Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
1
JVr 245.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående statlig exportkreditgaranti;
given Stockholms slott den 17 mars 1933.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden tor denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Fritjof Ekman.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 17 mars 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för finans- och jordbruksdepartementen anmäler chefen för handelsdepartementet,
statsrådet Ekman, fråga örn införande av statlig exportkreditgaranti
samt anför:
I skrivelse den 17 december 1932 har styrelsen för Sveriges allmänna
exportförening hemställt örn vidtagande av åtgärder för införande i Sverige
av statlig exportkredit i form av s. k. exportkreditgaranti. Till stöd härför
har styrelsen framhållit i huvudsak följande:
Att styrelsen beslutat föreslå införande av exportkreditsystem i Sverige
grundade sig på resultatet av vissa inom exportföreningen verkställda utBihang
till riksdagens protokoll 19,13. 1 sami. Nr 245. 1
2
HjaLjp
krediterna.
Kungl. Majlis proposition nr 245.
redningar, som givit vid handen, dels att statliga exportkreditsystem numera
vore införda i så gott som alla med Sverige konkurrerande länder i Europa,
dels ock att inom vida exportkretsar förefunnes livlig önskan, att liknande
åtgärder måtte vidtagas även i vårt land. Styrelsen hade icke bortsett från
de betänkligheter av principiell och annan art, som måste hysas mot ett
sådant ingrepp i den fria handeln, men med hänsyn till att utländska konkurrenter
med stöd av statliga kreditåtgärder i stor utsträckning vunne
insteg på olika avsättningsfält på den svenska exportens bekostnad, vilket
bidroge till ökad arbetslöshet och innebure allvarliga vådor för framtiden,
hade styrelsen funnit betänkligheterna böra vika och ett exportkreditsystem
önskvärt. Ett dylikt system borde givetvis betraktas som en tillfällig åtgärd,
avsedd att avvecklas vid återinträdande normala förhållanden.
Vid exportföreningens skrivelse har fogats en promemoria, innehållande
allmänna synpunkter i ämnet samt vissa riktlinjer för utformande av ett
exportkreditsystem i vårt land, ävensom en sammanfattning av svaren i en
av föreningen gjord rundfråga beträffande statlig exportkredit.
Innan jag övergår till en närmare redogörelse för innehållet i denna
promemoria, torde jag i korthet få erinra örn de statliga åtgärder i liknande
syfte, som förut förekommit eller varom förslag väckts i vårt land.
I anledning av proposition (nr 427) till 1920 års riksdag medgav riksdagen,
att Kungl. Majit hnge ikläda svenska staten betalningsansvar dels
i överensstämmelse med vissa planer för en hjälpaktion till de i anledning
av världskriget nödlidande länderna och enligt de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit meddelade, till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för
varor, som i anledning av radande nödtillstånd kunde komma att av svenska
exportörer på kredit levereras till Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckoslovakien,
Österrike, Ungern och Rumänien, dels ock i fall av behov och
på vissa närmare angivna villkor till ett belopp av ytterligare högst 15
miljoner kronor för varor, som av enahanda anledning kunde komma att
levereras till av nöd hemsökta länder.
Sedan Kungl. Majit tillsatt en särskild kommitté (Svenska lijälpkreditkommittén)
för att träffa anstalter för ordnandet av Sveriges deltagande i
den ifrågasatta hjälpaktionen m. m., anmälde kommittén i december 1920,
att några varuleveranser från Sverige i enlighet med planen för hjälpaktionen
dittills icke kunnat äga rum, enär med hänsyn till den ekonomiska
utvecklingen någon samverkan med exportörer ej kunde påräknas, med
mindre dessa erhölle kontant likvid för de varor, som ställdes till förfogande.
Kommittén hemställde därför örn förslag till riksdagen örn anvisande å riksstaten
av ett belopp av 10 miljoner kronor att användas till ifrågavarande
varulikvider.
I proposition (nr 80) till 1921 års riksdag föreläde Kungl. Majit riksdagen
förslag i den av kommittén antydda riktningen, i anledning varav
riksdagen — med återkallande av det Kungl. Majit 1920 meddelade bemyndigandet
att ikläda svenska staten betalningsansvar till ett belopp av högst
Kungl. Majlis proposition nr 245.
3
10 miljoner kronor för varuleveranser till vissa angivna länder — på tillläggsstat
för år 1921 för beredande av varukredit åt vissa nödlidande länder
anvisade ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor.
I enlighet med förslag i en i andra kammaren väckt motion (nr 76) vid
1922 års riksdag beslöt riksdagen, att de medel, som ännu funnes disponibla
av det år 1921 beviljade anslaget på 10 miljoner kronor för export till nödlidande
länder, finge av Kungl. Maj:t användas till stöd för svensk export
av industrialster.
Den ursprungligen avsedda kreditgarantin å högst 10 miljoner kronor
kom genom de nyssberörda vid 1921 och 1922 års riksdagar genomförda
förändringarna i realiteten att i viss utsträckning erhålla karaktären av
direkt statsunderstöd dels för vissa svenska industrigrenar i betryckt ställning
för att därigenom bereda desamma möjlighet till erhållande av beställningar
å varor för export, dels ock för jordbruket till möjliggörande av
avsättning för avelsdjur och förädlat utsäde.
Kreditgarantin å 15 miljoner kronor har däremot aldrig tagits i anspråk.
I skrivelse den 15 november 1923 hemställde Sveriges allmänna exportförening,
Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges industriförbund,
att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1924 års riksdag att anvisa ett reservationsanslag
å 25 miljoner kronor att utgå av tillfälliga lånemedel för beredande
av exportkrediter, av vilket belopp enligt de närmare grunder, som kunde
komma att bestämmas av Kungl. Maj:t, intill omkring 1/3 skulle användas
för exportförsäljning av jordbruksprodukter och omkring 2/„ för liknande
försäljning av industrialster.
Kommerskollegium, som anbefalldes avgiva utlåtande över framställningen,
verkställde vidlyftig utredning i frågan, varvid det visade sig, att meningarna
för och emot förslaget voro synnerligen delade. Kollegium fann
emellertid övervägande skäl tala för den ifrågasatta statliga stödaktionen
samt förordade, efter att hava berört de båda huvudsakligen använda
formerna för statligt stöd av exportkreditgivning, nämligen direkta statliga
exportkrediter och statlig garanti i viss utsträckning för lämnade kommersiella
krediter, ett anlitande av båda dessa system. Kollegium föreslog
sålunda framställning till riksdagen örn rätt för Kungl. Majit att
enligt närmare angivna grunder dels bevilja direkta exportkrediter intill
ett belopp av 7.5 miljoner kronor, dels ikläda staten betalningsansvar för
dylika krediter likaledes intill ett belopp av 7.5 miljoner kronor. Äterbetalningstiden
för de direkta såväl som de statsgaranterade exportkrediterna
ifrågasattes kunna utsträckas intill fem år. Därjämte borde utfärdas
särskilda bestämmelser jämte direktiv till riksbanken för möjliggörande
av kommersiell belåning av skuldförbindelser. De beviljade exportkrediterna
skulle enligt förslaget utgå i form av lån från statens fond av
rusdrycksmedel, varjämte betalningar, som kunde ifrågakomma på grund
av statens betalningsansvar för lämnade krediter, även skulle bestridas av
medel från nämnda fond.
Framställning
1923 om
statlig exportkredit.
4
Kungl. Majus proposition nr 245.
Förevarande framställning föranledde emellertid icke proposition till riksdagen,
och genom beslut den 30 december 1926 förklarade Kungl. Maj:t
framställningen icke föranleda någon vidare Kungl. Martts åtgärd.
Senare förslag I en inom andra kammaren väckt motion (nr 296) vid 1924 års riksdag
* fT"gan- hemställdes, att riksdagen måtte för budgetåret 1924/1925 till Kungl. Maj:ts
förfogande ställa ett belopp av 10 miljoner kronor att användas till möjliggörandet
av exportkredit vid utförsel till de baltiska staterna, hälften
för export av djur och utsäde samt andra jordbruksprodukter och hälften
för export av lantbruksmaskiner och andra industrialster. Jordbruksutskottet
hemställde i utlåtande nr 60, att förevarande motion icke måtte föranleda
till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Vid 1927 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (nr 157 i
första kammaren och nr 101 i andra kammaren), att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att på villkor, som Kungl. Maj:t ägde närmare bestämma,
under åren 1927 och 1928 lämna enskilda svenska bankinrättningar
statens garanti intill ett belopp av 1 miljon kronor för kredit, som av
nämnda bankinrättningar för en tid av högst tre år beviljats vid export av
jordbruksprodukter. På jordbruksutskottets hemställan i dess utlåtande nr
62 beslöt riksdagen, att ifrågavarande motioner icke skulle föranleda någon
riksdagens åtgärd.
I en vid 1932 års riksdag i andra kammaren väckt motion (nr 5) hemställdes,
att riksdagen måtte bemyndiga regeringen att för exportkredit till
Sovjet-Unionen för statens vidkommande teckna garanti för intill ett belopp
av 100 miljoner kronors värde samt uppdraga åt regeringen att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gällde i Danmark fastställa villkoren
och formerna för utnyttjande av exportkrediten i fråga. I enlighet med
hemställan av statsutskottet beslöt riksdagen att icke bifalla motionen.
Åtgärder i Rörande statliga åtgärder, som i utlandet vidtagits till främjande av
utlandet, vederbörande länders export hänvisas till »Kommersiella Meddelanden»
1933, häfte 1, sid. 3 o. ff.
Export- I den vid Sveriges allmänna exportförenings förutberörda skrivelse av
synpunkter den ^ december 1932 fogade promemorian hava framhållits huvudsakligen
följande synpunkter:
Svårigheterna att tillmötesgå utländska köpares kreditanspråk bade under
de senaste åren avsevärt tilltagit. Detta hade till stor del sin grund i de
av ett stort antal stater genomförda statliga exportkreditsystemen, varigenom
dessa länders industrier kunnat sättas i tillfälle att tillmötesgå de stegrade
kraven på långa krediter.
Många av de företag, vilka svarat å den rundfråga, som exportföreningen
utsänt i ämnet, vore övertygade örn att genom införande av exportkreditsystem
den svenska exporten skulle ökas och som följd därav arbetslösheten
minskas, samt att man genom ett dylikt system kunde väntas behålla sina
kunder och marknader. Från andra håll hade däremot framhållits, att med
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
ett sådant system kundernas solvens ej skulle så noga granskas, varigenom
staten skulle åsamkas förluster, att statliga åtgärder skulle förhindra eller
fördröja den industriens och handelns sanering, som måste komma och som
utgjorde en av förutsättningarna för övervinnande av krisen och återgång till
sundare förhållanden, samt att en kredit av ifrågasatt art skulle gynna i
ekonomiskt hänseende mindre starka företag med ty åtföljande osund priskonkurrens
och varuleveranser av mindervärdig beskaffenhet till skada för
den svenska industriens anseende i utlandet.
Med hänsyn till de anförda betänkligheterna ville exportföreningen, som
i enlighet med vad nyss antytts ansåge ett exportkreditsystem såsom en av
tidsläget orsakad tillfällig åtgärd, framhålla, att endast välkända svenska
företag, som sedan längre tid arbetat inom ifrågavarande bransch, borde
komma i åtnjutande av sådan kredit, under förutsättning att de örn sina
kunder införskaffat möjligast vederhäftiga upplysningar, vilka sedermera
skulle kontrolleras av det för exportkredit bestämmande organet. För att i
görligaste mån skydda staten mot förluster borde systemet vara förenat med
obligatoriska premier, varierande efter kredittidens längd och risken.
Ett exportkreditsystem kunde anordnas i tre olika former, nämligen
1) ren exportkredit, varvid beloppet direkt utbetalades till exportören och
således dennes affär till viss del finansierades av allmänna medel, 2) exportkreditförsäkring,
varvid staten garanterade en viss del av den risk, som ett
av staten godkänt exportkreditförsäkringsbolag tecknat för exportörens räkning,
samt 3) exportkreditgaranti, varvid staten garanterade viss del av
leveransbeloppet. Sistnämnda system, som i utlandet vore det allmännast
tillämpade och som syntes hava de största sympatierna hos de av frågan
intresserade svenska industriföretagen, vore enligt exportföreningens åsikt
det enda, som för vårt land borde komma i fråga.
1 anslutning till dessa allmänna synpunkter går exportföreningen härefter
över till de närmare riktlinjerna för systemets utformande samt framhåller
härutinnan:
Exportkrediten borde erhålla karaktär av exportkreditgaranti. Med hänsyn
till frågans ömtåliga och invecklade natur borde någon viss kredittid
icke bestämmas, utan denna borde efter ingående prövning anpassas efter
varuslag, land och rådande konkurrensförhållanden. Det samlade belopp,
vartill de lämnade statsgarantierna vid varje tidpunkt skulle komma att
högst uppgå, borde utgöra 75 å 100 miljoner kronor. Statens garanti borde
begränsas till 60 procent av fakturabeloppet och densamma borde endast
omfatta sådana förluster, som vore beroende på köparens insolvens. Premiens
storlek borde hållas inom ramen för vissa angivna procentsatser, tillämpade
av andra stater, vilka infört exportkreditgaranti, samt variera efter kredittidens
längd och risk samt varans art. Alla varor, som framställdes i
Sverige, främst hel- och halvfabrikat samt jordbruksprodukter, borde kunna
komma i åtnjutande av statsgaranti. Svenska företag, som tillverkade
vederbörande vara inom Sverige, samt företag, som, ehuru ej själva producenter,
sedan lång tid bedrivit omfattande exportverksamhet och omhänderhaft
exportförsäljning för respektive industri, borde kunna erhålla statsgaranti,
varvid de företag, vilkas varor vore kända och inarbetade å avsättningsmarknaden
eller vilkas utländska köpare kunde ställa statsgaranti
eller förstklassig bankgaranti för betalningen, borde givas företräde vid tilldelningen
av exportgarantier. För att omhänderhava beviljande av kredit
-
(>
Kungl. Majlis proposition nr 245.
Kommers
kollegium.
Allmän
motivering-.
garantier borde inrättas ett särskilt organ, vars organisation oell instruktion
borde möjliggöra ett snabbt och affärsmässigt fattande av beslut, utan
skyldighet att gentemot utomstående motivera desamma.
I skrivelse den 27 december 1932 har Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, som tagit del av exportföreningens
framställning, anslutit sig till densamma och hemställt, att för krediten
måtte träffas sådana bestämmelser, att desamma komme jordbruket och dess
binäringar till del i relativt samma utsträckning som industrien.
I infordrat utlåtande av den 2 februari 1933 har kommerskollegium, under
erinran att kollegium redan tidigare ansett sig böra förorda genomförande
av statliga åtgärder för stödjande av exporten, om än i mindre omfattning,
framhållit följande:
De tidigare anförda skälen för statliga åtgärder av nu ifrågasatt art hade
enligt kollega mening under senaste tid i hög grad vunnit i styrka. Det
handelspolitiska läget, som medfört allt mer besvärande hinder för och inskränkningar
i svensk export, syntes innebära en särskild motivering för
direkta statliga åtgärder till exportens stödjande. Såsom av exportföreningen
anförts utgjorde även den omständigheten, att så gott som alla med Sverige
konkurrerande länder börjat tillämpa exportkreditsystem, en ytterligare anledning
för införande i vårt land av ett dylikt system.
En sådan stödaktion måste emellertid planeras i en vida större omfattning
än vad tidigare ifrågasatts, därest med densamma skulle vinnas någon
mera avsevärd verkan för det svenska näringslivet samt för beredande och
bevarande av arbetstillfällen. Den ökade risk för statens del, som därav
bleve en följd, skulle emellertid otvivelaktigt minskas därigenom, att det
statliga stödet utformades såsom en exportkreditgaranti, begränsad till 60
procent av den oguldna köpeskillingen för leveranser till eller ersättning
för vissa entreprenadarbeten i utlandet. Genom att säljaren på detta sätt för
egen del bibehölle det fulla ansvaret för minst 40 procent av den lämnade
krediten, kunde man räkna med att hans intresse att behörigen pröva köparens
solvens bleve i erforderlig grad vidmakthållet.
Utöver de av exportföreningen anförda synpunkterna beträffande prövningen
av de företag, som skulle kunna beviljas exportkreditgaranti, ville
kollegium framhålla, att undersökningen rörande företagarens lämplighet att
erhålla sådan garanti borde omfatta såväl sökandens egen kreditvärdighet,
eventuellt hans bankförbindelser och utsikter att under garantitiden erhålla
nödigt stöd för finansiering av den exportkredit, garantin skulle avse, som
ock sökandens resurser med hänsyn till lcontraktsenligt fullgörande av åtagna
leveranser. Prövningen härutinnan borde, såsom föreslagits, ske genom ett
sakkunnigt och självständigt arbetande organ — tillsvidare betecknat exportkreditnämnd
— enligt av Kungl. Majit utfärdad instruktion, varjämte nämnden
i vissa hänseenden borde erhålla särskilda direktiv. I densamma borde såväl
bankmässig som industriell och kommersiell erfarenhet vara representerad
genom personer, som ej själva kunde draga nytta av statsgarantin. På sätt
föreslagits borde nämndens beslut kunna fattas fullt affärsmässigt utan att
behöva utåt närmare motiveras och utan att kunna överklagas. Granskningen
av nämndens verksamhet borde ske genom särskilda, av Kungl. Majit
utsedda överrevisorer.
Kungl. Maj:ts proposition nr 245. 7
Under beaktande av nu angivna allmänna synpunkter hade kommerskollegium,
som ansåge grundad anledning föreligga att förorda en statlig
exportkreditgaranti, i huvudsaklig överensstämmelse med de av exportföreningen
uppdragna riktlinjerna utarbetat preliminärt förslag till kungörelse
angående statsgaranti för exportkredit jämte motivering, »edan
exportföreningen, som beretts tillfälle att yttra sig över förslaget nied til -hörande motivering, i huvudsak anslutit sig till detsamma, hade forslaget
i anledning av vissa av exportföreningen framställda erinringar överarbetats
inom kollegium.
Kommerskollegii sålunda överarbetade förslag jämte motiven för detsamma
innehåller huvudsakligen följande:
I 1 § stadgas, att för befrämjande av den svenska exporten till utlandet
statsgaranti skall kunna beviljas lör exportkredit.
Med avseende härå har kommerskollegium framhållit, att den utställda
oarantin borde erhålla sådan avfattning, att garantitagaren vid behov
kunde använda beviset såsom underlag för kreditoperationer av bankmässig
natur, varjämte garantin skulle avse viss angiven leverans eller
entreprenad.
I 2 § meddelas föreskrift, att prövning av frågan örn beviljande av
statsgaranti för exportkredit skall ankomma på statens exportkreditnämnd,
vars ledamöter skola förordnas av Konungen.
Enligt 3 § har näringsidkare, som vill komma i åtnjutande av statsgaranti
för exportkredit, att därom .till nämnden ingiva framställning.
I 4 § bestämmes, att statsgaranti för exportkredit må allenast beviljas
den, som gjort sig känd för redbarhet och i övrigt prövas lämplig för
erhållande av ifrågavarande förmån.
I § 5 föreskrives, dels att statsgaranti för exportkredit skall kunna beviljas
för högst 60 procent av a) ogulden köpeskilling för inhemska alster
av industri, jordbruk eller fiske, som försäljas till utlandet, eller b) ersättning
för utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom i
avsevärd omfattning sysselsättning beredes åt svensk arbetskraft, dels
ock att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande garantier ej ina
överstiga etthundra miljoner kronor.
Av motiven till kommerskollegii preliminära förlättningsförslag 11 a‘I1_
går, att kollegium vid utformandet av bestämmelsen örn föremålen tor
och’ storleken av statsgarantin tagit under övervägande frågorna, örn garantin
skulle utgå med viss del av »köpeskillingen» eller med viss elei av
»förlusten», och vilken högsta procentsats garantin i vartdera fallet borde
omfatta. Valdes den konstruktionen, att garantin skulle avse viss del av
faktiskt uppstående förlust å en leverans, kunde denna ordning möjligen
anses såsom ett bättre uttryck för syftet med statens stöd at exporten
och för exportörens direkta intresse i garantin. Däremot bleve det nied
en sådan ordning sannolikt svårare att fastställa det belopp, varmed
nämnden skulle hava att fullgöra garantin, än örn garantin beräknades i
förhållande till köpeskillingen. Den senare garantiformen borde aven
lättare kunna förenas med bankernas fordringar a garantin såsom underlag
för bankkredit.
Special
motirering.
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
I .sitt.utlåtande framhåller kollegium, att kollegium i det preliminära
iorfattnmgsförslaget upptagit den av exportföreningen föreslagna begränsningen
av garantin till 60 procent av fakturabeloppet för inhemska industri-
och jordbruksprodukter, varvid emellertid uttrycket ^fakturabeloppet:)
ersatts med ordet »köpeskillingen». För undvikande av varje missförstånd
rörande beräkningen av det belopp, garantin avsåge, bade emellertid
i det slutliga författningsförslaget uttrycket »köpeskilling» ändrats
till »ogulden köpeskilling». Därjämte bade, då även produkter av fiske
borde kunna komma i åtnjutande av exportkreditgaranti, bestämmelse
därom fått inflyta i förslaget. Det borde få ankomma på exportkreditnämnden
att bestämma, huru köpeskillingen skulle beräknas, örn iobeller
eifvärde skulle garanteras, etc.
Sammanlagda beloppet av vid varje särskild tidpunkt gällande garantier
finge ej överstiga 100 miljoner kronor. Sedan garanti återställts till
nämnden efter likvidering av viss affär, borde nämnden äga bevilja ytterligare
kreditgaranti till motsvarande belopp (»revolving credit»).
Enligt 6 § skall betalningsskyldighet på grund av beviljad statsgaranti
för exportkredit inträda, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd
ej gäldat till betalning förfallet belopp. Är överenskommelse träffad,
att garantin jämväl skall omfatta annan anledning till utebliven
betalning än nu sagts, skall vad sålunda avtalats gälla.
Av kommerskollegii motivering till denna paragraf framgår, att lcollegii
preliminära författningsutkast icke innehållit dessa bestämmelser,
utan att däri lämnats föreskrift örn giltighetstiden för beviljad statsgaranti.
Sedan emellertid exportföreningen betonat vikten av att kredittiden,
örn systemet skulle bliva till verklig nytta, måste anpassas efter
varuslag, land och rådande konkurrensförhållanden, samt att risker förelåge,
att maximikredittiden, därest sadan tid bestämdes i författningen,
komme att tagas i anspråk även i sådana fall, där behov därav icke vore
för handen, hade bestämmelserna örn giltighetstid för statsgaranti fått
utgå ur förslaget, varvid emellertid kommerskollegium förutsatte, att
föreskrifter i berörda avseende skulle lämnas i annan ordning, exempelvis
genom direktiv till exportkreditnämnden. Den längsta giltighetstid
för exportkreditgaranti, som borde kunna av nämnden medgivas, svntes
därvid böra begränsas till 18 månader.
Vid den förnyade behandlingen av denna paragraf hade kollegium funnit
lämpligt, att bestämmelser rörande inträdet för statens betalningsskyldighet
infogades i författningen, och därför hade i 6 § införts nyssberörda
stadganden. Rörande aktualiserandet av statens betalningsskyldighet
borde framhållas, att exportkrediterna i realiteten sannolikt komme
att lämnas i form av växlar, utställda av leverantören och accepterade
av köparen. Varje växel komme, där statlig garanti tillförsäkrats leverantören,
att förses med påteckning från exportkreditnämnden örn garanti
intill 60 procent för betalningens fullgörande. Sådan garantiförbindelse
komme att tagas i anspråk, när den, som erhållit krediten, på
grund av obestånd ej gäldat till betalning förfallet belopp. Garantiavtalet
skulle emellertid kunna omfatta även andra orsaker till utebliven betalning
än den utländske köparens insolvens, såsom allmänt moratorium
i köparens land, valutaspärr m. m., i vilket fall avtalets garantibestämmelser
skulle gälla. Exportkreditnämnden skulle, därest garantin komme
-
Kungl. Majlis proposition nr 245.
9
att utkrävas, få övertaga av gäldenären utfärdad skuldförbindelse för
att därefter bos denne med företrädesrätt uttaga statens fordran med
redovisningsskyldighet till leverantören av honom eventuellt tillkommande
överskott.
I 7 § stadgas, att för bestridande av exportkreditnämndens förvaltningskostnader
ävensom för täckande av de förluster, som genom statsgarantin
må uppstå, skall av den, som erhåller garantin, erläggas en premie, som
fastställes av nämnden med hänsyn till kredittidens längd samt övriga
på kreditrisken inverkande omständigheter.
I motiven uttalar kommerskollegium, att några bestämda premiesatser
icke torde kunna på förhand fastställas, ty omständigheterna i de olika
fallen komme med säkerhet att bliva synnerligen växlande, varför det
lämpligen borde uppdragas åt nämnden att bestämma premiens storlek.
Kollegium hade i sitt preliminära utkast till kungörelse i ämnet intagit
en föreskrift örn att premien icke finge, där ej Konungen annorlunda förordnade,
överstiga fyra procent för år. Efter erinran från exportföreningens
sida att, örn bestämd kredittid ej fastställdes i kungörelsen, föreskrift
örn premiens storlek ej heller borde meddelas, hade kollegium emellertid
stannat vid att bestämmelsen härom borde utgå ur förslaget.
Enligt 8 § skall Kungl. Maj:t meddela närmare anvisningar för exportkreditnämndens
verksamhet ävensom de ytterligare föreskrifter, som, för
tillämpning av vad i kungörelsen är stadgat, må finnas erforderliga.
Bland de tillämpningsföreskrifter, som sålunda böra utfärdas, erinrar
kommerskollegium örn instruktion för nämnden, närmare direktiv rörande
frågan örn vilka exportvaror statsgarantin skall avse, och vilka slags företag,
som böra komma i åtnjutande av sådan garanti. I instruktionen för
nämnden borde inflyta föreskrift, att garantibeloppen, så långt möjligt är,
på lämpligt sätt fördelas på olika länder.
Kommerskollegmm framhåller slutligen beträffande finansieringen av
den ifrågasatta verksamheten följande:
Kostnaderna för de föreslagna åtgärderna borde kunna bestridas av de
erlagda garantipremierna, som sannolikt skulle förslå såväl till erforderliga
administrationskostnader, uppskattade till 100,000 å 150,000 kronor årligen,
som till uppläggande av en garantifond, avsedd att i första hand
tagas i anspråk för täckande av förluster på grund av lämnade garantiförbindelser.
Intill dess verksamheten kommit i gång och garantipremier
börjat inflyta, erfordrades emellertid dels för organisationen av exportkreditnämnden
ett mindre belopp, förslagsvis högst 20,000 kronor, dels
därutöver en kredit för mötande av eventuella utbetalningar på grund av
beviljade exportkreditgarantier. Då storleken av en dylik kredit svårligen
läte sig på förhand till sitt belopp närmare bestämmas, funne kollegium
det lämpligast, att erforderliga krediter enligt av riksdagen lämnat
medgivande tillhandahölles av riksgäldsfullmäktige, mot skyldighet
för exportkreditnämnden att återbetala lyftade belopp, i den mån inflytande
medel lämnade tillgång därtill.
Kommerskollegii utlåtande utmynnar i en hemställan örn framläggande
för riksdagen av förslag dels att riksdagen måtte medgiva, att Kungl.
Komraei-8-kollegii hemställan.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
Statskontoret.
Fullmäktige
i riksgäldskontoret.
Majit, i huvudsaklig överensstämmelse med berörda förslag till kungörelse
angående statsgaranti för exportkredit samt enligt de närmare bestämmelser,
som kunde bliva av Kungl. Majit meddelade, till ett belopp av
högst 100 miljoner kronor finge ikläda svenska staten betalningsansvar
för högst 60 procent av ogulden köpeskilling för inhemska alster av industri,
jordbruk och fiske, som försåldes till utlandet, eller av ersättning för
utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom i avsevärd omfattning
skulle beredas sysselsättning åt svensk arbetskraft, dels att riksdagen
ville uppdraga åt riksgäldsfullmäktige att i nu angivna syfte tillhandahålla
erforderliga krediter, såväl till organisationskostnader för det
organ, som jämlikt Kungl. Maj:ts närmare bestämmande kunde komma
att inrättas för liandliavande av ifrågavarande verksamhet, som för
eventuella utbetalningar på grund av lämnade statliga garantiförbindelser.
Statskontoret har i infordrat yttrande den 18 februari 1933 anfört, att
statskontoret funne de till förmån för de föreslagna åtgärderna förebragta
skälen värda synnerligt beaktande, varefter statskontoret fortsatt sålunda:
Därest
den blivande exportkreditgivningen handhades med omsorg oell
försiktighet i enlighet med de föreslagna riktlinjerna, borde statsverket
knappast komma att åsamkas alltför stora utgifter för ändamålet. Kunde
en ytterligare stegring av arbetslösheten förhindras eller kanske rent av
en minskning av densamma åstadkommas genom de ifrågasatta åtgärderna,
skulle därmed så mycket vara vunnet ur både ekonomisk och social
synpunkt, att eljest förefintliga betänkligheter mot förslaget måhända
borde vika. Därtill komme önskvärdheten av att giva svensk företagarverksamhet
stöd i nuvarande svåra förhållanden å de internationella affärsmarknaderna.
Med hänsyn till vad sålunda anförts funne sig statskontoret
icke böra motsätta sig förslaget.
Beträffande den närmare utformningen av förslaget ville statskontoret
ifrågasätta lämpligheten av att åt en nämnd, vars medlemmar icke handlade
under tjänstemannaansvar, gåves rätt att ikläda statsverket ansvarsförbindelser
till så stora belopp, som här vore i fråga. Enligt statskontorets
uppfattning skulle lämpligen någon statlig myndighet, förslagsvis
kommerskollegium, kunna anförtros de uppgifter, som skulle ankomma
på exportkreditnämnden. För tillgodoseende av denna verksamhet
borde kommerskollegium erhålla förstärkning av sakkunniga på industriens,
bankväsendets och handelns områden. Ur kostnadssynpunkt vore
en sådan anordning att föredraga. Då statskontoret emellertid icke såge
sig i stånd att bedöma, huruvida någon statsmyndighet kunde påtaga
sig detta uppdrag, funne sig statskontoret ej böra framlägga något bestämt
yrkande i berörda hänseende. Övriga detaljer i förslaget hade ej
föranlett någon erinran från statskontorets sida.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i ett den 16 februari 1933 dagtecknat
utlåtande beträffande det föreliggande förslaget till en början anfört
följande:
11
Kunni. May.ts proposition nr 245.
Ett sådant illgrepp i den fria handeln, som förslaget till statlig exportkreditgaranti
innebure, vore ägnat att väcka starka betänkligheter av
principiell art. Även om dess genomförande i större eller mindre omfattning
emellertid kunde anses vara ofrånkomligt på grund av att med Sverige
konkurrerande exportländer redan vidtagit liknande stödaktioner,
syntes man böra framgå med större försiktighet än vad kommerskollegium
förordat. Kreditgarantin ifrågakomme väl huvudsakligen vid export
till ekonomiskt jämförelsevis svaga länder oell bleve därigenom förbunden
med betydande risker. Att flera länder ännu ej behövt konstatera
förluster å motsvarande verksamhet kunde näppeligen undanröja farhågorna,
enär världshandelsläget på senaste tiden förvärrats och den
ekonomiska motståndskraften ytterligare försvagats.
Fullmäktige, vilka fördenskull ansett sig böra tillstyrka vissa begränsningar
såväl beträffande det totala garantibeloppet som i fråga örn statsgarantins
procentuella andel av köpeskillingen för exportvarorna, hava
härom uttalat i huvudsak följande:
Sveriges allmänna exportförening hade föreslagit, att det samlade belopp,
vartill de lämnade statsgarantierna vid varje tillfälle skulle högst
kunna uppgå, lämpligen borde sättas till 75 eller 100 miljoner kronor.
Kommerskollegium hade förordat det högre beloppet. Någon motivering
hade emellertid ej presterats för det ena eller andra beloppet i de handlingar,
som varit för fullmäktige tillgängliga, och under sådana förhållanden
kunde enligt fullmäktiges mening finnas fog för en begränsning av beloppet.
När det vore fråga örn ett första försök och man ej kunde i förväg
överblicka, i vilken utsträckning framställningar komme att göras örn
statens kreditgaranti och än mindre i vilken omfattning framställningarna
kunde bifallas, syntes det vara fullt befogat att ej sätta garantibeloppet
allt för högt. Fullmäktige ville sålunda, med hänsyn till statens förlustrisk
och frågans i detta fall outredda skick, förorda en a\ sevärd sänkning
av totalbeloppet. Örn den ekonomiska världsdepressionen fortsatte,
bleve statens risk ändock mycket stor.
Enligt förslaget till kungörelse skulle statsgaranti för exportkredit kunna
beviljas för högst 60 procent av a) ogulden köpeskilling för inhemska
alster av industri, jordbruk eller fiske, som försåldes till utlandet, eller
b) ersättning för utförande av arbete i utlandet (entreprenad), varigenom
i avsevärd omfattning sysselsättning bereddes åt svensk arbetskraft. Da
varken exportföreningen eller kommerskollegium närmare belyst vad som
avsåges med sådana entreprenader i utlandet, ansåge fullmäktige nödvändigt,
att denna specialfråga foges under närmare omprövning. Fullmäktige
ville i detta sammanhang framhålla, att, i den mån svenska industriprodukter
användes vid arbete i utlandet, vederbörande exportör kunde
erhålla del av statens kreditgaranti på grund av bestämmelsen i morn. a).
Att jordbruksprodukter där omnämnts, syntes bero pa en eventuellt möjlig
export av avelsdjur och utså des varor; den övriga exporten av jordbruksprodukter
syntes ej kunna hava nämnvärd nytta av kieditgarantin.
För att minska statens risk ville fullmäktige föreslå, att statsgaranti ej
mätte lämnas för mer än 50 procent av ogulden köpeskilling eller, örn
detta skulle anses allt för snävt, att i Kungl. Majlis instruktion för handliavandet
av hithörande verksamhet infördes så stränga villkor för att en
exportör skulle komma i åtnjutande av en statsgaranti å 60 procent, att
sådana fall endast komme att utgöra undantag.
Fullmäktige
i riksbanken.
12 Kungl. May.ts proposition nr 245.
Fullmäktige anföra vidare:
Exportföreningens styrelse hade enat sig därom, att statsgarantin endast
borde omfatta sådana förluster, som vore beroende på köparens insolvens.
Kommerskollegium hade emellertid förutsatt, att statsgarantin
skulle i vissa fall omfatta även andra orsaker till utebliven betalning än
den enskilde köparens insolvens, såsom allmänt moratorium i köparens
land, valutaspärr m. m. Fullmäktige ansåge försiktigheten bjuda, att exportföreningens
mening följdes. Fullmäktige ville därjämte påpeka, att
statens betalningsskyldighet ej syntes böra fullgöras omedelbart efter det
bristande betalning för exporterad vara konstaterats genom protest av
såsom likvid lämnad växel eller eljest, utan att detta borde ske först sedan
undersökning örn anledningen till den uteblivna likviden och möjligheterna
att erhålla sådan blivit verkställd.
Vid export av varor med statens kreditgaranti syntes svenska fartyg
böra gynnas framför utländska.
Då förlustrisken för staten måste bliva i hög grad beroende av prövningen
av inkommande ansökningar örn statsgaranti, förutsatte fullmäktige,
att statens exportkreditnämnd komme att erhålla en sådan sammansättning,
att statens intressen bleve på bästa möjliga sätt tillvaratagna.
Rörande den föreslagna verksamhetens finansiering uttala fullmäktige
följande:
Enligt förslaget skulle riksgäldskontoret förskottera rörelsemedel till
den planerade exportkreditnämnden och utbetala garantibelopp i mån
av konstaterade förluster oell under förutsättning att den garantifond,
som skulle bildas genom premier av de exportörer, vilka erhölle garanti,
ej försloge därtill. Fullmäktige hade intet att erinra häremot, men ville
framhålla lämpligheten av att den fond, som sålunda komme till stånd,
för nämndens räkning oell enligt av Kungl. Majit utfärdade bestämmelser
förvaltades av riksgäldskontoret. Ett lämpligt belopp borde emellertid
behållas av nämnden till bestridande av löpande utgifter med rätt för
nämnden att från riksgäldskontoret vid behov rekvirera förstärkning av
sådana rörelsemedel. Enligt träffade avtal överlämnade statsinstitutioner
i vissa fall fondmedel till riksgäldskontoret för förvaltning emot
överenskommen ränta, och kontoret kunde även i här förevarande fall betala
viss ränta å förvaltade medel, vars höjd givetvis komme att röna inverkan
av att exportkreditnämndens medel ej kunde bindas för någon
längre tid. Örn medelsförvaltningen överlämnades till riksgäldskontoret,
syntes avtal örn förräntning och andra detaljer böra uppgöras av riks
gäldskontoret oell nämnden.
Fullmäktige i riksbanken, vilka jämväl beretts tillfälle yttra sig i Dagan,
hava i utlåtande av den 16 februari 1933 till en början framfört
följande allmänna synpunkter:
I exportföreningens framställning berördes vissa av de betänkligheter,
som kunde anföras mot ifrågavarande förslag. Dessa vore i främsta rummet
den stora förlustrisk, staten skulle ikläda sig genom den föreslagna
garantin, och den hämmande inverkan, som en dylik garanti skulle kunna
utöva mot en affärsmässig anpassning av den berörda delen av exportindustrien
till det nuvarande konjunkturläget. Fullmäktige ville understryka
vikten av dessa betänkligheter. Den omständigheten, att på sina
håll i utlandet förlust för staten ej uppstått i anledning av förpliktelser
Kunell. Maj:ts proposition nr 245.
13
av ifrågavarande slag, vore under nuvarande förhållanden ett argument,
som ej kunde tillmätas avgörande betydelse. På grund av den långvariga
depressionen vore läget nu avsevärt försämrat i alla länder. Härigenom
hade köparnas solvens försämrats. Kestriktioner av olika slag försvårade
kandelsomsättningen och minskade möjligheterna att erhålla likvid. Belysande
vore i detta avseende erfarenheterna i England. Viss begränsning
av den statliga garantin hade där nyligen genomförts i syfte att
från densamma utesluta den risk, som uppstode därigenom att exportkrediter
bleve »frusna». Konkurrensen örn exporttillfällena länderna emellan
hade blivit allt intensivare, varigenom priserna nedpressats. Man syntes
därför numera nödgas räkna med mindre vinstmarginal än tidigare, trots
det att risken vore större.
Örn en statlig exportgaranti föranledde en i längden oekonomisk inställning
beträffande exporten, kunde den även ur valutapolitik synpunkt
lända till skada. Eljest syntes man kunna hysa förhoppning, att den
valutapolitiska risken av den föreslagna åtgärden ej bleve betydande. En
stegrad produktion av exportvaror skulle visserligen föranleda ökad import.
Man syntes emellertid kunna utgå ifrån, att denna merimport komme
att täckas av influtna exportvalutor. Ökad trygghet härför skulle vinnas
vad beträffade de importerade råvaror och halvfabrikat, som inginge
i exportvarorna, örn det föreskreves, att som villkor för garanti skulle
gälla, att innan leveransen verkställdes minst så stor del av likviden
skulle erläggas, som svarade mot värdet av i leveransen ingående importvaror.
Fullmäktige uttala vidare såsom sin mening, att det bör undersökas,
örn ej statens understöd kan lämnas i form av återförsäkring. Kreditrisken
skulle då i första hand övertagas av ett enskilt försäkringsbolag.
Härigenom skulle man minska statens risk och även avlägsna de olägenheter,
som vore förknippade med ett statligt övertagande av enskildas
fordringar på utlandet. Ökade garantier skulle skapas för en affärsmässig
prövning av risken och lämpligare former för indrivning av de nödlidande
fordringarna.
Härefter fortsätta fullmäktige:
Vårt lands export till de länder, beträffande vilkas inköp från Sverige
statlig kreditgaranti i första hand torde vara avsedd (Kyssland, randstaterna
inklusive Polen, Balkanländerna och Sydamerika), utgjorde under
åren 1930 och 1931 omkring 120 respektive 90 miljoner kronor. Storleken
av dessa belopp innebure ett stöd för uppfattningen, att den statliga
garantin borde kunna bestämmas till ett lägre belopp än de 100 miljoner
kronor, som föreslagits av kommerskollegium. I den mån statens risk
sålunda begränsades, bleve de praktiska betänkligheterna mot förslaget
mindre. Oavsett det fastställda maximibeloppet borde man givetvis framgå
med försiktighet vid beviljandet av statlig garanti. Kraven torde
emellertid bliva strängare och prövningen mera ingående, därest endast
en lägre garantisumma stöde till förfogande.
Trots de betänkligheter, åt vilka fullmäktige givit uttryck, ville fullmäktige
dock ej avstyrka, att ett statligt garantisystem till stöd för exporten
komrne till stånd. Avgörande för fullmäktiges ståndpunkt vore
därvid hänsyn till de ökade arbetsmöjligheter, som genom en dylik anordning
möjligen kunde beredas. Fullmäktige förutsatte dock, att det
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
foges under allvarligt övervägande, huruvida ej en nedsättning av maximibeloppet
för den statliga garantin borde ske. Därjämte ville fullmäktige
understryka exportföreningens uttalande, att ett dylikt statligt ingripande
borde betraktas såsom en på grund av den svåra depressionen
framtvingad exceptionell åtgärd, vilken borde avvecklas så snart förhållandena
det medgåve.
Enligt förslaget skulle garanti kunna ställas icke allenast för ogulden
köpeskilling för exporterade varor utan även för ersättning för entreprenader
i utlandet, genom vilka sysselsättning i avsevärd omfattning bereddes
åt svensk arbetskraft. Någon motivering till stöd för förslaget, att
garantin skulle kunna avse jämväl dylik entreprenadlikvid, hade ej presterats,
och då behovet härav ej torde få anses styrkt, finge fullmäktige
avstyrka detta förslag.
Enligt förslaget skulle beviljandet av statsgarantin handhavas av en
särskild exportkreditnämnd. Även fullmäktige ansåge lämpligt, att för detta
ändamål skapades en särskild organisation, och att således ifrågavarande
uppgift ej anförtroddes åt något ämbetsverk. Det vore givetvis av
synnerlig vikt, att nämnden erhölle en lämplig sammansättning och att
dess verksamhet bedreves så affärsmässigt som möjligt. Möjligen kunde
organisationen av den under krisåren befintliga krigsförsäkringskommissionen
därvid i vissa avseenden tjäna till föredöme. I sitt över framställningen
avgivna yttrande hade kommerskollegium framhållit, att i nämnden
borde finnas representerad såväl bankmässig som industriell och kommersiell
erfarenhet, ehuru givetvis ej genom företagare, vilka broge nytta
av statsgarantin. Sistnämnda reservation borde gälla även beträffande
representanten för den bankmässiga erfarenheten. Givetvis borde nämnden
även beredas tillgång på sakkunskap inom kreditförsäkringens område.
Det hade enligt fullmäktiges mening varit önskvärt, att för finansiering
av bland annat ifrågavarande krediter funnits till förfogande ett
särskilt kreditinstitut, avsett för krediter av något längre varaktighet,
vilka av såväl formella som reella skäl ej vore lämpade för affärsbankerna.
Fullmäktige hade berört denna fråga i sitt den 5 januari 1933
avgivna yttrande över 1932 års banksakkunnigas förslag till ändringar i
lagen örn bankrörelse och hade i detta sammanhang ånyo velat bringa
detta önskemål i erinran.
För att i möjligaste mån minska statens risk syntes nämnden böra eftersträva
en riskfördelning såväl beträffande storleken av den garanti, vilken
ställdes för en och samme köpare, som beträffande fördelningen på
olika länder. Exportörens egen risk skulle enligt förslaget utgöra minst
40 procent av den oguldna köpeskillingen respektive entreprenadsersättningen.
Det bleve en viktig uppgift för nämnden att tillse, att en noggrann
avvägning skedde av storleken av den andel i kreditrisken, som
staten borde ikläda sig i de olika fallen. Statens säkerhet ökades, örn man
kunde utgå ifrån, att exportören själv underkastade kreditrisken en ingående
prövning. Denna prövning bleve desto noggrannare ju större risk
säljaren själv stöde. Exportörens riskandel borde vara avsevärt större
än den vinst, han beräknade göra å affären.
Det syntes ej böra gälla såsom en ovillkorlig föreskrift, att endast exportörer,
som under en följd av år bedrivit exportverksamhet, skulle kunna
beviljas statlig garanti. Äldre företag, som upptoge nya tillverkningsgrenar,
borde ej vara uteslutna från denna möjlighet, vilken även borde
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
15
stå öppen för yngre företag. Det kunde ej på förhand anses fastslaget,
att garanti för ett yngre affärsföretag alltid innebure större risk än för
en äldre firma. Föreliggande omständigheter borde noggrant prövas i
varje särskilt fall.
Det hade varit önskvärt, att förslaget innehållit närmare uppgifter örn
hur man tänkt sig den praktiska utformningen av den ifrågasatta anordningen,
exempelvis när statens betalningsskyldighet skulle inträda. Vid
meddelandet av bestämmelser härom vore det enligt fullmäktiges meningnödvändigt
att beakta, att statens betalningsskyldighet ej inträdde omedelbart
vid kreditens förfallodag. Innan staten vore skyldig att betala,
borde exportören hava vidtagit alla erforderliga åtgärder för likvids erhållande.
Därjämte borde en sådan anordning träffas, att även efter det
staten verkställt den garanterade utbetalningen, exportören effektivt medverkade
för fordringens indrivning.
Statens garanti borde avse viss bestämd kredittid. Man borde sålunda
ej utgå ifrån, att förlängning av densamma kunde erhållas.
Enligt fullmäktiges mening borde statens garanti även kunna lämnas
till skydd för sådan betalningsoförmåga hos köparen, som berodde på i
hans land vidtagna åtgärder av mera allmän natur, exempelvis moratorium
eller valutarestriktioner. Principiellt syntes riktigt, att exportören
erhölle stöd just till undvikande av den risk, han löpte i dylika avseenden,
medan det däremot med större fog syntes kunna framhållas, att han
själv borde stå risken på grund av köparens insolvens. Emellertid torde
böra överlåtas åt exportkreditnämnden att med hänsyn till föreliggande
omständigheter träffa avgörande rörande garantins omfattning.
Vid långvariga kreditavtal, som träffades i utländsk valuta, uppstode
även kursrisk. Olika skäl, framför allt önskemålet att begränsa statens
risk, talade för att kursrisken borde påläggas exportören ensam. Då
det emellertid finge anses principiellt riktigt, att statens garanti även
omfattade det riskmoment av allmän natur, som kursrisken utgjorde, ville
fullmäktige ej avstyrka, att densamma liksom övriga risker skulle kunna
täckas av statens garanti.
Slutligen finge fullmäktige understryka önskvärdheten av att kredittiden
i möjligaste mån begränsades. Att bestämma ett maximum för
densamma syntes dock ej lämpligt, bland annat med hänsyn till att vissa
speciella exportgrenar även under mera normala förhållanden förutsatte
en relativt lång kredittid.
Såsom av det anförda framgår, har styrelsen för Sveriges allmänna ex- Departement*-portförening väckt förslag örn införande i vårt land av ett statligt ex- chefen.
portkreditsystem. Samtidigt som styrelsen framhållit, att vissa betänkligheter
av principiell och annan art kunna anföras mot förslaget, har
styrelsen till stöd för framställningen bland annat åberopat, att utländska
konkurrenter med hjälp av statliga kreditåtgärder i stor utsträckning
vunne insteg på olika avsättningsfält på den svenska exportens bekostnad,
vilket bidroge till ökad arbetslöshet och innebure allvarliga vådor
för framtiden. Kommerskollegium Ilar tillstyrkt exportföreningens
framställning och utarbetat närmare förslag i ämnet. Övriga myndigheter,
vilka yttrat sig i frågan, hava uttalat sig i tillstyrkande riktning
eller förklarat sig icke vilja avstyrka den föreslagna anordningen.
16 Kungl. May.ts proposition nr 245.
För egen del finner jag mig ock böra förorda, att i nuvarande brydsamma
tidsläge statliga åtgärder till stödjande av exporten vidtagas. De
skäl, som från skilda båll anförts till förmån härför, synas mig så beaktansvärda,
att de betänkligheter, som otvivelaktigt kunna framföras,
böra få vika. Snart sagt alla med Sverige konkurrerande länder i
Europa hava ock infört statliga exportkreditsystem i syfte att stödja
sina exportnäringar och underlätta avsättningen på utlandet. Jag finner
mig därför böra tillstyrka, att förslag i ämnet förelägges riksdagen, varvid
jag emellertid förutsätter, att dessa åtgärder, som sålunda vidtagas på
grund av nu föreliggande särskilda förhållanden, komma att avvecklas,
så snart läget det medger.
Såsom exportföreningen erinrat, kan ett statligt exportkreditsystem
anordnas antingen som ren exportkredit, som exportkreditförsäkring
eller som statlig exportkreditgaranti. Av föreningen och kommerskollegium
har det sistnämnda alternativet förordats såsom det för vårt land
lämpligaste. Fullmäktige i riksbanken hava emellertid uttalat, att det borde
undersökas, huruvida ej statens understöd kunde lämnas i form av återförsäkring,
varvid kreditrisken i första hand skulle övertagas av ett enskilt
försäkringsbolag. I anledning härav har inom handelsdepartementet utredning
verkställts rörande detta spörsmål. Det har därvid befunnits,
att försäkringslinjen för närvarande icke torde vara framkomlig. Vid
sådant förhållande och då av de återstående möjligheterna garantisystemet
synes vara att föredraga, tillstyrker jag, att statens medverkan
lämnas i denna form.
I anslutning till exportföreningens förslag har kommerskollegium förordat,
att sammanlagda beloppet av samtidigt gällande exportkreditgarantier
ej må överstiga etthundra miljoner kronor. Fullmäktige i riksgäldskontoret
hava föreslagit en avsevärd sänkning av detta belopp. Jämväl
fullmäktige i riksbanken hava uttalat sig för en begränsning av totalbeloppet.
För egen del biträder jag kommerskollegii förslag.
För behandling och prövning av ärenden rörande statlig exportkreditgaranti
har kommerskollegium på förslag av exportföreningen förordat
tillskapande av ett särskilt organ, förslagsvis benämnt exportkreditnämnden.
Till denna mening ansluter jag mig. Nämnden bör förordnas
av Kungl. Maj:t. Jag förutsätter, att det slutliga avgörandet i frågor,
som tillhöra nämndens handläggning, skall ligga hos nämnden. Med
hänsyn härtill och till de betydande ansvarsbelopp för statsverket, varom
här blir fråga, böra de statliga och allmänna intressena i första hand
representeras inom nämnden. Dessutom bör nämnden innesluta sakkunskap
å olika områden av näringslivet. Antalet ledamöter synes böra bestämmas
till fem eller högst sju.
Av vikt är, att exportkreditnämnden ordnar sin organisation och sin
verksamhet på det mest praktiska sätt, möjliggörande effektivitet i ar
-
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
betet och snabbhet i expeditionen av fattade beslut. Befogenhet bör tillkomma
nämnden att av verk och myndigheter infordra de uppgifter,
som kunna visa sig erforderliga, ävensom att tillkalla personer med speciell
sakkunskap å de områden, som beröras av nämndens verksamhet.
Nämnden bör äga antaga för arbetets utförande nödig personal. Kungl.
Majit bör utfärda instruktion för nämnden, liksom de bestämmelser i
övrigt, som kunna finnas av behovet påkallade. Härvid bör behörigt
beaktande givas åt de synpunkter, som framkommit i de av mig i det
föregående återgivna remissyttrandena i ifrågavarande ärende.
Såsom allmän förutsättning för att kunna komma i åtnjutande av exportkreditgaranti
torde i anslutning till vad kommerskollegium föreslagit
böra gälla, att vederbörande skall hava gjort sig känd för redbarhet
och i övrigt besitta erforderliga kvalifikationer.
På sätt kommerskollegium föreslagit, hör statsgaranti kunna medgivas
för inhemska, till utlandet försålda alster av såväl industri som jordbruk
och fiske. I likhet med fullmäktige i riksbanken finner jag däremot tillräcklig
anledning icke föreligga att förorda garantins utsträckande jämväl
till entreprenadarheten, som utföras i utlandet.
Statsgarantin synes mig böra omfatta högst 60 procent av den kredit,
som av exportören lämnas. Exportörens självrisk bör sålunda avse minst
40 procent därav. Det närmare avvägandet av garantins omfattning i de
särskilda fallen hör överlämnas åt exportkreditnämnden, liksom ock frågan
örn den tid, exportkreditgarantin må omfatta, vilken tid bör bliva
beroende av olika föreliggande omständigheter såsom varuslag, land och
rådande konkurrensförhållanden. Jag förutsätter, att exportkreditnämnden
vid dessa frågors bedömande iakttager all nödig varsamhet.
I anslutning till vad kommerskollegium föreslagit bör statens betalningsskyldighet
på grund av beviljad statsgaranti för exportkredit kunna inträda
icke blott, när den, som erhållit krediten, på grund av obestånd
underlåtit att fullgöra likvid, utan även vid utebliven betalning av sådana
orsaker som allmänt moratorium i köparens land, valutaspärr o. dyl.
För beviljad exportkreditgaranti bör i enlighet med kommerskoliegii förslag
erläggas en lämpligt avvägd premie. Vid dess beräknande hör hänsyn
tagas till olika inverkande omständigheter såsom kredittidens längd,
det exportland, varom fråga är, andra förefintliga riskmoment och varans
art, liksom ock därtill att premien jämväl bör innefatta bidrag till
täckande av nämndens administrationskostnader.
De premier, som erläggas för beviljad exportkreditgaranti, torde böra
överföras till en fond, från vilken böra täckas såväl de förluster, som
kunna uppkomma å ifrågavarande verksamhet, som ock administrationskostnaderna
för exportkreditnämnden. Nämnda fond synes, såsom fullmäktige
i riksgäldskontoret framhållit, höra enligt närmare bestämmelser
av Kungl. Majit förvaltas av riksgäldskontoret. I den mån fonden
icke förslår för infriande av ifrågavarande garantiförbindelser samt för
Bihang till riksdagens protokoll 19,‘i,7. 1 sami. Nr 245.
2
18 Kungl. Maj:ts proposition nr 245.
täckande av nämnda administrationskostnader, torde medel böra förskotteras
genom riksgäldskontorets försorg.
På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att
dels medgiva, att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad av mig i
det föregående anförts samt enligt de närmare bestämmelser, som kunna
bliva av Kungl. Majit meddelade, svenska staten må till belopp av högst
100 miljoner kronor iklädas betalningsansvar för exportkrediter för till
utlandet levererade inhemska alster av industri, jordbruk och fiske,
dels besluta, att de premier, som erläggas för beviljad exportkreditgaranti,
skola överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från
vilken skola täckas såväl de förluster, som kunna uppkomma å ifrågavarande
verksamhet, som ock administrationskostnader för det organ, som
jämlikt Kungl. Majlis närmare bestämmande kan komma att inrättas för
verksamhetens handhavande,
dels ock besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skola, i den mån omförmälda
fond icke därtill förslår, förskottera medel för infriande av ifrågavarande
garantiförbindelser samt för täckande av nämnda administrationskostnader.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Emar Engelstedt.
880411. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.