Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

1

-Nr <>•>.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen angående anslag till ackordslån
och stödlån åt jordbrukare; given Stockholms slott den 10
februari 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

I årets statsverksproposition har på min föredragning under nionde huvudtiteln,
punkt 113, i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde
varda riksdagen förelagd, till ackordslån och stödlån åt jordbrukare beräknats
för budgetåret 1933/1934 ett extra reservationsanslag av 10,000,000
kronor. Vid föredragningen erinrade jag, att 1932 års riksdag (skr. nr
367) för innevarande budgetår anvisat för utlämnande av sådana lån ett
extra reservationsanslag av 15,000,000 kronor. Vidare erinrade jag, att
rörande anslagets användning bestämmelser blivit meddelade i kungörelse
den 30 juni 1932 (nr 366), samt att Kungl. Maj:t för behandlingen av
frågor rörande ackordslån och stödlån tillsatt en för riket gemensam centralnämnd
ävensom för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde

Mheinr/ lill riksilrif/ens protokoll 19311. 1 sami .Yr

I

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

en lånenämnd. Jag anmälde, att centralnämnden i skrivelse den 22 september
1932 hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att för
nästkommande budgetår anvisa för ifrågavarande ändamål först omförmälda
belopp, 10,000,000 kronor, samt att jordbruksutredningen dels i infordrat
utlåtande den 29 september 1932 tillstyrkt centralnämndens framställning
dels ock i skrivelse den 15 november 1932 inkommit med vissa
erinringar och önskemål beträffande verksamhetens anordning. I anslutning
till innehållet i centralnämndens och jordbruksutredningens skrivelser
uttalade jag den uppfattningen, att fortsatta åtgärder för beredande
av särskilt bistånd åt vissa jordbrukare borde vidtagas, och att medel
för ändamålet borde finnas tillgängliga även under budgetåret 1933/1934.
Jag förklarade mig emellertid icke vara i tillfälle att för det dåvarande
framlägga förslag härom. Det syntes mig nämligen vara av vikt, att
man med aktgivande på vunna erfarenheter verkställde viss översyn avackords-
och stödlåneverksamheten berörande bestämmelser.

Sedan nu centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden i skrivelse
den 11 januari 1933 på anmodan yttrat sig över jordbruksutredningens
skrivelse den 15 november 1932 samt därvid tillika dels redogjort för
vunna erfarenheter beträffande ifrågavarande hittills bedrivna låneverksamhet
dels ock framlagt förslag till bestämmelser för fortsatt sådan
verksamhet, torde jag få ånyo anmäla förevarande ärende.

Innan jag ingår på frågan örn vidtagande av fortsatta åtgärder, torde
jag få erinra örn innehållet i nu gällande bestämmelser samt, i anslutning
tili centralnämndens redogörelse, lämna en översikt över den hittills bedrivna
verksamheten.

Gällande bestämmelser.

Kungörelsen den 30 juni 1932 om ackordslön och stödlån till jordbrukare
uppställer som allmänna förutsättningar för att lån skall kunna beviljas,
att vederbörande jordbrukare på grund av rådande jordbrukskris kommit
i ekonomiska svårigheter, att han är i trängande behov av ekonomiskt
bistånd, samt att han kan antagas hava själv gjort vad på honom skäligen
ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt finnes förtjänt
av bistånd. Till jordbrukare, som tillträtt den av honom brukade
fastigheten senare än den 1 maj 1931, får lån ej utlämnas i annat fall,
än då förre innehavaren avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits
av delägare i dödsboet eller efterlevande make. Lån kan beviljas
dels för underlättande av ackord (ackordslån) dels ock för betalning av
gäld annorledes än vid ackord eller för anskaffande av för fastighetens
fortsatta brukande oundgängligen nödiga levande eller döda inventarier
(stödlån). Utöver vad som framgår av det redan sagda fordras för erhållande
av ackordslån, att gäldenärens ställning på grund av krisen bli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 3

vit så försämrad, att skulderna överstiga värdet av tillgångarna, samt
att det med hänsyn till ackordets beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt synes sannolikt, att han efter ackordets genomförande skall kunna
fortsätta att driva sitt jordbruk och därunder göra rätt för sig. I anslutning
härtill lämnas beträffande ackordet vissa närmare föreskrifter, som
måste uppfyllas, örn ackordslån skall kunna beviljas, däribland att de i
ackordet deltagande borgenärerna icke få i ackordet erhålla iner än 60
procent av fordringsbeloppet. I fråga örn storleken av aekordslån stadgas,
att detsamma ej får överstiga ett belopp av 400 kronor, ökat med 20 procent
av det år 1932 gällande taxeringsvärdet å den av gäldenären brukade
fastigheten, samt att det ej i något fall får utgå med högre belopp än

5,000 kronor. Vid bestämmande av lånebeloppets storlek skall i övrigt
iakttagas, att de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom ackordslånet
erhålla, utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder
kan anses belöpa å deras fordringar, mer än 5 procent av fordringsbeloppet.
Återbetalning av ackordslån skall verkställas med en femtedel
örn året med början år 1939. Å ackordslån erlägges under de två första
åren ej någon ränta. Därefter skall gäldas ränta efter 5 procent örn året
å halva lånebeloppet och, sedan amorteringsskyldighet inträtt, å lånet i
dess helhet. — Beträffande stödlån har stadgats, att sådant lån får beviljas
allenast där det synes sannolikt, att sökanden, örn dylikt lån erliålles,
skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk. Stödlån får ej överstiga
ett belopp av 1,500 kronor. Lånet skall återbetalas med en sjundedel
årligen med början år 1936. Åtager sig låntagaren att enligt godkänd
plan och kostnadsberäkning utföra visst, närmare angivet, förbättringsarbete
å den av låntagaren brukade fastigheten, skall emellertid så stor
del av lånet, som motsvarar beräknade kostnaden för arbetet, dock ej mer
än 750 kronor, anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen
utförts. Berörda tid må ej bestämmas längre än till dess 3 år förflutit
från lånets beviljande. Ränta å stödlån skall i regel ej erläggas.

Handläggningen av ärenden rörande ackordslån och stödlån ankommer
på den av Kungl. Majit utsedda centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
samt de likaledes av Kungl. Majit utsedda lånenämnderna,
en för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde. Ansökan örn lån
skall göras hos vederbörande lånenämnd. I fråga örn stödlån har stadgats,
att dylik ansökan borde göras före den 1 september 1932. Någon viss tid,
inom vilken ansökan örn ackordslån borde ingivas, är ej föreskriven.
Kungl. Majit fastställer, efter framställning av lånenämnd, do belopp,
inom vilka ackordslån och stödlån må av nämnden beviljas. Framställningen
insändes av lånenämnden till centralnämnden, som har att med
eget utlåtande överlämna densamma till Kungl. Majit. I den mån av
Kungl. Majit för ändamålet fastställda belopp därtill förslå äger sedan
lånenämnden bevilja lån. Över lånenämndens beslut kan klagan föras
hos centralnämnden.

4

Kungl. Majlis proposition nr 92.

För beviljat lån skall ställas säkerhet, som lånenämnden finner sig
kunna godtaga. Beviljat lånebelopp utbetalas av länsstyrelsen. Förfallen
ränta och amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
av låntagaren inbetalas till länsstyrelsen, som det åligger övervaka, att
låntagaren fullgör sina skyldigheter i avseende å honom beviljat lån.

För centralnämnden och lånenämnden för ackords- och stödlåneärenden
har Kungl. Majit utfärdat instruktion den 30 juni 1932 (nr 367). Enligt
denna skall centralnämnden bestå av fem ledamöter och lika antal
suppleanter samt lånenämnd, där Kungl. Majit ej annorlunda bestämmer,
bestå av tre ledamöter och lika antal suppleanter. Ledamöter och supp.
Kanter förordnas av Kungl. Majit. Varje lånenämnd skall utse låneombud
i orterna till antal och med verksamhetsområde, som centralnämnden
efter förslag av lånenämnden bestämmer. Dylikt låneombud skall
hava till uppgift att biträda lånenämnden och verka för låneverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande ävensom att med råd och hjälp tillhandagå
allmänheten i ärenden, vilka angå ackords- eller stödlån, såsom
med upprättande av låneansökningar, uppgörande av förteckningar över
tillgångar och skulder samt upptagande och bedrivande av ackordslön
handlingar. Närmare föreskrifter rörande låneombud tillkommande arbetsuppgifter
meddelas av vederbörande lånenämnd.

Jag torde i detta sammanhang böra erinra, att 1932 års riksdag (skr.
nr 368) för budgetåret 1932/1933 anvisat ett extra reservationsanslag av

1,100,000 kronor för ett med nu ifrågavarande ändamål närbesläktat syfte,
nämligen utlämnande av stödlån till egnahemslåntagare. Bestämmelser
angående dessa lån hava meddelats i kungörelse den 17 juni 1932 (nr 296).
Enligt berörda kungörelse kan innehavare av jordbrukslån eller bostadslån
från egnahemslånefonden, i den mån sagda anslag därtill förslår, erhålla
särskilt understöd (stödlån), under förutsättning att han finnes vara
i trängande behov av ekonomiskt bistånd, att han kan antagas hava gjort
vad på honom skäligen ankommit för egnahemsföretagets behöriga skötsel
ävensom i övrigt finnes förtjänt av bistånd, samt att det synes sannolikt
att han, örn stödlån erhålles, skall kunna behålla lägenheten. Stödlån,
som nu nämnts, kan beviljas för utförande av förbättringsarbete å
lägenheten, för anskaffande av för lägenhetens fortsatta brukande nödiga
levande eller döda inventarier eller för betalning av överhängande
gäld. Högsta belopp, som till en och samme person kan utgivas i stödlån,
är bestämt till 750 kronor. Stödlån skall återbetalas med en sjundedel
årligen från och med fjärde året efter utgången av det kalenderår,
varunder lånet beviljats, låntagaren obetaget att när som helst under
lånetiden göra avbetalningar å lånet utöver amorteringsplanen. Avser
stödlånet utförande av förbättringsarbete, skall lånet anses guldet, då
arbetet inom föreskriven tid, högst 3 år från lånets beviljande, vederbörligen
utförts. Ränta skall som regel ej erläggas. Ansökan örn stödlån
prövas av vederbörande förmedlare av egnahemslån. I fråga örn ansök -

Kungl. Muj:ts proposition nr 92. 5

ningstiden är stadgat, att dylik ansökan, borde vara inlämnad före den 15
augusti 1932. Beviljat stödlån skall för godkännande underställas statens
egnahemsstyrelse. För lånet skall lämnas säkerhet, som låneförmedlaren
finner sig kunna godtaga. Avser lånet utförande av föi''bättringsarbete
och har mellan låneförmedlaren och låntagaren överenskommits, att lånet
skall utbetalas i mån av arbetets utförande, är säkerhet dock ej erforderlig.

Den hittills bedrivna ackords- och stödlåneverksamheten.

Av centralnämndens för ackords- och stödlåneärenden i skrivelsen den 11
januari 1933 lämnade redogörelse inhämtas, att under tiden till början av
september 1932 till lånenämnderna inkommit 81 ansökningar örn ackordslån
till ett sammanlagt belopp av 302,341 kronor samt 27,861 ansökningar
örn stödlån, avseende ett lånebelopp av tillhopa 28,645,262 kronor 55 öre.
I sina med anledning av dessa ansökningar i mitten av september 1932
till centralnämnden gjorda framställningar örn fastställelse av belopp,
inom vilka lån finge beviljas, begärde lånenämnderna sammanlagt för ackordslån
256,301 kronor och för stödlån 18,361,198 kronor. Centralnämnden
föreslog i utlåtande till Kungl. Majit den 22 september 1932, att

2.500.000 kronor borde anslås till då sökta ackordslån och till de ansökningar
örn sådana lån, som framdeles kunde vara att förvänta, 11,700,000
kronor användas för utlämnande av stödlån och återstoden, 800,000 kronor,
reserveras dels till administrationskostnader, 442,000 kronor, därav

32.000 kronor till centralnämnden och 410,000 kronor till lånenämnderna,
dels ock till sådana lån, som efter anförda besvär kunde komma att av
centralnämnden beviljas, 358,000 kronor. Genom beslut den 30 september
1932 fastställde Kungl. Majit de belopp, inom vilka lån finge beviljas,
till i fråga om ackordslånen 256,301 kronor och i fråga örn stödlånen
10,604,250 kronor.

Emellertid förordnade Kungl. Majit sistnämnda dag tillika, att sökande
av stödlån till egnahemslåntagare, som av brist på för ändamålet tillgängliga
medel ej kunnat erhålla sådant stödlån men beträffande vilken
anledning funnes antaga, att han kunde ifrågakomma till erhållande av
stödlån enligt de för stödlån till jordbrukare gällande grunder, skulle av
vederbörande egnahemslåneförmedlare hänvisas att senast den 1 november
1932 i föreskriven ordning göra ansökning örn erhållande av stödlån
av sistnämnda slag. Kungl. Majit anbefallde i följd härav stödlånenämnderna
att — efter förberedande granskning av sålunda inkomna ansökningar
samt med hänsyn jämväl tagen till de hos vederbörande lånenämnd
redan gjorda ansökningar örn stödlån till jordbrukare, som nämnden
funne förtjänta av bifall, men vilka i brist på medel icke kunnat föranleda
lånetilldelning — göra framställning hos Kungl. Majit örn fast -

6 Kungl. Majlis proposition nr 92.

ställande av det ytterligare belopp för stödlånetilldelning, som finge anses
påkallat. Vid den härefter av lånenämnderna företagna nya prövningen
befanns, att av de förut till nämnderna från jordbrukare inkomna ansökningar,
vilka av brist på medel ej kunnat bifallas, 3,303 ansökningar
med ett sammanlagt sökt lånebelopp av 3,047,491 kronor 50 öre vore förtjänta
av bifall samt att från egnaliemslåntagare inkommit 5,151 ansökningar,
avseende ett lånebelopp av 4,293,111 kronor 60 öre. Lånenämnderna
tillstyrkte bifall till 2,720 ansökningar ur förstberörda grupp med ett
lånebelopp av tillhopa 1,813,322 kronor och 4,488 ansökningar från egnahemslåntagare
med ett sammanlagt lånebelopp av 3,074,260 kronor. Sedan
centralnämnden hos Kungl. Maj :t hemställt, att 2,095,750 kronor måtte
ställas till lånenämndernas förfogande för utlämnande av stödlån i anledning
av dessa ansökningar, fann Kungl. Maj :t den 9 december 1932 för
gott besluta, att det sammanlagda belopp, inom vilket stödlån till jordbrukare
finge beviljas — däri alltså inbegripna tidigare fastställda belopp
— skulle utgöra 12,703,350 kronor.

Sedermera hava ytterligare belopp blivit av Kungl. Maj:t fastställda.
Den 20 januari 1933 uppgingo sålunda de belopp, inom vilka ackordslån
och stödlån enligt Kungl. Maj:ts beslut lingö beviljas, till sammanlagt
beträffande ackordslånen 665,437 kronor 75 öre och beträffande stödlånen
12,712,350 kronor. En del till centralnämnden från lånenämnderna ingivna
framställningar örn fastställande av belopp för ackordslån hade
emellertid då ännu ej blivit slutligt prövade. Enligt uppgift i centralnämndens
skrivelse den 11 januari 1933 skulle, om hos centralnämnden
inneliggande framställningar bifölles, det sammanlagda belopp, som för
ackordslån finge tagas i anspråk, uppgå till 726,443 kronor 75 öre.

Åtskilliga av lånenämnderna icke bifallna låneansökningar, vilka överklagats
hos centralnämnden, äro alltjämt beroende på dess prövning. Enligt
vad från centralnämnden uppgivits hava över lånenämndernas beslut
till den 1 februari 1933 anförts 1,158 besvär. Av dessa hava till sagda dag
prövats 715, vilka i 68 fall föranlett ändring. Närmare 450 låneansökningar
torde sålunda ännu icke vara slutligt avgjorda.

Det för utlämnande av stödlån till egenahemslåntagare anvisade beloppet,
1,100,000 kronor, har, såsom torde framgå av det redan anförda, helt
tagits i anspråk för ändamålet. Enligt uppgift från statens egnahemsstyrelse
har antalet sökande av dylika stödlån uppgått till 13,923. Av
dessa hava allenast 3,199 egnahemslåntagare beviljats lån, nämligen 2,761
jordbrukslåntagare till ett sammanlagt belopp av 971,349 kronor och 438
bostadslåntagare till ett sammanlagt belopp av 128,651 kronor. Beträffande
övriga lånesökande hava 3,964 ansökningar avslagits samt 6,760 sökande
hänvisats till lånenämnderna för ackords- och stödlåneärenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Frågan om fortsatta stödåtgärder.

Till stöd för sin i förutberörda skrivelse den 22 september 1932 gjorda
framställning örn anvisande för budgetåret 1933/1934 av ett belopp av
10,000,000 kronor för utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare
har centralnämnden anfört, att även örn vederbörlig hänsyn toges därtill,
att beträffande en del av dem, vilka sökt lån från det för innevarande
budgetår anvisade anslaget, förutsättningarna för erhållande av stödlån
enligt kungörelsen den 30 juni 1932 icke vore för handen, likväl kvarstode,
att en stor grupp av lånesökande, som uppfyllde lånevillkoren, antingen
ej komme i åtnjutande av förmånen att erhålla något lån eller ock erhölle
lån till avsevärt lägre belopp än som, därest medel funnits tillgängliga,
bort med hänsyn till ändamålet med låneverksamheten beviljas. Centralnämnden
hade under den tid, hjälpverksamheten pågått, genom meddelanden
från lånenämnderna och annorledes fått det intrycket, att lånebehovet
bland jordbrukarna vore stort. Den ekonomiska depressionen torde
också fortfarande göra sig starkt förnimbar inom såväl jordbruksnäringen
som skogsbruket. Centralnämnden erinrade slutligen, att statens egnahemsstyrelse
i skrivelse den 30 augusti 1932 anfört, att styrelsen ansett sig
icke böra avlåta framställning örn något statsanslag till hjälpåtgärder
åt egnahemslåntagare, därvid styrelsen emellertid förutsatt, att- örn särskilda
stödåtgärder för jordbruket beslutades, egnahemslåntagarnas hjälpbehov
komme att tillgodoses på samma sätt som beträffande landets jordbrukare
i övrigt. Centralnämnden holle före, att ett belopp av 10,000,000
kronor skulle täcka det mest trängande lånebehovet.

Jordbruksutredningen, som, på sätt nämnts, tillstyrkt centralnämndens
framställning, har i sin skrivelse den 15 november 1932, vad först beträffar
ackordslåneverksamheten, framhållit betydelsen av att densamma
upprätthölles under någon begränsad period, även örn en ljusning i jordbrukets
konjunkturer skulle inträda. l)et torde nämligen enligt jordbruksutredningens
åsikt kunna förutses, att fordringsägare, vilka under depressionstiden
avhållit sig från exekutiva åtgärder på grund av osäkerheten
att därmed vinna någon fördel, vid en förbättring av jordbrukets ekonomiska
läge skulle göra sina krav gällande, och att i samband därmed svårigheter
skulle uppstå för jordbrukarna av den art, att ackordslånehjälpen
finge viktiga uppgifter att fylla. Jordbruksutredningen har vidare anfört,
att den omständigheten, att ett överraskande ringa antal ansökningar örn
ackordslån inkommit, icke finge anses äga sin grund däri, att endast jämförelsevis
få jordbrukare vore i den situationen, att ackordslånehjälp enligt
de därom utfärdade bestämmelserna kunda ifrågakomma. Utredningen
vore tvärtom av den uppfattningen, att stort behov av dylik hjälp
förefunnes, vilket behov kunde komma att ytterligare skärpas i vissa landsdelar
under den närmaste framtiden. Orsaken till att ackordslåneverksamheten
icke rönt större anslutning vore enligt jordbruksutredningens

8 Kungl. Maj:ts proposition nr D2.

mening att söka i verksamhetens lokala organisation och otillräcklig kännedom
bland jordbrukarna om ackordslånekjälpens ändamål, innebörd och
villköl’, vidare lånebeloppets maximering till 5,000 kronor, varigenom ifrågavarande
hjälpmöjlighet blivit av förhållandevis mindre betydelse för
större och medelstora jordbruk, den till 60 procent av fordringsbeloppet
begränsade utdelningen till fordringsägare, vilken begränsning möjligen
kunde kava medfört svårigheter att få ackordsuppgörelser till stånd, samt
slutligen jordbrukarnas naturliga motvilja att blotta sitt ekonomiska obestånd
och underkasta sig ett ackordsförfarande. — Jämväl beträffande
stödlåneverksamlieten har jordbruksutredningen framfört vissa synpunkter
i fråga om verksamhetens bedrivande samt framlagt förslag till ändrade
bestämmelser i vissa hänseenden. Innebörden av dessa förslag torde
jag få sedermera angiva.

Centralnämnden har i sin skrivelse den 11 januari 1933 beträffande
ackordslånen framhållit, att lånefrekvensen varit mycket olika i olika län.
Under det att för Jönköpings, Gotlands och Hallands läns lånenämnder
fastställts belopp för utlämnande av ackordslån av respektive 79,032 kronor,
50,000 kronor och 63,543 kronor, hade Älvsborgs läns södra, Västernorrlands
och Västerbottens läns lånenämnder ej gjort någon framställning
örn ackordslånetilldelning. Att ackordslånen ännu icke varit så eftersökta,
som man haft anledning antaga att de skulle bliva, berodde på åtskilliga
orsaker. Främst bland dessa framstode — vilket ock påpekats
av flera lånenämnder — en naturlig motvilja hos jordbrukarna att draga
förlust, kanske ruin över släktingar och vänner, vilka hjälpt dem med
lån eller borgen. Ovana vid och bristande sinne för affärer hade säkerligen
även medverkat. I många fall torde låneombuden hava saknat nödig
kompetens för handläggning och genomförande av ackord. Intresset att
få konkurs till stånd i stället för ackord torde nied hänsyn till de ekonomiska
fördelar, den förra proceduren erbjöde framför den senare, väl
också hava bidragit till den ringa lånefrekvensen. Slutligen förtjänade
framhållas den korta tid, som laneverksamheten pågått. Till en början inriktades
såväl laneombudens som lanenämndernas arbete huvudsakligen
på stödlånens handläggning, varigenom ackordslåneverksamheten tillbakasattes.
Centralnämnden hade anledning förmoda, att, sedan ackordslåneformen
blivit mera känd, anslutningen av lånesökande skulle bliva väsentligt
större än hittills blivit fallet. Vidkommande härefter stödlånen har
centralnämnden framhållit, att den omständigheten, att de till lånenämnderna
inkomna ansökningarna örn dylika lån avsåge ett belopp av nära
33 miljoner kronor, under det att de för detta slag av lån tillgängliga medlen
uppginge till omkring 12.7 miljoner kronor, otvetydigt visade, att behov
av ytterligare hjälp förefunnes, även örn man frånräknade de lånesökande,
som på grund av gällande bestämmelser ej kunnat ifrågakomma till erhållande
av lån. Beträffande den fortsatta såväl ackords- som stödlåneverksamheten
bär centralnämnden emellertid, delvis i anslutning till vad

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 9

jordbruksutredningen härutinnan anfört, föreslagit i vissa hänseenden
andra regler än de nuvarande. Centralnämnden har vidare uttalat, att den
extra fördelning, som av lånenämnderna måst företagas på grund av förut
omförmälda hänvisning till egnahemslåntagare, som vore innehavare av
jordbruk, att hos lånenämnderna söka stödlån, medfört ett avsevärt ökat
arbete såväl för centralnämnden som för lånenämnderna. Örn ytterligare
medel ansåges böra ställas till förfogande för beredande av stödlån åt
innehavare av jordbruksegnahem, vore det enligt centalnämndens mening
önskligt, att även dessa låneärenden handlades av lånenämnderna. Samma
uppfattning hade uttalats av statens egnahemsstyrelse ävensom av flera
lånenämnder. För stödlånen till berörda egnahemslåntagare och stödlånen
till övriga jordbrukare borde likartade villkor gälla.

Redan da vid 1932 års riksdag anslaget till ackordslån och stödlån åt
jordbrukare för innevarande budgetår beviljades, fanns anledning befara,
att det visserligen i och för sig avsevärda belopp, som för berörda ändamål
anvisades, skulle befinnas otillräckligt. Den livliga efterfrågan, som
ägt rum beträffande stödlånen, eller således lån för betalning av gäld annorledes
än vid ackord eller för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier,
har visat, att de förmodanden, som i nyss angivet hänseende kunnat
hysas, varit väl grundade. Brist på medel har orsakat, att såväl antalet
beviljade stödlåneansökningar som storleken av de tilldelade lånebeloppen
måst avsevärt reduceras utöver vad som torde hava skett örn behovsprincipen
fått bliva allena bestämmande. Behovet av att i det alltjämt rådande
krisläget fortsatta stödåtgärder från statens sida vidtagas, avseende
att förhjälpa mindre jordbrukare till nödiga kontanta medel för de mest
trängande utbetalningarna, de må avse redan ådragen gäld eller anskaffande
av inventarier, som för jordbruksdriften äro oundgängligen behövliga,
synes av den förebragta utredningen till fullo bestyrkt. Liksom hittills
torde hjälpen lämpligen kunna lämnas i form av stödlån. Denna
form av statlig hjälpverksamhet för ifrågavarande ändamål torde i det
stora hela kunna betecknas såsom väl funnen, örn ock, på sätt jag senare
skall angiva, avvikelser från nu gällande bestämmelser kunna i några avseenden
anses böra ske. Jag förordar alltså, att anslag för utlämnande av
stödlån till jordbrukare beviljas även för nästkommande budgetår.

Vad beträffar ackordslånen hava jordbrukarna icke i väntad utsträckning
begagnat sig av möjligheten till erhållande av sådana lån. Emellertid
ligger det i sakens natur, att denna låneform icke kan lika snabbt
vinna spridning som det mindre omständliga stödlåneförfarandet. Det
synes dock otvivelaktigt, att det slag av hjälp, ackordslånet erbjuder, borde
i många fall, där stödlån ej kan ifrågakomma, bliva av synnerligt värde.
Med hänsyn jämväl till vad centralnämnden för ackords- och stödlåneärenden
ävensom jordbruksutredningen härutinnan anfört anser jag mig
därför böra föreslå, att medel ställas till förfogande för ifrågavarande
ändamål liven under budgetåret 1933/1934.

Departementschefen.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Det är mili avsikt att i annat sammanhang framlägga förslag örn särskilda
stödåtgärder för vissa innehavare av jordbrukslån eller bostadslån
från egnahemslånefonden. Förslaget går ut på, att uppskov på vissa år
skall kunna beviljas nödställda egnabemslåntagare med erläggande av
ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden. Den omständigheten,
att egnabemslåntagare på detta sätt avses skola kunna erhålla lättnad
i sina förpliktelser enligt egnahemslåneavtalet synes emellertid ej
höra utesluta, att, där låntagaren är innehavare av jordbrukslägenhet, det
beredes honom samma möjlighet att komma i åtnjutande av ackords- eller
stödlån, som föreslås skola tillkomma övriga mindre jordbrukare i landet.
Vad stödlånen beträffar torde dock ett genomförande av nyssberörda förslag
böra föranleda, att sådant lån icke beviljas för betalande av gäld
hos egnahemslåneförmedlaren. I övrigt synes ej påkallat att upprätthålla
någon skillnad i villkoren beträffande stödlån åt innehavare av
jordbruksegnahem och stödlån åt andra jordbrukare.

Att beräkna det för den fortsatta låneverksamheten erforderliga anslagsbeloppet
möter stora svårigheter. Centralnämnden har såsom nämnts ansett,
att ett belopp av 10 miljoner kronor skulle kunna täcka det mest trängande
behovet. I nuvarande statsfinansiella läge har jag icke ansett mig
böra gå utöver vad centralnämnden föreslagit. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att jag har för avsikt föreslå en nedsättning av maximibeloppet
för stödlån till 750 kronor. Härigenom beredes möjlighet för ett
större antal jordbrukare att erhålla sådant lån, utan att dock syftet med
stödåtgärden, som allenast berör den mindre jordbrukaren och blott avser
att bringa hjälp i en överhängande nödsituation, förvanskas. Fördelningen
av anslaget på de olika ändamålen torde liksom hittills böra
ankomma på Kungl. Maj:t. Av anslaget torde, likaledes i överensstämmelse
med vad nu sker, jämväl böra bestridas de med låneverksamheten
förenade kostnaderna.

Beträffande grunderna för verksamhetens bedrivande synas de i kungörelsen
den 30 juni 1932 intagna bestämmelserna böra tjäna som förebild.
Förutom den olikhet, som orsakas därav, att maximibeloppet för stödlån
nedsättes till 750 kronor, torde dock ytterligare vissa avvikelser böra göras
från de nu gällande reglerna. Förslag härutinnan hava framförts såväl
av jordbruksutredningen som, efter lånenämndernas hörande, av centralnämnden.
Med ledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdepartementet
utarbetats ett förslag till kungörelse om ackordslön och
stödlån till jordbrukare, vilket torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
De nya bestämmelserna torde böra tillämpas jämväl i avseende
å belopp, som vid kungörelsens ikraftträdande kan återstå odisponerat
av det för innevarande budgetår anvisade anslaget.

Jag övergår till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna i sistberörda
förslag, därvid jag kommer att paragraf för paragraf omnämna de
avvikelser, som ansetts böra ske från gällande regler.

Kungl. May.ts proposition nr 92. 11

Förslaget till ny kungörelse.

1 %.

Enligt 1932 års kungörelse kan lån icke beviljas jordbrukare, som tillträtt
den av honom brukade fastigheten senare än den 1 maj 1931, i annat
fall än då förre innehavaren avlidit och i anledning därav jordbruket
övertagits av delägare i dödsboet eller av efterlevande make.

På sina håll har ifrågasatts, att denna bestämmelse måtte utgå eller
mildras.

Centralnämnden har härutinnan anfört, att anledningen till ifrågavarande
bestämmelse torde varit, att den, som efter kristidens inträdande
genom köp förvärvat en fastighet eller avslutat arrendeavtal, merendels
kunnat draga fördel av den nedgång i fastighetsvärden och arrenden samt
priser å inventarier, som jordbrukskrisen medfört, och i varje fall haft
anledning räkna med de förändrade förhållanden, krisen fört med sig.
Örn emellertid en son eller dotter efter förenämnda tidpunkt övertagit
sina föräldrars fastighet samt föräldrarnas ekonomiska ställning vid avtalets
ingående finge antagas hava varit sådan, att den berättigat till erhållande
av lån, torde enligt centralnämndens mening anledning saknas
att, därför att fastigheten tillträtts efter den 1 maj 1931, vägra sonen
eller dottern lån, därest i övrigt förutsättningar för låns erhållande funnes.
Centralnämnden har föreslagit, att undantag från den allmänna
regeln måtte för sådant fall medgivas. Någon annan avvikelse från sagda
regel har centralnämnden ansett sig icke böra tillstyrka.

På skäl, som framgår av vad centralnämnden anfört, finner även jag
det riktigt, att jordbrukare, som tillträtt sin fastighet senare än den 1
maj 1931, som regel bör vara utesluten från erhållande av lån. .lag har
däremot ej något att erinra mot, att bestämmelsen i fråga uppmjukas
på sätt centralnämnden föreslagit. I överensstämmelse härmed har stadgandet
i andra stycket av förevarande paragraf avfattats. I övrigt äro
föreskrifterna under denna paragraf lika lydande med de i 1 § av 1932
års kungörelse upptagna.

2 *.

Enligt vad centralnämnden anfört hava vissa tåne nämnder föreslagit,
att stödlån borde få utlämnas icke blott för de ändamål, vartill stödlån
enligt 1932 års kungörelse kunna beviljas, utan jämväl för utförande av
reparationer å åbyggnader eller av andra liknande förbättringsarbeten å
lägenheten. Häremot har centralnämnden för sin del invänt, bland annat,
att det belopp, som i stödlån kunde erhållas, icke vore tillräckligt
för arbeten av förevarande slag, även örn jordbrukaren själv utförde en
del av arbetet. För anskaffande av nödiga materialier skulle han bliva
tvungen att sätta sig i ny skuld, och stödlånet skulle sålunda, i stället för

Departements chefen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Departements chefen.

att befria från tryckande skulder, medverka till skuldbördans ökande.
Centralnämnden Ilar därför avstyrkt förslaget.

Centralnämndens mening bär jag ansett mig böra biträda. Någon anledning
att utöka de ändamål, för vilka lån må beviljas, synes ej finnas.
Den av vissa lånenämnder föreslagna utökningen skulle falla utom ramen
för syftet med ifrågavarande hjälpverksamhet. I anslutning till
vad jag anfört i samband med tillkännagivandet av min avsikt att framlägga
särskilt förslag till lindrande av egnahemslåntagarnas svårigheter
torde i stället någon inskränkning av lånerätten böra ske i förhållande
till vad nu gäller. Örn, på sätt jag ämnar föreslå, möjlighet herodes
egnahemslåntagare att erhålla anstånd med gäldande av ränta och
amortering å egnahemslån, torde nämligen, såsom tidigare nämnts, därav
böra följa, att icke stödlån utlämnas för betalande av sådan gäld. Vid
avfattandet av förevarande paragraf har denna synpunkt beaktats. I
övrigt är paragrafen till sitt innehåll överensstämmande med 2 § i 19S2
års kungörelse.

3 *.

Beträffande förutsättningarna för erhållande av ackordslån har jordbruksutredningen
ansett, att den avvikelsen borde vidtagas från vad härutinnan
nu gällde, att möjlighet öppnades för dylikt låns erhållande även
i fall, där jordbrukarens tillgångar medgåve en högre utdelning till fordringsägarna
än med 60 procent av fordringsbeloppet. Härigenom skulle

— förutom att möjligheten att få ackordsuppgörelse till stånd vidgades

— enligt jordbruksutredningens förmenande även mildras den svaghet
hos det nuvarande systemet, som läge däri, att jordbrukare, vilka icke
vore tillräckligt insolventa för att få ackordsuppgörelse på grundval av
en utdelning av 60 procent, ej kunde medgivas vare sig ackords- eller
stödlån.

Även ett flertal lånenämnder hava uttalat, att utdelningsprocenten för
närvarande vore för lågt bestämd. Å andra sidan har emellertid också
den uppfattningen gjort sig gällande, att en utdelning av 60 procent vore
för hög i den föreliggande situationen.

Centralnämnden har med anledning av vad som förekommit föreslagit
en höjning av ackordsprocenten till 70. Nämnden har härvid framhållit,
att ett korrektiv mot att borgenärerna genom ett ackord, högre än 60 procent,
obehörigen gynnades, funnes i bestämmelsen, att de i ackordet deltagande
borgenärerna icke finge genom ackordslånet erhålla, iitöver vad
med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder kunde anses belöpa å
deras fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet.

Departements- Såsom jordbruksutredningen erinrat torde vissa skäl tala för någon
rheden. höjning av det procenttal, varmed utdelning i ackordet högst må medgi -

13

Kungl. Mcij:ts proposition nr 92.

vas, om ackordslån skall kunna beviljas. Av vad lånenämnderna anfört
synes framgå, att begränsningen till 60 procent i vissa fall hindrat att,
på sätt varit önskvärt, vederbörande jordbrukare kunnat komma i åtnjutande
av lån. Mot ackordsprocentens fastställande, i enlighet med
centralnämndens förslag, till högst 70 procent, har jag ej något att erinra.

Med den avvikelse, som betingas av det nu anförda, överensstämma föreskrifterna
i förevarande paragraf helt med bestämmelserna i 3 § av 1932
års kungörelse.

4 §.

Under förevarande paragraf hava föreskrifter rörande ackordslånets
storlek upptagits.

Jordbruksutredningen har härutinnan, med hänsyn till jordbrukets behov
av förbättrat stöd å området och den jämförelsevis ringa grad, vari
ackordslån hittills tagits i anspråk, ansett lämpligt, att viss höjning
vidtoges av det maximibelopp, varmed dylikt lån finge utgå. Även från
en del lånenämnders sida hava förslag framkommit örn sådana bestämmelser,
att ackordslån kunde beviljas till högre belopp än vad för närvarande
är fallet.

Centralnämnden har icke funnit anledning att föreslå någon avvikelse
från nu gällande regler härutinnan.

För egen del har jag anslutit mig till centralnämndens uppfattning. VepartementsBestämmelserna
under förevarande paragraf överensstämma således i allo rhefen nie

å motsvarande stadganden i 1932 års kungörelse. Det torde visserligen
få anses riktigt, att, örn ifrågavarande statsbidrag skall lända till åsyftat
gagn, bidraget icke får till sitt belopp alltför snävt begränsas. Å
andra, sidan synes det av naturliga skäl icke kunna ifrågakomma, att
hjälpverksamheten utsträckes till att avse även de större jordbruken. Det
förefaller mig, som skulle de nuvarande föreskrifterna vara ur dessa synpunkter
i det stora hela väl avvägda.

5 §.

Ackordslån, som beviljas enligt 1932 års kungörelse skall, enligt stadgande
i första stycket av 5 §, återbetalas med en femtedel örn året med
början år 1939. Enligt vad det sammansatta första lag- och jordbruksutskott,
som vid 1932 års riksdag hade frågan örn ackords- och stödlånen
under behandling, i sitt i denna del av riksdagen godkända utlåtande (nr
10) uttalat, skall emellertid, för den händelse konjunkturerna för jordbruket
icke vid nämnda tidpunkt visas hava förbättrats i märklig grad, tagas
under omprövning i vad mån en lindring i de föreskrivna återbetalningsvillkoren
bör äga rum.

En mot omförmälda stadgande i 1932 års kungörelse svarande föreskrift
har influtit i första stycket av förslagets 5 §. Sakligt sett innebär denna

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

föreskrift, vilken föreslagits av centralnämnden, så tillvida en avvikelse
från den regel, som gäller för återbetalning av ackordslän enligt 1932 års
kungörelse, att tidpunkten för återbetalningsskyldiglietens inträde icke
fixeras till ett visst år utan göres beroende av tiden för lånets beviljande.
Häremot synes intet vara att erinra. Jag förutsätter emellertid, att även
beträffande de ackordslån, för vilka nu föreslagna bestämmelser bliva
tillämpliga, frågan örn återbetalning skall, då skyldighet härutinnan enligt
förslaget inträder, kunna bliva föremål för omprövning i anslutning
till de synpunkter, som av 1932 års riksdag godtagits.

Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf är lika lydande
nied stadgandet i andra stycket av 5 § i 1932 års kungörelse.

6 %.

Bestämmelsen i första stycket, att stödlån må beviljas allenast där det
synes sannolikt, att sökanden, örn dylikt lån erhålles, skall kunna fortsätta
att driva sitt jordbruk, överensstämmer med stadgandet i första
stycket av 6 § i nu gällande kungörelse.

Enligt föreskrift i andra stycket av sistnämnda paragraf må den, som
erhållit stödlån enligt för egnahemslåntagare utfärdade särskilda bestämmelser,
ej beviljas stödlån enligt sagda kungörelse. Den tanke, som sålunda
kommit till uttryck, har ansetts böra beaktas jämväl vid beviljande
av stödlån enligt den föreslagna nya kungörelsen. Stadgande i detta hänseende
har emellertid upptagits först under förslagets 7 §.

Den i andra stycket av förslagets 6 § införda bestämmelsen, att jordbrukare,
som äger möjlighet att tillgodose sitt penningbehov genom inteckning
av sin fastighet inom dennas normala belåningsvärde, ej må beviljas
stödlån, torde icke i sak innebära någon avvikelse från vad nu gäller,
ehuru uttrycklig föreskrift härutinnan ej i 1932 års kungörelse är meddelad.
Bestämmelsen i fråga har tillkommit efter förslag av Kopparbergs
läns lånenämnd, som uttalat, att många lånesökande varit av den felaktiga
uppfattningen, att stödlån kunde påräknas även i fall, sådana som
det nyss nämnda. Jämväl centralnämnden har ansett ett förtydligande i
angiven riktning önskvärt, då därigenom säkerligen skulle undvikas ett
stort antal ansökningar och besvärsinlagor, vilka, ehuru de författningsenligt
ej kunde bifallas, dock vållade såväl centralnämnden som lånenämnderna
åtskilligt arbete.

7 §.

I sitt förenämnda utlåtande vid 1932 års riksdag förordade sammansatta
första lag- och jordbruksutskottet, att det högsta lånebelopp, som i stödlån
finge utgå, bestämdes till 750 kronor. I en vid utlåtandet fogad reservation
uttalades däremot den uppfattningen, att visserligen högre belopp
än 750 kronor i allmänhet ej borde utgå, men att i särskilda fall ett be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 15

lopp av högst 1,500 kronor borde kunna beviljas. Riksdagen biföll reservanternas
förslag.

J ordbruksutredningen har nu anfört, att viss sänkning av maximibeloppet
torde böra övervägas. För en sänkning exempelvis till 750 kronor
talade enligt utredningens förmenande särskilt, att därigenom skulle givas
möjlighet att med de för ifrågavarande verksamhet tillgängliga medlen
bereda ett större antal behövande jordbrukare delaktighet i stödlånehjälpen.

Från lånenämndernas sida hava framförts förslag såväl örn sänkning
som örn höjning av maximibeloppets storlek. Jämväl bibehållandet av nuvarande
maximibelopp, 1,500 kronor, har från vissa håll påyrkats.

Centralnämnden har föreslagit sänkning av berörda belopp till 750 kronor.
Nämnden bär anfört, att enligt från lånenämnderna inkomna uppgifter
hade av de genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 september 1932 fastställda
lånebeloppen 17,193 lånesökande beviljats lån, därav 8,206 med belopp
till och med 500 kronor, 6,944 med belopp av 501—750 kronor, 1,288
med belopp av 751—1,000 kronor samt 755 med belopp av 1,001—1,500 kronor.
En sänkning av maximibeloppet till 750 kronor borde enligt centralnämndens
mening kunna äga rum utan olägenhet. Enligt förarbetena till
nu gällande kungörelse borde stödlånen allenast kunna komma den mindre
jordbrukaren till godo. Ett lånebelopp av 750 kronor torde i de flesta
fall vara tillräckligt för betalning av dennes mest överhängande gäld.
Därtill komme, att det vore ett intresse av största vikt, att så många behövande
som möjligt bereddes hjälp.

Centralnämnden har i förevarande sammanhang till behandling upptagit
frågan, huruvida jordbrukare, som beviljats stödlån av de vid 1932 års
riksdag anvisade medlen, borde utestängas från de stödlånemedel, som
ytterligare kunde komma att beviljas. Nämnden har härutinnan anfört
att, såsom iramginge av redogörelsen för de belopp, med vilka stödlån beviljats,
det övervägande antalet lån hållit sig under 750 kronor. Lån å
200 ä 400 kronor vore ej sällsynta, beroende på att lånenämnderna velat
lämna hjälp åt så många sökande som möjligt men de av Kungl. Majit
fastställda beloppen icke varit tillräckliga för tilldelande av den summa,
som varit önskvärd. Det erhållna stödlånet hade endast blivit en nödtorftig
hjälp för tillfället. Centralnämnden ansåge därför önskvärt, att
stödlän kunde beviljas jordbrukare, som förut erhållit sådant lån, dock
med den inskränkningen, att för samme sökande sammanlagda lånebeloppet
icke finge överstiga det maximibelopp, som kunde komma att bestämmas.

Såsom framgår av vad jag tidigare anfört delar jag den uppfattningen,
att stödlån icke bör få till en och samme jordbrukare utgå med högre belopp
än 750 kronor. De skäl, centralnämnden åberopat till stöd för en
dylik begränsning av lånebeloppets storlek, synas mig övertygande.

Departementh che/en.

16

Kungl. Majlis proposition nr 92.

I likhet med centralnämnden anser jag också, att lånesökande, som uppburit
stödlån enligt 1932 års kungörelse, icke bör vara utesluten från möjlighet
att erhålla sådant lån jämväl från det nya anslag, som kan komma
att anvisas, i vidare mån än att summan av de erhållna stödlåneheloppen
icke hör få överstiga 750 kronor. Vad nu sagts torde — i nära anslutning
till vad som gäller enligt stadgandet i andra stycket av 6 § i sagda kungörelse
— höra äga motsvarande tillämpning för det fall, att stödlån beviljats
enligt de för egnahemslåntagare utfärdade särskilda bestämmelserna.

I anslutning till vad jag nu anfört hava bestämmelserna under förevarande
paragraf avfattats.

8 §.

Bestämmelsen i första stycket, att stödlån skall återbetalas med en
sjundedel årligen med början fjärde året efter utgången av det kalenderår,
varunder lånet beviljats, torde i sak endast undantagsvis komma att
innebära någon avvikelse från motsvarande regel beträffande de stödlån,
som beviljas enligt 1932 års kungörelse, enligt vilken återbetalningen
skall ske med en sjundedel årligen med början år 1936. Bestämmelsen
har tillkommit efter förslag av centralnämnden. I anslutning till vad
jag beträffande ackordslånen uttalat och i överensstämmelse med den
ståndpunkt, som intagits i förenämnda, av 1932 års riksdag härutinnan
godkända utskottsutlåtande, utgår jag från, att därest konjunkturerna för
jordbruket icke i märklig grad förbättrats, då återbetalningsskyldighet
med avseende å de nya stödlånen författningsenligt inträder, statsmakterna
skola taga under övervägande i vad mån lindring i återbetalningsvillkoren
bör medgivas.

Vidkommande frågan örn återbetalning av stödlån genom utförande av
förbättringsarbete å låntagarens fastighet, vilken fråga regleras genom
bestämmelserna i andra stycket av förevarande paragraf, hava olika
önskemål förekommit. Jordbruksutredningen har ansett erforderligt, att
närmare föreskrifter lämnades rörande disponeringen av stödlån för å
ena sidan arbetskostnader och å andra sidan redskaps- och materialkostnader.
Spörsmålet, i vad mån sistnämnda slag av kostnader finge medräknas
bland de kostnader för förbättringsarbete, vilka gottskreves låntagaren
såsom återbetalning av uppburet stödlån, har jämväl berörts av
flera, lånenä under. I allmänhet har härvid ansetts, att nu gällande bestämmelser
icke medgåve erforderlig frihet att, då förbättringsarbete utfördes,
tillgodoräkna låntagaren även andra med arbetet förbundna kostnader
än själva arbetskostnaden. Ändring härutinnan har framhållits
såsom önskvärd. Vissa lånenämnder hava vidare föreslagit, att frågan
örn förbättringsarbete ej borde sammankopplas med stödlånets beviljande,
utan att låntagaren borde hava möjlighet att, sedan lånet utanord -

Kungl. Maj-.ts proposition nr V''2.

17

näts, göra framställning om dess gäldande genom utförande av sådant
arbete. Det har också ifrågasatts, att i låneansökningen skulle behöva
angivas allenast, huruvida och till vilket belopp lånet avsåges skola gäldas
genom förbättringsarbete, samt att närmare förslag å det arbete,
som skulle komma till utförande, skulle kunna insändas sedan lånets storlek
bestämts och medlen utbetalats.

Centralnämnden har, beträffande först frågan i vilken utsträckning utgift
för redskap och materialier finge tillgodoräknas låntagare vid återbetalning
medelst förbättringsarbete, anfört, att nämnden i cirkulärskrivelse
till lånenämnderna den 27 augusti 1932 framhållit, att åtskilliga av
de förbättringsarbeten, vilka avsåges i 1932 års kungörelse, vore av den
beskaffenhet, att någon materialkostnad vid desamma ej uppkomme. Dylika
arbeten hade centralnämnden ansett böra i första hand ifrågakomma,
då det gällde att avgöra, med vilka förbättringsarbeten ett lån kunde få
gäldas. Vad anginge förbättringsarbeten, vilkas utförande nödvändiggjorde
utgifter för materialier, hade centralnämnden i berörda cirkulärskrivelse
under åberopande av förarbetena till kungörelsen uttalat den
uppfattningen, att, förutom arbetskostnaden, en utgift för redskap och
materialier av högst 50 kronor finge tillgodoräknas låntagare vid lånets
återbetalning, men att i vissa undantagsfall hinder ej borde föreligga för
godkännande av sådana förbättringsarbeten, som krävde redskap och materialier
för mer än 50 kronor, såvida lånesökanden kunde anskaffa sådana
på kredit och det ej kunde befaras, att sökanden, då likvid skulle
erläggas, kunde råka i ekonomiskt trångmål. Den uppfattning, som, på
sätt nu nämnts, kommit till uttryck, funne centralnämnden alltjämt i huvudsak
riktig. Centralnämnden ansåge dock, att ett något högre belopp
för redskap oell materialier än vad i cirkulärskrivelsen angivits borde
få tillgodoräknas vederbörande. Centralnämnden föresloge i sådant hänseende
ett belopp av högst 100 kronor. — Vidkommande frågan örn ordningen
och tidpunkten för kostnadsberäkningars och planers ingivande
vid förbättringsarbete ansåge centralnämnden, att ifrågavarande handlingar
borde kunna ingivas till lånenämnden först sedan meddelande
lämnats att lån blivit beviljat. Härigenom undvekes att den, som fått
sin låneansökan avslagen, åsamkades utlägg för upprättande av dylika
handlingar. Dock syntes det kravet böra uppställas, att redan i låneansökningen
angåves, huruvida lånet avsåges skola återbetalas medelst utförande
av förbättringsarbete, samt, i jakande fall, arten av detta arbete.
Centralnämnden ansåge sig ej kunna tillstyrka det förslag, som framkommit
därom, att frågan, huruvida lån finge återbetalas genom förbättringsarbete,
borde liänskjutas till tidpunkten efter lånets utanordnande.

Genom de i andra stycket av förevarande paragraf upptagna bestäm- Departement«
melserna anslutes till den princip, som kommit till uttryck i 1932 års i:f"''lrnkungörelse,
att jordbrukare, som erhåller stödlån, skall under närmare

nilian^ till riksdagens protokoll ID.VS. / soini. .Yr 2

/ soini. .Yr iP>.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

angivna förutsättningar kunna såsom betalning å lånet tillgodoräknas
kostnaden för visst förbättringsarbete, som han efter lånets beviljande utför
å fastigheten. Exemplifieringen av de förbättringsarbeten, som synas
böra ifrågakomma, har skett helt i anslutning till motsvarande stadgande
i sagda kungörelse. Tiden, inom vilken förbättringsarbete skall
vara utfört, har liksom i berörda kungörelse bestämts till högst 3 år från
lånets beviljande. Enligt nu gällande bestämmelser skall så stor del av
lånet, som motsvarar kostnaden för arbetet, dock ej mer än 750 kronor,
anses gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Här*
vid är att mörka, att lånemaximum i 1932 års kungörelse är fastställt till
1,500 kronor. Då enligt förslaget högsta lånebelopp skall utgöra allenast
750 kronor, bär lånet ansetts böra i sin helhet få gäldas på förevarande
sätt.

I likhet med centralnämnden anser jag riktigt, att vid prövning i det
särskilda fallet av vilket förbättringsarbete, som bör godtagas såsom betalning
av sökt stödlån, sådant arbete bör givas företräde, som icke kräver
utgifter för materialanskaffning. Måste låntagaren för arbetets utförande
vidkännas kostnader för material eller redskap, förringas uppenbarligen
nyttan av lånet. Emellertid torde kravet, att förbättringsarbetet
bör kunna utföras utan direkta kostnader för låntagaren, ej kunna undantagslöst
vidhållas. Kostnader, som nyss nämnts, torde stundom vara
ofrånkomliga. Det synes därför skäligt att, på sätt från flera håll föreslagits
och såsom tillämpats även då lån beviljats enligt 1932 års kungörelse,
låntagare, som medgives betala lånet genom förbättringsarbete, får
tillgodoräkna sig ej blott själva arbetskostnaden utan även kostnader för
redskap och material intill visst lägre belopp. Det av centralnämnden
föreslagna beloppet 100 kronor synes kunna godtagas såsom maximum.
Givetvis bör, örn lånet och värdet av förbättringsarbetet i dess helhet är
ringa, det belopp, som gottskrives låntagaren för redskap och material,
nedsättas i proportion därtill.

Att, såsom ifrågasatts, låta låntagaren först sedan stödlånet blivit till
honom utbetalt, avgöra, huruvida han önskar gälda detsamma genom förbättringsarbete,
finner jag i likhet med centralnämnden icke lämpligt.
Däremot har jag ej något att erinra mot ett sådant tillvägagångssätt som
det av centralnämnden tillstyrkta eller att i låneansökningen uppgives
allenast huruvida lånet avses skola gäldas genom förbättringsarbete samt,
där så är fallet, arten av detta arbete, varemot plan och kostnadsberäkning
för arbetets utförande icke ingives förrän efter det lånet blivit beviljat.
Sedan lånet beviljats, böra medlen snarast utanordnas. Något avgörande
skäl för att, på sätt tillämpats enligt 1932 års kungörelse, låta
med utbetalningen av beviljat lån anstå, till dess förbättringsarbetets
omfattning och därmed sammanhängande frågor slutligen avgjorts av
lånenämnden, synes mig ej förefinnas. Det är av vikt, att hjälpen korn -

19

Kungl. May.ts proposition nr

mer de behövande till godo utan onödigt dröjsmål, dag återkommer till
detta spörsmål vid behandlingen av 15 §.

Det måste vid fastställandet av det förbättringsarbete, som skall utgöra
betalning för stödlån, iakttagas, att arbete icke föreskrives i större omfattning
än som motsvarar det beviljade lånet. Det lär hava förekommit,
att vissa nämnder som betalning fastslagit arbete till omfattning, som
avsett sökt belopp och ej beviljat. Där så skett, synes rättelse böra ske.

Det i tredje stycket av förevarande paragraf införda stadgandet, enligt
vilket ränta å stödlån som regel ej skall erläggas, överensstämmer med
motsvarande bestämmelse i 1932 års kungörelse.

9 %.

Under denna paragraf hava huvudgrunderna för ackords- och stödlåneverksamhetens
organisation angivits. Den fortsatta verksamheten avses
skola, liksom den hittills bedrivna, handhavas dels av centralnämnden
såsom centralt organ för riket i dess helhet, dels ock av lånenämnderna,
en nämnd för varje hushållningssällskaps verksamhetområde.

Under varje lånenämnd finnas för närvarande, på sätt förut anförts,
ute i orterna låneombud, utsedda av vederbörande lånenämnd, med uppgift
att biträda lånenämnden samt verka för låneverksamlietens ändamålsenliga
bedrivande ävensom att tillhandagå allmänheten med råd och
hjälp. Bestämmelser angående låneombuden äro av Kungl. Majit meddelade
i den för centralnämnden och lånenämnderna utfärdade instruktionen.

Den hittillsvarande organisationen Ilar från jordbruksutredningens
sida föranlett vissa erinringar. Jordbruksutredningen har sålunda anfört,
att en förstärkning av den lokala ombudsorganisationen borde vidtagas
i syfte att bereda särskilt ackordslånebehövande förbättrade möjligheter
att erhålla råd, anvisningar och hjälp vid ackords och låns ordnande.
En dylik förstärkning har synts jordbruksutredningen kunna genomföras
genom tillsättande av särskilda ackordslåneombud med speciella
kvalifikationer för de med ifrågavarande låneverksamhet förenade arbetsuppgifterna.
Beträffande stödlåneverksamheten har jordbruksutredningen
framhållit, att det vore av vikt, att enhetliga grunder så långt möjligt
tillämpades vid behandlingen av hithörande ärenden. Särskilt syftades
härvid på dessas förberedande lokala handläggning. För sådant ändamål
syntes bland annat angeläget, att centralnämnden fäste sin uppmärksamhet
på förevarande behov samt exempelvis genom inspektion, överläggningar
med och anvisningar till lånenämnderna m. m. verkade för dess
tillgodoseende.

Även centralnämnden har framhållit nödvändigheten av, att ackordslåneverksamheten
handhades av fullt kompetenta personer. Särskilda ackordslåneombud
borde, också enligt centralnämndens mening, utses, vilka
ombud kunde lämna effektiv hjälp ej blott i fråga örn. låneansökningar -

Departements chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 1)2.

nas uppsättande utan även vid ackordets förberedande och genomförande.
Centralnämnden har uppgivit, att redan nu sådana ombud vore utsedda
inom fyra lånenämnder. För att ombud med erforderlig kompetens skulle
kunna erhållas samt med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga
enhetlighet vid låneärendenas handläggning torde, anför centralnämnden,
ackordslåneombudens verksamhetsområden böra göras väsentligt
större än vad beträffande verksamhetsområde för låneombud nu vöre
fallet. Lämpligt syntes vara, att förstnämnda områden åtminstone i största
delen av landet sammanfölle med tingslagen eller domsagornas jurisdiktionsområden.
Ifrågasättas kunde vidare, huruvida icke lånenämndernas
beslut örn utseende av ackordslåneombud borde underställas centralnämnden
för godkännande. Det vore enligt centralnämndens åsikt
uppenbart, att en anordning efter dessa linjer komme att medföra ökade
kostnader. Centralnämnden ansåge emellertid vikten av att erhålla skickliga
ackordslåneombud vara så stor, att kostnadsfrågan icke borde vara
avgörande. — Vad angår den hittills bedrivna stödlåneverksamheten har
centralnämnden med anledning av jordbruksutredningens erinringar härutinnan
anfört, att förhållandet mellan sökta och tillstyrkta lån visserligen
växlade rätt avsevärt i olika län. Detta berodde emellertid enligt
centralnämndens mening icke på bristfälligheter i den lokala organisationen
utan därpå, att lånenämnderna hade att bedöma, huruvida en sökande
kommit i ekonomiska svårigheter på grund av rådande jordbrukskris,
huruvida han vore i trängande behov av ekonomiskt bistånd, huruvida
han kunde antagas hava själv gjort vad på honom ankommit för
övervinnande av svårigheterna samt huruvida han vore förtjänt av bistånd.
Att de 26 lånenämnderna vid denna subjektiva prövning möjligen
förfarit mer eller mindre strängt torde nog hava varit fallet, men det
läge i sakens natur, att en viss ojämnhet i bedömandet svårligen kunnat
undvikas. Centralnämnden hade redan från början genom utsändande
av blanketter av olika slag, av ett flertal tryckta promemorior rörande
låneverksamheten, av cirkulärskrivelser i skilda frågor samt genom förhandlingar
per post och telefon ävensom vid personliga besök hos centralnämnden
lämnat lånenämnderna vägledning och råd i en mångfald olika
frågor.

Det sätt, varpå ifrågavarande hjälpverksamhet organiseras, är uppenbarligen
för verksamhetens resultat av den allra största betydelse. Lånerörelsens
lokala handhavande är härvidlag måhända av särskild vikt. Att
den hittills bedrivna verksamheten kunnat i vissa hänseenden lämna rum
för anmärkningar synes naturligt i anseende till framför allt dels den
grannlaga arten av de ärenden, varmed vederbörande hava att taga befattning,
dels ock att organisationen varit ny och oprövad. I stort sett
torde apparaten dock kunna anses hava fungerat tillfredsställande. Den
erfarenhet, de låneförmedlande organen vunnit under den nu gångna
tiden, blir för dem givetvis av värde vid ett fortsatt handhavande av rö -

21

Kungl. Maj:ts proposition nr .''/<?.

reisen. Att tillskapa någon helt ny organisation har ej heller ansetts vare
sig påkallat eller önskligt. Vad jordbruksutredningen och centralnämnden
anfört synes emellertid böra föranleda, att i fråga örn ortsomhuden
vissa ändringar vidtagas i anslutning till härutinnan framförda förslag,
eller således att särskilda ombud för ackordslåneärenden och särskilda
ombud för stödlåneärenden utses. Beträffande ackordslåneombuden vill
jag uttala lämpligheten av att till dylika ombud ej utses personer, som
pläga vara utredningsmän i konkurser. Då gällande bestämmelser örn
låneombud hava sin plats i instruktionen för centralnämnden och lånenämnderna,
erfordrar genomförandet av berörda förslag ej särskild folkskrift
i lånekungörelsen utan allenast ändring i sagda instruktion.

10 %.

I 10 § av 1932 års kungörelse är föreskrivet, att ansökan örn stödlån
borde ingivas till vederbörande lånenämnd före den 1 september 1932. Anledningen
till att viss tid, inom vilken ansökan örn stödlån borde ske, sålunda
bestämts, torde hava varit, att en rättvis fördelning av de för lånen
tillgängliga medlen därigenom underlättades. Beträffande ackordslånen
har någon motsvarande tidsbegränsning ej skett, vilket torde sammanhänga
därmed, att då vidlyftiga och långvariga förhandlingar ofta erfordras,
innan ansökan örn sådant lån blir färdig att ingivas, en fixering av
ansökningstiden skulle gentemot vissa hjälpbehövande innebära en orättvisa.

Då det torde vara angeläget, att den nu föreslagna ytterligare hjälpen
kommer jordbrukarna till godo så snart som möjligt, har under förevarande
paragraf i förslaget stadgats, att ansökan om stödlån bör ingivas
före den 15 juni 1933. Därvid har jag beräknat, att ärendets behandling,
med hänsyn till att propositionen i år avlåtes väsentligt tidigare under
riksdagen än vad fallet var i fjol, skall medgiva utfärdande av kungörelse
i ämnet redan under innevarande vår. I övrigt förete de under förevarande
paragraf intagna bestämmelserna ej någon avvikelse från motsvarande
nu gällande föreskrifter. Då sålunda stadgas, att lånenämnd,
innan lån beviljas, är skyldig att verkställa erforderlig utredning, torde
emellertid böra erinras, att denna utredning i visst hänseende måste
bliva av mera ingående beskaffenhet än vid prövningen av låneansökan
enligt 1932 års kungörelse. Jag syftar härvid på det fall, att sökanden
är egnahemslåntagare. Då möjligheten för dylik lånesökande att erhålla
stödlån enligt 2 och 7 §§ i förslaget gjorts beroende av vissa med
hans egenskap av egnahemslåntagare sammanhängande omständigheter,
synes nödvändigt, att lånenämnden, innan ansökningen beviljas, inhämtar
yttrande i ärendet från vederbörande egnahemsnämnd. Att under
förevarande paragraf upptaga uttrycklig föreskrift härutinnan har
jag ej funnit lämpligt. Emellertid torde framdeles böra tagas under
övervägande, huruvida erinran örn lånenämndens skyldighet i angivet
hänseende bör inflyta i den för nämnderna utfärdade instruktionen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

11 $.

Motsvarande föreskrift återfinnes i 11 § av 1932 års kungörelse.

12 §.

De under denna paragraf upptagna bestämmelser överensstämma med
vad härutinnan gäller enligt 1932 års kungörelse.

13 §.

Enligt 13 § i 1932 års kungörelse äger den, som ej av lånenämnden beviljats
lån till av honom äskat belopp och finner sig missgynnad i förhållande
till annan lånesökande, draga frågan, i vad mån lån bör beviljas honom,
under centralnämndens prövning. Hinder möter ej, att hos Kungl. Majit
överklaga centralnämndens beslut.

Den besvärsrätt, som sålunda medgivits lånesökande, har, på sätt förut
nämnts, i stor utsträckning använts; över 1,100 besvär hava inkommit till
centralnämnden. Enligt vad centralnämnden uppgivit har emellertid formuleringen
av herörda stadgande lockat en del lånesökande att anföra besvär,
även då de bort inse, att de författningsenligt icke kunde tilldelas
lån. I åtskilliga besvärsinlagor hade sålunda som skäl för klagomålen
allenast angivits, att vederbörande funne sig missgynnad i förhållande till
andra sökande, som beviljats lån. Centralnämnden har ansett, att möjlighet
till besvär över lånenämnds beslut även vid fortsatt låneverksamhet
borde förefinnas, men föreslagit, att med hänsyn till nyss angivna förhållanden
bestämmelserna borde givas en något annorlunda avfattning än
enligt 1932 års kungörelse. Över beslut, som gällde ställande av säkerhet
för lån, borde dock enligt centralnämndens åsikt besvär ej få föras.
Centralnämnden har vidare föreslagit den avvikelsen från vad nu gäller,
att förbud stadgades mot överklagande hos Kungl. Majit över centralnämndens
beslut. Något behov av en dylik klagorätt har i betraktande av ärendenas
beskaffenhet synts centralnämnden icke föreligga.

De synpunkter, centralnämnden framhållit, hava beaktats vid avfattandet
av bestämmelserna i förevarande paragraf. I övrigt ansluta, sig dessa
till nu gällande föreskrifter.

14 §.

114 § av 1932 års kungörelse stadgas skyldighet för låntagare att utfärda
skuldförbindelse samt att för lånet ställa den säkerhet, som lånenämnden
finner sig kunna godtaga.

Angående beskaffenheten av denna säkerhet har centralnämnden i en
den 4 augusti 1932 dagtecknad promemoria till lånenämnderna och lane
ombuden uttalat följande!

Såsom rimliga minimikrav på säkerhetens beskaffenhet syntes kunna
uppställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 92. 23

a) beträffande fastighetsinteckning, att den tåge inom 85 procent av nu
gällande taxeringsvärde (därest uppskattade värdet vore högre än 85 pro
cent av taxeringsvärdet, borde dock inteckning liggande inom uppskatt
niugsvärdet kunna godtagas);

b) beträffande inventarieinteckning, att densamma lage inom uppskatta
de värdet å inventarierna;

c) beträffande borgen, att borgensmännen åtminstone tillsammans ansåges
goda för lånebeloppet (även borgen av endast en person, som ansåges
vederhäftig för beloppet, torde kunna godtagas).

I fall där låntagaren icke kunde prestera säkerhet av ett av dessa slag,
som syntes betryggande, men säkerhet av annat slag jämväl kunde lämnas,
borde sådan krävas. Exempelvis kunde det understundom vara påkallat,
att en svag fastighetsinteckning förstärktes med inventarieinteckning.

Örn ej ens härigenom säkerhet, som fyllde omförmälda minimikrav och
täckte lånebeloppet, kunde åstadkommas, finge emellertid icke lånet utan
vidare avslås, såvitt dock någon säkerhet kunde lämnas. Men i sådant fall
torde man hava anledning att med alldeles särskild noggrannhet pröva
låntagarens personliga förutsättningar och huruvida sannolikhet verkligen
förelåge för att han, örn lånet beviljades, skulle kunna fortsätta sitt jordbruk
och göra rätt för sig.

Slutligen kunde framhållas, att kraven på säkerhet borde vara något
.större i fråga örn högre lånebelopp än i fråga om lån på obetydliga summor,
samt att säkerhet skulle presteras jämväl för sådana stödlån, som helt
skulle betalas genom förbättringsarbete.

Av ett flertal lånenämnder har framhållits, att lättnader i skyldigheten
att ställa säkerhet borde beredas de lånesökande. På sina håll har det ansetts
önskvärt, att en skötsam och duktig lantbrukare kunde beviljas lån
också utan säkerhet.

Centralnämnden har i skrivelsen den 11 januari 1933 förklarat sig icke
kunna biträda den mening, som sålunda kommit till uttryck. Emellertid
har centralnämnden uppgivit, att den i något fall konstaterat, att kravet
på en betryggande säkerhet varit väl stort. Att, exempelvis, då lånesökan
de presterat fullgod borgen, i stället eller kanske därutöver fordra fastig
lietsinteckning eller inventarieinteckning, vore ej av behovet påkallat. Det
borde vid bedömande av säkerheten tillses, att lånesökande ej åsamkades
onödiga utgifter. Inventarieinteckning borde avkrävas med urskillning
med hänsyn till de ogynnsamma verkningar, denna säkerhetsform kunde
få för vederbörandes kredit. Vidare syntes kravet på en betryggande sä
kerhet kunna i någon mån minskas, därest sökanden åtoge sig att åter
betala lånet medelst förbättringsarbete samt förutsättningar härför på
grund av sökandens person och övriga förhållanden förelåge.

För egen del anser jag det visserligen icke obilligt, att den låntagande
jordbrukaren, örn och i den mån förmåga därtill finnes, ställer säkerhet
för lånet. Äger låntagaren sålunda möjlighet att lämna fastighetsinteck
ning, som, ehuru liggande utom fastighetens normala belåniugsvärde, dock
icke kan anses helt värdelös, synes dylik säkerhet böra avfordras honom.

Drpart ernestschefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Bortsett från nu angivna fall torde emellertid skälig säkerhet endast undantagsvis
stå att erhålla. Då lånet sökes, torde låntagaren hava till det
yttersta prövat möjligheterna att annorledes uppbringa medel. Utsikterna
att anskaffa vederhäftig borgen torde i den situation, låntagaren befinner
sig, vara mycket små. Måhända är han i stånd att lämna den säkerhet,
som inventarieinteckning innebär. Då emellertid en jordbrukare, som belånat
sina inventarier, kan riskera att i fortsättningen icke bliva beviljad
den kredit, vartill han ofta torde vara hänvisad vid inköp av utsäde, gödningsämnen
och andra för jordbruksdriften nödvändiga varor, synes denna
form av säkerhet merendels mindre lämplig. Det förefaller mig i betraktande
av vad jag nu anfört mest tilltalande att icke uppställa någon ovillkorlig
fordran på säkerhet. Finner lånenämnden, att ur de synpunkter, jag
här framhållit, låntagaren skäligen kan avfordras säkerhet för lånet, hör
så ske. I annat fall torde lånet kunna lämnas utan att säkerhet därför
ställes. De bästa garantierna för lånets återbetalning torde dock vara att
finna i låntagarens vilja att göra rätt för sig, hans skötsamhet och förmåga
att driva ett jordbruk.

Den ståndpunkt, jag sålunda intager, har kommit till uttryck under förevarande
paragraf.

15 §.

Utbetalningen av beviljat lån har avsetts skola, liksom för närvarande
sker, verkställas genom länsstyrelsen. I anslutning till vad jag anfört vid
8 § torde, örn stödlån skall gäldas genom förbättringsarbete, utbetalningen
böra ske oberoende av att arbetets omfattning, tiden för dess utförande och
dylikt ännu ej av lånenämnden slutligen fastställts. Skuldförbindelse
jämte säkerhetshandlingar, örn sådana skola av låntagaren lämnas, måste
därför av lånenämnden tillställas länsstyrelsen, innan plan och kostnadsberäkningar
för förbättringsarbetet färdigställts. Utbetalningen bör från
länsstyrelsens sida verkställas med största möjliga skyndsamhet och utan
onödig omgång samt utan avvaktande av framställning från dem, till
vilka lån skola utbetalas. I sistberörda hänseende lärer under den hittills
bedrivna verksamheten understundom funnits fog för anmärkningar.

16—18

De under dessa paragrafer upptagna bestämmelser överensstämma med
motsvarande föreskrifter i 1932 års kungörelse.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att för utlämnande, i huvudsaklig överensstämmelse
med de bestämmelser, vilka finnas intagna i det vid
detta protokoll fogade förslag till kungörelse, av ac -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

kordslån och stödlån åt jordbrukare saint för bestridande
av med låneverksamheten förenade kostnader
för budgetåret 1933/1934 under nionde huvudtiteln och
benämning »Ackordslån och stödlån åt jordbrukare»
anvisa ett extra reservationsanslag av 10,000,000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

Bi/ag*.

Förslag

till

kungörelse om ackordslån och stödlån till jordbrukare.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelser.

1 i

Jordbrukare, som på grund av rådande jordbrukskris kommit i ekonomiska
svårigheter och är i trängande behov av ekonomiskt bistånd, må,
under förutsättning att han kan antagas hava själv gjort vad på honom
skäligen ankommit för övervinnande av svårigheterna och i övrigt
finnes förtjänt av bistånd, kunna, i den mån tillgängligt anslag det medgiver,
erhålla lån av statsmedel enligt bestämmelserna i denna kungörelse.

Till jordbrukare, som tillträtt den av honom brukade fastigheten senare
än den 1 maj 1931, må lån icke utlämnas i andra fall än då förre
innehavaren avlidit och i anledning därav jordbruket övertagits av delägare
i dödsboet eller av efterlevande make eller då barn genom köp
eller arrendeavtal övertagit sina föräldrars fastighet och dessas ekonomiska
ställning vid avtalets slutande får antagas hava varit sådan, att
den enligt denna kungörelse skulle berättiga till erhållande av lån.

2 §.

Lån må beviljas dels för underlättande av genomförande av ackord
(ackordslån), dels ock för betalning av gäld annorledes än vid ackord eller
för anskaffande av för fastighetens fortsatta brukande oundgängligen
nödiga levande eller döda inventarier (stödlån). För gäldande av ränta
eller amortering å lån ur egnahemslånefonden må dock stödlån ej utgå.

Om ackordslån.

3 i

Ackordslån må beviljas allenast där, å ena sidan, gäldenärens ställning
på grund av krisen blivit så försämrad, att skulderna överstiga
värdet av tillgångarna, och, å andra sidan, det med hänsyn till änkor -

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

dels beskaffenhet och omständigheterna i övrigt synes sannolikt, att han
efter ackordets genomförande skall kunna fortsätta att driva sitt .iordbruk
och därunder göra rätt för sig. Såsom grund för värderingen av
gäldenärens tillgångar skall läggas saluvärdet, dock att fastighet ej må
åsättas värde, som med mer än tjugo procent avviker från det under 1932
gällande taxeringsvärdet.

Med avseende å ackordet skola, såvitt särskilda omständigheter ej annat
föranleda, följande villkor gälla:

1. gäldenärens skulder skola genom ackordet så nedbringas, att skuldsumman,
om däri inräknas hälften av ackordslånet, icke överstiger tillgångarnas
enligt vad nyss sagts beräknade värde;

2. ackordet skall omfatta jämväl fordran hos gäldenären, för vilken
ställts säkerhet i form av pant eller inteckning, till den del säkerheten
kan antagas ej förslå till fordringens gäldande;

3. i samband med ackordet skolk betalas förfallen utskyld och arrendeavgift
ävensom ränta å fordran, varom under 2. sägs, i den mån säkerheten
beräknas förslå även till räntans gäldande, såvida icke borgenären
medgiver, att räntan får innestå, samt utfäster sig att under två
år från dagen för ackordslånets beviljande icke indriva fordringen;

4. ackordet må icke innebära nedsättning av tjänstehjons och arbetares
lönefordran till lägre belopp än dessa varit berättigade att utfå i
händelse av konkurs;

5. de i ackordet deltagande borgenärerna må icke i ackordet erhålla
mer än sjuttio procent av fordringsbeloppet.

4 §.

Ackordslån må ej överstiga ett belopp av fyrahundra kronor, ökat med
tjugo procent av det för 1932 gällande taxeringsvärdet å den av gäldenären
brukade fastigheten, och får icke i något fall utgå med högre belopp
än femtusen kronor.

Vid bestämmande av lånebeloppets storlek skall i övrigt iakttagas, att
de i ackordet deltagande borgenärerna icke genom ackordslånet erhålla,
utöver vad med hänsyn till gäldenärens tillgångar och skulder kan
anses belöpa å deras fordringar, mer än fem procent av fordringsbeloppet.

5 §.

Ackordslån skall återbetalas med en femtedel örn året med början sjunde
året efter utgången av det kalenderår, varunder lånet beviljats.

A ackordslån erlägges under de två första åren icke någon ränta. Därefter
gäldas ränta efter fem procent om året å halva lånebeloppet och,
sedan amorteringsskyldighet inträtt, å lånet i dess helhet. Hurusom i
vissa fall skyldighet kan uppkomma att erlägga ränta utöver vad nu
sagts, därom stadgas i 17 §.

28 Kungl. Maj-.ts proposition nr 92.

Om stödlån.

6 i

Stödlån må beviljas allenast där det synes sannolikt, att sökanden, om
dylikt lån erhålles, skall kunna fortsätta att driva sitt jordbruk.

Jordbrukare, som äger möjlighet att tillgodose sitt penningbehov genom
inteckning i sin fastighet inom dennas normala belåningsvärde,
må ej beviljas stödlån.

7 §.

Stödlån må ej överstiga ett belopp av sjubundrafemtio kronor.

Den, som erhållit stödlån enligt kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 366)
örn ackordslån och stödlån till jordbrukare eller kungörelsen den 17 juni
1932 (nr 296) örn stödlån till egnahemslåntagare, må ej beviljas stödlån
enligt denna kungörelse till högre belopp än som motsvarar skillnaden
mellan sjuhundrafemtio kronor och förut tilldelat belopp.

8 §.

Stödlån skall återbetalas med en sjundedel örn året med början fjärde
året efter utgången av det kalenderår, varunder lånet beviljats.

Där låntagare åtagit sig att enligt godkänd plan och kostnadsberäkning
utföra förbättringsarbete å den av låntagaren brukade fastigheten, skall
så stor del av lånet, som motsvarar beräknade kostnaden för arbetet anses
gulden, då arbetet inom föreskriven tid vederbörligen utförts. Med
förbättringsarbete förstås dränering eller annan dikning, nyodling, röjning,
betesiorbättring, byggnadsarbete, anläggning för gödselvård eller
för ensilering, stenbrytning, åtgärder för skogskultur, vägarbete eller liknande.
Vid beräkningen av kostnaden för arbetet må låntagaren för redskap
och material tillgodoräknas ett belopp av högst etthundra kronor.
Den tid, inom vilken förbättringsarbete skall vara utfört, må ej bestämmas
längre än till dess tre år förflutit från lånets beviljande.

I den mån ej annat följer av stadgandet i 17 § skall å stödlån ej erläggas
ränta.

Om förfarandet i låneärenden ni. m.

9 §.

För behandling av frågor rörande ackordslån och stödlån skola finnas
dels en för riket gemensam centralnämnd för ackords- och stödlåneärenden,
dels ock för varje hushållningssällskaps verksamhetsområde en lånenämnd.

Nämnderna utses av Kungl. Maj:t, som jämväl för dem utfärdar instruktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

29

10 §.

Vill någon erhålla lån enligt denna kungörelse, skall han därom göra
ansökan hos lånenämnden i orten; och äger nämnden efter erforderlig utredning
att, i den mån av Kungl. Majit för ändamålet fastställda belopp
därtill förslå, bevilja lån.

Ansökan örn stödlån bör göras före den 15 juni 1933.

11 $.

Efter framställning av lånenämnd fastställer Kungl. Maj:t de belopp,
inom vilka ackordslån och stödlån må av nämnden beviljas. Dylik framställning
skall, ställd till Kungl. Maj:t, av lånenämnd, sedan förberedande
granskning verkställts av inkomna låneansökningar, insändas till centralnämnden,
som har att så snart ske kan med eget utlåtande överlämna
framställningen till Kungl. Majit.

Framställning, som avser fastställande av belopp för beviljande av stödlån,
bör inkomma till centralnämnden senast den 1 juli 1933.

12 §.

Då lån beviljas, skall tillika föreskrift meddelas rörande lånets användning
och sättet för dess utbetalande, därvid må stadgas att lånebeloppet
helt eller delvis skall utbetalas till angiven borgenär. I förekommande
fall må ock bestämmas viss tid, inom vilken lånet skall vara till fullo uttaget
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall
vara förverkad.

Lånenämnds beslut rörande låneansökning skall ofördröjligen tillställas
sökanden; och skall, där ej lån beviljats till äskat belopp, sökanden underrättas
örn vad ban bar att iakttaga, därest ban enligt 13 § vill draga frågan
under centralnämndens prövning.

13 %.

Är lånesökande missnöjd med lånenämnds beslut i ärendet, äger ban
draga frågan, utom vad angår ställande av säkerhet, varom i 14 § sägs,
under centralnämndens prövning genom inlaga, vilken, ställd till centralnämnden,
skall insändas till lånenämnden och dit inkomma sist å femtonde
dagen från det beslutet meddelades; åliggande det lånenämnden att
skyndsamt, jämte ansökningshandlingarna och eget yttrande, översända
inlagan till centralnämnden.

Har låneansökning sålunda kommit under centralnämndens prövning, må
centralnämnden, där det med hänsyn till omständigheterna finnes påkallat,
vidtaga ändring i lånenämndens beslut, dock att lån ej må av centralnämnden
beviljas i vidare mån än enligt 11 § för lånenämnden fastställda
belopp eller medel, som Kungl. Majit eljest ställt till förfogande, därtill

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

förslå. Centralnämndens beslut i ärendet skall utan dröjsmål tillställas
sökanden och, i avskrift, lånenämnden.

Centralnämndens beslut må ej överklagas.

14 §.

När lån beviljats, skall låntagaren utfärda skuldförbindelse, däri angivas
hans åtaganden i fråga örn lånets användning och återbetalande jämte
övriga lånevillkor. För lånet skall, om lånenämnden finner så skäligen
kunna påfordras, lämnas av nämnden godkänd säkerhet.

15 §.

Då lån av lånenämnd beviljats till äskat belopp eller, där lån medgivits
allenast till lägre belopp än sökanden begärt, frågan ej enligt 13 § dragits
under centralnämndens prövning, skall lånenämnden till länsstyrelsen
översända dels ofördröjligen avskrift av beslutet jämte den av låntagaren
utfärdade skuldförbindelsen med tillhörande säker hetshandlingar dels ock,
därest förbättringsarbete skall äga rum, så snart ske kan plan och kostnadsberäkning
härför. Länsstyrelsen har att, sedan skuldförbindelse och,
i förekommande fall, säkerhetshandlingar inkommit, utan anfordran ofördröjligen
utbetala beviljat lånebelopp.

Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning, där av
centralnämnden meddelat beslut, enligt vilket lånebelopp skall utbetalas,
kommit lånenämnden tillhanda.

16 §.

Förfallen ränta oell amortering skall för varje kalenderår före årets utgång
av låntagare inbetalas till länsstyrelsen.

Där lån skall helt eller delvis gäldas genom utförande av förbättringsarbete,
åligger det låntagaren att inom två månader efter den för arbetets
avslutande bestämda tid till länsstyrelsen inkomma med skriftlig, på heder
och samvete avgiven försäkran, att arbetet vederbörligen utförts. Försäkran
skall vara till riktigheten bestyrkt av sakkunnig och trovärdig
person, som länsstyrelsen godtager.

17 §.

Länsstyrelsen åligger övervaka, att låntagare fullgör sina skyldigheter
i avseende å honom beviljat lån.

Länsstyrelsen äger uppsäga lån till omedelbar betalning, där det befinnes,
att låntagaren använt lånebeloppet för annat ändamål än som avsetts,
eller han visar försumlighet att erlägga föreskriven ränta eller amortering
eller att utföra åtaget förbättringsarbete, så ock eljest när sådana
förhållanden inträffat, att han med hänsyn till det med lånet avsedda
syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet. Sker ripp -

31

Kungl. Maj:ts proposition nr 92.

sugning av lånet enligt vad nu sagts, skall, ändå att ränta eljest ej skolat
utgå, å lånet gäldas ränta efter lem procent om året från och med nppsägningsdagen.

18 i

Finner länsstyrelsen, att avskrivning av fordran på grund av utlämnat
lån bör äga rum, skall frågan därom underställas Kungl. Maj:t.

Denna kungörelse träder i kraft den

1933.