Kungl. May.ts proposition nr 252.

1

Nr 252.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående statsunderstöd
för ernående av förlikning i det s. k. Hornborgamalet; given
Stockholms slott den 12 maj 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj-.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 12 maj
1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Den 30 augusti 1932 uppdrog Kungl. Majit åt tre utredningsmän (revisionssekreteraren
S. Turén, f. d. lantbruksingenjören A. V. Nordin och
ledamoten av riksdagens första kammare godsägaren J. F. Gustafson i
Domö) att, efter erforderliga utredningar och förhandlingar med vederbörande
sakägare, upprätta förslag för ernående av förlikning i de till
följd av Hornborgasjöns i Skaraborgs län sänkning mellan vattenverksägarna
och sänkningsföretaget uppkomna tvistefrågor.

Utredningsmännen, som antogo benämningen Hornborgaförlikningen,
hava den 25 april 1933 avlämnat betänkande och förslag i ämnet. Häröver
hava infordrade utlåtanden avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Skaraborgs län.

Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 1 sami. Nr 252.

1

2 Kungl. Majlis proposition nr 252.

Utredningsmännen Lava till en början lämnat i huvudsak följande redogörelse
för

sänkningsföretagets tillkomst och utförande.

I en den 28 december 1898 dagtecknad ansökan anhöllo tre jordägare
vid Hornborgasjön hos länsstyrelsen i Skaraborgs län örn förordnande
för t. f. lantbruksingenjören Gustaf Sjöberg att i enlighet med lagen den
20 juni 1879 örn dikning och annan avledning av vatten förrätta syn beträffande
sänkning eller fullständig uttappning av nämnda sjö samt avdikning
av närbelägna marker inom Bjärka, Bjurums, Sätuna, Hornborga,
Broddetorps, Bolums, Norra Lundbys, Norra Vings och Stenums socknar
av Gudhems och Valle härader. I anledning av denna ansökan, vilken
biträddes av åtskilliga andra ägare av jord vid Hornborgasjön, förordnade
länsstyrelsen den 2 februari 1899 Sjöberg att verkställa den i ansökningen
omförmälda förrättningen. Efter en del förberedande undersökningar
höll Sjöberg, biträdd av två gode män, sammanträde med sakägarna
den 25 april 1900. Vid detta sammanträde beslöto de närvarande,
att sjösänkningen skulle utföras i enlighet med ett vid sammanträdet
framlagt förslag, varjämte tillkännagavs, att förrättningen komme att
i laga ordning handläggas av synemännen och att nytt sammanträde
därefter komme att hållas. Nästa sammanträde, vilket tillika blev det
sista, hölls den 30 september 1902, och därvid avgåvo synemännen utlåtande,
varjämte förrättningen förklarades avslutad. Utlåtandet vann
laga kraft.

Enligt synemännens utlåtande 1902 avsåg förrättningen att
genom reglering av Fliaån — d. v. s. uppgrävning av Hornborgasjöns utlopp
— sänka vattenståndet i sjön, så att de då ofta förekommande översvämningarna
å de kringliggande markerna förhindrades, samt att genom
uppgrävning av tillflödena möjliggöra en ändamålsenlig torrläggning
av de kring sjön belägna vattensjuka ägoområdena, så att de bleve
tjänliga till rationell åkerkultur. — Avsikten med sjösänkningen var således
icke att vinna ny mark utan att skydda redan odlad jord från skadliga
översvämningar. Att sådana översvämningar förekommo hade flera
orsaker. Dels var sjön synnerligen grund och stränderna låga, dels var
tillrinningen till sjön häftig och dels var bottenmaterialet i sjön mycket
lättrörligt, vilket förorsakade igenslamningar av utloppet. Vid tiden för
igångsättandet av ifrågavarande förrättning hade denna igenslamning
fortskridit så långt, att en upprensning av utloppet, medförande en sänkning
av sjöytan, framstod såsom ofrånkomlig.

Arealen av den mark, som skulle vinna båtnad av sjösänkningen, beräknade
synemännen till i avrundat tal 3,690 hektar, därav åker 1,565
hektar, äng omkring 400 hektar samt annan mark, landvinningar häri
inberäknade, omkring 1,725 hektar. Denna mark hör till omkring 200
fastigheter.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Kostnaderna för sjösänkningen — innefattande en upprensning, rötning
och utvidgning av sjöns avlopp (Flians övre del) samt upprensning av
vissa tillopp och upptagande av en avloppskanal genom sjön jämte bikanaler
— beräknade synemännen till omkring 332,000 kronor. Härtill kom
marklösen och förrättningskostnader, i följd varav företagets utförande
sammanlagt skulle medföra en kostnad av 355,766 kronor.

Båtnaden beräknades till 602,789 kronor, vadan nettovinsten alltså
skulle uppgå till cirka 250,000 kronor. Att båtnaden icke var för högt
uppskattad har vitsordats av nuvarande lantbruksingenjören i länet
Sven Hallin. Vid en år 1921 verkställd nyuppskattning av den påräknade
båtnaden kom Sjöberg till ett värde av 700,000 kronor, och Hallin
uppskattade år 1927 värdet av den förbättring, som med fullt utnyttjande
av sjösänkningen bort kunna ernås, till 850,000 kronor.

Arbetet med sjösänkningen igångsattes 1903 och bade i början
av 1912 fortskridit så långt, att slutlig sänkning av sjöytan då kunde
äga rnm. Härmed nåddes det tekniska målet, som enligt syneutlåtandet
var att nedbringa bögvattenytan cirka 1 meter och medelvattenståndet
i ungefär samma proportion. Sedan en del efterarbeten utförts, anmäldes
1916 sänkningsarbetet vara avslutat, men på grund av att vissa anmärkningar
mot det utförda arbetet framställdes av lantbruksstyrelsen
avsyningsförrättare blev arbetet icke förr än den 31 december 1919 godkänt
av lantbruksstyrelsen.

Lån från odlingslånefonden beviljades år 1903 åt vissa delägare
i sänkningsföretaget jämlikt kungörelsen i ämnet den 14 juni 1901.
Odlingslånet blev senare slutligen fastställt till 269,930 kronor och fördelat
på två lån, ett å 255,040 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1937, och
ett å 14,890 kronor, som skall vara till fullo inbetalt 1944. Sina skyldigheter
på grund av odlingslånen hava låntagarna hittills fullgjort.

Härefter hava utredningsmännen anfört i huvudsak följande rörande

sjösänkningens ekonomiska resultat.

Ifrågavarande sänkning av Hornborgasjön har för delägarna i företaget
blivit synnerligen förlustbringande. Enligt en av ordföranden i
sänkningsföretagets styrelse ryttmästaren Bertil Ekberg per den 31 december
1932 uppgjord tablå uppgingo företagets havda utgifter nämnda
dag till ett belopp av 1,283,176 kronor 74 öre. Å andra sidan har den påräknade
båtnaden av företaget icke tillnärmelsevis kunnat vinnas. Enligt
en av lantbruksingenjören Hallin på uppdrag av länsstyrelsen i Skaraborgs
län år 1927 verkställd beräkning uppgick förbättringsvärdet då
till allenast 275,000 kronor.

Orsakerna till den sålunda inträffade ekonomiska situationen äro flera
och hänföra sig dels till omständigheter i samband med arbetets utförande,
dels till omständigheter i samband med skötseln av företagets eko -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

nomi, dels ock till omständigheter, som legat helt och hållet utanför företagets,
dess styrelses och delägares rådighet.

För det första stego arbetskostnaderna för företagets utförande till ett
belopp, som med cirka 100,000 kronor översteg de beräknade, eller till
nära 470,670 i stället för till 355,766 kronor. Anledningarna härtill voro
i huvudsak följande: dels utförde antagna entreprenörer arbetena på
olämpligt sätt, vilket medförde bland annat att företaget ådrogs skadeståndsskyldighet
med åtskilliga tusen kronor för olagliga vattenavstängningar
i ån, dels förekommo upprepade arbetsinställelser och blockader och
dels fördyrades det försenade arbetet genom förhöjda arbetspriser. Att
de verkliga arbetskostnaderna blevo större än de beräknade torde också i
viss mån hava berott på att förrättningsmannens beräkningar stundom
voro bristfälliga eller felaktiga.

I långt högre grad än arbetskostnaderna stego företagets administrationskostnader,
beroende på att företaget ända till 1923 finansierades så
gott som uteslutande med upplånade medel. Under denna tid förekom
utdebitering endast en gång, eller år 1910, då å de delägare, som icke deltogo
i odlingslånet, utdebiterades viss procent av den på dem belöpande
kostnaden. Genom denna utdebitering inflöt emellertid icke mer än omring
1,500 kronor. Anledningen till att vidare utdebitering icke skedde
förr än 1923 synes hava varit, att man ville avvakta företagets fullbordande
och godkännande samt den slutliga uppskattning av båtnaden, som
först därefter kunde ske och som skulle ligga till grund för bidragsskyldigbeten.
Genom att under så lång tid finansiera företaget medelst lån
steg företagets ränteutgifter till oproportionerliga belopp. Enligt en av
ryttmästaren Ekberg gjord sammanställning uppgingo de vid 1928 års
slut till något över 486,000 kronor.

Den omständigheten emellertid, som i vida högre grad än allt annat föranlett,
att ifrågavarande sjösänkning blivit ett för sjösänkningsdelägarna
ruinerande företag, är det genom sänkningen uppkomna rättsförhållandet
mellan sjösänkningsföretaget, å ena, samt ägarna av vattenfall
och vattenverk i Filan, å andra sidan.

Utredningsmännen lämna följande redogörelse för de uppkomna

rättstvisterna mellan sjösänkningsföretaget och vissa vattenverksägare.

Jämlikt 31 § i 1879 års dikningslag skulle till syneförrättning, som hölles
i anledning av tillämnad sjösänkning, särskilt kallas, bland andra,
»ägare av vattenverk eller annan lägenhet, varå företaget kan inverka»,
och 1 51 § av samma lag stadgades, att synemännens utlåtande vore utan all
verkan mot sakägare, vilken efter ty i 31 § skildes bort till synen särskilt
kallas men ej bevisligen av kallelsen undfått del och ej heller vid synen
kommit tillstädes. Till den av Sjöberg jämte gode män förrättade synen,
d. v. s. sammanträdena 1900 och 1902, blevo ägarna av vattenfall och

5

Kungl. May.ts proposition nr 252.

vattenverk i Flian icke kallade, vare sig personligen eller genom kungörelse
i kyrkorna, och de kommo icke keller tillstädes vid synen. Anledningen
till att fallägarna icke klevo kallade var den, att förrättningsmannen
dels kyste den oriktiga uppfattningen, att fallägarna icke ägde
»någon som keist dispositionsrätt över vattnet i sjön», dels ock ansåg sig
kava tillskapat sjösänkningen så, att fallägarna icke skulle komma att
lida någon skada. Den tekniska utredningen därutinnan var emellertid
felaktig i två känseenden: dels klev det efter sjösänkningen kvarvarande
för fallägarna nyttiga vattenmagasinet mindre än det förutvarande ock
dels kom vattnet efter sjösänkningen att rinna ut ur det nya magasinet
på ett för fallägarna oförmånligare sätt än tidigare. Då fallägarna körjade
märka, att sjösänkningen lände dem till skada, instämde de flesta
av dem år 1910 företaget till Gudkems käradsrätt med yrkande, att syneförrättningen
skulle förklaras vara utan verkan mot dem. Deras talan,
som fullföljdes till kogsta domstolen, kifölls av alla instanser. Högsta
domstolens dom meddelades den 3 decemker 1920. Efter misslyckade försök
till förlikning instämde åtskilliga fallägare i novemker 1921 företaget
till Västerkygdens vattendomstol med yrkande örn åläggande för sjösänkningsföretaget
att antingen återställa sjöns avlopp i dess skick före
sänkningen eller ock vidtaga andra åtgärder till reglering av vattenavrinningen
så att fallägarna ej lede skada. Denna rättegång kar delvis
avgjorts genom Kungl. Maj:ts dom den 22 fekruari 1932. I denna dom
fann kogsta domstolen, att genom sänkningen av sjön vattenföringen i
Flian i olika känseenden ändrats till skada för vattenverken ock att företaget
vore pliktigt att avkjälpa denna skada. Högsta domstolen fann
vidare, att skada kunde förekyggas, örn vissa kanaler upptoges i sjökottnen
ock örn det kyggdes en damm i Flian, med vilken vattnet i sjön kunde
regleras inom vissa vattenståndsgränser. På grund av vad sålunda anförts
prövade kogsta domstolen skäligt förklara, att företaget gent emot
vattenverk säga ma vore skyldigt dels att kygga en damm å plats
ock av keskaffenket, som vattendomstolen ägde föreskriva, samt att underkålla
ock sköta dammen, dels att tåla vattenreglering vid denna damm inom
vissa gränser ock efter en tappningsplan, som vattendomstolen ägde kestämma,
dels och att upptaga ock underkålla vissa kanaler i sjöbottnen.
— Vid vattendomstolen kar någon kandläggning av målet i återstående
delar ännu icke förekommit, men fallägarna kava upprepade gånger ankållit
om målets återupptagande därstädes.

De nu skildrade mer än 20-åriga rättegångarna kava föranlett, att utnyttjandet
av sjösänkningsresultatet så att säga stannat på kalva vägen.
Inför ovissketen kuruvida sjön skulle 1‘å förbi i sänkt eller ånyo dämmas
upp kar lantkrukaren keit naturligt dragit sig för att vidtaga detaljdikning
ock andra kostsamma kulturåtgärder. Företagsamketen kar också
kämmats av de långvariga rättegångarna ock av gång efter annan
inom företaget återkommande tyngande uttaxeringar. Härtill kommer,

6

Kungl. May.ts proposition nr 252.

att företaget under alla omständigheter torde stå i ansvar för den skada
fallägarna liava lidit av sjösänkningen allt sedan 1912. I den år 1921
instämda rättegången förbehöllo sig fallägarna att få föra särskild talan
örn sådan skada. Av hämmande inflytande på jordbruksnäringen i trakten
har även den omständigheten varit, att de i företaget ingående fastigheterna
på grund av det stora skadeståndsansvar, som hotar företaget
och dess delägare, så att säga kommit ur den fria marknaden. Det
är uppenbart, att sådana fastigheter, som pålägga sin ägare ekonomiskt
ansvar av nästan oöverskådlig räckvidd, skola hava mycket svårt att
finna köpare.

Tidigare framställningar och beslut örn särskild statshjälp.

Det svåra ekonomiska läge, i vilket sjösänkningsföretaget råkat på
grund av nu skildrade omständigheter, har medfört, att upprepade framställningar
gjorts örn ekonomisk hjälp åt företaget från statens sida. Sålunda
väcktes vid 1928 års riksdag i båda kamrarna motioner, vari hemställdes,
att riksdagen måtte bevilja företaget ett treårigt, räntefritt''lån å

350,000 kronor. I anledning av dessa motioner anhöll riksdagen hos Kungl.
Maj:t, att Kungl. Majit ville skyndsamt verkställa den närmare utredning,
som påkallades för fullständigt klarläggande av de förhållanden med avseende
å företaget, Vilka kunde anses vara av avgörande betydelse för ett
ställningstagande till frågan örn ytterligare statsunderstöd till företaget,
samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning. — I anledning av denna riksdagens hemställan och efter bemyndigande
av Kungl. Majit uppdrog dåvarande chefen för jordbruksdepartementet
åt vattenrättsdomaren greve H. A. Hamilton och f. d.
lantbruksingenjören A. V. Nordin att biträda vid verkställandet av sagda
utredning och att därvid jämväl undersöka möjligheterna för en uppgörelse
i pågående rättegång mellan företaget och vattenverksägarna. I
skrivelse till Kungl. Majit den 4 februari 1930 anmälde utredningsmännen,
att förlikning icke kunnat åvägabringas, och vidkommande den föreslagna
ekonomiska hjälpen åt företaget tillstyrkte utredningsmännen, att
företaget måtte beredas ett statsbidrag å 350,000 kronor.

Även vid 1929 års riksdag väcktes i riksdagens båda kamrar motion
om tillfälligt räntefritt låneunderstöd åt företaget, men beslöt riksdagen,
att dessa motioner icke skulle föranleda någon riksdagens åtgärd.

I proposition nr 191 till 1930 års riksdag föreslog Kungl. Majit, att till
sänkningsföretaget måtte anvisas statsbidrag från statens avdikningsanslag
med 350,000 kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen.

I anledning av proposition nr 141 till 1931 års riksdag beslöt riksdagen
bemyndiga Kungl. Majit att till sänkningsföretaget anvisa ett
räntefritt lån från undsättningslånefonden till belopp av 50,000 kronor.

Kungl. May.ts proposition nr 252. 7

Om företagets nuvarande ekonomiska ställning m. m.

hava utredningsmännen anfört följande.

Genom den statshjälp, företaget sålunda erhöll, har företaget undgått
ekonomiskt sammanbrott, varjämte företaget satts i stånd att, genom
uppmuddring av de mycket igenslammade och igenvuxna kanalerna i
sjön, tillgodogöra sig sänkningsresultatet i större utsträckning än tidigare.
Företagets ekonomiska ställning är emellertid alltjämt synnerligen
prekär. Enligt 1932 års utgående balanskonto för företaget överstego
företagets tillgångar dess skulder med 94,075 kronor 41 öre. Odlingslånet,
vilket är uppdelat på de låntagande fastigheterna, är då ej inräknat i
skulderna. Härtill kommer, att företaget jämlikt Kungl. Maj:ts dom den
22 februari 1932 är pliktigt att uppföra och underhålla en dyrbar regleringsdamm
och att ombesörja och tåla en vattenreglering i sjön, som enligt
sakkunnig beräkning skulle komma att medföra förlust av jordvärden till
ett belopp av omkring 250,000 kronor. Företaget står tillika inför utsikten
att ådömas skyldighet att ersätta verksägarna deras rättegångskostnader
i målet örn regleringsdammen. Dessa kostnader överstiga 50,000
kronor. Vidare står företaget såsom förut nämnts i ansvar för skadestånd
till vattenverksägarna för den försämring i vattenföring, som på grund
av sjösänkningen varit rådande allt sedan 1912. Det skäliga värdet av
dessa skadeståndsanspråk låter sig icke för närvarande fullt fixeras, men
kan beräknas uppgå till flera hundra tusen kronor.

I anledning av de stora ekonomiska förpliktelser, som sålunda åvilade
eller kunde komma att åläggas företaget, och da det mäste befaras, att
det rättsliga fastställandet av dessa förpliktelser skulle komma att taga
många år i anspråk, gjordes under 1932 från företagets sida förnyade
hänvändelser till chefen för jordbruksdepartementet örn statliga åtgärder
för avveckling av de av sjösänkningen föranledda mellanhavandena
mellan företaget och fallägarna. I anledning av dessa hänvändelser uppdrog
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet åt revisionssekreteraren
Sven Turén att undersöka förutsättningarna för vidtagande av
särskilda förlikningsåtgärder i saken. Sedan parterna vid sammanträde
inför den sålunda tillkallade utredningsmannen enat sig i en hemställan
att det snarast måtte uppgöras ett förslag till förlikning efter vissa grunder,
däribland att regleringsdammen skulle utbytas mot annat vederlag,
beslöt Kungl. Majit den 30 augusti 1932 tillkalla de inledningsvis nämnda
utredningsmännen.

Utredningsmännens betänkande.

Innebo r d e n a v u trednings männens u p p d r a g hava av
dessa ansetts vara att framlägga förslag till uppgörelse förlikuingsvis av
samtliga de anspråk, som ägare av vattenfall i Filan redan väckt eller

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

framdeles kunna väcka mot sänkningsföretaget i anledning av den utan
fallägarnas hörande verkställda sänkningen av sjön.

Till kategorien redan väckta anspråk höra, enligt utredningsmännen,
de yrkanden, som vissa fallägare framställt i den 1921 till Västerbygdens
vattendomstol instämda, ännu ej slutförda rättegången, i den mån samma
yrkanden icke under rättegången blivit rättskraftigt ogillade. Ett av de
slutliga resultaten av denna rättegång är, att sänkningsföretaget genom
Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932 gent emot vattenverksägarna förpliktats
att, i och för förbättrande av den genom sänkningen rubbade
vattenföringen, uppföra en regleringsdamm i sjöns utlopp och tåla vattenreglering
i sjön inom vissa vattenståndsgränser. Till kategorien ännu
icke väckta anspråk höra de anspråk på ersättning för skada, som fallägarna
genom den rubbade vattenföringen lidit under tiden från det sjösänkningen
under förra hälften av 1912 genomfördes och till dess att återställande
eller annan uppgörelse skett. Åtskilliga av fallägarna hava redan
1921 förbehållit sig rätt att föra talan angående sådan skada.

De anspråk, som det i enlighet med vad nu nämnts ankomme på utredningsmännen
att förlikningsvis avveckla, vore:

1) fallägarnas anspråk på en regleringsdamm och på vattenreglering i
sjön,

2) fallägarnas anspråk på rättegångskostnader i det mål, i vilket deras
yrkande örn regleringsdamm och reglering bifallits,

3) fallägarnas anspråk på ersättning för skada av sjösänkningen under
förfluten tid.

Huvudgrunderna för ett blivande förlikningsförslag
hava utredningsmännen angivit sålunda:

En sådan gestaltning av förlikningsförslaget att fallägarna utbyta sin
rätt till regleringsdamm och vattenreglering i sjön mot annat vederlag
har flera skäl för sig. Dels är det av stort intresse ur jordbrukssynpunkt,
att Hornborgasjön får bibehållas i sitt avsänkta läge och att förty byggandet
av regleringsdamm och vattenreglering i sjön ej komma till stånd,
dels kan den hastigt igenväxande Hornborgasjöns lämplighet som vattenmagasin
starkt ifrågasättas 1 och dels är det ännu ej utrett, huruvida nyttan
av den av högsta domstolen föreskrivna regleringsdammen står i ett
sådant förhållande till skadan av samma dammbyggnad, att den — med
hänsyn till vattenlagens bestämmelser örn vattenbyggnads tillåtlighet —
överhuvudtaget får byggas. Genom att avstå från regleringsdammen gå
fallägarna emellertid miste örn den förbättring i lågvattenföring och det
skydd mot häftiga flöden, som genom regleringen skulle kunna hava åstadkommits.
Utredningsmännen hava tänkt sig, att den uteblivna regleringsvinsten
skall kompenseras dels medelst ersättning i pengar dels ock
medelst viss kanalisering i Hornborgasjöns botten samt att skyddet mot

1 Jfr Kungl. Maj:ts dom den 22 februari 1932, justitierådet Geijers votum. Se N. J. A.
1932 not. A 48.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

häftiga flöden skall åstadkommas medelst en skyddsdamm av enkel konstruktion,
som skall komma till användning allenast i de sällsynta fall,
då flöden av viss exceptionell storlek inträffa.

Ansökan örn tillstånd att bygga en skyddsdamm har — sedan utredningsmännen
tillhandahållit erforderlig utredning av företaget ingivits
till Västerbygdens vattendomstol.

Utredningsmännen hava undersökt möjligheten att utbyta penningersättningen
mot ersättning i form av elektrisk kraft men hava funnit, att
ett sådant utbyte både på grund av praktiska och ekonomiska skäl ej kan
åstadkommas.

Vidkommande fallägarnas anspråk på rättegångskostnader och ersättning
för skada i förfluten tid anse utredningsmännen sådana anspråk i
och för sig befogade.

Vid utredningsmännens undersökningar beträffande företagets
förmåga att gälda ersättning har nogsamt framgått, att det
icke finnes utsikter för att förlikningsvis nedbringa fallägarnas ersättningssumma
så lågt, att den rymmes inom ramen för sänkningsföietagets
betalningsförmåga. Till belysande av sänkningsföretagets betalningsförmåga
hänvisa utredningsmännen till sänkningsföretagets balansräkningar
för åren 1929, 1930 och 1931, vilka utvisa, att företagets skulder nämnda
år överstego dess tillgångar med respektive 387,142 kronor 21 öre, 74,691
kronor 6 öre och 71,783 kronor 16 öre, samt citera ur ett av länsstyrelsen
i Mariestad i februari 1930 till Konungen avgivet yttrande följande:

»Länsstyrelsen har med ledning av tillgängliga taxeringshandlingar
sökt verkställa utredning angående delägarnas ekonomiska förhållanden
och därvid funnit, att den ojämförligt största delen av delägarna äro så
hårt gäldbundna, att de sakna varje möjlighet att erlägga deni åvilande
andel i företagets skuldsumma. Till belysande av detta sakförhållande
får länsstyrelsen meddela, att i 129 undersökta fall endast 23, representerande
en mycket obetydlig deltagningsskyldighet, visat sig vara utan gäld.
Av de övriga voro 99 stycken småbruk eller bondebruk med ett sammanlagt
taxeringsvärde av 966,900 kronor, belastade med en gäld av 589,300
kronor. Att märka är, att i denna skuldsumma icke ingår den andel i de
beviljade odlingslånen, som påvilar vederbörande fastigheter, och givetvis
ej heller dessas andel i sjösänkningsföretagets skulder. Denna oerhörda
skuldsättning är till stor del beroende på att vederbörande jordägare
måst upplåna medel till gäldande av tidigare verkställda utdebiteringar.
— Därest styrelsen för företaget skulle se sig nödsakad att nu verkställa
utdebitering för gäldande av företagets hela skuldsumma, kan man
med säkerhet befara, att åtminstone 40 ä 50 procent av delägarna icke
kunna fullgöra sina skyldigheter. Dessas betalningsskyldighet komme
dä att helt eller delvis överflyttas på de kvarvarande delägarna, varigenom
även en stor del av dessa bleve ruinerade. Detta skulle i sin tur beröra
ett stort antal personer, vilka hava affärer med eller stå i borgensansvar
för de av företaget ruinerade, och sviterna härav skulle i nuvarande
penningknappa tider bliva mycket svåra. Till belysande hur ett dylikt
övervältrande av betalningsskyldigheten å övriga delägare kan äga rum
får länsstyrelsen meddela, att åtminstone en fastighet med en deltagnings -

10

Kungl. May.ts proposition nr 252.

skyldighet av omkring 5.92 procent på senare tid varit föremål för exekutiv
försäljning, därvid fastighetens andel i kostnaderna icke utgick. Då
den nya ägaren förvärvat fastigheten utan alla andra gravationer än i
köpevillkoren angivits, torde dess andel i företagets skulder icke heller
för framtiden kunna utbekommas.»

Utredningsmännen hava vid angivna förhållande måst räkna med statsbidrag
såsom en nödvändig förutsättning för att förlikning skall komma
till stånd, samt åberopa såsom skäl för statshjälpen ytterligare
följande:

De skäl, som tidigare föranlett riksdagen att anslå medel till förhindrande
av sänkningsföretagets ekonomiska sammanbrott förelåge alltjämt.
Härtill komme angelägenheten av att Hornborgasaken äntligen bragtes
friden. Det nuvarande sedan ett 20-tal år tillhaka rådande ovisslietstillståndet
lade en hämsko både på jordbruksnäringen i trakten av Hornborgas
joil och på kvarndriften i Flian och skapade missmod bland ett avsevärt
antal av landskapets innevånare. Det hade sagts, att det vilade en
död hand över orten, och i betraktande av att i företaget ingående fastigheter
på grund av det rådande ovisshetstillståndet vore så gott som osäljbara
vore detta omdöme motiverat.

Till nämnda skäl för statshjälp bomme emellertid numera även ett annat,
som enligt utredningsmännens mening gjorde det till en bjudande
plikt för staten att rätta till skadan. Då staten tidigare histräckt sänkningsföretaget
med penningar, hade det varit för att hjälpa företaget ur
en ohållbar ekonomisk situation, som till viss del varit självförvållad av
företaget. Då sänkningsföretaget nu återigen nödgades lita till statens
hjälp, vöre det för att komma ur en ännu svårare ekonomisk situation än
den tidigare, men en situation i vilken företaget råkat utan eget förvållande.
Vallande till att skada för fallägarna överhuvudtaget uppkommit
av sjösänkningen vore i första hand den förrättaingsman, som uppgjort
förslaget till sänkningen och som i sitt utlåtande givit uttryck åt den uppfattningen,
att fallägarnas rätt icke komme att förnärmas genom sjösänkningen.
Vållande till att deltagarna i sänkningsföretaget blivit skyldiga
att ersätta fallägarnas skada vore uteslutande samme förrättningsman,
som icke inkallade fallägarna till förrättningen. Då nu denna förrättningsman
var en statens tjänsteman, som utförde sin förrättning efter
offentligt uppdrag, trädde staten själv fram såsom medansvarig till den
uppkomna situationen. Juridiskt ansvarig vore jämlikt svensk rätt staten
visserligen icke för skada, som vållats genom rättsstridigt utövande av
offentlig myndighet (jfr Gastberg: Statens og Kommunenes Ansvar for
sine Tjenstemenns Handlinger s. 28 ff.), men då det rättsstridiga utövandet
av offentlig myndighet medförde så ödesdigra konsekvenser för den
enskilde medborgaren, som i detta fallet, antoge det moraliska ansvar
som staten ådragit sig, alltmer karaktären av ett juridiskt, eller ett ansvar
som förpliktade till att avhjälpa skadan.

Utredningsmännen övergå härefter att yttra sig särskilt angående
statsmyndigheternas åtgärder såsom medverkande till
skadan, samt anföra härom:

Ehuru ett enbart påpekande av de försummelser, förrättningsmannen
gjort sig skyldig till, vöre tillfyllest för att i detta fall pålägga staten del
i ansvaret för det inträffade, ville utredningsmännen likväl något närmare

11

Kungl. May.ts proposition nr 252.

belysa icke blott förrättningsmannens åtgärder utan även vissa andra
statsmyndigheters sysslande med sjösänkningsfrågan, vilket indirekt medverkat
icke blott till att den felkalkylerade sänkningen blivit utförd utan
även till att skadan av sänkningen uppgått till så stora belopp, som nu vore

fallet. , , ,

Redan i ansökningen av den 28 december 1898 till länsstyrelsen angående
förordnande av förrättningsman, vilken ansökningshandling med all sannolikhet
uppsatts av den sedermera förordnade förrättningsmannen, hade
begåtts det felet, att de hemman, vattenverk och andra lägenheter, som
saken förmenades angå, icke såsom 29 § dikningslagen föreskreve uppgivits.
I ansökningen sades endast, att förteckning över dem saken förmenades
angå framdeles komme att lämnas till förrättningsmannen. Anledningen
till att fullständig uppgift örn sakägarna skulle lämnas redan i ansökningen
vore uppenbarligen bland annat den, att uppgiften skulle vara länsstyrelsen
till ledning vid utfärdandet av den kungörelse angående sökandenas
förslag till förrättningsman, som det jämlikt 29 § tredje stycket i
dikningslagen ålåge länsstyrelsen att befordra till uppläsande i kyrkorna
för de församlingar, där hemman, vattenverk eller annan lägenhet,
som saken förmenades angå, vore belägen. Då nu länsstyrelsen fått
en ansökan utan uppgift örn vilka som kunde tänkas vara sakägare, bolde
länsstyrelsen hava införskaffat sådan uppgift. Länsstyrelsen hade emellertid
nöjt sig med att kungöra förslaget till förrättningsman allenast i
kyrkorna för de församlingar omkring sjön, där till förbättring föreslagen
mark vore belägen. Att dessa fastigheter icke vore de enda, som saken
kunde angå, borde hava varit uppenbart för länsstyrelsen bland annat a^
den anledningen, att det var fråga örn sänkning eller fullständig uttoppning
av Hornborgasjön. För länsstyrelsen borde det alltså hava stått
klart, att saken kunde angå även nedanför liggande vattenverk. Genom
länsstyrelsens underlåtenhet att kungöra förslaget till förrättningsman i
kyrkorna för församlingarna kring Flian hade sjösänkningsfrågan redan
från början blivit inkapslad såsom rörande allenast jordägarna kring sjön.

Länsstyrelsen hade fortsatt på den inslagna vägen, då länsstyrelsen, i
samband*med förordnande av förrättningsman, underlåtit att jämväl förordna
en i vattenverksfrågor sakkunnig god man. Sådan god man skulle
jämlikt 30 § andra stycket dikningslagen förordnas, då fråga vöre om vattenverks
ändring eller utrivning. Då ansökningen alternativt gällde fullständig
uttappning av sjön, måste den naturliga vattenföringen i Flian
bliva rubbad till men för vattenverken. Och örn ett vattenverks värde försämrades
eller bortginge genom att den för verkets drift behövliga vattenmängden
rubbades eller borttoges, så vore det detsamma som att verket
ändrades eller utreves, vilket fordrade förordnande av en i vattenverksfrågor
sakkunnig god man.

Även om nu berörda brister i ärendets handläggning kunde sagås vara
av underordnad betydelse såsom medverkande faktorer till realiserandet
av sänkningsföretaget, vore de dock exempel på åsidosättande av lagbestämmelser,
sorn, örn de iakttagits, kunnat giva sänkningsfrågan en annan
utgång än den fått.

Förrättningsmannen hade vid utförandet av sitt uppdrag gjort sig skyldig
till ett flertal ödesdigra fel. Såsom hans största försummelse hade i
rättegångshandlingarna anförts, att han underlåtit att till synen kalla
vattenverksägarna, och förvisso var denna underlåtenhet ett mycket allvarligt
fel. Den kunde hava bibragt fallägarna den tron, att förrättningsmannen
noga undersökt frågan huruvida skada skulle komma att tillskyn -

12

Kungl. May.ts proposition nr 252.

das deni genom sänkningen och att lians undersökningar givit till resultat,
att sådan skada icke skulle uppkomma, och möjligt vore att, om fallägarna
kallats och kommit tillstädes, sådana synpunkter blivit framförda, att
sänkningen sedermera utförts på ett sätt, som icke länt fallägarna till
skada. Förrättningsmannens underlåtenhet att kalla fallägarna hade även
medfört den konsekvensen, att skyldigheten att rätta till den skada, som
uppkommit genom sänkningen, vältrats över på sänkningsföretaget. För
sänkningsföretagets del hade således underlåtenheten att kalla fallägarna
varit av ödeläggande verkan. Men även om fallägarna kallats, hade skadan
därmed icke i och för sig undvikits, och underlåtenheten att kalla fallägarna
vore således icke direkt orsak till skadan. — En direkt orsak till
skadan vore däremot förrättningsmannens underlåtenhet att undersöka,
hur vattnet skulle komma att avrinna ur det efter sänkningen kvarvarande
magasinet. Förrättningsmannen hade utgått från den felaktiga föreställningen,
att fallägarna icke hade någon rätt till sjömagasinet, men han
hade ändock ansett sin skyldighet vara att anordna sänkningsförslaget så,
att vattentillgången för nedanför liggande tillvaratoges. Detta intresse
hade han emellertid tillvaratagit allenast på det sätt, att han — såsom han
trodde — tillskapade ett magasin, som var större än magasinet före sänkningen,
men han hade helt och hållet underlåtit att undersöka, hur vattnet
skulle komma att avrinna ur detta nya magasin. Härtill komme, att
det nya magasinet i verkligheten ingalunda blev större än det gamla utan
mycket mindre.

Utredningsmännen ville i detta sammanhang erinra örn att riksdagens
revisorer i sin 1927 avgivna berättelse angående bland annat vissa illa
planlagda vattenavledningsföretag yttrat, att intressenterna uti företag
av denna natur hade befogade anspråk på att, när de i dylika frågor hänvände
sig till statens för ändamålet tillsatta befattningshavare, saken
också av dessa utreddes på ett så vederhäftigt sätt, att intressenterna ej
genom felbedömningar eller slarv av förrättningsmannen föranleddes till
oräntabla eller illa planlagda företag och därigenom utsattes för allvarliga
ekonomiska risker.

Mot den kontrollerande verksamhet, länsstyrelsen utövade beträffande
företaget i samband med meddelandet av tillstånd från det allmännas sida
till företagets utförande, kunde måhända befogade anmärkningar icke riktas.
Dock vore att märka, att den tekniska kontrollen förfelades, därigenom
att densamma uppdragits åt förrättningsmannen.

Allvarliga anmärkningar torde däremot kunna riktas mot den kontrollerande
verksamhet, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utövat beträffande
det planerade företaget i samband med företagets ansökan örn lån ur odlingslånefonden.
Det syntes utredningsmännen, att man hade skäl att
kräva, att denna kontrollverksamhet utövades med sakkunskap och synnerlig
noggrannhet. Bestämmelsen att denna styrelse i förening med lantbruksstyrelsen
skulle granska förrättningshandlingarna och vitsorda, att
laga hinder mot företagets utförande icke förefunnes, vore nämligen av
betydelse icke blott såsom en åtgärd, som skulle säkerställa staten såsom
långivare, utan även såsom ett allmänt korrektiv mot att illa planlagda
företag komme till utförande. Ett beviljat lån verkade såsom pådrivare
för sökandena att utföra och slutföra företaget även örn det under byggnadstiden
skulle yppa sig omständigheter, som kunde giva anledning" till
hela företagets inhiherande. I de båda styrelsernas gemensamma utlåtande
över nu ifrågavarande låneansökning hade frågan örn laga hinder berörts
mera i förbigående, och man frestades till det antagandet, att sty -

13

Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

relserna i likhet med förrättningsmannen nöjt sig med att konstatera, att
något formellt hinder för företagets utförande ej förelåge. Härmed kunde
nu vara hur som helst, ofrånkomligt vore dock, att i de båda styrelsernas
utlåtande icke uppmärksammats vare sig att förrättningsmannen felaktigt
beräknat volymen av det efter sänkningen kvarvarande nyttiga magasinet
i sjön eller att förrättningsmannen helt och hållet underlåtit att beräkna,
hur vattnet skulle komma att avrinna ur detta magasin. Trots
dessa oriktigheter hade odlingslån tillstyrkts, vilket vore detsamma som
att direkt medverka till sjösänkningens tillblivelse.

Skulle någon anmärkning riktas mot fallägarna själva i denna sak, så
vore det den, att de, i den mån de hade vetskap örn att en sjösänltningsförrättning
vore å hane, icke inställde sig vid förrättningen. Man finge
emellertid icke förtänka dem, örn de litade på den av staten tillhandahållna
sakkunskapen.

Så snart fallägarna märkte, att sjösänkningsarbetena lände dem till
skada, hade de vidtagit alla anstalter, som överhuvud kunde göras, för att
få företaget stoppat, innan arbetena fortskridit så långt, att själva sänkningen
av sjöytan kunde äga rum. Sålunda hade de redan under 1910
hos länsstyrelsen begärt handräckning för arbetenas inställande under
åberopande av att de ej varit kallade till förrättningen, men att de lede
skada av densamma. Länsstyrelsen hade emellertid i utslag den 23 december
1910 funnit sådana skäl icke vara i målet förebragta, att förbud
mot sjösänkningen kunde meddelas, och Göta hovrätt, där fallägarna anförde
besvär, hade i utslag den 4 juli 1911 kommit till samma resultat. Fallägarna
anförde besvär, men till följd av rättsskipningens långsamhet blev
deras klagan onyttig. Högsta domstolens utslag meddelades nämligen icke
förr än mer än 2 år och 3 månader efter det hovrätten dömt i saken, och under
denna tid hade den slutliga sänkningen av sjön hunnit ske. Detta skedde
nämligen under förra hälften av 1912, och den 20 oktober 1913 meddelades
Kungl. Maj:ts utslag. Detta utslag innehöll visserligen, att Kungl. Maj:t
ej fann skäl göra ändring i hovrättens utslag, men av den omständigheten
att tre justitieråd såsom särskild motivering framhöllo, att arbetena dåmera
fortskridit så långt, att de återstående arbetena icke kunde inverka
på klagandenas rätt, hade man anledning antaga, att saken kunnat få
en annan utgång, örn den kommit under högsta domstolens behandling,
medan det ännu var tid att inhibera sänkningen.

Kunde man säga, att den nu skildrade handräckningsprocessen utgjorde
ett gott exempel på vådan av långsam rättsskipning, torde nian med ännu
större fog kunna avgiva samma omdöme örn den rättegång, som fallägarna
i november 1910 anhängiggjorde vid Gudhems häradsriitt och i vilken rättegång
de yrkade, att syneutlåtandet skulle förklaras vara utan verkan
mot dem. Denna rättegång uppvisade en brokig samling av uppskovsbeslut,
meddelade även mot parts bestridande och med rundligt tilltagna
uppskovsintervaller. Trots att domstolen redan vid första och i varje fäll
vid andra rättegångstillfället hade fullt material för ett uttalande, att företaget
kunde inverka på fallägarnas rätt, (att domstolen icke behövde
fordra bevisning örn att skada verkligen skedde framgick av en vid andra
rättegångstillfället företedd dom av högsta domstolen i ett liknande fall)
hade handläggningen vid häradsrätten dragit ut i fem år, allt under det
att skadan leir vattenverken kumulerades. Betecknande för det i detta
mål florerande uppskovssystemet vore, att, ehuru vid fjortonde rättegångstillfället
den 15 mars 1915 klart uttalande förelåg av rättens sakkunnige
därom, att vattenverken tillskyndades skada genom sjösänkningen, härads -

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

rätten i allt fall mot fallägarnas bestridande uppsköt målet till septembersammanträdet
samma år, d. v. s. i det närmaste ett halvt år. Över detta
uppskovsbeslut klagade fallägarna i Göta hovrätt, som i utslag den 8 juni
1915 fann, att målet genom uppskovsbeslutet onödigt uppehölles, samt berättigade
fallägarna att erhålla urtima ting för målets handläggning. —
Anmärkningsvärt vore vidare det långa dröjsmålet mellan hovrättens och
högsta domstolens domar 1, tre år och sex månader, och detta i en rättegång
som hade till ändamål att sätta en gräns för en fortlöpande skada.

Även den därefter följande rättegången vid Västerbygdens vattendomstol
hade dragit långt ut på tiden. Av domstolshandlingarna framginge,
att vattenverksägarna gång efter annan överlämnade målet till prövning
och framhöllo vikten av att saken icke förhalades.

I fråga örn grunderna för skadeståndsberäkningen anföra
utredningsmännen, att de vid beräknandet av det belopp, som enligt
deras mening erfordrades för att åstadkomma en uppgörelse med fallägarna,
gått till väga på följande sätt.

Med ledning av utredningar och beräkningar, som förekommit i rättegångarna
och i samband med ett tidigare förlikningsförsök i saken, hade
gjorts nya beräkningar av den genom sänkningen uppkomna minskningen
i nyttig vattenframrinning i Flian, därvid såsom slutliga resultat
framkommit medeltalsbelopp i sekundkubikmeter särskilt för vinterhalvåret
och särskilt för sommarhalvåret. Tillika hade skilts på förfluten tid
och kommande tid, beroende på att förlikningsförslaget förutsatte ett sådant
fullföljande av arbetena med avloppsgravarna i forna sjöbottnen, att
vattenavrinningen ur sjön för kommande år bleve fördelaktigare än den
tidigare varit. — Härefter hade, med användande av de sålunda erhållna
värdena å förlorad vattenmängd, beräkning gjorts för varje särskilt verk
av dels den skada verket lidit i gången tid dels ock verkets framtida skada.
Härvid hade hänsyn tagits till varje verks fallhöjd, beskaffenhet, belägenhet,
driftsförhållanden med mera.

De egentliga förlikningsförhandlingarna med fallägarna och
företaget hade ägt rum under förra hälften av januari samt under mars
och första hälften av april 1933. Ehuru fallägarna redan vid sammanträdet
den 11 augusti 1932 uttalat sig för att det borde utarbetas ett förlikningsförslag,
grundat på att sjön skulle förbliva i sitt avsänkta läge och
att ersättning till fallägarna skulle givas i penningar samt i form av en
damm till skydd mot häftiga flöden, hade åtskilliga fallägare under de
senare förhandlingarna visat sig mycket obenägna för att avstå från den
regleringsdamm, de tillerkänts genom Kungl. Maj:ts dom den 22 februari
1932. Så småningom hade emellertid samtliga fallägare godtagit principen
örn regleringsdammens slopande. I ändamål att minska obenägenheten
för en lösning i denna riktning hade utredningsmännen tillika i sitt
förslag intagit en bestämmelse örn att företaget genom ny kanalisering i

1 Göta hovrätts dom den 8 juni 1917 och Kungl. Maj:ts dom den 3 december 1920.

Kungl. May.ts proposition nr 252. 15

sjöbottnen skulle möjliggöra bättre vattenföring i Flian under lågvattenperioder.

Det av parterna godtagna förlikningsförslaget bär i sin
helhet följande innehåll:

Fallägarna avstå från alla vidare anspråk mot företaget under villkor:

1) att företaget förbinder sig att till skydd mot häftiga flöden i Flian
uppföra och underhålla en dammbyggnad i vattendraget vid Trestena bro
samt att med denna damm reglera avrinningen ur Hornborgasjön så att
mer än tjugu kubikmeter i sekunden icke kommer att framgå i vattendraget
nedom dammen;

2) att företaget förbinder sig att i och för förbättrande av lågvattenföringen
i Flian dels upptaga kanaler i Hornborgasjöns botten så att vattnet
från tillflödena Tranumsbäcken och Uddagårdsbäcken kan framkomma
till utloppet ur sjön, dels ock för all framtid vidmakthålla såväl dessa kanaler
som de redan förut befintliga kanalerna i sjöbottnen från Hornborgaån,
Bredgårds mossar, Bjurumsdiket samt dikena söder och norr örn Dagsnäs,

3) att företaget i ersättning för fallägarnas rättegångskostnader vid
Västerbygdens vattendomstol i det vid denna domstol anhängiga stämningsmålet
mellan ägare av vattenfall i Flian, å ena, och företaget, å
andra sidan, till motparterna erlägger 50,000 kronor, samt

4) att till en var av de ersättningsberättigade fallägarna respektive f. d.
fallägare utbetalas ett kontant belopp.

I förlikningsförslaget är vidare intaget en utfästelse av fallägarna att,
örn förestående villkor uppfyllas, dels anmäla till Västerbygdens vattendomstol,
att förlikning träffats i förenämnda rättegång, dels ock att hos
domstolen anhålla, att förlikningen måtte fastställas av domstolen.

Vidkommande fö rli k ningsför handlingarnas hittillsvarande
resultat och plan för förlikningens slutliga genomförande
anföra utredningsmännen:

På grund av egna beräkningar och efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet
hade utredningsmännen inriktat sig på att nedbringa
summan av de ersättningsbelopp, som enligt punkt 4 i förlikningsförslaget
skulle utbetalas till fallägarna, till 625,000 kronor. Denna summa hade
emellertid intill dagen för betänkandets avlåtande eller den 25 april 1933
icke ernåtts. Sammanlagda summan av de till sagda dag avlämnade
anbuden uppginge nämligen till 680,800 kronor.

De belopp, som i övrigt erfordrades för förlikningens genomförande,
vore till skyddsdamm och kanaler 25,000 kronor och till rättegångskostnader
50,000 kronor.

Av de medel, som åtginge till förlikningens genomförande, hade företaget
iklätt sig betalningsansvar för 125,000 kronor under förutsättning
att företaget bereddes ett under vissa år ränte- och amorteringsfritt lån å
samma belopp. Vidare hade en enskild person till utredningsmännens
ordförande avlämnat en den 14 mars 1933 dagtecknad förbindelse, i vilken
utfärdaren — under tillkännagivande att till hans förfogande från ett

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

f. lantbruksingenjören Sjöberg närstående håll ställts ett belopp av 25,000
kronor att användas till förlikningens genomförande — utfäste sig att till
revisionssekreterare S. Turén eller order utbetala nämnda belopp fyra månader
efter det riksdagsbeslut örn erforderligt statsunderstöd fattats och
formlig uppsägning till inbetalning skett samt under förutsättning att
»nu pågående förlikningsförhandlingar i tvistefrågorna mellan vattenverksägare
vid Hornborgasjöns avlopp, Filan, och företaget för sänkning
av Hornborgasjön bliva i och med statens medverkan och understöd
förda till slutlig uppgörelse».

Under förutsättning att förenämnda ersättningssumma 680,800 kronor
kunde nedbringas till 625,000 kronor, uppginge den summa som erfordras
för förlikningens genomförande till 700,000 kronor. Avräknades härifrån
det belopp 125,000 kronor, för vilket företaget iklätt sig betalningsskyldighet,
och det belopp, 25,000 kronor, som från enskilt håll ställts till utredningsmännens
förfogande, återstode en summa av 550,000 kronor, som
syntes utredningsmännen nödvändigt att begära av statsmedel. Utredningsmännen
ansåge det i varje fall uteslutet, att parterna skulle kunna
förmås att själva vidkännas någon del av detta belopp. Stämningen vore
å ömse sidor mycket irriterad, och å ömse håll ansåge man sig pressad till
stora eftergifter. Utredningsmännen ville i detta sammanhang framhålla,
att enligt deras uppfattning ingen utväg borde lämnas oprövad för att nu
bringa Hornborgafrågan ur världen. För utredningsmännen tedde sig
denna sak såsom en samhällsolycka och icke blott såsom en tvist mellan
enskilda parter.

Utredningsmännen ansåge, att den av fallägarna hittills fordrade ersättningssumman
680,800 kronor borde kunna ytterligare nedbringas. De
flesta fallägarna hade visserligen slutligen förklarat sig åtnöjas med
ersättningsbelopp, som utredningsmännen ansåge sig kunna tillstyrka,
men i vissa fall vore kraven enligt utredningsmännens åsikt fortfarande
allt för höga. Skulle godvillig överenskommelse angående ersättningssumman
icke slutligen kunna ernås beträffande en eller annan fallägare,
vars anspråk kunde karakteriseras såsom oskäligt, funnes den möjligheten
att lämna sådana fallägare utanför förlikningen och låta hans
anspråk prövas av vattendomstolen. Det rådde intet tvivel örn att värdet
av den förbättring i vattenföring, regleringsdammen kunde komma att
medföra för ett eller annat vattenverk i Filan, vore betydligt underlägset
värdet för jordbruket av dammens slopande.

Antalet ersättningstagare uppginge till 26, därav 22 nuvarande och 4
förutvarande fallägare. Av de 22 nuvarande fallägarna representerade
20 bebyggda och 2 obebyggda fall. I vattendraget funnes härjämte ett par
fall, beträffande vilka ägarna avsagt sig anspråk på ersättning. Obetydliga,
ej utbyggnadsvärdiga fall hade utredningsmännen lämnat åsido. De
bebyggda fallen utgjordes mestadels av kvarnar, 16 stycken, de flesta
tullkvarnar och återstoden handelskvarnar. I åtskilliga av kvarnarna
funnes reservkraft inmonterad, särskilt i handelskvarnarna. I övrigt utgjordes
vattenverken av kraftstationer, huvudsakligen för belysning, samt
av två industrier, nämligen ett mindre ullspinneri samt en större spinnerifabrik.
Den sammanlagda bebyggda fallhöjden utgjorde cirka 50 meter.

Förlikningsförslagets genomförande förutsatte, att vattendomstolens
tillstånd till byggandet av skyddsdamm och upptagande av kanaler erhölles.
Av den numera avslutade skriftväxlingen i vattendomstolen angående
detta ärende framginge, att det enda intresse, som kunde bliva
förnärmat av dessa åtgärder, vore intresset att bevara sjöns egenskap av

17

Kungl. Majlis proposition nr 252.

att vara uppehållsort för vissa fågelarter. Det syntes emellertid uppenbart,
att naturskyddsintresset i detta fall ej vore av sådan valör; att det
kunde utgöra hinder för ifrågavarande åtgärder.

På grund av vad i betänkandet anförts hava utredningsmännen tillstyrkt,
att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att dels anvisa för budgetåret
1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av

550,000 kronor att enligt Kungl. Majits närmare bestämmande användas
för ernående av förlikning i de tvister, som till följd av Hornborgasjöns
sänkning uppkommit mellan Hornborgasjöns sänkningsföretag och fallägare
i ån Elian, dels ock medgiva, att Kungl. Majit må ur undsättningsfonden
för nyss sagda ändamål bevilja sänkningsföretaget ett lån å 125,000
kronor att av företaget åtnjutas räntefritt och på de villkor i övrigt,
Kungl. Majit föreskriver.

Över utredningsmännens betänkande avgivna yttranden.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har i yttrande den 5 maj 1933 efter omnämnande
av den statshjälp företaget erhöll 1930 och 1931 anfört bland
annat;

Genom den statshjälp, företaget sålunda erhöll, har detsamma undgått
ekonomiskt sammanbrott, varjämte företaget satts i stånd att genom utförande
av vissa arbeten tillgodogöra sig sänkningsresultatet i något större
utsträckning än tidigare. Såsom i betänkandet framhålles är emellertid
företagets ställning alltjämt synnerligen prekär. Enligt senaste bokslut
utgjorde företagets skulder 194,075 kronor 41 öre. Uti samma bokslut upptagas
tillgångarna, bestående av utbrytningsjord, till 100,000 kronor. Att
märka är, att denna utbrytningsjord vid innevarande års fastighetstaxering
åsattes ett värde av allenast 70,000 kronor.

Länsstyrelsen erinrar vidare, att företaget utöver de i bokslutet upptagna
skulderna jämväl står i ansvar för kostnaderna för uppförande och
underhåll av en regleringsdamm och för en vattenreglering, som skulle
medföra förlust av jordvärden till belopp av omkring 250,000 kronor, ävensom
för vattenverksägarnas rättegångskostnader och för ersättning till
vattenverksägarna för skada i förfluten tid. Sedan länsstyrelsen härefter
meddelat, att för arbetets finansierande hos delägarna utdebiterats 443,712
kronor 62 öre, har länsstyrelsen vidare anfört:

»Sammanlagda taxeringsvärdet å de i företaget deltagande fastigheterna
utgjorde år 1932 3,626,500 kronor, varav å kronodomäner belöpa 120,700
kronor och å kyrklig jord 109,900 kronor.

Uti länsstyrelsens i betänkandet omförmälda utlåtande den 18 februari
1930 har länsstyrelsen framlagt resultatet av vissa undersökningar angående
delägarnas ekonomiska bärkraft. Denna undersökning har länsstyrelsen
nu sökt i möjligaste mån fullständiga samt därvid funnit, att 173
undersökta i företaget deltagande fastigheter (taxeringsenheter), år 1932
taxerade till sammanlagt 2,532,200 kronor, belastas med gilld av åtminstone

1.900,000 kronor, en skuldsumma som motsvarar mer än 75 procent av fas Bihang

lill riksdagens protokoll 11)33. 1 sami. Nr 252. -

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

tigheternas sammanlagda taxeringsvärden. I de två sistnämnda summorna
har dock icke inräknats Stora Bjurums egendom med underlydande
i Bjurums socken med ett taxeringsvärde av 863,700 kronor och en deltagningsskyldigliet
av 15.104 procent liksom ej heller i företaget delaktiga
kronodomäner och ecklesiastika fastigheter.

Vid uppskattning av den delägarna åvilande gälden Ilar icke inräknat*
delägarnas andel i odlingslånen (summan av de oguldna annuiteterna utgör
91,479 kronor 47 öre) och sänkningsföretagets skulder samt ej heller
kostnaden för byggandet av den föreskrivna regleringsdammen och vattenverksägarna
tillkommande skadestånd och ersättning för rättegångskostnader.

Av det anförda torde med all önskvärd tydlighet framgå, att delägarna
och företaget i stort sett sakna förmåga att gälda ytterligare kostnader
för Hornborgasjöns sänkningsföretag.

Till stöd för ett förnyat statligt ingripande talar icke blott den omständigheten,
att åtgärder måste vidtagas till förhindrande av hela traktens
nedsjunkande i ekonomisk misär utan även att den situation, vari
företaget nu råkat, måste, såsom i betänkandet angives, anses hava uppkommit
genom förrättningsmannens, en statens tjänstemans felaktiga
handläggning av förrättningen och utan sänkningsföretaget och dess delägares
förvållande. Utkrävandet av de ytterligare oerhörda belopp, varom,
nu är fråga, skulle säkerligen driva en mängd jordbrukare i orten från
gård och grund, varigenom de arbetslösas skaror ytterligare skulle okas,
förutom det att de av företaget berörda kommunerna med en folkmängd
mellan 5,000 och 6,000 personer skulle komma i en synnerligen prekär situation,
som förr eller senare måste nödvändiggöra ett statligt ingripande.»

Under hänvisning till vad sålunda anförts har länsstyrelsen tillstyrkt
det i utredningsmännens betänkande framlagda förslaget.

Lantbruksstyrelsen har i yttrande den 4 maj 1933 — efter en kort sammanfattning
av vad utredningsmännen yttrat angående företagets rättegångar
och nuvarande ekonomiska läge ävensom av deras förslag till Hornborgafrågans
lösning — vidare anfört:

»Jämväl enligt lantbruksstyrelsens uppfattning är det otvivelaktigt ett
intresse av stor betydelse, att den s. k. Hornborgafrågan bringas ur världen,
i främsta rummet med hänsyn därtill, att ett fortsättande under längre
tid av det nu rådande osäkerhetstillståndet icke torde kunna undgå att
till slut medföra i första hand ödeläggande verkningar för jordbruket i
trakten men samtidigt också svåra ekonomiska följder jämväl för andra
av detta jordbruk beroende näringsgrenar. Ur dessa synpunkter anser sig
lantbruksstyrelsen böra förorda, att statsmakterna, utöver vad redan skett,
lämna ekonomiskt stöd till förverkligande av det med förlikningsförslaget
avsedda syftemålet, I detta sammanhang må erinras, att företaget hittills
åtnjutit statsunderstöd med sammanlagt 669,930 kronor, varav 350,000
kronor såsom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet, 269,930 kronor
såsom lån från odlingslånefonden samt 50,000 kronor såsom räntefritt lån
från undsättningsfonden. Ä förstnämnda lån har, enligt vad lantbruksstyrelsen
inhämtat i statskontoret, företaget i ränta och amortering hittills
inbetalat 336,883 kronor 12 öre, varefter återstående annuiteter å lånet
uppgå till 308,945 kronor 35 öre. Lånet från undsättningsfonden skall
av företaget återbetalas med 25,000 kronor före utgången av år 1938 oell
nied återstående 25,000 kronor före utgången av år 1939.

19

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Emellertid synes en medverkan från statens sida till genomförande av
<let nu föreliggande förlikningsförslaget böra ske allenast under den förutsättningen,
att nämnda förslag kan visas innebära en ej endast för de
i företaget intresserade parterna fördelaktig utan jämväl från det allmännas
synpunkt möjligast förmånlig lösning av de genom sänkningsföretaget
uppkomna tvistefrågorna.

Lantbruksstyrelsen har icke blivit av vad i förlikningsmannens utredning
anförts övertygad örn att det nu framlagda förslaget till förlikning
uppfyller dessa krav.

Vid bedömandet huruvida så iir förhållandet synes närmast böra inidersökas,
vilka uppoffringar ett genomförande av högsta domstolens i förlikningsförslaget
omnämnda dom av den 22 februari 1932 skulle kräva av
företagets delägare oell det allmänna. Genom nämnda dom har sänkningsföretaget
förpliktats, bland annat, att uppföra en dammbyggnad i Hornborgasjöns
utlopp och reglera vattenavrinningen ur sjön enligt i domen
angiven tappningsplan. Någon utredning rörande kostnaderna för dessa
åtgärder Ilar likväl icke lämnats i förlikningsförslaget, och den föi avgivande
av lantbruksstyrelsens utlåtande i ärendet knappt tillmätta tiden
medgiver icke verkställande av sadan utredning genom lantbruksstyrelsens
försorg. Vilka uppoffringar staten kunde finnas böra ikläda sig för
att möjliggöra för företaget att verkställa i domen föreskrivna arbeten
m. m. låter sig därför i det skick ärendet nu föreligger icke bedöma.

Emellertid torde det finnas anledning erinra örn vad i Västerbygdens
vattehdomstols den 9 juni 1928 meddelade dom i det genom högsta domstolens
förberörda dom avdömda målet anförts rörande verkningarna av
de åtgärder för reglering av vattenavrinningen ur sjön, som av vattendomstolen
föreskrivits, och som sedermera fastställts av högsta domstolen
med vissa smärre ändringar, vilka synas vara i huvudsak till sänkningsintressenternas
förmån.

I den mån vattenverksintresset skulle komma att beröras, av ifrågavarande
regleringsåtgärder har vattendomstolen ansett, att avrinningen från
sjön ej komme att försämras till skada för verken, därest dammen utfördes
och vattenreglering m. m. ägde rum i sjön på angivet sätt.

Beträffande åter frågan, huruvida den genom sjösänkningen åsyftade
torrläggningen av markerna vid Hornborgasjön kunde vinnas, därest ifrågavarande
vattenreglering i sjön komme till stand, har vattendomstolen
funnit det vara i målet fullt utrett, att sjösänkningens syfte varit att till
ändamålsenligt djup torrlägga de marker kring sjön, som efter den på
1870-talet verkställda sjösänkningen brukats som åker, och att sålunda
den torrläggning av madmarker och vissa delar av sjöbottnen, som ägt
mm, ej ingått i företagets syfte utan allenast vöre att anse såsom en följd
av de arbeten för vinnandet av det verkliga syftet med sjösänkningen,
vilka synemännen ansett ändamålsenliga. Efter undersökning av de i företaget
ingående markerna och deras torrläggningsbehov har vattendomstolen
funnit, att även de lägst belägna delarna av ifrågavarande marker
Lunde, därest regleringsåtgärderna komme till stånd, avdikas till ett djup
nv omkring 0.» meter. Vattendomstolen hade ansett nämnda avdikningsdjup
vara ändamålsenligt för dessa, av torvjord bestående marker, varjämte
domstolen uttalat den uppfattningen, att regleringsåtgärderna kunde
antagas för stora delar av sagda markområden bliva till gagn i sådant
avseende, att grundvattenståndet i jorden kunde under vegetationsperioden
hållas så högt, att den behövliga fuktigheten vunnes. Vattendomstolen
hade förty funnit utredningen i målet föranleda till antagande att den

20 Kungl. Maj-.ts proposition nr 252.

ifrågasatta regleringen kunde äga ruin samtidigt med det att syftet med
sjöns sänkning vunnes.

Vad slutligen anginge frågan örn förhållandet mellan värdet å dea
skada, som kunde genom åtgärderna förhindras, å ena sidan, samt de i anledning
av regleringsåtgärderna uppstående kostnader och förluster, vilka
senare vattendomstolen ansett utgöras huvudsakligen av minskning i beräknat
förbättringsvärde å landvinningar oell annan av åker ej bestående
mark, tillhörig delägarna i sänkningsföretaget, å andra sidan, har vattendomstolen
på grund av den i målet företagna utredningen funnit det böra.
för visst antagas, att ifrågavarande kostnad och förlust komme att visa
sig icke stå i oskäligt förhållande till värdet å skadan för vattenverken,,
om åtgärderna ej vidtoges.

Denna av vattendomstolen uttalade uppfattning om de föreslagna regleringsåtgärdernas
berättigande och verkningar Ilar, så vitt lantbruksstyrelsen
kunnat finna,, icke jävats i de domslut, vilka under målets fortsatta
handläggning meddelats av vattenöverdomstolen och Kungl. Majit.

Vad sålunda anförts örn verkningarna av de regleringsåtgärder, vilka
ay högsta domstolen föreskrivits, ger enligt lantbruksstyrelsen uppfattning
vid handen, att ett frångående av denna dom och en lösning av Hornborgafrågan
efter andra linjer bör sättas i fråga, endast under förutsättning
att giltiga skäl därtill visas föreligga. Lantbruksstyrelsen kan för
sin del icke finna, att, när förlikningsmännen i sitt nu framlagda förslagfrångått
nämnda dom, den härför anförda motiveringen ger intryck att
vara fullt bärande. Särskilt må framhållas, att densamma icke erbjuder
tillräckligt underlag för att med önskvärd grad av tillförlitlighet ma
kunna bedömas, huruvida icke ett verkställande av högsta domstolens,
dom skulle kunna komma till stånd med mindre ekonomisk uppoffring,
från statens sida än enligt det nu framlagda förlikningsförslaget, även folden
händelse att företagets intressenter icke skulle belastas med högre
kostnader för tvistens avvecklande än vad nu ifrågasatts.

På grund av vad ovan anförts finner lantbruksstyrelsen för sin del frågan
örn anvisande av statsmedel till genomförande av förlikningsförslaget
böra avgöras, först sedan närmare utredning i ovanberörda avseenden
föreligger.»

Statskontoret har i yttrande den 5 maj 1933 anfört i huvudsak följande.

Även örn man bortsåge från den omständigheten, att undsättningsfonden
icke gärna kunde för nu ifrågavarande ändamål och till mer än en fjärdedel
ay sitt kapitalbelopp anlitas utan att fara förelåge, att tillgång saknades
vid inträffande av sådana olyckshändelser, vilkas följder fonden egentligen
vore avsedd att mildra, så måste i alla händelser starka betänkligheter
framträda vid ett närmare övervägande av förslagets innebörd. Det kunde
visserligen icke tillkomma statskontoret att söka finna någon utväg för
anskaffande av medel till det föreslagna anslaget; men under nuvarande
förhållanden, då nästan varje anslag å budgeten vore föremål för nedpressning,
förefölle det statskontoret, som om utsikt att å nästkommande budgetårs
stat bereda utrymme för ifrågavarande anslag knappast förefunnes.

. vi.d undersökning av frågan, huruvida det som kunde vinnas med förlikningsförslaget
stöde i rimligt förhållande till kostnaderna för dess genomförande,
funne man å ena sidan att Hornborgasjön på grund av den
fortgående igenväxningen inom kort kunde väntas bliva oduglig till vattenmagasin
och å andra sidan att det kunde sättas i fråga om det under
nuvarande förhållanden kunde löna sig att odla den torrlagda arealen.

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Med hänsyn till dessa omständigheter skulle det rent av kunna ifrågasättas,
huruvida icke -— även om en återgång till förhållandet före sjöns
senaste sänkning måhända icke vore eftersträvansvärd — man dock skulle
kunna nöja sig med en något mindre sänkning av sjöytan i stället för att
offra betydande medel på uppehållandet av den nuvarande sjönivån. Att
staten icke heller då kunde undgå nya kostnader för detta företag, dock av
jämförelsevis mindre omfattning, torde vara ganska säkert; återstående
fordringsbeloppen på de håda odlingslånen finge nog efterskänkas, och
tillika torde väl något anslag erfordras för vidtagande av anordningar
vid Flians avlopp ur Hornborgasjön för att avrinningen skulle komma att
motsvara förhållandet före senaste sjösänkningen. Däremot förefölle det,
som örn staten knappast skulle hava anledning att i vidare män än som
innefattades i vattenavrinningens återställande ingripa i tvisten mellan
sänkningsföretaget och vissa fallägare i Filan. I alla händelser måste
fallägarnas anspråk i betraktande av den föreliggande situationen vid
deras vattenmagasin förefalla alltför höga.

Därest emellertid saken funnes höra ordnas på sätt förlikningsmännen
föreslagit, ville statskontoret allenast framhålla angelägenheten av att
nndsättningsfondens medel icke under någon längre tid bundes vid ifrågavarande
företag.

Av den f Örebr ägta utredningen synes framgå, att en sänkning av Hornborgasjön
vid tiden omkring sekelskiftet varit nödvändig för att skydda
odlad jord för skada av översvämningar, och sakkunniga uttalanden berättiga
till den slutsatsen, att den under åren 1900—1902 utarbetade torrläggningsplanen
jordbrukstekniskt sett varit väl avvägd. Hade alltså
sänkningsföretagets verksamhet fått fortlöpa normalt, är det antagligt, att
sjösänkningen även ekonomiskt blivit ett för bygden gagnande företag.
Genom en serie olyckliga och säregna omständigheter har emellertid sjösänkningen
— oaktat att syftet med densamma vunnits — utvecklat sig
till ett såväl för delägarna i företaget som för andra personer synnerligen
förlustbringande företag. Härtill har framför allt bidragit de rättegångar,
som ägare av vattenfall och vattenverk i sjöns avloppså Filan kort
före sänkningens fullbordan anhängiggjorde mot sjösänkningsföretaget,
vilka rättegångar gått ut på att få sänkningsförrättningen ogiltigförklarad
gent emot fallägarna samt att antingen få sjöns avlopp återställt i
dess skick före sänkningen eller att få till stånd andra åtgärder till reglering
av vattenavrinningen. Rättegångarnas hittillsvarande resultat är,
att det förrättningsutlåtande, på grund av vilket sänkningen kom till
stånd, genom högsta domstolens dom den 3 december 1920 förklarades vara
utan verkan mot vattenverksägarna, varjämte sjösänkningsföretaget, genom
samma domstols dom den 22 februari 1932, gent emot vattenverksägarna
förpliktats att vid sjöns utlopp uppföra en regleringsdamm och
att tåla viss vattenreglering i sjön. Dessa rättegångar, av vilka en ännu
ej är slutförd, hava, förutom att de för sänkningsföretaget medfört stora
direkta utgifter, verkat hindrande och återhållande på tillgodogörandet
av sänkningsresultatet. Inför utsikten att företaget av domstol ålades att

Departement»-chefen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

åter dämma upp sjön tiar den enskilde delägaren i företaget icke vågat
fullfölja avdikningen av sin marker i enlighet med den ursprungliga
planen. Enär det genom rättegångarna blivit klarlagt, att fallägarna genom
sjösänkningen åsamkats försämrad vattenförsörjning, har företaget
att räkna med att bliva förpliktat att utgiva skadestånd till fallägarna för
de förluster, dessa genom den försämrade vattenförsörjningen lidit allt
sedan 1912, då sänkningen genomfördes.

Av företagets senaste balansräkning framgår, att dess skulder överstiga
dess tillgångar med nära 100,000 kronor, och utredningen i övrigt giver
vid handen, att större delen av de enskilda delägarna äro synnerligen hårt
gäldbundna. Läggas till företagets förenämnda skuldsumma dels det belopp,
som åtgår för att bygga och underhålla den i högsta domstolens
dom den 22 februari 1932 föreskrivna regleringsdammen, dels de rättegångskostnader,
företaget kan komma att ådömas i den ännu pågående
rättegången, dels det skadestånd, företaget kan bliva ålagt att utgiva till
fallägarna för förlorad vattenföring, dels den skada och förlust, som kan
åsamkas företaget och dess delägare genom ett åternppdämmande av sjön,
dels ock den oguldna delen av odlingslåneu, är det uppenbart, att skulderna
komma att uppgå till sådana belopp, att deras utkrävande av delägarna
skulle för de allra flesta av deni medföra ekonomisk undergång. Att den
ekonomiska situation^ i vilken delägarna sedan flera år levat och som de för
närvarande leva i, skall vara ägnad att hos deni framkalla missmod och oro
för framtiden är uppenbart, och det är givet, att det nuvarande tillståndet
verkar hämmande på jordbruksnäringen i trakten. I samma riktning
måste den omständigheten verka, att de i företaget ingående fastigheterna,
på grund av det gäldansvar, som delägarskapet i företaget medför, äro
svåra eller omöjliga att avyttra. Detta måste i sin tur inverka på fastighetskrediten.
Lämnas företaget och fallägarna att på egen hand i rättegångsväg
göra upp sina mell anim vanden, lärer ett avsevärt antal år komma
att förflyta, innan rättegångarna slutförts och delägarna i företaget
vunnit klarhet örn vad som på en var av deni slutligen belöper av företagets
skulder. Det beträngda läge, i vilket flertalet sänkningsdelägare redan
nu befinner sig, kommer givetvis i väntan på slutförandet av nämnda
rättegångar att förvärras och måhända leda till ekonomiskt sammanbrott
för hela företaget.

Av det nu anförda framgår, att det är av synnerligen stort intresse såväl
för bygden som för det allmänna, att företagets mellanhavanden med fallägarna
utan uppskov regleras.

Det av utredningsmännen för sådant ändamål framlagda och av parterna
i princip godtagna förlikningsförslaget förutsätter, att sjön skall förbli i
sitt sänkta skick. Anledningen till att förlikningsförslaget bygger på
denna grund är, att parterna själva begärt ett förlikningsförslag efter
sådan linje, att ett sådant förslag medger den snabbaste lösningen,
samt att utredningsmännen själva funnit en dylik anordning ändamålsenlig

Kungl. Marits proposition nr 252.

23

även ur övriga synpunkter. En lösning, som bygger på denna grund, torde
väl också vara den enda, till vars realiserande staten numera bör bidraga.
Det är givet, att sjöns bibehållande i avsänkt läge medför större nytta för
jordbruket än en större eller mindre återuppdämning av sjön, som för
övrigt icke kan åstadkommas annat än efter så lång tidsutdräkt, att åtgärden
blir onyttig såsom botemedel mot det nuvarande betryckta läget
i orten. Även örn — såsom vattenöverdomstolen yttrat i sin dom i målet
angående regleringsdammen — »väsentliga delar av torrläggningsvinsten
kunna räddas», örn en sådan reglering, som den av högsta domstolen sedermera
föreskrivna, kommer till stånd, är dock att märka, att en sådan
reglering enligt utredningsmännens beräkningar skulle förstöra jordvärden
till ett belopp av omkring 250,000 kronor. Vilka ekonomiska konsekvenser
en sådan reglering i övrigt skulle medföra kan ej på förhand
avgöras, men anledning saknas till antagande, att anspråken på statens
bistånd i sådant fall skulle bliva mindre. För sjöns bibehållande
i avsänkt läge talar även den omständigheten, att sjöns lämplighet såsom
reservoar för nedanförliggande vattenverk kan starkt ifrågasättas, under
det att en kanalisering i sjöbottnen i enlighet med utredningsmännens,
förslag synes vara ägnad att i avsevärd grad förbättra vattenverkens
vattenförsörjning. Att nu utan tvingande skäl rubba på ett tillstånd, som
varat mer än tjugu år och efter vilket ett stort antal människor inrättat
sig, kan ej heller vara lyckligt.

Utredningsmännen hava funnit, att ett avvecklande genast av företagets
och fallägarnas mellanhavanden icke kan åstadkommas med mindre
staten lämnar bidrag därtill. På grund av det synnerligen beträngda
läge, i vilket företaget och största delen av delägarna befinna sig,
och med hänsyn till de i samband med syneförrättningen förekomna särskilda
omständigheter, som i detta fall medverkat till den uppkomna situationen,
finner jag det billigt, att staten träder hjälpande emellan. Kan
en uppgörelse nu åstadkommas, medför det även den fördelen, att vidlyftiga
rättegångar komma att avlastas från domstolarna.

I avseende å statsunderstödets storlek tillstyrker jag, att staten, utöver
det belopp å 25,000 kronor som kan påräknas från enskilt håll, tillskjuter

675,000 kronor att utgå med 550,000 kronor i form av bidrag åt företaget
utan återbetalningsskyldigliet och med 125,000 kronor såsom räntefritt
lån till företaget.

Väl är slutligt förlikningsavtal ännu icke åstadkommet, i det att summan
av de ersättningsanspråk, som rests från vattenverksägarnas sida,
överstiger det belopp, som skulle bliva tillgängligt för fallägarnas förnöjande,
därest staten lämnar bidrag i den utsträckning jag nyss föreslagit,
men, såsom av utredningsmännens betänkande framgår, torde det finnas
utsikter att åstadkomma en ändamålsenlig uppgörelse av parternas mellanhavande,
blott de av utredningsmännen såsom nödiga ansedda medlen
bliva disponibla.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 252.

Vad slutligen angår sättet för nämnda statsunderstöds anvisande får
jag, efter att härom hava samrått med chefen för finansdepartementet,
föreslå, att berörda belopp, 675,000 kronor, i sin helhet anvisas såsom anslag
å riksstaten. Av beloppet torde lämpligen 550,000 kronor böra uppföras
såsom extra reservationsanslag å nionde huvudtiteln, medan 125,000
kronor torde böra upptagas under utgifter för kapitalökning såsom kapitalökning
å fonden för låneunderstöd samt med hänsyn till räntefriheten
utgå av andra statsinkomster än lånemedel. Rörande anslagens närmare
användning torde Kungl. Maj:t få meddela erforderliga föreskrifter,
därvid torde böra iakttagas, att den tid, inom vilken det räntefria
lånet skall vara återbetalat, ej må bestämmas senare än till 1945.

Under åberopande av det anförda och under framhållande att ärendet
synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder av att den för
propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tid gått
till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen

att för ernående av förlikning i tvisterna mellan
Hornborgasjöns sänkningsföretag och fallägare i ån
Filan anvisa för budgetåret 1933/1934
dels under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag
av 550,000 kronor;

dels ock till kapitalökning å fonden för låneunderstöd
ett reservationsanslag av 125,000 kronor, att utgå
av andra statsinkomster än lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Majit Konungen, att proposition i ämnet av den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
Rune Thygesen.

331867. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.