva denne ålagd med avseende
å utestående förskott, skall komma att innefatta en verksam kontroll
över samtliga förskotts redovisning från mottagarnas sida. Det
kan emellertid ifrågasättas huruvida ej — vid sidan av nuvarande be -

204

stämmelser — en föreskrift vore erforderlig av innehåll att innehavare
av tillfälligt eller personligt förskott är skyldig lämna redovisning senast
före varje budgetårs slut, därest ej den myndighet som beslutat örn
förskottets utlämnande i särskilt fall annorlunda bestämt. Genom en sådan
anordning skulle en automatisk kontroll över redovisningen även av
dessa förskott kunna erhållas.

2. I stadgandet i RM I B § 214: 7 och RM III B § 243: 7 därom, att
stående förskott skall, såvitt icke marinförvaltningen för särskilda fall
annorlunda förordnar, slutredovisas ''vid varje budgetårsskifte’, synes
en mindre jämkning böra vidtagas. Enligt vad jag vid inspektioner iakttagit
bar man nämligen på sina håll inom marinen dröjt med ifrågavarande
redovisning några dagar in på det nya budgetåret. Då det torde
vara önskvärt att redovisningen sker före det nya budgetårets ingång,
men uttrycket i reglementet icke är fullt tydligt, vore det måhända lämpligt
att ersätta de citerade orden med orden ''före varje budgetårs slut’.
Att redovisningen kan fullgöras före det gamla budgetårets slut, torde
visas därav att motsvarande redovisning fullgöres på detta sätt vid armén
och vid vissa kassaförvaltningar inom marinen.

Inskränkning av antalet tillfälliga och personliga förskott.

Såsom ett väsentligt missförhållande med avseende å förskottssystemet
vid marinen, sådant det nu tillämpas, bör framhållas att, efter vad
utredningen rörande förhållandena i Vaxholm liksom ock iakttagelser
vid militieombudmannens inspektioner utvisa, förskottssystemet antagit
en omfattning, som säkerligen icke varit avsedd. Förskott hava
nämligen utbetalats i en mängd fall, då sådana synas kunnat utan nämnvärd
olägenhet undvikas. Detta gäller särskilt de personliga reseförskotten.
Den anförda bestämmelsen i allmänna resereglementet 22 § därom,
att lämpligt förskott må på ansökan kunna utlämnas till förrättningsman,
som för reseutgifters bestridande därav är i behov, torde vid ma
rinen tillämpas på ett sätt, som icke varit förutsett och knappast är försvarligt.
Det synes hava blivit en vana att vid början av en förrättning,
som kräver utgifter — även obetydliga sådana — förskott skall uttagas,
och den resandes behov av förskottet torde i en mängd fall icke
bliva föremål för verklig prövning.

Det sålunda framhållna missförhållandet skulle tydligen kunna undanröjas
endast genom en rigorösare tolkning av gällande bestämmelser
(RM I B § 214: 4, RM III B § 243:4, allmänna resereglementet 22 §). Då
det emellertid knappast kan antagas att den på detta område inrotade
praxis skall kunna bringas til] upphörande utan ett ingripande från
högre myndighet, lärer det vara lämpligt att genom en erinran i en eller
annan form inskärpa nödvändigheten av att tillfälliga och personliga förskott
icke utlämnas utan att fullgiltiga skäl därtill föreligga.

Med hänsyn till vad som förekommit angående utlämnande av förskott

205

å icke förfallen avlöning samt förskott från statskassa till manskapskassa,
vore måhända lämpligt att erinra vederbörande örn otillåtligheten
av sådana förskott.

Åtgärder för avförande från förskottstitlarna av vissa ’förskott mot
ersättning’.

Såsom ytterligare ett missförhållande med marinens förskottsväsende
bör framhållas det nämnda förhållandet, att en mängd utgifter för arbeten
vid flottans varv, marinens verkstäder m. m. bokföras såsom ''förskott
mot ersättning’ intill dess arbetena slutligen värdesatts och förskottskontot
erhåller ersättning från vederbörlig anslagstitel. Till belysande
av den omfattning, vari förskott förekommer vid örlogsstationerna,
må följande siffror nämnas.

Vid Karlskrona örlogsstation redovisades såsom förskott under juli—

december 1931 nedanstående belopp: juli ................................................ kronor augusti ........................................ » september .................................... » oktober ....................................... » november ................................... » december .................................... »	inkomster 24,733: 8 6 648,905: 20 640,924: 35 690,111: 48 685,320: o? 699,580: 86	kronor » » » »	utgifter 342,244: 11 856,070: 84 667,800: 12 699,025: 83 658,513: 02 681,421: 70
	Summa kronor	3,389,575: 8 2	kronor	3,905,075: 6 2
och vid Stockholms örlogsstation:
		inkomster		utgifter
juli .......................	....................... kronor	25,468: 50	kronor	302,105: 10
augusti ................	...................... »	314,381: 93	»	289,194:6?
september .............	....................... »	307,888: 25	»	321,351: 6i
oktober ................	....................... »	298,710: ie	»	426,498: 76
november	....................... »	372,054: 88	»	298,352: 20
december ............	....................... »	332,730: 52	»	300,498: 54
	Summa kronor	1,651,234: 2 4	»	1,938,000: 8 8

Vid Karlskrona station utgjorde i december 1931 antalet inkomstposter
å förskottskontot 113 och utgiftsposter 211.

Den stora belastning på förskottskontot, som framgår av de återgivna
siffrorna, är huvudsakligen beroende därpå, att omkostnaderna för varven
i första hand bestridas från förskottskontot och därifrån sedermera
överföras till respektive anslagstitlar.

Slutligen må framhållas att förskottstitlarna vid marinen, om än i
mindre omfattning, även belastas med andra utgifter, som av en eller annan
orsak ej omedelbart kunna bestridas från anslagstitel. Det synes
oegentligt och obehövligt att föra dylika utgifter å förskottstitlarna.

Bestämmelser torde böra meddelas till förhindrande av att förskottstitlarna
belastas med de omförmälda utgifterna för arbeten vid flottans

206

varv, marinens verkstäder m. m., liksom ock med de nämnda utgifter, som
i övrigt av en eller annan orsak icke genast kunna bestridas från anslagstitel.
I samband härmed torde böra föreskrivas uppläggande i medelsräkenskaperna
av särskilda konton (arbetstitlar m. m.) för dessa två slag
av utgifter.

Eörande den senast berörda gruppen av utgifter, vilka skola balanseras
såsom behållning tills redovisning av desamma kan ske, bör det
åligga kassakontrollanten att över desamma föra en särskild förteckning,
vilken jämte tillhörande verifikationer bör förvaras på enahanda sätt.
som i det föregående föreslagits beträffande kassakontrollantens lista
över utestående förskott jämte tillhörande förskottshandlingar, d. v. s.
under kassörens och kassakontrollantens lås. Även kassören hör åläggas
att föra en särskild förteckning över ifrågavarande utgifter.

Bankinrättnings och postanstalts underrättande om sättet för utkvitterande
av checker m. m.

Jämlikt stadgande i RM I B § 206: 3 c och RM III B § 235: 3 c åligger
det den myndighet, som utövar den närmaste uppsikten över varje särskild
kassaförvaltning, att hålla vederbörande bankinrättning och postanstalt
underrättade örn de personer, som äga underteckna kassaförvaltningens
checker och kvitton å värdeförsändelser, ävensom örn deras
namnteckningar.

Denna bestämmelse torde vara i viss mån ofullständig eller åtminstone
otydlig, i det att bestämmelsen bör hava avseende även å kvitterandet av
checker m. m., som utställts på vederbörande kassaförvaltning. Kompletterande
eller förtydligande bestämmelse i detta hänseende synes böra
meddelas.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman gällande instruktion
har jag ansett mig böra härmed anmäla detta ärende för
Eders Kungl. Majit till den åtgärd Eders Kungl. Majit må finna av
omständigheterna föranledas.»

11. Angående förbud mot infordrande av anbud å varuslag av viss

fabriks tillverkning.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 30 juli 1932 följande
framställning till Konungen.

»I skrivelse den 20 februari 1932 till varvschefen vid Stockholms örlogsvarv
anförde militieombudsmannen följande. Vid granskning hade beträffande
en i »Tidning för leveranser till staten m. m.» för den 16 februari
1932 av varvschefen införd kungörelse nr 96 uppmärksammats, att anbud

207

för örlogsvarvet infordrats å, bland annat, tillhopa omkring 1,050 meter
korkmatta av Forshaga fabrikat, tillhopa omkring 650 kg. läder, Mattons
lima, renskuret, samt tillhopa 1,542 filar av Öbergs i Eskilstuna fabrikat.

I skrivelsen anmodades varvschefen att till militieombudsmannen inkomma
med yttrande i ärendet och därvid meddela av vilken anledning
anbud infordrats allenast å nämnda firmors fabrikat av artiklarna ifråga.

Med anledning härav anförde varvschefen i skrivelse den 23 februari
1932 följande. Forshaga fabrikat av linoleummattor vore det enda, som
tillverkades i Sverige. På grund härav kunde endast mellanhandskonkurrens
erhållas. Mattons sulläder hade under längre tids användning å
varvet visat sig vara det fabrikat, som på grund av sin överlägsna kvalitet—
lätthet och torrhet — i förhållande till priset varit för Kronan fördelaktigast.
Vid verkställda jämförande prov emellan Öbergs filar och
andra svenska sådana hade de förstnämnda visat sig de övriga betydligt
överlägsna icke minst på grund därav, att de lätt och med ringa kostnad
kunde omhuggas. Det vore självfallet, att en uppfattning örn ett fabrikat
såsom det bästa ej finge göra sig gällande längre tid än att sagda uppfattning
hade verklig bakgrund. För kontroll härav verkställdes därför
tid efter annan jämförande prov emellan olika fabrikat. Alltför ofta
kunde sådana prov emellertid icke företagas, enär de då bleve störande
för driften. Beträffande filar hade varvschefen redan för någon tid sedan
anbefallt nya jämförande provs verkställande och vore det hans avsikt
att nu upphandla endast de dimensioner, varav omedelbart behov förelåge.

I skrivelse den 27 februari 1932 till marinförvaltningen anhöll militieombudsmannen
härefter — under hänvisning till arméförvaltningens intendentsdepartements
cirkulär den 12 december 1924 (T. L. A sid. 230)
och arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses cirkulär den 1 november 1927
(T. L. A sid. 254) samt vad som förekommit i de i militieombudsmannens
ämbetsberättelse till 1928 års riksdag å sid. 135 ff. refererade ärenden —
att marinförvaltningen ville avgiva utlåtande i ärendet.

Den 5 mars 1932 avgav marinförvaltningen det begärda utlåtandet,
vari ämbetsverket anförde följande. Till de i ärendet angivna varorna
funnes tydligen tillgång icke blott på ett utan på flera ställen, ehuru
vardera varan tillverkades allenast på ett håll. Då mellanhandskonkurrens
enligt vad erfarenheten utvisade mycket väl kunde förekomma, syntes
varvschefens förfarande vid upphandlingen vara riktigt, naturligtvis under
förutsättning att de nämnda varorna, på sätt varschefen påstode, visat
sig vara åtminstone för driften å varvet mera ekonomiska än likbenämnda
varor av annat fabrikat. Enär varvschefen stödde detta sitt påstående,
som icke blivit motsagt, dels på praktiska försök vid varvet, vilka tid
efter annan upprepades, dels ock på sina erfarenheter från varvsdriften,
för vars ekonomiska resultat han vöre ansvarig, hemställde marinförvaltningen,
att vid varvschefens förklaring måtte för närvarande få bero.

208

Under förarbetena till gällande förordning angående upphandling och
arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lös egendom
har nu förevarande spörsmål blivit uppmärksammat.

I yttrande över centralupphandlingssakkunnigas den 15 augusti 1916
avgivna betänkande (del I) anförde Sveriges industriförbund följande:
Förbundet ansåge, att en bestämmelse borde inflyta av innehåll att särskilt
varumärke eller annan föreskrift, som innebure att varan blott kunde
levereras från en enda tillverkare, icke finge uppställas såsom fordran,
såvida icke leveransen avsåge komplettering av förut levererad vara eller
eljest dylik föreskrift befunnes oundgängligen nödvändig.

Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott anförde i förevarande
ämne följande. Utskottet ville påpeka ett för närvarande förekommande
förfaringssätt, vilket det föreliggande förslaget icke syntes
hindra, nämligen att anbud infordrades å viss fabriks tillverkning av en
vara, t. ex. linnetråd av Almedahls tillverkning, bomullsväv av märket
Tuppen, Saltsjökvarns extra prima vetemjöl o. s. v. Genom att på detta
sätt flera, kanske jämngoda eller överlägsna fabrikat bleve utestängda
från möjligheten att upptagas till prövning, vilket i och för sig vore orätt
mot vederbörande fabrikanter eller ombud, torde mången gång ej heller
statens fördel tillvaratagas och bästa vara till billigaste pris erhållas.

Kommerskollegium förklarade i sitt utlåtande över centralupphandlingssakkunnigas
ovannämnda betänkande, att även kollegium ville understryka
det från olika håll påpekade behovet av en bestämmelse, ägnad att
lägga hinder i vägen för infordrande av anbud å vara av visst fabriksmärke.
Ett sådant tillvägagångssätt strede givetvis mot principen om fri
konkurrens på nu förevarande område. Kollegium ville därför hemställa
örn intagande i förordningen av en bestämmelse i berörda avseende. I
sammanhang härmed ville kollegium emellertid framhålla, att det syntes
vara mindre att befara, att det nämnda tillvägagångssättet skulle tilllämpas
vid standardisering av en vara, på sätt angåves i 5 § av förslaget
(motsvarande 4 § i upphandlingsförordningen), utan mera komma till
användning vid fall enligt 6 § i förslaget (motsvarande 5 § i förordningen),
som handlade örn upphandling av vara, för vilka standardbestämmelser
icke fastställts. Bestämmelsen syntes därför i främsta rummet
höra hemma under sistnämnda paragraf.

I sitt den 15 juli 1919 avgivna betänkande (del II) anförde centralupphandlingssakkunniga:
Genom infordrande av anbud å viss fabriks tillverkning
av en vara (t. ex. å linnetråd av Almedahls tillverkning, bomullsväv
av märket Tuppen o. s. v.) kunde jämngoda eller måhända överlägsna
fabrikat utestängas från att upptagas till prövning och därigenom en
orättvisa tillfogas vederbörande fabrik eller ombud. Emellertid funnes
det fall, såsom vid komplettering av tidigare upphandling, då ett dylikt
utbjudande icke kunde undvikas. Att sådant dock ej borde ske, annat
än då det av omständigheterna oundgängligen påkallades, framginge en -

209

ligt de sakkunnigas mening av förordningens syfte att vid anbuds avgivande
befordra tävlan, vadan någon särskild föreskrift i ämnet icke
syntes nödig.

Av denna utredning framgår sålunda, att motivet varför upphandlingsförordningen
icke innehåller något uttryckligt förbud mot infordrande av
anbud å viss fabriks tillverkning av en vara är, att på grund av förordningens
syfte att främja konkurrens mellan varor av olika fabrikat det
ansetts ligga i sakens natur att en dylik begränsning med avseende å
den önskade varan såsom regel icke är medgiven.

Kompletterande föreskrifter i ämnet hava sedermera för arméns vidkommande
i några fall blivit utfärdade.

Sålunda föreskrev på förekommen anledning arméförvaltningens intendentsdepartement
i cirkulär den 12 december 1924 (T. L. A sid. 230)
bland annat, att vara, som kunde tillhandahållas allenast av en firma,
ej finge utan särskilt tvingande skäl inköpas, och att den upphandlande
myndigheten borde undvika att genom monopoliserande bestämmelser från
konkurrens utestänga firmor, som kunde tillhandahålla för ändamålet fullt
likvärdiga eller åtminstone tillräckligt ändamålsenliga artiklar.

Vidare utfärdade arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse på framställning
av militieombudsmannen ett cirkulär i ämnet den 1 november 1927 (T. L. A
sid. 254), vilket cirkulär har följande lydelse: »Då det vid upphandling
av veterinärmateriel vid truppförband förekommit, att genom offentlig
kungörelse i tidningarna infordrats anbud å varuslag med därvid gjord
begränsning till viss fabriks tillverkning, vill Kungl. Arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse härmed fästa uppmärksamheten å, att sådan begränsning
icke bör förekomma. Den upphandlande myndigheten hör undvika
att genom dylik annonsering från konkurrens utestänga firma, som kan
tillhandahålla likvärdig vara; börande emellertid upphandling verkställas
av den för avsedd användning i varje fall för staten förmånligaste varan».

Förutom i de fall, som föranledde ovan berörda hänvändelse till arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse, har jämväl i ytterligare ett fall spörsmålet
varit föremål för militieombudsmannens bedömande, därvid anmärkningen
gällde upphandling av »300 kg. sulläder, Mattons, lima renskuret».
Redogörelse för detta ärende finnes intagen i ämbetsberättelsen till 1928
års riksdag, sid. 141 f.

Då militieombudsmannen i skrivelsen till marinförvaltningen hänvisade
till arméförvaltningens intendentsdepartements och sjukvårdsstyrelses ovanberörda
cirkulär ävensom till den i militieombudsmannens ämbetsberättelsc
till 1928 års riksdag intagna redogörelsen, i vilken även återgives vad i nu
berört hänseende förekommit under förarbetena till upphandlingsförordningen,
hade det kunnat förväntas att marinförvaltningen skulle biträtt
den uppfattning, som uttalats av centralupphandlingssakkunniga, och i
14 — Militieombudsmannens åmbetsberättelsc.

210

likhet med arméförvaltningeus berörda departement och sjukvårdsstyrelse
vidtagit åtgärder till förhindrande för framtiden av det såsom oriktigt
anmärkta förfaringssättet. Marinförvaltningen har emellertid, såvitt dess
yttrande giver vid handen, i stället uttalat att ämbetsverket ansåge varvschefens
förfarande vid ifrågavarande upphandling vara riktigt, och har
ansett sig böra hemställa, att vid varvschefens förklaring måtte för närvarande
få bero.

Vid övervägande av vad från min sida bör ytterligare åtgöras i saken
har jag icke ansett mig böra förordna om åtal mot varvschefen för det
fel, som han enligt min uppfattning begått uti ifrågavarande upphandlingsärende.
Att det anmärkta förfaringssättet emellertid icke bör få
fortgå synes mig uppenbart, och har jag därför ansett det vara min ämbetsplikt
att söka åstadkomma ändring härutinnan. Med hänsyn till den
ståndpunkt, som marinförvaltningen intagit i ärendet, är det uppenbart
att rättelse för framtiden icke kan åvägabringas utan att ärendet bringas
till Eders Kungl. Maj:ts kännedom.

På grund härav och då det i förevarande fall uteslutande gäller tilllämpningen
av en utav Eders Kungl. Maj:t utfärdad administrativ författning,
får jag med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman
gällande instruktionen härigenom för Eders Kungl. Maj:t anmäla
vad i detta ärende förekommit och i underdånighet hemställa, att Eders
Kungl. Majit måtte vidtaga den åtgärd, som Eders Kungl. Majit må pröva
lämplig för vinnande av rättelse för framtiden i anmärkta hänseendet.»

över tjänstförrättande militieombudsmannens framställning anmodades
marinförvaltningen att efter vederbörande varvschefs hörande avgiva
yttrande.

Med anledning härav meddelade marinförvaltningen i yttrande den 26
oktober 1932, att då det vid lokalmyndighets upphandling av förbrukningsartiklar
förekommit, att genom offentlig kungörelse infordrats anbud
å varor med däri gjord begränsning till viss fabriks tillverkning,
marinförvaltningen ansett sig för samtliga ämbetsverket underställda
upphandlande myndigheter böra utfärda föreskrifter av innehåll att sådan
begränsning ej finge förekomma annat än vid upphandling av vara,
som avsåges i § 18 mom. 1 d och § 35 mom. 1 e av gällande upphandlin gsförordning,
och att den upphandlande myndigheten vid anbudsinfordrande
alltså borde undvika att från konkurrens utestänga firma, som kunde
tillhandahålla vara, varå anbud infordrades; vederbörande myndighet
givetvis förbehållet att i enlighet med upphandlingsförordningen upphandla
den för avsedd användning i varje fall för staten fördelaktigaste

varan.

211

Med hänsyn till vad marinförvaltningen sålunda upplyst och då följaktligen
åtgärd i det av militieombudsmannen angivna syftet numera
vidtagits, fann Kungl. Majit genom beslut den 2 december 1932 militieombudmannens
framställning icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare
åtgärd.

12. Angående ändring i bestämmelserna örn rätt att avgiftsfritt
färdas å Vaxholms fästnings kommunikationsbåtar.

Tjänstförrättande militieombudsmannen avlät den 11 augusti 1932 följande
framställning till Konungen.

»För den åtgärd, som militieombudsmannen kunde finna lämplig, överlämnade
med skrivelse den 7 maj 1932 underofficeren av 3. graden på
kustartilleriets övergångsstat K. G. G. Nilsson avskrifter av vissa handlingar
angående ett vid Vaxholms fästning uppkommet ärende rörande
tolkningen av gällande bestämmelser örn rätten att avgiftsfritt färdas å
kronans kommunikationsbåtar.

Av berörda handlingar har jag inhämtat bland annat följande.

I skrivelse den 3 juni 1930 till kasernbefälhavaren anmälde Nilsson i
egenskap av befälhavare å kommunikationsbåten vid Vaxholmen, att
tapetseraren B. Månsson i Rindö befunnits innehava fribricka (nr 675)
till fästningens kommunikationsbåtar. I skrivelsen anförde Nilsson föl
jande. Vid tillfrågan beträffande rättigheten att innehava fribricka
hade Månsson uppgivit, att han erhållit densamma av sin broder förre
styckjunkaren M. J. Månsson och att han opåtalt på liknande sätt erhållit
fri resa å kommunikationsbåtarna under de senaste trettio åren. Förre
styckjunkaren Månsson, vilkens familj bestode ay två medlemmar, hade
för Nilsson uppgivit, att han från tygförvaltningen utkvitterat sex fribrickor
samt att han ''godtyckligt fördelade dessa till dem han önskade’.
Enligt ''Instruktion för befälhavare å kommunikationsbåt’ (Regementsinstruktionen,
bil. 13 1/2: 4) ålåge det båtbefälhavare att, örn någon sökte
begagna sig av icke gällande fribiljett (-kort), avfordra denne biljetten
(kortet). För närvarande funnes ingen uppgift över gällande fribrickor
(-kort), varför denna kontroll finge inskränka sig till endast personlig
kännedom om vederbörandes förhållande, medan all kontroll i övrigt vore
omöjlig. För möjliggörande av den avsedda kontrollen föresloge Nilsson,
att fribricka (-kort) endast skulle utlämnas till namngiven person
samt att förteckning över samtliga inom fästningen utlämnade och gällande
fribrickor (-kort), upptagande nummer och innehavarens namn, på
lämpligt sätt skulle tillställas befälhavare å fästningens kommunikations
båtar.

I en den 11 juni 1930 dagtecknad, till chefen för Vaxholms kustartilleri -

212

regemente ställd, skrift anhöll härefter tapetseraren Mållsson att genom
regementets försorg utbekomma en ''personlig fribiljett’, som berättigade
honom att avgiftsfritt trafikera fästningens kommunikationsbåtar. I
skriften anförde tapetseraren Månsson vidare följande. Skälet för denna
Månssons anhållan vore, att han sedan cirka 30 år varit familjemedlem
hos sin broder, förre styckjunkaren Månsson och på grund härav
under nämnda tid åtnjutit förmånen av fri överfart med kommunikationsbåtarna.
Månsson framhölle, att han i egenskap av tapetserare under
sagda tid utfört arbeten för Vaxholms artillerikår och Vaxholms
kustartilleriregemente samt fortfarande utförde dylikt arbete för sistnämnda
regemente. Sedan Nilsson den 15 maj 1930 tillträtt tjänsten såsom
befälhavare å kommunikationsbåten mellan Rindön, Vaxholms
kastell och Vaxholms stad, hade Månsson under lians tjänstgöringstid
ej kunnat trafikera nämnda båt utan att av Nilsson i flera personers
närvaro bliva trakasserad. Trots förevisande av en av de fribiljetter,
som Månssons ovannämnda broder för sina familjemedlemmar utbekommit
från tygförvaltningen, hade Månsson tvingats att vid ett tillfälle erlägga
avgift vid överfart från Vaxholms stad. Samtidigt hade Nilsson
tillägnat sig den förevisade fribiljetten, som Månsson dock, efter till Nilsson
given förklaring, återfått.

Vid förhör den 14 juni 1930 inför tygmästaren i Vaxholms fästning
hade förre styckjunkaren Månsson uppgivit, att han innehade 6 st. brickor
och att dessa vore på så sätt fördelade, att han själv innehade brickan
nr 670, hans hustru brickan nr 671, hans i Stockholm boende son brickan
nr 672, hans broder, tapetseraren Månsson brickan nr 673, hans sonhustru
brickan nr 674, hans sondotter brickan nr 752. Den till styckjunkaren
utlämnade brickan nr 675 vore utlånad till sergeanten O. L. Engström.
Styckjunkaren Månsson ansåge, att hans sons familj även tillhörde
hans egen, därför att sonens familjemedlemmar i regel lördagar
och söndagar vistades hos styckjunkaren Månsson. Sondottern bodde i
regel hela sommaren hos honom. Hans broder tapetseraren Månsson vöre
inackorderad i maten hos honom och styckjunkaren hyrde sin lägenhet
av brodern. Bröderna hade i följd härav ansett sig hava gemensamt hushåll.
Styckjunkaren Månsson bestrede att han yttrat, att han godtyckligt
fördelade brickorna till dem han önskade utan uppgav att han hade
sagt, att han tagit ut brickorna för att användas av hans familjemedlemmar.

Enligt anteckning å sergeanten Nilssons förenämnda skrift av den 3
juni 1930 lät kommendanten i Vaxholms fästning översten L. T. Hasselgren
vid föredragning av ärendet den 20 juni 1930 bero vid den gjorda
utredningen.

Tapetseraren Månssons nämnda skrivelse med anhållan örn utbekommande
av en personlig fribiljett bifölls för tiden till och med den 30 september
1930.

213

I eu till kommendanten den 2 juli 1930 avlåten framställning anförde
sergeanten Nilsson sedermera följande. Enär de genom Nilssons skrivelse
den 3 juni 1930 påtalade missförhållandena beträffande användande
av fribrickor å fästningens kommunikationsbåtar fortfarande påginge
samt dessutom Nilsson själv och även hans familj av vissa personer utsattes
för skymfliga tillmälen m. m. för Nilssons enligt instruktionen
åliggande ingripande anbölle Nilsson om förnyad utredning beträffande
förre styckjunkaren Månssons rättigheter att innehava fribrickor, varjämte
Nilsson hemställde, att brickorna skulle indragas från personer,
som ej enligt gällande bestämmelser vore berättigade innehava dylika.
Som ytterligare skäl för denna anhållan anförde Nilsson, att den till tygmästaren
lämnade förklaringen från förre styckjunkaren Månsson vore
felaktig.

I skrivelse den 31 juli 1930 anmälde tapetseraren Månsson för kasernbefälhavaren
bland annat, att Nilsson vid vissa tillfällen avfordrat Månsson
och hans hustru avgift vid färd med kommunikationsbåten.

Med anledning av dessa anmälningar verkställdes ånyo utredning.
Kommendanten översten Hasselgren upprättade i ärendet den 5 augusti
1930 en så lydande promemoria.

’1. Fribiljetter hava utlämnats jämlikt VFI (Fästningsinstruktion) bil.
16 till styckjunkare Månsson för honom, hans familj och hans husfolk.

2. Vilka som innefattas i begreppet ''familj’ finnes ingenstädes utsagt,
utan torde det ankomma på kommendanten att tolka begreppet på sätt
han finner skäligt.

3. Beträffande tapetserare Månsson är att märka, att han är yngre
bror till styckjunkare Månsson, hos vilken han är inneboende. Bostaden
äges av tapetserare M., som hyrt ut villan till brodern. Enligt vad som
uppgivits, har tapetserare M. innehaft fribiljett i trettio år. Det har sålunda
ansetts, att han tillhört styckjunkaren familj. På grund härav biföll
jag tapetserare M:s framställning den 11 juni att fortfarande dock
endast t. o. m. den 30 instundande september få bibehålla fribiljett, tidsbegränsningen
motiverad av att jag intill dess ville närmare undersöka
örn begreppet ''familj'' borde närmare preciseras, och i så fall vilka konsekvenser
detta skulle komma att medföra.

4. Enligt mitt förmenande — och jag skulle tro, att det även varit
föregående kommendanters åsikt — bör man ej försvåra de besök, som
avläggas i hemmen av familjemedlemmar, bosatta utom fästningen. Jag
finner det mycket litet tilltalande, att t. ex. barn till en underofficer, som
hava sin verksamhet förlagd till Stockholm, skola betala för sig, örn de
skola över med färjan. I Karlskrona upptages ingen som helst avgift av
dem, som begagna därvarande kommunikationsbåtar för att besöka släkt
och vänner, bosatta på försvarsanstalterna. Att såsom sergeant Nilsson
föreslår låta fribiljetter utgå endast till familjemedlemmar, som äro mantalsskrivna
i Vaxholm, anser jag olämpligt, alldenstund detta skulle medföra
extra kostnader för dem, som vilja besöka sina föräldrahem. Man
bör icke försvåra dessa besök utan sträva efter att låta regementets isolerade
förläggning bli så litet kännbar som möjligt.

214

5. Till familjemedlemmar skulle jag i första liand vilja räkna man
oell hustru, barn oell deras äkta hällter, barnbarn.

Men dit måste väl även räknas föräldrar och svärföräldrar, som äro
bosatta i familjen. Jag kan aldrig tänka mig att på sin tid generalmajor
Wrangel betalade avgitter på färjan för sin nior och svärmor, som bodde
bos honom.

6. Fallet tapetserare Månsson är naturligtvis ett gränsfall, men jag
anser, att han som sagt praktiskt taget tillhör broderns familj.

7. Jag är icke benägen att närmare precisera begreppet ''familj’ i VF1
utan låta den praxis, som utbildats sedan 1891, då K. Br. utfärdades i
frågan, bliva bestämmande för utlämning av fribiljetter.

8. Enligt sagda K. Br. äro från avgifter på kommunikationsbåtarna befriade
''personer, som äro anställda vid någon av fästningarna eller tillhöra
i desamma bosatta familjer’.’ ''

Sedan kommendanten anmodat auditören Ernst Öberg att avgiva yttrande
i ärendet, anförde Öberg i skrivelse till kommendanten den 25 augusti
1930 följande. I likhet med de uttalanden kommendanten gjort i promemorian
av den 5 augusti 1930 funne Öberg begreppet familj böra i förevarande
fall tolkas så omfattande som möjligt. Det kunde icke vara med
lämplighet överensstämmande att se begreppet i dess inskränktaste bemärkelse.
Detta hade förvisso icke heller varit avsett med avfattningen av
kungl, brevet av år 1891. Att i någon särskild instruktion begränsa begreppet
genom att verkställa uppräkning av vilka personer inom en släkt,
som vore att hänföra till familjemedlemmar, syntes mindre välbetänkt.
Det bästa vore, att dylika frågor finge avgöras från fall till fall med hänsyn
till föreliggande omständigheter. Då kungl, brevet givits den avfattning,
som skett, hade det säkerligen ock varit vederbörande departementschefs
avsikt att överlåta åt kommendanten att i de särskilda fallen träffa
avgörande. Det borde därför enligt Öbergs förmenande för framtiden förbliva
såsom hittills kommendantens sak att avgöra, i vilka fall fribiljett
finge användas. Hade en fribricka en gång blivit utlämnad, borde vederbörande
innehavare naturligen ostört få begagna sig av densamma
till dess kommendanten annorlunda förordnade. Att vederbörande båtbefälhavare
sökte ingripa dirigerande i fair, då fribricka blivit utlämnad,
syntes Öberg icke vara överensstämmande med god ordning. På grund
av det sålunda anförda linge Öberg till alla delar instämma i den uppfattning,
som kommit till uttryck i kommendantens promemoria.

Den 2 september 1930 meddelade kommendanten sitt beslut i anledning
av den av tapetseraren Månsson den 31 juli 1930 avlåtna anmälan mot Nilsson.
I resolutionen nämnda dag anförde kommendanten, att sedan Nilsson
uppgivit, att påtalade avgifter återbetalats, den gjorda anmälan icke
föranledde någon kommendantens ytterligare åtgärd.

I resolution samma den 2 september 1930 meddelade kommendanten vidare,
att styckjunkaren Månsson skulle äga ’att jämväl efter den 30 september
1930 utkvittera och fördela fribiljetter enligt hittills gällande
praxis, således även för brodern, tapetseraren Månsson’.

215

Med anledning av sergeanten Nilssons skrift anmodade militieombudsmannen
i skrivelse den 13 maj 1932 kommendanten i Vaxholms fästning
att inkomma med yttrande i ärendet. I skrivelsen anförde militieombudsmannen
tillika följande. Rätten att utan avgift medfölja Vaxholms fästnings
kommunikationsbåtar hade reglerats genom kungl, brev den 17 april
1891 till arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet angående fastställande
av taxa för begagnande av kronans ångbåt vid Vaxholm. För
betydelse, huruvida den person, vilkens rätt det gällde, vore anställd
vid Vaxholms fästning eller tillhörde å fästningen bosatt familj. Med
''fästningen’ syntes under nuvarande förhållanden icke kunna avses annat
än de egentliga befästningarna jämte — på sin höjd — övriga delar
av Vaxholms kustartilleriregementes och Göta livgardes fästningsbataljons
kasernområden; däremot syntes icke gärna kunna komma i betraktande
den emellan kasernområdena liggande delen av Rindom Enligt vad
militieombudsmannen inhämtat vore det ifrågakomma, av förre styckjunkaren
Månsson och hans broder tapetseraren B. Månsson bebodda huset
lreläget å enskild mark a Rindön, utanför kasernområdena.

Kommendanten översten Hasselgren avgav det begärda yttrandet den
19 maj 1932 och anförde däri bland annat följande. Kungl, brevet den
17 april 1891 angå ve, att från stadgade avgifter finge bland andra befrias
personer, som vore anställda vid någon av fästningarna eller tillhörde
å desamma bosatta familjer. Med anledning av militieombudsmannens
uttalande angående begreppet ''fästningen’ finge framhållas, att
RM III § 11 innehölle följande bestämmelser: ''Kustfästning omfattar i
territoriellt hänseende, då densamma är försatt i försvarsberedskap eller
mobiliserad, dess försvarsområde oell eljest dess fredsområde. Såväl försvars-
som fredsområde bestämmes i kommandoväg.’ Genom generalorder
1349/1915 utgjordes fästningens fredsområde av fästningens försvarsanstalter
samt vissa områden vid Vaxholm, Siarö, Ängsholmen och Djurönäs.
Vid Vaxholm utgjordes det av området mellan linjerna Edslösa—
östra Skägga—Aspholmen—Resar cist liim—Gåsviksskär—-Pålsundet—Ramsjösund—Edslösa.
Den av styckjunkaren Månsson innehavda bostaden
vore sålunda belägen inom fästningen, oavsett att huset vore beläget på
enskild mark. Liknande vore förhållandet med ett flertal lägenheter, bebodda
av personal ‘anställd, i kronans tjänst, vilken följaktligen vore berättigad
att innehava s. k. fribrickor.

Beträffande tapetseraren Månssons tilldelning av fribricka hänvisade
kommendanten till dea utredning, som han förebragt och som vöre
fogad vid sergeanten Nilssons skrift ävensom till auditören Öbergs till
kommendanten avgivna yttrande. Därutöver bade kommendanten intet
att tillägga.

Sedermera införskaffades från kommendanten uppgifter ä do perso -

216

lier, till vilka fribiljetter utlämnats för färdande å fästningens koinmunikationsbåtar.

Med översändande av samtliga handlingar i ärendet anhöll militieombudsmannen
i skrivelse den 29 juni 1932 att marinförvaltningen ville i
ärendet avgiva utlåtande och därvid uttala sig rörande den tolkning,
som under nuvarande förhållanden borde givas åt kungl, brevet den 17
april 1891, och, i samband därmed, rörande den tillämpning kungl, brevet,
enligt vad handlingarna utvisade, i praxis erhållit.

Marinförvaltningen inkom med det begärda utlåtandet den 29 juli 1932.
I detta anförde ämbetsverket följande. Enligt kungl, brevet den 17 april
1891 vöre från erläggande av avgift vid begagnande av kommunikationsbåt
befriade ''personer, som äro anställda vid någon av fästningarna eller
tillhöra å desamma bosatta familjer, andra personer, tillhörande armén
och flottan, då de äro klädda i uniform, ävensom de, vilka kommendanten
anser böra tillfälligtvis därifrån fritagas’.

Vad. först anginge begreppet ''personer, som äro anställda vid fästningarna
, borde detta uttryck, på sätt även i praxis syntes hava skett, givas
den tolkningen, att därunder hänfördes all personal, som vore anställd
vid föisvarsanstalterna i Vaxholm eller vid de utom Vaxholm liggande
försvarsanstalterna, som tillhörde Vaxholms fästning, utan avseende å
huruvida anställningen avsåge kortare eller längre varaktighet eller i
vilken egenskap vederbörande voro anställd. Begreppet bomme således
att omfatta ej blott arbetare utan även officerare, underofficerare och
manskap, da de färdades civilklädda, allt under förutsättning, att de
Amre anställda vid förenämnda försvarsanstalter.

Enligt förberörda brev vore vidare befriade från avgifts erläggande
personer, tillhörande å fästningarna bosatta familjer. Den innebörd, som
denna föreskrift efter nuvarande förhållanden borde givas, syntes Amra
den mest diskutabla punkten i berörda krav. Under det att den
har ovan först behandlade föreskriften avsåge befattningshavarna själva,
gjorde det nådiga brevet i nu ifrågavarande passus en utvidgning av rätten
till avgiftsfrihet, i det att även andra personer än de, som hade anställning
vid försvarsanstalterna, begåvats med en sådan rätt. Men härvid
fordrades dock, att personen tillhörde å fästningarna bosatta familjer.
Denna sista inskränkande bestämmelse bjöde tolkningssvårigheter
i flera aAmeenden. Följande frågor uppställde sig nämligen:

1) När vore en person enligt brevets mening att räkna såsom familjemedlem? 2)

Behövde sådan familjemedlem själv vara ''bosatt å fästningarna’?

3) Vad menades med att vara bosatt å fästningarna?

4) . Syftade uttrycket ''å fästningarna bosatta familjer’ allenast å sådana
familjer, där husfadern vore anställd Aud försvarsanstalterna?

Beträffande den här ovan först framkastade frågan när en person

217

vore att räkna såsom tillhörande familjen syntes begreppet familjemedlem
i detta sammanhang böra omfatta icke blott husfadern och, örn han
vore gift, hans hustru och barn utan även föräldrar, svärföräldrar, barnbarn
eller annan anhörig ävensom tjänare.

Emellertid borde begreppet ''tillhörande å fästningarna bosatta familjer’
givas den tolkningen, att varje familjemedlem, som skulle föras under
nu berörda begrepp, också hade sitt egentliga hemvist hos familjen.
Det vore visserligen sant, att besök hos dem, som vore bosatta ''å
fästningen’, borde underlättas. Men redan därigenom, att fästningens
kommunikationsbåtar överhuvudtaget finge anlitas av besökande, syntes
statsverket hava gjort vad på detsamma ankomme för att underlätta besök
och någon obillighet kunde ej anses ligga däruti, att anhöriga och
bekanta i fall av mer eller mindre tillfälliga besök hos familjer, bosatts
å fästningarna, vid begagnande av kommunikationsbåtarna erlade den
ringa avgift, som därför vore fastställd.

En annan fråga, som i detta sammanhang kunde behöva klargöras,
vore vad som menades med att vara bosatt å fästningarna. Att detta
bleve utrett vore av vikt, därest det kungl, brevet alltjämt skulle stiliseras
på det sätt som nu vore fallet, då familjens bosättning å fästningarna
i och för sig enligt brevets ordalydelse kvalificerade till gratisresa
och således oavsett, örn familjefadern vore anställd vid försvarsanstalterna
eller ej. Av kommendantens yttrande isyntes framgå, att han med
begreppet ''bosatt å fästningarna’ likställde att vara bosatt inom fästningarnas
fredsområde. På sätt framginge av generalordern nr 1349/1915
jämfört med ett yttrandet bilagt kartblad omfattade emellertid fredsområdet
en så betydande rayon, att det skulle leda till praktiskt orimliga
konsekvenser att tolka nådiga brevet så, att alla inom detta område bosatta
personer skulle hava rätt till fri resa å fästningens kommunikationsbåtar.
För övrigt visade de särskilda nådiga brev, som efter 1891
meddelats rörande taxor för båtarna och rätt till fria resor å desamma,
att en sådan tolkning ej förut givits 1891 års nådiga brev, då senare kungl,
brev i ämnet i så fall näppeligen varit behövliga. Möjligen kunde tänkas,
att med ''fästningarna’ i 1891 års brev menats ''befästningsområdena’,
men då inom dessa områden i allmänhet endast funnes de fortifikatoriska
anordningarna, vore å andra sidan en sådan snäv tolkning praktiskt
omöjlig. Förberörda kartskiss visade de större områden inom fästningarnas
fredsområde, som tillhörde marinen. Skulle icke — på sätt nedan
vidare anfördes — rätten till fri resa göras beroende av, huruvida familjefadern
vore anställd vid försvarsanstalterna, syntes sagda rätt beträffande
andra personer än befattningshavarna och deras familjer åtminstone
böra begränsas att avse allenast personer bosatta i kronans hus
och byggnader. Dessutom ifrågasattes, örn ej i så fall undantag från
rätten till fri resa borde göras även för familjer bosatta å Vaxön, även
om do höride i kronans hus.

218

Vad därefter anginge frågan, huruvida uttrycket a fästningarna bosatta
familjer kunde åsyfta även andra familjer än dem, där husfadern
vöre anställd vid försvarsanstalterna, hade redan anförts att, såvitt ma
rinförvaltningen kunde finna, det nådiga brevet ej uppställt något villkor
beträffande husfaderns anställning.

1 praxis syntes dock sådant villkor hava uppställts. Möjligen kunde
tänkas, att, därest försvaret tillhöriga bostäder uthyrdes åt andra än be
fattningshavare vid försvaret, även dessa skulle få rätt att färdas fritt.
Emellertid syntes för närvarande något behov av gratisfärd för sådana
personer ej finnas, då uthyrning till privatpersoner ej skett. Således
norde för familjemedlems gratisresa fordras att husfadern vore anställd
vid försvarsanstalterna. Knötes rätten till fri resa vid befattningshavaren,
syntes ej längre böra uppställas villkoret, att han bodde i kronans
bus. Beträffande rätten för resa för uniformsklädda personer, tillhörande
armén och flottan, borde allenast anmärkas, att föreskriften även
borde omfatta kustartilleriet och flygvapnet.

Såsom sammanfattning av det ovan anförda finge marinförvaltningen
sålunda uttala, att rätten till fri resa med fästningens kommun ika tionsbåtar
borde tillkomma vid försvarsanstalterna i Vaxholm eller vid dylika
anstalter utom Vaxholm, vilka tillhörde Vaxholms fästning, an
ställda personer även sådana personers hustrur, barn, föräldrar, svär
föräldrar oell andra anhöriga ävensom tjänare, då sådan familjemedlem
linde sitt egentliga hemvist hos befattningshavaren. Dessutom borde
samma rätt tillkomma personer tillhörande försvaret, då de vöre klädda
i uniform, ävensom dem, vilka kommendanten ansåge böra tillfälligtvis
åtnjuta samma förmån. Det syntes emellertid för en sådan begränsning
av rätten till fria resor å kommunikationsbåtarna tarvas en ändring i
1891 års nådiga brev. Därest detta brev skulle ändras, borde i det nya
brev, som kunde komma att utfärdas, inarbetas bestämmelserna i de
senare brev rörande taxor och frireseriitt, som utfärdats.

Vad anginge den tillämpning, som 1891 års nådiga brev i praxis erhållit,
syntes denna praxis icke i allo vara tillfredsställande. Frånsett
den omständigheten, huruvida rätten till fria resor kunde hava utsträckts
väl långt, syntes även formen för frireserättens legitimation behöva
en ändring. Lämpligen borde kommendanten utfärda personliga
fribiljetter för dem, som mera stadigvarande hade att begagna sig av
båtarna. Visserligen bomme detta att medföra ett något ökat arbete för
kommendanten och kanske någon obetydlig ökad kostnad för blanketter
till fribiljetter, men för kontrollens skull syntes detta vara nödvändigt.
Befälhavare å kommunikationsbåt borde delgivas, när fribiljett utfärdats,
och sådan befälhavare borde föra förteckning över personer, som
sålunda ägde rätt att färdas å båtarna. Då fribiljett upphörde att gälla,
borde detta ävenledes meddelas vederbörande båtbefälhavare. Det borde
åläggas befattningshavare, för vars familjemedlem utfärdats fribiljett,

219

allt till kommendanten anmäla, att .sådana ändrade förhållanden inträtt,
att rätten till fri resa ej längre förefunnes. Efter sådan anmälan eller
när det eljest visade sig, att rätt till fri resa ej förelåge, borde utfärdad
fribiljett indragas eller förklaras ogiltig. I händelse nya föreskrifter av
Kungl. Majit leonline att utfärdas rörande resor och transporter å Vaxholms
fästnings kommunikationsbåtar, syntes i samband härmed höra
föreskrivas, att kommendanten ägde för familjemedlemmar, som bleve
berättigade till fria resor å nämnda båtar, utfärda personliga fribiljetter
att gälla under den tid rätten till fria resor enligt sådana föreskrifter
förefunnes, att beslut örn nya biljetters utfärdande eller gamlas indragande
skulle meddelas vederbörande båtbefälhavare, som hade att
tillse, att ombord funnes fullständig förteckning å de personer, som sålunda
ägde resa fritt eller som såsom tillhörande försvarsanstalten i Vaxholm
eller å område, som tillhörde Vaxholms fästning, ägde sådan rätt.

Vad anginge frågan örn tapetseraren Månssons rätt till fria resor å fästningens
kommunikationsbåtar syntes för denna rätt förutsättas en tämligen
vid tolkning av gällande bestämmelser. Kommendanten i Vaxholms
fästning syntes dock näppeligen hava överskridit sin befogenhet genom
att låta Månsson till och med den 30 september 1932 få bibehålla av honom
innehavd fribiljett.

På sätt militieombudsmannen i skrivelsen den 13 maj 1932 till kommendanten
å Vaxholms fästning angivit reglerar kungl, brevet den 17
april 1891 rätten att utan avgift medfölja Vaxholms fästnings kommunikationsbåtar.
Berörda brev, som är ställt till arméförvaltningen å forti
fikationsdepartementet, är så lydande:

''Uti skrivelse deli 2 innevarande månad haven I i underdånighet anmält,
att kommendanten å Vaxholm-Oscar Fredriksbergs fästningar hos
Eder gjort framställning örn fastställande av någon lämplig passagerareavgift,
att av allmänheten erläggas vid begagnande av den kronans ångslup,
som uppehåller samfärdseln mellan Vaxholms stad och fästning
samt Rindön, ävensom att för transport av sådana effekter, vilkas forsling
å berörda ångslup av kommendanten ansåges kunna medgivas, en
taxa måtte få av honom utfärdas; och haven I med anledning härav i
underdånighet hemställt:

att såsom passagerareavgifter vid begagnande av kronans ångslup
måtto fä bestämmas: för färd emellan Vaxholms stad och fästning eller
emellan fästningen och Rindö smedja 2 öre, emellan Vaxholms stad och
Rindö smedja 3 öre samt emellan Vaxholm och Oscar Fredriksborg 10
öre;

att från dessa avgifter måtte få befrias personer, som äro anställda
vid någon av fästningarna eller tillhöra å desamma bosatta familjer,
andra personer tillhörande armén och flottan, då de äro klädda i uniform,
ävensom de, vilka kommendanten anser böra tillfälligtvis därifrån
fritagas;

220

att taxa å avgifter för sådana, enskilda personer tillhörande effekter,
vilkas forslande å kronans ångslupar finnes kunna medgivas, måtte, på
förslag av kommendanten, få av Eder bestämmas;

att kommendanten måtte få meddela erforderliga bestämmelser rörande
ifrågavarande avgifters kontrollerande och desamma av kommendantsskapsredogörarna
inför Eder redovisas; samt

att de inflytande medlen måtte få av Eder användas till bekostande
av mindre reparationer m. fl. utgifter i och för ovannämnda samfärdsels
upprätthållande.

Vid underdånig föredragning av detta ärende hava VI funnit gott till
vad I sålunda hemställt lämna nådigt bifall. Vilket VI Eder till svar
och underdånig efterrättelse härigenom i nåder meddela.’

Sedermera har Eders Kungl. Majit genom särskilda brev den 28 mars
1896, den 4 juli 1902, den 18 december 1908 och den 14 november 1913 fastställt
taxa för passagerareavgifterna vid färd med kronans ångslupar.

I anledning av särskilda framställningar har Eders Kungl. Majit därjämte
medgivit, att barn vid skolgång ävensom vissa befattningshavare
finge kostnadsfritt färdas å fästningens kommunikationsbåtar.

Enligt brevet den 14 november 1913 föreskrevs sålunda, att barn vid
skolgång finge färdas fritt med kronans ångslup å sträckorna Vaxholm
—Ramsö, Vaxholm—Lilla Furusund, Vaxholm—Rindö smedja (Rindö
västra udde) och Vaxholm—Oscar-Fredriksborg eller åter.

Vidare har genom beslut den 3 november 1916 lärarpersonalen vid Vaxholms
skolor och kyrkvaktaren i Vaxholms församling tillförsäkrats rätt
att vid utförande av tjänsteuppdrag kostnadsfritt färdas å fästningens
kommunikationsbåtar.

Slutligen hava genom kungl, brev den 5 november 1926, den 16 maj
1930 och den 4 december 1931 polismännen i Vaxholms stad vid utförande
av tjänsteuppdrag, föreståndaren för soldathemmet å Oscar-Fredriksborg
jämte å soldathemmet för dess verksamhet såsom sådan anställd
personal, ävensom fjärdingsmannen i Värmdö sockens norra fjärdingsmansdistrikt
erhållit tillstånd att kostnadsfritt färdas å fästningens kommunikationsbåtar.

Från erläggande av avgift äro enligt kungl, brevet 1891 befriade ''personer,
som äro anställda vid någon av fästningarna eller tillhöra å desamma
bosatta familjer, andra personer, tillhörande armén och flottan,
då de äro klädda i uniform, ävensom de, vilka kommendanten anser böra
tillfälligtvis därifrån fritagas’.

Rörande tolkningen av begreppet ''personer, som äro anställda vid någon
av fästningarna’ torde icke råda någon tvekan. Därunder bör uppenbarligen
hänföras all personal, som är anställd vid försvarsanstalterna i
Vaxholm eller vid de utom Vaxholm liggande försvarsanstalter, som tillhöra
Vaxholms fästning.

Ej heller kan någon tvekan råda om tolkningen av uttrycket ''andra

221

personer, tillhörande armén och flottan, då de äro klädda i uniform’. Att
härunder numera bör inbegripas även personal, tillhörande kustartilleriet
och flygvapnet, är uppenbart.

Bestämmelsen örn rätt för kommendanten att tillfälligtvis fritaga person
från erläggande av avgift torde icke tarva någon tolkning.

Däremot kan tvekan numera råda örn tolkningen av begreppet ''personer,
som tillhöra å fästningarna bosatta familjer’.

Kommendanten i Vaxholms lastning synes vilja hävda den uppfattningen,
att med uttrycket numera skulle förstås de personer, som bo inom
Vaxholms fästnings fredsområde sådant detta hestämts genom generalordern
nr 1349/1915, d. v. s. att alla personer, som äro bosatta inom
områdena vid Vaxholm (linjerna Edslösa—Östra Skägga—Aspholmen
—Resaröström—Gåsviksskär—Pålsundet—Barnsjosund—Edslösa), vid Siarö,
vid Ängsholmen och vid Djurönäs skulle vara berättigade till fribiljetter.
Med andra ord, den civila befolkningen på Resarön, Vaxön,
Edholmen, Hästholmen, Skarpö, Rindö, nordvästra Värmdö, Siarö, Norra
Ljusterö, Ängsholmen och kringliggande holmar samt Djurönäs m. fl.
öar skulle äga rätt att avgiftsfritt färdas å kronans kommunikationsbåtar
mellan Vaxholms stad samt Vaxholmen och Rindön.

Denna tolkning kan näppeligen vara riktig.

Att en betydligt snävare tolkning av begreppet tidigare gjorts gällande
framgår bland annat därav, att genom de kungl, brev, som i ämnet
utfärdats efter 1891, befrielse från erläggande av avgift lämnats personer,
som enligt kommendantens tolkning skulle vara befriade redan genom
bestämmelse i 1891 års brev.

I praktiken synes kommendanten emellertid själv icke hava omfattat
den tolkning, åt vilken han givit uttryck i sitt till militieombudsmannen
avgivna yttrande.

Av ovannämnda från kommendanten införskaffade uppgifter å personer,
vilka erhållit fribiljetter för färd med kommunikationsbåtarna,
framgår nämligen, att dylika biljetter icke utlämnats till befolkningen i
allmänhet inom de ovannämnda områdena. Utdelningen av fribiljetter
synes hava begränsats till familjemedlemmar och anförvanter till personer
inom förenämnda områden, som i någon egenskap äro anknutna
till försvarsväsendet. Men härvid har emellertid den utvidgningen
gjorts, att sådana biljetter utdelats även till personer, som äro bosatta utanför
de ovan angivna områdena, t. ex. i Stockholm.

Av de lämnade uppgifterna framgår exempelvis, att fribiljetter för
eget och familjemedlemmars bruk utlämnats till 333 personer. I stor omfattning
har därvid förekommit, att biljetter tilldelats personer, bosatta
i Vaxholms stad (Vaxön) eller å andra öar än Rindön och Vaxholmen,
samt i några fall i Stockholm.

Sålunda har till den i ärendet omförmälda förre styckjunkaren Månsson,
vilken är bosatt å Rindön, utdelats fem fribiljetter; timlönaren L.

222

Lundqvist, bosatt i Vaxholms stad, Ilar erhållit fyra fribiljetten; majoren
B. F. T. Fe vrelt samt kaptenen A. Liljenström, håda bosatta å Kronudden
i Vaxholms stad, hava vardera erhållit fem fribiljetter; ’nr 17’ O.
.lohansson, boende å gamla rådhuset i Vaxholm, har erhållit fyra fribiljetter;
timlönaren C. F. Andersson å Ramsö har fått två fribiljetter;
sergeanten O. E. Andersson med bostad å Kyrkogårdsön Ilar tilldelats
fyra fribiljetter; stadsläkaren i Vaxholm W. Lindblom, vilken bestrider
läkarvården vid Svea ingenjörkårs kustingenjörkompani och är boende
Kilgatan 24 i staden, har fått fem fribiljetter. Flertalet av dessa biljetter
äro givetvis avsedda för vederbörandes familjemedlemmar, då befattningshavarna
själva ju endast hava behov av en fribiljett vardera.

Marinförvaltningen Ilar i sitt yttrande förklarat sig anse, att en begränsning
av uttrycket ''fästningarna’ till att avse de egentliga befästningsområdena
d. v. s. de fortifikatoriska anordningarna vore praktiskt
omöjlig och gör gällande att, därest rätten till fri resa göres oberoende av
huruvida familjefadern är anställd vid försvarsanstalterna, sagda rätt
beträffande andra personer än befattningshavarnai och deras familjer
åtminstone bör begränsas att avse personer bosatta i kronans hus och
byggnader, dock att undantag från rätten till fri resa borde göras för
familjer, bosatta å Vaxön, även örn de bodde i kronans hus. Enligt marinförvaltningens
mening borde emellertid rätten till. fri resa allenast
tillkomma de vid försvarsanstalterna i Vaxholm eller vid dylika anstalter
utom Vaxholm, tillhörande Vaxholms fästning, anställda personer
ävensom sådana personers hustrur, barn, föräldrar, svärföräldrar och
andra anhöriga ävensom tjänare, då sådan familjemedlem hade sitt egentliga
hemvist hos befattningshavaren.

Vad i detta ärende förekommit synes mig otvivelaktigt giva vid handen,
att ett verkligt behov föreligger att ersätta de föråldrade bestämmelserna
i 1891 års kungl, brev med fullt tydliga och tidsenliga regler
för rätten att avgiftsfritt färdas å Vaxholms fästnings kommunikationsbåtar.

Det i 1891 års brev lämnade medgivandet att personer, tillhörande å
fästningarna bosatta familjer, skulle vara befriade från avgifter vid färd
med kommunikationsbåtarna torde närmast hava föranletts av en önskan
att, med hänsyn till befästningarnas vid tiden i fråga isolerade läge,
underlätta kommunikationerna mellan, fästningsområdena å Vaxholmen
och Rindö å ena sidan samt Vaxholms stad å andra sidan.

Att under nuvarande förhållanden medgiva rätt till avgiftsfri färd
med kommunikationsbåtarna — förutom för befattningshavarna vid fästningen
och uniformsklädd personal, tillhörande försvaret samt de särskilda
personer, som omnämnas i breven den 14 november 1913, den 3 november
1916, den 5 november 1926, den 16 maj 1930 och den 4 december
1931 — för andra personer än deni, som äro bosatta å de egentliga befästningarna
jämte övriga delar av Vaxholms kustartilleriregementes och

223

Göta livgardes fästningsbataljons kasernområden, torde knappast behöva
ifrågakomma. Givetvis bör dock bibehållas rätt för kommendanten
att för visst tillfälle meddela befrielse från erläggande av avgift.

Ifrågasättas kan, huruvida icke — på sätt marinförvaltningen föreslagit
— för familjemedlems gratisresa bör uppställas det villkoret, att
husfadern är anställd vid försvarsanstalterna.

Marinförvaltningen har vidare ifrågasatt att bestämmelser, som reglera
formen för legitimation av frireserätten, böra utfärdas.

Handlingarna i nu föreliggande ärende giva enligt min uppfattning
marinförvaltningen rätt i detta hänseende. Det lärer icke vara lämpligt
att bestämmelser för framtiden bibehållas, som kunna föranleda en
konflikt av den art, som förekommit mellan befälhavaren å en av kommunikationsbåtarna,
underofficeren av 3. graden Nilsson samt förre
styckjunkaren Månsson och dennes broder. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke — på grund av vad som förekommit i ärendet — de
grundläggande bestämmelserna i detta hänseende böra utfärdas av Kungl.
Maj: t.

Med stöd av 16 § i den för riksdagens militieombudsman utfärdade
instruktionen har jag ansett mig böra anmäla detta ärende hos Eders
Kungl. Maj:t till det avseende Eders Kungl. Maj:t må finna omständigheterna
föranleda.»

Yttrande till 1932 års konstitutionsutskott i fråga om möjligheten
att sammanslå justitieombudsmans- och militie ombudsmansämbetena.

I detta ämne avlät militieombudsmannen den 25 maj 1932 följande
skrivelse till Riksdagens Konstitutionsutskott:

»I skrivelse den 19 maj 1932 har Konstitutionsutskottet anhållit örn
mitt yttrande i fråga om möjligheten att sammanslå justitieombudsmansoch
militieombudsmansämbetena samt örn den omorganisation, som härigenom
kan befinnas önskvärd. Med anledning härav får jag vördsamt
anföra följande.

Till en början torde jag få något beröra omfattningen av militieombudsmannens
arbetsbörda under senare år. De handlagda diarieförda
ärendena hava uppgått till följande antal:

under 1926 ......... 304 ärenden under 1929 226 ärenden

» 1927 279 » » 1930 302 »

» 1928 ............ 208 » » 1931 ......... 358 »

M. O:»
arbetrtWrda

224

Jämförda med siffrorna från militieombudsmansämbetets tidigare år
innebära dessa siffror, såsom känt lärer vara, en nedgång i de diarieförda
ärendenas antal. Med styrka måste emellertid betonas den avsevärda
del av militieombudsmannens arbete, som icke kommer till uttryck
i antalet diarieförda ärenden. Till en början framhålles, att det inspektionsarbete
militieombudsmannen utför å de militära förbanden är av
betydande omfattning och mer omfattande än det av justitieombudsmannen
utförda inspektionsarbetet. Det mesta av inspektionsarbetet
kommer emellertid naturligt nog icke till uttryck i antalet diarieförda
ärenden, då ju så blir fallet endast i den mån anledning till anmärkning
förekommer.

Det torde icke med fog kunna göras gällande att militieombudsmannens
inspektionsarbete skulle vara mindre nödvändigt. Tvärt om lärer inspektion
innefatta det enda effektiva sättet för militieombudsmannen att lära
känna de hygieniska förhållandena vid förbanden samt sättet för manskapets
omvårdnad och förplägnad m. m., varjämte granskning av befattningshavarnas
tjänsteutövning vid inspektion kan ske på ett praktiskt
och ingående sätt.

Vidare bör med avseende å militieombudsmannens arbete framhållas,
att militieombudsmannen å ämbetsrummet handlägger ett icke ringa
antal ärenden, vilka ej bliva antecknade i något diarium. Härmed avses
ärenden, föranledda av hänvändelser från värnpliktiga eller från militära
befattningshavare i fall då den besökande icke önskar göra någon skriftlig
anmälan för den händelse ett tillrättaläggande av hans ärende kan åstadkommas
genom åtgärder under hand. Det gäller här undantagslöst hänvändelse
från personer i underordnad ställning, och det kan på goda
skäl antagas att anledning till hänvändelsen stundom varit farhågor för
obehag i händelse klagomål skulle anförts skriftligen. Militieombudsmannens
arbete utgöres i dessa ärenden av samtal med den besökande och
med vederbörande militära myndighetspersoner samt studium av reglementen
och författningar. Det Ilar visat sig, att genom ett dylikt muntligt
förfarande hos militieombudsmannen ofta kunnat vinnas snabbt och
tillfredsställande resultat, evad detta bestått i rättelse av ett missförhållande
elier i undanröjande av missförstånd.

Även bör framhållas, att militieombudsmannen — utan att detta sedermera
alltid kommer till uttryck i diariet — i många fall följer ärenden
av större vikt, då anledning finnes till antagande att ett ingripande måhända
framdeles blir erforderligt. Såsom exempel å fall av detta slag
må anföras militieombudsmannens ställning till det s. k. Ådalsmålet.
Med hänsyn därtill att, ofördröjligen efter det Ådalshändelserna utspelats,
en regeringskommission tillsattes för utredning av detta stora ärende
samt att, sedan kommissionens utlåtande avgivits, ärendet av Kungl.
Majit omedelbart remitterades till allmän åklagare, fann jag för min del
utrymme för ett ingripande från militieombudsmannens sida icke före -

225

finnas. På grund av ärendets vikt, och då det väl kunde tänkas att
anledning för militieombudsmannen till ingripande i något särskilt avseende
— efter klagomål eller därförutan — dock framdeles kunde uppkomma,
har jag funnit erforderligt att, så långt möjligt varit, genom
studium av krigsrättsprotokoll och rättegångsreferat, följa rättegången.
Det myckna arbete, som härå nedlagts, har kommit till uttryck i diariet
allenast genom ett diarienummer, avseende ett hos militieombudsmannen
fört klagomål.

ytterligare må i fråga örn militieombudsmannens arbete nämnas, att
militieombudsmannen mottager och besvarar förfrågningar från myndighetspersoner
i ett stort antal fall. Det är givet att militieombudsmannen
under sin tjänsteutövning förvärvar erfarenhet inom militärförfattningarnas
område, och denna erfarenhet tages av myndigheterna ganska
flitigt i anspråk, såsom man måste antaga till gagn för deras arbete.
Sålunda förekomma hos militieombudsmannen förfrågningar och hänvändelser
från statsdepartement, krigsdomare och auditörer, militära
staber samt regements-, inskrivnings- och rullföringsexpeditioner. Det
arbete, som dessa hänvändelser orsaka militieombudsmannen, är ingalunda
oväsentligt, stundom betydande.

Slutligen må nämnas hänvändelser till militieombudsmannen av viss
annan karaktär. Det förekommer i ett stort antal fall, att personer, som
tillhöra eller tillhört försvarsorganisationen, eller ock anhöriga till sådana
personer, vända sig till militieombudmannen i ärenden angående
svårigheter, som uppkommit i samband med tjänst vid krigsmakten men
vilka icke kunna bliva föremål för formliga klagomål. I sådana fall
begäres av militieombudsmannen råd och bistånd, och på grund av ämbetets
karaktär har militieombudsmannen ansett sig böra, så långt möjligt
varit, personligen taga befattning med dessa ärenden, då sådant av de
besökande önskats.

Vad angår den först omförmälda gruppen av icke diarieförda ärenden
— de muntliga klagomålen — äro dessa tydligen alldeles att jämställa
med vanliga diarieförda ärenden. Beträffande de övriga i det föregående
omförmälda underhandsärenden må det vara riktigt, att man vid militieombudsmansämbetets
inrättande kanske ej förutsatt militieombudsmannens
befattning med dylika ärenden, men enligt min uppfattning är donna
militieombudsmannens verksamhet av stor praktisk betydelse och innebär
ett värde, som säkerligen icke kommer att bestå, därest militieombudsmannens
och justitieombudsmannens ämbeten sammanslås till ett.
Örn samtliga underhandsärenden gäller, att en ensam riksdagens ombudsman
omöjligen lärer kunna medhinna att utöva en sådan verksamhet i någon
nämnvärd utsträckning. Vad som i detta hänseende skulle gå förlorat
komme till stor del att gå ut över personer i blygsam eller beroende
ställning.

I detta sammanhang må även beröras beskaffenheten av de av militie15
— Militieombudsmannens embetsberättelse.

226

Andra skäl
för och emot
M. 0.-ämbetets
bestånd.

ombudsmannen handlagda ärendena. Utan att vilja göra någon jämförelse
i den ena eller andra riktningen med de av justitieombudsmannen
handlagda ärendena tillåter jag mig framhålla, att ärendena hos militieombudsmannen
ofta icke äro lätta att handlägga och avgöra. Justitieombudsmannen
lärer till stor del hava att tillämpa lagar och författningar,
varom han på förhand äger ingående kännedom eller som avse
ämnen, närliggande dem, vilkas reglering i lag han redan känner. I ej
ringa omfattning har ock justitieombudsmannen till sitt förfogande värdefulla,
i tryck tillgängliga förarbeten till de författningar han har att
tillämpa. I dessa hänseenden ställa sig förhållandena för militieomhudsmannens
del ganska olika. Militieombudsmannens utbildning är liksom
justitieombudsmannens juristens. Han har på förhand icke kännedom
om de synnerligen talrika militära författningarna och reglementena.
Dessa äro ingalunda alltid tydliga, och några i skrift tillgängliga
förarbeten till desamma finnas — med undantag för strafflagen och rättegångslagen
— icke. Härav följer, att militieombudsmannen måste nedlägga
ett betydande arbete på att sätta sig in i de författningar, som i
föreliggande fall skola tillämpas. Då militieombudsmannens uttalanden
tydligen måste vara så auktoritativa som möjligt, måste hans kännedom
örn och uppfattning av de för honom förut främmande författningarna
göras ingående och levande.

Även den nu framhållna synpunkten lärer enligt min mening kräva
beaktande, då påståendet framföres örn att militieombudsmannens arbetsbörda
är ringa.

Så långt min erfarenhet sträcker sig vill jag förmena att, särskilt i
betraktande av ärendenas beskaffenhet och de många icke diarieförda
ärendena av olika slag, militieombudsmannens arbetsbörda ingalunda är
ringa. Givet är att militieombudsmannen kan mottaga flera arbetsuppgifter,
men han finge då i stor utsträckning upphöra att taga befattning
med underhandsärenden, och även sättet för inspektionens utförande samt
de diarieförda ärendenas handläggning komme att röna inverkan av tillkomsten
av nya arbetsuppgifter.

Mot militieombudsmansämbetets fortsatta självständiga tillvaro har i
den tidigare diskussionen anförts, att den misstro mot militärbefälet och
de missförstånd rörande försvarsväsendet, som utgjort ett skäl för ämbetets
tillkomst, numera, sedan försvarsorganisationen nedskurits, minskat
i omfattning. Erfarenheterna under den tid jag såsom ordinarie innehavare
eller suppleant förvaltat ämbetet synas icke giva stöd för ett
sådant påstående. Snarare har jag tidvis tyckt mig finna, att misstron
mot militärbefälet med åren stegrats.

Såsom skäl för militieombudsmansämbetets fortsatta bestånd har framhållits,
att blotta tillvaron av ämbetet, oavsett ärendenas antal, har stor
psykologisk betydelse, i det att genom ämbetets existens friktionsanledningar
mellan militärbefälet och de meniga förekommas. Det är min

227

övertygelse att så är fallet, och anledning har många gånger förekommit
till antagande att militärbefälet har respekt för ämbetet.

Frågan huruvida de fördelar av militieombudsmansämbetets tillvaro,
som i det föregående framhållits, alltjämt bomme att förefinnas, därest
militieombudsmannens nuvarande arbetsuppgifter överfördes till en ensam
riksdagens ombudsman, bör otvivelaktigt besvaras nekande. Såsom i det
följande något skall utvecklas, lärer det icke vara möjligt för en ombudsman
att uppbära den arbetsbörda, som följer av justitieombudsmannens
och militieombudsmannens nuvarande funktioner, förutsatt att på ombudsmannens
arbetsprodukt ställas lika höga fordringar som hittills. Det torde
icke kunna undgås att en eller flera av arbetsuppgifterna bleve allvarligt
lidande, och det ligger nära till hands att antaga, att det härvid skulle
bliva tillsynen över försvarsväsendets ämbets- och tjänstemän, som bleve
tillbakasatt. Ett sådant resirltat skulle sannolikt på grund av omständigheternas
makt uppkomma, även örn i ombudsmannens instruktion intoges
särskild erinran örn ifrågavarande arbetsuppgift.

I detta sammanhang lärer vara av intresse att taga del av den utsträckning,
i vilken justitieombudsmannen — innan statens civilkommission i
slutet av år 1908 tillkom — nedlade arbete för inspektion av försvarsorganisationen.
Jag har låtit utföra en undersökning beträffande justitieombudsmannens
inspektioner under åren 1900—1908, och därvid har befunnits,
att några inspektioner beträffande manskapets omvårdnad, förläggning,
sjukvård, kassaväsende, förråd och byggnader på denna tid över
huvud taget icke förekommo. Det enda inspektionsarbete, som justitieombudsmannen
under nämnda tid utförde, utgjordes av granskning av
krigsrättsprotokoll och besök i arrestlokaler. Icke ens detta arbete medhanns
alltid vid justitieombudsmannens besök i orter med militärförläggning.
Under åren 1900, 1901, 1902, 1903 och 1904 förekommo icke några
som helst inspektioner av militära truppförband. Under år 1905 inspekterades
två förband, år 1906 sju, år 1907 två och år 1908 tre. Under nio år
inspekterades således av då befintliga 59 förband 14, varemot 45 förband
under samma nio år icke voro föremål för inspektion.

Det är att märka att justitieombudsmannens arbetsbörda sedan den tid,
varom nyss varit fråga, ökat i högst betydande omfattning. Justitieombudsmannen
har ock i skrivelse den 17 mars 1930 till Utskottet i anledning
av förslag till 1926 och 1928 års riksdagar bestämt avrått från en
sammanslagning av justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena.
Sedan detta uttalande gjordes, lärer justitieombudsmannens arbetsbörda
icke hava undergått minskning.

I skrivelse till Kungl. Majit den 8 mars 1932 (nr 68) har riksdagen
anhållit, att Kungl. Majit ville föranstalta om undersökning dels huruvida
och i vad mån en överflyttning å de allmänna domstolarna av mål, som
höra till krigsdomstolarnas upptagande, må kunna redan under nuvarande
rättegångssystem ske, dels ock rörande sådan revision av strafflagen för

228

Synpunkter
på ett sammanslaget

ombudsmansämbete.

krigsmakten, som må kunna genomföras utan avvaktan på en allmän
revision av den allmänna strafflagen, samt att Kungl. Majit måtte för
riksdagen framlägga de förslag, som därav kunna föranledas. För den
händelse det skulle göras gällande, att krigsdomstolarnas avskaffande
komme att medföra en så stor reduktion av militieombudsmannens nuvarande
arbetsbörda, att i allt* fall därefter fullgoda skäl icke kunna åberopas
för ämbetets bibehållande, må härtill framhållas följande. Enligt
vad en inom militieombudsmansexpeditionen företagen undersökning utvisar,
är det allenast ett fåtal diarieförda ärenden, som beröra krigsdomstolarnas
verksamhet. Motsvarande gäller de icke diarieförda ärendena.
Orsaken till nämnda förhållande är tydligen till stor del den, att i krigsrätt
hava säte två civila ledamöter, vilka beträffande det alldeles övervägande
antalet krigsrätter äro ordinarie underrättsdomare med stor vana
vid rättegångsmål. Den gjorda undersökningens resultat står i god överensstämmelse
med tidigare från militieombudsmansämbetets innehavare givna
vitsord, att krigsdomstolarna i stort sett fungera mycket tillfredsställande.
Undersökningen har visat, att de hos militieombudsmannen diarieförda
ärenden, som haft avseende å krigsdomstolarna, till antalet utgjort under
1929 14, 1930 24, 1931 15 och 1932 hittills 5. De flesta och mest arbetskrävande
ärendena hos militieombudsmannen utgöras av militära förvaltningsärenden,
värnpliktsärenden samt ärenden rörande manskapets behandling
i olika avseenden.

Det må förtjäna framhållas, att då 1920 års krigslagstiftningskommitté
i sitt år 1922 framlagda betänkande föreslagit krigsdomstolarnas avskaffande
i fredstid, kommittén samtidigt föreslagit en utvidgning av området
för de militära befälhavarnas bestraffningsrätt. Sättet för utövande
av denna bestraffningsrätt har städse med rätta ansetts utgöra en särskilt
viktig del av militieombudsmannens verksamhetsområde. På detta område
skulle ett genomförande av kommitténs förslag giva militieombudsmannen
ökat arbete.

Vidare må anmärkas, att ett avskaffande av krigsdomstolarna ingalunda
komme att göra militieombudsmannens inspektionsarbete överflödigt, då det
stora flertalet av inspektionsuppgifterna alltjämt skulle förefinnas oförändrade.

Slutligen lärer i detta sammanhang den reflektionen ligga nära, att så
länge krigsdomstolarna dock bestå och den av innevarande års riksdag
begärda utredningen örn deras avskaffande icke föreligger, den möjligen
blivande inverkan av dessa domstolars avskaffande å militieombudsmannens
arbetsbörda icke rimligen lärer kunna redan vid nuvarande tidpunkt anföras
såsom skäl för militieombudsmansämbetets indragning.

Jag övergår härefter att närmare undersöka huru förhållandena komme
att gestalta sig för den händelse en sammanslagning av de två ombudsmansämbetena
likväl skulle komma till stånd, och uppehåller jag mig då
först något vid sättet för ombudsmännens arbete.

229

Såsom i propositionen angående militieombudsmansämbetets inrättande
framhållits bör det fordras, att en riksdagens ombudsman vid fullgörande
av sin viktiga och krävande uppgift själv personligen skall kunna i största
möjliga omfattning genomtränga och behärska de föreliggande ärendena.
Arbetet bör sålunda icke läggas så, att en byråchef eller annan tjänsteman
utför det mesta arbetet och ämbetets chef inskränker sig till en justering
av skrivelsernas slututtalanden (klämmarna). I de många ärenden av
mera besvärlig art, som militieombudsmannen har att handlägga, kan
denne ej bestämma sina slutliga intentioner angående klämmens innehåll
förrän efter ett grundligt personligt studium av handlingarna i ärendena
och tillämpliga författningar, och när detta studium väl är utfört, är det
för militieombudsmannen vanligen lämpligast eller nödvändigt att själv
författa klämmen. Den biträdande tjänstemannens uppgift blir i dessa
ärenden att uppsöka och genomgå tillämpliga författningar samt föredraga
ärendet ävensom att sedermera avfatta den s. k. reciten, kanske också
förslag till kläm. Men detta förslag till kläm blir av antydda skäl helt
naturligt vanligen föremål för omarbetning av militieombudsmannen personligen,
och även reciten måste ofta, sedan klämmen är färdig, bearbetas
eller omarbetas av militieombudsmannen för att bringas i överensstämmelse
med klämmen.

Därest en sammanslagning av de två ombudsmansämbetena kommer till
stånd och därest ombudsmannen alltjämt själv skall personligen genomtränga
och fullt behärska ärendena före deras avgörande, kommer enligt
min mening otvivelaktigt en alltför omfattande arbetsbörda att läggas på
ombudsmannen.

Under den föregående diskussionen rörande ombudsmansämbetets gestaltning
har den tanken framförts, huruvida icke ombudsmannens suppleant
skulle kunna, utöver sin nuvarande uppgift såsom vikarie, utföra arbete
åt ombudsmannen. Rimligen får man, örn effektiv lättnad för ombudsmannen
skall vinnas, tänka sig att detta arbete skulle utföras självständigt
på suppleantens eget ansvar. Suppleanten bleve emellertid på detta
sätt i själva verket en andra ombudsman. Men då samma kvalifikationer
måste krävas hos suppleanten som hos den ordinarie ombudsmannen, och
då dessa personers arbetsprodukt måste förutsättas bliva av samma kvalitet,
skulle rättvisligen fordras att suppleanten i avlöningshänseende likställdes
med den ordinarie ombudsmannen. Den besparing, som genom de ifrågasatta
förändringarna uppkomme för statsverket, bleve vid sådant förhållande
ytterligt ringa.

Örn man vill övergiva tanken på att låta suppleanten självständigt utföra
arbete vid sidan av ombudsmannen, lärer något annat alternativ för
tillförande av erforderlig arbetskraft åt ombudsmannen icke föreligga, än
att uppdela ombudsmannens expedition i två byråer, vardera med en byråchef.
Därmed har man emellertid kommit till det resultat, som enligt det
förut sagda borde undgås, nämligen att byråcheferna få utföra det huvud -

230

Organisa tionen.

sakliga arbetet och att ombudsmannens arbete inskränkes till — förutom
anvisningar örn förberedande åtgärder m. m. — en justering av det slutliga
uttalandets kläm jämte en allmän kontroll. Efter en sådan förändring
bleve säkerligen ombudsmansämbetets arbetsresultat av betydligt mindre
värde än det, som med de nuvarande två ämbetena utföres.

Vid mina i det föregående gjorda uttalanden har jag utgått från en
försvarsorganisation i riket av den omfattning, som för närvarande förefinnes.
Huru förhållandena komme att gestalta sig efter en möjligen
blivande ytterligare nedskärning av försvarsorganisationen, kan tydligen
ej bedömas utan kännedom örn hur långt en sådan nedskärning skulle ske.

Utskottet har vidare önskat mitt yttrande örn den omorganisation, som
kan befinnas önskvärd efter en sammanslagning av de nuvarande två ombudsmansämbetena.
Denna fråga har i viss mån redan berörts i det föregående.
Med hänsyn till den ringa tid, som stått mig till buds vid avgivande
av detta yttrande, måste mina uttalanden i organisationsfrågan
avgivas nied reservation för synpunkter, som vid längre övervägande må
kunnat yppa sig.

Organisationen av ett sammanslaget ombudsmansämbete lärer, såsom
tidigare antytts, böra tänkas sa, att densamma omfattar, förutom ombudsmannen,
två byråer en var med sin byråchef. Å den ena byrån kunde
lämpligen handläggas de å militieombudsmannens handläggning för närvarande
beroende slag av ärenden och därjämte möjligen också vissa
grupper av de ärenden, som justitieombudsmannen för närvarande handlägger.
Å den andra byrån skulle handläggas övriga slag av ärenden,
som justitieombudsmannen nu handlägger. Å justitiebyrån synes böra
vara anställda, förutom byråchefen, en sekreterare och ett skrivbiträde.
Å militiebyrån lära erfordras, förutom byråchefen, en byråintendent och
ett skrivbiträde. För expeditionen skulle erfordras en expeditionsvakt.

Tidigare har ifrågasatts, att ombudsmannen efter en sammanslagning
av de två ämbetena skulle såsom föredragande i militieärenden hava vid
sin sida en kvalificerad officer. Den sakkunskap på det militära området,
som bör ställas till ombudsmannens förfogande, synes mig emellertid böra
inskränkas till att avse byraintendenten, vilken bör hava utbildning å det
militära förvaltningsområdet. En rent militär tjänsteman såsom ombudsmannens
föredragande i militieärenden synes mig vara avgjort olämplig.
Skälet härtill sammanhänger nied det förut berörda förhållandet att, med
en sådan organisation som den skisserade, ombudsmannen i sitt arbete
blir betydligt mer beroende av föredragandena än hittills varit fallet, och
en rent militär föredragande torde då lätt kunna få ett större inflytande
än som vore lämpligt.

Till kostnaderna för avlönande av den personal, som sålunda skulle er -

231

lordras, komme vikariatsersättningar, kostnad för lokalutrymme samt anslag
till resor och expenser.

Kostnaderna för militieombudsmansämbetet (exklusive dyrtidstillägg)
hava utgjort:

under budgetåret 1926—1927

» 1927—1928

» 1928—1929

» 1929—1930

» 1930—1931

kr. 56,350: 2 3
» 56,570:6 6
» 55,576:19

» 57,503:3i
» 61,316: 46

ökningen för budgetåret 1930—1931 var till stor del föranledd av specialundersökningar
rörande flygvapnet. I genomsnitt för de senare åren torde
kostnaden för militieombudsmansämbetet kunna beräknas till omkring
kr. 56,500: — årligen.

Kostnaderna för en militiebyrå hos Riksdagens ombudsman (exklusive
dyrtidstillägg) torde approximativt kunna beräknas till följande belopp:

byråchef ........

byråintendent

skrivbiträde

lokalutrymme
anslag för resor
» » expenser

................ kr.	11,940	—
............. »	9,060	—
.......... »	3,300	—
byrå...... »	2,500	—
................ »	2,000	—
................ »	3,000	—
............. »	3,000	—
Summa kr.	34,800	—

För åstadkommande av bättre möjlighet till jämförelse med nuvarande
kostnader för militieombudsmansämbetet har kostnaden för expeditionsvakt
ej till någon del påförts militiebyrån.

Såsom av det föregående framgår, torde besparingarna för statsverket
genom den ifrågasatta organisationsförändringen kunna beräknas till omkring
kr. 21,700: —. Därest ännu en expeditionsvakt anses erforderlig,
inskränker sig besparingen till omkring kr. 18,550: —. Det lärer icke tillkomma
mig att avgiva något omdöme huruvida, även örn besparingen
skulle kunna på ett eller annat sätt något ökas, denna besparing kan anses
uppväga de nackdelar, som en sammanslagning av Riksdagens ombudsmansämbeten
i olika hänseenden skulle medföra.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får jag såsom min uppfattning
uttala att, med den försvarsorganisation som nu i riket finnes, en
sammanslagning av justitieombudsmans- och militieombudsmansämbetena
icke lärer kunna företagas utan väsentligt men för det allmänna.»

Slutut talande.

232

Yttrande i anledning av remiss rörande upphörande av
vissa krigsdomstolar.

Allmänna
synpunkter.

Militieoinbudsmannen avgav i skrivelse den 19 december 1932 följande
yttrande till Konungen:

»Jämlikt chefens för justitiedepartementet remiss den 17 november 1932
har Eders Kungl. Majit lämnat riksdagens militieombudsman tillfälle att
till Eders Kungl. Majit inkomma med yttrande över en remisskrivelsen bifogad,
inom justitiedepartementet utarbetad promemoria jämte utkast till
lag örn upphörande av vissa krigsdomstolar. Med anledning härav får jag
i underdånighet anföra följande.

De i vårt land alltsedan år 1916 fungerande krigsrätterna, bestående av
två civila och två militära ledamöter, hava, såsom ock olika innehavare av
militieombudsmansämbetet vid skilda tidpunkter betygat, visat sig fungera
i stort sett mycket tillfredsställande. En modifikation beträffande detta
mitt omdöme skall i det följande göras. Dessa domstolar hava visat förmåga
att genom smidig anpassning efter den militära tjänstgöringens
krav så litet som möjligt verka hindrande vid denna tjänstgörings fullgörande
ävensom att bringa målen till snabbt avgörande. Krigsrätterna
måste vidare anses draga mycket ringa kostnad, och — vad viktigast är
— de hava som regel lämnat mycket tillfredsställande domsavgöranden.
Någon stor och tung apparat utgöra dessa domstolar för visso icke. Krigsrätterna
hava sålunda fyllt rätt stora anspråk av de slag, som å moderna
domstolar böra ställas. Av militieombudsmannens diarier framgår ock, att
ett jämförelsevis mycket ringa antal ärenden uppkommit såsom följd av
militieombudsmannens tillsyn över krigsdomstolarna.

Kiksdagen har i den skrivelse till Kungl. Majit, som föranlett utarbetandet
av den föreliggande promemorian anhållit, att Kungl. Majit ville
föranstalta örn undersökning huruvida och i vad mån en överflyttning å
de allmänna domstolarna av mål, som höra till krigsdomstolarnas upptagande,
må kunna redan under nuvarande rättegångssystem ske. Den
föreliggande promemorian innehåller icke några uttalanden rörande lämpligheten
av en sådan överflyttning, utan uppehåller sig uteslutande vid
de tekniska frågorna angående sättet för överflyttningens verkställande.

Då fråga uppstår örn avskaffande av bestående specialdomstolar av
visst slag, måste tydligen utgångspunkten för frågans bedömande bliva
huruvida de skäl som föranlett deras inrättande alltjämt föreligga eller
örn tidsförhållandena härutinnan medfört ändrat läge. Det skäl, som
framför andra åberopats för bibehållande av våra nuvarande krigsdomsto -

233

lar, är nödvändigheten av att militär sakkunskap och erfarenhet få göra
sig gällande vid utredningen och avdömandet av militära mål. De ytterligare
skälen utgöras huvudsakligen av praktiska lämplighetsskäl, närmast
den smidighet krigsdomstolarna äga och den snabbhet, med vilken de
kunna fullgöra sin uppgift.

Vad beträffar vikten av tillgång till militär sakkunskap och erfarenhet
vid handläggning av militära mål, är det enligt min mening väl så, att
dylik sakkunskap och erfarenhet oftast äro högeligen av nöden. Många
personer, vilka i olika instanser såsom domare handlagt militära mål,
torde kunna vitsorda betydelsen av att äga tillgång till denna militära erfarenhet.
Å andra sidan synes mig den militära sakkunskapen kunna
tillföras domstolen utan att militärer äga säte och stämma i densamma.
Det är sant att den militära sakkunskapen starkast får göra sig gällande,
därest militärerna deltaga i själva överläggningen till utslag. Men i ett
sådant deltagande ligger ock stundom en viss fara för målets tillfredsställande
avgörande. Det kan enligt min erfarenhet knappast förnekas,
att man i ett och annat fall kunnat i de militära krigsrättsledamöternas
vota spåra en viss benägenhet att alltför milt bedöma handlingar begångna
av personer, som äro med dem i militärt hänseende ungefär likställda.
Ihågkommas bör, att örn två domstolsledamöter av fyra äro ense
örn ett mildare votum i ansvarsfråga än de övrigas, utslaget avfattas enligt
den mildare meningen. Helt visst är omförmälda benägenhet hos de
militära domarna omedveten och oavsiktlig, men den innebär dock —
trots den ringa frekvensen av fall då den kunnat skönjas ■— ett missförhållande.
Vidare kan icke bortses från den omständigheten, att den militära
domstolsledamoten såsom den tilltalades förman eller överordnad intager
en sådan ställning, att stora svårigheter för denne domare uppkomma
att betrakta den tilltalades sak med fullkomlig oväld. I den mån misstro
mot krigsrätterna må grunda sig på nu angivna förhållanden — och icke
på verkningarna av en propaganda i mindre lojala syften — kan misstron
icke frånkännas allt avseende.

Till det sagda skulle kunna invändas, att olägenheter av de slag, som
nyss anförts, vidlåda handläggningen jämväl av disciplinmål, vilka ju avgöras
av den militära befälhavaren efter auditörens hörande. Häremot
framhålles, att disciplinmålen avse dels rena bagatellärenden, dels klara
och vanligen av de tilltalade erkända förseelser, samt att man därför bör
av praktiska skäl, som med styrka göra sig gällande, låta dessa förseelser
alltjämt beivras i nu gällande ordning.

Vad sålunda mot krigsrätterna anförts, i förening med åsikten att militär
sakkunskap kan tillföras domstolen i annan form än genom militära
ledamöter, är för mig avgörande då jag, som icke anser mig nu kunna
i vidare mån ingå på skälen för och emot krigsdomstolarnas bibehållande
i fredstid, uttalar den åsikten, att de domstolar, som handlägga militära
mål, icke längre böra hava militära bisittare.

234

Skisser ing av
anordningar
för handläggning
av militära
mål.

Mina uttalanden i det föregående hava närmast haft avseende å krigsrätterna.
De yppade betänkligheterna mot militärer såsom domare i militära
mål i fredstid göra sig av flera orsaker, vilka ej skola här närmare
utvecklas, icke tillnärmelsevis gällande på samma sätt beträffande krigsöverdomstolen.
I stället framträder där fördelen av ständig tillgång till
militär sakkunskap och erfarenhet genom de militära ledamöterna än mer
än vid krigsrätterna. Emellertid lärer ett borttagande av de militära bisittare
ur krigsrätterna böra föra med sig motsvarande åtgärd beträffande
krigsöverdomstolen.

Örn de militära rättegångsmålen kunna — efter nödig beredelsetid —
överflyttas till de allmänna domstolarna, bör å andra sidan noga tillses,
att de väsentliga förtjänster, som de nuvarande krigsdomstolarna visat sig
äga, icke vid en sådan överflyttning gå förlorade. Sålunda bör det
fordras att bisittarna i den civila domstolen besitta största möjliga sakkunskap
för handläggning av dessa mål. Vidare bör all skälig hänsyn
tagas till den militära tjänstgöringens krav på att ej genom domstolens
verksamhet större hinder än nödvändigt uppstår för tjänstgöringens fullgörande.
Slutligen bör garanti givas för att den militära sakkunskapen
och erfarenheten verkligen i tillräcklig utsträckning tagas i anspråk vid
domstolen. Det må i detta hänseende framhållas, att icke sakkunniga
domstolsledamöter stundom kanske icke själva inse, att sakkunskapen
skulle kunna i ett visst fall hava något värdefullt att meddela.

Militära domstolsmål synas mig lämpligen böra handläggas av rådhusrätterna
i de militära avdelningarnas förläggningsorter eller, då militär
avdelning icke är förlagd i stad med rådhusrätt, av den närbelägna rådhusrätt
som Konungen bestämmer. Från erforderliga närmare forumregler
må här bortses. De militära målen böra handläggas av en rådhusrättens
avdelning för militära mål, bestående av borgmästaren, en rådman
samt auditören vid den militära avdelningen, den sistnämnde såsom
adjungerad ledamot å avdelningen för militära mål, därest han icke redan
förut tillhör rådhusrätten. För den händelse rådhusrätten i vanlig sammansättning
endast har en litterat ledamot, bör domstolens avdelning för
militära mål förstärkas genom adjunktion av en rättsbildad person i rådmannens
ställe. Även i andra fall än de sålunda nämnda torde adjunktion
å avdelningen för krigsrättsmål kunna ifrågakomma.

Rörande den tänkta avdelningen för krigsrättsmål vid en större rådhusrätt,
såsom Stockholms rådhusrätt, kan ifrågasättas den anordningen att
ett ganska stort antal personer indelas till tjänstgöring å avdelningen,
varefter handläggningen av militära mål mellan dem fördelas så, att mål
från en del truppförband tilldelas vissa av ledamöterna och mål från
andra truppförband andra ledamöter. De icke-adjungerade ledamöternas
befattning med militära mål komme då att utgöra endast en mindre del
av deras samtliga arbetsuppgifter vid domstolen. Med andra ord, man
skulle så mycket som möjligt söka bibehålla de nuvarande anordningarna,

235

men ersätta de militära ledamöterna med ännu en civil ledamot i domstolen.

Det må erinras örn att rådhusrätt redan nu vid handläggning av vissa
slag av mål har en annan sammansättning än den eljest vanliga. Härutinnan
hänvisas till gällande lag örn särskild sammansättning av vissa
rådstuvurätter vid behandling av handelsmål.

Rådhusrätts avdelning för militära mål skulle hava att arbeta ungefär
på samma sätt som den nuvarande krigsrätten och således i regel hålla
sina sammanträden i den militära avdelningens etablissement. Vid domstolens
sammanträden skulle obligatoriskt vara tillstädes en eller två militära
befattningshavare, utsedda av den militära avdelningens befälhavare.
Nämnda befattningshavare, förslagsvis benämnda militärombud, skulle
dels stå domstolen till tjänst med de upplysningar domstolen av dem önskar,
dels hava rätt att före målets avgörande göra de uttalanden, som av
omständigheterna föranledas. Militärombudens uttalanden skulle lämnas
i närvaro av parterna och införas i domstolens protokoll.

I andra instans skulle enligt mitt förslag militärt mål upptagas av de
allmänna hovrätterna eller ock av Svea hovrätt ensam, för vilket senare
alternativ skäl av en viss styrka synas tala. Även i hovrätt skulle emellertid
vid militärt måls behandling militärombud vara tillstädes med
enahanda uppgift som i domstol i första instans. De svårigheter, som
härvid med hänsyn till hovrätternas nuvarande arbetssätt skulle uppkomma,
torde säkerligen kunna övervinnas.

Åklagare i militära mål förutsättes bliva vederbörande ordinarie åklagare
vid rådhusrätten (stadsfiskal). Viktigt är emellertid att genom krav på
juridisk examen eller avlagda särskilda prov uppställa garanti för att
sådan åklagare äger erforderlig kännedom örn militära lagar och författningar.
Härutinnan hänvisas till vad för närvarande jämlikt 33 § lagen
örn krigsdomstolar m. m. (R. L.) med flera författningar är föreskrivet
beträffande krigsfiskal.

Med tillämpning av de forumregler, som i det föregående angivits, tänkas
följande domstolar få till uppgift att handlägga militära mål, nämligen: Stockholms

rådhusrätt samt rådhusrätterna i Borås, Eskilstuna, Falun,
Gävle, Göteborg, Halmstad, Hälsingborg, Jönköping, Karlskrona, Karlstad,
Kristianstad, Linköping, Skövde, Strängnäs, Uddevalla, Umeå, Uppsala,
Visby, Västerås, Växjö, Ystad, Örebro och Östersund; vidare — med rådhusrättens
avdelning för militära mål förstärkt med en adjungerad ledamot
utom auditören — rådhusrätterna i Eksjö, Marstrand och Vaxholm.

Såsom i promemorian förutsättes eller ifrågasättes skulle vidare

ridskolan å Strömsholm lyda under rådhusrätten i Västerås,

Åkers krutbruk under rådhusrätten i Strängnäs,

infanteriskjutskolan och andra flygkåren under Stockholms rådhusrätt,

den militära personalen å Ljungbyhed under rådhusrätten i Hälsingborg,

236

den militära personalen å Malmen under rådhusrätten i Linköping och
den militära personalen å Frösön under rådhusrätten i Östersund.
Vidare skulle

trupperna i Sollefteå och i Hemsö fästning måhända lämpligen lyda under
rådhusrätten i Härnösand, därvid förutsättes att auditör finnes boende
i Sollefteå och vice auditör boende i Härnösand,
trupperna och annan personal å Karlsborg under rådhusrätten i Skövde,
Skånska trängkåren under rådhusrätten i Kristianstad, samt
Bodens trupper under rådhusrätten i Luleå, därvid förutsättes att auditör
finnes boende i Boden.

Slutligen skulle domstolsmålen från kustflottan och enkelt fartyg å sjöexpedition
allt efter flottans eller fartygets uppehållsort handläggas av
närmaste rådhusrätt med avdelning för militära mål eller ock av rådhusrätten
i den stad — med rådhusrättsavdelning för militära mål — i vilken
kustflottan eller fartyget först inlöper.

De riktlinjer med avseende å de militära målens handläggning, som i det
föregående uppdragits, kräva på ett par punkter ytterligare motivering.
terna mindre haradsratterna av mig ansetts mindre lämpliga att handlägga inili lamphga

att tära mål Ilar sin orsak huvudsakligen i det krav på rörlighet, som hör
militära,3mål. Ehlias å domstolen vid handläggning av dessa mål. Det torde nämligen
knappast kunna ifrågasättas att en domstol med så många ledamöter,
som den nuvarande häradsrätten i regel har, skall annat än möjligen i
undantagsfall förflytta sig till den militära avdelningens etablissement.
Ett annat förfarande bleve opraktiskt och alltför dyrbart. Vidare är det,
oavsett mera principiella skäl, på sätt i promemorian framhållits i vissa
fall önskvärt att militär avdelning, förlagd i närheten av stad, vilkens
rådhusrätt ändock är inrättad för militär rättsskipning, blir förlagd under
denna rådhusrätts domvärjo. Över huvud är steget icke långt från
den ståndpunkt, promemorian i förevarande hänseende intager, till att helt
förlägga de militära domstolsmålens handläggning till rådhusrätt.

Anser man det förut skisserade systemet med auditören och i vissa fall
ännu en särskild ledamot adjungerade i domstolen vara i och för sig
lämpligt till domstolens förstärkande, må det framhållas att detta system
synes nödvändigt förutsätta, att endast rådhusrätter tagas i anspråk för
uppgiften i fråga.

Författaren av den remitterade promemorian synes uppskatta betydelsen
av det arbete, som av de nuvarande auditörerna utföres vid sidan av
tjänstgöringen i krigsrätten, men föreslår att dessa arbetsuppgifter överflyttas
å en ledamot av rådhusrätten, i fråga örn häradsrätt å en biträdande
domare (sekreterare). Auditören och hans arbetsuppgifter finnas

Auditören.

sålunda i själva verket enligt promemorieförslaget kvar, ehuru namnet
auditör skulle försvinna och kostnaden för den ifrågavarande befattningshavarens
arbete vid domstolen för de allra flesta fallen överflyttas från
statsverket å kommunerna. Det må redan nu framhållas, att någon be -

237

spalding för det allmänna på detta sätt icke lärer uppkomma. Det kan
vidare med styrka ifrågasättas huruvida den nuvarande auditörens uppgifter
med avseende å disciplinmålens — alltså icke domstolsmålens —
handläggning och övrig juridisk hjälp åt den militära befälhavaren, vilka
uppgifter innebära en rent statlig verksamhet av väsentligen annat slag
än rådhusrätternas nuvarande arbetsuppgifter, lagligen kunna läggas å
ledamot av rådhusrätt. Följden av en sådan överföring av uppgifter, som
äro främmande för rådhusrätternas nuvarande verksamhet, skulle kunna
tänkas bliva att fältet lämnas öppet för ett överförande å ledamöter av rådhusrätterna
av åtskilliga andra liknande uppgifter, exempelvis rådgivande
verksamhet åt järnvägsstyrelsen och de övriga kommunikationsverken i
disciplinära ärenden m. m.

Oavsett dessa skäl tala flera omständigheter emot att den nuvarande
auditörens arbete lägges å en tjänsteman, vilken så fast som en rådhusrättsledamot
eller en biträdande domare är knuten till den civila domstolen.
Rörande båda dessa kategorier av tjänstemän gäller, att en viss risk
föreligger för att tjänstemannen skall av sina göromål i domstolen sätr
tas ur stånd att med den skyndsamhet, som kräves ur den militära tjänstgöringens
synpunkt, lämna befälhavaren sitt biträde. Åtminstone beträffande
de biträdande domarna torde vidare gälla, att de genomsnittligt
bliva mindre kompetenta än de nuvarande auditörerna att lämna biträde
åt den militära befälhavaren. Då nämligen de biträdande domarna, för
sin utbildnings skull och av andra anledningar, torde vara underkastade
ganska täta förflyttningar mellan skilda orter, lära de i väsentligt mindre
grad än de nuvarande auditörerna bliva i stånd att under tillräckligt lång
tid inhämta erfarenhet och vana vid disciplinmåls handläggning.

Ett viktigt skäl för bibehållande av de nuvarande auditörerna måste
framföras ur krigsberedskapens synpunkt. Promemorian utgår från att
de genom nu gällande lag föreskrivna krigsrätterna i krigstid skola oförändrade
bibehållas. I dessa krigsrätter är auditören den ende civila ledamoten.
Utan vidare inses att vid sådant förhållande de största anspråk
komma att å honom ställas. Det kan emellertid icke gärna förväntas, att
de rådmän och biträdande domare, som enligt det remitterade förslaget
skulle handlägga militära rättegångsmål och biträda de militära befälhavarna
i disciplinmålen, kunna i någon större utsträckning av sina respektive
domstolar i krigstid avstås för att ingå såsom auditörer i fältkrigsrätterna.
Däremot är det enkelt att vid krigsutbrott överflytta en å
rådhusrättens avdelning för militära mål dittills tjänstgörande auditör
till att fungera såsom auditör i fältkrigsrätt.

Av nu anförda orsaker synes mig vara nödvändigt att auditörsbefattningarna
bibehållas såsom självständiga tjänster, önskvärdheten av att
sambandet upprätthålles mellan befälhavarens befattning med disciplinmålen
och rådhusrättens handläggning av de militära rättegångsmålen,
talar emellertid till förmån för den anordningen att, såsom förut nämnts,

238

Persedel målen.

Förslagets
förhållande
till grundlagarna.

auditören adjungeras å rådhusrättens avdelning för militära mål. Härigenom
tillföres domstolen en betydande förstärkning, och rådhusrättens
ordinarie ledamöter bliva i mindre mån upptagna av arbete för de militära
målen.

Såsom i promemorian framhållits, förekomma vid de nuvarande krigsrätterna
ett rätt stort antal mål, de så kallade persedelmålen, vilka i regel
handläggas av krigsrätten med auditören såsom ordförande jämte två
militära ledamöter. I dessa mål håller krigsrätten undersökning; ofta föres
i målet talan örn ersättningsskyldighet på grund av försummelse utan
att dock ansvar å den tilltalade påstås. Krigsrättens befattning med dessa
mål konstitueras av stadgandet i 39 § sista stycket B. L. därom, att »är i
särskild författning stadgat, att undersökning i mål eller ärende skall äga
rum inför krigsdomstol, vare det gällande». Krigsrättens förenklade sammansättning
i undersökningsmål möjliggöres genom stadgande i 59 § R. L.
Det kan på goda skäl antagas att lagstiftaren medgivit en så pass svag
sammansättning av domstolen (auditör och två militära ledamöter) som
skett, av den orsak att endast undersökning skulle däri förekomma. I
praxis har man emellertid som sagt ansett sig kunna utsträcka dessa krigsrätters
kompetens till att omfatta även avdömande av mål, däri ersättning
men icke ansvar yrkats. Enligt promemorieförslaget skulle nu dylika
domstolar, vilka jämlikt förslaget bleve enmansdomstolar, alltjämt
kunna handlägga militära mål örn ersättning, låt vara att domstolen i
vanlig sammansättning skulle, örn den önskade, kunna övertaga målets
handläggning.

Vid en reform, avseende rättsskipningen i militära mål, är det enligt
min mening nödvändigt att ifrågavarande svagt sammansatta domstolar
bringas till upphörande. Då emellertid otvivelaktigt ett behov föreligger
att i så enkel form som möjligt utreda och avgöra de s. k. persedelmålen,
synes man böra tillskapa ett under sökning sorg an för utredning av dylika
mål, med uppgift tillika att söka åstadkomma förlikning i ärendet. Ett
sådant undersökningsorgan knnde lämpligen utgöras av auditören, med
eller utan militärer vid sin sida. Denna kommission tänkes då avsluta sin
verksamhet med ett förslag till det uppkomna spörsmålets lösande, och det
torde kunna förväntas att ett dylikt förslag i de flesta fall skulle godtagas
av vederbörande intressenter, närmast den person, som eventuellt
av kommissionen ansetts ersättningsskyldig, eller av vederbörande befälhavare,
örn kommissionen ansett ersättningsskyldighet ej höra utkrävas.
I de fall då kommissionens förslag icke godtoges, skulle det som vanligt
ankomma på befälhavaren att hänvisa målet till domstol.

Ett förslag i denna riktning har framlagts av 1920 års krigslagstiftningskommitté.

De stadganden i grundlagarna, vari krigsdomstolar omförmälas, utgöras
av §§ 20, 96 och 101 regeringsformen samt § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen,
jämfört med § 4 mom. 14 samma förordning. Samtliga dessa stad -

239

ganden måste anses utgå från den förutsättning att krigsdomstolar skola
i riket finnas jämväl i fredstid. Tydligast i detta hänseende är tryckfrihetsförordningen
§ 5 mom. 10, vilket stadgande klart utsäger att åtal för
visst slags brott, vilket kan förekomma även i fredstid, skall tillhöra krigsdomstols
upptagande. I belysning av detta stadgande synes även § 20 regeringsformen,
då däri stadgas att två militärpersoner höra i högsta domstolen
övervara och rösta över de mål, som från krigsdomstolarna dragas
under Konungens prövning, få en i viss män konstitutiv betydelse med avseende
å krigsdomstolarnas existens jämväl i fredstid.

Det synes kunna åberopas starka skäl för den mening att det icke är
med grundlagarnas ordalydelse, än mindre med deras anda, väl överensstämmande
att utan vidtagande av ändring åtminstone i tryckfrihetsförordningen
bringa krigsdomstolarna till upphörande under fredstid, d. v. s.
under de förhållanden, som under mycket lång tid och nära nog från gällande
grundlagars tillkomst, varit i riket rådande.

Att svårigheterna på ifrågavarande punkt varit för promemorieförfattaren
stora, framträder tydligt i det sätt, varå man i promemorian sökt lösa
spörsmålet med avseende å tryckfrihetsförordningen § 5 mom. 10. Ehuru
man i 1 § i lagutkastet uttalat, att regements- och stationskrigsrätter samt
särskilda krigsrätter ej vidare skola vara vid krigsmakten inrättade samt
att mål och ärenden, som hittills tillhört sagda domstolar, hädanefter skola
upptagas av de allmänna domstolarna, har man likväl ansett sig kunna
i 17 § utsäga att domstol, som har att upptaga militära mål, skall vara att
»såsom krigsdomstol anse» i fall då enligt tryckfrihetsförordningen mål
tillhör dylik domstols upptagande. En sådan fiktion, som sistnämnda föreslagna
stadgande innebär med avseende å begreppet krigsdomstol, torde
icke kunna av lagstiftaren godtagas. Det lärer vara nödvändigt att en
domstol, för att utgöra krigsdomstol, företer vissa från de allmänna domstolarna
skiljaktiga kännetecken, och det synes vara ogörligt att förklara
att en domstol, som i själva verket ej är annat än allmän domstol, skall
i vissa fall »anses» såsom specialdomstol. Förslagets formulering på denna
punkt lärer bestyrka, att ett avskaffande av krigsdomstolarna för fredstid
icke kan genomföras utan grundlagsändring.

Örn nu emellertid de allmänna domstolarna skola i ett visst hänseende
anses såsom krigsdomstolar, synes det — utifrån grundlagarna sett -—
ganska orimligt att samma domstolar icke skulle jämväl i de avseenden,
varom regeringsformen stadgar, anses såsom krigsdomstolar.

I promemorian anföres att med hänsyn till avfattningen av stadgandet Förslaget och
i § 96 regeringsformen, enligt vilket militieombudsmannens tillsyn över M.o.-ämbetet.
lagars och författningars efterlevnad, så vitt nu är ifråga, inskränkts till
fall där det gilner deras tillämpande vid krigsdomstolarna, den föreslagna
lagstiftningsåtgärden torde komma att föranleda en avsevärd beskärning
av militieombudsmannens ämbetsuppgifter. Det är otvivelaktigt* att, örn
promemorieförslaget genomföres utan grundlagsändring och detta skulle

240

medföra den av promemorieförfattaren förutsatta tolkningen av § 96 regeringsformen,
någon reducering av militieombudsmannens ämbetsuppgifter,
sådana de framträda i instruktionen för ämbetet m. m., formellt kommer
att uppstå, men, såsom nedan skall utvecklas, torde den verkliga
minskningen i militieombudsmannens arbetsbörda likväl bliva mycket
ringa eller ingen.

Promemorians avfattning synes giva vid handen, att den följd av förslaget,
som sålunda framhållits för militieombudsmansämbetets del, av
promemorieförfattaren närmast anses utgöra en fördel för det allmänna.
Vare sig promemorian härutinnan riktigt uppfattats eller ej, måste med
skärpa framhållas att det tillstånd, som skulle inträda genom promemorieförslagets
genomförande och den förutsatta konsekvensen beträffande tolkningen
av § 96 regeringsformen, bleve synnerligen olyckligt ur synpunkten
av en enhetlig tillsyn över krigslagarnas tillämpning av olika ämbetsoch
tjänstemän. Dessa lagars tillämpning av de militära befälhavarna
med deras juridiska biträden skulle alltjämt stå under militieombudsmannens
tillsyn, medan lagarnas tillämpning vid domstol komme att falla
inom justitieombudsmannens behörighetsområde. Det torde utan vidare
inses att ett sådant tillstånd är ur sakliga synpunkter ohållbart. För militieombudsmansämbetet
skulle detta tillstånd ovillkorligen medföra en
allvarlig prestigeförlust. Så länge detta ämbete består måste det dock
vara för statsmakterna och för det allmänna av vikt, att ämbetets prestige
upprätthålles oförminskad. — Det må framhållas, att 1920 års krigslagstiftningskommitté,
vilken förordade krigsdomstolarnas upphävande för
fredstid, likväl föreslog bibehållande av militieombudsmannens verksamhetsområde
oförändrat.

Beträffande frågan örn minskningen av militieombudsmannens arbetsuppgifter
genom krigsdomstolarnas avskaffande för fredstid tillåter jag
mig hänvisa till följande uttalande i ett av militieombudsmannen den 25
maj 1932 till riksdagens konstitutionsutskott avlåtet yttrande i fråga örn
möjligheten att sammanslå justitie- och militieombudsmansämbetena:

»För den händelse det skulle göras gällande, att krigsdomstolarnas avskaffande
komme att medföra en så stor reduktion av militieombudsmannens
nuvarande arbetsbörda, att i allt fall därefter fullgoda skäl icke
kunna åberopas för ämbetets bibehållande, må härtill framhållas följande.
Enligt vad cri inom militieombudsmansexpeditionen företagen undersökning
utvisar, är det allenast ett fåtal diarieförda ärenden, som beröra
krigsdomstoT arnäs verksamhet. Motsvarande gäller de icke diarieförda
ärendena. Orsaken till nämnda förhållande är tydligen till stor del den,
att i krigsrätt hava säte två civila ledamöter, vilka beträffande det alldeles
övervägande antalet krigsrätter äro ordinarie underrättsdomare med
stor vana vid rättegångsmål. Den gjorda undersökningens resultat står
i god överensstämmelse med tidigare från militieombudsmansämbetets innehavare
givna vitsord, att krigsdomstolarna i stort sett fungera mycket
tillfredsttällande. Undersökningen har visat, att de hos militieombudsmannen
diarieförda ärenden, som haft avseende å krigsdomstolarna, till

241

antalet utgjort under 1929 14, 1930 24, 1931 15 oell 1932 hittills 5. De flesta
och mest arbetskrävande ärendena hos niilitieoxnbudsmannen utgöras av
militära förvaltningsärenden, värnpliktsärenden samt ärenden rörande
manskapets behandling i olika avseenden.»

Vidare ina med avseende å militieombudsmannens arbetsbörda efter ett
genomförande av promemorieförslaget framhållas, att man torde få räkna
med att mål, som kunna av militär befälhavare avgöras såsom disciplinmål,
i mindre utsträckning än hittills bliva av befälhavarna överlämnade
till domstol; man får således räkna med en ökning av disciplinmålens antal.
Vidare bör tagas i betraktande, att promemorieförslagets genomförande
skulle medföra att ett rätt stort antal nya befattningshavare bomme att
lämna biträde åt befälhavare i disciplinmål. Dessa två förhållanden äro
ägnade att medföra någon ökning i militieombudsmannens arbete, och
sammanfattningsvis torde därför kunna sägas att promemorieförslagets
genomförande knappast skulle medföra någon märkbar förändring i militieombudsmannens
arbetsbörda, vare sig i den ena eller i den andra riktningen.

Rörande verkan av promemorieförslaget i kostnadshänseende innehåller
den ifrågavarande remitterade promemorian ingen utredning. Det
måste emellertid antagas att kostnadssynpunkten blir av största betydelse
vid statsmakternas behandling av ett förslag om krigsdomstolarnas avskaffande
för fredstid.

Utan att till en början ingå på några siffermässiga beräkningar kunna
vissa synpunkter framhållas med avseende å förslagets inverkan i kostnadshänseende.
Förslaget förutsätter icke någon minskning av de arbetsuppgifter,
som för närvarande åvila krigsdomstolarnas personal och
auditören i hans övriga verksamhet. Det lärer icke heller förutsättas, att
dessa arbetsuppgifter hädanefter skola utföras av mindre kvalificerad
personal än den nuvarande. Redan av dessa omständigheter torde utan
vidare kunna dragas den slutsatsen, att kostnaden för arbetets utförande
framdeles icke bleve ringare än hittills. Fastmer kan man antaga att
kostnaden blir något större, av det skäl nämligen att de militära rättegångsmålen
hädanefter skulle i första instans handläggas av tre domare,
som för sitt arbete erhålla ersättning, medan av de nuvarande krigsrätternas
fyra ledamöter endast två — de civila — erhålla gottgörelse för
sitt arbete.

Enligt uttalande i promemorian har förutsatts att befattning såsom biträdande
domare skall vara inrättad i varje domsaga, där häradsrätten
får befattning med militära mål. I de domsagor, vilkas häradsrätter enligt
promemorian skulle erhålla befattning med sådana mål, finnes för
närvarande icke någon biträdande domare. De förutsatta befattningarna
få således nyinrättas. Det måste då antagas att de nya befattningarna
föranletts av de militära målens överflyttning till dessa domstolar. Vid
sådant förhållande liner en avsevärd del av kostnaden för befattningarnas

Kostnads frågan.

lii — Militieombudsmannens umbetsberättelsc.

242

inrättande utgöra kostnad för de militära målens handläggning. Även
i den mån nyinrättande av befattningar icke äger rum, dragas de befattningshavare,
som skola handlägga militära mål, uppenbarligen härigenom
delvis från andra arbetsuppgifter. En ej obetydlig del av kostnaden för
dessa befattningshavare är därför direkt att hänföra till de militära målens
överflyttning.

I promemorian har beträffande det juridiska biträde, som förutsättes
alltjämt skola lämnas de militära befälhavarna vid sidan av biträde med
disciplinmålens handläggning, uttalats att behovet av sådant juridiskt biträde
bör regleras i annat sammanhang än det förevarande. Det är dock av
stor betydelse, särskilt ur kostnadssynpunkt, att veta hur detta behov är avsett
att regleras. Promemorian nämner att hinder i allmänhet icke torde
möta mot en överenskommelse mellan den militära myndigheten och vederbörande
befattningshavare vid domstolen örn biträde jämväl i förevarande
hänseende. I den mån sådan överenskommelse icke kan träffas, synes den
militära befälhavaren vara hänvisad till att anlita advokat. Särskilt örn
den sistnämnda utvägen måste anlitas, torde kostnaden för biträdet bliva
jämförelsevis betydande och väsentligen överstigande den kostnad som
uppstår, örn biträdet liksom nu lämnas av auditören. I detta sammanhang
måste framhållas, att medan ju auditören utför även detta sitt arbete
under tjänstemannaansvar och kan såsom tjänsteman ställas till ansvarför
fel i sin rådgivande verksamhet, det motsvarande icke gäller advokaten.
Det sålunda uppkommande förhållandet lärer icke vara önskvärt.

Vid en sen tidpunkt under den korta remisstiden har från justitiedepartementet
till militieombudsnrannen överlämnats en »P. M. ang. kostnaderna
för den militära jurisdiktionen under fredstid m. m.». Beräkningarna
i denna promemoria hava icke kunnat rubba min förut uttalade
uppfattning örn verkningarna i kostnadshänseende av den föreslagna reformen.
I kostnadspromemorian beräknas besparingen till följd av krigsdomstolarnas
avskaffande till 150,000 kronor, alternativt 100,000 kronor, årligen.
Beloppet 150,000 kronor synes fördela sig så, att omkring 126,000
kronor skulle besparas genom bortfallande av den civila personalen vid
krigsrätterna och omkring 24,000 kronor genom krigshovrättens avskaffande.
De befattningshavare, som för närvarande handlägga militära mål
i första och andra instans är o för visso icke för högt — men delvis lågt
— avlönade. Av skäl, som förut utvecklats, synes svårt att förstå anledningen
till att de befattningshavare, som framdeles skulle handlägga militära
mål, skulle för detta sitt arbete draga mindre kostnad än hittills varit
fallet med de nuvarande befattningshavarna. Då de blivande avlönade
befattningshavarna bleve flera än hittills — det bortses från de militära
ledamöterna i krigsliovrätten med deras ringa arvoden —, finnes i stället,
såsom förut nämnts, anledning antaga att kostnaden för de militära
målens handläggning efter den föreslagna reformen bleve något större än
hittills.

243

Beträffande kostnadspromemorians uttalande i frågan huruvida kostnaden
för anställande av sekreterare i vissa domsagor, vid vilkas häradsrätter
militär jurisdiktion skulle förekomma, hör påföras denna jurisdiktion,
må framhållas, att så uppenbarligen synes böra ske i samma mån
som sekreterarna handlägga militära mål.

Slutligen måste framhållas det betydande försvagande av domstolen —
jämfört med den nuvarande krigsrätten — som skulle uppkomma, därest
förste notarie skall kunna i domstolen inträda i stället för biträdande domare
(sekreterare).

Sammanfattande må anföras, att nr kostnadssynpunkt något bestämt uttalande
örn det föreliggande förslaget i brist på tillräcklig utredning ej kan
lämnas, men att en överflyttning av de militära målen å de allmänna
domstolarna snarast synes komma att medföra någon fördyring, därest
hänsyn tages till det allmännas kostnader över huvud. Väl skulle statsverket
genom en överflyttning å rådhusrätter av ifrågavarande arbetsuppgifter
kunna överföra vissa utgifter å kommunerna, men ett dylikt överförande
synes icke, allra minst under nu rådande ekonomiska svårigheter
för kommunerna, vara lämpligt.

Ur kostnadssynpunkt lärer väl det av mig i det föregående skisserade
förslaget till ordnande av den militära rättsskipningen knappast ställa sig
gynnsammare än promemorieförslaget. Även förstnämnda förslag torde,
med hänsyn till att tre domstolsledamöter i första instansen i stället för
nu två skulle erhålla ersättning för sitt arbete, ställa sig något dyrare än
det nuvarande systemet.

I övrigt får jag, i anslutning till det remitterade lagutkastets bestämmelser,
anföra följande.

3 §.

I första stycket av denna paragraf har såsom huvudregel stadgats, att
militära mål upptagas av underrätten i den ordinarie förläggningsorten
för den avdelning av krigsmakten, »till vilken tilltalad hör» etc. Detta
stadgande torde medföra, att en värnpliktig, som begått militärt brott under
tjänstgöring vid ett visst regemente, men som vid tiden för brottets
åtalande på grund av ändrade kyrkoskrivningsförhållanden tillhör annat
— kanske avlägset beläget — regemente, kommer att lagforas vid den
domstol, som handlägger militära mål från sistnämnda regemente. Detta
synes icke vara lämpligt.

I första stycket andra punkten har stadgats, att därest tilltalad ej längre
tillhör krigsmakten, målet upptages av domstol, som enligt vad förut i
samma stycke sagts varit behörig därest målet »omedelbart anhängiggjorts».
Det citerade uttrycket synes oklart, i det att det ej är tydligt
huruvida tidsbestämningen syftar på tidpunkten för brottets begående cl
ler tidpunkten för dess upptäckande.

Med avseende å paragrafens tredje stycke, jämfört med första stycket,

Randanmärkningar
till
lagutkastets
bestämmelser.

244

torde böra framhållas, att den administrativa bestämmanderätt, som enligt
tredje stycket skulle tillerkännas Kungl. Maj:t, att döma av motiveringen
är avsedd att utövas i en omfattning, som sätter huvudreglerna
i första stycket ur kraft för ett betydande antal fall. Det må ifrågasättas
huruvida det är lämpligt, att beträffande ett så viktigt ämne som dessa
forumfrågor avse lagens huvudregler i sådan hög grad skola berövas sitt
innehåll genom bestämmanden i administrativ ordning.

5 §.

Den i förevarande paragraf givna regeln angående behörighet för hovrätt
att upptaga militärt mål synes knappast giva ledning för samtliga
förekommande fall. Med hänsyn till såväl 4 § som ock måhända 3 § torde
nämligen fall kunna uppkomma, då det ej är möjligt att utan ett föregående
beslut av Kungl. Majit avgöra vilken underrätt som varit behörig
därest målet skolat av underrätt upptagas.

6 §.

I motiveringen till denna paragraf har utsagts, att ehuru det rådgivarskap
åt befälhavaren, som innefattas i biträde vid handläggning av disciplinmål,
får anses äga sådant samband med domarverksamheten att det
kan åläggas befattningshavare vid domstolarna, så torde dock i detta
avseende alltjämt någon ersättning av statsmedel lämpligen böra utgå.
Riktigheten av detta uttalande, i vad det avser möjligheten att ålägga
befattningshavare vid domstolarna dylikt rådgivarskap åt befälhavare,
har av mig i det föregående starkt ifrågasatts. I detta sammanhang må
endast tilläggas, att därest rådgivarskapet kan befattningshavarna åläggas,
det i sparsamhetens intresse icke synes motiverat att till befattningshavarna
utgiva särskild ersättning. — Motiveringen till sådan ersättnings
utgivande visar, att ersättningen när som helst kan bestämmas skola upphöra
att utgå.

I övrigt hänvisas beträffande de i paragrafen behandlade spörsmålen
till framställningen i det föregående.

7 *.

Det bör vid denna paragraf ytterligare understrykas vikten av att den
allmänne åklagare som har att utföra talan i militärt mål, äger full kompetens,
genom föregående examen eller avlagda särskilda prov, att full
göra detta åliggande på ett tillfredsställande sätt.

8 och 9 §§.

Tidigare har framhållits betydelsen av att domstol, som handlägger
militärt mål, såsom regel sammanträder i den militära avdelningens eta -

245

blissement. Domstolens rörlighet är av största betydelse för en snabb
handläggning av målen under hänsynstagande till de militära tjänstgöringsförhållandenas
krav.

I lagutkastet finnes ingen bestämmelse som utsäger, att det militära
etablissementet skall vara domstolens vanliga sammanträdesplats, och enligt
8 § har det lagts i domstolsordförandens hand att — må vara efter
samråd med befälhavaren — bestämma plats för rättens sammanträde.
Härmed må jämföras stadgandet i gällande lag därom, att krigsrätt bör,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, kallas att sammanträda
å den ort, där den militära avdelningen befinner sig.

Visserligen förutsattes nu i promemorian att underrätt skall, då det finnes
ändamålsenligt, sammanträda för handläggning av militära mål å annan
plats än den eljest vanliga, varmed främst åsyftas den militära avdelningens
etablissement. Vidare har utsagts att — bortsett från undersökningsmål,
vilka ansetts i allmänhet böra kunna utan olägenhet handläggas
å kasern — det måste i det särskilda fallet tagas hänsyn till å ena
sidan vikten av ett snabbt rättsligt avgörande samt de militära tjänstgöringsförhållandena
och å andra sidan domstolens arbetsförhållanden
m. m. De närmare föreskrifter, som skulle kunna erfordras, avses bliva
jämlikt 9 § sista stycket meddelade av Kungl. Majit. Vad sålunda i promemorian
anförts synes mig icke innefatta tillräckliga garantier för att
domstolen kommer att i erforderlig utsträckning avhålla sina sammanträden
i kasern. Vikten av att så sker är så stor, att redan i lagen ett
stadgande i detta ämne torde böra finnas av ungefär enahanda innehåll
som det nyss ur gällande lag anförda. — Vad angår domstolsordförandens
bestämmanderätt, lärer det ligga i sakens natur, att denne skall hava en
viss benägenhet att i fall, som må synas honom tveksamma, utsätta det
militära målet att handläggas å domstolens vanliga sammanträdesplats.

Det må anmärkas att med det förut skisserade systemet, innefattande
adjunktion av auditören och, i vissa fall, ännu en särskild ledamot å rådhusrätts
avdelning för militära mål, en inställelse av domstolsledamöterna
å det militära etablissementet utan större störning av rådhusrättens övriga
arbete i viss mån underlättas.

11 §.

Tidigare har jag yttrat mig örn betydelsen av att uttalanden av militära
sakkunniga i tillräcklig omfattning tillhandahållas domstolen. I belysning
av vad sålunda anförts är det tydligt att jag icke kan finna do föreslagna
bestämmelserna i denna paragraf tillfredsställande.

15 §.

Mot stadgandet i andra stycket av denna paragraf angående upphörande
av skyldighet att till militär befälhavare avlämna protokoll lärer
väl i och för sig icke vara något att invända. Det bör dock uppmärksam

246

Sammanfatt ning.

inas, att den militäre befälhavaren ofta behöver tillgång till domstolens
protokoll i militära mål. Särskilt gäller detta protokollen i de s. 1c. persedelmålen.
På rekvisition lärer han ock hava rätt att utbekomma erforderliga
protokoll från domstolen. Härmed följer emellertid tydligen en
ökad kostnad jämfört med nuvarande förhållanden, i det att befälhavaren
nu förvarar protokollen i slutligt handlagda krigsrättsuiål å sin expedition.

16 §.

Med avseende å denna paragraf, jämförd med 2 § i utkastet, må anmärkas,
att det icke lärer tydligt framgå huruvida rättigheten för en i militärt
mål sakfälld person att inom besvärstiden ingiva sina besvär till sin
militäre befälhavare alltjämt skall bestå. Är detta meningen, blir dock
av 16 § en följd, att ingivandet till befälhavaren måste ske å sådan tidpunkt,
att befälhavaren hinner vidarebefordra besvärsinlagan till hovrätten
inom den allmänna besvärstiden. En dylik anordning synes lätt
medföra missförstånd, varav förlust av talan kan följa.

övergångsbestämmelserna.

Enligt dessa bestämmelser skall militärt mål, som anhängiggjorts före
den nya lagens ikraftträdande och vid ikraftträdandet är anhängigt hos
krigshovrätten, av densamma bringas till slut utan hinder av den nya lagen,
varemot mål, som vid lagens ikraftträdande är anhängigt hos krigsrätt,
skall — med visst undantag — till fortsatt handläggning upptagas
av den domstol, som enligt de nya bestämmelserna är behörig.

En dylik brådstörtad avveckling av krigsrätternas verksamhet synes
icke vara påkallad av fullgiltiga skäl. I överensstämmelse med vad som
hittills så gott som undantagslöst lärer hava tillämpats vid införande av
nya forumregler, torde i stället mål, som vid nya lagens ikraftträdande
är anhängigt vid krigsrätt, böra få av samma domstol bringas till slut.

Den knappt tillmätta remisstiden har icke tillåtit mig att i den utsträckning,
som eljest varit önskvärt, ingå på de många spörsmålen i det föreliggande
vidlyftiga lagstiftningsärendet.

Såsom en sammanfattning av min ståndpunkt till frågan örn krigsdomstolarnas
avskaffande i fredstid torde jag få anföra följande. Även utan
avbidan å en allmän rättegångsreform, synas de militära rättegångsmålen
lämpligen kunna överflyttas till handläggning av de allmänna domstolarna.
Härvid måste dock noga tillses, att de förtjänster de nuvarande
krigsdomstolarna förete icke genom en sådan överflyttning gå till spillo.
Endast rådhusrätter men icke häradsrätter böra handlägga militära mål.
I rådhusrätts avdelning för militära mål böra såsom särskilda ledamöter
adjungeras auditören och, i vissa fall, ännu en ledamot. Domstolen bör
för handläggning av militära mål såsom regel sammanträda i den mili -

247

tära avdelningens etablissement. Vid domstolens sammanträden böra ett
eller två militärombud vara tillstädes för att på domstolens anmodan, men
även av eget initiativ, avgiva yttranden, vilka intagas i domstolens protokoll.

Då det nu remitterade förslaget synes mig på väsentliga punkter icke
vara tillfredsställande, och då övervägande skäl tala för antagandet att de
föreslagna nya anordningarna icke skulle bliva för det allmänna billigare
än de nuvarande, tillåter jag mig bestämt avstyrka att det remitterade
lagutkastet lägges till grund för en lagstiftning i ämnet. Under alla förhållanden
synes ny lag i föreslagen riktning icke böra genomföras utan
föregångna vissa ändringar i rikets grundlagar.»