Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
1
Nr 247.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder till
spannmålsodlingens stödjande; given Stockholms slott den 28
april 1933.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
GUSTAF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28 april
1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Under de senare åren hava ett flertal åtgärder blivit av statsmakterna
vidtagna i syfte att stödja spannmålsodlingen.
Spannmålsregleringen.
Sedan vid 1930 års riksdag (prop. nr 108; R. skr. nr 376) beslutats
vissa åtgärder i syfte att genom inmalnings- och’ inblandningstvång
befordra avsättningen av svenskt vete och svensk råg, utfärdade Kungl.
Maj:t, i anslutning till riksdagens beslut, den 13 juni 1930 förordning
Inr 249) örn användande av svenskt vete och svensk råg vid framställ
-
Rihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 247.
1
2
Kungl. May.ts proposition nr 247.
ning av mjöl m. m., i det följande benämnd inmalningsförordningen.
Enligt denna förordning åligger det envar, som driver kvarn och därvid
använder utländskt vete eller utländsk råg, att tillika vid framställning
av vetemjöl och rågmjöl använda svenskt vete och svensk råg i sådan
omfattning, att det svenska vetet respektive den svenska rågen i
genomsnitt under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss
procent av allt det vete respektive den råg, som under perioden förmales
vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl
skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent
av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i
förordningen såsom allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl,
skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så att det
svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent
och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent,
samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande
inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl.
Fastställande av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent
ankommer enligt förordningen på Kungl. Majit.
Inmalningsförordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930
(nr 330) i kraft den 1 september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades
tillika kungörelse (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen.
Genom en den 15 augusti 1930 utfärdad förbindelse
förbundo sig därefter samtliga större handelskvarnar i riket att
under konsumtionsåret 1 september 1930—31 augusti 1931 vid inköp av
svenskt vete och svensk råg tillämpa betalning efter en successivt stigande
skala, så att under september 1930 skulle betalas för vete minst
18 kronor och för råg minst 15 kronor, allt för 100 kilogram, samt under
maj—augusti 1931 skulle erläggas för vete minst 20 kronor och för råg
minst 17 kronor. Priserna skulle gälla kvarnar, belägna inne i landet
(inländskvarnar). Av kvarnar som läge vid kusten (kustkvarnar) skulle
betalas priser, som med minst 50 öre för 100 kilogram överstege de nyss
angivna.
Vid 1931 års riksdag (prop. nr 216; R. skr. nr 288) beslötos vissa åtgärder
till tryggande av att de vid slutet av konsumtionsåret 1930—1931 av
odlare och spannmålshandlare icke avyttrade förråden av svensk brödspannmål
skulle vinna avsättning till de enligt förenämnda kvarnförbindelse
för samma konsumtionsårs sista månader utfästa priserna. I samband
därmed fattades beslut örn åtgärder för spannmålsodlingens stödjande
under konsumtionsåret 1931—1932. Besluten, vilka förutsatte, att
inmalningsförordningen fortfarande skulle gälla, inneburo i huvudsak
följande.
Enligt ett mellan staten och en för ändamålet bildad ekonomisk förening
av kvarnar, Svenska spannmålsföreningen u. p. a., ingånget, den 24
april 1931 dagtecknat kontrakt (intaget i Sv. förf.-saml. nr 120/1931) till
-
Kungl. Majlis proposition nr 217.
3
försäkrade staten föreningen för tiden till och med den 31 december 1932,
att annan än föreningen ej skulle äga laglig rätt att, utan föreningens
medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning,
vari vete eller råg inginge, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller
gryn av vete. Tillika berättigades de till föreningen anslutna kvarnarna
att vid sin förmälning under sagda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent
för vete, som understege den enligt inmalningsförordningen
fastställda med 10 enheter. I gengäld förband sig föreningen att under
tiden juni—juli vartdera året 1931 och 1932 inköpa all inom landet odlad,
salubjuden spannmål av vete och råg, som var av fullgod (torr, frisk och
oskadad) kvarnduglig beskaffenhet och hembjöds föreningen före den 1
juni det år, inköpet skulle ske. Inköpet skulle äga rum, vad beträffar spannmål
av 1930 års skörd, till de priser, som fastställts i kvarnförbindelsen,
samt i fråga örn 1931 års skörd till det för hela riket enhetliga pris, som
för spannmål av normalkvalitet bestämdes av Kungl. Maj:t. Priset för
spannmål av annan kvalitet skulle, med utgångspunkt från det av Kungl.
Majit bestämda priset, regleras enligt grunder, som funnos angivna i
kontraktet bilagda efter förslag av delegationen för svensk spannmålsnotering
uppgjorda kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor. Då
statens spannmålsnämnd så påfordrade, skulle det åligga föreningen att
efter anvisningar av nämnden även under andra tider än de förut omförmälda
vidtaga inköp av svenskt vete och svensk råg, örn och i den
mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt föreningens stadgar
voro skyldiga att mottaga och lagra sålunda inköpt spannmål. Föreningens
försäljning av svensk brödspannmål skulle ske till pris, icke understigande
marknadspriset. Till täckande av sina kostnader samt förluster
vid utövandet av verksamheten skulle föreningen äga att av importörer
av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse med belopp
ställt i relation till kvantiteten av den spannmål, det mjöl eller det
gryn, som infördes. Vid export skulle den erlagda gottgörelsen under
vissa förutsättningar restitueras. — Enligt föreningens stadgar, vilka ej
fingo ändras utan Kungl. Maj:ts tillstånd, skulle medlemskap i föreningen
tillkomma varje enskild eller juridisk person, som drev handelskvarn,
och som inom viss tid gjorde ansökan örn inträde. Medlems delaktighet
i föreningen skulle bestämmas efter storleken av medlemmens förmälning
av vete och råg. Med medlemskap följde skyldighet att, efter vissa med
hänsyn till medlemmarnas lagringsutrymmen bestämda grunder, för föreningens
räkning mottaga och lagra ävensom att av föreningen övertaga
den svenska brödspannmål, föreningen inköpte. Sist berörda skyldighet
skulle åvila medlemmarna i förhållande till deras insatser. Medlem, som
uppfyllde honom enligt stadgarna åvilande förpliktelser, skulle äga att
genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje fall
angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan spannmål.
Föreningens styrelse skulle bestå av åtta ledamöter med samma
4
Kungl. Murits proposition nr 247.
antal suppleanter. Ordförande oell två ytterligare ledamöter jämte suppleanter
för dem skulle utses av Kungl. Majit.
Omförmälda kontrakt trädde, enligt förordnande av Kungl. Majit den
29 maj 1931 (se Sv. förf.-saml. nr 120/1931), i kraft den 1 juni samma år.
Frågan örn införseln av de varor, kontraktet omfattade, reglerades närmare
genom en av Kungl. Majit den 29 maj 1931 i anslutning till riksdagens
beslut utfärdad förordning (nr 119) angående reglering av införseln
av vissa slag av omalen och malen spannmål. Beträffande föreningens
inköp av spannmål av 1931 års skörd under tiden juni—juli 1932 förordnade
Kungl. Majit den 19 augusti 1931 (Sv. förf.-saml. nr 314/1931), att
priset skulle vara för vete 18 kronor 50 öre och för råg 16 kronor 50 öre,
räknat per 100 kilogram.
Enligt beslut av 1932 års riksdag (prop. nr 138; B. skr. nr 241) har avtalet
mellan staten och föreningen blivit, efter vissa ändringar i såväl
kontrakt som stadgar, förlängt att gälla till och med den 31 december
1933 och att således avse även 1932 års skörd. Den mellan staten och föreningen
träffade nya överenskommelsen, dagtecknad den 20 maj 1932,
trädde i kraft den 1 juni 1932 (se Sv. förf.-saml. nr 147/1932). Följande
mera betydelsefulla detaljändringar i det ursprungliga avtalet hava härigenom
skett.
Spannmålsleverantör har förklarats berättigad att vid försäljning
till föreningen under månaderna juni—juli fullgöra leveransen inom det
av följande sju uppsamlingsområden, som ur fraktsynpunkt är för honom
gynnsammast, nämligen! 1) Stockholms stad och län; 2) Östergötlands
län; 3) Kalmar län; 4) Malmöhus län och Kristianstads län; 5) Hallands
län; 6) Göteborgs och Bohus län samt 7) Skaraborgs län, föreningen
likväl obetaget att kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så
önskar, därest föreningen gäldar den härav föranledda merfrakten. Föreningens
skyldighet att verkställa inköp av svensk brödspannmål imder
annan tid än juni—juli, s. k. stödköp, har utvidgats dels därigenom att
föreningsmedlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra sålunda inköpt
spannmål genom ändring i stadgarna ökats, så att numera för dylik
spannmål kunna disponeras intill hälften av medlemmarnas lagringsutrymmen,
dels ock därigenom att även andra lagringsutrymmen, som kunna
stå till föreningens förfogande, skola tagas i anspråk för ändamålet.
För föreningens inköp under sommaren 1933 har upptagits den enligt
kvarnförbindelsen den 15 augusti 1930 gällande bestämmelsen, att priset
vid kustkvarn skall för 100 kilogram vara 50 öre högre än Aud inlandskvarn.
De vid kontraktet i dess ursprungliga lydelse fogade kvalitetsbestämmelserna
och prisregleringsskalorna hava uteslutits och ersatts med
en hänvisning till särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens
styrelse härutinnan överenskomna bestämmelser.
Stadgeändringarna beslötos å föreningsstämma den 18 december 1931
och den 20 januari 1932 samt godkändes av Kungl. Majit den 20 maj sist
-
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
nämnda år. Kontrakt och stadgar sådana dessa handlingar lyda efter de
vidtagna ändringarna torde få såsom bilagor fogas till detta protokoll.
Genom beslut den 28 juli 1932 (Sv. förf.-saml. nr 377/1932) har Kungl.
Majit bestämt inlösningspriset under juni—juli 1933 för vete till 19 kronor
och för råg till 17 kronor 50 öre, allt räknat per 100 kilogram och leverans
fritt anvisat uppsamlingsställe. Vid leverans till kustkvarn eller till
annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden
förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, tillkommer enligt kontraktet
50 öre för varje fulla 100 kilogram.
I anslutning till kontraktets bestämmelse härutinnan har statens
spannmålsnämnd den 10 augusti 1932 utfärdat kungörelse (Sv. förf.-saml.
nr 399/1932) örn kvalitetsbestämmelser och prisregleringsskalor vid föreningens
inköp av vete och råg. Denna kungörelse har i vissa delar ändrats
genom spannmålsnämndens kungörelse den 17 november 1932 (Sv.
förf.-saml. nr 525/1932). Vidare må nämnas, att föreningens styrelse den
29 augusti 1932 beslutat (se Sv. förf.-saml. nr 471/1932), att Gotlands, Blekinge,
Örebro och Västmanlands län skulle vara att likställa med de i
kontraktet angivna sju uppsamlingsområdena, därvid, när föreningen i
förekommande fall hade att gälda merfrakt, som sådan skulle räknas den
ökning i transportkostnaden, som hänförde sig till den fortsatta transporten
från inom länet belägen hamnplats respektive järnvägsstation för
transport i hela fartyg eller pråmar respektive hela järnvägsvagnar.
Den 7 oktober 1932 anbefallde Kungl. Majit statens spannmålsnämnd
att verkställa allsidig utredning av frågan, huruvida och i vilken ordning
åtgärder för brödspannmålsodlingens stödjande borde vidtagas för
konsumtionsåret 1933—1934, samt att därmed och med det förslag, vartill
utredningen kunde föranleda, inkomma till Kungl. Majit, varvid nämnden
särskilt borde överväga, på vad sätt de med nuvarande prisregleringssystem
förenade svårigheter för återgång till friare marknadsförhållanden
kunde avlägsnas.
Statens spannmålsnämnd har i skrivelse den 25 januari 1933 inkommit
med den anbefallda utredningen ävensom med därå grundade förslag.
Spannmålsnämnden har i sin skrivelse — i anslutning till en av dess
sekreterare verkställd och av nämnden granskad utredning rörande förhållandena
å spannmålsmarknaden samt verkningarna hittills av de statliga
åtgärderna för spannmålsodlingens stödjande m. in. — först anfört
huvudsakligen följande.
Under konsumtionsåret 1931—1932 kunde prisbildningen å svensk brödspannmål,
när hänsyn toges till de då gällande inlösningspriserna, anses
hava varit i stort sett tillfredsställande. Priserna hade visserligen under
vintermånaderna varit något tryckta samt hade till och med någon
tid visat vikande tendens, men framemot våren hade priserna stigit. Vad
anginge rågpriserna hade dessa redan före den 1 juni 1932 uppnått inlösningspriserna
till följd av den stora knappheten på råg.
Den stora skörden, som inbärgades 1932, hade medfört, att prisbild -
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
ningen under konsumtionsåret 1932—1933 icke utfallit lika väl som under
det föregående konsumtionsåret. Då 1932 års skörd började marknadsföras,
voro de noterade priserna å vete och råg synnerligen låga i förhållande
till inlösningspriserna. Detta förhållande torde havn medfört en viss
återhållsamhet med utbuden, och priserna stego därför rätt snahbt. En
bidragande orsak härtill torde hava varit den under hösten mycket gynnsamma
väderleken, som jordbrukarna utnyttjade för plöjningsarbeten
m. m., under det att tröskningsarbetet fick anstå. När spannmålen mer
allmänt började komma i marknaden, sjönko emellertid priserna betydligt.
Under den allra sista tiden hade priserna dock ånyo stigit. Prisbildningen
hade sålunda icke fullt motsvarat vad man med hänsyn till inlösningsgarantien
skulle kunnat hoppas. Detta syntes få sättas i samband
med den stora bristen på lagerutrymmen. Under innevarande konsumtionsår
hade man nämligen kunnat iakttaga, att jordbrukarna i rätt stor
utsträckning sökt utnyttja möjligheterna att hålla spannmålspriserna
uppe. Alla statens lagerhus vore praktiskt taget fullbelagda, och detsamma
torde vara förhållandet med de flesta andra lagerutrymmen av
betydelse. Belåningen av spannmål, lagrad hos jordbrukarna själva eller
i andra lagerlokaler, hade även fått avsevärt större omfattning än tidigare.
I Skåne med dess stora spannmålsskörd hade prisbildningen gestaltat
sig rätt mycket gynnsammare än i Mellansverige, vilket med säkerhet
kunde tillskrivas de i Skåne arbetande lagringsföreningarna och
den därstädes i jämförelse med förhållandena i Mellansverige relativt
bättre tillgången på lagerlokaler.
De myckenheter vete och råg, som i maj 1932 hembjudits Svenska spannmålsföreningen,
hade varit ganska obetydliga. Brödsädens avsättning under
konsumtionsåret 1931—1932 hade också varit tämligen tillfredsställande
och några allvarliga erinringar häremot hade icke försports. Ifrån
hushållningssällskapens ombud och Östergötlands läns hushållningssällskap
ävensom från andra håll hade visserligen gjorts gällande, att spannmålsföreningen
borde påbörja sina kontraktsenliga inköp tidigare än den
1 juni för att förbättra jordbrukarnas avsättning av spannmålen. De
gångna årens erfarenhet gåve emellertid tydligt vid handen, att något
väsentligt icke skulle vinnas med en dylik ändring av inläsningstiden. Lagerutrymmen
i erforderlig utsträckning funnes nämligen icke. Skulle
lämpliga lagerutrymmen stå att uppbringa och betingelser i övrigt förefinnas
för dylika tidigare inköp, skulle nämnden icke underlåta att med
spannmålsföreningens styrelse söka träffa överenskommelse örn inköpens
påbörjande vid tidigare tidpunkt än den ordinarie inlösningstiden.
Att avsättningsmöjligheterna under innevarande konsumtionsår varit
svårare än under konsumtionsåret 1931—1932 framginge redan av vad
nyss sagts beträffande prisbildningen. Då kvarnarna emellertid hållit
ganska stora lager av svensk spannmål och då dessutom inmalningsprocenterna
vore mycket höga, kunde till följd av brist på lagerlokaler några
ytterligare och mer omfattande åtgärder för att förbättra avsättningen
knappast vidtagas.
Uttalanden, som nämnden införskaffat från hushållningssällskapen rörande
verkningarna av de statliga stödåtgärderna, gåve i det hela belägg
för vad nämnden här yttrat beträffande prisbildning oell avsättningsförhållanden
med mera. I stort sett ansåges sålunda, att stödåtgärderna utfallit
väl. Hushållningssällskapens uttalanden gåve även vid handen,
att jordbrukarna innevarande konsumtionsår i större utsträckning än
tidigare sökt inverka reglerande på spannmålsmarknaden. Emellertid
7
Kungl. May.ts proposition nr 247.
franninge det också, att mycket ännu återstode att göra, innan jordbrukarna
själva någorlunda kunde få denna marknad i sin hand.
Vad anginge kvarnindustrien hade den visserligen uttalat, att den helst
önskade en återgång till friare marknadsförhållanden, men den hade dock
ansett, att jordbruket alltjämt vore i behov av statliga stödåtgärder.
Några anmärkningar av betydelse rörande kvaliteterna hos de mjölsorter,
som kunnat framställas, hade icke försports varken från kvarnindustriens
eller konsumenternas sida. Ingående och noggranna undersökningar
över mjölkvaliteterna, som nämnden låtit företaga, syntes också
giva vid handen, att några berättigade anmärkningar häremot icke kunnat
göras.
Mjölpriserna hade varit och vore fortfarande ganska låga, tili och med
lägre än någon gång sedan före kriget. Under år 1932 hade även brödpriserna
sjunkit, ehuru prissänkningen för brödet icke vore lika framträdande
som beträffande mjölet.
Vidkommande frågan örn behovet av fortsatta stödåtgärder och vilken
form dessa lämpligen borde givas, har spannmålsnämnden förklarat sig
anse något annat näppeligen kunna ifrågasättas, än att inmalningsförordningen
borde äga gällande kraft jämväl under konsumtionsåret 1933
1934. Till stöd härför har nämnden åberopat dels att det med hänsyn till
handelsbalansen torde få anses önskvärt att kunna begränsa importen av
utländskt vete och utländsk råg till det minsta möjliga, dels att under år
1932 de i de europeiska importländerna för brödspannmål vidtagna skyddsåtgärderna
för den egna brödsädesodlingen icke mildrats utan snarare
skärpts, dels ock att inmalningsförordningens bestämmelser icke med
större fog kunde betecknas såsom särskilt menliga vare sig för konsumenterna
eller för den fria handeln.
Nämnden har vidare anfört följande.
Några tecken till bättre förhållanden å den utländska spannmålsmarknaden
kunde alltjämt icke skönjas. I slutet av år 1932 kunde man å spannmålsbörserna
i Amerika och Canada notera nya bottenpriser. Även örn
i Amerika vidtagits åtgärder för en begränsning av vetearealerna, hade
dessa i andra delar av världen ytterligare utvidgats. De synliga förråden
av vete vore måhända större än för ett år sedan och tryckte sålunda alltjämt
marknaden. Trots den nu långvariga krisen å spannmålsmarknaden
syntes sålunda det nuvarande läget och utsikterna för framtiden snarast
vara förvärrade. År framåt kunde förhållandena bliva desamma som för
närvarande. Även örn världsmarknadspriserna å brödspannmål skulle
komma att stiga något, vågade man icke nu räkna med någon väsentlig
förbättring av dem.
Vad anginge förhållandena för det svenska jordbruket kämpade detta
alltjämt med mycket stora svårigheter. Priserna å alla animaliska produkter
vore trots vissa prisstödjande åtgärder så låga, att de näppeligen
torde täcka produktionskostnaderna. För skogsbruket och övriga jordbrukets
binäringar vore förhållandena alltjämt svåra. Ehuru jordbrukarna
under innevarande konsumtionsår otvivelaktigt i ganska stor utsträckning
vidtagit åtgärder för att i görlig mån kunna utnyttja stödet
åt spannmålsodlingen, hade de dock icke tilli redsställande lyckats härmed.
Upphörandet av stödåtgärder skulle enligt samstämmiga uttalanden från
8
Kungl. Majlis proposition nr 247.
hushållningssällskapen och enligt de gångna årens erfarenhet medföra ett
ekonomiskt sammanbrott för de jordbrukare, vilka hade sitt lantbruk huvudsakligen
grundat på brödsädesodling.
Under åberopande av det anförda har spannmålsnämnden framhållit,,
att de skäl, vilka föregående år ansetts tala för statsmakternas beslut att
vid sidan av inmalningstvånget vidtaga särskilda stödåtgärder för spannmålsodlingen,
alltjämt förelåge med oförminskad tyngd. Det vore enligt
nämndens mening uppenbart, att sedan sådana stödåtgärder, varom liärvore
fråga, varit i tillämpning under en avsevärd tid, de icke kunde utan
vidare indragas. Ansåges en avveckling böra komma till stånd, måste
denna ske så småningom under ett flertal år. Nämnden ansåge en förlängning
på ytterligare ett år efter i huvudsak oförändrade grunder av
kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen vara den form
för fortsatt stöd åt spannmålsodlingen, som nu närmast borde ifrågakomma.
I skrivelse till Kungl. Majit den 21 april 1931 med framläggande av
förslag till det första kontraktet mellan staten oell föreningen hade nämnden
uttalat, att nämnden sökt finna en form, som samtidigt med att jordbruket
skänktes den erforderliga hjälpen innebure en möjlighet till successiv
avveckling. Vad nämnden härvid närmast haft för ögonen hade varit
den åt Kungl. Majit enligt kontraktet tillerkända befogenheten att bestämma
storleken av de priser, vartill spannmålen av föreningen skulle
inlösas. Örn dessa priser undan för undan sänktes ned mot världsmarknadspriserna,
inträdde tydligen en småningom skeende avveckling av
föreningens verksamhet, som det läge i Kungl. Majits hand att leda.
Beträffande storleken av inlösningspriserna har spannmålsnämnden i huvudsak
anfört följande.
Redan från början hade beaktats möjligheten av att spannmålsregleringen
i dess utbyggda skick, vid en fortsatt stark spänning mellan brödsädes-
och fodersädespriserna, skulle kunna leda till en alltför stark ökning
av brödsädesodlingen, särskilt veteodlingen. Det visade sig nu, att dessa
farhågor icke varit helt oberättigade. Även örn man bortsåga från den
rekordskörd, som år 1932 inhöstats, vore det nämligen uppenbart, att veteodlingen
— i trots av att den totala brödsädesarealen icke undergått någon
egentlig utvidgning — ökat väsentligt på rågodlingens bekostnad och detta
i sådan omfattning, att veteodlingen även med normal skörd snart överskridit
gränserna för det lämpliga. Nämnden hade övervägt åtgärder för
att i görligaste mån hålla brödsädesodlingen och då givetvis i första hand
veteodlingen inom sådana gränser, att landets konsumtionsbehov icke överskredes.
Det torde vara lämpligt att minska avståndet mellan inlösningspriserna
för vete och råg, för närvarande 1 krona 50 öre. Man kunde till
och med tänka sig att likställa de båda priserna. Härför talade det förhållandet,
att rågodlingen undan för undan väsentligt inskränkts, så att
densamma normalt sett knappast torde motsvara landets behov. Nämnden
ville dessutom erinra därom, att råg tidigare tillfälligtvis betingat högre
pris än vete. Så hade exempelvis varit fallet under år 1928. Medeltalet
för noteringarna i Stockholm under månaderna januari—oktober 1928 hade
nämligen varit för vete 21.46 kronor och för råg 22.02 kronor för 100 kilo
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
gram. Skulle en skillnad i pris till vetets fördel finnas, syntes densamma,
enligt nämndens uppfattning näppeligen böra överstiga 1 krona.
Vidare syntes man vid fastställandet av inlösningspriserna böra i görligaste
mån taga hänsyn till den beräknade storleken av årets skörd.
Till utrönande av huruvida kvarnindustrien för sin del vore villig att
med vissa av spannmålsnämnden föreslagna jämkningar i kontrakt och
stadgar för ett år förlänga kontraktet har nämnden, enligt vad den i sin
skrivelse anför, utan att då ännu hava tagit ståndpunkt till frågan örn
förlängning av spannmålsföreningens verksamhet, fört underhandlingar
med föreningens styrelse. Sedan kvarnrepresentanterna i styrelsen tillstyrkt
såväl förlängningen av kontraktet som, i huvudsak, de ändringar,
nämnden föreslagit, har föreningen å ordinarie sammanträde den 16
december 1932 godkänt vad styrelsen tillstyrkt. Stadgeändringarna hava
sedermera bekräftats å extra föreningssammanträde den 30 mars 1933.
Ändringsförslagen, vilka åtfölja nämndens skrivelse, torde få såsom bilaga
A och B fogas till detta protokoll.
Angående innebörden av och motiven till de föreslagna ändringarna i
kontrakt och stadgar inhämtas av spannmålsnämndens skrivelse följande:
Kontraktet.
2 § första stycket. Förändringen i detta stycke har föreslagits av föreningen
och innebär i sak endast ett förtydligande. Nämnden har också
biträtt densamma under den uttryckliga förutsättningen, att ifrågavarande
bestämmelse icke innebure någon inskränkning i föreningens åtagande att
övertaga spannmål eller mjöl, ej heller något avsteg ifrån vad som inom
handeln med spannmål vore gängse bruk.
2 § tredje stycket. De i nu gällande kontrakt omförmälda uppsamlingsområdena
hava utökats med Gotlands, Blekinge, Örebro och Västmanlands
län. Denna förändring innebär endast, att spannmålsföreningens beslut
att anse dessa län som uppsamlingsområden intagits som en kontraktsenlig
bestämmelse. Vidare har i kontraktet begreppet merfrakt närmare
preciserats i anslutning till därutinnan tillämpad praxis.
4 § mom. 1 och 2. Det tidigare mom. 1 av denna paragraf har utgått
och ersatts med det tidigare mom. 2, första och andra styckena. Samtidigt
har det tredje stycket av det tidigare mom. 2 delvis omredigerats
och införts som ett nytt mom. 2. Någon ändring i sak innebära dessa
förändringar icke, då det tidigare mom. 1 endast avsåg inköp sommaren
1931.
8 § femte stycket. Den i detta stycke vidtagna förändringen innebär,
att en sänkning i gottgörelsens belopp skall tillkännagivas minst 14 dagar
innan beslutet skall tillämpas i stället för nu gällande 8 dagar. Vad angår
beslut örn höjning i gottgörelsens belopp skall denna enligt vad spannmålsföreningens
styrelse beslutat tillkännagivas först omedelbart före dess
ikraftträdande.
9 §. Denna paragraf har omredigerats med anledning därav, att enligt
den tidigare ordalydelsen för erhållande av restitution av gottgörelse för
mjöl, som använts för spis- eller knäckebröd till export, erfordrades bevisning
örn full identitet, vilket i praktiken var ogenomförbart.
Övriga kontraktsändringar hänföra sig huvudsakligen till kontraktets
förlängning att gälla under ytterligare ett år.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Stadgarna.
7 § c). Föreningsmedlemmarnas skyldighet att inköpa spannmål av för-eningen
under tiden 1 september—31 december bar skärpts såtillvida, att
medlemmarna under en var av månaderna september, oktober och november
äro skyldiga inköpa vissa minsta kvantiteter av spannmål. Medlemmarnas
skyldighet att senast den 31 december inköpa all föreningen tillhörig
spannmål kvarstår alltjämt.
7 § e). Den här ifrågasatta förändringen, som innebär, att utländsk
spannmål icke utan föreningens styrelses medgivande får användas för
annat ändamål än mjölframställning i vanlig ordning, har föreslagits av
föreningen såsom en garanti mot oriktig användning och har av nämnden
ansetts lämplig.
7 § j). Tillägget till detta stycke har föranletts av en önskan att utan
att tillgripa de åtgärder, varom stadgas i kungörelsen den 14 augusti
1930 med tillämpningsföreskrifter till inmalningsförordningen, kunna beivra
försummelse med avseende å föreskriven rapportskyldighet.
9 § första stycket. Förändringarna i detta stycke hava föreslagits av
föreningens styrelse och innebära endast att stadgeenligt fastställa tilllämpad
praxis. Nämnden har intet haft att erinra däremot.
9 § tredje stycket. Den föreslagna förändringen innebär, att medlem icke
erhåller ersättning för lagring och skötsel med mera av sådan spannmål,
som medlemmen själv inköper. Nuvarande bestämmelse, som medgiver dylik
ersättning, har visat sig medföra vissa olägenheter för föreningen.
13 § morn. 2 tredje stycket. Stadgandet i detta stycke är nytt och medgiver
medlem, som lagrar spannmål för föreningens räkning, viss förtursrätt
beträffande inköp av densamma, detta i anslutning till vad tidigare
tillämpats.
15 § mom. 2 fjärde stycket. Detta nytillkomna stadgande ansluter sig till
av föreningens styrelse hittills tillämpad kutym att på de av staten utsedda
styrelseledamöterna överlåta bestämmandet av försäljningspriserna
för vete och råg.
Spannmålsnämnden har pä grund av vad nämnden sålunda anfört hemställt,
att Kungl. Majit måtte dels under förutsättning av riksdagens godkännande
träffa avtal med Svenska spannmålsföreningen u. p. a. örn förlängning
av kontraktet mellan staten och föreningen i överensstämmelse
med omförmälda förslag till kontraktsändringar, dels ock lämna föreningen
tillstånd att företaga ändringar av föreningens stadgar i enlighet med av
nämnden därutinnan överlämnat förslag.
I ett vid nämndens skrivelse fogat särskilt yttrande har ledamoten av
riksdagens andra kammare C. W. M. Andersson i Igelboda, som i egenskap
av ledamot i nämnden år 1932 avstyrkt den av nämndens majoritet
då tillstyrkta förlängningen av ifrågavarande kontrakt, anfört, att när
han i år biträdde nämndens hemställan detta icke innebure någon ändring
i den förra året angivna principiella inställningen till frågan. Han ansåge
alltjämt, att en avveckling av föreningens verksamhet samt återgång
till mera fria förhållanden i fråga örn spannmålshandeln vore önskvärd,
men delade nämndens uppfattning, att en sådan återgång, sedan ett prisregleringsförfarande
nu en längre tid varit i tillämpning, endast kunde
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
ske så småningom. Därtill komme, att örn en avveckling vid den nu gällande
kontraktstidens utgång skulle ske, detta komme att medföra stora
förluster för föreningen, vilka förluster staten under vissa förhållanden
kunde få övertaga. Under rådande statsfinansiella läge ansåge ifrågavarande
ledamot sig icke böra framlägga förslag, som skulle kunna medföra
betydande statsutgifter.
över spannmålsnämndens förslag hava infordrade utlåtanden avgivits
av lantbruksstyrelsen och kommerskollegium.
Lantbruksstyrelsen, som helt anslutit sig till spannmålsnämndens mening
angående nödvändigheten av ett fortsatt statligt ingripande till brödsädesodlingens
främjande, har tillstyrkt nämndens förslag. Den av nämnden
ifrågasatta regleringen av prisläget mellan vete och råg har lantbruksstyrelsen
funnit i hög grad skälig. Styrelsen har uttalat sig för likställighet
i fråga örn inlösningspriserna för dessa sädesslag, då enligt styrelsens
mening en minskning av prisskillnaden knappast vore ett tillräckligt
starkt korrektiv mot den tydliga förskjutning i odlingen, som ägt rum till
fördel för vetet. Det vore enligt lantbruksstyrelsens åsikt särskilt under
rådande statliga ingripande på brödsädesodlingens område önskvärt, att
landets brödsädesproduktion såvitt möjligt inriktades på självförsörjning,
och att därför rågodlingen vidmakthölles på de jordar och under de klimatiska
förhållanden, där denna odling kunde förväntas i längden giva det
bästa resultatet. Produktionskostnaderna syntes icke berättiga ett högre
pris å vete än å råg.
Jämväl kommerskollegium har förklarat sig dela spannmålsnämndens
uppfattning, att en avveckling nu av den gällande spannmålsregleringen
icke gärna vore möjlig utan att en förlängning på ytterligare ett år efter
i huvudsak oförändrade grunder borde ske av ifrågavarande kontrakt.
Emellertid har kollegiet starkt understrukit nödvändigheten av att det inhemska
prisläget på spannmålsmarknaden småningom anpassades efter
världsmarknadens allmänna prisnivå. Kollegiet har härutinnan i huvudsak
anfört följande.
Det torde icke gärna vara möjligt att utan betydande olägenheter i
vissa hänseenden under en längre följd av år genom konstlade åtgärder
av det slag, varom här vore fråga, hålla det inhemska marknadspriset så
avsevärt över världsmarknadspriset, som hittills skett. En dylik prispolitik
kunde ej undgå att i längden medföra förskjutningar inom jordbruksproduktionen,
som i sista hand komme att lända jordbruket självt till
skada. Genom den starka ökning av veteskörden, som under de senare
åren ägt rum, hade redan nu uppkommit en svårlöst fråga örn placering
av det spannmålsöverskott, som kunde beräknas föreligga närmast vid
utgången av innevarande konsumtionsår. Skulle det vid den brödsädesinventering,
som innevarande år verkställts, visa sig, att en ej oväsentlig
ökning av brödsädesarealen inträtt, läge det vikt uppå, att redan nu taga
under övervägande de åtgärder, som kunde bliva erforderliga för mötande
av en befarad överproduktion iiven under normala skördeår, särskilt vad
vetet beträffade. En åtgärd, som härvidlag bleve av betydelse, vore gi
-
12
Kungl. Majlis proposition nr 247.
vetvis bestämmandet av inlösningspriset för 1934. Örn detta bestämdes
så att någon stimulans för en ytterligare utökad veteproduktion icke förefunnes,
torde en av de faktorer, som kunde befaras verksammast bidraga
till överproduktion, bortfalla.
Emot de av spannmålsnämnden ifrågasatta jämkningarna i kontrakt
och stadgar har kommerskollegium ej haft någon erinran.
Såsom framgår av det anförda har vid den av spannmålsnämnden
enligt skrivelsen den 25 januari 1933 föreslagna förlängningen av avtalet
mellan staten och spannmålsföreningen icke med avseende å föreningens
inlösningsskyldighet beträffande 1933 års skörd ifrågasatts
någon ändring i den enligt kontraktet för närvarande gällande principen,
att vid föreningens spannmålsköp under juni—juli skall vid leverans
till kustkvarn betalas ett pris, som med 50 öre för 100 kilogram överstiger
priset vid inlandskvarn. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 mars
1933 hava emellertid vissa föreningsmedlemmar, nämligen Aktiebolaget
Kvarnintressenter, Kalmar Ångkvarn Kommanditbolag, Aktiebolaget
Mårten Pehrsons Valskvarn, Aktiebolaget Saltsjöqvarn och Kvarnaktiebolaget
J. G. S., hemställt, att Kungl. Majit vid antagande av förslaget
till förnyelse av föreningens avtal med staten ville föreskriva,
att lika inlösningspriser skulle gälla för 1933 års skörd vid samtliga
uppsamlingsplatser i hela landet. I skrivelse den 20 april 1933 har
spannmålsnämnden härefter för mig anmält, att spannmålsföreningen å
extra sammanträde den 10 april 1933 beslutat godkänna följande ändrade
lydelse av 4 § mom. 2 i omförmälda kontrakt, att gälla i fråga om
inköpen av 1933 års skörd:
»Efter förslag av statens spannmålsnämnd äger Kungl. Majit förordna,
att utöver det enligt morn. 1 bestämda pris vid leverans till kustkvarn
eller till annat uppsamlingsställe å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden
förklarats hänförlig till kustkvarn, finnes, skall betalas
ytterligare ett belopp, ej överstigande 50 öre för 100 kilogram.
Innan spannmålsnämnden framlägger förslag i sådant hänseende,
skall nämnden hava berett ledamöter i föreningen, företrädande såväl
kust- som inlandskvarnar, tillfälle att uttala sig i frågan.
Till grund för dylikt förslag skall ligga en undersökning angående
spannmålens kvantitet och kvalitet, varav den antagliga genomsnittliga
inmalningsprocenten för ifrågavarande spannmålsslag under konsumtionsåret
låter sig beräknas, och förutsättes för att förslag skall kunna
av spannmålsnämnden framställas, beträffande vete, att sagda procent
ej överstiger 70, och, beträffande råg, att procenten ej överstiger 60.»
Angående tillkomsten av spannmålsföreningens beslut den 10 april
1933 har spannmålsnämnden anfört, att sedan omförmälda fem kvarnföretag
anhållit hos föreningen, att deras i skrivelsen den 3 mars 1933 hos
Kungl. Majit framförda önskemål måtte biträdas av föreningen, dennas
styrelse kallat föreningsmedlemmarna till extra sammanträde den 30
13
Kungl. May.ts proposition nr 2i7.
mars 1933. Å detta sammanträde hade beslutats med 6,188 röster, avgivna
av 11 röstande, mot 4,179 röster, avgivna av 38 röstande, att i så
måtto upphäva föreningens beslut den 16 december 1932, att bestämmelsen
örn högre inlösningspris vid kustkvarn skulle bortfalla. Den 10 april
1933 hade emellertid å nytt extra föreningssammanträde frågan åter
upptagits till behandling. Föreningens beslut vid sistnämnda sammanträde
hade fattats med 5,335 röster, avgivna av 8 röstande, mot 2,457
röster, avgivna av 5 röstande. 27 närvarande röstberättigade medlemmar
hade nedlagt sina röster. Minoriteten hade röstat för att beslutet
den 30 mars 1933 skulle förbliva oförändrat.
Till belysande av sin egen ståndpunkt till förevarande spörsmål har
spannmålsnämnden anfört följande:
Det måste erkännas, att under ett konsumtionsår, som det innevarande,
då inmalningsprocenterna vore särskilt höga, det kunde innebära en
orättvisa mot kustkvarnarna med nuvarande prisskillnad av 50 öre, vilken
kunde anses skälig vid genomsnittliga effektiva inmalningsprocenter
av 60 å 70 procent. Ett borttagande av prisskillnaden komme
emellertid att minska spannmålsföreningens möjligheter att utan större
extra kostnader förflytta spannmål från en ort till en annan i de fall,
då sådan förflyttning på grund av ojämn fördelning av spannmålen i
landets olika delar befunnes nödvändig. Nämnden skulle därför för sin
del hellre sett, att det utan den inskränkning, som det nu föreliggande
förslaget innebure, lagts i Kungl. Maj:ts hand att, sedan skördens ungefärliga
storlek och kvalitet blivit känd, på förslag av nämnden fastställa
örn och i så fall huru stor skillnad skulle finnas mellan priserna
vid kust- och inlandskvarn. Nämnden ansåge sig dock, ehuru med en
viss tvekan, kunna förorda, att den av spannmålsföreningen beslutade
ändringen i kontraktsförslaget godtoges av Kungl, Majit, detta därför,
att det med hänsyn till det stora överskott, som 1932 års skörd komme att
lämna, kunde antagas, att även med ett svagt utfall av 1933 års skörd
de genomsnittliga inmalningsprocenterna under konsumtionsåret 1933—
1934 likvisst måste komma att bliva förhållandevis höga.
I skrivelse den 25 april 1933 hava vissa kvarnföretag, nämligen Åhléns
kvarnaktiebolag, Uppsala ångqvarnsaktiebolag och Mjölby kvarnaktiebolag,
i uppgiven egenskap av representanter för ett 70-tal inlandskvarnar,
hemställt, att Kungl. Majit måtte godkänna den lydelse av 4 § mom. 2 av
kontraktet, som framgår av spannmålsnämndens skrivelse den 25 januari
1933.
Jag torde i detta sammanhang få redogöra för vissa till Kungl. Majit
inkomna framställningar rörande spannmålsrcgleringen.
Hushållningssällskapens ombud hava i skrivelse den 28 september .1932
hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för sådan ändring
av kontraktet mellan staten och spannmålsföreningen, att skyldigheten
att inköpa spannmål inträdde den 1 maj i stället för den 1 juni. En
framställning i samma syfte har i skrivelse den 2 december 1932 gjorts
av Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Dessa
14 Kungl. Majus ''proposition nr 247.
framställningar hava överlämnats till statens spannmålsnämnd för att
tagas i övervägande vid fullgörande av förberörda åt nämnden den 7
oktober 1932 givna uppdrag; och har spannmålsnämnden i sin skrivelse
den 25 januari 1933 hemställt, att framställningarna, i den mån de icke
finge anses besvarade genom vad nämnden i sagda skrivelse anfört, måtte
lämnas utan avseende.
I en den 5 oktober 1932 inkommen skrivelse hava Skånska spannmålsföreningarnas
samorganisation med flera bland annat anhållit, att uppsamlingsställen
för brödsäd vid Svenska spannmålsföreningens inköp
måtte anordnas i alla större brödsädesdistrikt, däribland Blekinge, samt
att de spannmålslagerhusföreningar, som så önskade och som hade erforderliga
magasin med utrustning för skötsel av spannmål, måtte anlitas
som uppsamlingsställen.
I den 20 januari 1933 avgivet infordrat utlåtande i anledning av sistberörda
skrivelse har spannmålsnämnden förklarat sig anse frågan örn
anordnande av uppsamlingsställen vara tillfredsställande löst genom
styrelsens för spannmålsföreningen beslut den 29 augusti 1932 att som
uppsamlingsställen skulle förutom förut befintliga jämväl räknas Gotlands,
Blekinge, Örebro och Västmanlands län.
På sätt omnämnes i propositionen nr 177 till innevarande års riksdag
angående kapitalökning för spannmålslagerhusfonden m. m. (sid. 6 o. f.)
har statens spannmålsnämnd i skrivelse den 17 december 1932 med hänsyn
till befarade svårigheter i fråga örn den svenska brödsädens lagring
och avsättning hemställt, att Kungl. Majit måtte förklara hinder ej
möta för spannmålsföreningen att inköpa och exportera högst 30,000 ton
vete. Med anledning härav bar i skrivelse den 16 mars 1933 Internationella
arbetarhjälpen, rikskommittén, gjort framställning örn, att
ifrågavarande spannmål i stället för att exporteras måtte förmalas och
utdelas bland den nödlidande befolkningen i landet.
Spannmålsnämnden bar i infordrat yttrande den 24 mars 1933 över
sistberörda framställning — under hänvisning till ett av nämnden den 3
mars 1933 till riksdagens jordbruksutskott avgivet utlåtande över en i
samma ämne vid riksdagen väckt motion II: 34 — anfört, att nämnden
med hänsyn till de synpunkter, nämnden hade att företräda, intet bade
att erinra mot att mjöl förmalt av svenskt vete utdelades till nödlidande
befolkningsgrupper inom landet. Nämnden ansåge dock, att fördelningen
borde ske genom något statligt organ, exempelvis länsstyrelsen
i vederbörande län, samt att förmalningen av spannmålen borde, till
undvikande av rubbningar i de normala leveransförbållandena, överlåtas
åt de kvarnar, som plägade leverera till ifrågavarande områden.
Vid spannmålsnämndens yttrande bar fogats utlåtande den 23 mars 1933
av Svenska spannmålsföreningen u. p. a., som åberopat ett av förenin
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
gen till jordbruksutskottet över förenämnda motion avgivet yttrande,,
däri bland annat framhållits, att avsättningen av svensk brödspannmål
icke komme att ökas genom en anordning sådan som den bär avsedda.
Jämlikt föreskrifterna i den för statens spannmålsnämnd gällande instruktionen
har nämnden till chefen för jordbruksdepartementet överlämnat
berättelse över statens spannmålsnämnds verksamhet m. m. under år
1932 (stat. off. utr. 1933:17). Berättelsen upptager bland annat en över^
sikt över areal- och skördeförhållanden i riket under tiden från och med
år 1913 (sid. 6—10). Härvid framhålles, att, ehuru den totala brödsädesarealen
icke undergått någon genomgripande förändring under de senaste
tjugo åren, de totala brödsädesskördarna numera likväl vore icke obetydligt
större än tidigare, huvudsakligen beroende på övergång från råg- till
den mera avkastande veteodlingen. Det erinras, att, såvitt av tillgängliga
jordbruksstatistiska uppgifter kunde bedömas, 1932 års brödsädesskörd
vore den största, vårt land någonsin haft. Ur en vid berättelsen fogad
tabell (sid. 47) rörande skörden av vete och råg under åren 1913—
1932 må här återgivas följande siffror, av vilka de för år 1932 angivna
betecknats som preliminära. Siffrorna angiva skördens storlek i ton.
Höstvete ..................... Vårvete........................ |
År 1913 |
År 1919 |
År 1927 |
År 1930 |
År 1931 |
År 1932 |
247,156 11,454 |
217,373 37,127 |
366,954 49,957 |
489,767 76,833 |
367,558 96,015 |
588,240 132,970 |
|
Summa vete |
258,610 |
254,500 |
416,911 |
566,600 |
463,573 |
721,210 |
Höstråg........................ |
570,888 |
551,867 |
376,410 |
428,753 |
275,485 |
426,440 |
Vårråg ........................ |
13,576 |
22,388 |
9,043 |
7,695 |
7,641 |
7,780 |
Summa råg |
584,464 |
574,255 |
385,453 |
436,448 |
283,126 |
434,220 |
Summa vete och råg |
843,074 |
828,755 |
802,364 |
1,003,048 |
746,699 |
1,155,430 |
Beträffande förbrukningen av vete och råg inom landet anföras
i berättelsen (sid. 47) följande siffror, av vilka de för konsumtionsåret
1931—1932 betecknats som preliminära. Förbrukningen har beräknats
vara lika med skörden, efter avdrag av utsäde, ökad med importöverskottet.
Konsumtionsår 1/s—nh |
1927/1928 |
1928/1929 |
1929/1930 |
1930/1931 |
1931/1932 |
Vete................................. ton Råg ................................. » Summa » |
600,719 417,630 |
671,357 489,828 |
663,327 469,207 |
644,420 420,056 |
587,441 302,853 |
1,018,349 |
1,161,185 |
1,132,534 |
1,064,476 |
890,294 |
I skrivelse den 28 mars 1933 har statistiska centralbyrån överlämnat redogörelse
för resultatet av under året verkställd brödsädesinventering.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Departements
chefen.
Genom sammanställning av uppgifterna rörande brödsädesarealerna
hos jordbrukare inom Svea- och Götaland för 1933 års skörd med
motsvarande uppgifter för åren 1930—1932 erhålles följande tabell.
År 1930 |
År 1931 |
År 1932 |
År 1933 |
|
hektar |
hektar |
hektar |
hektar |
|
Höstvete.......................................... |
199,til |
212,299 |
220,068 |
229,706 |
Vårvete .......................................... |
43,879 |
56,413 |
64,251 |
74,421 |
Summa vete |
242,990 |
268,712 |
284,319 |
304,127 |
Höstråg ......................................... |
233,490 |
219,308 |
202,914 |
215,547 |
Vårråg............................................. |
4,895 |
5,736 |
5,045 |
5,537 |
Summa råg |
238,385 |
225,044 |
207,959 |
221,084 |
Summa vete och råg |
481,375 |
493,756 |
492,278 |
525,211 |
Av statistiska centralbyråns redogörelse framgår vidare, att saluöverskottet
av brödsäd hos jordbrukare inom Svea- och Götaland den 2
januari 1933 uppgivits utgöra 223,205 ton vete och 94,666 ton råg. Motsvarande
förråd vid inventeringen den 2 januari 1932 utgjorde 96,820 ton vete
och 27,640 ton råg. — Av kvarnar och spannmålshandlare redovisade förråd
av svensk brödsäd den 2 januari 1933 uppgingo enligt statistiska centralbyrån
till 131,990 ton vete och 61,153 ton råg. Kvarnarnas och spannmålshandlarnas
förråd av svensk brödsäd vid motsvarande tidpunkt föregående
år utgjorde ungefär 73,000 ton vete och 30,000 ton råg.
Beträffande Svenska spannmålsföreningens verksamhet framgår av
spannmå Isnämndens berättelse (sid. 20—24) bland annat följande.
Den 31 december 1932 uppgick antalet medlemmar till 109 med sammanlagt
11,561 insatser, svarande mot ett insatskapital av 11,561,000 kronor.
Föreningsmedlemmarnas utrymmen för lagring av spannmål i december
1932 medgåvo lagring av sammanlagt omkring 137,000 ton. Föreningens
ekonomiska ställning vid årsskiftet utvisade ett överskott av 1,511,238 kronor
40 öre.
Under tiden januari—maj 1932 uttog föreningen gottgörelse enligt kontraktet
med staten med för vete 1 krona 50 öre och för råg 1 krona, allt
för 100 kilogram omalen spannmål. Månaderna juni—augusti upptogs ej
någon gottgörelse. Under september och oktober utgick gottgörelse för
vete med 1 krona för 100 kilogram. Den 1 november 1932 höjdes gottgörelsen
för vete till 3 kronor för 100 kilogram, och sedan den 1 februari 1933
utgår gottgörelse för vete med 5 kronor för 100 kilogram. För råg har
efter utgången av maj månad 1932 någon gottgörelse ej uttagits.
Genom de åtgärder, som av statsmakterna vidtagits för den svenska
brödsädesodlingens stödjande, har å ifrågavarande område åstadkommits
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
en prisbildning, väsentligt förmånligare för odlarna än den som därförutan,
med hänsyn till världsmarknadspriset, skulle kunnat upprätthållas.
Detta har otvivelaktigt varit av stor betydelse för den del av vårt jordbruk,
för vilken nämnda odling spelar en mera framträdande roll. Det
torde emellertid endast råda en mening därom, att förevarande åtgärder
få betraktas såsom ett av krisen påkallat tillfälligt ingripande i prisbildningen,
vilket bör bortfalla, så snart omständigheterna det medgiva.
Ju längre spannmålsregleringen bibehålies, desto större svårigheter komma
att föreligga för en avveckling därav, enär allt flera förhållanden på
såväl det ekonomiska som det sociala området anpassa sig efter och bliva
beroende av densamma.
Ehuru vägande skäl sålunda kunna andragas för en omedelbar avveckling
av de av statsmakterna vidtagna åtgärderna till brödsädesodlingens
stödjande, torde likväl en sådan icke kunna genomföras. Dels
skulle härigenom ske en alltför stark rubbning av det ekonomiska underlaget
för ett stort antal jordbruk, med åtföljande svårigheter för näringslivet
i dess helhet. Dels komme på grund av den stora kvantitet brödsäd
av 1932 års skörd, beträffande vilken inlösningsskyldighet föreligger, i
förening med ett till följd av regleringens upphörande påräkneligt kraftigt
prisfall, en avsevärd förlust att uppstå å den inlösta spannmålen.
Detta förhållande kan medföra ekonomiska uppoffringar från statsverkets
sida av den storlek, att de under nuvarande statsfinansiella situation
så vitt möjligt måste undvikas.
Den svenska skörden av vete och råg var nämligen under föregående år
såväl kvantitativt som kvalitativt synnerligen god. Inmalningsprocenterna
hava på grund härav, alltsedan skörderesultatet kunde tillförlitligen
bedömas, hållits höga. För närvarande utgör inmalningsprocenten beträffande
vete 95 och beträffande råg 97, därvid dock är att märka, att
i fråga örn vete de till spannmålsföreningen anslutna kvarnarna äga tilllämpa
en inmalningsprocent, som understiger den fastställda med 10 enheter.
Oaktat de höga inmalningsprocenterna torde, då föreningens inlösningsskyldighet
den 1 juni inträder, betydande spannmålspartier vara
oförbrukade. Ju större myckenheter spannmål föreningen måste övertaga
till de för inlösningen bestämda priserna, dess större kunna föreningens
förluster vid försäljningen av samma spannmål under höstmånaderna
väntas bliva. Ehuru den gottgörelse, föreningen enligt kontraktet
äger uppbära för till riket införd brödspannmål, för närvarande i
fråga örn vete utgår med ett så högt belopp som 5 kronor för 100 kilogram,
torde det, till följd av införselns förhållandevis ringa omfattning, vara
tvivelaktigt, huruvida vid kontraktstidens utgång den 31 december 1933
nyssnämnda förluster hunnit täckas. Jag erinrar, att staten ytterst är
ansvarig för förlust, som föreningen tillskyndas vid ett behörigt fullgörande
av kontraktets förpliktelser.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr Vu.
o
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
En avveckling torde följaktligen endast kunna ske så småningom. I
likhet med spannmålsnämnden håller jag före, att en dylik avveckling
lämpligen bör ske därigenom, att såvida ej å världsmarknaden en prisstegring
å spannmål inträder, inlösningspriserna steg för steg sänkas, till
dess priserna å vete och råg bringats att korrespondera med såväl motsvarande
priser å världsmarknaden som priserna å andra jordbruksprodukter.
Det torde ligga i sakens natur, att nyssnämnda anpassning bör
ske så varsamt som möjligt och utsträckas över en tillräckligt lång tid.
Sådan situationen för närvarande är, torde det nuvarande regleringssystemet
alltså få givas fortsatt tillämpning. Spannmålsnämndens förslag,
innebärande dels bibehållande av inmalningsbestämmelserna enligt 1930
års författningar, dels ock förlängning av kontraktet mellan staten och
spannmålsföreningen, synes sålunda böra godtagas.
Redan då nyssberörda kontrakt underställdes 1931 års riksdag, framkommo
farhågor, att systemet skulle leda till en olämpligt stor produktion
av brödsäd inom landet. Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
(uti. nr 3) ansåg sig också böra uttala en mot jordbrukarna riktad
varning i sådant hänseende. Framhållas må, att en av förutsättningarna
för att ifrågavarande regleringssystem skall kunna upprätthållas är,
att produktionen icke överstiger konsumtionen. Å denna grund är hela
systemet byggt. Att döma av uppgifterna från årets brödsädesinventering
synas emellertid omförmälda farhågor vara på väg att besannas.
Risken för överproduktion torde nu vara överhängande, och den är så
mycket mer allvarlig, som man ingår i nästa konsumtionsår med ett
högst betydande lager av äldre skörd. Även örn man måste medgiva, att
det stora saluöverskottet av 1932 års skörd i främsta rummet uppkommit
på grund av rekordartad hektarskörd, är det av stor vikt att noga uppmärksamma
frågan örn brödsädesarealens utveckling.
Med hänsyn till vad nyss sagts rörande spannmålsregleringens avveckling
torde man icke kunna räkna med, att prissänkning utgör tillräcklig
garanti för att icke en permanent överproduktion å brödsäd uppkommer
inom landet. Det synes mig därför föreligga starka skäl för att överväga
ytterligare garantier i detta avseende. Spannmålsnämnden har
trott sig finna en dylik i utjämning av skillnaden mellan priserna å vete
och råg. Såsom framgår av resultatet av nyss nämnda inventering, synes
emellertid även den med råg besådda arealen hava undergått ökning
under innevarande år. Huruvida det här är fråga örn en tillfällig företeelse
eller en mera bestående, undandrager sig givetvis ännu bedömande.
Visserligen är jag benägen att i sinom tid för Kungl. Maj:t förorda
ett närmande till varandra av inlösningspriserna å vete och råg, men jag
är icke övertygad örn att därigenom vinnes, att våra brödsädesskördar
hållas inom ramen för landets behov. Ytterligare åtgärder i detta syfte
torde därför vara erforderliga.
Kungl. Majlis proposition nr 247.
19
Från skilda håll hava uppslag framkommit örn åtgärder till brödsädesodlingens
begränsning. Sålunda har den tanken framförts, att inlösningspriset
skulle hänföra sig till en viss maximal brödsädesskörd. Konstaterades
vid skördetiden, att avkastningen överstege berörda maximum,
skulle inlösningspriserna reduceras i någon proportion till skördeökningen.
Detta förfaringssätt skulle följaktligen påverka jordbrukarna till att
begränsa brödsädesarealen för att undgå en prissänkning. Förutom att
detta förslag synes svårt att tekniskt genomföra, lider det av den olägenheten,
att prissänkningen kunde framkallas av orsaker, varöver jordbrukarna
själva icke hava makt att råda. En annan väg vore i så fall mera
framkomlig, nämligen att låta inlösningspriserna hänföra sig till en på
förhand bestämd maximiareal samt att dessa priser efter någon proportion
reducerades, örn det vid arealinventering befunnes, att odlingen utsträckts
utöver den sålunda bestämda arealen. Ett tredje system vore,
att allenast inmalningsbestämmelserna samt en importreglering i förening
med hållandet av vissa lägsta priser å importspannmål uppehölles,
medan inlösningsskyldigheten bortfölle. En förutsättning för gynnsamt
resultat av ett tillämpande av någon av nyssnämnda metoder torde dock
vara, att spannmålsodlarna så intimt samverkade, att ökningen av brödsädesarealen
verkligen upphörde. Skulle detta visa sig omöjligt, återstode
väl knappast någon annan utväg, än att från statens sida föreskreves
en reglering tvångsvis av brödsädesodlingen. Av vad nu anförts
torde framgå, att risken för en överproduktion av brödspannmål vid fortsatt
spannmålsreglering väl uppmärksammats men att det icke torde
vara möjligt att för årets riksdag framlägga förslag till lösning av detta
spörsmål. I stället torde en mera ingående utredning i saken böra företagas
i syfte att möjliggöra framställning till 1934 års riksdag. Det förefaller
sannolikt, att redan ett igångsättande av denna utredning och ett
tillkännagivande härom skall verka återhållande på jordbrukarna vid
sådden av brödsäd hösten 1933. I samband med nyssnämnda utredning
torde jämväl vissa andra spannmålsfrågan berörande spörsmål böra bliva
föremål för övervägande.
Mot de ändringar i kontraktet, som i samband med dess förlängning förordats
av spannmålsnämnden, Ilar jag intet att erinra. Inom spannmålsföreningen
hava rörande lämpligheten av sagda ändringar skiljaktiga
meningar yppat sig beträffande lydelsen av 4 § mom. 2. Vissa medlemmar
hava nämligen ansett, att de priser, föreningen under junijuli
1934 skulle betala för svensk brödsäd, borde vara lika, vare sig leveransen
skedde vid kustkvarn eller vid inlandskvarn, medan andra åter
förmenat, att priserna vid kustkvarn bordo med 50 öre för 100 kilogram
överstiga de vid inlandskvarn. Vid extra föreningssammanträde den 10
april 1933 har, såsom av redogörelsen framgår, ett kompromissförslag antagits.
Jag tillstyrker, att statsmakterna godkänna sistnämnda förslag.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Några ändringar utöver de av spannmålsnämnden förordade har jag icke
ansett mig böra föreslå.
De föreslagna stadgeändringarna tillstyrkas. För förlängning av kontraktet
samt genomförandet av ändringarna däri fordras riksdagens samtycke.
Sedan riksdagen härutinnan beslutat, torde förslaget örn stadgeändringar
få ånyo anmälas för Kungl. Maj:!.
I detta sammanhang må erinras, att jag vid anmälan den 24 februari
1933 av spannmålsnämndens omförmälda framställning angående export
av högst 30,000 ton vete anförde, att jag icke ansåge det vara lämpligt att
dylik export då företoges. Tillika förklarade jag mig ämna senare i samband
med anmälan av fortsatt prisreglering å vete och råg återkomma till
spörsmålet örn avsättning av den av föreningen inlösta hrödspannmålen.
Emellertid torde det icke lämpligen ännu låta sig göra att fatta något
definitivt beslut angående extraordinära åtgärder för spannmålens avsättning.
I varje fall torde böra avvaktas en tidpunkt, då storleken av den
spannmålsmängd, föreningen enligt kontraktet blir skyldig inlösa, fullt
kan överblickas. Skulle det därvid visa sig, att ett så betydande spannmålsöverskott
finnes, att svårigheter yppa sig med avseende å spannmålens
tillfredsställande lagring och skötsel, synes det emellertid bliva nödvändigt
att undantag medgives från bestämmelserna i 7 § av ifrågavarande
kontrakt, enligt vilka föreningens försäljning av svensk brödspannmål
ej får ske under marknadspris, därvid under månaderna juni—augusti
skall såsom marknadspris anses inlösningspriset. Förhållandena kunna
även eljest tänkas bliva sådana, särskilt örn den nya skörden blir riklig
och av hög kvalitet, att avsättningen av den gamla skörden bör underlättas.
Vilka åtgärder, som i angivna hänseenden böra vidtagas, torde få
bero på omständigheterna. Förutom förslaget örn export av viss spannmålsmängd
hava framkommit förslag avseende spannmålens försäljning
till foder eller dess utdelande efter förmälning till nödlidande. Det torde,
därest riksdagen intet har att häremot erinra, få ankomma på Kungl.
Maj:t att, örn förhållandena skulle finnas därtill föranleda, lämna tillstånd
till åtgärder av den art, varom här är fråga.
Utförselbevisen.
Sedan 1923, 1924 och 1925 års riksdagar avslagit väckta förslag örn införande
av utförselbevis för vissa slag av spannmål, antog 1926 års riksdag
ett motionsvis framlagt och av vissa reservanter inom bevillningsutskottet
tillstyrkt förslag till förordning angående utförselbevis för råg och vete
(bevilln.-utsk. bet. nr 37; K. skr. nr 197). Den 26 juli 1926 utfärdades förordning
i ämnet (nr 382) ävensom kungörelse (nr 383) med tillämpningsföreskrifter
till samma förordning. Bestämmelserna trädde i kraft den
1 augusti 1926 och skulle gälla till och med den 31 juli 1928. I förordnin
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
gen vidtogos i överensstämmelse med beslut av 1927 års riksdag (prop. nr
150; K. skr. nr 89) genom kungörelse den 8 april 1927 (nr 121) vissa ändringar.
Vid 1928 års riksdag (prop. nr 107; K. skr. nr 93) antogs förslag till ny
förordning angående utförselbevis för råg och vete. Förslaget innebar,
att 1926 års förordning med däri gjorda ändringar skulle, med viss mindre
ändring, äga fortsatt giltighet till och med den 31 juli 1931. I anslutning
till riksdagens beslut utfärdades förordning i ämnet den 13 april 1928 (nr
76). Kungörelse med tillämpningsföreskrifter utfärdades den 24 maj 1928
(nr 153).
Sedan 1931 års riksdag beslutat (prop. nr 159; R. skr. nr 194), att de i
1928 års förordning meddelade bestämmelser skulle äga fortsatt giltighet
under tiden från och med den 1 augusti 1931 tillsvidare till och med den
31 juli 1933, utfärdade Kungl. Maj:t den 12 juni 1931 dels i överensstämmelse
med riksdagens beslut förordning (nr 207) örn fortsatt giltighet av
1928 års förordning dels ock kungörelse (nr 208) örn fortsatt giltighet av
kungörelsen med tillämpningsföreskrifter till sistnämnda förordning. De
i 1928 års förordning meddelade, alltjämt gällande bestämmelserna äro av
följande innehåll.
Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan hinder av
tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver
och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller
till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500
kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill,
av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln, med angivande
tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till
enahanda myckenhet (§ 1). Innehavare av utförselbevis är berättigad att,
inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets
återställande antingen utan tullavgifts erläggande införa omalen eller
malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull,
som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset
angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex
kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen
till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därav influtna
tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna
tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag
av två procent (§ 2 första stycket). Utförselbevis skall återställas eller belopp,
varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken
beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasättes
(§ 2 andra stycket).
Den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Majit kommerskollegium att avgiva
utlåtande rörande frågan örn tillämpning av utförselbevissystemet
för råg och vete jämväl för tid efter den 31 juli 1933, därvid kollegiet särskilt
borde yttra sig beträffande frågans handelspolitiska sida. Med skrivelse
den 31 december 1932 har kommerskollegium avgivit det begärda utlåtandet
samt därvid tillika överlämnat av kollegiet infordrade yttranden
i ärendet från handelskamrarna i Stockholm, Norrköping, Jönköping,
22
Kungl. May.ts proposition nr 247.
Malmö oell Göteborg, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Svenska kvarnföreningen,
Föreningen Sveriges spannmålsintressenter samt Svenska foderämnes-
och spannmålsimportörernas förening. De sålunda hörda sammanslutningarna
hava samtliga uttalat sig för bibehållande av systemet
med utförselbevis, därvid allmänt framhållits, att systemet visserligen
till följd av den bestående spannmålsregleringen för närvarande saknade
större betydelse, men att ett upphävande av systemet ej vore tillrådligt
med hänsyn till sagda reglerings provisoriska karaktär. Ur yttrandet
från Föreningen Sveriges spannmålsintressenter må återgivas följande
uttalanden.
Med den omfattning, veteodlingen erhållit, förelåge vid fri prisbildning
utan statsinlösen risken av starka prissvängningar inom den inhemska
marknaden, kulminerande i svåra avsättningsstockningar och prissammanbrott,
därest icke exportmöjligheten hölles öppen i kraft av utförselbevisen.
Under sådana förhållanden kunde en prolongering av utförselbeviset
betraktas som oundviklig.
Enligt föreningens åsikt kunde utförselbeviset principiellt ej betraktas
som en exportpremie, förutsatt att man därmed åsyftade vissa uppoffringar
av statsinkomster eller andra medel i ändamål att befordra exporten.
Syftet med utförselbevisen hade aldrig varit att främja exportintresset,
endast att skapa jämvikt mellan marknadens tillgång och efterfrågan på
grundvalen av en måttligt effektiviserad tull, vars skälighet i förhållande
till industritullarna icke bestritts. Dessutom verkade utförselbeviset endast
under förutsättning av import. En anordning, som sålunda icke tillstadde
export av ett produktionsöverskott, kunde icke rimligen betraktas
som exportpremie.
Kommerskollegium har, beträffande först frågan i vilken omfattning
systemet med utförselbevis hittills funnit användning, anfört.
Under den tid, som förflutit sedan systemet med utförselbevis senast
förlängdes hade detta icke haft någon nämnvärd praktisk betydelse till
följd av de åtgärder, som i annan ordning av statsmakterna vidtagits folden
inhemska spannmålsmarknadens stödjande. Medan under konsumtionsåren
(augusti—juli) 1928/1929 och 1929/1930 den svenska exporten avvete
mot utförselbevis uppgått till i runt tal 80,500, respektive 44,300 ton,
bade motsvarande export under konsumtionsåren 1930/1931 och 1931/1932
uppgått till allenast 1,281 respektive 379 ton. För råg vore motsvarande
siffror för 1928/1929 samt 1929/1930 6,000 respektive 490 ton och för perioden
1930/1931 och 1931/1932 222 respektive 1,157 ton.
Statsverkets utgifter för restitution av tullmedel på utförselbevis hade
till följd av den begränsade omfattning, i vilken utförselbevisen anlitats
även avsevärt nedgått under de båda senaste budgetåren, såsom framginge
av följande siffror:
Budgetåret 1926/1927 .................. kronor 3,552,116
» 1927/1928 » 1,940,996
» 1928/1929 » 2,944,760
» 1929/1930 » 2,046,642
» 1930/1931 » 64,898
» 193U1932 » 54,527.
Kronor 10,603,939.
23
Kungl. May.ts proposition nr 247.
Beträffande utförselbevisen ur handelspolitisk synpunkt Ilar kommerskollegium
bland annat anfört följande.
Kollegium kunde för sin del ej ansluta sig till den av föreningen Sveriges
spannmålsintressenter uttalade uppfattningen, utan funné att utforselbevisen
till sin natur måste karakteriseras såsom exportpremier. Denna
egenskap skulle i någon mån vara mindre framträdande, därest bevisen
endast kunde utnyttjas såsom likvid för tull för importerad råg respektive
vete. Då emellertid utförselbevisen enligt gällande författning kunna a\
exportören kontant inlösas hos tullverket, framträdde systemets karaktär
av exportpremie mera markerat. Det enda förbehåll, som nu gällde, avsåge
det förhållande, att »täckning» för utförselbevisen måste finnas i lorm
av under viss föregående tid uppburen tull för importerad rag eller vete.
Någon praktisk betydelse hade detta förbehåll dock hittills icke ägt,, och
skulle den eventualitet inträffa, att vete- och rågimporten nedginge i sådan
grad, att tullintäkter för utförselbevisens inlösen saknades, finge detta
väl snarast betecknas som en olägenhet i systemet och böra föranleda, att
medel i allt fall ställdes till förfogande. Det kunde nämligen knappast
anses rimligt, att en exportör, som vid avslutande av en affär givetvis
räknat med att erhålla valuta för utförselbeviset, skulle se sin möjlighet
härtill äventyrad genom det av hans åtgöranden helt oberoende faktum,
örn spannmålsimport i viss omfattning ägt rum eller icke. Skulle ett sådant
osäkerhetsmoment göra sig gällande, bleve syftet med utförselbevisen
helt förfelat, ty dea prisstabilisering, som utförselbevisen vöre.avsedda att
medföra, vore naturligen helt beroende på att bevisen bleve inlösta.
Å andra sidan finge konstateras, att några direkta olägenheter av handelspolitisk
art hittills ej framkallats av utförselbevisen, vilket för de senare
årens del givetvis berodde på den ringa omfattning, i vilken systemet
kommit till användning. Fara förefunnes emellertid helt naturligt, att
främmande länder, vilkas spannmålsmarknad kunde komma att röna ett
oförmånligt inflytande av en i större skala bedriven svensk spannmålsexport,
kunde komma att vidtaga motåtgärder för att neutralisera verkningarna
av dessa svenska exportpremier. Och helt naturligt bomme strävanden
från Sveriges sida, som möjligen vid den förestående ekonomiska
världskonferensen eller eljest kunde komma till uttryck för. främjande av
sunda handelspolitiska metoder, att lätt nog ställas i en mindre gynnsam
dager, i händelse mot den svenska handelspolitiken kunde riktas den anmärkningen,
att Sverige självt tillämpade systemet med exportpremier.
Kommerskollegium har slutligen framhållit, att utförselbevisen för närvarande
inginge som ett led i de stödåtgärder, som under senare år vidtagits
för jordbruksnäringens fromma. Sett enbart ur jordbrukets synpunkt
torde det enligt kollegiets mening ej vara lämpligt att isolera spörsmålet
örn utförselbevisens bibehållande från frågan örn vidmakthållande
eller avveckling av spannmålsregleringen över huvudtaget. I händelse
prisreglerande åtgärder för brödspannmålsproduktionen av det slag, som
under de senaste åren tillämpats, även framdeles bibehölles, bomme nämligen
utförselbevisen såsom fallet varit under de senare åren att sakna
praktisk betydelse och något hinder för upphävande av anordningen med
utförselbevis torde då icke föreligga.
Departements
chefen.
24 Kungl. Marits proposition nr 247.
Såsom jag tidigare framhållit torde gällande spannmålsreglering böra
erhålla fortsatt tillämpning efter oförändrade riktlinjer. Av utredningen
framgår, att systemet med utförselbevis under sådana förhållanden är i
stort sett utan värde som stöd för spannmålsodlingen. Däremot torde, såsom
kommerskollegium erinrat, vissa olägenheter ur handelspolitisk synpunkt
kunna vara förknippade med systemet. Jag har med hänsyn till
dessa omständigheter icke ansett mig höra föreslå, att bestämmelserna örn
utförselbevis givas förlängd giltighet efter den nuvarande giltighetstidens
utgång den 31 juli 1933.
I avseende å utförselbevissystemets avveckling torde böra tillses, att den
i § 2 andra stycket av förordningen föreskrivna skyldigheten att vid tullfri
återinförsel av vara, för vilken utförselbevis meddelats, återställa beviset
eller inbetala det belopp, varå beviset lyder, ej bortfaller med förordningens
upphörande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de bestämmelser, som i dylikt syfte må vara erforderliga.
Under åberopande av vad i det föregående anförts och under framhållande
att ärendet synes jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna, utan hinder
av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, föreläggas riksdagen, hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen
att godkänna det såsom bilaga A till detta protokoll
fogade förslaget till ändringar i gällande kontrakt
mellan staten och Svenska spannmålsföreningen
u. p. a., därvid dock 4 § mom. 2 skall, såvitt angår
inköpen 1934, hava den av mig i det föregående tillstyrkta
lydelsen.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Jollis Thygesen.
Kungl. May.ts proposition nr 247.
25
Bilaga A.
Förslag till ändringar
i kontraktet mellan staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. överenskommes
härigenom, att det mellan staten och föreningen ingångna, uti
Kungl. Maj:ts brev till generaltullstyrelsen den 29 maj 1931 (Sv. förf. sami.
nr 120) omförmälda kontrakt, sådant detsamma lyder efter däri vidtagna,
i Kungl. Maj:ts brev till statens spannmålsnämnd den 20 maj 1932 (Sv.
förf. sami. nr 147) angivna ändringar, skall i nedan intagna delar erhålla
ändrad lydelse samt i sålunda ändrat skick hava förlängd giltighet, allt på
sätt av det följande framgår.
2 §.
Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas, varje
år, detta kontrakt gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med
den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och
råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal
skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes föreningen före
den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.
Leveransterminen--— leveranstiden.
De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,
skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse anvisas.
Föreningen skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt
med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen
skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen
inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom
gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län,
3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus
län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs
län, 10) Örebro län samt 11) Västmanlands län. Föreningen äger dock
kräva leveransens fullgörande varhelst föreningen så önskar, därest föreningen
gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom merfrakt
skall räknas den ökning i transportkostnaden, som uppkommer vid fortsatt
transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från den inom vederbörande
uppsamlingsområde belägna hamnplats eller gränsjärnvägsstation,
över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till bestämmelseorten.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
3 §.
Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,
efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni det år, detta kontrakt upphör
att gälla, även under andra tider än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp
av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet,
om och i den mån de till föreningen anslutna kvarnarna enligt
7 § b) av föreningens stadgar äro skyldiga att mottaga och lagra sålunda
inköpt spannmål eller andra lagringsutrymmen stå till förfogande.
4 $.
Mom. 1. Vid föreningens inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för
fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med en kvalitetsvikt av
77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund) för vete och 72.2 kilogram
per hektoliter (121 holländska skålpund) för råg betalas fritt anvisat
uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för vete
respektive råg av nämnda kvaliteter linner skäligt bestämma.
Till ovan angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för varje fulla
100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum
senare än den 1 juni.
Mom. 2. Vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe
å ort, där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn,
finnes, skall utöver de i mom. 1 stadgade pris betalas 50 öre för
varje 100 kilogram.
Mom. 3. Beträffande — — — prisregleringsskalor.
Mom. 4. Från de — — — ursäktlig.
Mom. 5. Vid inköp — — — tillämpas.
Mom. 6. Uppkommer — — — besluta.
7 §.
Föreningens — — — marknadspris.
Marknadspriset för gammal skörd skall därvid under juni, juli och augusti
månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det
pris, som föreningen jämlikt 4 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma
spannmål för leverans vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet
sker.
Vid försäljning--— skörden.
Statens spannmålsnämnd — — — foderämneshandeln.
Föreningen — — — bestämmelser. 8
8 §.
Till täckande — — — stadgas.
Beloppet — — — förlänges.
Beträffande — — — godkännes av Kungl. Majit.
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
27
För fastställande —--beslutet.
Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en tid
av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp skall,
när fråga är om sänkning av detsamma, tillkännagivas minst 14 dagar
innan beslutet skall tillämpas.
Vid gottgörelsens — — — blandningen.
*9 §.
Den, som till riket infört vete, råg eller spannmålsblandning, vari vete
eller råg ingår, eller vetemjöl, rågmjöl eller gryn av vete och visar, att
han ur riket utfört samma spannmål, mjöl eller gryn, äger rätt att av
föreningen återbekomma den gottgörelse han för samma varor erlagt och
icke redan vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
Likaledes äger den, som till riket infört förutnämnda varuslag, rätt att,
om han visar, att han ur riket utfört av de införda produkterna framställt
mjöl eller gryn eller spis- eller knäckebröd, återfå den gottgörelse, han erlagt
till föreningen för motsvarande myckenheter spannmål eller mjöl, och
som han icke vid sänkning av gottgörelsens belopp erhållit åter.
I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter
fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av
föreningens styrelse.
13 §.
Detta kontrakt gäller för tiden till och med den 31 december 1934.
14
Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1934 icke förslå till
återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,
skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på de i
5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§> av detta kontrakt stadgade villkor
äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel av
spannmål, mjöl och gryn.
De av — — — upphöra.
Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt
efter den 31 december 1934, efter tillsägelse därom minst två månader
förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid övertaga
föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska förpliktelser
och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet
och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild medlem
eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och har därigenom
förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet, varom ovan sägs,
sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist härom skall avgöras
av domstol.
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens
styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Majit minst två månader
förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1935 eller den
senare tidpunkt, styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens övertagande
av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt föreningens
trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.
15 $.
Skulle tvist — — — överrätt.
Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,
dock senast den 1 juni 1933. överenskommelsen är för kontrahenterna
bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att den godkännes
av 1933 års riksdag.
Kungl. May.ts proposition nr 247.
29
Bilaga B.
Förslag till ändringar
i stadgarna för Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
7 §•
Medlem åligger:
a) att, intill —--samma år;
b) att, intill —--sådan spannmål;
c) att, med den i 10 § omförmälda) inskränkning, varje år under tiden
1 september—31 december av den jämlikt avtalet med staten inköpta
spannmål, som föreningen äger den 1 närmast föregående augusti, av föreningen
köpa, av vete och råg var för sig så stor myckenhet fullgod (torr,
frisk och oskadad) kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å
samtliga medlemmar i förhållande till deras insatser, särskilt för vete och
särskilt för råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första
hand skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som
lagrats hos honom; och äger föreningen påfordra, att medlemmen av den
myckenhet av varje särskilt spannmålsslag, som det sålunda åligger honom
att inköpa, tillhandlar sig, under september hälften, under oktober en tredjedel
och under november en sjättedel, med iakttagande likväl härvid att
medlemmen icke av någotdera spannmålsslaget är pliktig att köpa större
mängd än att den, ökad med den myckenhet svensk spannmål av samma
slag och gammal skörd, medlemmen därförutan äger vid respektive månads
början, uppgår till, för september 45 procent, för oktober 35 procent och för
november 25 procent av allt det svenska vete respektive all den svenska
råg, medlemmen under samma månad förmaler;
d) att — — — foderämneshandeln;
e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt
vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning på sedvanligt sätt till
människoföda i medlems kvarn;
f) att — — — beloppet, icke förut utgått till föreningen för samma
spannmål;
g) att —--hänseende;
h) att — — — bestämmas;
i) att — — — staten; samt
j) att, därest medlem uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser enligt dessa
stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda hänseenden
eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust för
föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås till föreningen
gälda vite från och med 100 till och med 50,000 kronor ävensom
30
Kungl. Maj-.ts proposition nr 247.
att, om medlem ej fullgör honom enligt i) åliggande uppgiftsskyldighet inom
av statens spannmålsnämnd förelagd tid, till föreningen utgiva vite med
belopp, som spannmålsnämnden för sådan försummelse föreskriver, dock
högst 50 kronor för varje dag, som infaller efter utgången av sagda tid,
till dess skyldigheten fullgjorts.
9 §.
Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens
räkning mottagit, ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt ställa
sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan ävensom
med avseende å spannmålens emottagning, lagring och utlastning, styrelsen
meddelar. För spannmål, som nyss nämnts, skall medlemmen ställa
den säkerhet, styrelsen finner erforderlig.
Medlemmen — — — medlemmen.
För befattningen med sådan spannmål, som medlem lagrar för föreningens
räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av föreningen erhålla ersättning
med, för lagring, skötsel och försäkring 1/s öre för dag per 100 kilogram
spannmål, med undantag beträffande spannmål, som medlemmen inköper
under tiden 1 september—31 december, samt för utlastning, där sådan
sker, 30 öre per 100 kilogram.
Därest —--utgå.
13 §.
Mom. 1. Medlem — — — beloppet.
Mom. 2. Medlem —--pliktig köpa.
Spannmål, som viss medlem enligt vad ovan sägs är berättigad köpa,
skall hembjudas medlemmen, innan försäljning därav sker till annan.
15 §.
Mom. 1. Styrelsen — — — utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.
Mom. 2. Beträffande---ense örn beslutet.
Vid bestämmande av priser vid försäljning av föreningen tillhörig spannmål
skall, örn minst två av de utav Kungl. Majit utsedda ledamöterna
förena sig örn samma mening, denna mening gälla såsom styrelsens beslut.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 247.
31
Bilaga C.
Kontrakt
mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a. sådant
detsamma lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931 och den
20 maj 1932.1
Mellan svenska staten och Svenska spannmålsföreningen u. p. a., i det
följande benämnd föreningen, är, i anslutning till föreningens vid detta
kontrakt fogade stadgar, följande överenskommelse träffad.
1 %.
Staten tillförsäkrar föreningen för nedan i 13 § omförmälda tid, att
annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande,
till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari
vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn
av vete.
Den föreningen sålunda tillerkända rätten skall icke utesluta rätt för
annan att utan föreningens medgivande företaga transitering, returförtullning
eller uppläggning å tullager eller provianteringsfrilager av varor,
som ovan nämnts, eller att införa varorna i egentlig gränstrafik
eller under sådana förhållanden, att tullfrihet åtnjutes enligt annan å varorna
tillämplig bestämmelse i 5 § i tulltaxeförordningen än den under
s) upptagna eller enligt 6 eller 8 §§ i samma förordning. Ej heller skall
föreningens medgivande vara erforderligt för uttagning från provianteringsfrilager
annorledes än till fartygs proviantering i föreskriven ordning;
i stället skall sådant medgivande ankomma på Kungl. Maj:!
2 §.
Föreningen förbinder sig att till minst de priser, som i 4 § stadgas,
ettvart av åren 1931, 1932 och 1933 under tiden från och med den 1 juni
till och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål
av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig
beskaffenhet och hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet
skall äga rum. För år 1931 skall hembudstiden, där så för beaktande
av säljarnas intressen erfordras med hänsyn till tidpunkten för
detta avtals godkännande av riksdagen, på sätt i 16 § sägs, av föreningens
styrelse förlängas till och med den 15 juni.
Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av föreningens
styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens
samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för
inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet
sker. Där de till föreningen anslutna kvarnarnas lagerutrymmen,
med hänsyn till vad 7 § a) och 8 § i föreningens stadgar innehålla rörande
medlemmarnas skyldighet att mottaga och lagra föreningens spannmål,
ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ända
1
Lydelse!! av 1 § andra stycket godkänd av Kungl. Majit den 15 januari 1932.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
målsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger föreningens
styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.
De partier spannmål, föreningen enligt det ovan sagda är skyldig inköpa,
skola levereras till uppsamlingsställen, som av föreningens styrelse
anvisas. Föreningens styrelse skall söka fördela leveranserna så rättvist
som möjligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste
mån inskränkas. Vid fördelningen skall gälla, att leverantör är berättigad
att få fullgöra leveransen inom det av följande sju områden, som
ur fraktsynpunkt är för honom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms
stad och län; 2) Östergötlands län; 3) Kalmar län; 4) Malmöhus och Kristianstads
län; 5) Hallands län; 6) Göteborgs och Bohus län samt 7) Skaraborgs
län; föreningen likväl obetaget att kräva leveransens fullgörande
varhelst föreningen så önskar, däreSt föreningen gäldar den härav föranledda
marfrakten.
3 $.
Det åligger föreningen att, då statens spannmålsnämnd så påfordrar,
efter anvisningar av nämnden, före den 1 juni 1933 även under andra tider
än de i 2 § omförmälda vidtaga inköp av svenskt vete och svensk
råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet, örn och i den mån de
till föreningen anslutna kvarnarna enligt 7 § b) av föreningens stadgar
äro skyldiga att mottaga och lagra sålimda inköpt spannmål eller andra
lagringsutrymmen stå till förfogande.
4 §.
Mom. 1. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1931 skall föreningen
tillämpa betalning jämlikt de bestämmelser, som för samma tid gälla
enligt 2 § uti den i Kungl, brevet den 28 augusti 1930 till statens spannmålsnämnd
intagna förbindelse, därvid uppsamlingsställe å annan ort än
där kustkvarn är belägen skall likställas med inlandskvarn.
Moni. 2. Vid inköp under tiden 1 juni—31 juli 1932 samt 1 juni—31
juli 1933 skall för fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål med
en kvalitetsvikt av 77 kilogram per hektoliter (129 holländska skålpund)
för vete och 72.2 kilogram per hektoliter (121 holländska skålpund) för
råg betalas fritt anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga
pris, Kungl. Majit för vete respektive råg av nämnda kvaliteter finner
skäligt bestämma.
Till de i detta moment angivna pris skall göras ett tillägg av ett öre för
varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet
äger rum senare än den 1 juni.
Vad angår inköp under ovannämnda tid 1933 skall, utöver nu angivna
pris, vid leverans till kustkvarn eller till annat uppsamlingsställe å ort,
där kvarn, som av spannmålsnämnden förklarats hänförlig till kustkvarn,
finnes, betalas ytterligare 50 öre för varje fulla 100 kilogram.
Mom. 3. Beträffande villkoren i övrigt samt prisbestämningen för
andra hektolitervikter än de ovan angivna skola de grunder iakttagas,
vilka finnas angivna i särskilda mellan statens spannmålsnämnd och föreningens
styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor.
Morn. 4. Från de i mom. 1, 2 och 3 stadgade pris skall avdrag ske med
50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten
med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten
kan anses ursäktlig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
33
Mom. 5. Vid inköp enligt 3 § skola de i mom. 3 omförmälda bestämmelser
och prisregleringsskalor tillämpas.
Mom. 6. Uppkommer tvist, huruvida kvarn är att hänföra till inlandskvarn
eller kustkvarn eller huruvida annat uppsamlingsställe är att likställa
med inlandskvarn eller kustkvarn, äger statens spannmålsnämnd
härutinnan besluta.
5 §.
Föreningen må ej vägra att för annan införa eller att i för varje fall
angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av
vete, föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd
därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import, i den mån den kan
antagas ske i spekulativt syfte.
Föreningen må ej för egen räkning driva handel med utländsk spannmål
eller därav framställt mjöl eller gryn.
6 $.
Föreningens verksamhet skall bedrivas på ett lojalt sätt och så att icke
enskilt intresse obehörigen gynnas.
Angående föreningsmedlems skyldighet att tillämpa normal förmalningslön
skall gälla vad 7 § g) av föreningens stadgar härom innehåller.
7 §.
Föreningens försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på
grund av stadgandet i 2 § eller i annan ordning, må icke ske till pris,
understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.
Marknadspriset för gammal skörd skall härvid under juni, juli och
augusti månader, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra
år 1931 minst det pris, föreningen enligt 4 § har att betala för sina inköp
under juni och juli samma år, samt
åren 1932 och 1933 minst det pris, som föreningen jämlikt sistnämnda
paragraf skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans
vid den tid, föreningens leverans enligt försäljningsavtalet sker.
Vid försäljning av spannmål av gammal skörd, sedan spannmål av ny
skörd kommit i marknaden, skall föreningen beakta det mervärde, som
den gamla spannmålen kan hava i förhållande till spannmål av den nya
skörden.
Statens spannmålsnämnd äger utöva kontroll över att ovanberörda pris
icke underskrides. Finner nämnden, att det pris, föreningen vid försäljningen
betingat sig, är väsentligt lägre än det pris, som enligt det ovan
sagda bort erläggas, skall föreningen efter anmodan av nämnden utkräva
prisskillnaden av köparen. Anmodan från nämnden skall i ty fall vara
föreningen tillhandakommen senast fjorton dagar efter det nämnden erhållit
meddelande om det pris, föreningen betingat sig. Uppstår i anledning
av nämndens anmodan tvist med köparen rörande prisets storlek,
skall sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd för spannmåls- och
foderämneshandeln.
Föreningen skall vid sin försäljning göra de förbehåll, som erfordras
med hänsyn till ovan upptagna bestämmelser.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 2U7.
3
34
Kungl. May.ts proposition nr 247.
8 §.
Till tackande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av sin
verksamhet äger föreningen för de myckenlieter vete och råg, spannmålsblandningar,
vari vete eller råg ingår, vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete,
vilka införas till riket, av vederbörande importör uppbära gottgörelse,
varom nedan stadgas.
Beloppet av sagda gottgörelse per 100 kilogram spannmål bestämmes
av föreningens styrelse, därvid bör eftersträvas dels att såvitt möjligt
vinst vid kontraktstidens utgång icke kvarstår, dels ock att den tid, under
vilken föreningen jämlikt 14 § första stycket äger fortfara med utövandet
av importrätten, icke över hövan förlänges.
Beträffande vete skall gälla, att örn de av Kungl. Majit utsedda ledamöterna
av styrelsen äro eniga rörande storleken av berörda belopp och
beloppet av dem icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av
det i Stockholm vid tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset
å svenskt vete av normalkvalitet, nämnda ledamöters beslut
skall tillämpas. För fastställande av högre belopp i fråga om vete fordras,
att minst sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes
av Kungl. Majit.
För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras,
att minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.
Gottgörelse, varom i denna paragraf stadgas, skall bestämmas för en
tid av minst två månader i sänder. Förändring i gottgörelsens belopp
skall tillkännagivas senast åtta dagar innan beslut härom skall tillämpas.
Vid gottgörelsens uttagande beträffande mjöl skall gälla, att mot 100
kilogram finsiktat mjöl och gryn svara 160 kilogram spannmål samt mot
100 kilogram sammalet mjöl 100 kilogram spannmål. I fråga örn spannmålsblandning
skall gottgörelsen beräknas efter den myckenhet vete och
råg, som ingår i blandningen.
9 §.
Den, som till riket infört vete eller råg eller spannmålsblandning, vari
vete eller råg ingår, och visar, att han ur riket utfört utländsk spannmål
av samma slag, mjöl, framställt inom riket av utländskt vete, utländsk
råg eller utländsk spannmålsblandning, gryn, framställt inom riket av
utländskt vete, eller spis- eller knäckebröd, vid vars tillverkning använts
mjöl, framställt inom riket av utländsk råg, äger av föreningen återfå den
gottgörelse, han erlagt till föreningen vid importen av motsvarande myckenhet
spannmål.
Likaledes äger den, som till riket infört vetemjöl, rågmjöl eller gryn av
vete, rätt att, örn han visar, att han ur riket utfört samma mjöl eller
gryn eller spis- eller knäckebröd, framställt av det införda rågmjölet,
återbekomma den gottgörelse, han vid importen erlagt.
I anledning av bestämmelserna i denna paragraf erforderliga kontrollföreskrifter
fastställas av statens spannmålsnämnd efter förslag av föreningens
styrelse.
10 §.
Föreningen skall samarbeta med statens spannmålsnämnd, som skall
äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.
Det åligger föreningen att, vid anfordran, till statens spannmålsnämnd
lämna de uppgifter, nämnden finner erforderliga.
35
Kungl. Maj-As proposition nr 247.
11 $.
Föreningens åtagande enligt detta kontrakt gäller under förutsättning
att statsmakterna under avtalstiden icke vidtaga åtgärder, som väsentligen
rubba de förhållanden, under vilka kvarnindustrien nu arbetar,
och att vid tillämpning av förordningen den 13 juni 1930 (nr 249) iakttages,
att inmalningsprocenten icke i något fall bestämmes högre än att
framställning kan i erforderlig omfattning ske av olika kvaliteter mjöl
av god bakningsduglighet.
Föreningsmedlemmarna berättigas att vid förmälning vid egna kvarnar
under den i 13 § omförmälda tid tillämpa en inmalnings- och minimiprocent
för vete, som understiger de jämlikt 2 § i nämnda förordning fastställda
eller medgivna lägsta motsvarande procentsatserna med 10 enheter,
därvid dock icke avses sådan dispensvis vid enstaka tillfällen för
begränsad kvantitet medgiven inmalnings- eller minimiprocent, som åsyftar
förmälning för särskilt ändamål, liggande utom ramen för den vanliga
mjölhandeln.
Föreningsmedlemmarna tillförsäkras vidare, att under nämnda tid stadgandet
i berörda förordnings 4 § beträffande »svenskt vete, som förmales
tillsammans med annan brödsäd eller svarar mot mjöl, som av kvarninnehavaren
blandas med mjöl av annan brödsäd,» ej skall äga tillämpning
beträffande dem.
12 §.
Skulle föreningen underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt detta
kontrakt, äger staten ombesörja, att vad som underlåtits utföres eller rättas
samt, där underlåtenheten är av väsentlig beskaffenhet, inträda i föreningens
rättigheter enligt kontraktet; och är föreningen, därest underlåtenheten
varit en följd av omständigheter, som föreningen skäligen bort
avvända, skyldig såväl att bära de kostnader, vilka härigenom åsamkats
staten, som även att till staten utgiva ersättning för av underlåtenheten
orsakad skada.
Skulle staten underlåta att fullgöra sina förpliktelser enligt kontraktet,
och uppkommer därigenom skada för föreningen eller någon dess medlem,
må den, som skadan lidit, mot staten föra den ersättningstalan, vartill
han kan äga fog.
13 §.
Detta kontrakt träder i kraft den dag, Kungl. Maj:t bestämmer, dock
senast den 1 juni 1931, och skall gälla till och med den 31 december 1933.
14 $.
Därest föreningens nettotillgångar den 31 december 1933 icke förslå till
återgäldande av medlemmarnas insatser i föreningen jämte ogulden utdelning,
skall föreningen fortfarande för tiden intill dess så kan ske, på
de i 5 §, 6 § första stycket, 8, 9 och 12 §§ av detta kontrakt stadgade villkor
äga åtnjuta den i 1 § av kontraktet omförmälda ensamrätt till införsel
av spannmål, mjöl och gryn.
De av Kungl. Majit utsedda ledamöterna av föreningens styrelse skola
hos Kungl. Majit göra anmälan örn den tidpunkt, då utövandet av omförmälda
ensamrätt enligt deras uppfattning med hänsyn till berörda förhållanden
må kunna upphöra.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Utan hinder av vad nyss sagts äger staten förordna, att från viss tidpunkt
efter den 31 december 1933, efter tillsägelse därom minst två månader
förut, föreningens importrätt skall upphöra. Staten skall därvid
övertaga föreningens möjligen kvarstående förlust och dess ekonomiska
förpliktelser och föreningen, där ej annat avtalas, upphöra med sin verksamhet
och träda i likvidation. Har föreningen obehörigen gynnat enskild
medlem eller eljest uppenbart åsidosatt föreningens intressen, och
har därigenom förlust för föreningen uppkommit, skall vid övertagandet,
varom ovan sägs, sådan förlust bäras av föreningen. Uppkommen tvist
härom skall avgöras av domstol.
Oberoende av föreningens ekonomiska ställning äger jämväl föreningens
styrelse besluta, att, efter anmälan till Kungl. Maj:t minst två månader
förut, sagda rätt skall upphöra från och med den 1 april 1934 eller den
senare tidpunkt, som styrelsen bestämmer. Vad ovan sägs örn statens
övertagande av föreningens förlust och ekonomiska förpliktelser samt
föreningens trädande i likvidation skall även för sådant fall gälla.
15 $.
Skulle tvist uppstå mellan staten och föreningen rörande rätta tolkningen
eller tillämpningen av de i denna överenskommelse intagna bestämmelser,
skall, med undantag, varom i 14 § förmäles, dylik tvist avgöras
enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna
skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda
utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom
ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.
16 §.
Detta avtal är för kontrahenterna bindande från dess undertecknande,
dock under förutsättning att det godkännes av 1931 års riksdag.1
Denna överenskommelse träder i kraft den dag, Kungl. Majit bestämmer,
dock senast den 1 juni 1932. Överenskommelsen är för kontrahenterna
bindande från dagen för undertecknandet, under förutsättning att
den godkännes av 1932 års riksdag.2
1 Avser 1931 års avtal.
2 Avser den 20 maj 1932 träffad överenskommelse om förlängning av samt ändringar i
kontraktet den 24 april 1931.
Kungl. Majlis proposition nr 247.
37
Bilaga D.
Stadgar
för
Svenska spannmålsföreningen u. p. a.1
1 $.
Föremålet för föreningens verksamhet är att efter avtal med svenska
staten rörande importen av vete och råg m. m. driva handel med spannmål
och idka annan därmed förenlig verksamhet.
2
Föreningens firma är Svenska spannmålsföreningen u. p. a.
3 *.
Styrelsen skall hava sitt säte i Stockholm.
4 *.
Varje enskild eller juridisk person, som driver handelskvarn, äger under
maj månad varje år vinna inträde i föreningen, därest ansökan örn medlemskap
gjorts före den 1 i samma månad; styrelsen ohetaget att, örn särskilda
skäl därtill anses föreligga, jämväl å annan tid än nu sagts medgiva
inträde.
överlåter medlem sin kvarnrörelse eller del därav å annan, äger denne
ingå i föreningen, därest han sist inom en månad efter överlåtelsen gör ansökan
därom.
5 *•
Varje medlem skall i föreningen deltaga med en insats av ettusen kronor
för varje påbörjade femtio ton vete och varje påbörjade femtio ton råg
av medelförmalningen för år räknat av dessa spannmålsslag, var för sig,
under tiden 1 januari 1928—31 december 1930 vid den kvarn eller de kvarnar,
medlemmen äger. Medlem må icke deltaga i föreningen med mer än
det antal insatser, som sålunda belöper å honom. Insatsernas antal fastställes
efter dessa grunder av styrelsen.
Har vid viss kvarn rörelsen icke börjat förrän efter den 1 januari 1928
eller kan delaktigheten av annan anledning för viss medlem icke avgöras
enligt nyssnämnda beräkningsgrund, eller åtnöjes icke medlem med styrelsens
beslut och anmäler han hos styrelsen missnöje däremot inom två
veckor efter delfåendet, äger statens spannmålsnämnd med ledning av uppgifter
rörande kvarnens förmälning och efter styrelsens hörande bestämma
det antal insatser, med vilket medlemmen skall deltaga i föreningen.
1 Med ändringar i enlighet med föreningsstämmans beslut dels den 16 juni och 18 december
1931, dels den 18 december 1931 och den 20 januari 1932, vilka ändringar av Kungl.
Maj:t godkänts den 15 januari 1932 respektive den 20 maj 1932.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Därest storleken av medlems årsförmalning ändras, så att den väsentligt
över- eller understiger den medelförmalning, efter vilken antalet insatser
för medlemmen fastställts, äger statens spannmålsnämnd, efter styrelsens
eller medlems hemställan, besluta, att sagda antal skall ökas eller
minskas.
Insats skall erläggas, en tjugondedel kontant och återstoden genom avlämnande
till föreningen av en av medlemmen till innehavaren utfärdad
skuldförbindelse, ställd att betalas tre månader efter uppsägning.
Erläggandet sker vid inträdet efter det antal insatser, för vilket medlemmen
anmält sig. Fastställes antalet insatser av styrelsen eller nämnden
annorlunda, skall felande insats omedelbart därefter erläggas.
6 $.
Medlems uppsägning till utträde ur föreningen får ej ske förrän ett år
efter inträdet.
Upphör medlem att idka kvarnrörelse, medför detta bans avgång ur
föreningen.
Överlåter medlem utan styrelsens medgivande honom tillhörig kvarn
å annan, skall han, även efter avgången, för tid styrelsen bestämmer, dock
högst till den räkenskapsavslutning, som infaller näst efter ett år och sex
månader från inträdet, svara för fullgörande av honom enligt dessa stadgar
åligggande skyldigheter som örn han fortfarande vore medlem av föreningen
och ägare till samma kvarn.
Finnes uppenbart att medlem icke förmår fullgöra sina åtaganden och
förbindelser mot föreningen, åsidosätter han i väsentlig mån sina skyldigheter
enligt dessa stadgar, eller har han lämnat väsentligen oriktiga
uppgifter för fastställandet av antalet insatser eller bedömandet av hans
skyldigheter, må han av styrelsen ur föreningen uteslutas.
Uteslutes medlem ur föreningen, skall avgången anses äga rum vid tidpunkt,
som föreningens styrelse bestämmer.
Avgång ur föreningen i annat fall skall anses äga rum vid den tid för
räkenskapsavslutning, som infaller näst efter sex månader, sedan omständighet
inträffat, som föranlett avgången.
Avgången medlem äger ej, därest icke styrelsen för särskilt fall annorlunda
beslutar, återfå sin insats förrän tidigast ett år efter avgången.
Medlem, vilkens insatser nedsatts jämlikt 5 § tredje stycket, äger återbekomma
mellanskillnaden å tid och under villkor i övrigt, som gälla för
återfående av insats vid utträde efter uppsägning ur föreningen.
7 §.
Medlem åligger:
a) att, intill dess två tredjedelar av de utrymmen för lagring, varöver
medlemmen, på sätt i 8 § sägs, skall anses förfoga, blivit belagda med
svensk spannmål av vete och råg, varje år för föreningens räkning mottaga,
lagra och vårda den svenska spannmål, föreningen jämlikt ovannämnda
avtal med staten inköpt under juni och juli månader samma år;
h) att, intill hälften av medlemmens omförmälda lagringsutrymmen blivit
belagda med svensk spannmål av vete och råg, för föreningens räkning
mottaga, lagra och vårda av föreningen jämlikt förenämnda avtal efter anmodan
av statens spannmålsnämnd under annan tid än juni och juli månader
inköpt sådan spannmål;
Kungl. May.ts proposition nr 247.
39
c) att, med den i 10 § omförmälda inskränkning, varje år före den 31 december
av den jämlikt avtalet med staten inköpta spannmål, som föreningen
äger den 1 närmast föregående augusti, av föreningen köpa, av
vete oell råg var för sig, så stor myckenhet fullgod (torr, frisk och oskadad)
kvarnduglig vara, som vid spannmålens fördelning å samtliga medlemmar
i förhållande till deras insatser, särskilt för vete och särskilt för
råg, belöper å vederbörande medlem, därvid medlemmen i första band
skall, där det rättvisligen kan begäras, köpa av den spannmål, som lagrats
hos honom;
d) att vid inköp från föreningen betala gällande marknadspris i enlighet
med vad därom i omförmälda avtal med staten bestämmes samt underkasta
sig vad samma avtal stadgar örn jämkning i sålunda erlagt pris;
skolande vid tvist örn prisets storlek sådan tvist avgöras av Sveriges skiljenämnd
för spannmåls- och foderämneshandeln;
e) att icke utan medgivande av föreningens styrelse använda utländskt
vete eller utländsk råg annat än för egen förmälning i medlems kvarn;
f) att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,
vari vete eller råg ingår, vilka inkommit till riket före
den 1 september 1931 och medlemmen sistnämnda dag äger eller därefter
under den tid, föreningens importrätt enligt avtalet med staten är gällande,
förvärvar, till föreningen under villkor och förutsättningar, som i
sagda avtal stadgas, utgiva gottgörelse med belopp, som där sägs, örn och
i den mån sådan gottgörelse icke förut utgått till föreningen för samma
spannmål, så ock att för de myckenheter utländskt vete och utländsk råg
samt spannmålsblandningar, vari utländskt vete eller utländsk råg ingår,
vilka medlemmen äger, då förhöjning inträder i gottgörelsens belopp, till
föreningen utgiva gottgörelse i den mån dylik, beräknad efter det sålunda
förhöjda beloppet, icke förut utgått till föreningen för samma spannmål;
g) att för vetemjöl, rågmjöl och gryn av vete, som framställts vid medlemmens
kvarn eller kvarnar, icke betinga sig högre pris än som bereder
normal förmalningslön, därvid som grund för beräkningen skall tillämpas
den genomsnittliga förmalningslönen i riket för motsvarande kvaliteter
under de fem senaste åren före den 1 januari 1931, ägande statens spannmålsnämnd
att utöva tillsyn uti ifrågavarande hänseende;
h) att till föreningens styrelse lämna uppgifter dels vid inträdet och
dels sedermera, då det av styrelsen begäres, i de hänseenden, efter vilka
medlems insatser och hans skyldigheter enligt dessa stadgar bestämmas;
i) att medgiva statens spannmålsnämnd att i den ordning, som stadgas
i kungörelse med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 juni
1930 (nr 249) örn användande av svenskt vete oell svensk råg vid framställning
av mjöl m. m., inhämta de uppgifter, som erfordras för kontroll av
efterlevnaden av dessa stadgar och föreningens avtal nied svenska staten;
samt
j) att, därest medlem uraktlåter att fullgöra sina förpliktelser enligt
dessa stadgar eller lämnar oriktig uppgift i de under h) och i) avsedda
hänseenden eller eljest vidtager åtgärder, som skulle kunna föranleda förlust
för föreningen, förutom skadestånd, för var gång dylik förseelse begås
till föreningen gälda vite från och nied 100 till och med 50,000 kronor.
8 §.
Sedan medlem inträtt i föreningen, skall styrelsen så snart ske kan,
efter medlemmens hörande, fastställa storleken av de utrymmen för lagring
av spannmål under erforderlig skötsel, över vilka medlemmen vid
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
avgörandet av hans skyldighet enligt dessa stadgar skall anses förfoga,
styrelsen obetaget att därefter med hänsyn till inträffande förändring i
medlems lagerutrymme besluta de jämkningar, som härav påkallas.
Statens spannmålsnämnd eller medlem, som är missnöjd med styrelsens
härutinnan fattade beslut, äger inom två veckor efter det beslutet delgivits
hänskjuta frågan till avgörande av Sveriges skiljenämnd för spannmåls-
och foderämneshandeln vid äventyr att eljest hava förlorat sin rätt
till talan mot samma beslut.
Inträdande medlem äger icke påkalla ändring av beslut i ovannämnda
hänseende, som meddelats innan hans ansökan örn inträde i föreningen
göres.
9 i
Det åligger medlem att ägna den spannmål, som medlemmen för föreningens
räkning mottagit ändamålsenlig och erforderlig skötsel samt
ställa sig till noggrann efterrättelse de särskilda föreskrifter härutinnan,
styrelsen meddelar.
Medlemmen svarar för kvantitetsvikten av sålunda emottagen spannmål
med avdrag av O.oi procent för varje dag. Förbättring eller försämring av
kvaliteten under lagringstiden i enlighet med de i avtalet med staten
omförmälda prisregleringsskalor med tillhörande bestämmelser tillgodokommer,
respektive bäres av medlemmen.
För lagring, skötsel och försäkring av sådan spannmål, som medlem
lagrar för föreningens räkning enligt 7 § a) och b), äger medlemmen av
föreningen erhålla ersättning med 1U öre per 100 kilogram spannmål för
dag samt, vid utlastning, ytterligare 30 öre för varje 100 kilogram.
Därest spannmålen av särskild anledning fordrar särskild skötsel, eller
örn annan under vanliga förhållanden ej uppkommande kostnad uppstår,
må skälig ersättning härför utgå.
10 §.
Vid beräknande av den myckenhet spannmål, medlem enligt stadgandet
i 7 § c) är skyldig inköpa av föreningen, äger medlem tillgodoräkna sig
eget inneliggande lager av svenskt vete, respektive svensk råg den 31 juli
det år, inköpet skall ske.
Styrelsen är berättigad att med hänsyn till svårighet för viss medlem
att bereda erforderliga lagerutrymmen medgiva den jämkning i berörda
skyldighet, som härav föranledes. När två eller flera medlemmar äro
ense örn annan fördelning av inköpsskyldigheten sinsemellan än den, varom
i nämnda stadgande förmäles, och sådan fördelning kan äga rum utan
förfång för någon av övriga medlemmar, äga de påkalla jämkning i berörda
skyldighet i enlighet därmed.
11 §•
Styrelsen äger utse opartisk person, som skall äga obehindrat tillträde
till arbets- och lagerlokaler vid medlemmarnas kvarnar ävensom att undersöka
medelförmalningen under den tid, som i 5 § sägs.
Styrelsen äger vidare rätt att hos statens spannmålsnämnd inhämta
upplysningar rörande storleken av medlemmarnas inneliggande lager av
vete och råg samt de myckenheter vete och råg, som vid kvarnarna förmalas.
41
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 247.
12 §.
Därest medlem på grund av force majeure blir ur stånd att fullgöra
honom enligt dessa stadgar åliggande förpliktelse, utgår ej skadestånd
eller vite enligt 7 § j), ej heller må medlemmen ur föreningen uteslutas,
där det ej måste antagas, att hindret blir av varaktig beskaffenhet.
13 i
Mom. 1. Medlem, som uppfyller sina förpliktelser mot föreningen, äger
att genom föreningen införa vete och råg till riket samt att i för varje
fall angiven myckenhet få på sig överlåten rätt till införsel av sådan
spannmål. Därest den för import angivna myckenheten står i uppenbart
missförhållande till medlemmens förmälning, äger styrelsen begränsa
nämnda myckenhet.
Då sänkning inträder i den i 8 § i avtalet med svenska staten omförmälda
gottgörelsens belopp, åligger det föreningen att i förhållande till
de myckenheter utländskt vete och utländsk råg samt spannmålsblandningar,
vari utländskt vete eller utländsk råg ingår, vilka medlemmen på
sätt, föreningen bestämmer, styrker sig äga vid tiden för sänkningens
inträdande, till medlemmen i den mån, medlemmen guldit gottgörelse för
nämnda spannmål efter det högre beloppet, återbetala gottgörelse, beräknad
efter skillnaden mellan det högre och det sänkta beloppet.
Mom. 2. Medlem är berättigad att till pris, som i 7 § d) sägs, under loppet
av varje tidsperiod av fjorton dagar av föreningen köpa intill hälften
av föreningens vid periodens början hos medlemmen inneliggande lager av
vete och råg, var för sig. Avtal örn köp av större myckenheter hos medlemmen
lagrad spannmål än nu nämnts, äger icke giltighet utan godkännande
av statens spannmålsnämnd.
Utan hinder av att därigenom den spannmålsmängd överskrides, som
medlem enligt vad ovan stadgats är berättigad att under viss tidsperiod
inköpa, skall medlemmen äga rätt att, till pris, som nyss sagts, köpa den
hos honom lagrade spannmål, som han enligt 7 § c) är pliktig köpa.
14 §.
Av föreningens årsvinst skall, sedan avdrag skett för täckande av möjligen
förefintlig brist från föregående år samt minst en procent avsatts till
reservfond, utdelning till medlemmarna å deras kontanta insatsbelopp äga
rum efter fem procent örn året. '' Har sådan utdelning under något år ej
ägt rum, skall densamma utgå av följande års vinst.
15 §.
Mom. 1. Styrelsen består av åtta ledamöter med samma antal suppleanter.
Kungl. Majit äger för ett år i sänder utse ordförande och två ytterligare
ledamöter av styrelsen jämte suppleanter för dem. Övriga ledamöter och
suppleanter väljas på ordinarie föreningssammanträde, likaledes för ett år
i sänder. Därest Kungl. Majit icke begagnar sig av sin angivna befogenhet,
skola årligen för tiden intill dess så sker även de ledamöter och suppleanter,
Kungl. Majit äger utse, väljas å ordinarie föreningssammanträde.
Mom. 2. Beträffande beslut inom styrelsen skall följande iakttagasi
Vid fastställandet av den gottgörelse för vete, som omförmäles i 8 § i
det mellan staten och föreningen upprättade avtal skall såsom styrelsens
beslut gälla den mening, som uttalas av de av Kungl. Majit utsedda ledaBihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 247.
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
möterna, därest dessa äro eniga om beloppets storlek, och beloppet av dem
icke bestämmes högre än som motsvarar 20 procent av det i Stockholm vid
tiden för gottgörelsens bestämmande gällande marknadspriset å svenskt
vete av normalkvalitet.
För fastställande av högre belopp i fråga örn vete erfordras, att minst
sex ledamöter äro örn beslutet ense, och att detsamma godkännes av Kungl.
Maj: t.
För fastställande av storleken av sagda gottgörelse för råg erfordras, att
minst sex ledamöter äro ense örn beslutet.
16 §.
För granskning av styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper
skola finnas två revisorer och två suppleanter för dem. En revisor och
suppleant för honom utses av Kungl. Majit för ett år i sänder. Den andre
revisorn och suppleanten väljas å ordinarie föreningssammanträde likaledes
för ett år i sänder. Begagnar Kungl. Majit sig icke av sin rätt att
utse revisor och suppleant, skola jämväl dessa årligen väljas å ordinarie
föreningssammanträde för tiden intill dess Kungl. Majit använder sig av
sagda rätt.
17 $.
Räkenskapsavslutning skall äga rum den 31 augusti varje år.
Bokslut skall därjämte göras för varje månad, så snart så påkallas av
den av Kungl. Majit utsedde revisorn.
18 $.
Medlem äger å föreningssammanträde en röst för varje av honom gulden
insats.
19 §.
Ordinarie föreningssammanträde hålles varje år i Stockholm före december
månads utgång.
Å dylikt sammanträde skola, förutom i behörig ordning dit hänskjuta^,
frågor, förekomma följande ärenden:
1) Val av ordförande.
2) Fastställande av röstlängd.
3) Val av justeringsmän.
4) Föredragning av styrelse- och revisionsberättelse jämte vinst- och
förlusträkning samt balansräkning.
5) Fastställande av balansräkning.
6) Frågan örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen.
7) Fastställande av arvoden till styrelseledamöter och revisorer.
8) Val av styrelseledamöter och suppleanter för dem.
9) Val av revisorer och suppleanter för dem.
20 §.
Kallelse till föreningssammanträde skall ske genom rekommenderat
brev med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst
åtta dagar före extra sammanträde. På enahanda sätt delgivas andra
meddelanden till medlemmarna.
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 247.
Skall, enligt vad ovan stadgats, viss tid beräknas från dagen för degivning,
skall delgivningen anses hava ägt runi å andra dagen efter den,
då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande
medlem.
21 §.
Vid föreningens upplösning skola behållna tillgångar, sedan en var medlem
återbekommit sin insats jämte ogulden utdelning, tillfalla staten.
22 §.
Frågan örn skadestånd och vite enligt 7 § j) i dessa stadgar samt tvister
i övrigt mellan föreningen och föreningsmedlem eller mellan föreningen
och styrelsen eller ledamot därav skola, där ej i dessa stadgar för särskilt
fall annorlunda bestämts, avgöras enligt gällande lag örn skiljemän.
Skiljemännen skola vara tre av Stockholms handelskammare utsedda personer,
av vilka ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort
i svensk överrätt.
Jämväl statens spannmålsnämnd äger påkalla utdömande av vite, som
ovan sägs.
23 $.
Ändring av stadgarna må ej ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd.