Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

1

Nr 268.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
vapenkungörelse m. m.; given Stockholms slott den 2
juni 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, dels inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till vapenkungörelse dels ock föreslå
riksdagen att bifalla det förslag i övrigt, örn vars avlåtande till riksdagen
föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 268.

1154 33 1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Förslag

till

vapenkungörelse.

Härigenom förordnas som följer:

Om skjutvapen och ammunition.

1 §•

Med skjutvapen förstås i denna kungörelse vapen, med vilket kulor, hagel
eller andra projektiler kunna utskjutas medelst krutladdning eller annat drivmedel,
vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängladdning, tårgas,
giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller ofyllda.

Lika med skjutvapen anses lösa pipor, eldrör och slutstycken till sådana
vapen.

Yad i denna kungörelse stadgas angående skjutvapen äger även tillämpning
å apparater eller andra anordningar, vilka beträffande verkan och ändamål
äro jämförliga med skjutvapen, såsom lufttorpeder, apparater för gasblåsning
och eldsprutor.

Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej handvapen avsedda för framladdning,
skjutapparater för slakt, signaländamål eller linkastning, startpistoler
eller sådana luft- eller fjäderbössor eller luft- eller fjäderpistoler som äro avsedda
för sportändamål.

2 §.

Med ammunition förstås i denna kungörelse

1. för skjutvapen varå kungörelsen äger tillämpning avsedda patroner samt
kulor och andra projektiler, vare sig projektilerna äro massiva, fyllda med sprängladdning,
tårgas, giftgas eller annat ämne med likartad verkan eller ofyllda;

2. handgranater, bomber, minor och andra dylika effekter, fyllda eller avsedda
att fyllas med sprängladdning, tårgas, giftgas eller annat ämne med
likartad verkan; samt

3. patron- och laddningshylsor, röksvagt krut samt för ammunition som
under 1. eller 2. sägs avsedda tårgaser, giftgaser, andra ämnen med likartad
verkan, tändhattar och brandrör.

Bestämmelserna i denna kungörelse gälla ej patroner för signaländamål, linkastning
eller startpistoler, ej heller för nautiskt bruk erforderliga ammunitionseffekter
såsom lodbomber och ammunition för lodapparater.

Utöver vad i denna kungörelse är föreskrivet skall beträffande sådan ammunition
som är att hänföra till explosiv vara eller innehåller giftämne gälla vad
därom är särskilt stadgat.

Kungl. Majus proposition nr 268.

3

Om deklaration och innehav av skjutvapen.

3 §.

Envar som den 1 augusti 1933 såsom ägare eller eljest innehar skjutvapen
vare skyldig att senast den 30 september 1933 deklarera vapnet hos länsstyrelsen
i det län, där han har sitt hemvist. I deklarationen skola uppgivas hans fullständiga
namn, födelsedag, yrke och hemvist samt vapnets beteckning och
kaliber.

Deklarationen ingives i Stockholm till Överståthållarämbetet för polisärenden,
i stad med poliskammare till denna, i annan stad där magistrat finnes till
magistraten och i stad utan magistrat till stadsstyrelsen eller, örn sådan ej finnes,
till kommunalborgmästaren. Å landet ingives deklarationen till landsfiskalen,
dock må den som tillhör lappbefolkningen i stället ingiva deklarationen till
lappfogden.

Myndighet som mottagit deklarationen skall, där fråga ej är örn Stockholm,
insända densamma till länsstyrelsen.

Vill den som deklarerar skjutvapen innehava vapnet efter den 30 september
1933, skall han söka tillstånd därtill i samband med deklarationen.

4 §.

Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva skjutvapen; eller

vill någon som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvar
skjutvapen innehava vapnet; eller

vill någon såsom lån eller eljest innehava annan tillhörigt skjutvapen,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka
tillstånd att innehava vapnet.

Skjutvapen må ej överlåtas eller upplåtas till annan än den som erhållit
tillstånd att innehava vapnet.

Utan hinder av vad nu sagts må skjutvapen tillfälligt upplåtas till användande
för samma ändamål som det för vilket tillstånd till innehav meddelats.

Angående skyldighet för den som idkar handel med skjutvapen att söka tillstånd
till förvärv av sådana vapen stadgas i 16 §.

5 §.

Ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla upplysning örn
det ändamål för vilket sökanden ämnar använda vapnet samt angående de
omständigheter han vill åberopa till utredning örn behovet för honom att
innehava vapnet. Därjämte skall ansökningen innehålla sådana uppgifter som
avses i 7 § 2. och 3.

Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myndigheten
skall, där fråga ej är om Stockholm, insända ansökningen jämte eget
yttrande till länsstyrelsen.

6 §.

Tillstånd att innehava skjutvapen må meddelas allenast enskild person, som
för visst ändamål finnes vara i behov av vapnet samt skäligen kan antagas ej
komma att missbruka detsamma.

4

Kungl. Majus proposition nr 268.

Avser ansökan pistol eller annat dylikt fickvapen, må tillstånd ej meddelas,
med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Är sökanden omyndig, erfordras samtycke till innehavet av den som enligt
lag har att sörja för hans person.

7 §.

över meddelat tillstånd att innehava skjutvapen skall bevis utfärdas. Beviset
skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. vapnets beteckning och kaliber; samt

4. uppgift örn det ändamål för vilket sökanden erhållit tillstånd att innehava
vapnet.

Tillståndsbevis skall, där fråga är örn köp eller därmed efter vad i 4 § sägs
likställt fång eller örn lån eller annan upplåtelse, utfärdas i två exemplar, det
ena försett med påskrift att det utgör duplett. Skjutvapen må ej av överlåtare
eller upplåtare utlämnas, med mindre dupletten senast vid utlämnandet tillställes
honom.

8 §.

Tillstånd att innehava skjutvapen må av länsstyrelse återkallas, örn skäl
därtill äro. Är fråga örn skjutvapen, till vars innehav länsstyrelsen ej meddelat
tillstånd, skall uppgift örn återkallelsen lämnas till den länsstyrelse som
meddelat tillståndet.

9 §.

Vill ej den som deklarerar skjutvapen fortfarande innehava vapnet; eller

avslås ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen som deklareras; eller

avslås ansökan örn tillstånd att innehava skjutvapen som förvärvas genom
arv eller testamente eller på grund av giftorätt; eller

återkallas meddelat tillstånd att innehava skjutvapen,

skall vapnet avlämnas till myndighet som i 3 § andra stycket sägs eller
till den som myndigheten bestämmer.

Vapnet skall förvaras för ägarens räkning i enlighet med vad därom varder
särskilt stadgat.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där vapen tillhör annan än innehavaren
och ägaren själv vill innehava vapnet samt är därtill berättigad. I
sådant fall skall vapnet överlämnas till honom.

10 §.

Har någon erhållit tillstånd att innehava skjutvapen, skall han, då han bär
vapnet, medföra tillståndsbeviset för att på tillsägelse av polisman uppvisas.
Företes ej beviset, må vapnet av polismannen omhändertagas.

Kan innehav av skjutvapen antagas vålla fara för missbruk, äger polismyndighet
förordna örn vapnets omhändertagande.

5

Kungl. Majus proposition nr 268.

Har vapen omhändertagits, skall anmälan härom ingivas till länsstyrelsen
i det län där omhändertagandet skett; och har länsstyrelsen att taga under omprövning,
huruvida återkallelse av tillståndet bör ske. Beslutas ej återkallelse,
skall vapnet återlämnas.

Örn förvärv av ammunition.

11 §.

Vill någon genom köp, byte, gåva eller annorledes förvärva ammunition,
vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där han har sitt hemvist söka tillstånd
till förvärvet.

Tillstånd må beviljas allenast den som äger innehava sådant skjutvapen för
vilket ammunitionen är avsedd.

Ammunition må ej överlåtas till annan än den som erhållit tillstånd att förvärva
ammunitionen.

Vad i denna paragraf sägs äger ej tillämpning, där någon som är berättigad
att innehava slätborrat jaktgevär önskar förvärva hagelpatroner till geväret
eller hylsor eller tändhattar för sådana patroner.

Angående skyldighet för den som idkar handel med ammunition att söka
tillstånd till förvärv av dylik vara stadgas i 16 §.

12 §.

Ansökan örn tillstånd att förvärva ammunition skall innehålla sådana uppgifter
som avses i 14 § 2. och 3. samt uppgift örn löpande nummer å beviset
över sökanden meddelat tillstånd att innehava eller till riket införa det skjutvapen
för vilket ammunitionen är avsedd och örn den myndighet som meddelat
tillståndet.

Ansökningen ingives till myndighet som i 3 § andra stycket sägs. Myndigheten
skall, där fråga ej är örn Stockholm, insända ansökningen jämte eget
yttrande till länsstyrelsen.

13 §.

Vad i 6 § första och tredje styckena är stadgat skall äga motsvarande tilllämpning
beträffande ansökan örn tillstånd att förvärva ammunition.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst sex månader.

14 §.

Över meddelat tillstånd att förvärva ammunition skall bevis utfärdas. Beviset
skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser; samt

4. uppgift om den tid tillståndet gäller.

Tillståndsbevis skall utfärdas i två exemplar, det ena försett med påskrift
att det utgör duplett. Ammunition må ej av överlåtare utlämnas, med mindre
dupletten senast vid utlämnandet tillställes honom.

6

Kungl. Majus proposition nr 268.

Om handel med skjutvapen och ammunition.

15 §.

Vill någon erhålla tillstånd att idka handel nied skjutvapen, gore ansökan
därom hos länsstyrelsen i det län där rörelsen skall utövas.

Tillstånd att idka handel med skjutvapen må ej meddelas annan än den som
är berättigad att idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet
och pålitlighet. Meddelas tillstånd för aktiebolag eller handelsbolag, skall för
handelsrörelsen finnas en av länsstyrelsen godkänd föreståndare som besitter
nämnda egenskaper; och är denne ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Tillstånd må meddelas allenast för viss tid, högst fem år, och skall avse
skjutvapen till visst antal och slag som må på en gång innehavas. I beslutet
skall angivas den plats där rörelsen får bedrivas.

Örn särskilda skäl därtill äro, må meddelat tillstånd återkallas.

Angående tillstånd till handel med ammunition gäller vad därom är särskilt
stadgat.

16 §.

Vill den som idkar handel med skjutvapen förvärva dylika vapen; eller

vill den som idkar handel med ammunition förvärva sådan vara,

vare skyldig att hos länsstyrelsen i det län där rörelsen utövas söka tillstånd
till förvärvet.

Skjutvapen eller ammunition må ej överlåtas till den som idkar handel med
dylik egendom, med mindre han erhållit tillstånd att förvärva egendomen.

Ansökan örn tillstånd skall innehålla sådana uppgifter som avses under 2.
och 3. i nästa stycke samt, där fråga är örn skjutvapen, uppgift om antal och
slag av de vapen sökanden innehar.

över meddelat tillstånd att förvärva skjutvapen eller ammunition skall bevis
utfärdas. Beviset skall innehålla

1. löpande nummer å beviset och dagen för dess utfärdande;

2. sökandens och överlåtarens fullständiga namn och hemvist; samt

3. i fråga örn skjutvapen vapnens antal och slag samt i fråga om ammunition
det eller de varuslag och den myckenhet därav tillståndet avser.

Yad i 7 § andra stycket och 14 § andra stycket sägs skall äga motsvarande
tillämpning.

17 §.

Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare skyldig att
föra särskild bok över verkställda försäljningar av dylik egendom. I sådan
bok skola beträffande varje försäljning antecknas

1. dagen för försäljningen;

2. köparens fullständiga namn, yrke och hemvist;

3. i fråga örn skjutvapen vapnens antal och slag och i fråga örn ammunition
det eller de varuslag och den myckenhet därav försäljningen avsåg; samt

4. den länsstyrelse, som utfärdat det av köparen åberopade tillståndsbeviset,
jämte dagen för bevisets utfärdande.

Kungl. Majus proposition nr 268. 7

Såsom bilagor skola vid boken fogas dupletter av tillståndsbevisen.

Försäljningsbok skall, jämte bilagor, förvaras under en tid av minst tio år
från den dag sista inskrivningen gjordes och hållas tillgänglig för polismyndighet
eller den som är stadd i polismyndighetens ärende.

Den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition vare pliktig att taga
sådan vård örn skjutvapen eller ammunition som av honom innehavas att de
icke äro åtkomliga för obehörig person.

Örn införsel till riket av skjutvapen och ammunition.

18 §.

Utan tillstånd av chefen för socialdepartementet må ej någon till riket införa
skjutvapen eller ammunition; dock må transitering av sådan egendom äga
rum till ort inom riket.

Har tillstånd att införa skjutvapen meddelats någon, åge han ock innehava
vapnet för det ändamål tillståndet avser. Därvid skola bestämmelserna i
8—10 §§ i tillämpliga delar gälla med iakttagande, att där beslut örn återkallelse
enligt 9 § avser skjutvapen som innehaves på grund av införseltillstånd,
uppgift örn återkallelsen skall lämnas till chefen för socialdepartementet.

Ansvarsbestämmelser.

19 §.

1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att, efter vad i 6 eller 18 § sägs,
vara berättigad att innehava vapnet; eller

använder någon, med uppenbart missbruk av erhållet tillstånd, skjutvapen
för annat ändamål än det som i tillståndsbeviset angives; eller

underlåter innehavare av skjutvapen att, efter vad i 9 § sägs, avlämna
vapnet; eller

förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 11 § sägs; eller
förvärvar den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition dylikt
vapen eller ammunition i strid mot vad i 16 § sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse och havé förverkat egendomen.

Äro omständigheterna synnerligen mildrande, äge rätten pröva, huruvida
egendomen skall vara förverkad.

2 mom. Överlåter eller upplåter någon skjutvapen i strid mot vad i 4 §
andra stycket eller 16 § andra stycket sägs; eller

överlåter någon ammunition i strid mot vad i 11 § eller 16 § andra stycket
sägs,

straffes med dagsböter eller fängelse.

3 mom. Utlämnar överlåtare eller upplåtare skjutvapen eller utlämnar
överlåtare ammunition utan att föreskriven duplett av tillståndsbeviset senast
vid utlämnandet tillställes honom; eller

medför någon ej bevis om tillstånd att innehava skjutvapen i fall som i 10 §
första stycket sägs,

straffes med dagsböter.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 26S.

Visar den, som blivit angiven för förseelse varom sist sagts, inom en vecka
efter det angivelsen blev honom kunnig hos åklagaren, att han vid tiden för
förseelsen ägde tillstånd att innehava skjutvapnet, och giva omständigheterna
vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende, vare från
ansvar fri.

4 mom. Idkar någon handel med skjutvapen utan att hava tillstånd därtill
enligt 15 §; eller

innehar den som erhållit dylikt tillstånd skjutvapen till större antal eller av
annat slag än som angives i tillståndsbeslut enligt 15 §; eller

idkar han handel med skjutvapen å annan plats än tillståndet avser; eller

bryter den som idkar handel med skjutvapen eller ammunition mot vad i
17 § är stadgat,

straffes med dagsböter.

Den som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse som i detta
moment sägs, fortsätter samma förseelse skall för varje gång åtal därför anhängiggöres
fällas till särskilt ansvar.

5 mom. Inför någon till riket skjutvapen eller ammunition utan att hava
erhållit föreskrivet tillstånd därtill, straffes med dagsböter eller fängelse, och
vare den olovligen införda egendomen förverkad.

Lika med olovlig införsel anses försök därtill.

Är införsel av skjutvapen eller ammunition belagd med straff enligt gällande
bestämmelser örn ansvar för olovlig varuinförsel, skola dessa lända till
efterrättelse.

6 mom. Kan egendom som förklarats förverkad ej tillrättaskaffas, skall
dess värde gäldas.

7 mom. Fälles den som erhållit tillstånd att innehava eller till riket införa
skjutvapen till ansvar jämlikt 1 mom. och förklaras vapnet förverkat;
eller

fälles han till ansvar jämlikt 2 mom. för obehörig överlåtelse eller upplåtelse
av vapnet; eller

fälles den som idkar handel med skjutvapen till ansvar jämlikt denna
paragraf,

åligger det domstolen att örn beslutet underrätta länsstyrelsen i det län där
den dömde har sitt hemvist eller, i fall som sist nämnts, där handelsrörelsen
utövas.

20 §.

Åtal för förseelse mot denna kungörelse anhängiggöres vid allmän domstol
och utföres av allmän åklagare.

21 §.

Polisman eller tulltjänsteman, som anträffar egendom vilken skäligen kan
antagas vara förverkad enligt 19 § 1 eller 5 morn., eller som påträffar skjutvapen
eller ammunition vars ägare icke är känd eller icke kan anträffas, skall
taga egendomen i beslag. Äger beslagaren själv anställa åtal, åligger det honom
att, där han finner beslaget böra bestå, så snart ske kan väcka talan angående

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

ansvar för brottet eller, då ägaren icke är känd eller icke kan anträffas, göra
sådan anmälan som i 22 § sägs. Äger beslagaren icke själv anställa åtal, skall
lian ofördröjligen göra anmälan örn beslaget hos allmänna åklagaren, vilken har
att pröva huruvida beslaget skall bestå och, därest beslaget finnes icke böra
hävas, vidare förfara på sätt nyss sagts.

Anställes, i fall då ägaren kan anträffas, ej åtal inom en månad från beslaget,
vare detsamma förfallet.

22 §.

Är ägare av beslagtagen egendom icke känd eller kan han icke anträffas,
skall åklagaren inom en månad från beslaget eller från det han erhöll meddelande
därom göra anmälan örn beslaget hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelsen
beslaget icke böra hävas, skall länsstyrelsen meddela förordnande att
beslaget skall tillsvidare bestå samt låta i den eller de tidningar i orten,
i vilka allmänna meddelanden kungöras, införa förordnandet jämte anmaning
till ägaren att inom natt och år efter det förordnandet och anmaningen senast
kungjorts med angivande av bostads- och vistelseort skriftligen anmäla missnöje
med beslaget, vid påföljd att eljest beslaget står fast och egendomen är förverkad.

Anmäles missnöje och finner länsstyrelsen ej skäl till åtal, skall beslaget
gå åter.

23 §.

Egendom som tagits i beslag skall förvaras under lås och på säkert ställe.

Förverkad egendom skall förvaras på sätt nu sagts samt så snart ske kan
genom åklagarens försorg försäljas under iakttagande av de i denna kungörelse
givna föreskrifterna. Kan egendomen ej sålunda försäljas, skall därmed förfaras
på sätt länsstyrelsen bestämmer.

24 §.

Böter som ådömas enligt denna kungörelse samt behållna försäljningssumman
för egendom som är förverkad ävensom belopp som utgives i stället för dylik
egendom tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Skall egendom vara förverkad såväl jämlikt denna kungörelse som jämlikt
annan författning, skall beträffande fördelningen av försäljningssumman eller
egendomens värde vad i sådan författning är stadgat äga tillämpning.

Särskilda bestämmelser.

25 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras förteckning rörande inkomna ansökningar
örn tillstånd att innehava skjutvapen eller att förvärva ammunition.
Sådan förteckning skall innehålla

1. ärendets nummer och dagen då ansökningen inkom;

2. sökandens fullständiga namn, födelsedag, yrke och hemvist samt överlåtarens
eller upplåtarens fullständiga namn, yrke och hemvist;

10

Kungl. Majus proposition nr 268.

3. i fråga om skjutvapen vapnets beteckning och kaliber samt i fråga örn
ammunition det eller de varuslag och den myckenhet därav ansökningen avser;

4. dagen för länsstyrelsens beslut, beslutets huvudsakliga innehåll och
löpande nummer å meddelat tillståndsbevis;

5. uppgift örn beslut angående återkallelse av rätt att innehava vapen och
örn dagen för vapnets avlämnande, där denna är känd; samt

6. uppgift örn underrättelse som jämlikt 19 § 7 mom. lämnats till länsstyrelsen
örn domstols beslut, varigenom skjutvapen förklarats förverkat.

Har tillstånd meddelats någon att innehava skjutvapen, till vars innehav
annan än den som idkar handel med sådana vapen förut erhållit tillstånd, skall
anteckning härom göras å det ställe i förteckningen där sistnämnda tillstånd
antecknats. Har detta meddelats av annan länsstyrelse, eller är fråga örn skjutvapen
som innehaves på grund av meddelat tillstånd att till riket införa vapnet,
skall uppgift örn det nya tillståndet lämnas i förra fallet till nämnda länsstyrelse
för vidtagande av anteckning som nyss sagts och i senare fallet till
chefen för socialdepartementet.

2 mom. Länsstyrelse har att inom en månad efter varje halvårs utgång
till socialdepartementet insända uppgift om antalet under halvåret inkomna
ansökningar angående tillstånd att innehava skjutvapen, örn antal och slag av
de vapen som avses med ansökningarna samt örn antalet bifallna och avslagna
ansökningar.

26 §.

över länsstyrelses beslut i ärende som avses i denna kungörelse må ej talan
föras.

27 §.

Denna kungörelse äger ej tillämpning å kronan eller polismyndighet, ej
heller å överlåtelse eller upplåtelse till eller från kronan eller till polismyndighet.

Vad i denna kungörelse sägs därom, att tillstånd till innehav av skjutvapen
och förvärv av ammunition må meddelas allenast enskild person, äger ej tilllämpning
å förening, tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet,
och skola bestämmelserna om överlåtelse och förvärv av ammunition
ej gälla för det fall att sådan förening överlåter ammunition till sina medlemmar.
Vad nu sagts skall jämväl äga tillämpning å Sveriges landstormsföreningars
centralförbund samt till detsamma anslutna landstormsförbund och
landstormsföreningar, frivilliga automobilkåren och frivilliga motorbåtskåren.

Bestämmelserna i 3 § örn skyldighet att deklarera skjutvapen och att söka
tillstånd att innehava deklarerat skjutvapen samt i 10 § första stycket
om skyldighet att medföra bevis örn tillstånd att innehava skjutvapen gälla
ej vapen, som enligt meddelade föreskrifter på grund av tjänsten innehaves av
statens befattningshavare eller av person, tillhörande krigsmakten eller polisväsendet.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 augusti 1933 och gäller till och med
den 31 december 1934. Å. förseelse som begåtts under kungörelsens giltighetstid
skola jämväl efter utgången av nämnda tid tillämpas de i kungörelsen meddelade
bestämmelserna.

Härigenom upphäves kungörelsen den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa bestämmelser
angående skjutvapen och ammunition.

Har någon eftersatt bestämmelse i § 11 mom. 1 i den äldre kungörelsen
eller vad i mom. 7 i samma paragraf är stadgat angående skjutvapen, må åtal
därför ej ske, såframt han fullgör den i 3 § i nya kungörelsen stadgade deklarationsplikten.

Vill den som vid tiden för kungörelsens ikraftträdande idkar handel med
skjutvapen fortsätta rörelsen, skall han senast den 31 augusti 1933 göra ansökan
som i 15 § sägs och därvid fullgöra honom enligt 3 § åliggande deklarationsplikt.
Utan särskilt tillstånd må rörelsen därefter fortsättas till dess ansökningen
hunnit prövas.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 2 juni 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anmäler, efter gemensam beredning
med chefen för finansdepartementet, uppkommen fråga örn revision av
gällande författning angående skjutvapen och ammunition samt anför:

Behov av revision av vapenkungörelsen.

I skrivelse den 16 juni 1932, nr 298, har riksdagen på närmare anförda
skäl anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta örn en allsidig utredning
rörande förhindrandet av tillkomsten av väpnade privata sammanslutningar
samt att förslag i ärendet, i den mån riksdagens medverkan vore påkallad,
måtte snarast möjligt framläggas. Under hänvisning till denna skrivelse
hemställde jag, på sätt statsrådsprotokollet över socialärenden den 18 november
1932 utvisar, att Kungl. Maj:t måtte bemyndiga chefen för socialdepartementet
att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet
biträda med utredning rörande åtgärder till förebyggande av tillkomsten och
fortvaron av beväpnade enskilda sammanslutningar. Sedan Kungl. Maj:t
genom beslut sistnämnda dag lämnat bifall härtill, tillkallade jag fem sakkunniga
för ändamålet.

I en till mig överlämnad, den 9 maj 1933 dagtecknad promemoria hava
de sakkunniga väckt fråga örn revision av nu gällande kungörelse den 26 juli
1927 (nr 338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen och ammunition.
De sakkunniga anföra, att de vid övervägande av vilka åtgärder, som kunna
vidtagas till förhindrande av beväpnade enskilda sammanslutningar, ägnat
uppmärksamhet åt, bland annat, frågan huruvida omförmälda bestämmelser
kunna anses uppfylla de fordringar som måste ställas på att vapeninnehavet
i riket skall vara underkastat kontroll från det allmännas sida. Då så i
åtskilliga avseenden ej numera kan anses vara förhållandet ifrågasättes,
huruvida ej en revision av författningen bör komma till stånd utan avvaktan
på de åtgärder i övrigt, som kunna befinnas nödiga att vidtaga till förebyggande
av beväpnade enskilda sammanslutningar. De sakkunniga hava
på den grund ansett sig redan nu böra inkomma med yttrande angående
de huvudsakliga synpunkter, som enligt deras mening böra beaktas vid en

13

Kungl. Majus proposition nr 268.

sådan revision. Det föreslås sålunda i promemorian en rad bestämmelser,
vilka alla åsyfta att stärka det allmännas kontroll över vapeninnehavet i
landet. Såsom utgångspunkt för en mera effektiv vapenförfattning föreslå de
sakkunniga en på deklarationsplikt för innehavare av skjutvapen grundad ny
inventering av vapeninnehavet i riket i förening med en prövning, huruvida
fortsatt innehav av de deklarerade vapnen bör medgivas. Angående den
närmare innebörden av förslaget skall här nedan vid varje särskild punkt
närmare redogörelse lämnas.

Över promemorian infordrades utlåtanden från Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i samtliga län, arméförvaltningen, marinförvaltningen, statskontoret,
generaltullstyrelsen och kommerskollegium.

Samtidigt lämnades skytteförbundens överstyrelse, Sveriges landstormsföreningars
centralförbund och styrelsen för svenska jägareförbundet tillfälle
att avgiva yttranden i anledning av promemorian.

Därjämte anmodades arméförvaltningens artilleridepartement att inkomma
med vissa av de sakkunniga äskade upplysningar.

Vidare infordrades utlåtande från generalpoststyrelsen över ett i promemorian
framställt förslag, att försändelser innehållande deklaration av vapeninnehav
och ansökan örn fortsatt innehav av vapen kostnadsfritt böra befordras
till vederbörande myndighet.

Till följd härav hava yttranden avgivits av nämnda myndigheter, överstyrelsen,
centralförbundet och styrelsen för svenska jägareförbundet. Länsstyrelserna
hava i flera fall vid sina utlåtanden fogat yttranden från underordnade
myndigheter. Yttranden hava sålunda överlämnats bl. a. av Överståthållarämbetet
från polismästaren i Stockholm, av länsstyrelsen i Uppsala län
från polismästaren i Uppsala och av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län av poliskammaren och andre polisintendenten i Göteborg. Kommerskollegium
har överlämnat yttranden från sprängämnesinspektionen, Sveriges industriförbund
och centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar. Vid
det av arméförvaltningens artilleridepartement avgivna yttrandet finnes fogat
ett av nämnda departement upprättat utkast till definition av de vapen och
den ammunition, som syntes böra omfattas av en ny författning i ämnet.

Framställningar i anledning av förslagen i promemorian hava vidare gjorts
av föreningen Sveriges stadsdomare och aktiebolaget Norma projektilfabrik.

Det övervägande antalet av myndigheterna ansluter sig till den i promemorian
uttalade meningen, att de genom förutnämnda kungörelse meddelade
bestämmelserna kräva en revision, och tillstyrker i väsentliga delar de föreslagna
bestämmelserna. Från en del länsstyrelser anföres såsom en allmän
invändning mot de föreslagna åtgärderna, att de i vissa avseenden innebära
längre gående åtgärder än som kunde anses påkallade. Åtskilliga länsstyrelser
framhålla, att örn de föreslagna åtgärderna genomföras, detta kommer
att medföra så stor ökning av länsstyrelsernas arbetsuppgifter, att förstärkning
av personalen blir nödvändig. Ett mindre antal länsstyrelser ingår
ej på bedömande av frågan örn revision av nuvarande föreskrifter på området
är erforderlig.

14

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 268.

I likhet med de sakkunniga och det övervägande antalet av de i ärendet
hörda myndigheterna anser jag gällande vapenkungörelse vara behäftad
med vissa brister, och det synes mig angeläget att utan uppskov söka
avhjälpa desamma, så att samhällets kontroll över vapeninnehavet i riket
måtte bliva i möjligaste mån effektiv. Ett genomförande av skärpta bestämmelser
på förevarande område skulle emellertid i väsentlig grad mista sitt
värde, örn de ej förbundes med en på grundval av samma bestämmelser
företagen prövning, huruvida de som för närvarande få innehava vapen, fortfarande
böra äga rätt därtill. Då det ej lärer vara möjligt att åstadkomma
en sådan prövning annat än efter en allmän på deklarationsplikt grundad
inventering av vapeninnehavet i riket, synes en dylik inventering böra äga
rum trots det ökade arbete för myndigheterna och de kostnader, som äro
förenade därmed.

Med utgångspunkt härifrån har jag låtit inom socialdepartementet upprätta
ett förslag till författning i ämnet. Med hänsyn till den betydelse
särskilt vissa av dessa bestämmelser äga för de enskilda medborgarna har
jag ansett riksdagen böra beredas tillfälle att yttra sig över förslaget.

Huruvida ett mera varaktigt behov föreligger av de nya bestämmelserna,
vilka i åtskilliga avseenden innebära ej oväsentliga skärpningar i förhållande
till gällande vapenkungörelse, synes för närvarande näppeligen kunna med
säkerhet bedömas. Det torde därför vara lämpligt, att författningen erhåller
allenast provisorisk giltighet, exempelvis till och med den 31 december 1934.
Härigenom blir det möjligt att vid utfärdandet av en ny författning i ämnet
tillgodogöra sig erfarenheterna från kungörelsens tillämpning och vidtaga
de jämkningar som på grund härav finnas påkallade.

Förslagets särskilda bestämmelser

Om skjutvapen och ammunition.

1 §-

Gällande vapenkungörelse (§ 1) har avseende å skjutvapen av alla slag
med undantag av 1) handvapen, avsedda för framladdning, 2) slätborrade
jaktgevär, 3) skjutapparater för slakt samt 4) luft- och fjäderbössor.

I förevarande avseende hava de sakkunniga till behandling särskilt upptagit
frågan örn författningens tillämplighet å slätborrade jaktgevär, luft- och
fjäderbössor samt gasvapen och maskerade vapen m. fl. jämförliga vapen.

Slätborrade jaktgevär.

De sakkunniga anföra, att det synes kunna ifrågasättas, örn slätborrade
jaktgevär fortfarande skola vara undantagna från författningens tillämplighetsområde.

Arméförvaltningens artilleridepartement framhåller, att tekniskt sett slätborrade
jaktgevär, avsedda för hagelpatroner, jämväl kunna användas för
skjutning med kula och att de därför med hänsyn till sin beskaffenhet och
verkan synas böra jämställas med de skjutvapen, som nu omfattas av vapenkungörelsen.

15

Kungl. Majus proposition nr 268.

Av de länsstyrelser, som i sina yttranden ingått på frågan huruvida slätborrade
jaktgevär för framtiden skola vara undantagna från författningens
tillämplighetsområde, anser en del, att dylika vapen icke böra beröras av en
blivande vapenförfattning. Såsom skäl härför anföres av länsstyrelsen i
JönTcöpings län, att dessa vapen torde spela en mera underordnad roll och
att ett hänförande av visst slags vapen under kungörelsen visat sig medföra
en betydligt minskad efterfrågan å sådant vapen, vilket för den inom länet
bedrivna vapenindustrien medförde väsentligt avbräck. Länsstyrelsen i Kronobergs
län instämmer i vad landsfogden yttrat därom, att någon fara för
missbruk av dylika vapen i de hänseenden, som åsyftas med lagstiftningen
i fråga, knappast torde föreligga och att den procedur, som erfordras försökande
av tillstånd till förvärv och innehav av vapen av nämnda slag, skulle
medföra betydande besvär och kostnader för stora befolkningsgrupper samt
även innebära en avsevärd ökning av de licensbeviljande myndigheternas
arbetsbörda. Länsstyrelsen i Kalmar län påpekar att genom undantagande
av slätborrade jaktgevär undvikas åtskilliga betydelselösa registreringar. Ett
likställande av sådana vapen med kulgevär anser länsstyrelsen i Malmöhus
län innebära synnerligen stort besvär även för vapenhandlarna. Därest
kontroll över innehavet anses önskvärd bör sådan kunna åstadkommas genom
en inventering samt därigenom att vapenaffärerna åläggas att periodiskt till
länsstyrelsen översända förteckning över skedda försäljningar av dylika gevär
med uppgift å köparens namn och bostad, vilka förteckningar i sin ordning
kunde ligga till grund för uppgifter från länsstyrelserna till central myndighet.
Länsstyrelsen förutsätter, att det må tillkomma Konungen att utan
riksdagens särskilda hörande införa licensförfarande beträffande ifrågavarande
vapen, örn och så snart det skulle visa sig av förhållandena påkallat. Vidare
framhåller länsstyrelsen att örn hagelbössor inrymdes under författningen,
detta skulle betyda en ökning av antalet av länsstyrelsen behandlade ansökningar
med över 600 procent, vilket jämte vissa av de övriga föreslagna
ändringarna i författningen skulle föranleda ökning av länsstyrelsens personal.
Sistnämnda synpunkt på frågan anlägger även länsstyrelsen i Värmlands
län, som bestrider att det vore nödigt eller lämpligt att lägga slätborrade
jaktgevär eller åtminstone vanliga hagelgevär under den nya författningen
och framhåller att författningens tillämpning å dylika gevär med all sannolikhet
skulle väcka starkt motstånd hos lojala innehavare av sådana vapen.
Länsstyrelsen i Örebro län anser, att åtgärden att lägga slätborrade jaktgevär
under författningens tillämplighetsområde bör, om den icke ur ordningsocli
säkerhetssynpunkt finnes alldeles oundgänglig, undvikas med hänsyn
till därav uppkommande praktiska svårigheter; härvid synes länsstyrelsen i
främsta rummet avse följderna av att för inköp av ammunition till slätborrade
jaktgevär skulle krävas särskilt tillstånd. Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens
län finner det starkt kunna ifrågasättas, huruvida något verkligt skäl föreligger
att låta ifrågavarande vapen inbegripas under författningen.

Sprängämnesinspektionen, vars yttrande biträdes av kommerskollegium, framhåller
att ifrågavarande vapen, som äro avsedda för hagelpatroner, knappast

16

Kungl. Majus ''proposition nr 268.

torde komma till användning för sådant illojalt syfte, som i promemorian
avses. Det synes vara av vikt att största möjliga hänsyn tages till jaktens
intressen och att härutinnan ej betungande intrång göres utan synnerligen
starkt vägande skäl. En inrangering av slätborrade jaktgevär i författningen
skulle dessutom efter allt att döma föranleda ett avsevärt avbräck för de
inhemska tillverkningarna av såväl dylika vapen som av ammunition för
desamma. Jämväl Sveriges industriförbund och centralstyrelsen för Sveriges
järnhandlareföreningar avstyrka, att författningen kommer att omfatta jaktgevär
och hagelammunition, industriförbundet under anförande bland annat
att den ifrågasatta ordningens realiserande kunde förväntas medföra ökad
arbetslöshet. Centralstyrelsen för järnhandlareföreningarna gör därjämte
gällande, att även alla slag av s. k. salongsgevär av 6 och 9 m/m. kaliber
med tillhörande ammunition borde vara fria.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena hävdas emellertid uttryckligen den
åsikten, att de nya bestämmelserna på området böra göras tillämpliga även
å slätborrade jaktgevär. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar, att jaktförfattningarna
genom dylika vapens hänförande under bestämmelserna i ämnet
torde komma att bättre efterlevas, då vid överträdelse risk föreligger att
meddelat tillstånd till vapeninnehav återkallas eller tillstånd till inköp av
vapen eller ammunition vägras. Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller att
ordningsintresset på denna punkt synes sammanfalla med opinionen bland
de jaktvårdsintresserade. Även länsstyrelserna i Kristianstads och Västernorrlands
län tillstyrka att författningen göres tillämplig på dylika vapen.
Landsf ogden i Uppsala län — länsstyrelsen i länet har tillstyrkt promemorian
i dess helhet — finner det välbetänkt att vapenkungörelsen göres tillämplig
å slätborrade jaktgevär, och samma uppfattning uttalas av landsfogden i
Hallands län. Styrelsen för svenska jägareförbundet slutligen finner det ur
jaktvårdssynpunkt, till förhindrande av olycka vid jakt och till befrämjande
av jaktlagarnas efterlevnad, vara ett oeftergivligt villkor, att kontrollen utsträckes
även till de slätborrade bakladdningsgevären, vilka spela den ojämförligt
största rollen vid jakt.

Luft- och fjäderbössor.

De sakkunniga yttra, att det torde böra närmare undersökas, huruvida
luft- och fjäderbössor under alla omständigheter böra, såsom för närvarande,
falla utanför bestämmelserna på området.

Artilleridepartementet anför, att ehuru förekomsten i större utsträckning
av luft- och fjäderbössor, i verkan lika med de skjutvapen, vilkas innehav
vapenkungörelsen avser att kontrollera, icke är departementet bekant, synes
dock teknisk möjlighet föreligga för tillkomsten av sådana luft- och fjäderbössor.
Vapenkungörelsens bestämmelser synas därför böra avfattas med
hänsyn härtill. I sitt förslag till definition å skjutvapen har artilleridepartementet
undantagit »för sportändamål avsedda luft- och fjäderbössor
(-pistoler)».

I denna fråga har allenast ett fåtal av de hörda myndigheterna yttrat

Kungl. Majus proposition nr 268.

17

sig. Länsstyrelserna i Malmohus och Norrbottens län anse skäl saknas att göra
de nya bestämmelserna tillämpliga å dylika vapen. Jämväl sprängämnesinspelctionen
ansluter sig till denna mening och anför i sitt av kommerskollegium
biträdda yttrande, att vapen av ifrågavarande slag knappast kunna rubriceras
såsom hänförliga till den kategori av vapen, som till följd av sin
konstruktion och verkan behöva undantagas i den nya författningen. Bössorna
ifråga — anför inspektionen — där projektilen utgöres av en mindre
pil, äro avsedda för ungdomens övningar vid målskjutning. Den enda inskränkning
i nyttjanderätten till dylika bössor, som eventuellt skulle kunna
ifrågasättas, är enligt inspektionens mening, att de ej utan målsmans medgivande
få försäljas till personer under 18 år.

Landsfogden i Uppsala län däremot finner det välbetänkt att den nya författningen
göres tillämplig jämväl å dylika vapen.

Gasvapen och s. k. maskerade vapen m. fl.

Be sakkunniga framhålla, att det borde övervägas, örn icke innehav av
vapen för spridande, annorledes än genom projektil, av gaser och giftiga
vätskor och därmed jämförliga ämnen ävensom innehav av maskerade skjutvapen
överhuvud borde förbjudas. Dock borde undantag göras för aktiebolag,
som bedreve vapentillverkning, och måhända även för sådana personer,
som för viss tjänstgöring vore i behov av ifrågavarande vapen.

Artilleridepartementets förslag till definition å skjutvapen, varå den nya
författningen skall hava avseende, omfattar samtliga nu ifrågavarande vapen.

Liksom beträffande luft- och fjäderbössor hava allenast några av de hörda
myndigheterna ingått på förevarande spörsmål. Länsstyrelsen i Kristianstads
län finner det ovisst, örn under föreskrifterna böra hänföras vapen avsedda
för spridning av gaser eller giftiga vätskor och därmed jämförliga
ämnen. Något ovillkorligt förbud mot innehav av dylika vapen torde enligt
länsstyrelsens mening ej böra stadgas. Länsstyrelsen i Hallands län åter
anser, liksom landsfogden i länet, synnerligen starka skäl förefinnas till
offentlig kontroll eller snarare förbud beträffande dylika vapen för spridning
av gaser m. m. Jämväl sprängäninesinspektionen biträder det ifrågasatta förbudet
mot användandet av gaser eller giftiga vätskor och därmed jämförliga
ämnen (s. k. skräckpistoler). Likaså synes det inspektionen välbetänkt, att
förbud utfärdas mot maskerade skjutvapen, som förekomma i form av reservoarpennor,
»Ever Sharp» och liknande pennor. Inspektionen anser att
det vidare bör tagas i övervägande, huruvida ej s. k. ollonpistoler ur säkerhetssynpunkt
böra innefattas i förbudet, varemot inspektionen beträffande
s. k. startpistoler finner att sådana böra ställas utanför författningens tilllämplighetsområde.
Marinförvaltningen anser likaledes, att innehav av gasvapen
av alla slag bör helt förbjudas med undantag av gaspistol, vilken
torde vara värdefull även för privatpersoner till skydd vid inbrott m. m.

Bland de hörda myndigheterna råda olika meningar därom, huruvida de
slätborrade jaktgevären böra vara underkastade vapenförfattningens be Dihang

till riksdagens protokoll 1933. 6 sami. Nr 268. 1154 83 2

Departements chefen.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

stämmelser elior ej. Enligt vad arméförvaltningens artilleridepartement
uttalat, kunna sådana gevär tekniskt sett användas för skjutning med kula.
På grund härav och då de jämväl med liagelammunition kunna användas
för illojala syften, synas de böra jämställas med övriga här ifrågavarande
skjutvapen och följaktligen omfattas av vapenförfattningen. Av vad svenska
jägareförbundet anfört framgår, att dessa gevärs hänförande under vapenkontrollen
också är önskligt ur jaktvårdssynpunkt. Framhållas må, att vid
den prövning av sökandes behov att innehava vapen, som enligt förslaget
skall äga rum, tillbörlig hänsyn givetvis måste tagas till ett ganska allmänt
förekommande lojalt behov att för jakt använda gevär av ifrågavarande typ.

Av 11 § näst sista stycket framgår, att den som erhållit tillstånd till
innehav av slätborrat jaktgevär, äger att, utan särskilt tillstånd, förvärva viss
ammunition till sådant vapen.

Yad angår de skjutvapen i övrigt som böra inbegripas under författningen
synes mig artilleridepartementets förslag väl avvägt. Jag ansluter mig således
till bestämmelsen, att för sportändamål avsedda luft- och fjäderbössor
och sådana pistoler böra undantagas från här förevarande reglering. Gasvapen,
maskerade vapen och därmed jämförliga torde däremot böra inbegripas
under författningen. I den mån behov att innehava dylika vapen
kan tänkas föreligga, kommer självfallet licens att meddelas.

Jämväl artilleridepartementets förslag till definition å skjutvapen har jag
ansett mig kunna biträda med vissa ändringar. Av de sakliga ändringar,
som vidtagits, må här nämnas, att undantagen från vapenregleringen utvidgats
att omfatta skjutvapen för signaländamål, t. ex. för avskjutande av
nödsignaler eller lotssignaler, och för linkastning i livräddningssyfte samt
startpistoler.

2§-

Innehållet i denna paragraf överensstämmer i sak väsentligen med det
av arméförvaltningens artilleridepartement framlagda förslaget. Den betydelsefullaste
skillnaden hänför sig till avfattningen av 2 § 3. i förevarande
förslag, vilket innebär en mindre långt gående utvidgning av begreppet
ammunition än artilleridepartementet ifrågasatt. Därjämte hava vissa undantag
föreskrivits på sätt närmare framgår av näst sista stycket.

Om deklaration och innehav av skjutvapen.

3 §•

I denna paragraf meddelas bestämmelser rörande den föreslagna nya inventeringen
av vapeninnehavet i riket.

De sakkunniga framhålla till en början, att i den gällande kungörelsen
åtskilliga luckor föreligga. För den som förvärvar vapen genom köp eller
därmed likställt fång erfordras visserligen särskilt tillstånd, men däremot
är den, som genom lån eller annan upplåtelse kommer i besittning av vapen,
ej pliktig söka tillstånd att innehava vapnet. Örn sålunda vapenlicens meddelas
exempelvis en sammanslutning, öppnas härigenom möjlighet att, genom

19

Kungl. Majus proposition nr 268.

utlåning av vapen till dess medlemmar, skapa väpnade sammanslutningar, som
helt undandraga sig det allmännas kontroll. Ytterligare en lucka är, att
örn vapen genom arv eller annat s. k. universalfång övergått i nj ägo, den
nye ägaren ej är pliktig att söka tillstånd till innehav av vapnet. Härigenom
komma under årens lopp antalet av ej kända innehavare av vapen att allt
mer ökas. På grund av det sagda är det för närvarande ej möjligt att med
den grad av tillförlitlighet, som måste anses önskvärd, fastställa omfattningen
av vapeninnehavet i riket och på vilka händer vapnen befinna sig.
Man synes därför ej kunna undgå att, trots därmed förenat besvär för allmänheten
och myndigheter, såsom utgångspunkt för en mera effektiv vapenförfattning
lägga en på deklarationsplikt för ägare och innehavare av vapen
grundad ny inventering av vapeninnehavet i riket.

I anledning av deklarationen bör — framhålla de sakkunniga — tagas
under omprövning, huruvida rätten att innehava vapen också för framtiden
må bibehållas och på grund härav uppställas fordran på ansökan örn rätt
till fortsatt innehav. Blanketter med formulär till deklaration och ansökan
synas böra, utan kostnad för sökanden, tillhandahållas av statsverket. Allmänheten
synes böra befrias från erläggande av stämpel å bevis angående
verkställd deklaration och örn rätt till fortsatt innehav av vapen. Försändelser
innehållande deklaration och ansökan torde böra kostnadsfritt befordras
till vederbörande myndighet.

Den föreslagna vapeninventeringen tillstyrkes av Överståthållarämbetet samt
länsstyrelserna i Stochholms, Uppsala, Kalmar, Alvsborgs, Örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län. Av nämnda myndigheter framhåller länsstyrelsen i
Kalmar län, att en ny vapeninventering vore ofrånkomlig, samt Överståthållarämbetet
att det varit lyckligt örn det med promemorian avsedda syftet
kunnat vinnas utan en så vidlyftig, tidsödande och dyrbar apparat som den
föreslagna nya vapeninventeringen. Även länsstyrelsen i Gävleborgs län
anser, att det varit önskvärt örn man kunnat undvika en genomgående ny
vapeninventering men finner på de i promemorian anförda grunderna, särskilt
den nya inventeringens förbindande med tillståndsprövning enligt
skärpta villkor, övervägande skäl tala för den ifrågavarande åtgärden.

Länsstyrelserna i Östergötlands samt Göteborgs och Bohus län finna förhållandena
inom dessa län ej hava givit anledning till ny vapeninventering.
Beträffande Älvsborgs län gör länsstyrelsen samma uttalande i sitt förutnämnda
tillstyrkande utlåtande. Poliskammaren i Göteborg håller före att en
ur statlig synpunkt fullt tillfredsställande utredning och kontroll över vapeninnehavet
i riket kunde erhållas på ett smidigare, såväl för allmänheten som
myndigheterna mindre betungande och för statsverket mindre kostsamt sätt,
därest inventeringen inskränktes till de vapen, vilkas innehav borde underkastas
särskilt sträng övervakning, nämligen vapen huvudsakligen avsedda
för krigsbruk och liknande, ävensom till ammunition till sådana vapen samt
därest effektiv kontroll över vapeninnehavet möjliggjordes genom polismyndigheterna.

Länsstyrelserna i Kristianstads, Hallands och Västmanlands län avstyrka

20

Kungl. Majus proposition nr 268.

Departements chefen.

förslaget i förevarande del, länsstyrelsen i Hallands län under framhållande
att gällande vapenkungörelse i allt väsentligt väl fyllt sin uppgift. Landsfogden
i länet anser däremot ny inventering böra äga rum. Enligt länsstyrelsen
i Västmanlands län syntes syftet med den föreslagna inventeringen
lika väl kunna nås genom en skärpning av nu gällande författnings straffsatser
för olovligt innehav av vapen att omfatta jämväl fängelsestraff. Detta
skulle kunna drabba alla dem, som vid tidpunkten för de föreslagna nya
bestämmelsernas ikraftträdande underlåtit att anmäla innehav av vapen.
Länsstyrelsen utginge härvid ifrån att de anmälningar örn innehav av vapen,
som skett, och de tillstånd till förvärv av sådana, som erhållits enligt 1927
års författning, fortfarande skulle gälla. Därest en utvidgning skedde av nu
gällande författnings tillämplighet att gälla dels vapen av de slag som i
promemorian föreslagits dels vapen, som förvärvats genom universalfång,
skulle den ifrågasatta nya inventeringen avse endast dem, som med nu gällande
bestämmelser icke varit deklarationsskyldiga. Ur dessa nya deklarationer
och de förteckningar, som redan finnas, syntes kunna hämtas alla de
upplysningar, som erfordrades vid en eventuell blivande prövning, huruvida
vederbörande vapeninnehavare skulle erhålla tillstånd till fortsatt innehav
eller icke.

Den av de sakkunniga ifrågasatta kostnadsfria befordran till vederbörande
myndighet av försändelser innehållande deklaration örn vapeninnehav och
ansökan om tillstånd till fortsatt innehav av vapen avstyrkes av generalpoststyrelsen.
Skulle emellertid sådan beviljas, bör uppgift lämnas å de myndigheter,
till vilka dylika ofrankerade försändelser skola vara adresserade,
varjämte synes böra föreskrivas, dels att försändelse, varom nu är fråga,
skall vara försedd med påskrift örn innehållet, dels ock att de avgifter, från
vilkas erläggande avsändaren befrias, skola av vederbörande mottagande myndighet
erläggas till postverket av medel, som stå till myndighetens förfogande.
Styrelsen erinrar örn, att kostnadsfri postbefordran icke medgavs
beträffande de anmälningar angående vapeninnehav, som avgåvos under år
1927. Skulle ett dylikt medgivande lämnas, måste tillkännagivande härom
tillställas samtliga postanstalter och lantbrevbärare i riket, varjämte föreskrift
måste utfärdas örn skyldighet för vederbörande avsändare att förse
försändelsen med påskrift örn innehållet. Styrelsen håller före, att dessa
åtgärder äro allt för omständiga, när det gäller allenast ett enstaka tillfälle
Med kostnadsfri befordran torde i detta sammanhang avses, att befordran
skulle verkställes utan kostnad för avsändaren. Däremot skulle postverket
givetvis äga uppbära ersättning för befordringen- Det syntes icke lämpligt
härför anlita tjänstebrevsanslaget.

Såsom jag förut antytt, bör i en ny vapenförfattning i första hand föreskrivas
inventering av vapenförrådet i riket samt prövning, huruvida den
som deklarerat vapen fortfarande bör få innehava detsamma. I denna paragraf
har därför föreslagits, att envar som den 1 augusti 1933 — den dag då
den nya författningen är avsedd att träda i kraft — innehar skjutvapen, skall

21

Kungl. Majus proposition nr 268.

vara skyldig att senast den 30 september samma år deklarera vapnet hos
länsstyrelsen och att deklarant som önskar efter sistnämnda dag innehava
skjutvapnet skall söka tillstånd härtill i samband med deklarationen. Örn,
såsom de sakkunniga förutsatt, ansökan örn fortsatt innehav skrives å samma
handling som deklarationen samt blanketter tillhandahållas av statsverket,
synes besväret för allmänheten bliva i görligaste mån inskränkt. I anslutning
till vad de sakkunniga föreslagit har inom finansdepartementet utarbetats
ett förslag av innebörd, att bevis över tillstånd att fortfarande inneliava
skjutvapen som deklarerats enligt förevarande paragraf, ävensom duplett till
dylikt bevis skola vara fria från stämpel. De sakkunnigas förslag att försändelser
innehållande deklaration och ansökan kostnadsfritt skola befordras
till vederbörande myndighet har jag däremot, med hänsyn till vad generalpoststyrelsen
anfört och då förekommande portokostnad tydligen är utan
betydelse för deklaranterna, ej ansett mig böra biträda.

Jag tillåter mig erinra därom att den nya författningen lika litet som
den nuvarande skall vara tillämplig å vissa innehavare av vapen (se 27 §).

Till belysande av det nuvarande beståndet av sådana skjutvapen, som
omfattas av nu gällande vapenkungörelse, hava på föranstaltande av de sakkunniga
uppgifter infordrats, som sammanställts i en tablå, vilken torde
såsom bilaga få fogas vid detta protokoll. Av tablån framgår, att sammanlagda
antalet av andra än vapenhandlare t. o. m. den 15 maj 1933 deklarerade
och med tillstånd förvärvade skjutvapen uppgår till i runt tal 350,000 därav
gevär 264,000 och pistoler (revolvrar) 86,000.

[I samband härmed må beröras frågan örn inventering av ammunitionsinnehavet
i riket. De sakkunniga anse, att dylik inventering ej bör äga rum.
Häremot har erinran framställts allenast av marinförvaltningen, polismästaren
i Stockholm och andre polisintendenten i Göteborg. Polismästaren i Stockholm
framhåller sålunda, att det kan inträffa, att vid en eventuell husrannsakan
vapen icke anträffas, men väl ett ammunitionsparti, vilket varit
svårare att dölja än vapnen. Genom att uppgiva, att partiet förvärvats
under den äldre författningens giltighetstid, kan den misstänkte försäkra
sig örn möjligheten att undgå beslag. Andre polisintendenten i Göteborg
finner de sakkunniga hava underskattat faran av ammunitionsinnehav,
då den föreslagna inventeringen icke skulle omfatta sådant innehav och
särskilt tillstånd ej synes erforderligt för innehav av ammunition. Han finner
innehavet av ammunition väl så viktigt som innehav av vapen. Utan ammunition
äro vapnen nämligen ofarliga och han vill rent av ifrågasätta, huruvida
icke en inventering bör verkställas för konstaterande av snarare ammunitions-
än vapeninnehavet.

För egen del anser jag lika med de sakkunniga föreskrifter ej behöva
meddelas örn inventering av ammunitionsinneliavet i riket. Då deklarationsplikt
stadgas för dem som inneliava skjutvapen och prövning av deras rätt
att fortfarande innehava vapnen skall äga rum, synes det vara av tämligen
ringa betydelse, om de som vid denna prövning ej bibehållas vid rätten att
innehava skjutvapen äro i besittning av ännu ej förbrukad ammunition. Att

Departements chefen.

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

andra än vapeninneliavare skulle i nämnvärd omfattning innehava ammunition
är föga troligt. I varje fall torde det innehav av ammunition, som finnes
hos andra än handlande med sådan vara, näppeligen hava den omfattning,
att det berättigar till införande av en deklarationsplikt, som för den enskilde
skulle bliva betungande och för myndigheterna medföra en synnerligen omfattande
arbetsbörda.

4 §•

Fordran å tillstånd.

De sahkunniga erinra örn att för närvarande tillstånd fordras för förvärv av
vapen genom köp eller därmed likställt fång men däremot ej för innehav
på annan grund. Den som exempelvis ärvt eller fått låna ett skjutvapen
behöver ej söka tillstånd till innehavet. Då emellertid alla vapeninnehav
böra vara registrerade, anse de sakkunniga att tillstånd bör fordras också
för annat innehav än det som grundar sig å köp och därmed likställt fång.

Behovet av bestämmelser örn särskilt tillstånd till innehav vitsordas i allmänhet
i de av länsstyrelserna avgivna yttrandena. Av länsstyrelsen i
Kristianstads län göres emellertid gällande, att örn fordran på tillstånd till
förvärv av skjutvapen bibehålies samt därjämte stadgas befogenhet för vederbörande
myndighet att återkalla rättighet till innehav av vapen, särskilt tillstånd
för innehav icke bör föreskrivas. Länsstyrelsen i Västmanlands län
finner ifrågavarande spörsmål enklast kunna ordnas så, att i tillståndsbeviset
för förvärvet inryckes en bestämmelse örn att förvärvet får ske för personligt
bruk. Endast beträffande vapenhandlare torde den tänkta åtgärden med
särskilt tillstånd att innehava vapen vara erforderligt.

Arméförvaltningen anför, att örn överhuvud någon särskild licensplikt beträffande
innehav av vapen må anses erforderlig, synes densamma lämpligen
böra begränsas till att avse den i promemorian föreslagna engångsprövningen
för hela riket beträffande rätten att behålla innehavda vapen samt för framtiden
till att gälla de fall, där vapen genom arv eller testamente övergått i
ny ägares besittning, varom polismyndigheten näppeligen torde hava möjlighet
att på annat sätt erhålla kännedom.

Från åtskilliga håll framhålles, att i fråga örn utlåning av vapen fordran
på tillstånd till innehav bör begränsas till att avse utlåning under längre
tid och icke omfatta t. ex. det fall att någon utlånar ett jaktgevär till en
vän vid ett tillfälligt besök.

Enligt min mening måste det betraktas såsom en brist i gällande vapenkungörelse,
att tillstånd ej fordras för annat innehav av skjutvapen än det
som grundar sig å köp och därmed likställda förvärv. Då ett skjutvapen,
för vars förvärv tillstånd varit erforderligt, vid ägarens död övergår till hans
rättsinnehavare, lärer anledning saknas att låta den nye ägaren innehava
vapnet utan en prövning motsvarande den som hans företrädare fått underkasta
sig. Och även när fråga ej är örn förvärv utan örn upplåtelse av
skjutvapen — utlåning är här det mest praktiska fallet — måste av enahanda
skäl som beträffande förvärv fordran på tillstånd för innehavaren upp -

23

Kungl. Majus proposition nr 268.

ställas. I likhet med de sakkunniga anser jag således tillstånd böra fordras
för innehav av skjutvapen oavsett grunden till innehavet.

Kravet på tillstånd torde, såsom också av de sakkunniga lärer vara avsett,
böra omfatta allenast innehav av mera stadigvarande natur, ej exempelvis
blott tillfälligt utlånande. Till undvikande av varje missförstånd har i
denna paragraf utsagts, att skjutvapen må, utan hinder av vad i paragrafen
sägs örn tillstånd till innehav, tillfälligt upplåtas till användande för samma
ändamål som det, för vilket tillstånd till innehav meddelats. Givetvis kräves
ej heller tillstånd för skjutvapens utlämnande till annan för reparation. Ett
uttryckligt stadgande härom har synts överflödigt.

Tillståndsbeviljande myndighet.

För närvarande meddelas tillstånd att förvärva vapen för Stockholm av
Överståthållarämbetet, för stad med poliskammare av denna samt för annan
stad av magistraten eller därmed jämförlig myndighet och å landet av länsstyrelsen.
Med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla en i möjligaste
mån enhetlig tillämpning i frågor rörande rätt att innehava vapen anse
de sakkunniga, att avgörandet städse bör tillkomma länsstyrelsen.

Förslaget i denna del avstyrkes av länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs,
Kristianstads, Älvsborgs och Västmanlands län. Såsom skäl härför anföres,
att länsstyrelserna i regel måste stödja sitt beslut på uppgift från
vederbörande ortsmyndighet och att förslagets genomförande skulle medföra
avsevärd ökning i länsstyrelsernas arbetsbörda. Länsstyrelsen i Kristianstads
län ifrågasätter örn icke ifrågavarande befogenheter kunde på landsbygden
tilläggas landsfiskalerna. Länsstyrelsen i Älvsborgs län finner licensgivandet
åtminstone ej böra överflyttas från de större städerna, och länsstyrelsen
i Västmanlands län håller före att ett i administrativ ordning
utfärdat cirkulär med anvisningar rörande bestämmelsens tillämpning skulle
skapa garanti för en likartad behandling av förevarande ärenden.

Enligt min mening är det av vikt, att vid prövning av ansökningar Departementsatt
innehava skjutvapen en i möjligaste mån enhetlig praxis åväga- chefen.

bringas. För närvarande torde prövningen ske efter ganska olikartade
grunder, något som med hänsyn till det stora antal myndigheter som lia
att handlägga ifrågavarande ärenden ej är ägnat att väcka förvåning. Skall
emellertid, såsom här föreslås, i samband med en ny inventering av hela
vapenförrådet i riket verkställas en prövning av de nuvarande vapeninnehavarnas
rätt att fortfarande innehava sina vapen, synes det så mycket
viktigare att så långt sig göra låter en enhetlig tillämpning av de nya bestämmelserna
i ämnet kommer till stånd. Annan möjlighet lärer då näppeligen stå
till buds än att anförtro prövningen åt länsstyrelserna. Även med denna
ordning kan praxis självfallet komma att variera, men möjligheten att vinna
större enhetlighet däri blir naturligen väsentligt ökad. Med hänsyn härtill
och med beaktande jämväl av den större trygghet vid prövningen av licensfrågor,
som deras hänskjutande till länsstyrelserna i vissa fall synes erbjuda,

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

har jag funnit övervägande skäl tala för de sakkunnigas förslag i detta hänseende.

Såsom redan anförts kommer nyinventeringen att medföra vissa kostnader,
framförallt för länsstyrelserna. Med hänsyn till att de anslag, som beslutats
av riksdagen till befattningshavare samt expens- och tryckningskostnader vid
länsstyrelserna, äro av förslagsanslags natur, torde det icke vara nödvändigt
att göra framställning till riksdagen örn anvisande av medel för förevarande
ändamål, utan lärer det få ankomma å Kungl. Maj:t att ställa erforderliga
belopp till länsstyrelsernas förfogande.

5§-

Någon motivering för bestämmelserna i denna paragraf torde ej vara
erforderlig.

6§-

Enligt gällande vapenkungörelse må tillstånd att förvärva skjutvapen
meddelas allenast den som gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet
samt finnes hava behov av vapen som avses i hans ansökan.

De sakkunniga framhålla, att dessa bestämmelser ej ansetts lägga hinder
i vägen för meddelande av tillstånd till förvärv av skjutvapen jämväl åt
vissa sammanslutningar. Enligt de sakkunnigas mening bör emellertid tillstånd
att förvärva eller innehava vapen ej kunna meddelas annan än enskild
person, och detta bör uttryckligen angivas i författningen. Stadgandet bör
dock ej gälla aktiebolag eller handelsbolag, som har till ändamål att tillverka
eller försälja vapen eller ammunition. Vidare föreslås en skärpning
av nu gällande fordringar för erhållande av rätt till förvärv av vapen, exempelvis
så, att den som söker tillstånd att förvärva eller innehava vapen
skall kunna antagas ej komma att missbruka vapnet till fara för sig eller
annan eller för allmän ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen.
Kravet på att sökanden skall styrka, att han verkligen har behov
av vapnet, bibehålies, varjämte i fråga örn pistoler och andra fickvapen
föreslås att ansökan som avser dylika vapen ej må bifallas, med mindre
synnerliga skäl därtill äro. I tillståndsbevis bör enligt förslaget uttryckligen
angivas, att tillståndet avser rätt till innehav för det i ansökningen
omförmälda syftet. Förmyndares samtycke bör städse utgöra förutsättning
för att omyndig person skall erhålla tillstånd till förvärv eller innehav av
vapen.

Mot det föreslagna förbudet att meddela tillstånd till innehav av skjutvapen
åt annan än enskild person i och för sig riktas i allmänhet i yttrandena
icke någon invändning. Ett stort antal myndigheter, vilka befara att
en undantagslös tillämpning av förbudet komme att försvåra eller omöjliggöra
skytte- och landstormsföreningars verksamhet, framhåller emellertid
nödvändigheten av att uttryckligt undantag medgives för dylika sammanslutningar.

Arméförvaltningen anser att, förutom de föreningar och sammanslutningar
för skytte och idrott, vilka åtnjuta statsunderstöd och vilkas verksamhet

25

Kungl. Majus proposition nr 268.

står under offentlig kontroll, jämväl andra sammanslutningar med legitimt
syfte, exempelvis jakt vårdsföreningar o. d., böra bibehållas vid rätten att
förvärva och innehava vapen och ammunition i den mån anledning icke
föreligger till antagande att dylik rätt skall missbrukas. Det syfte att undvika
fara för det allmänna genom uppkomsten av beväpnade enskilda sammanslutningar,
som skulle ligga till grund för ett förbud mot ideella föreningars
vapeninnehav, synes arméförvaltningen väsentligen kunna tillgodoses
genom den i allmänhet skärpta kontroll, som avses att införas vid meddelandet
av tillstånd till förvärv och innehav av vapen. Örn så anses erforderligt,
skulle denna kontroll beträffande föreningar och andra sammanslutningar
kunna ytterligare skärpas genom införande av föreskrift, att dylik
förening eller sammanslutning icke må förvärva eller innehava vapen eller
ammunition utan att av Kungl. Majit hava förklarats berättigad därtill. En
dylik legitimation synes kunna ske generellt för sådana sammanslutningar
som skytte- och landstormsföreningar (-förbund).

Länsstyrelsen i Blekinge län anser rätt till inköp och innehav av åtminstone
fickvapen böra medgivas bankbolag och vissa andra penningförvaltande
institutioner samt bolag som ombesörja nattvakt m. fl. vilka plägade
förse vissa av tjänstemännen med skjutvapen till försvar under tjänsteutövning.
Det förefölle ej tillräckligt att den enskilde individen härvidlag
hade möjlighet att erhålla tillstånd till vapenanskaffning. Länsstyrelsen
finner vidare mindre vikt böra fästas vid behovet att innehava vapen utan
huvudvikten bör enligt länsstyrelsens mening läggas på sökandens kvalifikationer,
så att med största möjliga visshet kan antagas, att vapnet icke kommer
till användning i skadligt eller eljest illojalt syfte. En liknande ståndpunkt
företrädes av styrelsen för svenska jägareförbundet, som anför, att styrelsen
helst skulle se, att det bleve ett villkor för tillståndet till innehav
av gevär, att sökanden visade sig besitta sådan förmåga att handhava ett
skjutvapen, att det kunde antagas, att han ej bleve farlig för annans person
eller egendom, och att han besutte sådan skjutskicklighet, att det ej vore
att befara, att han skulle komma att genom osäker skjutning utsätta villebrådet
för onödiga plågor.

I fråga örn villkoren för erhållande av licens anser länsstyrelsen i
Malmöhus län tillräcklig trygghet kunna vinnas, om föreskriften i detta hänseende
erhölle sådan lydelse, att tillstånd kunde lämnas, därest det icke
funnes anledning antaga att sökanden komme att bruka vapnet till fara för
sig eller annan eller för allmän ordning och säkerhet eller för stats- och
rättsordningen.

Av länsstyrelsen i Alvsborgs län framhålles, att det för varje licensgivande
myndighet är nödigt att tämligen noggranna föreskrifter lämnas i författning
eller annorledes örn vilka principer, som vid tillstånds lämnande skola följas,
och länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar den synnerliga betydelsen
av att i görligaste mån fullständiga anvisningar härom meddelas. Dylika
föreskrifter böra, anse länstyrelserna i Västmanlands och Kalmar län, meddelas
genom ett i administrativ ordning utfärdat cirkulär.

26

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 268.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser för sin del icke någon ändring i
nuvarande bestämmelser örn behovsvillkoret böra ske. Att i lag närmare
angiva behovets art oell när behov skall anses föreligga synes icke möjligt,
utan bedömandet av behovet torde fortfarande böra överlåtas åt vederbörande
myndighet. Innehavaren av ett skjutvapen torde vidare icke gärna
kunna förvägras att använda det för annat ändamål än det i ansökningen
uppgivna. Villkoret för tillstånd till förvärv eller innehav av fickvapen, att
synnerliga skäl skola visas, anser länsstyrelsen icke böra stadgas. Många
människor kunna önska innehava en revolver till självförsvar i hemmet och
denna önskan måste väl anses legitim, även örn synnerliga skäl för behövligheten
vanligen ej kunna visas.

Polismästaren i Stockholm åter finner vad som föreskrives i fråga örn fickvapen
böra gälla även mausergevär samt anser det nödvändigt att kvalifikationen
»synnerliga skäl» bleve antingen i författningen eller på annat sätt
exemplifierad.

Styrelsen för svenska jägareförbundet påpekar, att en jägare ofta är innehavare
av flera olika jaktgevär, som han nödgats anskaffa till följd av vapenteknikens
framsteg, ur djurvänlig synpunkt och för olika slags jakt. Det
skulle säkerligen giva anledning till en för lagstiftningens syftemål menlig
eller åtminstone en alldeles onödig irritation, örn dessa äldre gevär skulle
fråntagas jägaren, blott därför att han ej kunde visa, att han av dem hade
något verkligt behov i detta ords strängt tekniska bemärkelse. Alldeles
särskilt skulle detta kunna bliva fallet, örn, såsom förslaget avser, kravet
på tillstånd till innehav skulle utsträckas till att avse även gevär, som förvärvats
före den nya lagstiftningens trädande i kraft. Örn, såsom styrelsen
hoppas, kontrollen utsträckes till att avse även de slätborrade gevären, göra
sig de nu framhållna synpunkterna i ännu högre grad gällande, och styrelsen
anser behovssynpunkten i fråga örn dessa gevär överhuvudtaget olämplig.
Skall den bibehållas beträffande de refflade gevären, måste därför enligt
styrelsens uppfattning en annan bedömningsgrund utfinnas såvitt angår de
slätborrade. — Den nuvarande bedömningsgrunden, sökandens ordentlighet
och pålitlighet, synes styrelsen strängt taget vara tillräcklig i alla förekommande
fall, örn den genomföres med tillräcklig omsorg i tillämpningen.
Styrelsen ifrågasätter, örn ej, därest denna synpunkt lägges till grund för
bedömandet, även särskilda bestämmelser i fråga örn de s. k. fickvapnen
bliva överflödiga. Sådana kunna nämligen även från jaktsynpunkt innehavas
i fullt lojala syften.

Den av de sakkunniga uttalade principiella uppfattningen att tillstånd
icke böra meddelas föreningar och andra sammanslutningar är enligt min
mening välgrundad. Även örn den fordran på tillstånd för innehav av skjutvapen,
som uppställes av förslaget, utesluter det missförhållande som för
närvarande kan uppkomma därigenom, att en förening som erhållit vapenlicens
utlånar vapen till sina medlemmar, vilka för innehavet ej äro underkastade
skyldighet att söka tillstånd, synes det mindre lämpligt att bevilja

Kungl. Majus proposition nr 268.

27

en sammanslutning såsom sådan tillstånd att inneliava vapen. Härifrån torde
emellertid — såsom ock av de sakkunniga avsetts — undantag böra stadgas
för föreningar, tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet.
Detsamma bör gälla i fråga örn landstormsföreningar m. fl. Stadgande härom
har givits i 27 §. Däremot anser jag det saknas anledning att beträffande
sådant innehav av skjutvapen som ej är tillfälligt befria medlemmar
i sådan förening som nyss sagts från skyldigheten att söka tillstånd till
innehavet. Örn sålunda ett gevär, såsom stundom sker, utlånas till föreningsmedlem
för längre tid, exempelvis över sommaren, erfordras tillstånd
för innehavet. Några praktiska olägenheter för ifrågavarande föreningar
torde ej härav uppkomma.

Att förbudet för annan än enskild person att inneliava skjutvapen ej gäller
aktiebolag eller handelsbolag som har till ändamål att idka handel med
skjutvapen följer av 15 §, jämförd med nu ifrågavarande paragraf.

Då i de infordrade yttrandena framhållits, att behov föreligger för vissa
juridiska personer såsom banker eller andra penningförvaltande institutioner
att förvärva skjutvapen att användas av vissa tjänstemän, må erinras att
vederbörande tjänsteman i dylika fall utan svårighet lärer kunna erhålla
tillstånd att för ändamålet ifråga innehava vapnet.

I likhet med de sakkunniga anser jag vidare, att de kvalifikationer, ordentlighet
och pålitlighet, som för närvarande fordras för tillstånd att förvärva
skjutvapen ej med erforderlig tydlighet angiva vissa av de väsentliga omständigheter
som vid prövningen böra komma i betraktande. De sakkunnigas
förslag att tillstånd ej må meddelas, med mindre sökanden skäligen
kan antagas ej komma att missbruka vapnet till fara för sig eller annan
eller för allmän ordning eller säkerhet eller för stats- och rättsordningen,
synes mig på ett lämpligt sätt antyda de väsentliga momenten vid prövningen.
I själva författningstexten torde det emellertid ej vara nödvändigt
att närmare exemplifiera de olika formerna av missbruk.

Sökanden bör liksom för närvarande styrka, att han har behov av vapnet.
Att i författningstexten närmare exemplifiera behovets art synes näppeligen
möjligt. Tydligt är, att örn slätborrade jaktgevär, såsom förslaget innebär,
inbegripas under författningen, tillstånd ej bör vägras dem som önska för
lojalt jaktbehov innehava sådana vapen. Någon svårighet att styrka sådant
behov lärer i regel ej föreligga. Motsvarande synpunkter göra sig gällande
beträffande medlemmar av förut omförmälda föreningar vilka önska innehava
sådana skjutvapen som pläga användas vid de av föreningarna anordnade
övningarna.

När fråga är örn pistoler, revolvrar och andra dylika fickvapen, vilka ur
samhällets synpunkt torde erbjuda särskilt stora risker, synes prövningen
— såväl i vad rör sökandens behov att innehava vapnet som hans personliga
kvalifikationer — böra följa strängare normer. Det synes vara grundad
anledning att, såsom de sakkunniga föreslagit, stadga att tillstånd att inneliava
dylika vapen ej må meddelas, med mindre synnerliga skäl därtill äro.

Enligt gällande vapenkungörelse må tillstånd ej lämnas den som är under

Departements chefen -

28 Kungl. Majus proposition nr 268.

aderton år, med mindre lian erhållit förmyndarens samtycke till förvärvet.
De sakkunniga anse, att förmyndarens samtycke städse — alltså beträffande
den som ej uppnått myndig ålder och den som förklarats omyndig — bör
utgöra förutsättning för tillstånd. Stadgande i sådant avseende har upptagits
i tredje stycket av förevarande paragraf.

7 §•

Förevarande stadgande motsvarar § 6 i gällande vapenkungörelse. De
ändringar som företagits äro i stort sett betingade av vissa förut angivna
nyheter i den föreslagna författningen samt därav att bestämmelserna örn
ammunition behandlas först i en senare avdelning av författningen.

8 §•

Under erinran, att örn någon efter vederbörlig deklaration eller tillstånd
till förvärv innehar vapen, det för närvarande ej är möjligt att fråntaga
honom denna rätt, även örn det finnes uppenbart att vapnet icke lämpligen
bör innehavas av honom, föreslå de sakkunniga att återkallelse av tillstånd
till innehav av vapen skall kunna ske, örn skäl därtill äro. Ett närmare
angivande i författningen av särskilda anledningar till återkallelse torde
knappast erfordras, utan avgörandet får enligt de sakkunniga bero på prövning
i det särskilda fallet. En viss ledning giva bestämmelserna angående
förutsättningar för erhållande av tillstånd till innehav av vapen; äro förutsättningar
för sådant tillstånd ej längre för handen, bör återkallelse sålunda
ske. Återkallelse bör — anföra de sakkunniga — kunna beslutas ej blott av
den länsstyrelse, som meddelat tillståndet, utan jämväl av annan länsstyrelse,
exempelvis länsstyrelsen i det län där innehavaren är bosatt eller uppehåller
sig. Har återkallelsen ej skett av den myndighet, som meddelat tillståndet,
bör denna, för vederbörlig anteckning i sådan förteckning som för närvarande
omförmäles i § 19 vapenkungörelsen, underrättas örn återkallelsen av den
myndighet som beslutat därom. Har återkallelse skett bör vapnet inlämnas
till polismyndighet å den ort, där innehavaren är bosatt eller uppehåller
sig. Ansvar bör ådömas den, som undandrager sig att avlämna vapen i fall
som nu nämnts, varjämte vapnet bör kunna förklaras förverkat.

Mot de sakkunnigas förslag i denna del hava några erinringar ej framställts.
Styrelsen för svenska jägareförbundet framhåller, att till vinnande av
större konsekvens i tillämpningen vissa exempel böra lämnas på förhållanden,
som kunna föranleda återkallande, såsom att tillståndshavaren gjort sig
skyldig till störande av lugn eller allmän ordning, eller att han dömts till
ansvar för grövre vållande till skada å person eller egendom, där vållandet
skett medelst skjutvapen, eller för grövre djurplågeri, förövat medelst sådant
vapen, eller för förseelse mot jaktförfattningarna av viss grövre beskaffenhet.

Att meddelat tillstånd bör vid behov kunna återkallas synes mig vara ett
oundgängligt krav på en ny och mera effektiv vapenförfattning, och ett

29

Kungl. Majus proposition nr 268.

dylikt stadgande bär därför upptagits i nu förevarande paragraf. I likhet
med de sakkunniga har jag ansett ett närmare angivande av skälen till återkallelse
ej lämpligen böra äga rum.

9§-

De sakkunniga erinra örn, att enligt deras förslag vapen i vissa fall skola
överlämnas till polismyndighet. Dessa äro 1) då tillstånd till fortsatt innehav
av deklarerat vapen ej meddelas; 2) då tillstånd ej meddelas till innehav
av vapen som genom arv eller testamente eller på grund av giftorätt förvärvats
efter den nya författningens ikraftträdande; 3) då tillstånd att innehava
vapen återkallas. I nämnda fall böra vapnen enligt de sakkunnigas
mening tillfalla kronan. Då fråga här är örn personer som ej låtit komma
sig någon förseelse mot författningen till last, böra de — anföra de sakkunniga
— uppenbarligen för de vapen som fråntagas dem erhålla ersättning
av allmänna medel. Denna ersättning synes lämpligen böra utgå efter värdering
av vapnet i dess vid avlämnandet befintliga skick.

Angående den ifrågasatta skyldigheten för kronan att inlösa sålunda
överlämnade vapen anför arméförvaltningen att, då tillstånd icke längre
lämnas till innehav av vapen, detta måste göras för ägaren obrukbart, lärer
vara ofrånkomligt. Härav följer dock icke under alla förhållanden, att vapnet
behöver tvångsinlösas av kronan. Örn ägaren t. ex. gör anspråk å att få
försälja vapnet, exempelvis till en vapenhandlare eller till enskild person
eller förening, som finnes berättigad till inköpslicens, synes skäl saknas att
förvägra ägaren en dylik rätt. Och örn vidare ägaren önskar behålla vapnet
i sin ägo men med detsamma vidtager sådana åtgärder, att det blir för
honom oanvändbart, lärer kronan sakna anledning att påfordra tvångsinlösen
av vapnet för sin räkning. Genom att möjligheter beredas ägaren att på
något av angivna eller annat likvärdigt sätt förfoga över vapnet så, att detsamma
göres ofarligt, undgår även kronan de kostnader som dylika vapens
inlösen skulle betinga. Örn ägaren icke vill själv sörja för vapnets försäljning
eller disponerande på annat ur trygghetssynpunkt tillfredsställande sätt,
synes kronan icke kunna undgå att inlösa vapnet. En dylik inlösen bör
givetvis ske till vapnets fulla värde.

Statskontoret anser det självfallet, att gottgörelse efter vederbörlig uppskattning
bör utgå av statsmedel för de vapen, som, utan att hava av innehavaren
förverkats, överlämnas till kronan.

I överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit har i denna paragraf
föreskrivits, att i de fall då skjutvapen enligt vad förut nämnts ej må
innehavas vapnen skola avlämnas till den som enligt 3 § har att mottaga
vapendeklarationer d. v. s. i allmänhet magistrat, stadsstyrelse eller landsfiskal.

De sakkunniga hava föreslagit att vapen som sålunda avlämnas skola
tillfalla kronan. Det synes mig emellertid kunna ifrågasättas, huruvida en
sådan åtgärd kan anses vara av förhållandena påkallad och örn ej i stället

Departements chefen.

30

Kungl. Maj-.ts proposition nr 268.

den mindre genomgripande anordningen bör vidtagas, att ifrågavarande
vapen tagas i förvar för ägarnas räkning. Då den föreslagna kungörelsen
skall gälla allenast till och med den 31 december 1934, är också förvaringens
giltighetstid begränsad på enahanda sätt. I samband med prövningen av
frågan örn vapenkungörelsens fortsatta tillämpning får även tagas under
övervägande, huruvida med hänsyn till då rådande förhållanden ett fortsatt
förvarande av vapnen för ägarnas räkning bör äga rum eller huru med
vapnen eljest bör förfaras. Med en dylik provisorisk lösning undvikas för
närvarande de till synes avsevärda kostnader som en inlösen av vapnen
skulle medföra för det allmänna.

Aven denna anordning måste emellertid komma att medföra vissa uigifter
för statsverket, främst till förvaring och vård av vapnen. Ehuru några
närmare uppgifter rörande dessa kostnader icke för närvarande stå till buds,
torde de kunna approximativt uppskattas till 100,000 kronor. På grund
härav lärer för nästa budgetår böra för angivna ändamål under femte huvudtiteln
uppföras ett extra förslagsanslag å nyss angivna belopp, vilket anslag
torde kunna upptagas under rubriken förvaring och vård av vissa skjutvapen.

10 §.

Första stycket.

Efter att hava anfört, att särskilt tillstånd för rätt att bära skjutvapen
ej synes vara erforderligt, men att straff bör inträda för den som bär vapen
vid annat tillfälle än som avses med tillståndet att innehava vapnet eller
överhuvud nyttjar vapnet annorledes än vartill han enligt tillståndet är berättigad,
yttra de sakkunniga vidare:

Skäl kunna otvivelaktigt anföras för att den som bär vapen — i enlighet
med det för honom meddelade tillståndet att innehava vapen eller
ock i fall som ej avses med tillståndet — skall vara pliktig medföra tillståndsbeviset
och på anfordran uppvisa detta för polismyndighet, vilken,
örn beviset ej kan företes, bör äga tillsvidare omhändertaga vapnet. Det
skulle eljest kunna inträffa att polisen saknade möjlighet att, också i
trängande fall, vidtaga ett till skydd för enskilda eller samhället betingat
omedelbart omhändertagande av vapen. Innehavaren behövde blott uppgiva
att han av länsstyrelsen i annat län erhållit tillstånd, något som
— särskilt örn tillika oriktigt namn angåves — skulle omöjliggöra det snabba
och effektiva ingripande som kunde vara av nöden. Örn sålunda behov i
vissa fall onekligen föreligger av föreskrift, att tillståndsbevis skall medföras
när vapen bäres, kan det å andra sidan ej förnekas att en allmän föreskrift
av dylikt innehåll kunde för den lojale vapeninnehavaren, exempelvis en
jägare, komma att medföra besvär och obehag. En föreskrift i ämnet synes
därför enligt de sakkunnigas mening kunna begränsas till den som bär
pistol eller annat fickvapen. Straff bör åläggas den som bär fickvapen utan
att innehava tillståndsbevis eller vägrar att, i fall som förut nämnts, utlämna
fickvapen eller annat vapen till polisen, varjämte det ifrågavarande vapnet,
örn det tillhör den som ådömes ansvar, bör kunna förklaras vara förverkat.
Innehar den, som drabbats av förverkandepåföljd, annat vapen, synes anledning
föreligga för den myndighet, som meddelat honom tillstånd att innehava
vapnet, att taga under övervägande, huruvida skäl föreligga att åter -

31

Kungl. Majus proposition nr 268.

kalla det beträffande detta gällande tillståndet. Myndigheten bör av rätten
erhålla uppgift om den ådömda påföljden. Då ett provisoriskt omhändertagande
skett i fall som nu nämnts, synes anmälan härom böra ske hos
vederbörande länsstyrelse, vilken har att taga under omprövning, huruvida
återkallelse av rätten att innehava vapnet bör äga rum. Beslutas återkallelse,
tillfaller vapnet kronan mot ersättning till vapnets ägare. I motsatt fall
skall vapnet återlämnas. Framhållas må, att örn i anledning av det förhållande
som föranlett omhändertagandet, åtal anställes mot vederbörande och
förverkandepåföljd kan inträda i anledning av förseelsen, prövning av frågan
örn återkallelse ej bör ske, förrän det genom lagakraftägande dom fastslås,
att förverkande ej skall äga rum.

Ingen av de myndigheter, som särskilt yttrat sig angående frågan örn
skyldighet för den som bär fickvapen att därmed medföra sitt tillståndsbevis,
har haft någon erinran mot införandet av dylik skyldighet. Däremot
finna länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län liksom styrelsen
för svenska jägareförbundet skyldigheten icke böra inskränkas till endast fickvapen
utan omfatta alla med författningen avsedda vapen. Jaktvapen skulle
dock möjligen enligt länsstyrelsens i Stockholms län uppfattning kunna
undantagas.

I likhet med länsstyrelserna i Stockholms och Västernorrlands län samt Departementssvenska
jägareförbundet finner jag tillståndsbevis böra medföras vid bärande chefen.
av alla med författningen avsedda vapen. En föreskrift härom har upptagits
i denna paragrafs första stycke, där jämväl stadgats, att beviset skall på
tillsägelse av polisman uppvisas och att, örn beviset ej företes, vapnet må
av polismannen omhändertagas

Andra stycket.

De sakkunniga anse vidare det vara erforderligt att medgiva polisen att
omhändertaga skjutvapen, å vilka författningen har avseende, också örn
innehavet därav kan anses vålla fara för allmän ordning eller säkerhet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner det onödigt att uttryckligen medgiva
polisen en dylik rätt. Landsfogden i Hallands län anser, att polisman bör
äga att fråntaga någon ett skjutvapen, örn bärandet kan giva anledning
till fara för allmän ordning och säkerhet, men att omhändertagande av
vapen, vars blotta innehav kan anses oroande för vederbörande själv eller
utomstående bör kunna ske endast efter beslut av polismyndighet. Enligt
länsstyrelsen i Västernorrlands län synes det vara självfallet, att rätt bör
medgivas polisen att i varje fall omhändertaga vapen, oavsett dess beskaffenhet,
örn innehavet därav kan anses vålla fara för allmän ordning eller
säkerhet.

I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits en föreskrift av Departementsinnehåll,
att örn innehav av skjutvapen kan antagas vålla fara för missbruk, chefen.
polismyndighet äger förordna örn vapnets omhändertagande. Såsom synes
är förutsättningen för vapnets omhändertagande av liknande innebörd som
den för medgivande av rätt till innehav av skjutvapen — jämte behovet av

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 268.

vapnet — uppställda betingelsen. Föreligger omedelbar fara för missbruk,
lärer polisman utan uttryckligt stadgande äga omhändertaga vapnet.

Om förvärv av ammunition.

11 §•

I likhet med vad de sakkunniga föreslagit har fordran på tillstånd till
innehav av ammunition ej uppställts utan skall, såsom för närvarande, tillstånd
krävas allenast för den som önskar förvärva ammunition. Det har
emellertid ansetts böra föreskrivas, att, såsom också påpekats av länsstyrelsen
i Västernorrlands län, tillstånd till förvärv av ammunition må beviljas allenast
den som äger innehava sådant skjutvapen, för vilket ammunitionen är
avsedd.

Enligt den i 2 § föreslagna definitionen kommer, såsom en konsekvens
av att de slätborrade jaktgevären ansetts böra inbegripas under författningen,
även ammunition till sådana gevär att omfattas av berörda definition. För
det stora antal medborgare som innehava och även för framtiden komma
att för jaktbruk få innehava slätborrade jaktgevär skulle det ofta vålla
ansenligt besvär att gång efter annan skaffa sig tillstånd att förvärva ammunition
härför. På grund härav och då det näppeligen kan antagas vara
förenat med några olägenheter att medgiva dem som äro berättigade att
innehava ifrågavarande gevär att förvärva viss för dessa avsedd ammunition
utan att härför söka tillstånd, har ett stadgande av dylikt innehåll upptagits
i näst sista stycket av förevarande paragraf.

Av 27 § andra stycket framgår, att vad i nu förevarande paragraf stadgas
örn överlåtelse och förvärv av ammunition ej gäller för det fall att förening
tillhörande det av staten understödda frivilliga skytteväsendet eller landstormsförening
m. fl. överlåter ammunition till sina medlemmar.

12-14 §§.

De i dessa paragrafer upptagna bestämmelserna torde ej tarva någon
närmare motivering. Det må emellertid erinras därom, att det förbud för
annan än enskild person att förvärva ammunition som följer av den i 13 §
gjorda hänvisningen till 6 § första stycket ej gäller beträffande ammunition
som förvärvats av sådan förening som nyss nämnts.

Om handel med skjutvapen och ammunition,

15-17 §§.

Några nya föreskrifter beträffande handel med skjutvapen och ammunition
föreslås ej av de sakkunniga, som emellertid framhålla, att gällande
bestämmelser böra underkastas de jämkningar vilka betingas av de nya
stadgandena på andra områden av författningen. Av länsstyrelsen i Södermanlands
län ifrågasättes, örn ej tid efter annan borde genom central myndighets
försorg verkställas inventering av vapenhandlares vapenförråd, och
att det därför skulle åligga vederbörande länsstyrelse att till den centrala

Kungl. Majus proposition nr 268.

33

myndigheten överlämna avskrift av meddelat tillstånd till idkande av handel
med skjutvapen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner enahanda förfaringssätt
böra tillämpas som beträffande tillstånd till förvärv och innehav
av vapen.

För närvarande meddelas tillstånd att idka handel med skjutvapen, för DepartementsStockholm
av Överståthållarämbetet, för stad med poliskammare av denna, chefen.
för annan stad av magistraten eller därmed jämförlig myndighet och å
landet av länsstyrelsen. Då tillstånd att innehava skjutvapen enligt förslaget
städse skall beviljas av länsstyrelsen, lärer detsamma böra gälla
även tillstånd till handel med skjutvapen, och en föreskrift därom har på
den grund upptagits i 15 §.

Såsom kvalifikationer för erhållande av tillstånd till handel med skjutvapen
uppställer gällande vapenkungörelse, att sökanden är berättigad att
idka handel i allmänhet samt gjort sig känd för ordentlighet och pålitlighet.

Då beträffande den som vill inneliava skjutvapen enligt 6 § i förslaget uppställes
krav på att han skäligen kan antagas ej komma att missbruka vapnet
samt ett uttryckligt omnämnande av fordran på ordentlighet och pålitlighet
därför ansetts kunna undvaras, kunde det ligga nära tillhands att beträffande
vapenhandlare upptaga ett liknande stadgande. Det synes emellertid,
som örn de skäl vilka föranlett det nya stadgandet i 6 § ej äga samma
giltighet i fråga örn vapenhandlare. Någon ändrad avfattning av förevarande
stadgande i denna del har därför ej vidtagits. Däremot föreslås här, i
huvudsaklig överensstämmelse med 57 § i förordningen den 18 maj 1928
angående explosiva varor, att örn tillstånd meddelas för aktiebolag eller
handelsbolag, för handelsrörelsen skall finnas en av länsstyrelsen godkänd
föreståndare som besitter förenämnda egenskaper och att denne skall vara
ansvarig för rörelsens behöriga utövande.

Den som erhållit tillstånd att idka handel med skjutvapen och ammunition
bör, liksom för närvarande, vara pliktig att söka tillstånd till förvärv
av de skjutvapen och den ammunition, varmed han ämnar driva handel.

En föreskrift härom har upptagits i 16 §, varjämte bestämmelser givits örn
ansökningens innehåll samt örn tillståndsbevis i anledning av bifallen ansökan.

Örn handel med ammunition äro bestämmelser givna i 5 kap. av förordningen
angående explosiva varor, varjämte vissa kompletterande föreskrifter
meddelats i § 8 av gällande vapenkungörelse. Sistnämnda stadgande motsvaras
av 17 § i förslaget.

De jämkningar som vidtagits äro betingade av vissa nya bestämmelser i
förslaget.

Olli införsel Ull riket av skjutvapen neli ammunition.

18 §.

Första stycket överensstämmer i sak med § 9 i gällande vapenkungörelse.
I enlighet med den terminologi som användes i 144 § i tullstadgan den
Bihang till riksdages protokoll 1935. I sami. Nr 268. liw 83 3

34

Kungl. Majds proposition nr 268.

1 oktober 1927 har, på hemställan av generaltullstyrelsen, uttrycket »omedelbar
transitförsändning» utbytts mot »transitering».

Då enligt förslaget tillstånd fordras för innehav av skjutvapen, uppkommer
fråga, om den som erhållit importlicens å skjutvapen bör vara skyldig
att söka särskilt tillstånd att innehava vapnet. Detta synes ej böra fordras,
utan den som fått dylik licens bör på grund därav vara berättigad att innehava
vapnet. För sådant fall böra bestämmelserna i 8—10 §§ i tillämpliga
delar gälla.

Ansvarsbestämmelser.

19 §.

1 mom. Enligt 4 § av förslaget fordras, med det undantag som i tredje
stycket av paragrafen sägs, tillstånd för innehav av skjutvapen, vare sig
innehavet grundar sig på köp eller därmed jämställt förvärv eller på arv
eller annat universalfång eller på upplåtelse. Såsom en följd härav bör
straff stadgas för den som innehar skjutvapen utan att hava erhållit tillstånd
därtill efter vad i 6 § sägs.

Ansökan om tillstånd att innehava skjutvapen skall innehålla uppgift angående
det ändamål för vilket vapnet är avsett att av sökanden användas
(5 §), och tillståndsbeviset skall angiva det ändamål för vilket sökanden
erhållit tillstånd att innehava vapnet (7 §). Straffskyldighet bör enligt de
sakkunniga inträda för den som nyttjar skjutvapen annorledes än vartill han
enligt tillståndet är berättigad. Ett stadgande med sådan allmän avfattning
synes Överståthållarämbetet vara ägnat att ingiva betänkligheter, då detsamma
lätt skulle kunna leda till konsekvenser, som icke lära vara avsedda,
och föranleda ingripanden, som näppeligen skulle motsvara det allmänna rättsmedvetandet.
Liknande synpunkter framföras mot förslaget i denna del av
länsstyrelserna i Gotlands och Malmöhus län. Det skulle exempelvis icke
kunna anses rimligt, örn någon som erhållit tillstånd att innehava vapen för
att därmed skjuta vissa skadedjur använde vapnet för att skjuta andra skadedjur
än de angivna, eller örn någon som innehade ett jaktgevär använde
detsamma i självförsvar.

Att möjlighet måste finnas att med straff belägga den som använder
skjutvapen för annat ändamål än tillståndet avser synes uppenbart; någon
har exempelvis erhållit tillstånd att innehava skjutvapen för jakt eller i
sin egenskap av medlem i skytteförening, men bär vapnet i ett demonstrationståg
eller å ett offentligt möte. För att ett stadgande i ämnet ej skall
leda till straff i sådana fall som de av nämnda myndigheter befarade har
detsamma så avfattats att endast uppenbara missbruk av tillstånd att innehava
eller till riket införa skjutvapen träffas av straff. Att ett användande
av skjutvapen till självförsvar skulle, när laga förutsättningar för nödvärnsrätt
äro för handen, kunna medföra straff enligt nu ifrågavarande stadgande
lärer vara uteslutet.

Straff bör vidare inträda för den som underlåter att, efter vad i 9 § sågs,
avlämna skjutvapen eller för den som i strid mot föreskriften i 11 § för -

Kungl. Majus proposition nr 268.

35

värvar ammunition ävensom där den som idkar handel med skjutvapen eller
ammunition förvärvar dylikt vapen eller ammunition i strid mot vad i 16 § sägs.

I fall som nu nämnts synes i straffsatsen, vid sidan av böter, fängelse
böra upptagas. Förslag härom har framställts av de sakkunniga och lämnats
utan erinran av de hörda myndigheterna. Såsom de sakkunniga framhålla,
bör fängelse ingå i straffsatsen med hänsyn till att här avsedda överträdelser
kunna vara av allmänfarlig beskaffenhet, exempelvis där någon utan tillstånd
har ett vapenlager i sin besittning eller det kan antagas, att vapen som
olovligen innehavas skola användas till främjande av visst politiskt syfte,
något som särskilt kan befaras när vapeninnehavare är medlem i enskild
sammanslutning med dylikt syfte. Att fängelse ingår i straffsatsen medför,
såsom de sakkunniga framhållit, att husrannsakan kan äga rum till utrönande
av, huruvida någon olovligen innehar skjutvapen. Förutsättning för husrannsakan
är nämligen enligt lagen den 12 maj 1933 (nr 182) om vissa tvångsmedel
i brottmål, vilken lag träder i kraft den 1 instundande juli, bland
annat, att å brottet kan efter lag följa straffarbete eller fängelse. Möjligheten
för polisen att företaga husrannsakan hos dem som skäligen kunna
misstänkas för olovligt vapeninnehav är en oundgänglig förutsättning för
att önskvärd effektivitet skall kunna förlänas åt författningen.

I de fall som i detta moment avses bör, liksom för närvarande i motsvarande
fall, förverkandepåföljd kunna ådömas. Äro omständigheterna, synnerligen
mildrande, bör, i likhet med vad nu gäller, rätten äga pröva, huruvida
sådan påföljd skall inträda.

I 3 mom. stadgas straff för, bland annat, det fall att någon som erhållit
tillstånd att innehava skjutvapen ej medför tillståndsbeviset, då han bär
vapnet. I likhet med vad enligt 42 § motorfordonsförordningen den 20 juni
1930 gäller beträffande underlåtenhet att medföra körkort synes straffpåföljden
emellertid, såsom ock framhållits av styrelsen för svenska jägareförbundet,
ej böra inträda, då vederbörande efter viss tid — som här synes
böra bestämmas till en vecka efter det angivelsen för förseelsen blev vederbörande
kunnig — hos åklagaren visar, att han vid tiden för förseelsen ägde
tillstånd att innehava skjutvapnet samt att förseelsen haft sin grund i ursäktligt
förbiseende.

4 mom. Då i detta moment bötesstraff stadgas för, bl. a., den som idkarhandel
med skjutvapen utan att därtill hava tillstånd efter vad i 15 § sägs,
må framhållas, att handlande, som överlåter skjutvapen eller ammunition
till någon som ej erhållit tillstånd att förvärva dylik egendom, gör sig skyldig
till ansvar jämlikt 2 morn., i vilket också fängelse ingår i straffsatsen.

Stadgandena i övriga vioment torde ej kräva någon motivering.

20—24 §§.

Dessa paragrafer återge med endast smärre jämkningar bestämmelserna
i §§ 14—18 av gällande vapenkungörelse. Då bestämmelsen i § 13 av nämnda
författning ej torde, vid sidan av § 14, äga självständig betydelse, har någon
motsvarighet till bestämmelsen ej upptagits i förslaget.

Kungl. Majlis proposition nr 268.

36

Särskilda bestämmelser.

25-27 §§.

Bestämmelsen i 27 § första stycket överensstämmer i sak med § 21 första
stycket i gällande vapenkungörelse med allenast den avvikelsen att från författningens
tillämpningsområde undantagits ej blott överlåtelse utan jämväl
upplåtelse till eller från kronan samt till polismyndighet.

Enligt andra stycket äro skytte- och landstormsföreningar m. fl. i vissa
avseenden undantagna från författningens tillämplighetsområde. För innebörden
av dessa undantag har redogjorts vid 6, 11 samt 12—14 §§.

Övergångsbestämmelserna.

Den föreslagna kungörelsen är avsedd att träda i kraft den 1 augusti 1933
och skall, såsom förut nämnts, gälla endast till och med den 31 december 1934.

I anslutning till de sakkunnigas förslag har upptagits en föreskrift av
innehåll, att örn någon eftersatt bestämmelserna i § 11 mom. 1 eller vad
i mom. 7 i samma paragraf i den äldre kungörelsen är stadgat angående
skjutvapen, åtal därför ej må ske, såframt han fullgör den i 3 § i nya kungörelsen
stadgade deklarationsplikten.

Sista stycket av övergångsbestämmelsen motsvarar en föreskrift i gällande
vapenkungörelses övergångsstadgande.

Härefter uppläser departementschefen det upprättade författningsförslaget
samt erinrar örn sitt tidigare gjorda uttalande, att riksdagens yttrande bör
inhämtas över förslaget.

Departementschefen hemställer, att Kungl. Majit måtte besluta

dels inhämta riksdagens yttrande över förslaget,
dels ock föreslå riksdagen att under femte huvudtiteln, avdelningen
Polisväsendet, till förvaring och vård av vissa skjutvapen
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag
av 100,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Viking Nilsson.

Bilaga.

Antalet deklarerade och i ansökningar om förvärvstillstånd upptagna skjutvapen.

1

Deklarationer

av skjutvapen

Ansökningar örn tillstånd

att förvärva skjutvapen

Samtliga deklarationer

Härav deklarationer av
andra än vapenhandlare

13 i f a

ilna

A v s 1

agn

l

''

i s

Samtliga ansökningar

Härav ansökningar av
andra än vapenhandlare

Samtliga ansökningar

Härav ansökningar av
andra än vapenhandlare

Ar

Antal

deklara-

tioner

Antal

deklarerade

Antal

Antal

deklarerade

Antal

ansök-

ningar

Antal med
ansökningarna
avsedda

Antal

ansök-

ningar

Antal med
ansökningarna
avsedda

Antal

ansök-

ningar

Antal med
ansökningarna
avsedda

Antal

ansök-

ningar

Antal med
ansökningarna
avsedda

gevär

pistoler

revolv-

rar)

tioner

gevär

pistoler

(revolv-

rar)

gevär

pistoler

(revolv-

rar)

gevär

pistoler

(revolv-

rar)

''pistoler
gevär (revolv-rar)

pistoler
gevär (revolv-; rar)

1927

175,326

226,958

83,776

172,490

217.920

75,713

3,716

7,764

2,957

2,369

2,252

457

139

120

40

132

105 35

1928

480

487

165: 470

476

159

8,626

14.589

6,791

7.470

6,386

2,591

450

363

192

432

274 177

1929 ...

214

163

112

210

161

110

10,296

17,401

4,886

8.719

7,757

1,645

447

330

156

430

2971 150

! 1930 ...

168

120

82

162

116

80

12.224

28,500

4.858

10.567

9,813

1.748

487

360

192

467

297! 183j

1931 ...

187

123

85

184

120

81

12,138

22,822

5,517

10.223

9,285

1.636

680

497

308

655

379 304!

1932 ...

151

105

56

150

103

56

11.612

20,724

5,806

9.996

8,677

1,733

813

456

420

792

402j 416

; 1933(t.o.

ra. 15/s)

60

45

30

59

45

28

2,346

5,134

1,605

1,941

1.480

573

182

89

106

181

89; 105

; Summa

176,586

228,001

84,306 173,725

218.94l| 76.227

60,958

116.934 32.420

51.285 45.650

10,383

3,198

2,215

1,414

3,089

O

!-

CO

~cb

00

Sammanlagda antalet av andra än vapenhandlare t. o. m. den 15 maj 1933

deklarerade och med tillstånd förvärvade ........................................ gevär 264,591

pistoler (revolvrar) 86,610

Summa 351.201

OJ

—I

Kungl. Majus proposition nr 268.