Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

11

Nr 49.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212); given
Stockholms slott den 20 januari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den
15 juni 1923 (nr 212).

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

Förslag

till

lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Härigenom förordnas, att till 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 skall
fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av följande lydelse:

3 mom. Meddelar skogsvårdsstyrelsen efter ansökan tillstånd, som i 1
mom. sägs, och finner styrelsen därvid erforderligt att verkställa utsyning
eller utstämpling, skall skälig ersättning för sådan förrättning gäldas
av sökanden. Vid dylik förrättning ävensom vid annan undersökning
å marken, som skogsvårdsstyrelsen finner behövlig för prövning av ansökan
örn tillstånd varom nyss nämnts, skall sökanden utgöra nödig hantlangning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. Beträffande awerkningstillstånd,
som sökts före nämnda dag, skall äldre lag äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

13

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Sköld, anför efter gemensam beredning
med chefen för justitiedepartementet:

Jag anhåller att få anmäla vissa förslag, avseende ändringar i skogsvårdslagen
den 15 juni 1923.

Kostnaderna för utsyningsförrättning m. m.

Skogsvårdslagen bygger på grundtanken, att den enskilde skogsägaren
skall vara pliktig att utnyttja honom tillhörig skogsmark till produktion.
För tillgodoseende av detta syfte stadgas bland annat, att yngre skog som
regel ej får avverkas annorledes än genom för skogens utveckling ändamålsenlig
gallring (3 §), samt att avverkning i äldre skog ej får så bedrivas,
att återväxten äventyras (5 § första stycket). Ej heller får, med vissa
undantag, utan skogsvårdsstyrelsens tillstånd bedrivas avverkning av
äldre skog i sådan omfattning, att fastigheten därigenom skulle komma
att för framtiden lida brist på husbehovsskog efter ortens förhållanden
(5 § andra stycket). Utan hinder av stadgandet i 3 § får efter tillstånd
av skogsvårdsstyrelsen avverkning av yngre skog ske dels till husbehov
i vissa fall dels ock där avverkningen är avsedd att ingå såsom ett led
i en rationell skogshushållning eller eljest överensstämmer med en god
skogsvård (4 § 1 morn.).

Kostnad för undersökning eller utredning, som skogsvårdsstyrelsen låter
verkställa för prövning av fråga, varom i 4 eller 5 § sägs, skall, enligt
stadgande i 7 § 1 mom. andra stycket, utgå av medel, som av skogsvårdsstyrelsen
förvaltas; dock skall sökande utgöra nödig hantlangning ävensom,
därest på hans begäran verkställes utsyning eller utstämpling, utgiva
ersättning härför efter grunder, som av skogsvårdsstyrelsen för varje år
fastställas. Berörda bestämmelse angående ersättning för utsyning eller
utstämpling förekom icke i det förslag till skogsvårdslag, som av Kungl.
Maj:t förelädes 1923 års riksdag. Bestämmelsen i fråga tillsattes av riksdagen
efter hemställan av det särskilda riksdagsutskott, som hade lagför -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

slaget till behandling. Såsom motivering anfördes allenast, att en något
större ersättningsskyldighet än av Kungl. Maj:t föreslagits syntes böra
åläggas en sökande i det fall, att vid undersökning, som enligt 7 § förekomme,
tillika verkställdes av sökanden begärd utsyning eller ^stämpling.

Innebörden av sistberörda stadgande har blivit föremål för olika tolkningar.
Vid skogsvårdslagens tillämpning har sålunda understundom rått
tvekan, huruvida och i vilken utsträckning på grund av stadgandet i
fråga kostnad borde av sökanden gäldas för utsynings- eller stämplingsförrättning,
som av skogsvårdsstyrelsen verkställdes dels vid meddelande
av tillstånd efter avverkningsförbud dels ock då tillstånd meddelades till
avverkning i sådana skogar, vilka av Kungl. Majit förklarats skola anses
såsom svårföryngrade.

Angående avverkningsförbud stadgas i skogsvårdslagens 8 §. Enligt
ifrågavarande bestämmelse får, sedan dylikt förbud meddelats av skogsvårdsstyrelsen
eller dess tjänsteman, avverkning av träd, vilka omfattas
av förbudet, ej ske utan styrelsens tillstånd.

Avverkning i svårföryngrad skog för annat ändamål än husbehov får,
enligt 19 §, äga rum allenast med tillstånd av skogsvårdsstyrelsen. Enligt
20 § skall, då tillstånd meddelas, i allmänhet ske utsyning och utstämpling,
men kan i stället, där sådant finnes tillräckligt, äga rum allenast
anvisning av viss trakt, därå avverkningen får företagas. Finner skogsvårdstyrelsen
uppenbart, att genom den avverkning, vartill tillstånd sökes,
skogens återväxt icke äventyras, behöver icke vare sig utsyning eller anvisning
verkställas.

Enligt ingressen till 19 § skola bestämmelserna i 7 § äga motsvarande
tillämpning i fråga örn svårföryngrade skogar. Denna föreskrift fanns
redan i det riksdagen underställda lagförslaget. Det av riksdagen gjorda
tillägget till 7 § kom således utan vidare att vinna avseende jämväl å
sistnämnda skogar,

I skrivelse till centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund den 26
februari 1927 har skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län anhållit, att
centralrådet måtte till behandling upptaga frågan, huruvida och i vilken
omfattning den enskilde skogsägaren borde vidkännas kostnaden för av
skogsvårdsstyrelse verkställd utsyning eller anvisning dels å svårföryngrad
skog dels ock i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelse enligt
skogsvårdslagen meddelat förbud att annorledes än efter av styrelsen lämnat
medgivande verkställa avverkning. Styrelsen har härvid erinrat, att
olika uppfattningar i dessa frågor sannolikt förefunnes bland skogsvårdsstyrelserna,
samt hemställt, att centralrådet efter övriga skogsvårdsstyrelsers
hörande ville vidtaga de åtgärder, som för åstadkommande av enhetlighet
kunde befinnas erforderliga.

I skrivelse till Kungl. Majit den 29 november 1927 har centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund — under åberopande av ett utav ledamo -

15

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 49.

ten av centralrådet, hovrättsrådet Thor Sjöfors avgivet utlåtande samt
med överlämnande av i ärendet inhämtade yttranden från samtliga skogsvårdsstyrelser
i riket — hemställt, att åtgärder måtte vidtagas för skogsvårdslagens
komplettering med en bestämmelse av innehåll, att skogsvårdsstyrelse
ägde rätt att av vederbörande fordra ersättning för av styrelsen
verkställd utsyning eller anvisning, då förrättningen ägde rum i
samband med tillstånd till avverkning i skog, beträffande vilken skogsvårdsstyrelsen
enligt 8 § meddelat avverkningsförbud.

I sitt förenämnda utlåtande har hovrättsrådet Sjöfors på anförda skäl
såsom sin mening uttalat, att skogsvårdsstyrelse ägde rätt till ersättning
för utsyning eller anvisning, som styrelsen på skogsägarens begäran läte
verkställa i svår föryngrad skog dels därest fråga vore örn husbehovsavverkning
dels ock, då avverkningen skedde för avsalu, örn styrelsen
ej vore enligt 20 § skogsvårdslagen ex oflicio pliktig att låta verkställa
förrättningen. Vore styrelsen skyldig att lämna anvisning men ej
att verkställa utsyning, ägde styrelsen kräva ersättning för den merkostnad,
som föranleddes därav, att utsyning ägde rum i stället för anvisning.
I andra fall än de nu angivna vore skogsvårdsstyrelse ej berättigad till
ersättning för utsyning eller anvisning, som genom dess försorg verkställdes
i svårföryngrad skog. För utsyning eller anvisning, som skogsvårdsstyrelse
på skogsägares begäran läte verkställa i samband med lämnande
av tillstånd till avverkning i skog, som vore underkastad avverkningsförbud,
vore styrelsen ej berättigad till ersättning för annat
fall än då förrättningen icke erfordrades för själva avverkningstillståndet
och sålunda ej inginge i detta utan vore en fristående och för skogsägaren
icke förbindande åtgärd till dennes hjälp.

Av skogsvårdsstyrelsernas yttranden framgår, att förevarande spörsmål
varit föremål för skilda meningar. I fråga örn svårf öryngrade skogar
har flertalet av de skogsvårdsstyrelser, som härutinnan uttalat sig,
förklarat, att de som regel beviljade kostnadsfri utsyning och anvisning.
Vissa styrelser hava emellertid ansett sig berättigade till ersättning för
utsyning och anvisning, som genom styrelsernas försorg verkställdes vid
meddelande av tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar. Ett par
skogsvårdsstyrelser hava varit av den åsikten, att ersättning för utsyning
eller anvisning i dylika skogar finge uppbäras allenast för fall, där skogsvårdsstyrelsen
ansåge sig kunna meddela avverkningstillstånd utan att
verkställa utsyning eller anvisning men markägaren likväl begärde biträde
av styrelsen i sådan form. Vad angår utsyning eller anvisning
vid avverkningstillstånd, som av skogsvårdsstyrelse meddelades efter
avverkningsförbud, hava styrelserna allmänt ansett sig äga rätt
alt av sökanden erhålla ersättning för förrättningskostnaderna. Efter
att hava tagit del av det uttalande, som i denna fråga gjorts av hovrättsrådet
Sjöfors, hava åtskilliga skogsvårdsstyrelser hemställt, att, då
frågan syntes tveksam, sådan ändring i skogsvårdslagen måtte vidtagas,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

att skogsvårdsstyrelsernas rätt i berörda hänseende fullt klart framginge.
Såsom stöd härför har anförts bland annat, att, enär ett avverkningsförbud
utfärdades först sedan en överträdelse av lagen skett eller
planerats, med en tolkning, motsatt den av skogsvårdsstyrelserna hittills
tillämpade, kostnaderna för skogens beståndsvård bleve överflyttade
från lagbrytaren på skogslagens väktare. Särskilt bleve förhållandet
i ögonen fallande, då det gällde yngre skog, där nämligen ett avverkningsförbud
kunde räcka många år och flera utsyningar således kunde
erfordras. Den försumlige eller brottslige skogsägaren kunde alltså få
beståndsvården i sin skog så gott som kostnadsfritt ordnad, varigenom
skogsvårdsstyrelsernas budget onödigt betungades och lagbrott uppmuntrades.

I infordrade utlåtanden över centralrådets för skogsvårdsstyrelsernas
förbund förenämnda hemställan har denna biträtts av såväl domänstyrelsen
(utlåtande 4/i 1927) som statskontoret (utlåtande 19/i 1928).

Frågan örn skogsvårdsstyrelses rätt att erhålla gottgörelse för utsyningsförrättning,
som av skogsvårdsstyrelsen verkställes i samband med meddelande
av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud, har varit
föremål för domstols prövning i en rättegång, refererad i Nytt Juridiskt
Arkiv 1931 avd. I sid. 425. Av referatet framgår följande:

Sedan en skogsägare verkställt vissa utstämplingar av barrträd å sin
fastighet, meddelade skogsvårdsstyrelsen i Jämtlands län förbud att utan
styrelsens tillstånd å fastigheten bedriva avverkning av barrskog för annat
ändamål än fastighetens eller därmed sambrukad fastighets husbehov.
På begäran av skogsägaren, att de träd, vilka blivit utstämplade i strid
mot skogsvårdslagens föreskrifter, måtte »återmärkas», verkställde styrelsen
dylik förrättning, varefter styrelsen medgav vederbörande rätt att,
utan hinder av avverkningsförbudet, avverka de utstämplade träden med
undantag av dem, som sålunda återmärkts. Styrelsen stämde därefter
skogsägaren till Undersåkers och Offerdals tingslags häradsrätt och yrkade
ersättning för förrättningskostnaderna. Styrelsens talan bifölls av häradsrätten.
Svea hovrätt, där skogsägaren sökte ändring, upphävde emellertid
häradsrättens dom och ogillade styrelsens talan under anförande,
att av utredningen i målet framginge, att styrelsen funnit ifrågavarande
förrättningar erforderliga för lämnande av tillstånd till avverkning av
vissa utav de träd, beträffande vilka omförmälda avverkningsförbud meddelats,
samt att skogsägaren vid sådant förhållande lagligen ej kunde förpliktas
att återgälda styrelsen kostnaderna för förrättningarna. Styrelsen
sökte revision. Genom dom den 24 juli 1931 fastställde högsta domstolen,
efter förslag av nedre justitierevisionen, hovrättens dom. Två ledamöter
voro dock av avvikande mening. Den ene av dessa ville fastställa hovrättens
domslut men med annan motivering. Han uttalade sålunda, att
han väl funne, att den i anledning av avverkningsförbudet gjorda framställningen
örn återmärkning innefattat begäran örn tillstånd, som avsåges
i 4 och 5 §§ skogsvårdslagen, men att återmärkningen icke kunde betraktas
såsom sådan utsyning eller utstämpling, som omförmäldes i 7 §
1 mom. andra stycket samma lag. Den andre skiljaktige ledamoten prövade
lagligt att, med upphävande av hovrättens dom, fastställa härads -

Kungl. Marits proposition nr 49. 17

rättens domslut. Såsom skäl anfördes, att den genom skogsvårdsstyrel
sens försorg verkställda återstämplingen av vissa träd skett på begäran
av skogsägaren, att genom återstämplingen övriga av skogsägaren ut
stämplade träd blivit utsynta till avverkning, samt att den omständig
heten, att denna utsyning innebure, att de utsynta träden undantoges från
styrelsens tidigare meddelade avverkningsförbud, icke vore av beskaffen
het att medföra, att vad i 7 § 1 mom. andra stycket stadgades örn skyldig
het att ersätta utsyningskostnaden skulle sakna tillämplighet.

Med anledning av högsta domstolens omförmälda dom har centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet
den 31 augusti 1931 hemställt, att åtgärder måtte vidtagas
för ett genomförande så snart ske kunde av den ändring, vilken förordats
i skrivelsen den 29 november 1927.

Sveriges skogsägareförbund har, efter remiss, i yttrande den 20 oktober
1931 biträtt centralrådets hemställan.

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom jordbruksdeparte
mentet uppgjorts ett förslag till ändring av 7 och 8 §§ skogsvårdslagen,
vilket förslag remitterats för yttrande till Sveriges skogsägareförbund och
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund. Berörda förslag avsåg
närmast dels att förtydliga innebörden av kostnadsbestämmelserna i 7 §
i morn. andra stycket, främst med hänsyn till de svårföryngrade skogar
na, å vilka sagda bestämmelser på grund av föreskriften i 19 § äga mot
svarande tillämpning, dels ock att under ett nytt moment i S § stadga
skyldighet för sökande av avverkningstillstånd efter avverkningsförbud
att ersätta kostnaderna för utsyning, anvisning av avverkningstrakt eller
stämpling, som skogsvårdsstyrelsen funne erforderligt verkställa för till
ståndets meddelande, ävensom att utgöra nödig hantlangning. Därjämte
upptogos i 7 § vissa smärre sakliga ändringar, vilka jag emellertid icke
har för avsikt att här vidare beröra. Förslagets omförmälda förtydli
gande av bestämmelserna i sistnämnda paragraf skedde i anslutning till
den tolkning av samma bestämmelser, som för de svårföryngrade skogar
nas del framförts av hovrättsrådet Sjöfors i dennes förutnämnda utlåtande,
eller således att, dä utsyning eller utstämpling inginge som
ett nödvändigt moment i skogsvårdsstyrelsens avverkningstillstånd, kost
naderna för förrättningen alltid skulle stanna å styrelsen, med skyldighet
för tillståndssökande allenast att utgöra nödig hantlangning. Beträffan
de tillägget i 8 § må nämnas, att den däri föreslagna ersättningen till
skogsvårdsstyrelsen avsågs skola, i likhet med vad som sker i de i 7 §
åsyftade fall, utgå efter grunder, som av styrelsen för varje år fastställdes.

I yttrande den 10 december 1932 Ilar Sveriges skogsägare förbund icke
haft något annat mot omförmälda ändringsförslag att erinra, än att för
bundet hemställt, att grunderna för ersättning för skogsvårdsstyrelses för
rättning å skog, vilken belagts med avverkningsförbud, måtte prövas och
fastställas av Kungl. Majit. Till stöd härför har förbundet anfört, att.

bihang till riksdagens protokoll 19SS. I sami.

Sr 17 i''.i

18

Kung i. Majus proposition nr ii).

när en skog'' lagts under förbud, skogsvårdsstyrelsen onekligen befunne
sig i visst motsatsförhållande till skogsägaren. En viss frestelse kunde
då finnas för skogsvårdsstyrelsen att använda sin befogenhet att fastställa
ersättningen för den förrättning, som måste föregå varje avverk
ning å skogen, på sådant sätt, att däri inrymdes ett visst mått av straff
för skogsägaren. Ett sådant förfarande vore emellertid enligt förbön
dets mening mindre lämpligt.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i yttrande den 20
december 1932 avstyrkt förslaget, i vad det avsåge ändring av 7 §, men,
med vissa erinringar, som i det följande skola angivas, tillstyrkt den före
slagna ändringen av 8 §. Vid centralrådets yttrande hava fogats utlåtanden
i ärendet från samtliga skogsvårdsstyrelser. Flertalet av dessa
hava tillstyrkt ändringsförslagen eller lämnat dem utan erinran. Av
övriga skogsvårdsstyrelser hava, vad först angår de i förslaget avsedda
ändringarna i 7 §, skogsvårdsstyrelserna i Uppsala, Gotlands och Västmanlands
län uttalat, att berörda ändringar vore obehövliga. Skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Älvsborgs, Värmlands och
Norrbottens län hava hemställt örn vissa redaktionella jämkningar av
förslaget, varjämte skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län förklarat, att
vissa andra kanske väl så nödvändiga lagändringar sedan flera år vore
underställda centralrådets prövning, och att styrelsen därför ej kunde
tillstyrka, att ifrågavarande ändringsförslag förelädes riksdagen, förrän
centralrådet hunnit avgöra, huruvida icke även andra tillägg till skogs
vårdslagen borde påfordras. Slutligen hava en del erinringar och Önsbo
mål i anledning av förslaget framförts av skogsvårdsstyrelsen i Jämt
lands län. Vad beträffar 8 § har skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län
ansett, att även med de härutinnan föreslagna ändringarna borde tills
vidare anstå, samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län framhållit, att förhållandena
i sistnämnda län ej syntes kräva någon lagändring i före
varande hänseende. Skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län har anfört
liknande synpunkter som skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län. I övrigt
har icke framställts annan erinran mot förslaget än att skogsvårdssty
reisen i Älvsborgs län ifrågasatt viss mindre jämkning i dess avfattning.

Centralrådet har till utveckling av sin åsikt, att ändring av 7 § icke
borde vidtagas, anfört, att olika meningar visserligen tidigare varit rå
dande bland skogsvårdsstyrelserna rörande den innebörd, som stadgandet
i nämnda paragraf skulle anses äga, då det förlänades motsvarande tilllämpning
i fråga örn avverkning i svårföryngrad skog. Under senare år
hade emellertid, framhåller centralrådet, sannolikt i viss mån till följd
av innehållet i centralrådets skrivelse till Kungl. Majit den 29 november
1927, skogsvårdsstyrelserna alltmera anslutit sig till den tolkning av stadgandet
i detta fall, som enligt förslaget vore den riktiga. Enligt de i
ärendet avgivna yttrandena syntes allenast ett par skogsvårdsstyrelser
vilja hävda en uppfattning av stadgandets innebörd, som ej vore förenlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 49. 19

med nyssangivna tolkning. För vinnande av rättelse i fråga om dessa
styrelser vore, enligt centralrådets mening, vidtagande av lagändring ej
av nöden. Centralrådet funne därför, att de föreslagna ändringarna näppeligen
kunde anses vara påkallade av något verkligt behov.

Vidkommande 8 § har centralrådet däremot förklarat, att centralrådet
ansåge, att den ifrågasatta ändringen i sistnämnda paragraf påkallades
av ett trängande behov. Enligt vad centralrådet anfört har emellertid
beträffande förslagets utformning inom centralrådet erinrats, att till
ståndssökandes ersättningsskyldighet borde begränsas att avse utsyning
och stämpling, och att sålunda anvisning av avverkningstrakt ej borde
inbegripas under ersättningsskyldigheten. Såsom skäl härför har åbe
ropats dels att den i 7 § 1 mom. andra stycket stadgade ersättningsskyldigheten
vore begränsad på nu angivet sätt, dels ock att enbart anvisning
av avverkningstrakt i regel ej torde medföra större kostnad för
skogsvårdsstyrelsen än vanlig å marken företagen besiktning, för vilken
enligt förslaget ersättning icke avsåges skola utgå. Tillika har inom centralrådet
framhållits, att det syntes befogat, att sökande av avverkningstillstånd
i fall, varom nu vore fråga, medgåves rätt att hos vederbörande
länsstyrelse och i sista hand hos Kungl. Maj:t påkalla prövning, huruvida
de av skogsvårdsstyrelsen fastställda grunderna för här avsedd ersättning
vore skäliga. Utan hinder av att dylik prövning påkallades
borde dock sökanden vara pliktig att gälda ersättning enligt sagda grunder
med rätt för honom att, örn ersättningen sedermera av högre myndighet
nedsattes, återfå vad han för mycket betalat. Centralrådet har ansett,
att vad sålunda erinrats mot förslagets utformning borde komma
under övervägande vid förslagets fortsatta behandling.

Den uppfattning, som, på sätt jag anfört, avsetts att briugas till klart
uttryck genom förenämnda, inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslag
till ändring av skogsvårdslagens 7 §, kan jag helt dela. Det är ej
skäligt, att, då tillstånd till avverkning sökes omedelbart på grund av
ett i lagen intaget generellt förbud mot avverkning av viss skog utan
tillstånd, sökanden skall, bortsett från utgörande av nödig hantlangning.
betungas med kostnaderna för utsyningsförrättning, som skogsvårdsstyrelsen
för tillståndets meddelande finner erforderligt verkställa. Riktigheten
av denna grundtanke har ej ifrågasatts, då tillstånd sökes enligt
stadgandena i 4 eller 5 §. Däremot har tvekan yppat sig, då det gällt
tillstånd till avverkning i svårföryngrade skogar enligt 19 §. Någon an
ledning torde emellertid ej förefinnas, varför sökande av dylikt tillstånd
skulle i crsättningshänseende bliva sämre ställd än sökande av avverk
ningstillstånd enligt 4 eller 5 §. Allenast för det fall, att från skogsvårds
styrelsens sida hinder ej möter att erhålla avverkningstillstånd utan att
utsyning eller stämpling i samband därmed verkställes, men sådan för
rättning likväl på sökandens begäran kommer till stånd, synes ersättning

JJepu rt em e rits -chefen.

2(1

Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

för förrättningen böra av sökanden gäldas. Benna ståndpunkt torde också
enligt gällande bestämmelser i ämnet intagas av skogsvårdslagen. Jämlikt
stadgandet i 7 §, som, på sätt nämnts, enligt 19 § skall beträffande
svårföryngrade skogar äga motsvarande tillämpning, medför nämligen
utsyning eller ^stämpling ej ersättningsskyldighet för den tillståndssökande
under annan förutsättning, än att förrättningen skett på dennes
begäran. Detta torde emellertid knappast kunna anses hava varit fallet,
örn förrättningen varit så nära förbunden med tillståndets meddelande,
att tillstånd utan dylik förrättning icke skulle hava av skogsvårdsstyrelsen
lämnats.

Såsom framgår av föregående redogörelse hava vissa skogsvårdsstyrelser
tidigare åt förevarande bestämmelser givit en tolkning, avvikande
från den av mig nu hävdade. Det inom jordbruksdepartementet uppgjorda
förslaget till förtydligande av samma bestämmelser avsåg att
åstadkomma rättelse härutinnan. Enligt de upplysningar, som numera
vunnits, torde likväl någon lagändring för uppnående av berörda syfte
icke vidare erfordras. Ändringsförslaget torde, på sätt centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund framhållit, vid dylikt förhållande ej
vara påkallat av något verkligt behov. Jag har därför ansett mig, efter
nu lämnade redogörelse för vad som förekommit, icke böra vidtaga ytterligare
åtgärd.

Verkställes genom skogsvårdsstyrelsens försorg utsyning eller ^stämpling
i samband med meddelande av tillstånd till avverkning efter ett
å fastigheten lagt avverkningsförbud enligt 8 § skogsvårdslagen, torde
på frågan om skyldighet för tillståndssökande att ersätta kostnaderna
för ifrågavarande förrättning böra anläggas delvis andra synpunkter
än de, vilka kunna åberopas då eljest för avverkning fordras skogsvårdsstyrelsens
tillstånd. Förpliktelsen att, innan avverkningen företages, inhämta
dylikt tillstånd är här icke såsom i de övriga fall, då tillstånd kräves,
ett i lagen ovillkorligen föreskrivet, fastigheten, oberoende av ägarens
eller avverkningsrättsinnehavarens åtgöranden, åvilande onus. Det
är icke tilltalande, att, på sätt för närvarande synes vara fallet, den som
begär tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud skall vara fritagen
från skyldighet att ersätta skogsvårdsstyrelsen kostnaderna för
utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrelsen finner erforderlig
för tillståndets meddelande. Visserligen torde ej sällan inträffa, att tillstånd
till avverkning måste sökas på grund av ett förbud, som ej vållats
av sökanden. Förbudet kan sålunda hava meddelats redan under någon
föregående ägares innehav av fastigheten. Dels finnes emellertid möj
lighet att vid förvärv av en fastighet övertyga sig örn, huruvida avverkningsförbud
åvilar densamma, dels torde kunna förväntas att, därest
skogsvårdsstyrelsen finner, att en ändamålsenlig skogsvård kan antagas
komma att bedrivas av den nye ägaren, förbudet av styrelsen upphäves
eller ägaren med förbudets bibehållande eljest medgives nödig rörelsefri

21

Kungl, Maj:ts proposition nr 49.

het. -Jag ansluter inig alltså till den princip, varå förenämnda inom
departementet upprättade förslag till ändring av 8 § bygger, eller att, då
skogsvårdsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud
finner erforderligt, att utsyningsförrättning genom styrelsens
försorg verkställes, kostnaderna för förrättningen skola gäldas av
den, som ansökt örn tillståndet. Utsyning torde nästan undantagslöst
vara förenad med ett stämplingsförfarande. Även stämplingskostnaderna
skola naturligtvis av sökanden betalas. Sådan förrättning, varigenom,
sedan avverkningsförbud meddelats, träd, vilka tidigaio utstämplas a\
skogsägare eller avverkningsrättsinnehavare, återstämplats genom skogs
vårdsstyrelsens försorg, torde böra räknas lika med vanlig utsyningseller
stämplingsförrättning.

Nyssnämnda ändringsförslags bestämmelser i förevarande hänseende
inneburo, att tillståndssökande skulle vara skyldig ersätta ej blott utsynings-
och stämplingskostnader utan även kostnaden för sådan anvisning
av avverkningstrakt, som skogsvårdsstyrelsen, i stället för att verkställa
utsyning eller stämpling, kunde finna sig föranlåten meddela. En
så långt gående ersättningsskyldighet har centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund enligt yttrandet den 20 december 1932 ansett sig icke
hava anledning påfordra. Med hänsyn härtill oell da de skäl, som till
stöd för sistberörda ståndpunkt inom centralrådet framhållits, synas
värda att beaktas, torde ifrågavarande skyldighet lämpligen böra lie
gränsas på sätt inom centralrådet föreslagits.

I överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 7 § torde erforderlig
hantlangning alltid böra av tillståndssökande utgöras. Dylik skyldig
het bör sålunda åvila honom ej blott vid utsyning eller stämpling, som
skogsvårdsstyrelsen för tillståndets meddelande finnér erforderlig, utan
vid all undersökning å marken, som anses behövlig för ansökningens
prövning.

Den ersättningsskyldighet eller hantlangningsplikt, varom i det föregående
talats, har allenast haft avseende å vederbörande tiilståndssökande.
Finnes ej sökande av avverkningstillståndet, utan meddelas detsamma,
såsom understundom torde ske, på skogsvårdsstyrelsens eget initiativ,
synes styrelsen böra vidkännas kostnaden lör förrättning, som styiel
sen därvid, utan framställning från markägare eller avverkningsrätts
innehavare, verkställer. Någon skyldighet för ägare eller avverkningsrättsinnehavare
att för sådant fall utgöra hantlangning synes ej heller
böra föreskrivas. A andra sidan torde vara tydligt, att, örn utsyning elid
annan förrättning å marken verkställes på uttrycklig begäran av till
stånd ssökande, ehuru skogsvårdsstyrelsen finner förrättningen icke vara
erforderlig för tillståndets meddelande, sökanden skall svara för samtliga
nied förrättningen förenade kostnader. För sådant fall torde stadgan
det i 4 § andra stycket förordningen dea 15 juni 1923 angående skogs
vårdsstyrelser bliva tillämpligt.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 49.

På sätt framhållits såväl av Sveriges skogsägareförband som inom cen
tralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund synes det ej lämpligt att i
skogsvårdsstyrelsens egna bänder, utan möjlighet till jämkning, överlämna
fastställandet av de grunder, efter vilka ersättning till styrelsen
skall utgå för sådan utsynings- eller stämplingsförrättning, som styrel
sen vid meddelande av tillstånd till avverkning efter avverkningsförbud
finner erforderligt verkställa. Varken det av skogsägareförbundet
eller det av centralrådet framförda förslaget bar emellertid synts mig
innebära en tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål. Efter
övervägande av olika möjligheter härutinnan har jag stannat för den
meningen, att i lagtexten allenast bör inflyta föreskrift därom, att ersättningen
skall utgå med skäligt belopp. Anser den ersättningsskyldige
beloppet vara för högt tilltaget, får tvisten slitas inför allmän domstol, på
samma sätt som när skogsvårdsstyrelsens krav över huvud bestrides.
För att vederbörande skola hava möjlighet att i förväg någorlunda kunna
bedöma storleken av den ersättning, varom i förekommande fall kan
bliva fråga, torde emellertid vara lämpligt, att skogsvårdsstyrelserna för
varje år fastställa och tillkännagiva de grunder, som styrelserna vid ersättningens
debitering avse att tillämpa. Då olika grunder torde tillämpas
av olika skogsvårdsstyrelser, erhålles också härigenom ett material,
som kan bliva av viss betydelse för prövningen av ersättningsbeloppens
skälighet. Någon skyldighet för skogsvårdsstyrelserna i angivet hänseende
torde dock ej lämpligen böra föreskrivas i lagen. Därest de av
mig förordade bestämmelserna vinna statsmakternas bifall, torde fram
deles kunna i administrativ ordning tillses, att nyssnämnda åtgärder bliva
av styrelserna vidtagna.

Såsom framgår av det anförda komma vissa av de med avverkningsförbudet
sammanhängande kostnaderna även efter de av mig förordade
ändringarna att stanna å vederbörande skogsvårdsstyrelse. Så kommer
naturligtvis bland annat att ske med alla kostnader för förbudets meddelande.
Jag torde i detta sammanhang få erinra därom, att skogsvårdsstyrelse
enligt 8 § har rätt att, då förbud meddelas, begränsa detsamma
att gälla allenast viss del av fastigheten eller eljest på visst sätt
inskränka förbudet såsom genom tillåtelse att avverka vissa träd eller
bestånd. Det synes önskvärt, att skogsvårdsstyrelserna ville tillämpa
denna bestämmelse i största möjliga utsträckning. Härvid må jämväl
framhållas angelägenheten av att skogsvårdsstyrelserna, där så lämpligen
kan ske, låta förbuden åtföljas av föreskrifter och anvisningar för
ett ändamålsenligt handhavande av skogen inom förbudens ram.

De av mig tillstyrkta bestämmelserna torde böra sammanföras under
ett nytt moment, betecknat 3 morn., i 8 §. Bestämmelserna torde böra
träda i kraft den 1 juli 1933. Med allmänna rättsgrundsatser synes bäst
överensstämma, att de ej erhålla tillämplighet i sådana fall. där avverkningstillstandet
sökts före nämnda dag. Till undvikande av varje tveksamhet
torde uttryckligt stadgande härutinnan böra meddelas.

23

Kungl. Maj:ls proposition nr ii).

I anslutning till vad sålunda aniörts Ilar jag låtit inom jordbruksdepar
tementet utarbeta ett förslag till lag om ändring i 8 § skogsvårdslagen
den 15 juni 1923 (nr 212). Det är min avsikt att föreslå, att berörda förslag
remitteras till lagrådet för yttrande. Jag torde emellertid dessförinnan
få redogöra jämväl för vissa andra framkomna förslag till ändringar
i skogsvårdslagen.

Förrättningar enligt 12 och 30 §§.

Enligt skogsvårdslagens 12 § skall skogsvårdsstyrelse, som finner åtgärder
för betryggande av återväxt jämlikt lagen påkallade, söka med
den eller dem, som lagligen äro ansvariga för återväxtens betryggande,
träffa överenskommelse örn de åtgärder, som för berörda ändamål böra
vidtagas. Träffas ej sådan överenskommelse, äger skogsvårdsstyrelsen
hos länsstyrelsen påkalla undersökning av avverkningsområdet. Länsstyrelsen
skall då förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde av
två ojävige gode män, vilka av förrättningsmannen utses bland dem, som
äro valda till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid lantmäteriförrättningar
eller till ledamöter i häradsrätt, å stället undersöka förhållandet
och däröver till skogsvårdsstyrelsen avgiva redogörelse med
förslag till de åtgärder, som för markens återställande i skogbärande
skick må finnas nödiga. Sedan undersökning hållits, skall styrelsen ånyo
söka få till stånd överenskommelse. Örn överenskommelse ej kan träffas,
stämmes, jämlikt 13 §, saken in till domstol.

Enligt 30 § 1 mom. andra stycket äger den, som hos länsstyrelsen anfört
besvär över skogsvårdsstyrelses slutliga beslut i ärende, som hos länsstyrelsen
får fullföljas, påkalla undersökning på marken. För sådant
fall eller örn länsstyrelsen eljest finner dylik undersökning vara av nöden,
skall länsstyrelsen förordna en skogsstatens tjänsteman att med biträde
av tvä sådana gode män, som i 12 § omförmäla», å stället undersöka förhållandet
och däröver avgiva redogörelse.

I skrivelse till Kungl. Majit den 11 april 1927 har Sveriges skogsugareförbund
hemställt örn sådan ändring av 12 och 30 §§, att däri infördes
bestämmelse örn skyldighet för vederbörande syneförrättare att till förrättning,
som i sagda paragrafer avses, kalla markägare samt för reproduktionsåtgärder
eller avverkning ansvarig avverkare. Till stöd för
denna hemställan har anförts, bland annat, att det vore brukligt, att, då
förrättning enligt 12 § skulle företagas, skogsvårdsstyrelsen erhölle underrättelse
örn tiden för förrättningen, varefter någon styrelsens tjänsteman
kom tillstädes vid densamma, samt att det förty vore rimligt och i
många fall skulle undanröja friktion och misstämning, örn även den
andra parten bereddes tillfälle att närvara och förklara sig. I fråga örn
förrättning enligt 30 § har förbundet förklarat sig anse det än viktigare,
att kallelseplikt förelåge. Förbundet har särskilt framhållit det fall, att
förrättningen ägde rum i anledning av överklagande av ett utav skogs
vårdsstyrelsen meddelat avverkningsförbud. Härutinnan har förbundet
anfört bland annai följande:

24

Kunni. Maj:ts proposition nr 49.

Att märka vore, att avverkningsförbud kunde meddelas ej blott när
avverkning företagits i strid mot lagens bestämmelser eller när ^stämpling,
utvisande tilltänkt lagstridig avverkning, verkställts, utan skogsvårdsstyrelsen
kunde meddela förbud när helst den hade »skälig anledning
antaga», att lagstridig avverkning planlagts. Befogenheten av förbudet
skulle sedan prövas av synemännen. Dessa, som i regeln icke
ägde person- och lokalkännedom i det förevarande fallet, bleve i realite
ten hänvisade att i sådana mer ömtåliga fall, där avverkning eller stämpling
ej skett, grunda sitt omdöme på skogsvårdsstyrelseombudets utta
landen och misstankar. Enkel rättvisa syntes här kräva, att markägaren
(avverkaren) städse bereddes tillfälle att närvara och avgiva förklaring
över sina dispositioner och avsikter. I de allra flesta fall torde det
vara så, att länsstyrelsens beslut träffades i överensstämmelse med den
av synemännen uttalade meningen.

Över skogsägareförbundets framställning hava, efter remiss, yttranden
avgivts dels, efter skogsvårdsstyrelsernas hörande, av centralrådet för
skogsvårdsstyrelsernas förbund, dels ock av domänstyrelsen.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i utlåtande den 29
september 1927 förklarat sig anse det lämpligt, att vederbörande intressenter
underrättades örn förrättningar av ifrågavarande slag, samt anfört,
att centralrådet icke hade något att erinra mot att skogsvårdslagens
12 och 30 §§ kompletterades i antydd riktning. Emellertid har central
rådet gjort gällande, dels att kallelse till förrättningen icke borde utfärdas,
utan att det vöre tillfyllest, att vederbörande underrättades örn den
samma, dels ock att angående förrättning enligt 30 § icke blott mark
ägare och ansvarig avverkare utan även skogsvårdsstyrelse horde under
rättas. Med hänsyn till att, enligt yttrandena från skogsvårdsstyrelserna,
vederbörande i regel underrättades utan att skyldighet härutinnan
vore föreskriven i lagen, syntes det centralrådet vidare, att med de föreslagna
ändringarna utan olägenhet kunde anstå, till dess erfarenheten
givit vid handen, att lagen i andra avseenden behövde ändras eller kompletteras.
Centralrådet hemställde därför, att skogsägareförbundets framställning
icke för det dåvarande måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Domänstyrelsen har i utlåtande den 25 oktober 1927 gjort samma hemställan
som centralrådet.

I samband med förenämnda förslag till ändringar av 7 och 8 §§ upp
gjordes inom jordbruksdepartementet jämväl förslag till ändrad lydelse
av 12 och 30 §§ i nära anslutning till skogsägareförbundets hemställan.
Förslaget innebar sålunda, att genom förrättningsmannens försorg underrättelse
örn tiden för de i sistnämnda paragrafer omförmälda förrättnin
gar skulle bevisligen lämnas: beträffande förrättning enligt 12 §, skogsvårdsstyrelsen
och fastighetens ägare ävensom annan, som kunde vara
ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna, samt, beträffande förrättning
enligt 30 §, skogsvårdsstyrelsen och klaganden ävensom, där klaganden
vore annan än fastighetens ägare, denne sistnämnde.

Sveriges skogsägareförbund, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas för

Kungl. Majlis proposition nr 49.

25

hund och skogsvårdsstyrelserna hava samtidigt som de yttrat sig angående
de föreslagna ändringarna av 7 och 8 §§ jämväl uttalat sig örn nu ifrågavarande
ändringsförslag.

Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt förslaget.

Av skogsvårdsstyrelserna har flertalet icke haft något att erinra mot
detsamma. Av de övriga har skogsvårdsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrkt
förslaget samt skogsvårdsstyrelsen i Uppsala län uttalat, att dess
genomförande skulle i hög grad försvåra ifrågavarande förrättningar utan
motsvarande nytta. Skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län har avstyrkt
den föreslagna ändringen av 12 § samt beträffande 30 § avstyrkt, att ägaren
skulle kallas till däri avsedd förrättning. Såväl sistnämnda skogsvårdsstyrelse
som skogsvårdsstyrelsen i Västmanlands län hava ansett, att
lagändringarnas genomförande borde anstå till dess övriga frågor örn
ändring av skogsvårdslagen, vilka centralrådet hade under omprövning,
blivit utredda. Skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län har tillstyrkt
ändringen av 12 § men funnit någon underrättelseplikt i det i 30 § avsedda
fall ej vara påkallad. Skogsvårdsstyrelsen i Södermanlands län bär
ansett, att, för underlättande av de föreslagna bestämmelsernas tillämpning,
den i 12 § stadgade underrättelseplikten borde bestämmas att avse,
förutom ägaren, annan, örn vilken kännedom förelåge, att han kunde vara
ansvarig för kostnaderna för återväxtåtgärderna. Vidare har av några
skogsvårdsstyrelser framhållits, att underrättelseplikten borde anses fullgjord
i och med att meddelande örn förrättningen bevisligen avsänts.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har i sitt yttrande
den 20 december 1932 icke haft någon erinran att framställa i anledning
av de föreslagna bestämmelserna i och för sig. Emellertid har centralrådet
anfört, att inom centralrådet sedan någon tid påginge utredning örn
vidtagande av sådana ändringar av skogsvårdslagen, som enligt hittills
vunnen erfarenhet från lagens tillämpning funnes påkallade. Underhänvisning
till detta förhållande har centralrådet förklarat, att ändringarna
av 12 och 30 §§ lämpligen borde anstå, till dess frågan örn revision
av skogsvårdslagen i anledning av berörda utredning bleve aktuell.

För egen del biträder jag i princip de synpunkter, vilka kommit till ut- Departementstryck
i det inom jordbruksdepartementet uppgjorda förslaget till ändring cW«n.
av 12 och 30 §§. Det synes rimligt, att de, vilkas intressen beröras av
ifrågavarande förrättningar, underrättas örn tiden för deras hållande.

Med utgångspunkt härifrån torde skogsvårdsstyrelsen och fastighetens
ägare alltid böra underrättas. I sådana fall, då enligt stadgandet i andra
stycket av 11 § jämväl förutvarande ägare till en fastighet eller avverkningsrättsinnehavare
äro ansvariga för kostnaderna för åtgärder till betryggande
av skogsåterväxt, bör i fråga om förrättning, som avses i 12 §,
underrättelse tillställas även dem. Slutligen bör vid förrättning enligt
30 § klaganden alltid underrättas, oavsett örn han är ägare till fastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 47—49. 3

26

Kungl. May.ts proposition nr 49.

Fullgörandet av en underrättelseplikt i den utsträckning, som nu angivits,
torde emellertid oita möta svårigheter. Erinringar härutinnan hava
framförts av de skogsvårdsstyrelser, vilka, på sätt förut nämnts, helt
eller delvis ställt sig avvisande mot förslaget. Särskild har sålunda framhållits,
dels att äganderättsförhållandena kunna vara besvärliga att utreda,
dels oek att antalet intressenter, som måste underrättas, mången gång
är synnerligen stort, samt att det ej sällan torde bliva svårt att nå vederbörande
intressent med underrättelsen. Ehuru dessa svårigheter torde
kunna övervinnas, synas de dock tala för att någon dylik underrättelseplikt
icke föreskrives i lagen utan tvingande skäl. Sådana torde ej föreligga.
Enligt de upplysningar, som lämnats i ärendet, synes redan nu tämligen
allmänt tillämpas, att underrättelse meddelas, där så lämpligen kan
ske. Även utan lagstadgande torde denna praxis kunna givas en än vidare
utbredning. Ett betydande inflytande i förevarande hänseende synes kunna
utövas av länsstyrelserna. Detta torde lämpligen kunna ske i den formen,
att länsstyrelserna i sina förordnanden för förrättningsmännen betona
angelägenheten därav att, örn det ej medför alltför stor omgång eller olägenhet,
vederbörande intressenter underrättas örn tiden för den förrättning,
som avses med förordnandet. Inrymmandet i förordnandena av ett
dylikt påpekande skulle med all sannolikhet leda till åsyftat resultat. Berättigade
anspråk, som uti ifrågavarande avseende kunna av intressenterna
uppställas, torde därigenom praktiskt taget bliva tillgodosedda.
Önskvärdheten av att nu anförda synpunkter vinna beaktande torde
böra på lämpligt sätt bringas till länsstyrelsernas kännedom.

Jag finner sålunda, att någon ändring av 12 och 30 §§, åtminstone tillsvidare,
icke behöver företagas. Erinras må också, att, enligt vad centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört, inom centralrådet
pågår utredning rörande en allmän revision av skogsvårdslagen. Det
synes ej lämpligt att, innan berörda utredning slutförts, vidtaga andra
ändringar i lagen än sådana som äro av ett trängande behov omedelbart
påkallade.

Departementschefen uppläser härefter förut omförmälda förslag till lag
örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212) av den lydelse,
bilaga1 vid detta protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Joh:s Thygesen.

1 Denna bilaga, vilken är likalydande med det vid propositionen togade lagtörslaget, bär
häl- uteslutits -

Kungl. May.ts proposition nr 49.

27

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 januari
1933.

Närvarande:

.justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 13 januari
1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni 1923 (nr 212).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Knut Elliot.

Lagrådet lämnade förslaget ntan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 49.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans Näjd
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, lagrådets den 19
januari 1933 avgivna utlåtande över det den 13 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag örn ändring i 8 § skogsvårdslagen den 15 juni
1923 (nr 212) samt hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan
anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

380059. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.