Kungl. Majlis proposition nr 10.
1
Nr 70.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till Stockholms stad för viss fattigvård m. m.
åt gammalsvenskbybor; given Stockholms slott den
27 januari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
GUSTAF.
P. Albin Hansson.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 januari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlytee, Wigforss,
Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
I egenskap av tillförordnad chef för socialdepartementet anför statsministern:
I
statsverkspropositionen till innevarande års riksdag (V p. 45) har Kungl.
Majit föreslagit riksdagen att i avbidan på den proposition, som kunde
komma att avlåtas i ämnet, till ersättning till Stockholms stad för viss
fattigvård m. m. åt gammalsvenskbybor för budgetåret 1933/1934 beräkna
ett extra förslagsanslag av 18,500 kronor.
Såsom av statsverkspropositionen framgår har Kungl. Majits förslag föranletts
av en skrivelse till Kungl. Majit den 15 oktober 1932 av Stockholms
stads fattigvårdsnämnd, vilken skrivelse överlämnats till Kungl. Majit av
Överståthållarämbetet den 25 november 1932. Över framställningen hava
yttranden avgivits: den 5 december 1932 av socialstyrelsen, den 12 december
1932 av statskontoret, den 15 december 1932 av statens inspektör för fattigvård
och barnavård samt den 23 december 1932 av Gammalsvenskbystiftelsen.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 10.
184 83
2
Kungl. Majlts proposition nr 70.
Jag anhåller nu att få till närmare behandling upptaga detta ärende. Därvid
torde jag först få redogöra för den utredning, som förekommit beträffande
frågan, huruvida ersättning bör beviljas Stockholms stad eller icke,
och därefter lämna redogörelse för utredningen rörande spörsmålet örn det
belopp, varmed ersättning bör utgå.
Till stöd för sin hemställan örn beviljande av ersättning harfattigvårdsnämnden
anfört följande.
Under tiden 27/,,— 22/6 1931 hade inalles 155 gammalsvenskbybor ankommit
till Stockholm från andra delar av landet för att avvakta tillstånd att återvända
till Sovjetunionen. Samtliga hade anmält sig hos Stockholms stads
fattigvårdsnämnd under uppgift, att de saknat medel till sitt uppehälle och
antingen varit oförmögna att genom arbete försörja sig eller ock saknat
arbetstillfälle.
I enlighet med fattigvårdslagens föreskrift hade fattigvårdsnämnden omhändertagit
dem av ifrågavarande svenskbybor, vilkas fattigvårdsbehov hänfört
sig till omständigheter enligt lagens 1 §. De övriga hade hänvisats till
polisen, enär det synts utrett, att de på egen begäran lämnat sina anställningar
och därför ej kunde anses vara i behov av fattigvård. Sedan emellertid
Överståthållarämbetet vid ett flertal tillfällen genom resolution förelagt
nämnden att bereda uppehälle även åt de arbetsföra svenskbyborna, hade
nämnden efter hand nödgats omhändertaga hela nyssnämnda antal.
Inkvarteringen hade till en början ordnats med anlitande av nämndens
egen anstalt vid Östgötagatan 61—63, hälsovårdsnämndens isoleringsanstalt
samt privata hotellrum. Emellertid hade nämnden ansett lämpligt att i
avvaktan på svenskbybornas återresa till Sovjetunionen söka förflytta dem
från huvudstaden och i stället anordna en förläggning utom staden. Denna
plan hade under hand underställts dåvarande statsrådet och chefen för
socialdepartementet och vunnit dennes gillande. För ifrågavarande ändamål
hade egendomarna Dyviksberg och Dyvikslund i Österåkers socken förhyrts
för en tid av sex månader. Frågan örn svenskbybornas ditflyttning
hade emellertid sedermera kommit att förfalla, enär vid upprepade förfrågningar
hos socialdepartementet och socialstyrelsen frågan örn återresan uppgivits
komma med sannolikhet att ordnas inom den närmaste tiden. Detta
hade slutligen skett den 17 augusti 1931.
Med avseende å frågan örn de arbetsföra svenskbybornas sysselsättande
i arbete kunde anföras, att fattigvårdsnämnden i skrivelse till statsrådet och
chefen för socialdepartementet den 21 maj 1931 hemställt örn dennes medverkan
till beredande av reservarbete och att Kungl. Majit genom beslut
den 29 i samma månad anbefallt statens arbetslöslietskommission att bereda
dylikt arbete åt arbetsföra vuxna svenskbybor, som omhändertagits
eller bomme att omhändertagas av fattigvårdsnämnden. Vid sammanträde
den 9 juli 1931 hade nämnden beslutit att den 24 i samma månad taga de
sålunda erbjudna reservarbetsplatserna i anspråk för svenskbyborna, därest
meddelande dessförinnan ej ingått, att deras återresa till Sovjetunionen
kunde ordnas inom den närmaste tiden. Inom den utsatta fristen hade
nämnden från s o c i; d d e p ar t e m eidet och socialstyrelsen erhållit upplysningar,
som tytt på en snar lösning av denna fråga. Följaktligen, och då återresan
sedermera ägt rum den 17 påföljande augusti, hade ifrågavarande arbetstillfällen
icke kommit att tagas i anspråk.
För underhåll och vård av omförmälda 155 gammalsvenskbybor hade
Stockholms stads fattigvårdsnämnd fått vidkännas en kostnad av sammanlagt
30,374 kronor 12 öre, varför dock ersättning av statsmedel sedermera
3
Kungl. Majus proposition nr 70.
beviljats till ett belopp av 7,990 kronor 90 öre enligt bestämmelserna i
60 § 1 mom. i lagen örn fattigvården. Med hänsyn till de omständigheter,
under vilka ifrågavarande gammalsvenskbybor, som samtliga varit antingen
ryska medborgare eller ock svenska medborgare utan hemortsrätt här i
landet, blivit av fattigvårdsnämnden omhändertagna, och med hänsyn till
att dispositionerna för omhändertagandet i väsentliga delar skett i samförstånd
med vederbörande statsmyndigheter, hemställde fattigvårdsnämnden,
att Kungl. Majit måtte lämna nämnden ersättning jämväl för det återstående
kostnadsbeloppet å 22.383 kronor 22 öre.
Överståthållarämbetet har i den skrivelse, varmed f a 11 ig vård s n äril uden s framställning
överlämnats, i förevarande hänseende yttrat.
Den sökta ersättningen syntes icke kunna beviljas med stöd av gällande
bestämmelser i ämnet. Emellertid talade enligt ämbetets mening starka skäl
för att ifrågavarande kostnad icke slutligen borde falla på Stockholms stad
utan borde bäras av statsverket.
Socialstyrelsen anser sig kunna vitsorda, att Stockholms stad i viss mån
befann sig i ett tvångsläge, när staden lämnade gammalsvenskbyborna ifrågavarande
fattigvård, detta med hänsyn till en serie säregna faktorer, bland
annat de helt ovissa förhållanden, som rådde vid de förda, långvariga underhandlingarna
med Sovjetunionens beskickning i Stockholm. Styrelsen anför
vidare.
Det torde icke ankomma på socialstyrelsen att bedöma, i vad män Stockholms
stad kunde resa rättsanspråk gentemot staten. Styrelsen ville för
övrigt ifrågasätta, örn spörsmålet verkligen borde bedömas ur rättslig synpunkt
och örn icke i stället en på skälighetsprövning fotad överenskommelse
mellan staten och staden vore den lämpligaste utvägen. Enligt styrelsens
mening vore det knappast förenligt med billighet, att hela den vårdkostnad,
som nu avsåges, skulle drabba Stockholms stad. Å andra sidan syntes det
rimligt, att rikets huvudstad och landets mest bärkraftiga kommun finge
vidkännas åtminstone vissa kostnader. Styrelsen ville därför ifrågasätta, örn
icke staten kunde bereda Stockholms stad gottgörelse med ett avrundat
belopp mot det att staden i sin tur avstode från att resa ytterligare anspråk
på statsverket.
Statskontoret har anfört, att det syntes statskontoret skäligt, att Stockholms
stad bekomme ersättning för nödiga kostnader för underhåll och vård av
vissa av gammalsvenskbyborna under den tid av år 1931, då de i Stockholm
inväntade tidpunkten för återresan till Ryssland.
Fattigvårdsinspektören uttalar sig på följande sätt.
Den särställning, som gammalsvenskbyborna här i landet kommit att intaga
såsom en närmast av svenska statsmakterna omhändertagen folkspillra,
och de omständigheter, som varit förknippade med vidtagandet från Stockholms
stads fattigvårdsnämnds sida av de åtgärder, som föranlett nu ifrågavarande
kostnader, syntes tala för att dessa kostnader huvudsakligen borde
ersättas av allmänna medel. Stockholms stads myndigheter torde här hava
befunnit sig i ett tvångsläge, som nödvändiggjort ett ingripande från deras
sida.
GammalsvensJcbystiftelsen bär anfört bland annat.
Så gott som omedelbart efter svenskbybornas ankomst till Sverige den 1
augusti 1929 hade agitation börjat bedrivas bland dem för återresa till
Ukrajna. Redan vid jultiden 1929 hade tre familjer, vilka enligt uppgift av
andra svenskbybor medföljt till Sverige i avsikt att kunna förmå dera av
4
Kungl. Majus proposition nr 10.
byborna att återvända, rest tillbaka och den 11 september 1930 hade ytterligare
39 personer följt efter. Från såväl stiftelsen som socialstyrelsen hade
meddelande utsänts till byborna angående villkoren för återresa till Sovjetunionen.
Däri hade särskilt erinrats örn vikten av att svenskbyborna i avbidan
på återresans ordnande icke opåkallat lämnade sina anställningar.
Stiftelsen hade även påpekat, att svenskbybor, som i strid med anvisningarna
och utan giltig anledning lämnade sina anställningar, riskerade, att de bleve
betraktade såsom arbetsovilliga och alltså icke kunde komma i åtnjutande av
något fattigunderstöd. Under hela vintern 1930—1931 hade agitationen från
kommunistiskt håll emellertid fortsatts, och i slutet av april 1931 hade några
familjer lämnat sina arbetsanställningar samt rest till Stockholm. De hade
i flera fall hämtats å arbetsplatserna med bilar av kommunisterna, och kostnaderna
för deras resor torde till största delen hava guldits av dessa. I Stockholm
hade de även mottagits av kommunister, vilka därefter överlämnat byborna
till fattigvårdsmyndigheterna, av vilka de omhändertagits. När sedermera
andra bybor, som önskat återresa till Ukrajna samt av en eller annan anledning
varit missnöjda med sin arbetsanställning, fått meddelande från dem,
som varit i Stockholm, att de finge bostad och mat, fastän de icke behövde
arbeta, hade även en stor del av dem lämnat sina anställningar och rest
till Stockholm. Bland dem, som vid denna tid anmält sig hos socialstyrelsen
att vilja återvända till Ukrajna, hade emellertid även funnits de, som när
resan skolat anträdas, ångrat sig och kvarstannat i Sverige. Med anordningarna
för återresan 1931 hade stiftelsen icke tagit någon närmare befattning,
utan frågor rörande dessa hade handlagts av socialstyrelsen.
Av vad sålunda anförts anser stiftelsen framgå, att ifrågavarande svenskbybor
— med undantag av två personer, beträffande vilka särskilda närmare
angivna förhållanden förelåge — icke skulle hava behövt omhändertagas av
fattigvårdsmyndigheterna, därest de icke avrest till Stockholm.
Yad därefter angår frågan, med vilket belopp staden bör erhålla
ersättning, fördela sig stadens kostnader enligt en av fattigvårdsnämnden
uppgjord promemoria på följande poster.
Kronor Kronor
I. Av statsverket begärd ersättning för vård och under -
håll å nämndens anstalter samt för meddelade kontanta
understöd........................................................ 26,170: 67
Av Överståthållarämbetet beviljad ersättning av
statsmedel enligt 60 § 1 mom. fattigvårdslagen...... 7,990: 90
Återstående kostnader, för vilka ersättning ej erhållits,
enär de prövats hänförliga till 2 § fattigvårdslagen
................................................................... 18,179: 77
II. Hyra under 6 mån. från den 2 juli 1931 för Dy
viksberg
och Dy vikslund (jfr s. 2).........................,.. 3,000: —
Ändringsarbeten å Dyviksberg och Dyvikslund..... 216: 70 3216: 70
III. Kostnader för flyttning av möbler och husgeråd
inom Stockholm........................................................... 105: 95
Kostnader för transport av diverse inventarier till
Dyvik............................................................................ 573: 55
Målning av sängar å Dyvik ..................................... 100: —
Kostnader för transport av svenskbybornas bohag
till frihamnen i Stockholm......................................... 207:25 986:75
Summa kronor 22,383: 22
5
Kungl. Majlis proposition nr 10.
Överståthållarämbetet bär i förevarande hänseende till en början meddelat,
att de olika beslut, varigenom ämbetet prövat ansökningar av Stockholms
stad örn ersättning för meddelad vård och därvid enligt 60 § 1 mom. i fattigvårdslagen
tillerkänt staden gottgörelse av statsmedel med 7,990 kronor 90 öre,
vunnit laga kraft med undantag av två beslut, enligt vilka ansökan örn
ersättning med tillhopa 147 kronor 20 öre avslagits; över nämnda beslut
anförda besvär vore beroende på kammarrättens prövning. Därefter har
ämbetet anfört följande.
Det förefölle ligga närmast till hands att bedöma de sökta ersättningsbeloppen
med ledning av förordningen den 14 juni 1918 örn vad iakttagas bör
med avseende å nödställda svenska medborgare, vilka från utländsk ort
överlämnas till hemlandet. Under sådan förutsättning syntes böra avdragas
3,755 kronor 16 öre av anledning, som angåves i en vid skrivelsen fogad
förteckning över ansökningarna örn ersättning. Vidare torde från posten
»kostnader för flyttning av möbler och husgeråd inom Stockholm», 105 kronor
95 öre, böra avdragas 2 kronor 50 öre, utgörande kostnad för av stadens
biträdande fattigvårdsinspektör gjord tjänsteresa. Till förvaltningsutgift
syntes jämväl vara att hänföra posten »målning av sängar å Dyvik» 100
kronor. Emot övriga poster hade ämbetet icke något att erinra.
Ämbetet förordade sålunda för sin del, att Stockholms stad utöver tidigare
gottgörelse måtte för ifrågavarande utgifter erhålla ersättning av statsmedel
med ytterligare tillhopa (22,383.22 —3,755.16 —2.50 — 100) 18,525 kronor
56 öre. Skulle kammarrätten emellertid tillerkänna staden ersättning
för kostnaderna i de två förut berörda målen, torde avdrag därför böra
göras från nyssnämnda belopp.
I den av Överståthållarämbetet omförmälda förteckningen över ansökningarna
örn ersättning har såsom anledning till avdrag från den begärda
ersättningen angivits bland annat, att vårdtagaren vore svensk undersåte.
Socialstyrelsen ifrågasätter, såsom redan anförts, örn icke staten kunde
bereda Stockholms stad gottgörelse med ett avrundat belopp mot det att
staden i sin tur avstode från att resa ytterligare anspråk på statsverket.
Statskontoret — till vilken myndighet den av Överståthållarämbetet upprättade
förteckningen över ansökningarna örn ersättning jämte därtill hörande
akter ej blivit remitterad — har anfört, att de för statskontoret tillgängliga
handlingarna icke givit ämbetsverket möjlighet att bedöma, med vilket belopp
ersättning borde utgå. Förut är nämnt, att ämbetsverket tillstyrkt ersättning
för nödiga kostnader.
Fattigvårdsinspektören har med avseende å de under grupp I i fattigvårdsnämndens
promemoria upptagna kostnaderna anfört följande.
Beträffande samtliga de personer, för vilkas underhåll ersättning begärts,
med undantag endast för ett pär under vistelsen i Stockholm födda barn,
hade vederbörande nämnd på sin tid gjort sådan framställning, som omförmäles
i 61 § 2 mom. i lagen örn fattigvården.
Från vad Överståthållarämbetet föreslagit syntes följande avvikelser böra
göras. Å ena sidan borde ersättning beredas även för fattigvård åt dem, vilka vid
tiden för fattigvårdens meddelande ännu varit svenska medborgare. Det syntes
icke föreligga något verkligt bärande skäl att härvidlag göra någon skillnad.
Även om dessa formellt svenska medborgare hunnit förvärva hemortsrätt i
annan svensk kommun, vore dock de kostnader, varom nu vore fråga, icke
av sådan beskaffenhet, att hemortskommunen vore skyldig att ersätta do
-
6
Departements
chefen.
Kungl. Majus proposition nr 70.
samma. Innan återresan till Sovjetunionen ägt rum, hade dessutom den
svenska medborgarrätten för samtliga återtagits. A andra sidan borde däremot
debiterade frakt- och transportkostnader vid svenskbybornas ankomst
till Stockholm icke ersättas, liksom så icke heller enligt överståthållarämbetets
mening borde ske med särskilda kostnader för utredning. Även örn
fattigvårdsnämnden varit nödsakad att taga hand om gammalsvenskbyborna
själva, kunde icke samma tvång anses hava förelegat beträffande deras tillhörigheter.
I övrigt syntes intet vara att erinra mot de av Överståthållarämbetet
tillämpade beräkningsgrunderna. Någon granskning i detalj hade
dock icke verkställts.
Angående utgiftsposterna i övrigt har fattigvårdsinspektören anfört.
Vad anginge hyreskostnaden för Dyviksberg och Dyvikslund kunde
det visserligen ifrågasättas, om staten skulle lämna ersättning för större
del av denna hyra, än som avsåge tiden mellan hyreskontraktets upprättande
och gammalsvenskbybornas avresa. Som emellertid från fattigvårdsnämnden
upplysts, att det icke varit möjligt att få hyra på kortare tid
och som det dessutom vid den tidpunkten svårligen kunnat med någon
säkerhet bedömas, när avresan kunde äga rum, syntes någon nedprutning
av hyresbeloppet icke böra ske.
De såsom ändringsarbeten å nämnda fastigheter rubricerade utgifterna
avsåge, enligt upplysning från fattigvårdsnämnden, endast rengörings- och
andra dylika arbeten för att göra lokalerna användbara till bostäder. Transporten
av diverse inventarier till Dyvik, varför utbetalats ett belopp av
sammanlagt 573 kronor 55 öre, gällde enligt samma källa icke några gammalsvenskbybornas
tillhörigheter utan inventarier, som fattigvårdsnämnden ställt
till förfogande för lokalernas nödtorftiga möblering. Mot dessa poster syntes
intet vara att erinra.
Däremot syntes — i likhet med vad som föreslagits beträffande de transportoch
flyttningskostnader, som inginge i utgifterna under grupp I i promemorian
— kostnaden för enahanda ändamål av 105 kronor 95 öre icke böra
ersättas av staten.
På av Överståthållarämbetet anförda skäl torde ersättning icke heller
böra utgå för kostnaden för målning av sängar.
Kostnaderna slutligen för transport av gammalsvenskbybornas bohag till
frihamnen i Stockholm syntes närmast vara att hänföra till resekostnaderna
och därför böra ersättas på samma sätt som resekostnaderna i övrigt. Ersättning
av staten för dessa kostnader tillstyrktes alltså.
Pattigvårdsinspektören har även yttrat sig angående den form, vari ersättning
borde beviljas för utgifterna under grupp I i fattigvårdsnämndens
promemoria. Härom har inspektören anfört följande.
Två tillvägagångssätt kunde tänkas. Antingen kunde, sedan riksdagens
beslut förelåge, ersättning omedelbart beviljas av Kungl. Majit i likhet
med vad som sker beträffande fattigvård åt danskar, finnar och norrmän.
Eller också kunde Överståthållarämbetet bemyndigas att i enlighet med de
principer, som kunde komma att fastställas, meddela beslut örn ersättning
för ifrågavarande kostnader. Sistnämnda tillvägagångssätt syntes vara att
föredraga med hänsyn därtill, att gammalsvenskbyborna, i varje fall vid
avresan, tillhört kategorien icke svenska medborgare, beträffande vilken prövningsrätten
i förevarande hänseende tillkomme länsstyrelserna, samt att
Överståthållarämbetet redan ersatt en del av kostnaderna. Över sådana beslut
av Överståthållarämbetet borde emellertid icke besvär få anföras.
Av utredningen framgår, att samtliga de myndigheter, som yttrat sig i
ärendet — Överståthållarämbetet, socialstyrelsen, statskontoret samt statens
7
Kungl. Majda proposition nr 70.
inspektör för fattigvård oell barnavård — tillstyrkt, att Stockholms stad beviljas
ersättning av statsmedel för kostnader, som uppstått för staden i samband
med en del svenskbybors återvändande till Ukrajna i augusti 1931. För
egen del finner jag det ock skäligt, att staden erhåller sådan gottgörelse.
Såsom i ärendet vitsordats befann sig staden i viss mån i ett tvångsläge,
sedan svenskbyborna, efter att hava lämnat sina anställningar i olika
delar av landet, ankommit till Stockholm. Att återsända byborna till de
kommuner, där de haft anställning, var ej möjligt, utan staden blev nödsakad
att omhändertaga dem och bereda dem uppehälle.
Yad därefter angår det belopp, varmed ersättning skall lämnas, bör tydligen
såsom statskontoret framhåller gottgörelse beredas staden allenast för
nödiga kostnader för meddelad vård. Stadens fattigvårdsnämnd har hemställt
om ersättning för tre huvudgrupper av utgifter, nämligen dels för vård
och underhåll å nämndens anstalter samt för meddelade kontanta understöd
jämte vissa andra utlägg — efter avdrag av 7,990 kronor 90 öre, som staden
erhållit i gottgörelse för fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen — med
tillhopa 18,179 kronor 77 öre, dels för hyra för Dyviksberg och Dyvikslund,
där byborna skulle beredas bostad, samt för rengöring m. m. därstädes med
3,216 kronor 70 öre, dels och för diverse transportkostnader m. m. med 986
kronor 75 öre.
De kostnader, staden haft för själva underhållet och vården å fattigvårdsnämndens
anstalter samt för kontantunderstöd, torde böra ersättas staden, i
den mån dessa kostnader finnas skäliga. Härvid synes mig i enlighet med
vad statens inspektör för fattigvård och barnavård förordat skillnad icke
böra göras mellan de svenskbybor, som förvärvat svenskt medborgarskap, och
andra; denna olikhet saknar härvidlag synbarligen reell betydelse. Kostnaden
för vård åt svenska medborgare, till synes utgörande något över 1,000
kronor, torde således icke böra avdragas från den fordrade ersättningen.
Det belopp å 3,755 kronor 16 öre, som Överståthållarämbetet avdragit, bör
följaktligen minskas med omkring 1,000 kronor. Å andra sidan bör från
ersättning ytterligare undantagas ett belopp av ungefär 375 kronor, vartill
transportkostnader, upptagna bland utgifterna under grupp I, synas belöpa
sig. Jag delar nämligen fattigvårdsinspektörens uppfattning, att staden själv
bör vidkännas berörda transportkostnader. Till de utgifter, varom nu är fråga,
höra jämväl vissa utredningskostnader, vilka jag i likhet med fattigvårdsinspektören
anser icke böra ersättas. Beloppet av dessa kostnader är emellertid
helt obetydligt. Den ersättning, som staden enligt vad här förordats bör erhålla
för utgifter under grupp I, synes kunna uppskattas till omkring (18,179.7 7
— 3,755.is + 1,000 — 375= 15,049.61) 15,000 kronor. Bifaller kammarrätten förut
omförmälda besvärstalan av Stockholms stad, så att staden berättigas erhålla
ersättning av staten jämlikt fattigvårdslagen med fordrade 147 kronor 20 öre
eller någon del därav, skall gottgörelsen för utgifter under grupp I minskas
med den ersättning, kammarrätten tillerkänner staden.
För ett mera exakt fastställande av gottgörelsen för utgifter undergrupp I
erfordras en detaljprövning av den kostnad, staden haft för varje svenskbybo.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 70.
På sätt fattigvårdsinspektören föreslagit torde denna prövning lämpligen
böra ankomma å Överståthållarämbetet, som redan prövat de föreliggande
ansökningarna, såvitt de angå ersättning för fattigvård enligt 1 § i fattigvårdslagen.
Såsom förutsättning för beviljande av ersättning i den ordning,
varom nu är fråga, lärer böra gälla, att klagan till kammarrätten över de
beslut, som komma att meddelas av Överståthållarämbetet rörande gottgörelsen,
icke äger rum.
På de skäl fattigvårdsinspektören anfört tillstyrker jag, att utgifterna under
grupp II — hyran för Dyviksberg och Dyvikslund samt kostnaderna
för rengöring m. m. därstädes — gottgöras staden med 3,216 kronor 70 öre.
Den tredje huvudgruppen utgifter avser flyttning av möbler och husgeråd
inom Stockholm, transport av inventarier till Dyvik, transport av svenskbybornas
bohag till frihamnen i Stockholm samt målning av sängar å Dyvik.
Av samma anledning, som anförts i fråga örn transportkostnaderna under
grupp I, torde kostnaderna för flyttning av möbler och husgeråd inom
Stockholm, 105 kronor 95 öre, icke böra gottgöras staden. Däremot synes
staden, på sätt Överståthållarämbetet och fattigvårdsinspektören tillstyrkt,
böra erhålla ersättning för övriga här ifrågavarande transportkostnader. Utgifterna
för målningen av sängarna, 100 kronor, torde staden själv böra vidkännas,
då staden får antagas hava erhållit gagn av denna åtgärd. I enlighet
med vad sålunda förordats bör staden i fråga örn dessa utgifter erhålla
gottgörelse med (986.75—105.95—100) 780 kronor 80 öre.
Ersättningen för utgifter under grupperna II och III torde böra utbetalas
samtidigt med gottgörelsen för utgifter under grupp I. Utbetalningen kan
följaktligen icke äga rum, förrän Överståthållarämbetet prövat beloppet av
sistberörda gottgörelse.
Yad slutligen angår de medel, som nu böra äskas av riksdagen, skulle
den totala ersättningen kunna beräknas uppgå till omkring (15.000 + 3,216.70 +
780.80 = 18,997.50) 19,000 kronor. Med hänsyn till den ovisshet, som i
någon mån vidlåder beräkningen av beloppet å 15,000 kronor, torde tillräcklig
anledning emellertid icke föreligga att nu äska större belopp än det
i statsverkspropositionen beräknade eller 18,500 kronor.
Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen
att till ersättning till Stockholms stad för viss fattigvård
m. m. åt gammalsvenskbybor för budgetåret 1933/1934 anvisa
ett extra förslagsanslag av 18,500 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Viking Nilsson.
Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.