Kungl. Majlis ''proposition Nr 32.

1

Nr 32.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen; given Stockholms
slott den 13 januari 1933.

Kungl. Majit vill härmed under åberopande dels av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden för den 6 augusti 1932 och
den 13 januari 1933, dels ock av kyrkomötets bilagda skrivelse den 29
augusti 1932, nr 14, samt av närslutna transsumt av kyrkolagsutskottets
betänkande nr 6 föreslå riksdagen att för dess del antaga härvid fogade
förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 32.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32,

Förslag

till

Lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

På framställning av arrendator av boställe, som avses i 1 § ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910, må Konungen, då enskild rätt ej därigenom
förnärmas, bevilja skälig lindring i arrendevillkoren för återstoden
av arrendetiden under förutsättning,

a) att arrendeavtalet slutits under något av åren 1916—1930;

b) att arrendetiden utgår tidigast den 14 mars 1935;

c) att arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befinnas oskäligt
tyngande och arrendatorn på grund härav kan befaras bliva urståndsatt
att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet;

d) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för boställets
hållande i god hävd;

e) att erforderlig lindring icke kan erhållas enligt lagen om ändring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

2 §•

Ansökning örn lindring i arrendevillkoren enligt denna lag skall för att
kunna prövas hava inkommit till ecklesiastikdepartementet, länsstyrelsen
eller stiftsnämnden före utgången av år 1933.

3 §•

Lindring i arrendevillkoren må endast avse arrendeavgiften samt årsbeloppet
för uppskattad nybyggnadskostnad, i den mån sådant belopp skall
av arrendatorn kontant erläggas. Belopp, som nu sagts, må ej nedsättas
mera än att föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar å byggnadsförskott
och lån ur kyrkofonden därmed kunna gäldas.

Arrendeavgiften skall bestämmas på sätt föreskrives i 12 § ecklesiastik
arrendeförordning den 21 november 1925.

4 §•

Vad i denna lag stadgas örn arrendator äger jämväl tillämpning å arrendators
stärbhusdelägare, konkursbo och löftesmän, som övertagit arrendet,
ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig
överlåtet före den 1 januari 1931.

3

Kungl. Majds proposition Nr 32.

5 §•

Har uppskattning av boställes normalavkastning fastställts och beviljas
sedermera lindring i arrendevillkoren, må stiftsnämnden jämka uppskattningen
efter ty skäligt prövas.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
augusti 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anför
departementschefen, statsrådet Städener:

I skrivelse den 28 maj 1932, nr 254, har riksdagen anmält, att riksdagen,
sedan sammansatt andra lag- och jordbruksutskott avgivit utlåtande nr 6, för
sin del antagit ett genom Kungl. Majda proposition den 26 februari 1932,
nr 155, framlagt förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastika löneboställen. Tidigare denna dag har Kungl.
Maj:t beslutat i skrivelse, nr 8, till kyrkomötet inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.

I sin nämnda skrivelse har riksdagen tillika under åberopande av utskottsutlåtandet
hemställt, att Kungl. Maj:t, i den mån förhållandena därtill gåve
anledning, ville låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
angående omvärdering av arrenden i den utsträckning och
under de förutsättningar, som utskottet i sitt utlåtande angivit.

Jag anhåller nu att i anledning av riksdagens berörda hemställan få till
behandling upptaga fråga örn ytterligare åtgärder till beredande av lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

Härvid torde jag först få lämna en kort redogörelse för de författningsbestämmelser,
som äro av betydelse vid bedömandet av förevarande frågor
rörande arrendelindring.

Prästerskapets löneboställen förvaltas enligt föreskrifterna i ecklesiastik
boställsordning den 9 december 1910 och ecklesiastik arrendeförordning den
21 november 1925. Arrendet för löneboställe, som är avsett för jordbruk,
uppdelas i arrendeavgift och årsbelopp för nybyggnadsskyldighetens fullgörande.
Arrendeavgiften skall enligt stadgande i 12 § 1 mom. arrendeförordningen
vara utsatt till hälften i penningar och till hälften i en eller flera
av de persedlar, som upptagas i vederbörande läns senast fastställda markegångstaxa,
att lösas med penningar efter pris enligt litt. A i markegångstaxan.
Arsbeloppet för nybyggnadsskyldighetens fullgörande skall vidare
enligt 18 § 1 mom. samma arrendeförordning uppskattas till visst belopp i

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

penningar. Vid denna uppskattning skall hänsyn tagas å ena sidan dels
till kostnaden för den nybyggnad, som kan finnas angiven i arrendekontraktet,
dels till vad arrendatorn har att utgiva till föregående arrendatorn
för av denne verkställd nybyggnad och dels till önskvärdheten därav att,
när större nybyggnad framdeles må ifrågakomma, medel till gäldande av
lämplig del av kostnaden därför må finnas tillgängliga, och å andra sidan
till beloppet av för nybyggnadskostnadens bestridande till äventyrs tillgängliga
medel samt till angelägenheten att för bostället erhålla skäligt arrende.
Arrendeuppskattningen verkställes av vederbörande ecklesiastika boställsnämnd.
Boställsnämndens yttrande och förslag ingivas till länsstyrelsen,
som upprättar förslag angående sättet för utarrenderingen, storleken och
beskaffenheten av de bus, som skola finnas å bostället, samt innehållet i
arrendekontraktet, varefter handlingarna i ärendet överlämnas till domkapitlet.
Biträder domkapitlet vad länsstyrelsen föreslagit, skall länsstyrelsen genom
beslut, som utfärdas efter anslag, fastställa förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.
Örn domkapitlet däremot icke biträder länsstyrelsens förslag,
skall ärendet hänskjutas till kammarkollegiets prövning och avgörande.

Flertalet av prästerskapets löneboställen är utarrenderat enligt ecklesiastik
arrendeförordning, som trädde i kraft den 1 maj 1926. Emellertid är fortfarande
ett betydligt antal — hela antalet löneboställen uppgår enligt 1927
års prästlöneregleringssakkunniga till 3,239 stycken — utarrenderat enligt
förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets
löneboställen, vilken förordning trädde i kraft den 1 januari 1912.
Enligt denna förordnings 4 § skall förslag till utarrendering uppgöras av
på landet kronofogde eller länsman (landsfiskal) och i stad magistratsperson
i samråd med kontraktsprosten, tjänstinnehavare, vars rätt av utarrenderingen
beröres, samt en av pastoratet eller, då avkastningen av bostället
skall ingå till kyrkofonden eller tillgodokomma viss tjänstinnehavare, av
domkapitlet utsedd, i lantbruks- och affärsförhållanden kunnig person. Arrendeavgiften
skall alltid vara utsatt i penningar. Sättet för utarrendering
överensstämmer i övrigt huvudsakligen med nu gällande bestämmelser.

Vidare finnes ett mycket ringa antal löneboställen, som äro utarrenderade
efter de före den 1 januari 1912 gällande bestämmelser eller kungl, skrivelserna
den 12 november 1858 och den 11 juli 1862. Då de sista av dessa
arrenden, som omfatta en tidrymd av tjugu år, utgå den 14 mars 1933 eller
senast den 14 mars 1934, torde de i detta sammanhang sakna intresse.

Jämlikt bestämmelserna i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen
jord kunde arrendator medgivas lindring i arrendevillkoren genom nedsättning
med högst en tredjedel av arrendeavgiften och årsbeloppet för uppskattad
nybyggnadskostnad, dock ej för tid, som förflutit före arrendeåret
1926—1927. Förutsättning för dylik lindring var, bland annat, att arrendeavtalet
slutits under något av åren 1917—1921, att ansökning ingivits till

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1926, att de kontraherade
arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden befunnes oskäligt
tyngande och arrendatorn på grund därav kunnat befaras bliva urståndsatt
att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn gjort vad
av honom skäligen kunde påfordras för hållande av den arrenderade fastigheten
i god hävd. Länsstyrelsen skulle, där sådant för åstadkommande av
nödig utredning prövades erforderligt, på sökandens bekostnad föranstalta
örn ny arrendeuppskattning, varefter kammarkollegiet prövade och avgjorde
frågan örn arrendelindring. Tillämpningsföreskrifter till sistnämnda lag hava
meddelats i kungörelse av den 21 maj 1926. I enlighet med hithörande
bestämmelser har enligt uppgift lindring i arrendevillkoren medgivits i omkring
125 fall.

Vidare har Kungl. Majit i cirkulär den 19 februari 1932 bemyndigat länsstyrelserna
att, på därom av arrendator utav genom myndigheternas försorg
utarrenderat ecklesiastikt löneboställe gjord ansökan, bevilja anstånd med
betalning av högst hälften av under mars 1932 förfallande arrendeavgift
och årsbelopp för nybyggnad, dock ej längre än till den 1 november 1932,
under villkor att arrendatorn å belopp, som icke inom kontraktsenlig tid
guldits, erlägger ränta från förfallodagen tills full betalning sker efter en
räntefot av fem procent för år, ävensom för betalningens behöriga fullgörande
till såväl resterande arrendeavgift och årsbelopp som ränta därå ställer
till vederhäftigheten styrkt borgen eller annan säkerhet, som av länsstyrelsen
godkännes Därvid skall dock iakttagas, att anstånd må medgivas endast
i fall, då det kan anses visat, att det på grund av arrendes storlek och
arrendators ekonomiska ställning skulle bereda arrendator avsevärd svårighet
att erlägga arrendeavgift och årsbelopp i enlighet med arrendekontraktet.

Den svåra depression, varunder näringslivet och icke minst jordbruket för
närvarande lider, har medfört, att till Kungl. Majit inkommit ett flertal
framställningar örn åtgärder till stöd för arrendatorer av ecklesiastik jord.
För dessa framställningar och däröver avgivna utlåtanden finnes en utförlig
redogörelse i det vid propositionen, nr 155, till innevarande års riksdag fogade
utdraget av statsrådsprotokollet. Jag tillåter mig att i detta sammanhang
hänvisa till nämnda protokoll.

I anledning av framställningarna framlade Kungl. Majit med nämnda
proposition, nr 155, bland annat, förslag till lag örn ändring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika löneboställen.

Detta förslag avsåg att öppna möjlighet för tillämpning av 1925 års utarrenderingsförordnings
bestämmelse örn sättet för arrendeavgiftens utgående
även beträffande tidigare tillkomna arrenden, i syfte att i de fall, där omständigheterna
befunnes böra därtill föranleda, viss lindring skulle kunna
medgivas i avseende å nu gällande, mera betungande arrendeavgifter. Länsstyrelserna
skulle enligt förslaget bemyndigas medgiva lindring i dessa arrén -

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

devillkor på så sätt, att arrendeavgift, tidigast från och med arrendeåret
1932—1933, nedsattes intill det belopp, som uppkommer vid en omräkning
av den i kontraktet bestämda arrendeavgiften sålunda, att hälften av avgiften
förvandlas till markegångspersedlar till myckenhet enligt priserna i
litt. A i markegångstaxan det år, utarrenderingen skedde, att för återstående
arrendeår lösas med penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i
markegångstaxan. Någon ändring beträffande årsbeloppet föreslogs icke.

Bestämmelserna föreslogos skola gälla beträffande arrendeupplåtelse av
löneboställe, som avsåges i 1 § ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 och som vore utarrenderat enligt föreskrifterna i förordningen den 15
september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen. Såsom
villkor för att arrendelindring enligt den föreslagna lagen skulle kunna
medgivas krävdes enligt denna, att de kontraberade arrendevillkoren, med
hänsyn till rådande förhållanden, funnes för arrendatorn tyngande och det
på grund härav kunde antagas möta svårigheter för denne att fullgöra sina
förbindelser enligt avtalet samt att skäl till arrendelindringen i övrigt funnes
och enskild rätt ej förnärmades.

Ifrågavarande proposition remitterades av riksdagen till andra lagutskottet,
till vilket utskott jämväl överlämnades vissa motioner i ämnet, däribland
följande inom ordinarie motionstiden väckta, nämligen nr 98 inom första
kammaren av hrr Löfvander m. fl. örn rätt för arrendator av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord att erhålla ny arrendeuppskattning och den därmed
likalydande motionen nr 145 inom andra kammaren av hrr Jonsson i Risinge
och Johansson i Hallagården.

I nämnda motioner yrkades under hänvisning till den för arrendatorerna
mycket svåra ekonomiska situationen, att berörda arrendatorer måtte efter
ansökan hos vederbörande länsstyrelse medgivas rätt till ny arrendeuppskattning
av sina arrenderade egendomar.

Efter överenskommelse mellan andra lagutskottet och jordbruksutskottet
hänsköts propositionen och de väckta motionerna till behandling av sammansatt
andra lag- och jordbruksutskott, som i ett sammanhang företog
propositionen och motionerna till behandling, i vad de avsågo ändring i
gällande arrendevillkor.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande fann utskottet, att det genom propositionen
framlagda förslaget till lag örn ändring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastika löneboställen, såvitt utskottet kunde bedöma,
i stort sett vore väl avvägt, samt tillstyrkte riksdagen att för sin del antaga
förslaget.

Vidare förklarade sig utskottet finna, att det genom propositionen framlagda
förslaget i allmänhet öppnade möjlighet att bereda tillräckligt stora
arrendelindringar men att undantagsvis fall kunde förekomma, i vilka en
omräkning av arrendeavgiften efter de föreslagna grunderna icke skulle giva
den lindring i arrendevillkoren, som ändrade ekonomiska förhållanden otve -

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

lydigt mäste anses påkalla. Enligt utskottets mening borde i sådana fall
kunna ske omvärdering av arrendet efter ansökan och företagen prövning
av åtgärdens behövlighet. Utskottet tilläte sig därför hemställa, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit i den mån
förhållandena därtill gåve anledning, ville låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelser örn dylik omvärdering.

Vad utskottet sålunda hemställt, blev av riksdagen antaget.

Genom beslut den 10 juni 1982 anbefallde Kungl. Majit kammarkollegiet
att i anledning av riksdagens sålunda gjorda anhållan inkomma med utlåtande
jämte sådant förslag, som avsåges i riksdagens anhållan.

Med utlåtande den 30 juni 1932 avgav kammarkollegiet i anledning av
remissen förslag till lag angående omvärdering av arrenden för vissa arrendatorer
av ecklesiastika boställen. Förslaget torde få fogas som bilaga vid
detta protokoll.

I sitt utlåtande har kammarkollegiet anfört i huvudsak följande.

Vid fullgörandet av det ämbetsverket lämnade uppdraget hade kollegium
att taga hänsyn därtill att förslag till lagar, innefattande en genomgripande
förändring i förvaltningen av det territoriella prästerskapets boställen, blivit
av innevarande års riksdag antagna och torde komma att föreläggas det till
dag senare under året sammankallade kyrkomötet, i följd varav det vore att
räkna med att lagar i ämnet komme att inom kort bliva utfärdade. När
sådana lagar komme att träda i kraft undandroge sig kollegii bedömande.
Därvid saknade kollegium jämväl möjlighet att beräkna, huruvida ikraftträdandet
komme att ske å tid innan den av riksdagen nu ifrågasatta lagen
örn omvärdering av arrendet för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen
blivit antagen och promulgerad. Då denna senare lag på grund av sin angelägna
beskaffenhet borde träda i kraft omedelbart efter promulgerandet,
torde kollegium hava att avfatta sitt förslag så, att lagens tillämpning kunde
äga rum såväl under den tid prästboställenas förvaltning handhades enligt
nu gällande bestämmelser som under en kommande tid under antagande
att förvaltningen bleve ordnad i överensstämmelse med de av riksdagen antagna
förslagen. Det torde nämligen få anses självklart att avgörandet av
frågan örn omvärdering av bostadsarrende borde vara anförtrott den, som
vid varje tid hade inseendet över förvaltningen.

Så länge nuvarande förvaltningsordning ägde bestånd syntes avgörandet
av frågan till vilket belopp arrendeprestationerna efter omvärdering borde
bestämmas böra ske i huvudsakligen samma ordning som vore stadgad i
lagen den 21 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.

Måhända kunde det ifrågasättas örn det med de grunder, varpå de av
innevarande års riksdag antagna ecklesiastik boställsordning och lag örn
kyrkofond vilade, överensstämde att arrende, som efter sagda lagars ikraftträdande
uppbures av pastorat, kunde efter företagen omvärdering utan
pastoratets medgivande lindras, men riksdagens nu ifrågavarande skrivelse
måste tolkas som ett uttryck för riksdagens mening att den ifrågasatta lagen
kunde erhålla tvingande verkan även gent emot pastorat och även i fall
pastoratet finge till följd av lindringen vidkännas ökad utdebitering till sitt
prästerskaps avlöning. Med hänsyn till den begränsning i förvaltningsbe -

9

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

fogenheten, som i det antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning vore
stadgad för pastoratet, samt de befogenheter, som tillagts bostadsnämnd och
stiftsnämnd, syntes det avgörande angående omvärdering av arrende, varom
nu vore fråga, böra efter en eventuell förvaltningsreforms genomförande tillkomma,
beträffande löneboställe (i ny bemärkelse) stiftsnämnd efter pastoratets
hörande och beträffande allmänt kyrkohemman stiftsnämnd. . Visserligen
syntes avgörandet i detta senare fall rätteligen böra förläggas till statskontoret
såsom förvaltare av kyrkofonden, vilken hade det uteslutande intresset
av arrendeinkomsten från boställe tillhörande denna grupp, men en
sådan åtgärd finge anses strida mot det antagna förvaltningssystemet.

I ovannämnda lag den 21 maj 1926 funnes angiven den myndighet, kammarkollegium,
som hade att avgöra där angivna frågor örn arrendelindring.
Då den nu ifrågasatta lagen möjligen kunde komma att vara i tillämpningnågon
tid innan de ecklesiastika boställenas förvaltningsfråga bleve slutligen
löst, syntes det av formella skäl vara mindre lämpligt att i den föreslagna
lagen intaga bestämmelser om den, som skulle beklädas med befogenheten
att avgöra framställning om omvärdering av boställsarrende. Det borde
tillkomma Kungl. Majit att härom meddela bestämmelse i de särskilda föreskrifter,
som torde bliva erforderliga för lagens tillämpning.

I vilken omfattning det kunde antagas att den lindring i arrendevillkor,
som vunnits och vunnes med tillämpning av bestämmelserna dels i lagen
den 21 maj 1926 (nr 104) och dels i det av riksdagen nu antagna förslaget,
därest detta upphöjdes till lag, icke motsvarade vad de ändrade ekonomiska
förhållandena otvetydigt finge anses påkalla, saknade kollegium tillräcklig
erfarenhet för att kunna bedöma. Kollegium ville emellertid hänvisa dels
till de uttalanden, som, enligt vad Kungl. Majits proposition nr 155 närmare
upplyste, avgivits med anledning av de där omförmälda framställningarna
om arrendelindring för ecklesiastika arrendatorer, och dels till omförmälda
utskottsutlåtande. Av yttrandena ifråga finge dragas den slutsatsen
att man hade anledning att räkna med att det bleve endast i jämförelsevis
fåtaliga undantagsfall, som den arrendeprestation, vilken återstode efter erhållen
lindring i den ordning ovan nämnts, kunde anses fortfarande oskäligt
betungande. Med hänsyn såväl härtill som därtill att förliden riksdag i
flera avseenden till stöd för jordbruket vidtagit åtgärder, vilka även komme
arrendatorer till del, hade det enligt kollegii uppfattning icke saknats skäl
att ställa sig avvaktande till frågan om ytterligare lindring i arrendevillkoren.
Därest emellertid Kungl. Majit prövade förhållandena giva anledning
till åvägabringande redan nu av en lagstiftning angående omvärdering av
arrenden av ecklesiastika löneboställen i syfte att bereda arrendatorer lindring
utöver vad nyss nämnts, finge kollegium i enlighet med erhållet uppdrag
framlägga förslag till lag angående omvärdering av arrenden för vissa
arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Beträffande detta förslag ville kollegium till en början framhålla att kollegium
i anslutning till riksdagens framställning och till efterföljd av det
kollegium lämnade uppdraget ansett sig böra begränsa förslaget till ecklesiastika
jordbruksboställen, som avses i 1 § nu gällande ecklesiastika boställsordning,
det ville säga löneboställen anslagna åt det territoriella prästerskapet.
Lagförslaget hade alltså erhållit större begränsning än ovan omförmälda
lag den 21 maj 1926 (nr 104), vilken senare hade avseende å all till
ecklesiastikt ändamål anslagen, genom offentlig myndighets försorg pf\ arrende
upplåten jordbruksfastighet. Förslaget sådant det vore avfattat tunge

10

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

således i motsats härtill icke tillämpning å exempelvis utarrenderade biskopsboställen,
av prästänka disponerade prästänkesäten, klockarboställe!!. Det
kunde måhända anmärkas som orättvist att arrendatorer av boställen tillhörande
dessa grupper icke — nämligen i de fall då enskild rätt ej
skulle av arrendelindringen förnärmas, vilket vore förhållandet egentligen
endast beträffande boställen, vilkas avkomst inginge till biskopslöneregleringsfonden
— komme i åtnjutande av den lindring varom nu vore fråga,
lika litet som den nu antagna lagen örn ändring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ecklesiastika löneboställen ägde tillämpning å sådana boställen.
Kollegium finge emellertid härvid tillägga att, så vitt kollegium nu kunde
erinra sig, icke något fall förekommit, då arrendator av boställe tillhörande
sist omförmälda grupper sökt lindring enligt 1926 års lag.

Vidare hade kollegium ansett de förutsättningar, varunder denna ytterligare
lindring i arrendevillkoren finge medgivas, böra göras strängare än vad
som åsyftades beträffande lindringen enligt det nu antagna lagförslaget. I
annan händelse vunnes ej den av riksdagen angivna begränsningen att den
föreslagna ytterligare lindringen ägde rum endast i undantagsvis förekommande
fall.

Kollegium hade ställt sig tveksamt i frågan huruvida den lindring, som
vunnes med tillämpning av den föreslagna lagen, finge bestämmas att avse
hela återstående arrendetiden eller borde begränsas till en viss kortare tidsperiod.
Då det här rörde sig örn att nedbringa ett arrende, även om det
motsvarade vad under normala förhållanden borde kunna skäligen betingas,
till en lägre, av ogynnsamma och som man finge hoppas tillfälliga konjunkturer
beroende nivå, hade kollegium ansett övervägande skäl tala för
att lindringen för var gång den-beviljades medgåves allenast forén kortare
tid, lämpligen högst tre år, med öppen lämnad rätt för arrendatorn att i
händelse av fog göra ansökning om fortsatt lindring efter sagda tids förlopp.
De skäl, som föranlett att — enligt 67 § 4 mom. i det av riksdagen
antagna förslaget till ecklesiastik boställsordning — arrendator, som åtnjöte
honom enligt lagen den 21 maj 1926 beviljad lindring, förklarats berättigad
att fortfarande under återstående arrendetiden komma i åtnjutande av enahanda
lindring, liksom de skäl, som betingat att omräkningen enligt det
antagna lagförslaget örn ändring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika löneboställen komme att gälla för återstående arrendetiden,
ägde ej motsvarande giltighet beträffande den lindring varom nu vore fråga.

Under den dyrtid med höga priser på lantbruksprodukter, som inföll under
och närmast efter världskriget, slötos åtskilliga arrendeavtal angående
ecklesiastika boställen. De därvid avtalade arrendeavgifterna visade sig under
de följande åren, då priserna åter fallit, vara alltför betungande för
arrendatorerna. Statsmakterna behjärtade dessa arrendatorers nödläge genom
1926 års lagstiftning om arrendelindring. Denna lagstiftning avsåg
endast arrendeavtal, som tillkommit under åren 1917—1921. För att för
framtiden förebygga, att ecklesiastika arrendatorer ånyo genom konjunkturförsämring
försattes i ekonomiskt nödläge, stadgades i 1925 års ecklesiastika
arrendeförordning, att hälften av arrendeavgiften för prästboställe skulle bestämmas
i persedlar att lösas efter markegång. Genom denna anordning
skulle arrendatorn och den, som var berättigad till arrendeavgiften, komma

11

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

att ungefär till hälften var bära de förluster, som ett prisfall å lantbruksprodukter
kunde medföra.

Emellertid löpa ännu åtskilliga boställsarrenden, vilka tillkommit före 1925
års arrendeförordning. Vid dem utgår arrendeavgiften alltfort i endast
penningar. Innehavarna av dessa arrenden hava särskilt hårt drabbats av
den nuvarande ekonomiska depressionen. Kungl. Majit har i syfte att lätta
deras svårigheter för innevarande års riksdag framlagt förut omnämnda lagförslag,
enligt vilket dessa arrendatorer få erlägga sina arrendeavgifter med
de lägre belopp, som skulle hava utgått, därest avgiften från början bestämts
enligt 1925 års arrendeförordning, d. v. s. till hälften i persedlar.

Av det nu anförda framgår, att därest den av riksdagen antagna lagen örn
omräkning av äldre arrendeavgifter blir gällande, samtliga arrendatorer av
prästboställen få möjlighet till den nedsättning i arrendeavgiften, som vid
tillkomsten av gällande ecklesiastika arrendeförordning ansågs böra följa av
en försämring av jordbrukets konjunkturer. Man kan därför väl förstå den
av kammarkollegiet uttalade tveksamheten, huruvida ytterligare åtgärder för
beredande av arrendelindring verkligen vore påkallade. Som nyss nämnts,
innebar 1925 års arrendeförordning, att risken för en konjunkturförsämring
fördelades mellan arrendatorn och den som var berättigad till arrendeavgiften.
Denna riskfördelning, till vilken arrendatorn bort taga hänsyn vid
slutandet av arrendeavtalet, bör enligt mitt förmenande icke rubbas annat
än när särskilda omständigheter tvinga därtill. Denna mening synes delas
även av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som i sitt ifrågavarande
utlåtande yttrat, att lagförslaget angående omräkning av arrendeavgifterna
i allmänhet öppnar möjlighet att åstadkomma tillräckligt stora
arrendelindringar. Utskottet tillägger emellertid, att undantagsvis fall kunna
förekomma, i vilka en omräkning icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren,
som ändrade ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla.
Sistnämnda uttalandes riktighet torde icke kunna bestridas. Riktigheten
framstår tvärtom så mycket klarare i belysning av den ödesdigra
ekonomiska utvecklingen under det halvår, som förlupit, sedan förslaget angående
omräkning av arrendeavgifter framlades. Den nuvarande jordbrukskrisen
är betydligt mera svårartad än de lågkonjunkturer, man torde hava
räknat med vid utarbetandet av arrendeförordningen, och får på grund
härav anses medföra behov av en lagstiftning, som i de av utskottet omförmälda
undantagsfallen gör det möjligt att komma en av jordbrukskrisen
särskilt svårt drabbad arrendator till hjälp.

Beträffande härefter frågan vilka kyrkliga arrendeegendomar, som böra
omfattas av den föreslagna lagstiftningen, synes såsom kammarkollegiet närmare
utvecklat, lagstiftningen utan olägenhet kunna inskränkas till prästboställena.
Beträffande övriga egendomar, vilkas arrenden skulle kunna nedsättas
utan förnärmande av enskild rätt, gäller nämligen, att arrendeavgifterna
i sin helhet eller i varje fall till större del än enligt 1925 års arrende -

12

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

förordning äro bestämda i persedlar, varför arrendatorerna av dessa egendomar
redan kommit i åtnjutande av större lindring än arrendatorerna av
prästboställena.

Kammarkollegiet har ifrågasatt, huruvida det kunde överensstämma med
den av riksdagen antagna ecklesiastika boställsordningen, att arrende, som
efter sagda lags ikraftträdande uppbures av pastorat, skulle kunna nedsättas
utan pastoratets medgivande. Ett visst berättigande kan icke frånkännas
den av kollegiet sålunda ådagalagda tveksamheten. Det är emellertid å
andra sidan klart, att man icke kan inställa alla förvaltningsåtgärder från
de nuvarande förvaltande myndigheternas sida i avvaktan på att förslaget
till ny boställsordning blir slutligen godkänt och träder i kraft. Den nuvarande
myndighetsförvaltningen måste fortgå, intill dess pastoraten övertaga
förvaltningen. Härav följer, att även de arrendelindringar, som äro
sakligt befogade, böra kunna medgivas på samma sätt som örn myndighetsförvaltningen
komme att fortgå. Mest tilltalande hade naturligtvis varit,
att alla framställningar om arrendelindring, som föranledas av förhållandena
under myndighetsförvaltningen, bleve avgjorda, innan pastoraten övertoge
förvaltningen, så att pastoraten blott hade att vid boställsordningens ikraftträdande
inträda i då gällande rättsförhållanden med arrendatorerna. Detta
låter sig emellertid knappast åstadkommas på grund av den tidsutdräkt.
som icke kan undgås vid prövningen av hithörande frågor. Man torde därför
nödgas räkna med, att prövningen av arrendelindringsfrågorna kan
komma att delvis äga rum efter det pastoraten övertagit boställsförvaltningen.
Principiellt sett äro de nu föreslagna arrendelindringarna, liksom omräkningen
av arrendeavgifter i persedlar, endast ett led i den nuvarande myndighetsförvaltningen
av boställena. Sedan boställsförvaltningen definitivt
övertagits av pastoraten, kan det icke gärna komma i fråga att ingripa i
rättsförhållandet mellan pastoraten och deras arrendatorer i vidare män än
boställsordningen medger.

I övergångsbestämmelserna till den av riksdagen antagna ecklesiastika boställsordningen
föreskrives, att arrendator, som vid boställsordningens ikraftträdande
åtnjuter honom enligt 1926 års lag beviljad lindring i avtalade
arrendevillkor, fortfarande under återstående arrendetiden skall komma i åtnjutande
av enahanda lindring. Grunden för detta stadgande angives av
1931 års prästlöneregleringssakkunniga vara, att bibehållandet av 1926 års
lag knappast vore förenligt med pastoratens förvaltningsbefogenhet. Det är
tydligen myndighets periodvis återkommande prövning av behovet av arrendelindring,
som de sakkunniga åsyfta. Enahanda skäl böra enligt mitt förmenande
föranleda, att de nu ifrågasatta arrendelindringarna beviljas för
återstoden av de löpande arrendeperioderna. Genom att de nedsatta arrendeavgifterna
bestämmas till hälften i persedlar blir det sörjt för att en eventuell
stegring i priserna på lantbruksprodukter kommer att medföra höjning
av arrendeavgifterna.

13

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Vid de boställen, vilkas hela avkastning ingår till kyrkofonden — de allmänna
kyrkohemmanen — skulle en nedsättning för kortare tid än återstående
arrendeperioden icke möta hinder, men tillräckliga skäl för särbestämmelser
angående dessa boställen synas icke föreligga.

Vidkommande vidare vilken myndighet, som bör få sig anförtrott att avgöra
frågor om arrendelindring enligt förevarande lagstiftning, bör man
hålla i minnet, att såsom jag nyss närmare utvecklat, sådan lindring är avsedd
att beviljas endast i undantagsfall. Prövningen av dessa frågor blir i
viss mån diskretionär. Det föreligger därför fara för att örn prövningen
anförtros lokal myndighet, olika grundsatser kunna komma att tillämpas
hos de särskilda lokala myndigheterna. Frågorna bliva säkerligen i åtskilliga
fall mycket ömtåliga. Om t. ex. en arrendator åtkommit sitt arrende
genom att överbjuda övriga spekulanter, skulle det säkerligen för dessa framstå
såsom egendomligt, örn han några år senare finge sitt arrende nedsatt
under bud, som avgivits av annan spekulant.

På grund av det anförda synes det vara lämpligt, att avgörandet i arrendelindringsfrågorna
förbehålles Kungl. Majit.

Den ifrågasatta lagstiftningen fordrar medverkan av såväl riksdag som
kyrkomöte.

Jag övergår härefter till redogörelsen för detaljerna i den ifrågasatta lagstiftningen.

Lagens rubrik torde för att angiva det väsentliga i den nya lagstiftningen
och tillika tydligt skilja sig från rubriken till 1926 års lag angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål
anslagen jord böra bestämmas till »lag med ytterligare föreskrifter örn lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen».

Beträffande 1 § har kammarkollegiet anfört:

Det kunde ifrågasättas huruvida arrendatorer, vilka ingått arrendeavtalet
före den egentliga kristidens inträde och som under högkonjunkturen fått
tillgodogöra sig de med jordbruksnäringen då förenade ofta betydande vinsterna,
borde komma i åtnjutande av den särskilda lindring, varom här vore
fråga. Kollegium hade funnit sig hava anledning att på det sätt beakta
denna synpunkt, att kollegium från den nu föreslagna lagens tillämpning
undantagit fall då arrendeavtalet slutits före den 1 januari 1916.

Med anledning av riksdagens uttalande och i huvudsaklig anslutning till
föreskriften i punkt 2 i nådiga brevet till domänstyrelsen den 10 juni 1932
(svensk författningssamling nr 187) hade kollegium som minimum för återstående
arrendetiden föreslagit två år.

De fordringar, som i avseende å arrendevillkorens tyngande beskaffenhet
och arrendatorns därav följande svårigheter att fullgöra sina förbindelser
enligt arrendeavtalet uppställts för rätten att söka omräkning av arrendebeloppet,
hade synts böra till nära överensstämmelse med föreskrift i lagen
den 21 maj 1926 (nr 104) skärpas, då fråga vore örn arrendes omvärdering.

hagens

rubrik.

1 §■

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Jag ansluter mig i huvudsak till vad kollegiet anfört.

I kollegiets förslag har såsom villkor för arrendelindring uppställts, att
två år skulle återstå av arrendetiden samt att denna minimitid skulle räknas
från ingivandet av framställningen örn lindring. Det synes mig vara lämpligare,
att de två åren räknas från den tidpunkt, då framställningar efter
lagens utfärdande tidigast kunna inkomma eller alltså från förra hälften av
år 1933. Arrenden, som utgå före den 14 mars 1935, böra sålunda icke
komma ifråga.

Kollegiet har såsom förutsättning för arrendelindring föreslagit, att arrendelindring
enligt 1926 års lag erhållits eller att arrendeavgiften i arrendeavtalet
eller genom omräkning blivit bestämd till hälften i persedlar. Detta
är knappast lämpligt. En arrendator, som på grund av sin förmögenhetsställning
icke erhållit lindring enligt 1926 års lag, kan nämligen vara i
behov av lindring på grund av omständigheter, som inträffat efter det tiden
för ansökan örn lindring enligt nämnda lag utgått. Däremot bör naturligtvis
ingen arrendelindring enligt förevarande lag ifrågakomma, om erforderlig
lindring kan erhållas genom omräkning av arrendet enligt den av innevarande
års riksdag antagna lagen i ämnet. Lagtexten har omredigerats i
enlighet härmed.

De av kollegiet föreslagna bestämmelserna örn ny arrendeuppskattning,
om gäldandet av kostnaderna härför samt örn borgen torde böra iakttagas
av Kungl. Majit vid lagens tillämpning och hava därför uteslutits.

Övriga avvikelser från kollegiets förslag äro redaktionella.

Kammarlcollegiet har om 2 § anfört:

Med hänsyn till den föreslagna lagens karaktär av kristidslagstiftning
hade kollegium ansett lagen böra erhålla allenast en begränsad giltighetstid,
på sätt framginge av bestämmelse i 3 § av kollegiets lagförslag. I anslutning
härtill hade i förevarande 2 § föreslagits bestämmelse rörande viss tid,
inom vilken ansökan om omvärdering av arrende skulle vara ingiven för
att kunna upptagas till prövning.

Förslaget om begränsad ansökningstid biträdes av mig. Såsom ett tillägg
till den av kollegiet anförda motiveringen vill jag hänvisa till vad jag tidigare
yttrat örn angelägenheten av att icke ingripa i pastoratens blivande boställsförvaltning.
Med hänsyn härtill har ansökningstiden upptagits något
kortare än i kollegiets förslag. Den torde likväl komma att omfatta omkring
tre fjärdedels år efter lagens utfärdande.

Kammarlcollegiet har i fråga örn 3 § anfört:

Med utgångspunkt från gällande arrendeavtal och med stöd av ecklesiastika
arrendeförordningen och lagen den 21 november 1925 (nr 448) om förskott
ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen
hade av myndigheterna ofta vidtagits dispositioner beträffande såväl
årsbelopp som arrendebelopp. Det hade synts kollegium ofrånkomligt

15

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

att dessa dispositioner ej rubbades genom en efterföljande omvärdering av
arrende, bland annat därför att utlämnade förskotts behöriga återbetalning
därigenom kunde äventyras.

Det hade vidare synts nödigt att sätta en viss minimigräns för den lindring,
som kunde genom omvärderingen uppstå. Kollegium hade i sådant
avseende ansett nedsättningen böra begränsas på det sätt att det återstående
arrendebeloppet motsvarade minst 2/ä av ursprungligen kontrahera^ arrendeavgift
och årsbelopp. Det finge erinras därom att den nedsättning, som
begärts i de i proposition nr 155 omförmälda ansökningarna avsett en tredjedel
eller en fjärdedel av arrendebeloppen.

Genom att den nya arrendeavgiften — såsom lämpligt syntes vara —- utsattes
till hälften i markegångspersedlar, finge arrendatorerna tillgodonjuta
kompensation i händelse av ytterligare sjunkande pris å löneboställets produkter,
men vidkännas någon förhöjning i händelse av stigande pris.

På grund av den föreslagna lagens förut berörda karaktär av kristidslagstiftning
hade kollegium såsom förut berörts, ansett medgiven lindring böra
äga bestånd allenast en kortare tid, högst 3 år. Förlängning på samma
eller förändrade villkor borde dock kunna sökas och medgivas, var gång
likaledes för högst 3 år. Ny arrendeuppskattning torde uppenbarligen ej
behöva föregå beslut örn förlängning, därest ej sökande arrendatorn ansåge
sådan behövlig. Rätten att söka förlängning borde upphöra efter viss kort
tid, av kollegium föreslagen till 6 år. Skulle förhållandena visa sig påkalla
lagens giltighet även efter sagda tids utgång, syntes beslut härom kunna
fattas efter prövning av Konungen och riksdagen, till vilka följaktligen
kyrkomötet i detta fall skulle överlåta sin medbestämmanderätt.

Jag instämmer med kollegiet däri, att års- och arrendebelopp, som blivit
genom meddelade beslut disponerade, icke böra bliva föremål för nedsättning.
Enahanda bestämmelse gällde enligt 1926 års lag.

I frågan, huruvida arrendelindring bör avse vissa år eller beviljas för
återstående delen av arrendeperioden, har jag tidigare uttalat mig.

Kollegiet har i sitt förslag velat begränsa nedsättningen till en tredjedel
av ursprungligen avtalade belopp. Samma begränsning var stadgad i 1926
års lag. Kollegiets förslag skulle alltså innebära, att den nu föreslagna
lagen icke skulle innebära någon vidgad möjlighet till arrendelindring för
de arrendatorer, på vilka 1926 års lag är tillämplig. Detta kan icke vara
lämpligt. Syftet med den nya lagen är ju att i de undantagsfall, då erforderlig
lindring icke kan erhållas enligt andra lagar, möjliggöra sådan lindring.
Den nya lagen synes därför icke böra vara alltför snäv. Man torde
kunna helt slopa den av kollegiet föreslagna inskränkningen. Vådan härav
blir säkerligen ringa, då lagens handhavande förbebålles Kungl. Majit. Jag
erinrar också örn att intet förbehåll av ifrågavarande slag av innevarande
års riksdag uppställdes, då riksdagen bemyndigade Kungl. Majit att utfärda
föreskrifter om omvärdering av arrenden å kronodomänerna.

Då det kan förutses, att alla ärenden angående arrendelindring enligt
ifrågavarande lag icke hunnit avgöras, förrän av riksdagen antagna förslå -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

gen till ny boställsordning och ny kyrkofondslag träda i kraft, kan det inträffa
att arrendelindring beviljas efter det uppskattning av normalavkastning
för vederbörande boställe fastställts. I sådant fall blir det nödvändigt
att jämka uppskattningen efter beslutet örn arrendelindring. Jämkningen
synes kunna verkställas av stiftsnämnden utan föregående handläggning i
boställsnämnd. Föreskrifter i detta syfte hava intagits i paragrafen.

Angående 5 § i kammarkollegiets lagförslag, vilken paragraf innehöll bemyndigande
för Kungl. Majit att utfärda tillämpningsföreskrifter, har kollegiet
anfört:

I de särskilda föreskrifterna torde böra intagas bestämmelse örn den, till
vilken ansökan i ämnet skulle ingivas, ävensom, såsom i det föregående
berörts, vem som hade att pröva och avgöra ansökningarna. I övrigt torde
kollegium icke hava att nu yttra sig beträffande innehållet i dessa särskilda
föreskrifter, vilka hade sin motsvarighet i kungörelsen den 21 maj 1926
(nr 106). Det kunde dock måhända förtjäna att redan nu framhållas, hurusom
även andra omständigheter än de, som antyddes i sagda kungörelses
§ 2, tredje styckets andra punkt (»att utreda = : = tjänstbarheter»), vore
att beakta såsom ledande till minskat behov av lindring, exempelvis att
arrendator uppbär relativt stora avgälder av lägenheter eller att arrendator
byggt mera eller dyrare än han varit skyldig och så vidare. Jämväl torde
böra erinras om de åtgärder till stöd för jordbruket, som redan vidtagits
eller komme att ytterligare vidtagas.

Med hänsyn till att enligt mitt förslag prövningen av framställningar om
arrendelindring skall tillhöra Kungl. Majit samt att sådan lindring anses
erforderlig endast i undantagsfall torde några tillämpningsföreskrifter icke
bliva erforderliga. Jag har därför låtit det av kollegiet föreslagna bemyndigandet
utgå ur lagtexten. Skulle det, t. ex. på grund av en ytterligare
försämring av jordbrukets konjunkturer, visa sig att föreskrifter angående
den förberedande handläggningen av ifrågavarande ärenden eller örn verkställighet
av Kungl. Majits beslut däri bliva erforderliga, kunna sådana
föreskrifter utfärdas utan särskilt bemyndigande.

Föredragande departementschefen uppläser härefter

förslag till lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen

samt hemställer, att Kungl. Majit måtte föreslå kyrkomötet att för dess
del antaga berörda lagförslag.

Vad föredragande departementschefen sålunda, med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter, hemställt behagar
Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att skrivelse
i ämnet av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar
skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:

C. A. O. Charpentier.

Kungl. Majlis proposition Nr 32.

17

Bilaga till statsrådsprotokollet den 6 augusti 1932.

Kammarkollegiets förslag till lag angående omvärdering av arrenden
för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

1 §•

1. Arrendator av löneboställe, vilket avses i 1 § ecklesiastik boställsordning
den 9 december 1910 och vilket är för jordbruksändamål utarrenderat enligt
föreskrifterna i förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering
av prästerskapets löneboställen, må, på därom gjord ansökning, kunna, då
enskild rätt ej därigenom förnärmas, efter förnyad arrendevärdering, som
äger rum på sökandens bekostnad, erhålla lindring i arrendevillkoren under
förutsättning

a) att arrendeavtalet slutits efter den 1 januari 1916,

b) att vid tiden för ansökningens ingivande av arrendetiden återstå minst
två år,

c) att arrendatorn antingen åtnjuter lindring i arrendevillkoren jämlikt
bestämmelserna i lagen den 21 maj 1920 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord
eller ock, i enlighet med vad därom är eller varder stadgat, erhållit sådan
ändring i arrendevillkoren att hälften av den avtalade arrendeavgiften blivit
med tillämpning av priserna enligt litt. A i länets markegångstaxa det år
avtalet slutits omräknade i en eller flera markegångspersedlar att lösas med
penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan, men
att de sålunda ändrade arrendevillkoren likväl befinnas oskäligt tyngande
och arrendatorn på grund därav kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra
sina förbindelser enligt avtalet,

d) att arrendatorn gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande
av den arrenderade fastigheten i god hävd, samt

e) att borgensmännen för arrendet skriftligen förklarat den av dem ingångna
borgensförbindelsen äga giltighet även med den föreslagna ändringen
i arrendevillkoren.

2) Vad i 1 mom. stadgats äger motsvarande tillämpning å arrendator av
löneboställe, vilket avses i 1 § ecklesiastik boställsordning den 9 december
1910 och vilket är för jordbruksändamål utarrenderat enligt föreskrifterna
i ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925, under de i mom. 1
under b), d) och e) angivna förutsättningarna samt under villkor tillika dels
att arrendevillkoren befinnas oskäligt tyngande och arrendatorn på grund
därav kan befaras bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt av
talet dels och att arrendeavtalet slutits före den 1 januari 1931.

Bidrag till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 32. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

2 §•

Ansökan om omvärdering av arrende skall, för att kunna upptagas till
prövning, ingivas till vederbörande före utgången av arrendeåret 1933—1934.

3 §•

Vid bestämmande av de nya arrende- och årsbeloppen skall iakttagas att
arrendebeloppet och årsbeloppet för uppskattad nybyggnadskostnad icke
nedsättas mera, än att arrendatorn är i stånd att med återstående beloppen
fullgöra föreskrivna avbetalningar eller att redan medgivna avkortniugar
kunna tillgodoräknas arrendatorn, och i alla händelser ej till sammanlagt
lägre belopp än som motsvarar 2/s av summan av ursprungligen kontraherade
arrendeavgift och årsbelopp.

Arrendebeloppet utsättes till hälften i penningar och till hälften i en eller
flera av de persedlar, som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med
penningar efter senast fastställda pris enligt litt. A i markegångstaxan.

De nya arrendevillkoren skola fastställas att gälla under viss tid, högst
tre år från och med det arrendeår, varunder ansökning örn omvärdering
göres, arrendatorn obetaget att i händelse av fog göra framställning om
tillgodonjutande av fortsatt lindring i arrendevillkoren, varje gång under
högst tre år. Rätt att göra sådan framställning upphör med utgången av
sjätte arrendeåret, räknat från och med det, då denna lag träder i kraft,
därest ej Konungen och riksdagen besluta förlängning av sagda tid.

4§-

Vad i denna lag stadgas beträffande arrendator äger jämväl tillämpning
å arrendators sterbhusdelägare, konkursbo och löftesman, som övertagit arrendet,
ävensom annan, som med vederbörligt godkännande fått arrendet
på sig överlåtet.

5 §•

De särskilda föreskrifter, som må erfordras för tillämpningen av denna
lag, meddelas av Konungen.

6 §•

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. May.ts proposition Nr 32.

19

Bilaga.

Kungl. May.ts skrivelse till kyrkomötet, nr 12, med förslag till lag
med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen; given
Stockholms slott den 6 augusti 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå kyrkomötet
att för dess del antaga härvid fogade förslag till lag med ytterligare föreskrifter
örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika
boställen.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 14, i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag till lag med ytterligare föreskrifter om
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
ecklesiastika boställen.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 6.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 6 augusti 1932, nr 12, har Eders Kungl.
Majit, under åberopande av skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
för den 6 augusti 1932, föreslagit kyrkomötet att för sin del antaga vid
skrivelsen fogat förslag till lag med ytterligare föreskrifter om lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

I ärendet har kyrkolagsutskottet avgivit betänkande nr 6, varav tryckt
exemplar här bifogas.

Under åberopande av utskottets betänkande får kyrkomötet i underdånighet
anmäla, att kyrkomötet för sin del antagit ifrågavarande lagförslag.

Stockholm den 29 augusti 1932.

Underdånigst.

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Kyrkolagm t sko i tets betänkande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med förslag till lag med ytterligare föreskrifter
om lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av
ecklesiastika boställen.

Genom en den 6 augusti 1932 dagtecknad, till kyrkolagsutskottets behandling
hänskjuten skrivelse, nr 12, har Kungl. Maj:t, under åberopande av
skrivelsen bifogat utdrag av statsrådsprotokollet för den 6 augusti 1932,
föreslagit kyrkomötet att för sin del antaga nedan intagna förslag till lag
med ytterligare föreskrifter örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av ecklesiastika boställen.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag med ytterligare föreskrifter om lindring i arrendevillkoren för
vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då densamma enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Beträffande de omständigheter, som föranlett det genom Kungl. Maj:ts
skrivelse framlagda förslaget, vill utskottet i korthet anföra följande men
hänvisar i övrigt till det skrivelsen bifogade protokollsutdraget m. m.

I proposition till innevarande års riksdag, nr 155, framlade Kungl. Majit
förslag till lag om vissa lindringar i arrendevillkoren för arrendatorer av
ecklesiastika boställen. Sedan sammansatt andra lag- och jordbruksutskott
över förslaget avgivit utlåtande nr 6, antogs detsamma av riksdagen. Genom
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 8 till kyrkomötet har förslaget framlagts för
kyrkomötet. Utskottet, till vilket skrivelsen hänvisats, har tidigare denna
dag i betänkande nr 5 förordat förslagets godkännande. Förslaget innebar,
att omräkning av arrendeavgifter möjliggjordes under vissa förutsättningar.
Beträffande detaljerna i förslaget får utskottet hänvisa till sitt nyssnämnda
betänkande nr 5.

Såsom skäl för de föreslagna arrendelindringarna har vid ärendets behandling
anförts de nu rådande tryckta ekonomiska förhållandena på jordbrukets
område.

Det sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet har i sitt omförmälda
utlåtande, däri förslagets genomförande tillstyrktes, yttrat jämväl följande:

21

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

Såvitt kan bedömas öppnar det framlagda förslaget i allmänhet möjlighet
att bereda tillräckligt stora arrendelindringar men undantagsvis kunna fall
förekomma, i vilka en omräkning av arrendeavgiften efter de föreslagna
grunderna icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren, som ändrade
ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla. Enligt utskottets
mening bör i sådana fall kunna ske omvärdering av arrendet efter ansökan
och företagen prövning av åtgärdens behövlighet.

På utskottets hemställan beslöt sedermera riksdagen, förutom att för sin
del antaga förslaget, att hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit, i den
mån förhållandena därtill gåve anledning, ville låta utarbeta och framlägga
förslag till lagbestämmelser angående omvärdering av arrenden i den utsträckning
och under de förutsättningar, som utskottet i sitt utlåtande angivit.

Initiativet till förevarande, genom Kungl. Majits skrivelse till kyrkomötet
framlagda förslag har sålunda utgått från riksdagen.

I detta sammanhang må omnämnas, att innevarande års riksdag genom
skrivelse, nr 253, bemyndigat Kungl. Majit att i viss utsträckning och under
vissa förutsättningar meddela bestämmelser angående omvärdering av arrendeavgifter
för kronans utarrenderade jordbruksdomäner.

I motiveringen till lagförslaget har departementschefen angående förslagets
innebörd anfört:

Under den dyrtid med höga priser på lantbruksprodukter, som inföll
under och närmast efter världskriget, slötos åtskilliga arrendeavtal angående
ecklesiastika boställen. De därvid avtalade arrendeavgifterna visade sig
under de följande åren, då priserna åter fallit, vara alltför betungande för
arrendatorerna. Statsmakterna behjärtade dessa arrendatorers nödläge genom
1926 års lagstiftning örn arrendelindring. Denna lagstiftning avsåg endast
arrendeavtal, som tillkommit under åren 1917—1921. För att för framtiden
förebygga, att ecklesiastika arrendatorer ånyo genom konjunkturförsämring
försattes i ekonomiskt nödläge, stadgades i 1925 års ecklesiastika arrendeförordning,
att hälften av arrendeavgiften för prästboställe skulle bestämmas
i persedlar att lösas efter markegång. Genom denna anordning skulle
arrendatorn och den, som var berättigad till arrendeavgiften, komma att
ungefär till hälften var bära de förluster, som ett prisfall å lantbruksprodukter
kunde medföra.

Emellertid löpa ännu åtskilliga bostadsarrenden, vilka tillkommit före
1925 års arrendetörordning. Vid dem utgår arrendeavgiften alltfort i endast
penningar. Innehavarna av dessa arrenden hava särskilt hårt drabbats av
den nuvarande ekonomiska depressionen. Kungl. Majit har i syfte att lätta
deras svårigheter för innevarande års riksdag framlagt förut omnämnda
lagförslag, enligt vilket dessa arrendatorer få erlägga sina arrendeavgifter
med de lägre belopp, som skulle hava utgått, därest avgiften från början
bestämts enligt 1925 års arrendeförordning, d. v. s. till hälften i persedlar.

Av det nu anförda framgår, att därest den av riksdagen antagna lagen
om omräkning av äldre arrendeavgifter blir gällande, samtliga arrendatorer
av prästboställen få möjlighet till den nedsättning i arrendeavgiften, som
vid tillkomsten av gällande ecklesiastika arrendeförordning ansågs böra följa
av en försämring av jordbrukets konjunkturer. Man kan därför väl förstå

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

av kammarkollegiet uttalad tveksamhet, huruvida ytterligare åtgärder för
beredande av arrendelindring verkligen vore påkallade. Som nyss nämnts,
innebar 1925 års arrendeförordning, att risken för en konjunkturförsämring
fördelades mellan arrendatorn och den som var berättigad till arrendeavgiften.
Denna riskfördelning, till vilken arrendatorn bort taga hänsyn vid slutandet
av arrendeavtalet, bör enligt mitt förmenande icke rubbas annat än när särskilda
omständigheter tvinga därtill. Denna mening synes delas även av
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, som i sitt ifrågavarande
utlåtande yttrat, att lagförslaget angående omräkning av arrendeavgifterna i
allmänhet öppnar möjlighet att åstadkomma tillräckligt stora arrendelindringar.
Utskottet tillägger emellertid, att undantagsvis fall kunna förekomma,
i vilka en omräkning icke skulle giva den lindring i arrendevillkoren,
som ändrade ekonomiska förhållanden otvetydigt måste anses påkalla.
Sistnämnda uttalandes riktighet torde icke kunna bestridas. Riktigheten
framstår tvärtom så mycket klarare i belysning av den ödesdigra ekonomiska
utvecklingen under det halvår, som förlupit, sedan förslaget angående omräkning
av arrendeavgifter framlades. Den nuvarande jordbrukskrisen är
betydligt mera svårartad än de lågkonjunkturer, man torde hava räknat med
vid utarbetandet av arrendeförordningen, och får på grund härav anses
medföra behov av en lagstiftning, som i de av utskottet omförmälda undantagsfallen
gör det möjligt att komma en av jordbrukskrisen särskilt svårt
drabbad arrendator till hjälp.

Förslaget innebär, att en tämligen vidsträckt befogenhet att medgiva arrendelindring
anförtros Kungl. Maj:t. Då fall kunna tänkas, i vilka erforderlig
arrendelindring icke kan erhållas enligt 1926 års lag örn arrendelindring
och icke heller genom den av utskottet i dess betänkande, nr 5,
förordade lagen, anser utskottet lämpligt, att en befogenhet av ifrågavarande
innebörd anförtros Kungl. Majit. Denna befogenhet bör emellertid enligt
utskottets mening uppfattas såsom en reservutväg, som bör användas endast
i undantagsfall, nämligen då arrendelindring, som framstår såsom uppenbart
berättigad, icke kan erhållas på annat sätt.

Mot detaljerna i förslaget har utskottet intet att erinra.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att kyrkomötet måtte för sin del antaga ifrågavarande lagförslag.

Stockholm den 22 augusti 1932.

På kyrkolagsutskottets vägnar:
G. SEDERHOLM.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 32.

23

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigfokss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
härefter chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, kyrkomötets
underdåniga skrivelse den 29 augusti 1932, nr 14, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag till lag med ytterligare föreskrifter örn lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av ecklesiastika boställen. Föredraganden
uppläser omförmälda, av kyrkomötet för dess del antagna lagförslag
samt hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Anna Meurling.