Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
1
Nr 76.
Kungl. Majus proposition till riksdagen angående lån för anskaffande
av samfällda jordbruk; given Stockholms slott den 27 januari
1933.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, örn vars avlåtaude till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj.-t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 januari
1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Frågan om åtgärder till främjande av samfälld jordbruksdrift har vid
upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens behandling. Ett vid 1926
års riksdag motionsvis väckt förslag i ämnet blev avslaget med hänsyn till
att de så kallade 1925 års kolonisationssakkunniga till utredning upptagit
frågan om beredande av kapital till främjande av samfällda jordbruk.
I sitt den 14 juli 1927 avgivna betänkande nied förslag angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten (stat. off. utr. 1927 :12) hava 1925
års kolonisationssakkunniga, i händelse av kreditgivning från statens sida
för förvärv av samfällt jordbruk, ansett lån böra för sådant ändamål i
särskilda fall få utlämnas från egnahemslånefonden på i huvudsak följande
villkor, nämligen
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. \r 76. I
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
att en inregistrerad ekonomisk förening vore bildad med ändamål att
förvärva och under samfälld jordbruksdrift sköta viss egendom;
att föreningens stadgar vore upprättade enligt härför av Kungl. Majit
särskilt föreskrivna och ändamålsenligt befunna grunder;
att föreningens medlemmar utgjordes av visst bestämt antal mindre bemedlade,
för dylik jordbruksdrift lämpliga personer;
att föreningen befunnes erbjuda trygghet för ändamålsenlig skötsel av
företaget och särskilt att det på ett tillfredsställande sätt vore sörjt för företagets
drift- och arbetsledning;
att egendomen vore för ändamålet fullt lämplig och befunnes äga ett
värde, som fördelat å en var medlemsplats i föreningen motsvarade för
varje sådan medlemsplats högst det för egnahemslåns erhållande stadgade
maximivärde;
att lånet finge utgå till högst fem sjättedelar av egendomens sammanlagda
beräknade belåningsvärde;
att för lånets utbetalande, förräntning och återbetalning i tillämpliga
delar skulle gälla, vad som för egnahemslån eljest vore stadgat;
att därvid dock tillika skulle gälla, att föreningen såsom låntagare ställde
säkerhet, utöver första inteckning i fastigheten, beslående av personliga
borgensförbindelser från en var medlem i föreningen; samt
att, därest medlem utginge ur föreningen och annan godkännbar ny
medlem ej inträdde i dennes ställning, så stor del av lånet skulle återbetalas,
som motsvarade förhållandet mellan de utgåendes antal och sammanlagda
antalet medlemsplatser i föreningen.
Vid 1928 års riksdag förekom förevarande fråga åter till behandling.
Med anledning av motionen I: 272 samt med överlämnande av sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottets i förevarande avseende av riksdagen
godkända utlåtande nr 2 anhöll riksdagen i skrivelse den 25 maj 1928, nr
232, om utredning och förslag i syfte att låneunderstöd ur egnahemslånefonden
eller annorledes skulle kunna utgå jämväl för samfällda (kooperativa)
jordbruk. I sitt utlåtande yttrade utskottet, efter erinran örn de förenämnda
sakkunnigas berörda betänkande, att förnyat övervägande borde ske, huruvida
icke den av 1925 års kolonisationssakkunniga anvisade vägen eller
annan åtgärd kunde genomföras i syfte att i särskilda fall förhjälpa härtill
lämpliga personer att gemensamt förvärva och bruka någon större eller
medelstor jordbruksegendom. Utan att förbise de vanskligheter, som kunde
vara förenade med samfälld jordbruksdrift, ansåg utskottet det vara rimligt,
att låneunderstöd icke ovillkorligen förnekades dylika företag.
Med skrivelse den 17 november 1932 har sociala jordutredningen, efter
därom av Kungl. Majit erhållet uppdrag, överlämnat betänkande med förslag
till bestämmelser angående egnahemslån åt samfällda jordbruk. Efter
en inledande redogörelse för vad i frågan tidigare förekommit har utredningen
anfört följande.
Erfarenheterna örn samfälld jordbruksdrift vore för vårt lands vidkommande
mycket ringa. Enstaka försök hade visserligen tid efter annan
gjorts av jordbruksarbetare och med dem jämställda att inköpa en egendom
för samfällt brukande, men en dylik brukningsform hade, enligt vad utred
-
Kungl. Majlis proposition nr 76.
3
ningen inhämtat, kommit till användning endast i liten utsträckning. Från
våra grannländer kunde ej heller någon vägledande erfarenhet hämtas örn
samfälld jordbruksdrift.
Även örn anledning knappast funnes att antaga, att den ifrågasatta formen
för jordbruksdrift komme att få någon större betydelse för vårt land, syntes
likväl tillfälle böra beredas dem, som ville sammansluta sig för sådant
ändamål, att i likhet med enskilda personer erhålla statliga egnahemslån.
Bestämmelser härom borde inflyta i gällande kungörelse med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Vissa särskilda bestämmelser borde föreskrivas i fråga örn rätten att erhålla
statslån för samfällda jordbruk.
Sökandena borde sålunda vara sammanslutna i en ekonomisk förening,
som bildats med ändamål att förvärva och under samfälld jordbruksdrift
sköta viss egendom. Denna förening borde vara inregistrerad i föreskriven
ordning.
De personliga kvalifikationer, som vore föreskrivna i fråga örn enskilds
rätt att erhålla egnahemslån, borde gälla även beträffande de särskilda
medlemmarna i föreningen. Därest icke sådan föreskrift meddelades, kunde
befaras, att svårigheter för föreningens framtida bestånd uppstode.
Föreningens stadgar, som borde vara godkända av statens egnahemsstyrelse,
skulle innehålla bestämmelser därom, att en var föreningsmedlem
vöre personligen ansvarig för, utöver sin insats, minst så stor del av egnahemslånet,
som belöpte å bans andel i föreningen. Några bestiimmelser
örn personlig borgen och örn skärpta villkor för utträde ur föreningen hade
icke ansetts böra uppställas. Dylika bestämmelser skulle innebära avvikelser
från gällande föreningslagstiftning. I ett fall som detta borde staten
icke för egen del utforma särskilda rättsregler i syfte att betinga sig bättre
villkor än allmän lag medgåve. Därest, såsom här föreslagits, lagens bestämmelser
om ekonomiska föreningar med begränsad personlig ansvarighet
tillämpades, följde därav att medlemmarna kunde när som helst utträda ur
föreningen och att avgången medlem vore från sin ekonomiska ansvarighet
fri, där ej föreningens tillgångar avträddes till konkurs efter ansökning,
som gjordes inom ett år från det avgången i föreskriven ordning kungjordes.
Örn alltså lagen örn ekonomiska föreningar syntes kunna utgöra den
rättsliga ramen för organisation av en förening, som bildats i syfte att
driva samfällt jordbruk, syntes det böra ankomma på statens egnahemsstyrelse
att tillse, att föreningens stadgar utformades så, att de, med tillvaratagande
av de möjligheter som lagen erbjöde, gåve det största möjliga
skydd för såväl långivaren som medlemmarna mot ekonomiska förluster.
För erhållande av egnahemslån torde vidare böra uppställas det villkor,
att föreningen befunnes erbjuda trygghet för ändamålsenlig skötsel av företaget
och särskilt att det på ett tillfredsställande sätt vore sörjt för företagets
drift och arbetsledning.
Slutligen borde stadgas, att den egendom, för vilken egnahemslån söktes,
vore för sitt ändamål fullt lämplig och befunnes äga ett värde, som, fördelat
å en var medlem av föreningen, motsvarade för varje sådan medlem
högst det för egnahemslåns erhållande stadgade maximivärde.
Sociala jord utredningens'' betänkande utmynnar i förslag, att till § 2 i
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter
4
Kungl. Majlis proposition nr 76.
rörande den statsunderstödda egnahems- och premielåneverksamheten fogas
ett nytt stycke av följande lydelse:
»Egnahemslån må ock tilldelas inregistrerad ekonomisk förening, som
bildats med ändamål att förvärva och under samfälld jordbruksdrift sköta
viss egendom. Såsom särskilda villkor för utlämnande av egnahemslån åt
sådan ekonomisk förening gälla,
att föreningens medlemmar var för sig besitta de kvalifikationer, som
ovan stadgats i fråga om enskild person;
att föreningens stadgar innehålla bestämmelser därom att en var föreningsmedlem
är personligen ansvarig för, utöver sin insats, minst så stor
del av egnahemslånet, som belöper å hans andel i föreningen;
att föreningens stadgar blivit godkända av statens egnahemsstyrelse;
att föreningen befinnes erbjuda trygghet för ändamålsenlig skötsel av
företaget och särskilt att det på ett tillfredsställande sätt är sörjt för företagets
drift och arbetsledning;
samt att den egendom, för vilken egnahemslån sökes, är för sitt ändamål
fullt lämplig och befinnes äga ett värde, som, fördelat å en var medlem av
föreningen, motsvarar för varje sådan medlem högst det för egnahemslåns
erhållande i § 5 stadgade maximivärde.»
Statens egnahemsstyrelse har i infordrat yttrande den 14 december 1932
anfört i huvudsak följande.
Egnahemsstyrelsen ville i huvudsak ansluta sig till vad 1925 års kolonisationssakkunniga
anfört i ämnet rörande de fördelar men även nackdelar,
som kunde förutses vara förknippade nied jordbruksdrift genom sammanslutningar,
där medlemmarna själva vore samtidigt ägare, brukare och arbetare
med lika rätt till arbete och utkomst å fastigheten.
Ehuruväl — såsom kolonisationssakkunniga framhållit — vunna erfarenheter
av samfälld jordbruksdrift vore så ringa, att därav knappast kunde dragas
några allmänna slutsatser, torde dock kunna antagas, att svårigheterna för
sådan drifts ordnande ökades med antalet delägare i företaget. Syftet med
en i angiven riktning reformerad kreditgivning av medel från egnahemslånefonden
syntes därför bäst främjas, därest möjligheten att genomföra
företaget kunde anknytas till en form av sammanslutning, som medgåve
största begränsning av antalet medlemmar. Den juridiska person — ekonomisk
förening — som kolonisationssakkunniga liksom ock sociala jordutredningen
föreslagit för ändamålet, förutsatte ett antal medlemmar av minst
fem. Rörande det i övrigt utmärkande begreppet ekonomisk förening torde
böra uppmärksammas, att rätten för medlem att utträda ur föreningen icke
kunde förvägras. Nedginge härigenom antalet medlemmar under fem,
skulle föreningen upplösas genom likvidationsförfarande. Ansvarigheten för
föreningens förbindelser kunde ej utsträckas längre utöver föreningens tillgångar
än till åtagande för medlemmarna att därför personligen svara till
visst belopp, förening »med begränsad personlig ansvarighet». För vinnande
av stadga hos föreningen kunde densamma göras mer eller mindre
fullständigt sluten för nya medlemmar och dess ledning koncentreras till
en styrelse med allenast en ledamot.
Nämnda för ekonomiska förening stadgade minimiantal medlemmar syntes
redan det ställa företaget i svårigheter, som torde kunna väsentligt undvikas
med möjlighet för ett färre antal jordsökande att gemensamt förvärva en
jordbruksfastighet. Något skäl varför statlig kredit till annan än ensam
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
ägare av eget hem skulle vara betingad av minst fem delägare såsom sökande,
torde icke förefinnas. Vid en utvidgning av området för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten till delägarskap uti jordbruksföretag
torde snarare mindre sammanslutningar vara att föredraga framför större.
Till en början och för vinnande av erfarenbetsrön från denna art av jordbruksdrift
borde försiktigheten bjuda att begränsa företagets omfattning.
Därest ned till två delägare bereddes möjlighet till statsunderstöd för samfälld
jordbruksdrift, torde tillika kunna förväntas, att dylika kooperativa
företag komme att få en omfattning av större social betydelse än som torde
bliva fallet med sammanslutningar av minst fem medlemmar. Så t. ex.
kunde ett par mindre bemedlade syskon erhålla hjälp för övertagande i
befintligt skick av fädernegården, varigenom en naturlig och upparbetad
jordbruksenhet undginge att sönderslås, eller ett par jordbruksarbetare eller
andra jordsökande, som vunnit varandras tillit, för sig själva ordna ett
gemensamt eget hem. Tvånget att silka finna andra likasinnade och lämpliga
kompanjoner för en sammanslutning av minst fem kunde förvisso
mången gång komma att helt omöjliggöra ett av ett mindre antal initiativtagare
planerat företag.
Egnahemsstyrelsen hade med föranledande härav sökt finna någon i svensk
rätt redan reglerad sammanslutning för gemensamt syfte, som krävde färre
antal delägare men större personlig ansvarighet utan att i andra hänseenden
vara mindre lämplig än ekonomisk förening såsom organisation för samfälld
jordbruksdrift. En dylik rättslig ram syntes bolagsformen erbjuda (enkla
bolag och handelsbolag). Enkelt bolag, som kunde bildas av två eller flera
personer, kunde genom införande i handelsregistret ges den fastare formen
av handelsbolag och bleve därmed juridisk person. Såsom för nämnda båda
bolagsformer rättsligt karakteristiskt vore att märka, att gentemot tredje
man avtal ifråga örn enkelt bolag icke bunde bolaget såsom sådant utan
blott dem, som personligen eller genom fullmakt deltagit i avtalet, medan
däremot för handelsbolag en var bolagsman kunde sluta avtal för bolaget
med bindande verkan, därest icke genom avtal mellan bolagsmännen annorledes
vore bestämt. I enkelt bolag bleve de i avtal med tredje man deltagande
bolagsmännen, utan annat åtagande, bundna efter huvudtalet; i
handelsbolag åter vore ansvaret för bolagets gäld primärt och solidariskt.
Bolagsmans enskilda borgenärer kunde vid enkelt bolag utkräva bolagsmannens
andel i den gemensamma egendomen, men icke hans andel i bolagsrätten
— till handelsbolags förmögenhet hade de däremot alls ingen
rätt. För bägge bolagsformerna gällde, att bolagsmännens inbördes rättigheter
och skyldigheter i övrigt bestämdes i bolagsavtalet, varigenom även
åt förvaltningen av bolagets angelägenheter kunde ges erforderlig enhetlighet.
På bolagsmans personlighet Indes den vikt, att en delägare vare sig i
enkelt bolag eller i handelsbolag icke iigde att utan medbolagsmännens samtycke
sätta annan i sitt ställe. Enkelt bolag såsom sådant kunde visserligen
ej erhålla lagfart å fastighet, men något hinder mötte icke att meddela
bolagsmännen gemensam lagfart.
En jämförande sammanfattning rörande den juridiska karaktären hos
enkla bolag och handelsbolag å ena samt ekonomiska föreningar å andra
sidan syntes giva vid handen, att med samtliga tre organisationsformer
ledningen för företaget, kunde genom överenskommelse mellan delägarna
regleras i bolagsavtalet, respektive loreningsstadgarna. Den personliga ansvarigheten
för sammanslutningens gäld vore i bolagen obegränsad, men i
föreningen begränsad till visst belopp. För bolagsbildningen erfordrades
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
blott två bolagsmän; föreningen betingades av minst fem medlemmar och
måste upplösas, därest medlemsantalet understege sistnämnda tal.
Omförmälda olikheter i den rättsliga konstruktionen hos förberörda bolag
och förening, sedda mot bakgrunden av det förut anmärkta förhållandet,
att svårigheterna med genomförandet av eu samfälld jordbruksdrift torde
få antagas regelmässigt öka med delägarantalet, syntes icke låta den organisation,
ekonomisk förening erbjöde, framstå såsom särskilt ägnad för dylik
verksamhet. Ej heller ur kreditgivningssynpunkt syntes ekonomisk förening
erbjuda den större tryggheten. Det ville tvärtom förefalla, som komme
enkelt bolag eller kanske fast hellre handelsbolag att företrädesvis bliva
formen för framtida kollektivt jordbruk. Egnahemsstyrelsen ville på grund
härav ifrågasätta, huruvida icke vad själva organisationsformen beträffade
en framkomlig väg vore att söka genom sammanslutningar i såväl enkla
bolag och handelsbolag som ekonomiska föreningar.
För att beträffande större sammanslutningar med förslagsvis sex medlemmar
i viss utsträckning från låneförmedlarna avlyfta de med kapitalinvestering
för samfälld jordbruksdrift avsevärt ökade låneriskerna borde
enligt egnahemsstyrelsen jämväl tagas under övervägande, huruvida icke
staten borde inträda såsom långivare, eller med andra ord, huruvida icke
möjlighet borde beredas Kungl. Majit att bevilja sådan sammanslutning
egnahemslån direkt från egnahemslånefonden utan medverkan av låneförmedlare
(egnahemsstatslån). I förenklingssyfte borde desslikes föreskrift
meddelas därom, att sammanslutning med sex eller flera delägare skulle för
att erhålla lån ur egnahemslånefonden vara organiserad såsom ekonomisk
förening. Med minimiantalet sex gåves möjlighet för en medlem att utträda
ur föreningen utan att annan behövde träda i stället. Bolagsformen
skulle i konsekvens härmed förbehållas mindre sammanslutningar med högst
fem medlemmar. Delägare i egnahemsbolag med angivna begränsning skulle
liksom ensamägare av egnahem beviljas egnahemslån av låneförmedlarna,
som tillika torde vara bäst skickade att öva nödig kontroll över företag
under enkelt bolag eller handelsbolag. Denna anordning komme sålunda
att innebära, att sammanslutningar med minst sex medlemmar skulle vara
organiserade såsom ekonomiska föreningar med möjlighet till oförmedlade
egnahemslån; förmedlade egnahemslån skulle beviljas sammanslutningar i
enkla bolag och handelsbolag med mindre än sex delägare. Den närmare
uppsikten över härigenom statsunderstödda egnahemsföretag borde ankomma
på egnahemsstyrelsen, eventuellt med anlitande av därför utsett ortsombud.
Slutligen har egnahemsstyrelsen — som lika med sociala jordutredningen
utgått från att den ifrågasatta utvidgade lånemöjligheten beträffande egnahemslån
skulle föranleda vissa ändringar i gällande författningar om egnahemslån
— framställt vissa erinringar mot sociala jordutredningens förslag
av i sak följande innebörd.
Bestämmelse borde stadgas örn sådan storlek hos fastigheten, att delägarnas
familjer därå kunde erhålla sin fulla utkomst. Vidare borde stadgas undantag
från principen örn nybildning av jordbruk så tillvida, att egnahemslån
finge beviljas sammanslutning för förvärv av redan bebyggd jordbruksfastighet,
även örn nyodlings- eller annat förbättringsarbete ej tarvades.
Härjämte borde föreskrivas, att i lånekontraktet skulle bestämmas örn delägarnas
ansvar för lånets förräntning och amortering. Den utgångspunkten
vid lånets beviljande, att dess storlek ställdes i förhållande icke blott till
fastighetens värde utan ock till antalet delägare, torde nämligen kunna
Kungl. Majlis proposition nr 70. 7
missförstås så, att delägare ansåge sig svara allenast för ränta oell amortering
å så stor del av lånet, som enligt huvudtalet belöpte på honom. Gentemot
lånegivaren måste givetvis delägarna svara gemensamt för lånet.
Vidare borde bestämmelser träffas för fall, då delägare utträtt ur sammanslutning
med egnahemslån, utan att annan inträtt i hans rättigheter och
skyldigheter. Beräkningarna av fastighetens maximivärde och lånets därav
beroende storlek kunde härigenom undergå sådana förändringar, att förutsättningarna
för lånets kvarstående borttölle. Även om säkerheten för lånet
icke äventyrades, kunde med eller oberoende av delägares vilja uppstå situationer,
som i själva verket innebure ett kringgående av maximibestämmelserna
rörande fastighetens värde och lånets storlek.
I övrigt borde bestämmelserna i förberörda kungörelse nr 218/1928 kunna
utan ändring tillämpas jämväl för sammanslutningar såsom egnahemslåntagare.
Statskontoret har i infordrat yttrande den 5 januari 1933 anfört huvudsakligen
följande.
Av utredningen i ärendet framginge, att de försök med samfällda jordbruk,
som hittills förekommit i vårt land, i stort sett givit ett föga tillfredsställande
resultat. Kolonisationssakkunniga anförde även, att kända
erfarenheter från utlandet örn samfälld jordbruksdrift vore mycket små.
Jordutredningen bär förmenat, att anledning knappast funnes antaga, att
den ifrågasatta formen för jordbruksdrift komme att få någon större betydelse
för vårt land. Statskontoret ansåge, att under sådana förhållanden
några åtgärder i den riktning, som av sociala jordutredningen i dess föreliggande
betänkande anvisats, för närvarande icke kunde vara påkallade.
Skulle emellertid, såsom jordutredningen ifrågasatt, tillfälle anses böra
beredas dem, som ville sammansluta sig till samfälld jordbruksdrift, att
i likhet med enskilda personer erhålla egnahemslån, torde de synpunkter
med avseende å organisationsformen härför, vilka statens egnahemsstyrelse
anlagt, enligt statskontorets förmenande vara värda beaktande. Det syntes
nämligen knappast kunna förnekas, att, såsom styrelsen framhållit, de svårigheter,
som väl alltid i viss mån torde bliva förknippade med ifrågavarande
jordbruksdrift, bleve större, ju flera delägarna vore i företaget. Det syntes
under sådana förhållanden vara lämpligt att söka finna en form för sammanslutningen,
som medgåve största begränsning av antalet medlemmar. Statens
egnahemsstyrelse hade därför förordat en sådan organisationsform, att jämte
den av jordutredningen föreslagna formen av ekonomisk förening — som
enligt egnahemsstyrelsens mening borde begagnas för sammanslutningar med
förslagsvis minst sex delägare — jämväl sammanslutningar för jordbruksdrift
med färre antal medlemmar i enkla bolag och handelsbolag skulle
kunna bliva delaktiga av egnahemslån. Statskontoret delade denna uppfattning.
Däremot kunde statskontoret icke ansluta sig till egnahemsstyrelsens förslag
örn avkoppling i vissa fall av låneförmedlarens medverkan vid utlämnandet
av egnahemslån. Då förefintligheten av vissa personliga kvali fikationer
hos låntagarna uppställts såsom villkor för åtnjutande av egnahemslån,
torde dessa förhållanden bäst kunna bedömas av en låneförmedlare med den
mera ingående kännedom örn låntagarna, denne voro i tillfälle förvärva.
Lika med 1925 års kolonisationssakkunniga utgår jag från att före- Depwtemintfvarande
fråga gäller sådan jordbruksdrift, diir ett visst, begränsat antal oA,''/W
8
Kungl. Maj:ts proposition nr lii.
personer skola samfällt bruka en av dem för deras eget behov av arbete
och utkomst förvärvad egendom. Även om erfarenheterna rörande dylik
jordbruksdrift äro små och denna driftsform kan antagas i vissa hänseenden
vansklig, synes det mig ej vara skäligt, att för yrket eljest väl
skickade personer — några andra böra givetvis icke ifrågakomma — som
önska skaffa sig utkomst genom samfällt jordbruk, skola endast för att de
äro flera om samma egendom vara utestängda från varje möjlighet att
från det allmännas sida erhålla kredit för egendomens förvärvande. Jag
vill därför, i anslutning till vad sociala jordutredningen och statens egnahemsstyrelse
anfört, tillstyrka, att vissa möjligheter till lån av statsmedel
beredas härför lämpliga personer för anskaffande av eget jordbruk för
samfälld drift. Därvid förutsätter jag, att denna låneverksamhet, tills
säkrare erfarenhet vunnits, utövas försöksvis och utan forcering från det
allmännas sida.
De ifrågasatta lånen torde, såsom förordats av samtliga dem vilka yttrat
sig i ärendet, böra utgå ur egnahemslånefonden. Beträffande de särskilda
villkor, som böra stadgas för erhållande och tillgodonjutande av lånen,
kan jag i huvudsak biträda sociala jordutredningens förslag sådant detta
tillstyrkts av egnahemsstyrelsen. I vissa avseenden torde dock, på sätt
jag strax skall angiva, jämkningar vara påkallade.
Jag förordar, att, där fråga är om minst fem delägare, låntagaren skall
vara inregistrerad ekonomisk förening, som bildats med ändamål att förvärva
och under samfälld jordbruksdrift sköta viss egendom och som befinnes
erbjuda trygghet för ändamålsenlig skötsel av företaget. Det i
syfte att minska långivarens risk framförda förslaget, att medlem i föreningen
skall åtaga sig viss personlig ansvarighet, synes mig i sak välgrundat.
I enlighet härmed bör låntagande förening hava formen av
ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet. Vid prövning
av låneansökan bör tillses, att det i stadgarna bestämda beloppet för medlems
ansvarighet är av den storlek, att medlemmarnas sammantagna personliga
ansvarighet, utöver insatskapitalet, täcker det ifrågakommande
lånebeloppet. För att i möjligaste mån trygga föreningarnas fortbestånd
synes böra övervägas, huruvida icke i stadgarna bör föreskrivas, att uppsägning
av medlemskap i föreningen ej må äga rum förr än efter fem år
från inträdet. Erinras må, att enligt lagen om ekonomiska föreningar
erfordras Kungl. Maj:ts medgivande för dylikt stadgande. På de av egnahemsstyrelsen,
under instämmande av statskontoret anförda skäl finner jag
mig vidare böra tillstyrka, att, då fråga är örn minst två och, där ej av
särskilda skäl annat befinnes böra medgivas, högst fyra delägare, lån i förevarande
syfte må utlämnas för så vitt låntagarsammanslutningen — som i dylikt
fall ej bör eller kan hava formen av ekonomisk förening — genom lämpligt
befunnet bolagsavtal visar sig bereda långivaren nödig trygghet såväl i
avseende å ordningen för lånets återbetalning och de olika delägarnas ansvar
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
y
härför som i fråga om företagets skötsel i övrigt. I såväl det ena som det andra
fallet bör fordras, att medlemmarna respektive delägarna var för sig prövas
besitta de kvalifikationer, som eljest stadgats för egnahemslåns erhållande,
ävensom att det på ett tillfredsställande sätt är sörjt för företagets drift
och arbetsledning. Jag förutsätter, a4t — även utan uttrycklig föreskrift
om att stadgarna respektive bolagsavtalet skola godkännas av viss egna
hemsmyndighet — det långivande organet i vart fall noga prövar stadgarnas
eller bolagsavtalets lämplighet. Det synes mig böra övervägas,
huruvida icke till ledning för dem, som önska erhålla lån för samfällt
jordbruk, mönster till stadgar och bolagsavtal böra uppgöras av t. ex.
statens egnahemsstyrelse.
Beträffande arten av de egendomar, för vilkas förvärv hithörande lån
må beviljas, torde böra föreskrivas, att egendomen är för sitt ändamål
fullt lämplig och av sådan storlek, att ägarna kunna av jordbruket erhålla
sin huvudsakliga utkomst, att egendomens beräknade värde, delat med
antalet medlemmar respektive delägare, ej överstiger det för egnahemslån
för jordbrukslägenheter stadgade maximivärdet, samt att den omständigheten
att å egendomen ej tarvas nybyggnads-, nyodlings- eller annat förbättringsvärde
ej utgör hinder för låns beviljande.
I avseende å lånevillkoren i övrigt torde för egnahemslån för jordbrukslägenhet
stadgade bestämmelser böra i tillämpliga delar gälla, därvid i
lånekontraktet dessutom torde böra intagas en föreskrift av innebörd, att
lån för samfällt jordbruk må kunna uppsägas till återbetalning, därest
egendomen ej vidare brukas under den form och i det syfte, som förutsatts
vid lånets beviljande.
I överensstämmelse med vad sociala jordutredningen och egnahemsstyrelsen
förordat tillstyrker jag, att de nu ifrågasatta lånen beviljas och
ntlämnas — liksom vanliga egnahemslån — genom vederbörande låneförmedlare
med anlitande av dem för utlämnande av jordbrukslån tilldelade
egnahemsstatslån. Härav följer, att jag ej kan ansluta mig till
egnahemsstyrelsens förslag, att staten skulle beträffande hithörande lån åt
ekonomiska föreningar själv inträda som direkt långivare. Att märka är,
att, då fråga är om ekonomisk förening eller handelsbolag, särskilt tillstånd
av Kungl. Majit enligt lag erfordras, för att föreningen eller bolaget
skall få förvärva fast egendom. Jag förutsätter, att Kungl. Majit
vid avgörande av frågan, huruvida förening eller handelsbolag skall med
givas rätt att för ändamål, varom här är fråga, förvärva viss fastighet,
jämväl har tillgång till vederbörande låneförmedlares och statens egna
hemsstyrelses yttranden i ärendet och utredning av lånefrågan. I ärende,
där förvärvsfrågan sålunda skall underställas Kungl. Majit, torde det
böra åligga egnahemsstyrelsen att avgiva utlåtande örn, huruvida sty
reisen finnér ifrågasatt lån böra beviljas eller ej. Där fråga åter är örn
sådan lånesökandc, som utan Kungl. Majits tillstånd kan förvärva fastighet,
torde låneförinedlarens beslut örn låns beviljande böra —liksom beträffande
Jiihanri lill riksdagens protokoll 1!>,7.7. 1 sami. Nr 7(1. 2
10
Kungl. May.ts proposition nr 76.
vanliga egnahemslån till s. k. förhöjt maximivärde — för godkännande
underställas statens egnahemsstyrelse.
För utlämnande av nu ifrågavarande lån torde låneförmedlarna självfallet
böra åtnjuta förvaltningsbidrag enligt härom för egnahemsstatslån
gällande bestämmelser under iakttagande tillika, att det i 36 § av kungörelsen
nr 217/1928 omförmälda så kallade tilläggsbidraget beräknas icke
å antalet lån utan å antalet medlemmar respektive delägare i den låntagande
sammanslutningen.
Med lån för samfällt jordbruk torde kunna få förenas premielån enligt,
i tillämpliga delar, de för premielån åt egnahemslåntagare stadgade grunder.
Premielånets belopp, delat med antalet medlemmar i sammanslutningen,
bör ej få överstiga det för enskilt premielån stadgade maximibeloppet.
Med hänsyn till att bär närmast är fråga om en mera försöksartad
verksamhet, synes mig någon ändring i förenämnda kungörelse den 8
juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahems- och premielåneverksamheten icke lämpligen böra
vidtagas. I stället torde, därest riksdagen ej har erinran mot de av mig
nu tillstyrkta grunderna, Kungl. Maj:t böra i särskild kungörelse meddela
erforderliga föreskrifter i ämnet i huvudsaklig överensstämmelse med
det av mig nu framlagda förslaget.
Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
att lån ur statens egnahemslånefond må, i huvudsaklig
överensstämmelse med av mig tillstyrkt förslag,
utlämnas jämväl för anskaffande av samfällda jordbruk.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet!
Rune Thygesen.
380214. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933-