Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
1
Nr 90.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321)
angående införande av lagen örn förmynderskap; given
Stockholms slott den 10 februari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni
1924 (nr 321) angående införande av lagen örn förmynderskap.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. Schlyter.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami.
Nr 90.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen örn förmynderskap.
Härigenom förordnas, att 13 § lagen den 27 juni 1924 angående införande av
lagen om förmynderskap, vilket lagrum ändrats genom lag den 3 maj 1929
(nr 70), skall i nedan intagna delar erhålla följande ändrade lydelse:
13 §.
Med---stad.
I Stockholms stad skall överförmyndare icke utses, utan skall vad i 3 kap.
11 § och 5—12 kap. nya lagen ävensom i denna lag stadgas örn överförmyndare
i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren. Dock må frågor örn samtycke
eller tillstånd, varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9 och 13 §§ nya lagen, upptagas och
avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänsteman eller
annan lämplig person, som rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall å
denne tillämpas vad i nya lagen stadgas örn överförmyndare. I avseende å
fullföljd av talan mot beslut, som förmyndarkammaren meddelar, skall vad i
12 kap. 25 § nya lagen stadgas ej äga tillämpning, utan skall i stället härom
gälla vad som är föreskrivet örn talan mot rättens beslut.
Arvode enligt de i 3 kap. 12 § nya lagen stadgade grunder skall utgå till
förmyndarkammaren utom beträffande sådant förmynderskap för underårig
eller godmanskap, som ställts under Stockholms rådstuvurätts tillsyn i samband
med inregistrering av bouppteckning, för vilken bouppteckningsavgift utgått.
Angående avvecklingen av förmyndarkammarens förvaltning av medel, varom
i första stycket sägs, samt angående förmyndarkammarens handhavande
av de åligganden, som enligt nya lagen ankomma på överförmyndare, meddelas
närmare bestämmelser av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock skola äldre bestämmelser
gälla i fråga örn arvode till förmyndarkammaren, såvitt angår arvode för tiden
före 1933 års ingång eller arvode för sådan tid under första halvåret 1933, i
fråga örn vilken sluträkning skall avgivas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
3
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungm i statsrådet å Stockholms slott
den 27 januari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anför:
»Enligt 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande av lagen
örn förmynderskap skall Stockholms förmyndarkammare upphöra med sin i
enlighet med äldre föreskrifter utövade verksamhet, dock att kammaren fortfarande
skall handhava förvaltningen av omyndigas samt frånvarande och
okända arvingars kontanta medel, som innestodo hos kammaren den 1 januari
1925. Omförmälda medelsförvaltning må enligt Konungens förordnande övertagas
av Stockholms stad. Under den tid kammaren sålunda handhar förvaltningen
av berörda medel skall överförmyndare icke utses, utan skall under
tiden förmyndarkammaren enligt särskilda bestämmelser fungera såsom överförmyndare.
Med underdånig skrivelse den 29 december 1931 har Överståthållarämbetet
jämte eget utlåtande överlämnat framställningar från förmyndarkammaren
och Stockholms magistrat, däri hemställts, att den kammaren nu tillkommande
medelsförvaltningen skall övertagas av Stockholms stad genom drätselnämnden.
I dessa framställningar har tillika förordats, att jämväl efter avvecklingen
av kammarens medelsförvaltning den nuvarande anordningen i fråga örn
överförmyndare i Stockholm måtte tillsvidare bibehållas. Jag anhåller nu att få
anmäla detta ärende för Kungl. Maj :t i vad det angår frågan örn överförmyndare.
Innan den nu gällande lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap trädde i
kraft den 1 januari 1925, tillkom det förmyndarkammaren att utöva vård och
inseende över de under Stockholms rådhusrätts domvärjo lydande omyndigas tillhörigheter
i fastigheter, lösegendom, kontanta medel och värdehandlingar ävensom
egendom, tillhörig frånvarande eller okända arvingar. Förmyndarkammaren
förvaltade själv de kontanta medlen, vilka sammanslogos till en fond,
den s. k. allmänna fonden, och å vilka gottgjordes ränta efter en av Kungl.
Maj .t fastställd räntefot. .Värdehandlingarna förvarades av förmyndarkam
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
maren, under det att själva förvaltningen av värdehandlingarna utövades av
förmyndaren eller gode mannen, dock att vissa åtgärder ombesörjdes av förmyndarkammaren,
som även hade viss kontroll över förmyndarens eller gode
mannens förvaltning.
Kammarens inkomster utgjordes av dels avkomsten av allmänna fonden, dels
avkomsten av en särskilt bildad garantifond, dels ock inflytande avgifter, nämligen
bouppteckningsavgifter av stärbhus samt de årliga avgifter, som erlades
för omyndig tillfallen egendom från stärbhus av vilket bouppteckningsavgift
icke utgått.
Allt från sitt inrättande har förmyndarkammaren varit samorganiserad med
Stockholms rådhusrätt. Den består nu av borgmästaren, en rådman samt en
av de två hos kammaren anställda förste assessorerna eller assistenten. Borgmästaren
och rådmannen äro tillika ledamöter av rådhusrättens första avdelning.
Beträffande förmynderskapsvårdens anordnande föreslog lagberedningen i
sitt betänkande med förslag till lag örn förmynderskap m. m., i syfte att bereda
de omyndiga ökad trygghet, dels inrättande av ett nytt kontrollorgan, överförmyndare,
i den dittillsvarande godemansinstitutionens ställe, dels bestämmelser
rörande förvaltningen av omyndigs egendom, avseende en betryggande
placering av dennes tillgångar, dels ock särskilda kontrollåtgärder för det fall
att omyndigs tillgångar vore till större belopp anbragta i värdehandlingar eller
insatta i bank.
I fråga örn förmyndarkammaren uttalade beredningen, att även örn kammaren
under gångna tider och så länge tidigare gällande lagstiftning bestode
måste anses hava fyllt ett behov, det icke förelåge anledning att bibehålla denna
särskilda institution för Stockholm, örn beredningens förslag skulle bliva
upphöjt till lag. Om sålunda kammaren icke borde bibehållas och till följd
därav förmyndarna borde beredas tillfälle att från kammaren uttaga de värdehandlingar
som där förvarades, för att i stället med dem förfara enligt bestämmelserna
i den nya lagen, samt nya kontanta medel efter nya lagens genomförande
icke längre borde tillföras kammaren, måste förvaltningen av kontanta
medel, som innestode hos kammaren när den nya lagen trädde i kraft,
ställas under avveckling. Beredningen, som föreslog att det skulle ankomma
på Kungl. Maj :t att träffa bestämmelser örn avvecklingen, förutsatte dock att
avvecklingen lämpligast verkställdes på det sätt, att utbetalning av innestående
medel skedde allt efter som förmynderskapen och godmanskapen upphörde
genom dödsfall, myndigblivande, bortovarandes återkomst eller av annan orsak.
Sedan på detta sätt avvecklingen fortgått under några år, torde möjlighet föreligga
att till viss av Kungl. Majit bestämd tid, som kunde beräknas inträffa
efter sex eller sju år, verkställa utbetalning av alltjämt innestående medel.
Under den tid då kammaren stöde under avveckling, skulle tillstånd rörande
dispositionen av de hos densamma innestående medlen lämnas av kammaren
själv. Då kammaren sålunda i visst avseende måste tjänstgöra såsom kontrollorgan,
hade det synts beredningen olämpligt, att under ifrågavarande tid
de göromål som enligt nya lagen ankomme på överförmyndaren handlades av
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
5
annan än kammaren. En uppdelning mellan särskild överförmyndare oell
kammaren av tillsynen över förmynderskapen vore svår att genomföra oell
skulle lätt kunna föranleda kompetenskonflikter mellan dem. Med hänsyn
härtill föreslog beredningen, att i Stockholm överförmyndare tills vidare icke
skulle utses, och att under tiden de överförmyndare åliggande uppgifterna
skulle handhavas av kammaren. Rörande tidpunkten för upphörandet av
denna anordning skulle det tillkomma Kungl. Majit att fatta beslut. Lämpligast
ansågs vara, att särskild överförmyndare övertoge tillsynen först från
den tidpunkt då kammarens verksamhet definitivt upphörde. Om den föreslagna
anordningen genomfördes, torde därigenom också en särskild fördel
kunna vinnas. Med den anhopning av förmögenheter som förekomme i Stockholm,
torde en utbyggnad av överförmyndarinstitutionen därstädes vara påkallad.
Medan de överförmyndaren åliggande göromålen handhades av kammaren,
syntes erfarenhet kunna vinnas örn det arbete dessa göromål krävde,
och det borde därför bliva möjligt att, när överförmyndare slutligen tillsattes,
träffa de anordningar som enligt de vunna erfarenheterna vore lämpliga.
Medan kammaren fungerade såsom överförmyndare, skulle samtliga i 5—12
kap. i förslaget till den nya lagen ävensom i förslaget till lagen angående införande
av samma lag givna bestämmelser om överförmyndare tillämpas på
kammaren, varjämte stadgandet i 3 kap. 6 (11) § förslaget till den nya lagen
örn förandet av vissa böcker ävenledes skulle gälla. Dessutom erfordrades
vissa reglementariska föreskrifter, vilka lämpligen borde meddelas av Kungl.
Majit. Slutligen framlade lagberedningen förslag rörande arvode till kammaren
i vissa fall under avvecklingstiden.
Inom lagrådet, vars yttrande inhämtats över omförmälda förslag, yppade
sig särskilda meningar rörande förmyndarkammarens framtida ställning. Lagrådets
flesta ledamöter anslöto sig till den ståndpunkten, att kammaren borde
upphöra, under det att en ledamot uttalade sig för att kammaren skulle tills
vidare äga bestånd såsom förvaltningsorgan samt utredning verkställas, örn
och under vilka villkor densamma kunde såsom sådant även för framtiden
bibehållas. Samme ledamot ansåg tveksamt, örn åt kammaren lämpligen kunde
överlämnas att, på sätt torde varit avsett, under övergångstiden, även om
denna skulle kunna begränsas till ett mindre antal år, kollegialt fullgöra de
åligganden som enligt nya lagen ankomme på överförmyndaren; enligt denna
ledamots mening borde särskilda överförmyndare tillsättas även för Stockholm
i och med förmynderskapslagens ikraftträdande. Till sistnämnda uttalande
anslöt sig även en annan ledamot.
Föredragande departementschefen ansåg jämväl, att förmyndarkammaren
icke borde bibehållas, och fann vad i lagrådet anförts därom, att överförmyndarfunktionerna
icke lämpade sig för ett kollegialt handhavande samt att
följaktligen särskilda överförmyndare borde tillsättas även för Stockholm i
och med förmynderskapslagens ikraftträdande, vara synnerligen tungt vägande.
Örn särskilda överförmyndare skulle utses medan kammaren stöde
under avveckling, skulle det emellertid icke kunna undvikas, att man å ena
sidan finge en överförmyndarinstitution, som med hänsyn till behovet av
6
Kungl. Maj:is proposition nr 90.
kanslipersonal skulle draga avsevärda kostnader, och å andra sidan hade den
gamla kammaren med dess talrika personal, som icke kunde tillbörligen sysselsättas
enbart med avvecklingen av penningförvaltningen men som dock
skulle uppbära full avlöning i enlighet med de för kammarens tjänstemän gällande
bestämmelser. Ur såväl praktiska som ekonomiska synpunkter syntes
det departementschefen därför erforderligt att under övergångsperioden undvika
en fullständig skillnad mellan överförmyndarinstitutionen och kammaren.
Med anledning av vad i lagrådet anförts mot ett kollegialt handhavande
av överförmyndarens åligganden syntes möjligheten böra hållas öppen att
överlämna åt en eller flera personer att var för sig avgöra sådana frågor, där
ett kollegialt avgörande med hänsyn till frågornas brådskande natur framstode
såsom särskilt olämpligt. En sådan uppgift kunde anförtros åt viss ledamot
av kammaren eller åt någon dess tjänsteman men borde också kunna
lämnas åt utomstående person, vilken då till sin hjälp skulle äga anlita kammarens
personal och vilken skulle äga åtnjuta arvode på kammarens stat.
Sedan proposition i ärendet avlåtits till riksdagen, väcktes inom första kammaren
en motion (nr 262) av herr Lindhagen, däri hemställdes, bland annat,
att riksdagen ville 1) besluta sådan ändring i förslaget, att förmyndarkammaren
skulle i samorganisation med rådhusrätten fortfarande handhava kontrollen
å förmynderskap i huvudstaden samt på samma gång vara överförmyndare
därstädes i enlighet med den instruktion, som Konungen kunde,
även med erforderlig ändring av vissa kontrollbestämmelser i lagen, närmare
bestämma, och 2) i händelse yrkandet under 1) ej bifolles, besluta den ändring
i 13 § av lagen örn övergångsbestämmelser, att förmyndarkammaren tills
vidare, så länge bouppteckningsavgifterna inflöte, skulle även beträffande
förvaltning av kontanter och värdehandlingar väsentligen kunna bibehållas i
sin dåvarande organisation med tillägg av den uppgift att vara överförmyndare
och den klagorätt över förmyndarkammarens beslut, som i nämnda § omförmäldes;
och skulle Konungen äga att härom närmare bestämma genom instruktion,
som även finge innehålla erforderlig modifikation av vissa kontrollbestämmelser
i lagen.
Första lagutskottet förklarade i utlåtande nr 29, att utskottet i huvudsak
kunde ansluta sig till vad motionären föreslagit. Däremot hyste utskottet
den uppfattningen, att en sådan förmyndarkammare borde vara helt anknuten
till den lagstiftning som gällde för riket i övrigt. Med hänsyn härtill hade
det synts, att på en förmyndarkammare i Stockholm, som skulle vid sidan av
förmyndarna utgöra enda organ för förmyndarvården, borde ställas det kravet,
att densamma skulle fullgöra allt vad som enligt det föreliggande förslaget
ålåge såväl överförmyndaren som bankerna. Förmyndarkammaren borde
sålunda få tillsvidare äga bestånd med de nya uppgifter, varom fråga vore,
och provisoriskt anpassa sig efter den nya lagstiftningen, varigenom vunnes
erfarenhet örn dess förmåga att över huvud även för framtiden gå i land med
uppgiften. För den händelse detta visade sig vara fallet, borde en ingående
utredning verkställas rörande kostnadsfrågan och den därmed sammanhängande
frågan örn en mera genomgripande omorganisation, vilken särskilt syri
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
7
tes böra inriktas på nedbringande av utgifterna. Därest denna utredning gåve
vid handen att förmyndarkammaren även efter bouppteckningsavgifternas
avskaffande kunde fortsätta sin verksamhet till nytta för de omyndiga och
utan dessas betungande med större kostnader än som skulle drabba dem örn
förmyndarkammaren indroges, borde utredningen läggas till grund för en
ändring i förmynderskapslagen, avseende förmyndarkammarens definitiva inpassande
i denna. Vid utredningen syntes emellertid hänsyn böra tagas även
till möjligheten att förmyndarkammaren kunde tillåtas bestå med mera inskränkta
uppgifter, i vilket fall således vissa områden skulle komma att behandlas
enligt förmynderskapslagstiftningens allmänna regler. På grund av
den ståndpunkt utskottet sålunda intagit hade utskottet företagit en omarbetning
av lagen, avseende ett bibehållande av Stockholms förmyndarkammare
tills vidare; och ville utskottet i övrigt föreslå riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning i avseende å förutsättningarna för
förmyndarkammarens bibehållande även för framtiden.
Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren propositionen
med en mindre jämkning, medan andra kammaren godkände propositionen oförändrad.
Vid sammanjämkning beslöts i enlighet med första kammarens mening.
Nu gällande bestämmelser angående förmyndarkammaren äro, såsom tidigare
nämnts, intagna i 13 § lagen angående införande av lagen örn förmynderskap.
Enligt dessa bestämmelser gäller, utöver vad tidigare anförts, att
för Stockholms stad skall, intill dess Konungen annorlunda förordnar, överförmyndare
icke utses, utan skall under tiden vad i 3 kap. 11 § och 5 12 kap.
nya förmynderskapslagen ävensom i promulgationslagen stadgas örn överförmyndare
i stället gälla i fråga örn förmyndarkammaren, dock att vissa frågor
örn samtycke eller tillstånd må upptagas och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren,
någon dess tjänsteman eller annan lämplig person som
rådstuvurätten förordnar, och skall i sådant fall a denne tillämpas vad i nya
lagen stadgas örn överförmyndare. Under ifrågavarande tid skall arvode enligt
de i 3 kap. 12 § förmynderskapslagen stadgade grunder utgå till förmyndarkammaren
beträffande vissa förmynderskap och godmanskap.
Angående förmyndarkammarens förvaltning av de kontanta medlen samt
angående handhavandet under avvecklingstiden av de åligganden, som enligt
nya lagen ankomma på överförmyndare, hava med stöd av stadgande i omförmälda
lagrum meddelats närmare föreskrifter i en den 21 november 1924
(nr 480) utfärdad kungörelse med särskilda bestämmelser rörande förmyndarkammarens
i Stockholm verksamhet.
Efter ikraftträdandet av lagen örn förmynderskap och vad därmed sammanhänger
upphörde alltså förmyndarkammarens förvaltning av de omyndigas
värdehandlingar omedelbart, och förmyndarkammaren utlevererade samtliga
hos kammaren tidigare för omyndiga och bortovarande förvarade värdehandlingar.
Kammarens förvaltning av värdehandlingar inskränker sig numera
till bland annat de värdehandlingar, obligationer samt reverser med hypotek
av inteckningar, vari de för omyndiga eller bortovarande hos förmyndarkammaren
innestående kontanta medel ävensom kammarens garantifond av
8
Kungl. &laj:ts proposition nr 90.
förmyndarkammaren placerats. Efter den 1 januari 1925 få ej kontanta medel
insättas i förmyndarkammaren, varemot kammaren bibehållits vid sin
gamla förvaltning av de kontanta medel, tillhöriga omyndiga eller bortovarande,
vilka hos kammaren innestodo vid den nya lagstiftningens ikraftträdande.
De två hos förmyndarkammaren anställda förste assessorerna och assistenten
hava — var å sin rotel, därvid arbetet fördelas mellan rotlarna enligt
särskilda grunder — att av förmyndarna och gode männen mottaga alla
handlingar, som ingivas till förmyndarkammaren, och att ombesörja expediering
av beslut, bevis och handlingar; att tillse att redovisningshandlingar,
som förmyndare och gode män hava att avgiva, inkomma i rätt tid; att underkasta
redovisningshandlingar den granskning, som åligger överförmyndare,
och att för förmyndarkammaren anmäla vad vid granskningen förekommit
eller, därest anledning föreligger att åtgärd mot förmyndare eller god man
vidtages utan dröjsmål, hos rådhusrättens första avdelning i förmynderskapsärenden
göra anmälan därom; samt att i förmyndarkammaren föredraga de
frågor och ärenden rörande visst förmynderskap eller godmanskap, som skola
av förmyndarkammaren avgöras. Vidare skola de i avseende å förmynderskap
eller godmanskap, som tillhöra en var rotel, meddela samtycke eller tillstånd
varom sägs i 8 kap. 5, 8, 9 och 13 §§ förmynderskapslagen ävensom,
var för sin överförmyndarrotel, föra den förmynderskapsbok som det åligger
förmyndarkammaren att föra. Dessutom skola de såsom ledamöter i förmyndarkammaren
deltaga i handläggningen och avgörandet av de ärenden
som beröra förmynderskap och godmanskap å vederbörande rotel.
I detta sammanhang torde jämväl böra nämnas att Kungl. Majit den 30
december 1930 förordnat, att skyldighet att utgiva bouppteckningsavgift i
Stockholm icke skall åligga dödsbon efter personer vilka avlida efter ingången
av år 1931.
Sedan förhandlingar upptagits mellan Stockholms stad och av förmyndarkammaren
utsedda delegerade angående kammarens avveckling och därmed
sammanhängande frågor, framlade de delegerade den 30 januari 1929 ett
betänkande i ärendet, däri hemställdes — förutom, att medelsförvaltningen
skulle övertagas av Stockholms stad genom drätselnämnden -— att den nuvarande
provisoriska anordningen rörande Stockholms överförmynderskap finge
jämväl efter avvecklingen bibehållas tills vidare samt att en särskild expedition
för överförmynderiet anordnades. I yttrande över de delegerades förslag
har förmyndarkammaren tillstyrkt detsamma.
Till stöd för förslaget har anförts i huvudsak:
I Stockholm, där förmynderskap med större förmögenhetsförvaltning hopades,
förekomme på grund av de växlande och komplicerade förhållandena i
stor utsträckning ärenden av sådan art och beskaffenhet, att för deras allsidiga
behandling erfordrades juridiska kunskaper. Det vore därför önskvärt,
att överförmyndarna vore juridiskt bildade. En dylik fordran kunde icke vidhållas,
därest överförmyndarna utsåges kommunalt, såsom föreskreves i förmynderskapslagen.
Ju större förmögenheterna vore, dess flera anledningar
Kungl. Majlis proposition nr 90.
9
förelåge att söka överförmyndarens samtycke till olika åtgärder. En fördel
med den nuvarande anordningen vore jämväl möjligheten till kollegial behandling
av viktigare ärenden; särskilt framträdande vore detta behov i fråga örn
mer invecklade juridiska ärenden. Den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten
och överförmyndare, som nu rådde i huvudstaden, förenklade arbetet
väsentligt. Sålunda bortfölle all den tidsödande skriftväxling mellan rätten
och överförmyndarna, som eljest vore nödvändig; likaledes hade överförmyndarna
ansetts frikallade från skyldighet att till domstolen ingiva uppgift
angående överförmyndares uppsikt över förmyndares och gode mäns förvaltning.
Att rådhusrättens och överförmyndarens verksamhet vore organiskt sammanvävd
innebure även fördel för allmänheten. För allmänheten måste det
jämväl vara fördelaktigt att hava tillgång till fast anställda överförmyndare
med bestämd daglig tjänstgöring även örn förmiddagarna. Det vore i allmänhetens
intresse, att överförmyndarna träffades på samma ställe och hade gemensam
expedition. Därest särskilda överförmyndare skulle utses, vore det
troligt att ett antal av minst sex överförmyndare skulle behöva utses. En
sådan anordning skulle emellertid försvåra ernåendet av en likformig behandling
av ärendena, och man finge jämväl räkna med tätare ombyten. Den
kännedom rörande förmynderskapen, som överförmyndaren måste äga, förvärvades
icke inom kort tid^ Därest överförmynderiet anförtroddes åt ett
större antal personer vilka skulle hava överförmynderiet vid sidan av annan
verksamhet, vore det naturligt, om dessa icke skulle hava erfarenhet, tillfälle
eller tålamod att i den omfattning som nu skedde betjäna allmänheten. Beträffande
förslaget örn anordnande av en expedition för överförmynderiet yttrade
kammaren, att det icke vore avsikten att inrätta en ny expedition med
därtill hörande personal för allmänhetens betjänande utan örn ett överförmyndarnas
gemensamma kansli.
I sin framställning har förmyndarkammaren vidare framhållit, att stadgandena
i 13 § tredje stycket promulgationslagen rörande överförmyndararvoden
i Stockholm vore otydliga. I detta lagrum föreskreves att, under tid
varunder överförmyndare icke skall utses, arvode enligt de i 3 kap. 12 §
förmynderskapslagen stadgade grunder skall utgå till förmyndarkammaren,
såvitt fråga är örn förmynderskap för omyndigförklarad eller örn sådant förmynderskap
för underårig eller godmanskap, som ställts under Stockholms
rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning för vilken
bouppteckningsavgift ej utgått, eller örn förmynderskap för underårig eller
godmanskap varå tillsynen från annan domstol överflyttats till rådhusrätten.
Dessa stadganden hava avsett att uttala, att omyndiga, utgångna
från stärbhus av vilka bouppteckningsavgift till kammaren erlagts, skulle
vara fria från avgift. I stället för att angiva förutsättningarna för befrielse
från avgift hade man sökt uppräkna de olika fall, i vilka avgift skulle utgå.
Detta uppräknande hade emellertid icke blivit fullständigt, och härigenom hade
befrielse från avgift kommit att medgivas flera kategorier omyndiga än
som i själva verket avsetts. Enligt den tolkning kammaren funnit sig böra
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Departe
ments
chefen.
giva stadgandet hade, i fråga om underåriga, avgift uttagits endast av omyndiga,
tillhörande de i bouppteckningshänseende särskilt privilegierade kategorierna,
såsom adliga m. fl., samt beträffande sådana förmynderskap, varå
tillsynen överflyttats till rådhusrätten från annan domstol. I fall då förmynderskap
för underåriga inskrivits hos rätten i samband med egendoms
mottagande på grund av gåva eller testamente, hade således de omyndiga
varit fria från avgift. Detsamma hade, ehuru måhända lagens uttryck ej
nödvändigt föranlett därtill, varit fallet, när förmynderskap inskrivits i samband
med bouppteckning efter arvlåtare vilken haft sitt hemvist på annan
ort än i Stockholm. Kammarens ståndpunkt till tolkningen av ifrågavarande
lagrum vore alltjämt densamma. Kammaren ansåge alltså, att därest i framtiden
befrielse från avgift endast skulle tillkomma de underåriga vilka erlagt
bouppteckningsavgift i Stockholm, lagrummet måste ändras. Det syntes
vara lämpligt, att de omyndiga vilka erlagt bouppteckningsavgift alltjämt
befriades från skyldigheten att erlägga överförmyndararvoden. Riktigast
vore dock, att denna förmån kunde inskränkas till att gälla den del av en
omyndigs tillgångar, för vilken bouppteckningsavgift erlagts. En sådan begränsning
kunde emellertid av praktiska skäl svårligen åstadkommas. Kammaren
föresloge alltså att lagrummet ändrades därhän, att befrielse från skyldighet
att erlägga överförmyndararvode endast skulle gälla beträffande underåriga
vilka såsom delägare i stärbhus erlagt bouppteckningsavgift i
Stockholm.
Magistraten har på av förmyndarkammaren anförda skäl biträtt kammarens
förslag rörande överförmyndarväsendets framtida anordnande och inrättande
av ett överförmyndarkansli.
Stadsfullmäktige hava enhälligt anslutit sig till förslaget, varjämte stadsfullmäktige
förklarat sig godkänna ett av stadskollegiet avgivet utlåtande av innebörd,
att staden icke hade något att erinra emot att kostnaderna för den föreslagna
organisationen av överförmynderiet i Stockholm i likhet med övriga
kostnader för magistraten och rådhusrätten, i den mån de förutsatta inkomsterna,
däribland överförmyndararvodena, icke förslå, komme att drabba
staden.
Jämväl Överståthållarämbetet har biträtt förslaget.
Efter ikraftträdandet av den nya förmynderskapslagstiftningen har förmyndarkammarens
uppgift blivit en annan än tidigare. Under det att kammaren
förut haft att förvalta i kammaren deponerade värdehandlingar eller insatta kontanta
medel, fungerar kammaren numera huvudsakligen såsom överförmyndare.
I föreliggande ärende hava till förmån för förmyndarkammarens fortsatta tillvaro
såsom överförmyndare jämväl efter avvecklingstiden anförts tungt vägande
skäl. Den organisation, örn vars fortbestånd är fråga, har anpassats
efter de särskilda förhållanden i avseende å förmynderskapskontrollen som
föreligga inom Stockholms stad. Förmynderskapens mångfald i huvudstaden
och de stora förmögenhetsvärden, som där ligga under förmyndareförvaltning,
Kungl. Maj:ts proposition nr oo.
11
betinga en kontrollapparat av väsentligt vidlyftigare omfattning än annorstädes.
De frågor som ankomma på överförmyndarens avgörande bliva ofta av mera
svårbedömlig art i en storstad med dess mera komplicerade affärsförhållanden
än i mindre samhällen. Kraven på överförmyndarens erfarenhet och omdömesgillhet
måste med särskild styrka göras gällande för huvudstaden. Det har
väckt betänkligheter att splittra kontrollverksamheten så som skulle ske, därest
denna fördelades på ett stort antal överförmyndare, vilka merendels komme
att inneha befattningen endast som bisyssla. En viss koncentration av denna
verksamhet är erforderlig jämväl för vinnande av enhetlighet i praxis. Anordningen
medgiver även tillfälle till kollegial behandling av viktigare ärenden,
varjämte den omedelbara kontakten mellan rådhusrätten och överförmyndarna
gör en eljest tidsödande skriftväxling överflödig. Genom stadsfullmäktiges
beslut har också kostnadsfrågan ordnats på ett tillfredsställande sätt. På
grund av vad jag nu anfört anser jag mig kunna ansluta mig till det väckta förslaget
rörande ordnandet av överförmyndarväsendet i Stockholm.
Emellertid erfordras för förslagets genomförande, att 13 § i omförmälda
promulgationslag, som enligt sin nuvarande lydelse förutsätter att förmyndarkammarens
verksamhet såsom överförmyndare endast skall fortfara under
avvecklingstiden, i vissa delar erhåller ändrad avfattning. Sålunda bör uteslutning
ske dels i andra stycket av orden ''intill dess Konungen annorlunda
förordnar’ och dels i fjärde stycket av orden ''under avvecklingstiden’.
Vad därefter angår den särskilda frågan örn arvode till förmyndarkammaren
skall enligt nuvarande lydelsen av 13 § tredje stycket promulgationslagen
under tiden för avvecklingen av kammarens medelsförvaltning överförmyndararvode
utgå till kammaren, så vitt fråga är örn förmynderskap för omyndigförklarad
eller om sådant förmynderskap för underårig eller godmanskap,
som ställts under Stockholms rådhusrätts tillsyn i samband med inregistrering
av bouppteckning för vilken bouppteckningsavgift ej utgått, eller örn
förmynderskap för underårig eller godmanskap varå tillsynen från annan domstol
överflyttats till rådhusrätten. Huvudgrunden för dessa regler har varit,
att befrielse från skyldighet att erlägga arvode borde inträda, i den mån bouppteckningsavgift
betalats vid inregistrering av bouppteckning för dödsbo
ur vilket den omyndige erhållit egendom. Då man av tekniska skäl
icke kan taga hänsyn till varje särskilt egendomsförvärv utan måste behandla
varje förmynderskap eller godmanskap såsom en enhet, har arvodesplikten
fastställts med hänsyn till den större eller mindre sannolikheten
av att de omyndiga eller under god man ställda erhållit egendom
från dödsbo som erlagt bouppteckningsavgift. Härvid har avgörande vikt
tillagts de förhållanden som föranlett förmynderskapets eller godmanskapets
inskrivning, och omständigheter som inträffat tidigare eller senare hava ansetts
icke böra medföra annan behandling i arvodeshänseende. Sedan exempelvis
inskrivning av ett förmynderskap för omyndigförklarad föranletts av
omyndighetsförklaringen, skall arvodesplikt föreligga oavsett örn händelsevis
den omyndigförklarade tidigare eller senare erhållit egendom från dödsbo som
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
betalat bouppteckningsavgift. Oell om förmynderskap för underårig inskrivits
vid rådhusrätten därför att det vid inregistrering av bouppteckning efter
adlig person, där således bouppteckningsavgift ej erlagts, befunnits att den
underårige erhållit egendom efter den döde, skall arvode i framtiden betalas,
även örn den underårige sedermera bekommer egendom från annat dödsbo för
vilken dylik avgift betalats.
Förmyndarkammarens anmärkning, att arvode rätteligen borde erläggas i
flera fall än de i lagtexten uppräknade, kan icke frånkännas berättigande.
Särskilt avser anmärkningen det fall att förmynderskap för underårig inskrivits
på grund av att den underårige erhållit en gåva. Vidare må erinras örn
att, sedan numera bouppteckningsavgifter icke längre uttagas, de fall där
befrielse från arvodesplikt gäller med tiden bliva allt färre och färre. På
grund av dessa orsaker synes en omredigering av ifrågavarande stadgande
böra företagas på det sätt, att arvodesplikten fastslås såsom huvudregel men
undantag göres för de fall där befrielse från arvode fortfarande bör gälla
med hänsyn till att bouppteckningsavgift en gång erlagts.
Med avseende å angivandet av undantagsfallen synes anledning icke föreligga
att nu göra ändring i själva grunderna för de nuvarande bestämmelserna,
och avfattningen lärer därför böra så nära som möjligt ansluta sig till
den nuvarande lydelsen. Därför föreslås att arvode skall utgå utom beträffande
sådant förmynderskap för underårig eller godmanskap, som ställts
under Stockholms rådstuvurätts tillsyn i samband med inregistrering av bouppteckning
för vilken bouppteckningsavgift utgått. Gäller det ett förmynderskap
eller godmanskap varå denna beteckning ej är tillämplig, föreligger
arvodesplikt. Har sålunda vederbörande efter inskrivningen fått egendom
från dödsbo för vilket bouppteckningsavgift erlagts, är detta utan betydelse
för frågan örn arvodesplikten. Vad särskilt godmanskapen angår, torde av
den föreslagna bestämmelsen framgå att befrielse från arvode endast kan gälla
vid godmanskap som stå i samband med boutredning, särskilt godmanskap
för frånvarande eller okända arvingar. Beträffande godmanskap för sjuk
person enligt 11 kap. 3 § förmynderskapslagen föreligger alltid arvodesplikt.
Att i fråga örn sådana godmanskap där gode mannen endast tjänstgör såsom
vikarie för förmyndaren samma regler skola följas som gälla för själva förmynderskapet
torde ligga i sakens natur.
Lagändringarna beträffande arvodet till förmyndarkammaren torde böra
föranleda vissa övergångsbestämmelser. De nya bestämmelserna synas böra
träda i kraft den 1 juli 1933, men äldre bestämmelser lära böra gälla i fråga
örn arvodesplikten, till den del fråga är om arvode för en före ikraftträdandet
avslutad redovisningsperiod, även örn redovisningsräkningarna och därmed
arvodet skulle inkomma först efter ikraftträdandet.
I enlighet med vad jag nu anfört har jag låtit inom justitiedepartementet
utarbeta ett förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924
(nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap, av den lydelse bi
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
13
laga1 till detta protokoll utvisar; och hemställer jag, att för det ändamål § 87
regeringsformen omförmäler lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag
måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.»
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
i
1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 februari
1933.
N ärvarande:
justitieråden Alexanderson,
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 januari
1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående
införande av lagen om förmynderskap.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet jur. d:r Israel Myrberg.
Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 90.
15
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 februari 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler lagrådets den
6 februari 1933 avgivna utlåtande över det den 27 januari 1933 till lagrådet
remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924
(nr 321) angående införande av lagen om förmynderskap.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenItegenten.
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
H. Stefenson.