JUSTITIEOMBUDSMANNENS

ÄMBETOBESATTELSE

AVGIVEN TILL LAGTIMA RIKSDAGEN

ÅR 1933

SAMT

TRYCKERIHETSKOMMITTÉNS

BERÄTTELSE

STOCKHOLM 1933

IVAR ILKGGSTRÖMS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG

832684

INNEHALL

Justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

Sid.

Inledning ............................................... 7

I. Redogörelse för åtal, anställda mot nedannämnda tjänstemän:

1) landsfiskalen N. Witthoff för felaktigt förfarande i utmätningsärende (ämbetsberättelsen
1932 sid. 43)................................. 7

2) stadsfiskal B. Hallberg för uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15

mom. 1 e) i förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon samt underlåtenhet
att belägga intygen med stämpel (ämbetsberättelsen 1932 sid. 79)..... 8

3) kriminalkommissarien C. O. Clementz för olaga anhållande och olaga husrannsakan
(ämbetsberättelsen 1932 sid. 108)..................... 8

4) t. f. landsfiskalen E. Geijer för underlåtenhet att kungöra exekutiv auktion å

lösegendom i tidning inom orten ........................... 13

5) landsfiskalen S. L. Lundin för vägran att tillhandahålla offentlig handling m. m. 21

6) t. f. domhavanden G. Rundgren för ådömande av en i lag ej medgiven straffsats
.............................................. 38

7) häradshövdingen N. Helling för felaktigt gravationsbevis ............ 40

8) t. f. domhavanden H. Rahm för felaktig sammanläggning av straff...... 50

9) kyrkoherden E. Widell i fråga om obehörigt utlysande av kyrkostämma och

om undertryckande av förhandlingsfriheten därå.................. 58

10) häradshövdingen H. Krok för felaktig behandling av lagfartsärenden m. m. 73

11) t. f. domhavanden R. J. Engstrand för ådömande av annan straffart än tillämpligt
lagrum stadgar.................................... 98

12) t. f. stadsfogden W. Thorild för felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning 101

13) häradshövdingen A. Johanson för fel vid ådömande av påföljd enligt 2 kap.

19 § strafflagen......................................112

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning
mot nedannämnda tjänstemän:

1) extra poliskonstapeln K. E. Nordström för försummelse att vidarebefordra

besvärsskrift........................................117

2) extra landsfiskalen F. Eklund för olämpligt uppträdande under tjänsteutövning
.............................................120

3) lantbruksingenjören Hj. Grönwall för olämpligt uppträdande under tjänsteutövning
...........................................127

Sid.

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett åtgärd enligt I eller II.

1) Omfattningen av den utredning, som erfordras för bestämmande av dagsbots

belopp............................................129

2) Felaktig förvandling av böter för olika brott, begångna före och efter dags botslagstiftningens

ikraftträdande...........................147

3) Utmätning med stöd av 14 § i lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning,

pension eller livränta. Tillämpning av bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen?.
......................................153

4) Bör vid beräkningen av gåvoskatt hänsyn tagas till att skatten bestrides icke

av gåvotagaren, vilken skattskyldigheten åvilar, utan av givaren? 36 och 40 §§
i kungl, förordningen den 19 november 1914 om arvsskatt och skatt för
gåva.............................................161

IV. Framställningar m. m. till Konungen.

1) Ang. sammanslagning av Östra härads och Västra härads domsagor.....178

2) » ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen den 19 september 1929 .... 185

3) » snabbare rättskipning inom vissa domsagor.................195

A) Aspelands och Handbörds härads domsaga................195

B) Nederluleå tingslag i Luleå domsaga....................197

C) Livgedingets domsaga.............................198

4) » tingslagsindelningen i Sevede och Tunaläns härads domsaga.......200

5) » ifrågasatt lagstiftning örn vissa straffprocessuella tvångsmedel......201

V. Inspektionsresor under år 1932 ........................... 202

VI. Under år 1932 handlagda klagomål och anställda åtal m. m.......202

Berättelse av tryckfrihetskommittén...........................205

Bilagor till justitieombudsmannens ämbetsberättelse.

I. Tabell över samtliga av 1932 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd

enligt riksdagens protokoll..................................208

II. Förteckning över de av 1932 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser jämte

uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits i anledning av samma
skrivelser:............................................210

1) Justitiedepartementet..................................210

2) Utrikesdepartementet..................................214

3) Försvarsdepartementet.................................215

4) Socialdepartementet...................................219

5) Kommunikationsdepartementet............................223

6) Finansdepartementet..................................227

7) Ecklesiastikdepartementet...............................239

8) Jordbruksdepartementet................................245

9) Handelsdepartementet..................................253

Sid.

lil. Särskild förteckning över sådana i förteckningen under bilaga II upptagna ärenden,
som vid utgången av år 1932 ännu voro i sin helhet eller till någon del
på Kungl. Maj:ts prövning beroende ...........................257

IV. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Hajd anhängiggjorts genom skrivel ser

från riksdagen före år 1932 men vid samma års början voro i sin helhet
eller till någon del oavgjorda, jämte uppgifter örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1932:................................ 263

1) Justitiedepartementet..................................263

2) Utrikesdepartementet..................................268

3) Försvarsdepartementet.................................269

4) Socialdepartementet...................................272

5) Kommunikationsdepartementet............................281

6) Finansdepartementet...................................284

7) Ecklesiastikdepartementet...............................292

8) Jordbruksdepartementet................................300

9) Handelsdepartementet .................................309

V. Förteckning över ärenden, som hos Kungl. Hajd anhängiggjorts genom skrivel ser

från justitieombudsmannen före den 1 januari 1932 och vari under år 1932
åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majda prövning
beroende, jämte kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.........313

Till RIKSDAGEN.

Jämlikt 13 § i den för riksdagens justitieombudsman gällande instruktion
får jag härmed avlämna berättelse för justitieombudsmansämbetets
förvaltning under år 1932. Jag får därvid meddela, att jag med stöd av
25 § i instruktionen begagnat mig av semester från och med den 4 juli
till och med den 17 augusti samt att under nämnda tid min av riksdagen
utsedde suppleant och efterträdare revisionssekreteraren Hugo Ericsson
förvaltat ämbetet.

Då det synts mig angeläget att i görligaste mån nedbringa tryckningskostnaderna
för ämbetsberättelsen, har jag i denna berättelse upptagit
redogörelse huvudsakligen för anställda åtal och åtgärder för disciplinär
bestraffning. Av övriga ärenden redogöres allenast för ett fåtal av mera
allmänt intresse och särskild vikt. Redogörelsen för varje fråga har inskränkts
i den mån det låtit sig göra.

Berättelsen kommer enligt vedertagen ordning att först innehålla redogörelse
för sådana mot tjänstemän för fel eller försummelse i tjänsten
anställda åtal, vilka under året blivit slutligen avgjorda eller i någon instans
prövade.

I. Redogörelse för anställda åtal.

1. Felaktigt förfarande av landsfiskal i utmätningsärende.

I 1932 års ämbetsberättelse (sid. 43 o. f.) redogöres för ett av mig efter
klagomål av sakföraren A. Enström i Malmö anbefallt åtal mot landsfiskalen
i Oxie distrikt N. Witthoff för felaktigt förfarande i utmätningsärende.
Av redogörelsen framgår, att klaganden den 8 april 1930 hos Witthoff begärt
verkställighet av ett domstolsutslag, varigenom hustrun Vilma Lundqvist
å Mariedals gård, som då låg inom nämnda landsfiskalsdistrikt, förpliktats
att till konsuln A. Berling i Malmö utgiva visst penningbelopp.
Sedan Witthoff vid försök till verkställighet å Mariedals gård funnit, att
Vilma Lundqvist ej längre hade sitt hemvist därstädes utan flyttat till ort
utom hans distrikt, hade Witthoff obehörigen vägrat utmäta Vilma Lundqvist
tillhörig, å gården förvarad lösegendom samt återställt utmätningshandlingarna
till klaganden. Rådhusrätten i Malmö hade meddelat utslag

i målet den 4 april 1931. Enär Witthoff vid försök till verkställande av
förstnämnda utslag erhållit kännedom örn såväl Vilma Lundqvists vistelseort
som att egendom, vilken kunde antagas tillhöra henne, förefunnits
å förrättningsstället, samt Witthoff vid sådant förhållande saknat
giltig anledning för sitt beslut att utan vidare åtgörande från hans sida
återställa utslaget till klaganden, dömdes Witthoff att för oförstånd i
tjänsteutövning böta 50 kronor. Witthoff förpliktades att ersätta Berling
för dennes inställelse i målet med 25 kronor. Efter besvär av Witthoff hade
hovrätten över Skåne och Blekinge i utslag den 29 maj 1931 ej funnit skäl
göra ändring i rådhusrättens utslag, såvitt då var i fråga, samt förpliktat
Witthoff att gottgöra Berling vad som åtginge till lösen för en avskrift
av hovrättens utslag. Över hovrättens utslag hade Witthoff anfört besvär.

Kungl. Maj:t har genom utslag den 26 mars 1932 ej funnit skäl att göra
ändring i hovrättens utslag.

2. Uttagande av för hög avgift för intyg enligt § 15 mom. 1 e) i
kungl, förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon samt
underlåtenhet att belägga intygen med stämpel.

Av 1932 års berättelse (sid. 79 o. f.) framgår, att jag anbefallt åtal mot
stadsfiskalen i Luleå E. Hallberg för uttagande av för hög avgift för intyg
enligt § 15 mom. 1 e) i kungl, förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon
samt underlåtenhet att belägga intygen med stämpel. Rådhusrätten
i Luleå hade i utslag den 28 september 1931 dömt Hallberg, jämlikt
25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen jämfört med 4 kap. 3 § samma lag, att för
oförstånd i tjänsten höta 50 kronor ävensom förpliktat honom att till statsverket
utgiva 239 kronor, utgörande gottgörelse efter 1 krona för ettvart
av 239 intyg, som Hallberg underlåtit att belägga med stämpel. Mot rådhusrättens
utslag hade Hallberg fullföljt talan i Svea hovrätt.

Svea hovrätt har i utslag den 2 februari 1932 funnit skäl ej vara anfört,
som föranledde ändring i rådhusrättens utslag.

Över hovrättens utslag har Hallberg anfört besvär. Målet är beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

3. Olaga anhållande och olaga husrannsakan.

I 1932 års berättelse (sid. 108 o. f.) redogöres för ett av mig mot kriminalkommissarien
i Malmö stads polisdistrikt C. O. Clementz väckt åtal för
olaga anhållande och olaga husrannsakan. Av redogörelsen framgår bland

annat: I en till kriminalpolisen i Malmö ställd, den 5 oktober 1929 dagtecknad
skrivelse hade löjtnanten E. A. Clementz, broder till C. 0. Clementz,
angivit tulltillsyningsmannen 0. Hedberg i Malmö till laga åtal
lör det denne skulle hava i argt uppsåt dels beskyllt E. A. Clementz för
att i sin tjänst som tulldetektiv hava tagit mutor av smugglare, dels ock
örn E. A. Clementz utspritt sådant rykte. Då angivelsen skedde, hade Hedberg
befunnit sig i Stockholm, där han på order av generaltullstyrelsen
genomgått en utbildningskurs i detektivtjänst. Sedan Hedberg efter kursens
avslutande på nedresan från Stockholm till Malmö den 29 oktober
1929 gjort uppehåll i Lund för att besöka anhöriga, hade Hedberg där den
30 oktober 1929 eller samma dag han på eftermiddagen skulle inställa
sig till tjänstgöring i Malmö, på order av C. 0. Clementz blivit anhållen
och under polisbevakning avförd till polisstationen i Malmö såsom misstänkt
för att hava gjort sig skyldig till — förutom förutnämnda ärekränkningsbrott
— åtskilliga förbrytelser i sin tjänst. Sålunda skulle Hedberg
natten mellan den 13 och den 14 maj 1929 hava låtit en av honom för
smuggling vid Bedinge anhållen person undkomma. Vidare skulle Hedberg
vid flera tillfällen under åren 1925 och 1926 hava olovligen till riket
infört sprit- och tobaksvaror från fartyg i Malmö hamn. Än vidare skulle
Hedberg till smugglare hava lämnat upplysningar örn tjänsteresor, som
E. A. Clementz företagit för smugglingars bekämpande. Slutligen skulle
Hedberg hava sökt provocera smugglingar i ändamål att beivra desamma.
På grund av nu nämnda förbrytelser hade Hedberg, som efter anhållandet
kvarhållits å polisstationen, den 4 november 1929 inställts till förhör inför
poliskammaren i Malmö, varvid C. O. Clementz under åberopande av bland
annat innehållet i en av honom upprättad häktningsrapport yrkat Hedbergs
häktande. Poliskammaren hade emellertid funnit skäl för Hedbergs
häktande icke föreligga och omedelbart försatt honom på fri fot, varefter
poliskammaren uppdragit åt annan polisman att i stället för C. O. Clementz
omhändertaga utredningen rörande Hedbergs påstådda förbrytelser,
enär C. O. Clementz med hänsyn till släktskapen med angivaren ansetts
böra ställas utanför saken. Medan Hedberg kvarhållits å polisstationen,
hade C. O. Clementz, i anledning av en till polisen mot Hedberg
framförd misstanke örn olovligt tillgrepp, den 2 november 1929 låtit företaga
husrannsakan i Hedbergs bostad i Malmö. Sedan förrättningen företagits,
hade emellertid C. O. Clementz ansett den framförda misstanken
icke kunna föranleda vidare åtgärder från polisens sida. Efter verkställd
utredning hade jag funnit, att C. O. Clementz förfarit felaktigt dels däi i
genom att han utan laga skäl låtit på tid, sätt och plats som skett anhålla
Hedberg samt under en tid av fem dygn kvarhålla denne å polisstationen,
dels och därigenom att lian obehörigen företagit husrannsakan i Hedbergs
bostad, och hade jag i enlighet därmed anbefallt åtal mot C. 0. Clementz.

I det därefter vid rådhusrätten i Malmö anhängiggjorda målet, däri Hedberg
beretts tillfälle att utföra målsägandetalan, bade jag gjort gällande
såA^äl att C. O. Clementz varit oberättigad att besluta örn husrannsakan
som även att C. O. Clementz i förevarande fall saknat skäl till densamma.

Rådhusrätten i Malmö hade i utslag den 21 februari 1931 yttrat följande:
Vad först anginge åtalet mot C. O. Clementz för det han låtit på tid, sätf
och plats som skett anhålla Hedberg samt under en tid av fem dygn kvarhålla
honom å polisstationen, så enär av utredningen i målet framginge,
att Clementz vid nämnda anhållande haft skälig anledning misstänka
Hedberg för åtskilliga brott, däribland sådana, å vilka straffarbete kunnat
följa, samt, mot vad Clementz upplyst om sina skäl för att på sätt skett
låta verkställa anhållandet, intet styrkts, som kunnat göra samma skäl
oantagbara, ty och som omständigheterna vidare gåve vid handen, att det
fortsatta utredandet av de brott, för vilka Hedberg såsom misstänkt anhållits,
tarvat förhör med Hedberg jämsides med fortsättandet av utredningen
i övrigt, och att Clementz haft befogad anledning befara, att Hedbergs
vistande på fri fot under tiden skulle försvåra eller förhindra det
tillbörliga utredandet av brotten, samt åklagaren icke ådagalagt, att utredningsarbetet
otillbörligt fördröjts, alltså och då uttryckliga lagbud angående
förfarandet vid polisutredning av brott ostridigt saknades samt
det icke visats, att Clementz handlat i strid mot på området tillämpad
sedvanerätt, prövade rådhusrätten rättvist lämna den av åklagaren och
Hedberg därutinnan mot Clementz förda talan utan bifall. Beträffande
därefter åtalet mot C. O. Clementz för det han företagit husrannsakan hos
Hedberg, så enär med hänsyn till Arnd som upplysts angående i Malmö
häArdvunnet bruk i fråga om företagande av husrannsakan och med stöd
av stadgandet i 9 § polisreglementet för riket den 26 september 1925 Clementz
måste anses hava varit behörig att företaga dylik förrättning, samt,
även örn laga skäl för husrannsakan hos Hedberg saknats, det i allt fall
styrkts, att Hedberg fritt och otvunget lämnat sitt samtycke till företagandet
aA7 densamma och att den ägt rum på grund av detta medgivande,
alltså och då Clementz vid sådant förhållande icke kunde anses hava vare
sig enligt 11 kap. 11 § eller 25 kap. 17 § strafflagen gjort sig förfallen till
ansvar, bleve åklagarens och Hedbergs jämväl i denna del förda talan av
rådhusrätten ogillad.

Sedan besAmr över rådhusrättens utslag anförts i hovrätten över Skåne
och Blekinge dels av advokatfiskal^! i hovrätten, efter uppdrag aA7 mig,
dels ock av Hedberg, hade hovrätten i utslag den 30 december 1931 yttrat
följande: Vad först anginge den mot C. O. Clementz förda talan örn ansvar
för det han låtit anhålla samt å polisstationen kvarhålla Hedberg, funne
hovrätten Arni C. O. Clementz hava förfarit felaktigt i sin tjänst som kriminalkommissarie
därigenom att han låtit på sätt som skett den 30 oktober

1929 anhålla Hedberg, meli enär, med avseende å omständigheterna i målet
och då C. O. Clementz dagen efter anhållandet därom gjort anmälan till
poliskammaren i Malmö, vad C. 0. Clementz i denna del av målet låtit
komma sig till last icke vore av beskaffenhet att böra för honom föranleda
ansvar, prövade hovrätten rättvist fastställa rådhusrättens utslag, såvitt
den mot C. 0. Clementz därutinnan förda ansvarstalan lämnats utan bifall.
Vidkommande därefter åtalet mot C. 0. Clementz för det han företagit
husrannsakan i Hedbergs bostad, så enär — ehuru C. 0. Clementz icke
lagligen ägt behörighet att i fall som förevarande fatta beslut örn husrannsakan
— med hänsyn därtill, att enligt vedertagen praxis hos polismyndigheten
i Malmö polisman i C. 0. Clementz’ tjänsteställning ansetts
äga dylik behörighet, den omständigheten, att C. 0. Clementz fattat beslut
örn sådan åtgärd, icke i och för sig för honom borde föranleda ansvar,
men utredningen i målet gåve vid handen, att skälig misstanke icke förelegat,
att Hedberg gjort sig skyldig till tillgreppsbrott, samt vid sådant
förhållande laga skäl för företagandet av husrannsakan saknats, alltså
och då det av Hedberg vid förhör med honom å polisstationen lämnade
medgivandet till husrannsakan väl finge anses föranleda därtill, att C. 0.
Clementz icke kunde anses förfallen till ansvar för brott mot Hedbergs
hemfrid, men medgivandet icke kunde befria C. 0. Clementz från ansvar
för tjänstefel, prövade hovrätten rättvist att, med ändring av rådhusrättens
utslag i denna del, döma C. 0. Clementz att för sitt genom husrannsakningens
företagande visade oförstånd i tjänsten jämlikt 25 kap. 17 och
22 §§ strafflagen vara i mistning av sin tjänst såsom ordinarie kriminalkommissarie
i Malmö stads polisdistrikt under en månad. Vad slutligen
anginge den av Hedberg förda ersättningstalan funne hovrätten Hedbergs
yrkande örn ersättning för lidande och skada i anledning av C. 0. Clementz’
åtgärder icke kunna bifallas, men förpliktade hovrätten C. 0. Clementz
att ersätta Hedberg för kostnader hos mig med skäliga ansedda 300 kronov
samt för rättegångskostnader vid rådhusrätten med 600 kronor jämte vad
som åtginge till lösen för rådhusrättens protokoll i målet. Hedberg finge
själv vidkännas sina utgifter å målet i hovrätten.

Över hovrättens utslag anförde jag besvär under yrkande, att åtalet
måtte bifallas i hela dess vidd. Jämväl C. 0. Clementz fullföljde talan mot
detta utslag.

Kungl. Majit har genom utslag den 4 maj 1932 yttrat följande:

Oavsett huruvida skälig anledning förelegat till misstanke att Hedberg
år 1925 eller år 1926, medan han varit i tjänst, olovligen till riket
jnfört mindre kvantiteter spritdrycker, å vilket brott straffarbete kunnat
följa, hade sådana omständigheter icke förekommit, att Hedberg, som hade

fast statstjänst och stadigt hemvist, skäligen kunnat befaras avvika eller
genom undanröjande av bevis eller egendom hindra sakens tillbörliga
utredning.

Med hänsyn därtill och då vad enligt häktningsrapporten i övrigt förekommit
mot Hedberg uppenbarligen icke bort föranleda hans anhållande,

funne Kungl. Majit C. O. Clementz hava saknat fog för sin åtgärd att
den 30 oktober 1929 anhålla Hedberg och kvarhålla honom å polisstationen
tills han den 4 november 1929 inställts inför poliskammaren. Såsom särskilt
anmärkningsvärt framstode därvid, att anhållandet skett i en ordning,
som varit ägnad att framkalla sken av att Hedberg på starka skäl
hållits misstänkt för grovt brott.

Vad därefter anginge åtalet mot C. O. Clementz för olaga husrannsakan
hos Hedberg funne Kungl. Majit väl, med hänsyn till den praxis som i
saknad av vägledande bestämmelser i lag eller författning varit vedertagen
i Malmö i fråga örn behörighet för tjänsteman i C. O. Clementz’
tjänsteställning att på eget ansvar föranstalta örn husrannsakan, C. O.
Clementz’ åtgörande därutinnan icke kunna läggas honom till last såsom
överskridande av tjänstebefogenhet;

men enär skälig anledning till misstanke att Hedberg förövat olovligt
tillgrepp icke förelegat, hade laga skäl till husrannsakans anställande saknats,
och den omständigheten att Hedberg vid polisförhör lämnat medgivande
till undersökning i Hedbergs hem kunde icke för C. O. Clementz
grunda befrielse från ansvar i vidare måll än vad anginge brott mot Hedbergs
hemfrid.

De felaktiga förfaranden i tjänsten, som, enligt vad ovan sagts, läge
C. O. Clementz till last, kunde varken såvitt anginge Hedbergs anhållande
och kvarhållande å polisstationen eller i fråga örn den anställda husrannsakningen
anses innefatta uppsåtligt åsidosättande av tjänsteplikt
utan finge antagas hava tillkommit av oförstånd, och tjänstefelen vore
att anse såsom fortsättning av en och samma förbrytelse.

På grund av det anförda prövade Kungl. Majit lagligt sålunda ändra
hovrättens utslag i ansvarsfrågan, att C. O. Clementz jämlikt 15 kap. 10 §,
25 kap. 17, 18 och 22 §§ samt 4 kap. 3 § strafflagen dömdes dels för det han
för förment brott utan laga skäl gripit Hedberg att böta 200 kronor och dels
för hans därigenom ävensom genom husrannsakningen visade oförstånd i
tjänsten att under tre månader vara i mistning av sin tjänst såsom kriminalkommissarie
i Malmö stads polisdistrikt.

Vidkommande den Hedberg tillerkända ersättningen för kostnader fastställdes
hovrättens utslag.

Inom högsta domstolen förekom icke någon meningsskiljaktighet.

4. Underlåtenhet att kungöra exekutiv auktion å
lösegendom i tidning inom orten.

Den 12 december 1930 verkställdes utmätning av ett K. O. Söderström i
Mölndal tillhörigt hus å ofri grund, beläget i Krokslätt Sörgård och betecknat
nr 88 Tomtebo, för gäldande av Söderström påförda kronoutskylder
för år 1929 å 86 kronor 24 öre, kommunalutskylder till Mölndals stad f olsamåla
år å 181 kronor 97 öre samt prästutskylder för året 1929—1930 å
3 kronor 92 öre jämte indrivningsavgifter 10 kronor 74 öre eller tillhopa
282 kronor 87 öre. Efter utmätningen erlade Söderström prästutskylderna
jämte därå belöpande indrivningsavgift med tillhopa 4 kronor 3 öre. För
gäldande av återstående belopp utsatte t. f. landsfiskalen E. Geijer exekutiv
auktion att äga rum å landsfiskalskontoret i Mölndal den 27 juni 1931
klockan 4 e. m. Kungörelse härom utfärdades den 12 juni 1931 och upplästes
i Mölndals kyrka den 14 i samma månad. Vid auktionen avgavs endast
ett bud, lydande å 50 kronor. Sedan detta bud blivit fästat med klubbslag,
tillägnades huset anbudsgivaren, f. d. förste konstapeln A. Hellquist i
Mölndal.

Auktionen vann laga kraft.

I en i tidningen Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 29 juli 1931
införd artikel med rubrik: ”Utmätningsauktioners kungörande.” anfördes
klagomål över att auktionsförrättaren underlåtit kungöra auktionen i tidning
inom orten, vilket uppenbarligen varit till förfång såväl för gäldenären
som för borgenären.

I anledning härav anmodade jag landsfiskalen i Fässbergs distrikt att
till mig inkomma med upplysningar. I avgivet yttrande anförde Geijer:
Enligt uppgift av landsfiskalen B. Mjöberg, som verkställt utmätningen
av ifrågavarande hus, hade Söderström vid två tillfällen under vintern
1930—1931 uppsökt Mjöberg å dennes kontor i Mölndal och vid det ena tillfället
å utskyldsbeloppet avbetalt 11 kronor 25 öre jämte indrivningsavgift
53 öre. Vid det sista besöket hade Söderström meddelat, att han icke
trodde sig kunna betala utskylderna inom den närmaste tiden eller ens
inom något längre tid. Med anledning därav hade Mjöberg föreslagit Söderström
att söka förmå Mölndals stad att inköpa huset, då det vid exekutiva
auktioner å hus å ofri grund sällan brukade komma några spekulanter.
Det kunde därför förväntas, att huset skulle komma att säljas billigt
och Söderström således hava utsikt att återköpa huset till billigt pris, folden
händelse han framdeles finge bättre ekonomisk ställning. Samtidigt
hade Mjöberg meddelat Söderström, att auktion vore oundviklig, örn utskylderna
ej erlades. Mjöberg hade vidare upplyst Geijer, att stadskamre -

raren i Mölndal uppgivit, att Söderström framställt begäran, att Mölndals
stad skulle inköpa huset, men hade han ej erhållit något direkt besked.
En ledamot av drätselkammaren i Mölndal hade emellertid uppsökt Söderström
och föreslagit honom att på staden överlåta det avbetalningskontrakt
på tomten, som Söderström innehade med jordägaren, men detta hade tydligen
ej passat Söderström. Under juni 1931 hade Geijer uppehållit landsfiskalstjänsten
i Fässbergs distrikt på förordnande. Efter samråd med
Mjöberg hade Geijer den 12 juni 1931 utfärdat kungörelse örn exekutiv
auktion å Söderströms hus. Auktionen hade utsatts att äga rum först den
27 juni med hänsyn till att Söderström skulle få ytterligare fjorton dagars
anstånd för att örn möjligt ordna saken. Auktionen skulle således komma
att inträffa mera än ett halvt år efter utmätningen. Samtidigt som kungörelsen
översänts till pastorsämbetet i Mölndal för uppläsning i Mölndals
kyrka hade Geijer i tjänstebrev översänt avskrift av kungörelsen till
Söderström. Då Geijer tidigare fått den uppfattningen, att Mölndals stad
icke vore spekulant å hus å ofri grund — bland annat hade ombud för
Mölndals stad vid en tidigare exekutiv auktion å sådan egendom, vilken
egendom varit värderad till 200 kronor, ej tillstädeskommit, ehuru stadens
drätselkontor underrättats örn auktionen — och då Geijer dessutom av giltiga
skäl förmodat, att Söderström, efter det han erhållit meddelande om
auktionen, ånyo skulle sätta sig i förbindelse med Mölndals stad, hade
Geijer ej tillställt staden särskild underrättelse örn auktionen. Framställning
från borgenär eller gäldenär örn intagande av auktionskungörelse i
ortstidning syntes böra göras omedelbart efter det vederbörande erhållit
kännedom örn utmätningen, och syntes det åligga vederbörande att utan
påstötning från utmätningsmannen bevaka sin rätt i ifrågavarande avseende.
Fastän vederbörande gäldenär och borgenär således varit i tillfälle
att framställa begäran örn intagande av kungörelsen i ortstidning,
hade båda underlåtit att göra sådan framställning. Mjöberg hade vidare
meddelat Geijer, att Mölndals stad icke heller vid något tidigare tillfälle
framkommit med sådan begäran. Enligt bestämmelse i 90 § utsökningslagen
skulle kungörelsen intagas i ortstidning även ”örn sådant finnes
lämpligt”. Enligt Geijers uppfattning finge utmätningsmannen vid bedömande
av lämpligheten taga hänsyn dels till fördelen av ökad kännedom
örn auktionen bland spekulanter, dels ock till nackdelen genom uppkomna
annonskostnader. Särskilt vid exekutiva auktioner å hus å ofri grund vore
det i regel mycket svårt att erhålla spekulanter och skäliga bud. Detta
förhållande berodde helt säkert ej på att allmänheten ej erhölle kännedom
örn auktionen utan på den omständigheten, att husets värde fullständigt
bleve beroende på örn inroparen kunde träffa överenskommelse med tomtägaren.
För den händelse överenskommelse ej kunde träffas, bleve husets
värde reducerat till ett obetydligt belopp. I regel hade husägaren-gälde -

närén avbetalt å köpeskillingen för tomten och kunde kanske kort tid efter
auktionen till tomtägaren erlägga resterande belopp, varvid inroparen således
finge försöka träffa överenskommelse med den förre ägaren. Detta
torde icke förbättra hans ställning. Att gäldenären och tomtägaren icke
vore så särskilt vänligt stämda mot inroparen, som åstadkommit förändring
i deras förhållande, ansåge Geijer icke omotiverat. I anledning
härav hade Geijer icke ansett sådana omständigheter föreligga,
att skyldighet förefunnes att utan särskild begäran föranstalta örn införande
av annons örn auktionen i ortstidning och ej heller uppläsning av
kungörelsen i närbelägna kyrkor, då Geijer ansett, att detta skulle hava
utgjort ett missbruk av pastorsämbetet åliggande skyldighet i berörda avseende
och icke hava medfört någon som helst fördel för någon av parterna.
Anledningen till att annonsorganet Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
”offentligt slagit fast” Geijers underlåtenhet att införa annons
örn auktionen i ortstidning såsom gränsande till tjänstefel syntes vara
fullt tydlig. Å utsatt tid och plats hade Geijer förrättat auktionen i närvaro
av Mjöberg och å landsfiskalskontoret tjänstgörande kontorsskrivaren
H. Johansson, den senare såsom ojävigt vittne. Såsom ende spekulant
hade Hellquist infunnit sig. Söderström hade ej kommit tillstädes. Före
utropet hade Hellquist meddelat, att han några dagar tidigare satt sig i
förbindelse med tomtägaren, Fastighetsaktiebolaget J. F. Petterssons arvingar
i Göteborg, samt att bolaget avslagit Hellquists begäran örn inköp
av tomten. Hellquist hade även meddelat Geijer, att han, för den händelse
han inropade huset, måste flytta detsamma och ansåge det under sådana
omständigheter värt endast 150 kronor. Vid därpå företaget utrop hade
enda anbudet, 50 kronor, avgivits av Hellquist. Enligt vad Geijer erfarit
genom pressen, hade Hellquist samma dag uppsökt Söderström i dennes
bostad samt meddelat, att han köpt huset. Härpå hade Söderström genmält:
”Hur kunde de sälja huset, när jag inte var närvarande?” På grund
därav hade Geijer fått den uppfattningen, att Söderströms utevaro vid
auktionstillfället varit fullt avsiktlig, då denne varit i den tron, att hans
utevaro skulle hindra auktionens hållande. Geijer hade vidare erfarit, att
Hellquist vid samma tillfälle lovat Söderström att mot erläggande av köpeskilling
å 50 kronor få återköpa huset av Hellquist, för den händelse Söderström
inom ett år från auktionen erlade resterande utskylder. Med anledning
av vad Geijer sålunda anfört anhölle Geijer, att jag icke måtte lata
saken föranleda någon vidare åtgärd mot Geijer.

På min anmodan inkom därefter K. B. i Göteborgs och Bohus lilli med
yttrande. Häri anförde K. B., att i förevarande fall tydligen, med hänsyn
lill den utmiltta egendomens värde, varit lämpligt att införa kungörelsen
örn auktionen i ortstidning, men att Geijers underlåtenhet härutinnan icke

syntes vara av beskaffenhet att för honom höra föranleda ansvar såsom
för tjänstefel.

K. B. hänvisade vidare till en av K. B. i skrivelse den 27 augusti 1931 hos
Kungl. Maj:t gjord framställning om ändring i bestämmelserna angående
kungörande av försäljning av utmätt lös egendom. I denna skrivelse hade
Iv. B. i anledning av vad i förevarande fall inträffat hemställt, att i utsökningslagen
måtte införas stadgande därom, att kungörelse örn auktion
å lös egendom skulle, där så ske kunde, införas i tidning inom orten, så
vida ej kostnaden därför stöde i uppenbart missförhållande till egendomens
värde, ävensom att utmätningsmannen skulle genom hrev underrätta
såväl gäldenär som borgenär örn tid och ställe för auktionen. I skrivelsen
hade bland annat framhållits, att den ifrågavarande byggnaden vid
utmätningsförrättningen värderats till 600 kronor, samt att det senast
fastställda taxeringsvärdet å byggnaden uppgått till 1,000 kronor. Vidare
hade däri anförts, att det i förevarande fall, med hänsyn till den utmätta
egendomens värde, tydligen varit lämpligt att kungöra auktionen även i
ortstidning. Hade så skett, hade väl med all sannolikhet flera spekulanter
kommit tillstädes och byggnaden ej bortslumpats för ett oskäligt lågt
belopp.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Göteborgs
och Bohus län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig
domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Geijer. I en
för åklagaren utfärdad instruktion anförde jag följande:

Enligt § 4 i kungl, förordningen den 14 december 1917 angående föreskrifter
örn indrivning av krono- och kommunalutskylder, allmänna avgifter
m. m. (restindrivningsförordningen) skall i fråga örn egendom, som
blivit tagen i mät för gäldande av utskylder eller därmed jämställda avgifter,
utsökningslagens föreskrifter örn utmätt egendoms försäljning
lända till efterrättelse.

I 90 § utsökningslagen stadgas att, örn utmätt lös egendom skall säljas,
skall utmätningsmannen låta tid och ställe för auktionen kungöras i kyrkan
för den församling, där försäljningen sker, så ock, örn gäldenär eller
borgenär det äskar, eller sådant eljest finnes lämpligt, i tidning inom orten
ävensom i kyrkorna för de församlingar, som närmast därintill äro. Finnes
för viss stad förordnat, att auktion skall kungöras på annat sätt än nu
är sagt, skall det lända till efterrättelse. Är egendom, som skall säljas, av
beskaffenhet att den ej utan att förstöras eller väsentligen försämras kan
förvaras under den tid, som för auktionens kungörande i sålunda stadgad
ordning erfordras, äger utmätningsmannen låta kungöra försäljningen på
annat sätt, som finnes lämpligt.

Ifrågavarande lydelse har stadgandet erhållit genom lag den 11 oktober
1912. Dessförinnan innehöll lagrummet icke någon föreskrift örn auktionens
annonsering i ortstidning.

Angående sättet för kungörande av auktion å utmätt fast egendom stadgades
i 99 § utsökningslagen, sådant detta lagrum lydde före tillkomsten
av lagen den 29 maj 1896, att auktionsförrättaren skulle låta kungörelsen
införas i allmänna tidningarna tre gånger ävensom intagas i länskungörelsema,
varförutom auktionsförrättaren skulle foga anstalt, att kungörelsen
bleve å landet uppläst i tingslagets kyrkor och i stad anslagen å det
ställe, där auktionen skulle hållas. I händelse för viss stad förordnats, att
auktion å fast egendom skulle jämväl på annat sätt kungöras, skulle ock
det lända till efterrättelse.

Emellertid anhöll riksdagen i skrivelse den 2 maj 1894, att Kungl. Majit
ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till det tillägg till
utsökningslagens föreskrifter rörande försäljning av utmätt fast egendom,
att kungörelse örn sådan försäljning skulle, därest ske kunde, genom auktionsförrättarens
försorg införas en gång i någon tidning i orten, dock att
auktionen ej finge inställas, förty att kungörelsen ej varit i sådan tidning
införd.

Till stöd för denna sin framställning anförde riksdagen: Enligt riksdagens
åsikt kunde det icke antagas, att genom kungörelsers av ifrågavarande
beskaffenhet införande i allmänna tidningarna, deras uppläsande
i ortens kyrkor oell intagande i länskungörelserna kunskap örn den förestående
auktionsförrättningen bleve tillräckligt spridd bland befolkningen
i den ort, där salubjudna egendomen vore belägen. Då det emellertid syntes
i hög grad önskligt, att en försäljning genom vederbörande myndighets
försorg av utmätt egendom gåve ett så gott resultat som möjligt, och
utsikten härför mången gång torde okas, i samma mån som kungörelsen
om auktionen vunne allmännare spridning bland traktens befolkning, syntes
ett stadgande örn införande, genom auktionsförrättarens försorg, av
ifrågavarande kungörelser i en ortstidning vara behövligt och nyttigt.
Enär underlåtenhet eller försummelse att iakttaga de i 99 § utsökningslagen
förekommande bestämmelserna örn sättet för kungörande av utmätt
fast egendoms försäljning medförde den verkan, att auktionen inställdes,
eller, örn den det oaktat blivit hallen, kunde komma att upphävas, tolde
likväl ett dylikt stadgande böra givas en sådan form, att kungörelsens införande
i någon tidning i orten icke föreskreves såsom ett oeftergivligt
villkor för hållandet av fastighetsauktionen, så att försummelse att iakttaga
denna föreskrift skulle komma att medföra auktionsförrättningens
ogiltighet.

I överensstämmelse med denna riksdagens framställning erhöll 99 (nu
101) § utsökningslagen genom ovanberörda lag av den 29 maj 1896 sin nu -

2 — J ustitieombudsinannens ämbet sberättelse till 1933 år8 riksdag.

varande lydelse, enligt vilken kungörelse om försäljning av utmätt fast
egendom skall, där så ske kan, införas jämväl i tidning inom orten. Samtidigt
gavs åt stadgandet i 101 (nu 104) § sådan avfattning, att underlåtenhet
eller försummelse att i tidning inom orten kungöra förestående försäljning
av utmätt fast egendom ej medför auktionens inställande eller
ogiltighet.

I skrivelse till Kungl. Majit år 1908 framhöll en av mina företrädare i
ämbetet, hurusom följdriktigheten syntes kräva, att även i avseende å
försäljning av utmätt lös egendom föreskrift bleve i lagen intagen därom,
att kungörelse örn sådan försäljning skulle, där så ske kunde, genom utmätningsmannens
försorg införas i tidning inom orten. Uppenbarligen
vore det — anförde J. O. — även i fråga örn utmätt lös egendom synnerligen
önskvärt, att försäljningen gåve ett så gott resultat som möjligt. Och
otvivelaktigt ökades utsikterna härför därigenom att kännedom örn försäljningen
så mycket som möjligt spredes bland traktens befolkning.
Klart vore även, att till spridande av dylik kännedom skulle i avsevärd
mån bidraga, att kungörelse örn auktionen infördes i någon tidning inom
orten. Saknaden av en bestämmelse av ifrågavarande art hade ock, enligt
vad J. O. under sin verksamhet varit i tillfälle att iakttaga, vållat märklig
olägenhet.

Sedan Kungl. Majit anbefallt länsstyrelserna ävensom Ö. Ä. att, efter
det kronofogdar, länsmän, magistrater och stadsfogdar lämnats tillfälle
att yttra sig i ärendet, avgiva utlåtanden över J. Ois framställning, in
kommo dylika utlåtanden.

I en till 1912 års riksdag avlåten framställning anförde därefter J. O.
bland annat följande! Med hänsyn till den utredning, som sålunda på
Kungl. Majits föranstaltande åstadkommits i ärendet, hade J. O. ansett
det vara möjligt att för riksdagen framlägga ett bestämt förslag i den
riktning, som angåves i den här ovan omnämnda skrivelsen till Kungl.
Majit. I enlighet med vad av åtskilliga länsstyrelser framhållits, torde
emellertid finnas fall, då kostnaden för kungörande i tidning av utmätt
lös egendoms försäljning skulle bliva för stor i förhållande till det utmätta
godsets värde, liksom då, särskilt i avlägsna trakter, ett sådant kungörande
kunde fordra för lång tid. En ovillkorlig föreskrift örn skyldighet
för utmätningsmannen att införa auktionskungörelsen i ortstidning hade

J. O. därför funnit icke böra ifrågakomma, med undantag dock för den
händelse, att yrkande örn sådant kungörande framställdes av borgenären
eller gäldenären. Beträffande övriga fall syntes man utan risk kunna giva
utmätningsmannen fria händer, så att det, i överensstämmelse med vad
som redan gällde i fråga örn kungörandet i mer än en kyrka, skulle överlämnas
åt hans beprövande, huruvida auktionskungörelsen skulle införas
i ortstidning eller icke.

I enlighet med denna J. 0:s framställning erhöll 88 (nu 90) § den ovan
återgivna, nu gällande lydelsen.

Någon tvekan örn rätta förståelsen av detta stadgande synes mig icke
kunna råda. Lagen är tydlig därutinnan, att det åligger utmätningsmannen
att kungöra auktionen genom annons i ortstidning icke blott, då gäldenär
eller borgenär så påfordrar, utan jämväl eljest, då en dylik annonsering
enligt objektiva grunder framstår såsom lämplig. Det är således
ej lagt i utmätningsmannens hand att allt efter sitt fria skön annonsera
auktionen eller underlåta detta. I varje särskilt fall har utmätningsmannen
att med hänsyn till föreliggande omständigheter bedöma, huruvida
en dylik åtgärd är lämplig eller ej, och därefter handla. Då stadgandets
grund uppenbarligen är, att genom annonseringen auktionen skall bringas
till en större allmänhets kännedom, så att för den salubjudna egendomen
kan erhållas den högsta möjliga köpeskilling, inskränker sig det bedömande,
som enligt detta stadgande ankommer å utmätningsmannen, i regel
till en prövning, huruvida kostnaden för annonseringen står i skäligt förhållande
till egendomens värde. Finnes så vara fallet, åligger det utmätningsmannen
såsom en tjänsteplikt att föranstalta örn auktionens annonsering
i ortstidning, även örn gäldenären eller borgenären ej framställt
någon begäran därom. Örn denna lagens mening bör en utmätningsman
ej sväva i okunnighet. Den genom socialdepartementets försorg utarbetade
läroboken i rättskunskap för blivande landsfiskaler innehåller klar
och tydlig anvisning i detta ämne. Uti den i IV delen av berörda lärobok
intagna, av justitierådet N. Alexanderson utarbetade redogörelsen för utsökning
(8 sid. 100) heter det nämligen i fråga örn 90 § utsökningslagen
följande: ”Sådant kungörande kan och bör jämväl utan framställd begäran
ske, så snart utmätningsmannen anser det lämpligt för auktionens
syfte; alltså i fråga örn annonsering i regel, örn annonskostnaden uppgår
till ett måttligt belopp i förhållande till egendomens värde.”

För Mölndals stad äro icke meddelade några särskilda, från 90 § utsökningslagen
avvikande bestämmelser örn kungörande av auktioner av lös
egendom. Berörda stadgande har därför varit att tillämpa i fråga örn den
förevarande exekutiva auktionen å Söderströms på ofri grund belägna
hus i Mölndal. Denna byggnad hade vid tiden för utmätningen ett taxeringsvärde
av 1,000 kronor och var vid förrättningen värderad till 600
kronor. På grund av egendomens beskaffenhet och ansenliga värde har det
uppenbarligen ålegat Geijer att införa annons örn auktionen i tidning
inom orten. Vad Geijer anfört till sin ursäkt finner jag ej kunna vinna
något avseende. Den av Geijer åberopade omständigheten, att byggnad å
ofri grund ofta visat sig vara svår att försälja till skäligt belopp, synes
mig, i motsats till vad Geijer förmenat, hava utgjort en särskild anledning
att på ett så effektivt sätt som möjligt bringa försäljningen till allmän -

hetens kännedom. Den ringa kostnadsökning, som en annonsering medför,
torde i dylika fall som regel icke böra verka avhållande. Av vad den ende
spekulanten vid auktionen, Hellquist, yttrat synes framgå, att lian varit
beredd att bjuda upp till 150 kronor för huset. Såsom K. B. framhållit, är
sannolikt, att, därest auktionen blivit på vederbörligt sätt kungjord i ortstidning,
jämväl annan spekulant kommit tillstädes och högre bud kunnat
erhållas för huset än nu bjudits. Genom sin försummelse att i förevarande
fall kungöra auktionen i tidning har Geijer gjort sig skyldig till tjänstefel.
Detta tjänstefel kan hava tillskyndat borgenär och gäldenär skada.
Men oavsett huruvida sådan inträffat är det tjänstefel, som ligger Geijer
till last, av den beskaffenhet, att detsamma ej kan undgå min beivran.

Jag uppdrog därför åt åklagaren att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Geijer för tjänstefel samt å honom
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas
vederbörande målsägande att i målet föra talan, och borde av dem framställda
ersättningsanspråk, i den mån de funnes befogade, av åklagaren
understödjas.

Askims, Västra och Östra Hisings samt Sävedals häradsrätt, varest åtalet
anhängiggjordes samt Söderström fordrade skadestånd ävensom gottgörelse
för rättegångskostnader, yttrade i utslag den 13 januari 1932
följande:

Häradsrätten funne med hänsyn till vad i målet blivit upplyst örn den
utmätta egendomens värde och beskaffenhet det vara uppenbart, att kungörelse
rörande ifrågavarande exekutiva auktion bort ske i tidning inom
orten; och enär Geijer genom sin underlåtenhet därutinnan finge anses
hava visat oförstånd i tjänsten, prövade häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 §
strafflagen rättvist döma Geijer att för vad sålunda läge honom till last
böta 25 kronor.

Som Söderström icke visat fog för sina i målet framställda skadeståndsyrkanden,
bleve dessa av häradsrätten ogillade. Det ålåge Geijer att ersätta
Söderström dennes kostnader å målet med 65 kronor jämte vad Söderström
kunde visa sig hava utgivit i lösen och stämpel för häradsrättens
utslag i målet.

Göta hovrätt, där Geijer anförde besvär, fann i utslag den 30 maj 1932 ej
skäl göra annan ändring i häradsrättens utslag, såvitt talan däremot fullföljts,
än att enär giltiga skäl saknats att tillerkänna Söderström ersättning
för hans kostnader å målet vid häradsrätten, hovrätten befriade
Geijer från den honom ålagda skyldigheten att till Söderström utgiva dylik
ersättning.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

5. Vägran av landsfiskal att tillhandahålla offentlig handling m. m.

I en hit insänd klagoskrift anförde fabrikören J. E. Eriksson i Väddö
följande:

I ett vid Enångers tingslags häradsrätt anhängigt mål mellan klaganden,
å ena, samt domkyrkoadjunkten R. A. Fredriksson, å andra sidan,
angående ansvar för ärekränkning, hade ingivits ett av landsfiskalen i
Väddö distrikt S. L. Lundin utfärdat intyg, däri Lundin grundlöst tillvitat
klaganden, att denne icke kunde förmås att betala sina skatter, med
mindre än att Lundin verkställde utmätning hos honom. Med anledning
därav hade klaganden den 27, den 28 och den 29 april 1931 inställt sig hos
Lundin och begärt att få taga del av det av honom förda utsökningsdiariet
i vad anginge ärenden, som rörde klaganden personligen. Lundin
hade emellertid avslagit klagandens begäran under motivering, att hans
utsökningsdiarium vore något, med vilket klaganden ej hade det ringaste
att skaffa. Den 30 april 1931 hade klaganden därför i sällskap med komministern
E. Ljungwe, hemmansägaren K. Westerlund och agenten G.
Malmkvist, alla i Väddö, ånyo infunnit sig å landsfiskalskontoret därstädes
och i hövliga ordalag upprepat sin begäran att få taga del av utsökningsdiariet.
Huru klagandens framställning denna gång upptagits av
Lundin framginge av ett klagoskriften bifogat intyg. Då utsökningsdiariet
vore att anse såsom offentlig handling, hade Lundin genom sin vägran
att låta klaganden taga del av detsamma gjort sig skyldig till oförstånd
i tjänsten. Klaganden anhölle därför, att jag måtte mot Lundin vidtaga
de åtgärder, vartill omständigheterna kunde föranleda. Vid sistnämnda
tillfälle hade Lundin dessutom emot klaganden och hans vittnen uppträtt
på ett allt annat än korrekt tjänstemannamässigt sätt, och klaganden ville
därför jämväl ifrågasätta, örn icke detta Lundins uppträdande måste anses
vara av beskaffenhet att förtjäna särskild beivran. Därjämte anhölle
klaganden att, därest Lundin komme att ställas under åtal, tillfälle måtte
beredas klaganden att utföra målsägandetalan.

Vid klagoskriften var fogat ett så lydande intyg:

”Undertecknade inställde sig i sällskap med hemmansägaren m. m. Karl
Westerlund och agenten Gustaf Bernhard Malmkvist, båda i Elmsta, å
landsfiskalsexpeditionen i Väddö nedanskrivna dag, för att i dessa vittnens
närvaro hos landsfiskalen i Väddö distrikt begära få se exekutions
diariet samt att få av oss gjorda fem st. restlängdsavskrifter bestyrkta.
Landsfiskalen S. L. Lundin mottog oss i notariens arbetsrum, och frågadi''
utan att hälsa: ’Vad vill nif Undertecknad Eriksson bad att få ovan
nämnda restlängdsavskrifter bestyrkta. Landsfiskalen vände sig till undertecknade
vittnen och utropade: ''Vad är ni ute i för ena drängtjänsterV

Westerlund svarade endast: ’Jag vet ingenting.’ Landsfiskalen sade då
bl. a.: Mag skall allt komma ihåg er.’ Ljungwe sade: ''Hotar landsfiskalen?’
Landsfiskalen svarade: ’Ja, det gör jag.’ och tilläde: ’Ni har gått här i
två dagar och gjort hemfridsbrott.’ Undertecknad Eriksson begärde att få
se utsökningsdiariet. Landsfiskalen svarade: ''Vad angår det er?’ Ljungwe
frågade: ''Anser landsfiskalen att exekutionsdiariet är hemlig handling?’
— ''Nej, det gör jag visst inte.’ genmälte landsfiskalen. ''Ändå vägrar landsfiskalen
oss få se detta?’ frågade Ljungwe. — Ma, det gör jag.’ bekräftade
landsfiskalen. Väddö den 30 april 1931.

J. E. Eriksson. Ernfrid Ljungwe.

Fabrikör. Komminister.

Ovanstående bestyrkes under edlig förpliktelse.

Karl Westerlund. Gustav Malmkvist.”

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Lundin att
inkomma med upplysning, huru med de i klagoskriften uppgivna omständigheter
förhölle sig, anförde Lundin i avgivet yttrande följande:

Sedan kyrkoherden B. Erfors i början av januari månad 1930 lämnat sin
befattning såsom kyrkoherde i Väddö församling, hade domkapitlet i Uppsala
förordnat Fredriksson att uppehålla kyrkoherdetjänsten i församlingen
till den 1 maj 1931. Det hade emellertid icke dröjt mer än ett halvt
år, förrän Fredriksson funnit komministern i församlingen Ljungwes och
klagandens — vilka intimt samarbetade — beteende så outhärdligt, att han
för domkapitlet förklarat, att han icke längre kunde arbeta tillsammans
med Ljungwe, och begärt att omedelbart bliva förflyttad därifrån. Denna
Fredrikssons begäran hade också bifallits av domkapitlet, som i samband
därmed förordnat den då redan till kyrkoherde i Väddö församling från
den 1 maj 1931 valde kyrkoherden i Enångers församling A. Hallenberg
att på förordnande uppehålla kyrkoherdetjänsten i Väddö. Innan Fredriksson
lämnat Väddö, hade han för församlingens väl och i tanke att få
ett slut på de eländiga strider, för vilka Ljungwe och hans intime rådgivare,
klaganden, burit ansvaret, skrivit ett brev till Hallenberg och för
honom omtalat, vilka missförhållanden som därav varit rådande, samt
uppmanat Hallenberg att vid sin inflyttning till Väddö taga avstånd från
klaganden. Denna kärlekstjänst hade Hallenberg bemött på det sätt, att
han vid sin ankomst till Väddö överlämnat ifrågavarande brev till klaganden,
som därefter instämt Fredriksson till Enångers tingslags häradsrätt
och yrkat ansvar å honom för ärekränkning samt fordrat skadestånd
med stora belopp. Då målet förekommit vid häradsrätten i Enånger, hade
det varit av största vikt för klaganden, om han skulle kunna påräkna, att
häradsrätten i någon mån skulle taga hänsyn till hans yrkanden, att å

okänd ort söka bibringa häradsrättens ledamöter uppfattning, att han genom
Fredrikssons skrivelse tillskyndats ekonomiska och psykiska lidanden.
Ljungwe hade nu fått ett tillfälle att kunna återgälda klaganden en tjänst,
och denna hade utförts på det sätt, att Ljungwe, som vid tingssammanträdet
den 9 april 1931 med förenämnda häradsrätt även instämt Fredriksson
för samma sak, utfärdat ett intyg och därunder samlat underskrifter av
flera med honom liktänkande personer, att klaganden ”i Väddö intar en
aktad och framskjuten ställning och åtnjuter det bästa anseende”. Då innehållet
i detta intyg varit missvisande, hade Lundin i sanningens intresse
ansett, att häradsrätten borde underrättas, att klaganden icke hade några
sådana egenskaper, som Ljungwe med sitt intyg velat framhålla. Lundin
linde därför utfärdat ett sådant intyg örn klaganden, som han rätteligen
borde hava, och överlämnat detsamma till Fredriksson. Denne hade också
genom sitt rättegångsombud låtit inlämna Lundins intyg till häradsrätten.

Lundins berörda intyg var i avskrift bifogat yttrandet. Intyget, som var
ställt till Fredriksson och dagtecknat den 4 april 1931, innehöll bland annat,
att klaganden icke förmått betala sina skatter vid uppbördsstämmorna och
att skatterna sedan kommit på restlängd, varefter klaganden ej heller betalt
restantier na, förrän Lundin hos honom verkställt utmätning. Lundin
förklarade tillika i intyget, att han kände klaganden allt för väl genom
hans stridiga uppträdande inom de kommunala, kyrkliga och ekonomiska
områdena för att kunna giva honom ett intyg, att han i Väddö intoge en
aktad och framskjuten ställning och åtnjöte det bästa anseende, varjämte
Lundin tilläde, att klaganden icke i annan mån än som revisor för vissa
räkenskaper i kommunen åtnjutit några förtroendeuppdrag, förrän klaganden
under strider, som förts i Väddö och i vilka han livligt deltagit, år

1930 valts till kommunalfullmäktig.

Vid yttrandet var jämväl fogad avskrift av ett utav Lundin den 21 april

1931 utfärdat tillägg till ovanberörda intyg, däri Lundin på klagandens
begäran fortfarande intygade, att de skatter, som det tillkommit klaganden
att betala, blivit uppförda på restlängder och åratal därefter antingen
efter skedd utmätning eller vid hot örn sådan förrättning av klaganden slutligen
likviderats. I detta intyg utvecklade Lundin därefter närmare, hurusom
klaganden enligt Lundins uppfattning vore skyldig att svara för dels
de skatter, som blivit påförda Aktiebolaget Ortala motorfabrik, dels ock de
skatter, som påförts en fastighet i Elmsta, vilken beboddes av klaganden
men vore lagfaren för annan person. Slutligen framhöll Lundin att, då
klaganden avhänt sig alla sina tillgångar och under de senaste tio å tolv
åren icke haft några beskattningsbara inkomster, han endast haft personliga
utskylder.

I det till mig avgivna yttrandet anförde Lundin vidare:

Den 27 april 1931 hade klaganden i sällskap med Ljungwe kommit lipp på

Lundins kontor och genom Ljungwe begärt, att Lundin skulle göra ett utdrag
av krono- och kommunalrestlängder i Väddö socken för de senaste
tio åren och däri angiva, att klaganden icke personligen under denna tid
förekommit i restlängderna. Härpå hade Lundin svarat dels att han icke
hade tillfälle att utföra ett så tidsödande arbete, då Lundin under flera
dagar vore helt upptagen med månadsredovisningar av influtna krono- och
kommunalmedel, dels ock att Lundin väl icke gärna kunde tvingas att utfärda
sanningslösa intyg under tjänstemannaansvar. Ljungwe hade förklarat
att, då Lundin vägrade att omedelbart efterkomma deras begäran, ”så
skulle det hilva anmälan till J. O.”. Därtill hade Lundin svarat: ”Först vill
ni, att jag skall lämna eder utdrag, som passar för den rättegång ni anhängiggjort
och sedan hotar ni mig med J. O. för det jag icke efterkommer
eder begäran. Det är högst angenämt.” Efter ytterligare hot hade klaganden
och Ljungwe avlägsnat sig från kontoret. Påföljande dag, den 28 april,
hade klaganden och Ljungwe åter kommit upp på landsfiskalskontoret, därvid
Ljungwe upprepat sin begäran och sitt hot. Lundin hade då framhållit,
att han icke hade tillfälle att lämna några intyg, men att de själva kunde
få taga del av restlängderna och därav göra de utdrag, de önskade. Med
detta förslag hade de åtnöjt sig. Sedan Lundin från arkivet tagit fram
ifrågavarande restlängder, hade klaganden och Ljungwe under flera
timmars tid tagit del av dem och gjort anteckningar därur. Ljungwes
uppträdande hade slutligen blivit så utmanande, att Lundin icke kunnat
undgå att känna sig i högsta grad upprörd över detsamma. Innan klaganden
och Ljungwe avlägsnat sig från kontoret, hade Ljungwe, som hela
tiden fört ordet, ehuru saken icke angått honom, med instämmande av
klaganden begärt, att de skulle få taga del av utsökningsdiariet för de
senaste tio åren. Härtill hade Lundin genmält, ”att exekutionsdiariet endast
vore till för att framläggas för landsfogden vid dennes inspektioner”.
Klaganden hade då begärt att få lösa ett utdrag av nämnda diarium, i
vad det rörde honom, för omförmälda tid. Detta hade han också fått mot
lösen. Den 29 april, då Lundin varit ute på tjänsteresor, hade klaganden
för tredje gången i sällskap med Ljungwe, Westerlund och Malmkvist
kommit upp på landsfiskalskontoret och där slagit sig ned under förmälan,
att de skulle invänta Lundins återkomst. Deras förehavanden hade
gjort ett synnerligen obehagligt intryck på Lundins familj samt även stört
arhetsron för Lundins biträde. Då Lundin icke varit att förvänta hem förrän
efter kl. 9 på kvällen, hade de avlägsnat sig efter en tid. Den 30 april
hade klaganden och Ljungwe för fjärde gången återkommit till Lundins
kontor och då åter haft med sig Westerlund och Malmkvist såsom vittnen.
Ljungwe, som fortfarande fört ordet, hade hoppat som en folkilsken tupp
framför Lundin och fordrat att få taga del av utsökningsdiariet, ”för i
annat fall skulle det bliva anmälan till J. O.”. Lundin hade då frågat

Ljungwe, med vilken befogenhet han förde klagandens talan, då denne
själv vore närvarande. Härtill hade Ljungwe svarat, att han hade full
makt att föra klagandens talan, samt på Lundins begäran att få se denna
börjat riva i sina fickor. Då uppgiften icke varit med sanningen överensstämmande,
hade Ljungwe vänt sig till klaganden och yttrat: ”Du kan
ge mig muntlig fullmakt, så får jag föra din talan.” Därtill hade klaganden
svarat ja, varpå Ljungwe fortsatt. För varje ord, som Lundin yttra!,
hade Ljungwe ropat till sina vittnen: ”Hör nu vad han säger för här skall
bliva anmälan till J. O.” Lundin hade emellertid förklarat för såväl klaganden
som Ljungwe, att klaganden begärt att få ett utdrag ur utsok
ningsdiariet under tjänstemannaansvar, och något vidare vore han icke i
behov utav, helst då klaganden och Ljungwe komme på sätt som skett.
Det vore icke klaganden, som åstadkommit förevarande anmälan, ty Luli
din hade dels på tjänstens vägnar bestyrkt de utdrag, som han och Ljungwe
gjort ur restlängderna, och dels lämnat honom det begärda utdraget ui
utsökningsdiariet. Något vidare vore han icke i behov utav i denna sak.
Det vore i stället Ljungwe, som sin vana trogen sökt efter ett tillfälle
att göra Väddö riksbekant. Under hänvisning till vad han sålunda anfört
hemställde Lundin, att jag måtte lämna klagomålen utan avseende.

I avgivna påminnelser anförde klaganden, att den del av Lundins föi -klaring, som rörde klagandens och Ljungwes uppträdande vid ifrågavarande
tillfällen, vore på fri hand konstruerad. Såväl Ljungwe som klaganden
hade uppträtt på ett sätt, mot vilket icke någon som helst berättigad
anmärkning kunde framställas. Då Lundin i sitt till Enångers tingslags
häradsrätt ingivna intyg framställt klaganden såsom ett ekonomiskt
förkommet subjekt, hos vilken han nödgats verkställa diverse utmätningar,
hade klaganden givetvis velat vederlägga Lundins uppgifter därutinnan.
För sådant ändamål hade klaganden behövt tillgång till det a\
landsfiskalen i Väddö distrikt förda utsökningsdiariet och begärt att fa
taga del av detta, i den mån det innehölle uppgifter, som hade avseende å
klaganden personligen. Denna framställning hade emellertid mötts med
ett blankt avslag. Klaganden hade då begärt att snarast möjligt erhålla
det utdrag ur diariet, av vilket klaganden vore i behov, och detta hade
Lundin efter många örn och men också lovat ombestyra. Då klaganden a
utlovad tid infunnit sig för att avhämta utdraget, hade klaganden emellertid
till sin icke ringa förvåning konstaterat, att detta ingalunda avsåg
klaganden personligen utan i stället ett numera nedlagt företag, Aktie
bolaget Ortala motorfabrik, vars störste aktieägare klaganden på sin tid
varit. I utdraget hade Lundin uppgivit, att klaganden vore ”innehavare” av
bolaget i fråga. Då Lundin vid sistberörda tillfälle befunnit sig på tjänste
resa, hade klaganden för lians kontorsbiträde påvisat misstaget och an -

hållit om rättelse av detsamma. Ombedd att skriftligen delgiva Lundin
sina anmärkningar mot avfattningen, hade klaganden till biträdet överlämnat
ett skriftligt meddelande örn saken. Då klaganden påföljande dag
ånyo infunnit sig å landsfiskalskontoret, hade klaganden sammanträffat
med Lundin och omsider lyckats förmå honom att förse utdraget med ett
tillägg av innehåll, att klaganden rent personligen icke förekom i diariet
under de år, intyget avsåg. I samband därmed hade klaganden tillsport
Lundin, örn det verkligen kunde äga sin riktighet, att klaganden
i utsökningsdiariet stöde upptagen såsom ”innehavare” av förenämnda
aktiebolag. Då frågan lämnats obesvarad, hade klaganden anhållit att
med egna ögon få övertyga sig örn, huru därmed egentligen förbölle sig.
Denna begäran hade mötts av ett bleklagt nej. Orsaken till att klaganden
infunnit sig med vittnen å landsfiskalskontoret hade varit, att klaganden
blivit vis av andras erfarenheter beträffande Lundin.

Vid påminnelserna var fogad avskrift av ett utav Lundin utfärdat ”utdrag
ur exekutionsdiariet i Väddö landsfiskalsdistrikt för åren 1919—1 maj
1931”, utvisande, att utmätning för gäld sökts i fyra fall mot ”Aktiebolaget
Ortala motorfabrik, Väddö, J. E. Eriksson” och i två fall mot ”A. B.
Ortala motorfabrik, Väddö, innehavare J. E. Eriksson” samt att i ett fall
av ”A. B. Ortala motorfabrik, J. E. Eriksson, Väddö” sökts skingringsförbud
mot båtbyggaren Efr. Österman i Elmsta. Å detta utdrag var tecknat
följande anmärkning av Lundin: ”Rent personligen förekommer ovannämnde
J. E. Eriksson icke i härvarande exekutionsdiarier under här
ovan angivna år.”

Vidare åberopade klaganden avskrift av en skrivelse, vilken med därå
tecknat intyg var av följande lydelse:

”Till landsfiskalen S. L. Lundin, Väddö. Som jag beställde utdrag ur
exekutionsdiariet för mig personligen och gällande åren 1923—1931 (ä
dato) men finner i dag vid dess avbämtande att hr. landsfiskalen endast
gjort utdrag beträffande Aktiebolaget Ortala motorfabrik för år 1930, anhåller
jag härmed vördsamt örn att det begärda utdraget erhålles, vilket
lättast kan göras genom komplettering av det av landsfiskalen ofullständigt
redan utskrivna. Till upplysning må meddelas, att jag mig veterligen
icke förekommer i utsökningsdiariet, gällande mig personligen.
Väddö den 29 april 1931.

J. E. Eriksson, fabrikör.

P. S. Anhålles få hämta detta utdrag i morgon den 30 april 1931. D. S.

Ovanstående bestyrkes under edlig förpliktelse samt att ett likalydande
exemplar lämnades å landsfiskalsexpeditionen i Väddö ovanstående dag.
Notarien Norén mottog nämnda skriftliga begäran och lovade överlämna
den till landsfiskalen S. L. Lundin. Väddö den 30 april 1931.

Gustav Malmkvist. Karl Westerlund.”

Vid påminnelserna var slutligen fogat ett bestyrkt utdrag av Stockholms
rådhusrätts dombok den 16 juni 1931 i mål mellan Ljungwe, å ena,
samt Lundin, å andra sidan, angående ärekränkning, vilket domboksutdrag
utvisade följande:

Till den 16 juni 1931 hade Ljungwe till Stockholms rådhusrätt instämt
Lundin med yrkande örn ansvar och skadestånd för det Lundin i sin ovan
omförmälda förklaring till mig ”haft diverse lika grundlösa som nedsättande
uttalanden” örn Ljungwe. Vid målets handläggning den 16 juni hade
från kärandesidan till rådhusrätten ingivits en avskrift av ovanintagna
den 30 april 1931 utfärdade intyg rörande händelseförloppet vid klagandens
besök hos Lundin samma dag. Såsom vittnen i målet hade därefter
hörts intygsgivarna Westerlund och Malmkvist, vilka därvid berättat:

Westerlund: På anmodan av klaganden hade Westerlund och Malmkvist
den 29 april 1931 åtföljt klaganden och Ljungwe till landsfiskalskontoret i
Väddö. Anledningen till klagandens begäran, att Westerlund och Malmkvist
skulle närvara vid besöket å kontoret, hade varit den, att Lundin,
enligt vad klaganden uppgivit för Westerlund, tidigare vägrat klaganden
att få vissa restlängdsavskrifter vederbörligen bestyrkta samt att klaganden,
som trott att Lundin ånyo skulle vägra att bestyrka avskrifterna,
önskat att få denna Lundins vägran bestyrkt med vittnen. Emellertid hade
Lundin icke vid tillfället befunnit sig å landsfiskalskontoret. Klaganden
hade vid besöket å kontoret beställt vissa handlingar av en notarie vid
namn Norén, vilken vid tillfället uppehållit sig å kontoret, och hade Norén
sagt, att handlingarna skulle bliva färdiga påföljande eftermiddag. Klagandens,
Ljungwes och vittnenas ifrågavarande besök hade varat en
kvarts timma, och hade de därpå avlägsnat sig. Nästa dag hade Westerlund
och Malmkvist på anmodan av klaganden ånyo åtföljt denne och
Ljungwe till landsfiskalskontoret. Då klaganden, Ljungwe och vittnena
kommit in på kontoret, hade de sammanträffat med Lundin, och hade denne
då frågat: ”Vad vill ni?” Klaganden hade då bett att få omförmälda restlängdsavskrifter
vidimerade. Lundin hade därpå vänt sig till vittnena och
utropat: ”Vad är ni ute i för ena drängtjänster?” Westerlund hade genmält:
”Jag vet ingenting.” Lundin hade då yttrat: ”Jag skall allt komma
ihåg er.” Ljungwe hade därpå yttrat: ”Hotar landsfiskalen?” Lundin hade
genmält: ”Ja, det gör jag.”, varjämte han tillagt: ”Här har ni förresten
gått i två dagar och begått hemfridsbrott.” På Ljungwes fråga, vem som
begått hemfridsbrott, hade Lundin icke lämnat något svar. Under samtalets
gång hade klaganden begärt att få se utsökningsdiariet. Lundin
hade då yttrat: ”Vad angår det er?” Ljungwe hade i detta sammanhang
frågat: ”Anser landsfiskalen, att exekutionsdiariet är en hemlig handling?”
Härtill hade Lundin genmält: ”Nej, det gör jag ej.” Ljungwe hade
då frågat: ”Nekar landsfiskalen oss att få se det?” Lundin hade genmält:

”Ja, det gör jag.” Ljungwe hade under ifrågavarande besök uppträtt lugnt
och stilla. Westerlund, som vid tillfället varit närvarande å kontoret under
hela den tid, klaganden och Ljungwe uppehållit sig därstädes, hade
icke hört, att vid tillfället varit tal om någon anmälan till mig. Efter besöket
i fråga hade vittnena åtföljt klaganden och Ljungwe till den förres
bostad, varest klaganden omedelbart uppsatt ovanberörda, den 30 april
1931 dagtecknade intyg.

Malmkvist: Då Malmkvist den 29 april 1931 varit på besök hos klaganden
i dennes bostad, hade Malmkvist efter därom av klaganden gjord fram
ställning förklarat sig villig att på eftermiddagen samma dag åtfölja klaganden
till landsfiskalskontoret i Väddö. Emellertid hade klaganden vid
tillfället icke för Malmkvist uppgivit anledningen till att han ämnade besöka
landsfiskalskontoret. Senare på dagen hade Malmkvist ånyo sammanträffat
med klaganden, och hade denne då sagt, att han skulle begiva
sig till landsfiskalen för att hämta utdrag ur exekutionsdiariet. Härpå
hade klaganden och Ljungwe samt Malmkvist och Westerlund begivit
sig till landsfiskalskontoret. Därstädes hade de sammanträffat med en
notarie vid namn Norén, men hade Lundin vid tillfället icke varit tillstädes.
Klaganden hade beställt utdrag av förenämnda diarium, och hade
notarien förklarat, att utdraget finge avhämtas påföljande dag. På begäran
av klaganden hade Malmkvist nästa dag åtföljt denne samt Ljungwe
och Westerlund till kontoret. Lundin hade vid tillfället varit tillstädes
samt mottagit de besökande utan att hälsa, och hade han frågat vittnena:
”Vad är ni ute i för ena drängtjänster?” Vidare hade han tillagt: ”dag
skall allt komma ihåg er.” Ljungwe hade då yttrat: ”Hotar landsfiskalen?”
Härtill hade Lundin genmält: ”Ja, det gör jag. Ni har gått här i två dagar
och gjort hemfridsbrott.” På Ljungwes fråga, vem som gjort hemfridsbrott,
hade Lundin icke lämnat något svar. Klaganden hade därpå bett
att få se utsökningsdiariet, och hade Lundin då yttrat: ”Vad angår det
er?” Ljungwe hade i detta sammanhang frågat Lundin: ”Anser landsfiskalen,
att utsökningsdiariet är en hemlig handling?” Lundin hade därtill
genmält: ”Nej, det gör jag ej.” Ljungwe hade då yttrat: ”Varför då neka
oss att få se det?” Lundin hade genmält: ”Jo, det gör jag.” Under hela det
ifrågavarande besöket hade Ljungwe uppträtt behärskad. Det hade vid
tillfället icke varit något tal örn någon anmälan till mig. Icke heller tidigare
hade mellan Ljungwe och Malmkvist varit tal örn någon dylik anmälan.
Efter besöket å landsfiskalskontoret hade Malmkvist och Westerlund
åtföljt klaganden och Ljungwe till klagandens hostad, varest klaganden
omedelbart uppsatt det förut omförmälda intyget av den 30 april 1931.

Målet hade därefter uppskjutits till den 28 juli 1931. Vid dess handläggning
sistnämnda dag hade, enligt ett av Lundin hit ingivet domboksutdrag,
på Lundins begäran såsom vittne hörts landsfiskalsbiträdet H. Norén,

vilken därvid bland annat berättat: Norén vore av K. B. i Stockholms län
förordnad såsom extra polisman i Väddö landsfiskalsdistrikt. I Noréns
tjänstgöring inginge förrättande av löpande expeditionsgöromål å distriktets
landsfiskalskontor under överinseende av Lundin. Det arbete, Lundin
och Norén hade att utföra i tjänsten, vore i regel mycket omfattande. Vid
varje månadsskifte rådde en särskilt stark anhopning av göromål. Då
inkomme bland annat ''tjänsterapporter från fjärdingsmannen i distriktet.
Vidare brukade i slutet av varje månad till landsfiskalskontoret från Holmens
Bruks- & Fabriksaktiebolag i Hallstavik inkomma förteckningar å
lönebelopp, som för olika lios bolaget anställda arbetare innehållits för
bestridande av skatteutgifter och gäldande av barnuppfostringsbidrag.
Dessa förhållanden orsakade ett tidsödande arbete för personalen å landsfiskalskontoret
varje månadsskifte. Norén vore det enda biträde, som hade
fast anställning vid kontoret. Lundins hustru brukade dock understundom
biträda med utförande av enklare skrivgöromål. På fjärde dagen före månadens
slut brukade Norén börja med det extra arbete, som förorsakades
av inflytande rapporter och förteckningar. Därefter hade såväl Norén som
Lundin full sysselsättning till månadens slut med dylika och andra göromål.
I slutet av april 1931 hade Ljungwe vid fyra särskilda tillfällen, troligen
den 27 april och följande dagar i månaden, avlagt besök å landsfiskalskontoret.
Ljungwe hade vid besöken haft klaganden i sitt sällskap.
Vid det första besöket hade Lundin icke befunnit sig å kontoret, varför de
besökandes framställning örn utdrag gjorts till Norén. Ljungwe hade
vid besöket förefallit lugn och behärskad. Norén hade i anledning av
Ljungwes och klagandens begäran bett dem återkomma påföljande dag,
varefter Ljungwe, Norén och klaganden i sällskap avlägsnat sig från landsfiskalskontoret.
Därvid hade de, några hundra meter från kontoret, mött
Lundin. Antingen Ljungwe eller klaganden hade då tilltalat Lundin, varpå
såväl Lundin som Ljungwe och klaganden stannat och samtalat. Norén
hade fortsatt 10 till 15 meter från den plats, varest de övriga stått, samt
därefter själv stannat. Varom deras samtal rört sig hade Norén ej uppfattat.
Däremot hade Norén hört, att samtalet övergått till häftig ordväxling.
Både Ljungwe och Lundin hade förefallit upprörda, och Lundin hade varit
”kort” i tonen. Påföljande dag, den 28 april, hade Ljungwe och klaganden
infunnit sig å landsfiskalskontoret tidigt på morgonen. Vid detta
tillfälle hade Lundin varit tillstädes. Enligt vad Norén trodde sig minnas,
hade Ljungwe vid sistnämnda besök åtminstone till en början varit
lugn och behärskad. Sedan Norén pa därom framställd begäran liamtagit
den å kontoret förvarade restlängden, hade Ljungwe och klaganden
under ett pär timmars tid å kontoret granskat längden och gjort
anteckningar örn dess innehåll. Därefter hade Ljungwe bett Norén att
få se utsökningsdiariet. Norén linde dock icke omedelbart kunnat finna

detta diarium och i anledning därav för att efterfråga diariet uppsökt
Lundin, vilken suttit i ett inre, av honom ensam disponerat kontorsrum.
Emellertid hade det icke lyckats Norén att åtkomma diariet, vilket Norén
meddelat Ljungwe. Innehållet i Lundins svar å Noréns fråga efter diariet
erinrade Norén sig icke. Ljungwe hade icke åtnöjt sig med Noréns meddelande,
att diariet ej vore tillgängligt, utan personligen bett Lundin att
få se detsamma. Lundin hade emellertid i ”kort” ton vägrat framtaga
diariet samt yttrat, att ”diariet vore till endast för att framläggas för
landsfogden på dennes inspektionsresor”. I anledning av detta yttrande
hade ordväxling uppstått, därvid Ljungwe varit högröstad och Lundin
häftig i tonen. Troligen vid detta tillfälle hade Ljungwe vänt sig till klaganden
och yttrat: ”Då få vi göra en anmälan till J. O.” Klaganden, vilken
hela tiden varit mycket lugn och blott undantagsvis yttrat sig, hade
i anledning av Ljungwes yttrande genmält: ”Inte ska vi behöva ta det
på det viset.” Vid det fjärde besöket, som Ljungwe och klaganden avlagt
å kontoret i sällskap med vittnen, hade Lundin uppehållit sig därstädes.
Häftig ordväxling hade då uppstått mellan Ljungwe och Lundin, som
båda varit mycket upprörda. Anledningen till ordväxlingen kunde Norén
ej erinra sig. Norén, som under de besök, Ljungwe och klaganden avlagt
å landsfiskalskontoret, sökt uteslutande ägna sig åt sina göromål, hade av
besöken blivit störd i sitt arbete i högre grad än som eljest brukade vara
fallet vid allmänhetens besök å kontoret. Framför allt hade Norén känt
sig illa berörd därav, att besöken så ofta upprepats och att Ljungwe medhaft
vittnen. Vid ett tillfälle hade jämväl Lundins hustru, som då förefallit
upprörd, yttrat till Norén, att Ljungwes täta besök å kontoret berörde
henne pinsamt.

På särskilda av parterna föranledda frågor hade Norén vidare förmält:
Ljungwe hade vid ett tillfälle, antingen under det andra eller det fjärde
av förut omförmälda besök å landsfiskalskontoret, i det han talat i upprörd
ton, vänt sig häftigt örn och slagit ut med ena handen. Ehuru Norén
tjänstgjort såsom biträde i tre olika landsfiskalsdistrikt och haft dylikt
arbete alltsedan 1924, hade Norén icke någonsin förut iakttagit, att besökande
å något av de kontor, varå Norén tjänstgjort, talat i så upprörd
ton som Ljungwe gjort vid omförmälda besök. Ej heller hade Norén hört
någon tjänstgörande landsfiskal å sitt kontor tala så högt, som Lundin
gjort vid ifrågavarande tillfällen.

I anledning av vittnesmålet hade Ljungwe förmält: Då Ljungwe vid det
andra av sina nu omförmälda besök hos Lundin förvägrats att taga del
av utsökningsdiariet, hade Ljungwe slagit ut med handen och, vänd till
Norén, yttrat: ”Nu hör notarien.” Därvid hade Lundin stuckit händerna i
byxfickorna och genmält: ”Ja, tänk att han hör.” Ljungwe hade då anmärkt,
att det icke vore så säkert, att Norén och Lundin hört något, örn

det bleve fråga om anmälan till mig. I övrigt hade Ljungwe icke vid sina
besök talat örn att göra anmälan till mig angående Lundins förfarande.

Därom tillspord hade Norén sagt sig icke minnas, att sådana yttranden
som de av Ljungwe uppgivna växlats mellan parterna.

Lundin hade inför rådhusrätten bestritt riktigheten av Ljungwes uppgifter
i sist angivna hänseende.

I förnyat yttrande till mig anförde därefter Lundin, bland annat,
följande:

Vad Ljungwe i ärendet uppgåve borde enligt Lundins förmenande icke
tillmätas någon som helst betydelse, särskilt som jämväl ifrågavarande
anmälan tillkommit på Ljungwes initiativ. Ljungwe betraktade Lundin,
enligt vad han själv vid en kyrkostämma i oktober 1930 offentligen yttrat,
såsom sin ”livsfiende”. Då Lundin den 27 april 1931 sammanträffat
med klaganden och Ljungwe efter deras besök å landsfiskalskontoret, hade
Ljungwe uppgivit, att han för klagandens räkning beställt ett utdrag av
krono- och kommunalrestlängderna, avseende klaganden, för de tio sista
åren. Eftersom ett sådant utdrag icke kunnat expedieras utan att samtliga
restlängderna för de senaste tio åren bleve genomgångna, hade Lundin
framhållit, att han icke hade tillfälle att utföra ett så tidsödande arbete
de närmaste dagarna, enär han då vore helt upptagen med månadsredovisningar
av krono- och kommunalmedel m. m. Detta arbete, som enligt
Lundins uppfattning måste gå före mindre viktiga, såsom utfärdande
av intyg och dylikt, toge för Lundin och hans biträde i anspråk en tid av
ungefär fyra dagar. Ljungwe hade på grund av denna upplysning blivit
mycket upprörd och sagt, bland annat, att det skulle bliva anmälan till
mig. Påföljande dag hade klaganden och Ljungwe återkommit till landsfiskalskontoret.
Ljungwe hade då begärt att för klagandens räkning få
taga del av krono- och kommunalrestlängderna för de senaste tio åren,
vilken begäran Lundin trots det myckna arbetet med månadsredovisningarna
efterkommit. I flera timmars tid hade klaganden och Ljungwe därefter
hållit på med att gå igenom restlängderna. Härigenom hade arbetet
på kontoret, som bestode av två rum, betydligt störts, särskilt som
Ljungwe varit mycket högröstad. Det kunde därför vara förlåtligt, örn
Lundin, då Ljungwe efter restlängdernas genomgående begärt att få taga
del jämväl av utsökningsdiariet för de senaste tio åren, i hastigheten genmält,
att utsökningsdiariet vöre till för landsfogden. Därmed hade Lundin
icke avsett att vägra klaganden och Ljungwe att taga del av diariet,
ty samtidigt hade Lundin förklarat, att han på grund av det myckna arbetet
icke kunde för det dåvarande efterkomma även denna deras begäran.
Ljungwe hade då blivit än mera högröstad, varvid klaganden försökt
lugna honom. Lundin hade därpå föreslagit klaganden, att denne skulle

åtnöjas med ett utdrag ur utsökningsdiariet för de senaste tio åren. Detta
förslag hade klaganden accepterat. Han hade heställt ett dylikt utdrag
och hade också fått det. Klaganden och Ljungwe hade därefter avlägsnat
sig, och Lundin hade trott saken vara ur världen. Å utdraget, i vilket för
fullständighetens skull jämväl upptagits de verkställighetsåtgärder, som
vidtagits mot Aktiebolaget Ortala motorfabrik, hade antecknats: ”Rent
personligen förekommer ovannämnde J. E. Eriksson icke i härvarande
exekutionsdiarium under här ovan angivna år.” I Aktiebolaget Ortala motorfabrik
hade klaganden ägt och ägde alltjämt, förmodade Lundin, alla
aktier med undantag av några få stycken. Såsom en upplysning och observandum
för sig hade Lundin därför i utsökningsdiariet vid bolaget antecknat
”innehavare J. E. Eriksson” eller något dylikt. Så stor identitet
som över huvud kunde råda mellan två rättssubjekt rådde nämligen i
realiteten mellan klaganden och bolaget. Beträffande besöket den 30 april
ville Lundin framhålla, att Westerlunds och Malmkvists uppgifter, att
Ljungwe under besöket uppträtt lugnt och behärskat, stöde i skarp strid
mot vad Norén därom uppgivit. Norén, som sedan år 1924 tjänstgjort såsom
biträde i tre olika landsfiskalsdistrikt, hade icke någonsin förut iakttagit,
att besökande å något av de kontor, varå Norén tjänstgjort, talat i
så upprörd ton som Ljungwe gjort vid av Norén omvittnade besök. Lundin
medgåve gärna, att även Lundin i följd av Ljungwes uppträdande blivit
häftig, varvid givetvis inverkat även vad som vid de tidigare besöken
förekommit.

Att utsökningsdiariet — anförde Lundin vidare — vore en offentlig
handling torde vara riktigt. I § 2 mom. 4 tryckfrihetsförordningen hette
det emellertid i fråga om rätten att utbekomma sådan handling även ”eller,
örn därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift, emot vederbörlig
lösen, utbekomma alla slags handlingar”. Såsom Lundin tidigare framhållit,
hade såväl Lundin som hans biträde särskilt vid månadsskifte synnerligen
mycket arbete. Då inkomme från fjärdingsmännen i distriktet
tjänsterapporter samt från bolag förteckningar å lönebelopp, som innehållits
för skatter, underhållsbidrag och dylikt. Dessutom förekomme då
redovisning till länsstyrelsen av influtna krono- och komnmnalmedel. Arbetet
därmed toge i regel fyra dagar i anspråk för Lundin och hans biträde.
Stundom måste även Lundins hustru biträda därmed. Lundin hänvisade
därutinnan till Noréns vittnesmål. Det vore nödvändigt, att dylika
göromål, som icke tålde uppskov, ginge före mindre viktiga. I den situation,
vari en landsfiskal med endast ett biträde befunne sig vid månadsskifte
med dess stora anhopning av göromål, vore det, enligt Lundins mening,
fullt berättigat att hänvisa besökande, som önskade taga del av mera
vidlyftiga handlingar, diarier och dylikt, vars genomgående störde arbetet,
att återkomma, då arbetsförhållandena det medgåve, givetvis under

förutsättning att den besökandes intresse därav vore sådant, att det tålde
uppskov. Klagandens intresse att få taga del av såväl restlängder som
utsökningsdiarium hade ej varit av sådan art, att lian icke kunnat vänta
därmed. Närmast följande sammanträde med Enångers tingslags häradsrätt
hade infallit den 4 juni. Trots det myckna arbetet hade Lundin låtit
klaganden och Ljungwe i flera timmar genomgå krono- och kommunalrestlängderna.
Lundin hade visat klaganden allt det tillmötesgående,
denne kunde begära. Klagandens begäran att få taga del av jämväl utsökningsdiariet
för de senaste tio åren å ifrågavarande dagar hade Lundin
däremot ej kunnat tillmötesgå på grund av den stora anhopningen av
göromål, störd i sin arbetsro som Lundin dessutom varit genom de upprepade
besöken. Örn Lundin icke i Malmkvists och Westerlunds närvaro
särskilt angivit, att klaganden kunde återkomma efter månadsskiftet,
hade det berott därpå, att Lundin vid de tidigare besöken påpekat detta.
Vid ifrågavarande besök hade Lundin måhända varit häftig. Detta hade
emellertid helt föranletts av Ljungwes uppträdande, varom funnes beedigade
uppgifter av Norén.

I en till mig därefter ingiven skrift anförde Lundin att, då klaganden
vid ifrågavarande tillfällen företrätts av Ljungwe, det vore av stor betydelse
att få klarlagt, huru Ljungwe uppträtt. Lundin ville därutinnan
åberopa ett skriften bifogat intyg av Norén. Med anledning av klagandens
anhållan örn att vid eventuellt åtal mot Lundin få utföra målsägandetalan
ville Lundin framhålla, att nämnda anhållan uppenbarligen
endast vore ett försök att ingiva mig den föreställningen, att klaganden
lidit rättsförlust genom Lundins förvållande. Varuti denna rättsförlust
skulle bestå hade Lundin svårt att fatta. Närmast infallande sammanträde
med Enångers tingslags häradsrätt hade varit utsatt först till den 4 juni
1931. Klaganden hade fått det bevis, han begärt, och, örn han velat taga
ytterligare del av hos Lundin befintliga handlingar, hade något hinder
därför ej mött efter månadsskiftet.

Vid skriften var fogat ett av Norén den 24 augusti 1931 utfärdat intyg,
däri Norén såsom tillägg till sitt ovanberörda vittnesmål under edsförpliktelse
uppgav, att Ljungwe de gånger, han vid ifrågavarande besök å landsfiskalskontoret
sammanträffat med Lundin, varit mycket obehärskad och
häftig, varför Norén såsom allmänt omdöme måste betrakta Ljungwes uppträdande
såsom mycket olämpligt.

Klaganden inkom därefter med ytterligare påminnelser, däri klaganden
bland annat uppgav, att Lundin vid klagandens ifrågavarande besök icke
med ett ord låtit förstå, att han varit överlupen med arbete.

3 — Ju8titieombud8mannen8 ämbetsberättelse till 1933 års riksdag.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Stock- .
holms län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol i laga
ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lundin. I en för åklagaren utfärdad
instruktion anförde jag följande:

I överensstämmelse med grundsatserna för den svenska tryckfriheten, uttalade
i § 86 regeringsformen och § 2 mom. 1 tryckfrihetsförordningen, innehåller
4 momentet första punkten av sistnämnda paragraf, att det, med
vissa angivna undantag, skall vara envar tillåtet att i allmänt tryck utgiva
alla såväl rättegångar som andra allmänna ärenden rörande handlingar av
vad namn och beskaffenhet de vara må; och stadgas tillika, att till den ändan
icke allenast alla sådana handlingar vid domstolar och andra uppräknade
verk och ämbeten höra genast och utan tidsutdräkt emot lösen utlämnas
åt vem det äskar, antingen han har i saken del eller ej, vid ansvar
såsom för tjänstens försummelse, örn sådant av någon publik tjänsteman
vägras eller obehörigen fördröjes, utan även, vid samma ansvar, i alla
arkiv, var och en fri tillgång lämnas att få på stället avskriva eller avskriva
låta, eller, örn därvid betydande hinder vore, i bevittnad avskrift
emot vederbörlig lösen utbekomma alla slags handlingar i vad ämne som
helst. Till ytterligare bekräftelse härav heter det i sista stycket av § 2
mom. 4 att, som det bleve för vidlyftigt att alla förekommande ämnen,
mål och ärenden med noggrannhet utsätta, det skall stå var och en fritt
att i tryck allmänt kunnigt göra allt vad som i tryckfrihetsförordningen
icke finnes uttryckligen förbjudet.

Av det anförda lagrummet framgår, att en statstjänsteman i regel är
pliktig att för avskrift på stället tillhandahålla hos honom å tjänstens
vägnar förvarade handlingar, vilka icke undantagits från offentligheten.
Endast örn betydande hinder möter mot handlings tillhandahållande, är
tjänsteman berättigad att ställa sig avvisande mot en av svensk medborgare
framställd begäran att få taga del av handlingen och på stället
avskriva densamma. Härutinnan vill jag hänvisa till vad 1909 års sakkunniga
för revision av tryckfrihetsförordningen anfört i sitt den 20 december
1912 avgivna betänkande med förslag till tryckfrihetsordning. I
betänkandet (sid. 176) yttras i förevarande fråga följande: En viss begränsning
i skyldigheten att tillhandahålla handling vore tydligen given
i tryckfrihetsförordningens uttryck ”örn därvid betydande hinder vore”.
Den härmed givna begränsningen, som enligt ordalydelsen hade avseende
endast å tillhandahållande av handling till avskrivning på stället, syntes
hava legat till grund för domstolarnas understundom gjorda uttalande, att
handling borde tillhandahållas i den ordning, som vore förenlig med vederbörande
tjänstemans övriga tjänsteåligganden eller expeditionsgöromålens
vederbörliga gång och handlingens behöriga vård.

I denna fråga hänvisar jag vidare till vad professorn N. Herlitz anfört

i sin år 1927 verkställda utredning med förslag till ändrade bestämmelser
rörande allmänna handlingars offentlighet, sid. 55 o. f.

I förevarande fall är upplyst att, sedan klaganden och Ljungwe å Lundins
kontor den 28 april 1931 genomgått ett flertal restlängder och därur
verkställt utdrag, Ljungwe å klagandens vägnar till Lundin framställt
begäran att få taga del av dennes utsökningsdiarium för de senaste tio
åren samt att Lundin härtill svarat, att utsökningsdiariet ”endast vore
till för att framläggas för landsfogden vid dennes inspektioner”. På av
klaganden därefter framställd begäran att få lösa utdrag av diariet, i
vad det rörde honom, har Lundin utfärdat ett utdrag, däri upptagits dels
vissa mot Aktiebolaget Ortala motorfabrik anhängiggjorda utmätningsärenden
och dels en av samma bolag mot annan person gjord ansökan örn
skingringsförbud. I samtliga ärenden har klaganden angivits såsom innehavare”
av bolaget.

Vid besök å landsfiskalskontoret den 29 april, då Lundin befunnit sig
å tjänsteresa, har klaganden — under erinran, att hans beställning avsett
ärenden, som rörde klaganden personligen — anhållit örn härutinnan
erforderlig komplettering av det utfärdade utdraget.

Påföljande dag, den 30 april, har klaganden i sällskap med Ljungwe
samt Westerlund och Malmkvist ånyo infunnit sig hos Lundin för att avhämta
omförmälda utdrag av utsökningsdiariet och erhålla Lundins bestyrkande
å de av klaganden verkställda utdragen ur restlängderna. Beträffande
vad vid detta besök förevarit hänvisar jag till Westerlunds och
Malmkvists förut omförmälda vittnesmål vid Stockholms rådhusrätt. Av
dessa framgår jämte annat, att klaganden under besöket anhållit att få
taga del av utsökningsdiariet, ävensom att Lundin avvisat denna begäran
och sålunda vägrat honom att taga del av diariet. Lundin har emellertid
försett det till klaganden utfärdade utdraget ur diariet med av klaganden
begärt tillägg.

Till försvar för sin vägran att vid ifrågavarande tillfällen tillhandahålla
klaganden utsökningsdiariet har Lundin i sitt första yttrande till mig
under medgivande, att diariet vore att anse såsom offentlig handling —
huvudsakligen anfört, att Lundin å tjänstens vägnar bestyrkt de utdrag,
som klaganden gjort ur restlängderna, och lämnat honom det utdrag ur
utsökningsdiariet, som han begärt, samt att klaganden ej varit i behov av
något vidare i denna sak. I sitt andra yttrande har Lundin vidare åberopat,
att lian blivit störd i sin arbetsro genom klagandens och Ljungwes
upprepade besök samt att ett tillhandahållande av diariet skulle hava
medfört hinder i arbetet å landsfiskalskontoret, vilket med hänsyn till
den landsfiskal åliggande månadsredovisningen vid klagandens besök
varit synnerligen omfattande. Lundin har slutligen gjort gällande, att han
icke avsett att vägra klaganden att senare taga del av diariet, varför

Lundin också för klaganden skulle hava förklarat, att Lundin på grund
av det myckna arbetet endast för det dåvarande icke kunde efterkomma
hans begäran. Klaganden har bestritt, att Lundin gjort ett dylikt uttalande.

Ehuruväl Lundins första redogörelse för händelserna den 28 och den 30
april 1931 icke innehåller något därom, att Lundin såsom skäl för sin vägran
att lämna klaganden tillgång till utsökningsdiariet skulle hava anfört,
att arbetet å landsfiskalskontoret därigenom skulle hindrats, samt
utredningen i ärendet icke i någon mån giver stöd för att ett dylikt yttrande
fällts, har jag likväl funnit mig icke kunna bortse från att vid förstnämnda
tillfälle förelegat visst fog för Lundins vägran att tillhandahålla
detta diarium. Norén har vittnat, att klaganden och Ljungwe sagda den
28 april redan uppehållit sig ett par timmars tid å landsfiskalskontoret,
sysselsatta med att genomgå restlängderna, då de framställt begäran att
få taga del av utsökningsdiariet, samt att Norén blivit störd i sin arbetsro
av deras besök. På grund härav och med hänsyn till den ytterligare tidsutdräkt,
som den ifrågasatta granskningen av utsökningsdiariet för de tio
senaste åren utan tvivel skulle hava medfört, synes mig Lundin icke genom
sin vägran att tillmötesgå denna begäran skäligen kunna anses hava gjort
sig förfallen till ansvar för tjänstefel. Härtill kommer, att Lundin erbjudit
klaganden att i stället mot lösen utbekomma erforderliga utdrag ur
diariet, vilket erbjudande klaganden antagit.

Vad rörer Lundins vägran den 30 april 1931 att på begäran tillhandahålla
klaganden utsökningsdiariet, finner jag däremot icke omständigheterna
hava varit sådana, att betydande hinder kan anses hava mött mot
ett tillmötesgående av klagandens anhållan. Vid detta tillfälle har klagandens
önskan att taga del av utsökningsdiariet tydligen varit föranledd
därav, att Lundin i det utdrag ur sagda diarium, som han utfärdat för
klaganden, i fråga örn ett antal ärenden rörande Aktiebolaget Ortala motorfabrik
angivit klaganden vara ”innehavare” av bolaget. Av handlingarna
i ärendet framgår, att klaganden denna gång begärt tillgång till
diariet allenast i syfte att få kontrollera de delar, som upptagits i det utfärdade
utdraget, och särskilt, huruvida klaganden stöde antecknad såsom
innehavare av bolaget. En dylik granskning, vilken näppeligen behövt
taga många minuter i anspråk, har omöjligen kunnat vålla något hinder
i arbetet å landsfiskalskontoret. Vid nu angivna förhållanden kan Lundin
icke anses hava ägt fog att vid detta tillfälle vägra klaganden att taga
del av diariet. Även örn Lundin skulle hava — såsom han i sitt andra yttrande
gjort gällande — erbjudit sig att efter månadsskiftet lämna klaganden
tillgång till diariet, måste Lundin likväl anses hava obehörigen
fördröjt utlämnandet.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag, att Lundin genom att

den 30 april 1931 vägra att tillhandahålla klaganden ntsökningsdiariet
gjort sig skyldig till tjänstefel. Detta tjänstefel är av den beskaffenhet, att
detsamma ej kan undgå min heivran. I detta sammanhang vill jag framhålla,
att de avskrifter av utsökningsdiariet, som Lundin författningsenligt
ingivit till K. B. i Stockholms län, icke i fråga örn de mot Aktiebolaget
Ortala motorfabrik anhängiggjorda utmätningsärendena innehålla någon
anteckning därom, att klaganden vore ”innehavare” av detta bolag. Anledningen
till den avvikelse, som sålunda synes föreligga mellan berörda
avskrifter och det åt klaganden utfärdade utdraget, torde höra genom
åklagarens försorg utredas, och äger åklagaren gentemot Lundin vidtaga
de ytterligare åtgärder, som denna undersökning kan påkalla.

I ärendet är vidare utrett, att Lundin vid klagandens besök å landsfiskalskontoret
den 30 april 1931 i betänklig mån brustit i den takt och behärskning,
som man måste fordra av en tjänsteman i utövningen av hans
tjänst. Jag hänvisar härutinnan till den utredning, som gjorts inför Stockholms
rådhusrätt. Av denna framgår, att den ordväxling, som vid ifrågavarande
tillfälle förekommit, förorsakats av Lundins redan från början
obehärskade uppträdande och visade brist på tillmötesgående. Lundin har
själv medgivit, att han vid tillfället varit häftig. Till sitt försvar har Lundin
anfört, att han blivit upprörd över klagandens och Ljungwes upprepade
besök samt särskilt över Ljungwes uppträdande mot Lundin. Lundins
upprördhet skulle vidare hava berott därpå, att klaganden medhaft vittnen.
Vad Lundin sålunda andragit kan emellertid ej förtjäna avseende.
Klagandens upprepade besök å landsfiskalskontoret hava uppenbarligen
förorsakats av Lundins eget beteende. Den obenägenhet, som Lundin visat
att tillhandahålla klaganden begärda handlingar, torde jämväl hava varit
anledningen till att klaganden ansett sig nödsakad att medtaga vittnen
vid sina besök. Utredningen i ärendet utvisar, att såväl klaganden som
Ljungwe vid besöket å kontoret den 30 april 1931, åtminstone till en början,
uppträtt lugnt och behärskat. Vad Lundin anfört till förklaring av
sin häftighet kan därför icke lända honom till ursäkt, och finner jag mig
alltså böra såsom tjänstefel beivra jämväl vad Lundin härutinnan låtit
komma sig till last.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Lundin
för tjänstefel i ovan omförmälda hänseenden samt å honom yrka ansvar
enligt lag och sakens beskaffenhet. Tillfälle borde beredas klaganden
att bliva i målet hörd, och borde av honom framställda ersättningsanspråk,
i den mån de funnes befogade, av åklagaren understödjas.

Väddö och Närdinghundra tingslags häradsrätt, varest åtalet anhängig -

gjordes samt åklagaren yrkade ansvar å Lundin jämväl för det han, i syfte
att få det tidigare utfärdade intyget till Fredriksson att överensstämma
med utsökningsdiariet, i diariet verkställt anteckningar örn klaganden såsom
innehavare av Aktiebolaget Ortala motorfabrik samtidigt med att utdrag
av diariet utfärdats till klaganden, yttrade i utslag den 10 mars 1932
följande:

Häradsrätten funne väl vad Lundin lagts till last i fråga örn det till klaganden
utfärdade utdraget av utsökningsdiariet och de av Lundin i samband
därmed verkställda anteckningarna i diariet icke vara av beskaffenhet
att för Lundin föranleda ansvar för tjänstefel, men, enär i målet vöre
utrett att, då klaganden den 30 april 1931 i sällskap med Ljungwe jämte
två andra personer besökt landsfiskalskontoret, Lundin vägrat klaganden
att taga del av utsökningsdiariet, samt det icke kunde anses visat, att vid
tillfället betydande hinder förelegat för Lundin att tillhandahålla diariet,
vilket vore att anse såsom sådan offentlig handling, som enligt § 2 mom. 4
tryckfrihetsförordningen skulle tillhandahållas envar det äskade, alltså
och då tillika vore ådagalagt, att Lundin vid besöket brustit i den takt
och självbehärskning, som man måste fordra av en tjänsteman i tjänsteutövning,
prövade häradsrätten jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen
rättvist döma Lundin för oförstånd och försummelse i tjänsten att höta
50 kronor.

Av klaganden i målet förd ersättningstalan funne häradsrätten skäligt
endast på det sätt bifalla, att Lundin förpliktades att gottgöra klaganden
hans utgifter å målet med 50 kronor.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

6. Ådömande av en i lag ej medgiven straffsats.

Vid granskning av fångförteckning från straffängelset i Uppsala för
mars månad 1931 fann tjänstförrättande justitieombudsmannen anledning
till anmärkning mot ett av Trögds tingslags häradsrätt den 31 augusti
1928 meddelat utslag angående N. E. Sandberg i Årby, Nysätra socken.
Sedan utslaget införskaffats, inhämtades därav, att häradsrätten dömt
Sandberg jämlikt 20 kap. 1 § första stycket strafflagen för första resan
stöld att hållas till straffarbete i en månad. Häradsrätten hade tillika, med
stöd av bestämmelserna i 1, 3 och 4 §§ i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom, förordnat, att med det ådörnda straffet skulle anstå
och på Sandbergs uppförande under prövotid samt på omständigheter i
övrigt, som i nämda lag angivas, skulle bero, huruvida straffet skulle gå
i verkställighet. Prövotiden skulle vara intill dess tre år förflutit från

det utslaget vunnit laga kraft, och skulle Sandberg under prövotiden stå
under övervakning.

Detta utslag hade vunnit laga kraft.

Ur handlingar, infordrade från centralfängelset å Långholmen, där
Sandberg sedermera blivit intagen, inhämtades vidare, att samma häradsrätt
genom utslag den 13 februari 1931 dömt Sandberg jämlikt 22 kap. 11 §
strafflagen att för förskingring hållas till straffarbete två månader ävensom,
jämlikt 11 § i lagen angående villkorlig straffdom, förklarat anståndet
med förutnämnda, Sandberg genom utslaget den 31 augusti 1928
ådömda bestraffning, straffarbete en månad, förverkat, till följd varav
Sandberg skulle i en bot hållas till straffarbete tre månader. Av handlingarna
framgick vidare, att Sandberg, som omedelbart skulle träda i
häkte, den 16 februari 1931 förklarat sig nöjd med utslaget och börjat avtjäna
straffet.

Då i 2 kap. 3 § strafflagen är stadgat, att straffarbete, som för viss tid
ådömes, ej får sättas under två månader, anmodades t. f. domhavanden
Gösta Rundgren, som vid meddelandet av utslaget den 31 augusti 1928
fört ordet i häradsrätten, av tjänstförrättande justitieombudsmannen att
inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Rundgren bland annat följande:

Rundgren vidginge, att utslaget — vad anginge tiden för det ådömda
straffarbetet — vore felaktigt, samt att Rundgren vore härför ansvarig.
Till det begångna felet kunde Rundgren icke lämna annan förklaring, än
att det berott på ett förbiseende av innehållet i 2 kap. 3 § strafflagen.
Rundgren ville emellertid i detta sammanhang framhålla, att Rundgren
vid tiden i fråga undergått sin tingsutbildning och därunder icke förrän
vid ifrågakomna utslags meddelande baft anledning att tillämpa frihetsstraff.
När Rundgren kommit till insikt örn att utslaget varit felaktigt,
bade detsamma redan vunnit laga kraft, varför Rundgren då icke baft
möjlighet att söka åstadkomma rättelse genom att hos vederbörande
åklagare hemställa örn utslagets överklagande. Enär Rundgren numera
vore väl medveten örn innehållet i 2 kap. 3 § strafflagen, anhölle Rundgren,
att jag måtte låta vid yttrandet i saken bero.

Genom avkunnandet av ifrågavarande, den 31 augusti 1928 meddelade
utslag, vilket innehåller en annan straffsats än lagen medgiver, hade
Rundgren gjort sig skyldig till fel i domarämbetets utövning. Vad Rundgren
i sitt yttrande anfört fann jag icke kunna lända till bans ursäkt.

Då det tjänstefel, som sålunda förelupit, ej kunde undgå laga beivran, uppdrog
jag åt advokatfiskal vid Svea hovrätt att ställa Rundgren under
åtal för detsamma samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 17 mars 1932 följande:

Enär häradsrättens förfarande att i ovannämnda utslag den 31 augusti
1928 döma Sandberg att hållas till straffarbete allenast en månad stöde i
strid med stadgandet i 2 kap. 3 § strafflagen, samt Rundgren, vilken i
egenskap av häradsrättens ordförande vöre för anmärkta förfarande ansvarig,
därigenom gjort sig skyldig till fel i domarämbetets utövning,
prövade hovrätten jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen rättvist döma Rundgren
att därför böta 40 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

7. Åtal för felaktigt gravationsbevis.

Av handlingarna i ett genom klagomål av Carl Jonsson i Fager slätten,
Nybro, den 15 juli 1931 härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

Vid laga skifte år 1839 utlades hemmanet Folkeshyltan eller Folkehyltan
i nuvarande Oskars socken av Södra Möre härad i fyra, med littera
A—D betecknade delar, vardera örn Vs mantal.

På begäran av förvaltaren i Karl Gustafssons i Folkahyltan och hans
hustru Ida Kristina Gustafssons konkurs förrättade K. B. i Kalmar län
den 20 juli 1926 exekutiv auktion å konkursboet tillhöriga lägenheterna
Folkahyltan l13 eller Skogsdalsudd nr 1 och Folkahyltan l14 eller Skogsdalsudd
nr 2, avsöndrade från lägenheten Skogsdal nr 1 under Vs mantal
litt. C Folkahyltan i Oskars socken.

Vid detta ärendes handläggning inför K. B. föredrogs, bland andra för
exekutiv auktion å fast egendom nödiga handlingar, ett gravationsbevis,
så lydande:

”Gravationsbevis.

I anledning av framställd begäran örn gravationsbevis angående dels
lägenheten Folkahyltan l13 eller Skogsdalsudd n:r 1 örn 40,460 kvadratmeter,
dels lägenheten Folkahyltan l14 eller Skogsdalsudd n:r 2 örn 10,108 kvadratmeter,
båda avsöndrade från lägenheten Skogsdal n:r 1 under Vs mantal
littera C av hemmanet Folkahyltan i Oskars socken, å vilka två förstnämnda
lägenheter meddelats lagfart den 18 januari 1909, § 4, för Karl
Gustafsson, har jag granskat Södra Möre häradsrätts inteckningsprotokoll
för de tio sistförflutna åren ävensom dess inteekningsbok; och har jag härvid
inhämtat, att lägenheterna besväras av inteckningar, meddelade:

1. ) 1867 den 6 februari, § 226, i Vs mantal för tvåtusen (2.000) riksdaler
riksmynt med sex procent ränta enligt skuldebrev den 5 februari 1867 av
Gustaf Jonsson till innehavaren, vilken inteckning förnyats sist den 2 maj
1921, § 335;

2. ) 1908 den 7 september, § 19, i lägenheten Skogsdal n:r 1 för ettusen
femhundra (1.500) kronor med fem procent ränta enligt skuldebrev den 6
september 1908 av J. V. Gustafsson till innehavaren, vilken inteckning förnyats
den 8 maj 1918, § 283;

3. ) 1915 den 17 juli, § 610, i förevarande två lägenheter för trehundra
(300) kronor med sex procent ränta enligt skuldebrev den 3 juli 1915 av
Karl Gustafsson till Karl Jonsson i Anebo, vilken inteckning förnyats den
5 maj 1925, § 643; samt

4. ) 1922 den 22 november, § 305, i förevarande två lägenheter för åttahundrafemtio
(850) kronor med sex procent ränta enligt skuldebrev den
1 juli 1922 av Karl Gustafsson och hans hustru Ida Gustafsson till innehavaren.

Enligt anteckning den 23 november 1925, § 282, har länsstyrelsen den 5
november 1925 förordnat örn exekutiv försäljning av lägenheterna för den
ovan i punkt 3.) omnämnda gälden.

Enligt anteckning den 31 december 1925, § 379, hava makarna Gustafsson
försatts i konkurs med början den 21 november 1925.

I övrigt har ej förekommit omständighet, som bör anmärkas i detta bevis.
Kalmar den 1 maj 1926.

På domarämbetets vägnar:

Nils Helling.”

Sedan närvarande rättsägare bevakat sina fordringar samt antecknats,
att från vederbörande landsfiskal inkommit restlängd å 1925 års kronoutskylder
för lägenheterna, belöpande sig till 5 kronor 37 öre, uppgjordes
borgenärsförteckning.

I borgenärsför teckningen upptog os följande fordringar:

1. konkurskostnader....................................... kr. 225: —

2. kronoutskylder.......................................... » 5: 37

3. Smålands m. fl. provinsers hypoteksförenings å lägenheterna
belöpande fordran på grund av inteckningen under

moment 1:

ränta m. .............................................. * 1: 22

kapital ................................................. * 33:73

bevaknings- m. fl. kostnader............................. » 40: —

4. ägaren på grund av ägarehypotek tillkommande andel i
samma inteckning...........................................

5. vederbör andes å lägenheterna belöpande fordran på grund
av inteckningen under moment 2:

ränta ...................................................

kapital..................................................

6. kostnaderna för förfarandet jämte auktionsprovision ....

7. klaganden Carl Jonssons fordran på grund av inteckningen
under moment 3:

ränta ...................................................

kapital..................................................

8. Hj. Edsteins fordran på grund av inteckningen tinder
moment 4:

ränta ...................................................

kapital........................................

kr. » »	10: — 200: — 176: 95
kr.	706: 72
kr.	50: —
»	300: —
»	141: 66
»	850: —

kr. 2,048: 38

Som klaganden hemställt, att försäljningen måtte äga rum till gäldande
av hans ovanberörda fordran, vilken blivit i konkursen bevakad, bestämdes,
att lägsta budet vid auktionen måste överstiga 706 kronor 72 öre, därest
ej annat föranleddes av stadgandet i 126 § utsökningslagen.

Vid därefter företaget gemensamt utrop av lägenheterna försåldes dessa
för 710 kronor till Edstein.

Den 31 augusti 1026 hölls inför K. B. sammanträde för köpeskillingens
fördelning.

Enligt den därvid upprättade fördelningslängden skulle av den erlagda
köpeskillingen, 710 kronor, å de i borgenärsförteckningen under punkterna
1—6 upptagna fordringarna utbetalas de angivna fordringsbeloppen, tillhopa
706 kronor 72 öre. Återstoden av köpeskillingen, 3 kronor 28 öre, skulle
tillfalla klaganden för hans bevakade räntefordran. Vad hypoteksföreningen
hade att uppbära, tillhopa 74 kronor 95 öre, utbetalades omedelbart
till närvarande ombud för föreningen.

I sin hit ingivna klagoskrift anförde klaganden följande:

Sedan den exekutiva försäljningen av lägenheterna Folkahyltan l13 oell
l14 ägt rum och köpeskillingen fördelats, hade det visat sig, att den inteckning,
som den 6 februari 1867 fastställts i V* mantal Folkahyltan, icke besvärat
de försålda lägenheterna. Vid sådant förhållande hade det belopp,
som utfallit å berörda inteckning, rätteligen bort tillkomma klaganden såsom
innehavare av den uti förevarande lägenheter den 17 juli 1915 beviljade
inteckningen, till vars gäldande nu utgått allenast 3 kronor 28 öre
av köpeskillingen. Det uppkomna felet hade berott på att det gravationsbevis,
som lagts till grund för borgenärsförteckningen, oriktigt upptagit

1867 års inteckning. Elter mycket arbete och kostnader hade klaganden
lyckats återfå 34 kronor 75 öre av det belopp, som utfallit å sistnämnda
inteckning, men vad hypoteksföreningen därutöver bekommit för kostnader
m. m. hade klaganden ej kunnat utfå, liksom ej heller ersättning för
sina egna kostnader. I anledning därav hade klaganden vänt sig till häradshövdingen
Nils Helling, som utfärdat det felaktiga gravationsbevis!,
med begäran örn ersättning för den klaganden tillskyndade förlusten.
Denna begäran hade icke föranlett någon åtgärd. Då klaganden ansåge,
att en enskild person icke borde åsamkas utgifter och besvär på grund av
ett felaktigt gravationsbevis, anmälde klaganden förhållandet för J. O.
med anhållan, att Helling måtte förständigas att ersätta klaganden dels
de kostnader, som tillerkänts hypoteksföreningen, 40 kronor, dels ock klagandens
kostnader för inteckningens bevakande, 50 kronor, för utredningen
av ärendet 27 kronor och för klagoskriftens uppsättande 5 kronor.

Vid klagoskriften var fogat, bland annat, ett av Helling den 9 januari
1926 utfärdat gravationsbevis å lägenheterna Folkahyltan l13 och Folka -hyltan l14, utvisande, att lägenheterna besvärades av de i ovanintagna gravationsbevis
omförmälda inteckningarna.

Sedan i anledning av innehållet i klagoskriften häradshövdingen Helling
anmodats att avgiva yttrande i ärendet, inkom Helling därmed.

Av dels vid yttrandet fogade och dels sedermera av mig infordrade utdrag
av Södra Möre häradsrätts protokoll inhämtades följande:

1) Enligt utdrag av lagfartsprotokollet för den 3 oktober 1861, § 1, hade
sagda dag laga fasta meddelats för Gustaf Jonsson och Karl Gustaf Pettersson
å V« mantal kronoskatte Folkahyltan, som de köpt av förmyndarna
för Olof eller Olaus Jonsson och hans hustru Brita Stina Pettersdotter.

2) Utdrag av lagfartsprotokollet för den 25 september 1862, § 10, utvisade,
att häradsrätten, sedan det antecknats, att det köp, genom vilket Karl
Gustaf Pettersson och Gustaf Jonsson gemensamt förvärvat ''U mantal
Folkahyltan, skett den 8 april 1857, beviljat Gustaf Jonsson och hans hustru
Kristina Månsdotter första uppbud å Vs mantal kronoskatte Folkahyltan,
som de enligt köpeavhandling den 29 maj 1859 köpt av Karl Gustaf Pettersson
och dennes hustru Anna Stina Jonsdotter.

3) Utdrag av lagfartsprotokollet för den 25 februari 1863, § 118, utvisade,
att för lagfarts vinnande ingivits ett i hithörande delar så lydande köpebrev: ”För

allom dem som detta förekommer göres härmed veterligt att jag
Gustaf Jonsson tillika med min hustrus goda jag och samtycke upplåter
och försäljer vårt hitintills områdande hemman ett åttondedels mantal Folkahylta,
som är af landmäteri utslaget på Littra C. till Karl Petter Jonsson
och hans hustru ifrån Alsjö, för en oss emellan hetingad köpesumma

för 7333 r. 16 sk. rgs som är igenom skuldsedlar qvitterad ock betald, men
af nämnde hemman littera C. har säljaren Gustaf Jonsson förbehållit sig
en skift af littra C. som är beläget norr örn vägen och skiften sträck sig
till Gåragöl, densamma har säljaren förbehållit sig i everldelige tider, men
Olaus Jonsson skall åtnjuta vedbrand hvart annat år i hans och hans

hustrus lifstid som är på ett annat papper utstakat---och köparen

får vid välloflige domstolen i orten söka sig laga fastebref utan mitt vidare
hörande och köparen får tillträda hemmanet sådant som det för dagen
befins, men ärhinras att två afsöndringar efter deras kontrakt som
tillhörer hemmanet. Så gjort och afslutat som skedde uti Folkakylta den
31 Mars 1862.

Gustaf Jonsson. Christina Månsdotter, säljare.

Carl Petter Jonsson. Sofia Pettersdotter, köpare.

Närvarande vittnen: Gustaf Börjesson i Karstorp. Joh. Pettersson i
Krokstorp.”

Enligt protokollet hade, sedan till åtkomstens styrkande företetts utdrag
av ovanherörda lagfartsprotokoll den 25 september 1862, § 10, häradsrätten
beviljat första uppbud för Karl Petter Jonsson och hans hustru Sofia Jonsdotter
å Vs mantal kronoskatte Folkahyltan, som de köpt av Gustaf Jonsson
och dennes hustru Kristina Månsdotter.

4) Enligt utdrag av inteckningsprotokollet för den 6 februari 1867, § 226,
hade sagda dag med begäran örn inteckning ingivits ett av Gustaf Jonsson
den 5 februari 1867 till innehavaren utfärdat skuldebrev å 2,000 riksdaler
riksmynt jämte 6 procent ränta. I skuldebrevet hade Jonsson medgivit, att
till säkerhet för dess innehåll finge sökas inteckning i Jonssons ägande
kronoskattehemman V» mantal Folkahyltan.

I ärendet hade till åtkomstens styrkande företetts fastebrev den 3 oktober
1861 för Gustaf Jonsson och Karl Gustaf Pettersson å V* mantal kronoskatte
Folkahyltan.

I protokollet hade därefter antecknats följande:

”Af här förvarade handlingar inhemtas, att Gustaf Jonsson och hans
hustru den 25 September 1862, under § 10 i lagfartsprotokollet, erhållit
första uppbudet å det åttondedels mantal i sagda hemman, som enligt företedda
fastebrefvet tillhört Karl Gustaf Pettersson, men att Gustaf Jonsson
och hans hustru sedermera försålt berörda åttondedels mantalet, hvadan
Gustaf Jonsson endast äger det af honom den 3 Oktober 1861 infastade
åttonde mantalet.”

Därefter hade häradsrätten beviljat den sökta inteckningen i Vs mantal
kronoskatte Folkahyltan.

5) Av utdrag av lagfartsprotokollet för den 10 april 1876, § 154, framgick,
att lagfart sökts för Gustaf Jonsson å en från Vs mantal kronoskatte

Folkahyltan avsöndrad jordlägenhet om 97 tunnland 17 kappland på grund
av en så lydande handling:

”Sorn jag häfver försålt Vs dels mantal från mitt egande hemmansdel
Folkahyltan till Karl P. Jonsson från Alsjö, så förbehåller jag mig den
jordskift, som ligger norr örn byvägen, som länder åt Runtorp, och nämnda
skift tager sin början vid vägen och sträcker sig till Gåragöl, och nämnda
skift är antecknat uti landtmätarehandlingarna på litt. C., som eljest skall
tillhöra den nämnde hemmansdel; den förenämnda jord och skog, som det
befinnes för dagen förbehåller jag mig för everldligt för mig och mina
efterkommande; men för den jordafsöndring ifrån Karl P. Jonsson inköpta
Vs mantal förbinder jag mig, att till den sistnämnde uti årlig skatt
till den delegaren med en rdr rmt. Så handladt och afslutadt, som skedde i
Folkahyltan den 31 mars 1862.

Gustaf Jonsson, egli. Karl Petter Jonsson, egh. Sofia Pettersdotter.

På en gång närvarande vittnen: Johan August Nilsson i Folkahyltan.
Pär Elof Joelsson derstädes.”

I ärendet hade företetts dels bestyrkt avskrift av ett den 21 januari 1864
för Karl Petter Jonsson och hans hustru Sofia Jonsdotter utfärdat fastebrev
å Vs mantal kronoskatte Folkahyltan, som de köpt av Gustaf Jonsson
och hans hustru Kristina Månsdotter med undantagsvillkor, dels ock en
av förste lantmätaren N. F. Liedbeck den 7 april 1876 upprättad ägobeskrivning.
I sistnämnda handling hette det bland annat följande:

”Enligt skifteshandlingar, förvarade i Calmar läns Landtmäterikontor,
upprättade år 1839 af C. M. Grönberger vid laga skifte i Folkahyltan, i
Mortorps socken och Södra Möre härad, hvilket skifte den 15 april 1840 är
fastställdt, erhöll lotten C, Vs mantal kronoskatte, då tillhörigt Olaus Jonsson,
följande egobelopp:

Enligt köpekontrakt af den 31 Mars 1862 har säljaren af ifrågavarande
hemmansdel, Gustaf Jonsson, bland andra förmåner förbehållit sig, för
alltid, den del af skogs skiftet, som är norr örn vägen. Denna del utgöres
enligt den vid förutnämnda skifte upprättade delningsbeskrifning af följande
egonnmmer:----tillsammans innehållande---Sjelfva stamhemmanet
har således---och den vid försäljning förbehållna delen

innehåller 97 tunni., 17 kpl.---.”

Lagfartsprotokollet innehöll därjämte följande anteckning: ”Protokollet
för den 25 September 1862 visar under § 10, att Gustaf Jonsson och hans
hustru Kristina Månsdotter då erhållit första uppbudet å V* mantal kronoskatte
Folkahyltan, men denna hemmansdel hafva de sedermera, såsom
protokollet för den 25 Februari 1863 under § 118 visar, försålt till Karl
Petter Jonsson och hans hustru Sofia Jonsdotter, hvadan fastebref för
Gustaf Jonsson och Kristina Månsdotter icke blivit utfärdat.”

Häradsrätten hade därefter beviljat den sökta lagfarten.

6) Enligt utdrag av lagfartsprotokollet för den 18 januari 1909, § 4, hade
häradsrätten beviljat lagfart för Karl Gustafsson å lägenheterna Skogsdalsudd
nr 1 och Skogsdalsudd nr 2, vilka lägenheter, utgörande delar av
den från Vs mantal kronoskatte Folkahyltan avsöndrade lägenheten Skogsdal
nr 1, han köpt av J. W. Gustafsson enligt köpebrev den 20 februari
1908. Enligt vad protokollsutdraget utvisade hade i ärendet företetts en
av K. B. i länet den 14 februari 1908 utfärdad resolution, utvisande, att
”sedan Gustaf Jonsson vid försäljning den 31 mars 1862 av Vs mantal litt. C
av skattehemmanet Folkahyltan nr 1 örn 1U mantal i Oskars socken av
Södra Möre härad för alltid avsöndrat och förbehållit sig en jordlägenhet,
vartill J. W. Gustafsson genom avhandling den 30 januari 1908 förvärvat
äganderätt och som i en av förste lantmätaren H. F. Liedbeck år 1873
över ägorna till berörda hemmansdel och lägenhet uppgjord beskrivning
uppgivits innehålla en areal av 97 tunnland 17 kappland eller 48,1423 hektar,
hemälda ämbetsmyndighet meddelat fastställelse å jordavsöndringen
och tillika förordnat, att lägenheten skulle i förteckningen över jordavsöndringar
införas under benämningen Skogsdal och med nr 1 betecknas”.

Såsom åtkomst för J. W. Gustafsson var i protokollet antecknat, att lagfart
den 7 september 1908 beviljats honom å 97 tunnland 17 kappland från
Vs mantal kronoskatte Folkahyltan avsöndrad jord. Enligt av Helling gjord
anteckning i kanten till ifrågavarande protokollsutdrag hade Gustafsson
köpt sistnämnda lägenhet av Gustaf Jonssons och hans hustrus dödsbodelägare.

I sitt yttrande anförde Helling följande:

Bet 1U mantal av hemmanet Folkahyltan, å vilket enligt fastebrevet den

3 oktober 1861 fasta meddelats för Gustaf Jonsson och Karl Gustaf Petters son,

hade utgjort dels Vs mantal litt. B (numera Folkahyltan lI * 3 * *) och dels

Vs mantal litt. C (numera 1/m mantal litt. Cb eller Folkahyltan l7 och V12

mantal litt. Cc eller Folkahyltan l8 * * * *). Enligt lagfartsprotokollet den 25 sep tember

1862 hade Gustaf Jonsson förvärvat även Karl Gustaf Petterssons

andel i fastigheterna. Ovisst hade varit, vilken fastighet eller vilka fastig hetsandelar

Gustaf Jonsson skulle anses hava förvärvat genom det vid

inteckningen den 6 februari 1867 åberopade första fånget, vadan inteck ningen

måste anses hava svävat över alla nämnda fastigheter, till dess till förlitlig

utredning därutinnan vunnits. Stamlägenheten (sedermera Skogs dal

nr 1 eller Folkahyltan l6), vilken försålts av Gustaf Jonsson, hade vid

hemmansklyvning av litt. C år 1879 utretts ligga på denna fastighet och
å förrättningskartan utlagts såsom litt. Ca. Först efter omförmälda exekutiva
försäljning av lägenheterna Folkahyltan l13 och l14 den 20 juli 1926
hade utredning vunnits angående inteckningen, i det att nuvarande äga -

ren av Folkahyltan l3 förklarat sig medgiva, att berörda inteckning finge
anses uteslutande besvära hans fastighet; och tycktes han även — att
döma av klagoskriften — hava till klaganden utbetalat vad av hans skuld
blivit betalt vid köpeskillingens fördelning. Helling hade därför numera
uti inteckningsboken antecknat, att berörda inteckning besvärade endast
Folkahyltan l3. Det av klaganden åberopade gravationsbeviset den 9 januari
1926 vore utfärdat enligt då föreliggande omständigheter. Det hade
varit ansvarslöst av Helling att i beviset ej upptaga omförmälda inteckning,
och sådant hade kunnat föranleda vida större svårigheter än som
nu uppstått. Då något fel således ej förelupit vid bevisets utfärdande, bestrede
Helling, att han vore skyldig att gälda klagandens kostnader och
besvär vid inteckningsfrågans utredande.

I ärendet infordrade jag därefter utdrag av lagfarts- och inteckningsböckerna.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

Av en utav rättens ombudsman i Karl Gustafssons och hans hustrus
konkurs till statistiska centralbyrån insänd uppgift inhämtades, att tillgångarna
i nämnda konkurs, som avslutats den 18 november 1926 genom
slutlig utdelning, icke förslagit till utdelning till oprioriterade borgenärer. I

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

Vid övervägande av vad i ärendet förekommit finner jag utrett, att
de av Helling den 9 januari och den 1 maj 1926 utfärdade gravationsbevisen
å lägenheterna Folkahyltan l13 eller Skogsdalsudd nr 1 och Folkahyltan
l14 eller Skogsdalsudd nr 2, båda avsöndrade från lägenheten Skogsdal
nr 1 under V» mantal Folkahyltan litt. C i Oskars socken, såtillvida
varit felaktiga, att i bevisen såsom lägenheterna besvärande oriktigt upptagits
en den 6 februari 1867, § 226, beviljad inteckning i Vs mantal Folkahyltan
till säkerhet för 2,000 riksdaler riksmynt med ränta.

Helling har gjort gällande, att det icke förrän efter den i juli 1926 hållna
exekutiva auktionen å lägenheterna Folkahyltan l13 och l14 blivit utrett,
att lägenheterna icke besvärades av nämnda inteckning, samt att följaktligen
ej heller något fel förelupit därigenom, att Helling i tidigare utfärdade
gravationsbevis upptagit inteckningen såsom besvärande lägenheterna.
Ovisst hade varit, vilken fastighet eller vilka fastighetsandelar
Gustaf Jonsson skulle hava förvärvat genom det vid meddelandet av 1867
års inteckning åberopade fång, varå fasta meddelats den 3 oktober 1861.

Denna Hellings uppfattning kan jag icke dela. Vid en granskning av
ovan omförmälda utdrag av häradsrättens fastighetsböcker samt lagfarts -

och inteckningsprotokoll framgår nämligen, att av dessa handlingar kunnat
vid tiden för utfärdandet av ifrågakomna gravationsbevis vinnas fullständig
utredning därom, att inteckningen icke besvärade lägenheterna.

Vid gravationsbevisens upprättande har domaren i första hand bort upprätta
en s. k. åtkomstledning för lägenheterna Folkahyltan l13 och l14.
Därvid har domaren icke kunnat undgå att av lagfartsboken finna, dels
att den lägenhet örn 97 tunnland 17 kappland, benämnd Skogsdal nr 1,
från vilken lägenheterna Folkahyltan l13 och l14 blivit avsöndrade, första
gången lagfarits den 10 april 1876 på grund av förbehåll vid en av Gustaf
Jonsson till Karl Petter Jonsson och hans hustru Sofia Jonsdotter den
31 mars 1862 verkställd försäljning av hemmansdelen Vs mantal Folkahyltan,
dels ock att Karl Petter Jonsson och Sofia Jonsdotter den 21 januari
1864 erhållit fasta å sistnämnda köp. Redan av dessa omständigheter
har det varit tydligt, att den ifrågavarande den 6 februari 1867 beviljade
inteckningen icke kunnat besvära det Vs mantal av hemmanet Folkahyltan,
som Gustaf Jonsson den 31 mars 1862 försålt till Karl Petter Jonsson
och från vilken hemmansdel lägenheten Skogsdal nr 1 blivit avsöndrad,
och således ej heller de från sagda lägenhet avsöndrade lägenheterna Folkahyltan
l13 och l14. Ännu fullständigare utredning örn berörda förhållanden
har kunnat vinnas ur lagfarts- och inteckningsprotokollen. All tvekan
uti nu ifrågavarande hänseende torde nämligen försvinna vid en jämförelse
mellan lagfartsprotokollen för den 25 februari 1863, § 118, och den
10 april 1876, § 154, samt inteckningsprotokollet för den 6 februari 1867,
§ 226. Av dessa handlingar framgår med ali önskvärd tydlighet, att den
25 februari 1863 meddelats första uppbud för Karl Petter Jonsson och Sofia
Jonsdotter å Vs mantal Folkahyltan litt. C, som dessa den 31 mars 1862
köpt av Gustaf Jonsson och hans hustru Kristina Månsdotter, ävensom
att vid denna försäljning undantagits ett å litt. C beläget område örn 97
tunnland 17 kappland, motsvarande den lägenhet, vilken sedermera åsatts
beteckningen Skogsdal nr 1. Den inteckning, som sedermera sökts och fastställts
i Gustaf Jonsson tillhöriga hemmansdelen Vs mantal Folkahyltan
till säkerhet för ifrågavarande, av Gustaf Jonsson den 5 februari 1867 utfärdade
skuldebrev, har alltså ej kunnat gälla hemmansdelen litt. C och
de från denna avsöndrade lägenheterna. Genom att icke desto mindre i
gravationsbevisen upptaga inteckningen såsom besvärande lägenheterna
har Helling därför förfarit felaktigt.

Ifrågavarande felaktighet är emellertid icke av svårare beskaffenhet än
som avses i 25 kap. 17 § strafflagen. På grund därav är det med hänsyn till
gällande bestämmelser i fråga örn åtalspreskription numera uteslutet att
mot Helling anhängiggöra ansvarstalan för berörda tjänstefel. Men då,
såvitt jag av handlingarna i äfendet kunnat bedöma, skada måste anses
hava tillskyndats klaganden till följd av Hellings förfarande, synes det

mig rimligt, att klaganden i sådant hänseende erhåller ersättning av Helling.
Därest ifrågavarande felaktighet icke förelupit i det gravationsbevis
av den 1 maj 1926, som vid exekutiv försäljning den 20 juli 1926 av lägenheterna
Folkahyltan l13 och 1» lagts till grund för borgenärsförteckningen,
hade det belopp, som nu utbetalts på grund av 1867 års inteckning, i stället
bort tillkomma klaganden såsom innehavare av den inteckning, som beviljats
den 17 juli 1915. Av detta belopp har klaganden visserligen numera
uppburit 34 kronor 75 öre. Återstoden har klaganden emellertid, såvitt i
ärendet är upplyst, icke utbekommit. Klaganden har vidare uppgivit sig
hava haft kostnader i saken. Då Helling icke velat i någon mån gottröra
klaganden för liden skada, anser jag mig icke böra underlåta att, i likhet
med vad som tidigare skett i liknande fall (J. 0:s ämbetsberättelser 1889
sid. 23 o. f., 1898 sid. 66 o. f. samt 1928 sid. 11 o. f.), genom anställande av
talan mot Helling bereda klaganden möjlighet att få sina på Hellings felaktiga
förfarande grundade skadeståndsanspråk prövade av domstol.

Jag uppdrog därför åt advokatfiskal att mot Helling anhängiggöra
ersättningstalan och därvid lämna klaganden tillfälle att närmare utveckla
sina anspråk på gottgörelse för den skada, som kunde anses hava
tillskyndats honom genom Hellings anmärkta förfarande; och borde av
klaganden framställda yrkanden, i den mån de kunde anses berättigade,
av advokatfiskal understödjas.

Under åberopande av innehållet i min skrivelse anhängiggjorde advokatfiskal
talan mot Helling inför Göta hovrätt. Därvid anförde advokatfiskalen
i avgivet memorial, bland annat, följande: Ifrågavarande, den
1 maj 1926 av Helling utfärdade gravationsbevis hade varit felaktigt i så
måtto, att 1867 års inteckning i Vs mantal Folkahyltan oriktigt angivits
besvära lägenheterna Folkahyltan l13 och l14. Till följd därav hade klaganden
vid fördelningen av köpeskillingen för de exekutivt försålda lägenheterna
å sin inteckning utbekommit allenast 3 kronor 28 öre eller 89 kronor
40 öre mindre än som bort tillfalla honom, därest gravationsbeviset
riktigt avfattats. Av beloppet 89 kronor 40 öre hade klaganden efter köpeskillingslikviden
lyckats återfå 34 kronor 95 öre. Klaganden hade i till
advokatfiskalen inkomna skrifter framställt anspråk på gottgörelse för
den lidna skadan med skillnaden mellan sistsagda två belopp eller 54 kronor
45 öre. Av sistnämnda belopp utgjorde 40 kronor ersättning för bevakningskostnader
vid auktionen och 14 kronor 45 öre ett konkursboet tillfallet
ägarehypotek. Dessutom hade klaganden begärt ersättning dels för sina
för rättelses vinnande havda kostnader med tillhopa 56 kronor 25 öre, dels
för kostnader till ombud vid auktionen med 50 kronor och dels för rättegångskostnader.
På grund av det anförda yrkade advokatfiskalen, att Hel -

4 — Justitieombudsmannens ämbel^berättelse till 1933 dra rikadag.

ling måtte åläggas hålla klaganden skadeslös för den förlust, klaganden
tillskyndats genom Hellings felaktiga förfarande, varvid advokatfiskal
emellertid ville framhålla, att Helling ej syntes kunna åläggas ersätta klaganden
för av denne till ombud vid auktionen utbetalt belopp.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 18 arpril 1932 följande:

Av utredningen i målet framginge, att Helling förfarit felaktigt i det
hänseende, advokatfiskalen i memorialet angivit; och vore Helling således
skyldig ersätta klaganden den skada, som därigenom tillskyndats klaganden.
Ifrågakomna, år 1867 fastställda inteckning hade icke beviljats till
säkerhet för bevakningskostnader. Gravationsbeviset innehölle ej heller
uppgift därom. Vid sådant förhållande kunde Helling icke anses ersättningsskyldig
beträffande beloppet för bevakningskostnaderna, 40 kronor.
Ej heller bade klaganden visat fog för sitt yrkande örn ersättning för ombuds
inställelse vid auktionen. Beträffande mot Helling i övrigt förd ersättningstalan
funne hovrätten samma talan vara befogad. Vid denna prövning
bleve den mot Helling förda talan i så måtto bifallen, att hovrätten
förpliktade Helling att genast mot kvitto till klaganden utgiva 70 kronor
70 öre ävensom ersättning för klagandens kostnader å målet i hovrätten
10 kronor jämte vad klaganden kunde visa sig hava utgivit för ett exemplar
av hovrättens utslag med expeditionen åtecknat belopp.

Över hovrättens utslag har Helling anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maurts prövning.

8. Felaktig sammanläggning av straff.

Den 16 maj 1931 företog jag inspektion å den till centralfängelset i Norrköping
förlagda vårdanstalten för förminskat tillräkneliga manliga förbrytare.

Vid granskning av inneliggande utslag fann jag, att Vättle och Kullings
häradsrätt den 18 februari 1931 under ordförandeskap av t. f. domhavanden
H. Kahm dömt häktade Viktor Emanuel Andersson-Hansson dels,
jämlikt 22 kap. 1 §, 4 kap. 2 § och 5 kap. 6 § strafflagen, att för ett vart av
sjutton under augusti 1929—februari 1930 förövade bedrägeribrott hållas i
fängelse en månad, dels, jämlikt 20 kap. 1, 7, 9 och 14 §§, 4 kap. 3 § och

5 kap. 6 § strafflagen, att för femte resan å särskilda ställen och tider —
under september och oktober 1929 samt mars 1930 — förövad stöld undergå
straffarbete i ett år två månader samt vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § samma lag intill dess fyra år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven, dels, jämlikt 12 kap. 4 och 21 §§ och 5 kap.

6 § strafflagen, att för förfalskning — vilket brott förövats i november

1929 — undergå straffarbete i ett år samt vara underkastad påföljd enligt

2 kap. 19 § samma lag intill dess två år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven, dels, jämlikt 22 kap. 11 4 kap. 2 § och 5 kap.

6 § strafflagen, att för ett vart av två i januari och mars 1930 begångna
förskingringsbrott hållas i fängelse två månader, dels, jämlikt 22 kap. 1
och 16 § första stycket samt 5 kap. 6 § strafflagen, att för den 1 februari

1930 begånget bedrägeri i förening med begagnande av veterligen falsk, i
diktad persons namn skriven handling av beskaffenhet, som i 12 kap. 4 §
samma lag sägs, hållas i fängelse två månader, och dels, jämlikt 42 § i
kungl, stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse samt
4 kap. 2 § och 5 kap. 6 § strafflagen, att för det han vid två särskilda tillfällen
i oktober 1929 och mars 1930 mot bättre vetande ''lämnat oriktiga
uppgifter angående sig själv å hotell och pensionat för varje gång böta
50 kronor eller att i en bot undergå straffarbete i tre år en månad femton
dagar och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill
dess fyra år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven
samt att böta tillhopa 100 kronor, varav hälften skulle tillfalla kronan och
hälften åklagaren.

Med tillämpning av 4 kap. 10 § strafflagen hade häradsrätten tillika för
ordnat, att Andersson-Hansson av Svea hovrätt genom lagakraftvunnet
utslag den 30 juli 1929 ådömt straffarbete fyra månader skulle med det nu
ådömda straffet sammanläggas och Andersson-Hansson förty undergå
straffarbete i tre år fem månader femton dagar och vara underkastad
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess fyra år förflutit från det
han efter utståndet straff blivit frigiven samt böta 100 kronor. Därest Andersson-Hansson
saknade tillgång till böternas fulla gäldande, skulle desamma
förvandlas till straffarbete i fyra dagar och med det övriga straffet
förenas, så att Andersson-Hansson för sådant fall skulle undergå straffarbete
i tre år fem månader nitton dagar samt vara underkastad påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess fyra år förflutit från det han efter
utståndet straff blivit frigiven.

Som emellertid Andersson-Hansson på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara endast i ringa mån mottaglig för den med straffet avsedda
verkan och med hänsyn till brottens beskaffenhet samt pa grund av
i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och före
gående vandel vore att anse såsom vådlig för annans säkerhet till egendom,
hade häradsrätten förordnat, att Andersson-Hansson jämlikt lagen
den 22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare skulle
i stället för att undergå det ådömda straffet intagas till förvaring i särskild
vårdanstalt.

Häradsrättens utslag hade vunnit laga kraft.

Vid inspektionen anförde jag bland annat: Bestämmelsen i 4 kap. 10 §>

strafflagen innebure att, om någon, sedan han blivit för brott till straff
dömd men innan han det till fullo undergått, förövat två eller flera nya
brott, straffen för dessa brott skulle, utan att med varandra förut sammanläggas,
förenas under iakttagande av de i 4 kap. 4—8 §§ strafflagen
givna föreskrifter med det förra straffet eller, örn detta varit till någon del
verkställt, när brott ånyo förövades, med vad av sagda straff återstode.
Det vore således icke riktigt att, såsom i förevarande fall skett, verkställa
två särskilda sammanläggningar av straffen, så att först de särskilda straffen
för vart och ett av de senast lagförda brotten enligt vanliga regler
Sammanlades och därefter den straffsumma, som härigenom erhölles, förenades
med det genom förra domen ålagda straffet till den del detta icke
varit verkställt, när de senare brotten förövades. Därest sammanläggningen
verkställdes på sätt sist nämnts, kunde det slutliga straffresultatet
bliva avsevärt strängare än örn den skedde i enlighet med de av mig såsom
riktiga angivna grunderna. I förevarande fall skulle alltså enligt min
mening Andersson-Hansson, därest han erlade böterna, hava för samtliga
brotten rätteligen förskyllt straffarbete under tre år två månader jämte
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen under den av häradsrätten angivna
tiden. Vidare kunde mot förevarande utslag anmärkas att, därest Andersson-Hansson
saknade tillgång till fulla gäldandet av de honom ådömda
böterna, han härför icke skolat undergå ytterligare straffarbete under fyra
dagar, utan förvandlingsstraffet hade bort förenas med övriga straff på
sätt förut angivits, så att Andersson-Hansson i ett för allt bort hållas till
straffarbete i tre år två månader.

I en till mig den 12 augusti 1931 inkommen skrift anförde sedermera
Andersson-Hansson klagomål rörande den av Vättle och Kullings häradsrätt
verkställda straffsammanläggningen.

Sedan jag därefter, med bifogande av utdrag utav det vid inspektionen
förda diariet, anmodat Eahm att inkomma med yttrande, anförde Rahm
bland annat följande:

Den av mig framställda anmärkningen mot den ifrågavarande straffsammanläggningen
funne Eahm riktig. Andersson-Hansson borde uppenbarligen
icke hava ådömts längre sammanlagt straff än straffarbete i tre
år två månader. Eahm hade sålunda gjort sig skyldig till ett felaktigt tilllämpande
av 4 kap. 10 § strafflagen, vilket Kahm på det uppriktigaste beklagade.
Någon omständighet till försvar för sitt förfarande varken ville
eller kunde Eahm anföra. Huruvida emellertid det av Eahm begångna
felet, under förutsättning att icke strafftidens längd i nådeväg bleve nedsatt
till tre år två månader, kunde komma att för Andersson-Hansson
medföra skada, torde väl för det dåvarande icke kunna med full säkerhet

avgöras. Den ådömda strafftiden vore visserligen i förevarande fall identisk
nied minsta förvaringstiden. Det syntes dock Rahm synnerligen tvivelaktigt,
huruvida Andersson-Hansson kunde påräkna att hliva utskriven
redan efter minimitidens förlopp. Hans abnorma sinnesbeskaffenhet
och därav förorsakade samhällsfarlighet förefölle att vara av övervägande
kronisk natur. Ehuru sålunda enligt Rahms förmenande möjligheten att
Andersson-Hansson genom den felaktiga straffsammanläggningen skulle
kunna lida skada vore liten, hade Rahm dock icke velat underlåta att söka
undanröja den möjligen förefintliga risken härför. För detta ändamål
hade Rahm genom t. f. direktören vid vårdanstalten för förminskat tillräkneliga
förbrytare i Norrköping låtit fästa Andersson-Hanssons uppmärksamhet
på det begångna felet ävensom för Andersson-Hanssons rättegångsbiträde
i målet vid häradsrätten redogjort för vad som förekommit.
Rahm hade för dem uttryckt sin önskan, att felet genom en nådeansökan
måtte kunna bliva undanröjt, och Rahm hade därvid förklarat sig ämna
låta till en sådan nådeansökan foga särskild förklaring jämte tillstyrkan
av straffets nedsättande till straffarbete i tre år två månader. Efter vad
Rahm därefter erfarit, hade Andersson-Hansson numera underskrivit dylik
ansökan. För att bifogas denna hade Rahm till t. f. direktören vid
vårdanstalten översänt ovan berörda förklaring jämte viss tillstyrkan.
Rahm hemställde, att jag ville låta ärendet vila, till dess nådeansökningen
blivit ingiven och behandlad, samt att, därest det Andersson-Hansson
ådömda straffet bleve av nåd nedsatt till straffarbete i tre ar två månadei
jämte påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen i enlighet med utslaget eller
straff därunder, och sålunda varken Andersson-Hansson eller annan på
grund av det förelupna felet lidit skada, jag matte lata bero vid den framställda
anmärkningen.

Sedan Andersson-Hansson därefter hos Kungl. Maj:t anhållit, att dei.
honom ådömda straffet av nåd måtte nedsättas, fann Kungl. Majit i utslag
den 30 november 1931 skäligt av nåd bestämma, att de AnderssonHansson
ådömda straffen skulle så sammanläggas, att Andersson-Hansson
skulle i en bot hållas till straffarbete i tre år två månader samt vara underkastad
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess fyra år förflutit från
det han efter utståndet straff blivit frigiven ävensom böta 100 kronor, dock
att, därest Andersson-Hansson saknade tillgång till böternas fulla gäldande,
därav icke skulle föranledas förlängning av straffarbetstiden, med förklarande
tillika att häradsrättens förordnande örn Andersson-Hanssons intagande
till förvaring i särskild vårdanstalt fortfarande skulle lända till
efterrättelse.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I 4 kap. 5 § strafflagen stadgas att, om någon är för särskilda brott förfallen
till straffarbete på viss tid, må ej vid förening av straffen tiden för
det av dem, som är längst, eller, örn tiden för vartdera straffet är lika
lång, denna tid överskridas med mer än två år. Detsamma gäller, där
någon för särskilda brott gjort sig skyldig till fängelse.

I 6 § i samma kapitel förordnas att, örn den, som gjort sig skyldig till
straffarbete på viss tid, tillika begått brott, som är belagt med fängelse,
då skall fängelsestraffet övergå till straffarbete, därvid på tiden för fängelsestraffet
hälften skall avdragas, så att emot två månaders fängelse svarar
en månads straffarbete och så vidare. Detta straff skall förenas med
det övriga straffarbetet efter den i 5 § stadgade grund.

7 § i samma kapitel innehåller bestämmelser för det fall att någon, som
gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid, tillika är förfallen
till böter och saknar tillgång till deras fulla gäldande. Det emot böterna
enligt 2 kap. 11 § strafflagen svarande fängelsestraff skall då, under
iakttagande av de grunder, som stadgas i 4 kap. 5 och 6 §§, förenas med
övriga straffet.

I 4 kap. 10 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 25 juni
1909, stadgas att, örn någon, sedan han blivit till straff dömd, men innan
han det till fullo undergått, ånyo förövat brott, bör det eller de särskilda
straff, vartill han härför gjort sig skyldig, med iakttagande av de förut i
samma kapitel stadgade grunder, av domstolen förenas eller sammanläggas
med det förra straffet eller, örn detta var till någon del verkställt, när
brott ånyo förövades, med vad av samma straff då återstod. Å det sålunda
bestämda straffet skall avräknas vad av förra straffet eller sagda
återstod därav kan vara verkställt efter det brott ånyo förövades.

Sin nu ifrågavarande lydelse bar lagrummet erhållit i anledning av en
framställning från en min företrädare i ämbetet till riksdagen 1909. Uti
denna framställning, vilken omförmäles i 1909 års ämbetsberättelse sid. 164

o. f., anförde J. O. följande:

”Beträffande tillämpningen av bestämmelserna i 4 kap. 10 § strafflagen
bar i visst avseende meningsskiljaktighet yppats. Jag åsyftar härvid det
fall, att en person samtidigt lagföres för flera brott, förövade efter det
han redan blivit till straff dömd, men innan han till fullo undergått detta
straff. Enligt en mening böra bär ifrågavarande bestämmelser så tillämpas,
att icke en utan två särskilda sammanläggningar av straff skola äga
rum, i det att först de särskilda straffen för vart och ett av de senast lagförda
brotten skola enligt vanliga regler sammanläggas och därefter den
straffsumma, som härigenom erhålles, förenas med det genom förra domen
ålagda straffet till den del detta icke var verkställt, när de senare brotten

förövades. En annan mening åter förfäktar, att endast en sammanläggning
bör äga rum, i det att de särskilt utsatta straffen för vart och ett av
de nya brotten skola, utan att först med varandra sammanläggas, omedelbart
sammanläggas med det förut ådömda straffet eller dess återstod.

Sedan J. 0. vidare erinrat örn åtskilliga rättsfall i ämnet ävensom därom,
att J. K. hos högsta domstolen gjort framställning örn lagförklaring i
ämnet, men att högsta domstolen ansett sådan lagförklaring icke böra
meddelas, lämnade J. 0. en historisk redogörelse rörande ifrågavarande
lagrum och fann denna giva stöd för riktigheten av den meningen att, örn
någon, sedan han blivit till straff dömd, men innan ian det till fullo undergått,
förövat två eller flera nya brott, straffen för < .essa brott, utan att med
varandra sammanläggas, skulle under iakttagande av de uti ifrågavarande
kapitel givna föreskrifter förenas med det förra straffet eller dess
återstod.

Efter det J. O. till stöd för sin åsikt åberopat uttalande av professorn

J. Hagströmer (Svensk straffrätt, allmänna delen sid. 803) och ytterligare
erinrat, att olika myndigheter tillämpat lagrummet i enlighet med den
andra av de båda ovan anförda meningarna, framhöll J. O., att det syntes
vara av synnerlig vikt, att det uppkomna missförståndet, som i hög grad
kunde beröra medborgares personliga frihet, med det snaraste bleve avlägsnat.

J. O. hemställde därför, att riksdagen måtte för sin del meddela den förklaring
av 4 kap. 10 § strafflagen, att med detta lagrums grund och mening
överensstämde att, därest någon, sedan han blivit till straff dömd,
men innan han det till fullo undergått, förövat nya brott, straffen för
dessa brott, med iakttagande av förut i nämnda kapitel stadgade grunder,
borde av domstolen förenas eller sammanläggas med det förra straffet eller,
om detta var till någon del verkställt när brott ånyo förövades, med vad
av samma straff då återstod, ävensom att å det sålunda bestämda straffet
skulle avräknas vad av förra straffet eller sagda återstod därav kunde vara
verkställt efter det brott ånyo förövades.

För den händelse riksdagen skulle finna, att lagförklaring uti ifrågavarande
fall icke lämpligen borde meddelas, hemställdes alternativt, att
riksdagen måtte för sin del antaga viss lag om ändring av 4 kap. 10 §
strafflagen.

Lagutskottet, som hade att yttra sig över J. 0:s framställning, anförde
i avgivet utlåtande, nr 2, följande:

”Enligt ordalydelsen av gällande 10 § i 4 kap. strafflagen meddelas där
bestämmelse angående förfarandet vid sammanläggning av straff, därest
någon, sedan han blivit till straff dömd, förövat nytt brott, innan han till
fullo undergått det förut ådömda straffet. För detta lall stadgas ett förfaringssätt
med avseende å sammanläggningen, enligt vilket det nya brot -

tet medför ökning av det slutliga straff resultatet regelmässigt och utan att
avseende fästes vid det tidigare ådömda straffets beskaffenhet av att redan
det kunna vara resultatet av en sammanläggning av straff för flera reellt
konkurrerande brott. Såsom J. O. framhållit, har emellertid i praxis tvekan
uppstått, huruvida, i händelse efter lagföring för ett eller flera brott,
men innan därför ådömt straff till fullo undergåtts, flera nya brott blivit
begångna, nämnda straff eller återstoden därav borde enligt vanliga regler
sammanläggas med de för de nya brotten förskyllda straffen vart och ett
för sig betraktade eller med deras enligt vanliga regler sammanlagda
summa. Enligt den senare tolkningen kan det slutliga straffresultatet bliva
avsevärt strängare än enligt den förra.

Utskottet för sin del kan icke finna annat, än att, såsom J. 0. också sökt
visa, med andan och meningen i här ovan omförmälda stadgande i 4 kap.
strafflagen bäst överensstämmer det av de nyssnämnda båda förfaringssätten,
som innebär, att i enlighet med vad i allmänhet vid reell brottskonkurrens
äger rum, vart och ett av straffen för de nya brotten ingår såsom
särskild term i sammanläggningen, och vilken lagtillämpning leder till ett
straffresultat, som visserligen bestämts med beaktande av inträffat återfall
i brott trots förut ådömt icke till fullo undergånget straff, men dock
under likartade faktiska förutsättningar ofta blir lindrigare, än örn före
den slutliga straffsammanläggningen förening skett av straffen för de nya
brotten. Då emellertid en motsatt uppfattning understundom gjort sig hos
myndigheterna gällande, samt jämväl inom högsta domstolen meningarna
i frågan visat sig vara delade, synes det utskottet, lika med J. O., vara av
vikt, att åtgärd vidtages för undanröjande av en förefintlig osäkerhet i
rättstillämpningen, som i så avsevärd grad som den ifrågavarande kan
beröra medborgares personliga frihet.

Med hänsyn till att högsta domstolens pluralitet i det av J. 0. omförmälda
rättsfallet synes hava omfattat en motsatt mening mot den, som
utskottet sålunda anser hava mera fog för sig, torde en ändring av förevarande
lagrum vara att föredraga framför den alternativt ifrågasatta
lagförklaringen.”

På grund av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att riksdagen
i anledning av J. 0:s framställning måtte för sin del antaga ett av
utskottet upprättat förslag till sådan lydelse av 4 kap. 10 § strafflagen, sorn
lagrummet numera äger.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, varefter lag i ämnet utfärdades
den 25 juni 1909.

Såsom av det anförda framgår har 4 kap. 10 § strafflagen fått sin nuvarande
lydelse just i syfte att klargöra, huru straffsammanläggning skall
ske i det fall, att en person, sedan han blivit till straff dömd, men innan
han till fullo undergått detta straff, ånyo förövar flera brott. Beträffande

lagrummets tolkning kan numera icke råda någon tvekan. Såsom jag vid
inspektionen i Norrköping framhållit, höra de särskilda straff, som ådömts
honom för de nya brotten, utan att med varandra förut sammanläggas,
förenas enligt vanliga sammanläggningsregler med det tidigare ådömda
straffet eller, örn detta var till någon del verkställt, när brott ånyo förövades,
med vad av samma straff då återstod. Örn så erfordras, skall domstolen
därjämte förordna örn avräkning från det sålunda bestämda straffet av
vad som efter det brott ånyo förövades kan hava blivit verkställt av det
förra straffet eller dess nämnda återstod.

I förevarande fall bar häradsrätten följaktligen förfarit felaktigt där
utinnan, att häradsrätten först sammanlagt de särskilda straff, som Andersson-Hansson
förskyllt för de brott, vilka han begått efter Svea hovrätts
utslag, samt därefter förenat den straffsumma, som sålunda erhållits,
med det Andersson-Hansson av Svea hovrätt ådömda straffet. Härigenom
Ilar Andersson-Hansson dömts till straffarbete tre år fem månader femton
dagar eller, därest Andersson-Hansson saknade tillgång till böternas fulla
gäldande, tre år fem månader nitton dagar i stället för tre år två månader,
som en riktig tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 5, 6, 7 och 10 §§
strafflagen skolat medföra. Då den längsta tiden av de straff^ vilka såsom
särskilda termer ingått i straffsammanläggningen, utgjort straffarbete etc
år två månader, har denna strafftid icke fått överskridas med mer än
t va ar.

Den omständigheten, att enligt häradsrättens förordnande AnderssonHansson
skulle i stället för att undergå det ådömda straffet intagas till
förvaring i särskild vårdanstalt, har icke medfört, att den felaktighet, som
förelupit vid straffsammanläggningen, blivit under alla förhållanden utan
betydelse för Andersson-Hansson. Enligt 7 § i den ovannämnda lagen den
22 april 1927 örn förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare får nälli
ligen utskrivning från vårdanstalt av förbrytare, som jämlikt domstols förordnande
intagits å anstalten, äga rum, örn denne icke längre till sin sinnesbeskaffenhet
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom, dock icke förr än han undergått förvaring i minst två år
eller, där han skolat undergå bestraffning under längre tid än två år, under
tid minst motsvarande strafftiden. I förevarande fall skulle alltså en tilllämpning
av häradsrättens utslag hava medfört, att den minsta tid, varunder
Andersson-Hansson måste hållas internerad, blivit längre än vederbort.

I sitt yttrande bär Rahm, som är ansvarig för häradsrättens beslut, medgivit,
att häradsrätten vid ifrågavarande straffsammanläggning förfarit
felaktigt i av mig anmärkta hänseenden. Till försvar för det tjänstefel, som
sålunda förelupit, har Rahm icke kunnat andraga någon omständighet. Visserligen
Ilar Kungl. Majit i utslag den 30 november 1931 av nåd bestämt

straffet för Andersson-Hansson i enlighet med vad en riktig tillämpning
av 4 kap. 10 § strafflagen bort föranleda. Berörda tjänstefel kan således
icke numera medföra någon förlängning av den minimitid, varunder Andersson-Hansson
jämlikt ovannämnda lag den 22 april 1927 skall förvaras i
vårdanstalt för förminskat tillräkneliga förbrytare. Emellertid bar nådeansökningen
tillkommit först i anledning av mitt ingripande. I överensstämmelse
med de grundsatser, som tidigare i liknande fall tillämpats, finner
jag därför den omständigheten, att skada av den felaktiga åtgärden
på detta sätt undanröjts, icke i och för sig kunna fritaga Rahm från att
stånda ansvar för sitt tjänstefel. Av synnerlig vikt är nämligen, att domaren
vid bestämmande av straff iakttager den största samvetsgrannhet och
noggrant följer de regler, som lagen för varje fall giver. Den felaktighet i
domarämhetets utövning, vartill Rahm i förevarande fall gjort sig skyldig,
kan därför ej undgå min beivran.

På grund av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskalen att
ställa Rahm under åtal inför hovrätten för tjänstefel samt å honom yrka
ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 21 april 1932 följande:

Enär häradsrättens utslag i de av mig i skrivelsen till advokatfiskalen
angivna hänseenden vore felaktigt samt Rahm såsom ordförande i häradsrätten
för denna felaktighet vore ansvarig, prövade hovrätten lagligt jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen döma Rahm att för oförstånd i ämbetet böta
40 kronor.

Hovrättens utslag vann laga kraft.

9. Fråga om obehörigt utlysande av kyrkostämma och örn
undertryckande av förhandlingsfriheten därå.

Handlingarna i ett genom klagomål av folkskolläraren Sixten Mogren i
Bollstabruk m. fl. hos mig anhängiggjort ärende utvisa följande:

Vid extra kyrkostämma med Ytterlännäs församling den 4 maj 1930
föredrogs domkapitlets i Härnösand utslag den 16 april 1930, varigenom
domkapitlet upphävt av församlingen å kyrkostämma den 27 december
1929 förrättat val av revisorer för de under kyrkostämman hörande räkenskaper
samt visat ärendet åter till kyrkostämman för ny laglikmätig behandling.
Vidare förrättades å berörda extra stämma nytt val av revisorer
för nämnda räkenskaper jämte suppleanter för dem. Att justera protokollet
utsågos Mogren och filosofie kandidaten Helmer Fritjofsson.

Sedan protokoll över ifrågavarande kyrkostämma uppsatts och undertecknats
av kyrkoherden Ernst Widell i egenskap av ordförande vid stämman,
inställde sig Mogren och Fritiofsson den 10 maj 1930 hos Widell för
justering av protokollet. Härvid uppstod ett meningsutbyte mellan dessa
och Widell angående protokollets avfattning. I enlighet med sin uppfattning
örn protokollets innehåll ändrade justeringsmännen genom överstrykningar
och tillägg den av Widell avfattade texten. Ingressen till § 2 hade
av Widell givits denna avfattning: ”Delgavs kyrkostämman domkapitlets
utslag av den 16A 1930 rörande de besvär, som anförts över det den 27/121929
förrättade revisorsvalet, varigenom det återförvisades till ny laglikmätig
behandling. Med anledning av det så upphävda valet beslöt stämman företaga
nytt, varvid antalet bestämdes till tre.” Mellan orden ”beslöt stämman”
samt ”företaga nytt” tillskrev en av justeringsmännen med den
andres gillande följande ord: ”på förslag av hr. Fritjofsson enhälligt att
åtnöjas med domkapitlets resolution och”. I fortsättningen av paragrafen
gjorde justeringsmannen de ändringarna i texten, att namnen på de personer,
som framställt förslag vid stämman, tillskrevos. 3 § hade av
Widell givits följande avfattning: ”Kyrkostämman beslöt att i stället för
de vid revisorsvalet i december valda suppleanter välja tvenne nya och
utsågos härtill förvaltaren Hellström i Välja och arbetaren Helmer Thungren
i Bollstabruk.” Denna ändrades sålunda: ”Kyrkostämman beslöt på
förslag av hr. O. Lundin att välja två suppleanter och utsågos härtill förvaltaren
Hellström i Välja och arbetaren Helmer Thungren i Bollstabruk.”

Widell utlyste därefter extra kyrkostämma med församlingen till den 18
maj 1930. Den härom i ortstidningen införda kungörelsen upptog såsom
enda ärende för kyrkostämman: ”Herrar Mogrens och Fritjofssons förfaringssätt
att vid justering av sista kyrkostämmoprotokollet angiva sin
avvikande mening.” Vid berörda kyrkostämma förekom enligt det av
Widell förda, av Mogren och Fritjofsson justerade protokollet följande:
Widell redogjorde först för justeringen av protokollet för kyrkostämman
den 4 maj 1930, varvid han omtalade, att Mogren och Fritjofsson antecknat
sin avvikande mening genom att företaga överstrykningar och överskrivningar
i det av ordföranden uppsatta protokollet, samt meddelade
stämman de av justeringsmännen gjorda ändringarna. Härefter uppläste
Widell följande skriftliga meddelande: ”Vid det tillfälle då förenämnda
herrar justerade det av mig över kyrkostämman den 4/s 1930 förda protokollet
har hr. Fritjofsson företagit vissa överstrykningar oell tillägg i detsamma.
Däremot hava do icke vid justeringen anfört avvikande mening
örn protokollet. Då jag enligt § 17 K. F. den 21A 1862 örn kyrkostämmas
hållande är ansvarig för och bestämmande över protokollets avfattning
och nu, som framhållits, justeringsmännen icke antecknat avvikande
mening, får jag härmed inför församlingens lagligen utlysta kyrkostämma

förklara, att jag icke godkänner de i protokollet gjorda ändringarna och
kommer alltså att anse protokollets avfattning vara i enlighet med den
lydelse, som jag gjort. Ej heller kommer jag att för framtiden godtaga
dylik olaglighet. Debatt härom anser jag ej höra ske utan hänvisas envar,
som härmed ej åtnöjes, att i vederbörlig ordning anföra besvär. Ernst
Widell.” Vidare föredrog Widell följande intyg: ”På begäran av kyrkoherde
Widell får undertecknad härmed uttrycka, att jag anser den justering
av kyrkostämmoprotokollet av den 4 maj i år med några tillägg vara
av formell art. Bollstabruk 16/s 1930. Sixten Mogren.”

Beträffande vad som därefter förekom förmälde protokollet att, sedan
justeringsmän valts, ”upplöstes kyrkostämman, varunder röster hördes
med krav på att få ordet, men med ovan angivna förklaring kunde detta
ej medgivas”.

En i tidningen Nya Norrland för den 19 maj 1930 intagen artikel med
rubriken: ”Stämma med blott en stämma i Ytterlännäs.” innehöll bland
annat att, sedan Widell uppläst de båda skrivelserna, fem namngivna personer,
däribland Mogren och Fritjofsson, begärt ordet, men att dessa icke
tillåtits att yttra sig på grund av att Widell utan att överlämna klubban
till vice ordföranden eller på vedertaget sätt avsluta stämman avlägsnat
sig från densamma. Enligt en påföljande dag i nämnda tidning intagen
artikel bade Widell på tal örn berörda kyrkostämma yttrat att, då den
utannonserade dagordningen endast upptagit ifrågavarande ärende och
Widell ansett, att saken varken bort eller kunnat ställas under debatt,
Widell belt enkelt avbrutit stämman, sedan han lämnat sin förklaring.

Enligt tidningen Västernorrlands Allehanda för den 19 maj 1930 hade
Widell, sedan han föredragit Mogrens intyg, förklarat stämman avslutad.
”1 samma veva” hade några av stämmodeltagarna begärt ordet för att få
yttra sig i sakfrågan, men Widell bade förklarat, att han icke tilläte någon
diskussion, samt lämnat ordförandeplatsen.

Enligt tidningen Härnösandsposten för samma den 19 maj bade Widell,
sedan justeringsmän valts, förklarat stämman avslutad. En namngiven
person bade då rest sig och yttrat: ”Är det verkligen meningen, att ordföranden
tänker förvägra stämmobesökarna att yttra sig?”

Vid stämman bade ett par hundra personer varit närvarande. Åtskilliga
av dessa kvarstannade efter stämmans slut samt konstituerade ett särskilt
sammanträde, varvid, i anledning av att Widell vägrat samtliga stämmodeltagare,
som begärt ordet, att yttra sig i det föredragna ärendet, beslöts,
bland annat, att anmälan angående Widells ”obehöriga utnyttjande av
kyrkostämmoinstitutionen” skulle göras såväl till domkapitlet som till
mig.

Uti en den 23 juni 1930 till domkapitlet inkommen skrift anförde O. Lundin
och H. Ölund besvär över vad vid extra kyrkostämman den 18 maj

1930 förekommit oell yrkade därvid, med framhållande av att sagda kyrkostämma
tillkommit och hållits på lagstridigt sätt samt att röstberättigade
medlemmar blivit kränkta i sin rätt att däri deltaga, att kyrkostämman
måtte förklaras ogiltig och Widells därvid givna förklaring eller fattade
beslut måtte fråntagas all verkan.

Sedan Widell avgivit infordrad förklaring över besvären samt Lundin
och Ölund inkommit med påminnelser, yttrade domkapitlet och K. B. i
Västernorrlands län uti den 17 december 1930 meddelat gemensamt utslag:
Enär vidkommande besvären, för såvitt desamma kunde avse vid ifrågavarande
kyrkostämma den 18 maj 1930 förrättat val av justeringsmän,
Lundin och Ölund icke visat någon omständighet av beskaffenhet att böra
medföra upphävande av detta beslut, samt beträffande besvären i övrigt
dessa icke avsåge något å samma kyrkostämma av församlingen fattat
beslut, föranledde besvären icke någon vidare åtgärd.1

I en den 4 juni 1930 bit inkommen klagoskrift, undertecknad, förutom av
Mogren, av Fritjofsson samt ett stort antal enskilda personer och flera
korporationer, anfördes bland annat följande:

Lydelsen av kungörelsen angående ifrågavarande kyrkostämma den 18
maj 1930 talade emot den av Widell sedermera intagna ståndpunkten, att
justeringsmännen icke skulle hava anfört avvikande mening mot protokollet
för kyrkostämman den 4 i samma månad. Widell bade icke satt stämman
i tillfälle att justera protokollet, därest den justering, Mogren och
Fritjofsson utfört, skulle hava tarvat rättelse. Widells åsikt, att han vore
bestämmande över protokollets avfattning, vore felaktig. Trots att stämman
den 18 maj 1930 varit utlyst för behandling av visst ärende, bade
Widell endast låtit den bliva ett slags delgivning av bans uppfattning örn
ifrågavarande justering och det handlingssätt, han komme att tillämpa.
Vidare hade Widell, trots att åtminstone fem personer, däribland Mogren
och Fritjofsson, begärt ordet, icke tillåtit dessa att yttra sig. Widell bade
slutligen icke lämnat möjlighet för stämmodeltagare att i enlighet med
§ 14 i kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd väcka ny fråga. Att sammankalla en stämma för ett
ärende, vägra dess deltagare att säga ett enda ord i ärendet, offentligt
underkänna justeringsmännens åtgärd utan att lämna dem tillfälle att
försvara sig eller giva skäl för sitt handlingssätt, syntes klagandena vara
ett allvarligt övergrepp på yttrandefriheten och ett svårt missbruk av
kyrkostämmoinstitutionen.

I infordrat yttrande tillbakavisade Widell klagomålen såsom obefogade
och anförde huvudsakligen följande: 1

1 Efter klagan av Lundin oell Ölund fann Kungl. Majit i utslag den IG mars 1932 ej
skill göra ändring i överklagade utslaget.

Den. av Mogren och Fritiofsson den 10 maj 1930 verkställda protokollsjusteringen
hade såväl genom det sätt, på vilket den företagits — justeringsmännen
hade icke rådfört sig med Widell och hade ådagalagt en för
Widell sårande arrogans — som genom dess beskaffenhet inneburit en
kränkning av Widells ämbetsgärning. Widells erinringar mot justeringsmännens
sätt att fullgöra sitt uppdrag hade lämnats utan allt avseende.
För att få slut på ett tydligen ofruktbart meningsutbyte hade Widell till
sist yttrat: ”Skriv dit vad ni vill, då.” Därvid hade Widell underförstått,
att de själva finge bära ansvaret. Det saknades, såvitt Widell hade sig
bekant, särskilda föreskrifter örn, huru det skulle förfaras i det fall, att
den för protokollet ansvarige, å ena, och justeringsmännen, å andra sidan,
hade olika uppfattning örn, huru protokollet borde formuleras. Det torde
emellertid vara en genomgående iakttagen praxis, att i sådant fall justeringsmännen
icke finge företaga ändringar i det färdigskrivna protokollet
utan borde under detsamma i en särskild justeringsmening angiva sin
avvikande uppfattning. Att denna praxis vore riktig syntes otvetydigt
framgå därav, att, örn justeringsmännen skulle företaga strykningar och
ändringar i protokollet, även den ansvarige protokollsföraren finge det
formella ansvaret för de eventuella felaktigheter, som därigenom kunde
insmyga sig i protokollet. Widell hade ansett sig icke kunna utan vidare
finna sig i den av Mogren och Fritiofsson företagna felaktiga åtgärden.
Enligt § 17 kyrkostämmoförordningen vore ordföranden skyldig att föra
eller på eget ansvar låta föra protokoll vid kyrkostämma. Widell ansåge,
att i denna bestämmelse läge en föreskrift örn ansvarighet för protokollets
förande, vari måste inrymmas bestämmanderätt över protokollets formulering.
I samma paragraf angåves vidare, huru protokollet skulle undertecknas.
Då det således skildes på förandet och undertecknandet av protokollet
och protokollets justerande, holle Widell före, att man därur kunde
utläsa den meningen, att justeringsman hade på sätt som sagts att under
protokollet före sin underskrift anteckna sin avvikande uppfattning. Något
annat förfarande borde icke kunna äga rum utan den för protokollet
ansvarige ordförandens medgivande. I detta fall hade ändringarna utan
Widells medgivande införts i det på hans ansvar förda protokollet, varjämte
justeringsmeningen saknade uppgift örn, på vad grund eller på vems
initiativ ändringarna tillkommit. Justeringsmännen hade således icke på
vederbörligt sätt gjort eller med sina namn beseglat de anmärkningar,
som de avsett att framställa. Widell hade därför icke kunnat finna annat,
än att de verkställda ändringarna måste anses såsom protokollet ovidkommande.
Widells resonemang hade alltså varit, att justering verkställts och
att, då justeringsmännen icke direkt i sin justeringsmening motiverat eller
iklätt sig ansvaret för ändringarna, besvär ej heller skulle hava kunnat i
vederbörlig ordning anföras över dessa. På dessa skäl hade Widell icke

kunnat frånkomma den meningen, att det gällande protokollet skulle vara
av den avfattning, som lian givit detsamma. Denna mening hade Widell
ansett sig pliktig att tillkännagiva för församlingen, och hade Widell för
detta ändamål utlyst den extra kyrkostämman den 18 maj 1930. Stämman
hade varit utlyst allenast för att giva församlingen tillkänna justeringsmännens
förfaringssätt och de slutledningar, Widell därav dragit, allt i
syfte att för vederbörande bevara den klagorätt, vartill de kunde finna sig
äga fog. I sin vid stämman upplästa förklaring hade Widell meddelat, att
han icke ansåge debatt i ärendet böra förekomma, och hade han grundat
denna sin uppfattning därpå, att han ansåge stämman icke äga beslutanderätt
i saken. Sedan protokollet för den 4 maj justerats av de av stämman
nämnda dag därtill utsedda justeringsmännen, hade stämman den 18 maj
icke ägt befogenhet att därom vidare besluta. Såsom stöd för denna uppfattning
hänvisade Widell till ett regeringsrättens utslag, refererat i regeringsrättens
årsbok, årgång 1912, sid. 94. Till de orsaker, som på angivet
sätt föranlett Widell att utlysa stämman den 18 maj, ville Widell foga,
att han enligt sin mening jämlikt kyrkostämmoförordningen otvivelaktigt
ägt rätt att på detta sätt giva församlingen de meddelanden, som han ansett
påkallade. Då det i klagomålen anförts, att Widell icke tillåtit någon
att begära ordet på stämman och yttra sig och därmed vägrat justeringsmännen
att giva skäl för sitt handlingssätt, ville Widell framhålla, att
stämman enligt Widells mening icke kunnat fatta beslut i saken samt att
det därför icke heller tillkommit stämman att diskutera justeringsmännens
förfaringssätt. Anmärkningen, att Widell icke lämnat möjlighet för
stämmodeltagare att väcka ny fråga, betraktade Widell såsom uppkonstruerad.
Efter det Widell uppläst sin förklaring, hade justeringsmännen
valts, och det hade sålunda varit god tid för stämmodeltagarna att väcka
ny fråga. Sedan justeringsmännen valts och det ärende, för vilket stämman
utlysts, avhandlats, hade Widell i vanlig ordning avslutat stämman.
Envar vid stämman deltagande hade dessutom ägt rätt att när som helst
väcka ny fråga, och då sådan fråga icke kunnat behandlas förrän å en
följande kyrkostämma, som i sin tur icke kunnat utlysas förrän nästföljande
söndag, hade icke någons rätt blivit kränkt. Klagandena hade ej
heller i sin anmälan gittat åberopa någon ny fråga, som någon stämmodeltagare
haft för avsikt att väcka å stämman. De av justeringsmännen
vidtagna ändringarna skulle hava kommit att i vissa delar stå i strid mot
vad som verkligen förekommit vid stämman den 4 maj. Sålunda kunde
Widell icke vitsorda, att uttryckligen och än mindre enhälligt beslutits,
att stämman skulle åtnöjas med domkapitlets resolution. Att i protokollet
införa respektive förslagställares namn kunde ibland vara behövligt för
protokollets överskådlighet, men Widell kunde icke finna, att detta hade
varit fallet här. Ändringen i § 3 kunde medföra tvetydighet, då det, ifall

densamma godtoges, icke med bestämdhet läte sig avgöra, huruvida ifrågavarande
suppleanter valts utöver de förut valda eller icke. Widell kunde
ej värja sig för intrycket, att justeringsmännen eller i varje fall Fritiofsson
sökt sak med honom.

I avgivna påminnelser anförde Mogren, Fritiofsson och tre andra klagande
bland annat följande:

Widells skildring av vad som tilldragit sig vid justeringstillfället den 10
maj 1930 vore icke riktig. Protokollets avfattning hade sålunda diskuterats
mellan justeringsmännen och Widell. Denne hade lämnat justeringsmännen
bemyndigande att göra erforderliga rättelser i protokollet. Justeringsmännen
hade följt gammal praxis i församlingen, då de gjort ändringar i
texten. Bestämmanderätt över protokollets formulering tillkomme icke
Widell utan kyrkostämman eller, för det fall att särskilda justeringsmän
utsetts, ordföranden och dessa. Ifrågavarande slag av protokoll borde icke
hava mer än en lydelse. Örn justeringsmännen t. ex. skreve var sin lydelse
nedanför ordförandens avfattning, uppstode tvekan, vilken som vore den
gällande. Ifall de, som skulle justera ett protokoll — ordföranden och de
särskilt utsedda justeringsmännen — stannade i olika uppfattningar örn
dess utformning, syntes det som örn protokollet borde få den avfattning,
vartill flertalet anslöte sig, och i detta fall sålunda justeringsmännens.
Det syntes också som örn det uttryckliga medgivande, Widell lämnat till
ändringen, icke borde sakna betydelse. När Widell sade, att han utlyst
stämman den 18 maj i syfte att för vederbörande bevara den klagorätt, vartill
de kunde finna sig äga fog, överensstämde detta knappast med att han
förvägrat stämman att ens yttra sig i ärendet, än mindre med att han icke
lämnat den tillfälle, örn den därtill funnit sig äga fog, att besluta örn att
använda sin klagorätt. övergången från uppläsningen av Widells förklaring
till valet av justeringsmän hade varit så ögonblicklig, att ingen hunnit
göra något inpass. Att kalla avslutningen av stämman den 18 maj för
avslutning i vanlig ordning vore oriktigt.

Med den förklaring Widell avgivit fann jag mig icke kunna åtnöjas, och
i följd därav blev åtal anställt mot Widell inför domkapitlet i Härnösand.
I skrivelse den 7 december 1931, varigenom åtalet anhängiggjordes, anförde
jag följande:

Kungl, förordningen den 21 mars 1862 örn kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd, vilken förordning från och med den 1 januari 1932 ersatts av
lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse, innehåller i § 1 enligt den
lydelse, som detta lagrum äger jämlikt lag den 13 juni 1919, att varje

kyrkoförsamling äger att för vården av kyrkans, folkskolans oell fortsättningsskolans
samt därmed sammanhängande angelägenheter i kyrkostämma
med kyrkoherden sammanträda till överläggning och beslut på
sätt samma förordning stadgar. I § 2 angivas närmare de frågor, som höra
till kyrkostämmas handläggning. Rättighet att deltaga i kyrkostämmas
överläggningar och beslut tillkommer enligt § 4 på landet den, som på
kommunalstämma rösträtt äger. Härifrån äro dock undantagna främmande
religionsbekännare och de, som anmält sig till utträde ur svenska
kyrkan. § 5 stadgar, att i överläggningar och beslut, som angå ärenden,
gemensamma för hela församlingen, äga samtliga röstberättigade deltaga,
men att i överläggningar och beslut örn ärenden, som förutsätta avgifter,
vilka enligt gällande författning böra utgå endast av i mantal satt jord
eller av annan fastighet, må ej andra taga del än de, som innehava sådan
jord eller fastighet.

Ordet i kyrkostämma föres enligt § 8 i nämnda förordning i regel av
kyrkoherden eller den hans ämbete förvaltar.

Berörda förordning med däri vidtagna ändringar innehåller vidare
jämte annat följande: Tre ordinarie kyrkostämmor skola hållas årligen
(§ 9). Dessutom hålles kyrkostämma bland annat, då ordföranden sådant
nödigt finner (§ 10). Kallelse till kyrkostämma utfärdas genom kungörelse
av kyrkoherden eller den, som för särskilt tillfälle bör hålla stämman, och
skall innehålla bestämd uppgift örn tid, ställe och överläggningsämne för
sammanträdet (§ 12). Ordföranden åligger att ärendena till överläggning
framställa samt tillse, att ej andra frågor företagas än de, som äro upptagna
i kungörelsen. Ny fråga kan vid kyrkostämma väckas men får icke
förr än vid annan stämma och efter vederbörlig pålysning avgöras (§ 14).
Sedan överläggningen förklarats slutad, framställer ordföranden proposition.
Där så begäres, verkställes omröstning (§ 15). Ordföranden vakar
över ordningen i kyrkostämman. Han kan efter varning låta utvisa envar,
som förhåller sig oskickligt. Uppstår oordning, som ordföranden icke förmår
avstyra, äger han makt att upplösa stämman (§ 20).

I fråga örn protokoll vid kyrkostämma innehåller § 17 i förordningen
enligt den lydelse denna paragraf fått genom lag den 25 juni 1917 följande:
”Ordföranden skall vid kyrkostämma föra eller på eget ansvar låta föra
protokoll, upptagande ämnet för överläggningen och beslutet, med skälen
därtill. Sedan förhandlingarna avslutade äro, bör protokollet justeras
genast, där så ske kan, eller i annat fall vid kyrkostämma senast fjorton
dagar därefter, varom vid tillfället underrättelse meddelas. Erfordrar
ärendet skyndsamhet och kan protokollet icke genast vid kyrkostämma
justeras, må stämman kunna uppdraga åt därtill för varje gång utsedde
ledamöter att, jämte ordföranden, justering av protokollet eller vissa delar
därav verkställa. Protokollet undertecknas av ordföranden och minst två

5 — Justitieombudsmannens ämbctsberättrlse till 1033 års riksdag.

vid stämman närvarande ledamöter, eller av de särskilde justeringsmännen,
örn sådane varit utsedde. Sedan protokollet blivit justerat, skall tillkännagivande
därom ske från predikstolen i kyrkan nästa sön- eller helgdag,
då gudstjänst hålles.”

Mot kyrkostämmas beslut må besvär anföras i viss ordning, varom § 41
närmare förmäler. Besvärstiden räknas från den dag, tillkännagivande örn
verkställd justering av det över beslutet förda protokollet enligt § 17
ägt rum.

Kyrkostämmoförordningen innehåller icke någon uttrycklig föreskrift,
huru skall förfaras i händelse justeringsman anser sig icke kunna vitsorda
protokollets riktighet. Till ledning kan emellertid tjäna vad chefen för
socialdepartementet anfört i samband med den proposition (nr 99), som
avläts till riksdagen 1930 med förslag till lag örn kommunalstyrelse på
landet m. m. Denne yttrade härutinnan vid propositionens avlåtande följande:
”Någon särskild föreskrift torde icke erfordras rörande förfarandet,
då justeringsman finner sig icke kunna bestyrka protokollets riktighet.
Det torde ligga i sakens natur, att han för dylikt fall skriftligen angiver
sina anmärkningar mot protokollets innehåll. Frågan örn protokollet kan
anses justerat, när en eller flera justeringsmän framställt anmärkningar
mot detsamma, lärer bliva att bedöma med hänsyn till anmärkningarnas
beskaffenhet.”

Hagman förklarar i sin kommentar ”Sveriges kommunallagar” (andra
upplagan sid. lil) att, ifall båda de särskilda justeringsmänne''n reservera
sig mot den avfattning, som ett å kommunalstämma fattat beslut fått i
protokollet, alldenstund avfattningen enligt deras tanke är oriktig och stridande
mot stämmans beslut, ordförande^ har att utlysa justeringsstämma.
I Hammarskjölds kommentar till kommunallagarna (nionde upplagan
sid. 50) framhålles, att frågan huruvida protokollet skall anses justerat,
när det av vissa justeringsmän underskrivits med erinringar mot avfattningen,
torde bero på de framställda erinringarnas mer eller mindre
huvudsakliga beskaffenhet.

I detta sammanhang vill jag ock med några ord redogöra för regeringsrättens
av Widell åberopade utslag av den 27 mars 1912. (Regeringsrättens
årsbok 1912 sid. 94.) Förhållandena voro i detta fall huvudsakligen följande:
Sedan protokollet för en kyrkostämma uppsatts och underskrivits
av stämmans ordförande, blev detsamma någon tid efter den, som bestämts
för justering, i ordförandens frånvaro justerat av de utsedda justeringsmännen.
Dessa gjorde därvid en del anmärkningar mot protokollets avfattning,
vilka dock ej rörde själva beslutet i det ärende, som förelegat till
behandling vid stämman. Ordföranden; som ansåg anmärkningarna obefogade,
utlyste därefter särskild kyrkostämma för protokollets justering.
Å denna stämma uttalade församlingen som sin åsikt, att den verkställda

justeringen, vöre olaglig, och förklarade, efter det en obetydlig ändring
gjorts i protokollet, detsamma justerat och godkänt. Justeringsmännen,
som ansågo, att de vederbörligen fullgjort sitt uppdrag och att kyrkostämman
saknat befogenhet att företaga ny justering, anförde besvär över sistnämnda
beslut. Vederbörande domkapitel konstaterade i sitt utslag så väl
att den av justeringsmännen verkställda justeringen icke ägt rum i laga
ordning som ock att den av ordföranden utlysta justeringsstämman icke
kunde anses lagligen kungjord, och prövade i anledning härav rättvist att
till ordföranden återställa protokollet för ny laglikmätig justering. Efter
besvär av såväl ordföranden som justeringsmännen fann regeringsrätten,
då det ifrågavarande protokollet blivit undertecknat såväl av ordföranden
som, med angivande av vissa erinringar mot protokollets avfattning, av
justeringsmännen, samt vid sådant förhållande och med hänsyn till de
framställda erinringarnas beskaffenhet vidare justering av protokollet ej
varit erforderlig eller bort vidtagas, skäligt allenast såtillvida fastställa
domkapitlets utslag, att det senare kyrkostämmobeslutet upphävdes.

Av det anförda framgår således, att ordföranden bar att antingen själv
föra protokoll vid kyrkostämma eller ock, örn detta föres av annan, övervaka
protokollsföringen, att protokollets överensstämmelse med det av
kyrkostämman fattade beslutet därefter skall underställas prövning av
antingen kyrkostämman själv eller av denna utsedda justeringsmän, att,
örn justeringsman har anmärkning att göra mot protokollets avfattning
och denna anmärkning ej godkännes av ordföranden, justeringsmannen
bör skriftligen avfatta sin mening och såsom reservation bifoga densamma
protokollet samt att, örn oenighet mellan ordföranden och båda justeringsmännen
råder örn protokollets avfattning, frågan därom bör bänskjutas
till kyrkostämma, för såvitt frågan kan hava någon betydelse för å kyrkostämman
fattat beslut.

I ärendet är följande utrett. Vid justering av protokollet för extra kyrkostämman
den 4 maj 1930 hava de av stämman utsedda justeringsmännen
gjort vissa ändringar och tillägg i den av Widell avfattade och underskrivna
texten. I anledning härav har uppstått ett meningsutbyte mellan
dem och Widell. Detta har slutat med att Widell yttrat: ”Skriv dit vad ni
vill, då.” Justeringsmännen hava därefter på enahanda sätt slutfört justeringen.
Widell har sedermera utlyst kyrkostämma till den 18 maj 1930 för
behandling såsom enda ärende av frågan rörande ”herrar Mogrens och
Fritjofssons förfaringssätt att vid justering av sista kyrkostämmoprotokollet
angiva sin avvikande mening”. Vid den å utsatt tid avhållna kyrkostämman
har Widell redogjort för justeringsmännens tillvägagångssätt
vid protokollsjusteringen samt tillkännagivit, att han icke godkände de av
justeringsmännen gjorda ändringarna och att han ansåge, att protokollet
rätteligen ägde den avfattning, som han givit detsamma. Därefter har

Widell förklarat, att lian ansåge debatt ej böra ske, samt hänvisat den, som
ej åtnöjdes med förklaringen, att i vederbörlig ordning anföra besvär. Då
vid stämman röstberättigade medlemmar av församlingen begärt ordet,
har Widell förvägrat dem att yttra sig samt, sedan justeringsmän utsetts,
avlyst stämman, utan att denna blivit satt i tillfälle att fatta något beslut
i frågan.

Såvitt handlingarna utvisa, hava de ändringar och tillägg, som Mogren
och Fritjofsson vid justeringen av protokollet för kyrkostämman den 4
maj 1930 påyrkat i den av Widell avfattade texten till detsamma, varit av
rent formell natur utan saklig betydelse för de vid stämman fattade besluten.
I enlighet med de principer, som jag i det föregående utvecklat, kar
kyrkostämman således lagligen icke ägt att fatta något beslut rörande
protokollets avfattning. Att Widell därom varit väl medveten vid utlysandet
av kyrkostämman den 18 maj 1930 framgår såväl av Widells vid
sistnämnda kyrkostämma föredragna skriftliga yttrande som av hans till
mig avgivna förklaring. Widell har sålunda bestämt hävdat, att det icke
tillkommit kyrkostämman vare sig att diskutera justeringsmännens förfaringssätt
eller att själv fatta något beslut rörande justeringen av protokollet.
Då kyrkostämmans uppgift är att med kyrkoherden överlägga och
besluta i förekommande frågor, framstår Widells åtgärd att sammankalla
särskild kyrkostämma för ifrågavarande ärende såsom onödig och omotiverad.
Denna åtgärd är desto mera anmärkningsvärd, som Widell synes
varken hava tidigare haft något att erinra mot att vid justering av protokoll,
som Widell fört, rättelser verkställts i texten eller vid justeringen av
ifrågavarande protokoll hänvisat justeringsmännen att avfatta sin skiljaktiga
mening i reservation utan lämnat dem fria händer att förfara på
sätt som skett.

Till försvar för sitt handlingssätt Ilar Widell anfört, att han velat giva
församlingen del av sin uppfattning angående ifrågavarande av Mogren
och Fritjofsson företagna justering ävensom att han avsett att åt vederbörande
bevara deras klagorätt. Vad Widell sålunda anfört kan emellertid
ej lända honom till ursäkt. Örn Widell hade velat giva församlingen något
meddelande örn vad som förelupit vid justeringen, hade detta kunnat och
bort ske i samband med det tillkännagivande, som omförmäles i § 17 andra
stycket i kyrkostämmoförordningen. Att för sådant ändamål sammankalla
särskild kyrkostämma har ej varit befogat. Från dagen för dylikt tillkännagivande
har också enligt § 41 i förordningen tiden löpt för besvärs
anförande mot kyrkostämmans beslut den 4 maj 1930. Då vid kyrkostämman
den 18 maj 1930 icke fattats något beslut i justeringsfrågan, har klagan
i denna fråga icke kunnat föras, vilket också domkapitlet och K. B. i
Västernorrlands län funnit i förut omförmälda utslag av den 17 december
1930. För att åt vederbörande bevara klagorätt har Widell därför ej heller

behövt utlysa särskild kyrkostämma. Såvitt jag kunnat finna, har Widell
saknat allt fog för att i förevarande angelägenhet sammankalla stämman.

När Widell nu emellertid utlyst särskild kyrkostämma för behandling av
ifrågavarande ärende, har han uppenbarligen icke ägt rätt att undertrycka
förhandlingsfriheten å denna stämma. Ordförande i kyrkostämma äger
icke gentemot kyrkostämman inskrida i annan ordning eller under andra
förutsättningar än kyrkostämmoförordningen direkt angiver. Örn man
frånser de i §§ 14 och 20 i kyrkostämmoförordningen angivna fall, då ett
ärende såsom icke i kungörelsen upptaget ej får vid stämman slutligen
avgöras samt då upprätthållande av ordningen vid stämman kräver ingripande,
torde ordföranden icke äga pröva några vid stämman förekommande
frågor. Detta har i flera fall betonats av företrädare till mig i ämbetet.
Därvid har av J. O. särskilt framhållits, att ordföranden icke är
berättigad att avgöra frågor örn påyrkad rösträtt, örn anmärkning mot
persons behörighet att rösta, örn fullmakts godkännande eller ogillande,
om kasserande av röstsedel m. m., i vilka ämnen stämman ensam äger
beslutanderätt. Enligt § 14 i kyrkostämmoförordningen åligger det ordföranden
att framställa ärendena till överläggning. Och jämlikt § 15 skall
ordföranden, sedan överläggningen förklarats avslutad, framställa proposition.
Av ordalagen i sistnämnda paragraf följer, att proposition ej bör
framställas, förrän överläggningen förklarats avslutad. Rätta formen härför
torde vara, att ordföranden tillfrågar stämman, huruvida den anser
överläggningen vara avslutad. Anser ordföranden, att ett ärende är av
beskaffenhet, att överläggning och beslut därom författningsenligt icke bör
äga rum, bör han tydligen giva stämman sin uppfattning tillkänna. Framställes
icke vid stämman någon anmärkning mot denna mening, förbliver
därvid. Men yrkas på proposition, måste han — frånsett de fall, varom
ovan är nämnt — i vederbörlig ordning hänskjuta frågan, huruvida ärendet
skall upptagas, till stämmans avgörande. Går stämmans beslut ordföranden
emot, måste han böja sig för detsamma, varvid han naturligen
dock äger till protokollet anteckna sin reservation. Beträffande dessa frågor
får jag hänvisa till Hammarskjölds förutnämnda kommentar sid. 43

o. f. samt Hagmans handbok sid. 92 o. f. ävensom där anmärkta rättsfall.

I enlighet med vad jag nu anfört finner jag, att Widell måste anses hava
förfarit lagstridigt, då han i förevarande fall förvägrat röstberättigade
medlemmar av församlingen, vilka begärt ordet, att yttra sig i ärendet
samt utan stämmans medgivande upplöst densamma, innan denna fattat
beslut i ärendet. Widell har ej anfört någon omständighet, som kan lända
till ursäkt för hans handlingssätt. Då Widell i vederbörlig ordning utlyst
kyrkostämma för ifrågavarande ärende, har det ålegat honom såväl att
framställa detta ärende till överläggning som ock att bereda stämman
möjlighet att däri fatta beslut. Den omständigheten att Widell, örn än med

rätta, ansett, att kyrkostämman formellt icke ägt behörighet att vidtaga
någon ytterligare justering av protokollet för kyrkostämman den 4 maj
1930, har icke utgjort någon laglig grund för Widell att egenmäktigt dekretera,
att överläggning och beslut icke finge ske i ärendet. Kyrkostämman
ensam bär det tillkommit att avgöra, huruvida ärendet skulle bliva
föremål för beslut eller ej. Då röstberättigad stämmodeltagare begärt
ordet, har Widell icke haft rätt att på sätt som skett förvägra honom att
yttra sig. Likaledes har Widell överskridit sin befogenhet, då han upplöst
stämman, innan denna lämnat sitt medgivande därtill. Jag erinrar örn
Widells i tidningen Nya Norrland återgivna uttalande att, då han ansett,
att saken varken borde eller kunde ställas under debatt, han helt enkelt
avbrutit stämman, sedan han lämnat sin förklaring. Genom Widells förfarande
hava Mogren och Fritjofsson betagits möjlighet att inför stämman
bemöta de av Widell mot dem vid tillfället framförda anmärkningarna
liksom ock stämman berövats tillfälle att, örn den så önskat, giva tillkänna
sin mening örn vad som förevarit. Enligt min uppfattning måste
berörda förfarande betraktas såsom ett otillbörligt ingrepp i församlingens
fria rätt att överlägga och besluta å kyrkostämma.

Då Widell således enligt min mening gjort sig skyldig till tjänstefel ej
mindre därigenom att han sammankallat kyrkostämma för ifrågavarande
ärende än även därigenom att han ä denna kyrkostämma obehörigen
undertryckt församlingens fria yttrande- och beslutanderätt, ställde jag
Widell under åtal inför domkapitlet för berörda tjänstefel och yrkade, att
domkapitlet måtte härför, jämlikt 5 § i lagen den 8 mars 1889 örn straff
för ämbetsbrott av präst och örn laga domstol i sådana mål, döma honom
till det ansvar, som i nämnda lagrum vore stadgat och domkapitlet funne
hans fel förskylla.

Domkapitlet i Härnösand yttrade i utslag den 27 april 1932, efter att
hava upptagit vad domkapitlet i målet funnit utrett, följande:

Av vad i målet förekommit framginge först, att ansvar yrkats å Widell
för det han utlyst kyrkostämma för ovanberörda justeringen av kyrkostämmoprotokollet
för den 4 maj 1930 avseende ärende. I detta hänseende
vore emellertid att märka, att uttryckliga författningsföreskrifter saknades
örn, huru förfaras skulle, då mellan ordförande och justeringsmän
olika meningar rådde örn innebörden och avfattningen av kyrkostämmas
beslut. Vid sådant förhållande hade det varit vanskligt för Widell att rätt
bedöma handlingssättet i den oklara situation, som uppstått då på grund
av justeringsmännens oriktiga förfaringssätt två delvis olika texter till
omförmälda kyrkostämmoprotokoll förelegat. På grund av de då i församlingen
rådande häftiga kommunala stridigheterna hade det varit sär -

skilt önskvärt, att församlingen skolat få del av varje ärende, som kunnat
angå densamma. Widells avsikt att under dylika förhållanden och i synnerhet
med hänsyn till de säregna omständigheterna vid protokollsjusteringen
vilja meddela sig med församlingen i denna för densamma aktuella
angelägenhet för att på så sätt bringa full klarhet örn, vilken lydelse av
det justerade protokollet, som vore att betrakta som autentisk, framstode
därför såsom väl motiverad samt hade otvivelaktigt gått ut på att tillgodose
ett församlingens intresse. Widells åtgärd att för detta ändamål
utlysa kyrkostämma måste ock anses desto mera förklarlig, som det svårligen
kunde angivas någon annan håde författningsenlig och effektiv väg
för att ernå det avsedda syftemålet, därest för sådant fall anlitande av
kyrkostämma icke skulle vara tillåtet. Så kunde ur rättssynpunkt vägande
invändningar framställas mot den av mig därutinnan anvisade utvägen
att vid kungörandet från predikstolen av protokollets justering tillfoga ett
personligt meddelande av ordföranden örn justeringen, på samma gång
som en sådan utväg för pastor måste verka föga tilltalande. I varje fall
framginge av Widells svaromål, att denna i författningen icke antydda
utväg varit för honom främmande. Den klandrade åtgärden hade icke
bevisligen medfört skada. Vid nu angivna förhållanden och då — även örn
Widells åtgärd att utlysa kyrkostämma för ifrågavarande ärende kunde
ur de av mig framförda synpunkterna anses olämplig — något fel av
beskaffenhet att höra medföra ansvarspåföljd likväl ej kunde i berörda
hänseende läggas Widell till last, prövade domkapitlet skäligt ogilla den
mot Widell i denna del av målet förda talan.

Av vad i övrigt i målet förekommit framginge, att Widell, då kyrkostämma,
efter hans därom i vederbörlig ordning utfärdade kallelse, den 18
maj 1930 sammanträtt för behandling av ifrågavarande ärende, förvägrat
vid stämman närvarande röstberättigade församlingsmedlemmar rätt att
yttra sig, att han icke berett kyrkostämman möjlighet att i ärendet fatta
beslut, samt att han, stämman oåtspord, upplöst densamma. Dessa Widells
åtgärder måste emellertid ses i sammanhang med och såsom följd av hans
utgångspunkt, att det endast gällt att giva församlingen ett meddelande,
vars innebörd ej kunnat påverkas av stämmodeltagarnas meningar och
åtgärder. Någon avsikt från Widells sida till övergrepp mot en av honom
såsom obestridlig insedd yttrandefrihet å stämman kunde icke anses föreligga.
Då kyrkostämman ej haft beslutanderätten i det enda ärende, som
skolat förekomma å stämman, måste tvärtom Widells berörda åtgärder
anses i viss mån förklarliga såsom grundande sig på ett nära till hands
liggande antagande, att yttranden eller andra förslag från stammodeltagarnas
sida i ett dylikt fall saknat all betydelse. Ordföranden hade även,
därest förslag skulle hava framställts örn fattande av beslut av stämman
i samma ärende, rätteligen ägt vägra proposition å dylikt yrkande. Vidare

saknades författningsbestämmelser örn skyldighet för kyrkostämmoordfdrande
att inhämta stämmans medgivande för upplösande av densamma.
Widells klandrade åtgärder finge ock anses förestavade av hans på kännedom
örn den upprörda stämningen bland stämmodeltagarna grundade,
säkerligen riktiga uppfattning, att varje medgivande av yttrande- eller
handlingsfrihet å stämman endast skulle hava lett till häftiga, resultatlösa
ordstrider. Då vid nu angivna förhållanden Widells underlåtenhet att
bereda stämman möjlighet att i ärendet fatta beslut ej kunde anses felaktig,
samt Widells åtgärd att, kyrkostämman oåtspord, upplösa densamma,
örn än olämplig, icke krmde anses lagstridig, alltså och då vad i berörda
hänseenden lagts Widell till last ej kunde betraktas såsom otillbörliga
ingrepp i församlingens fria rätt att överlägga och besluta å kyrkostämma,
bleve den därutinnan mot Widell i målet förda talan av domkapitlet
ogillad.

Däremot kunde Widell anses hava förfarit felaktigt genom att vägra å
stämman närvarande, röstberättigade församlingsmedlemmar att yttra sig
i det å stämman förekommande ärendet ävensom att väcka nya frågor,
men som hans berörda förfarande, vilket icke bevisligen medfört skada,
med hänsyn till förekomna omständigheter grundade sig på ett ursäktligt
misstag, samt vid sådant förhållande ifrågavarande fel ej vore av beskaffenhet
att böra medföra ansvarspåföljd, prövade domkapitlet skäligt
lämna den mot Widell i denna del av målet förda talan utan bifall.

På grund av vad i målet förekommit ville emellertid domkapitlet erinra
Widell örn angelägenheten av att han vid utövande av ämbetsåligganden
av ifrågakomna slag ådagalade tillbörlig omsikt.

I skrivelse den 26 maj 1932 anmodade jag advokatfiskalen vid Svea hovrätt
att hos hovrätten anföra besvär över domkapitlets utslag. I skrivelsen
anförde jag följande:

Vad till en början anginge åtalet för det Widell sammankallat kyrkostämman
den 18 maj 1930 för i kungörelsen därom angivna ändamål, hade,
enligt vad utslaget gåve vid handen, domkapitlet funnit Widells åtgärd
att utlysa nämnda stämma, även örn denna åtgärd kunde ur de av mig i
målet framförda synpunkterna anses olämplig, likväl framstå såsom väl
motiverad samt gå ut på att tillgodose ett församlingens intresse. Denna
domkapitlets uppfattning kunde jag ingalunda dela. Såsom jag i målet
närmare utvecklat hade de meningsskiljaktigheter, som vid justeringen
av protokollet för kyrkostämman den 4 maj 1930 uppkommit mellan Widell
och justeringsmännen, saknat varje som helst saklig betydelse för de vid
sistnämnda stämma fattade besluten och måste således betraktas såsom
församlingen helt ovidkommande. Enligt min mening hade därför Widells
åtgärd att sammankalla extra kyrkostämma enkom för mottagande av

Widells ifrågavarande meddelande om hans uppfattning av den verkställda
justeringen varit alldeles ändamålslös. Denna åtgärd hade enligt
min mening varit desto mera olämplig som densamma varit ägnad att
skärpa de stridigheter, som enligt vad domkapitlet uppgivit redan tidigare
varit rådande i församlingen, utan att något församlingens berättigade
intresse därigenom kunnat tillgodoses. De av justeringsmännen vidtagna
ändringarna i det av Widell uppsatta protokollet hade varit rent bagatellartade.
Jag vidhölle följaktligen, att Widell genom denna sin ämbetsåtgärd
ådagalagt sådant oförstånd i tjänsten, att detsamma icke hort lämnas
utan ansvarspåföljd. Beträffande min talan i övrigt åberopade jag vad
jag anfört hos domkapitlet. I enlighet därmed måste Widell anses hava
förfarit lagstridigt, då han vid kyrkostämman den 18 maj 1930 förvägrat
röstberättigade medlemmar av församlingen, vilka begärt ordet, att yttra
sig i det förekommande ärendet samt egenmäktigt upplöst stämman, innan
denna fattat beslut i ärendet. Genom detta förfarande måste Widell enligt
min mening anses hava gjort sig skyldig till tjänstefel av den beskaffenhet,
att min ansvarstalan icke hort lämnas utan bifall. Jag hänvisade i sistnämnda
fråga till ämbetsberättelserna 1896 sid. 46 och 1897 sid. 5.

Målet är beroende på hovrättens prövning.

10. Felaktig behandling av lagfartsärenden m. m.

I skrifter, som till mig inkommit den 13 oktober, den 4, den 15 och den
27 november 1930 samt den 2 januari 1931, anförde advokaten S. Hultman
i Visby klagomål mot häradshövdingen H. Krok i olika avseenden. Klaganden
hemställde örn min hjälp emot den ovilja, varför han systematiskt
utsattes från Kroks sida, under framhållande bland annat: Det vöre icke
endast fråga örn personligt obehag för klaganden, utan det hade gått därhän,
att klaganden och därmed även klagandens huvudmän av Krok utsattes
för ständiga trakasserier, vilka i förening med den bristande noggrannhet
och skicklighet i xitövningen av domarämbetet, som Krok visade,
till sist gjort förhållandena olidliga. Det hade gått så långt, att klaganden
sedan lång tid tillbaka endast med största tvekan åtagit sig mål vid Gotlands
södra häradsrätt och att klaganden sedan mer än ett halvt år tillbaka
nödgats i sina klienters intresse avböja alla viktigare uppdrag vid
denna häradsrätt, enär klaganden icke kunnat påräkna en noggrann och
skicklig behandling från domarens sida av mål, däri klaganden vore representant
för rättssökande. De obehärskade personliga utfall, som sedan
lång tid tillbaka riktats mot klaganden varje sammanträde, då Krok fört
ordet, togo klaganden med jämnmod, men då klaganden icke mer kunde

påräkna en riktig handläggning av ett mål eller ärende, som klaganden
droge under domstolens prövning, hade klaganden såväl i den rättssökande
allmänhetens som i eget intresse tvingats att söka rättelse. Klaganden lede
nämligen avbräck i sin näring, då han praktiskt taget tills vidare vöre
förhindrad att åtaga sig uppdrag inför nämnda häradsrätt.

Klaganden utvecklade därefter i skrifterna vidare sina klagomål. Till
dessa återkommer jag i det följande i den mån jag funnit dem påkalla
åtal.

Över klagomålen avgav Krok infordrat yttrande, varefter klaganden
inkom med påminnelser.

I. Av handlingarna i detta ärende framgår till en början följande:

Enligt § 166 i Gotlands södra häradsrätts lagfartsprotokoll för den 30
april 1928 ingav landsfiskalen J. Jakobson nämnda dag till häradsrätten,
däri Krok förde ordet, för lagfarts vinnande en mellan Oscar Roswall och
hans hustru Siri Roswall, å ena, samt Harald Hansson och hans hustru
Ester Hansson, å andra sidan, den 1 april 1928 upprättad köpeavhandling,
i vilken Oscar Roswall förklarat sig till makarna Hansson upplåta och
försälja: ”följande fastigheter i Lau myr, Lau socken

av Frälselägenheten Laus myr N:r 2 litt. Be

„ Frälselägenheten Laus myr N:r 4 litt. Da

„ Lägenheten Båtels l8 Fd 1 örn 1.7050 har

„ Lägenheten Smitts l5 örn 0.7100 har.”

I ärendet företeddes ett den 28 april 1928 utfärdat äganderättsbevis, utvisande,
att Oscar Roswall på grund av lagfart den 10 januari 1927 vöre
ägare till lägenheterna Smiss l5 örn 9,895 hektar med undantag av avsöndrad
jord, benämnd Smitts Lausmyrsstycket nr 1, Båtels l8 örn 6,3706 hektar
med undantag av avsöndrad jord, Laus myr 2® och Laus myr 42, alla i Lau
socken.

Efter att hava antecknat, att enligt upplysning från lantmäterikontoret
Laus myr nr 2 litt. Be vore åsatt registerbeteckningen 2® och Laus myr
nr 4 litt. Da registerbeteckningen 42, meddelade häradsrätten lagfart för
makarna Hansson å ”dels lägenheten Smiss l5 örn 9,895 hektar med undantag
av avsöndrad jord benämnd Smitts Lausmyrsstycket nr 1, dels lägenheten
Båtels l8 örn 6,3706 hektar med undantag av avsöndrad jord, dels
lägenheten Laus myr 2® och dels lägenheten Laus myr 42, alla i Lau, som
de för 3.000 kronor enligt köpebrev den 1 april 1928 köpt av Oscar Roswall
och hans hustru Siri”.

Under framhållande av att makarna Hansson den 30 april 1928 av förbiseende
meddelats lagfart å hela fastigheterna Båtels l8 och Smiss l5, ehuru
Oscar Roswall enligt den i ärendet åberopade köpeavhandlingen till dem
försålt endast två till gränserna icke bestämda områden av visst ytinne -

håll av dessa lägenheter, instämde Roswall sedermera makarna Hansson
till häradsrättens sammanträde den B juni 1930 med yrkande, att häradsrätten
måtte undanröja omförmälda lagfartsbeslut, i vad det avsåg lägenheterna
Båtels och Smiss.

Då målet å utsatt dag företogs till handläggning, inställde sig Oscar
Roswall genom klaganden samt Harald Hansson personligen, åtföljd och
i rättegången biträdd av disponenten E. Wannberg i Lau, vilken jämväl
anmälde sig såsom ombud för Ester Hansson på grund av vederbörlig fullmakt.
Svarandena medgåvo käromålet, varefter målet å ömse sidor överlämnades
till häradsrättens prövning. Det tillsades, att utslag skulle meddelas
vid särskilt sammanträde för tingets avslutande.

Å berörda sammanträde, som hölls den 5 juli 1930 under ordförandeskap
av Krok, antecknades från lagfartshoken dels att före meddelandet av
ifrågakomna lagfart frånsålts och lagfarits från lägenheten Båtels l8 två
lägenheter örn tillhopa 2,34 hektar och från lägenheten Smiss l5 likaledes
två lägenheter örn tillhopa 2,23 hektar, dels ock att efter ifrågakomna lagfarts
meddelande varken beviljats eller sökts lagfart eller inteckning berörande
lägehheterna Båtels l8 och Smiss l5.

I därefter meddelat utslag yttrade häradsrätten följande: Ehuru synbarligen
ett fel blivit begånget genom meddelande av ifrågakomna lagfart,
kunde häradsrätten i betraktande av den lydelse stämningen erhållit
icke i förevarande ordning bifalla kärandens talan.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Vid häradsrättens sammanträde den 19 december 1930 lät Oscar Roswall
med begäran örn lagfart ingiva ett av Harald Hansson och Ester Hansson
den 20 augusti 1930 utfärdat ”köpebrev”, däri de under åberopande av vad
som förekommit i ovanberörda lagfartsärende och mål förklarade, att de
till Oscar Roswall med full äganderätt överläte lägenheterna Båtels l8
och Smiss l5 samt att av sammanhanget borde framgå, att överlåtelsen
icke innebure vare sig köp eller gåva.

Häradsrätten antecknade från lagfartsboken, att makarna Hansson på
grund av lagfart den 30 april 1928, § 166, vore ägare till dels lägenheten
Båtels l8 örn 6,3706 hektar med undantag av avsöndrad jord och dels lägenheten
Smiss l6 örn 9,895 hektar, benämnd Smitts Lausmyr sstycket nr 1, med
undantag av avsöndrad jord.

Från sökandens sida upplystes, att genom köpebrevet avsåges att låta
det gamla köpet helt återgå samt att nya köpehandlingar skulle utfärdas
å de till makarna Hansson försålda arealerna, vilka ännu icke utbrutits
genom fastställd lantmäteriförrättning.

Därefter meddelade häradsrätten, däri Krok förde ordet, lagfart för
Oscar Roswall å de ifrågavarande lägenheterna Båtels l8 och Smiss l5 med
undantag av avsöndrad jord, ”vilken sålunda lagfarna egendom han enligt

köpebrev den 20 augusti 1930 fått på sig överlåten av Harald Hansson och
hans hustru Ester”.

Enligt anteckning i brädden av lagfartsprotokollet belädes fånget såsom
gåva med stämpel till ett belopp av 15 kronor, beräknat efter fastigheternas
taxeringsvärde 1,500 kronor.

I den hit den 13 oktober 1930 inkomna klagoskriften påtalade klaganden
handläggningen av omförmälda lagfartsärende och mål.

I det infordrade yttrandet anförde Krok följande:

Beklagligtvis syntes här lagfart hava felaktigt meddelats, i det att köparna
fått lagfart å mera än vad de köpt. Men därtill hade köpebrevets
avfattning delvis varit skulden. Det hade dröjt länge, innan det begångna
felet anmälts. Vederbörande hade då säkerligen fått rådet att låta köparna
sälja tillbaka vad de fått för mycket. Men intet hade i saken åtgjorts förrän
på sista tiden. Ingen skada hade ännu inträffat. Lagfarten hade rätteligen
bort förklaras vilande i avbidan på lantmäteriförrättningens fastställande.
Denna lantmäteriförrättning syntes ej ännu vara klar. Detta
framginge av det den 19 december 1930 -— på klagandens begäran — handlagda
lagfartsärendet.

I sina påminnelser anförde klaganden gentemot Kroks påstående, att
ingen skada uppstått genom lagfartsärendets felaktiga behandling, att
kostnaderna för rättegången örn lagfarten, ombestyrandet av återförsäljningen
och stämpelavgiften därvid drabbat klagandens huvudman Roswall,
vilken förklarat sig vilja göra Krok ansvarig för desamma, därest
Roswall bleve satt i tillfälle att därutinnan yrka ersättning.

II. Av handlingarna i det hos mig anhängiga ärendet framgår vidare:

Vid Gotlands södra häradsrätt hade boet efter avlidne hemmansägaren
Karl Wilhelm''Wahlby från Hageby den 5 maj 1930 försatts i urarvakonkurs
att handläggas enligt 185 § konkurslagen. Gäldenärens efterlevande
hustru Olivia Wahlby och dotter Julia Berg hade med anledning därav
kallats att inför konkursdomaren den 3 juni 1930 edfästa upprättad bouppteckning.
Då ärendet av Krok å utsatt tid företogs till handläggning
å tingsstället Skogs, inställde sig Olivia Wahlby, Julia Berg och den senares
man Emil Berg.

Enligt det av domaren förda protokollet föredrogs till en början bouppteckningen,
vilken upptog tillgångar till ett värde av 175 kronor 3 öre samt
skulder till ett belopp av 175 kronor. Såsom ytterligare tillgång uppgav
Olivia Wahlby två aktier, lydande å tillhopa 100 kronor.

Därefter företrädde klaganden och anmälde, med åberopande av § 12 i
förordningen den 18 september 1862, huru gäld vid dödsfall betalas skall

och om urarfvagörelse, att lian ville föra talan i ärendet såsom ombud för
borgenären O. Wiman, Tule i Halla. Till stöd för sin behörighet företedde
klaganden en av Wiman den 10 maj 1930 utfärdad fullmakt för innehavaren
eller den han i sitt ställe förordnade att föra talan emot E. Wahlgren,

A. Johansson, Olivia Wahlby, Ragnar Wahlby och Julia Berg angående
fordran m. m.. ävensom att, bland annat, vidtaga åtgärder för vederparts
försättande i konkurstillstånd samt därvid och i inträffande konkurs utföra
talan.

Klaganden uppvisade tillika ett av W. Wahlby till Wiman den 28 juli
1921 utfärdat skuldebrev å 3,000 kronor med 6 procent ränta.

Det antecknades, att ansökan örn urarvagörelse underskrivits av Julia
Berg och Emil Berg samt att Karl Wilhelm Wahlby avlidit den 2 juni 1928.

Därefter meddelade Krok det beslut att, då åberopade stadgande i urarvaförordningen
icke vore tillämpligt, klaganden förvägrades att föra
talan i ärendet.

Enligt protokollet uppgav Olivia Wahlby på frågor, bland annat, att
hon ”kände till skulden till Wiman”.

Olivia Wahlby beedigade därefter bouppteckningens riktighet på föreskrivet
sätt jämlikt 91 § konkurslagen.

Därefter avsade Krok beslut att, då ytterligare tillgång ej yppats till
bestridande av konkurskostnaderna, konkursen avskreves.

I sin till mig först ingivna klagoskrift anförde klaganden att, då Wimans
fordran på grund av ovanberörda skuldebrev icke blivit upptagen i
bouppteckningen efter Karl Wilhelm Wahlby, Wiman ansett angeläget,
att Olivia Wahlby och Julia Berg finge på ed yttra sig över, huruvida de
mer än 30 dagar före konkursansökningen känt ifrågavarande gäld. Wiman
hade därför uppdragit åt klaganden att företräda Wiman vid edgångstillfället.
Då klaganden vid ärendets påropande inställt sig inför
konkursdomaren, hade Krok till klaganden riktat frågan: ”Vad gör Ni
härf” Klaganden hade svarat, att han företrädde en borgenär och önskade
före edgången ställa vissa frågor till stärbhusdelägarna. Efter att hava
varit inne i ett angränsande rum hade Krok i upprörd ton till klaganden
yttrat: ”Ni förvägras föra talan, avlägsna Er.” Klaganden hade hemställt
att få veta, om den av honom företedda fullmakten icke ansåges behörigen
inrättad och örn det vore klaganden såsom ombud eller bans huvudman,
som förvägrades föra talan. På denna fråga linde Krok svarat: ”Ni har
inte styrkt, att Ni är borgenär.” Klaganden hade då genmält, att han ej
ännu fått tillfälle därtill, och framlämnat skuldsedeln i huvudskrift. Därpå
hade Krok yttrat: ”Det hjälper icke, Ni står inte i bouppteckningen.”
Därtill hade klaganden genmält, att han vore övertygad om, att Olivia
Wahlby genast skulle vitsorda skuldsedelns riktighet, något som hon och

gjort. Krok hade då i vredgade ordalag utropat: ”Borgenärerna lia icke
här att göra, avlägsna Er i alla fall.” Protokollet vore sålunda felaktigt.
Anteckningen om klagandens åberopande av § 12 i lagen om urarvagörelse
förklarade klaganden sålunda: Sedan klaganden avlägsnat sig från
domhordet och satt sig ned, hade Krok tillsport honom, örn han kunde påvisa
något lagrum, som berättigade en borgenär att närvara vid alla slags
konkurssammanträden. Klaganden hade svarat, att han ansåge det ligga
i sakens natur, samt dessutom hänvisat till bestämmelsen i sagda lagrum
örn skyldighet för annan stärhhusdelägare än den, som begärt urarvaförmån,
att på yrkande av borgenär avlägga ed. Någon ändring i konkursdomarens
beslut hade dock icke kunnat åstadkommas.

Beträffande klagomålen i denna del anförde Krok i sitt yttrande
följande:

Angående vad vid tillfället förekommit åberopade Krok innehållet i
det därvid förda protokollet. Det vore möjligt, att Krok gjort fel genom
att vägra klaganden talerätt. Men konkurslagen sade ej ett ord örn föreliggande
fall. Dessutom ville Krok påpeka, att han ändock för tillmötesgående
av klaganden hört Olivia Wahlby rörande den av klaganden åberopade
fordringen. Vidare hade klaganden för sin huvudmans räkning instämt
Olivia Wahlby och Julia Berg med krav på utfbende av samma
fordran. Denna talan hade bifallits av häradsrätten genom utslag den 22
september 1930. Utslaget vore dock överklagat i hovrätten. Krok bestrede,
att någon skada inträffat genom hans eventuellt felaktiga förfarande.

I påminnelserna anförde klaganden, att Krok i sitt yttrande förbigått
klagandens anmärkningar emot protokollet men att, då klaganden icke
ville utsätta utomstående för obehag, klaganden avstode från att styrka
berörda anmärkningar.

III. Klaganden påtalade vidare hos mig Kroks handläggning av två
vid häradsrätten anhängiga mål mellan dels landsfiskalen O. Hallin, å
tjänstens vägnar, ävensom lantbrukaren K. G. Gardell i Stånga, å ena,
samt byggmästaren K. J. Nilsson i Bunge, å andra sidan, dels ock Schweizerische
Unfallversicherungs Gesellschaft in Winterthur, å ena, samt Gardell,
å andra sidan.

Den 8 december 1928 inträffade å allmänna vägen mellan Ljugarn och
Alskog å Gotland en sammanstötning mellan en av Nilsson i riktning mot
Ljugarn framförd, honom tillhörig personautomobil och en av furillen
E. A. G. Lundgren i Visby i motsatt riktning framförd, Gardell tillhörig
lastautomobil med påföljd, att båda fordonen skadades.

Försäkringsbolaget, varest Nilsson hade sin automobil försäkrad, instämde
— med förmälan att bolaget jämlikt försäkringsavtalet innehade

Nilssons rätt till skadestånd i anledning av sammanstötningen — Gardell
till häradsrätten samt yrkade att, enär Lundgren måste anses hava vållat
sammanstötningen, Gardell såsom ägare till den av Lundgren förda automobilen
måtte förpliktas att till bolaget utgiva ersättning för de kostnader,
bolaget fått vidkännas för reparation av Nilssons automobil, med 615
kronor 65 öre.

A tjänstens vägnar instämde därefter Hallin Nilsson till häradsrätten
samt påstod ansvar å denne för det han vid förenämnda tillfälle synbarligen
berörd av starka drycker framfört den honom tillhöriga automobilen
samt tillika färdats ovarsamt, ävensom för det Nilsson icke fört föreskriven
belysning å automobilen. Gardell yrkade åläggande för Nilsson
att till Gardell utgiva ersättning för de vid sammanstötningen å Gardeils
automobil uppkomna skador med 600 kronor.

Det förstnämnda målet handlades den 4 juni, den 26 augusti, den 22 oktober
och den 21 december 1929. Sedan de båda målen då förenats, förevoro
de den 14 januari, den 10 mars, den 8 april, den 5 maj, den 3 juni, den 5
juli och den 22 september 1930, varefter utslag meddelades den 20 oktober
1930. Vid rättegångstillfallena den 26 augusti och den 22 oktober 1929, den
14 januari, den 8 april, den 3 juni, den 5 juli, den 22 september och den 20
oktober 1930 förde Krok ordet i häradsrätten.

Klaganden uppträdde såsom rättegångsbiträde åt Gardell samt, då denne
icke var närvarande, såsom ombud för honom.

I sin den 13 oktober 1930 hit inkomna klagoskrift anförde klaganden
bland annat: I dessa mål bade Krok på ett så oförtydbart sätt visat sin
ovilja mot klaganden och Gardell, att det väckt allmän förvåning och uppmärksamhet.
Därtill komme, att Krok med en till det otroliga gränsande
energi arbetat för att få åtal väckt mot föraren av Gardell automobil,
förutnämnde furiren Lundgren. Krok måste därigenom hava tydligt tillkännagivit,
att han ansåge, att föraren av Gardells automobil medverkat
till skadan, ehuru all utredning i målet gått i motsatt riktning. För bedömandet
av försäkringsbolagets skadeståndsanspråk mot Gardell vore
detta förhållande av stor betydelse. Då Krok sålunda gång på gång på
förband dömt Gardell, funne klaganden det synnerligen olämpligt, att
Krok skulle tjänstgöra vid målets slutliga avgörande, synnerligast som
lian icke underlåtit att giva Gardell anledning att misstänka, att Krok
icke förmådde se opartiskt på målet. Det av försäkringsbolaget anhängiggjorda
målet bade ställts på utslag till den 21 december 1929, varemot
åklagarmålet uppskjutits till den 14 januari 1930. Häradsrätten hade emellertid
i beslut den 21 december 1929 aktat nödigt uppskjuta jämväl det
förstnämnda målet till den 14 januari 1930 för gemensam handläggning
med åklagarmålet. Sedan båda målen sistnämnda dag överlämnats av

alla parter, hade häradsrätten tillkännagivit, att utslag skulle meddelas
den 10 mars 1930. Under mellantiden hade Krok utsatt åklagaren för
starka påtryckningar i syfte att förmå honom att anställa åtal mot Lundgren.
Enligt vad klaganden förvissat sig örn, hade Krok vid åtskilliga meningsutbyten,
som ägt rum å domsagekansliet, för Hallin framhållit, att
syftet med Lundgrens instämmande vore från Kroks sida att få denne i
målet hörd. Då Hallin svarat, att rätten i så fall kunde höra honom upplysningsvis,
hade Krok förklarat, att detta icke tillätes av lagen. Hallins
invändningar, att han icke visste, vilket lagrum han skulle åberopa till
stöd för ett åtal mot Lundgren, då denne icke syntes hava brutit mot någon
lagens föreskrift, och att Hallin för övrigt riskerade rekonventionstalan,
hade Krok bemött nied förklaring, att Hallin blott behövde yrka ansvar
enligt motorfordonsförordningen eller vägtrafikstadgan och att Krok
kunde garantera, att risk för rekonventionsansvar icke vore att räkna
med. Samtalet hade emellertid slutat med, att Hallin meddelat Krok, att
Hallin icke komme att framställa det äskade ansvarsyrkandet. Den 10
mars 1930 hade målen på Hallins begäran för hörande av vittne uppskjutits
till den 8 april, då de åter förekommit. Sagda dag hade målen ånyo
överlämnats och häradsrätten utlovat att meddela utslag den 5 maj 1930.
Sistnämnda dag hade målen åter uppskjuta, nu för ”hörande av svaranden
Gardell”, och hade denne ålagts personlig inställelse vid vite av 100
kronor den 3 juni 1930. Att märka vore, att Gardell icke varit närvarande
vid kollisionen. Ehuru Gardells mening örn, huru han trodde kollisionen
tillgått, saknade betydelse och Gardell redan uttömmande och bestämt
yttrat sig i denna sak den 8 april, ville Krok ytterligare ”pressa” honom
på denna punkt. Krok hade fortfarande icke släppt tanken på att få Lundgren
hörd i målet. Han hade nu börjat att bearbeta landsfogden i länet i
syfte att få denne att ”förelägga” landsfiskalen att anhängiggöra åtal.
Landsfogden, som icke alls kände till målet, hade erhållit den ena framställningen
efter den andra fran Krok i denna sak. Resultatet härav hade
blivit, att landsfogden tillrått Hallin att anhängiggöra åtal mot Lundgren.
Hallin hade emellertid förklarat, att han noga undersökt saken och fattat
ståndpunkt till densamma, att Kroks syfte vore att få Lundgren ”hörd”, ej
att få honom lagförd för något visst brott, att Hallin till och med av Krok
fått det beskedet, att ”han behöver ju inte hli fälld”, samt att Hallin gärna
skulle utföra ett åtal, örn landsfogden ansåge sig kunna anhängiggöra ett
dylikt. Sedan landsfogden närmare undersökt saken, hade han icke funnit
skäl till åtal. Detta beslut hade landsfogden den 31 maj 1930 meddelat Krok
pei telefon. Därefter hade Krok under kortare tid än en timma fyra gånger
ringt upp landsfogden och försökt att övertala denne att anställa åtalet.
Krok hade därvid till och med lovat att ”taga risken”. Vid sammanträdet
den 3 juni hade klaganden lagat så, att Lundgren varit närvarande i rätts -

salen. Klaganden hade upplyst rätten om detta förhållande, ”för den händelse
rätten önskade höra honom upplysningsvis”. Därefter hade Lundgren
framkallats och erhållit beskedet: ”Vi kunna icke höra Er upplysningsvis
utan vi måste åtala Er för att få Er in i målet. Krok hade sedan
i huvudsak redogjort för de svårigheter, han haft att söka övertala Hallin
att väcka åtal, varefter han vänd till denne yttrat: ”Jag uppmanar härmed
Eder att väcka ansvarspåstående mot Lundgren antingen jämlikt
motorfordonsförordningen eller vägtrafikstadgan, då rätten önskar höra
honom i målet och han icke kan höras såsom vittne eller upplysningsvis.
Denna uppmaning hade influtit i protokollet. Vidare hade Krok yttrat:
”Tror icke åklagaren, att jag har skäl för vad jag säger, det är första
gången under min 20-åriga domarebana, som en åklagare vägrar att utföra
mina tillsägelser örn åtal.” Hallin hade emellertid vidhållit, att intet
i målen förekommit, som kunnat motivera ett ansvarsyrkande å Lundgren.
Sedan målen ånyo överlämnats till rättens prövning, hade det tillsagts,
att utslag skulle avkunnas å sluttinget den 5 juli. Redan vid tingsmiddagen
den 3 juni hade emellertid Krok uttalat sin avsikt att genom skrivelse
till K. B. i länet ”få in den där Lundgren i målet”. I en den 2 juli
1930 dagtecknad skrivelse hade Krok också hos K. B. anhållit örn åläggande
för Hallin att instämma Lundgren eller förordnande av särskild
åklagare med denna uppgift. I anledning av att Krok i denna skrivelse
erinrat örn, att Lundgren icke varit hörd vid polisförhör, ville klaganden
påpeka, att Hallin redan till den 22 oktober 1929 instämt Lundgren som
vittne i målet, ett förhållande, som hort giva Krok skäl antaga, att Lundgren
likväl varit hörd. Den 5 juli hade häradsrätten ånyo uppskjutit målen.
Den 22 september 1930, då målen åter förekommit, hade Gardell utsatts
för inkvisitoriska förhör örn kollisionen. Krok hade därvid använt

sådana argument som ”vill Ni påstå, att domare ljuger--nej--ja,

då kan Ni ju inte neka till, att jag har rätt”. Då klaganden sökt ingripa
för att påpeka, att denna logik icke vöre riktig, hade Krok tystat honom.
Sedan klaganden därefter anmärkt mot avfattningen av det föregående
protokollet i målet, hade Krok medgivit, att han som skäl för sin uppmaning
till Hallin örn Lundgrens instämmande anfört, att han velat
gynna utredningen i målet, men tillagt efter viss tvekan ”men även för
att få honom fälld”. Därefter hade ett inkvisitoriskt förhör ägt rum, först
med Hallin och sedan med klaganden. Krok hade låtit till protokollet diktera
denna fråga: ”Har landsfiskalen till mig sagt, att Ni icke ville åtala,
emedan Hultman hotat i så fall anmäla Eder för J. O.?” Krok hade uttryckligen
tillsagt Hallin, att han icke finge svara annat än ja eller nej.
Hallin hade svarat: ”Jag har sagt, att jag riskerade åtal för tjänstefel, örn
jag, såsom häradshövdingen hela tiden önskat, åtalat en person blott för
att få honom i målet hörd.” Därtill hade Krok genmält: ”Det protokollför

6 — Justitieombudsmannens ämbctsberättclse till 1033 års riksdag.

vi inte.” Klaganden hade hemställt att, då frågan protokollförts, svaret
måtte protokollföras. Detta hade dock ej skett. Därefter hade Krok vänt
sig till klaganden med frågan: ”Har Ni hotat åklagaren med anmälan hos
J. O., örn han komme att åtala Lundgren, ja eller nej!” Klaganden hade
svarat med att hänvisa till Hallins yttrande samt tillagt, att han mottagit
dylika meddelanden av Hallin flera gånger under målets gång, varjämte
det nog förekommit, att klaganden talat örn att hänskjuta fel, som i målet
förekommit, till mig. Klaganden hade ingalunda hotat Hallin på något
sätt. Därvid hade Krok rutit åt klaganden: ”Jag fordrar, att Ni svarar ja
eller nej på min fråga.” Klaganden hade svarat: ”Jag vägrar att svara
på annat sätt än jag gjort och jag anser mitt svar uttömmande.” Krok
hade då sagt: ”Ja, det kommer aldrig i protokollet, det var för långt för
oss att uppfatta.” Därefter hade till protokollet dikterats: ”Hultman vägrar
att svara på domarens fråga.” Klaganden hade då yttrat: ”Jag vädjar
till de närvarande referenterna att intyga, att detta diktat är oriktigt, örn
så skulle erfordras.” Därefter hade klaganden erbjudit sig att i skriftlig
form lämna Krok svar, örn det icke kunde uppfattas i muntlig form, varefter
klaganden på stående fot nedskrivit några rader, som mottagits av
Krok. På grund av Kroks ohalanserade uppträdande hade det hela artat
sig till en skandal. Ånyo hade Krok upplyst Hallin, att Krok med 20 års
domarerfarenhet nog visste vad han gjorde; att det väl vore skäl nog för
att stämma in Lundgren, att ordföranden ville hava in honom i målet;
samt att det aldrig förr hänt, att en åklagare vägrat något dylikt. Målet
hade sedermera satts på utslag till den 20 oktober 1930. Klaganden hemställde,
huruvida Krok icke kunde förmås att till annan domare överlämna
att avgöra detta mål.

Rörande de påtalade förhållandena utvisade protokollet för tredje rättegångstillfället
den 22 oktober 1929 i det av försäkringsbolaget mot Gardell
anhängiggjorda målet, att klaganden å Gardells vägnar anhållit örn
vittnesförhör med Lundgren, som var tillstädes inför häradsrätten. Bolagets
ombud hade anfört jäv mot Lundgren, enär denne vid kollisionen fört
Gardells automobil och därför kunde vänta nytta eller skada av målets
utgång. I anledning därav hade klaganden avstått från Lundgrens
hörande.

Protokollet för rättegångstillfället den 3 juni 1930 innehöll bland annat
följande anteckningar:

”Hultman upplyste i detta sammanhang, att furiren Erik Lundgren, vilken
vid olyckstillfället fört Gardells bil, vore i tingssalen närvarande för
den händelse rätten önskade hans hörande upplysningsvis.

Gardell förmälde:

''Lundgren hade till honom yttrat något örn att Nilssons bil efter kolli -

sionen, varvid dess framlijulsaxel skulle hava blivit böjd, fortsatt på vägen
en bit men dragits åt vänster på grund av skadan å axeln.’

Rättens ordförande hemställde nu till åklagaren, landsfiskalen Olof Hallin,
att väcka ansvarspåstående mot Lundgren antingen jämlikt motorfordonsförordningen
eller vägtrafikstadgan, då utredningen tydde på att
sammanstötningen kunde hava ägt rum öster örn bron och försummelse
från Lundgrens sida således vore tänkbar.

Åklagaren vägrade att göra sådana påståenden, enär enligt bans mening
''fullt fog’ saknades för antagande, att försummelse förelegat från
Lundgrens sida.

Enär enligt åklagarens mening intet i målet framkommit, som kunde
motivera ett ansvarsyrkande å Erik Lundgren, överlämnade åklagaren

målet i befintligt skick till rättens avgörande----------

Jämväl övriga parter överlämnade härefter målet.--------

Det tillsades, att utslag komme att meddelas vid särskilda sammanträdet
för vårtingets avslutande.”

Enligt protokollet vid sammanträdet den 5 juli 1930 för vårtingets avslutande
anmälde ordföranden, att han bos K. B. anhållit örn åtals anställande
mot Lundgren. Härefter meddelades beslut av innehåll, att för avvaktande
av besked från K. B. rörande ifrågasatt åtal mot Lundgren målet
utsattes att åter förekomma den 22 september 1930.

Protokollet för rättegångstillfället den 22 september 1930 innehöll bland
annat följande:

”På fråga örn riktigheten av protokollet för rättegångstillfället den 3
juni 1930 anmärkte Hultman dels rörande ett Gardells yttrande strax i
början av handläggningen, att det varit Gardells bil och icke Nilssons bil,
som efter kollisionen med böjd framhjulsaxel fortsatt på vägen en bit men
sedan dragit sig åt vänster, och dels att ordföranden motiverat sin anmodan
till Hallin att väcka ansvar mot chauffören Erik Lundgren uteslutande
därmed, att Lundgrens hörande behövdes för målets utredning.

På fråga uppgav Gardell, att hans nämnda yttrande avsett hans egen
bil och icke Nilssons bil.

Ordföranden tillkännagav härefter, att det av Hultman omnämnda motivet,
som uttalats i samband med anmodan till åklagaren att väcka ansvarstalan,
nog även framkommit vid tillfället.

Härefter anmälde ordföranden, att han i brev den 2 juli 1930 anhållit
bos länsstyrelsen om åtals anställande mot Erik Lundgren, och att han
numera erhållit besked från länsstyrelsen jämte en polisrapport.

Från domhavandens brevbok inhämtades, att ifrågakomna skrivelse till
länsstyrelsen lydde sålunda:

''Till Konungens Befallningshavande.

Vid södra Häradsrätten pågår f. n. mål emellan dels landsfiskalen Olof
Hallin, åklagare, samt byggmästaren K. J. Nilsson i Bunge, svarande, dels
ock Schweiziska Olycksfallsförsäkringsaktiebolag i Winterthur, kärande,
och lantbrukaren Karl Gustav Gardell, Stånga, svarande, rörande ansvar
och ersättning på grund av bilsammanstötning. Nilsson har fört egen bil.
Furiren Erik Lundgren förde vid tillfället den andra bilen, som tillhörde
Gardell. Under handläggningen hava förekommit omständigheter, som
göra sannolikt, att Lundgren, vilken icke är åtalad, även gjort sig skyldig
till förseelse emot motorföreskrifterna. Under hand hemställde jag
därför till åklagaren att instämma Lundgren. Men åklagaren vägrade under
förebärande, att han i så fall riskerar att bliva anmäld för J. O. av
advokaten Sven Hultman, vilken vore Gardeils ombud i målet. Vid sista
rättegångstillfället den 3 nästlidne juni anmodade jag under handläggningen
åklagaren att under förhandenvarande förhållanden instämma
Lundgren. Men åklagaren vägrade fortfarande under förebärande att intet
som helst fog funnes för en sådan åtgärd. Lundgren var då ännu icke
hörd vid polisförhör. Jag får därför anhålla, att Konungens befallningshavande
måtte antingen ålägga Hallin att instämma Lundgren eller ock
förordna ny åklagare i målet med denna uppgift. Visby den 2 juli 1930.’ ”

Enligt en till mig ingiven vederbörligen vidimerad avskrift av berörda
framställning var densamma undertecknad av Krok på domarämbetets
vägnar.

K. B:s den 23 augusti 1930 dagtecknade svarsskrivelse innehöll, att K. B.
i anledning av Kroks skrivelse infordrat yttrande från landsfogden i länet,
att denne i samband med avgivande av sådant yttrande till K. B.
överlämnat samtliga protokoll i målet mot Nilsson ävensom protokoll över
ett den 16 juli 1930 med Lundgren hållet polisförhör, samt att K. B. efter
tagen del av handlingarna funnit Kroks framställning icke föranleda till
någon K. B:s vidare åtgärd.

Sedan K. B:s berörda skrivelse och det däri omförmälda polisförhörsprotokollet
blivit intagna i domboken, innehöll densamma följande anteckningar: ”Åklagaren

uppgav härefter, att han icke som enbart skäl att vägra
åtal mot Lundgren föreburit risken att bli anmäld av Hultman till J. O.

På fråga örn Hultman sagt till åklagaren, att Hultman skulle anmäla
åklagaren till J. O., örn åklagaren åtalade Lundgren, svarade Hultman
först med ett längre anförande, vilket ordföranden icke fann utgöra svar
på frågan.

Hultman fick härefter skriftligen uppsätta det yttrande, han ville hava
som svar på frågan, och lydde detta sålunda:

''Sedan landsfiskalen Hallin meddelat mig, att han anmodats instämma
Lundgren med något ansvarsyrkande enligt motorfordonsförordningen

eller vägtrafikstadgan i syfte att få Lundgren hörd i målet, då lian ej ansåges
kunna höras upplysningsvis eller såsom vittne, påpekade jag, att
behandlingen av detta mål, i vilket enligt min mening fel förelupit, komme
att underställas J. O., varigenom Hallins åtgärder ju även komme att bliva
granskade.’

Åklagaren anslöt sig till Hultmans nämnda skriftliga svar och fann
detta vara riktigt.

I detta sammanhang tillkännagav Hultman, att målet skulle underställas
J. 0:s prövning.

Vidare riktade Hultman vid denna del av handläggningen några ord
till i tingssalen närvarande tidningsreferenter.”

I utslaget den 20 oktober 1930 ogillade häradsrätten först det emot Nilsson
framställda ansvarsyrkandet för fylleri. Enär Nilsson erkänt, att haji
blott haft en strålkastare tänd, vilken han icke avbländat vid mötet med
Gardells automobil, samt för övrigt i målet utrönts, att väglaget varit dåligt
och vägbanan trång, vilket allt jämte platsen för mötet och tidpunkten
under dygnet bort mana till den största försiktighet, fann häradsrätten,
att Nilsson icke iakttagit nödig försiktighet, samt dömde honom jämlikt
21 § 1 mom. punkt c), 4 och 6 mom. samt 40 § i kungl, förordningen
den 15 juni 1923 örn motorfordon ävensom 7 § 1 mom. och 12 § i kungl, stadgan
den 15 juni 1923 örn trafiken å vägar och gator att därför böta 300
kronor. Beträffande ersättningsfrågorna och skulden till sammanstötningen
fann häradsrätten av anförda skäl, att övervägande skuld till sammanstötningen
påvilade Lundgren. I följd därav förpliktade häradsrätten
Gardell att till försäkringsbolaget utgiva skadestånd med 615 kronor 65
öre jämte ränta ävensom ersättning för rättegångskostnaden.

Detta utslag blev på besvär av Hallin och Gardell av Svea hovrätt genom
utslag den 6 juni 1931 ändrat i alla överklagade delar. Av anförda skäl
prövade hovrätten rättvist dels döma Nilsson till ansvar för det han vid
framförandet av automobil vid i målet ifrågakomna tillfälle varit synbarligen
berörd av starka drycker, dels ock, enär Nilsson måste anses vållande
till sammankörningen, ogilla försäkringsbolagets skadeståndsanspråk
och förplikta Nilsson att till Gardell utgiva skadestånd med 546
kronor 50 öre. Slutligen befriades Gardell från skyldighet att gälda rättegångskostnad,
och förpliktades i stället Nilsson och försäkringsbolaget att
utgiva sådan till Gardell och statsverket.

Beträffande klagomålen i denna del anförde Krok i sin förklaring: Krok
bestredc, att han vid rättegångstillfället den 22 september 1930 rutit åt
klaganden eller uppträtt obalanserat. Möjligen hade Krok varit något kort,
då såväl klaganden som Hallin sökt svänga sig. Skandalen funnes endast
i klagandens fantasi. Till bevis härom ville Krok åberopa ett urklipp ur

tidningen Gotlänningen för den 24 september 1930, vilket utvisade, att pressens
representanter ej funnit någon skandal föreligga. Krok hänvisade rörande
sin självrådighet till protokollen i målet. Krok hade försökt få en
fullständig utredning i saken. Detta hade på ett besynnerligt sätt hindrats
eller förhalats av Hallin och klaganden. För övrigt överflödade klagomålen
i dessa delar av detaljer, som Krok omöjligen kunde erinra sig.

I ett till hovrätten i nu omförmälda mål ingivet intyg förklarade Gardell
på heder och samvete, att klagandens framställning till mig över vad
i målet förevarit vore i alla de avseenden, som Gardell kunnat iakttaga,
fullständigt riktig.

IV. I den från klaganden den 27 november 1930 hit inkomna klagoskriften
påtalades ytterligare, att häradsrätten den 20 oktober 1930 felaktigt
förklarat fyra lagfartsansökningar vilande.

Av häradsrättens lagfartsprotokoll för sagda dag, § 121, inhämtas
följande.

Med begäran örn lagfart ingav klaganden en handling av denna lydelse:

”Köpebrev.

Vi undertecknade upplåta och försälja härmed till Änkefru Theresia
Jacobsson oss tillhöriga, dels 4 kvadratrevar jord under 7/ss mantal Kyrkeby
l19 med därå uppförda hus och byggnader, dels Vias mantal Hageby l38,
dels lägenheterna Kyrkeby med Reg. N:r l72, l73, Vin mantal l88, Viss mantal
l89 samt 13Ui2 mantal Kyrkeby l81, allt i Etelhems socken, för en köpeskilling
av Tjugofemtusen (25.000) kronor. Och som köpeskillingen denna
dag blivit till fullo gulden, dels med övertagande av intecknad skuld å
kronor 11.000 och återstoden med utfärdade reverser å kronor 14.000 varder
den härmed kvitterad och förenämnda fastigheter köparen tillegnade.
Skatter och onera, som till betalning förfalla efter tillträdesdagen, skola
betalas av köparen, som även skall betala stämpel och övriga kostnader
för detta fångs lagförande. Tillträdet skedde den 15 sistlidne oktober.
Akebäck den 20 november 1929.

Anton Jacobsson, (med hand på papperet) Maria Jacobsson.

På en gång närvarande vittnen: Karl Dassow. Felix Dassow.”

Därjämte företeddes lagfartsbevis den 26 augusti 1929, § 43, utvisande,
att Anton Jacobsson då erhållit lagfart å försålda fastigheterna utom Viss
mantal Kyrkeby l89, varav lagfart beviljats honom allenast å V 288 mantal.

I beslut samma dag resolverade häradsrätten, att enär köparen ej på
sätt lag föreskreve godkänt köpet, ansökningen förklarades vilande i avbidan
på berörda hinders undanröjande.

Enligt § 122 i lagfartsprotokollet för berörda dag hade klaganden med
begäran örn lagfart ingivit ett så lydande:

”Köpebrev.

Jag undertecknad upplåter och försäljer härmed till kakelugnsmakare!!
Gustaf Nilsson och hans hustru Anna Nilsson i Etelhem mig tillhöriga
i/t« mantal Litt. Na och V»*8 mantal Litt. Nb Kyrkebys i Etelhems socken
för en överenskommen köpeskilling av Sjuhundrafemtio (750) kronor. Och
som köpeskillingen denna dag blivit till fullo gulden varder den härmed
kvitterad och förenämnda fastigheter köparena tillegnade. Skatter och
onera, som till betalning förfalla efter tillträdesdagen, skola betalas av
köparena, som även skola betala kostnaderna för detta fångs lagförand^..
Tillträdet sker denna dag. Visby den 20 februari 1930.

Theresia Jacobsson.

På en gång närvarande vittnen: Karl Dassow. E. Stengård. ’

Häradsrätten antecknade, att lagfart förut denna dag, § 121, sökts för
Theresia Jacobsson å bland annat inom Etelhem belägna 1Im mantal Kyrkeby
l88 och Vass mantal Kyrkeby l80 men förklarats vilande.

Härjämte företeddes prästbevis den 20 februari 1930, utvisande, att Theresia
Jacobsson vore född den 1 juni 1884 och att hon sedan den 19 januari
1929 vore änka. Sökandeombudet upplyste, att Theresia Jacobsson icke ingått
nytt äktenskap.

I samma dag avsagt beslut yttrade häradsrätten: Enär dels säljaren icke
erhållit lagfart å sitt fång och dels köparna icke på sätt lag föreskreve
godkänt köpet, förklarades ansökningen vilande i avvaktan på berörda
hinders undanröjande.

§ 123 i lagfartsprotokollet för nämnda den 20 oktober 1930 utvisar, att
klaganden med begäran om lagfart ingivit ett så lydande:

”Köpebrev.

Vi undertecknade upplåta och försälja härmed till Artur Jacobsson från
Etelhem oss tillhöriga 588/.537o mantal Bjerby i Etelhems socken med inbergad
och växande gröda samt alla yttre levande och döda inventarier
för en överenskommen köpeskilling av Sjuttontusen (17.000) kronor, derav
för fastigheten Tolvtusen (12.000) kronor samt för lösegendom och inbergad
gröda 5.000 kronor. Och som köpeskillingen blivit denna dag till fullo gulden
dels med övertagande av intecknad skuld å 400 kronor, dels med kontant
9.500 kronor och dels med utfärdad köpeskillingsrevers å 7.100 kronor,
varder den härmed kvitterad oell förenämnda fastighet och lösegendom
köparen tillegnad. Skatter och onera, som till betalning förfalla efter tillträdesdagen,
skola betalas av köparen, som även skall betala kostnaderna
för detta fångs lagförande. Tillträdet sker denna dag. Visby den 14 juli 1928.

Joban Broström. Johanna Broström.

På en gång närvarande vittnen: Karl Dassow. O. H. Jacobsson.

Härjämte företeddes lagfartsbevis den 10 maj 1904, § 182, för Johan Bro -

ström å försålda fastigheten, vilken enligt lagfartsboken erhållit registerbeteckningen
l14.

Sedan klaganden upplyst, att Johan Broström och Johanna Broström
vore makar samt att hustrun vore myndig, meddelade häradsrätten beslut,
att enär köparen icke på sätt lag föreskreve godkänt köpet, förklarades ansökningen
vilande i avvaktan på berörda hinders undanröjande.

Under § 124 i lagfartsprotokollet för den 20 oktober 1930 hade klaganden
med begäran örn lagfart ingivit en handling av följande lydelse:

”Köpebrev.

Vi undertecknade upplåta och försälja härmed till lantbrukaren Ernst
Petter Lautin i Hall 588/s376 mantal Bjerby l14 i Etelhems socken för en
överenskommen köpeskilling av Fjortontusen (14.000) kronor. Och som
köpeskillingen denna dag blivit till fullo gulden, dels med kontant 8.700
kronor och dels med övertagande av intecknad skuld till Gotlands Hypoteksförening
å kronor 5.300, varder den härmed kvitterad, och förenämnda
fastighet köparen tillegnad. Skatter och onera, som till betalning förfalla
efter tillträdesdagen, skola betalas av köparen, som även skall betala kostnaderna
för detta fångs lagfarande. Tillträdet sker denna dag. Visby den
15 oktober 1928.

Theresia Jacobsson. Arthur Jacobsson.

På en gång närvarande vittnen: Karl Dassow. Emil Englund.”

Häradsrätten antecknade, att lagfart förut samma dag under § 123 sökts
för Artur Jacobsson å försålda fastigheten men förklarats vilande.

Sökandeombudet upplyste, att Artur Jacobsson och Theresia Jacobsson
vid tiden för förestående köpebrevs upprättande varit makar; att Theresia
Jacobsson vore född den 1 juni 1884; samt att Artur Jacobsson avlidit den
19 januari 1929.

I avsagt beslut förklarade häradsrätten att, enär dels säljarna icke erhållit
lagfart å sitt fång och dels köparen icke på sätt lag föreskreve godkänt
köpet, ansökningen skulle vila i avvaktan på berörda hinders undanröjande.

Samtliga ärenden hade handlagts under ordförandeskap av Krok.

I ovannämnda klagoskrift anförde klaganden bland annat: Då handlingarna
inlämnats, hade Krok icke gjort någon anmärkning mot deras
giltighet. De hade även blivit stämpelbelagda. Den 4 november 1930 hade
klaganden fått mottaga ett cirkulär av följande lydelse:

”P. M.

Uti jordabalken 1 kap. 2 § stadgas, att köp, skifte och gåva av fast egendom
skall ske skriftligen med tväggemanna vittnen och de villkor däri
sättas, varå samma köp, skifte och gåva sig grundar. Enligt detta lagstad -

gande synes mig tydligt, att exempelvis ifråga örn köp både säljare och
köpare skola underteckna köpehandling. Nu finnes emellertid en viss
praxis, att köpebrev icke behöva undertecknas av köparen utan endast av
säljaren. Detta är emellertid tydligt emot lagen. Och det kan icke vara
oviktigt att söka återföra denna praxis inom ramen för gällande lag. Därför
får jag anhålla, då avtal upprättas, varigenom äganderätt till fast
egendom förvärvas, att det tillses, att bägge de avhandlande parterna underskriva
upprättade handlingar. Visby den 1 november 1980.

På domareämbetets vägnar:

Hugo Krok.”

I hela landet torde — fortsatte klaganden — råda ett utbrett bruk, enligt
vilket köpebrev icke undertecknades av köparen. Även köpekontrakt
hade ansetts vara bindande för båda parterna, ehuru det ej underskrivits
av köparen. Den omständigheten, att ett köpebrev å köparens vägnar företeddes
för lagfart, torde icke hava tillräckligt beaktats av Krok. Klaganden
förmenade, att åtgärden vore felaktig, då de ifrågavarande köpebreven
utan tvivel vöre giltiga. Skulle de icke hava varit gällande, borde de
för övrigt icke hava stämpelbelagts och ansökningarna hava avslagits.
Vöre det så, att Krok ansåge dem giltiga men genom vilande-förklaringar
och därmed följande utgifter — i detta fall protokollsavgifter örn 25 kronor
förutom allt uppkommande besvär och tidsförlust — ville uppfostra och
”straffa” den rättssökande allmänheten att formulera sina avhandlingar
så, som Krok funne lämpligast, torde han hava missförstått sitt ämbete.
Med skäl kunde man ifrågasätta riktigheten av att hastigt kasta örn en
rättstillämpning, som förut i åratal ägt rum vid ifrågavarande häradsrätt,
utan att dessförinnan giva allmänheten tid att — även örn den ville —
rätta sig efter Kroks cirkulärledes framställda önskemål. Det vore en händelse,
som såge ut som en tanke, att detta inträffat just efter det att klaganden
ingivit fyra köpebrev samtidigt för lagfart. Vad hade det varit,
som givit impulsen till denna plötsliga omsvängning? Något skäl mäste
väl hava förefunnits.

Slutligen erinrade klaganden, att han först efter besvärstidens utgång
erhållit kännedom örn de påtalade besluten.

I förklaringen yttrade Krok: De ifrågavarande köpehandlingarna vore
egentligen köpekontrakt med flerehanda villkor. De började ju i presens:
Vi undertecknade upplåta och försälja etc. Funnes i lag stadgad skriftlig
form för köp av fast egendom, skulle väl i rimlighetens namn även köpare
underskriva köpehandlingen. Intet hade hindrat klaganden att överklaga
besluten örn vilande lagfart enligt 16 kap. 12 § eller möjligen 25 kap. 10 §
rättegångsbalken.

I en till advokatfiskal^! vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I. Beträffande till en början klagomålen i vad de avse handläggningen
den 30 april 1928 av makarna Hanssons ansökan om lagfart å till dem försålda
fastigheter, så är ostridigt, att häradsrätten beviljat makarna Hansson
lagfart å bland annat följande för Roswall den 10 januari 1927 senast
lagfarna fastigheter, nämligen dels lägenheten Smiss l5 örn 9,895 hektar
med undantag av avsöndrad jord, benämnd Lausmyr sstycket nr 1, dels ock
lägenheten Båtels l8 örn 6,3706 hektar med undantag av avsöndrad jord.
Enligt den till stöd för lagfartsansökningen åberopade fångeshandlingen
har Roswall emellertid till makarna Hansson försålt allenast mindre delar
av sagda lägenheter, nämligen 0,7100 hektar av Smiss l5 och 1,7050 hektar
av Båtels l8.

Krok har i sin förklaring medgivit, att i berörda fall fel förelupit från
häradsrättens sida, så att makarna Hansson erhållit lagfart å större områden
än de köpt av Roswall enligt den i lagfartsärendet åberopade köpeavhandlingen.
Till förklaring av det felaktiga lagfartsbeslutet har Krok
åberopat, att denna avhandling varit oklart avfattad. Vad Krok sålunda
anfört finner jag dock icke kunna lända honom till försvar. Även örn köpebrevet
icke erhållit en så tydlig avfattning, som en dylik handling i rättssäkerhetens
intresse bör äga, framgår dock av ordalagen i detsamma, att
köpet icke avsett hela de av Roswall ägda lägenheterna Båtels l8 och
Smiss l5 utan allenast vissa till ytinnehållet angivna områden ”av” dessa
lägenheter, nämligen av lägenheten Båtels l8 ett område örn 1,7050 hektar
samt av lägenheten Smiss l5 ett område örn 0,7100 hektar. De i köpeavhandlingen
angivna arealerna äro dessutom så obetydliga i förhållande till de
arealer, som de ifrågavarande stamlägenheterna i det i lagfartsärendet
åberopade äganderättsbeviset uppgivas innehålla, att redan en ganska
flyktig granskning av dessa båda handlingar bort rikta Kroks uppmärksamhet
på nödvändigheten av att, innan lagfart meddelades makarna
Hansson å dessa lägenheter, vidtaga en närmare undersökning rörande
vad köpet avsett. Att det näppeligen varit stamlägenheterna, som försålts,
framgår jämväl av lagfartsboken, vilken — enligt vad i ärendet är upplyst
— innehållit uppgifter örn arealerna av de från lägenheterna Båtels ls
och Smiss l5 tidigare frånsålda, lagfarna områdena. Av nu anförda skäl
finner jag uppenbart, att Krok icke ägnat ifrågavarande lagfartsärende
den noggranna omsorg, som av en domare ovillkorligen måste fordras. Till
följd av denna försummelse hava kostnader tillskyndats Roswall eller makarna
Hansson för rättelses åstadkommande. Det tjänstefel, vartill Krok
härutinnan gjort sig skyldig, kan därför ej undgå min beivran.

II. Vad därefter angår Kroks påtalade förfarande i urarvakonkursen
efter Karl Wilhelm Wahlby må anföras följande:

I § 5 i kungl, förordningen den 18 september 1862 huru gäld vid dödsfall
betalas skall och om urarvagörelse stadgas att, örn arvinge vill göra sig
urarva, skall lian avträda den dödas egendom till konkurs, såsom i konkurslagen
sägs. Kände arvingen gälden, när boet upptecknades, äger han tid
till urarvagörelse en månad från den dag, bouppteckningen slutades. Yppas
ny gäld, har han lika tid ifrån det han fick veta denna gäld.

I § 12 i samma förordning heter det, att avträdes egendom för gäld, som
efter bouppteckningen sig yppat, skall envar, som vill tillgodonjuta det
egendomsavträde, med ed fästa, att denna gäld ej var känd för honom en
månad före den dag, anmälan örn egendomsavträdet gjordes. Den, som
egendom sålunda avträtt, skall inom utgången av den för bevakning av
fordringar utsatta tid inför konkursdomaren avlägga sådan ed; dock står
det honom fritt att inom sagda tid inkomma med bevis, att han inför annan
konkursdomare eller vid domstol fullgjort edgången. Annan stärbhusdelägare
åligger det, där någon borgenär det äskar, att avlägga sådan ed och
styrka det inom den tid och i den ordning, som honom av konkursdomaren
förelägges; gör han det ej, får han ej av egendomsavträdet njuta den förmån,
varom i 16 och 17 §§ förmäles.

§ 16 i förordningen innehåller, att arvinge, som sig rätteligen urarva
gjort, är fri från betalning av den dödas gäld. Beträffande efterlevande
makes ansvarighet för den dödas skulder gäller i fråga örn äktenskap, därå
äldre giftermålsbalkens bestämmelser örn makars förmögenhetsförhållanden
alltjämt skola tillämpas, enligt § 17 i förordningen örn urarvagörelse,
att efterlevande make, som egendom rätteligen avträtt, är fri från all gäld,
varför dess enskilda egendom ej svarar. Änka skall ock njuta befrielse för
framtiden från övrig gäld, som tillkommit under äktenskapet, utan så är
att hon själv ådragit sig gälden i och för handel eller annan rörelse, som
bon med mannens bifall idkat, eller gälden utgöres av böter eller skadestånd
för brottslig gärning.

1185 § konkurslagen stadgas att, örn konkursdomaren, då beslut örn egendomsavträde
meddelas, finner anledning till antagande, att gäldenärens bo
icke förslår till bestridandet av konkurskostnaderna och säkerhet ej genast
ställes för sagda kostnader, skall vad förut i konkurslagen är stadgat om
vidtagande av åtgärder då konkurs uppstått, icke äga tillämpning, utan
skall i stället gälla vad i 185 § vidare föreskrives. I detta lagrum meddelas
därefter föreskrifter örn utfärdande av kungörelse örn konkursen, förordnande
av god man att taga vård örn gäldenärens bo, edgång m. m. Beträffande
edgång stadgas i 3 mom. första stycket att, örn av bouppteckningen
ej framgår, att tillgång finnes till bestridande av konkurskostnaderna,
skall konkursdomaren genast kalla gäldenären att inställa sig för att fästa
bouppteckningens riktighet med sådan ed, som i !>1 § i lagen sägs. Edgången
må ej utsättas att äga rum tidigare än en vecka efter det beslutet

om egendomsavträde meddelades. Har konkursansökningen gjorts av borgenär,
skall underrättelse örn tiden för edgången med posten översändas
till honom. I andra stycket av sagda moment är vidare stadgat, att edgångsyrkande,
varom i 93 § förmäles, må jämväl i fall, varom nu är fråga,
framställas av borgenär. Slutligen innehåller tredje stycket, att vad i 4 kap.
i övrigt föreskrives örn edgång skall äga motsvarande tillämpning.

I 91 § konkurslagen heter det, att gäldenär är pliktig att inför konkursdomaren
med ed fästa den i anledning av konkursen upprättade bouppteckningens
riktighet. Då eden skall avläggas, skall gäldenären först göra
de tillägg till bouppteckningen eller de ändringar däri, som han finner påkallade.
Därefter skall han med ed betyga, att bouppteckningen (med däri
av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att honom veterligen
icke någon tillgång eller skuld utelämnats, ej heller någon tillgång eller
skuld, som ej hör till boet, upptagits.

Enligt 92 § i konkurslagen skall bouppteckningsed i konkurs avläggas
vid första borgenärssammanträdet. I särskilda undantagsfall kan eden avläggas
senare inför konkursdomaren.

I 93 § konkurslagen föreskrives bland annat att, där gäldenären är död,
hans stärbhusdelägare så ock hans husfolk och tjänare äro, örn det kan
antagas, att de äga kunskap örn boet, pliktiga att på yrkande av förvaltare
eller borgenär avlägga bouppteckningsed i konkurs. Yrkande därom skall
göras hos konkursdomaren. Någon bestämd form för dylikt edgångsyrkande
är ej föreskriven. Hinder föreligger sålunda icke, att yrkandet
framställes muntligen vid sammanträde inför konkursdomaren.

I förevarande fall är upplyst följande: Sedan boet efter Karl Wilhelm
Wahlby försatts i urarvakonkurs jämlikt 185 § konkurslagen samt änkan
Olivia Wahlby och den avlidnes dotter Julia Berg kallats att den 3 juni
1930 edfästa den upprättade bouppteckningen, hade detta ärende sagda dag
företagits till handläggning inför Krok i egenskap av konkursdomare.
Därvid hade klaganden inställt sig och anhållit att få föra talan för en i
bouppteckningen icke upptagen borgenär, Wiman. Ehuru klaganden företett
behörig fullmakt av Wiman och det jämväl utrönts, att denne vore
borgenär i konkursen, hade Krok förvägrat klaganden att föra talan i
ärendet.

Hinder torde icke föreligga, att en urarvakonkurs handlägges enligt
185 § konkurslagen i sådana fall, då egendomsavträdet skett för gäld, upptagen
i bouppteckningen. Mera tveksamt är, huruvida detta förfarande får
tillämpas, örn egendomen avträdes för gäld, som yppats först efter bouppteckningen.
Justitierådet S. Lawski framhåller i sill kommentar till konkurs-
och ackordslagarna (12 upplagan, 1926, sid. 448), att med hänsyn till
bestämmelserna i § 12 i urarvaförordningen ordinärt konkursförfarande
icke torde kunna underlåtas i det sistnämnda fallet. Stadgandet i 185 §

konkurslagen synes också näppeligen vara avpassat med tanke på att detsamma
skulle komma till användning i en urarvakonkurs, däri egendomsavträdet
skett för ny gäld. Örn en sådan urarvakonkurs skall kunna handläggas
enligt 185 § konkurslagen, är i varje fall ofrånkomligt, att förfarandet
lämpas med hänsyn till stadgandet i § 12 i urarvaförordningen.

Vilken mening man än hyser i sist berörda fråga, är likväl uppenbart,
att Krok förfarit felaktigt, då han i förevarande fall förvägrat en borgenär
i konkursen att föra talan vid bouppteckningens edfästande. Såsom av det
föregående framgår, äro beträffande en sådan förrättning de i 4 kap. konkurslagen
meddelade föreskrifterna örn edgång att tillämpa. Dessa bestämmelser
och särskilt 92 och 93 §§ utvisa otvetydigt, att borgenär äger inställa
sig och föra talan inför konkursdomaren. Att så må ske framgår ytterligare
av 3 mom. andra stycket i 185 §. Däri är nämligen uttryckligen
nämnt, att edgångsyrkande, varom i 93 § förmäles, må jämväl i fall, varom
i 185 § är fråga, av borgenär framställas. Men även i annat hänseende kan
det vara av betydelse för en borgenär att föra talan vid beedigandet av
bouppteckningen i en konkurs, som handlägges enligt 185 § konkurslagen.
I denna fråga vill jag hänvisa till det av särskilda sakkunniga år 1919
avgivna betänkandet med förslag till konkurslag m. m., vilket förslag ligger
till grund för gällande lag. I motiven till 185 ''§ heter det bland annat
(sid. 247): Det konkursförfarande, som ägde rum enligt 185 §, kunde enligt
ett tidigare kommittéförslag bliva synnerligen snabbt. Gäldenären kunde
omedelbart efter det beslutet örn egendomsavträde meddelats inställa sig
med bouppteckning bos konkursdomaren och avlägga gäldenärsed, varefter
konkursen genast kunde avskrivas. En dylik snabbhet i handläggningen
skulle emellertid icke vara utan olägenheter. Endast den borgenär, på vars
ansökan beslutet örn egendomsavträde meddelats, respektive den borgenär,
i samförstånd med vilken gäldenären begärt sig i konkurs, skulle erhålla
tillfälle att vid_ edgången bevaka sina intressen. Innan övriga borgenärer
genom utfärdad kungörelse erhölle kännedom örn konkursen, skulle densamma
redan kunna vara avskriven. Då tillfälle syntes böra beredas även
annan borgenär än som ovan nämnts att inställa sig vid edgången och,
innan avskrivningsbeslutet meddelades, eventuellt framställa edgångsyrkande
mot annan än gäldenären eller genom att ställa säkerhet för konkurskostnaderna
åvägabringa ett regelrätt konkursförfarande, hade föreskrivits,
att edgången ej finge äga rum tidigare än en vecka efter beslutet
örn egendomsavträde.

I förevarande fall har den borgenär, som klaganden företrätt, haft ett
sådant särskilt intresse att föra talan. Det bar naturligen varit av betydelse
för honom att av Olivia Wahlby och Julia Berg erhålla närmare
upplysningar örn den tidpunkt, vid vilken de fått kännedom örn hans
ifrågavarande fordran hos den döda, samt mot dem framställa edgångs -

yrkande enligt § 12 i urarvaförordningen. Då klaganden till stöd för sitt
yrkande att få föra talan i ärendet hänvisat till sagda lagrum, synes mig
Kroks förfarande icke kunna ursäktas. Oavsett huruvida skada därigenom
uppkommit, finner jag förevarande tjänstefel vara av den beskaffenhet,
att jag ej kan underlåta att ställa Krok till ansvar för detsamma.

lil. Jag övergår härefter till de delar av klagomålen, som avse Kroks
uppträdande i målen mellan dels landsfiskalen Hallin, å tjänstens vägnar,
och Gardell, å ena, samt Nilsson, å andra sidan, dels ock Schweizerische
Unfallversicherungs Gesellschaft in Winterthur, å ena, samt Gardell, å
andra sidan, angående förseelse mot motorfordonsförordningen m. m. Härutinnan
är utrett att, sedan Krok under hand anmodat Hallin i egenskap
av åklagare att väcka ansvarspåstående mot föraren av Gardeils automobil,
furiren Lundgren, antingen jämlikt motorfordonsförordningen eller
vägtrafikstadgan, då försummelse från Lundgrens sida vid sammanstötningen
vore tänkbar, samt Hallin vägrat att göra dylikt påstående, Krok
under förevarande måls handläggning den 3 juni 1930 offentligen uppmanat
Hallin att instämma Lundgren ävensom att, då Hallin alltjämt
vägrat att efterkomma Kroks anmaning, Krok på domarämbetets vägnar
enligt en i domboken intagen skrivelse av den 2 juli 1930 anhållit hos K. B.
i länet, att K. B. måtte antingen ålägga Hallin att instämma Lundgren
eller oek förordna ny åklagare i målet med denna uppgift. Av handlingarna
i ärendet synes vidare framgå, att Krok inför rätten verkställt förhör
med såväl Hallin som klaganden angående anledningen till Hallins vägran
att anställa åtal mot Lundgren.

Genom dessa sina åtgöranden har Krok i betänklig mån överskridit sin
befogenhet samt jämväl i övrigt förfarit i hög grad olämpligt. Vad Krok
anfört till sitt försvar kan ej vinna avseende. För utredningen av målen
har Krok icke varit berättigad att vidtaga sådana åtgärder som de nu
ifrågavarande. Med den objektivitet och oväld, som av en domare ovillkorligen
hör fordras under utövningen av hans grannlaga värv, överensstämmer
ej, att domaren på sätt i förevarande fall skett å ämbetets vägnar
anmanar åklagarmyndigheterna att anställa ansvarstalan mot viss person,
ännu mindre att domaren utövar press i dylikt hänseende å åklagaren
samt tillåter sig inför sittande rätt anställa förhör örn anledningen
till hans vägran att efterkomma domarens tillsägelse örn åtals väckande.
Då det enligt min mening är av synnerlig vikt, att en domare under sin
ämbetsutövning icke genom sitt uppträdande rubbar tilliten till domstolens
objektivitet och oväld, finner jag mig höra ställa Krok under åtal
jämväl för vad uti nu nämnda hänseenden ligger honom till last.

IV. Såsom av det föregående framgår, har slutligen anförts klagomål
mot Krok för det häradsrätten under Kroks ordförandeskap den 20 oktober

1930 förklarat vissa ansökningar om lagfart vilande, enär de i ärendena
åberopade köpebreven ej undertecknats av vederbörande köpare.

5 § i kungl, förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till
fast egendom stadgar att, därest den, som söker lagfart, icke företer fångeshandling
så upprättad, som lag i varje särskilt fall föreskriver, eller rätten
eljest finner uppenbart, att fånget icke är lagligt, ansökningen örn lagfart
skall genast avslås. I 10 § angivas vissa omständigheter, som föranleda, att
ansökningen förklaras vilande.

I 1 kap. 2 § jordabalken är stadgat, att köp av fast egendom skall ske
skriftligen med två vittnen. Denna bestämmelse uppställer tydligen såsom
villkor för giltigheten av köp av fast egendom, att därom upprättas en
skriftlig handling samt att denna handling undertecknas av säljaren och
bevittnas av två personer. Köparens underskrift har däremot i rättspraxis
icke ansetts vara ett oeftergivligt villkor för köpets bestånd. Härutinnan
hänvisar jag till lagberedningens förslag till jordabalk del II sid. 156,
Naumann: Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning 1865 sid.
11 och 13 samt 1871 sid. 544 ävensom N. J. A. 1900 sid. 398,1904 sid. 110, 1918
sid. 424 och 1925 sid. 206.

I överensstämmelse med den rättsuppfattning, som kommit till uttryck
i nämnda prejudikat, har vid domstolarna utvecklats en bestämd praxis
att i lagfartsärende godtaga såsom giltigt fång ett av säljaren undertecknat,
vederbörligen bevittnat köpebrev utan hinder därav, att köparen ej
undertecknat handlingen. I denna fråga yttrar Nordling i sitt arbete Lagfarts-
och inteckningslagarne sid. 59 o. f.: ”Särskilt måste vi här till behandling
upptaga frågan, vilken fångeshandlingen är vid köp av fast egendom.
En var känner, att vid sådant köp i allmänhet tvenne skriftliga handlingar,
köpekontrakt och köpebrev (eller salubrev), upprättas. Köpekontraktet
upprättas vanligen i två exemplar, ett för vardera kontrahentens
räkning, undertecknas alltid av både köpare och säljare samt innehåller
alla de villkor och bestämmelser, som ingå i köpet. Till dessa hörer ofta
nog den bestämmelse, att sedan köparen å viss dag betalt en bestämd del
av köpeskillingen, köpebrev kommer att till honom utfärdas. Köpebrevet
åter upprättas i blott ett exemplar, underskrives av säljaren allena och
utlämnas till köparen och innehåller endast uppgift på köpeskillingen tilllika
med erkännande att den samme är gulden samt hänvisning i avseende
på andra villkor (t. ex. betingade fördelsförmåner) till köpekontraktet.
Det kan nu bliva fråga, örn köparen kan erhålla lagfart med uppvisande
av blott köpekontraktet eller blott köpebrevet eller örn båda måste
för detta ändamål uppvisas. Hittills har det väl från civilrättslig synpunkt
ansetts otvivelaktigt, att lagfart kunnat meddelas på blott köpebrevet,
enär detta bildar slutpunkten i förfarandet mellan köparen och säljaren
och sålunda anger ett fullständigt avslutande av köpetransaktionen. Då

det numera är i förestående (4) § föreskrivet, att fångeshandlingen ej blott
till den del som angår fånget utan även i vad som angår villkoren för
fånget skall införas i lagfartsprotokollet, vilken föreskrift väl får anses
gälla alla villkoren för köpet, och då dessa endast i köpekontraktet upptagas,
synes därav följa förbindelse för rätten att ej meddela lagfart utan
efter uppvisande jämväl av köpekontraktet. Skulle det likväl upplysas, att
kontrakt ej blivit för köpets avslutande upprättat, vilket bänder då villkoren
för köpet äro enkla och alla sammans faktiskt uppfyllda de avtalande
emellan redan före köpebrevets utfärdande, måste naturligtvis rätten
nöja sig med blott köpebrevet.” I denna fråga må ock hänvisas till
Undén: Kommentar till Lagfartsförordningen, sid. 32.

I nu ifrågavarande lagfartsärenden hava åberopats köpebrev av den
form och beskaffenhet som ovan är nämnt. Häradsrätten har emellertid
förklarat ansökningarna örn lagfart vilande under motivering i samtliga
ärenden, att köparen ej på sätt lag föreskreve godkänt köpet, samt i ärendena
under §§ 122 och 124 dessutom, att säljarna icke erhållit lagfart å
sitt fång.

Såvitt jag kunnat finna, har i de omförmälda ärendena icke förelegat
något hinder mot bifall till lagfartsansökningarna utom möjligen i ärendet
under § 121 beträffande den del av Vias mantal Kyrkeby l89, vartill säljarna
ej visat laga åtkomst. Av skäl, som förut anförts, äro de åberopade
köpebreven, däri säljaren kvitterat köpesumman och förklarat sig tillägna
köparen fastigheten, att anse såsom lagligen giltiga fång, oavsett att vederbörande
köpare ej undertecknat sin fångeshandling. Köpehandlingarnas
form har alltså ej utgjort hinder för lagfart. I sin förklaring har Krok
till försvar för besluten framhållit, att köpehandlingarna egentligen vore
köpekontrakt med flerehanda villkor. Vad Krok sålunda anfört kan enligt
min mening så mycket mindre förtjäna avseende, som äganderättens övergång
i nu föreliggande fall icke varit beroende av fullgörandet av de i de
särskilda köpehandlingarna intagna bestämmelserna örn betalningsansvaret
för lagfartskostnader och efter tillträdet förfallande skatter och onera.

Krok har säkerligen icke varit i okunnighet örn den praxis, vilken vid
domstolarna sedan länge tillämpats i fråga örn köpebrevs lagfarande. Klaganden
har påstått, att Krok jämväl själv tidigare tillämpat denna praxis
vid häradsrätten. Krok har ej bestritt detta påstående, vilket för övrigt vinner
stöd av det cirkulär, som Krok utsänt i ärendet. Någon giltig anledning
att bryta med en rättstillämpning, som vunnit en bestämd hävd, har
Krok icke kunnat påvisa. Kroks berörda förfarande kan tydligen leda tili
en betänklig rättsosäkerhet. På grund därav finner jag mig böra ställa
Krok under tilltal för de tjänstefel, vartill Krok enligt vad ovan är nämnt
gjort sig skyldig genom de ifrågavarande under §§ 121—124 i lagfartsprotokollet
för den 20 oktober 1930 meddelade besluten.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört uppdrog jag åt advokatfiskal
att ställa Krok under åtal inför hovrätten för de tjänstefel, som
i det föregående närmare angivits, samt å honom yrka ansvar efter lag
och sakens beskaffenhet. Vederbörande målsägare borde beredas tillfälle
att yttra sig i målet, och borde av dem framställda skadeståndsanspråk av
advokatfiskal understödjas, i den mån de funnes befogade.

Svea hovrätt yttrade i utslag den 13 maj 1932 följande:

Hovrätten funne i målet vara utrett, dels att häradsrätten den 30 april
1928 beviljat makarna Hansson lagfart å lägenheterna Båtels l8 och Smiss
l5, oaktat köpehandlingen, såsom en med tillbörlig omsorg företagen prövning
skulle hava givit vid handen, ej avsett lägenheterna i deras helhet,
dels att Krok vid utövning av sitt ämbete såsom konkursdomare den 3 juni
1930 utan laga skäl vägrat en borgenär i Karl Wilhelm Wahlbys urarvakonkurs
att föra talan vid ett sistnämnda dag inför Krok hållet sammanträde
i konkursen, dels att Krok i samband med handläggningen av rättegången
örn automobilsammanstötningen, i syfte att föranleda åtal mot
Lundgren, i domarämbetet vidtagit de åtgärder, som i målet lagts Krok
till last, dels ock att häradsrätten den 20 oktober 1930 förklarat fyra lagfartsansökningar
vilande på den grund, att köpebreven ej varit försedda
med köparnes påskrift örn godkännande. För häradsrättens omförmälda
beslut vore Krok såsom häradsrättens ordförande ansvarig; och enär Krok
genom vart och ett av sina nämnda beslut och åtgöranden visat oskicklighet
eller oförstånd i ämbetet, prövade hovrätten rättvist döma Krok dels
jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för lagfartsbeslutet den 30 april 1928 att
böta 50 kronor, dels jämlikt samma lagrum för förfarandet i konkursärendet
att böta 75 kronor, dels jämlikt 25 kap. 17 § och 4 kap. 3 § strafflagen
för de påtalade åtgärderna i samband med rättegången att böta 300 kronor,
dels ock jämlikt sistnämnda två lagrum för häradsrättens nämnda beslut
den 20 oktober 1930 i lagfartsärenden att böta 75 kronor. Krok skulle således
böta tillhopa 500 kronor.

Enär i målet finge anses upplyst, att Roswall för vinnande av rättelse
i den felaktigt beviljade lagfarten å lägenheterna Båtels l8 och Smiss lr''
nödgats med makarna Hansson upprätta en avhandling, enligt vilken de å
Roswall överläte lägenheterna, samt att Roswall i samband med handlingens
upprättande och lagfarande haft utgifter till ett belopp av 46
kronor 5 öre, men Roswall i övrigt ej visat fog för framställt ersättningsanspråk,
samt av vad i målet förekommit finge anses framgå, att Lautin,
som gjort en av förberörda lagfartsansökningar, vilka den 20 oktober 1930
förklarats vilande, i anledning av ärendets felaktiga handläggning åsamkats
utgifter örn sammanlagt 29 kronor 50 öre, bleve Krok av hovrätten

7 — Justitie ombudsmannens ämb et sberättelse till 1933 års riksdag.

förpliktad att i skadestånd mot kvitto utgiva till Roswall 46 kronor 5 öre
och till Lautin 29 kronor 50 öre.

Över hovrättens utslag har Krok anfört besvär. Målet är beroende på
Kungl. Maurts prövning.

11. Ådömande av annan straffart än tillämpligt lagrum stadgar.

Efter stämning, som den 16 maj 1930 delgivits hemmansägaren Carl
Johan Gottfrid Wetterberg i Ljunghem Brunnsgården, påstod hemmansägaren
Gunnar Henriksson därstädes vid Vartofta och Frökinds häradsrätt
ansvar å Wetterberg för olovlig skogsavverkning å Henrikssons fastighet
1/8 mantal Ljunghem Brunnsgården litt. Ac i Sandhems socken samt
yrkade åläggande för Wetterberg att utgiva, förutom annat, ersättning
för olovligen avverkad skog ävensom för skada å hägnad.

Målet handlades inför häradsrätten den 3 juni och den 26 augusti 1930.

Av vad som förekom vid häradsrätten framgick, att Wetterberg å Henrikssons
mark avverkat 26 björkträd till ett värde av sammanlagt 11 kronor
4 öre, 15 aspträd till ett värde av sammanlagt 25 kronor 67 öre, 3 tallträd
till ett värde av sammanlagt 7 kronor 4 öre och 6 granträd till ett
värde av tillhopa 7 kronor 20 öre. Sammanlagda värdet av de av Wetterberg
olovligen avverkade träden hade alltså utgjort 50 kronor 95 öre. Av
dessa träd hade 2 björkar, värda tillhopa 1 krona 20 öre, 1 tall, värd 5 kronor
76 öre, och 4 granar, värda sammanlagt 6 kronor 40 öre, avverkats tidigare
än vintern 1929—1930, enligt uppgift fyra år förut. Avverkningen av
övriga träd hade skett under nyssnämnda vinter.

Den 23 september 1930 meddelade häradsrätten under ordförandeskap av
t. f. domhavanden R. J. Engstrand utslag i målet.

I berörda utslag fann häradsrätten, såvitt nu är ifråga, utrett, att Wetterberg
under de sistförflutna fem åren å Henrikssons mark avverkat eller
låtit avverka 7,57 kubikmeter skog, värd 50 kronor 95 öre, därav en del
ungskog, samt att Wetterberg därvid nedrivit hägnad för Henriksson till
ett värde av ungefär 15 kronor. På grund därav dömde häradsrätten Wetterberg
för det han å annans mark olovligen avverkat träd till ett värde
överstigande 30 kronor jämlikt 20 kap. 2 § strafflagen att böta 200 kronor,
att i ersättning för det olovligen avverkade virket till Henriksson utgiva
50 kronor 95 öre samt att ersätta Henriksson för nedbruten hägnad med
15 kionor eller att till Henriksson utgiva i skadestånd tillhopa 65 kronor
95 öre.

Över häradsrättens utslag anförde Wetterberg besvär.

Göta hovrätt fann, beträffande ovannämnda del av målet, i utslag den

30 december 1930 ej skäl att på Wetterbergs talan göra ändring i häradsrättens
utslag; dock stadgade hovrätten, att de Wetterberg ådömda böterna
skulle tillfalla kronan.

Genom utslag den 21 december 1931 fann Kungl. Majit av Wetterberg
anförda besvär ej föranleda ändring i hovrättens utslag.

Som det Wetterberg genom häradsrättens utslag ådömda straffet icke
syntes stå i överensstämmelse med innehållet i 20 kap. 1 och 2 §§ strafflagen,
anmodade jag Engstrand att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Engstrand följande:

Det Wetterberg genom häradsrättens utslag ådömda straffet hade genom
ett beklagligt förbiseende kommit att icke stå i överensstämmelse med innehållet
i 20 kap. 1 och 2 §§ strafflagen, i det Engstrand förbisett, att värdet av
det olovligen avverkade virket överstigit 30 kronor. Engstrand ville dock
anföra några synpunkter. Enär Engstrand vid uppsättande av koncept
till utslaget funnit flera formuleringar av detsamma möjliga samt särskilt
i värderingsfrågorna varit synnerligen tveksam, hade Engstrand beslutit
sig för att tillsammans med nämnden grundligt genomgå utslaget.
Särskilt hade Engstrand velat höra nämndens uppfattning i fråga örn
värdet av den nedrivna hägnaden, värdet av det olovligen avverkade virket
samt värdet av den skada, Henriksson kunde hava lidit därigenom att
han förlorat skyddet för betesdjuren. Det hade sålunda varit mycket tal
örn värden över- och understigande 30 kronor. Engstrand erinrade sig dessa
förhållanden framför allt av den orsaken, att överläggningen bara för
detta mål tagit ungefär en och en kvarts timmes tid i anspråk. Att Engstrand
sedan fått bråttom att formulera utslaget vöre självfallet. På det
livligaste beklagade Engstrand det skedda. Då det syntes hava berott på
ett förklarligt förbiseende, hemställde Engstrand, att saken icke måtte
föranleda till annan min åtgärd än en erinran örn det felaktiga.

Av infordrat utdrag ur straffregistret framgick, att Wetterberg icke tidigare
dömts till ansvar för tjuvnadsbrott.

I en till advokatfiskalen vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

I 20 kap. 1 § första stycket strafflagen stadgas, att den, som stjäl gods
eller penningar över 30 riksdaler, skall dömas för stöld till straffarbete i
högst sex månader, där ej annorledes i samma kapitel bestämmes. Äro omständigheterna
synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet till två
år höjas. Äro de synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader
dömas.

100

Detta lagrum avser första resan enkel stöld. S. k. kvalificerad stöld samt
andra, tredje, fjärde och följande resor stöld äro enligt 4 och 7 §§ i samma
kapitel belagda med strängare straff.

Enligt 20 kap. 2 § strafflagen skall den, som å skog eller mark, däri han
ej äger del eller den han ej innehaver eller äger rätt att nyttja, olovligen
fäller träd, i uppsåt att trädet eller något därav sig eller annan tillägna,
eller i sådant uppsåt olovligen tager av växande träd ris, gren, näver, bark,
löv, bast, ollon, nötter eller kåda, ändå att han det icke bortfört, anses såsom
hade han stöld förövat, där värdet går över 30 riksdaler. Går värdet
ej över 30 riksdaler, gäller vad i 24 kap. stadgas.

24 kap. 3 § innehåller, att örn någon olovligen fäller, syver eller bläcker
träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något därav sig
eller annan tillägna eller olovligen tager där växande gräs, torv eller av
växande träd ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda, han
skall, evad han det bortfört eller ej, straffas för åverkan, där ej efter
20 kap. gärningen skall annorledes anses. Enligt den lydelse, som lagrummet
ägde vid tiden för ifrågavarande brotts förövande, var straffet böter
örn högst 1,000 riksdaler eller fängelse i högst sex månader. Voro omständigheterna
synnerligen försvårande, fick till straffarbete i högst ett år
dömas.

Vid ifrågavarande måls avgörande har häradsrätten gjort sig skyldig
till ett allvarligt tjänstefel. Häradsrätten har i sitt utslag funnit Wetterberg
för olovlig avverkning å Henrikssons mark av skog till värde överstigande
30 kronor hava förskyllt ansvar enligt 20 kap. 2 § strafflagen. Av
innehållet i sagda lagrum och 20 kap. 1 § första stycket strafflagen framgår,
att häradsrätten vid sådant förhållande bort inom de i sistnämnda
lagrum angivna straffskalor döma Wetterberg för första resan stöld till
straffarbete eller, örn häradsrätten ansett omständigheterna vara synnerligen
mildrande, till fängelse. Då böter icke ingå i de uti 20 kap. 1 § strafflagen
upptagna straffskalorna för stöld, har häradsrätten icke, på sätt som
skett, ägt döma Wetterberg för ifrågavarande brott till bötesstraff. Genom
att döma Wetterberg till straff av mildare beskaffenhet än nämnda lagrum
stadgar för brottet har häradsrätten alltså förfarit lagstridigt.

Häradsrätten har tydligen ansett, att de olovliga avverkningar, som Wetterberg
förövat å Henrikssons mark dels under vintern 1929—1930 till ett
sammanlagt värde av 37 kronor 59 öre och dels fyra år förut till ett värde
av sammanlagt 13 kronor 36 öre, utgjort ett brott. Riktigheten av denna
uppfattning kan emellertid ifrågasättas. Med hänsyn till den långa tid,
som förflutit mellan nämnda avverkningar, torde dessa varit att var för
sig anse såsom särskilda brott. Under denna förutsättning hade, med tilllämpning
av 4 kap. 2 § strafflagen, Wetterberg bort dömas till ansvar dels
enligt 20 kap. 1 § första stycket och 2 § strafflagen såsom för första resan

101

stöld för avverkningen under 1929—1930 och dels enligt 24 kap. 3 § samma
lag såsom för åverkan för den tidigare avverkningen. Skulle avverkningarna
kunnat anses till varandra stå i sådant sammanhang, att de utgjort
fortsättning av ett och samma brott, hade straffet hort utmätas enligt 20
kap. 1 § första stycket och 2 §, 24 kap. 3 § och 4 kap. 3 § strafflagen. I intet
fall hade Wetterberg emellertid lagligen bort ådömas lindrigare straff än
frihetsstraff för vad i målet låg honom till last.

Yad Engstrand, som var ansvarig för häradsrättens beslut, till försvar
därför anfört fann jag icke förtjäna avseende. Med hänsyn därtill och då
det är av vikt, att för brott icke ådömas andra straff än de, som för varje
fall äro i lag eller författning bestämda, uppdrog jag åt advokatfiskalen
att ställa Engstrand under åtal inför hovrätten för det tjänstefel, vartill
han i förevarande fall gjort sig skyldig genom att ådöma annan straffart
än tillämpligt lagrum stadgade. Advokatfiskalen hade att å Engstrand
yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

I ett till hovrätten ingivet memorial ställde advokatfiskalen därefter
Engstrand under åtal för ämbetsfel, under åberopande av vad jag anfört i
min skrivelse.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 20 juni 1932 följande:

Enär häradsrätten genom att, på sätt advokatfiskalen anfört, ådöma
annan straffart än tillämpligt lagrum stadgade förfarit oriktigt, samt
Engstrand vore för häradsrättens ifrågavarande beslut ansvarig, prövade
hovrätten rättvist döma Engstrand att jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen för
det fel i domarämhetets utövande, vartill han således gjort sig skyldig,
böta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

12. Felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning.

Av handlingarna i ett genom klagomål av gårdsägaren C. J. Karlsson
i Sala härstädes anhängiggjort ärende inhämtas följande:

I en den 30 oktober 1928 till magistraten i Säter i egenskap av överexekutor
ingiven skrift anhöll klaganden — med förmälan att kaféidkerskan
Elsa Johansson i Säter, vilken av klaganden förhyrt en lägenhet
i gården nr 61 i nämnda stad, häftade i skuld till klaganden för ogulden
hyra med 633 kronor 32 öre — om kvarstad å hennes i lägenheten förvarade
lösegendom. Till stöd för ansökningen åberopade klaganden, att Elsa

102

Johansson ämnade avflytta från lägenheten omedelbart utan att erlägga
av klaganden fordrad betalning. Därjämte anhöll klaganden, att magistraten
i avvaktan på beviljandet av den sökta åtgärden måtte utfärda förbud
för Elsa Johansson att försälja eller förskingra den egendom, som
var i fråga.

Vid ansökningen voro fogade dels vederbörlig borgensförbindelse för
den skada, som kunde tillskyndas Elsa Johansson genom de sökta åtgärderna,
och dels intyg, att Elsa Johansson medgivit gälden och hade
för avsikt att den 1 november 1928 avflytta från lägenheten.

I en samma den 30 oktober meddelad resolution föreläde magistraten
Elsa Johansson att inom två dagar från delfåendet av klagandens ansökning
förklara sig över densamma vid äventyr, att ärendet ändock avgjordes
på förhandenvarande skäl. I resolutionen förordnade magistraten
därjämte, att den Elsa Johansson tillhöriga lösegendom, som funnes
inom fastigheten i fråga, skulle tillsvidare beläggas med kvarstad intill
det belopp, varför hon enligt uppgift häftade i skuld för hyra.

Handlingarna i ärendet delgåvos Elsa Johansson den 31 oktober 1928.

För verkställighet av magistratens interimistiska beslut örn kvarstad
överlämnade klaganden handlingarna i ärendet till t. f. stadsfogden i
Säter W. Thorild. Denne företog den 31 oktober 1928 förrättning hos Elsa
Johansson. I det därvid förda protokollet heter det bland annat:

”Vid denna dag företagen undersökning för verkställande av den beviljade
kvarstaden företedde Elsa Johansson dels ett köpeavtal emellan henne
och C. J. Karlsson, enligt vilket köparens fader och en person till gingo
i borgen för likvidens fullgörande genom utfärdande av en revers å 2,000
kronor, vilken skulle inlösas senast oktober månad 1926, vid äventyr att
eljest köpet skulle återgå. Å köpets baksida var även denna köpesumma
kvitterad av Karlsson, dels ock ett hyreskontrakt emellan Johan Johansson
och Elsa Johansson å samtliga inom fastigheten befintliga lösören.
Enligt detta hyresavtal skulle Elsa Johansson till Johan Johansson
betala 35 kronor i månaden såsom hyra. När hela beloppet vore inbetalt,
skulle lösegendomen tillfalla Elsa Johansson. Å detta hyresavtal hade
icke erlagts någon hyra, vadan Elsa Johansson icke förvärvat någon
äganderätt till lösegendomen i fråga.

På grund av vad vid förrättning förebragts och styrkts kunde någon
kvarstad icke verkställas.”

Det i protokollet omförmälda köpeavtalet var av följande lydelse:

”Köpekontrakt.

Till kaféidkerskan fröken Elsa Johansson i Säter försäljer undertecknad,
C. J. Karlsson i Sala, härmed samtliga mig tillhöriga inventarier i
butik, kaférum och bageri i det s. k. Centralkonditoriet i Säter, dock med
undantag av ett i kaférummet befintligt pianino på följande villkor:

103

l:o

Köpesumman utgör tvåtusen (2,000: —) kronor, som erlägges genom en
av handlanden Oscar Gustavsson och arbetaren Johan Johanisson i Bergvik
den 20 augusti 1926 utfärdad förbindelse att svara för nämnda köpesumma.

2:o

Köparen äger rätt att övertaga inventarierna den 1 oktober 1926.

4:o

Köparen äger rätt, örn hon i god tid före den 1 oktober därom uttalar
önskan, att för ett pris av 1,000: — kronor övertaga nyss omnämnda och
från köpet undantagna pianino på vanliga avbetalningsvillkor.

5:o

Är icke den av nyssnämnda Hrr Oscar Gustavsson och Johan Johansson
i Bergvik omnämnda förbindelse å tvåtusen (2,000: —) kronor av dessa
senast den 1 oktober 1926 inlöst, förfaller detta avtal, och säljaren äger
frihet att till annan person försälja inventarierna

6:o

Är köpeskillingen gulden senast den 1 oktober 1926, skall säljaren, undertecknad
C. J. Karlsson, på köparen Elsa Johansson transportera sitt
hyreskontrakt å till Centralkonditoriet hörande lokaler med bageri.

Med detta kontrakt förklara vi oss å ömse sidor nöjda och förbinda oss
att dess bestämmelser noggrant iakttaga och uppfylla.

Säter den 23 augusti 1926.

C. J. Karlsson. Elsa Johansson.

Egenhändiga namnteckningarna bevittnas av:

Karl Pettersson. Hanna Pettersson.”

I en den 2 november 1928 till magistraten avgiven förklaring bestred
Elsa Johansson kvarstadsansökningen samt förmälde: Elsa Johansson
hade i laga ordning uppsagt lägenheten för avflyttning den 1 november
1928. Likväl upptoge ansökningen hyra till årets slut. Enligt hyreskontraktet
hade Elsa Johansson förhyrt allenast bageriet för 300 kronor per
år. Bostadslägenheten hade förhyrts av en annan person. Av hyran för
bageriet vore visserligen ett belopp av 125 kronor oguldet, men på grund
av lokalens dåliga skick vore Elsa Johansson berättigad till avdrag å
hyran med nämnda belopp. I varje fall vore Elsa Johansson icke ägare
till i lägenheten förvarad lösegendom.

I utslag den 13 november 1928 fann magistraten att, enär stadsfogden
vid verkställighet den 31 oktober 1928 av magistratens förutnämnda den
30 i samma månad meddelade beslut icke anträffat någon Elsa Johansson
tillhörig lösegendom i lägenheten, klagandens ansökan icke kunde bifallas,
och hänvisade klaganden att utföra sin talan mot Elsa Johansson
vid domstol.

104

Mot förrättningen den 31 oktober 1928 anförde klaganden besvär, men
torde dessa enligt vad magistraten uppgivit icke hava fullföljts.

Sedan klaganden därefter till rådhusrätten i Säter instämt Elsa Johansson
med yrkande örn utbekommande av ovanberörda hyresfordran,
förpliktade rådhusrätten i utslag den 28 januari 1929 Elsa Johansson att
till klaganden utgiva fordrade 633 kronor 32 öre jämte 6 procent ränta
därå från den 1 november 1928 till dess betalning skedde och ersättning
för rättegångskostnaderna med 235 kronor 60 öre.

Vid av landsfiskalen R. Didrikson den 12 juni 1929 verkställt försök till
utmätning för utbekommande av de klaganden sålunda tilldömda beloppen
befanns Elsa Johansson, som då var bosatt i Vansäter, sakna utmätningsbara
tillgångar. Kostnaderna för detta utmätningsförsök uppgingo
till 51 kronor 5 öre.

I skrivelse den 14 juni 1929 till magistraten anhöll därefter klaganden
att, då Thorild måste anses hava gjort sig skyldig till försummelse vid
ovan omförmälda kvarstadsförrättning genom sin underlåtenhet att med
kvarstad belägga de hos Elsa Johansson befintliga möblerna och inventarierna,
vilka vore henne tillhöriga, samt klaganden därigenom lidit
ekonomisk förlust, magistraten måtte jämlikt 207 § utsökningslagen förplikta
Thorild att till klaganden utgiva skadestånd med 919 kronor ”65”
öre jämte ränta.

Sedan Thorild hörts över denna ansökan, hänvisade magistraten i utslag
den 10 februari 1930 klaganden att efter stämning utföra sin talan
vid domstol.

I en den 22 september 1931 hit inkommen skrift påkallade sedermera
klaganden mitt ingripande i anledning av Thorilds förfarande i kvarstadsärendet
samt anförde följande:

Genom ovan omförmälda kontrakt av den 23 augusti 1926 hade klaganden
till Elsa Johansson försålt samtliga honom tillhöriga inventarier i
butik, kaférum och bageri i det s. k. Centralkonditoriet i gården nr 61 i
Säter med undantag av ett pianino. Oscar Gustavsson och Elsa Johanssons
fader, Johan Johansson i Bergvik, hade iklätt sig betalningsansvar för
köpet. Köpesumman skulle erläggas före den 1 oktober 1926. Elsa Johansson
hade också i rätt tid erlagt köpeskillingen. Därmed hade hon erhållit
full äganderätt till sagda inventarier, vilka allt sedan dess och till kvällen
den 31 oktober 1928, då de bortförts, befunnit sig i förenämnda lägenhet i
Elsa Johanssons vård. Thorild konstaterade också i förrättningsprotokollet
den 31 oktober 1928, att Elsa Johansson förvärvat äganderätt till sagda
inventarier. Någon handling, som skulle visa, att äganderätten till inventarierna
övergått å Johan Johansson, hade ej företetts. Att ägaren
till den lösa egendomen läte upprätta en handling, uti vilken hon uppgåve

105

sig förhyra samma egendom samt angåve en annan person, sin fader, som
ägare, vore uppenbarligen ett skenavtal av enklaste beskaffenhet. Jämlikt
stadgandet i 69 § utsökningslagen hade Thorild otvivelaktigt varit skyldig
att med kvarstad belägga ifrågavarande lösören. Enligt protokollet hyrde
Elsa Johansson själv sina ägande lösören, men hade hon för Thorild företett
bevis, att lösörena vore hennes egna. Enda sättet att skydda inventarierna
från att beläggas med kvarstad hade otvivelaktigt varit, att ett
i laga ordning upprättat lösöreköp förelegat. Inventarierna hade under
hela tiden från det de från klaganden förvärvats av Elsa Johansson och
till kvällen den 31 oktober 1928 varit i Elsa Johanssons besittning. Johan
Johansson hade icke varit bosatt i Säter och ej heller intill sistnämnda
dag haft besittning av inventarierna. Dessa förhållanden hade även varit
för Thorild välkända. Att man i ett dylikt fall ej kunde ersätta lösöreköpsförordningens
föreskrifter med ett hyresavtal syntes ej kunna vara
föremål för tvekan. Slutligen ville klaganden upplysa, att vid 11—12-tiden
på kvällen den 31 oktober 1928 en åkare anmodats att frakta Elsa Johanssons
ifrågavarande lösegendom från Säter till Bergvik. Då åkaren vägrat
att utföra körningen, örn han ej erhölle förskott a fraktkostnaderna, hade
Thorild förskotterat dessa, enligt uppgift uppgående till 90 kronor. Thorild
hade dessutom behållit en del lösören, bland annat tva serveringsskåp
och korkmattor till tre rum. Det syntes anmärkningsvärt, att inventarierna
med Thorilda bistånd bortforslats på kvällen samma dag, som försök till
verkställighet av magistratens interimistiska kvarstadsbeslut gjorts, och
innan magistraten ännu definitivt fattat beslut i kvarstadsärendet. Då
Thorild sålunda enligt klagandens förmenande gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet i utövandet av sin tjänst som utmätningsman och klaganden
genom hans underlåtenhet åsamkats ekonomisk förlust, hemställde klaganden,
att jag måtte föranstalta örn åtal mot Thorild för tjänstefel samt
bereda klaganden tillfälle att framställa de skadeståndsyrkanden, vartill
klaganden kunde anse sig befogad.

I av mig infordrat yttrande anförde Thorild följande:

Sedan klaganden erhållit kvarstadsbeslut å Elsa Johansson tillhörig
lösegendom i gården nr 61 i Säter, hade Thorild den 31 oktober 1928 inställt
sig i Elsa Johanssons bostad för verkställande av förrättningen. Elsa
Johansson hade då företett två hyreskontrakt, vilka varit lika avfattade.
Det ena hade avsett ett pianino, levererat av klaganden. Det andra, som
varit upprättat mellan Johan Johansson och Elsa Johansson, hade gällt
samtliga i lägenheten befintliga lösören. Da båda hyreskontrakten varit i
laga form upprättade, hade Thorild ansett, att Elsa Johansson icke ägde
någon lösegendom i gården nr 61 i Säter, och pa grund därav hade någon
kvarstad icke kunnat verkställas. Klaganden hade sedermera atertagit

106

sitt pianino oell hade därigenom hävdat sin rätt på grund av hyreskontraktet.
Därmed måste väl också anses, att han givit hyreskontrakt
i allmänhet vitsord och även erkänt lagligheten av det mellan Johan
Johansson och Elsa Johansson upprättade hyreskontraktet. Över förrättningen
hade klaganden anfört besvär lios magistraten i Säter. I avkunnat
utslag hade magistraten fastställt förrättningen samt meddelat besvärshänvisning.
Klaganden hade emellertid icke begagnat sig av denna sin
rätt till överklagande utan funnit det mera med sin smak förenligt att
vidtaga förevarande anmälan efter det tre hela år förflutit från förrättningen.
Klaganden påstode, att Thorild förskotterat kostnaderna för lösegendomens
bortfraktande samt även varit behjälplig därmed. Av yttrandet
bifogad avskrift av fullmakt, daterad den 26 oktober 1928, framginge,
att Johan Johansson uppdragit åt innehavaren att hos Elsa Johansson
återhämta honom tillhörig lösegendom på grund av hyreskontrakt. Därest
ett hyreskontrakt icke förelegat, vore ju helt naturligt, att Johan Johansson
aldrig utfärdat denna fullmakt och åsamkat sig kostnader genom
anskaffande av ett ombud. Fullmakten hade innehafts av innehavaren av
Borlänge advokatbyrå, G. Moberg. Denne hade själv skött örn transporten
av lösegendomen från Säter till Johan Johanssons hem i Vansäter. Möbelhandlaren
M. Berglund hade av Moberg erbjudits inköpa ett skåp för
90 kronor men avböjt erbjudandet, emedan han ansett priset för högt. Då
Moberg måst hgva medel till transporten av lösegendomen från lägenheten,
enär denna skolat vara utrymd den 1 november 1928, hade han
hänvänt sig till Thorild sent på kvällen den 31 oktober med erbjudande,
att Thorild skulle få köpa skåpet. Då 90 kronor av en fackman ansetts för
dyrt för skåpet, hade Thorild erbjudits att för samma pris även få en
bunt illa medfarna korkmattor. Thorild hade då inköpt detta för 90 kronor.
Vid pålastningen hade befunnits, att ett mindre skåp icke fått plats på
flyttlasset. Thorild hade då tillsports, örn han även ville hjälpa dem i
denna belägenhet och köpa skåpet för 10 kronor. Ehuruväl Thorild ej haft
någon användning för skåpet, hade Thorild köpt även detta. Thorild hade
icke på minsta vis haft något med förflyttningen av lösegendomen att
göra och ej heller förskotterat några medel, utan detta hade helt och
hållet handhafts av Moberg. Alla av klaganden gjorda påståenden i motsatt
riktning vore sanningslösa. För övrigt ville Thorild fråga, vad Thorild
såsom tjänsteman kunde hava haft för intresse av att icke verkställa
kvarstaden, örn det låtit sig göra. Hade Thorild däremot företagit den
begärda kvarstaden, hade han enligt sin fulla förvissning förfarit olagligt
och därigenom ådragit sig ansvar och skadestånd. Klagoskriften
innehölle de mest hänsynslösa och från sanningen avvikande beskyllningar,
man gärna kunde tänka sig, och Thorild bestrede desamma såsom
saknande ali grund. På dessa skäl hemställde Thorild, att klagomålen icke
måtte föranleda någon min vidare åtgärd.

107

Viel yttrandet voro fogade, bland annat, den av Thorild omförmälda fullmaktsavskriften
samt ett av Berglund den 17 oktober 1931 utfärdat intyg
av innehåll, att Berglund den 31 oktober 1928 av Moberg blivit erbjuden
att för 90 kronor inköpa det till Thorild sedermera försålda skåpet men avböjt
nämnda erbjudande, enär Berglund ansett det begärda priset för högt.

I avgivna påminnelser framhöll klaganden att, ehuru klaganden funne
Thorilds medverkan vid lösegendomens bortförande något omotiverad,
klaganden dock icke ansåge Thorilds förfarande därutinnan vara så relevant
i saken som hans underlåtenhet att med kvarstad belägga egendomen
i fråga.

Enligt av borgmästaren i Säter den 22 februari 1932 utfärdat bevis hade
någon lösöreköpsavhandling mellan Elsa Johansson och Johan Johansson
icke blivit inregistrerad vid rådhusrätten under åren 1926—1928.

Med anledning av vad sålunda förekommit anmodade jag K. B. i Kopparbergs
län att förordna särskild åklagare att vid vederbörlig domstol
i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot Thorild. I en för åklagaren
utfärdad instruktion anförde jag följande:

8 kap. i utsökningslagen behandlar kvarstad, skingringsförbud, reseförbud
samt annan handräckning, som överexekutor äger meddela. De tre
förstnämnda åtgärderna äro exekutiva säkerhetsåtgärder av provisorisk
natur. De avse att säkerställa en visserligen ej ännu fastslagen, men likväl
sannolik gjord rätt, vilkens framtida genomförande medelst verkställighet
är hotad, örn ej ett betryggande exekutivt ingrepp omedelbart äger
rum. En dylik åtgärds ändamål är att vinna ett snabbt skydd för en hotad
rättighet. Förfarandet måste därför vara i hög grad summariskt. Kvarstad
avser att förhindra den, mot vilken åtgärden riktas, att till förfång
för viss rättsägare avhända sig egendom till visst värde eller viss egendom.
Kvarstad kan beviljas till säkerhet antingen för en fordran eller
ock för bättre rätt till visst föremål. Kvarstaden är, såsom nämnt, en
åtgärd av provisorisk natur. Den går av sig själv åter, örn den, som utverkat
åtgärden, icke inom 30 dagar anliängiggör talan i saken eller, örn
denna redan är anhängig, fullföljer densamma.

Beträffande kvarstad för fordran stadgas i 179 § utsökningslagen, att,
örn borgenär, till säkerhet för sin fordran, hos överexekutor begär kvarstad
å så mycket av gäldenärens lösa egendom, som kan svara mot samma
fordran, samt borgenären företett sannolika skäl för sin talan och överexekutor
prövar fara föreligga, att gäldenären undansticker eller förstör
godset, skall kvarstad beviljas.

Då kvarstad till säkerhet för fordran lägges å lös egendom, skall enligt

108

183 § utsökningslagen med den förfaras så, som då dylik egendom utmätes.
Å egendom, som icke får tagas i mät, må kvarstad ej läggas för fordran.

Enligt 195 § skall ansökan örn kvarstad göras skriftligen. Ansökningen
må ej bifallas, innan tillfälle att svara därå blivit vederparten lämnat. Örn
överexekutor finner saken sådan, att den ej kan tåla dylikt uppskov, äger
överexekutor bevilja den äskade åtgärden tillsvidare och intill dess annorledes
förordnas.

Då överexekutor till säkerhet för fordran beviljar en gjord ansökan örn
kvarstad å viss egendom, innebär beslutet härom alltid förordnande till
utmätningsman att verkställa den ifrågavarande åtgärden. Detta gäller
icke blott, då överexekutor efter gäldenärens börande meddelar slutligt
beslut i kvarstadsärendet, utan även i de fall, då överexekutor, exempelvis
vid ansökningens utställande till kommunikation med gäldenären, med
stöd av 195 § utsökningslagen förordnar om kvarstad tillsvidare. Liksom
vid utmätning torde i dylikt fall beslutets verkställande ankomma på utmätningsmannen
i den ort, där det av åtgärden berörda godset förvaras.

Då sökanden erhållit överexekutors beslut örn kvarstad, har sökanden
att hos vederbörande utmätningsman begära verkställighet av kvarstaden.
Avser kvarstadsbeslutet lös egendom till säkerhet för fordran, har, såsom
av 183 § utsökningslagen framgår, utmätningsmannen att förfara med
egendomen på samma sätt som vid utmätning. Endast utmätningsbar
egendom får i dylikt fall beläggas med kvarstad, och denna egendom skall
upptecknas och värderas i vanlig ordning.

I överensstämmelse med vad i 68 och 69 §§ utsökningslagen är stadgat
örn utmätning, torde ock vid kvarstadsförrättning gälla, att kvarstad till
säkerhet för fordringsanspråk icke må läggas å sådan i gäldenärens bo
befintlig lös egendom, som bevisligen finnes tillhöra annan, samt att örn
någon vid förrättningen påstår sig vara ägare till lösöre, som finnes i
gäldenärens bo, men ej kan visa sin rätt, lians anspråk ej utgör hinder
för egendomens beläggande med kvarstad. Rörande utmätning yttrar
justitierådet Trygger i sin kommentar till utsökningslagen (andra upplagan,
Uppsala 1916) sid. 232 i denna fråga följande: ”Fördelningen av
bevisbördan mellan parterna är klart angiven i § 69. Då tredje man vill
hindra utmätning av den i gäldenärens bo befintliga lösa egendomen,
måste han styrka sin äganderätt, och då han ej är, så att säga, i besittning
av rättigheten, fordras det alltså särskild bevisning för fakta, som
äro i stånd att grunda hans äganderätt. Erforderlig bevisning härom kan
icke sägas ligga i eller ersättas av gäldenärens erkännande, ty ett dylikt
erkännande, avgivet vid en tidpunkt, då gäldenärens intresse med avseende
på äganderättsfrågans lösning är mindre starkt än borgenärens,
kan tydligen icke vara avgörande eller för denne bindande. Härvid är det
icke av någon betydelse, örn erkännandet riktas omedelbart på rättighetens

109

existens eller blott på ett rättsfaktum, varigenom tredje man skulle liava
förvärvat rätten i fråga.”

I analogi med innehållet i 70 § utsökningslagen måste beträffande kvarstad
å lösören, som blivit sålda men lämnats kvar i säljarens vard,
tillämpas bestämmelserna i kungl, förordningen den 20 november 1845 i
avseende på handel örn lösören, som köparen låter i säljarens vard kvarbliva.

1 § i denna förordning innehåller att, örn den, som tillhandla!’ sig lösören
och tillåter, att desamma få kvarbliva i säljarens vård, vill, att dessa
lösören skola fredas från utmätning för säljarens skuld och i händelse av
dennes konkurs avskiljas från boets tillgångar, skall örn köpet upprättas
skriftlig, bevittnad avhandling med förteckning över de köpta persedlarna
samt kungörelse därom nästa söndag, da gudstjänst hålles, uppläsas i kyrkan
i den församling, där säljaren är bosatt, varom bevis skall tecknas å
handlingen. Vidare fordras visst inregistreringsförfarande. Finnes egendomen
i annan stad än Stockholm, är härutinnan stadgat, att avhandlingen
skall inom åtta dagar efter kungörandet uppvisas inför rådhusrätten för
att i dess protokoll intagas. Örn detta uppvisande har rätten att utfärda
och anslå kungörelse.

Endast örn samtliga de i 1 § i lösöreköpsförordningen meddelade föreskrifterna
iakttagits samt dessutom viss tid efter handlingens inlämnande
till rätten förflutit, innan utmätningsförrättning sker, är den försålda
egendomen fredad från att tagas i mät för säljarens gäld. Vad sålunda
gäller vid utmätning har tydligen giltighet även då fråga är örn kvarstad
å dylik egendom till säkerhet för fordran.

Av det nu anförda följer, att utmätningsman allenast i fall, som nu
nämnts, får taga hänsyn till invändning, att hos gäldenären anträffad
egendom av denne försålts och därför ej längre tillhör honom. Härutinnan
yttrar justitierådet Trygger i sin förutnämnda kommentar, sid. 243,
följande: ”De egendomligheter, som lösöreköpsförordningen innebär, när
man jämför densamma med utsökningslagens stadganden i §§ 68 och 69,
äro dels att köparens äganderätt till de i säljarens vård kvarlämnade
lösörena, vare sig den vid utmätningstillfället göres sannolik eller, rent
av, till fullo styrkes, lämnas av utmätningsmannen helt och hållet obeaktad,
så snart en på rätt sätt och tid upprättad och lagfaren lösöreköpsavhandling
icke företes, dels ock att, örn dylik avhandling företes, utmätning
icke får ske, även örn köparens äganderätt på grund av omständigheterna
i det särskilda fallet icke kan anses mera än sannolik.----

Skulle lösöreköpet icke företes vid utmätningstillfället, måste den, som
köpt ifrågavarande lösören, överklaga utmätningen och hos överexekutor
förete detsamma för att få utmätningen upphävd.”

I förevarande fall är upplyst att, sedan klaganden hos magistraten i

Säter den 30 oktober 1928 anhållit om kvarstad till säkerhet för hyresfordran
hos Elsa Johansson å henne tillhörig lösegendom, som förvarats
i en av klaganden till Elsa Johansson uthyrd lägenhet i gården nr 61 i
staden, magistraten i resolution samma dag, jämte det ansökningen utställts
till förklaring av Elsa Johansson, förordnat, att nämnda lösegendom
tillsvidare skulle beläggas med kvarstad intill det belopp, 633 kronor
32 öre, varför Elsa Johansson enligt uppgift häftade i skuld för hyra.

Sedan klaganden hos Thorild begärt verkställighet av nämnda kvarstadsbeslut,
har Thorild den 31 oktober 1928 infunnit sig hos Elsa Johansson
för förrättningens företagande. Vid denna förrättning har för Thorild
företetts ovanberörda mellan klaganden och Elsa Johansson den 23 augusti
1926 upprättade kontrakt, enligt vilket klaganden till Elsa Johansson försålt
de i lägenheten förvarade inventarierna med undantag av ett pianino.
I förra ttningsprotokollet Ilar Thorild antecknat, att den i kontraktet avtalade
köpeskillingen varit å kontraktet kvitterad. Genom detta kontrakt
har Elsa Johansson, även örn köpesumman förskotterats av hennes fader
Johan Johansson, förvärvat äganderätten till den med överlåtelsen avsedda
lösegendomen. Kontraktets avfattning var så tydlig, att någon tvekan
härutinnan icke bort förefinnas hos Thorild.

Örn Elsa Johansson sedermera velat bereda sin fader säkerhet för den av
honom förskotterade köpeskillingen i inventarierna, medan dessa förblevo
i hennes vård, har hon måst förfara i överensstämmelse med lösöreköpsförordningens
bestämmelser. Därest så ej skett, hava dessa icke varit
fredade för utmätning för Elsa Johanssons skuld. Vid kvarstadsförrättningen
Ilar, såvitt protokollet utvisar, ej ens påståtts och ännu mindre
styrkts, att ett lagligen giltigt lösöreköp mellan Elsa Johansson och Johan
Johansson eller annan kommit till stånd. Ej heller torde Johan Johansson
hava kunnat gentemot Elsa Johanssons borgenärer göra gällande, att han
förvärvat äganderätt till inventarierna på grund av gåva från Elsa Johansson,
då dessa alltjämt kvarblivit i hennes besittning. Såvitt handlingarna
utvisa, Ilar alltså något lagligt hinder icke förelegat för ifrågavarande
lösegendoms beläggande med kvarstad.

Det oaktat har Thorild emellertid icke verkställt den av magistraten anbefallda
kvarstaden. Anledningen härtill har tydligen varit, att vid förrättningen
för Thorild företetts ett kontrakt, enligt vilket Johan Johansson
skulle till Elsa Johansson hava uthyrt nyssnämnda egendom mot en hyra
av 35 kronor i månaden under villkor, att egendomen skulle tillfalla Elsa
Johansson, sedan full likvid för densamma erlagts. Då enligt lämnad upplysning
någon hyra icke erlagts av Elsa Johansson, har Thorild ansett, att
hon icke vore ägare av egendomen. Under åberopande härav har Thorild
förklarat kvarstaden icke kunna verkställas.

Genom detta beslut har Thorild uppenbarligen förfarit felaktigt. Sist -

lil

nämnda hyreskontrakt har saknat all betydelse vid förrättningen, då det
styrkts, att klaganden överlåtit ifrågavarande inventarier å Elsa Johansson,
men däremot ej visats, att Johan Johansson på grund av avtal, vilket
gentemot Elsa Johanssons borgenärer ägt bindande verkan, förvärvat
äganderätten till samma lösegendom av Elsa Johansson. För Thorild såsom
utmätningsman borde det genast hava stått klart att, då en av Elsa
Johansson utfärdad, i vederbörlig ordning upprättad och lagfaren lösöreköpsavhanäling
icke företetts vid förrättningen, Elsa Johanssons invändning,
att hon ej vöre ägare till de från klaganden inköpta inventarierna,
icke förtjänade avseende och att dessa bort, då hinder i annat hänseende
icke visats, i laga ordning beläggas med kvarstad i enlighet med magistratens
förordnande. Jag bortser härvid från det ovannämnda pianinot.

Jag finner sålunda, att Thorild genom sin vägran att verkställa kvarstaden
gjort sig skyldig till tjänstefel. Härigenom kan skada hava tillskyndats
klaganden. Jag erinrar, att den egendom, som skolat beläggas med
kvarstad, efter Thorilds påtalade beslut den 31 oktober 1928 bortförts
från den av klaganden till Elsa Johansson uthyrda lägenheten, samt att
klaganden sedermera icke kunnat utfå den fordran, för vilken kvarstaden
beviljats. Anmärkningsvärt är också att Thorild på sätt av handlingarna
i ärendet framgår genom inköp av en del av den ifrågavarande egendomen
möjliggjort bortforslandet av de återstående lösörena, ehuru ansökan
örn kvarstad ännu var på magistratens prövning beroende.

På grand av vad jag ovan anfört uppdrog jag åt åklagaren att vid
vederbörlig domstol i laga ordning anhängiggöra och utföra åtal mot
Thorild för tjänstefel samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens
beskaffenhet, Tillfälle borde beredas klaganden att i målet föra talan, och
borde av honom framställda ersättningsanspråk, i den mån de funnes
befogade, av åklagaren understödjas.

Rådhusrätten i Säter, varest åtalet anhängiggjordes, yttrade i utslag
den 5 september 1932 följande:

Sedan magistraten i Säter genom resolution den 30 oktober 1928 på ansökan
av klaganden förordnat, att Elsa Johansson tillhörig, i av henne
förhyrd lägenhet i gården nr 61 i staden förvarad lösegendom tillsvidare
skulle beläggas med kvarstad intill det belopp, 633 kronor 32 öre, varför
Elsa Joli ansson häftade i skuld till klaganden för hyra, hade Thorild på
klagandens begäran den 31 oktober 1928 infunnit sig lios Elsa Johansson
för att verkställa detta beslut men underlåtit att företaga kvarstaden
på den grund, att för honom företetts ett mellan Elsa Johanssons fader,
Johan Johansson, och Elsa Johansson upprättat kontrakt, varigenom
Johan Johansson till Elsa Johansson uthyrt i lägenheten befintlig lös -

112

egendom. Och enär sistberörda handling icke utgjort laga hinder för förrättningens
företagande, funne rådhusrätten Thorild hava därutinnan felaktigt
förfarit och dömde Thorild, jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, att
för denna försummelse böta 50 kronor.

Vidkommande därefter klagandens ersättningsanspråk, så och då klaganden
ostridigt försålt ifrågavarande lösegendom till Elsa Johansson,
och Johan Johansson varken genom att förskottera den därför avtalade
köpesumman eller genom något gentemot Elsa Johanssons borgenärer
bindande avtal lagligen förvärvat äganderätten till denna egendom, samt
egendomen, vars värde ostridigt kunnat täcka klagandens fordran, genom
Thorilda försummelse kunnat bortföras från den av Elsa Johansson förhyrda
lägenheten, och klaganden på denna grund sedermera icke kunnat
utfå den fordran, för vilken kvarstaden beviljats, funne rådhusrätten klaganden
hava lidit skada genom den underlåtna verkställigheten av kvarstaden
och förpliktade Thorild att genast vid äventyr av utmätning till
klaganden emot kvitto utgiva ej mindre klaganden genom rådhusrättens
dom den 28 januari 1929 tillerkända 633 kronor 32 öre jämte 6 procent
ränta därå från den 1 november 1928, till dess betalning skedde, och rättegångskostnader
235 kronor 60 öre än även kostnaden för utmätningsförsök
i Söderala 51 kronor 5 öre. Därjämte förpliktades Thorild att ersätta
klagandens rättegångskostnader med skäliga ansedda 300 kronor jämte
vad klaganden visade sig hava utgivit i lösen och stämpel för rådhusrättens
protokoll och utslag i målet.

Över rådhusrättens utslag har Thorild anfört besvär i Svea hovrätt.
Målet är beroende på hovrättens prövning.

13. Fel vid ådömande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Den 13 november 1931 meddelade Vartofta och Frökinds häradsrätt
under ordförandeskap av häradshövdingen Axel Johanson utslag i ett vid
häradsrätten handlagt rannsakningsmål angående häktade arbetaren Hans
Tage Karlsson från Egnahemsvägen 30 i Agnetorps socken ävensom andra
häktade personer.

I detta utslag fann häradsrätten utrett, att Karlsson den 9 oktober
1931 falskeligen i andra personers namn skrivit en växel å 350 kronor, som
han belånat i Skaraborgs Enskilda Bank; att han i samråd med annan
person dels natten till den 29 november 1930 genom ett öppet fönster berett
sig tillträde till en G. Sahlström m. fl. tillhörig automobilkiosk vid Nya
torget och därvid tillgripit 6 kronor i penningar, dels natten till den 14
december 1930 genom användande av falsk nyckel berett sig tillträde såväl

113

till en handlanden E. Walter tillhörig automat som även till en sådan,
tillhörig trädgårdsmästaren N. Lidén, därvid tillgripits i den förra automaten
ett penningbelopp av 8 kronor och frukt till ett värde av högst 3 kronor
samt i den senare penningar högst 4 kronor och frukt och choklad till
ett värde av högst 2 kronor, dels natten till den 25 december 1930 genom ett
öppet fönster berett sig tillträde till Tidaholms Biograf- och Teateraktiebolag
tillhöriga lokaler, där ur en låst skrivbordslåda, som med våld upphrutits,
tillgripits 6 kronor i penningar, dels natten till den 9 maj 1931
genom att sönderslå ett fönster berett sig tillträde till Vulcans handelsbod
och där tillgripit varor till ett värde av 35 kronor; samt att han i samråd
med häktade B. A. Nyström på kvällen den 5 oktober 1931 genom ett fönster,
vars skydd av ståltrådsduk borttagits, berett sig tillträde till en matvaruaffär,
varest tillgripits varor till ett värde av 25 kronor.

På grund därav dömde häradsrätten Karlsson dels jämlikt 12 kap. 4 och
21 §■§ strafflagen för förfalskning av växel att hållas till straffarbete i åtta
månader och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ”under
ett år”, dels ock jämlikt 20 kap. 1 §, 4 § 4 punkten, 9 och 14 §§ samma lag
för första resan å särskilda ställen och tider medelst inbrott förövad stöld
att hållas till straffarbete i åtta månader och vara underkastad påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen ”under ett år”. Sedan häradsrätten därjämte
förklarat anståndet med ett Karlsson tidigare genom villkorlig dom ådömt
straff, utgörande straffarbete fyra månader, förverkat, bestämde häradsrätten
vid sammanläggning av straffen, att Karlsson skulle hållas till
straffarbete i ett år åtta månader samt vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen intill dess två år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven.

Häradsrättens utslag vann laga kraft.

Under erinran, att sammanläggningen av den Karlsson för de särskilda
brotten ådömda straffpåföljden icke stöde i överensstämmelse med lag, anmodade
jag i skrivelse den 11 februari 1932 häradshövdingen Johanson
att till mig inkomma med yttrande.

I avgivet yttrande anförde Johanson följande:

Det av mig anmärkta förhållandet, att ovanberörda straffsammanläggning
icke stöde i överensstämmelse med lag, vore uppenbart. Det begångna
felet vore också för Johanson en fullkomlig gåta, så mycket obegripligare
som något dylikt icke förr hänt Johanson under hans långa domarverksamhet,
varunder han haft att handlägga ett ofantligt antal rannsakningar.
När Johanson efter hemkomsten tagit itu med utarbetandet av rannsakningen,
hade Johanson genast märkt missödet men givetvis varit förhindrad
att då göra ändring i det offentligen avkunnade utslaget. Enda för -

8 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 drs riksdag.

114

klaringen till det skedda, Johanson kunde finna, vore, att Johanson efter
omkring sex timmars oavbrutet intensivt arbete för att komma till rätta
med de fyra häktade och att utreda deras andel i det stora antalet brott,
varför de åtalats, varit alldeles tröttkörd. Med hänsyn till Johansons
hälsotillstånd under hösten 1931 hade det nog varit klokast av Johanson
att begära ledighet från rannsakningen. Därigenom hade Johanson besparats
den oerhörda harm och grämelse, som Johanson alltsedan fått utstå
och som Johanson aldrig bleve kvitt. Men då Johanson vetat, att rannsakningen
skulle bliva omfattande och besvärlig, hade Johanson ej ansett
sig försvarad med att överlåta den åt förste notarien, som varit ung och
förut icke haft att handlägga någon rannsakning. Emellertid ville Johanson
framhålla, att Karlsson enligt rättens beslut skolat ådömas två års påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Sedan under överläggningen med nämnden
beslut fattats örn de olika frihetsstraffen och ersättningsbeloppen, hade
nämligen rätten enhälligt beslutat, att både Karlsson och en annan av de
häktade, Nyström, skolat ådömas vardera två års påföljd. Detta vore enligt
Johansons förmenande i förevarande fall det primära. Att Johanson sedan
under utarbetandet av utslaget på ett olyckligt sätt givit uttryck åt detta
beslut, folie på Johansons lott och berodde på vidriga omständigheter. Ett
faktum vore i varje fall, att rätten avsett att ådöma Karlsson två års
påföljd. Den omständigheten, att Karlsson, som haft juridiskt bildat biträde
i rättegången, icke överklagat utslaget, gåve Johanson anledning
antaga, att han själv vore nöjd med utslaget även i denna del.

I en till advokatfiskal vid Göta hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen kunna vissa i lag bestämda brott medföra,
att den brottslige för särskild tid ådömes den påföljd, att han ej må utöva
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning samt ej är berättigad avgiva
röst vid val av riksdagsman eller präst eller att deltaga i kommunal- eller
municipalstämmas eller allmän rådstugas eller kyrkostämmas överläggningar
och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden, i vilkas avgörande
endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad.
Är någon till sådan påföljd dömd, skall han ock hava förverkat
allmän befattning, som av honom innehaves. Sådan påföljd må dock ej
ådömas, där ej brottet varder belagt med straffarbete i minst sex månader.
Påföljden ådömes för alltid, där den dömde gjort sig skyldig till straffarbete
på livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett och högst
tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.

Sin nuvarande lydelse har 2 kap. 19 § strafflagen erhållit genom lag den

115

3 juni 1921, då en mera formell ändring i paragrafen vidtogs. En ändring
av större betydelse hade dessförinnan vidtagits i lagrummet genom lag
den 24 maj 1918. Därigenom fick nämligen ifrågavarande påföljd sin nuvarande
innebörd. Före tillkomsten av 1918 års lag hade den sin motsvarighet
i ådömandet av förlust av medborgerligt förtroende.

I sådana fall, då någon dömts för två eller flera reellt konkurrerande
brott, som vart för sig medfört förlust av medborgerligt förtroende eller
sådan påföljd, som numera omtalas i 2 kap. 19 § strafflagen, har såväl före
som efter tillkomsten av lagen den 24 maj 1918 gällt, att den tid, till vilken
påföljden för vart brott utmätts, icke kunnat göras till föremål för sammanläggning.
Redan det förhållandet att, såsom ovan berörts, straffpåföljden
i de fall, där den ej ådömes för alltid, skall ådömas intill dess viss tid
förflutit från det den dömde efter utståndet straff blivit frigiven och alltså
skall taga sin början i och med att utslaget vinner laga kraft, torde utesluta
sammanläggning av påföljdsstraff för olika brott.

I sina tryckta föreläsningar i straffrätt sid. 818 o. f. har professorn J.
Hagströmer i denna fråga yttrat följande:

Förelåge flera vanfrejdande brott i reell konkurrens, bleve det flera vanfrejdspåföljder.
Någon summering av vanfrejdstiderna, då påföljderna
lydde å viss tid, förekomme emellertid ej. En sådan summering — vilken
alltid ansetts stridande mot vår rätt — förbjöde sig numera själv i följd
av det sätt, varpå, när någon dömdes till viss tids förlust av medborgerligt
förtroende, den tid bestämdes, varunder den dömde skulle vara underkastad
påföljden. Denna tid utsattes nämligen ej såsom förr till ett visst
tidsmått, en så och så lång tid, utan till den del av den dömdes liv, som
bomme att ligga emellan den dag, då domen vunne laga kraft, och den
dag, då den i domen inom gränsen ett—tio år bestämda tiden, räknat från
frigivandet efter utståndet straff, tilländaginge. Örn således en person bleve
dömd till straffarbete i två år och kortaste möjliga vanfrejdstid, vore han
därmed dömd till vanfräjd, icke under en viss tidslängd, utan under den
konkreta tid, som bomme att förflyta från det domen vunne laga kraft, till
dess ett år förgått från det han efter utstående av straffarbetet blivit frigiven.
I följd därav bomme, då någon på en gång dömdes för flera reellt
konkurrerande för viss tid vanfrejdande brott, de särskilda genom domen
stadgade vanfrejdstiderna nödvändigt att löpa parallellt. Dömdes t. ex.
någon på en gång till straffarbete i ett år och förlust av medborgerligt förtroende,
till dess två år förflutit från tiden för frigivningen, samt till
straffarbete i ett år sex månader och förlust av medborgerligt förtroende,
till dess tre år förflutit från nyssnämnda tid, så bleve den dömde, då domen
vunne laga kraft, samtidigt underkastad båda vanfrejdspåföljderna, och
längre fram skulle både de två åren och de tre åren begynna att löpa vid
samma tidpunkt, nämligen den, då den dömde efter utståndet straff bleve

116

frigiven, vadan lian återfinge sitt medborgerliga förtroende tre år efter
denna tidpunkt.

I förevarande fall har Vartofta och Frökinds häradsrätt, sedan Karlsson
för vartdera av två olika brott dömts till straffarbete i åtta månader och
ett års påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt ett villkorligt straff förklarats
förverkat, vid sammanläggning av straffen bestämt, att Karlsson
skulle vara underkastad dylik påföljd intill dess två år förflutit från det
han efter utståndet straff blivit frigiven. Såsom jag ovan anfört har
häradsrätten genom att sålunda sammanlägga de Karlsson ådömda påföljdsstraffen
förfarit felaktigt.

I överensstämmelse med vad i tidigare fall skett (ämbetsberättelsen 1921
sid. 192 o. f.) fann jag mig icke kunna underlåta att beivra ifrågavarande
vid straff sammanläggningen begångna fel, varför Johanson i egenskap av
ordförande i häradsrätten var ansvarig. Jag uppdrog därför åt advokatfiskalen
att ställa Johanson under åtal inför hovrätten för berörda tjänstefel
samt å honom yrka ansvar efter lag och sakens beskaffenhet.

Göta hovrätt yttrade i utslag den 22 september 1932 följande:

Enär Johanson, som vore ansvarig för häradsrättens ifrågavarande utslag,
i åtalade hänseendet förfarit felaktigt och därigenom gjort sig skyldig
till vårdslöshet i ämbetsutövning, prövade hovrätten lagligt jämlikt
25 kap. 17 § strafflagen döma Johanson för vad honom sålunda läge till last
att böta 50 kronor.

Hovrättens utslag har vunnit laga kraft.

117

II. Redogörelse för ärenden, som föranlett åtgärd för
disciplinär bestraffning.

1. Försummelse att vidarebefordra besvärsskrift.

Handlingarna i ett genom klagomål av skomakeriarbetaren Johan Oskar
Wennberg från Luleå härstädes anhängiggjort ärende utvisa, bland annat,
följande:

Genom utslag den 9 januari 1932 förordnade K. B. i Norrbottens län, att
klaganden, som vårdades å kommunalhemmet i Luleå, skulle intagas å
statens vårdanstalt å Venngarn för alkoholister.

Hos stadsfiskalen i Luleå anhöll klaganden därefter, att åtal måtte anställas
mot föreståndaren för kommunalhemmet för det denne fråntagit
klaganden en till Konungen ställd skrift, däri klaganden anfört besvär
över K. B:s beslut örn interneringen, ävensom, tvärtemot vad föreståndaren
lovat klaganden, underlåtit att till vederbörlig myndighet vidarebefordra
skriften, vilket haft till följd, att klaganden förlorat sin rätt till
talan mot beslutet.

Med anledning av klagandens anmälan verkställdes av polismyndigheten
i Luleå utredning i saken. Därvid förekom bland annat följande:

Föreståndaren för kommunalhemmet P. E. Molin uppgav följande: Molin
hade överenskommit med klaganden, som sedan den 18 november 1930 varit
intagen å kommunalhemmet, att denne den 27 januari 1932 skulle ensam
avresa till vårdanstalten å Venngarn. Då emellertid klaganden efter besök
ute i staden på förmiddagen den 27 januari varit synbarligen berusad av
starka drycker samt Molin förstått, att klaganden icke godvilligt komme
att, såsom meningen varit, avresa från Luleå på kvällen samma dag, hade
Molin begärt handräckning från stadens polisstation för klagandens avförande
till Venngarn. Omedelbart därefter hade Molin kallat upp klaganden
på kommunalhemmets kontor. Under vistelsen på kontoret hade
klaganden utfarit med allehanda otidigheter och tillmälen mot Molin samt
slutligen ur en ficka upptagit ett större, smutsigt och hopknycklat kuvert
och yttrat: ”På de här papperen ska jag sätta in dig.” Molin hade då bett
klaganden att få se på papperen, varvid klaganden i stället för att framlämna
dessa försökt riva sönder dem. Molin hade emellertid lyckats avvärja
detta samt omhändertagit kuvertet och sett igenom de delvis sönderrivna
papperen, som utgjorts av en till Konungen ställd besvärsskrift
jämte en del intyg, bland annat från två å kommunalhemmet intagna per -

118

söner, vilka ansåges vara mindre försigkomna. I samband därmed hade
Molin meddelat klaganden, att Molin skulle överlämna handlingarna till
polisen. Då en poliskonstapel kort därefter avhämtat klaganden, hade
Molin överlämnat handlingarna till konstapeln, varefter Molin icke tagit
någon ytterligare befattning med saken.

Extra poliskonstapeln K. E. Nordström berättade: Den 27 januari 1932
hade Nordström beordrats att å kommunalhemmet avhämta klaganden och
avföra denne till polisstationen för vidare befordran till Venngarn. Då
Nordström inställt sig å kommunalhemmet, hade han å expeditionen sammanträffat
med Molin och klaganden. Den sistnämnde, som synts vara
berusad, hade varit i häftig ordväxling med Molin, men, då Nordström
tillsagt klaganden att medfölja, hade han gjort detta utan protest. Samtidigt
därmed hade Molin till Nordström överlämnat några trasiga och
smutsiga skrifter, inlagda i ett tillskrynklat kuvert, som varit oförseglat
samt försett med påskrift: ”Till Magistraten i Luleå.” Molin hade uppgivit,
att handlingarna tillhörde klaganden, samt tillsagt Nordström att
överlämna dem till polismyndigheten. Efter framkomsten till polisstationen
hade Nordström överlämnat handlingarna till tjänstförrättande överkonstapeln
Einar Olofsson. Sedan Nordström därefter beordrats att samma
dag med bantåg kl. 6,01 e. m. avföra klaganden till Venngarn, hade han
kl. omkring 5,30 e. m. inställt sig å polisstationen för att avhämta klaganden.
Därvid hade Nordström av Olofsson bekommit, förutom förpassning,
även nyssnämnda handlingar. Nordström hade i samband därmed erhållit
tillsägelse att vid framkomsten till Venngarn överlämna handlingarna tili
direktören vid vårdanstalten. Å utsatt tid hade Nordström avrest med klaganden
och anlänt till Sigtuna påföljande dag vid 9-tiden på kvällen. I
Sigtuna hade Nordström mötts av vårdanstaltens automobilförare, som
uppgivit sig hava order av direktören att taga hand örn klaganden och
kvittera förpassningen. Med anledning därav hade Nordström, som ansett
sig icke behöva fortsätta till Venngarn, överlämnat klaganden till automobilföraren
mot kvitto å förpassningen. I samband därmed hade Nordström
framtagit och till automobilförare!! överlämnat klagandens handlingar
med begäran, att dessa skulle tillställas direktören vid vårdanstalten.
Automobilföraren hade sett på handlingarna men därefter återlämnat
dem till Nordström under yttrande, att Nordström ju själv kunde insända
handlingarna till direktören. Nordström hade då återtagit handlingarna
och nedlagt dessa i sin resväska. Därefter hade Nordström gjort
ett besök i Stockholm. Efter hemkomsten till Luleå hade Nordström ställt
sin resväska, däri klagandens handlingar fortfarande förvarats, i sin bostad
och därefter glömt bort handlingarna, till dess han efter klagandens
anmälan blivit påmind örn desamma och överlämnat dem till kriminalpolisen.

119

Olofsson vitsordade, att Nordström vid ovanberörda tillfälle den 27
januari 1932 till Olofsson överlämnat ett tillskrynklat oell illa medfaret
konvolut, adresserat till magistraten i Luleå och innehållande en till
Konungen ställd besvärsskrift jämte tre intyg samt avskrift åv K. B:s resolution
den 9 januari 1932 angående klagandens internering. Därjämte
uppgav Olofsson, att lian först överlämnat handlingarna till stadsfiskalen
och sedermera på dennes order återlämnat dem till Nordström med tillsägelse,
att denne skulle vid framkomsten till Venngarn överbringa deni
till direktören vid vårdanstalten.

I en hit insänd skrift anförde klaganden därefter klagomål mot Nordström
för det denne icke i enlighet med given order överlämnat ifrågavarande
handlingar till vårdanstaltens föreståndare.

På anmodan av mig inkom därefter stadsfiskalen E. Hallberg med yttranden
från Olofsson och Nordström, varjämte Hallberg avgav eget utlåtande.

Olofsson åberopade i sitt yttrande vad han i denna sak uppgivit vid
ovanberörda polisutredning och meddelade, att han därutöver icke hade
annat att tillägga, än att ifrågavarande handlingar, då de till honom överlämnats,
varit mycket illa medfarna, i det de varit nedsmutsade, tillskrynklade
och delvis sönderrivna, varför de knappast i sådant skick kunnat till
vederbörande myndighet ingivas.

Nordström hänvisade i sitt yttrande till vad han vid polisutredningen
anfört samt uppgav vidare, att Molin, då han den 27 januari 1932 överlämnat
handlingarna till Nordström, sagt, att de icke vore av något värde.
Därjämte framhöll Nordström, att handlingarna, vilka bestått av en till
Konungen ställd besvärsskrift jämte tre intyg, varit mycket nedsmutsade,
tillskrynklade och delvis sönderrivna, så att de knappast kunnat ingivas
till vederbörande myndighet i dylikt skick.

Hallberg anförde i det avgivna utlåtandet följande:

Det torde visserligen icke kunna bortses ifrån, att Nordström uraktlåtit
att till direktören vid vårdanstalten å Venngarn överlämna klagandens
ifrågakomna handlingar, men Nordström skulle säkerligen hava gjort det,
örn han fått fortsätta resan dit. Såsom av utredningen framginge, hade
så icke blivit fallet. När den från Venngarn mötande automobilförare!!
vägrat överbringa handlingarna till direktören vid vårdanstalten, hade
Nordström i enlighet med den honom av Olofsson meddelade ordern bort
antingen med post under rekommendation tillställa direktören handlingarna
eller ock, för att skilja sig från sitt uppdrag, vid återkomsten rapportera
förhållandet och begära förhållningsorder. Då emellertid klaganden
själv under rusets inflytande försatt handlingarna i ett sådant skick,

120

att de med största sannolikhet icke kunnat av vederbörande myndighet
för prövning mottagas, samt det hort hava legat i klagandens eget intresse
att förvissa sig örn, att hans besvär kommit vederbörande tillhanda, medan
han ännu hade tid på sig att ingiva ny hesvärsinlaga, funne Hallberg
Nordströms förfarande icke hava tillfogat klaganden någon skada. Enär
handlingarna sannolikt förvarades å vårdanstalten å Venngarn, borde, för
bedömande av frågan örn de kunnat bliva föremål för prövning på grund
av sitt förstörda skick, desamma infordras från anstalten. På grund av
omständigheterna i ärendet hemställde Hallberg, att klagomålen ej måtte
föranleda vidare åtgärd.

På begäran överlämnade sedermera direktören vid vårdanstalten klagandens
besvärsskrift med tillhörande kuvert till min expedition. Därvid
meddelade direktören, att ovan omförmälda intyg bifogats en av klaganden
i juni månad 1932 till Konungen ingiven skrivelse med besvär över

K. B:s utslag den 9 januari 1932. Besvärsskriften, som var skriven å skrivmaskin,
var fullt läslig.

Vid prövning av ärendet fann tjänstförrättande justitieombudsmannen
Nordströms förfarande i omförmälda fall väl icke böra föranleda åtal mot
Nordström inför domstol, men, då i allt fall det fel, vartill Nordström
gjort sig skyldig i sin tjänst, syntes icke böra lämnas obeivrat, överlämnade
tjänstförrättande justitieombudsmannen under åberopande av innehållet
i 17 § 1 mom. och 18 § första stycket i Kungl. Maj:ts polisreglemente
för riket den 26 september 1925 handlingarna i ärendet till polischefen i
Luleå för den åtgärd mot Nordström, polischefen kunde finna påkallad.

Polischefen i Luleå fann i beslut den 6 augusti 1932 skäligt att för det
oförstånd och fel i tjänsten, som Nordström låtit komma sig till last, tilldela
Nordström varning.

Polischefens beslut vann laga kraft.

2. Olämpligt uppträdande av extra landsfiskal under tjänsteutövning.

Den 13 juli 1932 innehöll tidningen Folkets Dagblad Politiken under rubriken:
”Skingra er, skrek fiskus i Graneberg. — Gick i upprymt tillstånd
mot parkpublik. — Måste föras till Uppsala polisstation.” en artikel, däri
anfördes följande:

Strax före festligheternas avslutande i Folkets park i Graneberg på kvällen
den 9 juli 1932 hade tillförordnade landsfiskalen i Ulleråkers distrikt

121

infunnit sig i ett synnerligen upprymt tillstånd. Vid rusningen efter festen
till spårvagnarna hade uppstått folkskockning och landsfiskalen, som tydligen
fått för sig, att han befann sig i en demonstration eller dylikt, hade
börjat hojta: ”Skingra på er!”, allt under de vildaste åtbörder. Givetvis
hade man blivit mycket indignerad över landsfiskalens uppträdande, och
det hade säkert gått synnerligen illa för denne, örn icke parkens ordningsmän
ingripit. Slutet hade emellertid blivit, att landsfiskalen i automobil
transporterats till polisstationen i Uppsala, där man dock vägrat taga
emot honom, enär han hörde hemma i ett annat polisdistrikt.

I anledning av innehållet i tidningsartikeln anmodades t. f. extra landsfiskalen
F. Eklund av tjänstförrättande justitieombudsmannen att inkomma
med upplysning, huru med de i artikeln uppgivna omständigheter
förhölle sig.

I avgivet yttrande anförde Eklund följande:

Den 9 juli 1982 hade Eklund, som haft förordnande att under tiden den
2 maj—den 13 juli 1932 uppehålla extra landsfiskalstjänsten i Ulleråkers
distrikt, av landsfiskalen i distriktet B. Steen erhållit order att vid studen
på natten infinna sig vid Folkets park i Graneberg för att övervaka
ordningen. Strax före kl. 10 e. m. hade Eklund ankommit till restaurang
Skarholmen, även den belägen vid Graneberg. Eklund hade deltagit i
där pågående dans ungefär två timmars tid, varunder Eklund förtärt en
grogg och, jämte två herrar och en dam, en flaska mousserande vin, varav
på Eklunds lott kommit ungefär 114 glas. Efter dansen hade Eklund begivit
sig till Folkets park för att inträda i tjänstgöring. Ditkommen hade
Eklund omedelbart sammanträffat med fjärdingsmannen J. Bodin, vilken
haft patrulltjänstgöring därstädes. Även extra fjärdingsmannen E. Jansson
hade kommit tillstädes, dock civil. Sedan Eklund hälsat på dem, hade
Eklund gått in i parken, där Eklund samtalat med två reservpolismän
från Uppsala, vilka kommenderats till parken, enär oordningar tidigare
förekommit. Efter en kvarts timme hade Eklund återvänt till platsen utanför
parken, där Eklund då sammanträffat med fjärdingsmannen i distriktet
B. Johansson, för dagen tjänstledig. Då folket börjat lämna parken,
linde Eklund stått ungefär vid den plats, där spårvägsspåren korsade utfartsvägen
från parken. Eklund ville påpeka, att han icke på minsta sätt
känt sig berörd av den alkoholmängd, han förtärt. En del yngre manspersoner
hade ställt sig mitt emot Eklund på landsvägen. Bland dessa hade
Eklund igenkänt två såsom varande notoriska orosstiftare. Den ene hade
under de två senaste åren sex gånger dömts för fylleri, förargelseväckande
beteende eller dylika förseelser. Dessa personer hade genom att sinsemellan
framslunga okvädingsord örn och mot polismakten sökt få Eklund att

122

ingripa. Då Eklund emellertid icke ansett dem hava stört allmänna ordningen,
hade Eklund låtsat som örn han ej hört dem. Strax därpå hade
en spårvagn kommit. Då det synts Eklund, som örn några från parken
kommande personer icke iakttagit vagnen utan varit i fara att bliva påkörda,
hade Eklund tillropat dem: ”Se upp.” Detta hade varit fullt tillräckligt
för att ligistelementen skulle bliva aggressiva och med detta yttrande
som utgångspunkt anse sig förfördelade. Ett trettiotal personer hade
samlat sig omkring Eklund, som varit ensam. Bodin hade reglerat automobiltrafiken,
och Jansson hade vid detta tillfälle endast en gång synts i
samlingens periferi. Eklund hade då tillsagt honom att hämta de båda
polismännen från Uppsala, men han hade ej efterkommit denna tillsägelse.
Han hade endast knuffats undan. Eklund hade då begivit sig från platsen
för att förena sig med Bodin. Förut omförmälda poliskund hade då fattat
tag i Eklund och sökt hålla Eklund kvar. Då Eklund vridit sig ur hans
grepp, hade Eklund råkat taga några snedsteg. Som de närmast stående
möjligen känt spritdoft från Eklunds andedräkt, hade detta varit tillräckligt
för att någon av dem skulle utropa: ”Landsfiskalen är full.” Som
oroselementen fortsatt att vara aggressiva, hade Eklund uppmanat dem
att hålla sig lugna och tänka på vad de gjorde. Detta hade emellertid icke
haft någon som helst verkan. Som Eklund emellertid befarat våldsamma
uppträden, därest Eklund tillgrepe våld, hade Eklund icke vid något tillfälle
använt den battong, Eklund hållit dold under rocken. Tidningens
uppgifter angående Eklunds upprymdhet, högljuddhet och vilda åtbörder
vöre av en sanningshalt, som man endast funne i dylika organ. Tvärtom
hade Bodin, med vilken Eklund lyckats förena sig, för landsfiskalen Steen,
enligt vad denne meddelat Eklund, sagt, att Eklund uppträtt med ett synnerligen
stort lugn. Som emellertid ropen fortsatt örn utredning i saken,
hade Eklund uppmanat en av de mest ivrande personerna att medfölja
Eklund i den av Eklund tidigare på dagen beställda hyrbilen till Uppsala.
Detta hade Eklund gjort i avsikt att lugnet sedan skulle återvända. Personen
i fråga, som Eklund aldrig tidigare sett, hade medföljt till polisstationen
i Uppsala. Som väntat hade man där ej ansett sig hava någon anledning
att ingripa. Till slut ville Eklund påpeka, att tidningens uppgifter
örn ordningsmännen icke vore med sanningen överensstämmande. Dessa
hade visserligen varit närvarande civilklädda men icke ingripit.

. Vid yttrandet voro fogade avskrifter av vissa till landsfiskalen i Ulleråkers
distrikt avgivna rapporter rörande Eklunds uppträdande vid ifrågavarande
tillfälle ävensom av en utav spårvagnsförare!! K. B. Strömberg i
Graneberg till landsfiskalen insänd skrift i samma sak.

Sedan landsfogden i Uppsala län Å. Pontén anmodats att hit inkomma
med utlåtande i ärendet, överlämnade Pontén med skrivelse den 14 sep -

123

tember 1932 ett av Steen i ärendet avgivet yttrande jämte i original ovanberörda
rapporter, avgivna av Bodin, Johansson och Jansson, samt den
från Strömberg inkomna skriften ävensom en av Steen undertecknad promemoria.
I skrivelsen avgav Pontén eget utlåtande.

I berörda yttrande anförde Steen följande:

Enligt vad Bodin meddelat Steen hade Eklund vid ifrågavarande tillfälle
kommit åkande i automobil till Folkets park och anlänt dit omkring
kl. 11,55 e. m. Sedan automobilen parkerats på landsvägen, hade Bodill
gått fram till denna och anmält för Eklund, att allt vore lugnt. Eklund
hade strax stigit ur automobilen, varvid Bodin sett, att han burit sin uniformsmössa
under armen. Bodin hade genast av Eklunds utseende förstått,
att han förtärt starkvaror. På hans gång hade något anmärkningsvärt
icke kunnat förmärkas. Eklund hade sagt, att han fått Steens order
att vid tjänstgöringen vara iförd uniformsmössa. Från automobilen hade
Eklund och Bodin begivit sig upp till platsen, där spårvägsspåren korsade
avtagsvägen till Folkets park. Bodin hade iakttagit, att i automobilen befunnit
sig en dam och en för honom okänd herre, enligt uppgift tidningsman.
I den sistnämndes sällskap hade Eklund fortsatt in genom grinden
till Folkets hus’ område samt därvid, så snart han avlägsnat sig från
Bodin, påsatt sig uniformsmössan. Bodin hade stannat kvar utanför vid
spårvägsspåret. Efter cirka 15 minuters frånvaro hade Eklund återvänt
och meddelat Bodin, att han givit spårvagnskontrollören löfte, att de från
staden utkommenderade två polismännen skulle få tjänstgöra vid de längst
bort varande spårvagnarna, då rasning dit kunde förmodas inträffa, när
dansen upphörde. Eklund hade stannat kvar i samspråk med Bodin cirka
7 ä 8 minuter, till dess dansen slutat, därvid de uppehållit sig emellan
landsvägen och spårvägslinjen. När publiken, som av Bodin uppskattats
till 900 å 1,000 personer, efter dansens slut kommit framrusande genom
grindarna, hade det stora flertalet begivit sig till de längst bort stående
spårvagnarna, men en del, omkring ett par hundra personer, hade stannat
vid den intill ingången till parken stående spårvagnen, varvid de sålunda
kommit att uppehålla sig vid och omkring den plats, där Bodin och Eklund
stått. Bodin hade avlägsnat sig något ifrån Eklund, enär hans närvaro
behövts för reglering av den vid ett sådant tillfälle synnerligen livliga
automobiltrafiken. Bodin hade märkt, att folkmassan börjat draga
sig mer och mer tillsamman omkring Eklund, samt att massan visat tecken
till att vilja angripa Eklund och tydligt ådagalagt ett hotfullt uppträdande.
Bodin hade då gått fram genom folkmassan till Eklund och sett,
att en person fattat honom i kragen, därvid Eklund i lugn men bestämd
ton tillsagt folkmassan att skingra sig samt framhållit för de närvarande
att tänka på vad de gjorde och på parkens anseende. Men de närmast Ek -

124

lund varande hade fortsatt att giva honom knuffar och stötar i tydlig avsikt
att reta honom att begå någon hastig åtgärd. Eklund hade dock icke
låtit sig något bekomma. Bodin hade själv tillsagt dem två eller tre gånger
att skingra sig, och efter hand som Bodin rört sig i folkmassan omkring
Eklund för att skydda honom hade folkmassan skingrat sig för att dock
strax ånyo strömma till och sluta sig omkring Eklund. Under tiden hade
spårvagnarna till staden gått och med dem poliskonstaplarna från staden,
som haft full sysselsättning med ordningens upprätthållande vid spårvagnarna
och förty icke märkt vad som passerat framför ingången till parkområdet.
Väl 150 parkbesökande hade emellertid blivit kvar framför och i
närheten av ingången till parken. Dessa hade fortsatt att uppträda aggressivt
mot Eklund, varunder yttranden fällts örn att landsfiskalen vore full
och dylikt, att han skulle föras till poliskontoret samt att Bodin därvid
borde åtfölja honom som vittne. Trängseln omkring Eklund hade emellertid
minskats något, så att Bodin och Eklund kunnat draga sig innanför
grindarna till parkområdet. Även då hade de åtföljts av folkmassan,
varav omkring ett tjugutal personer trängt med in, då grindarna stängts.
Eklund och Bodin hade nästan strax begivit sig ut från parkområdet. Då
Eklund gått genom folkhopen, hade han sagt till Bodin, att han beställt
en automobil och skulle resa tillbaka till Uppsala. Eklund och Bodin hade
därefter fortsatt till en automobil, som stått å landsvägen. Folkhopen, som
alltjämt fällt yttranden örn att onyktra poliser borde hålla sig borta från
sådana här fester och sådana ”jäklar” ej komma hit och ställa till uppträde,
hade fortfarande uppträtt aggressivt och otrevligt mot Eklund.
Eklund hade genast satt sig upp i automobilen. Från folkhopen hade Bodin
hort rop, att även han skulle följa med till staden, något som Bodin ej
efterkommit. Eklund hade samtidigt tillsagt en för Bodin okänd person
ur folkmassan att följa med i automobilen, där förut de ovan omnämnda
damen och tidningsmannen suttit i baksätet, något som emellertid ej hindrat,
att några av folkmassan sökt tränga sig in i automobilen och följa
med. Omsider hade automobilen kommit i gång, varvid dock blott den förut
omnämnde okände mannen åkt med inne i vagnen. Två eller tre personer
hade kastat sig upp på pakethållaren och följt med. En del glåpord
hade kastats efter Eklund och hans sällskap. Bodin hade sedermera ännu
ett par gånger måst tillhålla massan att avlägsna sig, innan han fått
den att försvinna. Cirka 10 minuter efter Eklunds avresa hade emellertid
lugnet varit återställt. Under hela uppträdet hade platsen varit uppfylld
av en stor mängd i sitt uppträdande synnerligen otrevliga personer, örn
vilka Bodin sedermera inhämtat, att de gärna, när helst tillfälle därtill
erbjöde sig, sökte möjlighet att ställa till bråk. Då Bodin vore ny på platsen
och sålunda icke kände igen någon av de uppträdande bland folkmassan,
hade det icke kunnat utrönas, vilka bland hopen som uppträtt på för -

125

ut angivet aggressivt sätt mot Eiklund. Så till vida hade Eklunds uppträdande
enligt Bodins uppfattning varit olämpligt, som en iakttagare kunnat
se, att lian druckit starkvaror, vilket givit oroselementen särskild anledning
att mot honom uppträda på ovan omförmälda sätt.

Förestående redogörelse — anförde Steen vidare — överensstämde enligt
Steens övertygelse fullt med vad som hänt och skett. För egen del ville
Steen uttala, att han delade den uppfattning, varåt Bodin givit uttryck.
Ansvaret för ordningens upprätthållande vid en plats som den ifrågavarande,
ofta besökt av Uppsala stads oroselement, vore av mycket krävande
natur. Vid ifrågavarande tillfälle hade det obehagliga intermezzot
kommit att inträffa, utan att stadspoliserna märkt det passerande, och den
kvarvarande polisstyrkan hade icke varit tillräcklig i förhållande till
oroselementens antal. Förutsättningen för att polistjänstgöringen emellertid
skulle utfalla tillfredsställande vöre ju naturligen, att befälhavaren
skulle vara vid fullt sunda vätskor, så att hans uppträdande ej gåve anledning
till ens den minsta anmärkning, då man visste, att oroselement
funnes, som begagnade varje tillfälle till bråk.

Den av Steen undertecknade promemorian var av följande lydelse:

”P. M. Härjämte hördes av mig dagen efter händelsen de två vid tillfället
tjänstgörande polismännen Östblom och Lindström från Uppsala ävensom
de två parkvakterna Söderström och Blom, vilka samtliga sade sig
hava iakttagit t. f. landsfiskal Eklund under hans tjänstgöring samt sett
att han varit något rörd av starka varor, betygas ex officio Birger Steen.”

I omförmälda rapporter uppgåvo dels Bodin, att på Eklunds andedräkt
kunnat förmärkas, att han förtärt spritdrycker, men att det icke kunnat
märkas på hans gång, att han varit berörd av dessa, dels Johansson, vilken
vid ett tillfälle under kvällen träffat Eklund, att denne därvid icke
varit synbart berörd av starka drycker och att någon anmärkning mot
hans uppträdande vid detta tillfälle icke förelegat, och dels Jansson, att
Bodin vid ett samtal ifrågavarande kväll med Jansson yttrat, att Eklund
nog vöre ”något litet ankommen av starka drycker”; att Jansson en stund
senare iakttagit Eklund och därvid funnit, att Bodins yttrande varit sant;
att Eklund slöddrat på talet vid samtal med några ynglingar men ej varit
värre berusad, än att han mycket väl kunnat reda sig själv; samt att Jansson
knappast trodde, att Eklund varit så ankommen av starka drycker,
att han icke kunnat utföra sitt tjänsteuppdrag.

Strömberg uppgav i sin skrift, att han från förarplatsen i en till parken
ankommen spårvagn iakttagit Eklund och att denne, trots det en del personer
sökt förarga honom, uppträtt mycket lugnt oell värdigt samt försökt
draga sig ur folksamlingen men därvid blivit så trängd från sidorna, att
han nödgats taga ett par snedsteg, vilket varit tillräckligt för en del personer
att ropa: ”Han är full.”

126

Pontén anförde i sitt utlåtande följande:

Omedelbart efter det ifrågavarande händelse blivit bekant för Pontén,
hade Pontén anbefallt landsfiskalen Steen att införskaffa utredning i ärendet,
varjämte Pontén föreskrivit, att Eklund under tiden till den 14 juli
1932, då hans förordnande såsom extra landsfiskal i Ulleråkers distrikt
utgått, icke finge av landsfiskalen beordras att verkställa bevakningseller
annan polistjänst, utan skulle under återstående del av förordnandet
sysselsättas med kontorsarbete. Av de intyg, som Steen anskaffat angående
händelsen, måste den berättelse, som avgivits av Bodin, vilken under
hela tiden för händelsen iakttagit Eklund, anses vara den, som borde
tillmätas största vitsord. Genom de infordrade rapporterna syntes icke annat
vara styrkt, än att Eklund, då han infunnit sig vid Folkets park, förtärt
rusdrycker, så att detta kunnat förmärkas på hans andedräkt. Detta
hade varit tillräckligt för en del oroselement att bliva aggressiva mot
honom. Att Eklunds gång på något sätt varit vacklande hade icke kunnat
med bestämdhet utrönas, synnerligast som han av de påträngande, bråkiga
elementen varit utsatt för knuffar. Av de avgivna yttrandena liksom av
Steens förklaring framginge, att Eklund vid händelsen uppträtt med stort
lugn, trots det att flera yngre personer uppträtt mycket aggressivt mot
honom. Då det sålunda icke med säkerhet kunnat utrönas, att Eklund vid
ifrågavarande tillfälle varit berörd av starka drycker, hade Pontén ansett
sig icke böra företaga åtgärder för åtals anställande mot honom. Emellertid
hade Pontén — då det under alla omständigheter måste anses synnerligen
angeläget, att ingen misstanke finge finnas, att en ordningens väktare
vid tjänstgöring vore berörd av starka drycker — funnit skäl anmäla
händelsen för länsstyrelsen, i anledning varav beslutits, att för Eklund
påtänkta förordnanden såsom landsfiskal och extra landsfiskal skulle tillsvidare
inhiberas.

Vid övervägande av den i ärendet förebragta utredningen faun jag väl,
att Eklund icke kunde anses övertygad örn förseelse, som i 18 kap. 15 §
strafflagen avses. Men däremot måste det anses utrett, att Eklund vid
ifrågavarande tillfälle förhållit sig på ett sådant sätt, att aktningen för
polistjänsten satts i fara. Jag överlämnade därför handlingarna i ärendet
till K. B. i Uppsala län för den åtgärd, vartill K. B. jämlikt § 30 i instruktionen
för landsfiskalerna den 14 december 1917 funne berörda tjänstefel
föranleda.

K. B. i Uppsala län fann i beslut den 6 oktober 1932, jämlikt av mig åberopade
paragraf i landsfiskalsinstruktionen, skäligt att på grund av vad

127

som blivit utrett angående Eklunds uppträdande vid ovanberörda tillfälle
tilldela Eklund varning.

K. B:s beslut har vunnit laga kraft.

3. Olämpligt uppträdande av statens lantbruksingenjör
under tjänsteutövning.

I en hit insänd skrift anförde lantbrukaren E. Erlandsson i Trönninge
följande:

Den 22 februari 1932 hade lantbruksingenjören Hj. Grönwall hållit ett
sammanträde med sakägarna i ett torrläggningsföretag inom Trönninge
och Påarps byar i Hallands län. Ender sammanträdet hade Grönwall, då
en av sakägarna begärt att få yttra sig, utfarit mot honom med användande
av uttrycket ”håll käften”. Yttrandet hade inverkat pinsamt på
de övriga sakägarna, och dessa hade därefter ej vågat yttra sig så som
de tänkt, enär de ej velat utsätta sig för Grönwalls brutala tillmälen. Det
kunde även antagas hava haft inverkan på torrläggningsföretagets utförande.
I allt fall hade uttrycket varit kränkande mot sakägaren i fråga.
Vid tillfället hade domänintendenten B. Carlheim-Gyllensköld och två
skiftesgodemän, häradsdomaren O. Larsson i Påarp och kommunalnämndsordfbranden
I. Jacobsson i Trönninge, varit närvarande.

Sedan jag i anledning av innehållet i klagoskriften anmodat Grönwall
att inkomma med upplysning, huru med de av klaganden uppgivna omständigheter
förhölle sig, anförde Grönwall i avgivet yttrande följande:

Det vore sant, att Grönwall låtit undfalla sig det påtalade uttrycket.
Anledningen därtill kunde Grönwall ej förklara på annat sätt, än att han
blivit mycket nervös, då ej mindre än tre delägare i torrläggningsföretaget,
dock ej klaganden, utan att var för sig begära ordet, på en gång
pratat och på ett ovederhäftigt sätt kritiserat Grönwalls förslag till arbetets
utförande. Grönwall beklagade sin förlöpning, som för Grönwalls del vore
enastående, då Grönwall annars ej använde ”filia” ord. Att yttrandet varit
mycket olämpligt medgåve Grönwall, men Grönwall bestrede, att det varit
kränkande för den person, till vilken detsamma riktats. Klaganden hade
ej heller visat sig berättigad att föra dennes talan. Någon som helst inverkan
på förrättningens gång kunde yttrandet icke hava haft, då det
vid förevarande tillfälle varit slutsammanträde, som hållits, och synemännens
förslag och utlåtande förelegat färdiga. Besvär över förrättningen
hade ej heller anförts hos vederbörande vattendomstol.

Klaganden erhöll tillfälle att avgiva påminnelser men underlät att inkomma
därmed.

128

Vid prövning av detta ärende fann tjänstförrättande justitieombudsmannen,
att Grönwall genom sitt uppträdande i förevarande fall gjort sig
skyldig till tjänstefel av sådan beskaffenhet att, även örn det ieke skäligen
borde föranleda åtal mot honom inför domstol, det i allt fall icke borde
lämnas obeivrat. Tjänstförrättande justitieombudsmannen överlämnade
därför, under åberopande av innehållet i 46 § första punkten av Kungl.
Maj:ts instruktion den 26 januari 1923 för statens lantbruksingenjörer,
extra lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater, handlingarna i ärendet
till lantbruksstyrelsen för den åtgärd, styrelsen kunde finna påkallad.

Lantbruksstyrelsen fann i beslut den 10 oktober 1932, med hänsyn till
vad i Grönwalls förklaring anförts, skäligt låta bero vid vad i ärendet
förevarit.

I likhet med tjänstförrättande justitieombudsmannen fann jag väl vad i
förevarande ärende låg Grönwall till last vara av den beskaffenhet, att
detsamma ej bort undgå ansvarspåföljd. På grund av sakens ringa vikt
ansåg jag mig emellertid icke böra fullfölja talan mot lantbruksstyrelsens
beslut eller vidtaga annan åtgärd i ärendet.

129

lil. Redogörelse för vissa ärenden, som ej föranlett
åtgärd enligt I eller II.

För nedbringande av tryckningskostnaderna för berättelsen bar jag
under denna avdelning, såsom jag redan förut anfört, intagit redogörelse
för allenast några få ärenden, vilka synts mig vara av mera allmänt intresse
och särskild vikt.

1. Omfattningen av den utredning, som erfordras för
bestämmande av dagsbots belopp.

I 2 kap. 8 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 24 september
1931, stadgas — för det fall att böter skola ådömas i dagsböter —
att dagsboten skall fastställas i penningar till belopp från och med en till
och med trehundra riksdaler riksmynt, efter ty prövas skäligt med hänsyn
till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och
ekonomiska förhållanden i övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens belopp
därefter jämkas. Minsta dagsbot är fem riksdaler.

En av ö. Ä. för polisärenden den 31 december 1931 utfärdad A-order
angående polismyndighetens åligganden i anledning av den nya lagstiftningen
örn dagsböter samt örn anstånd med och avbetalning av böter m. m.
innehöll bland annat följande:

”Vid polisutredning angående sådana brott, vid vilka dagsböter kunna
ifrågakomma, skola genom polismyndighetens försorg införskaffas erforderliga
uppgifter för bestämmande av dagsbotens belopp. Dessa uppgifter
skola inhämtas genom förhör med den person, varom i målet är fråga.
Detta förhör bör i regel äga rum i anslutning till polisförhöret angående
''själva brottet’. Vid förhöret skola inhämtas följande uppgifter:

1) Civilstånd (gift, ogift, frånskild, änka, änkling).

2) Yrke och ar betsanställning.

3) Hemmavarande barn och deras ålder.

4) Kontant egen inkomst per månad (år).

5) Övriga löneförmåner (fritt vivre, fri bostad eller dylikt).

6) Hustrus och hemmavarande barns inkomst (beträffande gift kvinna
uppgives mannens och barnens inkomst).

7) Pension, fattigvårdsunderstöd eller dylikt.

8) Till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerat belopp.

9) Ägd fastighet (med angivande av stad eller socken och taxeringsvärde).

9 — Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års riksdag.

130

10) Andra tillgångar (förmögenhet).

11) Försörjningsplikt mot annan än hustru och hemmavarande barn.

12) Bostadsförhållanden (bostadens och hyrans storlek).

13) Inneboende personer (med angivande av deras inackorderingsavgift).

14) Antal hembiträden eller andra tjänare.

15) Skulder (även för ogulden skatt, fattigvård, oguldna tidigare böter
och dylikt).

Beträffande ovan angivna uppgifter skall särskilt iakttagas följande:

1) och 3) Uppgifterna skola styrkas genom företeende av flyttningsbetyg
eller dylikt, därest så ske kan, innan rapporten avgives till Ö. Ä.

4) Inkomsten angives per månad för sådana inkomsttagare, vilkas årliga
inkomst är jämnt fördelad på årets samtliga månader, till exempel
statliga jch kommunala befattningshavare. För andra inkomsttagare, såsom
affärsmän, säsongarhetare m. fl., angives inkomsten per år.

4), 5) och 6) Därest anledning föreligger till antagande, att den hördes
uppgifter icke äro tillförlitliga, bör detta anmärkas för kontrollering i
den ordning, nedan omförmäles.

8) och 9) Uppgifterna skola styrkas genom företeende av debetsedel eller
intyg från taxeringsmyndigheten, därest så kan ske innan rapporten avgives
till Ö. Ä.

15) Därest anledning finnes att antaga, att de lämnade uppgifterna icke
äro riktiga, skall sådant anmärkas för inskaffande i den ordning, nedan
sägs, av upplysning angående fordringsägares namn och adress.

Beträffande personer, som sakna egentlig inkomst (t. ex. en son, som bor
hos föräldrarna), höra utgifterna angivas i ungefärlig omfattning.

Ovan omförmälda ekonomiska uppgifter skola antecknas på för ändamålet
upprättade särskilda blanketter Cdagsbotsblankett’), vilka komma
att tillställas samtliga avdelningar och distrikt. Blanketterna skola ifyllas
i två exemplar. Båda exemplaren bifogas den rapport, som från avdelningen
eller distriktet ingives till Ö. Ä. Å blanketterna skall kommissarien
teckna bevis, huruvida de ovan under 1), 3), 8) och 9) omförmälda uppgifter
blivit styrkta på sätt för varje särskild punkt angivits, varjämte
införskaffade intyg biläggas blanketterna.

Då Ö. Ä. beslutar örn åtals anställande, skall det ena exemplaret av dagsbotsblanketten
medfölja rapporten eller rapportkopian till vederbörande
åklagare.

Åklagaren har att efter verkställd granskning föranstalta örn den komplettering
av den ekonomiska utredningen, som kan finnas erforderlig,
och har att härför anlita polisens ordonnansavdelning.

Ordonnansavdelningen åligger att snarast möjligt verkställa den i angivna
hänseende begärda utredningen samt att därpå skyndsamt redovisa
ärendet till åklagaren. Därest lämnade uppgifter måste kontrolleras hos

131

vederbörande arbetsgivare eller fordringsägare, skall detta ske med största
försiktighet, så att den efterfrågade icke åsamkas obehag.”

Den i ordern omförmälda dagsbotsblanketten hade följande innehåll:

”Dagsbotsblankett

ang.......................................................................

(fullständigt namn)

1) Yrke och arhetsanställning..........................................

2) Civilstånd — gift, ogift, frånskild, änka, änkling. (Den riktiga uppgiften
understrykes.): ....................................................

3) Hemmavarande barn och deras ålder: ..............................

Uppgifterna under 2) och 3) styrkta genom företeende av ett den

....................193... av pastorsämbetet i..........................

församling utfärdat flyttningsbetyg.

Uppgifterna under 2) och 3) ej kontrollerade, enär......................

4) Kontant egen inkomst per .....

ar i ......................................

5) övriga löneförmåner (fritt vivre, fri bostad eller dylikt):............

6) Hustrus och hemmavarande barns inkomst (betr. gift kvinna uppgives
mannens och barnens inkomst): ......................................

7) Pension, fattigvårdsunderstöd eller dylikt: ..........................

8) Till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerat belopp:

Uppgiften under 8) styrkt medelst en av

taxeringskommissarien

häradsskrivaren

den

193 . .. utfärdad debet -

sedel nr ..................................................................

Uppgiften under 8) ej kontrollerad, enär ..............................

9) Ägd fastighet (med angivande av stad eller socken och taxeringsvärde):
................................................

Uppgiften under 9) styrkt medelst en av

taxeringskommissarien

häradsskrivaren

............................ den ................193... utfärdad debetsedel
nr .................................................................

Uppgiften under 9) ej kontrollerad, enär ..............................

10) Andra tillgångar (förmögenhet): ..................................

11) Försörjningsplikt mot annan än hustru och hemmavarande barn:

12) Bostadsförhållanden (bostadens och hyrans storlek): ..............

13) Inneboende personer (med angivande av deras inackorderingsav gift):

....................................................................

14) Antal hembiträden eller andra tjänare: ............................

132

15) Skulder (även för ogulden skatt, fattigvård, oguldna tidigare böter

o. dyl.): ..................................................................

Anm. 4) Inkomsten angives per månad för sådana inkomsttagare, vilkas
årliga inkomst är jämnt fördelad på årets samtliga månader, till exempel
statliga och kommunala befattningshavare. För andra inkomsttagare, såsom
affärsmän, säsongarbetare m. fl., angives inkomsten per år.

4), 5), 6) och 15) Därest anledning föreligger till antagande, att den hördes
uppgifter icke äro tillförlitliga, bör detta anmärkas för uppgifternas
kontrollerande genom åklagarens och ordonnansavdelningens försorg.

Stockholm den ............................ 193 . ..

Kommissarie.

Överlämnas till ordonnansavdelningen för komplettering av punkterna

Stockholm den............................193 ...”

Sedan innehållet i ordern och blanketten kommit till min kännedom, anförde
jag i skrivelse den 16 januari 1932 till Ö. Ä., att den utredning, som
polismyndigheten sålunda anbefallts att verkställa i fall, där utdömande
av dagsböter kunde ifrågakomma, syntes icke blott till sin omfattning
bliva väsentligt vidlyftigare samt för polismyndigheten och den tilltalade
mera betungande än vid lagens antagande såsom regel förutsatts och under
normala förhållanden av sakens beskaffenhet påkallades, utan även
vara ägnad att i åtskilliga avseenden blotta personliga förhållanden, vilka
i allmänhet icke utan vederbörandes eget begivande borde bringas till
offentligheten. I anledning härav anmodade jag Ö. Ä. att till mig inkomma
med yttrande, särskilt i vad rörde punkterna 3), 6), 7), 9) samt 11)—15) i
blanketten, ävensom den del av punkt 8), som hänförde sig till kontrollerandet
av uppgiften örn taxerat belopp.

Ö. Ä. avgav det begärda yttrandet den 3 februari 1932.

Sedan Ö. Ä. i detta yttrande återgivit de i 2 kap. 8 § strafflagen upptagna
föreskrifterna angående bestämmandet av dagsbotens belopp, anförde
Ö. Ä.: Då domstolen vid dagsbotens bestämmande hade att taga
hänsyn till de i lagen angivna ekonomiska förhållanden, måste givetvis,
innan utslag avkunnades, utredning därutinnan föreligga. En sådan utredning
måste uppenbarligen införskaffas antingen av domstolen genom
förhör inför rätten eller av åklagaren genom polismyndighetens försorg.
Att överlämna denna utredning helt åt vederbörande domstol hade Ö. Ä.
för sin del icke ansett möjligt. Den redan förut stora arbetsbelastningen
å brottmålsrotlarna vid Stockholms rådhusrätt skulle därigenom i avsevärd
grad stegras, till betydande men ej blott för domare och åklagare

133

utan även — och framför allt — för allmänheten. Därjämte skulle den i
15 kap. 1 § rättegångsbalken givna rätten att svara genom ombud i ringare
mål i stor utsträckning göras illusorisk, enär partens personliga inställelse
i många fall bleve erforderlig för att erhålla en klar uppgift angående
hans ekonomiska ställning. Vidare skulle antalet handläggningsdagar
i allmänhet ökas, enär vederbörande part säkerligen icke i regel
vore beredd att utan särskilt uppskov lämna de i lagen förutsatta uppgifterna
samt därjämte åklagaren ofta bleve nödgad att begära anstånd
för uppgifternas kompletterande. Härutöver — och detta vöre en synpunkt,
som Ö. Ä. icke kunnat underlåta att särskilt beakta — skulle utredningens
förläggande till vederbörande domstol komma att innebära en
så avsevärd utökning av särskilt polisdomstolens arbetsbörda, att ytterligare
ett antal extra polisdomare och notarier måste anställas. Av polisdomstolens
mål avgjordes nämligen för närvarande omkring 75 procent
utan att parten besvärades med inställelse vare sig personligen eller genom
av honom anskaffat ombud. Den part, som vore villig erkänna förseelsen,
underskreve å vaktstationen ett skriftligt erkännande och en inblancofullmakt,
varefter polisdomstolens vaktmästare företrädde å partens
vägnar och åberopade dennes skriftliga fullmakt och erkännande.
Enahanda förfarande tillämpades, såvitt Ö. Ä. hade sig bekant, vid landets
samtliga polisdomstolar ävensom vid rådhus- och häradsrätter i bagatellmål.
Skulle domstolarna nödgas att i dessa mål själva verkställa utredning
angående partens ekonomiska förhållanden, krävdes givetvis, att
nu angivna förfarande avskaffades och parten inställde sig personligen
eller genom ej blott i saken utan även beträffande den tilltalades ekonomi
kunnigt ombud. Därigenom komme tiden för handläggningen av dessa
mål att i så betydande omfattning ökas, att polisdomstolens nuvarande
personal bleve otillräcklig och utvidgning av lokalerna nödvändig. De
ekonomiska konsekvenserna därav hade synts Ö. Ä. vara av sådan ari,
att Ö. Ä. för sin del icke vågat ifrågasätta den ekonomiska utredningens
förläggande till domstolarna. En möjlighet, att utan domstolarnas alltför
stora belastande förebringa erforderlig utredning, vore givetvis, att överlämna
densamma åt åklagarna. Chefen för justitiedepartementet, på vilkens
föredragning ifrågavarande lagstiftning tillkommit, syntes även
närmast hava tänkt sig en sådan anordning. För Stockholms vidkommande
— och säkerligen även för varje annat större samhälles — skulle emellertid
även detta medföra högst allvarliga följder såväl för allmänheten
som för myndigheterna. Åklagaren i Stockholm ledde icke, annat än undantagsvis,
själv förhöret rörande brottet eller förseelsen; han hade endast
att efter tagen del av rapportens innehåll bestämma sin talan och utfärda
stämning. Örn dagsbotsutredningen förlädes till åklagaren, medförde detta,
att vederbörande part, sedan han en gång hörts inför polismyndigheten i

134

själva saken, ånyo måste inkallas till förhör inför åklagaren för att lämna
erforderliga ekonomiska uppgifter. Vad detta skulle innebära i ökad omgång
för allmänheten behövde icke särskilt framhållas. Däremot borde
påpekas, att åklagarna vid rådhusrätten i Stockholm, till antalet fyra,
vore fullt upptagna av denna sin tjänstgöring; även deras arbetsbörda
hade numera nått sådan omfattning, att Ö. Ä. övervägde särskilda åtgärder
för vinnande av lindring däri. Det funnes ingen möjlighet för åklagarna
att utöver sin egentliga tjänst hålla en mångfald förhör varje vecka
angående de tilltalades ekonomiska förhållanden. Skulle denna uppgift
åläggas åklagarna, måste utan tvekan åklagarnas antal vid rådhusrätten
väsentligt utökas, vilket i sin tur skulle medföra högst avsevärda kostnader
för Stockholms stad. Vid övervägande av dessa omständigheter hade
Ö. Ä. funnit den enda möjligheten vara, att den av lagen förutsatta ekonomiska
utredningen verkställdes av polismyndigheten vid dess förhör
rörande själva brottet eller förseelsen.

Efter det ö. Ä. framhållit, att den för dagsbotsbeloppets bestämmande
erforderliga utredningen bomme att väsentligt öka polismyndighetens redan
förut tyngande arbetsbörda, anförde Ö. Ä. vidare: För att i görlig
mån underlätta polispersonalens arbete hade Ö. Ä. hösten 1931 låtit upprätta
ett förslag till s. k. dagsbotsblankett, upptagande de punkter, beträffande
vilka utredning ansågs erforderlig. Ö. Ä. hade därvid sökt avfatta
blanketten så, att tillfredsställande utredning skulle förebringas uti
de i lagen angivna hänseenden. Förslaget, som tillkommit i omedelbart
samarbete med polisdomaren i Stockholm, hade därefter överlämnats till
samfällda rådhusrätten i Stockholm för granskning och yttrande ävensom
till polisdomaren i Stockholm för enahanda ändamål. Polisdomaren
hade muntligen förklarat sig helt ansluta sig till förslaget, ehuru han tidigare
uttalat önskemål örn en i visst hänseende något längre gående ekonomisk
utredning. Samfällda rådhusrätten hade för sin del hemställt örn
vissa ändringar i Ö. Ä:s förslag men biträtt detsamma i huvudsak. Såsom
ovan framhållits, hade Ö. Ä. icke haft annat önskemål än att i görlig mån
begränsa de besvärligheter, som ifrågavarande lagstiftning medförde för
allmänheten och myndigheterna. Ö. Ä. hade för sin del icke haft några särskilda
önskemål beträffande den ekonomiska utredningens omfattning;
dessa önskemål skulle i så fall närmast gått ut på en begränsning av utredningens
omfattning till den minsta tänkbara för att därigenom nedbringa
polispersonalens arbetsbörda. Sedan emellertid vederbörande underrätter
uttalat sina önskemål, hade Ö. Ä. icke ansett sig kunna annae
än efterkomma desamma, och i anslutning därtill hade Ö. Ä. utfärdat
ifrågavarande A-order och dagsbotsblankett. Givetvis hade såväl Ö. Ä. som
domstolarna därvid ansett självklart, att det stöde den tilltalade fritt att
besvara eller icke besvara de framställda frågorna rörande hans ekono -

135

miska förhållanden. Någon tvekan därom hade ö. Ä. så mycket mindre ansett
råda, som ju allmänheten ej ens vore skyldig besvara polismyndighetens
frågor rörande själva det brott, utredningen avsåge. För att emellertid
förebygga varje missförstånd därutinnan, därest något sådant vore
tänkbart, hade ö. Ä. numera genom särskilt cirkulär beordrat polispersonalen
att vid ifrågavarande förhör meddela den tillfrågade, att någon laglig
skyldighet icke funnes att lämna berörda uppgifter, att uppgifterna i
blanketten emellertid vore avsedda att lämna domstolen ledning vid bestämmandet
av det belopp i penningar, vartill varje dagsbot skulle fastställas,
samt att den ifyllda dagsbotsblanketten måste betraktas såsom
offentlig handling.

Under förmälan att ö. Ä. efter erhållen del av min remiss den 16 januari
1932 ansett sig böra inhämta polisdomarens och samfällda rådhusrättens
uppfattning uti de av mig angivna hänseenden samt att nämnda myndigheter
avgivit utlåtanden, anförde Ö. Ä. vidare: På sätt av dessa utlåtanden
framginge hade polisdomaren — jämte det han mot ifrågavarande
lagbestämmelser framfört vissa erinringar — förklarat sig anse mera avsevärda
jämkningar uti ifrågavarande order vara för honom ovälkomna.
Samfällda rådhusrätten hade för sin del föreslagit vissa ändringar i dagsbotsblankettens
uppställning, men syntes dessa ändringar huvudsakligen
vara av formell natur. I samband därmed hade rådhusrätten understrukit
den ovan framhållna synpunkten, att det givetvis stöde den tilltalade fritt
att besvara frågorna i formuläret eller att underlåta detta. Vid övervägande
av sålunda från polisdomstolen och rådhusrätten i Stockholm inkomna
yttranden hade Ö. Ä. icke kunnat finna annat, än att dessa domstolar
ansåge, att den ekonomiska utredningen borde ske genom polismyndighetens
försorg samt att denna utredning borde omfatta i huvudsak de
punkter, som i den vid min remiss fogade dagsbotsblanketten angåves. De
framförda önskemålen angående åtgärder till förebyggande av missförstånd
angående allmänhetens skyldighet att lämna ifrågavarande uppgifter
kunde anses redan tillgodosedda genom nyssberörda cirkulär till polispersonalen.
Den i formellt avseende förändrade uppställningen av blankettens
olika punkter, som rådhusrätten föreslagit, kunde lämpligen genomföras
vid den nytryckning av blanketter, som bleve erforderlig inom
några månader. Såsom ovan framhållits skulle ö. Ä. gärna se, att en begränsning
av dagsbotsutredningens omfattning kunde komma till stånd,
och med glädje hälsa varje åtgärd, som kunde bidraga till minskning av
polispersonalens genom densammas tillkomst ökade arbetsbörda. Men å
andra sidan syntes Ö. Ä. vid bestämmande av utredningens omfattning
vara bunden av de önskemål i nämnda hänseende, varåt underdomstolarna
i Stockholm givit uttryck.

Vid ö. Ä:s yttrande voro fogade dels ett av polisdomaren i Stockholm

136

den 19 januari 1932 avgivet yttrande och dels ett av samfällda rådhusrätten
den 29 januari 1932 avgivet utlåtande, däri åberopades de beslut, som
fattats av samfällda rådhusrätten den 22 och den 29 januari 1932.

Polisdomaren betonade i sitt yttrande behovet av en noggrann ekonomisk
utredning, därest man ville undvika ett schablonmässigt bestämmande
av dagshotsbeloppet genom de sakfälldas inrangering i vissa yrkesgrupper.
Denna utredning borde i möjligaste mån föreligga färdig redan
då domstolens behandling av målet toge sin början. Polisdomaren funne
den av Ö. Ä. utfärdade ordern utmärkt. Mera avsevärda jämkningar i densamma
vore enligt polisdomarens mening ovälkomna.

Vid samfällda rådhusrättens behandling av ifrågavarande ärende den
22 januari 1932 anförde en ledamot, rådmannen K. Modigh:

”1 dagshotsförfattningen heter det, att dagshoten skall fastställas ''med
hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt’. Oaktat denna tämligen detaljerade
formulering, anser jag att, om överhuvudtaget någon undersökning i detta
avseende må av polismyndigheten företagas, denna bör ske rätt summariskt.
Detta av följande skäl:

l:o) I de brottmål, där enskild part kärar, kan, örn det blir fråga örn
dagsbot, någon polisundersökning icke förekomma. Domstolen lärer där
vara hänvisad till allenast de uppgifter, som svaranden må vara villig att
lämna, samt nödsakad att endast med ledning av dem och eljest möjligen
kända förhållanden söka bilda sig en uppfattning örn svarandens ekonomiska
ställning. Förfarandet skulle således bliva väsentligen annorlunda i
åklagaremål och enskilda brottmål. Någon åtskillnad i handläggningen av
dessa mål känner dock icke lagen.

2:o) Den enskilde skulle genom den föreslagna polisundersökningen bliva
oskäligen betungad. En affärsman t. ex., vilken råkat genom felaktig bilkörning
vålla skada, skulle nödgas åt offentligheten och således också åt
konkurrenter, hanker m. fl. till kanske oberäknelig olägenhet för sig själv
prisgiva sina ekonomiska förhållanden i ingående detaljer.

3:o) Svaranden lärer, örn polismyndigheten avkräver honom dylika upplysningar,
kunna vägra att lämna sådana. Såsom bekant kan ingen tvingas
till svaromål i brottmål. I händelse av sådan vägran stöde polismyndigheten
ingen annan utväg till buds än att genom en ren kriminalpolisundersökning
spåra upp källor till sådana upplysningars vinnande och intränga
på områden, som måhända uteslutande tillhöra privatlivet. Sådana åtgärder
kan säkerligen lagstiftaren icke hava avsett.

Övergår jag emellertid därefter till en granskning av de särskilda punkterna,
som enligt den föreliggande dagsbotsblanketten skulle bliva föremål
för polismyndighetens utredning, så finner jag, att en hel del av dessa
icke kan lämna den avsedda vägledningen för domstolen, därvid jag till

137

en början anmärker, att dagsbotens belopp naturligtvis skall bestämmas
med hänsyn till betalningsmöjligbeterna under tiden efter straffdomen.

Därvid erinrar jag ock i förbigående att, örn domen överklagas och verkställigheten
sålunda fördröjes kanske en längre tid, den sakfälldes ekonomiska
förhållanden under tiden kunna hava undergått en väsentlig förändring.
Det synes vara överensstämmande med lagens mening, att överdomstolarna
i händelse av sådan upplysning borde jämka den redan
ådömda dagsboten därefter.

''Kontanta egna inkomster per månad och år (punkt 4)’ kunna växla.
Det är ej visst, att en person, som hade en stor inkomst nästföregående
månad, har ens någon inkomst den månad, han står under tilltal, likasom
ej heller säkert, att han, oaktat sin stora inkomst nästföregående månad,
numera under månaden därpå befinner sig i den goda ekonomiska situation,
att dagsbotens belopp bör höjas.

Yad nu är i korthet sagt, gäller även punkterna 5) och 6).

''Taxeringsbeloppet (punkt 8)’ är en dålig mätare av en persons betalningsmöjligheter.
En av mig känd persons sista taxering belöpte sig till
110,000 kronor inkomst av förmögenhet; för några veckor sedan försattes
han i konkurs av rådhusrättens andra avdelning. Till belysning av punkt
’12) bostadsförhållanden’ kan nämnas, att hans bostadshyra var 6,500 i en
fin fastighet å Östermalm.

''Ägd fastighet p. 9).’ Det finns folk, som innehar fastighet, men icke äger
många tegelstenar däri. För att i någon mån uppgiften skall vara till
nytta, fordras givetvis utredning örn inteckningar m. m.

''Andra tillgångar (förmögenhet) p. 10).’ Hur skall detta med någon
grad av tillförlitlighet utrönas i dessa tider, då värdena dag för dag växla;
se fondbörsen t. ex.?

''Hembiträden punkt 14).’ Det finnes rikt folk, som sitta i bekväma våningar
och nöja sig med en, till och med ingen tjänare, medan det å andra
sidan finnes folk, som äro ekonomiskt under isen och hålla sig med tre
tjänare.

''Punkt 15). Skulder’ skulle kunna med tystnad förbigås. Örn undersökning
angående en persons skuldförhållanden kan väl näppeligen på allvar
ens bliva tal.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden finner jag för min del, att
polismyndigheten helst icke borde taga någon befattning med dessa undersökningar
och att, örn dock sådana anses böra förekomma, dessa böra
ske med synnerlig varsamhet och således högst väsentligt inskränkas samt
i följd härav de flesta punkterna i den föreliggande dagsbotsblanketten
utgå.”

Sedan samfällda rådhusrätten den 22 januari 1932 uppdragit åt särskilda
kommitterade att inkomma med yttrande i ärendet, framlade kom -

138

mitterade vid samfällda rådhusrättens sammanträde den 29 januari 1932
sådant yttrande, däri anfördes bland annat: Den av Ö. Ä. tryckta blankettens
rubriker överensstämde med vad samfällda rådhusrätten föreslagit
utom beträffande punkt 3, som enligt rådhusrättens förslag endast
skulle upptaga uppgift å antalet hemmavarande barn och deras ålder. Den
nu ifrågasatta ändringen beträffande denna punkt anslöte sig alltså till
vad rådhusrätten tidigare avsett och syntes därför ej kunna föranleda
erinran från rådhusrättens sida. Vidkommande däremot de till blanketten
hörande anvisningarna, vilka återfunnes dels i form av noter å själva
blanketten och dels intagna i ordern, syntes desamma i vissa avseenden
hava erhållit en något mera skärpt innebörd än rådhusrätten för sin del
torde hava avsett. I sin nuvarande form syntes därför det föreskrivna utredningssystemet
möjligen kunna giva anledning till erinran i vissa hänseenden.
Så torde rådhusrätten för sin del icke hava avsett, att uppgifterna
under punkterna 2 och 3 skulle behöva styrkas av den tilltalade.
Beträffande punkterna 4, 5 och 6 hade av rådhusrätten hävdats, att desamma
endast i undantagsfall borde kontrolleras hos arbetsgivaren; detta
förbehåll hade i ordern uteslutits. Beträffande alla sådana uppgifter, som
huvudsakligen vore ägnade att verka till nedsättning av dagsbotsbeloppet,
torde rådhusrätten för övrigt hava utgått från att det för såväl polismyndigheten
som den tilltalade skulle stå klart, att det stöde denne fritt att
besvara frågorna eller underlåta detta, där det sistnämnda av någon anledning
syntes honom lämpligare. Onekligen förelåge emellertid en viss
fara, att detta i tillämpningen kunde bliva förbisett, därest detsamma icke
komme till tydligt uttryck i blanketten. Slutligen syntes punkterna 12—14
vara av den art, att utredning i där omförmälda avseenden knappast torde
vara erforderlig annat än i undantagsfall, där åklagaren vid granskning
av ärendet funne utredningen i övrigt icke lämna tillräcklig ledning. De
syntes därför böra uteslutas ur den för normalfallen avsedda blanketten.
Å åklagaren borde ankomma att i mån av behov åvägabringa särskild utredning
i dessa avseenden.

Vid kommitterades yttrande var fogat ett förslag till ny blankett.

Samfällda rådhusrätten beslöt hemställa örn ändring av dagsbotsblan
ketten i överensstämmelse med kommitterades förslag med vissa däri av
samfällda rådhusrätten företagna jämkningar, i följd varav blanketten
skulle erhålla följande lydelse:

”Dagsbotsblankett

äng......................................................................

(fullständigt namn)

1) Yrke och arhetsanställning:.........................................

2) Civilstånd — gift, ogift, frånskild, änka, änkling (den riktiga uppgiften
understrykes): ....................................................

139

3) Antal hemmavarande oförsörjda barn och deras ålder: ..............

4) Egen inkomst: ......................................................

a) Kontant avlöning per .......

äri ........................................

b) Övriga avlöningsförmåner (fritt vivre, fri bostad, tantiem, provision
eller dylikt): ................................................

c) Pension, livränta eller dylikt: ....................................

d) Annan inkomst (av arbete, rörelse, kapital m. m.):................

5) Makes och hemmavarande barns inkomst: ..........................

6) Till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt senast taxerat belopp:

7) Ungefärlig förmögenhet (tillgångar med avdrag av skulder):........

8) Särskilda omständigheter som den hörde önskar åberopa till upplysning
i ärendet (såsom: försörjningsplikt mot föräldrar, frånskild make, ej
hemmavarande harn m. fl.; skulder i den mån de ej avdragits under punkt

7; arbetslöshet; fattigvård och dylikt): ..................................

Anmärkningar:

Inkomsten angives per månad för sådana inkomsttagare, vilkas årliga
inkomst är jämnt fördelad på årets samtliga månader, till exempel statliga
och kommunala befattningshavare. För andra inkomsttagare, såsom
affärsmän, säsongarbetare m. fl. angives inkomsten per år.

Uppgifterna örn inkomst må endast då särskild anledning därtill föreligger
kontrolleras hos arbetsgivare, och i så fall med största försiktighet,
så att den efterfrågade icke onödigtvis tillfogas obehag.

Beträffande personer, som sakna egentlig inkomst (t. ex. en son, som hor
hos föräldrarna) höra utgifterna angivas i ungefärlig omfattning.

Därest den hörde ej medhar senaste debetsedel, bör uppgiften örn senast
taxerat belopp kontrolleras genom förfrågan hos vederbörande taxeringskommissarie
eller häradsskrivare eller på annat lämpligt sätt.

Stockholm den..............................193 . ..

Kommissarie.”

Vidare beslöt samfällda rådhusrätten i huvudsak såsom eget utlåtande
åberopa kommitterades yttrande med tillägg, att i Ö. Ä:s order måtte införas
ett stycke av ungefärligen följande lydelse:

”Om åklagaren anser de enligt blanketten meddelade uppgifterna icke
innefatta tillräcklig utredning örn den hördes ekonomiska förhållanden,
äger han införskaffa erforderlig tilläggsutredning angående de omständigheter
i övrigt, som synas honom kunna tjäna till upplysning i ärendet
(såsom bostadens och hyrans storlek, antal inneboende och deras avgifter,
antal hembiträden eller andra tjänare och dylikt).”

140

Vid framläggandet av förslaget till lagen den 24 september 1931 om
ändring i vissa delar av strafflagen, yttrade chefen för justitiedepartementet:
Med dagsbotssystemet torde, såsom också namnet angåve, vid dess
framträdande hava åsyftats ett fastställande av det penningbelopp beräknat
för dag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en
längre tid bunde antagas böra avstå, med hänsyn till inkomst, förmögenhet
och ekonomiska förhållanden i övrigt, utan att han därigenom lede nöd
eller bruste i honom åliggande försörjningsskyldighet. Detta belopp, som
den sakfällde med god vilja för varje dag kunde lägga åsido, skulle således
anses motsvara en dagsbot. Denna innebörd av dagsbotsbeloppet hade
särskilt framhållits av Svea hovrätt i dess yttrande, och mot densamma
torde i stort sett icke vara något att erinra ur principiell synpunkt. Hur
beräkningen av dagsbotsbeloppet skulle närmare utföras vore uppenbarligen
ett spörsmål, som i varje särskilt fall måste överlämnas åt domarens
fria prövning. I flertalet fall torde utgångspunkten böra vara ett fastställande
av den sakfälldes medelinkomst för dag. Man borde därvid icke åtnöja
sig med medelinkomsten för de närmast före domen förflutna dagarna,
utan beräkningarna borde grundas på en längre tid. Inom sådana yrken, i
vilka det egentliga yrkesarbetet vöre begränsat till en viss årstid eller
förtjänsten avsevärt växlade under olika delar av året, torde vara nödvändigt
att till grund för uppskattningen av medelinkomsten för dag
lägga hela årsinkomsten räknat tillbaka från tiden för domen. Hade den
sakfällde icke någon inkomst, oaktat han ej varit urståndsatt att utföra
eller erhålla förvärvsarbete, borde hans dagsinkomst bestämmas till genomsnittsförtjänsten
för dag i orten för personer i hans ställning. Vid avgörande
huru stor del av dagsinkomsten, som skulle tagas i anspråk såsom
dagsbot, borde samtliga på den sakfälldes betalningsförmåga inverkande
omständigheter beaktas. I första hand borde sålunda hänsyn tagas till vad
som kunde anses nödigt till den sakfälldes eget underhåll samt till fullgörande
av honom åliggande försörjningsskyldighet. Men vidare borde
beaktas den sakfällde åliggande ekonomiska förpliktelser av annat slag.
Vore den sakfällde i besittning av förmögenhet, inverkade detta uppenbarligen
höjande. Hade den sakfällde ringa eller ingen inkomst, oaktat
hans levnadskostnader vore höga, borde dessa senare i stället för inkomsten
läggas till grund vid dagsbotsbeloppets bestämmande.

Beträffande frågan örn omfattningen av det material, som skall ligga
till grund för bestämmande av dagsbotsbeloppet, och det sätt, på vilket
detta material skall tillhandahållas domstolen, yttrade departementschefen:
Med dagsbotssystemet åsyftades icke någon proportionalisering med
matematisk noggrannhet efter betalningsförmågan, utan dagsbotsbeloppets
bestämmande borde vara föremål för domstolens fria prövning. I
många fall torde den tilltalades egna uppgifter jämte vad domstolen i

141

övrigt hade sig bekant om den tilltalade lämna erforderlig ledning. I sådana
fall, då anledning därtill förelåge, borde emellertid utredning förebringas
av åklagaren. Yad anginge arbetsanställda torde nödiga upplysningar
kunna erhållas hos arbetsgivaren. God ledning erbjöde självfallet
den tilltalades skattetaxering. Hur utredningen än kunde komma
att åvägabringas, vore det dock tydligt, att denna icke borde överskrida
vad som betingades av frågans större eller mindre betydelse i varje särskilt
fall. I allmänhet borde åklagaren vara beredd att redan vid målets
första handläggning inför domstolen framlägga den utredning, som kunde
anses påkallad av omständigheterna, och uppskov för sådant ändamål såvitt
möjligt undvikas.

Vid lagförslagets behandling i lagrådet yttrade tre av lagrådets ledamöter:
Enligt den uppfattning, som läge till grund för förslaget, torde i
allmänhet dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med
avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och
övriga ekonomiska förhållanden kunde av sin medelinkomst för dag med
iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning av böterna,
d. v. s. en dagsbot vore det belopp, som den sakfällde med hänsyn
till sin betalningsförmåga skäligen borde böta örn dagen. De särskilda
hänsyn, som i vissa ej alltför vanliga fall måste tagas vid betalningsförmågans
bestämmande, lämnades här å sido. Med utgångspunkt från en
sådan föreställning örn dagsbotens innebörd, vilken icke syntes sakna
konkretion och stöde väl tillsammans med benämningen dagsbot, borde
bötesstraffets utmätande efter brottets svårhetsgrad i ett visst antal dagsböter
icke möta alltför stora svårigheter. Domaren hade att fråga sig,
huru många dagar den tilltalade skäligen borde vara underkastad den
yttersta sparsamhet för att genom betalning för dag sona vad han brutit.
Även örn tankegången till en början vore våra domstolar främmande,
visade dock erfarenheten, att när förtrogenhet vunnits med en ny legislativ
tanke, befarade svårigheter så småningom försvunne. Vad åter anginge
farhågorna, att dagsbotsbeloppets beräknande skulle komma att
kräva en mer eller mindre tidsödande utredning av den tilltalades ekonomiska
förhållanden, kunde, såsom förut anmärkts, liknande farhågor
göras gällande mot varje reform, som avsåge att vid sidan av brottets
svårighetsgrad tillerkänna den tilltalades betalningsförmåga en avgörande
betydelse vid bötesstraffets utmätande. Det vore väl vidare antagligt, att
bär liksom i Finland skulle i praxis framträda benägenhet för en viss
klassifikation av dagsböternas belopp efter olika befolkningsgruppers genomsnittliga
inkomstförhållanden. Häremot torde så mycket mindre något
vara att erinra, som en starkare differentiering inom befolkningslager
med ungefär samma ekonomiska förhållanden syntes böra äga rum allenast
efter påtagligt välgrundade normer, såsom gift eller ogift stånd,

142

antalet oförsörjda barn o. s. v., då eljest dagsbotsbeloppets fastställande
lätt kunde framkalla intryck av godtycklighet och vålla missnöje. Skulle
i ett särskilt fall tillämpningen av sådana genomsnittsregler framstå såsom
ohillig mot den tilltalade, ägde han åberopa de särskilda omständigheter,
som borde föranleda nedsättning. Örn åter på grund av särskilda
förhållanden höjning av dagsbotsbeloppet borde äga rum, ankomme det
främst på åklagaren att förebringa för betalningsförmågans bedömande
erforderlig utredning, i första hand uppgift örn den tilltalades taxering.
Sådan utredning vore i allmänhet av nöden, då den tilltalade tillhörde de
förmögnare befolkningsgrupperna.

I anslutning till ovan omförmälda stadgande i strafflagen anförde lagrådet:
Enligt förslaget förstodes med dagsbot det belopp, som den sakfällde
nied hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen horde böta örn
dagen. Vid dagsbotsbeloppets bestämmande torde — såsom departementschefen
framhållit — i flertalet fall utgångspunkten böra vara den sakfälldes
medelinkomst för dag. Vid avgörande, huru stor del av dagsinkomsten
skulle tagas ■ i anspråk såsom dagsbot, borde samtliga på den
sakfälldes betalningsförmåga inverkande omständigheter beaktas. I första
hand finge hänsyn tagas till vad som kunde anses nödigt till den sakfälldes
eget underhåll och till fullgörande av honom åliggande försörjningsskyldighet.
Vidare torde beaktas den sakfällde åliggande förpliktelser
av annat slag, t. ex. skattskyldighet. Vid bedömandet av den sakfälldes
betalningsförmåga måste avseende fästas ej blott vid hans inkomst utan
ock vid hans förmögenhet. Även där denna kunde betecknas såsom blyg
sam, intoge den sakfällde gentemot personer, i övrigt med honom jämställda,
en bättre ekonomisk ställning, än som följde enhart av ränteinkomsten,
beräknad per dag. Lika stort avdrag från dagsinkomsten syntes
i sådant fall ej böra medgivas, som då hela inkomsten härflöte av eget
arbete. Ägde den sakfällde ett kapital, som vid tiden för bötesdomen lämnade
ingen eller ringa inkomst, borde i stället för inkomsten till grund
för beräkningen läggas den levnadskostnad, som han trots bristen på inkomst
tilläte sig eller med hänsyn till sina ekonomiska förhållanden skäligen
skulle kunna tillåta sig. Detsamma borde gälla, där den sakfällde
t. ex. på grund av underhållsbidrag från anhöriga levde efter en standard,
som icke motsvarades av hans egna inkomster.

Av dessa uttalanden vid lagens tillkomst synes mig framgå, att det
vid dagsbotsbeloppets fastställande ingalunda är fråga örn ett matematiskt
noggrant bestämmande av den sakfälldes betalningsförmåga, utan
att det gäller att i enlighet med de för en fri bevisprövning gällande principerna
bedöma, huru stort belopp den sakfällde med hänsyn till inkomst,
förmögenhet och ekonomiska omständigheter i övrigt skäligen hör höta
per dag utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande

143

försörjningsplikt. Dagsbotsbeloppets bestämmande blir, såsom lagen anvisar,
närmast en skälighetsprövning. Av vikt är emellertid, att domstolen
härvid icke åtnöjer sig med ett rent schablonmässigt förfarande under
beaktande allenast av den genomsnittliga inkomsten inom den befolkningsgrupp,
som den sakfällde tillhör, utan i den mån det låter sig göra
i varje särskilt fall varierar dagshotsbeloppet med hänsyn till de föreliggande
omständigheter, som därå böra lagligen inverka, såsom den faktiska
inkomsten, civilstånd, antal oförsörjda barn o. s. v.

Tydligt är, att domstolen icke kan företaga denna skälighetsprövning
utan att domstolen äger en någorlunda tillförlitlig kännedom örn den tilltalades
ekonomiska förhållanden. Allt efter omständigheterna kan sålunda
bliva erforderligt, att närmare upplysningar vinnas örn den tilltalades
inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden
i övrigt. Såsom lagrådet erinrat kan det i vissa fall jämväl
bliva nödigt, att kännedom vinnes rörande den tilltalades ungefärliga
levnadsstandard. Nödiga upplysningar i nu ifrågavarande hänseenden
höra tydligen inflyta i protokollet och detta vare sig domstolen ådömer
den tilltalade ansvar eller frikänner honom. I sistnämnda fall kan det
ju inträffa, att motparten fullföljer talan i högre instans, därvid denna,
örn den finner sig böra ålägga dagsböter, måste hava kännedom örn de
på dagshotsbeloppet inverkande faktorerna.

Rörande omfattningen av det material, som erfordras för bestämmande
av dagshotsbeloppet, kunna uppenbarligen några uttömmande anvisningar
icke givas. Huru omfattande och grundlig undersökningen i varje
fall måste bliva, beror helt och hållet på de omständigheter, som föreligga.
Såsom departementschefen framhållit vid lagförslagets remitterande
till lagrådet, är dock tydligt, att undersökningen icke bör överskrida
vad som betingas av frågans större eller mindre betydelse i varje
särskilt fall. Sålunda ligger det i sakens natur, att då den tilltalade tillhör
de mera burgna befolkningskretsarna, undersökningen måste som regel
bliva mera omfattande än då han är mindre bemedlad. I det sistnämnda
fallet kan den tilltalades betalningsförmåga i allmänhet fastställas
utan större svårighet. Vidare torde domstolen, såsom under förarbetena
till lagen antytts, kunna nöja sig med ett visst mått av sannolikhetsbevisning.

Beträffande det sätt, på vilket det för dagsbotsbeloppets bestämmande
erforderliga materialet skall tillhandahållas domstolen, är, såsom departementschefen
anfört, att märka, att i många fall den tilltalades egna uppgifter
jämte vad domstolen i övrigt har sig bekant örn den tilltalade kunna
lämna tillräcklig ledning. Detta gäller särskilt i mål, som handläggas vid
rådhusrätterna i de mindre städerna samt vid många häradsrätter, där
kännedom örn den tilltalades personliga förhållanden ofta finnes hos

144

någon eller några av rättens ledamöter. Då såsom vid rådhusrätterna i
de större städerna samt vid häradsrätter, inom vars domvärjo ligga större
samhällen, en sådan personkännedom hos domstolens ledamöter icke är
att påräkna, kan det vara nödvändigt att i viss omfattning kontrollera
den tilltalades uppgifter. Därest det skulle överlämnas åt domstolen att
själv sörja för utredningen av den tilltalades ekonomiska förhållanden,
skulle domstolarnas redan nu ofta tyngande arbetsbörda icke oväsentligt
ökas och ett fördröjande av målens avgörande i vissa fall ej kunna undvikas.
Vid. lagändringens genomförande har lagstiftaren därför utgått
ifrån att åklagaren borde vara beredd att redan vid målets första handläggning
inför domstolen framlägga den utredning, som i varje fall erfordras
för dagshotsheloppets bestämmande. Ett särskilt skäl härför är,
att den tilltalade i brottmål av bagatellartad beskaffenhet ofta icke kommer
personligen tillstädes vid rätten utan erkänner förseelsen genom ett
ombud, t. ex. en tingshusvaktmästare, vilken merendels ej äger någon mera
ingående personlig kännedom örn den tilltalade. Tydligt är emellertid,
att en utredning genom åklagarens försorg endast kan ifrågakomma i
mål, i vilka allmänt åtal utföres. I mål, däri enskild part för talan, är
domstolen nödsakad att av eget initiativ åvägabringa nödig utredning.
Domstolen har därvid att utgå ifrån parternas under rättegången lämnade
uppgifter. Domaren får ställa dessa uppgifter mot varandra. I den
mån de divergera, kommer antagligen i allmänhet den tilltalade att i
eget intresse förebringa nödig sannolikhetshevisning, t. ex. förete sin debetsedel
eller styrka, att han är arbetslös. Domstolen torde mången gång
också kunna vinna ledning av tillgängliga uppslagsböcker såsom taxeringsoch
handelskalendrar. Där så är av nöden, kan domstolen före utslagets
avkunnande införskaffa upplysningar från vederbörande taxeringsmyndighet.

Den utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden, som
åklagaren vid behov har att tillhandahålla domstolen, bör lämpligen äga
rum i samband med undersökningen angående själva brottet. Där brottsundersökningen
handhaves av polismyndigheten, hör denna vid förhöret
med den misstänkte angående brottet avfordra honom nödiga upplysningar
för dagshotsheloppets bestämmande. För vederbörande polismyndighet
kan det vara av praktisk betydelse att till ledning vid ifrågavarande utredning
äga tillgång till en förut uppgjord promemoria, upptagande vissa
omständigheter, vilka höra bliva föremål för utredning. Lämpligt kan
också vara, att för dagsbotsutredningen användas tryckta blanketter, avsedda
liksom den av Ö. Ä. utfärdade att ifyllas i varje särskilt fall, huvudsakligen
efter frågor till den misstänkte. Tydligt är emellertid, att en dylik
blankett icke lämpligen kan erhålla en sådan avfattning, att den upptager
alla frågor, som det i varje tänkbart fall kan vara önskvärt att få

145

besvarade. Förhållandena äro alltför skiftande för att sådant skulle låta
sig göra. Vid uppgörandet av dylika blanketter torde man därför nödgas
att begränsa innehållet till de frågor, som i det övervägande antalet fall
äro tillräckliga för ett rättvist avvägande av dagsbotens belopp. Av vikt
är, att blanketten icke genom sitt innehåll förorsakar en vidlyftigare utredning
än som i det stora flertalet fall kräves av målets beskaffenhet och
föreliggande omständigheter. Varken myndigheten eller den tilltalade bör
betungas med utredning av förhållanden, som icke äga relevant betydelse.
Särskilt örn dagsbotsutredningen skall handhavas av polismyndigheten
utan att denna står i närmare kontakt med vederbörande åklagare, är det
angeläget, att den blankett, som är avsedd att komma till användning, erhåller
en efter de olika förhållandena väl avpassad avfattning. Det kan
nämligen antagas, att utredningsmannen ofta skall känna sig förpliktad
att strängt följa de anvisningar, som blanketten giver, samt att dagsbotsutredningen
således icke alltid kommer att handhavas med den smidighet,
som densamma på grund av sitt ingripande i privatlivet kräver, örn
frågorna i blanketten icke blivit väl avvägda med tanke på den utredning,
som i de flesta fall är tillräcklig, utan taga sikte jämväl på förhållanden,
som endast undantagsvis äga betydelse.

Den i anslutning till Ö. Ä:s A-order den 31 december 1931 upprättade
dagsbotsblanketten gav anledning till anmärkning i vissa ovan nämnda
hänseenden. Det är att märka, att denna blankett var avsedd att komma
till användning icke blott vid kriminalpolisen utan även vid ordningspolisen.
Den omfattade således ett i högsta grad heterogent område, från
allvarliga brott ända till helt obetydliga förseelser, vilka närmast äro att
anse såsom rena ordningsförseelser. Särskilt antalet dylika mera bagatellar -tade förseelser torde vara stort i Stockholm. Stora svårigheter möta uppenbarligen
att inordna alla dessa högst varierande fall under enhetliga normer.
Det synes icke kunna råda någon tvekan om, att en så vittgående utredning,
som denna blankett förutsatte, icke var påkallad i normala fall.
Särskilt må framhållas, att som regel icke erfordras kännedom örn den tilltalades
bostadsförhållanden, hos honom inneboende personer, hans hembiträden
eller hans tjänare i övrigt. Dessa förhållanden synas vara av intresse
endast i de undantagsfall, då den tilltalades levnadsstandard bör
utgöra grundvalen för dagsboten. Onödigt synes ock vara, att den hörde
uppgiver namnen på sina hemmavarande barn. Ifrågavarande blankett
hade vidare erhållit en avfattning, som var ägnad att ingiva såväl förhörsledaren
som den hörde uppfattningen, att den hörde vore i varje fall
skyldig att upplysa, huruvida han hade försörjningsplikt mot annan än
hustru och hemmavarande barn, t. ex. barn utom äktenskap, samt att han
vore pliktig att deklarera sina skulder. Det syntes mig uppenbart, att blanketten
i dessa hänseenden kunde förorsaka allvarliga olägenheter, vilka

10 — Justitieombudsmannens ämbets}) er ätt else till 1933 års riksdag.

146

med en lämplig omredigering kunde förebyggas. Personliga förhållanden
av dylik art hava ansetts vara av den grannlaga natur, att de omgärdats
med särskilt skydd enligt tryckfrihetsförordningen. Självdeklarationer äro
hemliga handlingar. Och vidare är i tryckfrihetsförordningen meddelat
förbud för prästerskapet att lämna utdrag ur kyrkoböckerna, örn dessa
kunna lända till skada eller förklenande för någon. Då dagsbo!sblanketten
är offentlig handling, är stor försiktighet av nöden beträffande förhållanden
av nu åsyftad art. Sådana förhållanden kunna allenast verka till
sänkning av dagsbotsbeloppet. Det torde därför böra ligga i den hördes
fria skön, örn han vill åberopa ett dylikt förhållande eller hellre underkasta
sig en högre dagsbot. Detta har antytts inom lagrådet. Lagen kari
icke anses tillerkänna polismyndigheten rätt att företaga undersökning
rörande sådana ömtåliga förhållanden som t. ex. skulder, därest den hörde
ej vill åberopa sig därpå till nedsättning av dagsbotsbeloppet. Å andra
sidan kan det naturligtvis vara lämpligt, att den hörde göres uppmärksam
på, att han, örn han vill, kan åberopa en dylik omständighet till sänkning
av dagsbotsbeloppet. Den hörde får dock under inga förhållanden
bibringas den uppfattningen, att något tvång föreligger för honom att
yppa förhållanden av denna intima beskaffenhet.

Det formulär till ny dagsbotsblankett, som samfällda rådhusrätten föreslagit
i sitt yttrande, företedde i förhållande till den äldre blanketten förutom
åtskilliga förenklingar och förbättringar i huvudsakligen formellt
hänseende sådana ändringar i sakligt hänseende, att de anmärkningar,
som kunnat riktas mot den äldre blanketten, i allt väsentligt förfallit. Den
av rådhusrätten senast förordade blanketten gav genom sin avfattning
tydligt besked örn de upplysningar, som den hörde hade att lämna förhörsledaren,
vid äventyr att denne eljest måste inhämta dem på annat
sätt. Den lämnade också den hörde anvisning örn att det stöde honom fritt
att, därest han så önskade, giva de ytterligare upplysningar, vilka kunde
vara ägnade att medföra en nedsättning av dagsböter belopp. Den av
rådhusrätten sist föreslagna blanketten syntes mig i stort sett väl lämpad
att läggas till grund för den utredning, som i allmänhet erfordras för
dagsbotsbeloppets bestämmande. Genom de i blanketten upptagna frågorna
torde, åtminstone för det stora flertalet vanliga fall, erhållas en
tillräcklig bild av den hördes ekonomiska förhållanden. Finner åklagaren
i något fall de med ledning av blanketten inhämtade uppgifterna icke innefatta
fullständig upplysning i målet, åligger det naturligtvis honom, såsom
rådhusrätten erinrat, att införskaffa den ytterligare utredning, som
är erforderlig.

Då Ö. Ä. i sitt yttrande uppgivit, att den av rådhusrätten föreslagna
omformuleringen av dagsbotsblanketten skulle komma till användning

147

vid förestående nytryckning av blanketter, ansåg jag ärendet icke påkalla
vidare åtgärd från min sida samt avskrev detsamma såsom av mig slutbehandlat.

2. Felaktig förvandling av böter för olika brott, begångna före
och efter dagsbotslagstiftningens ikraftträdande.

Genom utslag, som vann laga kraft, dömde Sunnervikens häradsrätt
den 16 mars 1931 arbetskarlen H. W. Karlsson dels jämlikt 22 kap. 11 §
strafflagen för förskingring, förövad den 1 december 1930, att hållas i
fängelse en månad, dels jämlikt 12 kap. 4 och 21 §§ strafflagen för förfalskning,
förövad den 19 december 1930, att hållas till straffarbete sex månader
och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett
år förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven, dels ock
jämlikt 39 § i kungl, förordningen den 15 juni 1923 örn motorfordon för
förande av motorcykel utan att vara därtill berättigad vid två tillfällen
i november 1930 att böta 200 kronor.

Innan nämnda frihets- och bötesstraff blivit till någon del verkställda,
blev Karlsson häktad och ställd under åtal inför Stockholms rådhusrätts
femte avdelning för vissa brott. I utslag den 16 februari 1932 i detta mål
fann rådhusrätten Karlsson förvunnen till dels ett fortsatt bedrägeribrott,
begånget före den 16 mars 1931, och dels två särskilda förskingringsbrott,
jämväl dessa begångna före berörda den 16 mars.

Som jämlikt 4 kap. 9 § strafflagen straffen för Karlssons omförmälda,
före den 16 mars 1931 förövade brottsliga gärningar och straffen för de
brott, för vilka han dömts genom Sunnervikens häradsrätts utslag sistnämnda
dag, skulle så bestämmas, som hade Karlsson på en gång varit
lagförd för samtliga dessa brott, dömde rådhusrätten i sitt utslag Karlsson
dels jämlikt 22 kap. 1 § strafflagen, jämförd med 4 kap. 3 § samma lag,
för ett fortsatt bedrägeribrott till fängelse en månad, dels ock jämlikt 22
kap. 11 § strafflagen för vartdera av två förskingringsbrott till fängelse
en månad eller således till fängelse tillhopa tre månader, vilket straff
skulle förenas med de Karlsson genom Sunnervikens häradsrätts utslag
ådömda straff, därvid fängelsestraffen, sammanlagt fyra månader, skulle
övergå till straffarbete i två månader, så att Karlsson skulle hållas till
straffarbete åtta månader och vara underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet straff
blivit frigiven ävensom böta 200 kronor.

I samma utslag dömdo rådhusrätten därjämte Karlsson för följande den
28 januari 3932 begångna förseelser, nämligen dels jämlikt 39 § första stycket
i motorfordonsförordningen den 20 juni 1930, jämförd med 1 § i särskilda

148

böteslagen den 24 september 1931, för förande av motorcykel utan att vara
därtill berättigad till 15 dagsböter, dels jämlikt 38 § 1 och. 4 mom. i samma
förordning, jämfört med 1 § i sistnämnda lag, för förande av motorcykel,
som icke varit behörigen registrerad, till likaledes 15 dagsböter, dels ock
jämlikt 24 § i lagen den 10 maj 1929 örn trafikförsäkring å motorfordon,
jämförd med 1 § i särskilda böteslagen den 24 september 1931, för förande
av motorcykel utan att trafikförsäkring därå tagits till 10 dagsböter eller
således till sammanlagt 40 dagsböter, varje dagsbot 3 kronor.

Slutligen meddelades i utslaget, såvitt angår ansvarsfrågorna, föreskrifter
örn sammanläggning av straffen och eventuell förvandling av böterna.
Härutinnan yttrade rådhusrätten följande:

Karlsson skulle i en bot hållas till straffarbete åtta månader och vara
underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett år förflutit
från det han efter utståndet straff blivit frigiven ävensom böta dels
200 kronor, dels ock 40 dagsböter, varje dagsbot fastställd till 3 kronor;
skolande, därest Karlsson saknade tillgång till fulla gäldandet av bötesbeloppet
200 kronor eller dagsböterna, desamma förvandlas, bötesbeloppet
200 kronor till straffarbete i sex dagar och dagsböterna till straffarbete i
elva dagar, så att i dylik händelse Karlsson skulle i en bot hållas till straffarbete
åtta månader sjutton dagar och vara underkastad påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen intill dess ett år förflutit från det han efter utståndet
straff blivit frigiven.

Sedan Karlsson förklarat sig nöjd med rådhusrättens utslag, förordnade
ö. Ä. i resolution den 24 februari 1932, att den Karlsson ådömda bestraffningen,
som tagit sin början den 19 i samma månad, skulle sluta den 19
oktober 1932 samt ”i saknad av bötestillgång” den 5 november 1932.

Efter att hava tagit del av rådhusrättens utslag, som beslutats av rådmännen
V. Holmberg och G. Cervin samt t.f. andre assessorn K. Kettner,
anmodade jag i resolution den 26 april 1932 Holmberg, Cervin och Kettner
att till mig inkomma med yttrande rörande det förhållandet, att rådhusrätten
i utslaget förvandlat de böter, som ådömts omedelbart i penningar,
samt dagsböterna var för sig till straffarbete i respektive sex dagar och
elva dagar, tillhopa sjutton dagar, i stället för att såsom rätteligen bort
ske, jämlikt 2 kap. 11 § strafflagen, sådant detta lagrum lyder enligt lagen
den 24 september 1931 örn ändring i vissa delar av strafflagen, först förvandla
de omedelbart i penningar ådömda böterna till dagsböter, sammanräkna
dessa med övriga dagsböter samt därefter förvandla den sålunda
erhållna summan till straffarbete, varvid, i händelse Karlsson icke ägt tillgång
till gäldande av böterna, förvandlingsstraffet kommit att bliva straffarbete
i allenast sexton dagar.

149

I avgivet yttrande anförde Holmberg, Cervin och Kettner följande:

Vid förvandlingen av böterna hade rådhusrättens ledamöter utgått från
övergångsbestämmelsen i nyssnämnda lag den 24 september 1931, att äldre
lag skulle äga tillämpning ”vid bestämmande av straff” för brott, begånget
före lagens ikraftträdande den 1 januari 1932, och att på grund därav
böterna, 200 kronor, som ådömts Karlsson för förseelser, begångna under
år 1930, skolat förvandlas efter äldre lag. Ledamöterna ville emellertid
numera medgiva, att det av mig i remissresolutionen åberopade lagrummet
bort i förevarande fall tillämpas. Genom det av ledamöterna tilllämpade
förfaringssättet vid bötesförvandlingen hade Karlssons förvandlingsstraff
blivit bestämt till straffarbete i sjutton dagar i stället för sexton
dagar. Ledamöterna vore därför villiga att utgiva gottgörelse dels till
statsverket för åsamkad kostnad, dels ock till Karlsson för en dags frihetsförlust.

Enligt mig från andre stadsfogden i Stockholm tillhandakommet bevis
hade Karlsson vid verkställd undersökning befunnits här i staden sakna
tillgång till gäldande av ovan omförmälda böter.

I 2 kap. 10 § strafflagen stadgas att, örn hos den, som blivit fälld till
böter, saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola böterna förvandlas
till fängelse.

Före ikraftträdandet av ovannämnda lag den 24 september 1931 örn ändring
i vissa delar av strafflagen skulle enligt 2 kap. 11 § strafflagen Aud
förvandling av böter tre dagars fängelse svara mot böter icke överstigande
10 kronor, fyra dagars fängelse mot böter utöver 10 kronor till
och med 20 kronor samt varje följande dags fängelse mot 20 kronors böter,
dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej fick sättas över sextio dagar.

Enligt första och andra styckena i samma lagrum, sådant detta lyder
enligt lagen den 24 september 1931, skall Aud böters förvandling till fängelse
1 dagsbot svara mot tre dagars fängelse, 2 dagsböter mot fyra dagars
fängelse samt varje följande påbörjat antal av 2 dagsböter mot en dags
fängelse, dock med iakttagande, att fängelsestraffet ej må sättas över
sextio dagar. Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar,
skall ATarje påbörjat tiotal kronor anses svara mot 1 dagsbot.

Förvandling av böter, som äro ålagda genom flera domar, skall enligt
12 § ske efter sammanräknade antalet dagsböter på sätt ovan är sagt.

Beträffande förhållandet mellan straffarbete och fängelse gäller vid
bötesförvandling samma regel som förut.

I övergångsbestämmelserna till lagen den 24 september 1931, varmed
dagsbotssystemet infördes i vår rätt oell vilken innebär ändringar i ett
flertal andra paragrafer i strafflagen än ovan angivits, stadgas, att den

150

nya lagen skall träda i kraft den 1 januari 1932, men att äldre lag dock
skall äga tillämpning vid bestämmande av straff för brott, vilket, enligt
vad i tryckfrihetsförordningen är stadgat, skall straffas efter allmän lag,
så ock för brott, begånget före lagens ikraftträdande.

Den sistnämnda föreskriften att äldre lag skall äga tillämpning vid
”bestämmande av straff” för brott, begånget före nya lagens ikraftträdande,
torde avse allenast själva straffmätningen. Beträffande förvandling
av flera sammanträffande straff lämna dessa bestämmelser ingen anvisning.
För lösningen av härmed sammanhängande spörsmål synes domaren
vara hänvisad till de allmänna principer, som kommit till uttryck i 8 och
10 §§ i promulgationsförordningen till allmänna strafflagen. Enligt dessa
äro bestämmelserna i 11 och 12 §§ i deras nya lydelse att tillämpa vid sammanläggning
av dagsbotsstraff och straff för äldre brott. Att lagstiftarens
avsikt varit denna framgår med full tydlighet av förarbetena till den nya
lagen.

Till grund för denna ligger bland annat ett inom justitiedepartementet
tidigare upprättat förslag till lag örn dagsböter. Detta lagförslag, som
jämte andra därmed sammanhängande förslag den 11 januari 1927 remitterades
till lagrådet för yttrande, innehöll i 4—8 §§ bestämmelser örn förvandling
av dagsböter vid bristande tillgång till deras gäldande samt
sammanläggning av straff. Enligt 6 § skulle, örn på en gång till verkställighet
förekomme fängelsestraff, vartill dagsböter förvandlats, och fängelsestraff,
vartill andra böter förvandlats, straffen sammanläggas och därvid
iakttagas, att sammanlagda fängelsestraffet ej finge sättas över sextio
dagar. 8 § innehöll att, örn någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller
straffarbete på viss tid, tillika vore förfallen till dagsböter och saknade
tillgång till böternas fulla gäldande, skulle det mot dagsböterna enligt 4 §
svarande fängelsestraff, under iakttagande av de i 4 kap. 5 och 6 §§ strafflagen
stadgade grunder, med övriga straffet förenas. Den föreslagna lagen
skulle träda i kraft den 1 januari 1928 men ej äga tillämpning med avseende
å straff för brott, som begåtts före sagda dag. Vid granskningen i
lagrådet framställdes anmärkning mot att vartdera slaget av bötesstraff
förvandlades för sig och därefter resultatet adderades. Det framhölls att,
örn sammanslagningen skedde först och den erhållna summan förvandlades,
ett riktigt resultat uppnåddes. I fråga örn övergångsbestämmelsen
anförde tre av lagrådets ledamöter följande: ”Örn samtliga lagförslag stadgas,
att de träda i kraft den 1 januari 1928, men beträffande lagen örn dagsböter
göres den inskränkning, att den ej skall tillämpas med avseende å
straff för tidigare begångna brott. Denna modifikation torde å ena sidan
fått en alltför vittgående formulering, enär sammanläggning sreglerna i
6 och 8 §§ tydligen böra tillämpas jämväl å sådana straff för äldre brott,
som skola med dagsbotsstraff förenas. Å andra sidan synes den för snäv så

151

till vida, som den ej fått gälla även lagen om bestämmande av andra böter
än dem, som i dagsböter ådömas, vilken lag icke kan fattas som allenast
ett lagfästande av gällande oskriven rätt. Rättelse i båda hänseendena
torde, örn de båda lagarna sammanslås, lämpligen ske genom att, orden
’i avseende å’ i dagsbotslagens övergångsbestämmelse utbytas mot Vid
bestämmande av’.” Vad lagrådet sålunda anmärkt blev därefter iakttaget

1 det lagförslag, som i proposition nr 194 förelädes 1927 års riksdag. Denna
proposition vann dock icke riksdagens bifall.

Den av lagrådet i nu ifrågavarande avseende föreslagna formuleringen
av övergångsbestämmelsen upptogs jämväl i det förslag till lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen, som i proposition nr 188 förelädes 1931
års riksdag och av denna antogs. Vid remissen till lagrådet av sistnämnda
förslag den 26 februari 1931 anförde chefen för justitiedepartementet, bland
annat, följande: Regler örn förvandling av flera sammanträffande bötesstraff
gåves nu i 12 §. Enligt dessa bestämmelser skulle sådan förvandling
ske efter böternas sammanräknade belopp. Någon principiell ändring härutinnan
påkallades icke av dagsbotssystemets införande. Dock borde iakttagas,
att sammanräkningen borde avse det ådömda eller jämlikt 11 §
andra stycket beräknade antalet dagsböter.

Av vad nu anförts framgår, att rådhusrätten förfarit felaktigt genom
att tillämpa äldre lag vid förvandlingen av de böter, som ådömts Karlsson
för brott, begångna före den 1 januari 1932, samt sammanlägga det härvid
erhållna förvandlingsstraffet med det mot de ådömda dagsböterna svarande
förvandlingsstraffet. Såsom jag i min remissresolution framhållit,
hade detta förfarande medfört, att förvandlingsstraffet för samtliga Karlsson
ådömda böter blivit en dag längre än örn rådhusrätten förvandlat samtliga
böterna i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. 11 § strafflagen i dess
nya lydelse.

I det till mig avgivna yttrandet hade Holmberg. Cervin och Kettner
medgivit, att rådhusrätten förfarit felaktigt i anmärkta hänseende, samt
erbjudit gottgörelse för den skada, som därigenom kunde komma att
drabba Karlsson och statsverket.

Såsom av Ö. Ä:s verkställighetsresolution framgår skulle förvandlingsstraffet,
därest tillgång till gäldandet av böterna saknades, taga sin början
först den 19 oktober 1932. Möjlighet förefanns därför att i saken åstadkomma
rättelse, utan att Karlsson nödgades undergå längre förvandlingsstraff
än de honom ådömda bötesstraffen rätteligen föranledde.

Den nya dagsbotslagstiftningen medgiver såsom bekant avbetalning av
böter. I anslutning härtill har genom nämnda lag den 24 september 1931 i

2 kap. 11 § strafflagen utöver förutnämnda ändringar upptagits bestämmelser
örn förvandling av böter, då dessa till viss del erlagts. Enligt dessa
bestämmelser gäller att, örn böter delvis guldits, skall å förvandlings -

152

straffet för de ådömda böterna avdragas så stor del, som svarar mot förhållandet
mellan vad som guldits och de ådömda böternas fulla belopp, dock
med iakttagande, att brutet dagatal förfaller samt att straffet ej må sättas
lägre än tre dagar. Äro böterna ålagda genom flera domar, skall emellertid,
enligt 12 §, örn förvandlingsstraffet därigenom bliver lägre, förvandlingen
göras så, att vad som guldits avräknas å det av straffen, mot vilket
svarar ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff, och
återstoden förvandlas enligt bestämmelserna i 11 § första och andra
styckena.

Vid ovan omförmälda remiss till lagrådet den 26 februari 1931 anförde
chefen för justitiedepartementet bland annat att, då lagens mening vore,
att ett visst brott på grund av sin beskaffenhet skulle sonås med penningar,
borde så ske i möjligaste mån. I och med att lagen medgåve avbetalning
av böter, bleve erläggande av ett delbelopp något fullt normalt. Det syntes
icke finnas anledning att begränsa regelns tillämpningsområde till det fall,
att delbetalning ägt rum efter behörigt medgivande till avbetalning å
böter, utan den borde komma till användning i alla de fall, då böter till en
del guldits.

Vad nu anförts utvisar, att genom en avbetalning å bötesbeloppet rättelse
i det av rådhusrätten den 16 februari 1932 meddelade förvandlingsbeslutet
kunde vinnas. En avbetalning av 6 kronor, vilket belopp enligt
den av rådhusrätten i utslaget fastställda beräkningen av dagsbot motsvarar
en dags fängelse, skulle giva till resultat, att förvandlingsstraffet
för Karlsson komme att fastställas till straffarbete i sexton dagar eller
samma förvandlingsstraff, som han bort undergå, örn rådhusrätten förfarit
riktigt vid förvandlingen av de Karlsson ådömda böterna.

Med hänsyn till vad Holmberg, Cervin och Kettner anfört i sitt yttrande
ville jag, innan jag vidtoge vidare åtgärd i ärendet, bereda dem tillfälle
att föranstalta örn rättelse av den felaktighet, som förelupit. Jag upptog
därför i en till Holmberg avlåten skrivelse vad jag ovan anfört och meddelade
honom tillika att, därest han till mig inkomme med bevis, att dylik
rättelse åstadkommits, jag funne mig kunna, med stöd av 3 § i den för mig
gällande instruktion, låta därvid bero och avskriva ärendet såsom ej föranledande
vidare åtgärd.

Holmberg inkom sedermera med avskrift av en utav K. B. i Östergötlands
län den 17 september 1932 meddelad resolution, enligt vilken K. B.,
med anledning därav att å de Karlsson ådömda böterna avbetalats 6 kronor,
förordnat, att det Karlsson i en bot ådömda straffet, därest Karlsson
alltjämt saknade tillgång till de återstående böternas gäldande, skulle
sluta den 4 november 1932. Härvid lät jag bero.

153

3. Utmätning med stöd av 14 § i lagen den 14 juni 1917 om
införsel i avlöning, pension eller livränta. Tillämpning av
bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen?

Genom beslut den 28 juli 1931 beviljade andre stadsfogden i Stockholm
införsel i kompressorskötaren M. V. Olssons avlöning hos Sandblåsningsbolaget
Max till gäldande av underhållsbidrag samt ålade bolaget att av
Olssons avlöning varje månad innehålla och senast den 4 i nästpåföljande
månad med posten till stadsfogden översända 35 kronor av den del av
Olssons avlöning, som överstege 35 kronor per vecka. Detta beslut delgavs
bolaget den 29 juli 1931. Då bolaget underlåtit att under oktober månad
1931 innehålla något belopp, ehuru Olsson, som slutade sin anställning hos
bolaget omkring den 15 oktober, under sagda månad uppburit i avlöning
dels 19 kronor 86 öre och dels 99 kronor, anbefallde stadsfogden den 9 november
1931, under åberopande av 14 § i lagen den 14 juni 1917 örn införsel
i avlöning, pension eller livränta, utmätningsmannen O. E. Wallenius att
hos bolaget uttaga 35 kronor. I anledning härav inställde sig Wallenius
den 10 november 1931 jämte utmätningsmannen A. Nordblom såsom vittne
hos bolaget i huset Regeringsgatan 67 och tog i närvaro av kassörskan
Disa Hjorth till gäldande av skulden jämte förrättningskostnaden i mät
en skrivmaskin av fabrikatet ”Underwood”, som värderades till 100 kronor.

I en den 11 november 1931 till mig ingiven skrift anförde ingenjören
C. H. Smith för bolagets räkning, att Olsson icke haft något penningbelopp
innestående hos bolaget samt att skrivmaskinen tillhörde aktiebolaget
Hadar Schmidt, vilket vid utmätningen styrkts medelst företeende av avbetalningskontrakt.
Smith hemställde, att jag måtte verkställa undersökning
i saken och vidtaga de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda.

På min anmodan inkom andre stadsfogden J. A. Levander därefter med
yttrande över klagomålen, varvid Levander tillika överlämnade två förklaringar
från Wallenius.

Wallenius anförde: Den 10 november 1931 hade Wallenius, åtföljd av
utmätningsmannen Nordblom såsom vittne, inställt sig å Sandblåsningsbolaget
Max’ kontor för verkställighet av den tidigare erhållna ordern örn
uttagande av 35 kronor införselmedel hos bolaget. Vid tillfället hade Disa
Hjorth och ett manligt kontorsbiträde varit närvarande. Då Wallenius
framfört begäran örn utfående av ifrågavarande belopp, hade Disa Hjorth
svarat, att hon ej kunde utlämna några penningar. Wallenius hade då
sagt: ”Alltså måste-vi göra utmätning.” Härtill hade Disa Hjorth gen -

154

malt: ”Det kan ni väl inte gärna, då herr Smith icke är hemma.” Wallenius
hade svarat: ”Det vet väl fröken från ett tillfälle för någon vecka
sedan, att vi kan.” Sedan hade Wallenius utskrivit utmätningsbeviset,
vilket han överlämnat till Disa Hjorth med anmodan att tillställa Smith
detsamma. Wallenius hade därefter visat Disa Hjorth det icke färdigskrivna
konceptprotokollet för att göra klart för henne, att hennes namn
var rätt uppfattat samt att hon var antecknad som närvarande vid förrättningen,
ävensom att en Underwood skrivmaskin blivit tagen i mät.
Samtidigt hade Nordblom fäst ett utmätningsmärke på maskinen. Just
som Wallenius och Nordblom skolat avlägsna sig, hade Disa Hjorth sagt:
”Nu kommer herr Smith, så ni kan få tala med honom.” Wallenius hade
då upplyst Smith örn förrättningens gång. När Smith fått höra, att skrivmaskinen
tagits i mät, hade han i uppbragt ton yttrat: ”Varför visade
fröken inte hyreskontraktet på skrivmaskinen?” Härpå hade Disa Hjorth
svarat: ”Det förstod jag icke.” Därefter hade Smith vänt sig till Wallenius
och yttrat: ’ Olsson har icke haft så stor lön, att avdrag kunnat göras.”
Wallenius hade då hänvisat till ett intyg — undertecknat av Smith —
däri denne å bolagets vägnar försäkrat, att Olsson haft så pass hög lön,
att införselmedel skolat innehållas. När Smith insett, att hans invändning
vöre meningslös, hade han sagt, att Wallenius icke haft rättighet att
utmäta skrivmaskinen. Nordblom hade genmält: ”Det vet väl ingenjören,
att vi mätte den för någon vecka sedan.” Wallenius hade därjämte till -lagt: ”Den utmätningen har ingenjören betalt utan protest.” Smith hade
därefter telefonerat till en person och beklagat sig över utmätningen.
Sedan jämväl Wallenius samtalat med denne i telefon, hade Wallenius
ringt upp sin närmaste förman, assistenten J. Bengtsson, och för honom
omtalat vad som förevarit. Denne hade svarat: ”Bolaget får överklaga utmätningen
i Ö. Ä.”, vilket besked Wallenius därefter framfört till Smith.
Wallenius bestrede bestämt, att han haft vetskap örn, att skrivmaskinen
icke vore bolagets egendom. Någon handling, som skulle visa, att maskinen
vore annans egendom, hade icke åberopats och än mindre företetts.
Wallenius hade vid utmätningen varit i god tro, att skrivmaskinen ägts
av bolaget.

Under hänvisning till vad Wallenius anfört hemställde Levander i sitt
yttrande, att klagomålen icke måtte föranleda någon åtgärd.

I avgivna påminnelser anförde Smith: Någon tid före den klandrade
utmätningen, troligen i oktober månad, hade den ifrågavarande skrivmaskinen
blivit tagen i mät för Olssons skuld. Smith hade ej varit närvarande
vid detta tillfälle. Någon underrättelse örn den förestående förrättningen
hade ej heller meddelats honom. En kontorist-hos bolaget, T. Lun -

155

din, hade emellertid velat förete hyreskontrakt å skrivmaskinen med aktiebolaget
Hadar Schmidt. Wallenius hade svarat, att detta ej intresserade
honom, och trots förklaringen utmätt skrivmaskinen. Då Smith funnit det
vara obehagligt och nedsättande för sitt anseende att underrätta säljaren
av maskinen om att denna tagits i mät, hade han godvilligt inbetalat införselbeloppet.
Vid den nya utmätningen den 10 november 1931 hade avbetalningskontraktet
företetts, men Wallenius hade förklarat, att det ej
intresserade honom, då han tidigare utmätt skrivmaskinen och likvid då
inkommit till stadsfogden.

Smith framhöll vidare, att Wallenius ej gjort någon uppmärksam på
att utmätning skulle göras. Personalen hade frågat, vad saken gällde. Utan
att svara härpå hade utmätningsmännen i ett obevakat ögonblick satt utmätningsmärke
på skrivmaskinen. Samtidigt hade Smith kommit in på
kontoret. Då Smith frågat, vad som stöde på, hade Disa Hjorth och Lundin
förklarat, att skrivmaskinen utmätts trots att de protesterat och visat
hyreskontraktet. Detta hade legat framme på Smiths skrivbord, där Wallenius
satt. Ingen av personalen hade haft fullmakt att företräda Smith i
denna eller liknande angelägenhet. Smith hade icke heller blivit personligen
underrättad örn någon av dessa utmätningar.

Då av ifrågavarande handlingar syntes framgå, att utmätning med stöd
av 14 § i lagen örn införsel i avlöning, pension eller livränta verkställts
hos arbetsgivare utan att bestämmelserna i 59 och 60 §§ utsökningslagen
därvid blivit iakttagna, anmodade jag Levander att inkomma med yttrande
rörande den praxis, som i fall av dylik beskaffenhet tillämpades i
Stockholm.

I en den 4 februari 1932 till mig inkommen förklaring anförde Levander
följande: Enligt i Stockholm tillämpad praxis lämnades icke i dylika fall
särskild underrättelse om utmätningen. I omförmälda bestämmelse i införsellagen
stadgades, att utmätningsman vore berättigad att ”hos arbetsgivaren
omedelbart genom utmätning uttaga det belopp, som skolat innehållas”.
Sett i sammanhang med bestämmelsen i 12 § av berörda lag, att
utmätningsman i ärende angående införsel skulle ”skyndsamt vidtaga de
åtgärder, som åligga honom”, hade Levander av lagrummets lydelse, ehuru
med någon tvekan, fått den uppfattningen, att utmätningsunderrättelse
icke i detta fall vore nödvändig. Levander hade även på varje till arbetsgivare
överlämnat beslut om införsel låtit såsom upplysning för arbetsgivaren
trycka hela paragrafen, för att denne icke skulle vara i okunnighet
örn den risk, lian löpte genom att icke efterfölja beslutet. Införselborgenären
ägde rätt att så fort som möjligt utfå sitt underhållsbidrag. Detta
framginge såväl av 12 § som av motiven till införsellagen och hade seder -

156

mera ytterligare påpekats genom kungl, brev den 7 april 1922. Levander
hade alltså trott sig handla i bästa överensstämmelse med lagens anda, då
han utan dröjsmål låtit verkställa utmätning enligt 14 § hos tredskande
arbetsgivare. De besvär, som förekommit över dylika utmätningar — visserligen
icke, såvitt Levander kunde erinra sig, i något fall på den grund
att underrättelse icke lämnats — hade icke föranlett erinran från överexekutor,
att utmätningsunderrättelse vore erforderlig. Därest den påtalade
praxis skulle anses oriktig, vore Levander emellertid beredd att övergiva
densamma.

Efter det aktiebolaget Hadar Schmidt anfört besvär över utmätningen
den 10 november 1931, fann Ö. Ä. i utslag den 28 november 1931 skäligt upphäva
densamma, enär nämnda bolag finge anses hava styrkt, att den utmätta
skrivmaskinen vore bolaget tillhörig.

Enligt lagen den 14 juni 1917 örn införsel i avlöning, pension eller livränta
må i vissa fall för utbekommande av fordran hos löntagare förordnande av
utmätningsman meddelas, att visst belopp av gäldenärens avlöning skall allt
eftersom denna förfaller av arbetsgivaren innehållas och sedermera tillhandahållas
utmätningsmannen för att tillställas borgenären. Införsel må
först och främst beviljas, då någon enligt rättens eller domarens beslut
eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande
av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till
barn, adoptivbarn, föräldrar, adoptivföräldrar eller den, med vilken han
är eller varit gift, eller till utom äktenskap avlat barn och underlåter att
betala förfallet belopp. I dessa fall äger den till underhåll berättigade erhålla
införsel i den underhållsskyldige tilkommande avlöning för tjänst
eller annan arbetsanställning till gäldande av såväl förfallet belopp som
bidraget i övrigt i den mån det förfaller till betalning. Införsel må ej beviljas
till gäldande av bidragsbelopp, som förfallit till betalning tidigare
än ett år, innan beslutet meddelades. Ej heller må bestämmelse givas, enligt
vilken avlöning skulle komma att innehållas för annat bidragsbelopp
än sådant, som är förfallet, då innehållandet skall äga rum, eller som näst
därefter förfaller.

Vad nu sagts örn införsel i avlöning skall äga motsvarande tillämpning
i fråga örn införsel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta.

Införsellagen gällde ursprungligen endast nu örn förmälda fall. Med tiden
har dess giltighetsområde emellertid utsträckts. Sålunda må införsel numera
jämväl beviljas, därest enskild person enligt myndighets beslut är
pliktig att till fattigvårdsstyrelse utgiva bidrag till underhåll åt någon,
för vilken han är försörjningsskyldig.

157

Införsel må ytterligare meddelas beträffande sådant bidrag till barns
vård, som någon enligt myndighets beslut eller skriftligt, av två personer
bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av ersättningsskyldighet
jämlikt lagen örn samhällets barnavård utgiva till barnavårdsnämnd för
tid efter beslutets meddelande eller avtalets träffande.

Med vissa modifikationer äger införsellagen slutligen tillämpning vid
indrivning av oguldna utskylder och allmänna avgifter.

Varder införsel beviljad, skall utmätningsmannen förordna, huru stort
belopp av avlöningen skall vid varje avlöningstillfälle innehållas till gäldande
av fordringen. Därvid skall tillika föreskrivas, att visst angivet belopp,
motsvarande vad gäldenären kan anses behöva till underhåll för sig
själv, make samt oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom
åtnjuta underhållsbidrag, skall förbehållas gäldenären samt att förty innehållande
må ske endast i den mån avlöningen, pensionen eller livräntan
överskjuter sistnämnda belopp.

När införsel beviljats, skall genom utmätningsmannens försorg skriftlig
underrättelse örn beslutet bevisligen tillställas arbetsgivaren eller den,
som har att utbetala avlöningen, pensionen eller livräntan. Underrättelse
skall ock av utmätningsmannen med posten avsändas till gäldenären och
borgenären.

Det åligger arbetsgivaren eller den, som har att utbetala avlöningen,
pensionen eller livräntan, där utmätningsmannen så föreskrivit, att å bestämd
tid, dock högst en gång i månaden, till utmätningsmannen med
posten översända innehållet belopp. Är sådan föreskrift ej meddelad, skall
utmätningsmannen hos arbetsgivaren lyfta vad som innehållits. Utmätningsmannen
har därefter att tillhandahålla den till införsel berättigade
det innehållna beloppet, när bidrag, som därmed skall gäldas, är förfallet.

Enligt 12 § i lagen åligger det utmätningsmannen att i ärende angående
införsel skyndsamt vidtaga de åtgärder, som åligga honom.

Slutligen må erinras om bestämmelserna i 14 §. Detta lagrum lyder:
”Har arbetsgivare i uppenbar strid mot beslut om införsel utbetalat avlöning,
äge utmätningsmannen hos arbetsgivaren omedelbart genom utmätning
uttaga det belopp, som skolat innehållas.”

Beträffande utmätning meddelas närmare bestämmelser i 4 kap. utsökningslagen.
För att utmätning må äga rum för en fordran erfordras i allmänhet,
att betalningsskyldigheten blivit fastslagen genom en dom eller
ett utslag. Undantag härifrån utgör det fall, som avhandlas i 55 § utsökningslagen.
Enligt detta stadgande må under vissa betingelser utmätning
äga rum för fordran, som härleder sig från inrop å offentlig auktion av lös
egendom, ändå att betalningsskyldighet ej blivit gäldenären ålagd. Undantag
från ovannämnda regel givas jämväl i flera särskilda lagar och författningar.
Bland dessa må först och friimst nämnas lagen den 26 april

158

1907 om handräckning för fordrans utfående samt restindrivningsförordningen
den 13 november 1931. Vidare må erinras, att utmätning för fordran,
oaktat denna ej blivit domfäst, må äga rum jämväl i de fall, som avhandlas
i § 22 i förordningen den 21 december 1857 örn ägors fredande mot
skador av annans hemdjur samt örn stängselskyldigbet, § 19 i förordningen
den 7 december 1883 angående expeditionslösen, 35 § i lagen den 23 oktober
1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, 14 § i lagen
den 18 september 1903 angående solidariskt bankbolags, bankaktiebolags
och sparbanks konkurs, 72 § i lagen den 22 juni 1911 örn ekonomiska föreningar,
2 kap. 10 § i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet
samt 39 § i lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar. Ett dylikt undantag
utgör jämväl den förutnämnda bestämmelsen i 14 § i införsellagen.

Beträffande tillvägagångssättet vid utmätning må erinras örn bestämmelserna
i 59 och 60 §§ utsökningslagen. Enligt förstnämnda lagrum får
utmätning i gäldenärens frånvaro äga rum allenast, därest antingen underrättelse
därom, att utmätning är sökt för fordringen, blivit meddelad i
enlighet med vad i 60 § stadgas eller ock anledning är att antaga, att gäldenären
håller sig undan eller rest bort därför att han väntar utmätning.
60 § stadgar, att underrättelsen skall för att anses giltig meddelas gäldenären
genom utmätningsmannen. Har underrättelsen, av utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären annorledes tillhanda
eller har underrättelsen, örn gäldenären sökts i sitt hemvist men ej
kunnat där anträffas, blivit sist dagen före utmätningen meddelad hans
make eller husfolk eller, örn de ej anträffats, anslagen å hans husdörr, är
detta också giltigt. Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom,
som finnes å annan ort än där han har sitt hemvist och ej blivit av gäldenären
uppgiven till utmätning, bör underrättelse, varom nu är sagt, jämte
uppgift å förrättningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan bevaka
sin rätt vid utmätningen. Längre rådrum än åtta dagar må dock ej givas
honom för detta ändamål. Har gäldenären icke stadigt hemvist i riket och
ej heller känt ombud i orten, där utmätning skall ske, är särskild underrättelse
ej av nöden. I detta sammanhang må ock erinras om bestämmelserna
i 62—64 §§ utsökningslagen. Dessa lagrum innehålla närmare föreskrifter
angående den ordning, i vilken gäldenärens tillgångar skola tagas
i mät. Härutinnan är särskilt att märka att, därest gäldenären uppgiver
viss egendom till utmätning, denna egendom enligt 64 § bör företrädesvis
tagas i mät, där sådant lämpligen samt utan förfång för borgenär kan ske
och annan ordning ej är föreskriven.

Beträffande grunden till stadgandena i 59 § anför justitierådet Trygger
i sin kommentar till utsökningslagen (andra upplagan, Uppsala 1916) sid.
184: ”Är gäldenären icke närvarande vid utmätningstillfället, kan utmätning
verkställas endast under vissa förutsättningar. En (icke alla eller

159

några) av följande omständigheter måste då föreligga. Gäldenären Ilar
på sätt § 60 stadgar meddelats underrättelse, att utmätning för fordringen
blivit hos utmätningsmannen sökt. Underrättelsen bör således innehålla
uppgift örn storleken av det belopp, varför utmätning begärts, men behöver
däremot icke innebära en kallelse till gäldenären att å viss dag och tid
infinna sig till förrättningen, därest han därvid vill närvara. Grunden
till bestämmelsen är således närmast att söka däri, att man velat bereda
gäldenären tillfälle att genom skuldens betalning eller, där detta är tilllåtet,
ställande av pant eller borgen undvika utmätningen. Av betydelse
är emellertid även, att gäldenären genom underrättelsen beredes möjlighet
att själv eller genom ombud inställa sig vid utmätningen och därvid
utöva den befogenhet, som enligt § 64 eller eljest tillkommer honom.”

I förevarande fall hade utmätning hos Sandblåsningsbolaget Max ägt
rum utan att den, som ägt företräda bolaget, därvid varit närvarande eller
erhållit underrättelse örn utmätningen på sätt 60 § utsökningslagen stadgar.
Anledning hade ej förelegat att antaga, att denne hållit sig undan
därför att han väntat utmätningen. I sin förklaring hade Levander anfört,
att utmätningsunderrättelse i detta fall ej varit nödvändig samt att
dylik underrättelse enligt av honom tillämpad praxis icke lämnades vid
utmätning, som ägde rum med stöd av 14 § i införsellagen.

Den av Levander i nu ifrågavarande fall tillämpade praxis synes icke
riktig. Till grund för gällande lag örn införsel i avlöning, pension eller
livränta ligger ett av lagberedningen den 30 november 1915 avgivet förslag,
intaget i avdelning III av beredningens förslag till revision av gifter -målsbalken och vissa delar av ärvdabalken. 14 § i detta förslag hade följande
lydelse: ”Utbetalar arbetsgivare belopp, som han på grund av beslut
örn införsel skolat innehålla, »vare själv för beloppet.” I motiven till
denna bestämmelse anförde lagberedningen: ”Örn arbetsgivaren utbetalar
belopp, som han skolat innehålla, bör han själv svara för beloppet. Enligt
den nya norska lagen kan i dylikt fall ifrågavarande belopp omedelbart
uttagas hos arbetsgivaren medelst ’udpantning\ Beredningen har dock
icke ansett sig böra föreslå något stadgande örn beloppets omedelbara utmätande
hos arbetsgivaren, utan måste enligt förslaget arbetsgivarens
ansvarighet forst fastställas genom rättegång. Det torde nämligen knappast
inträffa, att en arbetsgivare medgiver sig hava utbetalat beloppet
till den underhållsskyldige i uppenbar strid mot utmätningsmannens beslut,
utan lärer arbetsgivaren förebära någon anledning, på grund varav
han icke kunnat efterkomma beslutet. Men att låta utmätningsmannen uttaga
ansvarsbeloppet, ehuru ansvarigheten är tvistig, synes icke vara tillrådligt.
”

Vid förslagets granskning i lagrådet anfördes följande: ”Denna bestämmelse
synes i sak allenast innebära, att vad på grund av beslut örn in -

160

försel föreskrivits angående avlönings innehållande är bindande för arbetsgivaren.
Genom en utbetalning, som skett i strid mot en meddelad
föreskrift, kan naturligtvis arbetsgivaren icke befrias från att erlägga
beloppet i enlighet med föreskriften. För den underhållsberättigade skulle
det emellertid medföra en synnerligen stor olägenhet, örn han för utfående
av dylikt belopp vore under alla omständigheter nödsakad att i vanlig
rättegång föra talan mot arbetsgivaren. I många fall torde överträdelsen
vara så klar, att beloppet bör kunna utan rättegång uttagas hos arbetsgivaren
medelst utmätning. I anledning härav bemställes, att bestämmelsen
må utbytas mot ett stadgande av innehåll, att där det finnes uppenbart,
att arbetsgivaren obehörigen utbetalat belopp, som han på grund av
beslut örn införsel bort innehålla, utmätningsmannen må äga att bos arbetsgivaren
omedelbart genom utmätning uttaga beloppet.”

I anledning av denna anmärkning erhöll lagrummet sin nuvarande avfattning.

Av förarbetena till införsellagen synes alltså framgå, att uttrycket ”åge
utmätningsmannen hos arbetsgivaren omedelbart genom utmätning uttaga
det belopp, som skolat innehållas” icke innebär annat eller mera än
att utmätning för beloppet må äga rum, ändå att detta icke blivit domfäst.
Beträffande själva utmätningen skola däremot utsökningslagens bestämmelser
äga motsvarande tillämpning. Be motiv, som föranlett lagstiftaren
att i allmänhet såsom villkor för att utmätning må äga rum i gäldenärs
frånvaro uppställa, att underrättelse örn utmätningen bevisligen
kommit gäldenären tillhanda före förrättningens företagande, torde äga
full giltighet jämväl då utmätning sker jämlikt 14 § i införsellagen. Anledning
föreligger icke att i detta fall beröva arbetsgivaren den utmätningsgäldenär
eljest tillkommande förmånen att kunna förebygga utmätningen
genom inbetalning till utmätningsmannen av det belopp, varom
fråga är, lika litet som att betaga honom möjligheten att vid utmätningstill
fället utöva den befogenhet att anvisa visst gods till utmätning, som
64 § utsökningslagen inrymmer.

Vidare kan framhållas, att 14 § i införsellagen såsom villkor för utmätning
kräver, att utmätningsmannen finner uppenbart, att arbetsgivaren
obehörigen utbetalt belopp, som han på grund av beslutet örn införsel bort
innehålla. Den prövning, som sålunda måste föregå utmätning av detta
belopp hos arbetsgivaren, synes förutsätta, att denne lämnats tillfälle att
förklara sig i ärendet. Jämväl detta förhållande lärer påkalla, att utmätning
av beloppet icke må äga rum i arbetsgivarens frånvaro med mindre
förut underrättelse örn utmätningen tillställts honom.

Härtill kommer, att ordalagen i 14 § i införsellagen nära ansluta sig till
det uttryckssätt, som i annat liknande fall använts i ändamål att beteckna,
att utmätning må ske för icke domfäst fordran. Ytterligare må framhål -

161

las, att i fråga om indrivning av krono- och kommuualutskylder är i 4 § i
restindrivningsförordningen uttryckligen stadgat, att utmätning även i
gäldenärs frånvaro genast må med undantag av visst fall förrättas, utan
att sådan underrättelse, varom i 59 och 60 §§ utsökningslagen sägs, blivit
honom meddelad. Detta stadgande skall enligt 1 § i restindrivningsförordningen
gälla jämväl vid utmätning av avgifter och andra liknande
medel, för vilka enligt särskilda av Kungl. Majit för allmänna kassor och
inrättningar fastställda reglementen eller i övrigt gällande föreskrifter
utmätning må äga rum utan föregående dom eller utslag. Till denna grupp
har man plägat hänföra bland annat expeditionslösen, ersättning för legd
hantlangning vid lantmäteriförrättning och kostnad för lagning av allmän
väg, som utförts genom landsfiskals försorg. Någon motsvarande bestämmelse
finnes emellertid icke meddelad beträffande de fall, däld utmätning
jämväl må äga rum utan dom eller utslag men vilka liksom det i
14 § i införsellagen avsedda icke falla under restindrivningsförordningen.
Härav synes man jämväl vara berättigad att draga den slutsatsen, att i
sistnämnda fall, vilka närmast avse rent privaträttsliga förhållanden, utsökningslagens
föreskrifter örn utmätningsunderrättelse skola tillämpas
utan inskränkning.

I anledning av vad Levander i sin förklaring anfört örn angelägenheten
av att införselärenden handläggas med största skyndsamhet, vill jag till
slut framhålla, att den ringa tidsutdräkt, som iakttagandet av bestämmelserna
örn utmätningsunderrättelse kan förorsaka med utmätningens
verkställande, icke torde äga någon praktisk betydelse i det stora flertalet
ärenden.

Vid dessa uttalanden, som jag i en skrivelse bragte till Levanders kännedom,
lät jag bero och avskrev klagomålen såsom av mig slutbehandlade.

4. Bör vid beräkningen av gåvoskatt hänsyn tagas till att skatten
bestrides icke av gåvotagaren, vilken skattskyldigheten åvilar,
utan av givaren? 36 och 40 §§ i kungl, förordningen den
19 november 1914 om arvsskatt och skatt för gåva.

I 1 § i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt och skatt
för gåva stadgas, att den, som erhåller egendom genom arv, testamente
eller gåva, skall på sätt i förordningen närmare bestämmes, erlägga skatt
till staten i förhållande till egendomens värde.

Arvsskatt skall enligt 10 § i förordningen utgå efter värdet av arvinges
eller testamentstagares andel av behållningen i dödsboet. Denna skatt är
dubbelt progressiv, ity att skatteprocenten bestämmes såväl i förhållande

11 — J astitieombudsmavnens ämbetsbrrät,telse till 1933 års riksdag.

162

till arvsandelens storlek som ock i förhållande till den närmare eller fhärmare
släktskapen mellan arvlåtare samt arvingar och testamentstagare.

Beskattningen av gåva har bland annat till syfte att förebygga arvsskattens
kringgående genom gåvor med varm hand. Den rör sig därför
med samma skattesatser, som tillämpas vid arvsskatten, och utgår i det
stora hela efter samma normer, som gälla för denna.

Skattskyldigheten vid gåva åvilar gåvotagaren. Beträffande gåvoskatt
är vidare att märka bestämmelsen i 36 § i förordningen. Denna innehåller
bland annat, att vid beräkningen av gåvoskattens belopp skall hänsyn
tagas jämväl till övriga, skatt underkastade gåvor, som den skattskyldige
inom två år före mottagandet av den gåva, varom fråga är, erhållit från
samme givare, så att skatten beräknas å gåvornas sammanlagda belopp.

Rörande grunden till detta stadgande anförde de kommitterade, som utarbetat
1914 års förordning, huvudsakligen följande: Skatten för gåva
växte med gåvans storlek efter samma progressionsmetod, som gällde för
arvsskatten. Genom uppdelning av en gåva i flera smärre gåvor, vilka var
för sig träffades av skatt efter en lägre skatteprocent än den, som gällde
för gåvans sammanlagda belopp, kunde således på en lätt väg en obehörig
skattelindring beredas den skattskyldige, därest icke i förordningen meddelades
lämpliga bestämmelser, som vore ägnade att förebygga ett sådant
kringgående av densamma. Kommitterade hade fördenskull sökt finna
sådana bestämmelser, och vad i sådant avseende föreslagits innebure, att
alla gåvor, som någon inom en viss tidrymd, förslagsvis två år, erhölle
från samme givare, skulle med avseende å skattskyldighet anses såsom en
gåva och sålunda träffas av skatt enligt den skatteprocent, som gällde för
det sammanlagda beloppet.

Till ledning vid gåvoskattens beräkning åligger det gåvotagaren att
avgiva deklaration till vederbörande K. B., som verkställer stämpelbeläggningen.
40 § i förordningen stadgar, att deklaration skall avgivas på heder
och samvete samt innehålla uppgift å namn och hemvist för den, från
vilken egendomen övergått, skyldskapsförhållandet mellan denne och mottagaren
samt egendomens beskaffenhet och verkliga värde ävensom, beträffande
gåva, upplysning örn ytterligare gåvor, till vilka enligt 36 § hänsyn
skall tagas vid skattens beräknande.

I rättstillämpningen har meningsskiljaktighet rått rörande skattens beräkning
i fall, då i testamente föreskrivits, att för viss testamentslott
skatten skall gäldas av dödsboet, eller, då vid gåva givaren betalat å gåvan
belöpande skatt. I anledning härav hemställdes i en vid riksdagen 1923
väckt motion, att riksdagen måtte besluta, att den omständigheten, att
skatten för testamentslott eller gåva erlades av testator bo eller givaren,
icke skulle medföra, att skatten bleve högre än den skulle blivit, därest
testaments- eller gåvotagaren själv haft att bära skatten.

163

I utlåtande nr 21 över motionen anförde bevillningsutskottet bland annat
följande:

Vid bestämmandet i ifrågavarande fall av skattens föremål hade underdomstolar
oell myndigheter, vilka haft att beräkna skatten, förfarit olika.
Understundom hade hänsyn icke tagits till den testaments- eller gåvotagaren
tillkommande förmånen att själv icke behöva erlägga den å testamentslotten
eller gåvan belöpande skatten, utan skattens föremål hade
upptagits till samma värde, som skolat läggas till grund, därest vederbörande
testaments- eller gåvotagare själv haft att gälda skatten. I andra
fall åter hade berörda förmån beaktats och skattens belopp inräknats i
gåvan. Testamentslotts eller gåvas värde torde då vanligen hava upptagits
till så stort belopp, att detsamma, minskat med därå belöpande skatt,
uppgått till testamentslottens eller gåvans, så att säga, nettobelopp. För
att komma till ett dylikt värdes exakta belopp torde, med hänsyn till
skattesatsernas progressivitet, erfordras en beräkning enligt följande plan:
till nettobeloppet lades den därå enligt gällande tariff belöpande skatten,
den å summan av dessa båda belopp belöpande skatten uträknades, till
summan lades skillnaden mellan den senast och den därförut uträknade
skatten, å den sålunda erhållna summan uträknades därå belöpande skatt,
till sistnämnda summa lades skillnaden mellan de senast uträknade skattebeloppen
o. s. v. med tillämpning av samma grunder intill dess ytterligare
tillägg av skatteskillnad icke höjde lottens värde till närmast högre fulla
hundratal kronor. Den sist hopadderade summan vore då värdet å testamentslotten
eller gåvan. Till förtydligande härav anfördes följande exempel.
Örn en person till en oskyld testamenterade 50,000 kronor samt tillika
förordnade, att arvsskatt för denna testamentslott skulle gäldas av bo
oskifto, bleve med tillämpning av det angivna beräkningssättet enligt
klass IV i gällande tariff värdet av den angivna testamentslotten 60,242
kronor samt skatten härå 10,242 kronor. Skillnaden mellan dessa båda belopp
utgjorde testamentslottens nettobelopp, 50,000 kronor. Uppenbart vore
att, då värdet av testamentslott eller gåva bleve högre med tillämpning av
det senare beräkningssättet — vilket betecknades såsom det strängare —
än med tillämpning av det förra, det mindre stränga, beräkningssättet,
jämväl skatten för dylik lott eller gåva bleve större med tillämpning
av det strängare beräkningssättet. En tillämpning i fråga örn värdet å
testamentslott av ena eller andra beräkningssättet inverkade emellertid
även å värdet av boets återstående behållning; och med hänsyn
till klassindelningen och progressiviteten i gällande tariff kunde det inträffa,
att den sammanlagda skatten å ur testator bo utgående testamentsoch
arvslotter bleve mindre vid tillämpning av det strängare beräkningssättet
än vid tillämpning av det mindre stränga, ehuru det motsatta förhållandet
torde vara regel.

164

Efter att hava närmare redogjort för motionens innehåll anförde utskottet
vidare:

Den bristande enhetlighet i lagtolkningen vid bestämmandet i vissa fall
av arvs- eller gåvoskattens föremål, som motionären omnämnt, syntes vara
på väg att avhjälpas därigenom att praxis samlade sig omkring den tolkning
av gällande bestämmelser, vilken ovan betecknats såsom den strängare
och vilken innebure, att även det belopp, som för täckning av arvseller
gåvoskatt utbetalades ur boet eller av givaren, inräknades i testamentslotten
eller gåvan. Såvitt för utskottet vore känt, hade frågan visserligen
icke varit föremål för högsta domstolens prövning, men åtminstone
två hovrättsutslag förelåge — givna det ena den 23 december 1920 av hovrätten
över Skåne och Blekinge och det andra den 15 december 1922 av
Svea hovrätt — i vilka den strängare tolkningen lagts till grund vid beräknandet
av arvsskatt. Det torde kunna antagas, att detta beräkningssätt
lomme att allmänt tillämpas, i vilket hänseende utskottet ville erinra örn,
att granskning av underdomstolars och myndigheters beräkningar av arvsskatt
och skatt för gåva verkställdes inom vederbörande hovrätter. Den
genom motionen väckta frågan befunne sig därmed i ett i viss mån annat
läge än det, som motionären tagit till utgångspunkt för sin framställning.
Sedan det visat sig, att någon åtgärd från riksdagens sida icke erfordrades
för åstadkommande av enhetlig praxis i det i motionen berörda hänseendet,
komme nämligen frågan att uteslutande gälla, huruvida det beräkningssätt,
som praxis upptagit eller finge förutsättas komma att upptaga,
borde av ett eller annat skäl vika för det mindre stränga förfarandet.
I fråga därom hade utskottet till en början funnit, att det strängare beräkningssättet,
vilket innebure, att ett skattebelopp, utbetalat av boet eller
givaren, betraktades såsom en enligt ifrågavarande förordning beskattningsbar
förmögenhetsöverflyttning, innefattade en fullt följdriktig tolkning
av författningen. Även ur statsfinansiell synpunkt vore det strängare
förfarandet att föredraga. Det mindre stränga förfarandet skulle nämligen
i det hela föranleda en inkomstminskning för statsverket. Mot det strängare
förfarandet kunde däremot anses i viss mån tala det förhållandet, att
detsamma förutsatte användningen av en obekväm och tung beräkningsmetod,
som kunde föranleda, att det för en testator bleve svårt att på förhand
beräkna den ekonomiska innebörden av ett sådant testamentarisk
förordnande, varom vore fråga. Denna olägenhet, som utskottet icke kunnat
tillmäta avgörande betydelse, skulle möjligen kunna avhjälpas genom
att vid sidan av den nuvarande tariffen uppgjordes en annan för sådana
fall, som i motionen avsåges. Utskottet hade emellertid icke ansett frågan
därom, vilken säkerligen berörde ett relativt litet antal fall, böra bliva föremål
för initiativ från utskottets sida. Under åberopande av vad sålunda

165

anförts hemställde utskottet, att motionen icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vad utskottet sålunda hemställt bifölls av riksdagen.

Omförmälda spörsmål har därefter varit föremål för högsta domstolens
prövning i ett rättsfall, som refereras i N. J. A. 1924 s. 147 o. f. Däri förekom
huvudsakligen följande:

Uti inbördes testamente den 11 maj 1914 hade A. L. Behm och hans
hustru Edelvi Behm, född Tidström, förordnat, att efter bådaderas död av
behållningen i boet vissa bestämda legat skulle utgå till vissa personer
samt återstoden fördelas mellan arvingarna på visst sätt. Sedan Edelvi
Behm år 1916 avlidit och A. L. Behm på grund av testamentet tillträtt hela
boet, förordnade denne i testamente den 8 maj 1917, att stämpel- och arvsskatt
för samtliga de donationer, som komme att utgå enligt testamentet
av den 11 maj 1914, skulle bestridas av boets oskiftade medel.

A. L. Behm avled den 29 mars 1922. Bouppteckning efter honom inregistrerades
vid rådhusrätten i Arboga den 13 november samma år, därvid å
bouppteckningen belöpande arvsskatt beräknades utan hänsyn till sistnämnda
testamentariska bestämmelse.

I ett den 7 april 1923 till Svea hovrätt ingivet ämbetsmemorial yrkade
t.f. advokatfiskalen E. Nilsson, att den för bouppteckningen utgående arvsskatten
måtte bestämmas till högre belopp, och åberopade till stöd därför,
bland annat, att hänsyn borde tågås till ovanberörda bestämmelse i testamentet
den 8 maj 1917 på så sätt, att å varje testamentslott belöpande
skattebelopp skulle läggas till lottens värde till dess sista skattetillägget
ej höjde slutsumman över närmaste hundratal i vederbörande skattetabell.

Hovrätten yttrade i utslag den 12 juli 1923, såvitt nu är i fråga, att med
hänsyn till den i testamentet den 8 maj 1917 givna bestämmelsen att stämpel-
eller arvsskatt för samtliga donationerna skulle gäldas av boets oskiftade
medel funne hovrätten, att envar av de särskilda legatarierna finge
anses bekomma icke blott det i testamentet angivna värde av legatet utan
därutöver så stort belopp att, örn från summan av detta belopp och nämnda
värde avdroges å summan belöpande arvsskatt, återstoden uppginge till
omförmälda värde. I enlighet med denna uppfattning ålade hovrätten
dödsboet efter A. L. Behm att utgiva ytterligare arvsskatt.

Över hovrättens utslag anfördes i denna del besvär av dödsboet.

Målet avgjordes efter cirkulation den 31 mars 1924 i högsta domstolen,
vars flesta ledamöter (justitieråd^ Petrén, Dyberg och Appelberg) förenade
sig örn ett av justitierådet Appelberg avgivet yttrande, däri denne
beträffande här ifrågavarande spörsmål anförde följande: ”Vidkommande
den i testamentet den 8 maj 1917 givna bestämmelsen att arvsskatt för de
genom ifrågavarande testamenten gjorda donationerna skulle bestridas av
boets oskiftade medel finner jag denna bestämmelse ej böra, såsom hov -

166

rätten förmenat, föranleda därtill, att vid arvsskattens beräknande envar
av de särskilda legatarierna skall anses bekomma högre belopp än det,
vartill legatet i testamentet angivits.”

Till utveckling av nämnda mening anförde justitierådet Appelberg
följande:

”Hovrätten utgår i sitt utslag i denna del från att, då testamentsgivaren
förordnat, att arvsskatten för visst legat skall gäldas av boet eller viss
universaltestamentstagare, legatarien i själva verket genom testamentet
tillagts utom det angivna beloppet ytterligare så mycket som motsvarar
skatten därå samt att skatt bör beräknas å allt som sålunda är att anse
tillagt legatarien. Denna princip, tillämpad å gåva, innebär att, om givaren
erlägger skatten för gåvotagaren, gåvoskatt skall beräknas även å vad
sålunda i skatt inbetalas.

Ur teoretisk synpunkt förefaller denna hovrättens mening vara den riktiga.
En inbetalning, som någon i benefik avsikt gör av annan åliggande
skuld, således även av en denne åvilande skatt, är otvivelaktigt att betrakta
såsom gåva i civilrättslig mening (i allt fall örn detta begrepp
tages i mera vidsträckt bemärkelse); och örn en testamentsgivare förordnar,
att medel i dödsboet skola användas till inbetalande av viss persons
skuld eller att skuld till boet skall efterskänkas, föreligger givetvis ett
legat. Vad angår gåva, kan emellertid anmärkas, att begreppet gåva icke
i vår rätt fått den bestämdhet, att det kan anses vara självklart, att i arvsskattelagens
mening gåva föreligger i nyss angivna fall. Och för det allmänna
föreställningssättet torde det icke stå klart, att gåvoskatt skall
erläggas, då en skuld i benefik avsikt inbetalts av annan än gäldenären
eller av fordringsägaren efterskänkts.

Beträffande den speciella frågan, huruvida i det fall att ett dödsbo enligt
förordnande av den avlidne eller enligt stärbhusdelägarnas överenskommelse
skall erlägga den arvsskatt, som belöper å visst legat, jämväl vad
till gäldande av skatten åtgår är att i arvsskattelagens mening anse såsom
legat eller gåva, som ökar legatets storlek, göra sig vissa särskilda synpunkter
gällande.

Visserligen har av skattepolitiska skäl, förnämligast hänsynen till billighet
och förmågan att bära skatten, den nuvarande arvsbeskattningen i
motsats till den äldre kvarlåtenskapsskatten ansetts böra i princip konstrueras
såsom arvslottsbeskattning. Men därav att skatten sålunda fästs
vid de särskilda arvslotterna och gjorts beroende av deras storlek följer
icke, att staten skulle hava intresse av, huruvida den i enlighet härmed
bestämda skatten betalas av den ene eller den andre av stärbhusdelägarna,
detta så mycket mindre som lotternas storlek beräknas vid en fingerad
delning, vilken måhända i följd av sådana ändringar i tillgångarnas värde,
som inträffa före det verkliga utskiftandet av boets behållning, icke alls

167

motsvarar don definitiva delningen. I fråga örn en annan stämpelskatt,
denna visserligen en omsättningsskatt, nämligen stämpelskatten å avhandling
om köp av fast egendom m. m., är i stämpelförordningen uttryckligen
utsagt, att kontrahenterna, som enligt förordningen svara till hälften
var för stämpeln, i avtalet kunna bestämma annorlunda härom. Någon
ändring i stämpelns belopp föranledes tydligen icke av en överenskommelse
i detta avseende, oaktat givet är, att, örn t. ex. det bestämts, att köparen
skall ensam betala stämpeln, den verkliga köpeskillingen överstiger
det i avhandlingen utsatta beloppet med stämpelns halva belopp. I 46 § av
arvsskattelagen, som handlar örn bodelägares skyldighet att gälda arvsskatt
var å sin lott, gives visserligen icke något uttryck för att de skulle
äga rätt avtala annorlunda härom; men detta kan hava berott av att man
ansett en dylik bestämmelse överflödig och sålunda från statens synpunkt
likgiltigt av vem skatten erlägges. I allt fall synes varken i förarbetena
till arvsskattelagen eller till de föregående stämpelförordningar, som innehålla
stadganden örn bodelägares skyldighet i nämnda avseende, något
uttalande förekomma i motsatt riktning; och det finnes alltså intet, som
antyder, att lagen skulle lägga sådan vikt vid stadgandet örn berörda skyldighet,
att ett förordnande i testamentet eller en överenskommelse mellan
bodelägarna örn befrielse från denna skyldighet finge anses innefatta legat
eller gåva, föranledande annan beräkning av arvsskatten.

Det kan i detta sammanhang erinras därom att, örn vid bouppteckning
fogas arvskifte, varigenom boet delas annorlunda än enligt bestämmelser
i förefintligt testamente, men behållningen enligt arvskiftet upptages till
lägre värde än det, vartill densamma uppgår enligt de i arvsskattelagen
angivna beräkningsgrunder, stämpelbeläggningen skall ske utan hänsyn
till arvskiftet och alltså utan hänsyn till att viss bodelägare måhända tilllägges
större belopp, än enligt testamentet skulle tillkomma honom. Örn
en hodelägare i verkligheten får mer, än han enligt det i lagen bestämda
beräkningssättet skall antagas erhålla, anser sig alltså lagstiftaren icke
kunna fästa sig vid. Detsamma gäller även örn det icke är statens utan
den enskildes intresse, som blir lidande av att lagen intager denna ståndpunkt.
Den schematisering, som funnits nödig, har dragit med sig dylika
konsekvenser.

Av sådant skäl finner jag icke heller böra tillmätas särskild betydelse
åt den omständighet, att i vissa fall — exempelvis då universaltestamentstagarens
arvslott skall beskattas enligt någon av de högre arvsklasserna
men legatariens enligt någon av de lägre — arvsskatten för boet blir lägre,
om den av hovrätten hävdade principen tillämpas, än därest så ej sker,
och alltså vederbörande universaltestamentstagare lider skada av att hänsyn
ej tages till förordnande om arvsskattens gäldande av boets oskiftade
medel.

168

Framhållas må, att för förhållandet mellan stärbhusdelägarna inbördes
det ej är av någon som helst betydelse, hur man vid beräknande av arvsskatt
i nu ifrågavarande hänseende förfar. Vare sig man räknar pä ena
eller andra sättet, skall legatarien uppbära det i testamentet angivna
beloppet, varken mer eller mindre.

Av det anförda anser jag framgå, att sådant sätt för beräkning av arvsskatt
å legat, varigenom ett testamentariskt förordnande av omförmäld
innebörd icke tillägges verkan till förhöjande av legatets belopp, ej kan
anses stå i bestämd strid med arvsskattelagens grunder; och man synes
därför, örn mot ett bestämmande av arvsskatt enligt det av hovrätten angivna
beräkningssättet visa sig möta praktiska olägenheter och svårigheter,
vara berättigad utgå från att lagstiftaren icke kan hava avsett, att
sådant beräkningssätt skulle vinna tillämpning.

En finansrättslig grundsats, vars upprätthållande måste anses vara av
synnerlig vikt, är den om enkelhet i beskattningsreglerna. Med denna
grundsats kan knappast sistnämnda beräkningssätt anses stå i god överensstämmelse.
Att redan den omförmälda metoden för beräknandet av ett
visst legats belopp i och för sig är tung och obekväm har framhållits av
bevillningsutskottet i dess betänkande (nr 21) i anledning av en vid 1928
års riksdag väckt motion i ämnet. Men värre är, att när, som i det föreliggande
fallet, den, åt vilken tillagts legat till visst belopp, också är universaltestamentstagare,
det fordras mycket invecklade beräkningar, vilka
det omöjligen kan åläggas vederbörande domstolar att företaga, för att,
med konsekvent tillämpande av den ifrågavarande principen, komma till
ett riktigt resultat. Hovrätten har vid bestämmande av dylikt legats storlek
beräknat skatten å det i testamentet angivna legatet efter vad
som skolat i skatt utgå, därest legatarien fått ensamt detta; men då
legatarien i dylikt fall även skall såsom universaltestamentstagare erhålla
en kvotdel av vad som återstår i boet sedan alla legaten frånräknats, samt
dessa båda belopp vid beräknande av skatt ju böra sammanräknas och
skattesatsen å den del, som motsvarar legatet, i följd härav och av den progressiva
skalan kan bliva avsevärt högre än örn legatet tages särskilt för
sig, är tydligt, att hovrätten ingalunda från den antagna utgångspunkten
kommit till ett matematiskt riktigt resultat.

Hovrätten har tillämpat sin metod endast så långt detta utan alltför
stort besvär låter sig göra. Någon rationell grund att stanna på den punkt
hovrätten gjort kan ej påvisas. Resultatet blir dessutom vilseledande. Den,
som får att förrätta skiftet i boet, förledes nämligen att tro, att det såsom
skatt å själva legatet utsatta beloppet, exempelvis för Gerda Folin 10,111
kronor, just är det belopp av hela den vederbörande påförda skatten, som
skall gäldas av boet. Så kan dock icke vara meningen. Ty det riktiga torde
väl vara, att vad som skall vidkännas av boet i dylikt fall är så stor del

169

av den å sammanlagda lotten erlagda skatten, som belöper å legatet i förhållande
till hela lotten.

Det kan vidare anmärkas att, örn den ifrågavarande principen anses
böra tillämpas, den bör utsträckas att gälla även det fall att förordnande
givits, att arvsskatten skall utgå ur dödsboet, innan detsamma''uppdelas på
vissa universaltestamentstagare. Har t. ex. en testamentsgivare, som
efterlämnar 120,000 kronor, förordnat, att av hans bo skall, sedan arvsskatten
erlagts, en broder erhålla hälften och en broders sex barn dela den
andra hälften, utgår efter vanligt beräkningssätt skatt å broderns del med
4,800 kronor och å envar av brorsbarnens andelar med 500 kronor eller
tillhopa med 7,800 kronor. Hade bestämmelsen örn arvsskattens betalning
ej funnits, skulle brodern av dödsboet hava i netto bekommit 55,200 kronor
och ettvart av brorsbarnen fått 9,500 kronor. Med tillämpning av densamma
erhålla däremot av den efter skattens frånräknande återstående
behållningen 112,200 kronor brodern 56,100 kronor och varje brorsbarn
9,350 kronor. I följd av förordnandet har alltså i själva verket brodern
erhållit mera och brorsbarnen fått mindre än de eljest skolat bekomma;
och enligt samma grunder, på vilka det av hovrätten använda beräkningssättet
vilar, bör alltså envar av hodelägarna beräknas hava i testamentet
fått så mycket, att efter avdrag av därå belöpande skatt återstoden motsvarar
den honom tillkommande delen av den efter skattens gäldande
återstående behållningen i boet. Man finner efter dylik beräkning, att i
det antagna fallet broderns andel bör antagas utgöra 60,987 kronor 75 öre
samt envar av brorsbarnens andelar 9,835 kronor 37 öre, vadan sammanlagda
arvsskatten utgör 7,813 kronor 50 öre. Även de beräkningar, som i
dylika fall erfordras, bliva, såvida ej förhållandena äro synnerligen enkla,
så invecklade och besvärliga, att det omöjligen kan ifrågasättas att låta
metoden för dessa fall tillämpas av domstolarna.

I vilken riktning, till höjande eller sänkande av den från ett dödsbo utgående
arvsskattens belopp, den av hovrätten hävdade principen verkar,
beror på förhållandena i det föreliggande fallet. Antagligen medför den
dock i de flesta fall en höjning av skattebeloppet; men de differenser, varom
det kan bliva fråga, torde i allmänhet röra sig om synnerligen obetydliga
belopp, i allt fall i jämförelse med de ökningar eller minskningar av
skattebeloppen, som kunna åstadkommas genom en ringa höjning eller
sänkning av skattesatserna. Med hänsyn såväl härtill som till de framhållna
olägenheterna av den ifrågavarande principens användning synes
den omständigheten, att denna princip må anses innefatta en så att säga
högre matematisk rättvisa, icke böra tillmätas avgörande betydelse. Någon
verklig sådan rättvisa kan i allt fall icke uppnås inom det nuvarande
systemets ram, d. v. s. icke utan att arvsbeskattningen fästes vid själva
bodelningen.

170

Att den allmänna rättsuppfattningen står främmande för ifrågavarande
princip framgår därav att, oaktat arvslotts beskattning varit bos oss gällande
sedan år 1894 och bestämmelser i testamenten av den innebörd, att legatarien
ej skulle vara skyldig återgälda den på legatet belöpande arvsskatten,
blivit alltmera vanliga, det icke torde hava förekommit förr än
under de senaste åren, att domstolar tillämpat den nämnda principen. Man
kan därför ock med säkerhet antaga, att testamentsgivare, vilken vid upprättande
av sitt testamente gjort beräkningar över hur arvsskatten skulle
komma att verka, ansett sig kunna utgå från att vid arvsskattens bestämmande
legat, varom han förordnat, skulle upptagas till det i testamentet
angivna beloppet utan någon förhöjning därav.

Min mening kan jag i enlighet med vad ovan utvecklats sammanfatta
princip framgår därav att, oaktat arvslottsbeskattning varit hos oss gällantolkning
av densamma, att åt förordnande i testamente av ovan angiven
innebörd icke bör tilläggas verkan i beskattningshänseende; då den av
hovrätten hävdade principen, därest den skulle följdriktigt och i vederbörlig
utsträckning tillämpas, föranleder så stora praktiska svårigheter
vid användningen, att de måste anses oöverstigliga; då samma princip, örn
man nöjer sig med att tillämpa den endast i den utsträckning hovrätten
gjort, leder till inkonsekvenser och i allt fall medför avsevärt besvär i tilllämpningen;
och då dess accepterande skulle innefatta ett brytande av hittills
följd praxis, synes anledning icke föreligga att nu, utan uttryckligt
stadgande, göra principen gällande inom arvsbeskattningen. Härav följer
icke, att tillämpningen av samma princip i fråga örn gåvoskatt bör vara
utesluten.”

Justitieråden Svedelius och Tiselius ansågo, att i anledning av bestämmelsen
i testamentet den 8 maj 1917 rörande gäldandet av arvsskatten värdet
av de lotter, som tillkomme de särskilda legatarierna, skulle beräknas
på sätt hovrätten i detta hänseende föreskrivit.

Högsta domstolens utslag i målet gavs den 11 april 1924, och blev däri
hovrättens utslag, såvitt nu är i fråga, ändrat i överensstämmelse med
justitierådet Appelbergs yttrande.

I en den 5 april 1932 till mig inkommen skrivelse anförde advokatfiskalen
vid Svea hovrätt följande:

Vid granskning av från Ö. Ä. inkomna gåvodeklarationer för år 1930
hade anmärkts, att i två av Inez Swedström avgivna deklarationer örn
gåva icke lämnats uppgift örn huruvida gåvotagaren eller gåvogivaren
haft att erlägga skatt å gåvorna. Då anledning varit att antaga, att givaren
guldit skatten åtminstone till den ena gåvan, hade advokatfiskal i
skrivelse den 22 december 1931 till Ö. Ä. anhållit, att ämbetet ville uttaga
den ytterligare skatt, som kunde åvila gåvorna. Till svar därå hade kam -

171

reraren i ämbetet Fr. von Friesen meddelat, att Ö. Ä. beträffande de av
Inez Swedström deklarerade gåvorna lika litet som i andra fall gjort
undersökning, huruvida givaren åtagit sig att gälda skatten. Von Friesen
hade därjämte hänvisat till ovan omförmälda rättsfall i N. J. A. 1924. I
skrivelse den 2 februari 1932 till von Friesen hade advokatfiskalen förklarat,
att han nödgades vidhålla sin begäran, att Ö. Ä. måtte låta Inez
Swedström komplettera sina deklarationer med uppgift, huruvida givaren
skulle gälda eller guldit skatten å gåvorna, samt närmare motiverat sin
framställning. Då advokatfiskalen icke erhållit något meddelande från
Ö. Ä. i anledning av sistberörda skrivelse, hade han i skrivelse den 15 mars
1932 anhållit att, därest Ö. Ä. funnit hans omförmälda begäran icke föranleda
någon ämbetets åtgärd, avskrift av ämbetets beslut därutinnan
måtte tillställas honom. Den 23 mars 1932 hade advokatfiskalen återhekommit
sistnämnda skrivelse, försedd med ö. Å:s resolution, att ämbetet
vid det förhållande att föreskrift saknades i förordningen örn arvsskatt och
skatt för gåva därom, att gåvodeklaration skulle innehålla uppgift, huruvida
givaren eller gåvotagaren åtagit sig att gälda gåvoskatten, funnit
den gjorda framställningen icke till någon dess åtgärd föranleda. Enligt
advokatfiskalens mening borde myndighet, som hade att uttaga skatt till
gåva, avfordra den deklarerande de uppgifter, som erfordrades för en riktig
beräkning av skattens storlek, oavsett örn uttrycklig föreskrift därom
förelåge eller icke; och då det torde få anses, att förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva avsåge, att vid beräkning av skatt till gåva den
omständigheten att givaren jämväl betalade skatten till gåvan skulle
vinna beaktande, syntes för skattens riktiga beräkning erfordras uppgift
örn huruvida givaren eller gåvotagaren skulle vidkännas skatten. Underlåtenhet
att infordra sådan uppgift kunde medföra, att statsverket ginge
miste örn skattebelopp. Med hänsyn därtill och då myndigheterna i anmärkta
avseende förfore olika, syntes det vara av stort intresse, att visshet
vunnes, huru rätteligen borde i förevarande hänseende förfaras. För
ernående av nämnda mål hade advokatfiskalen velat meddela mig vad
sålunda förekommit.

Vid advokatfiskalens skrivelse till mig var fogad avskrift av den utav
honom åberopade skrivelsen till von Friesen. I denna hade advokatfiskalen
bland annat anfört följande:

Det av von Friesen åberopade rättsfallet avsåge arvsskatt, icke gåvoskatt.
Justitierådet Appelberg hade i sitt särskilda yttrande i berörda mål
anmärkt, att tillämpningen av den princip, som icke vunnit gillande ifråga
örn arvsskatt, icke borde vara utesluten ifråga örn gåvoskatt. Det vore ock
i det fall, att mottagaren även erhölle skattebeloppet, en väsentlig skillnad
mellan arvsskatt och gåvoskatt. Även örn vid beräkning av arvsskatt hän -

172

syn icke toge® till att testamentstagare utöver legatet erhölle ett belopp,
motsvarande arvsskatten till legatet, bleve dock samma belopp beskattat
såsom ingående i annan lott. Vid gåva däremot bleve, om hänsyn icke
toges därtill att givaren även betalade skatten till gåvan, ett belopp motsvarande
skatten fritt från skatt. Ett sådant resultat stöde i uppenbar strid
mot bestämmelsen, att skatt skulle utgå för gåva, och mot lagstiftarens
avsikt. Den av von Friesen uttalade meningen vore ingalunda allmänt
rådande. K. B. i Malmöhus län t. ex. hade sedan åtminstone tio år tillbaka
och även efter åberopade rättsfall tillämpat en motsatt mening mot Ö. Ä.,
och advokatfiskalen veterligt hade den icke föranlett någon restitutionsansökan.
Då advokatfiskalen ansåge det föga lyckligt, att en rättsbestämmelse
tillämpades på ett sätt av en myndighet och på ett annat sätt av en
annan, ansåge han nödigt att för vinnande av enhetlig rättstillämpning
söka få frågan prövad av Kungl. Majit. Advokatfiskalen förmenade, att
åtminstone intill dess att genom ett Kungl. Marits utslag eller annorledes
fastsloges riktigheten av den av von Friesen förfäktade meningen, deklarant
borde tillhållas att i deklaration uppgiva, örn gåvotagaren eller annan
skulle gälda skatten.

Sedan jag i anledning av innehållet i handlingarna anmodat ö. Ä. att
inkomma med yttrande i ärendet, anförde ö. Ä. följande:

I 40 § i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva stadgades, bland
annat, att deklaration skulle avgivas på heder och samvete samt innehålla
uppgift å egendomens beskaffenhet och verkliga värde. I advokatfiskal^
skrivelse omförmälda deklaration hade innehållit dessa uppgifter. Vid
sådant förhållande hade ö. Ä. icke ansett skäl föreligga att just till denna
deklarant framställa den av advokatfiskalen begärda frågan, och detta så
mycket mindre som någon omständighet icke anförts, som syntes förringa
deklarationens trovärdighet. På frågan, huruvida en gåva skulle vid
stämpelbeläggningen ökas med den gåvoskatt, givaren eventuellt åtagit
sig att betala, hade Ö. Ä. icke ansett sig i detta sammanhang behöva ingå.
Vad denna senare fråga anginge, delade ö. Ä. visserligen i princip justitierådet
Appelbergs mening, att en inbetalning, som någon i benefik avsikt
gjorde av annan åliggande skuld, således även av en denne åvilande skatt,
vöre att betrakta såsom gåva i civilrättslig mening. När emellertid Kungl.
Majit förordnat, att bestämmelse i testamente att arvsskatten för legataries
lott skulle bestridas av dödsboets oskiftade medel icke skulle föranleda
därtill, att vid arvsskattens beräknande legatarien skulle anses bekomma
högre belopp än det, vartill legatet i testamentet angivits, ansåge Ö. Ä., att
denna princip även borde vinna tillämpning i fråga örn gåvoskatt. Skäl
för denna uppfattning syntes desto mer förefinnas som i fråga örn erläggande
av arvsskatt vore stadgat, att densamma skulle förskjutas av boet,

173

men beträffande gåvoskatt ingen annan föreskrift funnes, än att densamma
skulle erläggas vid deklarationens avlämnande till behörig myndighet,
utan att direkt angåves av vem densamma skulle gäldas. Det vore nämligen
icke alltid fallet, att deklaration avgåves av gåvotagaren. Sålunda
avlämnades deklaration för omyndig av förmyndaren, och det torde icke
så sällan förekomma, att t. ex. en fader av egna medel betalade skatt för
en gåva, som tillfallit hans barn. Någon direkt bestämmelse, att han skulle
deklarera det sålunda erlagda skattebeloppet som en gåva från honom till
barnet, funnes i varje fall icke. Med hänsyn till vad sålunda anförts ansåge
Ö. Ä. skäl icke hava förelegat att i förevarande fall avfordra vederbörande
dea av advokatfiskalen begärda upplysningen.

I infordrat utlåtande anförde därefter statskontoret följande:

Utgångspunkten för advokatfiskalens uppfattning att myndighet, som
mottoge deklaration örn gåva, vore skyldig att införskaffa uppgift, huruvida
givaren eller gåvotagaren skulle vidkännas gåvoskatten, vore den av
advokatfiskalen hävdade meningen att, därest givaren erlade skatten, gåvans
värde skulle ökas med skattebeloppet och skatt uttagas för summan av
gåvan och skatten eller, med andra ord, att skatt skulle uttagas för det
ursprungliga skattebeloppet. Statskontoret kunde icke dela denna åsikt.
I ovanberöi’da genom Kungl. Majlis utslag den 11 april 1924 avgjorda mål
framhölle visserligen den ledamot av högsta domstolen, i enlighet med
vilkens yttrande utslaget avfattats, att en inbetalning, som någon i benefik
avsikt gjorde av annan åliggande skuld, således även av denne åliggande
skatt, otvivelaktigt vöre att betrakta såsom gåva i civilrättslig
mening, i allt fall om detta begrepp toges i mera vidsträckt bemärkelse.
Nämnde ledamot påpekade emellertid vidare, att begreppet gåva icke i vår
rätt fått den bestämdhet, att det kunde anses vara självklart, att i arvsskattelagens
mening gåva förelåge i nyss angivna fall. Och för det allmänna
föreställningssättet torde det icke stå klart, att gåvoskatt skulle
erläggas, då en skuld i benefik avsikt inbetalades av annan än gäldenären
eller av fordringsägaren efterskänktes. Enligt statskontorets mening innebure
detta uttalande den synpunkt på frågan, som borde tjäna till utgångspunkt
för dess bedömande: av den omständigheten, att erläggandet av
gåvoskatten av givaren rent civilrättsligt sett vöre att betrakta såsom
gåva, följde icke utan vidare, att så vore fallet i arvsskatteförordningens
mening. Den allmänna rättsuppfattningen vägrade otvivelaktigt att erkänna
nu ifrågavarande betalning såsom skattepliktig gåva — bland annat
torde den stora allmänheten aldrig kunna förstå, varför statens skattekrav
beträffande ett och samma belopp skulle bliva olika högt beroende på vem
det vore som betalade skatten —och, om förordningens mening vore, att en
från det allmänna betraktelsesättet så avvikande rättsregel skulle till -

174

lämpas, torde man med fog kunna förvänta, att åt densamma i förordningen
givits något uttryck. Så vore emellertid icke fallet. Enligt 40 §,
vilken innehölle bestämmelser örn de uppgifter, som skulle lämnas i deklarationen,
skulle den bortgivna egendomens verkliga värde upptagas. Örn
man avsett, att i detta värde också skulle inräknas gåvoskatten, då den
betalades av givaren, syntes detta bär havn bort angivas. Ej heller i övrigt
innehölle förordningen något, som häntydde på en sådan avsikt. Redan av
nu anförda skäl ansåge statskontoret, att den ifrågakomna skattskyldigheten
icke förelåge. Därtill komme den viktiga omständigheten, att genom
förberörda utslag den 11 april 1924 fastslagits, att skatteplikt, då det i
motsvarande fall gällde arvsskatt, ej förefunnes. Visserligen hade förenämnda
ledamot av högsta domstolen i sitt ovanberörda yttrande framhållit,
att av den av honom uttalade meningen icke följde, att tillämpningen
av den strängare beskattningsprincipen i fråga örn gåvoskatt vore
utesluten. Detta vore naturligtvis teoretiskt sett riktigt, men det vore å
andra sidan svårt att finna några skäl av principiell natur, ledande till att
ifrågavarande prejudikat angående arvsskatt icke skulle vara gällande
jämväl beträffande gåvoskatten. Advokatfiskalen hade ej heller till stöd
för sin mening, att så ej vore fallet, anfört annat än att, även örn vid beräkning
av arvsskatt, som skulle utgå av bo oskifto, testamentslotten icke
höjdes med skatten för densamma, statsverket likväl, då skattebeloppet i så
fall komme att ingå i annan lott, alltid utfinge ett visst skattebelopp för
vad som motsvarade nettoskatten, under det att vid gåva skattebeloppet,
örn det ej lades till gåvans värde, bleve obeskattat. Härtill kunde först och
främst sägas, att resonnemanget icke berörde sakens principiella sida utan
vore av rent praktisk art och näppeligen kunde antagas hava legat till
grund för lagstiftningen på området. Men vidare borde märkas att, örn
man ville tillmäta den av advokatfiskalen framhållna omständigheten
någon betydelse, i varje fall borde fordras, att den totala arvsskatten från
dödsboet icke bleve lägre, örn legatet beskattades för nettobeloppet, än örn
skatten utginge å det förhöjda värdet. Öinge staten i förra fallet miste örn
ett skattebelopp, torde det, ur den synpunkt, varom nu vore fråga, vara
likgiltigt, örn detta belopp vore större eller mindre. I allmänhet syntes det
emellertid förhålla sig så, att i det förra fallet staten erhölle lägre skatt än
i det senare. Då statskontoret alltså icke kunde tillmäta det av advokatfiskalen
framförda skälet någon avgörande betydelse, måste statskontoret
finna det ifrågavarande prejudikatet lämna en mycket god ledning vid
bedömande av föreliggande fråga. Slutligen ville statskontoret icke underlåta
att framhålla, hurusom den metod för uträkning av skatten, som av
advokatfiskalsämbetet använts i det genom Kungl. Maj:ts ovanberörda
utslag avgjorda målet och vilken sannolikt i allmänhet tillämpades, då
testamentslott eller gåva ansåges böra ökas med skatten, vore ganska in -

175

vecklad och besvärlig och att, även örn metoden, när det gällde gåvoskatt,
icke vore lika otillfredsställande, som den i vissa fall kunde vara, då fråga
vore örn arvsskatt, den likväl vore en ren konstruktion, för vars användande
arvsskatteförordningen åtminstone icke lämnade något direkt stöd.
Av statskontorets sålunda utvecklade ståndpunkt till frågan örn skattskyldigheten
följde, att ämbetsverket icke ansåge någon skyldighet för
vederbörande myndighet förefinnas att inlåta sig på undersökning av vem
det vore, som vidkändes utgiften för skatten. Ansåge man däremot, att
i gåvans ”verkliga värde” skulle inräknas skatten, örn den erlades av givaren,
torde det åligga myndigheten att verkställa sådan undersökning, i
trots av att föreskrift därom icke funnes meddelad i arvsskatteförordningen.
Det hade uppgivits, att i förevarande fråga vissa myndigheter
använde det strängare och andra det lindrigare förfaringssättet. En dylik
olikformighet i lagtillämpningen vore givetvis otillfredsställande, men
statskontoret föreställde sig, att den, i aA^bidan på prejudikat i ämnet,
kunde avhjälpas genom att jag genom cirkulärskrivelse till samtliga länsstyrelser
och Ö. Ä. gåve dessa myndigheter tillkänna min uppfattning i
saken.

I en till advokatfiskalen vid Svea hovrätt avlåten skrivelse anförde jag
därefter följande:

Efter meddelandet av högsta domstolens utslag i ovanberörda mål får
antagas, att praxis i fråga örn beräknande av arvsskatt å testamentslott,
för vilken enligt testamente arvsskatten skall utgå av bo oskifto, stadgat
sig i överensstämmelse med innehållet i detta utslag eller på det sätt, att
den mindre stränga metoden tillämpas.

Vad däremot angår beskattningen enligt 1914 års förordning av gåva,
för vilken skatt erlagts av givaren, utvisa handlingarna i ärendet, att
någon enhetlig praxis icke utbildat sig. Det är uppenbarligen otillfredsställande,
att olika principer komma till användning i förevarande fall.
Jag delar därför advokatfiskalens uppfattning örn angelägenheten därav,
att berörda missförhållande avhjälpes. För detta ändamål synes det emellertid
näppeligen påkallat, att åtgärder vidtagas till förtydligande av gällande
bestämmelser. Härtill föreligger desto mindre anledning, som frågan
ur statsfinansiell synpunkt icke lärer vara av någon större vikt, då, såsom
bevillningsutskottet antytt i sitt förutnämnda yttrande, de skattebelopp,
varom här kan vara fråga, sannolikt icke uppgå till några mera betydande
summor. Enhetlighet i rättstillämpningen synes i stället böra vinnas på
lagskipningens väg. Vad angår ö. Ä:s i förevarande ärende påtalade förfarande,
giva väl bestämmelserna i 36 och 40 §§ i förordningen stöd för
riktigheten av den mening, som advokatfiskalen hävdat. Emellertid synes

176

på grund av den ovisshet, som råder i praxis rörande detta spörsmål,
berörda förfarande icke skäligen böra föranleda någon rättslig åtgärd mot
ämbetet för tjänstefel. Lämpligare är, att frågan av advokatfiskalen återupptages
vid tillfälle, då den i 53 § 2 mom. i nämnda förordning omförmälda
granskningen av gåvodeklaration giver vid handen, att gåva, för
vilken givaren erlagt skatt, beskattats enligt den mindre stränga principen,
genom yrkande vid hovrätten örn åläggande för gåvotagaren att
utgiva den ytterligare skatt, som tillämpningen av den strängare principen
kan medföra.

Sedan jag avlåtit omförmälda skrivelse till advokatfiskalen, meddelade
t.f. advokatfiskalen E. Åderlund i skrivelse till mig, att Svea hovrätt den
16 november 1932 meddelat utslag i ett mål, däri förevarande stämpelfråga
blivit prövad. Handlingarna i detta mål utvisade följande:

Enligt tre särskilda gåvobrev den 26 februari 1931 hade konsuln Oscar
Gullander till ett vart av sina barn Arne Gullander, Bengt Gullander
och Brita Gullander såsom gåva överlämnat ett av Oscar Gullander utställt
skuldebrev å 100,000 kronor jämte 6 procent ränta från den 1 januari
1931, till dess full betalning skedde, varjämte Oscar Gullander förbundit
sig att erlägga å gåvorna belöpande skatt. Sedan hos Ö. Ä. den 26 mars
1931 avgivits vederbörliga deklarationer angående gåvorna, hade Ö. Ä.,
som beräknat värjo gåvas värde till 100,916 kronor 67 öre, uttagit skatt för
densamma med 4,295 kronor eller således med tillhopa 12,885 kronor. I ett
till Svea hovrätt ingivet memorial anförde Åderlund, att inbetalningen av
å gåvorna belöpande skatt otvivelaktigt vöre att betrakta såsom skattepliktig
gåva, vid vilket förhållande värdet av varje gåva uppginge till
105,211 kronor 67 öre, därå skatten utgjorde 4,510 kronor eller för alla tre
gåvorna 13,530 kronor. Då ö. Ä. icke beaktat nämnda förhållande utan
uttagit skatt med allenast 12,885 kronor, yrkade Åderlund, att Oscar Gullander
måtte förpliktas att till kronan utgiva ytterligare gåvoskatt med
skillnaden mellan sistnämnda båda belopp eller således 645 kronor. Yrkandet
riktades mot Oscar Gullander på grund av hans uttryckliga åtagande
att gälda skatten.

Svea hovrätt yttrade i utslaget den 16 november 1932 följande:

Genom den av Oscar Gullander i gåvobreven gjorda utfästelsen att erlägga
den å ifrågavarande gåvor belöpande stämpelskatt finge vart och
ett av Oscar Gullander omförmälda tre barn anses hava bekommit såsom
gåva icke blott i gåvobrevet angivna belopp jämte ränta därå, tillhopa
100,916 kronor 67 öre, utan även den å samma belopp belöpande gåvoskatt
4,295 kronor eller sålunda sammanlagt 105,211 kronor 67 öre. Gåvoskatten å
sistnämnda belopp uppginge till 4,510 kronor eller för alla tre gåvorna till
13,530 kronor. Då Ö. Ä. beräknat stämpeln å gåvobreven till allenast

177

12,885 kronor samt Oscar Gullander icke ens ifrågasatt, att det icke skulle
åligga honom att gälda det stämpelbelopp, som skulle för ifrågavarande
gåvor utgå, prövade hovrätten rättvist förplikta Oscar Gullander att till
statsverket utgiva skillnaden mellan sistnämnda två belopp eller sålunda
645 kronor.

Två av hovrättens ledamöter voro av skiljaktig mening och förenade sig
örn följande yttrande:

Enär, även örn Oscar Gullander i gåvobreven gjorda utfästelse att erlägga
den å ifrågavarande gåvor belöpande stämpelskatt skulle antagas
böra föranleda därtill att vid gåvoskattens beräknande vart och ett av
hans omförmälda tre barn ansåges hava bekommit såsom gåva ej blott i
gåvobrevet angivna belopp jämte ränta utan även den därå belöpande
gåvoskatt, Oscar Gullander dock icke vore gentemot staten ansvarig för
skattens gäldande, lämnades den av Åderlund i målet förda talan utan
bifall.

12 — Justitieombud8manncn8 ämbctsbcrättelse till 1933 dr8 riksdag.

178

IV. Framställningar m. m. till Konungen.

1. Framställning angående sammanslagning av Östra härads
och Västra härads domsagor.

Den 16 april 1932 avlät jag till Konungen följande framställning:

”Efter framställning av J. O. föreslog Eders Kungl. Maj :t i den till 1926
års riksdag avlåtna propositionen angående statsverkets tillstånd och behov
för budgetåret 1926—1927, att Uppsala läns södra och mellersta domsagor
skulle från och med den 1 januari 1927 förenas till en domsaga.

Vid propositionens avlåtande anförde chefen för justitiedepartementet
i denna fråga bland annat, att starka skäl talade för att göra domsagorna
så stora, att häradshövdingen erli olle tillräcklig sysselsättning med domargöromål
av mera kvalificerad art. Då domsagornas antal genom införande
av en dylik grundsats för domsagoförvaltningens ordnande kunde
väsentligt nedbringas, bleve det möjligt att hålla häradshövdingens lön
på en nivå, som garanterade, att staten vid dessa viktiga sysslors besättande
kunde påräkna sökande med de högsta juridiska kvalifikationer.
Därest en rättegångsreform över huvud taget skulle uppbyggas på
grundvalarna av vårt nuvarande domstolsväsende, syntes det knappast
kunna råda något tvivel därom, att reformen måste gå i riktning mot
större domsagor.

Beträffande principfrågan, huruvida man borde redan då, i avvaktan
på förestående reform av rättegångsväsendet, verkställa en reglering av
de judiciella enheterna i riktning mot större domsagor, uttalade departementschefen,
att enligt hans mening en successiv domsagoreglering vore
i hög grad ägnad att förbereda en rättegångsreform av det slag, processkommissionen
i skrivelse den 25 februari 1922 skisserat. Den medförde
fördelen av ekonomisk besparing genom undvikande av övergångskostnader
för befattningshavare på indragningsstat, och det vöre givetvis
av stor vikt ur statsfinansiell synpunkt, att väl avlönad arbetskraft icke
användes på poster, som icke gåve tillräcklig möjlighet till utnyttjande
av vederbörandes kapacitet. Då en successiv omreglering av domsagorna
till större enheter verkade till undanröjande av nuvarande missförhållanden
i detta avseende, vore detta ur nämnda synpunkt att anbefalla.

Riksdagen, som biföll propositionen i nämnda del, anförde i skrivelse
nr 317 bland annat, att riksdagen anslöte sig till den av departementschefen
uttalade meningen i omförmälda principfråga.

179

I den till 1931 års riksdag framlagda propositionen nr 80 angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform har frågan örn domsagoindelningen
även upptagits till behandling. Chefen för justitiedepartementet
har vid propositionens avlåtande framhållit, att den i propositionen ifrågasatta
organisationen av rättskipningen på landet med all sannolikhet
torde låta sig väl förena med den domsagoindelning, vi för närvarande
äga. Det förelåge icke, anförde departementschefen vidare, någon anledning
till antagande, att häradshövdingen skulle komma att ställas inför
en allt för betungande arbetsuppgift. Med hänsyn till domsagornas i hög
grad växlande storlek komme uppenbarligen jämkningar att visa sig nödvändiga.
Sålunda syntes för de mindre domsagornas del organisationen
visa sig alltför vid. I fråga örn dessa mindre domsagor talade starka skäl
för ett fortskridande på den redan inslagna vägen med en successiv omreglering
av deras domkretsar.

Mot den av departementschefen sålunda uttalade uppfattningen framställdes
icke någon erinran vare sig i vederbörande utskott eller i riksdagen.

Den 23 december 1931 har Eders Kungl. Maj:t beviljat häradshövdingen
i Östra härads domsaga i Jönköpings län K. Westholm avsked från
häradshövdingämbetet från och med den 1 januari 1932 och i sammanhang
därmed förordnat, att med åtgärder för återbesättande av häradshövdingämbetet
i nämnda domsaga skulle tillsvidare anstå.

Då med hänsyn till de principuttalanden, som gjorts i ovan omförmälda
fall, frågan örn de minsta domsagornas uppgående i större enheter torde
i fall av vakans böra bliva föremål för övervägande samt häradshövdingämbetet
i östra härads domsaga nu är ledigt, tillåter jag mig härmed
upptaga frågan örn denna domsagas sammanslagning med den angränsande
Västra härads domsaga.

östra härads domsaga upptager den sydöstra delen av Jönköpings län
och gränsar i väster till Västra härads domsaga. I norr möter östra härads
domsaga Norra och Södra Vedbo härads domsaga. Västra härads domsaga
gränsar i norr till Tveta, Vista och Mo domsaga samt i väster till Östbo
och Väst bo härads domsaga.

östra härads domsaga har tingsställe och kansli i Vetlanda. Västra
härads domsaga har sitt tingsställe förlagt till Sävsjö, där domsagan
jämväl har kansli. Å båda tingsställena finnas användbara tingshus.

Enligt statistiska centralbyråns beräkningar utgjorde folkmängden den
31 december 1930 i östra härads domsaga 23,626 personer och i Västra
härads domsaga 26,669 personer. Genom den ifrågasatta sammanslagningen
skulle den nya domsagan erhålla en folkmängd av omkring 50,300
personer. Till jämförelse må framhållas, att Tveta, Vista och Mo domsaga
har en folkmängd av omkring 50,600 personer och Östbo och Västbo härads

180

domsaga ett invånarantal av mer än 56,400 personer. Genom den ifrågasatta
sammanslagningen skulle sålunda tre av länets fyra domsagor erhålla
ungefär jämnstort invånarantal.

En förening av östra oell Västra häraders domsagor skulle medföra en
i geografiskt hänseende lämplig domkrets. De båda domsagornas sammanlagda
landareal utgör cirka 313,000 hektar. Till ytinnehållet bleve
den nybildade domsagan betydligt mindre än den angränsande Östbo oell
Västbo härads domsaga, vilkens landareal uppgår till omkring 348,600
hektar, men större än de båda andra domsagorna i länet.

Beträffande arbetsbördan i de nu ifrågavarande domsagorna framgår
av arbetsredogörelserna för år 1930, att under nämnda år handlagts:

i Östra härads domsaga:

tvistemål och brottmål......................................... 583

konkurser och konkursärenden................................. 35

lagfarts- och inteckningsärenden .............................. 1,142

andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 448

2,208

i Västra härads domsaga:

tvistemål och brottmål......................................... 374

konkurser och konkursärenden................................. 40

lagfarts- och inteckningsärenden............................... 1,145

andra ärenden, slutligt handlagda.............................. 451

2,010

Örn en sammanslagning av domsagorna redan ägt rum, skulle antalet
mål, konkurser och ärenden under år 1930 i den nybildade domsagan hava
utgjort 4,218. Till jämförelse vill jag erinra, att vid den förut omnämnda
regleringen av Uppsala läns södra och mellersta domsagor antalet mål,
konkurser och ärenden i den nybildade domsagan beräknades till 4,205.
Vad angår östra härads och Västra härads domsagor är vid bedömande
av arbetsbördans storlek att märka, att i summan av redovisade mål och
ärenden ingår ett ej ringa antal före inställelsen förfallna mål, nämligen
i Östra härads domsaga 88 och i Västra härads domsaga 98.

I fråga om de under år 1930 genom slutligt utslag prövade och avgjorda
målens beskaffenhet vill jag hänvisa till följande med ledning av
rättsstatistiken uppgjorda tabell.

	Tvistemål	Brot	t m å 1
	tredskovis
Domsaga	avdömda	övriga	däri någon
	eller orne-	d. v. s.	hållits	övriga
	delbart	tvistiga	häktad
	medgivna
Östra härads domsaga........	87	29	_	370
Västra härads domsaga.......	35	20	3	206

181

För bedömandet av arbetsbördan i domsagorna är tydligen målens beskaffenhet
av största betydelse. Såsom av ovanstående tabell framgår
synes antalet mål av svårare beskaffenhet såväl i östra härads som i
Västra härads domsaga vara tämligen ringa. Antalet genom slutligt utslag
avgjorda tvistiga civilmål utgjorde under 1930 i håda domsagorna sammanlagt
allenast 49. Det stora flertalet av brottmålen torde vara att hänföra
till s. k. bagatellmål. Av arbetsredogörelserna framgår nämligen, att
i det för rättsstatistiken fastställda formulär 3 a, vilket upptager svårare
brottmål, för år 1930 redovisats brottmål, i vilka talan örn ansvar förts,
till ett antal av allenast 46 i Östra härads domsaga och 23 i Västra härads
domsaga. Belysande för arbetsbördan torde även vara, att antalet till år

1931 uppskjutna tvistemål och brottmål utgjorde vid östra häradsrätt 6
och vid Västra häradsrätt 9. Vid båda häradsrätterna voro vid ingången
av sagda år sålunda anhängiga sammanlagt allenast 15 ännu icke avgjorda
rättegångar.

Vad jag nu anfört synes visa, att såväl Östra härads domsaga som
Västra härads domsaga äro med hänsyn till invånarantal och arbetsbörda
för små att alltjämt bestå såsom självständiga domsagor. En sammanslagning
av dessa domkretsar torde därför ur allmän synpunkt få
anses påkallad. Arbetsbördan i den sålunda bildade domsagan torde icke
kunna förväntas bliva alltför betungande, så att hinder för en förening
av domsagorna härav möter. I detta sammanhang vill jag erinra, att en
icke oväsentlig lindring i domsagoarhetet torde vara att förvänta, därest
de förenklingar i inskrivningsärendenas behandling bliva genomförda,
vilka de av Kungl. Majit för riksdagen i proposition den 19 februari

1932 framlagda förslagen till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker
för landet och lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsåren
den innebära.

Beträffande den besparing, som kan förväntas uppstå för statsverket
genom en sammanslagning av ifrågavarande domsagor, vill jag erinra
följande. För närvarande utgå i dessa domsagor av statsmedel lön och
partiell löneförbättring till två häradshövdingar samt arvode till två förste
notarier med tillhopa 19,100 kronor för år, vartill kommer dyrtidstillägg.
Efter sammanslagning av domsagorna torde möjligen till en början och
till dess arbetet i den nya domsagan blivit organiserat efter lämpliga
riktlinjer häradshövdingen i Västra härads domsaga, som skulle komma
att övertaga häradshövdingämbetet i den nya domsagan, behöva hjälp av
en biträdande domare. Härutöver torde i domsagan erfordras en förste och
en andre notarie. För häradshövdingen och sistnämnda tre befattningshavare
i domsagan kunna i avlöning av statsmedel, förutom dyrtidstillägg,
beräknas åtgå omkring 13,400 kronor för år. För statsverket skulle härigenom
uppkomma en besparing av omkring 5,700 kronor örn året. Då

182

behov ej längre föreligger av biträdande domare, synes en ytterligare
årlig besparing av 3,000 kronor kunna göras. Därest biträdande domarbefattningen
indrages, torde det nämligen sannolikt visa sig nödvändigt,
att ännu en andre notarie måste anställas i domsagan. Sammanslagningen
av ifrågavarande domsagor måste sålunda anses önskvärd även ur besparingssynpunkt.

Tanken på en sammanslagning av Östra härads och Västra härads
domsagor är icke ny. I det förslag till landets indelning i domsagor och
tingslag, som fogats vid det den 29 augusti 1928 av särskilt tillkallade
sakkunniga avgivna betänkandet angående ordnande av vissa ekonomiska
och organisatoriska förhållanden vid genomförande av den ifrågasatta
rättegångsr ef ormen, har nämligen föreslagits, att Östra och Västra härad
samt Nässjö stad och landskommun av Tveta, Vista och Mo domsaga
skulle bilda en domkrets, benämnd Njudungs domsaga. Denna domsaga
skulle hava kansli och huvudtingsställe i Nässjö samt bitingsställe i
Vetlanda.

Över nämnda betänkande hava vederbörande tingslagsbor och häradshövdingar
avgivit yttranden. Härav inhämtas följande:

De tingshusbyggnadsskyldiga i Östra härads domsaga hava vid sammanträde
inför domsagans häradsrätt förklarat sig anse, att någon utvidgning
av domkretsen icke borde äga rum, då de för sin del ej vore
övertygade örn, att en utvidgning av domkretsarna på landet skulle innebära
någon förbättring i rättskipningsavseende, särskilt med hänsyn därtill
att genom det betydligt ökade invånarantalet och domsagans stora
omkrets, domaren icke kunde få den ingående kännedom örn förhållandena
i domsagan, som vore önskvärd. De hava vidare anfört följande: Örn en
sådan förändring av domkretsen som den i utkastet föreslagna likväl
skulle komma till stånd, ansåge de tingshusbyggnadsskyldiga, att huvudtingsstället
borde förläggas till Vetlanda stad, där tingsställe sedan århundraden
tillbaka funnits och som i förhållande till den föreslagna domsagans
omkrets och i kommunikationsavseende vöre lika centralt belägen
som Sävsjö, vartill komme, att Vetlanda såsom en framåtgående stad hade
betydligt livligare samfärdsel och handelsförbindelser än Sävsjö. Bitingsstället
borde i så fall förläggas till Sävsjö. Nässjö, som skulle komma att
ligga alldeles i utkanten av domsagan, borde i varje fall icke ifrågakomma
såsom plats för vare sig huvud- eller bitingsställe.

Häradshövdingen Westholm har i sitt yttrande anfört: Den föreslagna
s. k. Njudungs domsaga borde icke omfatta större domkrets än nuvarande
Östra härads och Västra härads domsagor, där befolkningen sedan äldsta
tider haft gemensamma intressen och affärsförbindelser och där förhållandena
jämväl i övrigt vore likartade. Med Nässjö stad och landsförsamling
hade innebyggarna i dessa domsagor aldrig haft något gemensamt. Dom -

183

sagan bleve, nied hänsyn till att endast en lagman däri skulle vara anställd,
ändock tillräckligt stor med ett invånarantal av närmare 51,000
personer, och de tingshusbyggnadsskyldiga i östra härad hade till och
nied uttalat sig mot varje förändring i domsagans nuvarande omfattning.
Skulle emellertid en sådan utvidgad domkrets som den i utkastet angivna
komma till stånd, vore Westholm av samma skäl, som åberopats av de
tingshusbyggnadsskyldiga, av den åsikt, att huvudtingsstället varken
borde förläggas till Nässjö eller Sävsjö utan till Vetlanda stad. En stor del
av socknarna inom såväl östra som Västra härad, vilka saknade järnvägsförbindelse,
skulle få en synnerligen lång och besvärlig väg, örn huvudtingsstället
skulle förläggas till Nässjö eller sålunda alldeles i utkanten
av domsagan. Örn platsen för huvudtingsstället emellertid skulle bliva antingen
Nässjö eller Sävsjö, borde i varje fall bitingsställe för domsagan
anordnas i Vetlanda stad.

De tingshusbyggnadsskyldiga i Västra härads domsaga hava inför
domsagans häradsrätt framhållit, att de flesta av domsagans innebyggare
önskade, att Västra härad såsom dittills måtte få utgöra en domsaga för
sig, men förmodade, att detta önskemål icke komme att vinna beaktande.
De hava vidare anfört: Huvudtingsstället för den tilltänkta Njudungs
domsaga, i vilken Västra härad skulle komma att ingå, borde förläggas till
Sävsjö, då denna plats vore för flertalet av domsagans invånare såsom
tingsställe lämpligast och mest centralt belägen. Tingshuset i Sävsjö
vore — eventuellt efter någon omändring — för lagmansrätten och dess
kansli fullt användbart. Nässjö, som ifrågasatts såsom huvudtingsställe,
vore beläget i utkanten av den blivande domsagan, och tingshus måste
där helt nybyggas, vilket skulle vålla stora och onödiga kostnader.

Häradshövdingen i Västra härads domsaga P. Landergren har i avgivet
yttrande anfört: Enligt Landergrens mening bleve den föreslagna

Njudungs domsaga för stor. Ifrågasättas kunde, huruvida icke Nässjö stad
och Nässjö landsförsamling, därest de ansåges böra avskiljas från Tveta,
Vista och Mo domsaga, lämpligare kunde förläggas till Vedbo domsaga.
Denna och Njudungs domsaga skulle då komma att erhålla ungefär lika
stort invånarantal. Beträffande plats för huvudtingsställe och kansli i
Njudungs domsaga syntes Sävsjö med hänsyn till sitt centrala läge inom
domsagan otvivelaktigt vara lämpligast. Västra härads tingshus i Sävsjö
torde efter omändring och eventuellt tillbyggnad bliva användbart för
domsagans behov av kansli- och tingslokaler.

Av de avgivna yttrandena torde framgå, att mot en sammanslagning av
allenast ifrågavarande båda domsagor icke anförts några vägande skäl
från vare sig tingslagsbornas eller häradshövdingarnas sida. I fråga örn
tingsställenas förläggning hava däremot de olika ortsintressena åstadkommit
stridiga meningar i yttrandena från de olika domsagorna. Vad

184

därutinnan från ömse sidor anförts torde emellertid kunna vinna beaktande,
örn vid en sammanslagning av domsagorna tingslagsindelningen
anordnas på sätt jag nedan vill ifrågasätta.

Det bar sedan gammalt varit ett önskemål, att varje domsaga bestode av
ett tingslag, varigenom tillfälle till snabbare rättskipning vnnnes. Redan
i ett år 1815 avgivet betänkande angående domstolarnas organisation framhöll
lagkommittén, att den främsta nödvändiga reformen för undanröjande
av de nästan allmänt hörda oell välgrundade klagomålen över
rättegångars långsamhet vore domsagornas omreglering, så att varje
domsaga bomme att bestå av ett tingslag med ett tingsställe. Därigenom
bleve det möjligt för häradsrätterna att oftare sammanträda, en gång i
veckan eller åtminstone en gång i månaden. En sådan förändring vore
enligt kommitténs mening ett nödvändigt grundvillkor för en ordentlig och
grundlig lagskipning.

Även örn det sålunda i allmänhet torde vara önskvärt och principiellt
riktigast, att varje domsaga bildar ett tingslag, synas dock i förevarande
fall starka skäl kunna anföras för en jämkning av denna princip. Både Östra
härads och Västra härads domsagor hava för närvarande å sina respektive
tingsställen i Vetlanda och Sävsjö för ändamålet lämpliga tingshus. Förlägges
tingsstället i den nyreglerade domsagan till Sävsjö, som är liuvudplatsen
i Västra härad, torde vissa olägenheter uppstå för invånarna i
åtskilliga socknar av östra härad, liksom ock det för invånarna i stora
delar av Västra härad vore olägligt, örn tingsstället förlädes till Vetlanda,
som torde vara den lämpligaste orten i Östra härad. I betraktande härav
synes det vara lämpligast, att de nuvarande båda domsagorna få ingå såsom
särskilda tingslag i den nya domsagan med tingsställen såsom för närvarande
i Vetlanda och Sävsjö.

Den sålunda ifrågasatta tingslagsindelningen får emellertid icke medföra
en minskning av det nuvarande antalet rättegångstillfällen i domsagorna.
I vardera domsagan hållas för närvarande, förutom slutsammanträden,
tio allmänna sammanträden örn året, varjämte i Östra härads domsaga
hålles ett sammanträde med tremansnämnd i augusti månad. Såsom ett
oeftergivligt villkor för domsagoregleringen bör enligt min mening därför
uppställas att, med bibehållande av nämnda sammanträde med tremansnämnd,
i vartdera tingslaget årligen hållas tio allmänna sammanträden.
Jag erinrar, att en dylik tingsordning ansetts genomförbar i flera
andra domsagor av ungefär samma storlek.

Olika meningar kunna helt visst råda, huruvida kansliet i den nybildade
domsagan bör förläggas till Sävsjö eller till Vetlanda. I betraktande av
att Sävsjö är beläget vid stambanan och att häradshövdingen Landergren,
som i enlighet med vad jag ovan berört skulle komma att övertaga häradshövdingämbetet
i den nya domsagan, sedan lång tid tillbaka är bosatt på

185

denna ort, synes kansliet böra, åtminstone tillsvidare, förläggas dit. För
invånarna i Östra härads domsaga kommer detta onekligen att medföra
vissa olägenheter, vilka emellertid med hänsyn till att numera flertalet
ärenden lios domhav anden mellan tingen kunna uträttas per post eller
telefon icke böra bliva av någon större betydelse. För undanröjande av
dessa olägenheter kan det emellertid ifrågasättas, huruvida icke häradshövdingen
i den nya domsagan bör åläggas att en eller två gånger i månaden
mellan tingssammanträdena hålla kanslimottagning i Vetlanda.
Särskild anledning härtill föreligger, därest ovan omförmälda förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn handläggning av inskrivningsärenden
antages och handläggningen av dessa ärenden således kommer att överflyttas
från häradsrätten till inskrivningsdomaren — häradshövdingen eller
den som därtill särskilt förordnats. Jag erinrar, att enligt förslaget nämnda
ärenden skola handläggas å särskilda inskrivningsdagar, som kunna hållas
jämväl å annan ort än där domstolens kansli finnes.

På grund av vad jag ovan anfört får jag i underdånighet hemställa, att
Eders Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande, huruvida icke vid nu inträffad
vakans i häradshövdingämbetet i Östra härads domsaga åtgärder
böra vidtagas för åstadkommande, på sätt ovan närmare utvecklats, av
en sammanslagning av nämnda domsaga och Västra härads domsaga.”

I utlåtande den 21 november 1982 har Göta hovrätt tillstyrkt bifall till
min framställning.

2. Framställning angående ändrad lydelse av 45 § i sinnessjuklagen
den 19 september 1929.

Den 31 augusti 1932 skrev jag till Konungen följande:

”6 kap. i sinnessjuklagen den 19 september 1929, omfattande 41—50 §§,
innehåller särskilda bestämmelser angående undersökning av tilltalad
samt angående intagning och utskrivning av stråffriförklarade m. m.
41 § stadgar att, där i brottmål domstolen på grund av att den tilltalade
tidigare lidit av sinnessjukdom eller eljest finner anledning till antagande,
att den tilltalade vid tiden för brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet,
som utesluter eller minskar straffbarheten, den tilltalade ej må dömas
skyldig till brottet utan att läkares utlåtande blivit inhämtat angående
hans sinnesbeskaffenhet vid nämnda tid och beträffande frågan, huruvida
han är i behov av vård å sinnessjukhus. Vidare innehåller detta stadgande,
att domstolen, ändå att den ej finner anledning till sådant antagande,
som nyss nämnts, icke må, utan att läkares utlåtande inhämtats,
förordna om den tilltalades internering eller döma honom till straffarbete

186

i ett år eller däröver för mord eller mordbrand eller annat eldsåsättande,
som icke förövats i uppsåt att bedraga försäkringsgivare eller i annan
sådan sviklig avsikt, eller för försök till brott, som nu är sagt.

I 42 § meddelas närmare föreskrifter beträffande undersökning av tilltalad,
som förvaras i häkte.

43 § innehåller bestämmelser örn förfarandet i sådana fall, då tilltalad,
angående vilken domstol jämlikt 41 § beslutat inhämta utlåtande, befinner
sig å fri fot. Av lagrummet framgår, att medicinalstyrelsen därvid har
att på anmälan av domstolen eller domaren förordna lämplig läkare att efter
verkställd undersökning till domstolen avgiva sådant utlåtande. Sedan
förordnande av medicinalstyrelsen meddelats, skola samtliga handlingar
i målet överlämnas till den förordnade. Den tilltalade är pliktig att för
undersökningen inställa sig å tid och ort, som av läkaren bestämmas. Finner
läkaren, att undersökningen ej kan verkställas utan att den tilltalade
intages å sinnessjukhus, skall läkaren därom göra anmälan hos domstolen,
som äger förordna, att den tilltalade skall intagas å ett statens sinnessjukhus.
Utan medgivande av den tilltalade må domstolen ej meddela dylikt
förordnande, med mindre å brottet kan följa straffarbete, fängelse, avsättning
eller mistning av ämbete på viss tid. Har förordnande, som nu sagts,
meddelats, skall den tilltalade, örn läkaren är anställd å något statens sinnessjukhus,
intagas där. I annat fall skall intagning ske å det statens
sinnessjukhus, som medicinalstyrelsen, på anmälan av domstolen eller
domaren, bestämmer, samt undersökningen efter styrelsens förordnande
övertagas av där anställd läkare. Lagrummet innehåller slutligen bestämmelser
örn tiden, inom vilken utlåtande skall avgivas, samt örn förfarandet
i sådana fall, där undersökningen överlämnats åt sjukvårdsläkaren vid
sinnessjukhus och den tilltalade jämlikt bestämmelse i 4 kap. i lagen blivit
för observation där intagen.

Enligt 44 § äger domstol, efter det läkarutlåtande enligt 41 § avgivits,
infordra utlåtande från medicinalstyrelsen. Denna kan i sådant fall föranstalta
örn förnyat, på undersökning av den tilltalade grundat läkarutlåtande.
Örn så sker, skall vad i 42 och 43 §§ för där avsedda fall stadgats
i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Jämväl medicinalstyrelsen äger
emellertid hos domstolen påkalla intagning å sinnessjukhus av tilltalad,
som vistas å fri fot.

45 § har följande lydelse:

’Har domaren på landet jämlikt 42 eller 43 § medgivit anstånd med
läkarutlåtandes avgivande, skall i avseende å klagan över beslutet så förfaras,
som örn det meddelats av rätten.

Angående särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat örn
intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot, skall vad
i lag finnes stadgat örn sådan talan mot beslut angående häktande äga

187

motsvarande tillämpning. Har domstol eljest under rättegången meddelat
beslut, som i detta kapitel sägs, gånge beslutet i verkställighet ändå att det
icke vunnit laga kraft.’

Enligt 51 § i sinnessjuklagen skall, örn någon, som är tilltalad för brott
och vistas å fri fot, undandrager sig att iakttaga vad enligt 43 eller 44 §
åligger honom, på begäran av vederbörande läkare erforderlig handräckning
lämnas av polismyndigheten, varmed här förstås i stad polismästaren,
där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är
befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under
polischefen har inseendet över polisväsendet, samt å landet polischefen i
orten.

I två under min prövning dragna ärenden har jag haft anledning överväga,
huruvida ovanberörda bestämmelser angående verkställighet av
domstols beslut örn intagning av för brott tilltalad, å fri fot varande person
för undersökning å sinnessjukhus kunna anses så tydliga, som nödigt
är, då det gäller ett förfarande av för den enskilde djupt ingripande
betydelse.

Handlingarna i det ena ärendet utvisa följande:

Vaktmästaren E. Söderlund i Malmö yrkade vid rådhusrätten i samma
stad, efter stämning, ansvar å kantorn Anders Ohlsson i Stora Slågarp för
det denne under januari eller februari 1931 i skrivelse till en person i
Malmö beskyllt Söderlund för stöld och mordbrand, varjämte Söderlund
yrkade skadestånd av Ohlsson.

I detta mål beslöt rådhusrätten den 10 oktober 1931 inhämta läkares
utlåtande angående Ohlssons sinnesbeskaffenhet vid tiden för åtalade brottets
begående och beträffande frågan, huruvida Ohlsson vore i behov av
vård å sinnessjukhus. Efter vederbörligt förordnande avgav provinsialläkaren
H. Lavesson dylikt utlåtande, varefter rådhusrätten den 14 november
1931 beslöt översända handlingarna i målet till medicinalstyrelsen för
dess yttrande.

I skrivelse den 15 december 1931 till rådhusrätten anhöll medicinalstyrelsen,
att rådhusrätten måtte, därest förutsättningarna därför förelåge,
förordna, att Ohlsson skulle för undersökning intagas å ett statens
sinnessjukhus.

Med anledning av denna framställning förordnade rådhusrätten i den
15 januari 1932 meddelat beslut, att Ohlsson skulle för vidare undersökning
i ovan omförmälda hänseende intagas på det statens sinnessjukhus,
som medicinalstyrelsen på anmälan av rådhusrätten komme att bestämma.
I avbidan på medicinalstyrelsens utlåtande i saken förklarades målet
vilande.

över rådhusrättens beslut anförde Ohlsson besvär i hovrätten över Skåne
och Blekinge.

188

Under hänvisning till nämnda beslut meddelade medicinalstyrelsen i
skrivelse den 27 januari 1932 till K. B. i Malmöhus län, att medicinalstyrelsen
beslutit, att intagningen av Ohlsson för undersökning skulle ske å
S:t Lars sjukhus i Lund. Därjämte anhöll styrelsen, att K. B., efter från
vederbörande sjukvårdsläkare erhållen underrättelse att plats vore tillgänglig,
måtte vidtaga åtgärder, så att Ohlsson måtte bliva inställd vid
nämnda sjukhus.

I skrivelse den 10 februari 1932 till K. B. meddelade sjukhuschefen vid
S:t Lars sjukhus, under åberopande av medicinalstyrelsens nyssnämnda
beslut, att plats vore tillgänglig för Ohlsson.

Den 11 februari 1932 anmodade K. B. i en av länsassessorn T. Thege och
t.f. landssekreteraren O. Rud-Olson på länsstyrelsens vägnar undertecknad
skrivelse landsfiskalen i Vellinge distrikt att föranstalta därom, att Ohlsson
omedelbart bleve avförd till omförmälda sjukhus.

Genom landsfiskalens försorg inställdes Ohlsson å sjukhuset den 15
februari 1932.

Den 19 februari 1932 meddelade hovrätten utslag på Ohlssons besvär,
därvid hovrätten ej fann skäl göra ändring i rådhusrättens överklagade
beslut.

I en till mig den 12 mars 1932 inkommen skrift anförde Ohlsson klagomål
däröver, att han redan innan hovrättens utslag meddelats blivit mot sin
vilja av polismyndigheten i orten avhämtad och förd till S:t Lars sjukhus.

I anledning av innehållet i klagoskriften anmodade jag Thege och RudOlson
att inkomma med yttrande rörande det förhållandet, att rådhusrättens
beslut verkställts trots det att beslutet icke vunnit laga kraft.

I avgivet yttrande anförde Rud-Olson, med instämmande av Thege, följande: Den

1 februari 1932 hade från medicinalstyrelsen inkommit meddelande
att medicinalstyrelsen bestämt, att Ohlssons intagning för undersökning
skulle ske å S:t Lars sjukhus i Lund. Sedan därefter sjukvårdsläkaren i
skrivelse, som kommit K. B. tillhanda den 11 februari 1932, anmält, att
plats å sjukhuset dåmera vore tillgänglig, hade K. B. samma dag avlåtit
ovanberörda skrivelse till landsfiskalen i Vellinge distrikt. Rud-Olson ville
erinra sig, att han dessförinnan tagit del av innehållet i 45 § sinnessjuklagen
och därvid kommit till den uppfattning, att nämnda paragraf innehållit
föreskrift örn att beslut örn tilltalads intagande å sinnessjukhus
skulle gå i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft. Måhända
hade till Rud-Olsons nämnda uppfattning bidragit det sätt, varpå medicinalstyrelsens
skrivelse avfattats. I denna hade nämligen medicinalstyrelsen
anhållit, att K. B. måtte efter från vederbörande sjukvårdsläkare mottagen
underrättelse att plats vore tillgänglig vidtaga åtgärder, så att den
tilltalade måtte bliva vid sjukhuset inställd. Före tillkomsten av nya sin -

189

nessjuklagen hade också intagningar å sinnessjukhus skett genom administrativa
beslut, som verkställts utan hinder av laga kraft. Någon tid
efter det Ohlsson intagits å sjukhuset — sannolikt i början av mars och i
varje fall efter den 26 februari 1932, då hovrättens utslag kommit K. B.
tillhanda — hade telefonledes till vederbörande diarieförare å landskansliet
gjorts en förfrågan, huruvida det varit riktigt, att Ohlsson införts till
sjukhuset, innan hovrättens utslag vunnit laga kraft. I anledning därav
hade genom då tjänstförrättande landssekreteraren T. Kinnman vidtagits
en undersökning, som givit vid handen, att bestämmelserna i 45 § sinnessjuklagen
vore så att förstå, att domstols beslut örn intagande å sinnessjukhus
av person, som befunne sig å fri fot, icke skulle verkställas,
förrän beslutet vunnit laga kraft. Med hänsyn därtill, att Ohlsson, när
upptäckten örn det felaktiga i K. B:s tidigare åtgärd skett, redan var
föremål för undersökning å sjukhuset, hade Kinnman och Rud-Olson varit
ense örn, att det dåmera vore meningslöst att vidtaga åtgärder för Ohlssons
utskrivning från sjukhuset. Rud-Olson erkände oförbehållsamt, att K. B:s
anmärkta åtgärd att införpassa Ohlsson till sjukhuset, innan domstolens
beslut örn Ohlssons intagande å sjukhuset tagit åt sig laga kraft, varit felaktig.
För K. B:s åtgärd vore jämte Rud-Olson Thege formellt ansvarig,
men de facto vore Rud-Olson såsom för dagen tjänstgörande landssekreterare
den ende ansvarige. Såsom omständigheter av betydelse vid avgörande
av frågan, huruvida den felaktiga tjänsteåtgärden borde föranleda
ansvarspåföljd, tilläte Rud-Olson sig åberopa den oerhörda arbetsbörda,
som påvilade landssekreteraren i Malmöhus län och som i sin tur framtvingade
en arbetstakt, som icke kunde undgå att någon gång menligt
inverka på säkerheten i avgörandet. Bestämmelserna i 45 § sinnessjuklagen
hade ock avfattats på sådant sätt, att det måste anses ursäktligt, örn man
utan tillgång till motiven, som angåve vad lagstiftaren åsyftat, hade
svårt att utläsa den rätta innebörden av bestämmelserna. Enligt RudOlsons
mening vore avfattningen så bristfällig, att det kunde ifrågasättas,
örn ej bestämmelserna borde omredigeras till förhindrande av ett upprepande
av den misstolkning, som i förevarande fall ägt rum. Någon skada
kunde svårligen hava uppkommit för Ohlsson, då hovrätten fastställt rådhusrättens
beslut och Ohlsson, enligt vad sjukvårdsläkaren på förfrågan
upplyst, icke anfört besvär över hovrättens utslag. Hade ett införpassande
skett först efter det hovrättens utslag vunnit laga kraft, hade säkerligen
införpassandet kunnat komma lika olägligt för Ohlsson. Under åberopande
av det anförda hemställde Rud-Olson, att den gjorda anmälan icke måtte
föranleda vidare åtgärd.

I det andra ärendet utvisa handlingarna följande:

I ett vid rådhusrätten i Landskrona handlagt mål mellan stadsfiskalen
M. Sjöbohm, åklagare, samt förre sotaren Hj. N. Bergström och hustrun

190

Karin Lagerstedt, båda i Malmö, svarande, om ansvar för smädelse mot
tjänsteman i tjänsteutövning, förordnade rådhusrätten den 30 november
1931, att som anledning funnes till antagande, att svarandena icke vore
vid sina sinnens fulla bruk, svarandenas sinnesbeskaffenhet skulle undersökas
samt att handlingarna i målet för sådant ändamål skulle översändas
till medicinalstyrelsen, som ägde att förordna lämplig läkare att efter
verkställd undersökning till rådhusrätten avgiva utlåtande därutinnan.

På begäran av rådhusrätten förordnade medicinalstyrelsen därefter
överläkarna vid S:ta Maria sjukhus i Hälsingborg F. G. H. Velander och
Ulrika Eriksson att efter verkställd undersökning avgiva utlåtanden,
Velander beträffande Bergströms och Ulrika Eriksson beträffande Karin
Lagerstedts sinnesbeskaffenhet.

Sedan Velander i skrivelse den 4 januari 1932 till rådhusrätten meddelat,
att undersökningen av Bergströms sinnesbeskaffenhet icke kunde
företagas, utan att Bergström under tiden vistades å S:ta Maria sjukhus,
samt anhållit, att rådhusrätten måtte ombestyra, att Bergström inkomme
till sjukhuset, å vilket plats omedelbart vore ledig, förordnade rådhusrätten
genom beslut den 11 januari 1932, att Bergström skulle i och för vederbörlig
undersökning intagas å nämnda sjukhus.

På anhållan av Ulrika Eriksson beslöt rådhusrätten den 18 januari 1932,
att Karin Lagerstedt skulle i och för undersökning intagas å S:ta Maria
sjukhus.

På begäran av rådhusrätten blevo därefter genom polismyndighetens i
Malmö försorg Bergström och Karin Lagerstedt inställda å berörda sjukhus
den 21 januari 1932.

I en den 29 mars 1932 hit inkommen skrift anförde Bergström och Karin
Lagerstedt klagomål över att polismyndigheten i Malmö anhållit och den
21 januari 1932 överfört dem till S:ta Maria sjukhus, där de för undersökning
fått vistas till den 17 februari 1932.

Sedan jag, under hänvisning till att rådhusrättens i Landskrona beslut
den 11 och den 18 januari 1932 verkställts trots det att besluten icke vunnit
laga kraft, anmodat poliskammaren i Malmö att inkomma med yttrande,
anförde poliskammaren i avgiven förklaring följande:

Den 19 januari 1932 hade till poliskammaren från rådhusrätten i Landskrona
inkommit en den 18 i samma månad dagtecknad skrivelse jämte två
protokollsutdrag i ovanberörda mål mot Bergström och Karin Lagerstedt.
Av protokollsutdragen hade framgått, att rådhusrätten beslutat, att Bergström
och Karin Lagerstedt skulle för läkarundersökning intagas å S:ta
Maria sjukhus i Hälsingborg. I skrivelsen hade hemställts, att Bergström
och Karin Lagerstedt snarast möjligt måtte införpassas till nyssnämnda
sjukhus. Den 21 januari 1932 hade Bergström och Karin Lagerstedt under
bevakning av två polismän i automobil blivit förda från Malmö och

191

inställda å nämnda sjukhus. Såväl Bergström som Karin Lagerstedt hade
förklarat, att de motsatte sig intagning å sjukhuset och att de icke under
några villkor komme att frivilligt inställa sig därstädes. De hade emellertid
icke antytt, att de skulle anföra besvär över rådhusrättens beslut, men
de hade låtit förstå, att de ämnade anmäla ''myndigheterna’ i Landskrona.
Såvitt poliskammaren kunde finna, vore icke i sinnessjuklagen den 19 september
1929 angivet, i vilken ordning ett av domstol fattat beslut örn
intagande å sjukhus för undersökning skulle hringas i verkställighet.
I 45 § i lagen funnes visserligen utsatt, att angående särskild talan mot
beslut, varigenom domstol förordnat örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad,
som befunne sig å fri fot, skulle vad i lag funnes stadgat örn sådan
talan mot beslut angående häktande äga motsvarande tillämpning. Bergström
och Karin Lagerstedt hade, då domstolen meddelat ifrågavarande
beslut, befunnit sig å fri fot. Bestämmelser rörande besvär över domstols
beslut örn häktning funnes i 27 kap. 1 § rättegångsbalken, och framginge
av dessa bestämmelser, att klagan icke vore till viss tid inskränkt, där den
anginge beslut örn någons häktande. Därav syntes följa, att klagan över
domstols beslut örn någons intagande å sinnessjukhus icke heller vore
inskränkt till viss tid. Då domstol meddelat beslut örn någons häktande,
läge det i sakens natur, att ett dylikt beslut omedelbart skulle verkställas,
vederbörande emellertid obetaget att sedermera när som helst överklaga
detsamma. Med domstols beslut örn häktning torde domstols beslut örn
intagande å sinnessjukhus för undersökning kunna jämföras. Båda besluten
avsåge omhändertagande av en person, som av olika skäl icke kunde
tillåtas vara på fri fot. Skulle man fordra, att ifrågavarande beslut skulle
vinna laga kraft, innan det finge verkställas, så skulle det väl knappast
bliva möjligt att verkställa ett dylikt beslut, enär vederbörande blott kunde
underlåta att anföra besvär men ändock motsätta sig beslutets verkställighet.
Eftersom besvärsrätten icke vore inskränkt till viss tid, skulle ett
sådant utslag kanske aldrig vinna laga kraft. Jämlikt 43 § i sinnessjuklagen
vore tilltalad, beträffande vilken domstol förordnat örn undersökning
av lämplig läkare, pliktig att för undersökningen inställa sig å tid och
ort, som av läkaren bestämdes. I 51 § samma lag stadgades vidare att,
därest vederbörande underläte att inställa sig, erforderlig handräckning
skulle lämnas på begäran av vederbörande läkare för att lian skulle kunna
verkställa undersökning. Även här torde det ligga i sakens natur, att
sådan handräckning borde lämnas, även örn vederbörande ej anfört besvär
över domstolens beslut, ehuru det vore tänkbart, att lian kanske framdeles
komme att anföra besvär. Om det icke vore givet, att ett domstolsbeslut
om en persons intagande å sinnessjukhus för undersökning borde omedelbart
verkställas, så torde man dock kunna påstå, att bestämmelserna i
denna sak icke vore fullt tydliga. Poliskammaren ville också framhålla,

192

8.tt poliskammaren av rådhusrättens begäran örn att beslutet snarast möjligt
måtte verkställas bibragts den uppfattningen, att jämväl rådhusrätten
ansett, att beslutet vore av beskaffenhet att böra verkställas utan avvaktan
på utgången av eventuellt anförda besvär. Med hänsyn till det läge,
vari ärendet sålunda befunnit sig, hade poliskammaren ansett skäl icke
föreligga för uppskov med handräckningen utan beordrat, att densamma
skulle lämnas snarast möjligt såsom rådhusrätten begärt. Slutligen torde
böra framhållas, att Bergström och Karin Lagerstedt icke genom verkställandet
av handräckningen blivit hindrade att anföra besvär över rådhusrättens
beslut. Detta hade kunnat ske antingen under dagen före avresan
från Malmö eller också under deras vistelse på sjukhuset enligt 36 §
sinnessjuklagen. Enär poliskammaren trott sig handla riktigt genom att
på sätt skett bringa beslutet i verkställighet, anbölle poliskammaren, att
jag måtte lämna klagoskriften utan avseende. Då emellertid föreskrifterna
i ämnet syntes vara otydliga, ville poliskammaren, därest jag tilläventyrs
skulle hava någon annan åsikt örn deras innebörd, med största beredvillighet
taga del därav och ställa sig densamma till efterrättelse.

Det förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet,
som av Kungl. Majit genom beslut den 24 november 1928
underställdes lagrådets granskning, upptog i 6 kap., omfattande 41—50 §§,
bland annat särskilda bestämmelser angående undersökning av för brott
tilltalade, i huvudsak motsvarande de nu gällande. 45 § andra och tredje
styckena i förslaget hade följande lydelse:

''Beslut, som enligt vad ovan i detta kapitel stadgats blivit av domstol
meddelat, gånge i verkställighet ändå att det icke vunnit laga kraft; dock
skall vad sålunda föreskrivits icke gälla beslut, varigenom domstol förordnat
örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å
fri fot.

Angående särskild talan mot beslut, som sist sagts, skall vad i lag finnes
stadgat örn sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande
tillämpning.’

Till utveckling av dessa bestämmelser anförde chefen för socialdepartementet
vid remissen till lagrådet bland annat följande:

Det av 1926 års sinnessjuksakkunniga den 2 juni 1927 avgivna förslaget
till lag om sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet
innehölle icke någon bestämmelse örn att beslut, som rätten meddelat jämlikt
42, 43 eller 44 §, finge särskilt överklagas. I följd därav och då klagorätt
— frånsett klagan över att genom visst beslut målet onödigt uppehölles
— ej heller medgåves genom annat lagbud, skulle särskild klagan
alltså icke kunna förekomma. Mot ett sådant resultat syntes intet vara att

193

erinra utom för det fall, att rätten förordnat örn tvångsintagning av tilltalad,
som vistades å fri fot. I detta fall torde däremot rätt till särskild
talan böra medgivas, liksom någon verkställighet av rättens beslut icke
syntes böra äga rum, förrän detsamma vunnit laga kraft. Övriga här
ifrågavarande beslut torde åter lämpligen böra, i den mån sådant kunde
ifrågakomma, omedelbart verkställas. Ett uttryckligt stadgande därom
syntes dock icke böra saknas. I enlighet med det sagda bade till 45 § fogats
två nya stycken med föreskrifter i nu berörda hänseenden.

Förslaget lämnades i fråga örn sistnämnda paragraf av lagrådet utan
anmärkning.

I det förslag till sinnessjuklag, som därefter förelädes 1929 års riksdag,
erhöll 45 § sin nuvarande lydelse. Enligt departementschefens anförande
vid propositionens avlåtande innebar den därvid företagna ändringen i
lagrummets lydelse endast en jämkning av redaktionell natur.

Propositionen blev, såvitt angår nu ifrågavarande del, av riksdagen
antagen.

Enligt första punkten i andra stycket av ifrågavarande paragraf skall
angående särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat örn
intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri fot, vad i lag
finnes stadgat örn sådan talan mot beslut angående häktande äga motsvarande
tillämpning. Beträffande häktning är i 16 kap. 11 § rättegångsbalken
stadgat, att den, som är missnöjd med underrätts beslut, varigenom
under rättegången förordnats om hans häktande, äger rätt att över beslutet
föra särskild klagan. Sådan klagan föres enligt 25 kap. 5 § rättegångsbalken
genom besvär. Beträffande av hovrätt under rättegången meddelat
beslut örn häktande stadgas i 16 kap. 14 §, att vad i 11 § i samma kapitel
stadgats skall äga motsvarande tillämpning, samt i 30 kap. 14 § rättegångsbalken,
att talan mot beslutet skall föras genom besvär.

45 § sinnessjuklagen giver sålunda klart och tydligt besked därom, att
därest domstol förordnat örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som
befinner sig å fri fot, denne äger föra särskild talan mot beslutet genom
besvär. Huruvida besvärsrätten är inskränkt till viss tid eller ej samt när
ett dylikt beslut må verkställas, framgår emellertid ej med samma tydlighet
av lagrummet.

Beträffande tiden för besvärs anförande över underrätts utslag och
beslut gäller enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken såsom huvudregel, att
besvär skola till hovrätt ingivas, i mål från underrätt, vars område helt
eller delvis tillhör Norrbottens eller Västerbottens läns lappmark, före
klockan 12 å fyrtiofemte dagen, i mål från annan underrätt i nämnda län
eller i Jämtlands, Västernorrlands eller Gotlands län före klockan 12 å
trettionde dagen samt i mål från underrätt i annan del av riket före
klockan 12 å tjugonde dagen från den dag, då utslaget eller beslutet gavs.

13 — Justitieombudsmannens ilmi) elsb orätt else till 1033 års riksdag.

194

Från dessa fatalietider Ilar emellertid gjorts undantag beträffande talan
mot beslut örn någons häktande. I 27 kap. 1 § rättegångsbalken stadgas
sålunda, att talan mot dylikt beslut icke skall vara inskränkt till viss tid.

I fråga örn tiden för anförande av besvär över hovrätts utslag eller
beslut stadgas i 30 kap. 35 § rättegångsbalken, att besvär skola till nedre
justitierevisionen ingivas före klockan 12 å trettionde dagen från den dag,
då utslaget eller beslutet gavs. Örn hovrätt i där anhängigt mål meddelat
beslut örn någons häktande, är emellertid enligt samma lagrum klagan
över sådant beslut ej inskränkt till viss tid.

Till grund för myndigheternas klandrade beslut ligger tydligen den
tolkningen av 45 § i sinnessjuklagen, att allt vad i lag finnes särskilt stadgat
angående talan mot beslut angående häktande skulle äga motsvarande
tillämpning i fråga örn särskild talan mot beslut, varigenom domstol förordnat
örn intagande å sinnessjukhus av tilltalad, som befinner sig å fri
fot, samt att talan mot underrätts beslut av sistnämnda beskaffenhet alltså
icke skulle vara inskränkt till viss tid och beslutet icke kunna taga åt sig
laga kraft. En följd härav skulle vara, att heslutet skulle kunna omedelbart
verkställas. En sådan tolkning av bestämmelsen står emellertid i
uppenbar strid mot motiven till lagen. Såsom förut nämnts betonades vid
bestämmelsens tillkomst uttryckligen, att domstols beslut örn tilltalads
intagning å sinnessjukhus icke borde verkställas, förrän det vunnit laga
kraft. Härvid synes lagstiftaren hava utgått ifrån, att den vanliga besvärstiden
skulle tillämpas. Dessa lagstiftarens intentioner hava dock ej
kommit till tydligt uttryck i lagtexten. Lagrummets avfattning giver utrymme
för tvekan örn dess rätta innebörd. Detta förhållande framstår
såsom särskilt betänkligt, då bestämmelsen i sin riktiga tolkning innebär
en ändring av förut gällande praxis. Före sinnessjuklagens tillkomst ansågs
nämligen beslut av ifrågavarande slag, som då meddelades i administrativ
ordning, kunna verkställas omedelbart utan hinder av att beslutet
icke vunnit laga kraft.

Vid nu angivna förhållanden har jag vid prövningen av ifrågavarande
klagomål funnit, att K. B. i Malmöhus län och poliskammaren i Malmö,
även örn dessa myndigheter skulle kunna anses hava förfarit felaktigt
genom att bringa ovanberörda av domstolarna meddelade beslut örn klagandenas
intagande å sinnessjukhus i verkställighet, innan besluten vunnit
laga kraft, likväl icke saknat visst stöd för sitt förfarande i den lydelse,
som 45 § i sinnessjuklagen äger. Med hänsyn till den oklarhet, som vidlåder
denna bestämmelse, ävensom till vad de för verkställigheten ansvariga
myndigheterna i övrigt anfört i sina yttranden, har jag ansett berörda
fel icke vara av beskaffenhet att böra såsom tjänstefel beivras eller
påkalla vidare ingripande från min sida mot de för felen ansvariga
tjänstemännen.

195

Då emellertid vad i ärendena förekommit utvisar, att den avfattning,
45 § sinnessjuklagen nu har, är ägnad att föranleda rättsosäkerhet, samt
till förebyggande härav ett förtydligande av bestämmelsen synes påkallat,
får jag med stöd av den befogenhet, min instruktion lämnar mig,
för Eders Kungl. Majit framlägga förhållandet till den åtgärd, Eders
Kungl. Majit må finna därav föranledas.”

3. Framställningar angående snabbare rättskipning
inom vissa domsagor.

Ett erkänt önskemål vid reformeringen av vår rättegångsordning är, att
allmänna sammanträden vid häradsrätterna hållas så ofta som ett behörigt
tillgodoseende av den rättssökande allmänhetens befogade anspråk
på en snabb och god rättskipning kräver. Den anhopning av rättegångsmål,
som nu ofta förekommer å häradsrätternas tingssammanträden, innebär
dessutom en betydande olägenhet för parter och vittnen samt utgör
ej sällan ett hinder för en tillfredsställande utredning av målen. Av dessa
skäl har i såväl den till 1931 års riksdag avlåtna propositionen nr 80 angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform som det av vederbörande
utskott däröver avgivna utlåtandet betonats angelägenheten av en ökning
av antalet allmänna sammanträden vid häradsrätterna. Därvid har förutsatts
såsom självfallet, att tingsordningen borde lämpas efter förhållandena
och behovet på varje ort, ävensom erinrats, att nödig hänsyn
jämväl borde tagas till att häradsnämnden ej oskäligt betungades. I anledning
av de uttalanden örn riktlinjerna för den blivande rättegångsreformen,
som sålunda gjorts, och då det synts mig angeläget att, när i särskilda
domsagor befunnes föreligga behov av ändrad tingsordning, fråga
därom bleve, liksom hitintills skett, upptagen utan avvaktan av den vidare
behandlingen av frågan örn den allmänna rättegångsreformen, har
jag under år 1932 till Kungl. Majit gjort framställningar örn tätare tingssammanträden
i tre olika domsagor. Beträffande dessa framställningar
må i korthet lämnas följande redogörelse.

A. Aspelands och Handbörds härads domsaga.

I Aspelands och Handbörds härads domsaga, som utgör ett tingslag med
tingsställe i Högsby, gällde vid tiden för en av mig under år 1932 företagen
inspektion av domsagan en tingsordning, enligt vilken i domsagan
årligen höllos, förutom s. k. slutsammanträden, tio allmänna sammanträden.

Vid inspektionen fann jag, att de allmänna sammanträdena under de

196

senaste åren omfattat med undantag för ett sammanträde örn året — andra
sammanträdet under hösttinget, som tagit i anspråk två sessionsdagar —
vart och ett tre rättegångsdagar.

På min förfrågan uppgav häradshövdingen i domsagan, f. d. revisionssekreteraren
C. Cervin, att målens och ärendenas antal vore så stort, att
varje sammanträde med undantag av andra sammanträdet under hösttinget
krävde tre fulla rättegångsdagar för handläggningen av dem. Cervin
anförde vidare: Å den första rättegångsdagen plägade häradsrätten
till en början hålla enskild överläggning för avgörande av mål, däri häradsrätten
utlovat att meddela utslag vid sammanträdet. Den egentliga
handläggningen av mål och ärenden brukade i regel börja omkring kl. 12
å 12.30 på dagen samt sluta kl. 6 å 7 e. m. Ibland kunde emellertid rättegångsförhandlingarna
pågå till fram emot kl. 10 på kvällen. Det hade
hänt, att de icke kunnat avslutas förrän omkring midnatt. Andra rättegångsdagen
började målens handläggning alltid kl. 10 f. m. och påginge
till fram på kvällen. Även på tredje rättegångsdagen började förhandlingarna
kl. 10 f. m. I allmänhet försökte Cervin att avsluta häradsrättens
sammanträde denna dag före kl. 6 e. m. Varje rättegångsdag brukade häradsrätten
efter det uppropslistan blivit genomgången hålla enskild överläggning
för beslutande av utslag i mål, som å denna dag slutbehandlats
och som domaren funne sig kunna avgöra utan längre betänketid.

På frågor uppgav Cervin vidare, att tingsexpeditioner finge av allmänheten
utlösas å domsagans i tingshuset belägna kansli. Beräkning och uppbäring
av stämpelavgifter för handlingar, som skulle beläggas med stämpel,
verkställdes å kansliet, innan handlingarna inlämnades till häradsrätten.
Dylika åtgärder kunde därför icke inkräkta på tiden för de egentliga
rättegångsförhandlingarna.

Med anledning av vad sålunda upplysts framhöll jag, att det syntes
önskvärt, att i domsagan infördes en tingsordning med tätare sammanträden.
En dylik ordning skulle i olika avseenden lända rättskipningen
till gagn.

Cervin uppgav, att han själv övervägt en omläggning av tingsordningen,
samt förklarade sig icke hava något att erinra mot införande i domsagan
av en tingsordning med sammanträde varannan vecka.

Då vad som förekom vid den av mig verkställda inspektionen i Aspelands
och Handbörds härads domsaga syntes giva vid handen, att beträffande
denna domsaga förelåg ett behov av ändrad tingsordning, avlät jag den
16 juni 1932 till Konungen en framställning, däri jag på anförda skäl hemställde,
att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida icke den
i nämnda domsaga gällande tingsordningen borde ändras på sådant sätt,
att i domsagan komme att hållas allmänna tingssammanträden varannan
vecka under tingen.

197

Den 21 oktober 1932 bär Kungl. Maj:t förordnat, att i Aspelands och
Handbörds härads domsaga häradsrätten skall hålla allmänna sammanträden
under vårtinget andra måndagen i januari och sedan varannan
måndag, som före tingstidens slut inträffar, och under hösttinget sista
måndagen i augusti och sedan varannan måndag, som före tingstidens
slut inträffar, dock att under hösttinget icke skola hållas flera än åtta allmänna
sammanträden.

B. Nederluleå tingslag i Luleå domsaga.

Luleå domsaga består av tre tingslag, Överluleå tingslag med tingsställe
i Boden, Nederluleå tingslag med tingsställe i Gammelstad samt Jokkmokks
lappmarks tingslag med tingsställe i Jokkmokks kyrkostad.

I förstnämnda två tingslag gällde förlidet år 1872 års tingsordning med
tio allmänna tingssammanträden örn året i Överluleå tingslag och fyra
allmänna tingssammanträden örn året i Nederluleå tingslag. I Jokkmokks
lappmarks tingslag gällde gamla tingsordningen med tre lagtima ting årligen.
Härutöver höllos i samtliga tingslag ett sammanträde med tremansnämnd.

Vid en av mig den 25 juni 1932 företagen inspektion av domsagan fann
jag anledning att ägna särskild uppmärksamhet åt gällande tingsordning
i domsagans olika tingslag samt tillsporde därvid häradshövdingen i domsagan
L. Almqvist, huruvida icke rättskipningen i domsagan med dåvarande
antal rättegångstillfällen bleve alltför långsam och örn icke åtgärder
tarvades för ernående av snabbare rättskipning.

I anledning härav anförde Almqvist följande:

I Överluleå tingslag och Jokkmokks lappmarks tingslag kunde kravet på
snabbhet i rättskipningen enligt Almqvists mening anses väl tillgodosett
med det antal rättegångstillfällen, som redan stöde till buds. Beträffande
Nederluleå tingslag kunde en ökning av antalet tingssammanträden däremot
vara önskvärd. I såväl Överluleå som Nederluleå tingslag brukade för
varje tingssammanträde åtgå två rättegångsdagar, medan däremot tingen i
Jokkmokks lappmarks tingslag i regel omfattade allenast en rättegångsdag.
Dessa rättegångsdagar bleve så gott som alltid till fullo utnyttjade.
Häradsrätternas sammanträden brukade taga sin början kl. 10 på morgonen
oell första rättegångsdagen vanligen pågå till kl. 9 å 10 på kvällen.
Ibland hände det emellertid, att handläggningen av målen ej slutade förrän
sent på natten. Andra rättegångsdagen slutade förhandlingarna i allmänhet
någon eller några timmar tidigare än första rättegångsdagen.
Sammanträdena började i regel med enskild överläggning för beslutande
av utslag i mål, i vilka utslag utlovats å sammanträdet. I allmänhet åtginge
för dylik överläggning W* timme, understundom längre tid. Tingsexpeditioner
finge utlösas antingen å domsagans kansli i Boden eller, då

198

sammanträde avhölles å annat tingsställe, lios en medföljande notarie.
Härav förorsakades följaktligen icke något dröjsmål med påbörjandet av
de egentliga rättegångsförkandlingarna. Tiden för dessa inkräktades ej
heller av några åtgärder för beräkning och uppbäring av stämpelavgifter,
enär dylika åtgärder verkställdes å kansliet eller av nämnde notarie. Beträffande
ordningen för målens företagande till handläggning förfores sålunda,
att uppskjutna mål handlades först och därefter de nyinstämda
målen. Stämningarna i dessa utfärdades till viss rättegångsdag, varvid
domhavanden försökte anpassa antalet stämningar så, att alla till samma
dag utsatta mål kunde medhinnas på dagen. Undantagsvis hade i allt fall
hänt, att sålunda instämda mål icke hunnit påropas å utsatt dag utan
måst överflyttas till den följande. En ökning av antalet sammanträden i
Nederluleå tingslag, där målens antal visserligen ej vore så stort men målen
dock till sin beskaffenhet ofta vöre ganska invecklade och tidsödande,
skulle vara till gagn för ernående av ökad snabbhet i rättskipningen.

Vad som förekommit vid min inspektion i Luleå domsaga syntes mig
giva vid handen, att den i Nederluleå tingslag gällande anordningen med
allenast fyra allmänna tingssammanträden örn året icke var tillfredsställande.
För tillgodoseende av anspråken på en snabb och god rättskipning
inom tingslaget syntes en tingsordning med årligen tio allmänna
sammanträden, av vilka varje sammanträde som regel skulle komma att
omfatta en rättegångsdag, vara önskvärd. I skrivelse den 6 september 1932
till Konungen hemställde jag därför, att Kungl. Majit måtte taga under
övervägande, huruvida icke den i Nederluleå tingslag gällande tingsordningen
borde ändras på sådant sätt, att i tingslaget komme att hållas tio
allmänna tingssammanträden örn året.

Den 21 oktober 1932 har Kungl. Majit, med bifall till min framställning,
förordnat, att i Luleå domsaga årligen skola i vartdera av Överluleå och
Nederluleå tingslag hållas allmänna tingssammanträden till det antal,
som i förordningen den 17 maj 1872 är stadgat för det fall att tingslag
ensamt utgör en domsaga, samt i Jokkmokks lappmarks tingslag förrättas
tre lagtima ting å tider, som angivas i 2 kap. 1 § rättegångsbalken.

C. Livgedingets domsaga.

Livgedingets domsaga består av två tingslag, Väster- och Öster rekarne
härads tingslag med tingsställe i Eskilstuna samt Åkers och Selebo härads
tingslag med tingsställe i Strängnäs.

I båda tingslagen gällde under år 1932 en tingsordning med fem allmänna
tingssammanträden örn året. Härutöver höllos i Väster- och Österrekarne
härads tingslag årligen två sammanträden med tremansnämnd.

199

Den 14 september 1932 verkställde jag inspektion av Livgedingets domsaga
i närvaro av häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren H. Kylander.
Som det syntes mig kunna ifrågasättas, huruvida antalet tingssamrnanträden
i domsagan vore tillräckligt för ernående av en snabb och god
rättskipning utan anhopning av mål vid tingen, tillsporde jag Kylander
rörande vissa förhållanden vid de allmänna sammanträdena.

I anledning härav uppgav Kylander: Söm regel omfattade varje allmänt
tingssammanträde två rättegångsdag^''. Häradsrätternas sammanträden
brukade taga sin början kl. 10 på morgonen. Sammanträdena började
i regel med enskild överläggning för beslutande av utslag i mål, däri
häradsrätten utlovat att meddela dylikt vid sammanträdet. För sådan
överläggning åtginge dock ej mer än högst en timme. I flertalet mål meddelade
häradsrätterna nämligen utslag samma dag, som målet överlämnats
till prövning. Vanligen påginge sammanträdena till fram på eftermiddagen.
Därest sammanträde beräknades kunna avslutas till kl. 4 e. nu
brukade något avbrott i förhandlingarna icke ske, men eljest gjordes en
kortare paus. Understundom hände emellertid, att målens antal vore så
stort, att handläggningen ej hunne avslutas förrän sent på kvällen. Då
det kunde beräknas, att så skulle bliva fallet, gjordes vid lägligt tillfälle
ett uppehåll i förhandlingarna under 1 å 1/4 timme för intagande av måltid.
I enstaka fall hade hänt, att förhandlingarna icke hunnit avslutas
förrän fram mot midnatt.

På frågor uppgav Kylander vidare, att tingsexpeditionerna finge utlösas
å domsagans kansli i Eskilstuna eller vid sammanträden i Strängnäs
i domsagans förutvarande kanslilokal i tingshuset. Beräkning och uppbäring
av stämpelavgifter för handlingar, som skulle beläggas med stämpel,
verkställdes i ovannämnda lokaler, innan handlingarna inlämnades till
häradsrätterna. Dylika åtgärder inkräktade följaktligen icke på tiden för
de egentliga rättegångsförhandlingarna. Antalet rannsakningar i domsagan
vore ej så stort.

Med anledning av vad sålunda upplysts framhöll jag, att de tillfällen,
som med gällande tingsordning stöde domsagans invånare till buds att få
sina rättsangelägenheter behandlade vid domstol, icke kunde anses tillräckliga.
En ökning av antalet tingssammanträden skulle enligt min mening
ur flera synpunkter vara till gagn för rättskipningen i domsagan.

Kylander förklarade, att jämväl enligt hans uppfattning tätare sammanträden
i domsagan skulle vara till fördel för rättskipningen och därför
borde komma till stånd.

Efter verkställd utredning avlät jag den 3 oktober 1932 till Konungen en
framställning örn sådan ändring av den i Livgedingets domsaga gällande

200

tingsordningen, att i vartdera av domsagans tingslag komme att hållas
tio allmänna tingssammanträden örn året.

Den 21 oktober 1932 har Kungl. Majit förordnat, att i Livgedingets domsaga
årligen skola hållas allmänna tingssammanträden, i Väster- och
Österrekarne härads tingslag under vårtinget den tisdag, som infaller
näst efter tredje måndagen i januari, och sedan var fjärde tisdag, som
före tingstidens slut inträffar, och under hösttinget den tisdag, som infaller
näst efter första måndagen i september, och sedan var fjärde tisdag,
som före tingstidens slut inträffar, samt i Åkers och Selebo härads tingslag
andra tisdagen näst efter början av varje allmänt sammanträde i Väster -och Österrekarne härads tingslag.

4. Framställning rörande tingslagsindelningen i Sevede
och Tunaläns härads domsaga.

Den 14 oktober 1932 skrev jag till Konungen följande:

”Sevede och Tunaläns härads domsaga består av två tingslag, Sevede
härads tingslag med tingsställe i Vimmerby samt Tunaläns härads tingslag
med tingsställe i Ishult. Domsagans kansli är förlagt till Vimmerby.
Enligt statistiska centralbyråns beräkningar utgjorde folkmängden i domsagan
den 31 december 1931 omkring 25,690 personer, därav i Sevede härad
något mera än 15,190 personer och i Tunaläns härad cirka 10,500 personer.
Enligt kungörelse den 23 oktober 1931 skola från och med den 1 juli 1932
i Sevede härads tingslag hållas tio allmänna sammanträden och i Tunaläns
härads tingslag fem allmänna sammanträden örn året. I sistnämnda
tingslag skall dessutom hållas årligen ett tingssammanträde med tremansnämnd.

Den 29 maj 1932 företog jag inspektion av domsagans kansli, vilket är
inrymt i Sevede härads tingshus i Vimmerby.

Vid inspektionen anmärktes bland annat, att domsagans arkiv var inrymt
i ett vanligt rum av kanslilokalen utan något som helst brandskydd.
För uppvärmning av arkivrummet fanns en plåtugn, vilken var placeråd
ganska nära de hyllor, å vilka fastighetsböcker och handlingar förvarades.
På ena sidan örn arkivet fanns ett kök och en jungfrukammare och på den
andra en träbyggnad, som bland annat användes till apotek.

Med anledning av vad sålunda iakttagits, framhöll jag angelägenheten
av att betryggande anordningar vidtoges för skyddande av fastighetsböcker
och andra arkivhandlingar mot eldfara.

Då jämväl kanslilokalerna äro trånga och obekväma, torde frågan örn
anordnande av tidsenliga lokaler för domsagans kansli och arkiv ej kunna

201

utan olägenhet anstå länge. Enligt vad häradshövdingen i domsagan
E. Severin för mig uppgivit, har det därför inom tingshusstyrelsen tagits
under övervägande, huruvida Sevede härad skulle i Vimmerby uppföra
ett nytt tingshus, däri jämväl skulle beredas utrymme för domsagans
kansli och arkiv. Därest ett nytt tingshus skall uppföras i Vimmerby,
synes emellertid angeläget, att detta avpassas med tanke på det ökade
lokalutrymme, som en av rättegångsreformens genomförande betingad
utvidgning och omreglering av domsagan kan kräva. Väl torde det näppeligen
låta sig göra att redan nu intaga definitiv ståndpunkt till frågan örn
domsagans blivande domkrets. Emellertid synes i varje fall önskvärt, att
innan ett sådant omfattande nybyggnadsföretag, som ovan nämnts, igångsättes,
undersökning vidtages, huruvida icke Sevede härads och Tunaläns
härads tingslag lämpligen höra sammanföras till en domkrets med
tingsställe i Vimmerby. Att en förening av tingslagen, vilken kan genomföras
utan avvaktan av rättegångsreformen, skulle vara ägnad att befordra
snabbheten i rättskipningen i Tunaläns härad, därom torde meningsskiljaktighet
icke kunna råda.

I anledning härav får jag härmed i underdånighet bringa ovan berörda
förhållanden till Eders Kungl. Maj:ts kännedom för den åtgärd, Eders
Kungl. Maj:t kan finna därav föranledas.”

Framställningen har remitterats till Göta hovrätt för avgivande av utlåtande
efter hörande av vederbörande tingslagsbor, häradsrätter och domhavande
samt länsstyrelsen i Kalmar län.

5. Utlåtande angående ifrågasatt lagstiftning om vissa straffprocessuella
tvångsmedel.

Genom remiss den 30 november 1932 har Kungl. Majit berett mig tillfälle
att avgiva yttrande rörande en inom justitiedepartementet utarbetad
promemoria angående lagstiftning örn vissa straffprocessuella tvångsmedel.

Med anledning därav har jag den 30 december 1932 avgivit utlåtande i
frågan. Däri har jag på det livligaste tillstyrkt, att lagstiftning i ämnet nu
måtte komma till stånd, samt med vissa modifikationer uttalat min anslutning
till de förslag, som i promemorian framlagts.

202

V. Inspektionsresor under år 1932.

Mina ämbetsresor under år 1932 hava ägt rum inom Södermanlands,
Kalmar, Västernorrlands och Norrbottens län.

Tjänstförrättande justitieombudsmannen har företagit inspektion å
Stockholms kriminalpolisavdelnings station.

Redogörelse för vad under inspektionerna förekommit lämnas i det därunder
förda (Hariet, som jämte justitieombudsmannens diarium och registratur
kammer att för granskning överlämnas till riksdagens första
lagutskott.

VI. Under år 1932 handlagda klagomål och
anställda åtal m. m.

Antalet härstädes diarieförda ärenden under år 1932 — däri inbegripna
33 av tryckfribetskommittén handlagda ärenden — har uppgått till 727.

Vid 1932 års början voro — frånsett ett antal balanserade ärenden
av annan beskaffenhet — av förut inkomna klagomål eller eljest mot
tjänstemän anhängiggjorda ärenden fortfarande under handläggning

härstädes ........................................................... 55

Under år 1932 hava anhängiggjörts ärenden mot tjänstemän:
genom inkomna klagomål — däribland icke inberäknat ett antal

anonyma skrifter, vilka icke diarieförts — ett antal av.............. 473

samt på grund av anmärkningar, gjorda vid granskning av fångförteckningar
eller vid ämbetsresa eller annorledes, ett antal av____ 132

Summa balanserade och inkomna ärenden mot tjänstemän 660

Av berörda ärenden hava under 1932:

1) såsom återkallade avskrivits .................................. 4

2) till annan myndighet överlämnats.............................. 23

3) efter vederbörandes hörande fått förfalla ...................... 100

4) efter annorledes verkställd utredning avskrivits .............. 222

5) utan åtgärd avskrivits ........................................ 157

6) till åtal hänvisats .............................................. 8

7) föranlett åtgärd för disciplinär bestraffning.................... 4

8) föranlett annan åtgärd än enligt 6 och 7........................ 81

9) föranlett framställning till Kungl. Maj:t ...................... 6

203

och äro vid 1932 års slut:

10) i avhidan på infordrad förklaring, påminnelsers avgivande eller

annan utredning vilande............................................ ^

11) i avbidan på domstols eller myndighets beslut vilande..........

12) på prövning beroende .......................................... 0

Summa 660

Under år 1932 har, såsom av ovanstående redogörelse framgår, i 12 ärenden,
varav 2 ärenden avsett en och samma tjänsteman samt ett ärende Ue
tjänstemän, beslutits anställande av åtal eller vidtagande av åtgärd för
disciplinär bestraffning mot tjänstemän, nämligen

på grund av förd klagan mot......................................

av annan anledning mot .......................................... ^

Summa 13

Sålunda har för nedan angivna fel eller försummelser i tjänsten förordnats
örn åtal mot:

1) t.f. stadsfogde för felaktigt förfarande vid kvarstadsförrättning (sid.

lolo. f.);

2) t.f. domhavande för ådömande av en i lag ej medgiven straffsats (sid.
38 o. f.);

3) häradshövding för obehärskat uppträdande såsom domstolsordförande
m. m.;

4) häradshövding för fel vid adömande av påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen (sid. 112 o. f.);

5) stärbhusnotarie för försummelse i tillsyn över underordnads tjänsteåtgärder
m. m.;

6) ledamöter i rådhusrätt för oriktigt utslag i växelmål; och

7) t.f. förste assessor och ledamot av förmyndarkammaren i Stockholm
för brott mot 25 kap. 5 § strafflagen samt för uraktlåten tillsyn över förmyndares
förvaltning m. m.

Därjämte har åtgärd för disciplinär bestraffning för tjänstefel vidtagits
mot:

8) extra poliskonstapel för underlåtenhet att vidarebefordra besvärsskrift
(sid. 117 o. f.);

9) extra landsfiskal för otillbörligt uppträdande i tjänsten (sid. 120 o. f.);

10) statens lantbruksingenjör för olämpligt uppträdande i tjänsten (sid.
127 o. f.); och

11) ombudsman vid sjömanshus för felaktigt förfarande vid påmönstring
av maskinbefäl.

Under år 1932 hava två hos mig under föregående år gjorda framställningar
örn åtgärder för lagändringar slutligen behandlats. Dylika fram -

204

ställningar hava under året inkommit från enskilda personer eller korporationer
till ett antal av fem, av vilka fyra avgjorts.

Slutligen må nämnas, att jag den 25 maj 1932 på begäran av riksdagens
konstitutionsutskott avgivit utlåtande rörande möjligheten att sammanslå
justitie- och militieombudsmansämbetena.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet har på förfrågan
tillkännagivit, att sedan början av senaste lagtima riksdag någon förklaring
av lag, i den ordning § 19 regeringsformen bestämmer, icke blivit av
Kungl. Majit meddelad.

För fullgörande av den i 13 § av instruktionen för justitieombudsmannen
lämnade föreskriften örn avgivande av redogörelse för behandlingen
av riksdagens hos Kungl. Majit anmälda beslut och gjorda framställningar
hava från statsdepartementen införskaffats uppgifter rörande dels
vilka åtgärder, som blivit vidtagna i anledning av 1932 års riksdags skrivelser,
dels ock — beträffande sådana genom föregående riksdagars skrivelser
hos Kungl. Majit anhängiggjorda ärenden, vilka vid 1932 års början
voro i sin helhet eller till någon del oavgjorda — vilka åtgärder under
nästlidna år blivit vidtagna.

Uppgifterna, som angiva ärendenas ställning vid utgången av år 1932,
innefattas i tre såsom bilagor II, III och IV till denna berättelse fogade
förteckningar. Såsom bilagor äro även intagna en tabell över de skrivelser,
1932 års riksdag avlåtit till Kungl. Majit (bil. I), och en förteckning över
ärenden, som hos Kungl. Majit anhängigg jörts genom skrivelser från
justitieombudsmannen före den 1 januari 1932 och vari under år 1932 åtgärd
vidtagits eller vilka vid samma års slut ännu voro på Kungl. Majits
prövning beroende (bil. V).

Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 10 januari 1933.

SEVE EKBERG.

Gösta Stenlund.

205

TRYCKFRIHETSKOMMITTÉNS BERÄTTELSE

AVGIVEN ÅR 1933.

Till RIKSDAGEN.

Kommittén har under år 1932 haft att pröva 29 från chefens för justitiedepartementet
ombud inkomna anmälningar örn tryckta skrifters indragning
jämlikt § 4 mom. 12 tryckfrihetsförordningen.

Förordnanden örn indragning hava av ombuden meddelats beträffande
följande skrifter, nämligen: ”Kriget och den borgerliga militarismen under
tecknarens ritstift. En ''bilderbok’ — utgiven av Sverges Kommunistiska
Ungdomsförbund.”, ”Fienden står i det egna landet! Kamp mot kriget är
kamp mot borgarklassen i det egna landet!” (indragen 2 gånger), ”Mot
Fascism Ock Krig.”, ”Du är revolutionens — icke den svenska borgarklassens
soldat.” (indragen 6 gånger), ”Den Röde Rekryten Utgiven av
Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund. (Sektion av K. U. I.)” (indragen
10 gånger), ”Unga klasskamrater”, ”Till de unga värnpliktiga industrioch
jordbruksproletärerna!”, ”Klasskamrater!”, ”Mot de imperialistiska
krigsförbrytarna! För Sovjet-Unionens försvar! Arbetarungdomens, soldaternas
och matrosernas enhets- och aktionsprogram, för militärmanskapets
fri- och rättigheter.” (indragen 6 gånger), ”Kamrat Soldat! Tänk efter.”
(indragen 2 gånger), ''Till arbetare- och småbondesönema på Upplandsmanövern.
”, ”Till de hemvändande soldaterna i. den svenska borgarklassens
här och flotta.”, ”Mat och husrum är tillräckligt säger regeringen. Fortsätt
den antimilitära kampen för militärmanskapets fri- och rättigheter, för
Sovjet-Unionens försvar!”, ”125.000 ''unga lösdrivare i Folkhemmet’. Hur
''demokratins’ Sverge behandlar ungdomen som kräver arbete o. bröd.”,
”Kapitalismens stödtrupper eller dödgrävare1? Kampskrift mot det Socialdemokratiska
Ungdomsförbundet.” samt ”Stormklockan”, nr 37 för den
15 — den 21 september 1932, nr 38 för den 22 — den 28 september 1932 och
nr 40 för den 6 — den 12 oktober 1932.

206

Indragning av nämnda skrifter har ägt rum vid Livregementets grenadjärer,
Livgrenadjärregementet, Jämtlands fältjägarregemente, Norra
skånska infanteriregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs regemente,
Hallands regemente, Värmlands regemente, Göta artilleriregemente, Göta
ingenjörkår, Svea trängkår, vissa i 1932 års fälttjänstövningar deltagande
truppförband, sjömanskåren i Karlskrona och Karlskrona kustartilleriregemente
samt å Kungsholms fort i Karlskrona.

Efter prövning av de insända handlingarna har kommittén funnit de
meddelade förordnandena böra äga bestånd utom i fyra fall. Beträffande
dessa må erinras följande:

På framställning av chefen för en i Kristianstad förlagd bataljon av
Göta ingenjörkår hade ombudet i nämnda stad förordnat örn indragning
av en skrift med titeln: ”Klasskamrater!”. Vid prövning av ärendet den
5 juli 1932 beslöt kommittén, att det givna förordnandet icke skulle äga
bestånd.

Tryckfrihetsombudet i Göteborg hade anmält, att han på framställning av
chefen för Göta artilleriregemente förordnat örn indragning av skriften ”Den
Röde Rekryten Utgiven av Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund. (Sektion
av K. U. I.)”. Tidigare gjord indragning av denna skrift hade kommittén
fastställt. Av handlingarna framgick emellertid, att de exemplar,
örn vilkas indragning fråga nu var, påträffats hos enskilda värnpliktiga
utanför regementets kasernområde. Vid prövning av ärendet den 12 juli
1932 beslöt kommittén, att det av ombudet i förevarande fall givna förordnandet
icke skulle äga bestånd.

Skrifterna ”Mot Fascism Ock Krig” och ”Till de unga värnpliktiga industri-
och jordbruksproletärema!”, vilka skrifter uppenbarligen framställts
å s. k. stencilapparat, fann kommittén, i överensstämmelse med ett
av Kungl. Majit den 1 juli 1931 meddelat utslag, icke vara att anse såsom
tryckta skrifter, varå tryckfrihetsförordningens bestämmelser äro tillämpliga.
På grund därav förklarades de gjorda anmälningarna örn skrifternas
indragning icke föranleda någon kommitténs åtgärd.

Dessutom har kommittén haft att pröva följande ärenden:

Fritz Johansson hade med bifogande av en skrift med titeln ”Kapitaltankar
med rena linjer för världskrisens lösning av Fritz E. Johansson.”
anhållit, att kommittén måtte avgiva utlåtande, huruvida skriften kunde
utgivas i bokform i Sverige och andra länder på olika språk utan att
kunna åtalas enligt svensk lag. Johansson hade förbehållit sig rätt till
språkliga ändringar i skriften samt till rättande av eventuellt förekommande
innehåll stel i densamma. Kommittén fann den 22 mars 1932 framställningen
icke föranleda någon åtgärd enligt § 108 regeringsformen.

Sedan Johansson därefter utan nyssnämnda förbehåll anhållit, att
kommittén måtte avgiva utlåtande, huruvida åtal kunde äga rum å samma

207

skrift, fann kommittén den 6 juni 1932 sig icke äga anledning att åtaga
sig det ansvar för skriftens befordrande till trycket, som på grund av § 108
regeringsformen kunde ifrågakomma.

Slutligen hade boktryckaren A. B. Alm anhållit, att kommittén måtte
ålägga polismyndigheten i Stockholm att till Alm utlämna en med kvarstad
belagd skrift. Kommittén fann den 25 maj 1932 framställningen innefatta
ett ämne, med vilket det icke tillkom kommittén att taga befattning.

Efter det statsrådet Nothin i anledning av sin utnämning till statsråd
avsagt sig uppdraget att vara en av de kommitterade, företog kommittén
den 14 oktober 1932 i överensstämmelse med § 70 riksdagsordningen, jämförd
med § 108 regeringsformen, val av kommitterad i Nothins ställe. Därvid
beslöt kommittén enhälligt att till ledamot av kommittén utse förutvarande
statsrådet, ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. häradshövdingen
Assar Åkerman.

Stockholm i januari 1933.

SEVE EKBERG.
HENRIK SCHUCK. ELIEL LÖFGREN.
ODAL OTTELIN. TORSTEN FOGELQVIST.

NILS STJERNBERG.
A. ÅKERMAN.

Gösta Stenlund.

208

BILAGOR.

Bilaga I.

Tabell

över samtliga av 1932 års riksdag avlåtna skrivelser m. m. i nummerföljd
enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.

Det andra siffertal utvisar det nummer, under vilket skrivelserna upptagits
i den såsom bilaga II här nedan införda förteckningen.

1	165	19	123	48	4	77	325	106	278	135	330
2 A	8	20	83	49	*)	78	12	107	279	136	194, 331
. 2 B	44	21	82	50	4)	79	326	108	280	137	66
3 A	47	22	166	51	5	80	327	109	281	138	67
3 B	53	23	1	52	4)	81	175	110	181	139	332
4 A	61	24	2	53	4)	82	13	lil	182	140	195
4 B	81	25	84	54	321	83	89	112	183	141	94
5 A	91	26	46, 388	55	389	84	90	113	184	142	95
5 B	120	27	167	56	390	85	392	114	185	143	197
6 A	131	28	124	57	6	86	273	115	186	144	198
6 B	157	29	3	58	7	87	274	116	16	145	49
7 A	196	30	313	59	171	88	393	117	187	146	17
7 B	258	31	314	60	9	89	14	118	282	147	333
8 A	275	32	315	61	87	90	394	119	93	148	334
8 B	306	33	316	62	88	91	176	120	188	149	335
9 A	348	34	125	63	173	92	177	121	134	150	336
9 B	387	35	317	64	322	93	178	122	189	151	337
10 A	395	36	318	65	128	94	62	123	190	152	338
10B	410	37	54	66	129	95	63	124	396	153	339
11 A	57, 86,	38	55	67	130	96	64	125	135	154	340
172, 391	39	319	68	10	97	179	126	136	155	341
11 B	259	40	56	69	272	98	132	127	199	156	342
12	45	41	126	70	174, 271	99	180	128	191	157	343
13	159	42	85	71	58	100	133	129	192	158	344
14	160	43	127	72	59	101	92	130	193	159	345
15	161	44	168	73	60	102	15	131	65	160	200
16	162	45	169	74	11	103	48	132	283	161	68
17	163	46	320	75	323	104	276	133	328	162	69
18	164	47	170	76	324	105	277	134	329	163	137 \|

‘) Skrivelse till fullmäktige i riksbanken. — a) Skrivelse till fullmäktige i riksgäldskontoret.
—s) Skrivelse till styrelsen för riksdagsbiblioteket. — 4) Utfärdade förordnanden.

209

164	138	203		s)	240
165	139	204		9)	241
166	140	205		22	242
167	18	206		23	243
168	284	207		24	244
169	96	208		25	245
170	19	209		26	246
171	201	210		399	247
172	202	211		101	248
173	397	21£		102	249
174	203	213	116,	153,	250
175	98		232,	300	251
176	207	214		148	252
177	211	215		214	253
178	212	216		215	254
179	347	217	28,	221	255
180	20	218		147	256
181	346	219		349	257
\| 182	204	220		350	258
183	141	221		219	259
184	97	222		351	260
185	398	223		352	261
186	205	224		353	262
187	206	225	72,	354	263
188	21	226		355	264
189	142	227	27	71,	265
190	143		100,	216	266
191	208	228		217	267.
192	209	229		218	268
193	210	230		220	269
194	70	231		222	270
195	285	232		149	271
196	144	233		223	272
197	145	234		224	273
198	99	235		286	274
199	290	236		103	275
200	146	237		29	276
201	213	238		356	277
202	'')	239		357	278

279	36	315	37	354	378
280	402	316	364	355	247
281	296	317	365	356	248
282	297	318	239	357	249
283	150	319	240	358	250
284	112	320	241	359	408
285	298	321	304	360	251
286	228	322	242	361	252, 305
287	229	323	40	362	409
288	230	324	254	363	80
289	50	325	243	364	156
290	78	326	4)	365	255
291	113	327	4)	366	253
292	151	328	244	367	379
293	231	329	4)	368	380
294	403	330	4)	369	266
295	114	331	366	370	52
296	115	332	367	371	309
297	363	333	368	372	310
298	121	334	369	373	311
299	122	335	370	374	381
300	299	336	371	375	119, 382
301	38	337	372	376	256
302	233	338	245	377	257
303	154	339	373	378	383
304	301	340	374	379	158
305	234	341	375	380	384
306	235	342	376	381	385
307	236	343	377	382	267
308	237	344	246	383	265
309	260	345	407	384	268, 386
310	302	346	41	385	269
311	404	347	261, 307	386	270
312	405	348	42	387	312
313 39,51, 79,	349	43
117,	155,	350	262
238,	303,	351	263
406		352	264
\| 314	152	353	308

358

35!)

287

288

289

292

360

291

225

104

105

293

401

400

361

362

118

106

107

108

109

110

226

lil

294

227

295

14 —. Justitieombudsmannens ämbctsbcrättclsc till 1933 drs riksdag.

210

Bilaga II.

Förteckning

över de av 1932 års riksdag till Konungen avlåtna skrivelser
jämte uppgifter örn de åtgärder, som under nämnda år vidtagits
i anledning av samma skrivelser.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 17 februari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående
ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål. (23.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 128).

2. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 örn inskränkning
i rätten till inmutning inom vissa län. (24.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 129).

3. samma dag, i anledning av väckt motion angående ny lag örn hittegods
m. m. (29.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 29 februari, angående val av riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare. (48.)

Den 18 mars 1932 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

5. samma dag, angående val av riksdagens militieombudsman och hans
efterträdare. (51.)

Den 18 mars 1932 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

6''. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av konventioner örn gemensam växellag med mera och antagande
av förslag till ny växellag. (57.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 130).

7. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av konventioner örn gemensam checklag med mera och antagande
av förslag till ny checklag med mera. (58.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1932 (sv. f. nr 131—133).

211

8. den 2 mars, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933 under
riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.
(2 A.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

9. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 2 augusti 1927 örn utlännings
rätt att här i riket vistas. (60.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 134).

10. den 8 mars, i anledning av väckta motioner örn avskaffande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

Jämlikt av Kungl. Majit vid anmälan i statsrådet den 10 juni 1932 lämnat
bemyndigande hava sakkunniga tillkallats att biträda vid utredning av frågan
örn överflyttande å de allmänna domstolarna av mål, som höra till krigsdomstolarnas
upptagande. Av de sakkunniga påbörjad utredning har sedermera
fullföljts inom departementet. Över en där upprättad promemoria med utkast
till lag örn upphörande av vissa krigsdomstolar hava yttranden inhämtats från
domstolar, myndigheter m. fl., varefter ärendet är föremål för ytterligare beredning
inom departementet.

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn
förberedande undersökning och tvångsmedel i brottmål. (74.)

Efter anmälan av skrivelsen i statsrådet den 30 september 1932 har inom
departementet med biträde av tillkallad sakkunnig utarbetats promemoria angående
lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel (st. off. utr. 1932:
29). Promemorian har den 30 november 1932 remitterats till domstolar och
myndigheter. Samtliga yttranden hava ännu ej inkommit.

12. den 14 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn anstånd i särskilt fall med gälds betalning. (78.)

Lag i ämnet utfärdad den 14 mars 1932 (sv. f. nr 45).

13. den 22 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående täckande
av vissa kostnader för det s. k. Adalsmålet. (82.)

Den 8 april 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

14. den 2 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 35 § sjölagen. (89.)

Lag i ämnet utfärdad den 30 juni 1932 (sv. f. nr 321).

15. den 13 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen samt till lag om ändrad lydelse
av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val
till riksdagen. (102.)

Ärendet är beroende på beslut av 1933 års riksdag beträffande grundlagsändringen.

16. den 15 april, i anledning av väckt motion angående ett lagligt reglerande
av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

17. den 27 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändring i 6 § lagen den 26 maj 1909 örn tjänstgöringen

212

i Kungl. Marits lagråd m. m. ävensom Kungl. Maj:ts under andra huvudtiteln
gjorda framställning om anslag för tillfällig förstärkning av
arbetskrafterna i nedre justitierevisionen. (146.)

Lagar i ämnet utfärdade den 13 maj 1932 (sv. f. nr 135 och 136). Skrivelsen
i vad angår anslagsfrågan anmäld i statsrådet den 10 juni 1932 och föreskrift
meddelad vederbörande.

18. den 29 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande
expropriationslagstiftning. (167.)

Sedan yttranden från myndigheter och sammanslutningar inhämtats över en
inom departementet upprättad promemoria med lagutkast i ämnet, är frågan
föremål för ytterligare beredning inom departementet.

19. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen. (170.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 138).

20. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn häradsnämnds tjänstgöring. (180.) ''

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 137).

21. den 10 maj, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1923 innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst
och annat allmänt uppdrag. (188.)

Lag i ämnet utfärdad den 20 maj 1932 (sv. f. nr 139).

22. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge
den 16 mars 1932 avslutad konvention örn erkännande och verkställighet
av domar m. m. (205.)

Lag i ämnet utfärdad den 2 december 1932 (sv. f. nr 540).

23. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner. (206.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1932 (sv. f. nr 169 och 170). Av riksdagen
begärd utredning, huruvida för tingslag bör stadgas skyldighet att hålla
kanslilokal, som möjliggör brandsäker förvaring av fastighetsböcker och arkivalier,
har påbörjats inom departementet. Frågorna örn inteckningsförnyelsernas
avskaffande och om renovationsskyldigheten i inskrivningsärenden äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

24. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av förordningen den 13 april 1883 angående
förlagsinteckning. (207.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 172).

25. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn inteckning i jordbruksinventarier m. m. (208.)

Lagar i ämnet utfärdade den 3 juni 1932 (sv. f. nr 171 och 173—175).

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

213

27. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (227.)

Den 15 juli 1932 i statsrådet anmäld och underrättelse meddelad vederbörande.

28. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

I den del ärendet icke är vilande för vidare grundlagsenlig behandling har

detsamma överlämnats till finansdepartementet.

29. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vattendomstolarnas
organisation m. m. (237.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

30. den 23 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn konkurs. (245.)

Lag i ämnet utfärdad den 23 maj 1932 (sv. f. nr 119).

31. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr 219)
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva fast
egendom, dels ock en i ämnet väckt motion. (252.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 183).

32. den 30 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn anstånd i särskilt fall med gälds betalning. (261.)

Lag i ämnet utfärdad den 31 maj 1932 (sv. f. nr 156).

33. den 31 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen
samt till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26
november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen. (265.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld samt lagd till handlingarna.

34. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn inteckning i jordbruksinventarier m. m., såvitt angår förslag till
lag angående ändrad lydelse av 26 § lagen örn sparbanker. (266.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 176).

35. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn stads och landsbygds förenande i judiciellt avseende m. m.
(256.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 263—265).

36. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till fortsatt
upprätthållande av en extra division vid Svea hovrätt. (279.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

37. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 11 kap. 3, 6 och 95 §§ vattenlagen. (315.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 208).

38. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
andra huvudtiteln gjorda framställningar angående anslag till uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet, ersättning åt domare, vittnen

214

och parter, rese- och traktamentspenningar, skrivmaterialier och expenser,
Ted m. m. samt tryckningskostnader. (301.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

39. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement.
(313.)

Den 10 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

40. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m. (323.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 239 och 240).

41. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 12 augusti 1910 om aktiebolag.
(346.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 207).

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 223—226). Frågan örn

bestämmelser för undanröjande av förefintliga hinder mot sammanläggning av

makar tillhöriga fastigheter är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m. (349.)

Lagar i ämnet utfärdade den 17 juni 1932 (sv. f. nr 230 och 231).

44. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens andra huvudtitel, innefattande anslagen till
justitiedepartementet (2 B.)

Den 22 juni 1932 i statsrådet anmäld och föreskrift meddelad vederbörande.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

45. den 18 januari 1932, angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesnämnden. (12.)

Anmäld den 22 januari 1932.

46. den 13 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Rumänien slutet bosättnings-,
handels- och sjöfartsavtal. (26.)

Anmäld den 4 mars 1932, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges del ratificera
ifrågavarande avtal med tillhörande slutprotokoll.

47. den 26 februari, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 A.)

Anmäld den 11 mars 1932. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels ock den 10 och den 30 juni 1932.

215

48. den 13 april, i anledning av väckta motioner örn Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde ordinarie
möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

49. den 26 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av en mellan Sverige och Turkiet undertecknad
traktat angående förlikning, rättsligt avgörande och skiljedom. (145.)

Föredragen den 16 september 1932, varvid Kungl. Maj:t beslöt att för Sveriges
del ratificera ifrågavarande traktat.

50. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tredje huvudtiteln gjorda framställning rörande utrikesdepartementets
anslag till tryckningskostnader. (289.)

Föredragen den 17 juni 1932, varvid Kungl. Maj:t förordnade, att ifrågavarande
anslag skulle ställas till ministerns för utrikes ärendena förfogande för
därmed avsett ändamål.

51. den 9 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (313.)

Föredragen den 22 juni 1932, varvid Kungl. Maj:t fastställde ordinarie anslaget
till ministern för utrikes ärendena med oförändrat belopp 40,000 kronor.

52. den 14 juni, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under tredje huvudtiteln gjorda framställningar. (370.)

Föredragen den 17 juni 1932. Erforderliga föreskrifter meddelades dels samma
dag, dels ock den 30 juni 1932.

53. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens tredje huvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet.
(3 B.)

Anmäld den 30 juni 1932, varvid Kungl. Majit förordnade, att skrivelsen skulle
delgivas statskontoret.

3. Försvarsdepartementet,

Riksdagens skrivelse

54. den 17 februari 1932, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
överlåtelse till lantförsvaret av ett område av kronoegendomen
Revinge nr 22 (223) i Revinge socken av Malmöhus län. (37.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

55. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett till Varbergs f. d. fästning hörande, i Träslövs socken av
Hallands län beläget område. (38.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

56. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av ett område av utgården Knype under kronoegendomen Gudhem
i Gudhems socken av Skaraborgs län m. m. (40.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

216

57. den 2 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/
1933 under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

58. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående befrielse
för förre stadsförvaltaren J. E. Elfving från viss betalningsskyldighet
på grund av borgen. (71.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1932.

59. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överflyttande
till lantförsvarets förvaltning av vissa fastigheter i Järfälla socken
av Stockholms län. (72.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 mars 1932.

60. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förstärkning
av fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (73.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1932.

61. den 5 april, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 A.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid Kungl. Majit bland annat anbefallt marinförvaltningen
att vid avlåtande av framställning rörande sjöförsvarets medelsbehov
för budgetåret 1933/1934 dels beakta vad riksdagen under punkten 19
i berörda skrivelse anfört beträffande de medel, som för befrämjande av den
andliga vården för närvarande disponeras vid sjöförsvaret av andra anslag än
avlöningsanslaget, dels ock inkomma med yttrande och förslag, vartill riksdagens
under punkten 62 i samma skrivelse gjorda uttalande beträffande frågan
örn utbytande av de för tjänstgöring å flottans stationer och varv uttagna
värnpliktiga ur ersättningsreserven mot fast anställd personal må föranleda.
Ånyo anmäld den 30 juni 1932, därvid två kungörelser utfärdats (sv. f. nr
308 och 309).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

62. den 6 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående utbyte
av en kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle. (94.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1932.

63. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående hävande
av ett mellan kronan och Västernorrlands läns landsting slutet
avtal rörande försäljning till landstinget av viss kronan tillhörig fastighet.
(95.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1932.

64. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss
ändring i bestämmelserna rörande förvaltningen av lantförsvarets fond
för byggnader och andra försvarsändamål. (96.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1932.

217

65. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
av en sjukhuspaviljong vid garnisonssjukhuset i Boden xn. m.
(131.)

Anmäld den 29 april 1932, därvid Kungl. Maj:t dels bemyndigat arméförvaltningens
fortifikations-, intendents- och civila departement samt sjukvårdsstyrelse
att med pensionsstyrelsen sluta avtal örn beredande å garnisonssjukhuset i Boden
av vård åt personer, vilka lida av reumatiska och därmed besläktade sjukdomar,
dels ock uppdragit åt nämnda departement och sjukvårdsstyrelse att,
efter samråd med pensionsstyrelsen, till Kungl. Majit inkomma med förslagsritningar
samt kostnadsberäkningar beträffande ifrågavarande byggnadsföretag
m. m.

66. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av ett område av förra övningsplatsen Notviken. (137.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

67. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av en kronan tillhörig fastighet i Tofteryds socken av Jönköpings
län. (138.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

68. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flygövningar.
(161.)

Anmäld den 6 maj 1932, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt flygstyrelsen att,
med beaktande av vad riksdagen i skrivelsen anfört, verkställa utredning och
till Kungl. Maj‘.t inkomma med förslag rörande ordnandet av förläggningsförhållandena
för befälet vid andra flygkåren.

69. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för utvidgning av
Skillingaryds skjutfält. (162.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

70. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

Anmäld den 20 maj 1932, därvid Kungl. Maj:t uppdragit åt arméförvaltningens
civila departement att, med beaktande av vad riksdagen i skrivelsen anfört,
efter samråd med järnvägsstyrelsen, verkställa utredning i av riksdagen angivna
hänseenden. Sedan dylik utredning inkommit, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

71. den 12 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (227.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932, i vad på försvarsdepartementets
föredragning ankommer.

72. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående upphandling av
lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

Skrivelsen är, i vad den ankommer på försvarsdepartementets handläggning,
remitterad för yttrande till arméförvaltningeus intendentsdepartement. Dylikt
yttrande har ännu icke inkommit.

218

73. den 23 maj, i anledning av Kungl. Marits proposition angående inköp
av Kinnekulleverkens egendom och skiiieroljeverk m. m. (244.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid Kungl. Maj:t dels bemyndigat marinförvaltningen
att av ordinarie reservationsanslaget till flottans krigsberedskap och
övningar disponera högst 368,500 kronor för inköp av Kinnekulleverkens egendom
och skifferoljeverk ävensom för iordningställande av nämnda oljeverk för
fortsatt drift m. m., dels förordnat, att av besparade medel å flottans förrådstitlar
för stenkol samt motor- och pannbrännolja ett belopp, motsvarande kostnaderna
för berörda ändamål, skall såsom särskilda uppbördsmedel tillgodoföras
förenämnda anslag. Härjämte bar Kungl. Majit uppdragit åt marinförvaltningen
att handhava förvaltningen dels tillsvidare av den del av Kinnekulleverkens
egendom och oljeverksanläggning, som avses att användas för industriellt ändamål,
dels ock till den 14 mars 1933 av den del av nyssnämnda egendom, som
är avsedd att nyttjas såsom jordbruksfastighet. Vidare har Kungl. Majit samma
dag uppdragit åt marinförvaltningen att årligen före juni månads utgång till
Kungl. Majit inkomma med förslag angående användandet av för egendomen
inflytande arrendemedel ävensom angående finansierandet av driften vid oljeverket
under det kommande budgetåret ävensom anbefallt marinförvaltningen
att, så snart slutligt avtal örn egendomens förvärvande för kronans räkning
träffats, därom göra anmälan till statskontoret. Samtidigt har Kungl. Majit
förordnat, att kronans fordran på grund av ett Olof Jönsson och Per Jönsson
såsom innehavare av firman Kinnekulleverken, Jönsson & C:o, jämlikt brev den
30 maj 1924 beviljat lån å 200,000 kronor ur manufakturförlagslånefonden
skall i samband med kronans förvärvande av egendomen efterskänkas till såväl
kapital som ogulden ränta, samt bemyndigat statskontoret att, så snart i föregående
punkt omförmäld anmälan till ämbetsverket inkommit, avföra nyssnämnda
lån ur manufakturförlagslånefondens räkenskaper.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

74. den 25 maj, i anledning av väckta motioner rörande understöd från
Vadstena krigsmanshuskassa åt visst f. d. indelt manskap. (248.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1932.

75. samma dag, angående det under elfte huvudtiteln uppförda ordinarie
förslagsanslaget till ytterligare förhöjning i gratialen åt avskedat manskap.
(249.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

76. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen framlagda
förslag rörande anslag till arméförvaltningen och arméförvaltningens
verksamhet. (250.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

77. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till anskaffning av för kroppsundersökning
av flygare erforderlig apparatur. (277.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid Kungl. Majit, bland annat, anbefallt flygstyrelsen
att till Kungl. Majit inkomma med yttrande i anledning av vad riksdagen
i skrivelsen anfört beträffande anordnande av första läkarundersökning
å hemorten för flygelever, som skola inrycka till första flygutbildning.

219

78. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
fjärde huvudtiteln gjorda framställning rörande flygvapnets anslag
till tryckningskostnader. (290.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

79. den 9 juni, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement.
(313.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, i vad på försvarsdepartementets

handläggning ankommer.

80. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av § 45 mom. 2 i värnpliktslagen den 12 juni 1925
(nr 337). (363.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid kungörelse utfärdats (sv. f. nr 280).

81. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet.
(4 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

82. den 10 februari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förstärkning av det för budgetåret 1931/1932 under femte huvudtiteln
anvisade anslaget till bekämpande av arbetslösheten jämte en i
ämnet väckt motion. (21.)

Anmäld den 12 februari 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

83. den 12 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande av kostnaderna för den s. k. Adalskommissionen. (20.)

Anmäld den 19 februari 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

84. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande visst av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1931 fattat beslut. (25.)

Anmäld den 26 februari 1932, därvid beslöts, att skrivelsen skulle läggas till
handlingarna.

85. den 18 februari, i anledning av väckt motion örn viss ändring i gällande
föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån. (42.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid Ö. Ä. och länsstyrelserna i samtliga län
anbefalldes samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas förbund
bereddes tillfälle att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

86. den 2 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

220

87. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 4 § i lagen den 21 september 1915
örn behörighet att utöva läkarkonsten. (61.)

Anmäld den 11 mars 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 54).

88. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg. (62.)

Anmäld den 11 mars 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 55).

89. den 22 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårds-
och ungdomsvårdslagstiftning. (83.)

Ärendet är beroende på Kungl. Marits prövning.

90. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 1 § i lagen den 9 april 1926 angående meddelande
av förbud för barn att idka viss försäljning. (84.)

Anmäld den 8 april 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 68)-

91. den 5 april, i anledning av vissa i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna »för budgetåret 1932/1933 under riksstatens
femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (5 A.)

Anmäld den 22 april 1932, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

92. den 13 april, i anledning av väckt motion örn ändring i visst fall av
förfarandet vid kommunalval. (101.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid lag örn ändrad lydelse av 26, 27 och 30 §§

i kommunala vallagen den 6 juni 1930 (nr 253) utfärdades (sv. f. nr 238).

93. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av medel för utförande av vissa restaureringsarbeten å Venngarns
slott. (119.)

Anmäld den 29 april 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

94. den 23 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till statens kostnad för pensionstillägg och understöd enligt lagen
örn allmän pensionsförsäkring m. m. (141.)

Anmäld den 13 maj och den 22 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

95. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån för
utförande av vissa byggnadsarbeten vid frälsningsarméns alkoholistanstalt
å Kurön. (142.)

Anmäld den 13 maj 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

96. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 17 § i lagen den 22 juni 1928 örn vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus. (169.)

Anmäld den 13 maj 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 114).

97. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid åt socialstyrelsen uppdrogs att verkställa en

på ettåriga hushållsräkenskaper grundad allmän levnadskostnadsundersökning.

Uppdraget har ännu icke slutförts.

221

98. den 10 maj, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.) .

Anmäld den 27 maj 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att verkställa
utredning i fråga örn ändring av hälsovårdsstadgan i de av riksdagen berörda
avseendena ävensom att inkomma med det förslag, vartill styrelsen funne utredningen
giva anledning. Uppdraget har ännu icke slutförts.

99. den 11 maj, angående viss ändring i kungl, kungörelsen angående villkoren
för eldbegängelse. (198.)

Anmäld den 15 juli 1932, därvid samtliga domkapitel, Stockholms stads konsistorium
och hovkonsistorium samt länsstyrelsen i Orebro län anbefalldes och
svenska eldbegängelseföreningen bereddes tillfälle att avgiva utlåtanden över
skrivelsen. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

100. den 12 maj, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (227.)

Anmäld den 12 augusti 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

101. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till sjuktransporter
med flygplan jämte två i ämnet väckta motioner. (211.)

Anmäld i viss del den 27 maj 1932. I övrigt är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

102. samma dag, i anledning av väckta motioner örn bidrag till uppförande
av hem för kroniskt sjuka. (212.)

Anmäld den 27 maj 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

103. den 21 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till särskild polisverksamhet för uppdagande av olovlig införsel av spritdrycker,
lönnbränning m. m. (236.)

Anmäld den 3 juni, den 22 juli och den 23 december 1932, därvid erforderliga
åtgärder beslötos.

104. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till kungörelse angående tillämpning för riket i dess helhet av vissa
bestämmelser i ordnings stadgan för rikets städer den 24 mars 1868
(nr 22) m. m. (257.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid kungörelser angående tillämpning för riket
i dess helhet av vissa bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer den 24
mars 1868 (nr 22) samt angående ändrad lydelse av § 30 i nämnda stadga
utfärdades (sv. f. nr 198 och 199).

105. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående utsträckt tillämpning av vissa bestämmelser i § 13
av ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) m. m.
(258.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid förordning i ämnet utfärdades (sv. f. nr 200).

106. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1925 (nr 170) örn
polisväsendet i riket. (268.)

Anmäld den 16 september 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 447),
varjämte kungörelser angående stats- och reservpolisen samt angående ändring

222

i vissa delar av polisreglementet för riket den 26 september 1925 (nr 407)
utfärdades (sv. f. nr 448 och 449).

107. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m.
för ordningsmaktens behov. (269.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 242) samt
i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

108. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid
polisväsendet rätt till lön och pension m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion. (270.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen
den 6 juni 1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares
vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m. utfärdades (sv.
f. nr 243). Ärendet är i vad det avser frågan örn befattningshavares vid polisväsendet
rätt till lön vid avstängning från eller försättande ur tjänstgöring
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

109. samma dag, i anledning av väckt motion rörande val av fjärdingsman.
(271.)

Anmäld den 9 december 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

110. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till polisväsendet i riket m. m. (272.)

Anmäld dels den 24 november 1932, därvid kungörelser angående statsbidrag
till polisväsendet samt angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid
polis- och åklagarväsendet m. m. utfärdades (sv. f. nr 532 och 533), dels ock
den 17 juni 1932 och senare under året, därvid i övrigt erforderliga åtgärder
beslötos.

111. samma dag, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i
lagen om försäkring för olycksfall i arbete. (274.)

Anmäld den 22 juni och den 24 november 1932, därvid sistnämnda dag kungörelse
i ämnet utfärdades (sv. f. nr 514).

112. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till hospitalsbyggnader. (284.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

113. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(291.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

114. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bekämpande av arbetslösheten jämte vissa i ämnet väckta motioner.
(295.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

115. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till beredskapsarbeten för motverkande av arbetslöshet. (296.)

Anmäld den 17 juni 1932, och beslötos därvid och senare under året erforderliga
åtgärder.

223

116. den 9 juni, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)

Anmäld den 22 juni 1932 i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (arvode vid exekutiva auktioner å fast egendom), därvid
statskontoret samt länsstyrelserna i Stockholms och Malmöhus län anbefalldes
att avgiva utlåtanden. Sedan nämnda utlåtanden inkommit, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

117. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (313.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

118. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni
1930 om kommunalstyrelse i stad m. m. (267.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid av riksdagen antagna författningar utfärdades
(sv. f. nr 266—276).

119. samma dag, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats från jordbruksdepartementet. Den 23 juli 1932 anbefalldes
socialstyrelsen att avgiva utlåtande i ärendet. Detta uppdrag har ännu
icke fullgjorts.

120. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen till socialdepartementet.
(5 B.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

121. den 16 juni, angående förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata
sammanslutningar. (298.)

Jämlikt bemyndigande den 18 november 1932 har chefen för socialdepartementet
tillkallat fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
rörande åtgärder till förebyggande av tillkomsten och fortvaron av beväpnade
enskilda sammanslutningar.

122. samma dag, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större utsträckning
än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt samt angående
en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem för
vanartig ungdom. (299.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

123. den 3 februari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till möbler
samt arkivinredning m. m. för riksförsäkringsanstalten. (19.)
Anmäld den 5 februari 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

224

124. den 13 februari, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
för kapitalökning i avseende å post- och telegrafverken, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk. (28.)

Anmäld den 4 mars 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

125. den 17 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa statens järnvägar tillhöriga markområden m. m. (34.)

Anmäld den 26 februari 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

126. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av avtal mellan kronan och Stockholms stad örn överlåtelse
av visst område å Djurgården m. m. (41.)

Anmäld den 26 februari 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

127. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatta
åtgärder för främjande av sparsamhet bland skolungdomen. (43.)

Anmäld den 26 februari 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

128. den 5 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
till nämndemannen E. A. Westin i Bäck, Bjästa, för ett under
postförsändning förkommet penningbelopp. (65.)

Anmäld den 11 mars 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

129. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring i bestämmelserna rörande förvaltningen av fonden för anordnande
av lokaler för statens ämbetsverk i huvudstaden. (60.)

Anmäld den 11 mars 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

130. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av Norrköping-Söderköping-Vikbolandets järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten. (67.)

Anmäld den 18 mars 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

131. den 16 mars, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet.
(6 A.)

Anmäld den 8 april 1932, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

132. den 8 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra
periodiska skrifter. (98.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 75) och
en kungörelse (sv. f. nr 76). .

133. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
lån till Sydsvenska kraftaktiebolaget för utförande av kraftverksanläggning
vid Karseforsen-Laholmsfallet. (100.)

Anmäld den 22 april 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

134. den 16 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsförvärv
av Mellersta Södermanlands järnväg. (121.)

Anmäld dels den 22 april 1932, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes inkomma
med förslag till avtal örn statsförvärvet, dels ock den 22 juni 1932, därvid
sådant avtal godkändes samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

225

135. den 22 april, rörande utsträckt tillämpning av gällande bestämmelser
angående automobilförares tjänstgöringstid. (125.)

Anmäld den 20 maj 1932, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 124).

136. den 27 april, angående rätt till fribiljetter å statens järnvägar för vissa
förutvarande järnvägsbyggnadsarbetare. (126.)

Anmäld den 6 maj 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

137. den 29 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av Ruda—Oskarshamns och Ruda—Älghults järnvägar m. m.
(163.)

Anmäld dels den 20 maj 1932, därvid fullmäktige i riksgäldskontoret anmodades
inkomma med förslag i ämnet, dels ock den 22 juni 1932, då fullmäktige
erhöllo bemyndigande att försälja järnvägarna samt i övrigt erforderliga
åtgärder beslötos.

138. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående viss
lindring i betalningsskyldigheten för statslån till Skara—Timmersdala
nya järnvägsaktiebolag. (164.)

Anmäld den 6 maj och den 9 september 1932, därvid erforderliga åtgärder
beslötos.

139. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående statsförvärv
av Härnösand—Sollefteå järnväg m. m. (165.)

Anmäld dels den 6 maj 1932, därvid järnvägsstyrelsen anbefalldes inkomma
med förslag till avtal örn statsförvärvet, dels ock den 30 juni 1932, då sådant
avtal godkändes och i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

140. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förändring
i avseende å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar
vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk
m. m. (166.)

Anmäld den 6 maj 1932, därvid utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 103 och
104) samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

141. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående fortsatta
åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien m. m.
jämte fyra i ämnet väckta motioner. (183.)

Anmäld dels den 13 maj, den 30 juni, den 23 september, den 21 oktober och
den 16 december 1932, därvid beslut örn tillverkning under vissa tidsperioder
av gatsten för statens räkning meddelades, dels den 10 juni 1932, därvid uppdrogs
åt kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att inkomma
med utredning i fråga örn ökad hemmamarknad för svensk gatsten. Sedan utredningen
verkställts, har den 16 december 1932 förordnats, att handlingarna
skulle överlämnas till 1931 års väg- och brosakkunniga för att tagas i över
vägande vid fullgörandet av dem meddelat uppdrag.

142. den 10 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
kungörelse om ändring i vissa delar av brandstadgan den 15 juni 1923.
(189.)

Anmäld den 13 maj 1932, därvid utfärdades en kungörelse (sv. f. nr 115).

143. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att besluta i fråga om vissa postavgifter. (190.)

Anmäld den 20 maj 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

1 .r> - - Jusliticombudsmnvtiens ämbetsberältrlsc lill 1933 års riksdag.

226

144. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
kungörelse örn ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 angående
hotell- och pensionatrörelse. (196.)

Anmäld dels den 14 maj 1932, därvid byggnadsstyrelsen anmodades att efter
inhämtande av yttranden från statens provningsanstalt och svenska brandskyddsföreningen
inkomma med utlåtande i anledning av vissa av riksdagen framställda
erinringar, dels ock den 3 juni 1932, därvid utfärdades en kungörelse
(sv. f. nr 177).

145. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
dels förordning med vissa bestämmelser angående film dels förordning
med vissa bestämmelser angående biografer och filmförevisning ävensom
av en i ämnet väckt motion. (197.)

Anmäld dels den 14 maj 1932, därvid byggnadsstyrelsen anmodades att efter
inhämtande av yttranden från statens provningsanstalt och svenska brandskyddsföreningen
inkomma med utlåtande i anledning av vissa av riksdagen
framställda erinringar, dels ock den 3 juni 1932, därvid utfärdades två förordningar
(sv. f. nr 178 och 179).

146. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 5 förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken. (200.)

Anmäld den 20 maj 1932, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 117).

147. den 13 maj, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 8 § i lagen
örn enskilda vägar. (218.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid kammarkollegium och domänstyrelsen
samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län anbefalldes
att var för sig avgiva utlåtande, dels ock den 4 november 1932, därvid uppdrogs
åt de inom jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmännen i fråga
örn ändrade grunder för utarrendering av kronojord att verkställa av riksdagen
begärd utredning och avgiva förslag i ämnet.

148. den 18 maj, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till luftfartsväsendet m. m.
(214.)

Anmäld den 27 maj 1932, och hava då samt sedermera under året erforderliga
åtgärder beslutits.

149. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
lindring i betalningsskyldigheten för statslån till Östra centralbanans
järnvägsaktiebolag m. m. (232.)

Anmäld den 3 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

150. den 7 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställningar örn vissa anslag till vägväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner. (283.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 234)
samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

151. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(292.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

227

152. den 8 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284), dels ock en i ämnet väckt motion. (314.)

Anmäld dels den 17 juni 1932, därvid utfärdades en förordning (sv. f. nr 233),
dels den 30 i samma månad, därvid utfärdades fyra kungörelser (sv. f. nr 338
samt 340—342), dels ock den 18 november 1932, då två kungörelser (sv. f.
nr 515 och. 516) utfärdades samt i övrigt erforderliga åtgärder beslötos.

153. den 9 juni, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1930—30 juni 1931. (213.)

Beträffande punkten 4 angående statens bidrag till skjutsentreprenader anmäld
den 22 juni 1932, därvid departementschefen bemyndigades att tillkalla en utredningsman.
Sedan den tillkallade utredningsmannen avgivit betänkande med
förslag i ämnet samt yttranden däröver inhämtats, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

154. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik »utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag
till vattenkraftslånefonden. (303.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

155. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, i vad på kommunikationsdepartementets
föredragning ankommer.

156. den 13 juni, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs- och
automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m. (364.)

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1932 har departementschefen
samma dag tillkallat tre utredningsmän. Den 21 oktober 1932 har Kungl. Maj:t
uppdragit åt 1931 års väg- och brosakkunniga att, bland annat, i samarbete med
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framlägga yttrande och förslag beträffande i vilken
utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen i riket.

157. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 B.)

Anmäld den 22 juni 1932, därvid erforderligt beslut meddelades.

158. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag för en andra tilloppstunnel vid Porjus
kraftstation jämte två i ämnet väckta motioner. (379.)

Anmäld den 22 juni 1932, därvid erforderlig åtgärd beslöts.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

159. den 28 januari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn gillande
av den riksbanken meddelade befrielsen från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld. (13.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 januari 1932.

228

160. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av § 16 lagen den 30 maj 1873 (nr 31)
om rikets mynt. (14.)

Lag i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdade den 29 januari 1932
(sv. f. nr 10 och 11; se även nr 12).

161. den 30 januari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923
(nr ^155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Förordning om ändrad lydelse av 2 § och 11 § 2 mom. förordningen angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker jämte kungörelse örn ikraftträdandet
utfärdade den 31 januari 1932 (sv. f. nr 13 och 14).

162. den 31 januari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tillägg till gällande tulltaxa. (16.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse om ikraftträdandet utfärdade den 31 januari
1932 (sv. f. nr 15 och 16; se även nr 24).

163. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn accis å silke. (17.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdade den 31 januari
1932 (sv. f. nr 17 och 18).

164. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn skatt å kaffe. (18.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse örn ikraftträdandet utfärdade den 31 januari
1932 (sv. f. nr 19 och 20; se även nr 23 och 81).

165. den 6 februari, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens första huvudtitel, innefattande anslagen till
kungl, hov- och slottsstaterna. (1.)

Anmäld den 8 april och den 17 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

166. den 10 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen den 17
maj 1923 (nr 113) örn utgörande av en särskild stämpelavgift i vissa
fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor med flera lyxvaror
(22.)

Förordning i ämnet utfärdad den 26 februari 1932 (sv. f. nr 39).

167. den 13 februari, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn reglering av kursförluster för vissa diplomatiska
tjänstemän m. m. (27.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

168. den 19 februari, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. och 22 § 2 mom.
förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å
tobakstillverkningen i riket. (44.)

Förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen angående statsmonopol
å tobakstillverkningen i riket jämte kungörelse angående ikraftträdandet
utfärdade den 22 februari 1932 (sv. f. nr 36 och 37).

229

169. den 20 februaii, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av 24 och 31 §§ förordningen den 1
juni 1923 (nr 140) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.
(45.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse angående ikraftträdandet utfärdade den 22
februari 1932 (sv. f. nr 34 och 35).

170. den 26 februari, i anledning av väckt motion med förslag till vissa bestämmelser
angående restitution av eller befrielse från tilläggstull å
silke. (47.)

Förordning i ämnet jämte kungörelse angående ikraftträdandet utfärdade den 29
februari 1932 (sv. f. nr 41 och 42).

171. den 27 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken
utgivna sedlar med guld. (59.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 februari 1932 (sv. f. nr 40).

172. den 2 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna. (11 A.)

Anmäld den 3 juni 1932, då bland annat en kungörelse utfärdats (sv. f. nr
161), varjämte förordnats, att tryckta exemplar av riksdagens skrivelse skulle
för handläggning överlämnas till försvarsdepartementet beträffande punkterna
13, 17 och 18, till socialdepartementet beträffande punkten 3 och till handelsdepartementet
beträffande punkterna 7—10.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

173. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående begravningshjälp
efter avliden pensionstagare av marinens stammanskap. (63.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1932.

174. den 5 mars, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare. (70.)

Överlämnad den 6 maj 1932 till ecklesiastikdepartementet för vidare handläggning.

175. den 16 mars, i anledning av väckt motion örn tullfrihet för pomeranser
eller förhöjd tull å vissa inlagda eller syltade frukter. (81.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 24 mars 1932 (sv. f. nr 59).

176. den 5 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 4 § förordningen den 4 oktober 1929
(nr 307) angående tullrestitution. (91.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 april 1932 (sv. f. nr 77; se även nr 78).

177. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. (92.)

Anmäld den 30 juni och den 30 augusti 1932. Sistnämnda dag utfärdades
förordning i ämnet samt två kungörelser (sv. f. nr 413—415).

230

178. den 6 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
Skandinaviska kreditaktiebolaget m. m. (93.)

Anmäld den 8 och den 19 april 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

179. samma dag, i anledning av Kungl. Mat]'':ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§ förordningen den 3
maj 1929 (nr 62) örn särskild skatt å bensin och motorsprit m. m. (97.)

Anmäld den 6 april 1932, därvid förordning i ämnet samt två kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 64—66).

180. den 8 april, i anledning av väckt motion örn höjning av tullsatsen för
kondenserad mjölk. (99.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 102).

181. den 13 april, i anledning av väckt motion angående utredning örn ändrad
lydelse av 35 § i lagen om sparbanker. (110.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

182. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förhöjning
för år 1932 av understöd åt vissa f. d. poststationsföreståndare
och f. d. lantbrevbärare, (lil.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

183. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionsålder
för vissa vid armén och flygvapnet anställda maskinister och
eldare. (112.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 maj 1932 (sv. f. nr 101).

184. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående rätt för
svenska lärarinnornas pensionsförening till statsbidrag för viss personal.
(113.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932.

185. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande
av kostnader för försäkringsteknisk beräkning av statens pensionsanstalts
försäkringsfond. (114.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

186. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare, i vad angår flottans pensionskassa.
(115.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

187. den 15 april, i anledning av väckta motioner angående tull å ägg, ägggula
och flytande äggvita. (117.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 29 april 1932 (sv. f. nr 94).

188. den 16 april, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till
avtal med Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag och Trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund. (120.)

Anmäld den 29 april och den 13 maj 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

189. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till fonden för mötande av förluster å
Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922. (122.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

231

190. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt att
avyttra Aktiebolaget Kreditkassan av år 1922 tillhöriga bankaktier. (123.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1932.

191. den 20 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående distriktschefen
vid statens järnvägar G. E. Löfmarcks pensionsrätt. (128.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

192. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående beredande
av delaktighet i statens pensionsanstalt för fast anställda ämneslärare
vid folkhögskolans specialkurs för lantbruksstuderande. (129.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 6 maj 1932 (sv. f. nr 120).

193. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förvärv
för Gripsholms slotts räkning av visst markområde. (130.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

194. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (136.)

Överlämnad den 6 maj 1932 till jordbruksdepartementet för vidare handläggning.

195. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten Gransjö 1'' i Algutsboda
socken. (140.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

196. den 22 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet,
jämte i dessa ämnen väckta motioner. (7 A.)

Anmäld den 20 maj, den 17 och den 30 juni, den 30 augusti samt den 16 september
1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

197. den 23 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående efterskänkande
i vissa fall av kronans rätt till danaarv. (143.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932.

198. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
understöd från den allmänna arvsfonden tillfallna kvarlatenskapen efter
Erik Magnus Edvard Svedbom. (144.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

199. den 27 april, angående viss ändring i restindrivningsförordningen. (127.)
Kungörelse örn ändrad lydelse av 12 § första stycket restindrivningsförordningen
utfärdad den 23 december 1932 (sv. f. nr 577).

200. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 2 juni 1922
(nr 260) om automobilskatt m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(160.)

Anmäld den 29 april 1932, därvid fyra förordningar samt tre kungörelser utfärdades
(sv. f. nr 85—91; se även nr 92).

232

201. den 3 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning av maltdrycker, m. m. (171.)

Anmäld den 17 och den 30 juni 1932, därvid erforderliga åtgärder beslötos.

202. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

203. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till arv. (174.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

204. den 7 maj, angående anvisande av de i regeringsformens 63 § föreskrivna
kreditivsummor. (182.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

205. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor jämte i
ämnet väckta motioner. (186.)

Skrivelsen i vad den avser utsträckning av tiden för anmälan örn inlösen av
skattefrälseräntor anmäld den 10 juni 1932, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 197). Sedan kammarkollegium den 27 oktober 1932 avgivit
infordrat utlåtande beträffande frågan örn sådan ändring av gällande bestämmelser
rörande inlösning för statsverkets räkning av skattefrälseränta, att rätten
att taga initiativ till dylik inlösning utsträckes att gälla jämväl räntegivare, är
skrivelsen i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

206. samma dag, i anledning av väckta motioner om avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid kammarkollegium anmodades att avgiva utlåtande
och förslag i ämnet.

207. den 10 maj, angående åtgärder, åsyftande att Aktiebolaget Vin- och
Spritcentralen samt Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet må i sina
tillverkningar i största möjliga utsträckning gynna inhemsk produktion
(176.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

208. samma dag, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

209. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker
m. m. (192.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid tvenne förordningar utfärdades (sv f nr
195 och 196).

210. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående restitution
eller avkortning av vissa kronoutskylder, som påförts vid Pehr
Fricks Fabrikers Aktiebolag anställda personer. (193.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

233

• 211. den 11 maj, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden

för resterande kronoutskylder. (177.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

212. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

Anmäld den 16 september 1932 och överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

213. den 12 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 63 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)
örn sparbanker. (201.)

Lag i ämnet utfärdad den 10 juni 1932 (sv. f. nr 194).

214. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar i gällande tulltaxa. (215.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 257).

215. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tull å potatis. (216.)
Anmäld och slutbehandlad den 4 november 1932, då en kungörelse i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 512).

216. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande elfte huvudtiteln,
innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna. (227.)

Anmäld den 17 juni 1932, då bland annat förordnats, att tryckta exemplar av
riksdagens skrivelse skulle för handläggning överlämnas till socialdepartementet
beträffande punkten 1, till försvarsdepartementet beträffande punkterna 2, 7—13
och 25 samt till justitiedepartementet beträffande punkten 5.

Ärendet kommer ej vidare, i vad på finansdepartementets föredragning beror,
att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

217. samma dag, i anledning av vissa framställningar angående pensioner och
understöd, att utgå av affärsdrivande verks medel m. m. (228.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

218. samma dag, i anledning av vissa framställningar rörande pensioner eller
understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda personer
m. fl. (229.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

219. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga hållhägnader i Norrbottens län.
(221..)

Anmäld den 8 juli 1932. Ärendet är, i vad angår kronan tillhöriga hållhägnader
i Hakkas och Pajala by, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

220. den 18 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt
befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (230.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 20 maj 1932 (sv. f. nr 116).

221. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

Ärendet är i viss del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr punkt 28
bär ovan.)

234

222. samma dag, angående viss ändring av § 60 i reglementet för riksgälds*
kontoret. (231.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

223. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst, i vad
angår befattningshavare under elfte huvudtiteln. (233.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

224. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till

lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angå ende

rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket,
telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk m. m.
(234.)

Lag och kungörelse i ämnet utfärdade den 22 juni 1932 (sv. f. nr 261 och 262).

225. den 28 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till

lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 septem ber

1928 m. m. (255.)

Anmäld den 22 juni 1932, därvid tre förordningar utfärdades (sv. f. nr 291
—293; se även 387—390).

226. den 2 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett avtal mellan Sverige och Danmark för undvikande av
dubbelbeskattning beträffande direkta skatter. (273.)

Sedan Kungl. Maj:t den 3 juni 1932 på föredragning av ministern för utrikesärendena
beslutat ratifikation av avtalet samt ratifikationsinstrumenten blivit
utväxlade, har Kungl. Maj:t den 30 juni 1932 på föredragning av chefen för
finansdepartementet utfärdat kungörelse örn tillämpning av avtalet (sv. f. nr
348).

227. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1932/1933 för viss personal inom den
civila statsförvaltningen. (276.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1932 (sv. f. nr 299).

228. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stöd åt
Skandinaviska kreditaktiebolaget m. m., i vad den avser ställande till
Kungl. Maj:ts förfogande av särskilda medel för lämnande av stöd åt
vissa kreditinrättningar. (286.)

Anmäld den 16 september 1932. Ånyo anmäld dels den 11 november 1932,
då Kungl. Majit meddelat beslut angående stöd åt Uplands enskilda bank, och
dels den 13 december 1932, då Kungl. Majit beslutat örn stöd åt Östergötlands
enskilda bank samt åt aktiebolaget Göteborgs handelsbank.

229. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1932/1933 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, i vad avser pensions- och indragningsstaterna.
(287.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1932 (sv. f. nr 299).

230. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ lagen den 11 oktober 1907 (nr
85) angående civila tjänstinnehavares rätt till pension. (288.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 258).

235

231. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till tryckningskostnader.
(293.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

232. den 9 juni, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)

Anmäld den 22 juni 1932. Enligt Kungl. Maj:ts beslut denna dag hava tryckta
exemplar av riksdagens skrivelse för vidare handläggning i angivna delar överlämnats
till socialdepartementet (punkten 1), kommunikationsdepartementet
(punkten 4) samt ecklesiastikdepartementet (punkten 7).

Enligt Kungl. Maj:ts remisser samma dag har statskontoret den 18 augusti
1932 avgivit utlåtanden i anledning av vad riksdagen under punkterna 3 och
8 anfört. I förstnämnda ärende har sedermera allmänna civilförvaltningens
lönenämnd anbefallts att avgiva utlåtande.

Sedan Kungl. Majit likaledes den 22 juni 1932 anbefallt generalpoststyrelsen
att inkomma med utlåtande i anledning av vad riksdagen under punkten 5
anfört, har styrelsen den 23 augusti 1932 avgivit sådant utlåtande. Härefter
hava infordrade utlåtanden i ärendet avgivits den 15 september 1932 av
statskontoret och den 30 september 1932 av statens organisationsnämnd.

Genom Kungl. Majits remiss den 22 juni 1932 har slutligen statskontoret
anbefallts att, efter samråd med arméförvaltningen, marinförvaltningen och
flygstyrelsen, inkomma med utlåtande och förslag i anledning av vad riksdagen
under punkten 6 anfört.

Ärendena under punkterna 1, 4 och 7 komma ej vidare, i vad på finansdepartementets
föredragning beror, att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

233. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
kostnader för allmänna fastighetstaxeringen år 1933. (302.)

Anmäld och slutbehandlad den 16 september 1932, då bland annat cirkulär
utfärdats till länsstyrelserna rörande åtgärder i syfte att begränsa medelsåtgången
å anslaget till kostnader för allmänna fastighetstaxeringen år 1933 (sv.
f. nr 439).

234. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag till riksdags- och revisionskostnader
m. m. (305.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

235. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt
vissa befattningshavare i statens tjänst. (306.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 302).

236. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
framställda förslag rörande avsättning till statsverkets fond av rusdrycksmedel.
(307.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932, då bland annat en förordning
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 304).

236

237. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag för avbetalning å statsskulden.
(308.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

238. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement
(313.)

I vad på finansdepartementets föredragning beror är detta ärende anmält och

slutbehandlat den 17 juni 1932.

239. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 2 § i förordningen den 14 juni 1917
(nr 340) angående försäljning av rusdrycker m. m. (318.)

Anmäld den 10 juni 1932, därvid tre förordningar utfärdades (sv. f nr 203

—205).

240. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn vissa ändringar i lagen den 12 maj 1897 (nr 27) för Sveriges
riksbank. (319.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 213).

241. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående rätt för Konungen att i vissa fall inställa tillämpningen
av 10 § andra stycket lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897
och av §§ 9 och 17 lagen örn rikets mynt den 30 maj 1873. (320.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 214).

242. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anvisande av anslag till räntor å statsskulden
m. m. (322.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

243. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksbanken och av tre
suppleanter för riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda bank. (325.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

244. samma dag, angående val av två fullmäktige i riksgäldskontoret och
av tre suppleanter för fullmäktige i nämnda verk. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

245. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående löneklassplacering
i vissa fall för befattningshavare i statens tjänst. (338.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

246. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag örn betalning på grand av vissa obligationer. (344.)

Lag i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 212).

247. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande tillverkning av brännvin. (355.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

248. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften. (356.)

237

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1932 (sv. f. nr 285). Samma dag
utfärdades kungörelse om ändrad lydelse av §§ 3, 10—12, 15 och 16 förordningen
den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen (sv. f. nr 286).

249. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 6 augusti
1894 (nr 61) angående mantalsskrivning m. m. (357.)

Anmäld den 17 juni 1932, därvid tre förordningar utfärdades (sv. f. nr 277
—279).

250. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn fortsatt tilllämpning
under budgetåret 1932/1933 av förordningen den 8 juni 1923
(nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker
ävensom en i ämnet väckt motion. (358.)

Förordning i ämnet utfärdad den 22 juni 1932 (sv. f. nr 290).

251. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn extra inkomst- och förmögenhetsskatt. (360.)

Förordning i ämnet utfärdad den 17 juni 1932 (sv. f. nr 251; se även nr
252 och 337).

252. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Beträffande frågan örn påskyndat avskrivande av prästerskapets till statsverket
indragna tionde hava kammarkollegium och statskontoret den 5 november
1932 anmodats att, efter vederbörandes hörande, avgiva gemensamt utlåtande.
.Sedan vissa länsstyrelser inkommit med utlåtanden i frågan, hur prästerna
skola befrias från kommunal fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtits åt
dem, är denna fråga beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

253. samma dag, i anledning av väckta motioner örn tull å torkad färsk
långa. (366.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 juli 1932 (sv. f. nr 378).

254. den 13 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkten 25 av elfte huvudtiteln gjorda framställning angående
anslaget till allmänna indragningsstaten. (324.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

255. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående provisoriskt dyrortstillägg åt vissa befattningshavare
i statens tjänst, i vad angår pensions- och indragningsstaterna.
(365.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932, då bland annat en kungörelse
i ämnet utfärdats (sv. f. nr 302).

256. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående tillfällig
löneförbättring under budgetåret 1932/1933 för viss personal inom
den civila statsförvaltningen, i vad rör jordbruksärenden. (376.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 22 juni 1932 (sv. f. nr 299).

257. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående provisoriskt dyrortstillägg åt
vissa befattningshavare i statens tjänst, i vad rör jordbruksärenden.
(377.)

238

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932, då bland annat en kungörelse i
ämnet utfärdats (sv. f. nr 302).

258. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande anslagen till
finansdepartementet. (7 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

259. samma dag, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions-
och indragningsstaterna. (11 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

260. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning örn anslag till oförutsedda utgifter i allmänhet.
(309.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

261. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
ordinarie statsanställd lärare att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring jämte en i ämnet väckt motion. (347.)

Kungörelse i ämnet utfärdad den 28 juli 1932 (sv. f. nr 379).

262. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret
1932/1933. (350.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932, då bland annat kungörelser utfärdats
örn viss ändring i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (sv. f.
nr 352) samt med vissa bestämmelser för beräknande av dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1932/1933 (sv. f. nr 353).

263. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under rubrik »Utgifter för kapitalökning» framställda förslag örn nedskrivning
av det i statens produktiva fonder nedlagda lånemedelskapitalet
m. m. (351.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

264. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av
medel till täckande av viss statens järnvägars fordran hos Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag. (352.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

265. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg
åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret
1932/1933, i vad angår pensions- och indragningsstaterna. (383.)

Anmäld dels den 22 juni 1932, då kungörelse utfärdats örn ändrad lydelse av
§§ 1 och 7 kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 267) med allmänna grunder för
dyrtidstillägg åt pensionsberättigade änkor och barn efter befattningshavare i
statens tjänst m. fl. (sv. f. nr 303), dels ock den 30 juni 1932, då bland annat
kungörelser utfärdats örn viss ändring i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265)
med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst
(sv. f. nr 352) samt med vissa bestämmelser för beräknande av dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1932/1933 (sv. f.
nr 353).

239

266. den 15 juni, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd med
gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

Anmäld den 16 september 1932 samt överlämnad för utredning till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

267. samma dag, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1932/
1933, m. m. (382.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932, då bland annat utfärdats förordning
(sv. f. nr 305) angående det procenttal av stadgade grundbelopp, varmed
den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1932 skall utgå, samt kungörelse
(sv. f. nr 306) angående fastställelse av vissa tabeller till ledning vid
uträknandet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1932.

268. samma dag, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
om dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1932/1933, i vad rör jordbruksärenden. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932, då bland annat kungörelser utfärdats
örn viss ändring i kungörelsen den 15 juni 1923 (nr 265) med allmänna
grunder för dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst (sv. f. nr 352)
samt med vissa bestämmelser för beräknande av dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst m. fl. under budgetåret 1932/1933 (sv. f. nr 353).

269. den 17 juni, angående statsregleringen för budgetåret 1932/1933. (385.)
Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

270. samma dag, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1932/1933.
(386.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

271. den 5 mars 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare
och med dem jämförliga befattningshavare. (70.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932.

272. den 8 mars, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet för felaktigt uppburen arrende
avkomst av stadskomministerns löningsjord i Linköping. (69.)

Efter det kyrkomötets yttrande inhämtats, har ärendet avgjorts den 16 september
1932.

273. den 2 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
ur kyrkofonden för reparationer å den åt kyrkoherden i Korpilombolo
församling upplåtna prästgården. (86.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, har ärendet avgjorts den 16 september
1932.

274. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels
till lag örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å
innehavare av prästerlig emeritilön med flera, dels ock angående gäl -

240

dande ur biskopslöneregleringsfonden av pensionsavgift, belöpande å
innehavare av emeritilön för biskop. (87.)

Efter det kyrkomötets yttrande inhämtats, har Kungl. Majit den 28 oktober
1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag och två kungörelser (sv. f. nr
478—480).

275. den 15 april, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Kungl. Majit har den 29 april, den 6 maj, den 3, 10, 17, 22 och 30 juni,
den 8, 14, 22, 28 och 29 juli, den 12 augusti, den 9 september, den 14, 21
och 28 oktober samt den 9 december 1932 avgjort skilda delar av ärendet och

därvid utfärdat, den 6 maj fyra kungörelser (sv. f. nr 105, 106, 149 och 160),

den 3 juni två kungörelser (sv. f. nr 162 och 163), den 14 juli en kungörelse

(sv. f. nr 359) samt den 28 juli en kungörelse (sv. f. nr 384). Dock äro ne dannämnda

punkter icke slutbehandlade.

Punkten 158 angående anordnande av praktiska realskolor.

Anmäld den 6 maj 1932, därvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen
att utarbeta och till Kungl. Majit inkomma med förslag i det av riksdagen
angivna hänseendet. Det begärda förslaget har ännu icke inkommit.

Punkten 238 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

Anmäld den 6 maj 1932, därvid Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles
meddela beslut i fråga om anvisande av medel från ifrågavarande anslag.

Genom beslut den 2 december 1932 utsåg Kungl. Majit ledamöter i den
nämnd, som jämlikt § 4 i reglementet för utdelning av statens räntefria studielån
har att upprätta förslag till utdelning år 1933 av dylika lån, och föreskrevs
tillika, att de till arvoden och ersättning åt nämndens ledamöter erforderliga
beloppen skulle utgå från anslaget till nämnden för statens studielån.
I fråga örn det arvode, som borde tillerkännas nämndens sekreterare, samt i
fråga örn ersättning åt postverket för dess bestyr med förevarande lån är punkten
ännu icke slutbehandlad.

276. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ämneslärarinnas
vid allmänt läroverk rätt att för lönetur tillgodoräkna sig
tjänstgöring vid statsunderstödd enskild läroanstalt. (104.)

Kungl. Majit har den 29 april 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 95).

277. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
högre lärarinneseminariet att för visst ändamål disponera terminsavgifter
vid läroanstalten. (105.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1932.

278. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående överlåtelse
på Kristianstads stad av den Kungl. Majit och kronan tillkommande
rätten till högre allmänna läroverkets i Kristianstad byggnader
(106.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1932.

279. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tjänst
årsberäkning för småskollärarinnor, vilka varit anställda vid privatläroverkens
förberedande klasser m. m. (107.)

241

Kungl. Maj:t har den 29 april 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 96).

280. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning
av åttonde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar
genom sakkunniga. (108.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 april 1932.

281. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
avgifter till de allmänna läroverkens kassor m. m. (109.)

Anmäld dels den 10 juni 1932, därvid Kungl. Maj:t utfärdat en kungörelse
(sv. f. nr 188), dels den 22 juni 1932, därvid Kungl. Majit utfärdat fjorton
kungörelser (sv. f. nr 297, 298, 311—315, 330—336), dels ock den 30 september
1932, därvid ärendet slutbehandlats.

282. den 16 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående inrättande
av en institution för jämförande embryologi vid universitetet i
Lund. (118.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1932.

283. den 20 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående beredande
av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (132.)

Kungl. Majit har den 6 maj, den 3 juni, den 14 och den 28 juli samt den 30
december 1932 meddelat beslut med anledning av riksdagens skrivelse och därvid
utfärdat den 28 juli 1932 en kungörelse (sv. f. nr 380) samt den 30 december
1932 tre kungörelser (sv. f. nr 582, 583 och 585).

I följande delar är riksdagens skrivelse ännu icke slutbehandlad i

1. Sedan skolöverstyrelsen utarbetat förslag till ändrade grunder i fråga örn
anslag till skolskjutsar och statskontoret yttrat sig över förslaget, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

2. Kungl. Majit bemyndigade den 14 juli 1932 chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom nämnda departement
biträda med utredning rörande stadgande av skyldighet för lärare vid folk- och
småskolor att låta sig förflyttas från ett skoldistrikt till ett annat. Departementschefen
tillkallade den 22 juli 1932 sakkunniga. Deras utredning är
ännu icke slutförd.

284. den 29 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag örn ändrad lydelse av §§ 2, 3, 4, 5 och 6 lagen den 29 maj 1896
angående blindundervisningen. (168.)

Kungl. Majit har den 17 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en lag
i ämnet (sv. f. nr 256).

285. den 11 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående ändrade
bestämmelser beträffande fortsättningsskolans organisation m. m. (195.)

Kungl. Majit har den 30 december 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat
sex kungörelser (sv. f. nr 584 samt 586—590).

286. den 21 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående uppförande
av byggnader för karolinska sjukhuset m. m. (235.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

16 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelsc till 1033 dvs riksdag.

242

287. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till personal- och driftkostnader för institutet för högspänningsforskning
vid universitetet i Uppsala. (242.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

288. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
åt docenten vid universitetet i Lund G. R. Raquette. (243.)

Anmäld den 3 juni och den 30 september 1932, vilken sistnämnda dag ärendet
slutbehandlats.

289. den 25 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 185, gjorda framställning angående
anslag till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter.
(246.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

290. den 27 maj, angående ett bättre ordnande av utbildningsmöjligheterna
för husligt arbete. (199.)

Anmäld den 17 juni 1932 och remitterad till skolöverstyrelsen, vars utlåtande
inkommit den 10 november 1932. Ärendet är numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

291. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
bland annat till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen, dels ock i ämnet väckta motioner
(254.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, har Kungl. Maj:t den 21 oktober 1932
utfärdat dels lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika
löneboställen, dels ock en kungörelse (sv. f. nr 465 och 466). Vidare
har Kungl. Majit med anledning av i riksdagens skrivelse gjord hemställan
låtit utarbeta förslag till lagbestämmelser angående omvärdering av arrenden i
den utsträckning och under de förutsättningar, som av riksdagen angivits.
Sedan kyrkomötets yttrande över detta förslag inhämtats, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

292. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående löneförmåner
för kvinnlig gymnastiklärare vid högre allmänt läroverk. (247.)

Kungl. Majit har den 22 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat två
kungörelser (sv. f. nr 312 och 330).

293. den 4 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av § 1 i förordningen den 22 juni 1911
(nr 71 s. 1) angående biografföreställningar. (259.)

Kungl. Majit har den 10 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 202).

294. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående viss
ändring av läroverksorganisationen i Stockholm. (275.)

Sedan yttranden i ämnet inhämtats från olika myndigheter, är numera ärendet
beroende på Kungl. Majits prövning.

295. den 6 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående rätt för
biträdande föreståndarinnan Elin Thörn att för uppflyttning i högre
lönegrad tillgodoräkna sig viss tjänstgöring. (278.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

243

296. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa i
samband med gymnastiska centralinstitutets omorganisation stående
frågor. (281.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

297. samma dag, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

Anmäld den 30 augusti 1932, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med utredning rörande ändrad ordning för de privata och vissa kommunala
läroanstalters understödjande med statsmedel. Sedan departementschefen
samma dag tillkallat en sakkunnig, har Kungl. Majit den 28 oktober
1932 förordnat, att det åt nämnde sakkunnige anförtrodda utredningsarbetet
skulle från och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl.
Majits särskilda medgivande upptagas.

298. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående lantmäteriundervisningens
anordnande vid tekniska högskolan m. m. jämte
en i ämnet väckt motion. (285.)

Kungl. Majit har den 30 juni och den 28 juli 1932 meddelat beslut i ärendet
och därvid den 28 juli utfärdat två kungörelser (sv. f. nr 382 och 383). Riksdagens
skrivelse är därmed slutbehandlad.

299. den 8 juni, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 264, gjorda framställning angående anslaget
till tryckningskostnader. (300.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

300. den 9 juni, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930—
30 juni 1931. (213.)

I vad angår punkten 7 rörande tjänstledighet från folkskollärartjänsten vid
statsfolkskolan i Kuivakangas i Övertorneå skoldistrikt har skolöverstyrelsen
den 20 juli 1932 anbefallts att avgiva yttrande. Sådant yttrande har ännu
icke inkommit.

301. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
rubrik »utgifter för kapitalökning» gjorda framställning örn anslag till
studielånefonden. (304.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

302. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 266, gjorda framställning angående provisorisk
avlöningsförbättring för lärare vid de allmänna läroverken m. fl.
(310.)

Kungl. Majit har den 30 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse i ämnet (sv. f. nr 317).

303. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, i vad på ecklesiastikdepartementets
åtgärd ankommer.

244

304. den 10 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
bland annat till lag om byggnadslån ur kyrkofonden, dels ock i ämnet
väckta motioner. (321.)

Efter det kyrkomötets yttrande inhämtats, har Kungl. Maj:t den 14 oktober
1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat lag i ämnet (sv. f. nr 459).

305. den 11 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

Sedan kyrkomötets yttrande inhämtats, har ärendet anmälts den 30 augusti
och den 16 september 1932. Kungl. Majit har därvid dels den 30 augusti
utfärdat ecklesiastik boställsordning (sv. f. nr 400), åtta lagar (sv. f. nr 403—
410) och en kungörelse (sv. f. nr 412), dels ock den 16 september utfärdat
fjorton kungörelser (sv. f. nr 425—438).

Skrivelsen är slutbehandlad utom i följande tre punkter:

Frågan om av riksdagen begärd utredning angående placering av prästlönefonder
i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig
valuta är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 30 augusti 1932 hava till finansdepartementet för vidare behandling överlämnats
riksdagens i förevarande skrivelse gjorda framställningar dels örn påskyndat
avskrivande av prästerskapets till statsverket indragna tionde, dels ock
om utredning, huru prästerna skola befrias från skyldighet att erlägga kommunal
fastighetsskatt för prästgårdar, som upplåtas åt dem.

306. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till
ecklesiastikdepartementet. (8 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

307. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för
ordinarie statsanställd lärare att för erhållande av ålderstillägg tillgodoräkna
sig viss tjänstgöring jämte en i ämnet väckt motion. (347.)

Överlämnad till finansdepartementet den 5 juli 1932 för vidare handläggning.

308. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta motioner.
(353.)

Kungl. Majit har den 14 och den 22 juli samt den 19 augusti 1932 meddelat
beslut med anledning av riksdagens ifrågavarande skrivelse. Därvid har Kungl.
Majit den 14 juli bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla
högst sju sakkunniga för att inom nämnda departement biträda med av riksdagen
begärd utredning i fråga om organisationen av statens folkskoleseminariet
Departementschefen tillkallade den 22 juli 1932 sakkunniga. Deras
utredning är ännu icke slutförd.

309. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 52, gjorda framställning angående dyrtidstillägg
åt de för religiös och social verksamhet bland svenskar i vissa
utländska hamnstäder anställda präster. (371.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

310. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen under
åttonde huvudtiteln, punkten 231, gjorda framställning angående dyr -

245

tidstillägg åt befattningshavare vid vissa statsunderstödda anstalter för
yrkesundervisning-. (372.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

311. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts dels i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln, punkten 270, dels ock i proposition nr 262,
angående dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under
budgetåret 1932/1933, gjorda framställningar angående dyrtidstillägg åt
lärare vid vissa statsunderstödda undervisningsanstalter. (373.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 354).

312. den 16 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts propositioner angående dyrtidstillägg
under ecklesiastikåret 1932/1933 åt dels kyrkoherdar och
komministrar i nyreglerade pastorat samt kontraktsprostar och vissa
extra ordinarie präster, dels ock innehavare av prästerliga emeritilöner
(387.)

Kungl. Maj:t har den 30 juni 1932 avgjort ärendet och därvid utfärdat en
kungörelse (sv. f. nr 316).

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

313. den 17 februari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa tillfälliga skogsvård såtgärder å enskildas skogar. (30.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1932, då kungörelse (sv. f. nr 57) och

cirkulär (sv. f. nr 58) utfärdades.

314. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt
eller servitutsrätt till sådan mark. (31.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1932.

315. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för vederbörande tjänstemän hos länsstyrelsen i Kalmar län från ersättningsskyldighet
på grund av uppkommen förlust å viss virkesförsäljning.
(32.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

316. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för landsfiskalen B. J. Mjöberg från viss ersättningsskyldighet. (33.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

317. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående användande
av medel ur domänverkets markinköpsfond för förvärv av en
fastighet i Umeå stad. (35.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 mars 1932.

318. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 25 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(36.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1932.

246

319. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa delar av kronoegendomen Kålshult nr 1 i Jönköpings län
m. m. (39.)

Anmäld och slutbehandlad den 19 februari 1932.

320. den 20 februari, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående åtgärder
till sockerbetsodlingens stödjande. (46.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 februari 1932, då tre författningar i ämnet
utfärdades (sv. f. nr 30—32).

321. den 2 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (54.)

Anmäld och slutbehandlad den 18 mars 1932 med undantag för punkterna 1,
9, 10, 13, 30, 31, 40, 42, 46, 49, 51, 56, 57 och 58. Av dessa hava sedermera
anmälts och avgjorts punkten 46 den 15 april, punkten 9 den 15 april, därvid
utfärdades kungörelse (sv. f. nr 72) och den 22 april, punkterna 57 och
58 den 27 maj, punkterna 1, 51 och 56 den 10 juni, punkten 13 den 17 juni,
därvid utfärdades kungörelse (sv. f. nr 236), punkten 10 den 28 juli, därvid
utfärdades två kungörelser (sv. f. nr 373 och 374) samt punkterna 30, 31, 42
och 49 den 7 oktober 1932. Beträffande punkten 40 (kontroll över fläskexporten)
har Kungl. Majit den 18 mars 1932 anbefallt lantbruksstyrelsen att inkomma
med förslag rörande anslagets användning. Förslaget avvaktas.

322. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
av vissa i flottledsfonden ingående fordringsbelopp. (64.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april 1932.

323. den 9 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående medgivande
för Kungl. Majit att i vissa fall försälja kronoegendom m. m. (75.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1932.

324. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa mindre lägenheter från kronoegendomar m. m. (76.)

Anmäld och slutbehandlad den 31 mars 1932.

325. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående försäljning
av vissa lägenheter under Offers gård i Västernorrlands län. (77.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 april och den 16 december 1932.

326. den 16 mars, i anledning av Kungl. Majits proposition angående förlängd
giltighetstid för avlöningsreglementet vid domänverket m. m. (79.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1932, då kungörelser i ämnet utfärdats
(sv. f. nr 70 och 71).

327. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående användande
av medel ur undsättningsfonden för tillvaratagande av stormfälld
skog i vissa delar av landet jämte i ämnet väckta motioner. (80.)

Anmäld och slutbehandlad den 24 mars 1932, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 62).

328. den 20 april, i anledning av dels Kungl. Majits proposition med förslag
till lag om häradsallmänningar, dels ock i ämnet väckta motioner.
(133.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932, då lag i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 107).

247

329. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. i skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212). (134.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932, då lag i ämnet utfärdades (sv.

f. nr 108).

330''. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn upphörande av kronans rätt till storverksträd och ekar
å häradsallmänningar. (135.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 109).

331. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående tillfälliga lönetillägg åt vissa vaktmästare och
med dem jämförliga befattningshavare i vad rör jordbruksärenden. (136.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

332. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ifrågasatt
dödning av inteckning i en från lägenheten Liden under kronoegendomen
Bengtstorp nr 1 i Skaraborgs län försåld lägenhet. (139.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932.

333. den 27 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utredning
rörande reglering av Fyrisån. (147.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj och den 10 juni 1932.

334. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande
av avkastningen av statens hästavelsfond. (148.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932.

335. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i villkoren för lån från statens fjäderfälånefond. (149.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 235).

336. samma dag, med anledning av väckta motioner örn anslag till fullföljande
av utredningen och undersökningen rörande vattenavledning från
av översvämningar hemsökta marker utefter Emån. (150.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932.

337. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
av den räntefria tiden m. m. beträffande vissa lån till Virestadssjöarnas
sänkningsföretag i Kronobergs län. (151.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

338. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till delägare i Säveåns regleringsföretag i Älvsborgs
län. (152.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj och den 26 augusti 1932.

339. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare
statsunderstöd till Mosjöbottnens torrläggningsföretag i Orebro län
m. m. (153.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

248

; 340. samina dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående uppskov
med amortering av två till reglering av Nedre Arån i Jönköpings
län beviljade lån från odlingslånefonden. (154.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

341. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av grunderna för statsbidrag till utredning rörande reglering
av Övre och Nedre Olandsån i Uppsala och Stockholms län. (155.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

342. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna. (156.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

343. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
under år 1932 av en allmän jordbruksräkning. (157.)

Skrivelsen har vid anmälan den 13 maj och den 30 juni 1932 slutbehandlats.
Sistnämnda dag utfärdades en förordning i ämnet (sv. f. nr 386).

344. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande
av en lånefond för inköp av gasgeneratorer för motordrift m. m.
(158.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932, då kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 121 och 122).

345. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar dels örn anslag till understöd
åt elever vid specialkurs för lantbruksstuderande, dels ock örn anslag
till understöd åt elever vid lägre lantbruksundervisningsanstalter
jämte i ämnet väckta motioner. (159.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932, då kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 110 och lil).

346. den 4 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen, avdelning
Utgifter för kapitalökning, gjorda framställningar angående fonden
för fiskerinäringens befrämjande och hemslöjdslånefonden. (181.)

Anmäld och slutbehandlad den 13 maj 1932, då kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 112 och 113).

347. den 11 maj, angående viss komplettering av föreskrifterna örn märkning
av utländska köttvaror. (179.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

348. den 13 maj, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar, dels ock
åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (9 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932 med undantag för punkterna 6,
7, 10, 16, 17, 19, 28, 45, 52, 53, 54, 55 och 61. Dessa hava sedermera anmälts
och avgjorts punkten 28 den 27 maj, punkten 19 den 3 juni, punkterna
52, 53, 54 och 55 den 10 juni, punkterna 17 och 45 den 17 juni, punkterna
6, 7, 10 och 16 den 30 juni samt punkten 61 den 22 juli 1932.

349. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ansvar
för kostnad för dikningsföretag å kronans utarrenderade jordbruksdomäner.
(219.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

249

350. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för änkefru Elsa Silfverstolpe från skyldigheten att betala viss husröteersättning.
(220.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

351. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 139 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar.
(222.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

352. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 202 angående
försäljning av vissa kronoegendomar och lägenheter från sådana egendomar
m. m. (223.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

353. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i grunderna för försäkring med statsbidrag mot förluster på grund av
smittsamma husdjurssjukdomar. (224.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932, då kungörelse i ämnet utfärdades

(sv. f. nr 164).

354. samma dag, i anledning av väckta motioner angående upphandling av
lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

355. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
ändringar av bestämmelserna rörande jordbrukets kreditkassor m. m. (226.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932, då förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 165 och 166).

356. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställning angående statens skogsutdikningsanslag,
jämte i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld och slutbehandlad den 3 juni 1932.

357. samma dag, i anledning av väckta motioner örn vissa lättnader med
avseende å gällande villkor för lån från täckdikningslånefonden. (239.)

Skrivelsen har vid anmälan den 3 juni och den 28 juli 1932 slutbehandlats.

Sistnämnda dag utfärdades en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 375). j

358. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående kontroll å tillverkningen av samt handeln med
margarin, margarinost, fettemulsion och konstister, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (240.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932, då två förordningar i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 355 och 356).

359. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till spannmålsodlingens fortsatta stödjande. (241.)

Anmäld och slutbehandlad den 20 maj 1932.

360. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition om ändrad
lydelse av mom. 10:o i gällande grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner, dels ock i ämnet väckta motioner. (253.)

Skrivelsen anmäldes den 10 juni och den 28 juli 1932 förstnämnda dag ut -

250

färdades bland annat två författningar (sv. f. nr 186 och 187) samt sistnämnda
dag en författning (sv. f. nr 376) — och slutbehandlades därvid utom till den
del skrivelsen avser riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att meddela
bestämmelser angående omvärdering av arrendeavgift. I denna del anbefalldes
domänstyrelsen den 10 juni 1932 att inkomma med förslag till de bestämmelser,
som i anledning av riksdagens beslut borde av Kungl. Maj:t meddelas.
Förslaget avvaktas.

361. den 1 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om vård av vissa skogar inom Västerbottens och Norrbottens läns
lappmarker med flera områden m. m. (263.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1932, då lagar i ämnet utfärdades (sv.
f. nr 180 och 181).

362. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning örn ändrad lydelse av 1, 2 och 4 §§ förordningen den 15 juni
1923 (nr 213) angående skogsvårdsstyrelser. (264.)

Anmäld och slutbehandlad den 10 juni 1932, då förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 182).

363. den 7 juni, angående åtgärder för åstadkommande av likformighet i på
olika orter gällande köttbesiktningstaxor. (297.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter verkställd
utredning, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till åtgärder i det av
riksdagen ifrågasatta syftet. Förslaget avvaktas.

364. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbrukshögskolan
samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ävensom
en i ämnet väckt motion. (316.)

Anmäld den 22 juni 1932. Beträffande lantbrukshögskolan fann Kungl. Maj:t
gott dels bemyndiga lantbrukshögskolekommitterade att ombestyra anläggning
för en kostnad av 62,000 kronor av erforderliga yttre ledningar jämte fjärrledning
för gas, dels uppdraga åt lantbrukshögskolekommitterade att i samråd med
byggnadsstyrelsen utarbeta detaljritningar och övriga entreprenadhandlingar för
den för lantbrukshögskolan avsedda institutionsbyggnaden för kemi, marklära,
bakteriologi och husdjurslära, dels ock anbefalla byggnadsstyrelsen att efter
granskning av förenämnda ritningar och handlingar infordra anbud för uppförande
av nyssnämnda institutionsbyggnad, därvid i kungörelsen om infordrande av
anbud borde särskilt tillkännagivas, att entreprenadanbuds antagande vore beroende
av att Kungl. Majit med hänsyn till anbudsbeloppen funne beslut örn
byggnadens uppförande böra meddelas. Sedan byggnadsstyrelsen efter dylika
anbuds infordrande underställt ärendet Kungl. Majit, har Kungl. Majit den 30
december 1932 meddelat beslut örn uppförandet av institutionsbyggnaden i fråga.
Beträffande lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut vid Alnarp uppdrog Kungl.
Majit åt styrelsen för Alnarps lantbruks- och mejeriinstitut att i samråd med
byggnadsstyrelsen upprätta och inkomma med förnyat fullständigt förslag jämte
kostnadsberäkningar till de byggnadsarbeten vid Alnarp, som erfordras i anledning
av den beslutade omorganisationen av institutet.

365. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till lantbrukshögskolan, centralanstalten för försöksväsendet på jordbruks -

251

området, statens växtskyddsanstalt samt lantbruksinstitutet vid Ultuna
m. m. (317.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

366. den 10 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa lägenhetsinnehavare å kronomark i de sex nordligaste
länen. (331.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, då kungörelser i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 294 och 295).

367. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens
avdikningsanslag och statens avdikningslånefond. (332.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

368. samma dag, i anledning av väckt motion angående tiden för erläggande
av annuitet å lån från statens avdikningslånefond. (333.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

369. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för vinnande
av mera skyndsam handläggning av torrläggningsärenden. (334.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att skyndsamt
verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

370. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning
örn de s. k. kontrollföreningarnas verksamhet. (335.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

371. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning
örn kostnaderna för egnahemsbyggnader. (336.)

Anmäld den 8 juli 1932, därvid statens egnahemsstyrelse anbefalldes att verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

372. samma dag, i anledning av väckta motioner om anslag för ensileringsändamål.
(337.)

Anmäld den 22 juni och den 26 augusti 1932, därvid Kungl. Majit sistnämnda
dag disponerat viss del av anslaget.

373. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner. (339.)

Skrivelsen avser:

1 a) beslut att å statslån från egnahemslånefonden, som för år 1920 eller
senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheten
räntan må för åren 1932 och 1933 nedsättas till 3,7 procent å statslån,
varför amorteringsskyldighet ej föreligger, och till 3,3 procent å den stående
delen av statslån, varför amorteringsskyldighet föreligger, allt under villkor
att låneförmedlare medgiver innehavare av egnahemslån från ifrågakommande
statslån enahanda nedsättning av räntan;

1 b) anhållan, att Kungl. Majit måtte föranstalta om närmare utredning rörande
möjligheterna att återgå till den ränta å egnahemslån, som var gällande
före år 1920, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning;

2 a) bemyndigande för Kungl. Majit att efter prövning i varje särskilt fall
med hänsyn till föreliggande omständigheter bevilja låneförmedlare anstånd
under högst tre månader med erläggande helt eller delvis av föreskrivna ränteoch
kapitalavbetalningar till egnahemslånefonden;

252

2 b) anhållan, att Kungl. Majit ville verkställa närmare utredning rörande
de åtgärder, som kunde befinnas böra vidtagas för tillgodoseende av det i motionen
1:201 avsedda syftet samt, i den mån så kunde vara påkallat, förelägga
riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning; samt

3) medgivande att Kungl. Majit må utfärda kungörelse örn ändrad lydelse
av §§ 1, 15 och 17 i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.

Anmäld och slutbehandlad i vad angår punkterna 1 a, 2 a och 3 den 17
juni 1932, då kungörelser i ämnet utfärdades (sv. f. nr 247—249). Beträffande
punkterna 1 b och 2 b är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

374. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående tillfällig
nedsättning av räntan å köpeskilling för vissa lägenheter, som upplåtits
från kronojord. (340.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 250).

375. samma dag, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen, avdelning
Utgifter för kapitalökning, gjorda framställning angående egnahemslånefonden.
(341.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

376. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående åtgärder
i avseende å vissa egnahemsföretag i Malmöhus län. (342.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

377. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
för utgivande av ersättning i vissa fall till strandägare för mistad
fiskerätt m. m. (343.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

378. den 11 juni, i anledning av Kungl. Majits proposition angående vissa
åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk och mejeriprodukter
jämte i detta ämne och andra samma produktion berörande frågor
väckta motioner. (354.)

Skrivelsen anmäldes och slutbehandlades den 30 juni 1932 — då bland annat
utfärdades en förordning i ämnet (sv. f. nr 325) — utom till den del skrivelsen
avser av riksdagen gjord anhållan örn vidtagande av de åtgärder i handelspolitiskt
avseende, som för tryggande av effekten utav de avsedda stödåtgärderna
kunde påkallas. I denna del av ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet.

379. den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Majits proposition angående
åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, dels ock vissa
i ämnet väckta motioner. (367.)

Anmäld och slutbehandlad, i vad avser punkt 1 i skrivelsen, den 30 juni 1932,
därvid två författningar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 366 och 367). Tillika
anbefallde Kungl. Majit jordbruksutidningen att utarbeta och till Kungl. Majit
Inkomma med sadan plan och kostnadsberäkning för en allsidig utredning rörande
jordbrukets skuldsättning, som avses under punkten 2 i skrivelsen. Sedan
jordbruksutredningen inkommit med sådan plan och beräkning, är ärendet
i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

253

380. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 149) i vad den
avser utlämnande av stödlån åt egnahemslåntagare, jämte i ämnet väckta
motioner. (368.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 296).

381. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen,
nionde huvudtiteln, gjorda framställning örn anslag till tryckningskostnader.
(374.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

382. samma dag, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

Skrivelsen har överlämnats till socialdepartementet.

383. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning angående ordinarie anslaget
till departementschefen. (378.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

384. samma dag, angående reglering av utgifterna för kapitalökning för budgetåret
1932/1933 i vad angår jordbruksärenden. (380.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni och den 14 juli 1932. Sistnämnda dag

utfärdades bland annat två författningar (sv. f. nr 364 och 365).

385. samma dag, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anslag
till lindring av fraktkostnader för kalk samt inrättande av en kalkbrukslånefond
jämte i ämnet väckta motioner. (381.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni och den 14 oktober 1932. Sistnämnda

dag utfärdades en författning i ämnet (sv. f. nr 461).

386. den 15 juni, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t gjorda framställningar
örn dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst m. fl. under
budgetåret 1932/1933 i vad rör jordbruksärenden. (384.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

387. den 16 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens nionde huvudtitel, innefattande anslagen till
jordbruksdepartementet. (9 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 8 juli 1932.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

388. den 13 februari 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av ett mellan Sverige och Rumänien slutet bosättnings-,
handels- och sjöfartsavtal. (26.)

Anmäld den 26 februari 1932 och överlämnad till utrikesdepartementet för
vidtagande av på nämnda departement ankommande åtgärd.

389. den 29 februari, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse av rätt till bearbetande av icke inmutningsbara mineralfyndigheter
å kronojord. (55.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1932.

254

390. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
av kronan tillhörande jordägarandelar i gruvor. (56.)

Anmäld och slutbehandlad den 11 mars 1932, därvid kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 53).

391. den 2 mars, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933 under
riksstatens elfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna.
(11 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932.

392. den 2 april, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning m. m. (85.)

Anmäld och slutbehandlad den 15 april 1932.

393. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående godkännande
av en internationell konvention för betryggande av säkerheten
för människoliv till sjöss med mera samt en internationell lastlinjekonvention
med mera. (88.)

Anmäld den 30 juni 1932, varvid brev avläts till utrikesdepartementet för vidtagande
av på nämnda departement ankommande åtgärder.

394. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 9, 16 och 22 §§ lagen den 16 oktober
1914 (nr 349) örn tillsyn å fartyg. (90.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 324).

395. den 5 april, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret 1932/1933
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till handelsdepartementet.
(10 A.)

Anmäld och slutbehandlad den 6 maj 1932 med undantag för punkterna 11,
13 och 17. Dessa hava sedermera ånyo anmälts och avgjorts den 13 maj 1932.

396. den 16 april, i anledning av Kungl. Majits proposition angående bemyndigande
för Kungl. Majit att i vissa fall medgiva utsträckning av
lånetiden för lån från fonden för rederinäringens understödjande jämte
en i ämnet väckt motion. (124.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 april 1932.

397. den 3 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående anslag
till säkerhetsanordningar till ledning för fiskefartyg m. m. (173.)

Anmäld den 27 maj 1932 och därefter ånyo anmäld och slutbehandlad den 8
juli 1932.

398. den 7 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avskrivning
eller avlösning av lotsningsbesväret m. m. (185.)

Anmäld och slutbehandlad den 27 maj 1932.

399. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majits proposition rörande ordnande
av ett sjöhistoriskt museum i Stockholm. (210.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

400. den 1 juni, angående obligatorisk märkning av vissa importvaror. (262.)
Anmäld den 10 juni 1932, därvid beslöts, att skrivelsen skulle för kännedom.

255

meddelas kommerskollegium och generaltullstyrelsen, vilka av Kungl. Maj:t den
24 mars 1932 anbefallts att gemensamt avgiva utlåtande över en inom handelsdepartementet
verkställd utredning rörande obligatorisk märkning av vissa
importvaror och i samband därmed till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till
de författningsbestämmelser, som i ämnet må anses erforderliga. Sedan ämbetsverken
numera inkommit med berörda utlåtande och förslag, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

401. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat
föremål eller förfaringssätt. (260.)

Anmäld den 30 juni 1932, därvid uppdrogs åt generaldirektören K. H. R.
Hjertén att, vid fullgörandet av ett honom jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 4 september 1926 meddelat uppdrag att såsom sakkunnig inom
handelsdepartementet biträda med utredning angående erforderliga lagstiftningsåtgärder
på det industriella rättsskyddets område, undersöka, huruvida och på
vad sätt de i skrivelsen avsedda åtgärderna må kunna vidtagas.

402. den 6 juni, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och del^ underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten
för inhemsk förädling. (280.)

Jämlikt beslut den 10 augusti 1932 hava tillkallats sakkunniga för ärendets
vidare behandling.

403. den 7 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslaget till
tryckningskostnader. (294.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

404. den 9 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till provisorisk
avlöningsförbättring för lärare vid navigationsskolorna. (311.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

405. samma dag, i anledning av Kungl. Majlis i statsverkspropositionen under
tionde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till försäkringsinspektionen.
(312.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932.

406. samma dag, angående ordinarie anslagen till departementscheferna, till
lönefyllnad åt statsministern samt till statsråden utan departement. (313.)

Anmäld och slutbehandlad den 22 juni 1932.

407. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till
utlandet. (345.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, därvid lag i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 244).

408. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående rätt för Konungen att åsätta särskild tullavgift
ävensom i ämnet väckta motioner. (359.)

Anmäld och slutbehandlad den 17 juni 1932, därvid förordning i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 245).

256

409. samma dag, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk inblandning
i importerad bensin av motoralkohol, framställd ur avfallslut
vid sulfitcellulosatillverkning. (362.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

410. den 14 juni, angående regleringen för budgetåret 1932/1933 av utgifterna
under riksstatens tionde huvudtitel, innefattande anslagen till
handelsdepartementet. (10 B.)

Anmäld och slutbehandlad den 30 juni 1932.

257

Bilaga lil.

Särskild förteckning

över sådana i förteckningen under bilaga II här ovan upptagna
ärenden, som vid utgången av år 1932 ännu vörö i sin helhet
eller till någon del pä Kungl. Majis prövning beroende.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta siffertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

3. den 17 februari 1932, i anledning av väckt motion angående ny lag
örn hittegods m. m. (29.)

10. den 8 mars, i anledning av väckta motioner örn avskallande av krigsdomstolarna
och strafflagen för krigsmakten. (68.)

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning om
förberedande undersökning och tvångsmedel i brottmål. (74.)

15. den 13 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen samt till lag örn ändrad lydelse
av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn
val till riksdagen. (102.)

16. den 15 april, i anledning av väckt motion angående ett lagligt reglerande
av virkesmätningsföreningarnas verksamhet. (116.)

18. den 29 april, i anledning av väckt motion angående viss ändring i
gällande expropriationslagstiftning. (167.)

23. den 12 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner. (206.)

26. samma dag, i anledning av väckt motion angående upphävande av den
s. k. lösöreköpsförordningen m. m. (209.)

28. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

42. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län m. m. (348.)

17 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års riksdag.

258

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse *

48. den 13 april 1932, i anledning av väckta motioner om Sveriges anslutning
till den av Nationernas förbunds församling under dess nionde
ordinarie möte förordade generalakten i dess helhet. (103.)

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

65. den 20 april 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande av en sjukhuspaviljong vid garnisonssjukhuset i Boden
m. m. (131.)

68. den 29 april, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till flygövningar.
(161.)

70. den 11 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av rätt till s. k. rekreationsresor för viss personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden. (194.)

72. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående upphandling av
lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

77. den 6 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
disposition av medel, anvisade till anskaffning av för kroppsundersökning
av flygare erforderlig apparatur. (277.)

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

85. den 18 februari 1932, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
gällande föreskrifter örn rätt för kommuner å landet att upptaga lån.
(42.)

89. den 22 mars, i anledning av väckta motioner angående ändrad barnavårds-
och ungdomsvårdslagstiftning. (83.)

97. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till allmän levnadskostnadsundersökning. (184.)

98. den 10 maj, angående vissa lättnader i avseende å hälsovårdsstadgans
tillämpning för köpingar och municipalsamhällen. (175.)

99. den 11 maj, angående viss ändring i kungl, kungörelsen angående villkoren
för eldbegängelse. (198.)

101. den 13 maj, i anledning av Kungl. Majrts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till sjuktransporter
med flygplan jämte två i ämnet väckta motioner. (211.)

259

108. den 4 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av 1 § i förordningen den 6 juni
1925 (nr 172) med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid
polisväsendet rätt till lön och pension m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion. (270.)

119. den 13 juni, i anledning av väckta motioner angående skogsbygdens
arbetslöshets- och försörjningsproblem. (375.)

121. den 16 juni, angående förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata
sammanslutningar. (298.)

122. samma dag, angående brottslig ungdoms tillrättaförande i större utsträckning
än för närvarande utan insättning i uppfostringsanstalt samt
angående en mera mångsidig yrkesutbildning m. m. vid skyddshem för
vanartig ungdom. (299.)

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

141. den 7 maj 1932, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatta åtgärder till lindrande av arbetslösheten inom stenindustrien
m. m. jämte fyra i ämnet väckta motioner. (183.)

147. den 13 maj, i anledning av väckt motion om viss ändring i 8 § i
lagen om enskilda vägar. (218.)

153. den 9 juni, i anledning av riksdagens år 1931 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1930
—30 juni 1931. (213.)

156. den 13 juni, i anledning av dels riksdagens revisorers uttalande angående
åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet mellan järnvägs-
och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner m. m.
(364.)

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

181. den 13 april 1932, i anledning av väckt motion angående utredning örn
ändrad lydelse av 35 § i lagen örn sparbanker. (110.)

195. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av allmänna arvsfonden tillfallna fastigheten Gransjö 15 i
Algutsboda socken. (140.)

260

205. den 7 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor jämte i
ämnet väckta motioner. (186.)

206. samma dag, i anledning av väckta motioner örn avskrivning av hospitalens
till statsverket indragna räntor. (187.)

208. den 10 maj, i anledning av väckt motion angående ytterligare begränsning
av rätten för skattskyldig att sammanföra inkomster från olika
verksamhetsgrenar till en och samma förvärvskälla. (191.)

211. den 11 maj, angående utredning och förslag rörande preskriptionstiden
för resterande kronoutskylder. (177.)

212. samma dag, angående överlåtande av uppbörd av kronoskatt i stad å
bankinrättning, som erhållit Kungl. Maj:ts oktroj. (178.)

219. den 13 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
av vissa kronan tillhöriga hållhägnader i Norrbottens län. (221.)

221. den 20 maj, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse av § 12 riksdagsordningen. (217.)

247. den 11 juni, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande tillverkning av brännvin. (355.)

252. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

264. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anvisande av
medel till täckande av viss statens järnvägars fordran hos LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag. (352.)

266. den 15 juni, angående rätt för dubbeltaxerad person till anstånd med
gäldande av det ena av de påförda skattebeloppen. (369.)

7, Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

275. den 15 april 1932, i anledning av dels vissa utav Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

283. den 20 april, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande
av större möjlighet för skoldistrikt att vid minskning av antalet
barn indraga skolor eller skolavdelningar m. m., jämte i ämnet väckta
motioner. (132.)

290. den 27 maj, angående ett bättre ordnande av utbildningsmöjligheterna
för husligt arbete. (199.)

261

294. den 4 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss
ändring av läroverksorganisationen i Stockholm. (275.)

297. den 7 juni, i anledning av väckt motion örn ändrad ordning för de
privata och vissa kommunala läroanstalters understödjande med statsmedel.
(282.)

305. den 11 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.
(361.)

308. den 14 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av folk- och småskoleseminarierna jämte i ämnet väckta
motioner. (353.)

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

321. den 2 mars 1932, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln gjorda framställningar. (54.)

347. den 11 maj, angående viss komplettering av föreskrifterna örn märkning
av utländska köttvaror. (179.)

354. den 13 maj, i anledning av väckta motioner angående upphandling av
lantbruksprodukter för statens och kommunernas räkning direkt från
producenterna. (225.)

360. den 28 maj, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition örn ändrad
lydelse av mom. 10:o i gällande grunder för förvaltningen av kronans
jordbruksdomäner, dels ock i ämnet väckta motioner. (253.)

363. den 7 juni, angående åtgärder för åstadkommande av likformighet i på
olika orter gällande köttbesiktningstaxor. (297.)

364. den 8 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för byggnadsarbeten och andra engångskostnader avseende lantbruksliögskolan
samt Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut ävensom
en i ämnet väckt motion. (316.)

368. den 10 juni, i anledning av väckt motion angående tiden för erläggande
av annuitet å lån från statens avdikningslånefond. (333.)

369. samma dag, i anledning av väckta motioner angående åtgärder för vinnande
av mera skyndsam handläggning av torrläggniogsärenden. (334.)

262

370. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning
örn de s. k. kontrollföreningarnas verksamhet. (335.)

371. samma dag, i anledning av väckta motioner i vad de avse utredning
örn kostnaderna för egnahemsbyggnader. (336.)

372. samma dag, i anledning av väckta motioner örn anslag för ensileringsändamål.
(337.)

373. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående hjälpåtgärder
åt vissa egnahemslåntagare jämte i ämnet väckta motioner.
(339.)

378. den 11 juni, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder för stödjande av produktionen av mjölk och mejeriprodukter
jämte i detta ämne och andra samma produktion berörande frågor
väckta motioner. (354.)

379. den 13 juni, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
åtgärder för lindrande av jordbrukets kreditsvårigheter, dels ock vissa
i ämnet väckta motioner. (367.)

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

400. den 1 juni 1932, angående obligatorisk märkning av vissa importvaror.
(262.)

401. den 4 juni, i anledning av väckt motion angående meddelande av
vissa bestämmelser i avseende å försäljning m. m. av patentskyddat
föremål eller förfaringssätt. (260.)

402. den 6 juni, i anledning av väckta motioner angående dels utredning
rörande en förädling av de statliga järnmalmstillgångarna i Norrbotten
och dels underlättande av malmbrytning i vissa gruvor i Norrbotten för
inhemsk förädling. (280.)

409. den 11 juni, i anledning av väckta motioner angående obligatorisk inblandning
i importerad bensin av motoralkohol, framställd ur avfallslut
vid sulfltcellulosatillverkning. (362.)

263

Bilaga IV.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Maji anhängig gjorts genom
skrivelser från riksdagen före år 1932 men vid samma års
början varit i sin helhet eller till någon del oavgjorda,
jämte uppgift örn den behandling, dessa ärenden
undergått under år 1932.

(Det för varje ärende inom parentes utsatta sifiertalet utvisar riksdagsskrivelsens
nummer enligt fjortonde samlingen av hillänget till riksdagens protokoll.)

1. Justitiedepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 31 mars 1905, angående åtgärder för inskränkning i kungörelsers
uppläsande i kyrkorna. (50.)

Sedan utredning verkställts i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

2. den 6 maj 1905, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser
i syfte att bereda innehavare av förlagsinteckning större trygghet
mot förlust i de fall, då rörelsen överlates a annan person eller
flyttas från ort till annan. (117.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 172).

3. den 11 juni 1917, angående utredning örn indragning till statsverket
av allmänna åklagare och beslagare tillkommande andelar i böter och
beslagtagen egendom m. m. (286.)

Sedan lagrådet den 4 april 1927 avgivit utlåtande över ett i ämnet upprättat
lagförslag, är frågan föremål för ytterligare utredning inom departementet. Förslag
till bestämmelser innefattande begränsning av de åklagare m. fl. tillkommande
andelar i böter m. m. har upprättats inom departementet och varit
föremål för lagrådets granskning.

4. den 4 maj 1920, i anledning av väckt motion örn ändrad lydelse av
§§ 72 och 75 riksdagsordningen. (190.)

Sedan 1919 års proportionsvalssakkunniga den 31 december 1921 avgivit förslag
i ämnet (betänkande III), är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

5. den 2 juni 1920, i anledning av väckt motion om vidtagande av åtgärder
för åstadkommande av samarbete mellan Sverige och Finland i
fråga om rättegångsordningen m. m. (312.)

264

Framställningen beaktas vid pågående beredning av frågan örn rättegångsväsendets
ombildning.

6. den 9 april 1921, angående förändring av eller avskaffande av statsrådseden.
(100.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maurts prövning.

7. den 11 juni 1921, i anledning av väckt motion angående ändring i
tryckfrihetsförordningens stadganden örn hemlighållande av protokoll i
ministeriella ärenden och kommandomål samt statsrådsprotokoll m. m.
(315.)

Sedan tillkallad sakkunnig den 11 februari 1927 avgivit betänkande med förslag
i ämnet (st. off. utr. 1927: 2) samt yttranden däröver inkommit från åtskilliga
myndigheter, är frågan beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

8. den 23 maj 1922, i anledning av väckta motioner angående ändrade
bestämmelser rörande statsrevisionen m. m. (166.)

Sedan skrivelsen, som slutligt handlagts i vad på finansdepartementet ankommit,
den 26 september 1930 överlämnats till justitiedepartementet för handläggning
av frågan örn statsrevisionens berättelse såsom grundval för utkrävande
av konstitutionellt ansvar, är denna fråga beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

9. den 2 juni 1922, i anledning av väckt motion angående lagbestämmelser,
som i vissa fall medgiva sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka
och fallandesjuka, eventuellt sedlighetsförbrytare. (250.)

Sedan inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga avgivit betänkande med
förslag till steriliseringslag samt yttranden inhämtats däröver, har socialdepartementet
den 19 november 1931 överlämnat ärendet till justitiedepartementet.
Ärendets vidare behandling är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 23 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran örn förslag till bestämmelser rörande fastighetsfideikommissens
upphävande eller fideikommissjordens tillgodogörande
för egnahemsbildningen. (201.)

Över ett i ärendet upprättat lagförslag har utlåtande avgivits av lagrådet den
30 mars 1925. Kungl. Majit har sedermera förordnat, att frågan angående
avveckling av bestående fideikommiss skall inom lagberedningen vid lämplig
tidpunkt upptagas till fortsatt övervägande.

11. den 18 mars 1925, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående ändring i förordningen den 21 december 1857 örn ägors
fredande emot skada av annans hemdjur samt örn stängselskyldighet. (78.)

Sedan lagrådet den 5 november 1932 avgivit utlåtande över upprättat lagförslag
i ämnet, är frågan föremål för ytterligare beredning inom departementet.

12. den 24 april 1925, i anledning av väckta motioner om ändring i bestämmelserna
rörande rösträtt å flottningsstämma. (136.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från domänstyrelsen och länsstyrelserna, är frågan beroende på Kungl.
Majits prövning.

265

13. den 27 maj 1925, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
lagen om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område. (228.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 3 juni 1925, i anledning av väckta motioner örn offentligheten av
vissa handlingar. (312.)

Angående behandlingen av denna skrivelse se redogörelsen under 7 här ovan.

15. samma dag, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Sedan i statsrådet den 7 december 1928 beslutats, att skrivelsen, såvitt den
avsåge stadgande örn skyldighet för bolag och förening att till inlösen av stat
och kommun hembjuda vissa jordförvärv, icke skulle till vidare åtgärd föranleda,
är ärendet i övrigt beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 12 maj 1926, angående utredning i fråga örn meddelande av viss
föreskrift rörande kastration av husdjur. (214.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 21 maj 1926, i anledning av väckt motion örn ändrade bestämmelser
rörande tillstånd till elektrisk starkströmsanläggning, erforderlig
för elektrisk järn- eller spårväg. (249.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

18. den 5 juni 1926, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn delning av jord å landet m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner. (331.)

Lagar i ämnet utfärdade den 18 juni 1926 (sv. f. nr 326—339), den 24 april
1931 (sv. f. nr 77) samt den 17 juni 1932 (sv. f. nr 230 och 231).

19. den 15 mars 1927, i anledning av väckt motion örn lagstiftningsåtgärder
för beredande av ökad möjlighet att tillvarataga det i de allmänna
flottlederna sjunkna virket. (76.)

Sedan tillkallade sakkunniga avgivit förslag i ämnet samt yttranden däröver
inkommit från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, är frågan beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

20. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i sjölagens
bestämmelser örn ersättning för överliggedagar. (81.)

Sedan skrivelsen jämlikt beslut i statsråd den 11 maj 1928 överlämnats till
sakkunnig för deltagande i nordiskt samarbete på sjörättslagstiftningens område,
har frågan behandlats i ett inom de nordiska sjölagstiftningskommittéerna
utarbetat utkast till lagbestämmelser örn befraktning (st. off. utr. 1930:11).

21. den 8 juni 1927, i anledning av väckt motion angående statsinköp av
bulvanhemman. (332.)

Ärendet har i viss del varit föremål för behandling inom jordbruksdepartementet
och anmälts i statsråd den 14 december 1928. I övrigt har ärendet,
sedan utlåtanden inhämtats från vissa länsstyrelser, den 5 september 1931
överlämnats till justitiedepartementet för vidare behandling och är det numera
beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

266

22. den 9 mars 1928, i anledning av väckt motion örn åtgärder i syfte
att göra vissa handlingar i vattenmål lättare tillgängliga. (54.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 maj 1932 (sv. f. nr 138).

23. den 24 april 1928, angående vissa processuella föreskrifter rörande bestraffningsformen
varning, i vad angår statens befattningshavare. (134.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter m. fl., är detsamma
beroende på Kungl. Majrts prövning.

24. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion örn viss ändring i lagen
om statsdepartementen. (229.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

25. den 29 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 3 §§ i lagen den 26 maj
1909 örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt m. m. (320).

Lagar i ämnet utfärdade den 14 juni 1928 (sv. f. nr 181 och 182). Efter
Kungl. Maj:ts uppdrag har utredning rörande regeringsrättens organisation
och arbetssätt verkställts dels av regeringsrätten och dels av statens organisationsnämnd.
Enligt uttalande i proposition nr 192 till 1932 års riksdag har
förslag till ändrade bestämmelser i fråga örn regeringsrättens organisation och
arbetssätt ansetts ej böra framläggas.

26. den 31 maj 1928, i anledning av väckt motion örn lagstiftning angående
statskontroll över utförsel av äldre kulturföremål. (324.)

Sedan inom handelsdepartementet tillkallade sakkunniga den 30 januari 1930
avgivit betänkande i ämnet (st. off. utr. 1930: 3), hava yttranden däröver inhämtats
från vissa myndigheter och sammanslutningar. Samtliga yttranden
hava dock ännu ej inkommit.

27. samma dag, i anledning av väckt motion angående förbättrad lagstiftning
mot ocker. (325.)

Sedan länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden i ärendet, är detsamma
beroende på Kungl. Majrts prövning.

28. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den 27 juni 1896 örn rätt
till fiske m. m., jämte i ärendet väckta motioner. (313.)

I ämnet hava utfärdats lagar den 22 juni 1928 (sv. f. nr 183 och 184), den
6 juni 1930 (sv. f. nr 197 och 198) och den 17 juni 1932 (sv. f. nr 239 och
240) ävensom kungörelse sistnämnda dag (sv. f. nr 241). Fråga om införande
av uttryckliga bestämmelser angående vad som förstås med fast och rörlig
redskap är beroende på Kungl. Majrts prövning.

29. den 1 mars 1929, i anledning av väckt motion angående ändring i
gällande bestämmelser örn ersättning till expropriationsnämnd. (48.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Majrts prövning.

30. den 19 mars 1929, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar
i de sociala arrendelagsbestämmelserna. (80.)

Sedan yttranden i ärendet inkommit från vissa myndigheter, är detsamma beroende
på Kungl. Majrts prövning.

267

31. den 19 april 1929, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om trafikförsäkring å motorfordon m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner. (94.)

Lagar i ämnet utfärdade den 10 maj 1929 (sv. f. nr 77 80). Fråga om med delande

av bestämmelser angående skyldighet för trafikförsäkringsgivare att ersätta
skada, som genom trafik med motorfordon uppkommit vid rena olyckshändelser,
är beroende på Kungl. Majits prövning.

32. samma dag, i anledning av väckt motion angående förhindrande av
illojalt användande av välj arbeteckningar vid val till riksdagens andra
kammare. (106.)

Inom departementet tillkallade sakkunniga hava den 4 februari 1930 avgivit
förslag i ämnet (st. off. utr. 1930: 5). Sedan yttranden häröver inkommit från
vissa myndigheter och partisammanslutningar, är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

33. den 26 april 1930, i anledning av väckt motion angående ordnande
av vissa lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.
(168.) .

Lag, vari ämnet behandlats, utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 169).

34. den 2 maj 1930, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till utredning angående riksdagens arbetsformer. (185.)

Kungl. Majit har förelagt 1932 års riksdag proposition i ämnet (nr 105). Riksdagen
har antagit såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling vissa
ändringar i regeringsformen, riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen
samt har vidare antagit förslag till ändrad lydelse i vissa delar av de reglementariska
föreskrifterna för riksdagen.

35. den 16 maj 1930, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med
förslag till skrivelse angående utredning rörande ändring av § 7 riksdagsordningen.
(248.)

Kungl. Majit har förelagt 1932 års riksdag proposition (nr 104) med förslag
till ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen och till lag örn ändrad lydelse
av 12 och 25—28 §§ lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn val till riksdagen.
Riksdagen har antagit såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling
förslaget till ändrad lydelse av § 7 riksdagsordningen och har för sin del
antagit förslaget till ändringar i vallagen.

36. den 27 februari 1931, i anledning av väckt motion med förslag till
lag angående slakt av husdjur. (42.)

Sedan lantbruksstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen verkställt anbefalld
utredning angående de ekonomiska verkningarna av ett införande i Sverige
av bedövningstvång vid slakt av husdjur, är ärendet beroende på Kungl. Majits
prövning.

37. den 11 mars 1931, i anledning av väckt motion örn beredande åt omnibustrafiken
av visst straffrättsligt skydd mot uppsåtlig skadegörelse
m. m. (53.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

38. den 18 mars 1931, i anledning av väckt motion örn viss ändring i 11
kap. 38 § rättegångsbalken. (75.)

Ärendet, som varit föremål för utredning inom departementet, är beroende på
Kungl. Majits prövning.

268

39. den 15 april 1931, i anledning av väckt motion angående faderskapsbevisning
medelst blodundersökning. (135.)

Inom departementet har upprättats av lagförslag åtföljd promemoria i ärendet,
över vilken yttrande avgivits av medicinalstyrelsen. Kungl. Maj:t har sedermera
beslutat inhämta lagrådets utlåtande över förslaget.

40. den 20 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag
till stadsplanen m. m. (240.)

Lagar i ämnet utfärdade den 29 maj 1931 (sv. f. nr 142—144, 146 och 148
—151). Fråga, huruvida och i vad mån lagen den 18 juni 1925 örn rätt i
vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område
kan göras tillämplig å mark, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan,
är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

41. samma dag, i anledning av väckt motion angående införande av ett
dagordningsinstitut i vår författning. (246.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majrts prövning.

42. den 29 maj 1931, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform. (308.)

Ärendets vidare behandling har jämlikt Kungl. Majrts beslut den 30 september
1932 överlämnats till en särskild beredning, benämnd processlagberedningen.

43. den 30 maj 1931, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen. (323.)

Lag i ämnet utfärdad den 3 juni 1932 (sv. f. nr 183). Enligt uttalande i proposition
nr 191 till 1932 års riksdag har förslag i fråga örn utvidgning av
den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser
ansetts för närvarande icke böra framläggas.

Av dessa ärenden äro alltså de under 2, 18, 22, 25, 33, 42 och 43 ornförmälda
av Kungl. Majit inom justitiedepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

2. Utrikesdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition till riksdagen
angående godkännande av en i Genéve den 17 juni 1925 dagtecknad
konvention rörande kontroll av den internationella handeln
med vapen, ammunition och krigsmaterial. (79.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

2. den 23 mars 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
godkännande av en i Genéve den 2 oktober 1930 dagtecknad konvention
örn finansiell hjälp m. m., jämte i ämnet väckt motion. (90.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

3. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
anslag till bestridande av kostnaderna för Sveriges deltagande i en blivande
internationell nedrustningskonferens. (175.)

269

Sedan Kungl. Majit den 15 januari 1932 fattat beslut om ifrågavarande anslags
användning, kommer ärendet icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits
prövning.

4. den 4 juni 1931, angående utredning i fråga örn vissa svenska medborgares
anspråk på skadestånd för dem genom nationaliseringen i Ryssland
tillfogade förluster m. m. (266.)

Sedan de genom Kungl. Majits beslut den 26 juni 1931 utsedda sakkunnige
den 29 december 1932 inkommit med utlåtande i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

Av dessa ärenden är alltså det under 3 omförmälda av Kungl. Majit inom
utrikesdepartementet slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

3. Försvarsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 23 maj 1928, i anledning av väckt motion örn anslag till en förberedande
militär utbildningskurs för skolungdom. (239.)

Ärendet är föremål för utredning av chefen för generalstaben.

2. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
skeppsgossekårens i Marstrand förläggning. (297.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

3. elen 30 april 1929, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1929/1930 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet, jämte i dessa ämnen väckta motioner. (4 A.)

Punkten 8, i vad den avser ändring av bestämmelserna om utbetalning av kapitaliserat
värde av reservpension, är fortfarande beroende på Kungl. Majits
prövning.

4. den 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1927—30 juni 1928. (175.;

Anmäld, i vad på försvarsdepartementets föredragning ankommer, den 8 april
1932, därvid Kungl. Majit fastställt grunder för handhavandet av den ekonomiska
förvaltningen och redovisningen vid vissa marinens verkstäder oell inrättningar.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

5. den 30 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående Stockholms
flottstations förflyttning från huvudstaden m. m. (234.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

6. samma dag, i anledning av väckt motion angående beredande av viss
ytterligare avskedsersättning åt förutvarande poliskonstaplar vid flottans
varv. (238.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

270

7. den 11 mars 1930, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställningar m. m. (63.)

Punkten 11 anmäld den 4 januari 1932, därvid Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att en var av befälhavande amiralen i Karlskrona, stationsbefälhavaren
vid flottans station i Stockholm, varvschefen vid flottans station i Karlskrona
och chefen för Vaxholms kustartilleriregemente skulle under budgetåret 1932/1933
få disponera personautomobil, varemot den kommendanten i Älvsborgs fästning
tilldelade personautomobilen skulle ställas i reserv eller eventuellt försäljas.
Detta förslag har av riksdagen lämnats utan erinran.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

8. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner örn förnyad utredning
rörande det svenska försvarsväsendets ändamålsenlighet m. m. (150.)

Ärendet är föremål för prövning av 1930 års försvarskommission.

9. den 29 april 1930, i anledning av Kungl. Majits framställning angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand
förläggning i Karlstens fästning. (170.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

10. samma dag, i anledning av väckta motioner om anskaffande av nya
lokaler till Gotlands artillerikårs tygförråd och verkstäder m. m. (172.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde
huvudtiteln, punkt 53).

11. samma dag, i anledning av väckta motioner angående användningen av
vissa delar av de till fjärde flygkåren upplåtna egendomarna å Frösön.
U73.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

12. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
försäljning av den under lantförsvarets förvaltning stående egendomen
Arendala i Hardeberga socken av Malmöhus län. (309.)

Ärendet är föremål för utredning inom domänstyrelsen.

13. den 5 juni 1930, angående regleringen för budgetåret 1930/1931 av utgifterna
under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till
försvarsdepartementet. (4.)

Punkten 68, i vad den avser semester åt vid försvarsväsendet anställda arbetare,
har varit föremål för utredning inom socialstyrelsen. Ärendet är fortfarande
beroende på Kungl. Majits prövning.

14. den 6 juni 1930, i anledning av väckta motioner örn statens övertagande
av de s. k. Kinnekulleverken för framställning av bränsle ur
skiffer. (365.)

Anmäld och slutbehandlad den 26 februari 1932.

15. den 11 juni 1930, angående avtal örn löne- och arbetsvillkor för den
civila personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder. (380.)

Anmäld den 15 april 1932, därvid Kungl. Majit i anslutning till vad genom
särskilda brev den 25 september 1920 och den 24 februari 1922 föreskrivits
rörande förhandlingsrätt m. m. för vid lantförsvaret respektive vid marinen
anställda arbetares organisationer bemyndigat arméförvaltningens intendentsdepartement
samt marinförvaltningen att med ombud för vederbörlig personalorganisation
upptaga förhandlingar örn löne- och arbetsvillkor — däri inbegripet

271

förmåner under sjukdom men tills vidare icke rätten till semester — för den
civila icke arbetsledande personalen vid truppförbandens intendenturverkstäder,
respektive vid marinen samt att utan hinder av gällande förvaltningsbestämmelser
sluta för hela riket gällande avtal med organisationen; ankommande det
därvid på intendentsdepartementet och marinförvaltningen att, i den mån så
finnes lämpligt efter samråd med övriga vederbörande myndigheter, tillse att
statens intressen ur såväl militära som andra synpunkter varda behörigen tillgodosedda.
Tillika har Kungl. Maj:t samma dag anbefallt arméförvaltningen
och marinförvaltningen att, efter erforderlig utredning, vid angivandet av medelsbehovet
för budgetåret 1933/1934 upptaga frågan huruvida anslagsmedlen till
semester åt vid lantförsvaret respektive vid sjöförsvaret anställda arbetare lämpligen
böra fördelas på respektive anslagstitlar, varifrån löner åt arbetarna bestridas.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 10 mars 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av den s. k. Getgärdan i Skinnarbyn i Bygdeå socken av
Västerbottens län. (62.)

Anmäld den 27 mars 1931 och ånyo anmäld den 16 juli 1931.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 23 mars 1931, angående vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar i avseende å utgifterna för budgetåret
1931/1932 under riksstatens fjärde huvudtitel, innefattande anslagen
till försvarsdepartementet. (4 A.)

Punkten 100, i vad den avser riksdagens uttalande vid behandlingen av anslaget
till flygövningar rörande bestridandet av kostnader för anskaffning och
underhåll av idrottsmateriel, anmäld den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen,
fjärde huvudtiteln, punkterna 84 och 132), därvid Kungl. Majit icke funnit
tillräckliga skäl föreligga för vidtagande av ändring i sättet för bestridande av
kostnaderna för anskaffning och underhåll av sjöförsvarets och flygvapnets
idrottsmateriel.

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

18. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
tillbyggnads- och ändringsarbeten för skeppsgossekårens i Marstrand förläggning
i Karlstens fästning. (176.)

Anmäld den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde huvudtiteln, punkten
96), därvid Kungl. Majit föreslagit, att med ifrågavarande arbetens igångsättande
borde anstå, till dess klarhet vunnits rörande skeppsgosseinstitutionens
ställning i en blivande marinorganisation. Ärendet är fortfarande beroende på
Kungl. Majits prövning.

19. samma dag, i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring
åt vissa militära beställningshavare. (177.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde
huvudtiteln, punkten 5).

20. den 8 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande vissa avlöningsanslag under fjärde huvudtiteln
m. m. (173.)

Punkten 2, i vad den avser riksdagens uttalande beträffande ordnandet av den

272

sjöhistoriska forskningen och därmed sammanhängande spörsmål, anmäld den
4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde huvudtiteln, punkten 70).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

21. den 29 maj 1931, i anledning av vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln, flygvapnet, gjorda framställningar.
(289.)

Punkten 4, i vad den avser riksdagens uttalande beträffande anordningen med
kostnadsfria resor för andra flygkårens personal mellan Hägernäs och Stockholm,
anmäld den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde huvudtiteln, punkten
132).

Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

22. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Majits i statsverkspropositionen
under fjärde huvudtiteln gjorda framställning om anslag för utvidgning
av Skillingaryds skjutfält. (328.)

Anmäld och slutbehandlad den 4 januari 1932 (statsverkspropositionen, fjärde
huvudtiteln, punkten 63).

23. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett markbytesavtal mellan kronan och Göteborgs stad m. m.
(341.)

Anmäld den 18 november 1932, därvid Kungl. Maj:t ställt till arméförvaltningens
fortifikationsdepartements förfogande dels 275,000 kronor för uppförande
av ett nytt ammunitionsförråd för Göta artilleriregemente å Kviberg, dels ock
234,000 kronor för ordnande av samma regementes förläggning å Tånga hed,
varjämte föreskrivits, att fortifikationsdepartementet skulle vid uppförande av
byggnaderna å Tånga hed äga använda korrugerad plåt av inhemsk tillverkning.
Ärendet kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 4, 7, 10, 14—17 och 19-—23 omförmälda
av Kungl. Majit inom försvarsdepartementet slutligen behandlade samt
de övriga på prövning beroende.

4. Socialdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 11 maj 1907, angående ordnandet av apoteksväsendet efter utgången
av år 1920. (135.)

Sedan medicinalstyrelsen avgivit infordrat utlåtande samt en för utredning i
ärendet tillsatt kommitté den 21 november 1919 avgivit betänkande i ämnet,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921 uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med erforderlig överarbetning
och komplettering av det av kommittén avgivna betänkandet samt
avgiva de förslag, vartill den sålunda fullständigade utredningen kunde föranleda.
Sedan sistnämnda utredning avslutats, har chefen för socialdepartementet
infordrat uppgifter angående apoteksinrättningarnas omsättning och nettovinst
under år 1924. Dessa uppgifter hava sedermera bearbetats inom socialdepartementet.
Den 30 december 1926 uppdrog Kungl. Majit åt medicinalstyrelsen
att utarbeta förslag till bestämmelser angående bidrag till mindre bärkraftiga
apotek, angående apotekspersonals kvalifikationer samt angående övriga

273

spörsmål, som styrelsen kunde finna stå i samband med frågan örn nedbringande
av prisen å läkemedel. Sedan medicinalstyrelsen inkommit med förslag till
bestämmelser i förstnämnda hänseende samt angående de övriga spörsmål, som
styrelsen funnit stå i samband med frågan om nedbringande av prisen å läkemedel,
har Kungl. Maj:t den 7 december 1928 utfärdat föreskrifter om användningen
av vissa till fonden för apoteksinnehavares pensionering inflytande medel,
örn driftbidrag till vissa apotek samt om genomförande av första etappen
av föreslagen sänkning i tre etapper av läkemedelsprisen. Övriga etapper hava
genomförts enligt beslut den 26 september 1930 och den 2 oktober 1931.

Därjämte har Kungl. Maj:t den 4 februari 1927 anbefallt medicinalstyrelsen
att i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan verkställa utredning
dels huruvida och i vad mån, för vinnande av lättare tillgång till vissa
enligt apoteksvarustadgan för närvarande såsom apoteksvaror ansedda läkemedel,
sådana medel borde och kunde undantagas från apoteksvarustadgans bestämmelser
rörande apoteksvaror, dels ock huruvida och i vad mån inskränkning
i eller särskilda bestämmelser för handeln å apoteken med andra varor än
apoteksvaror kunde böra föreskrivas, ävensom att utarbeta de förslag, till vilka
utredningen kunde föranleda. Sedan medicinalstyrelsen efter samråd med kommerskollegium
och styrelsen för tekniska högskolan gjort framställning örn tillsättande
av en särskild sakkunnigberedning för utredning rörande de frågor i
förevarande hänseenden, till vilka medicinalstyrelsen icke tagit ståndpunkt,
samt angående därmed sammanhängande ämnen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 3 juli 1931 tillkallat sju utredningsmän att
inom departementet biträda med dtredning angående åtgärder för nedbringande
av prisen å läkemedel m. m.

Den 20 juli 1932 hava utredningsmännen avgivit betänkande angående
kontroll över handeln med farmaceutiska specialiteter. Nämnda betänkande
har överlämnats till åtskilliga myndigheter för yttrande. Utredningen i övrigt
har ännu icke avslutats.

2. den 9 maj 1913, angående utredning och förslag i fråga örn åläggande
för arbetsgivare vid större tillfälliga arbetsföretag att till gagn för sina
arbetare vidtaga vissa anordningar. (80.)

Sedan socialstyrelsen anbefallts att verkställa den av riksdagen begärda utredningen
i samråd med särskilda sakkunniga, har Kungl. Majit den 23 april
1920 på framställning av socialstyrelsen medgivit, att med utredningen finge
anstå tillsvidare, intill dess Kungl. Majit på anmälan av socialstyrelsen annorlunda
bestämde. Skrivelsen överlämnades därefter den 21 juni 1926 till de
samma dag tillkallade sakkunniga för verkställande av utredning angående arbetslöshetsförsäkring
m. m. för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det
dem lämnade uppdraget. Sedan dessa sakkunniga avgivit betänkande, hava
yttranden inhämtats däröver. Jämlikt bemyndigande den 7 oktober 1932 har
chefen för socialdepartementet utsett fem sakkunniga att inom departementet
biträda med fortsatt behandling av frågan örn arbetslöshetsförsäkring.

3. den 18 juli 1914, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
bildande, för renskötselns upphjälpande, i Västerbottens och Norrbottens
län, av två fonder, benämnda Västerbottens lappfond och Norrbottens
lappfond. (75.)

Sedan skrivelsen varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet, har
densamma år 1924 överlämnats till socialdepartementet. Tillkallad sakkunnig

18 — Justitieombudsmannens ämb elsb er ätt else till 1933 års riksdag.

274

för överarbetning av 1919 års lappkommittés förslag angående lapparnas renskötsel
m. m. bar därefter avgivit betänkande i ämnet, varöver yttranden infordrats
från åtskilliga myndigheter. Ärendet har därefter vilat i avvaktan på
erfarenhet rörande tillämpningen av lagen den 18 juli 1928 örn de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige. Den 30 maj 1930 har Kungl. Majit överlämnat
handlingarna i ärendet, i vad de rörde Norrbottens län, till länsstyrelsen
i nämnda län att tagas i övervägande vid fullgörande av det länsstyrelsen
samma dag meddelade uppdraget att jämte särskilt tillkallade personer verkställa
utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande av
de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. (Jfr ärendet under punkten
26 här nedan.) I vad handlingarna avsåge Västerbottens län, hava de den
30 maj 1930 överlämnats till länsstyrelsen i sistnämnda län att tagas i övervägande
vid länsstyrelsen samma dag anbefalld utredning angående de åtgärder,
som för överskådlig tid kunde behöva vidtagas till renskötselns ändamålsenliga
bedrivande i länet, och rörande de kostnader, som därav föranleddes.

Skrivelsen kommer icke att bliva föremål för Kungl. Majits vidare behandling.

4. den 27 april 1918, angående åtgärder för inrättande av badanstalter i
större befolkningscentra och å landsbygden m. m. (160.)

I anledning av skrivelsen hava utlåtanden avgivits av skolöverstyrelsen, medicinalstyrelsen,
fullmäktige för pensionsförsäkringsfonden, föreningen för folkbad
samt svenska nationalföreningen mot tuberkulos. Från pensionsstyrelsens sjukvårdande
verksamhet hava årligen lämnats bidrag för upprättande av badanstalter,
varjämte föreningen för folkbad vid upprepade tillfällen av lotterimedel
erhållit anslag för befrämjande av de i skrivelsen avsedda ändamålen.

Jämlikt beslut den 2 december 1932 kommer skrivelsen icke att bliva föremål
för Kungl. Majits vidare behandling.

5. den 15 juni 1921, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning
till förebyggande av samhällsfarliga arbetsinställelser m. m. (345.)

Sedan chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 7 juli 1921
tillkallat en sakkunnig person för att biträda med utredning i ämnet, har
Kungl. Majit den 24 november 1922 föreskrivit, att ifrågavarande utredning
skulle vila från och med den 1 januari 1923. Sedermera har Kungl. Majit
den 27 september 1924 förordna!, att utredningen skulle återupptagas, samt
uppdragit åt socialstyrelsen att verkställa densamma. Efter det en jämlikt
Kungl. Majits bemyndigande den 29 januari 1926 tillsatt delegation för utförande
av viss undersökning i fråga örn åtgärder för arbetsfredens främjande
upplösts, tillkallades den 12 juli 1927 tre sakkunniga för utredning rörande
anordningar, ägnade att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller
kommun är part. Genom proposition (nr 39) till 1928 års riksdag har Kungl.
Majit framlagt förslag till lag örn kollektivavtal och lag örn arbetsdomstol.
Sedan sistnämnda sakkunniga på därom gjord framställning entledigats från
det dem meddelade uppdraget, är ärendet, i vad angår anordningar, ägnade
att förekomma arbetsinställelser i tvister, däri staten eller kommun är part,
beroende på Kungl. Majits prövning. (Jfr ärendet under punkten 14 här nedan.)

6. den 17 april 1923, i fråga örn beredande av arbete åt tuberkulossjuka
konvalescenter. (67.)

Medicinalstyrelsen, som den 8 juni 1923 anbefallts inkomma med utredning
och förslag i frågan, torde komma att behandla densamma i samband med av -

275

givande av yttrande över en genom svenska nationalföreningen mot tuberkulos
verkställd, i april 1929 överlämnad utredning angående fortsatta åtgärder till
tuberkulosens bekämpande i Sverige. Medicinalstyrelsen har ännu ej yttrat
sig i ämnet.

7. den 6 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit angående beredande av pensionstillägg för barn åt änka
efter enligt pensionsförsäkringslagen pensionsberättigad man. (134.)

Sedan pensionsstyrelsen inkommit med infordrad utredning i ämnet, har ärendet
överlämnats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena under
punkterna 9, 16, 19 och 20 här nedan.)

8. den 27 maj 1924, i anledning av väckta motioner i tandvårdsfrågan.
(207.)

Sedan chefen för socialdepartementet den 10 oktober 1924 jämlikt bemyndigande
tillkallat tre sakkunniga för att biträda med den av riksdagen begärda
utredningen och dessa sakkunniga den 30 april 1928 avgivit betänkande angående
ordnande av folktandvård (allmännelig tandvård) samt yttranden däröver
inhämtats, har inom socialdepartementet utarbetats ett utkast rörande viss
försöksverksamhet beträffande folktandvård. Efter det ärendet i sistnämnda
avseende varit föremål för övervägande i samband med behandling av 1930
års statsverksproposition, har med anlitande av medel från pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet dylik försöksverksamhet pågått dels i vissa distrikt
i Norrland genom föreningen Svenska röda korset, dels ock i vissa distrikt
i mellersta Sverige genom medicinalstyrelsens försorg. Ärendets slutliga
behandling har överlämnats till statens sjukvårdskommitté. (Jfr ärendet under
punkten 17 här nedan.)

9. den 31 maj 1924, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn samhällets barnavård m. m., i vad nämnda proposition
avser närmare angivna lagförslag, dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förmynderskap m. m., i vad denna proposition
innefattar förslag till lag angående ändrad lydelse av 77 § i lagen den
14 juni 1918 om fattigvården, dels ock i förstnämnda ämne väckta
motioner. (245.)

Sedan under år 1924 vissa lagar i ämnet utfärdats (sv. f. nr 361—363), har i
riksdagsskrivelsen därjämte behandlad fråga örn understöd utan fattigvårds karaktär
åt änkor, vilka äro i behov därav för sina barns uppfostran, efter att
hava varit föremål för utredning inom pensionsstyrelsen, överlämnats till pensionsförsäkringskommittén.
(Jfr ärendena under punkterna 7, 16, 19 och 20.)

10. den 3 juni 1924, angående åtgärder för hävande av pantlånerörelsens
sociala nackdelar. (242.)

Sedan socialstyrelsen efter inhämtande av yttranden från vederbörande myndigheter
och korporationer år 1930 inkommit med anbefalld utredning i ämnet,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

11. den 12 maj 1925, i anledning av riksdagens år 1924 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1923—30 juni 1924. (158.)

276

den 21 juli 1927 avgivit betänkande med förslag till kungörelse i ämnet samt
däröver infordrade yttranden inkommit, har chefen för socialdepartementet jämlikt
bemyndigande den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig person att
inom departementet biträda med fortsatt handläggning av ärendet. Sistnämnde
sakkunnige avgav den 25 juni 1932 förslag, över vilket yttranden inhämtats.
Ärendet är därefter beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under
punkterna 13 och 40 här nedan.)

12. den 9 juni 1925, angående utredning rörande vissa åtgärder för beredande
av ökat antal vårdplatser å sanatorierna i riket. (297.)

Kungl. Maj:t — som enligt beslut den 10 oktober 1924 uppdragit åt medicinalstyrelsen
och byggnadsstyrelsen bland annat att gemensamt utreda frågan
örn åstadkommande av enklare och billigare byggnader för allmänna sjukvårdsanstalter
— har uppdragit åt samma ämbetsverk att i samband med den sålunda
anbefallda utredningen verkställa utredning i det i skrivelsen avsedda
hänseendet. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

13. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Sedan den i ämbetsberättelsen till 1927 års riksdag omförmälde sakkunnige
för omarbetning av kungörelsen den 28 maj 1886 angående anställande av
kommissionärer hos statsdepartement m. fl. myndigheter avgivit betänkande i
ämnet samt yttranden inhämtats däröver, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig person att
inom departementet biträda med utredning i ämnet. Den 25 juni 1932 avgav
den sakkunnige förslag, över vilket yttranden inhämtats. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 11 och 40.)

14. den 30 april 1926, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning angående
obligatorisk skiljedom i vissa arbetstvister m. m. (167.)

Ärendet, som avgjorts beträffande frågor örn kollektivavtal och arbetsdomstol,
är i övrigt beroende på Kungl. Majtts prövning. (Jfr ärendet underpunkten 5
här ovan.)

15. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan skrivelsen hösten 1932 överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är ärendet
beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 25 här
nedan.)

16. den 18 mars 1927, i anledning av väckta motioner angående ändring
i grunderna för bestämmande av pensionstillägg enligt lagen örn allmän
pensionsförsäkring. (83.)

Ärendet har remitterats till 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr ärendena
under punkterna 7, 9, 19 och 20.)

17. den 8 juni 1927, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande statsbidrag till bestridande av kostnaderna
för den allmänna sjukvården i riket. (318.)

Sedan utlåtande inhämtats från medicinalstyrelsen, har chefen för socialdepartementet
jämlikt bemyndigande den 12 mars 1929 tillkallat fem sakkunniga
(statens sjukvårdskommitté) för att inom departementet biträda med utredning

277

i ämnet. Denna utredning har ännu icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten
8 här ovan.)

18. den 17 april 1928, i anledning av väckta motioner med förslag till förordning
angående skyldighet att inhämta polismyndighets tillstånd till
vissa nöjestillställningar m. m. (119.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 i ärendet avlåtit propositioner (nr 183
och 184) till riksdagen.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

19. den 16 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn åvägabringande
av utredning och förslag rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete. (205.)

Sedan riksförsäkringsanstalten anbefallts att i ärendet avgiva utredning, har
riksförsäkringsanstalten den 29 november 1930 under åberopande av direktiven
för 1928 års pensionsförsäkringskommittés arbete hemställt örn överflyttning av
utredningsuppdraget till nämnda kommitté. Beslut örn dylik överflyttning har
av Kungl. Majit meddelats den 4 december 1930. Kommittén har ännu icke
avslutat sina arbeten. (Jfr ärendena under punkterna 7, 9, 16 och 20.)

20. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande ändringar i lagen
om allmän pensionsförsäkring. (206.)

Ärendet är under behandling hos 1928 års pensionsförsäkringskommitté. (Jfr
ärendena under punkterna 7, 9, 16 och 19 här ovan.)

21. den 25 maj 1928, angående hotell- och restaurangpersonalens samt badhuspersonalens
anställningsförhållanden m. m. (243.)

Sedan socialstyrelsen den 28 december 1929 inkommit med en preliminär utredning
beträffande hotell- och restaurangpersonalen, anmäldes frågan örn denna
personals anställningsförhållanden i proposition (nr 31) till 1930 års riksdag.
Efter det slutlig utredning i denna del av ärendet liksom socialstyrelsen
jämväl anbefalld utredning rörande badhuspersonalens anställningsförhållanden
inkommit, har socialstyrelsen den 3 september 1932 avgivit de förslag, vartill
utredningen givit anledning. Ärendet är därefter beroende på Kungl. Majits
prövning.

22. den 8 juni 1928, rörande ändring i kungörelsen den 5 maj 1916 angående
kommissionärer för anskaffande av arbetsanställning. (374.)

Frågan kommer att bliva föremål för övervägande i samband med en inom
socialdepartementet påbörjad utredning om revision av kungörelsen, vilken utredning
för närvarande vilar i avbidan på ämnets behandling vid internationella
arbetskonferensens sammanträde 1933.

23. den 6 juni 1929, angående förbättring av skogsarbetarnas provianteringsoch
matlagningsförbållanden. (305.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid socialstyrelsen anbefalldes att efter samråd
med medicinalstyrelsen inkomma med förslag till plan för utredning i det av
riksdagen i skrivelsen avsedda hänseendet. Sedan socialstyrelsen inkommit med
ifrågavarande förslag, anmäldes ärendet ånyo den 22 november 1929, därvid
uppdrogs åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen att verkställa vissa utredningar
i ämnet. Med anledning därav har socialstyrelsen igångsatt utredning, huru
matlag i praktiken organiserat sig. Utredningsmaterialet i denna del torde nu
vara fullständigt och kunna sammanställas. Därefter återstår att utarbeta en
handledning för kooperativ hushållning i skogshärbärgen.

278

24. samma dag, angående utredning rörande missbruk av tobak och kaffe.
(306.)

Anmäld den 27 juni 1929, därvid medicinalstyrelsen och skolöverstyrelsen anbefalldes
att inkomma med yttrande och förslag i ämnet. Uppdraget har ännu
icke fullgjorts.

25. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

Sedan skrivelsen hösten 1932 överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendet under punkten 15
här ovan.)

26. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion örn förhållandet mellan
Arjeplog- och Karesuandolapparna samt lappförfattningarnas anknytning
till det levande livet. (75.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beslöts, att skrivelsen skulle överlämnas till
länsstyrelsen i Norrbottens län att tagas i övervägande vid fullgörande av länsstyrelsen
samma dag meddelat uppdrag att jämte särskilt tillkallade personer
verkställa utredning angående de åtgärder, som borde vidtagas för avhjälpande
av de inom vissa delar av lappmarken i nämnda län yppade missförhållandena,
samt rörande de kostnader, som därav föranleddes. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts. (Jfr ärendet under punkten 3 här ovan.)

27. den 4 april 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
anhållan örn riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1929 fattade beslut, dels ock en i
ämnet väckt motion. (139.)

Anmäld den 30 maj 1930, därvid beträffande av arbetskonferensen beslutade
rekommendationer rörande förebyggande av olycksfall i arbete och ansvarighet
i fråga örn säkerhetsanordningar å motordrivna maskiner erforderliga åtgärder
beslötos, varjämte delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet
erhöll i uppdrag att beträffande jämväl antagen konvention rörande angivande
av vikten av tyngre kollin, som transporteras å fartyg, verkställa viss utredning.
Sedan nämnda uppdrag fullgjorts, har Kungl. Majit den 29 januari 1932
till riksdagen avlåtit proposition (nr 55) med förslag till lag om viktmärkning
i vissa fall av gods, som skall inlastas å fartyg. Vad angår av konferensen
antaget förslag till konvention angående skydd mot olycksfall för arbetare, sysselsatta
med lastning eller lossning av fartyg, har internationella arbetsorganisationen
beslutat partiell revision av konventionen. I anledning härav är ärendet
vilande i denna del samt beträffande två till sistnämnda konvention anslutna
rekommendationer.

28. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1928—30 juni 1929. (175.)

Anmäld den 25 juli 1930, i vad skrivelsen avsåg till socialdepartementets handläggning
hörande ärende (ändrade anordningar för ställande av uppbördssäkerhet),
därvid statskontoret anbefalldes att avgiva yttrande i frågan. Sedan detta
inkommit, hava yttranden inhämtats från samtliga länsstyrelser. Ärendet är
därefter beroende på Kungl. Majlis prövning.

279

29. den 9 maj 1930, i anledning av väckta motioner örn årliga understöd
åt fyra genom misstag under tjänsteutövning av barnmorska skadade
barn. (218.)

Anmäld den 23 maj 1930, därvid bland annat länsstyrelsen i Kalmar län anbefalldes
verkställa viss utredning. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden
avgivits av statskontoret och medicinalstyrelsen, hava bestämmelser i
ärendet meddelats den 9 december 1932.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. den 13 maj 1930, rörande undersökning angående lantarbetarnas bostadsförhållanden.
(188.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes att i samband
med avgivande av berättelse rörande en av Kungl. Majit den 12 oktober 1923
anbefalld utredning angående jordbruksarbetarnas bostads- och sovplatsförhållanden
inkomma med yttrande, huruvida med hänsyn till resultatet av nämnda
utredning ävensom vid sidan därav inom styrelsen verkställda undersökningar
sådan ytterligare utredning rörande åtgärder till förbättring av lantarbetarnas
bostadsförhållanden, som riksdagen i sin skrivelse ifrågasatt, borde avägabringas,
ävensom att, därest så funnes böra bliva fallet, framlägga förslag till plan
för en dylik utredning. Sedan socialstyrelsen fullgjort ifrågavarande uppdrag,
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 6 februari 1931
tillkallat sex utredningsmän att inom departementet biträda med utredning i
frågan. Detta uppdrag har ännu icke slutförts.

31. den 20 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
utvidgning av tvångsarbetsanstalten i Landskrona m. m. (262.)

Anmäld den 3 juli och den 21 november 1930, därvid erforderliga åtgärder
beslötos utom beträffande frågan örn anvisande av medel till uppförande av ny
tvättinrättning vid anstalten jämte därmed sammanhängande arbeten. Genom
beslut den 8 juli 1932 har Kungl. Majit uppdragit åt byggnadsstyrelsen att
anordna ny tvättinrättning vid anstalten.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 27 maj 1930, angående åtgärder dels till främjande av eldning
med ved, särskilt i statens fastigheter, dels ock till beredande av ökad
avsättning för inhemskt bränsle. (251.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes avgiva yttrande i
anledning av vad riksdagen i skrivelsen anfört. Sedan socialstyrelsen den 25
november 1930 inkommit med yttrande, har detta överlämnats till ingenjörsvetenskapsakademien
för kännedom vid av akademien föranstaltade undersökningar
rörande förbättrad vedeldningspanna m. m. Dessa undersökningar hava
ännu icke avslutats. Emellertid har akademien i skrivelse till kommerskollegium
den 7 december 1931 framlagt resultat av undersökningen beträffande
eldning med träkol och ved i värmeledningspannor samt beträffande driften av
bilar och traktorer med generatorgas. Akademien har fortsatt att studera problemet
örn åstadkommande av en för träbränsle speciellt lämpad pannkonstruktion.
I marknaden har också, efter medverkan från akademiens sida, utsänts
en fullgod vedeldningspanna. Strävandena inrikta sig nu närmast på att
få fram en billigare panna. Jämlikt bemyndigande den 10 maj 1932 har chefen
för handelsdepartementet tillkallat två utredningsmän att inom handelsdepartementet
verkställa utredning rörande förutsättningarna för genomförande av
en övergång till vedeldning vid statliga verk och inrättningar. Sedan överens -

280

kommelser genom utredningsmännens föranstaltande åstadkommits med bränsleproducenter
örn vedleverans, har vedeldning påbörjats vid åtskilliga statliga
institutioner.

33. samma dag, i anledning av väckta motioner angående utökning och
effektivisering av yrkesinspektionens verksamhet. (287.)

Anmäld den 20 september 1930, därvid socialstyrelsen anbefalldes verkställa
utredning i ärendet. Sedan denna utredning inkommit samt utlåtanden däröver
inhämtats, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Skrivelsen har
i vad angår lagstiftningsåtgärder beaktats i Kungl. Maj:ts proposition (nr 40)
den 23 januari 1931 till riksdagen med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 206) örn arbetarskydd.

34. den 30 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni
1916 örn skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner. (317.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lag i ämnet utfärdades (sv. f. nr 181). Därjämte
har chefen för socialdepartementet jämlikt bemyndigande den 12 september
1930 tillkallat tre utredningsmän för utredning angående ökad möjlighet
till undantag från skyddskoppympning m. m. Utredningsmännen hava den 8
november 1932 avgivit betänkande angående skyddskoppympningen, varöver
yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter.

3o. den 2 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag örn kommunalstyrelse på landet m. m. ävensom i ämnet väckta
motioner. (330.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid lagar i ämnet utfärdades (sv. f. nr 251—258).
Beträffande skrivelsen i övrigt har Kungl. Majit den 27 november 1931 uppdragit
åt sakkunnig person att inom departementet biträda med verkställande
av utredning och utarbetande av förslag rörande revision av förordningen örn
kommunalstyrelse i Stockholm ävensom att verkställa utredning och utarbeta
förslag med anledning av vad riksdagen i skrivelsen beträffande andra ämnen
anfört och yrkat. Utredningen pågår.

36. den 17 februari 1931, i anledning av väckt motion örn ändrad lvdelse
av 17 § i lagen örn vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.
(27.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1932 till riksdagen avlåtit proposition (nr
170) med förslag till lag härom.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

37. den 13 mars 1931, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med
anhållan om riksdagens yttrande rörande vissa av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1930 fattade beslut, dels ock i ämnet
väckta motioner. (70.)

Anmäld den 30 april 1931. Beträffande förslaget till konvention angående
tvångs- eller obligatoriskt arbete jämte därtill anslutna rekommendationer fattades
därvid och den 13 november 1931 beslut örn erforderliga åtgärder. Vad
angår förslaget til] konvention angående reglering av arbetstiden för affärs- och
kontorsanställda jämte därtill anslutna rekommendationer anbefalldes socialstyrelsen
att inkomma med plan för undersökning av arbetstidsförhållandena beträffande
butikspersonalen och de övriga denna personal närstående anställda,
vilka styrelsen funne lämpligen böra inbegripas i undersökningen, ävensom med

281

utredning rörande arbetstidsförhållandena vid anstalter för behandling eller vård
av kroppssjuka, svaga, nödlidande eller sinnessjuka. Sedan berörda plan inkommit,
har socialstyrelsen anbefallts att jämväl i denna del företaga utredning.
Vad angår sjukhuspersonalens arbetstidsförhållanden hava resultaten av
socialstyrelsens utredning framlagts i Sociala meddelanden 1931 sid. 955 och
beträffande sinnessjukhuspersonalen i Sociala meddelanden 1932 sid. 827. Utredningen
pågår i vad den avser butikspersonalens och kontorspersonalens arbetstidsförhållanden.

38. den 20 maj 1931, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni
1912 (nr 206) örn arbetarskydd, dels ock i ämnet väckta motioner. (238.)

Anmäld den 29 maj och den 12 juni 1931, därvid sistnämnda dag lag utfärdades
(sv. f. nr 288), varjämte socialstyrelsen anbefalldes att, efter samråd i
erforderlig omfattning med medicinalstyrelsen, verkställa utredning angående
behovet av obligatorisk, periodvis förnyad läkarundersökning för arbetare inom
industrier och arbetsföretag, i vilka arbetet vore förenat med stor fara för arbetarnas
hälsa, samt örn sättet för bestridande av de med sådan läkarundersökning
förenade kostnaderna, ävensom inkomma med det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda. Sedan socialstyrelsen avgivit förslag i ämnet den 6
juli 1932 samt däröver infordrade utlåtanden avgivits, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 27 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
för utvidgning av Vilhelmsro anstalt för fallandesjuka med nytt skolhem
och ny skolbyggnad. (262.)

Anmäld den 5 juni 1931, därvid medicinalstyrelsen anbefalldes att, efter samråd
med skolöverstyrelsen, verkställa utredning i ärendet samt inkomma med
det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning. Detta uppdrag har ännu
icke slutförts.

40. den 2 juni 1931, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1929—30 juni 1930. (346.)

Beträffande kommissionärsväsendet har chefen för socialdepartementet jämlikt
bemyndigande den 30 oktober 1931 uppdragit åt sakkunnig person att inom
departementet biträda med utredning i ämnet. Den sakkunnige avgav den 25
juni 1932 förslag, över vilket yttranden inhämtats. Ärendet är därefter beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Jfr ärendena under punkterna 11 och 13
här ovan.)

Av dessa ärenden äro alltså de under 3, 4, 18, 29, 31 och 36 omförmälda av
Kungl. Majit inom socialdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på
prövning beroende.

5. Kommunikationsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 18 maj 1920, i fråga om anordnande av statlig kontroll över de
enskilda järnvägarnas tidtabeller m. m. (201.)

282

Den 9 oktober 1931 överlämnad till de för utredning i fråga om ändrad organisation
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade utredningsmännen
för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dem lämnat uppdrag. Utredningsmännen
hava den 23 december 1932 avgivit betänkande, varöver utlåtanden
infordrats.

2. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner angående viss ändring
i bestämmelserna rörande rösträtt vid vägstämma. (144.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti

1932 avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts att senast den 15 mars

1933 inkomma med yttranden över detsamma.

3. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Punkten 6 i vad den avser tillämpningen av viss avlöningsbestämmelse i avlöningsreglementet
för kommunikationsverken.

Sedan 1928 års lönekommitté den 21 juli 1930 avgivit betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän, tillhörande
den civila statsförvaltningen, samt däröver infordrade utlåtanden inkommit, är
ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 13 april 1926, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
avskrivning av viss del av statslån till Väderstad—Skänninge—Bränninge
järnvägsaktiebolag. (128.)

De såsom villkor för avskrivningen föreskrivna handlingar, nämligen viss borgensförbindelse
m. m., vilka Kungl. Majit den 23 april 1926 anbefallt länsstyrelsen
i Östergötlands län att införskaffa, hava ännu icke inkommit.

5. den 9 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn ändrade bestämmelser
rörande vägsyn. (171.)

Anmäld den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt om städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti 1932
avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts att senast den 15 mars 1933
inkomma med yttranden över detsamma.

6. den 1 juni 1928, i anledning av väckt motion örn ändring av bestämmelserna
angående vägstämmas rätt att utse revisorer. (330.)

Anmäld dels den 14 juni 1928, därvid länsstyrelserna i samtliga län anbefalldes
att yttra sig, och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga
för verkställande av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets
utgörande på landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de
sakkunniga den 31 augusti 1932 avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts
att senast den 15 mars 1933 inkomma med yttranden över detsamma.

7. den 5 juni 1928, i anledning av väckt motion angående skyldighet för
Stockholms stad att erlägga avgift för nyttjanderätten till vissa kronan
tillhöriga områden. (359.)

Anmäld den 14 juni 1928, därvid uppdrogs åt kronans fastighetskommission

283

av år 1925 att vid pågående underhandlingar med delegerade för Stockholms
stad jämväl upptaga den fråga, som avsåges i riksdagens ifrågavarande skrivelse.

8. den 24 maj 1929, i anledning av väckt motion angående fördelning
enligt nya grunder av väghållningsskyldigheten inom städerna. (191.)

Anmäld dels den 6 juni 1929, därvid beslöts inhämta vederbörandes yttranden,
och dels den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna om väghållningsbesvärets utgörande på landet samt
örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti 1932 avgivit
betänkande, hava vederbörande anbefallts att senast den 15 mars 1933
inkomma med yttranden över detsamma.

9. den 3 juni 1929, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
viss omorganisation av vägväsendet jämte i ämnet väckta motioner. (275.)

Beträffande vägväsendets omorganisation har Kungl. Maj:t i 1930 års statsverksproposition
framlagt förslag (sjätte huvudtiteln, punkterna 3 11), och i

denna del är ärendet ej vidare föremål för Kungl. Maj:ts prövning. I fråga
örn förenklad och mera ändamålsenlig organisation av vägdistrikten anmäldes
skrivelsen den 29 november 1929, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande
av revision av bestämmelserna örn väghållningsbesvärets utgörande på
landet samt örn städernas allmänna vägar. Sedan de sakkunniga den 31 augusti
1932 avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts att senast den 15
mars 1933 inkomma med yttranden över detsamma.

10. den 9 april 1930, i anledning av väckta motioner om ändringar i gällande
lagstiftning angående allmänna vägar. (156.)

Anmäld den 9 maj 1930, därvid uppdrogs åt 1929 års vägsakkunniga att vid
fullgörandet av det dem meddelade uppdraget taga under övervägande de
frågor, som i riksdagens skrivelse avses. Sedan de sakkunniga den 31 augusti

1932 avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts att senast den 15 mars

1933 inkomma med yttranden över detsamma.

11. den 21 maj 1930, angående åtgärder till förebyggande av eldsolyckor
vid biografföreställningar. (249.)

Anmäld den 6 juni 1930, därvid uppdrogs åt häradshövdingen G. S. Dahlqvist
att verkställa utredning i frågan. Sedan denne den 14 november 1930 inkommit
med förslag i ämnet samt jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 29 maj
1931 Dahlqvist jämte två andra sakkunniga verkställt överarbetning av förslaget,
har Kungl. Maj:t den 19 februari 1932 i ärendet avlåtit proposition,
nr 147, till riksdagen.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

12. den 12 juni 1930, angående utredning om reducering och reglering av
vattenfallsstyrelsens taxor för elektrisk kraft åt landsbygden. (383.)

Anmäld den 3 juli 1930, därvid tillkallades sakkunniga för verkställande av
utredning i ämnet. De sakkunniga hava i december 1932 avgivit betänkande.

13. den 13 mars 1931, i anledning av väckt motion örn lagbestämmelser
mot uppsättande invid vägarna av trafiksäkerheten ovidkommande reklamannonser.
(71.)

Anmäld den 27 mars 1931, därvid 1929 års vägsakkunniga anbefalldes att
avgiva utlåtande över riksdagens ifrågavarande skrivelse. Sedan de sakkunniga
den 31 augusti 1932 avgivit betänkande, hava vederbörande anbefallts att
senast den 15 mars 1933 inkomma med yttranden över detsamma.

284

14. den 28 maj 1931, i anledning av väckta motioner om ändrade grunder
för beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som tidigare behandlats inom finansdepartementet, är, i vad angår
frågan i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för väghållningen
i riket, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 föremål
för utredning hos 1931 års väg- och brosakkunniga.

15. den 30 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjätte huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till utredning
rörande luftfartsled Stockholm—Malmö. (303.)

Anmäld dels den 26 juni 1931, dä Kungl. Majit uppdrog åt luftfartsmyndigheten
att inkomma med plan för utredningen, dels ock, sedan dylik plan inkommit,
den 9 juli 1931, därvid uppdrogs åt luftfartsmyndigheten att i samarbete
med statens arbetslöshetskommission och översten G. Hedengren såsom
representant för svenska luftfartsförbundet verkställa ifrågavarande utredning.
Sedan utredningen ägt rum, har resultatet av densamma framlagts i 1932 års
statsverksproposition (sjätte huvudtiteln punkt 35); och är skrivelsen därmed
slutbehandlad.

16. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
medverkan från svensk sida till en brobyggnad mellan Rugen och tyska
fastlandet. (343.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid uppdrogs åt järnvägsstyrelsen att träda i
förhandling med tyska riksbaneförvaltningen för träffande, under förbehåll örn
Kungl. Majits godkännande, av avtal rörande lån för utförandet av ifrågavarande
företag. Sådant avtal har ännu icke inkommit.

Av dessa ärenden äro alltså de under 11 och 15 omförmälda av Kungl.
Maj:t inom kommunikationsdepartementet slutligen behandlade samt de övriga
på prövning beroende.

6. Finansdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 27 april 1906, i anledning av riksdagens år 1905 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1904. (87.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn regleringen av den till vissa stapelstäder
utgående tolagsersättningen, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

2. den 25 maj 1911, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor. (202.)

Ärendet är, i vad angår frågan örn margarintillverkningens behov av tullskydd,
överlämnat till 1928 års tullkommitté.

3. den 29 maj 1911, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn bankrörelse och till lag örn ändrad lydelse av 10 §
i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels ock i ämnet
väckta motioner. (237.)

Ärendet har, i vad det innefattar fråga örn särskilda bestämmelser om ekonomiska
föreningar, som idka sparkasserörelse, behandlats i betänkande (st. off.

285

utr. 1929: 15), som den 23 april 1929 avgivits av sakkunniga inom finansdepartementet
och varöver socialstyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektören
m. fl. myndigheter samt vissa sammanslutningar yttrat sig.

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

4. den 3 maj 1913, angående kungl. Djurgårdens bevarande i största möjliga
utsträckning såsom naturlig park. (69.)

Ö. Ä., som anbefallts att efter Stockholms stadsfullmäktiges hörande yttra sig
i ärendet, har ännu ej inkommit med sådant yttrande.

5. den 17 maj 1913, angående ökad centralisering vid upphandling för
statens räkning m. m. (82.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. samma dag, angående utfärdande av enhetliga bestämmelser för kommunernas
bokföring. (116.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 26 maj 1915, angående minskning av utgifterna för Sveriges officiella
statistik i samband med omläggning av grunderna för densamma.
U73.)

Ärendet har behandlats i statistiksakkunnigas den 1 juni 1922 avgivna betänkande
med utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna
för den officiella statistiken samt åstadkommande av en permanent kontroll
över det statistiska arbetet m. m. Kungl. Majit har sedermera den 26 september
1930 anbefallt kommerskollegium, statistiska centralbyrån och socialstyrelsen
att taga frågan örn en sammanhållande uppsiktsinstitution för den
officiella statistiken under förnyat övervägande samt att, efter samråd med
andra ämbetsverk i den utsträckning, som finnes erforderligt, gemensamt inkomma
med utlåtande och förslag i ämnet.

8. den 15 juni 1917, angående en kraftigare reglerande verksamhet från
statens sida på den inhemska penningmarknaden, eventuellt genom en
särskild statsbank. (322.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 19 april 1918, i anledning av väckt motion angående beredande
av fast anställning eller vissa andra förmåner åt personer, som stadigvarande
äro sysselsatta med städning och rengöringsarbete hos statens
verk och myndigheter. (124.)

Frågan har behandlats i ett av sakkunnig den 31 oktober 1929 avgivet utlåtande
rörande kostnaderna för städning och övrig inre rengöring vid vissa
ämbetsverk i Stockholm. Sedan byggnadsstyrelsen den 25 februari 1931 yttrat
sig i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 12 juni 1918, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående tillsättande av en jordkommission med närmare angivet
uppdrag. (368.)

Sedan kammarkollegium den 28 december 1929 avgivit anbefallt förnyat utlåtande
i ärendet, i vad angår den rättsliga omvårdnaden av kronans fasta
egendom, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

11. den 24 mars 1920, angående av postverket ifrågasatt övertagande av
stämpeltrycket (95.)

Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

286

12. den 28 april 1920, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av utredning och förslag beträffande ändring i sättet för kommuns medverkan
vid avgörande av ärenden, som röra handeln med rusdrycker.

(m.)

Ärendet är föremål för övervägande hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

13. den 18 maj 1920, angående beredande av rätt till pension åt sådana
änkor och barn efter statstjänare, som enligt nu gällande bestämmelser
ej erhålla pension. (244.)

Sedan 1926 års pensionsutredning framlagt förslag i ämnet, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

14. den 26 maj 1920, angående beredande åt de i norra delarna av landet
stationerade statsanställda av vissa särskilda avlöningsförmåner. (238.)

Ärendet, som behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna
betänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente (st. off. utr. 1930: 17),
är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 11 maj 1921, i fråga örn åvägabringande av en rationell skatteuppbörd.
(167.)

Ärendet har behandlats i betänkande (st. off. utr. 1929: 17), som den 30 juni
1929 avgivits av 1924 års uppbördssakkunniga. Över betänkandet hava därefter
yttranden avgivits av åtskilliga verk, myndigheter och sammanslutningar.
Beträffande frågan örn intressekontorsrörelsen har statskontoret avgivit utlåtande
den 11 februari 1932 (jfr nedan punkt 38). Ärendet är — i den mån detsamma
icke avser delning av kronouppbörden — beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

16. den 20 mars 1923, i anledning av väckt motion om förhindrande, att
vissa av statsflnansiella skäl genomförda tullförhöjningar utnyttjas av
inhemska tillverkare. (58.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

17. den 27 april 1923, angående vidtagande av anordningar till viss lättnad
för skattskyldig i fall av dubbelbeskattning. (116.)

Ärendet, som behandlats uti 1924 års uppbördssakkunnigas den 30 juni 1929
avgivna betänkande angående rationell skatteuppbörd (st. off. utr. 1929: 17),
har den 29 september 1932 för utredning överlämnats till kammarrättsrådet
C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

18. den 26 maj 1923, angående utredning i fråga örn pensionering av viss
statsanställd icke-ordinarie personal. (202.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

19. den 2 juni 1923, i anledning av väckta motioner om avskaffande av
mantalspenningarna, allmänna sjukvårdsavgiften och folkskoleavgiften.
(315.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 6 juni 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning örn ändrad lydelse av §§ 1 och 5 i förordningen den
2 juni 1911 angående grunderna och sättet för markegångsprisens bestämmande.
(284.)

Sedan socialstyrelsen den 14 mars 1930 inkommit med anbefalld utredning,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

287

21. den 23 maj 1924, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under sjunde huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till
tullverket jämte i ämnet väckta motioner. (186.)

Ärendet, som avser spörsmålet örn kostnadsfri läkarvård inom den civila statsförvaltningen,
har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

22. den 30 maj 1924, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga örn lagstiftning angående ekonomiska föreningars sparkasserörelse.
(219.)

Ärendet har behandlats i betänkande, som avgivits av sakkunnig inom finansdepartementet
(jfr. ovan punkt 3), och är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

23. den 15 maj 1925, i anledning av väckt motion örn utredning och förslag
angående skyldighet för svenska medborgare, som mottaga utnämning
till riddare och kommendörer av ordnar, att lösa utnämningsbrev
och erlägga härför stadgad stämpelavgift. (194.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

24. den 31 maj 1925, i anledning av väckta motioner angående utredning
örn och ändring i gällande avtal och uppgörelser av ekonomisk innebörd
mellan staten och Stockholms stad. (264.)

Anmäld den 12 juni 1925, därvid Kungl. Majit uppdrog åt en särskild kommission
(kronans fastighetskommission av år 1925) att i överensstämmelse med
vad av chefen för finansdepartementet i statsrådsprotokollet angivits ombesörja
de utredningar och underhandlingar rörande vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan staten och Stockholms stad, som avses i riksdagens skrivelser den 31
maj 1925, nr 264 och 265. Ånyo anmäld den 23 september och den 15 oktober
1926 samt den 2 november 1928, därvid ytterligare beslut fattades rörande
kommissionens utredningsarbeten. Den 2 december 1932 har Kungl.
Majit förklarat, att fastighetskommissionen skall upphöra med sin verksamhet
med utgången av år 1932 samt att de utredningar och underhandlingar, som
av Kungl. Majit uppdragits åt fastighetskommissionen, i stället skola ombesörjas
av djurgårdskommissionen.

25. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Ärendet har, i vad det avser fråga örn ersättning åt befattningshavare för
genom förbrytelse åsamkad skada, behandlats i 1928 års lönekommittés under
punkt 14 här ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl.
Majits prövning.

26. den 1 juni 1926, i anledning av två i riksdagens år 1925 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden
1 juli 1924—30 juni 1925 gjorda anmärkningar. (293.)

Frågan om statstjänstemännens innehav av sysslor och annat arbete vid sidan
av statstjänsten har behandlats i 1928 års lönekommittés under punkt 14 här
ovan omförmälda betänkande och är numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

:288

27. den 3 juni 1926, angående utredning om de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Ärendet, som i vad det avser frågan örn en effektiv beskattning av filmuthyrningsverksamheten
överlämnats från ecklesiastikdepartementet, är beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

28. den 28 maj 1927, i anledning av riksdagens år 1926 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1925—30 juni 1926. (225.)

Ärendet är, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december
1929 avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Vad
beträffar punkten 6 har statskontoret inkommit med utredning och förslag till
.åtgärder för ernående av större enhetlighet och mera tidsenliga föreskrifter beträffande
grunderna för den olika verk och myndigheter åliggande placeringen
av statsverkets med därtill hörande fonders kapital. Över statskontorets förslag
(st. off. utr. 1929:35) hava utlåtanden avgivits av åtskilliga verk och myndigheter
m. fl. Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

29. den 27 mars 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk förlängning av förordningen den 26 juli 1926 (nr 382) angående
utförselbevis för råg och vete m. m. ävensom i ämnet väckta motioner.
(93.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning i vad rörer beräkningen av
städernas tolagsersättning med avseende å de tullavgifter, som skolat utgå för
importerad spannmål men från vilka avgifters erläggande vederbörande befriats
på grund av avlämnade utförselbevis.

30. den 15 maj 1928, i anledning av riksdagens år 1927 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1926—30 juni 1927. (190.)

Beträffande punkten 4 är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning. Ärendet
är även, såvitt rörer punkten 5, sedan kammarkollegium den 28 december 1929
avgivit anbefallt utlåtande angående den rättsliga omvårdnaden av kronans
fasta egendom, beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

31. samma dag, i anledning av väckta motioner angående revision av rusdrycksförsäljningsförordningen
och därmed sammanhängande författningar
m. m. (203.)

Ärendet är föremål för utredning hos 1928 års revision av rusdryckslagstiftningen.

32. den 1 juni 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till kommunalskattelag m. m. jämte i ärendet väckta motioner. (344.)

Frågan under punkten a) örn en rationell utjämning av skattetrycket inom
kommunerna har varit föremål för utredning av den med stöd av Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 18 oktober 1929 tillkallade skatteutjämningsberedningen,
vilken den 20 maj 1932 avlämnat statistisk utredning angående det kommunala
skattetrycket.

Frågorna under punkten b), i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna
av tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att ut -

289

över fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag och
penningkapital, samt hur vid en sådan beskattning hänsyn skall kunna tagas
till de skattskyldigas olika skatteförmåga, ävensom frågan örn inkomstbegreppet
för inkomst av jordbruksfastighet hava varit föremål för utredning genom 1930
års kommunalskatteberedning. Sedan särskilda sakkunniga den 16 oktober

1931 inkommit med utredning, i vad mån avdrag för gäldränta må äga rum
vid statens taxering till kommunal inkomstskatt (punkten e), har jämväl detta
ärende enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 oktober 1931 överlämnats till nämnda
beredning. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skall kommunalskatteberedningens
arbete vila och icke upptagas utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande.

Frågan under punkten f), huruvida och i vilken form effektiv kontroll därå,
att ränteinkomster och förmögenhet bestående av utlånat kapital varda behörigen
beskattade, må kunna åvägabringas, har varit föremål för utredning av de
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande av den 14 juni 1929 tillkallade skattekontrollsakkunniga.

Utredning av frågan under punkten d) örn ändring i lagstiftningen rörande
försäkringsrörelse, i den mån denna avser bestämmande av räntefoten för beräkning
av premieåterbäringsreserv, har den 20 december 1929 uppdragits åt
f örsäkringsinspektionen.

Frågan under punkten c) örn förvärvskällornas omfattning vid beskattning
av inkomst av jordbruksfastighet, vilken fråga berörts i proposition nr 220 till

1932 års riksdag (sid. 127 och 128), är numera beroende på Kungl. Maj:ts
prövning.

33. den 24 april 1929, i anledning av väckta motioner om åvägabringande
av effektivare kontroll överskattskyldigas inkomstuppgifter m. m. (119.)

Ärendet har varit föremål för utredning genom sakkunniga inom finansdepartementet
(skattekontrollsakkunniga), tillkallade enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 14 juni 1929.

34. deu 16 maj 1929, i anledning av riksdagens år 1928 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1927—30 juni 1928. (175.)

Ärendet under punkten 1 angående anstånd med avsked för befattningshavare,
som åtnjuta sportelinkomst eller ersättning därför, är anmält och slutbehandlat
den 9 september 1932.

I anledning av vad riksdagen under punkten 5 anfört uppdrog Kungl. Majit
den 2 oktober 1931 åt kronans fastighetskommission av år 1925 att å kronans
vägnar gentemot Stockholms stad framställa anspråk på att renhållningen av
kronans till staden eller för den allmänna trafiken utan ersättning upplåtna
områden icke vidare skulle bekostas av kronan. Enligt Kungl. Maj:ts beslut
den 2 december 1932 åvilar detta uppdrag numera djurgårdskommissionen.

Vad angår ärendet under punkten 6 av förevarande skrivelse, har på grund
av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 utredning igångsatts rörande ändrade
bestämmelser i fråga om stämpelavgifter, som avses i 8 § stämpelförordningen.
Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet, har emellertid
med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas utan Kungl. Maj:ts
särskilda medgivande.

]9 — Justitieombudsmannen8 ämbetsberättelse till 1933 års riksdag.

290

35. den 5 juni 1929, i anledning av väckt motion om upphävande av
stämpelplikten beträffande växlar och räntebesked från bankinrättningar.
(314.)

På grund av Kungl. Maj:ts beslut den 16 maj 1930 har utredning igångsatts
rörande ändrade bestämmelser i fråga örn stämpelavgifter, som avses i 8 §
stämpelförordningen. Sedan vissa förberedande undersökningar verkställts i ämnet,
har emellertid med utredningens fullföljande tillsvidare fått anstå. Jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 må utredningen icke upptagas
utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande.

36. den 29 mars 1930, i anledning av väckt motion örn viss ändring i
lagen örn skogsaccis. (103.)

Ärendet har den 7 augusti 1931 överlämnats till 1930 års kommunalskatteberedning
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det beredningen lämnade
uppdraget. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 skall emellertid
kommunalskatteberedningens arbete vila och icke upptagas utan Kungl.
Maj:ts särskilda medgivande.

37. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

Av chefen för finansdepartementet tillkallad sakkunnig har den 17 mars 1932
avgivit utredning och förslag angående riksdagens revisorers granskningsrätt i
fråga örn statsunderstöd m. m., varöver utlåtanden avgivits av åtskilliga verk.
Ärendet under punkten 1 av riksdagens skrivelse är härefter beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

Ärendet under punkten 7 angående befattningshavares befrielse från viss del
av sin tjänstgöring samt ersättningen till vikarie under sådan ledighet, vilket
behandlats i 1928 års lönekommittés den 21 juli 1930 avgivna betänkande med
förslag till allmänt avlöningsreglemente (stoff. utr. 1930: 17), är numera beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

38. den 21 maj 1930, angående intressekontorsrörelsen bland statens befattningshavare.
(250.)

Sedan statskontoret den 11 februari 1932 avgivit infordrat utlåtande i ärendet,
är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

39. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
upphävande av villkor i skatteköpebrev rörande hemmanet */g mantal
Köpinge nr 4 inom Hälsingborgs stad. (327.)

Sedan länsstyrelsen i Malmöhus län, efter hörande av magistraten i Hälsingborg
och styrelsen för aktiebolaget Ramlösa hälsobrunn, avgivit utlåtande i ärendet,
är detta beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om vissa ändringar i förordningen den 1 juni 1923 (nr 140)
angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m. ävensom i
ämnet väckta motioner. (329.)

Kungl. Maj:t har den 4 mars 1932 till riksdagen avlåtit proposition (nr 239)
med förslag till förordning angående märkning av kärl, innehållande söta läskedrycker,
m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

291

41. den 3 juni 1930, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. (340.)

Kungl. Maj:t har den 16 mars 1932 till riksdagen avlåtit proposition (nr 220)
med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen m. m.,
innefattande bland annat förslag till sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Frågan örn fördelning på olika kommuner av inkomst av rörelse, vilken fråga
varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning, har jämlikt
Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932 för fortsatt utredning överlämnats
till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna i egenskap av sakkunnig inom
finansdepartementet.

Beträffande övriga i skrivelsen berörda frågor hänvisas till vad som under
32 härovan anmärkts rörande punkterna a) och b) i riksdagens skrivelse den 1
juni 1928, nr 344.

42. den 11 juni 1930, angående åtgärder för införande av folkregister m. m.
(381.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

43. den 22 maj 1931, angående reglering av utgifterna för kapitalökning
för budgetåret 1931/1932 i vad angår jordbruksärenden. (275.)

Ärendet har behandlats under »utgifter för kapitalökning» i 1932 års statsverksproposition
och kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts
prövning.

44. den 28 maj 1931, i anledning av väckt motion angående beskattningen
av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning
av hemmavarande barn. (291.)

Ifrågavarande ärende, vilket varit föremål för övervägande av 1930 års kommunalskatteberedning,
har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 28 oktober 1932
för fortsatt utredning överlämnats till kammarrättsrådet C. W. U. Kuylenstierna
i egenskap av sakkunnig inom finansdepartementet.

45. samma dag, i anledning av väckta motioner örn ändrade grunder för
beskattningen av automobiltrafiken. (292.)

Ärendet, som behandlats i proposition den 26 februari 1932, nr 174, är, i vad
angår frågan, i vilken utsträckning motortrafiken bör deltaga i kostnaderna för
väghållningen i riket, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 21 oktober 1932 på
föredragning av chefen för kommunikationsdepartementet föremål för utredning
hos 1931 års väg- och brosakkunniga.

46. den 2 juni 1931, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga örn riktlinjer
för avlämnande till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m.
(342.)

47. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1929
—30 juni 1930. (346.)

Ärendet under punkten 7 har behandlats i 1932 års statsverksproposition under

292

»för flera huvudtitlar gemensamma frågor» och kommer ej vidare att bliva föremål
för Kungl. Maj:ts prövning. Ärendena under punkterna 4 och 8 äro beroende
på Kungl. Maj:ts prövning.

48. den 4 juni 1931, angående mera effektiva bestämmelser örn avskrivning
eller avlösning av landskylder och landgille m. fl. skattepålagor.
(34-7.)

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

Av dessa ärenden äro alltså de under 40, 43 och 45 av Kungl. Majit inom
finansdepartementet slutligen behandlade samt de övriga på prövning beroende.

7. Ecklesiastikdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 26 april 1902, angående ändring i folkskolestadgan. (49.)

Det förslag till ändringar i gällande författningar, vilket folkskolöverstyrelsen
den 12 maj 1916 erhållit i uppdrag att avgiva, har ännu icke inkommit.

2. den 22 maj 1909, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående tillsättning av prästerliga tjänster, dels väckta
motioner i ämnet. (218.)

Ärendet är, vad angår riksdagens hemställan örn utredning angående stiftsbandets
upphävande och framläggande av förslag därom, fortfarande beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt
den 23 maj 1930 lämnat bemyndigande, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan örn ändrade bestämmelser rörande
tillsättning av prästerliga tjänster. Sedan detta utredningsuppdrag i december
1932 slutförts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

3. den 20 maj 1911, angående åvägabringande av utredning, huru vården
av rikets fornsaker bäst bör ordnas. (136.)

Med anledning av riksdagens skrivelse den 13 maj 1930 (nr 187) rörande
vissa ändringar i förordningen den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande har chefen för ecklesiastikdepartementet, jämlikt
bemyndigande den 11 oktober 1930, tillkallat sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i
riket. Kungl. Maj:t har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet
skall från och med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl.
Maj:ts särskilda medgivande upptagas.

4. den 28 mars 1913, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Majit angående utredning och förslag rörande ändrade grunder för
biskoparnas avlöning. (39.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 18 juli 1931 lämnat bemyndigande,
tillkallat en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat
utredning och förslag i ämnet, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

5. den 11 april 1916, i anledning av vissa framställningar rörande anslag
under åttonde huvudtiteln. (65.)

293

Punkten 12, angående handledning i gymnastik med lek och idrott för landets
folk- och småskolor.

Sedan direktionen över gymnastiska centralinstitutet med skrivelse den 10
september 1925 till Kungl. Majit inlämnat ett genom en särskild kommission
utarbetet förslag till dylik handledning, varöver jämväl skolöverstyrelsen avgivit
utlåtande, är ärendet numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

6. den 29 april 1916, angående åtgärder för ordnande och framtida förvaring
av kommunala arki valier. (73.)

Sedan ärendet den 22 oktober 1930 överlämnats från socialdepartementet till
ecklesiastikdepartementet, är detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 17 april 1918, angående utredning i fråga om Sveriges biblioteksväsende
på visst område. (125.)

Sedan av chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga den 11
mars 1923 inkommit med betänkande och vederbörande myndigheter häröver
avgivit utlåtanden, har frågan, i vad avser stifts- och landsbiblioteket i Linköping,
blivit av Kungl. Maj:t avgjord. I övrigt är ärendet beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

8. den 20 april 1918, angående utredning i fråga örn utsträckt undervisning
i barnavård för kvinnor samt rörande statsunderstöd åt vissa barnavårdsanstalter
och andra företag. (130.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 15 juni 1918, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. (357.)

Sedan ifrågavarande skrivelse den 7 mars 1925 överlämnats från socialdepartementet
till ecklesiastikdepartementet, är densamma, i vad på sistnämnda departements
åtgörande ankommer, numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 4 maj 1920, angående utredning och förslag i fråga örn ecklesiastik
jords styckning och upplåtande för nybildning och mindre jordbruk.
(179.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Ifrågavarande skrivelse är därmed slutbehandlad.

11. den 15 juni 1920, angående beredande av statsbidrag till uppförande
av byggnader för folkskoleväsendet i riket. (365.)

Sedan yttranden avgivits över av skolöverstyrelsen den 5 juli 1923 avlämnad
utredning i ärendet, är detsamma beroende på Kungl. Majits prövning.

12. den 18 juni 1920, angående beredande av anslag utav statsmedel till
svensk biblioteksverksamhet i utlandet. (367.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Majits prövning.

13. den 8 april 1922, angående beredande åt vissa från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor av behörighet att undervisa i den egentliga
folkskolan. (103.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1932 för riksdagen framlagt proposition
(nr 143) angående omorganisation av folk- och småskoleseminarierna.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

14. den 12 maj 1922, i anledning av väckt motion om ändring i 13 § 2
mom. i lagen angående tillsättning av prästerliga tjänster. (150.)

294

Chefen för ecklesiastikdepartementet har, jämlikt den 23 maj 1930 lämnat bemyndigande,
tillkallat sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning
av frågan om ändrade bestämmelser rörande tillsättning av prästerliga
tjänster. Sedan utredningsuppdraget slutförts i december 1932, är ärendet
numera beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

15. den 2 juni 1923, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t angående underlättande i vissa fall av avsöndring utav mark från
ecklesiastikt löneboställe till tomt. (313.)

Kungl. Maj:t har den 11 mars 1932 framlagt proposition (nr 187) för riksdagen
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

16. den 7 maj 1924, i anledning av väckta motioner örn skrivelse till
Kungl. Majit örn beredande av ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik
jord till smärre jordbruk och egna hem. (142.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

17. den 27 maj 1924, angående ändring i kungörelsen den 19 maj 1916
med vissa bestämmelser rörande elektriska starkströmsledningars anordnande
i förhållande till trafikleder och svagströmsledningar m. m. (208.)

Sedan kammarkollegium den 11 februari 1928 inkommit med yttrande i ärendet,
är skrivelsen beroende på Kungl. Majits prövning.

18. den 23 mars 1926, i anledning av riksdagens år 1925 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1
juli 1924—30 juni 1925. (107.)

Skrivelsen är i vad den avser kontrollen över domkapitlens medelsförvaltning,
sedan riksräkenskapsverket och statskontoret avgivit infordrade utlåtanden i
ärendet, beroende på Kungl. Majits prövning.

19. den 19 maj 1926, angående gynnande av avsättning för de blindas tillverkning
vid upphandling för det allmännas behov. (236.)

Sedan av särskilt tillkallad sakkunnig utredning verkställts rörande blindvårdens
ordnande och denna utredning den 30 november 1931 inkommit till ecklesiastikdepartementet,
hava yttranden över densamma avgivits av direktionen över
institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen
och statskontoret. Ärendet har den 17 oktober 1932 överlämnats till socialdepartementet.

20. den 3 juni 1926, angående utredning örn de ekonomiska faktorer, som
verka bestämmande på den moderna filmverksamheten m. m. (306.)

Genom beslut den 29 juni 1926 anbefalldes skolöverstyrelsen att gemensamt
med statens biografbyrå utreda, huruvida och på vad sätt statsmakterna kunde
och borde understödja användandet av bildningsfilm, samt att därefter till
Kungl. Majit inkomma med nämnda utredning ävensom med förslag, vartill
densamma kunde giva anledning. Sedan denna utredning numera slutförts, är
ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

21. den 2 juni 1927, angående ändringar i visst syfte i folkskolans undervisningsplan.
(255.)

295

Skrivelsen den 18 juni 1927 anmäld och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan
yttranden därifrån inkommit, är skrivelsen numera beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

22. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation
av det högre skolväsendet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner. (262.)

Kungl. Maj:t har den 18 juni 1927 meddelat beslut i anledning av ifrågavarande
skrivelse och därvid dels utfärdat cirkulär till statskontoret, skolöverstyrelsen,
riksräkenskapsverket, samtliga länsstyrelser och eforsämbeten, styrelsen
för statens pensionsanstalt samt direktionen över Stockholms stads undervisningsverk
angående omorganisation av det högre skolväsendet m. m., dels
uppdragit åt chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för
behandling av vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m., dels ock
uppdragit åt skolöverstyrelsen och nämnda sakkunniga att med anledning av
riksdagens ifrågavarande skrivelse till Kungl. Majit inkomma med åtskilliga
utredningar och förslag. Kungl. Majit har vidare den 22 och den 29 juni
samt den 24 september 1928 avgjort vissa delar av ärendet och därvid utfärdat
den 22 juni 1928 en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 233), den 29 juni
1928 fyra kungörelser i ämnet (sv. f. nr 257, 262, 264 och 271) samt den 24
september 1928 en stadga samt en kungörelse i ämnet (sv. f. nr 412 och 426).
Kungl. Majit har vidare den 27 juni 1929 avgjort skrivelsen i vissa delar och
därvid utfärdat tre kungörelser (sv. f. nr 198, 200 och 203). Ovannämnda
sakkunniga hava den 31 december 1930 slutfört sitt uppdrag.

Riksdagens ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser utredning, huruvida
och i vilken utsträckning åtgärder må kunna vidtagas till underlättande av vistelsen
vid folkhögskola eller därmed förenad lantmannaskola för utom skolkommunen
boende elever, utredning och förslag angående en utvidgad folkhögskolutbildning,
utredning i avseende på möjligheterna till en friare genomgång
av och flyttning inom folkskolan, utredning och förslag rörande studieunderstöd
åt lärjungar vid statens läroverk och med dem jämförliga läroanstalter,
utredning och förslag rörande praktisk lärarkurs för blivande lärare vid
de allmänna läroverken m. fl. undervisningsanstalter, förslag angående åtgärder
för att bereda eleverna vid de högre lärarinneseminarierna tillfälle att vinna
någon erfarenhet även i fråga örn den manliga ungdomens undervisning och
uppfostran, samt utredning och förslag rörande praktiska bildningslinjer på
realskolans åldersstadium ännu icke slutligt avgjord.

23. samma dag, i anledning av väckt motion angående inbyggande i den
fyrklassiga realskolavdelningen vid högre allmänna läroverket i Kristianstad
av I. H. Dahls läroanstalt. (264.)

Anmäld den 18 juni 1927 och remitterad till de sakkunniga för behandling av
vissa frågor rörande det högre skolväsendet m. m. Sedan de sakkunniga den
12 juli 1930 avgivit yttrande i ärendet och skolöverstyrelsen hörts, är detta
numera beroende på Kungl. Majits prövning.

24. samma dag, i anledning av väckt motion angående viss ändring i fastställda
villkor för behörighet att söka och innehava befattning som lärare
vid folkskola. (265.)

Sedan skolöverstyrelsen den 7 maj 1928 inkommit med yttrande, har ärendet
den 30 november 1932 remitterats till 1932 års seminariesakkunniga.

25. den 10 juni 1927, angående beredande av större möjlighet för skol

296

distrikt att vid minskning av antalet barn indraga skolor eller skolavdelningar.
(296.)

Kungl. Majit bar den 5 februari 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 77)
i ämnet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

26. den 14 februari 1928, i anledning av väckt motion angående beredande
av rätt för kvinnor att söka och innehava klockarbefattning. (15.)

Sedan samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium avgivit infordrade
utlåtanden i ärendet, är skrivelsen beroende på Kungl. Marits prövning.

27. den 24 februari 1928, i anledning av väckta motioner om ändring av
bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning
av löneboställe. (36.)

Kungl. Maj:t har den 11 mars 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

28. den 15 maj 1928, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 186 angående läkarundersökningar av skolbarn vid folk- och småskolor.

Anmäld den 8 juni 1928, därvid Kungl. Majit anbefallt skolöverstyrelsen att
verkställa den av riksdagen i sagda punkt begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Sedan den sålunda anbefallda utredningen slutförts och
yttranden i ärendet från vederbörande myndigheter inkommit, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

29. den 24 april 1929, i anledning av väckt motion örn anslag till restaurering
av Ore församlings kyrka. (110.)

Kungl. Majit har den 10 augusti 1932 fattat beslut i ärendet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

30. den 24 maj 1929, i anledning av Kungl. Majits proposition angående avstående
i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av
nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (202.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

31. den 25 maj 1929, i anledning av väckta motioner angående fortsättningsskolan.
(214.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1932 för riksdagen framlagt proposition i
ämnet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

32. den 14 mars 1930, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande
blindhetsersättning. (70.)

Sedan av särskilt tillkallad sakkunnig utredning verkställts rörande blindvårdens
ordnande och denna utredning den 30 november 1931 inkommit till
ecklesiastikdepartementet, hava yttranden över densamma avgivits av direktionen
över institutet och förskolan för blinda å Tomteboda, socialstyrelsen, pen -

297

sionsstyrelsen och statskontoret. Ärendet har sedermera överlämnats till socialdepartementet.

33. den 18 mars 1930, i anledning av väckt motion angående upphävande
av vissa prästerskapet tillkommande privilegier. (76.)

Anmäld den 4 april 1930, därvid beslöts remiss till kammarkollegium, som
anbefalldes att efter hörande av samtliga länsstyrelser och domkapitel samt
Stockholms stads konsistorium inkomma med yttrande. Sådant yttrande har
ännu icke inkommit.

34. den 29 mars 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
disposition av lappskolbordet i Gällivare. (98.)

Kungl. Maj:t har den 18 mars 1932 fattat beslut i ärendet samt förklarat sig
vilja framdeles, sedan frågan örn försäljning av ifrågavarande delar av lappskolbordet
blivit slutligen avgjord, till kammarkollegium överlämna handlingarna i
ärendet för utredning rörande möjligheten av avveckling av avgäld för mark,
som från lappskolbordet upplåtits för järnvägsändamål.

35. den 4 april 1930, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar, dels
ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 48 angående bidrag till uppförande av en svensk kyrka i Helsingfors.

Kungl. Majit har den 31 december 1931 och den 5 februari 1932 fattat beslut
i ärendet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

36. den 2 maj 1930, i anledning av riksdagens år 1929 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte
därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli
1928—30 juni 1929. (175.)

Punkten 8 angående dramatiska teaterns verksamhet.

Kungl. Majit har den 3 oktober 1930 bemyndigat chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda med
utredning av med kungl, dramatiska teaterns verksamhet sammanhängande
frågor. Sedan den sakkunnige inkommit med betänkande, är ärendet numera
beroende på Kungl. Majits prövning.

Punkten 9 angående särskilda förmåner, förenade med vissa lärartjänster.

Kungl. Majit har genom beslut den 13 juni 1930 anbefallt kammarkollegium
och statskontoret att dels verkställa skyndsam utredning av frågan örn indragning
till statsverket eller övertagande till förvaltning av statsverket av de av
kronan till de allmänna läroverken gjorda förläningar av hemman och andra
donationer samt med sagda utredning och det utlåtande, vartill densamma
kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, dels ock före den 1 oktober 1930
till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana jämkningar i från och med
budgetåret 1930/1931 gällande stater för de allmänna läroverken, att största
möjliga överensstämmelse vunnes mellan den beräknade och den verkliga avkastningen
av de av kronan till de allmänna läroverken lämnade donationer.
Sedan kammarkollegium och statskontoret inkommit med utredning och utlåtande
i fråga om indragning till statsverket eller övertagande till förvaltning
av statsverket av ifrågavarande fastigheter samt vederbörande myndigheter i
denna del avgivit yttranden, är ärendet beroende på Kungl. Majits prövning.

37. den 13 maj 1930, angående åtgärder för nedbringande av kostnaderna
för skolmateriel. (186.)

298

Anmäld den 20 juni 1930 och remitterad till skolöverstyrelsen. Sedan yttrande
därifrån inkommit, remitterades ärendet till 1927 års skolsakkunniga, vilka därefter
avgivit yttrande. Sedan skolöverstyrelsen i ärendet avgivit förnyat yttrande,
är ärendet numera beroende på Kungl. Majits prövning.

38. samma dag, rörande vissa ändringar i förordningen den 29 november
1867 angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande. (187.)

Anmäld den 11 oktober 1930, därvid Kungl. Maj:t bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågan angående kulturminnesvården i riket. Kungl.
Majit har den 28 oktober 1932 förordnat, att utredningsarbetet skall från och
med den 1 november 1932 vila och därefter icke utan Kungl. Majits särskilda
medgivande upptagas.

39. den 21 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
avstående i vissa fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande
av nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan mark. (247.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

40. den 11 juni 1930, angående ändring av grunderna för det akademiska
befordringsväsendet. (382.)

Anmäld den 31 oktober 1930, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för
ecklesiastikdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande det akademiska befordringsväsendet. I enlighet
med Kungl. Majits beslut den 28 oktober 1932 skall de sakkunnigas uppdrag
upphöra senast den 28 februari 1933.

41. den 15 april 1931, angående införande i stadgan för rikets allmänna
läroverk och i folkskolestadgan av bestämmelser örn skyldighet för lärare
att i vissa fall underkasta sig läkareundersökning. (98.)

Anmäld den 30 april 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde skolöverstyrelsen att
skyndsamt verkställa den av riksdagen begärda utredningen samt att därmed
inkomma till Kungl. Majit tillika med de förslag, som kunde av utredningen
föranledas. Skolöverstyrelsen har den 21 april 1932 inkommit med nämnda
utredning och förslag, varefter ärendet den 30 april remitterats till medicinalstyrelsen,
som den 15 december 1932 inkommit med yttrande. Ärendet är därefter
beroende på Kungl. Majits prövning.

42. den 17 april 1931, i anledning av dels vissa utav Kungl. Majit i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln gjorda framställningar,
dels ock åtskilliga beträffande samma huvudtitel väckta motioner. (8 A.)

Punkten 54 angående bidrag till uppförande av en svensk kyrka i Helsingfors.

Punkten har den 31 december 1931 och den 5 februari 1932 blivit av Kungl.
Majit slutligt avgjord.

Punkten 206 angående anslag till gymnastikinspektionen.

Anmäld den 8 maj 1931, därvid Kungl. Majit, bland annat, förklarade sig
vilja framdeles på förslag, som skolöverstyrelsen bade att i samråd med direktionen
över gymnastiska centralinstitutet avgiva efter utgången av år 1931,
meddela beslut angående utdelande av gratifikationer från ifrågavarande anslag.
Punkten har den 4 mars 1932 blivit av Kungl. Majit slutligt avgjord.
Punkten 273 angående anslag till vissa kostnader för utdelning av statens
räntefria studielån.

299

Punkten har den 17 juni 1932 blivit av Kungl. Majit slutligt avgjord.
Riksdagens skrivelse är därmed slutbehandlad.

43. den 20 maj 1931, angående en förbättrad arbetsförmedling för ungdom
m. m. (223.)

Anmäld den 12 juni 1931, varvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning av frågorna rörande utvägarna för att med
hänsyn till den förefintliga arbetslösheten bland ungdomen för densamma under
lätta förvärvandet av yrkesutbildning samt angående möjligheterna till förbättrad
arbetsförmedling för ungdom över 18 år och å orter, varest den offentliga
arbetsförmedlingen ännu icke ernått effektiv organisation. Departementschefen
tillkallade den 1 juli 1931 sakkunniga. Jämlikt Kungl. Majits beslut den 28
oktober 1932 skall de sakkunnigas uppdrag upphöra senast den 30 juni 1933.

44. samma dag, i anledning av Kungl. Majits proposition angående nybyggnad
för statens historiska museum m. m. (235.)

Anmäld den 22 juli 1931, varvid Kungl. Majit anbefallde byggnadsstyrelsen att
skyndsamt till Kungl. Majit inkomma med förslag till sådana ändringar i den
för f. d. positionsartilleriregementets kasernområde nu gällande stadsplanen,
som kunde påkallas av riksdagens ifrågavarande beslut. Sedan byggnadsstyrelsen
inkommit med berörda förslag, har Kungl. Majit den 30 augusti 1932 i
denna del fattat beslut i ärendet.

45. den 27 maj 1931, i anledning av väckt motion örn utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning m. m. (261.)

Anmäld den 18 juli 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigade chefen för ecklesiastikdepartementet
att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet biträda
med utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed
sammanhängande frågor. Departementschefen tillkallade samma dag en sakkunnig.
Sedan den sakkunnige den 20 januari 1932 avlämnat utredning och
förslag i ämnet och vederbörande myndigheter yttrat sig, är ärendet beroende
på Kungl. Majits prövning.

46. den 29 maj 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
lantmäteriundervisningens ordnande jämte i ämnet väckta motioner.
(307.)

Kungl. Majit har den 19 februari 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr
124) i ämnet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

47. den 2 juni 1931, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
omorganisation av gymnastiska centralinstitutet jämte en i ämnet väckt
motion. (324.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1932 för riksdagen framlagt proposition (nr
152) i ärendet.

Skrivelsen är därmed slutbehandlad.

48. samma dag, i anledning av riksdagens år 1930 församlade revisorers
berättelse angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill
hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 192 9
—30 juni 1930. (346.)

Punkten 6 angående åttonde huvudtitelns anslag till kyrkors underhåll m. m.
Anmäld den 26 juni 1931, därvid Kungl. Majit bemyndigat chefen för

300

ecklesiastikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet
biträda med den av riksdagen begärda utredningen. Departementschefen tillkallade
den 30 juni 1931 en sakkunnig. Kungl. Majit har den 28 oktober 1932
föreskrivit, att utredningsarbetet skall upphöra senast den 28 februari 1933.

Av dessa ärenden äro alltså de under 10, 13, 15, 16, 19, 25, 27, 29—32,
35, 39, 42, 46 och 47 omförmälda av Kungl. Majit inom ecklesiastikdepartementet
slutligen behandlade eller till annat departement överlämnade samt de
övriga på prövning beroende.

8. Jordbruksdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 14 maj 1900, i fråga örn ändring av gällande föreskrifter angående
vad iakttagas bör till förekommande och hämmande av smittsamma
sjukdomar bland husdjuren. (120.)

Sedan genom remiss den 18 maj 1900 utlåtande i ärendet infordrats från
medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen, hava med anledning därav förslag
i vissa avseenden avgivits av myndigheterna, vilka förslag underställts
Kungl. Maj:ts prövning. Återstående oavgjorda delar av ärendet sammanhänga
med det förslag till revision rörande bestämmelserna angående förhindrande
och hämmande av smittsamma sjukdomar bland husdjuren, som
medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 26 oktober 1928 anbefallts
avgiva. Sedan styrelsen bemyndigats att såsom biträde vid utredningen tillkalla
särskilda sakkunniga samt dessa den 31 juli 1929 till styrelsen avgivit
förslag till dels lag angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar
(epizootilag) och dels förordning med närmare föreskrifter angående bekämpande
av smittsamma husdjurssjukdomar (epizootiförordning) (st. off. utr. 1929:18),
avgav medicinalstyrelsen den 30 augusti 1930 utlåtande och förslag i angivna
avseenden (st. off. utr. 1930:22). Över förslaget hava ett flertal myndigheter
och korporationer avgivit infordrade yttranden. Ärendet är beroende på Kungl.
Maj:ts prövning.

2. den 22 maj 1903, angående skogslagstiftning och därmed i samband
stående ämnen. (136.)

Ärendet är, i vad det rör jordbruksdepartementet, fortfarande oavgjort beträffande
sockenallmänningar och besparingsskogar i Kopparbergs och Gävleborgs
län, varom den s. k. norrländska skogsvårdskommittén avgivit betänkande.

3. den 25 maj 1910, i anledning av väckt motion angående omläggning
av förvaltningen av de allmänna skogarna i södra och mellersta Sverige.
(114.)

De jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1920 tillkallade sakkunniga
för utredning angående organisationsförhållanden vid domänverket hava
ej slutfört sitt uppdrag i denna del. Sedan de sakkunnigas arbete av Kungl.
Maj:t förklarats skola vila, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

4. den 24 maj 1912, i fråga örn den norrländska fiskarbefolkningens bostads-
och fiskerättsförhållanden. (120.)

Sedan i 1929 års ämbetsberättelse omförmält remissutlåtande avgivits av lantbruksstyrelsen
samt jämväl statens egnahemsstyrelse yttrat sig i ärendet, är
detsamma beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

301

5. elen 29 maj 1912, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom
försumpning. (263.)

Vid ärendets anmälan den 3 juni 1921 (jfr 1922 års ämbetsberättelse) anbefalldes
Sveriges geologiska undersökning, statens meteorologisk-hydrografiska anstalt
samt statens skogsförsöksanstalt att gemensamt utarbeta en plan för undersökning
av markförsumpningens omfattning och fortskridande samt de andra problem
av meteorologisk, hydrografisk, forstlig och geologisk art, som sammanhänga
med frågan örn en allmännare avdikning av landets torvmarker. Utredningen
avvaktas.

6. den 9 juni 1917, angående utredning i fråga örn utveckling och uppehållande
av en på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel m. m. (306.)

Anmäld den 10 februari 1922 och den 30 december 1932. Skrivelsen kommer
icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 11 juni 1919, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
driftkostnader under år 1920 för statens domäner ävensom i ämnet
väckta motioner. (323.)

1 den del ärendet icke avgjorts genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1919,
nämligen beträffande riksdagens anhållan örn utredning rörande statens övertagande
i viss omfattning av förädlingsverksamheten beträffande avkastningen
från statens skogar, anmäldes detsamma den 27 i nämnda månad, därvid chefen
för jordbruksdepartementet bemyndigades att för utrednings verkställande
tillkalla sakkunniga. Dessa avgåvo den 31 januari 1922 betänkande i ämnet,
varöver remissutlåtanden sedermera avgivits av ett flertal myndigheter. Av de
förslag, som av de sakkunniga framförts, har underställts Kungl. Maj:ts prövning
frågan om domänverkets övertagande av statens järnvägars slipersfaktori
i Piteå, vilket ärende efter anmälan den 5 december 1924, den 26 september
1930 och den 21 maj 1931 slutbehandlats.

8. den 17 juni 1920, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
lönereglering för domänverkets personal ävensom en i ämnet väckt
motion. (322.)

Ärendet har remitterats till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30
juni 1920 tillkallade sakkunniga för utredning angående organisationsförhållanden
vid domänverket. Sedan dessas arbete av Kungl. Maj:t förklarats skola
vila, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

9. den 31 maj 1923, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående skyddsskogar. (283.)

Ärendet är fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

10. den 31 maj 1924, i anledning av väckt motion örn skrivelse till Kungl.
Maj:t med begäran örn utredning angående tillgodogörande av landets
kalktillgångar. (228.)

Kungl. Majit har den 11 mars 1932 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 201).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

11. den 8 maj 1926, i anledning av Kungl. Majits proposition, nr 102,
angående försäljning av vissa kronoegendomar och upplåtande av lägenheter
från sådana egendomar. (176.)

Avgjord den 21 maj 1926 utom vad angår frågan om försäljning av det un -

302

der punkten 13 omförmälda område om 5,48 hektar av kronoegendomen 1 mantal
Istrum nr 1 Storegård i Skaraborgs län, rörande vilken fråga domänstyrelsen
den 25 februari 1928 inkommit med utlåtande. Ärendet har, efter det
vetenskapsakademiens yttrande däri inhämtats, remitterats till kammarkollegium.

12. den 26 maj 1926, i anledning av väckt motion angående åtgärder för
främjandet av småbruksundervisningen. (263.)

Sedan de av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemjmdigande
den 1 juni 1928 tillkallade utredningsmännen för utredning rörande
lämpligaste sättet för ordnande av den lägre lantbruksundervisningen den 30
april 1930 avgivit betänkande med förslag till åtgärder i ämnet (st. off. utr.
1930:9) samt utlåtanden däröver avgivits av ett flertal myndigheter och korporationer,
är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

13. den 1 juni 1926, i anledning av väckt motion angående prövning av
inom landet odlade rotfruktssorters odlings- och fodervärde m. m. (264.)

Ärendet har hänskjutits till den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 18 december
1931 igångsatta utredningen rörande försöksverksamheten på växt- och trädgårdsodlingens
område.

14. den 8 juni 1927, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till skogsvårdens befrämjande. (321.)

I den del skrivelsen avser anmälan örn viss anslagsanvisning har densamma
avgjorts den 27 januari 1928. I vad skrivelsen avser frågan örn ändring i
förordningen om skogs vårdsavgifter anmäldes den ånyo för Kungl. Maj:t den
23 december 1932, därvid beslöts avlåtande till riksdagen av proposition i ämnet.
Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

15. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Finland den 10 maj 1927 avslutad
konvention rörande ordnandet av det samfällda laxfisket i Torne och
Muonio älvar m. m. (328.)

I den del ärendet icke avgjorts vid anmälan den 22 december 1927 är detsamma
fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

16. den 19 maj 1928, i anledning av väckt motion om medgivande av rätt
för renvårdande lapp att för tryggande av sin näring döda björn. (211.)

Kungl. Maj:t har den 23 december 1932 beslutat att till riksdagen avlåta proposition
i ämnet.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

17. den 25 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten jämte i ämnet väckta motioner.
(232.)

Skrivelsen har vid anmälan den 8, den 22 och den 29 juni 1928 avgjorts utom
beträffande följande av riksdagen ifrågasatta utredningar, nämligen dels i syfte
att låneunderstöd ur egnahemslånefonden eller annorledes må kunna utgå jämväl
för samfällda (kooperativa) jordbruk, dels ock rörande beredande av ökade möjligheter
för lantarbetare, hemmansägare, arrendators- och småbrukarsöner samt
andra mindre bemedlade eller obemedlade därför lämpliga personer att erhålla
egna jordbruk. På sätt framgår av 1930 års ämbetsberättelse — till vilken
hänvisas — har verkställandet av utredningarna uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.
Förstnämnda utredningsuppdrag har sedermera enligt Kungl. Maj:ts
beslut den 10 april 1931 överflyttats från egnahemsstyrelsen till den s. k. so -

303

dala jordutredningen. Den senare utredningen har av egnahemsstyrelsen avgivits
den 2 oktober 1929, varefter även denna fråga hänskjutits till Bodala
jordutredningen. Denna har avlämnat betänkande den 20 november 1932 angående
kooperativa jordbruk och den 5 december 1932 (st. off. utr. 1932:33)
angående utredningsärendet i övrigt. Remissyttranden införväntas.

18. den 29 maj 1928, i anledning av väckta motioner örn tillämpning av
den allmänna arrendelagens grundsatser vid utarrendering av kronojord
m. m. (264.)

Ärendet har hänskjutits till de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28
oktober 1932 av chefen för jordbruksdepartementet tillkallade utredningsmän
rörande ändrade grunder för utarrendering av kronojord.

19. den 8 juni 1928, angående utredning rörande jordbrukets ekonomiska
läge m. m. (375.)

Anmäld den 18 juli 1928, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
ej mindre tillkalla utredningsmän att inom departementet verkställa utredning
enligt i statsrådsprotokollet närmare angivna grunder rörande jordbrukets
ekonomiska läge samt angående de åtgärder, som må kunna vidtagas i
syfte att höja jordbrukets ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning,
som av jordbruksarbete hava sin utkomst, än även beträffande undersökningen
av vissa specialfrågor berörande nämnda utredning, där så prövas nödigt,
förordna särskilda utredningsmän att vid sagda frågors handläggning biträda
vid utredningen. Utredningsmän för huvudfrågan tillkallades den 20
december 1928. Utredningsmännen (jordbruksutredningen) hava till Kungl. Majit
avgivit utlåtanden i ett flertal ärenden, av vilka flera genom propositioner
bringats inför riksdagen. Utredningens arbeten hava jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 21 oktober 1932 avslutats med utgången av 1932.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

20. den 15 maj 1929, angående den efter krisåren tillämpade allmänna
lönepolitikens inverkan på jordbrukets ekonomi m. m. (147.)

Riksdagen har i skrivelsen anhållit, att Kungl. Majit måtte uppdraga åt de
jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 18 juli 1928 tillkallade utredningsmännen
för utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge m. m. (jordbruksutredningen)
att vid fullgörandet av sitt uppdrag söka klarlägga, vilken inverkan
den efter krisåren av stat, kommuner och enskilda utanför jordbruket tilllämpade
lönepolitiken haft på jordbrukets ekonomi, samt tillika undersöka de
grunder, på vilka levnadskostnadsindex vilade och huru detta stöde i förhållande
till livsmedelsindex. Till följd av anbefallning den 31 maj 1929 har
jordbruksutredningen med skrivelse den 17 november 1931 överlämnat promemoria
i ämnet, vilken jämlikt Kungl. Majits beslut den 27 november 1931
befordrats till trycket (st.off.utr. 1931:10).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

21. samma dag, i anledning av väckt motion angående statsanslag för premiering
av välskötta mindre skogsbruk. (170.)

Sedan centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund, som den 6 juni 1929
anbefallts verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen, därmed inkommit
(st.off.utr. 1931:11), anmäldes ärendet ånyo för Kungl. Majit den 4 januari
1932 (IX. H. T. p. 135).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

304

22. den 4 juni 1929, i anledning av Kungl. Marits proposition angående
ändringar i villkoren för kolonatupplåtelser å kronoparker i Norrland
och Dalarna in. m. jämte en i ämnet väckt motion. (281.)

Ärendet har vid anmälan respektive den 14 och den 27 juni samt den 3 augusti
1929 avgjorts utom vad angår av riksdagen ifrågasatt utredning rörande lämpligaste
sättet för avveckling av de nuvarande kolonisationsnämnderna, vilken
utrednings verkställande den 14 juni 1929 uppdragits åt statens egnahemsstyrelse.
Efter framställning av sagda styrelse har Kungl. Majit den 22 juni
1932 förordnat, att av Gävleborgs läns kolonisationsnämnd samt av kolonisationsnämnden
för Jämtlands och Västernorrlands län utövad verksamhet skall,
vad angår Gävleborgs län från och med den 1 juli 1932 och vad angår Jämtlands
och Västernorrlands län från och med den 1 januari 1933 överflyttas å
domänstyrelsen. I vad frågan avser Västerbottens och Norrbottens län införväntas
egnahemsstyrelsens utredning.

23. den 6 juni 1929, örn undersökning för avhjälpande av de olägenheter, som
föranledas av det s. k. ålbottengarnsfisket. (304.)

Anmäld den 14 juni 1929, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att med beaktande
av vad riksdagen i ämnet anfört — efter det genom vederbörande fiskeri -intendenter införskaffats utredning rörande de olägenheter, som i olika avseenden
och å olika trakter må vara förbundna med fisket med ålbottengarn, samt
de förhållanden i övrigt, som må tjäna till belysande av ifrågavarande ärende
— verkställa den vidare undersökning, som må vara påkallad, samt därmed
ävensom med eget förslag inkomma till Kungl. Majit. Lantbruksstyrelsen har
i skrivelse den 27 februari 1932 inkommit med på verkställd undersökning
grundat förslag i visst avseende, och är ärendet i denna del beroende på Kungl.
Majits prövning.

24. den 14 maj 1930, i anledning av väckta motioner angående vissa föreskrifter
beträffande importerade lantmanna- och trädgårdsprodukter.
(235.)

Sedan till följd av anbefallning den 8 augusti 1930 jordbruksutredningen inkommit
med yttrande i ärendet, har inom jordbruksdepartementet med ledning
av utredningens förslag utarbetats ett preliminärt utkast till kungörelse i
ämnet, varöver remissutlåtanden infordrats från ett flertal myndigheter m. fl.
Ärendet är beroende på Kungl. Majits prövning.

25. den 23 maj 1930, i anledning av väckta motioner rörande vissa sociala
jordfrågor. (276.)

De av chefen för jordbruksdepartementet jämlikt Kungl. Majits bemyndigande
den 4 december 1930 tillkallade utredningsmän för verkställande av de i skrivelsen
ifrågasatta utredningarna (sociala jordutredningen) hava avgivit betänkanden
dels den 5 december 1931 (st. off. utr. 1932:1) med förslag till vissa ändringar
i den sociala arrendelagstiftningen, vilket betänkande handlägges i justitiedepartementet,
dels ock den 5 december 1932 (st. off. utr. 1932:33) med förslag
till åtgärder för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade
personer att erhålla egna jordbruk. Sistnämnda betänkande har för yttrande
remitterats till ett flertal myndigheter m. fl.

26. den 31 maj 1930, i anledning av Kungl. Majits skrivelse rörande nytt
avtal mellan Sveriges utsädesförening och Ällmänna svenska utsädesaktiebolaget.
(321.)

Anmäld den 13 juni och den 25 juli 1930, därvid erforderliga beslut fattades

305

i den del skrivelsen avser avtalet mellan föreningen oell bolaget. I vad skrivelsen
avser ifrågasatt utredning rörande de statsunderstödda växtförädlingsanstalterna
har utredning verkställts av särskilda utredningsmän (st. off. utr.
1931:34; jfr ock prop. nr 199/1932), varefter Kungl. Maj:t den 22 juli 1932
uppdragit åt lantbruksstyrelsen att, efter verkställd utredning och förhandlingar
med vederbörande, upprätta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i ämnet.
Förslaget avvaktas.

27. samma dag, i anledning av väckta motioner rörande vissa skogsvårdsfrågor.
(328.)

Anmäld den 16 oktober 1931, därvid chefen för jordbruksdepartementet bemyndigades
tillkalla utredningsmän för verkställande av utredning och avgivande
av förslag rörande åtgärder för vinnande av ökad avsättning av inhemska
skogsprodukter, förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare
skogsvård. Utredningsmän tillkallades samma dag. Dessa hava i
skrivelse den 1 december 1931 framlagt förslag örn beredande av anslag för
utförande enligt angivna grunder av tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas
skogar, vilket förslag i proposition den 15 januari 1932 (nr 29) underställts
riksdagen. Utredningsmännens huvudbetänkande införväntas.

28. den 5 juni 1930, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till fraktlindring å jordförbättringsmedel ävensom i ämnet väckta
motioner. (394.)

Skrivelsen har i 1931 års ämbetsberättelse redovisats som avgjord utom i vad
densamma avser av riksdagen gjord anhållan dels örn utredning och förslag rörande
fraktlindring å konstgödsel (punkt B), dels ock utredning, huruvida och
på vad sätt statens medverkan må erfordras för att kalkfyndigheterna vid Högdal
och Masugnsbyn med fördel för såväl jordbruket som det allmänna skola
kunna tillgodoföras lantbruket (punkt C). Sedan vid anmälan härav den 8
augusti 1930 lantbruksstyrelsen anbefallts verkställa utredningarna, hava styrelsen
och Sveriges geologiska undersökning i ett den 9 november 1931 dagtecknat
gemensamt utlåtande framlagt resultatet av bland annat förberörda
utredningar. På ämbetsverkens framställning grundade förslag hava i proposition
den 11 mars 1932 (nr 201) underställts riksdagen.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

29. samma dag, i anledning av väckta motioner angående bestämmelser örn
märkning av importerad havre medelst färgning. (397.)

Anmäld den 8 augusti 1930, därvid jordbruksutredningen anbefalldes verkställa
den av riksdagen ifrågasatta utredningen samt att därmed ävensom med förslag
till erforderliga åtgärder i ämnet inkomma till Kungl. Majit. Sedan sådan utredning
verkställts samt yttranden däröver avgivits av vederbörande myndigheter,
anmäldes ärendet den 24 april 1931 vid avlåtandet av propositionen
nr 216.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majrts prövning.

30. den 11 juni 1930, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående
vissa åtgärder för mejerihanteringens och smörexportens befrämjande
jämte i ämnet väckta motioner. (377.)

Skrivelsen har i 1931 och 1932 års ämbetsberättelser redovisats såsom avgjord
utom i vad avser anläggande av kontrollstationer för smör och ägg samt smörexportens
koncentrering. Rörande ärendets handläggning i denna del hänvisas
till redogörelsen i 1932 års ämbetsberättelse. Den 15 april 1932 har Kungl.

20 — Justitieombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 åra riksdag.

306

Maj:t uppdragit åt lantbruksstyrelsen att förhandla med hamndirektionen i
Malmö angående ordnandet av frågan om en kontrollstation för smör därstädes
på grundval av visst utav Malmö stad framlagt förslag samt att till Kungl.
Majit inkomma med förslag till avtal i ämnet mellan staten och Malmö stad.
Förslaget avvaktas.

31. den 13 mars 1931, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna för budgetåret
1931/1932 under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet. (6 A.)

Riksdagen har under punkt 13 av skrivelsen bland annat anhållit örn fastställelse
av ändrade föreskrifter för förrättningar för enskilda utfartsvägföretag, avsedda
att utföras med bidrag från det under punkten anvisade extra reservationsanslaget
till byggande av enskilda utfartsvägar. Sedan vid anmälan, på
kommunikationsdepartementets föredragning, den 27 mars 1931 Kungl. Majit
förordnat, att riksdagens förevarande skrivelse, i vad angår förberörda hemställan,
skulle för vederbörlig handläggning överlämnas till jordbruksdepartementet,
anmäldes ärendet på sistnämnda departements föredragning den 24
april 1931, därvid lantinäteristyrelsen anbefalldes att till Kungl. Majit inkomma
med utredning i avseende å samt förslag till de ändrade föreskrifter rörande
ifrågavarande förrättningar och vad därmed sammanhänger, som kunde föranledas
av riksdagens anhållan i ämnet. Sedan lantmäteristyrelsen i skrivelse
den 24 november 1931 framlagt den anbefallda utredningen samt yttranden
däröver avgivits av vederbörande myndigheter, har Kungl. Majit den 18 november
1932 utfärdat kungörelse (nr 504) angående vissa ändringar i lantmäteritaxan
den 25 november 1927 (nr 416).

Skrivelsen kommer, i vad rör förberörda under punkt 13 gjorda hemställan,
icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

32. den 14 mars 1931, i anledning av väckta motioner angående ändringar
i gällande bestämmelser angående upphandling för statens behov. (72.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid Kungl. Majit utfärdade cirkulär dels till de
myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, angående upphandling
under hand av lantbruksprodukter (sv. f. nr 222), dels ock till samtliga
länsstyrelser angående upphandling under hand av lantbruksprodukter för
kommunala inrättningars behov och för enskilda inrättningar av allmännare
betydelse (sv. f. nr 223). Tillika förordnade Kungl. Majit, att avskrifter av
riksdagsskrivelsen skulle överlämnas till justitie-, försvars- och socialdepartementen
för inhämtande från de till vederbörande departements förvaltningsområde
hörande myndigheter av utredning, i vilken omfattning och på vad sätt
övergång från margarin till smör vid utspisning måtte kunna ske; och skulle
sålunda införskaffad utredning, vid vilken såväl kostnadsfrågan som spörsmålet
örn smörets och margarinets näringsvärde borde beaktas, överlämnas till jordbruksdepartementet.
Sedan utredningsmaterialet numera till sistnämnda departement
inkommit, är ärendet i denna del beroende på Kungl. Majits prövning.

33. den 15 april 1931, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande
införande av smörpremiering. (131.)

Sedan till följd av anbefallning den 29 maj 1931 jordbruksutredningen verkställt
den av riksdagen begärda utredningen i ämnet, anmäldes ärendet den 4
januari 1932 (IX. H. T. p. 99).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

307

34. den 6 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till den lägre mejeriundervisningen jämte två i ämnet väckta
motionor. (188.)

Anmäld och slutbehandlad den 29 maj 1931 samt den 4 januari 1932 (IX.
H. T. 1932 p. 26).

35. samma dag, i anledning av väckta motioner angående ändrade villkor
för lån från spannmålslagerhusfonden och spannmålskreditfonden m. m.
(189.)

Anmäld den 4 januari 1932, därvid beslöts proposition till riksdagen (Utg. för
kap.ökn. bil. 5 p. 12 och 13).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

36. den 9 maj 1931, örn utredning och förslag angående kontroll å handeln
med fodermedel (192.)

Kungl. Maj:t har vid ärendets anmälan den 31 juli 1931 uppdragit åt kommerskollegium
och lantbruksstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen
ifrågasatta utredningen. Denna avvaktas.

37. den 13 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av vissa delar av det s. k. Köpingskomplexet i Västmanlands
län. (206.)

Ärendet har vid anmälan den 29 maj 1931 slutbehandlats utom vad angår försäljning
av vissa till fastigheten Köpingskomplexet 127 (Jägaråsen) hörande områden.
Sedan domänstyrelsen avgivit visst i detta ämne infordrat utlåtande,
är ärendet i denna del beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

38. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till mejerihanteringens förbättrande i organisatoriskt och merkantilt hänseende.
(211.)

Kungl. Maj:t har den 13 november 1931 och den 22 juni 1932 disponerat viss
del av anslaget.

39. den 22 maj 1931, i anledning av väckt motion örn ändringar i lagstiftning
rörande tillverkning av och handel med margarin. (276.)

Kungl. Maj:t har den 19 februari 1932 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 114).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

40. samma dag, i anledning av väckta motioner angående en statligt ordnad
redskapsförsäkring för fiskarbefolkningen. (277.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid åt lantbruksstyrelsen uppdrogs att verkställa
av riksdagen begärd utredning i ämnet. Denna avvaktas.

41. samma dag, i anledning av väckta motioner om ändring i gällande bestämmelser
angående statens egnahemslån m. m. (280.)

Kungl. Majit har den 26 februari 1932 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 149).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

42. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa
åtgärder till främjande av avsättningen av ägg och fläsk. (281.)

Skrivelsen avser: a) inrättande av statens fjäderfälånefond, i vilket avseende
skrivelsen slutbehandlats den 18 juli 1931, då kungörelse i ämnet utfärdades
(sv. f. nr 309); b) anslag såsom organisationsbidrag för andelsrörelsens utveck -

308

ling på fjäderfäskötselns område, i vilket avseende skrivelsen slutbehandlats
den 18 och den 4 november 1932; samt c) anslag för kontroll över fläskexporten,
i vilket avseende skrivelsen anmäldes den 5 juli 1931, då lantbruksstyrelsen
anbefalldes att inkomma med förslag till anslagets användning. Förslaget avvaktas.

43. den 29 maj 1931, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till spannmålsodlingens stödjande jämte i ärendet väckta
motioner. (288.)

Skrivelsen anmäldes och slutbehandlades den 29 maj 1931 — då bland annat
utfärdades en förordning i ämnet (sv. f. nr 119) — utom till den del skrivelsen
avser av riksdagen gjord anhållan 1) att Kungl. Majit måtte, därest förhållandena
därtill gåve anledning, vidtaga åtgärder till den svenska havreodlingens
stödjande i huvudsaklig överensstämmelse med av jordbruksutredningen
i dess betänkande den 19 december 1930 angivna riktlinjer, samt 2) att utredning
måtte verkställas rörande lämpligheten av och möjligheterna för att med
ändring av gällande bestämmelser, under för statsverket betryggande former,
bereda enskilda jordbrukare tillfälle att erhålla lån ur spannmålskreditfonden.
I avseende å den under 1) gjorda anhållan har Kungl. Majit — sedan av vissa
grynkvarnar avlämnats förbindelse rörande användning under tiden 1 december
1932 31 maj 1933 av svensk havre vid gryn- och mjöltillverkning—den 24

november 1932 funnit framställningen icke föranleda någon vidare åtgärd. I
vad avser den under 2) gjorda anhållan anmäldes ärendet den 4 januari 1932,
därvid beslöts proposition till riksdagen (Utg. för kap.ökn. bil. 5 p. 13).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

44. den 30 maj 1931, i anledning av väckta motioner angående revision
av jaktlagstiftningen. (294.)

I ärendet pågår utredning inom jordbruksdepartementet genom särskild jämlikt
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december 1932 av chefen för jordbruksdepartementet
tillkallad sakkunnig.

45. samma dag, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående den
högre lantbruksundervisningens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt
motion. (296.)

Skrivelsen har efter anmälan den 5 juni, den 24 juli, den 21 augusti, den 11
september, den 16 oktober och den 13 november 1931 samt den 22 januari,
den 11 mars, den 22 april, den 6 maj, den 22 juni, den 22 juli, den 30 september,
den 14 och den 21 oktober, den 18 november samt den 30 december
1932 slutbehandlats.

46. samma dag, i anledning av väckt motion örn avskrivning av vissa statens
fordringar hos Kilaåns regleringsföretag. (297.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att, efter verkställande
av den närmare utredning i ärendet, som kunde Annas erforderlig,
till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, vilka borde av
Kungl. . Maj:t meddelas i anledning av riksdagens beslut i ärendet. Förslaget
avvaktas.

47. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Sotbrobäckens regleringsföretag. (298.)

Anmäld den 12 juni 1931, därvid lantbruksstyrelsen anbefalldes att, efter verkställande
av den närmare utredning i ärendet, som kunde finnas erforderlig,

309

till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de bestämmelser, vilka borde av
Kungl. Majit meddelas i anledning av riksdagens beslut i ärendet. Förslaget
avvaktas.

48. samma dag, i anledning av väckt motion örn anvisande av vissa belopp
till Storängsbäckens vattenavledningsföretag. (299.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931 och den 29 april 1932.

49. samma dag, i anledning av Kungl. Maurts i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till lindring av
fraktkostnader för kalk m. m. jämte två i ämnet väckta motioner.
(317.)

Ärendet har vid anmälan den 5 juni och den 18 juli 1931 slutbehandlats
utom i vad avser frågan, huruvida statsbidrag till fraktavgifter för kalk m. m.
för jordbrukets behov i fortsättningen bör beräknas jämväl å banavgifter. Sedan
lantbruksstyrelsen den 5 juni 1931 anbefallts att i sådant avseende inkomma
med yttrande och förslag, hava styrelsen och Sveriges geologiska undersökning
i ett den 9 november 1931 dagtecknat gemensamt utlåtande framlagt resultatet
av bland annat förberörda utredning. På ämbetsverkens framställning grundade
förslag hava i proposition (nr 201) underställts 1932 års riksdag.

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

50. samma dag, i anledning av väckta motioner om befrielse från eller
nedsättning i arrendeavgifter för vissa innehavare av odlingslägenheter
och skogstorp å kronomark i de sex nordligaste länen. (318.)

Kungl. Maj:t har den 19 februari 1932 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 120).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

51. samma dag, i anledning av väckta motioner angående framställning till
Kungl. Majit örn igångsättande av skogsvårdsarbeten å kronans skogar.
(319.)

Anmäld och slutbehandlad den 12 juni 1931 och den 4 januari 1932 (Utg. för
kap.ökn. 1932, bil. 5 p. 1).

52. den 4 juni 1931, angående de ekonomiska förutsättningarna för en
reglering av Fyrisån och dess tillflöden m. m. (348.)

Kungl. Majit har den 8 januari 1932 till riksdagen avlåtit proposition i ämnet
(nr 21).

Skrivelsen kommer icke vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning

Av dessa ärenden äro alltså de under 6, 10, 14, 16, 19—21, 28, 29, 31, 33—
35, 39, 41, 43, 45 samt 48—52 omförmälda av Kungl. Majit inom jordbruksdepartementet
slutligen behandlade och de övriga på prövning beroende.

9. Handelsdepartementet.

Riksdagens skrivelse

1. den 24 maj 1912, angående åtgärder i syfte att sjömanshusen må sättas
i tillfälle att i större omfattning än för närvarande lämna tillfälligt
understöd åt behövande arbetslösa sjömän. (170.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kol -

310

legitim jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag örn tillfälliga
understöd åt arbetslösa sjömän. Kommerskollegium har ej ännu slutligen
yttrat sig över de sakkunnigas förslag.

2. den 30 april 1915, angående utarbetande av förslag i syfte att stävja
spelet på utländska lotterier. (77.)

Ärendet, däri förslag utarbetats av särskilt tillkallad sakkunnig, sammanhänger
med frågan örn inrättande av ett statslotteri. (Jfr nedan under punkten 6.)

3. den 29 maj 1915, angående utredning rörande omorganisation av rikets
sjömanshus. (175.)

Med skrivelse den 9 december 1919 har kommerskollegium överlämnat av kollegium
jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1916 tillkallade sakkunnigas
(1917 års sjömanshuskommitterade) betänkande och förslag rörande
sjömanshusens omorganisation. Kommerskollegium har ej ännu slutligen yttrat
sig över de sakkunnigas förslag.

4. den 6 juni 1917, i anledning av väckt motion örn upphävande av tullen
å galoscher. (241.)

Ärendet, som tidigare handlagts inom finansdepartementet, har sedermera överlämnats
till 1928 års tullkommitté, vars arbete genom beslut den 2 december
1932 förklarats skola vila tillsvidare.

5. den 11 juni 1919, angående utredning huruvida och på vad sätt en
förbättrad allmän pensionering av sjömän skulle kunna åvägabringas.
(304.)

Den 20 september 1919 hava de sakkunniga för utredning angående erforderliga
bestämmelser rörande fartygsbesättnings arbets- och levnadsförhållanden
m. m. anbefallts verkställa den begärda utredningen. De sakkunniga hava den
31 december 1923 till handelsdepartementet inkommit med betänkande i ämnet,
varöver vederbörande myndigheter avgivit yttranden. Kungl. Maj:t har den 31
maj 1929 uppdragit åt 1928 års pensionsförsäkringskommitté att verkställa
ytterligare utredning i ämnet. Ifrågavarande utredning är ännu icke slutförd.

6. den 16 april 1920, angående utredning och förslag rörande inrättande
av ett statsobligationslotteri eller annat under svenska statens kontroll
ställt penninglotteri. (92.)

Sedan betänkande, innefattande resultatet av en i ämnet verkställd förberedande
undersökning, avgivits av särskilt tillkallad sakkunnig, är ärendet beroende på
Kungl. Maj:ts prövning.

7. den 5 april 1921, i anledning av Kungl. Majits proposition angående
beredande av likvid för varor, avsedda att levereras till vissa nödlidande
länder. (102.)

Den 9 juli 1920 tillsatte Kungl. Majit en kommitté med uppdrag att träffa
anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i en internationell hjälpaktion
för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder. Sedan riksdagen i sin
här ifrågavarande skrivelse på tilläggsstat för år 1921 för ändamålet anvisat
ett reservationsanslag å 10 miljoner kronor, har Kungl. Majit vid olika tillfällen
under åren 1921—1925 ställt vissa belopp av anslaget till kommitténs
förfogande för fullgörande av det åt kommittén givna uppdrag. Efter det kommittén
sedermera anmält, att utbetalningarna av hjälpkrediter avslutats, så att
de kommittén lämnade uppdragen i huvudsak endast innebure övervakande och

311

redovisning av inflytande räntor och kapitalavbetalningar å vederbörande skuldförbindelser,
har kommittén upplösts med utgången av april månad 1927 samt
uppdrag lämnats åt kommitténs ordförande att, med biträde av annan person,
tillsvidare till den 1 juli 1933 fortsätta kommitténs avvecklingsarbete.

8. den 3 juni 1922, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse av § 5, § 8 mom. 4 och § 9 mom. 2
i förordningen med tulltaxa för inkommande varor den 9 juli 1911. (284.)
Sedan viss utredning verkställts, är ärendet beroende på Kungl. Maj:ts prövning.

* 9. den 24 mars 1927, i anledning av väckt motion örn upphävande av

tullen å jäst. (99.)

Efter viss av kommerskollegium verkställd utredning har ärendet den 15 mars
1929 överlämnats till 1928 års tullkommitté, vars arbete genom beslut den 2
december 1932 förklarats skola vila tillsvidare.

10. den 10 maj 1927, i anledning av väckta motioner örn beredande av
likställighet i tullskyddshänseende mellan, å ena sidan, jordbruket och
dess binäringar, samt, å andra sidan, de industriella näringarna m. m.
(181.)

Jämlikt Kungl. Majits bemyndigande den 30 december 1927 tillkallade chefen
för handelsdepartementet den 12 januari 1928 nio personer för att såsom sakkunniga
inom departementet verkställa utredning i den fråga, varom i riksdagens
skrivelse förmäles (1928 års tullkommitté). Genom beslut den 2 december
1932 har kommitténs arbete förklarats skola vila tillsvidare.

11. den 25 maj 1927, angående utredning rörande det vid försäljning av
varor tillämpade avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt.
(183.)

Sedan inom handelsdepartementet verkställts vissa utredningar i ämnet, hava
handlingarna i ärendet den 12 september 1930 överlämnats till kommerskollegium,
som anbefallts att fullfölja utredningsarbetet samt att därefter inkomma
med yttrande i ämnet samt de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande
utredning är ännu icke slutförd.

12. den 17 april 1928, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse
av 9 § i lagen örn tillsyn å fartyg m. m. (123.)

Ifrågavarande skrivelse är, i vad den avser lastmärke för fartyg i Östersjöfart,
med en bruttodräktighet örn minst 150 registerton, slutbehandlad genom utfärdandet
den 30 juni 1932 av lag angående ändrad lydelse av bland annat 9 §
lagen den 22 oktober 1914 örn tillsyn å fartyg. Beträffande lastmärke å fartyg
i Östersjöfart, med mindre dräktighet än ovan anförts, pågå inom kommerskollegium
i samarbete med Sveriges segelfartygsförening vissa undersökningar,
efter vilkas slutförande kommerskollegium skall avgiva förnyat utlåtande.

13. den 30 maj 1928, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde huvudtiteln gjorda framställning angående understöd
åt svensk medborgare eller firma för anställande av rättegång inför utländsk
domstol rörande skadestånd för förluster under världskriget. (272.)

Genom beslut den 31 oktober 1930 och den 22 juni 1932 har Kungl. Majit
anvisat vissa statsbidrag till gäldande av kostnader, som föranletts av vissa i
England anhängiggjorda prisrättsmål m. m.

Ärendet kommer ej vidare att bliva föremål för Kungl. Majits prövning.

312

14. den 13 maj 1930, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 13 juli 1926
(nr 398) örn arbetstiden å svenska fartyg (sjöarbetstidslagen) dels ock
i ämnet väckta motioner. (227.)

Lag i ämnet utfärdad den 13 juni 1930 (sv. f. nr 218). Samma dag uppdrog
Kungl. Maj:t åt kommerskollegium och socialstyrelsen gemensamt att skyndsamt
verkställa utredning rörande erinringar och ändringsförslag, som framställts
eller under utredningens gång kunde komma att framställas i fråga om
ovanberörda lag, samt att till Kungl. Majit inkomma med berörda utredning
jämte det förslag, vartill densamma kunde föranleda. Ifrågavarande utredningsarbete
är ännu icke slutfört.

15. den 11 juni 1930, i anledning av väckta motioner, angående möjligheterna
att utnyttja statens gruvegendom i Västerbotten. (400.)

Anmäld den 14 augusti 1930, därvid Kungl. Majit uppdrog åt kommerskollegium
och Sveriges geologiska undersökning gemensamt att verkställa av riksdagen
begärd utredning angående statens gruvegendom ävensom rörande förutsättningarna
och formen för utnyttjandet av denna egendom samt inkomma
med de förslag, som av utredningen föranledas. Ifrågavarande utredning är
ännu icke slutförd.

16. den 29 april 1931, i anledning av Kungl. Majits under tionde huvudtiteln
av statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag
till säkerhetsanstalter för sjöfarten jämte i ämnet väckta motioner. (167.)

Anmäld den 21 maj 1931, därvid skrivelsen avgjordes i vad densamma avsåg
medelsanvisning till säkerhetsanstalter för sjöfarten med undantag av en av
riksdagen anvisad anslagspost å 50,000 kronor till anordnande i samband med
upprensning av Fårösund sledens inlopp av fyrbelysning i norra inloppet till
Fårösund. Denna fråga är beroende på slutförandet av vissa undersökningar
på platsen.

17. den 9 maj 1931, angående beredande av billigare biljettpriser för sjöfolk
vid resa på järnväg från och till hemorten. (193.)

Anmäld den 29 maj 1931, därvid Kungl. Majit anbefallde kommerskollegium
och järnvägsstyrelsen att gemensamt verkställa utredning i ämnet samt inkomma
med yttrande och de förslag, som av utredningen föranledas. Utredningen är
ännu icke slutförd.

Av dessa ärenden är det under 13 upptagna av Kungl. Majit inom handelsdepartementet
slutligen behandlat samt de övriga på prövning beroende.

313

Bilaga V.

Förteckning

över ärenden, som hos Kungl. Majit anhängig gjorts genom skrivelser
från justitieombudsmannen före den 1 januari 1932 och
vari under år 1932 åtgärd vidtagits eller vilka vid samma års
slut ännu voro på Kungl. Majis prövning beroende, jämte
kortfattad uppgift örn ärendenas behandling.

1. 1908 den 31 januari Cnr 47) och 1910 den 7 januari (nr 37), angående
domstolarnas arkiv m. m.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

2. 1908 den 30 november (nr 399), 1910 den 8 november (nr 577), 1912 den
8 januari (nr 35), 1913 den 17 februari (nr 79) och 1918 den 27 december
(nr 512), angående ändringar i firmalagen.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

3. 1922 den 25 augusti (nr 447), angående offentligheten av innehållet i
tidningen »Polisunderrättelser».

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

4. 1923 den 20 juni (nr 293), angående skyldighet för konkursdomare att
vid översändande till inskrivningsdomare av sådana handlingar rörande
fast egendom, som omförmälas i 21 § konkurslagen, tillse, att noggrann
uppgift lämnas örn fastighetens namn och beteckning i övrigt m. m.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

5. 1923 den 26 juni (nr 303), angående ändring av bestämmelserna örn
gåvobeskattning i kungl, förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Finansdepartementet.)

6. 1925 den 11 december (nr 629), angående ändring av bestämmelserna örn
resekostnadsersättning i kungl, förordningen den 12 juli 1878 angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till
stämningsman m. m.

Ärendet anmäldes den 29 november 1929, därvid Kungl. Maj:t beslöt dels att
anbefalla Ö. Ä. och länsstyrelserna att till utmätningsmännen rikta erinran örn
vikten av att begränsa resekostnaderna, dels ock att handlingarna i ärendet,
såvitt de avsåge reseersättning åt förrättningsmän, skulle överlämnas till 1928

21 —Justitie ombudsmannens ämbetsberättelse till 1933 års riksdag.

314

års lönekommitté för att beaktas vid fullgörande av det kommittén anförtrodda
uppdraget, vilket, bland annat, avsåg avgivande av förslag till lönereglering för
fögderiförvaltningarnas personal. Sedan dylikt förslag inkommit samt yttranden
infordrats från samtliga länsstyrelser m. fl. myndigheter, är ärendet beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Socialdepartementet.)

7. 1926 den 22 december (nr 600), angående åtgärder för bättre tillgodoseende
av vittnens rätt att undfå ersättning för inställelse vid domstol.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

8. 1927 den 19 mars (nr 164), angående behov av föreskrifter örn handläggningen
av vissa inteckningsärenden i sådana fall, då gemensamt
intecknade fastigheter äro belägna inom skilda domstolars områden.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

9. 1927 den 4 april (nr 186), angående åtgärder för åstadkommande av
större följdriktighet vid tillämpningen av gällande regler örn förvandling
av två eller flera samma person ådömda bötesstraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

10. 1927 den 31 oktober (nr 511), rörande tillämpningen av vissa stadganden
i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom m. m.

Lag i ämnet utfärdad den 3 maj 1929 (sv. f. nr 69). Ärendet är i övrigt beroende
på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

11. 1927 den 14 december (nr 592), angående åtgärder för tryggande i visst
hänseende av deklarationshemligheten.

Anmäld den 16 mars 1928 i proposition nr 214 med förslag till taxeringsförordning.
Ärendet är i viss del fortfarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning.
(Finansdepartementet.)

12. 1928 den 23 juni (nr 288), rörande ändring i visst hänseende av 9 § i
lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och
fängelsestraff.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

13. 1928 den 5 juli (nr 306), rörande ändring av 34 och 37 §§ i kungl,
förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker.

Ifrågavarande skrivelse har den 22 oktober 1930 överlämnats till 1928 års revision
av rusdryckslagstiftningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av
det åt revisionen lämnade uppdraget. (Finansdepartementet.)

14. 1928 den 29 oktober (nr 495), angående behov av tidsenliga bestämmelser
i vissa avseenden rörande häradsrätternas sessionstider och tingens
kungörande m. m.

Ärendet är föremål för behandling inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)

15. 1929 den 24 januari (nr 88), angående behov av föreskrifter rörande
villkoren för namnstämpels användande i undantagsfall vid underdomstolarna.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

16. 1929 den 31 maj (nr 357), angående behov av föreskrifter örn polismyndighets
befogenhet att taga och med sina samlingar införliva fotografier
och fingeravtryck.

315

Kungl. Maj:t har den 9 december 1932 utfärdat kungörelse angående ändring
i vissa delar av kungörelsen den 19 november 1920 (nr 733) örn fingeravtryck
å häktade m. m. (sv. f. nr 559). (Socialdepartementet.)

17. 1929 den 31 oktober (nr 611), angående behov av förändrade bestämmelser
rörande det förbud mot skådespels och en del andra offentliga
tillställningars anordnande å vissa helgdagar, som finnes meddelat i
kungl, kungörelse den 4 oktober 1895.

Skrivelsen har den 13 november 1929 remitterats till samtliga länsstyrelser och
ecklesiastika konsistorier. Sedan utlåtanden i ärendet inkommit från nämnda
myndigheter, är ärendet beroende på Kungl. Marits prövning. (Ecklesiastikdepartementet.
)

18. 1930 den 10 april (nr 254), angående omreglering av Skånings, Vilske
och Valle härads, Gudhems och Kåkinds härads samt Vartofta och Frökinds
härads domsagor.

Ärendet är beroende på Kungl. Maurts prövning. (Justitiedepartementet.)

19. 1930 den 20 december (nr 660), angående åtgärder för snabbare rättskipning
i Södertörns domsaga.

Ärendet är beroende på Kungl. Maj:ts prövning. (Justitiedepartementet.)

20. 1931 den 14 februari (nr 108), angående ersättning till advokaten K.
Ekberg för biträde åt häktad person i rannsakningsmål och örn åtgärder
i ändamål, att häktads rättegångsbiträde må erhålla underrättelse örn
tiden för upptagande av vilande förklarat rannsakningsmål.

Kungl. Maj:t har den 27 mars 1931 meddelat beslut angående ersättning till
Ekberg. (Jfr ämbetsberättelsen 1932 sid. 239.) Den 15 april 1932 har utfärdats
kungörelse (sv. f. nr 73) angående underrättelse till häktads rättegångsbiträde
om tid och ställe för företagande av rannsakning med häktad, innefattande
bland annat, att rättegångsbiträdet skall från domstolen underrättas örn
tiden för upptagande av vilande förklarat rannsakningsmål. (Justitiedepartementet.
)

21. 1931 den 3 juli (nr 384), angående ändrade bestämmelser rörande sättet
för anförande av besvär i brottmål rörande vissa minderåriga m. m.

Ärendet är föremål för utredning inom justitiedepartementet. (Justitiedepartementet.
)