Kungl. Majus proposition nr 56.
1
Nr 56.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 30 juni
1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring; given
Stockholms slott den 20 januari 1933.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 3 § i lagen den
30 juni 1913 (nr 120) örn allmän pensionsförsäkring.
GUSTAF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 56.
7 33 1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 56.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120)
om allmän pensionsförsäkring.
Härigenom förordnas, att 3 § i lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
3 §■
Pensionsärenden, som —--i orterna.
I behandling av besvärsmål eller, oberoende av besvär, av fråga örn lagligheten
av pensionsnämnds beslut skola deltaga minst två av styrelsens
ledamöter; skolande av dessa åtminstone en hava fullgjort vad författningarna
föreskriva dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Uppstå i fall, då två
ledamöter deltaga, skiljaktiga meningar, skall ytterligare en ledamot tillkallas.
Härutöver gälle vad allmänna lagen stadgar angående omröstning
till dom.
I övrigt---och Riksdag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.
Kungl. Majas proposition nr 56.
3
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 13 januari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Möller, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:
Fråga har uppkommit att förenkla sättet för handläggning hos pensionsstyrelsen
av pensionsärenden. Jag anhåller nu få anmäla detta ärende.
Bestämmelser örn sättet för handläggning inom pensionsstyrelsen av
pensionsärenden äro givna dels i 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) örn
allmän pensionsförsäkring, dels ock i §§ 9 och 13 i instruktionen för pensionsstyrelsen
den 11 december 1914 (nr 456), ändrad beträffande § 13 den 31
december 1921 (nr 784).
Enligt 3 § i lagen skola i behandling av besvärsmål eller, oberoende av
besvär, av fråga örn lagligheten av pensionsnämnds beslut deltaga förutom
den, av vilken ärendet föredrages, minst två av styrelsens ledamöter. Av
dessa ledamöter skall åtminstone en hava fullgjort vad författningarna föreskriva
dem, som uti domareämbeten må nyttjas. Uppstå vid prövningen
skiljaktiga meningar, skall gälla vad allmänna lagen stadgar angående omröstning
till dom.
I § 9 i instruktionen föreskrives, bland annat, att de till pensionsstyrelsens
handläggning hörande ärendena avgöras i fall, som i § 13 uti instruktionen
angivas, av en ledamot jämte föredragande tjänsteman eller av minst två
ledamöter jämte föredraganden. I § 13 första stycket stadgas, att ärenden
rörande pension eller understöd enligt pensionsförsäkringslagen föredragas
inför vederbörande ledamot av därtill förordnad tjänsteman, och äger ledamoten
jämte föredraganden att, om de äro ense, å pensionsstyrelsens vägnar
fatta beslut i dessa ärenden. Uppstå däremot skiljaktiga meningar, förfares
i enlighet med bestämmelserna i 3 § i pensionsförsäkringslagen. Vidare
meddelas i § 13 andra stycket föreskrifter om behandling av besvärsmål
eller, oberoende av besvär, av fråga örn lagligheten av pensionsnämnds beslut
och om avgivande av utlåtande angående besvär över styrelsens beslut i
ärende, som i § 13 avses, av motsvarande innehåll som de här förut omförmälda
bestämmelserna i 3 § i lagen.
Gällande
bestämmelser.
4
Kungl. Majus proposition nr 56.
Härutöver må anmärkas, att enligt 28 § andra stycket i lagen må klagan
över pensionsstyrelsens beslut ej föras av enskild sakägare utan endast av
justitiekanslern eller, efter dennes medgivande, av kommun, pensionsnämnds
ordförande och ombud, som omförmäles i 27 § i lagen.
behandlt™av förslag till lag örn allmän pensionsförsäkring, som av Kungl. Majit
frågan. genom beslut den 7 mars 1913 underställdes lagrådets granskning, upptog
Förarbetena 1 3 § utöver bestämmelserna i första stycket, varom nu ej är fråga _
^försäkrings-'' allenast den föreskriften, att grunderna för pensionsstyrelsens organisation
lagen. bestämdes av Konung och riksdag.
Mot detta stadgande framställde lagrådet den anmärkningen, att då de
mål, som enligt förslaget komme att handläggas av pensionsstyrelsen, kunde
beröra civilrättsliga förhållanden, syntes de grundläggande bestämmelserna
angående styrelsens organisation vara av natur att böra genomföras i den
för stiftande av civillag stadgade ordning och lämpligast upptagas i själva
lagen. Den minsta fordran, som enligt lagrådets mening måste uppställas,
där pensionsstyrelsen skulle bliva sista instans, vore att vid behandlingen
av besvärsmål och då, oberoende av besvär, fråga uppkomme örn lagligheten
av pensionsnämnds beslut, skulle närvara utom chefen minst två ledamöter,
av vilka åtminstone en skulle hava fullgjort vad författningarna föreskreve
dem, som uti domareämbeten finge nyttjas, samt att i händelse därvid
skiljaktiga meningar uppstode, skulle gälla vad allmänna lagen stadgade
angående omröstning till dom.
Med anledning av denna lagrådets anmärkning infördes i det förslag till
lag örn allmän pensionsförsäkring, som genom proposition den 28 mars
1913 (nr 126) förelädes riksdagen, de bestämmelser, vilka lagrådet funnit
oeftergivliga, med den jämkningen allena, att då pensionsstyrelsens chef
icke ansåges kunna betungas med deltagande i handläggningen av vart och
ett av det mycket betydande antalet mål av ifrågavarande slag, de i behandlingen
deltagandes antal bestämdes till två ledamöter förutom föredraganden.
Förslaget i denna del lämnades utan erinran av särskilda utskottet (utlåtande
nr 1) och riksdagen (skrivelse nr 128).
^n^skommftté ^ ^en 19 februari 1925 avgivna betänkande med utredning och förden
19 fe- 6 s^a& angående socialförsäkringens organisation1) föreslog statens besparingsbruari
1925. kommitté bland annat, att ändring borde ske i gällande bestämmelser i
syfte att pensionsstyrelsen skulle kunna förordna viss person att ensam
handlägga granskning av sådana pensionsärenden, beträffande vilka för
närvarande krävdes två personers handläggning. I vilken utsträckning
dylikt förordnande till en början borde lämnas, ansåg kommittén böra överlämnas
åt styrelsens eget bedömande. Beträffande besvärsmål eller, oberoende
av besvär, av fråga örn lagligheten av pensionsnämnds beslut borde
enligt kommitténs mening två ledamöter deltaga i avgörandet. Kommittén
framlade detta förenklingsförslag i samband med vissa förslag till åtgärder
för att åstadkomma, att den grundläggande behandlingen av pensionsansökningarna
skulle bliva i möjligaste mån tillförlitlig. Dessa åtgärder vörö: att
1) Statens offentliga utredningar 1925: 8.
5
Kungl. Majus proposition nr 56.
utsträcka kommunernas delaktighet i kostnaden för pensionstillägg och
understöd från 1/8 till y„ att tilldela länsstyrelserna befogenhet att fatta
beslut örn sammanslagning till ett pensionsdistrikt av kommuner, tillhörande
samma pastorat, samt att utveckla kompetensen hos pensionsstyrelsens ombud.
Kommittén förutsatte vidare, att det nuvarande sättet för behandling
av pensionsärenden skulle bestå vid sidan av det utav kommittén föreslagna.
Över detta förslag avgav pensionsstyrelsen den 15 juli 1925 utlåtande,
och förklarade sig styrelsen därvid finna övervägande skäl tala för bifall till
förslaget.
Till utveckling av denna sin mening anförde styrelsen, att det visserligen
vore obestridligt, att vid behandlingen av pensionsärenden en duglig och
samvetsgrann föredragande vore till ej obetydlig nytta. A andra sidan måste
dock erfarenheten från de år, under vilka styrelsen arbetat, anses hava givit
vid handen, att prövningen av ärendena i stort sett skulle hava blivit lika
säker och betryggande, om densamma varit anförtrodd endast en person,
som varit val kvalificerad och lämplig för arbetet. Vid en enmansbehandling
av pensionsärenden måste emellertid stora fordringar ställas på den
beslutande ledamoten, särskilt när man betänkte, att ärendena ofta inkomme
till styrelsen i allt annat än tillfredsställande skick, att det här rörde sig
örn beslut, som ledde till högst betydliga utgifter för det allmänna, och att
möjligheten att överklaga styrelsens beslut i sådana ärenden vore ganska
kringskuren. Såsom en förutsättning för enmansbeliandling av pensionsärenden
borde därför uppställas, att ledamoten avlagt för utövande av
domareämbete föreskrivna kunskapsprov.
Styrelsen fann vidare kommitténs förslag, att det nuvarande sättet för
behandling av pensionsärenden skulle bestå vid sidan av det av kommittén
föreslagna, välbetänkt. Enligt styrelsens mening kunde det bland annat
vara av vikt att bibehålla det nuvarande tillvägagångssättet för att därigenom
bereda möjlighet att med större säkerhet bedöma, huruvida en viss tjänsteman
kunde anförtros uppdraget att ensam avgöra pensionsärenden.
Slutligen förklarade sig styrelsen icke hava något att erinra mot kommitténs
förslag, att i behandlingen av besvärsmål eller, oberoende av besvär,
av fråga örn lagligheten av pensionsnämnds beslut två ledamöter skulle deltaga,
dock med det tillägg, att vid skiljaktiga meningar en tredje ledamot
skulle tillkallas.
Beträffande utlåtandet var generaldirektören af Jochnick såtillvida skiljaktig,
att han icke ansåge sig kunna instämma i styrelsens uttalande, att
de personer, vilka skulle förklaras kompetenta att ensamma avgöra pensionsärenden,
ofrånkomligen skulle äga juridisk utbildning. Med af Jochnick
instämde bland styrelsens sakkunniga herrar Kvarnzelius och Nilsson.
Sedan pensionsstyrelsen, i samband med det inom departementet pågående
arbetet med förberedelserna till 1933 års statsverksproposition, underhand
anmodats inkomma med förslag rörande möjligheten att i besparingssyfte
förenkla sättet för handläggning inom styrelsen av ifrågavarande ärenden,
har styrelsen med skrivelse den 13 december 1932 fullgjort detta uppdrag.
I skrivelsen har styrelsen erinrat örn att besparingskommitténs förslag
hittills icke föranlett någon åtgärd från statsmakternas sida och att
detta delvis torde sammanhänga med den revision av pensionsförsäkringen,
som vore föremål för utredning av 1928 års pensionsförsäkringskommitté.
Pensionsstyrelsen
den
15 juli 1925.
Pensionsstyrelsen
den
13 december
1932.
6
Kungl. Majda proposition nr 56.
Styrelsen Ilar därefter anfört.
Då det nuvarande statsfinansiella läget krävde tillvaratagande av varje
möjlighet till förenklingar inom statsförvaltningen, läge det nära till att
överväga, huruvida icke besparingskommitténs förslag utan vidare uppskov
borde genomföras. Visserligen förelåge ej de av kommittén angivna förutsättningarna
för ett genomförande av förslaget. I viss mån motvägdes emellertid
denna brist av den ökade erfarenhet och förtrogenhet med pensionsärendenas
handläggning, som såväl de lokala organen som styrelsens egen
medarbetarstab under de gångna åren vunnit. Med hänsyn härtill syntes
några allvarligare betänkligheter icke böra möta mot ett genomförande helt
fristående av den ifrågasatta reformen.
Beträffande de författningsändringar, som bleve en följd av förslaget, har
styrelsen framhållit.
Den för ändamålet erforderliga ändringen i 3 § i pensionsförsäkringslagen
torde böra gå ut därpå, att i behandlingen av besvärsmål eller, oberoende
av besvär, av fråga om lagligheten av pensionsnämnds beslut skulle deltaga
minst två av styrelsens ledamöter, dock att örn skiljaktiga meningar uppstode
mellan dessa två ledamöter, en tredje ledamot skulle tillkallas. Motsvarande
ändring borde vidtagas i styrelsens instruktion, vilken dessutom i
hithörande avseende borde omläggas så, att övriga pensionsärenden skulle
handläggas av den eller de styrelsens ledamöter, styrelsen därtill utsåge.
Med hänsyn till gällande förbud för pensionssökande att överklaga styrelsens
beslut borde måhända härtill fogas en bestämmelse örn att beträffande
behandling av ärende, däri vederbörande ledamot funne av pensionsnämnden
meddelat avslags- eller indragningsbeslut böra fastställas, skulle gälla vad
angående besvärsmål och därmed jämställda frågor stadgades. Vid en omläggning
av instruktionen enligt nu angivna riktlinjer hade styrelsen fria
händer att, där och i den omfattning så funnes erforderligt, vid sidan av
den nya ordningen för pensionsärendenas behandling tillämpa för närvarande
härutinnan gällande grunder.
Styrelsen har vidare yttrat sig angående storleken av den besparing, som
stöde att vinna genom ifrågavarande reform. Härvid har styrelsen bland
annat lämnat vissa uppgifter örn vilka personer styrelsen anlitade såsom
föredragande av pensionsärenden samt angående den ersättning, som härför
utginge. Därjämte har styrelsen meddelat, att genom reformen anlitandet
av utom styrelsen stående föredragande skulle bliva obehövligt. Styrelsen
upplyser tillika, att arvodena till dessa föredragande för närvarande belöpa
sig till omkring 23,500 kronor örn året men att på grund av vissa närmare
angivna omständigheter hela det belopp, som motsvarade dessa kostnader,
icke kunde inbesparas. Den besparing, som för nästa budgetår kunde ernås,
har styrelsen uppskattat till 15,000—20,000 kronor.
Med skrivelsen har styrelsen överlämnat förslag till ändrad lydelse av
3 § i pensionsförsäkringslagen samt av §§ 9 och 13 i styrelsens instruktion
av det innehåll, som i skrivelsen angivits.
De i ärendets behandling deltagande sakkunniga herr Kvarnzelius, fröken
Wedberg och herr Eriksson hava förklarat sig icke hava något att erinra
mot vad styrelsen i ärendet anfört.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 56.
Såsom framgår av årets statsverksproposition (V s. 50) har jag beträffande Departementsanslaget
till pensionsstyrelsens verksamhet beräknat, att anslagsposten till chefenavlöningar
och vikariatsersättningar till icke-ordinarie befattningshavare hos
styrelsen m. m. skulle kunna minskas med omkring 20,000 kronor genom
en förenkling av vissa ärendens handläggning hos styrelsen. Denna förenkling
skulle komma till stånd genom de av styrelsen nu föreslagna ändringarna
i 3 § i pensionsförsäkringslagen samt i §§ 9 och 13 i styrelsens instruktion.
Yad angår utformningen i detalj av författningsförslagen ansluter jag mig
till styrelsens förslag örn ändring i själva lagen, med ett par obetydliga
redaktionella jämkningar. I fråga örn styrelsens instruktion anser jag ändring
däri böra vidtagas i överensstämmelse med de grunder styrelsen angivit. A
styrelsen lärer således böra ankomma att utse den eller de personer, som
skola handlägga de ärenden, vilka enligt berörda grunder kunna bliva föremål
för enmansbehandling. Till ändringarna i instruktionen torde jag få
återkomma, sedan riksdagens beslut i lagfrågan föreligger.
Departementschefen uppläser härefter förslag till lag osti ändrad lydelse av
3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring av den
lydelse, bilaga *) till detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.
Ur protokollet:
Alce Karlholm.
'') Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
bar här uteslutits.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 56.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
19 januari 1933.
Närvarande:
justitieråden Alexanderson'',
Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.
Enligt lagrådet tillkandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 januari 1933, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändrad lydelse av 3 § i lagen den 30 juni 1913 (nr 120) om allmän pensionsförsäkring.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av t. f. byråchefen för lagärenden i socialdepartementet, hovrättsassessorn
Konrad Persson.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
Hagnar Kihlgren.
Kungl. Majus proposition nr 56.
9
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 20 januari 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 19 januari
1933 avgivna utlåtande över det den 13 i samma månad till lagrådet remitterade
förslaget till lag om ändrad lydelse, av 3 § i lagen den 30 juni 1913
(nr 120) om allmän pensionsförsäkring.
Föredraganden hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
erinran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
B. Spångberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 56.
7 38 2