Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

7

Nr 240.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående pension åt förre
länsskogvaktaren J. D. Branting; given Stockholms slott den
17 mars 1933.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlee, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför:

Jag anhåller att få underställa Kungl. Maj:ts prövning fråga om pen
sion åt förre länsskogvaktaren Johan Daniel Branting.

Av handlingarna i ärendet inhämtas,

att Branting är född den 23 september 1881;

att han varit anställd såsom ordinarie skogvaktare hos Kalmar läns
södra skogsvårdsstyrelse från och med den 1 juli 1907 intill utgången av år

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 2i0.

1931, då han på egen begäran på grund av sjukdom frånträdde sin befattning; att

ban i nyssnämnda egenskap jämlikt § 69 i det för statens pensionsanstalt
gällande reglementet varit delägare i pensionsanstalten;

samt att ban är medellös.

I en till statens pensionsanstalt ställd och av Kalmar läns södra skogsvårdsstyrelse
med tillstyrkan till pensionsanstalten översänd ansökning av
den 7 oktober 1931 anhöll Branting, att enär han lämnat sin befattning på
grund av sjukdom, som ban ådragit sig i tjänsten, han måtte jämlikt §§ 18,
19 och 24 i anstaltens reglemente komma i åtnjutande av pension. Vid
ansökningen voro fogade

dels ett av provinsialläkaren Hj. Svensson den 24 september 1931 utfärdat
intyg, så lydande: .

»Att länsskogvaktaren J. D. Branting lider av nepbritis ebron, (njursjukdom)
och kroniskt ryggskott (lumbago) samt i hög grad utbildad minnesförlust
och försvagade kroppskrafter och att stor anledning finnes att
tro, att ban ådragit sig det kroniska ryggskottet under utövandet av sin
tjänst och att ban på grund av dessa sjukdomar är och blir oförmögen att
sköta sin tjänst, intygas på beder och samvete»,

dels ock ett av samme läkare den 31 oktober 1931 utfärdat kompletterande
intyg, däri uttalas, att Branting ådragit sig det kroniska ryggskottet
vintern 1928 under stämpling av skog och att ryggskottet enbart för Branting
medfört oförmåga att sköta sin tjänst.

Efter framställning av statens pensionsanstalt avgav medicinalstyrelsen
den 30 januari 1932 utlåtande i ärendet, däri styrelsen anförde, att
styrelsen icke kunde finna det nöjaktigt styrkt, att Branting i och genom
sin tjänst ådragit sig oförmåga att behörigen sköta tjänsten.

I beslut den 12 februari 1932 yttrade pensionsanstalten, att som med
hänsyn till vad i ärendet inkomna handlingar innehölle det icke kunde
anses föreligga tillräckliga skäl för antagandet, att Branting under utövandet
av sin tjänst ådragit sig den sjukdom, som gjorde honom för
framtiden oförmögen att behörigen sköta tjänsten, och ej heller eljest forelåge
någon omständighet, som enligt anstaltens reglemente kunde berättiga
honom att erhålla genast börjande tjänstepension, pensionsanstalten
funne sig förhindrad att tilldela honom sådan pension.

Över detta pensionsanstaltens beslut anförde skogsvårdsstyrelsen besvär
bos Kungl. Majit under yrkande örn bifall till den bos statens pensionsanstalt
gjorda framställningen. Vid besvären funnos fogade, bland annat,
ett av leg. läkaren B. Nyquist utfärdat intyg av innehåll, att Branting
lede av kronisk muskelreumatism i ryggens och höftledernas muskulatur
samt ischias, vilka sjukdomar gjorde honom oförmögen att for framtiden
sköta sin tjänst, ävensom att enligt Nyquists övertygelse Branting
ådragit sig dessa sjukdomar under sin tjänstutövning.

I sitt utlåtande över besvären anförde statskontoret följande:

9

Kungl. May.ts proposition nr 240.

När överklagade beslutet meddelats, hade knappast sådan utredning rörande
Bräntings sjukdom kunnat anses föreligga, att därav med säkerhet
framgått, att han såsom i ansökningen örn pension gjorts gällande skulle
hava ådragit sig sjukdomen under utövningen av sin tjänst. Av den vid
besvärsskriften fogade läkarutredningen måste emellertid anses framgå, att
Bräntings ryggsjukdom, som gjorde honom för framtiden oförmögen att
sköta en skogvaktares åligganden, ådragits i tjänsten. Vid sådant förhållande
syntes statens pensionsanstalt böra få tillfälle att ånyo pröva
frågan örn Bräntings pensionsrätt. Statskontoret ville därför ifrågasätta,
huruvida icke ärendet borde för sådant ändamål återförvisas till pensionsan
stalten.

Medicinalstyrelsen anförde i anledning av besvären, att enär intet
nytt framkommit, ägnat att ändra styrelsens tidigare uttalade uppfattning
i föreliggande fråga, styrelsen vidhölle sitt förut avgivna utlåtande.

Jämlikt Kungl. Maj:ts i regeringsrätten den 16 december 1932 givna
utslag fann Kungl. Maj:t ej skäl att göra ändring i pensionsanstaltens
beslut. En av regeringsrättens ledamöter var av skiljaktig mening och
anförde, att enär av vad i målet förekommit finge anses framgå, att Branting
på grund av sjukdom, som han ådragit sig under utövningen av sin
tjänst, vore oförmögen att behörigen sköta tjänsten, han funne skäligt
att med undanröjande av överklagade heslutet visa målet åter till pensionsanstalten
för ny behandling.

I en till Kungl. Majit ställd, den 7 februari 1933 dagtecknad skrift har
nu skogsvårdsstyrelsen — under framhållande att styrelsen alltjämt vore
av den uppfattningen, att Bräntings sjukdom ådragits under tjänstutövning
— anhållit, att Kungl. Majit måtte hos riksdagen utverka pension
åt Branting.

Statens pensionsanstalt har i häröver avgivet utlåtande meddelat, att,
därest anstalten ansett sig kunna bifalla den av Branting hos anstalten
gjorda ansökningen örn pension, Branting skulle hava tilldelats hel pension
å 1,660 kronor årligen att, linder de i anstaltens reglemente stadgade
grunderna, utgå från och med den 1 januari 1932, då Branting frånträtt
sin tjänst.

Statskontoret har i anledning av nyssnämnda hos Kungl. Majit gjorda
framställning anfört följande!

I utlåtande över de av skogsvårdsstyrelsen anförda besvären över statens
pensionsanstalts beslut, varigenom Branting icke funnits berättigad
till genast börjande tjänstepension, hade statskontoret visserligen givit uttryck
åt den uppfattningen, att av den i besvärsmålet förebragta läkarutredningen
finge anses framgå, att den sjukdom, som gjort Branting
för framtiden oförmögen att sköta en skogvaktares åligganden, ådragits
i tjänsten, till följd varav Branting enligt reglementet för statens pensionsanstalt
borde vara berättigad till genast börjande pension. Denna
uppfattning hade emellertid av don medicinska sakkunskapen befunnits
icke vara riktig; och såsom följd härav hade omförmälda besvär blivit
ogillade enligt Kungl. Majits utslag den 16 december 1932.

Då alltså något orsaksförhållande icke funnits hava existerat mellan

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 238—241. -

Departementschefen.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 240.

Bräntings tjänstutövning och den sjukdom, som ansetts böra föranleda
hans avgång, kunde genast börjande pension från statens pensionsanstalt
icke tillkomma Branting. Däremot syntes Branting kunna komma i åtnjutande
av uppskjuten pension enligt det för anstalten gällande reglementet
att hörja uppbäras, när han uppnått den för hans befattning fastställda
pensionsåldern eller vid tidigare inträffad arbetsoförmåga.

Att staten här skulle, såsom skogsvårdsstyrelsen begärde, åtaga sig att,
oaktat Branting befunnits icke vara författningsenligt berättigad till genast
börjande pension, bereda honom sådan pension, syntes icke böra
ifrågakomma. Statskontoret hemställde alltså, att förevarande framställning
icke måtte till vidare åtgärd föranleda.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, kan Branting jämlikt föreskrifterna
i reglementet för statens pensionsanstalt komma i åtnjutande
av uppskjuten pension, grundad på av honom själv inbetalda pensionsavgifter.
Enligt vad jag inhämtat, kommer denna pension, örn den beviljas
att utgå före uppnådd pensionsålder, att uppgå till belopp av omkring
260 kronor för år jämte därå belöpande pensionsförhöjning och dyrtidstillägg.
Ur principiell synpunkt måste visserligen betänkligheter möta
mot att staten beviljar delägare i pensionsanstalten pensionsförmåner utöver
dem, som tillkomma honom enligt anstaltens reglemente. Med hänsyn
till de särskilda omständigheterna i förevarande fall har jag emellertid
ansett mig böra tillstyrka, att pension av statsmedel beredes Branting.
Pensionen, vilken torde böra bestridas från allmänna indragningsstaten,
synes mig skäligen böra bestämmas till 900 kronor och utgå från
och med den 1 januari 1933.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.
Majit måtte föreslå riksdagen medgiva,

att förre länsskogvaktaren Joban Daniel Branting
må, räknat från och med den 1 januari 1933, under
sin återstående livstid å allmänna indragningsstaten
uppbära en årlig pension av 900 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Birger Brandt.