Kungl. Majlis proposition nr 236.

1

Nr 236.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation; given Stockholms slott den 21 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Under Hans Maj: ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr ‘>36.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928
(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda
bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»
införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande
som följer:

1 $.

Fastighet, som — — — erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som — — — till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Har motpart genom invändning
eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat överenskommelse
örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest utan skälig anledning
ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i vad mån han bör
själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den exproprierande de
utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad, som i 34 §
första stycket avses, må sökas åter av den som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 $.

Kätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 sägs må ej beviljas
med mindre ansökningen gjorts genom hushållningssällskaps egnahems -

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

nämnd eiler organ, som för kommuns räkning bedriver statsunderstödd
iåneverksamhet för egna hem eller arbetarsmåbruk, samt ändamålet omedelbart
sammanhänger med sådan av hushållningssällskapet eller kommunen
bedriven verksamhet.

109 §.

Avser ansökningen mark vilken ingår i tomtindelning, skall bifogas
kopia av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt
rum, kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.
Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver
med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad
örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller
annan person med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses
skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning av sådan
mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare
samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse
därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 §.

Expropriationsrätt må beviljas endast örn särskild svårighet möter att
genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra
olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Vid beviljande av rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning
skall iakttagas, att expropriation ej må ske i strid mot tomtindelningen.
Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas allenast
örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning
frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att
marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning finnes kunna
ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga om kostnaderna i
expropriationsmål vari stämning utfärdats före nämnda dag skall äldre
lag gälla.

4

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, fråga örn
vissa ändringar i gällande expropriationslag stiftning samt anför:

»På föredragning av chefen för jordbruksdepartementet har Kungl.
Maj:t den 24 februari 1933 beslutat avlåta proposition, nr 181, till riksdagen
med förslag örn inrättande av en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,
från vilken lån må utlämnas i ändamål att giva skogsarbetare
eller därmed likställd arbetare tillfälle att förvärva mindre
lägenhet, ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet
vid sidan av annan verksamhet (arbetarsmåbruk). Närmare bestämmelser
angående lånerörelsen hava sammanförts i ett inom jordbruksdepartementet
utarbetat, till nyssnämnda proposition fogat förslag till kungörelse
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet. Enligt berörda
förslag skall statslån från arbetarsmåbrukslånefonden kunna av
Kungl. Maj :t årligen tilldelas landskommun, som därom ansöker, att användas
för utlämnande av arbetarsmåbrukslån åt enskilda. Verksamheten
skall inom kommunen under statens egnahemsstyrelses överinseende
handhavas av en särskild arbetarsmåbruksnämnd eller, där verksamheten
kan antagas bliva av mindre omfattning, kommunalnämnden.
Den som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån skall därom ansöka hos den
kommun, inom vars område den lägenhet är belägen för vars förvärvande
lånet sökes. Förutsättning för erhållande av arbetarsmåbrukslån
skall vara, bland annat, att lånesökandens ekonomiska ställning är sådan,
att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest
för att sätta honom i stånd att förvärva en lägenhet av den beskaffenhet,
varom här är fråga. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Genom förslaget örn arbetarsmåbruk bygges vidare på de anordningar,
statsmakterna sedan många år vidtagit i syfte att befordra uppkomsten
av egna hem och mindre jordbruk. Såsom den främsta av berörda
anordningar torde få anses den statsunderstödda egnahemsverk -

5

Kungl. May.ts proposition nr 236.

samheten. Gällande bestämmelser härutinnan innefattas huvudsakligen
i tre kungörelser av den’8 juni 1928, nr 217 angående allmänna grunder
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, nr 218 med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten
samt nr 219 med reglementariska föreskrifter rörande
den statsunderstödda jordförmedlings- och jordansltaffningsverksamheten.
Kungörelsen nr 218 har undergått vissa ändringar genom
kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249). Egnahemsverksamheten handhaves
under överinseende av statens egnahemsstyrelse av låneförmedlare,
vilka på ansökan hos Kungl. Maj:t årligen tilldelas statslån från egnahemslånefonden
att av dem användas för utlämnande av egnahemslån åt
enskilda. Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen, kommuner
samt vissa aktiebolag och föreningar. Hushållningssällskap utövar
verksamheten genom särskild egnahemsnämnd. Egnahemslån utlämnas
för att bereda lämpliga personer tillfälle att å landsbygden eller
å till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva
sådant eget hem, där låntagaren äger såväl jordområdet som därå
uppförda byggnader. Dylikt lån kan avse antingen jordbrukslägenhet
(jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslån). Därjämte kan egnahemslån
utlämnas för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet,
som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, ävensom
för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tilläggslån).
För erhållande av egnahemslån fordras bland annat, att sökanden
visserligen ej saknar medel att i någon mån bidraga till genomförande
av det med lånet avsedda företaget men är i behov av kraftigt bistånd
härför. Egnahemslån utgår beträffande jordbrukslägenhet med högst
fem sjättedelar och i fråga örn bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar
av lägenhetens av låneförmedlaren beräknade värde.

Förslaget örn arbetarsmåbruk ansluter sig väsentligen till ett förslag
som framlagts av sociala jordutredningen (ledamöterna av riksdagens första
kammare, professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i
Fältenborg oell jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, ledamoten av riksdagens
andra kammare, ombudsmannen Helmer Molander samt sekreteraren
hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet redaktören
Hemming Sten i Gävle) i ett den 5 december 1932 avgivet betänkande
(stat. off. utr. 1932: 33). I betänkandet hava vissa uppgifter angående
jordtillgången i riket lämnats (sid. 39—46 och 66—70). För det huvudsakliga
av den sålunda förebragta utredningen har chefen för jordbruksdepartementet
sammanfattningsvis redogjort vid behandlingen den 24
februari 1933 av frågan örn inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond.
Till berörda redogörelse torde jag här få hänvisa.

Den verkställda utredningen har enligt sociala jordutredningens förmenande
givit vid handen, att jord lämplig för bildande av arbetarsmåbruk
funnes till salu i stor utsträckning och till priser, som kunde an -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ses skäliga även om de under nuvarande jordbrukskris icke föranledde
försäljningar. Emellertid hava i ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande
två av utredningens ledamöter, herrar Molander och Sten, givit
uttryck för bestämda farhågor, att vid de föreslagna åtgärdernas genomförande
svårigheter att anskaffa den för nybildning av arbetarsmåbruk
behövliga jorden mångenstädes skulle uppstå. Ifrågavarande ledamöter
hava anfört, att det med ali säkerhet bomme att visa sig, att lämplig
och lämpligt belägen jord för det avsedda ändamålet många gånger ej
kunde förvärvas, oaktat den funnes och av ägaren utan eget förfång
kunde avvaras. Det kunde även förutspås, att oskäliga jordpriser komme
att i viss utsträckning förhindra tillkomsten av nya arbetarsmåbruk.
Sagda ledamöter hava därför ansett, att statsmakterna vid ett genomförande
av förslaget örn statsunderstödda arbetarsmåbruk borde åvägabringa
en expropriationslagstiftning, som möjliggjorde verksamhetens
genomförande i hela den utsträckning, som vore avsedd och nödvändig.

De farhågor, vilka sålunda uttalats, hava kommit till uttryck jämväl
i vissa över sociala jordutredningens betänkande avgivna yttranden. Sålunda
har av kommunalnämnden i Gustaf Adolfs kommun i Värmlands
län gjorts gällande, att en expropriationslagstiftning vore oundgänglig
för förslagets genomförande, och kommunalnämnden i Hova kommun i
Skaraborgs län har anfört, att en utvidgning av expropriationsmöjligheterna,
så att torp och jordegendomar, vilka ej vore bäriga, kunde ombildas
till egna hem, när betingelser därför förelåge, vore av betydelse,
åtminstone i mellersta Sveriges skogsbygder. Jämväl från kommuner i
Västernorrlands och Jämtlands län har tillstyrkts, att åtgärder i nu förevarande
riktning vidtoges. Samma ståndpunkt har intagits av svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet samt svenska lantarbetareförbundet.

Spörsmålet örn expropriation såsom medel att skapa nya jordbruk
upptogs redan av den s. k. norrlandskommittén i dess den 27 oktober 1904
avgivna betänkande. Däri framlades bland annat ett förslag till lag angående
vissa åtgärder för beredande åt enskilda jordbrukare i Norrland
och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa
jordsökande mark till upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet
genom frivilliga avtal. Kunde mark ej på detta sätt erhållas, inträdde
emellertid en av Kungl. Maj:t utövad expropriationsrätt. Skyldighet
att avstå jord i sådan ordning skulle åligga bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet eller enskild person, vilken icke hade sitt bo och hemvist
på den fastighet, varå den till avstående ifrågasatta marken vore belägen,
och vilken uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen för
att tillgodogöra sig skogsavkastningen. Vid bestämmande av den mark,
som borde avstås, skulle iakttagas bland annat, att endast sådan odlingsmark
toges i anspråk, som lämpade sig för upptagande till jordbruks -

Kungl. Martts proposition nr 236.

7

lägenhet, samt att varje lägenhet, som erhölle odlingsmark av den omfattning,
att lägenheten lämpade sig för drivande av självständigt jordbruk,
tillädes jämväl ett för husbehovet avsett skogsområde.

I yttranden, som av länsstyrelserna i de sex nordligaste länen avgåvos
över norrlandskommitténs förslag, tillstyrktes detta i huvudsak av länsstyrelserna
i Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län. Länsstyrelsen i
Västerbottens län ifrågasatte allenast viss begränsning av den föreslagna
expropriationsrätten och länsstyrelsen i Gävleborgs län ställde sig, utan
att direkt tillstyrka förslaget, ej oförstående för dess syfte. Däremot avstyrktes
förslaget av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Med betänkande, del IV (stat. off. utr. 1922: 47) avgav den s. k. jordkommissionen
den 11 november 1922 alternativa, såsom I och II betecknade
förslag till lagstiftning örn statsåtgärder för bildande av nya jordbruk,
därvid ytterst expropriation för markanskaffning skulle ifrågakomma.
Prövningen av väckt expropriationsanspråk skulle enligt förslag I ankomma
på en särskild avlösningsnämnd, bestående av lantmätare och
kommunalt valda ledamöter, samt enligt förslag II åligga ägodelningsrätten.
Beträffande skyldighet att avstå jord för anläggning av nybygge
skulle enligt förslag'' I med vissa undantag gälla i huvudsak följande:
Odlingsbar jord å fastighet, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller .enskild
person, som uppenbarligen besutte fastigheten huvudsakligen i spekulationssyfte,
ävensom odlingsbar jord, som ägdes av annan enskild person
och tillhörde fastighet med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor
och på samma gång en åkerareal av mera än 75 hektar, skulle — i sistnämnda
fall till högst hälften av fastighetens odlingsbara jord — avstås,
såvida ej tjänliga åtgärder till jordens uppodlande vidtagits eller veterligen
snart vore att förvänta. Oavsett det nu sagda skulle enskild person
tillhörig odlingsbar jord jämväl avstås, då jorden i anseende till läge eller
omfattning eller av annan anledning uppenbarligen ej kunde antagas inom
överskådlig tid bliva av fastighetens ägare uppodlad för att brukas med
gårdens gamla inägor eller ingå i någon fastighetens klyvning mellan
barn eller stärbhusdelägare. Vidare skulle odlad jord, som enligt ortens
förhållanden vore att anse såsom synnerligen vanhävdad, avstås, såvida ej
tjänliga åtgärder till vanhävdens avhjälpande vidtagits eller veterligen
snart vore att förvänta. Därest tillgång till annan lämplig jord ej funnes
i orten samt behovet vore trängande, kunde odlad jord å fastighet, tillhörig
bolag, ekonomisk förening eller enskild spekulant, ävensom å sådan
annan enskild person tillhörig större fastighet, varom i det föregående
förmälts, även örn jorden ej vore vanhävdad, tagas i anspråk till ett omfång
av högst 25 procent av den odlade jorden. — Enligt jordkommissionens
förslag II var expropriationsrätten mer begränsad. Sistnämnda förslag
innebar härutinnan i huvudsak följande: Genom expropriation kunde
förvärvas odlad jord, varå jordbruket nedlagts eller vanskötts, försåvitt
den egendom, vartill jorden hörde, sigdes av bolag, ekonomisk förening eller

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

enskild spekulant eller ock av annan enskild person, där egendomen innehölle
odlad jord till en areal, överstigande 25 hektar. Jord, som på grund
av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet måste anses
alldeles olämplig för jordbruksdrift, eller jord, med avseende å vilken
ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits för dess iståndsättande,
finge dock ej tagas i anspråk. Befunnes den huvudsakliga delen av den
odlade jorden ligga i vanhävd, kunde icke blott de vanhävdade ägorna utan
även återstoden av den odlade jorden förvärvas. Vidare finge exproprieras
odlingsbar jord å egendom, tillhörig bolag, ekonomisk förening eller enskild
spekulant, därest ej ändamålsenlig åtgärd eller förberedelse vidtagits
för jordens uppodlande.

I ett den 28 februari 1923 avgivet betänkande, del VI (stat. off. utr.
1923:40) har jordkommissionen vidare framlagt dels ett principutlåtande
örn avlösning av vissa arrendejordbruk och bättring av ofullständiga jordbruk,
enligt vilket utlåtande lagstiftning örn vissa tvångsåtgärder i berörda
hänseenden förordats, dels ock ett utkast till lagbestämmelser rörande
tillhandahållande av tomtmark för nya bostäder, enligt vilket mark för
tomt skulle få exproprieras efter i tillämpliga delar de grunder och i den
ordning, som stadgats i kommissionens omförmälda förslag I.

Över jordkommissionens förslag hava under åren 1922 och 1923 införskaffats
yttranden från länsstyrelser, andra myndigheter med flera. I de
inkomna yttrandena har i allmänhet intagits en gentemot förslagen mer
eller mindre avvisande hållning.

Erinras må vidare, att förslag, avseende att åstadkomma en expropriationslagstiftning
för att säkra anskaffningen av jord för jordbruks- och bostadsändamål
under en följd av år framförts i vid riksdagen väckta motioner.
Dessa motioner hava icke lett till åsyftat resultat.

I samband med utarbetandet av förut omförmälda förslag angående
statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet har frågan om lagstiftning i
nyss angivet syfte varit föremål för utredning inom jordbruksdepartementet.
Utredningen har resulterat i en promemoria med utkast till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Promemorian med lagutkast torde få såsom bilaga P. M. fogas till detta
protokoll. Förslaget innebär en utvidgning av expropriationslagen
därhän, att fastighet, som tillhör annan än kronan, skall genom det i
sagda lag stadgade tvångsförfarande kunna tagas i anspråk för bildande
av egna hem eller mindre jordbruk eller stärkande av ofullständiga jordbruk.
Rätt att ansöka örn expropriation för ifrågavarande ändamål har
förbehållits hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ, som för
kommuns räkning utövar statsunderstödd egnahemslåneverksamhet eller
arbetarsmåbrukslåneverksamliet, och expropriation får äga rum allenast
örn det ändamål, som därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger
med av sökanden omhänderhavd verksamhet, som nyss sagts. Så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

!)

som villkor för att expropriationsrätt skall kulina beviljas Ilar stadgats
dels att särskild svårighet skall möta att genom avtal förvärva erforderlig
mark till skäligt pris, dels ock att den mark, varom fråga är, helt eller till
huvudsaklig del skall lämpa sig för det avsedda ändamålet. Vidare hava
upptagits vissa med hänsyn särskilt till bestämmelserna i jorddelningslagen,
fastighetsbildningslagen och stadsplanelagen dikterade föreskrifter.
För möjliggörande av ett tillfredsställande bedömande av lösningsanspråket
hava uppställts närmare angivna krav på fullständighet och
tillförlitlighet hos den karta med beskrivning, som skall vid fogas ansökningen
hos Kungl. Maj:t. Tillika har föreslagits ändring av kostnadsbestämmelserna
i expropriationslagens 67 §. Sistberörda ändringsförslag,
som berör jämväl expropriation för andra ändamål än de nu förevarande,
går ut därpå, att ägaren till den fastighet, expropriationen gäller, ävensom
annan sakägare i avseende å samma egendom skola, örn de genom invändning
eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse
örn expropriationsersättning eller eljest vållat, att kostnaderna
för expropriationen utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej
blott själva vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även
gottgöra den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne.

över förslaget hava avgivits yttranden av lantmäteristyrelsen, statens
egnahemsstyrelse, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, samtliga
hushållningssällskap genom deras förvaltningsutskott eller egnahemsnämnder,
fastighetsregisterkommissionen, styrelsen för svenska landskommunernas
förbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogsägareförbund, Stockholms
stads fastighetskontor, byggnadsnämnden i Linköping, överlantmätarna
i Östergötlands, Älvsborgs och Kopparbergs län samt ordföranden
i expropriationsnämnder för Stockholms stad.

Allmänna synpunkter på frågan om tvångsinlösen av jord för bostads eller

jordbruksändamål.

Beträffande behovet och lämpligheten av lagstiftning angående tvångsinlösen
av jord för bostads- eller jordbruksändamål har i yttrandena framhållits
i huvudsak följande.

Lantmäteristyrelsen har ansett, att det med fog kunde ifrågasättas, huruvida
efterfrågan på jord vore eller kunde förväntas bliva större än att
den i allmänhet kunde tillfredsställas med den jord, som onekligen funnes
att tillgå genom anskaffning på frivillig väg. Emellertid syntes man å
andra sidan icke berättigad att helt utgå från att förefintligt behov av
jord för här ifrågavarande ändamål under alla förhållanden kunde bliva
tillgodosett på lämpligt siitt genom vad som erbjödes i öppna marknaden.
För de fall, där verkligt önskvärda jordupplåtelser ej frivilligt kunde

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

åvägabringas, torde därför enligt lantmäteristyrelsens mening visst tvångsförfarande
vara motiverat.

Statens egnahemsstyrelse, som i princip godkänt det föreliggande förslaget,
Ilar till utveckling av sin ståndpunkt anfört bland annat:

I den mån det allmännas åtgöranden till lindrande av arbetslöshetens
verkningar inriktades på att bereda arbetslösa utkomst av jordbruk, syntes
anspråken på jord härför lämpligen icke kunna tillgodoses enbart med
stöd av lån ur egnahemslånefonden och den föreslagna arbetarsmåbrukslånefonden,
utan torde det bliva nödvändigt att i största möjliga utsträckning
genom det allmännas försorg tillskapa sådana nya arbetstillfällen,
att arbetslösa genom eget arbete kunde bidraga till sin framtida försörjning.
För åstadkommande av arbetstillfällen och utkomstmöjligheter
torde enligt egnahemsstyrelsens mening arbetslöshetsmedel böra ställas
till förfogande för igångsättande av odlingsföretag för egnahemsbildning.
Även örn flertalet markägare vore villiga att upplåta jord till sådant företag
inom tjänligt sammanhängande nyodlingsområde, kunde det dock
tänkas, att enskilda markägare inom området i förhoppning att kunna tillgodogöra
sig väntad jordvärdestegring eller av annan anledning ställde
sig avvisande gentemot frivillig upplåtelse eller att ingå såsom delägare i
odlingsföretaget, varigenom hela företagets genomförande kunde försvåras.
Likaså kunde inköp av större områden för styckning till småbruk
eller för samfälld jordbruksdrift befinnas fördelaktigare än förvärv
av spridda mindre ägolotter men förhindras genom någon jordägares villkor
för upplåtelsen. Därest den strävan till självverksamhet och försörjning
för framtiden, som stat liksom kommun under rådande och hotande
arbetslöshet bland landsbygdens befolkning nödgades ekonomiskt understödja
medelst arbetslöshetsmedel, arbetarsmåbrukslån eller egnahemslån,
kunde befaras bliva motverkad genom framkommande svårigheter att åt
ett större antal jordsökande förvärva jord, lämpligt belägen och tjänlig
för nyodling, vöre det givetvis för det allmänna angeläget, att befarade
svårigheter kunde undanröjas. Möjligheten att på förhand kunna räkna
med att planerat egnahemsföretag icke skulle äventyras allenast på grund
av enskild jordägares nekade frivilliga medverkan hade också den fördelen
med sig, att förberedande arbeten underlättades. En med avseende å
antydda förhållanden lämpligt avvägd expropriationsrätt under former,
betryggande mot missbruk, torde icke vara ägnad att uppväcka berättigade
farhågor för att institutet skulle medföra obehörigt intrång i den privata
jordäganderätten.

Ledamoten av egnahemsstyrelsen Nils Gabrielsson i Teg har varit av
avvikande mening samt avstyrkt lagförslaget under framhållande dels att,
enär jord för egnahemsändamål i erforderlig omfattning och till synnerligen
lågt pris saluhölles i den fria marknaden, något behov av utvidgad
expropriationsiagstiftning ej förelåge, dels ock att den med ett
expropriationsförfarande förbundna omständliga värderingsproceduren
bomme att väsentligt fördyra egnahemsjorden.

Av länsstyrelserna har länsstyrelsen i Södermanlands län förklarat, att
ehuru de föreslagna lagändringarna syntes sakna aktualitet för länet såvitt
anginge expropriationsförfarandets tillämplighet för åstadkommande
av arbetarsmåbruk, länsstyrelsen icke hade något att erinra mot förslaget.

Kungl. Majris proposition nr 236.

11

Länsstyrelsen i Kalmar län Ilar anfört, att ehuru länsstyrelsen principiellt
ausåge, att en utvidgning av expropriationslagstiftningen utöver de allmännyttiga
ändamål, som egentligen avsåges att med densamma tillgodoses,
ej borde ske, länsstyrelsen dock funne sig med hänsyn till det i detta
fall behjärtansvärda syftet och de enligt förslaget skapade garantierna
mot ett missbruk av expropriationsrätten ej böra motsätta sig ändringarnas
genomförande. Förslaget bär tillstyrkts av länsstyrelsen i Kopparbergs
län. Länsstyrelsen i Hallands län har framhållit, att något behov av
den ifrågasatta lagstiftningen icke förelåge beträffande länet, men har
icke velat motsätta sig dess genomförande, därest från andra orter i riket
konstaterades verkligt behov därav. Uttalanden av motsvarande innebörd
hava gjorts av länsstyrelserna i Malmöhus och Värmlands län. Länsstyrelsen
i Gotlands län, som anfört, att svårigheter inom länet hittills ej
yppat sig att på rimliga villkor erhålla mark för bildande av egna hem
eller mindre jordbruk, har ifrågasatt, huruvida man skulle tillgripa en
lagstiftning sådan som den föreslagna, med mindre erfarenheten givit stöd
för att dylika tvångsåtgärder verkligen vore av nöden för vinnande av det
avsedda syftet. Liknande ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som framhållit, att inom sistnämnda län lämplig och
lämpligt belägen jord för egnahemsändamål, trots den utveckling egnahemslånerörelsen
tagit, alltjämt kunde i erforderlig utsträckning förvärvas
till relativt gynnsamt pris. Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett det ur
principiella synpunkter tveksamt, huruvida rätt till expropriation för nu
ifrågasatta ändamål borde medgivas. För sistnämnda läns vidkommande
vore dylik rätt icke behövlig. Övriga länsstyrelser ävensom Överståthållarämbetet
hava avstyrkt ifrågavarande förslag, därvid allmänt gjorts gällande
att något behov av expropriationslagstiftning i förevarande syfte
icke vore för handen. Tillika har såsom skäl mot bifall till förslaget i åtskilliga
fall åberopats principiella synpunkter. Särskilt har framhållits,
att expropriation för jordbruksändamål icke uppbures av ett sådant allmänt
intresse, som hittills ansetts böra utgöra grunden för all expropriationslagstiftning.

De hushållningssällskaps förvaltningsutskott, tretton stycken, vilka
yttrat sig i ärendet, hava samtliga avstyrkt de föreslagna lagändringarna
under framhållande, bland annat, att lämplig jord i önskvärd utsträckning
kunde erhållas på frivillighetens väg.

Bland egnahemsnämnderna hava olika meningar kommit till uttryck.
Egnahemsnämnden i Södermanlands län har tillstyrkt förslaget. Egnahemsnämnden
i Kalmar läns södra del har förklarat sig med hänsyn
till förslagets syfte ej vilja avstyrka bifall till detsamma. Egnahemsnämnden
i Värmlands län har anfört, att för närvarande i allmänna
marknaden funnes mycket god tillgång på jord, lämplig för egnahemsbildning,
samt att av allt att döma denna tillgång torde fylla behovet
för en längre tid framåt även om förslaget örn arbetarsmåbruk skulle ge -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ii omföras. Därest emellertid framdeles tillgången på jord för angivna ändamål
skulle i avsevärd grad minskas och i följd därav oskäliga jordpriser
skulle uppstå, vore det enligt sistnämnda egnahemsnämnds förmenande ej
utan betydelse att äga möjlighet till ett reglerande ingripande för att sålunda
leda utvecklingen i rätt riktning. Egnahemsnämnden i Västmanlands
län har, under förmälan att inom nämndens verksamhetsområde alltid
funnits god tillgång på för egnahem lämplig jord till skäligt pris, uttalat,
att den ifrågasatta utvidgningen av expropriationslagstiftningen
borde anstå tillsvidare. Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har anfört,
att ehuru nämnden ansåge, att jordfrågan lämpligast löstes genom
frivillig överenskommelse mellan köpare och säljare, samt att vissa vådor
av utvidgad expropriationsrätt kunde komma att föranledas för jordbruket
och dess utveckling, nämnden dock ej kunde bortse från, att det understundom
skulle vara önskligt, att tvångsförsäljning kunde tillgripas för
att göra för jordbruk lämplig jord tillgänglig för jordsökande. I yttranden,
som från ytterligare elva egnahemsnämnder inkommit i ärendet, har
det föreliggande lagförslaget avstyrkts. I samtliga sistberörda yttranden
har framhållits, att den ifrågasatta lagstiftningen icke vore behövlig
för tillgodoseende av jordbehovet. Jämväl har i ett flertal yttranden
uttalats betänkligheter med hänsyn till det ingrepp i äganderätten, som
förslagets realiserande ansåges föranleda.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har ansett, att man
kunde avvakta erfarenhetens vittnesbörd, innan man ingrepe med en expropriationslagstiftning,
som onekligen komme att väcka farhågor på
många håll. Tidigare utredningar gåve vid handen, att jord icke syntes
saknas för upplåtelse i vanlig ordning till egna hem och småbruk.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har uttalat sin anslutning
till förslagets syfte.

Svenska lantarbetarförbundet har tillstyrkt förslaget.

Sveriges skogsägareförbund däremot har avstyrkt förslaget under förmälan
att en expropriationslagstiftning i jordbrukssyfte måste betecknas
såsom ej blott fullständigt onödig utan därjämte direkt skadlig. Den av
sociala jordutredningen förebragta utredningen ådagalade enligt förbundets
mening, att jord för ifrågavarande ändamål funnes disponibel i en
omfattning, som mångdubbelt överstege efterfrågan. Förbundet ville härutöver
framhålla, att på bolagsmark praktiskt taget all inägojord, som
icke behövdes för industriell användning eller kommunikationsändamål,
kunde få köpas till synnerligen lågt pris för de syften, som nu avsåges.
Att försäljningar av egendomar för närvarande ej skedde i särskilt stor
omfattning berodde icke på att det saknades säljare utan på att det ej
funnes köpare. Det föreliggande lagförslaget innebure ett utomordentligt
djupgående ingripande i jordäganderätten, vilket med all säkerhet komme
att orsaka allvarliga olägenheter och även försök till otillbörligt spekula -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tivt utnyttjande på ett sätt, som knappast bleve möjligt för de prövande
myndigheterna att förhindra.

På sätt framhållits i motiven till remissförslaget ingå strävandena att
åstadkomma en expropriationslagstiftning för tillgodoseende av bostadsoch
jordbruksändamål såsom led i det med understöd av statsmedel bedrivna
arbetet att befordra uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk.
Det torde ligga i sakens natur, att då staten vidtager åtgärder för
att ekonomiskt underlätta anskaffandet av jord i angivet syfte, staten
också bör, så långt det rimligen låter sig göra, tillse att åtgärderna icke
bliva resultatlösa på grund av jordägarnas ovillighet att sälja lämpliga
områden, även när en försäljning icke är förenad nied verkliga olägenheter.
Såsom i avgivna yttranden framhållits, böra tvångsåtgärder för
jordförvärv visserligen icke tillgripas onödigtvis. Av utredningen i ärendet
synes framgå, att mycken jord, lämplig för ifrågavarande ändamål,
finnes tillgänglig i landet. Jordanskaffning på frivillighetens väg torde
därför som regel icke behöva möta några svårigheter. Men fall kunna
förekomma, då behovet av jord icke kan utan tillgång till ett tvångsförfarande
tillgodoses såsom ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Framför
allt kan måhända situationen bliva den nu angivna, örn den mark
varom fråga är äges gemensamt av ett större antal personer. Ofta nog
torde dylika samfälligheter med hänsyn till läge och beskaffenhet väl
ägna sig för utläggning till arbetarsmåbruk eller egna hem, och genom
markens exproprierande i sådant syfte torde möjliggöras ett bättre utnyttjande
av densamma än tidigare skett. Att åstadkomma en frivillig
uppgörelse med markens samtliga ägare torde emellertid ej sällan vara
uteslutet. Även i andra fall kan det inträffa, att vissa jordägare utan
sakliga skäl motsätta sig att avyttra även en obetydlig del av sin egendom.
I detta sammanhang må bringas i erinran statens egnahemsstyrelses
yttrande, att inköp av större områden för styckning till småbruk
kan befinnas fördelaktigare än förvärv av spridda ägolotter men hindras
genom någon jordägares villkor för upplåtelsen, ävensom att möjligheten
att på förhand kunna räkna med att planerat egnahemsföretag icke skall
äventyras allenast på grund av enskild jordägares vägran av frivillig medverkan
har den fördelen med sig att förberedande arbeten underlättas.
Förslaget örn inrättande av en arbetarsmåbrukslånefond skänker uppenbarligen
spörsmålet om expropriation för bostads- oell jordbruksändamål
särskild aktualitet. På sätt tidigare angivits skall arbetarsmåbrukslån
användas för förvärv av lägenhet inom den kommun som förmedlar lånet,
och deli jordsökande blir alltså här beroende av jordtillgången å
en viss ort.

En lagstiftning av här ifrågavarande slag torde, örn expropriationsrätten
begränsas på ett sätt som innebär betryggande garantier mot missbruk,
icke utgöra fara för berättigade jordägare- eller andra intressen

Departements chefen.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 23(1.

men val kunna lända till åtskilligt gagn. De invändningar som på sina
håll framförts, att expropriation för ändamål varom nu är fråga icke
skulle överensstämma med hittills hos oss tillämpade expropriationsrättsliga
principei, kunna icke anses befogade. Enligt gällande lag örn expropriation
kan tvångsinlösen av mark under vissa förutsättningar äga rum
bland annat för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden samt
för att möjliggöra uppförande av byggnad för överläggningar eller föredrag
i allmänna frågor eller dylikt. Det må även erinras örn den lösningsrätt,
som är medgiven enligt lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa
fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område,
den s. k. ensittarlagen. De ändamål, för vilka expropriationsrätt
nu ifrågasättes, torde ur det allmännas synpunkt kunna jämställas med
dem, föx- vilka dylik rätt sålunda redan förefinnes.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen i ärendet har, örn än flertalet
yttranden gå i avstyrkande riktning, tanken på en expropriationslagstiftning
för ifrågavarande ändamål vunnit anslutning från olika
håll. Lantmäteristyrelsen har uttalat, att för de fall där verkligt önskvärda
jordupplåtelser ej frivilligt kunde åvägabringas, visst tvångsförfarande
vore motiverat. Inom statens egnahemsstyrelse hava tre av dess
fyra ledamöter (herrar Ekerot, Andersson i Fältenborg och Adler) i princip
godkänt det utremitterade förslaget. Flera länsstyrelser hava ställt
sig förstående för förslagets syfte. Länsstyrelsen i Södermanlands län
har lämnat det utan erinran och länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillstyrkt
detsamma. Länsstyrelsen i Kalmar län har ej velat motsätta sig
dess genomförande. Jämväl vissa egnahemsnämnder hava ansett det understundom
vara av värde att hava tillgång till ett tvångsförfarande.
Svenska lantarbetarförbundet har tillstyrkt förslaget och svenska skogsöda
flottningsarbetarförbundet har i princip anslutit sig till detsamma.
Erinras må också örn de i samband med yttrandena över förslaget örn arbetarsmåbruk
av kommuner i olika delar av landet gjorda uttalandena
angående behovet av en expropriationslagstiftning för förverkligande av
ändamålet med sistnämnda förslag.

Med hänsyn till det anförda synes en lagstiftning i remissförslagets syfte
böra komma till stånd.

Den ifrågasatta lagstiftningens utformning.

Det sätt, varpå frågan örn tvångsinlösen av jord för ifrågavarande ändamål
blivit löst enligt remissförslaget, eller genom förfarandets inordnande
under den allmänna expropriationslagen, har i allmänhet ej mött
någon erinran i de över förslaget avgivna yttrandena. Vissa anmärkningar
i förevarande hänseende hava dock framkommit.

Kungl. Majlis proposition nr 236.

15

Sålunda har lantmäteristgrelsen anfört, att möjligheten borde undersökas
att ordna inlösningsfrågan på ett smidigare och billigare sätt än
genom att tillgripa en så tung apparat, som ett expropriationsförfarande
innebure. Det läge enligt lantmäteristyrelsens mening under alla förhållanden
synnerlig vikt uppå, att redan på ett tidigt stadium komme till
stånd en i görligaste mån allsidig utredning i ärendet, och det kunde därför
ifrågasättas, örn icke denna utredning lämpligast borde uppdragas åt
något offentligt organ av helt annan karaktär än de föreslagna låneorganen.
Det läge i sakens natur, att uppenbara fördelar vore att vinna, därest
inlösningsåtgärden kunde så ordnas, att frågan örn tillstånd till förvärvet,
områdets omfattning m. m. samt beloppet av löseskillingen på en
gång och i ett sammanhang bleve föremål för prövning vid förrättning
å orten av därtill utsedda förrättningsmän, innan ärendet förelädes Kungl.
Maj:t till slutligt avgörande. Med lagförslagets nuvarande utformning
skulle ofta nog bliva erforderligt att förelägga Kungl. Majit alternativa
förslag till tvångsinlösen. Vidare skulle följa, att örn ändringar i ett sådant,
Kungl. Majit underställt förslag komme att föreslås av de myndigheter,
som av Kungl. Majit hördes i ärendet, därav föranleddes nya lantmäteriåtgärder.
Lantmäteristyrelsen befarade också, att sakfrågan komme
att bliva avgjord på ett utredningsmaterial, som åtminstone till viss
del vore präglat av de låneförmedlande organens speciella inställning till
jordanskaffningsproblemet. På nu anförda skäl och då enligt lantmäteristyrelsens
mening, på sätt jag senare skall angiva, vissa begränsningar
i expropriationsrätten utöver de föreslagna vore erforderliga, ansåge sig
lantmäteristyrelsen icke kunna giva lagförslaget sådant det utformats
sin anslutning.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har uttalat, att förbundet
förstode de skäl, vilka föranlett anknytningen till den allmänna expropriationslagen,
men att förbundet å andra sidan hyste betänkligheter
mot den omständliga procedur, som detta i tillämpningen medförde. Enligt
bestämmelserna i ensittarlagen handlades ärendena på ett enklare
och förmodligen även billigare sätt. Givetvis skulle det dock innebära ett
framsteg, örn genom de föreslagna ändringarna i expropriationslagen
möjlighet öppnades, att över huvud använda expropriation för här ifrågavarande
ändamål.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har ansett betänkligheter möta att
flytta prövningen av nybildningen av fastigheter i fall, då det gällde
tvångsinlösen, från jorddelningsmyndigheterna, vilka dock genom sitt
dagliga sysslande med dylika spörsmål måste sitta inne med stor erfarenhet
och jämväl för skilda orter kommit till för desamma passande tillämpning
av jorddelningslagen. Av yttrandet framgår, att enligt överlantmätarens
mening ifrågavarande ärenden ej borde avgöras enligt expropriationslagen
utan ankomma på prövning av ägodelningsrätt.

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas, att från flera håll gjorts gill -

Departement schefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lande, att det hittillsvarande goda samarbetet mellan låneförmedlarna
samt säljarna och köparna av jord komme att förloras, örn låneförmedlarna
av lagstiftningen tvingades att inträda som prövande instans i så
ömtåliga ärenden som tvångsavhändande av jord.

Den lösning av förevarande spörsmål, som det utremitterade förslaget
innebär, bör enligt min mening godtagas. Att för de ändamål varom bär
är fråga, skapa ett särskilt expropriationsinstitut synes icke erforderligt.
Genom att den slutliga prövningen av expropriationsansökningarna lägges
i Kungl. Maj:ts bänder torde på det mest betryggande sätt vara sörjt
för att de nya bestämmelserna komma att tillämpas med omdöme och
urskillning. Lantmäteristyrelsen bar ej heller i sin kritik av remissförslaget
ifrågasatt annat än att expropriationsärendenas slutliga avgörande
borde ankomma på Kungl. Majit. Att anförtro den förberedande prövningen
av ärendena åt för ändamålet särskilt inrättade ortsnämnder lärer
ej vara erforderligt. De låneförmedlande organ, vilka det enligt remissförslaget
åligger att i första hand taga ställning till uppkommande frågor
angående tvångsinlösen av jord, torde få anses väl ägnade för den uppgiften.

Det föreslagna expropriationsförfarandet kommer uppenbarligen att
medföra vissa kostnader, såsom utgifter för lantmäteri- eller mätningsförrättningar,
ersättning till expropriationsnämnd m. m., och förfarandet
kan understundom bliva förhållandevis dyrbart. Det finnes dock ej någon
anledning att genom inrättande av ett ur kostnadssynpunkt särskilt förmånligt
expropriationsinstitut för ifrågavarande ändamål särskilt uppmuntra
till dess användande. I första band bör man söka åtkomma erforderlig
jord genom frivilliga avtal, och expropriationsmöjligheten bör, såsom
förut framhållits, tillgripas blott i nödfall. Å andra sidan bör naturligtvis
tillses, att de kostnader som den exproprierande genom förfarandet tillskyndas
ej bliva uppenbart oskäliga. Kemissförslaget innefattar jämväl en
ändring i expropriationslagens kostnadsbestämmelser, vilken ändring åsyftar
att förebygga uppkomsten av oskäliga expropriationskostnader. Beträffande
de med det föreslagna expropriationsförfarandet förbundna
kostnaderna för upprättande av karta och beskrivning över vederbörande
fastighet må med anledning av lantmäteristyrelsens uttalanden framhållas,
att dylika kostnader kunna uppkomma även vid förvärv av fastighet
på frivilligbetens väg. Den risk, som på sätt lantmäteristyrelsen påpekat
enligt det utremitterade förslaget kan föreligga, att sedan karta och beskrivning
upprättats ändringar däri med ty åtföljande nya lantmäteriåtgärder
bliva erforderliga, förefinnes i viss mån också då enligt jorddelningslagen
eller fastighetsbildningslagen fastställelse å avstyckningsförrättning
sökes.

Remissförslaget synes i allt väsentligt ägnat att läggas till grund för lagstiftning
i ämnet. Jämkning torde påkallas endast i ett par detaljer. Vid -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

17

kommande de särskilda bestämmelserna må utöver det förut sagda ytterligare
anföras följande.

1 §.

Mot innehållet i den föreslagna nya punkten — betecknad nummer 14 —
har jag ej funnit anledning till erinran i sak, men vissa redaktionella
jämkningar hava vidtagits.

67 §.

De föreslagna ändringarna i expropriationslagens kostnadsbestämmelser
hava föranlett särskilda uttalanden i yttrandena från lantmäteristyrelsen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bobus,
Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i
Stockholms län och stad samt i Malmöhus län, egnahemsnämnden i Östergötlands
län, fastighetsregisterkommissionen, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
Sveriges skogsägareförbund, överlantmätaren i
Kopparbergs län samt ordföranden i expropriationsnämnder för Stockholms
stad.

Lantmäteristyrélsen har ansett, att enligt de föreslagna bestämmelserna
den för expropriation utsattes kostnadsansvar bleve alltför omfattande.

Länsstyrelserna i Stockholms och Kronobergs län hava lämnat förslaget
utan erinran. Förstnämnda länsstyrelse har framhållit, att fall
förekommit inom länet, då en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna
varit påkallad. Givetvis borde, anser länsstyrelsen, endast en synnerligen
restriktiv tillämpning, vilken även syntes vara given av lagrummets
lydelse, komma i fråga, enär endast i väl motiverade undantagsfall en
jordägare borde betungas med kostnader, då det gällde expropriation av
hans egendom. — Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att understundom,
särskilt vid expropriation för allmänna vägar, förekomme, att en jordägare
uppställde tydligt oskäliga anspråk såsom villkor för godvillig överenskommelse
och därigenom framtvingade ett expropriationsförfarande
med avseende å det honom tillhöriga markområdet, under det att hans
grannar träffade godvillig uppgörelse med vägstyrelsen. I dylika fall
skulle det säkerligen verka återhållande på obehöriga anspråk, örn sakägaren
finge svara för sina egna kostnader, örn expropriationen komme till
stånd. De starka billighetsskäl, som i övrigt enligt expropriationslagens
grunduppfattning talade för att den, som tvångsvis frånhändes egendom,
skulle få samtliga utgifter i anledning härav till fullo ersatta, räckte
knappast att i sådana fall motivera gällande lags ståndpunkt. Därjämte
syntes ett förtydligande av 67 § påkallat av innehåll, att kostnader, som
föranletts av sakägaren och vilka icke varit av nöden för sakens utredning,
skulle drabba sakägaren. — Länsstyrelsen i Östergötlands län har erinrat,
att stadgandet i 67 § enligt lagens motiv icke hade den innebörden,

Bihang till riksdagens protokoll 19,13. 1 sand. Nr 236.

2

Departements chefen.

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

att den exproprierande skulle vara skyldig gälda även sådan av motparten
föranledd kostnad, som rätten funne obehövlig. Vid detta förhållande
syntes det länsstyrelsen att någon jämkning av paragrafens avfattning i
den föreslagna riktningen vore påkallad, även örn behovet därav icke vore
nog starkt att ensamt böra föranleda ändring i lagen.

Fastighetsregisterkommissionen har uttalat, att det vore ganska vanskligt
att avgöra när den exproprierande genom den för expropriationen utsattes
vållande åsamkats onödiga kostnader. Det måste enligt fastighetsregisterkommissionens
mening därvid tagas stor hänsyn till denne senare,
då det icke kunde begäras, att han skulle ålägga sig avhållsamhet i sina
naturliga ansträngningar att få behålla vad han med gällande rättsåskådning
hade rätt att betrakta som sin egendom, och vars avstående av
många anledningar för honom kunde innebära ekonomiska nackdelar.

Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har anfört, att liksom
rättsgrunden för expropriation från bolags och enskilda spekulanters hemman,
förvärvade i syfte att komma åt skogen, principiellt sett vore mycket
stark, det även kunde ifrågasättas örn det kunde vara riktigt, att en sådan
jordägare, som vägrade att på frivillig väg avstå odlad men vanhävdad jord
eller odlingsbar jord till egna hem eller arbetarsmåbruk, skulle gå alldeles
fri från kostnader för expropriationsförrättningen. Förbundet ansåge det
icke vara oskäligt, örn han kunde förpliktas att svara för en del av eller
hela kostnaden, örn förhållandena i det särskilda fallet talade därför.

Sveriges skogsägareförbund har — under framhållande, bland annat,
att det ej finge förtyckas den för expropriation utsatte, att han ville så
fylligt som möjligt belysa de synpunkter och fakta, som för honom vore
avgörande, samt att det vore obilligt, att han, örn myndigheterna till äventyrs
ej skulle dela hans uppfattning, bleve nödsakad att själv betala kostnaderna
— avstyrkt förslaget.

I de övriga yttranden, däri förevarande spörsmål särskilt berörts, har
förslaget jämväl avstyrkts under åberopande av i huvudsak samma synpunkter
som de av fastighetsregisterkommissionen och Sveriges skogsägareförbund
framhållna.

Den här upptagna frågan är visserligen icke nödvändigt förbunden med
den utvidgning av expropriationsinstitutet som nu föreslås. Såsom i promemorian
framhållits synes emellertid kostnadsfrågan lämpligen böra i
detta sammanhang behandlas. En ändring av expropriationslagens kostnadsbestämmelser
i föreslagen riktning torde vara väl motiverad. Härutinnan
må hänvisas till vad i motiven till remissförslaget anförts. Därest
jordägaren, sedan expropriationsrätt medgivits, genom uppenbarligen obefogade
invändningar eller yrkanden hindrat frivillig överenskommelse örn
expropriationsersättningen eller han eljest utan skälig anledning vållat
ökade kostnader för expropriationen, bör han själv bära dessa onödiga
utgifter eller kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 19

108 i

Mot begränsningen av expropriationsrättens omfattning att avse allenast
sådana fall, där jord erfordras för att tillgodose jordbehovet hos sökande
av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån hava anmärkningar framställts
i ett par yttranden. Lantmäter istyr elsen har ansett det svårt att finna
giltig anledning till att en person, som vore i besittning av egna medel
till löseskillingens gäldande, skulle vara utestängd från möjlighet att
komma i åtnjutande av de med lagförslaget avsedda fördelarna. Örn det
över huvud förelåge större svårighet å en ort att förvärva jord på frivillig
väg för erforderligt behov, torde enligt lantmäteristyrelsen åsikt
denna svårighet uppenbarligen drabba alla jordbehövande i lika hög grad,
oberoende av örn jordanskaffningen skulle gäldas med egna eller med
upplånade medel. -— Liknande uppfattning har uttalats av svenska skogsoch
flottningsarbetareförbundet.

Anledning finnes enligt min mening icke att frångå den ståndpunkt, Departementssom
intagits i remissförslaget. Då staten utlämnar lån på fördelaktiga
villkor för att förhjälpa mindre bemedlade eller obemedlade personer
till egna hem eller arbetarsmåbruk, är det såsom tidigare framhållits
angeläget att för förverkligande av detta syfte hava möjlighet att
såsom ett yttersta medel tillgripa ett expropriationsförfarande. Men det
är också naturligt, att expropriationsrätten begränsas till de fall, då staten
på angivet sätt intresserar sig för markförvärvet. Det må för övrigt
erinras, att svårigheter torde möta att fastställa någon hållbar gräns för
omfattningen av en expropriationsrätt i den utsträckning som i nyssnämnda
yttranden ifrågasatts. Att medgiva rätt till expropriation av
mark för bostads- eller jordbruksändamål över huvud taget synes ej kunna
ifrågakomma.

Enligt det i förtydligande syfte något jämkade förslaget kan expropriationsrätt
medgivas allenast efter ansökan genom vederbörande låneförmedlande
organ. Detta innebär emellertid icke att ifrågavarande organ
blir att anse såsom den exproprierande i lagens mening. Genom expropriationen
övergår äganderätten till den avsedda marken till det hushållningssällskap,
den kommun eller den enskilde lånesökande, för vars räkning
rätt till expropriation begäres. Där expropriationen sker för enskild
persons räkning blir alltså denne —- och icke det låneförmedlande organet
— ansvarig för gäldande av expropriationsersättning och kostnader. Eftersom
den lånesökande antingen saknar egna medel eller äger blott obetydliga
tillgångar, måste ej blott löseskillingen, helt eller delvis, för den exproprierade
fastigheten utan även kostnaderna för förfarandet utgå av
det belopp, som utlämnas i egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. Enligt
förslaget örn arbetarsmåbruk avses att kostnader för särskilda förrättningar,
som för fastighetsförvärvet kunna vara erforderliga, således även
expropriationskostnader, skola medräknas vid bestämmandet av arbetar -

Departements chefen.

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

småbrukslånets storlek. Vid dessa lån blir sålunda visst belopp redan vid
lånets beviljande reserverat för utgifter av nu förevarande slag. Egnahemslånets
storlek däremot är beroende enbart av den för inköp avsedda
lägenhetens värde. Erfordras för lägenhetens förvärvande ett expropriationsförfarande,
torde hinder emellertid ej möta, att viss del av lånet användes
till täckande av de utgifter som därav må föranledas.

109 §.

Under förevarande paragraf hava upptagits vissa närmare föreskrifter
angående beskaffenheten av den karta med beskrivning, som skall åtfölja
expropriationsansökning.

I anslutning till ifrågavarande stadgande har lantmäteristyrelsen framhållit,
att styrelsen i skrivelse till Kungl. Majit den 29 maj 1931 fäst uppmärksamhet
på det ur synpunkten av reda och ordning i fastighetsförhållandena
bristfälliga sätt, på vilket fastighetsbildningen skedde vid expropriation,
samt på angelägenheten av att i expropriationslagen intoges bestämmelser,
avsedda att trygga redovisningen i offentliga arkiv av exproprierade
fastigheter till samma fullständighet, som gällde vid all annan
fastighetsbildning. Oavsett huruvida expropriationslagens tillämpningsområde
utvidgades i föreslagen riktning eller ej, borde, anser styrelsen,
i lagen införas bestämmelser, ägnade att tjäna berörda ändamål. I omförmälda
skrivelse, vilken ännu ej blivit föremål för någon Kungl. Maj:ts
åtgärd, har föreslagits, att då fråga vore örn expropriation av del av fastighet,
skulle, när expropriationsmålet instämdes till rätten, därstädes företes
av vederbörande lantmätare eller mätningsman upprättad karta
jämte beskrivning, utvisande det eller de områden som vore avsedda att exproprieras.
Sedan utslag meddelats och detta vunnit laga kraft, skulle
domhavanden till vederbörande överlantmätare eller registerförare översända
den ingivna kartan med beskrivning ävensom sådant utdrag av rättens
protokoll, att därav framginge vilket område expropriationen avsåge.
Då expropriationen blivit fullbordad, skulle länsstyrelsen därom
underrätta överlantmätaren eller registerföraren, som hade att i vederbörligt
fastighetsregister införa den skedda fastighetsbildningen. Motsvarande
bestämmelser borde stadgas för inlösen enligt vattenlagen, då
sådan inlösen avsåge del av fastighet.

Det av lantmäteristyrelsen berörda spörsmålet synes förtjänt av beaktande,
men omständigheterna hava icke medgivit ärendets behandling i
detta sammanhang. — Mot de i remissförslaget upptagna bestämmelserna
under denna paragraf har jag intet att erinra.

110 §.

I vissa utlåtanden har gjorts gällande, att de bestämmelser, vilka i remissförslaget
upptagits i syfte att trygga en försiktig och ändamålsenlig
användning av expropriationsmöjligheten icke vore tillfyllest.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

21

Lant mäter istyr elsen har sålunda framhållit, att den materiellt vidsträckta
möjlighet till tvångsinlösen, som lagförslaget erhjöde, under alla
förhållanden måste påfordra klara och tydliga föreskrifter i lagen, avsedda
att utgöra garanti för att den enskilde icke i onödan eller i större omfattning
än som oundgängligen vore nödigt utsattes för lagens för honom
ogynnsamma verkningar, ävensom för att icke andra mera eller lika berättigade
intressen genom expropriationen skadades. Principerna för dessa
föreskrifter vore enligt styrelsens mening att söka dels i den riktning, efter
vilken jordkommissionens förut omförmälda förslag utformats, dels i anknytning
till stadgandet i expropriationslagens 104 §. Särskild vikt syntes
jämväl höra ägnas däråt, att nödvändigheten av tvångsförfarandet till
fullo ådagalades, att grundad anledning funnes till antagandet att den
jord, varom fråga vore, på bättre och mera ändamålsenligt sätt kunde
utnyttjas av den exproprierande än av den ursprunglige jordägaren samt
att avlösningen kunde ske utan att något avsevärt men därigenom tillskyndades
jordägaren med hänsyn till det ändamål, för vilket fastigheten
av denne innehades, ävensom att fastighetsbildningen i och för sig funnes
från det allmännas synpunkt sett vara direkt önskvärd.

Statens egnahemsstyrelse har anfört, att det icke syntes styrelsen vare
sig önskvärt eller tillrådligt att bryta mot den för hittillsvarande expropriationslagstiftning
antagna principen, att expropriationsändamålet
skulle jämväl äga väsentlig betydelse för det allmänna. Den föreslagna
inskränkningen till ändamål, som omedelbart sammanhängde med statsunderstödd
egnahems- eller arbetarsmåbruksverksamhet, torde, enär en
i och för sig till expropriationsrätt berättigad egnahemsbildning kunde
vara betingad av markförvärv, varav jordägarens företag kunde komma
att lida men, icke utan vidare vara tillfyllest. I vissa fall kunde det naturligen
vara ett i hög grad allmänt intresse att vidmakthålla markägarens
företag oinskränkt, en omständighet vartill det icke varit anledning
att taga hänsyn vid egnahemslagstiftningen men som torde höra beaktas
vid egnahemsbildning tvångsvis mot jordägaren. I syfte att trygga jordägaren
i dennes rätt till marken i den omfattning, som torde få anses försvarlig
ur angivna synpunkt, ville egnahemsstyrelsen föreslå, att expropriationsrätten
i regel begränsades till odlingsbar mark, som kunde avvaras
utan olägenhet för ägarens eller innehavarens förliandenvarande verksamhet,
men som i annans ägo kunde bereda arbetstillfälle med möjlighet
till förbättrad utkomst. Starka skäl talade sålunda för att medgiva tvångsinlösen
för egnahemsbildning allenast av mark, som ej kunde vara av
nämnvärd betydelse för fastighetens ändamålsenliga utnyttjande.

Även från några andra håll har en begränsning av expropriationsrätten
i nu angiven riktning föreslagits.

Vidare har fastighetsregisterkommissionen — under framhållande
att avstyckning icke finge äga rum inom tomtindelat område — anmärkt,

22

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Departementschefen.

att för expropriation inom sådant område för ifrågavarande ändamål borde
fordras, att därvid strikt följdes de gränser, som genom tomtindelningen
bestämts. Kommissionen har tillika anfört, att då det uppenbarligen ej
vore meningen, att beträffande mark, där fastighetsbildningslagen gällde
men som ej vore tomtindelad, expropriation skulle kunna avse annat område
än sådant, som antingen för sig eller tillsammans med annan mark
kunde utgöra självständig fastighet, detta borde komma till klart uttryck
i de tillämnade expropriationsbestämmelserna.

Såsom tidigare framhållits, bör expropriationsmöjligheten icke begagnas
annat än som en yttersta utväg. Denna tanke har i remissförslaget
kommit till uttryck i bestämmelsen att rätt till expropriation för ifrågavarande
ändamål får heviljas allenast örn särskild svårighet möter att
genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Härigenom
och på grund av förslagets övriga begränsande föreskrifter torde missbruk
av expropriationsrätten vara i stort sett utesluten. Uppenbarligen
bör, såsom bland andra statens egnahemsstyrelse erinrat, vid prövningen
av expropriationsanspråket hänsyn tagas jämväl till det intresse, som
kan vara förenat därmed att bestående äganderätts- och besittningsförhällanden
ej rubbas. Denna synpunkt har också beaktats vid utarbetandet
av remissförslaget. I motiven har sålunda erinrats, att i vissa fall
markens avstående, örn än full ersättning lämnades, kunde vara förenat
med sådana olägenheter för ägaren eller innehavaren, att det vore obilligt
att fråntaga honom densamma. Emellertid ansågs särskilt stadgande
örn förbud mot expropriation i dylika fall ej erforderligt. Ehuru behovet
av sådant stadgande kan ifrågasättas, har jag ej funnit anledning
att motsätta mig, att den synpunkt varom här är fråga klarare kommer
till uttryck i lagtexten. För tillmötesgående av de krav som härutinnan
framställts föreslås, att under förevarande paragraf upptages en bestämmelse
av innehåll att expropriationsrätt ej må medgivas, örn genom expropriationen
avsevärd olägenhet skulle tillskyndas ägare eller innehavare
av den fastighet, som skall tagas i anspråk. Inom ramen av denna
bestämmelse torde de intressen, vilka i yttrandena framhållits, kunna
tillbörligen beaktas. Tydligt torde vara, att olägenheten måste hänföra
sig till det ändamål, för vilket fastigheten äges eller innehaves. Nyttjas
sålunda en fastighet exempelvis uteslutande för skogsbruk, kan någon
olägenhet ej anses tillskyndad därigenom att mark, som ej är av betydelse
för skogsbruket, exproprieras. Uppenbart är, att vid bedömande huruvida
genom expropriationen olägenhet kan komma att förorsakas, hänsyn
ej får tagas till anordning, som vidtagits i syfte att hindra expropriationen.
Erinran härom torde böra ske.

I sista stycket av förevarande paragraf stadgas i remissförslaget, att
rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning ej får beviljas
under annan förutsättning än att syftet med tomtindelningen icke genom

23

Kungl. May.ts proposition nr 236.

expropriationen motverkas. Med hänsyn till vad fastighetsregisterkommissionen
härutinnan anfört torde detta stadgande höra undergå viss
jämkning. Vad kommissionen erinrat rörande mark, lydande under fastighetshildningslagen
men ej ingående i tomtindelning, har jag däremot ej
funnit böra föranleda ändring i förslaget. Enligt sista punkten av förslagets
förevarande paragraf skall expropriationsrätt beträffande mark,
som ej ingår i tomtindelning, kunna medgivas allenast örn marken utgör
särskild fastighet eller finnes kunna genom avstyckning frånskiljas stamfastigheten,
samt, då sökandens avsikt är att marken skall uppdelas i flera
fastigheter, örn avstyckning finnes kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse
med härför uppgjord plan. Såsom villkor för att avstyckning skall
kunna företagas kräves enligt jorddelningslagen bland annat, att det för
avstyckning avsedda området lämpligen skall kunna antingen såsom fastighet
för sig på varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda
ändamål eller ock, där det skall sammanläggas med annan fastighet, bilda
en fastighet gemensam med denna. Dylikt villkor är ej stadgat för avstyckning
enligt fastighetsbildningslagen. Klart torde vara att, såsom
fastighetsregisterkommissionen framhållit, icke heller beträffande mark,
för vilken sistnämnda lag gäller, expropriation får annorlunda företagas,
än att fastighet som därigenom bildas kan antingen för sig eller sedan
avsedd sammanläggning med annat markområde ägt rum lämpligen bestå
såsom självständig fastighet. Detta torde emellertid följa redan av
bestämmelserna angående de ändamål, som genom expropriationen skola
tillgodoses. Anledning att ur fastighetshildningssynpunkt i expropriationslagen
intaga föreskrifter avvikande från dem, vilka gälla i fråga örn
avstyckning, har icke ansetts föreligga.

Remissförslaget har i överensstämmelse med vad nu anförts blivit föremål
för överarbetning.»

Föredraganden uppläser härefter det sålunda överarbetade förslaget till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn
expropriation av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, samt hemställer,
att lagrådets utlåtande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:
Axel Wennerholm.

24

Kungl. May.ts proposition nr 236.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn

expropriation.

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lag den 18 juli 1928
(nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda
bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»
införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande
som följer:

1 §.

Fastighet, som ---— erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för att främja bildandet av egna hem eller mindre jordbruk eller
för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Särskild rätt, som — — — till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Har ägaren till den fastighet,
expropriationen gäller, eller annan sakägare i avseende å samma egendom
genom invändning eller yrkande som uppenbarligen saknat fog hindrat
överenskommelse örn expropriationsersättningen, eller har kostnaden eljest
utan skälig anledning ökats genom hans vållande, pröve dock rätten i
vad mån han bör själv vidkännas sina kostnader ävensom gottgöra den
exproprierande de utgifter som genom förfarandet åsamkats denne. Kostnad,
som i 34 § första stycket avses, må sökas åter av den som därför
svarar.

11. Särskilda bestämmelser om expropriation av mark för egna hem

eller jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 angives må beviljas allenast
efter ansökan genom hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller or -

Kungl. Majlis proposition nr 236.

25

gan, som för kommuns räkning utövar statsunderstödd egnahemslåneverksamhet
eller arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

Sådan expropriation må icke äga rum med mindre det ändamål, som
därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med av hushållningssällskapet
eller kommunen bedriven verksamhet som nyss sagts.

109 §.

Avser ansökning örn expropriationsrätt för ändamål som i 1 § 14 sägs
mark vilken ingår i tomtindelning, skall vid ansökningen fogas kopia av
tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt rum, kopia
eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning. Avser
ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver med beskrivning,
upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar av vad örn karta och
beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare eller annan person
med behörighet att för det ändamål, vartill marken avses skola efter expropriationen
användas, verkställa avstyckning av sådan mark. Sökande
bifoge tillika styrkt uppgift å markens ägare och innehavare samt, om i
något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas
huru efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 $.

Rätt till expropriation för ändamål som i 1 § 14 avses må beviljas endast
örn särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig mark till
skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark varom fråga är icke helt eller
till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet, eller örn genom
expropriationen avsevärd olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller
innehavare. Vid bedömande huruvida expropriationen skulle medföra
olägenhet som nyss sagts, må hänsyn icke tagas till anordning som prövas
hava vidtagits i syfte att förhindra expropriation.

Rätt till expropriation av mark som ingår i tomtindelning må ej beviljas
i strid mot denna. Beträffande annan mark må expropriationsrätt medgivas
allenast örn marken utgör särskild fastighet eller finnes kunna genom
avstyckning frånskiljas stamfastigheten samt, då sökandens avsikt är att
marken skall uppdelas i flera fastigheter, om avstyckning finnes kunna
ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933. I fråga om kostnaderna för
expropriationsförfarande, som inletts före nämnda dag, skall äldre lag gälla.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

P. M,

angående vissa ändringar i expropriationslagen.

I ett den 5 december 1932 avgivet betänkande (Stat. off. utr. 1932: 33)
bar sociala jordutredningen föreslagit, att staten skulle genom att ställa
medel till förfogande för tillhandahållande av lån på billiga villkor (arbetarsmåbrukslån)
underlätta för skogsarbetare och likställda arbetare
på landsbygden, vilka ej ägde de ekonomiska tillgångar, som erfordrades
för erhållande av egnahemslån, att förvärva mindre lägenhet, som
kunde bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av
annan verksamhet. Enligt förslaget skulle lånerörelsen anordnas i nära
överensstämmelse med vad som gäller örn egnahemslån. Kommunerna
skulle uppträda som förmedlare av lånen. Kommuns låneverksamhet
skulle stå under överinseende av statens egnahemsstyrelse samt utövas
genom en särskild arbetarsmåbruksnämnd eller, där verksamheten
kunde antagas bliva av mindre omfattning, genom kommunalnämnden.

I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande hava två av utredningens
ledamöter, herrar Helmer Molander och Hemming Sten, uttalat, att
statsmakterna vid ett genomförande av förslaget måtte åvägabringa en
expropriationslagstiftning, som möjliggjorde hjälpverksamhetens genomförande
i hela den utsträckning, som vore avsedd och nödvändig. Till stöd
för denna åsikt hava de anfört, att de hyste bestämda farhågor för att
svårigheter för anskaffande av den för nybildning av arbetarsmåbruk behövliga
jorden mångenstädes skulle uppstå. Det komme således enligt deras
mening med all säkerhet att visa sig, att lämplig och lämpligt belägen
jord för det avsedda ändamålet många gånger ej kunde förvärvas, ehuru
den funnes och av ägaren utan förfång kunde avvaras. Det kunde även
förutspås, att oskäliga jordpriser komme att i viss utsträckning förhindra
tillkomsten av arbetarsmåbruk.

Frågan örn expropriation av mark för bildande av nya jordbruk är
av gammalt datum. Den har vid åtskilliga tillfällen varit föremål för
övervägande. Tillika och delvis i samband därmed hava behandlats
vissa närliggande spörsmål, nämligen angående tvångsavlösning av
arrendejordbruk, expropriation såsom medel att främja utvecklingen av
ofullständiga jordbruk samt expropriation av mark för bostadsändamål.
Härom må i korthet meddelas följande.

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I sitt den 27 oktober 1904 avgivna betänkande framlade norrlandskommittén
bland annat ett förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga
odlingslägenheter. Förslaget avsåg att skaffa jordsökande mark till
upptagande av nya jordbruk, i främsta rummet genom frivilliga avtal.
Örn mark ej kunde erhållas på detta sätt, skulle emellertid inträda
en av Kungl. Majit utövad expropriationsrätt. Beträffande förfarandet
skulle, med vissa undantag, bestämmelserna i den numera upphävda förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående
för allmänt behov tillämpas.

Jordkommissionen upptog i sitt 1922 avlämnade betänkande del IV
(Stat. off. utr. 1922:47) två alternativa förslag rörande expropriation
för skapande av nya jordbruk. Enligt båda förslagen, i betänkandet betecknade
såsom förslag I och förslag II, skulle, i den mån behovet av
jord för nybildning av mindre jordbruk icke kunde fyllas genom frivilliga
avtal, jord få förvärvas genom expropriation. Förslagen innehålla
detaljerade bestämmelser såväl angående beskaffenheten av den jord.
som skulle få tagas i anspråk, som angående vilka jordägare, som skulle
vara skyldiga avstå jord. och under vilka förutsättningar dylik skyldighet
skulle föreligga; sinsemellan avvika förslagen härutinnan på väsentliga
punkter. Förslagen överensstämma däri, att enligt intetdera
förslaget prövningen av expropriationsanspråket skulle, såsom fallet är
då rätt till expropriation sökes enligt nu gällande expropriationslag,
ankomma på Kungl. Majit. Enligt förslag I skulle sagda prövning
åligga en särskild avlösningsnämnd. Enligt förslag II skulle den anförtros
ägodelningsrätten. Beträffande förfarandet i övrigt ansluter sig
förslag II i huvudsak till expropriationslagens bestämmelser, medan
förslag I innehåller särskilda föreskrifter i detta hänseende.

Jämväl övriga här förut angivna spörsmål hava behandlats av jordkommissionen.
Dess 1923 avlämnade betänkande del VI (Stat. off. utr.
1923: 40) innehåller således dels ett principutlåtande örn avlösning av
vissa arrendejordbruk och bättring av ofullständiga jordbruk, enligt
vilket lagstiftning angående vissa tvångsåtgärder i dessa ämnen förordas,
dels ock ett utkast till lagbestämmelser rörande tillhandahållande
av tomtmark för nya bostäder, enligt vilket mark för tomt skulle få exproprieras
efter i tillämpliga delar de grunder och i den ordning, som
stadgas i kommissionens nyssnämnda förslag I.

I de yttranden, som på sin tid avgivits över jordkommissionens omförmälda
betänkanden, har gentemot båda de i betänkandet del IV framlagda
förslagen i allmänhet intagits en mer eller mindre avvisande hållning.
Behovet av en tvångslagstiftning i förevarande avseende har dock
på sina håll vitsordats. Vad angår det i betänkandet del VI gjorda
principutlåtandet har i flertalet yttranden den ifrågasatta lagstiftningen
avstyrkts. Jämväl beträffande de av jordkommissionen förordade bestämmelserna
örn tillhandahållande av tomtmark för nya höstäder går
det övervägande antalet yttranden i avstyrkande riktning.

Nu berörda expropriationsrättsliga frågor hava åtskilliga gånger
motionsvis bragts under riksdagens prövning, därvid bland annat jordkommissionens
betänkanden och förslag åberopats, utan att dock åtgärder
i föreslagen riktning kommit till stånd. Senast hava frågorna med
anledning av vissa i ämnet väckta motioner varit föremål för övervägande
vid 1930 års riksdag. Det sammansatta andra lag- och jord

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

bruksutskott, till vars behandling motionerna hänskötos, fann i avgivet
utlåtande, nr 1, sig icke böra tillstyrka, att för vinnande av hithörande
ändamål vidtoges expropriationsanordningar. Kiksdagen biträdde utskottets
uppfattning.

Angående i övrigt den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål
må hänvisas till nyssnämnda utskottsutlåtande, där en sammanfattande
redogörelse lämnats (sid. 51—123).

Tvångsinlösen av mark för tillgodoseende av jordbruks- eller bostadsändamål
är för närvarande möjlig allenast i starkt begränsad omfattning.
Lagen den 12 maj 1917 örn expropriation medgiver, enligt stadganden
i 1 § 7 och 99 §, att inom bebyggt område vid järnvägsstation,
hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större sammanträngd
befolkning må för åstadkommande av tryggade bostadsförhållanden
expropriation äga rum av område, som är bebyggt med boningshus, tillhöriga
annan än markens ägare. Vidare äger enligt 25 § stadsplanelagen
den 29 maj 1931 Konungen medgiva, att mark, som ingår i byggnadskvarter,
må lösas av staden, örn marken icke kan på skäliga villkor
förvärvas för bebyggande och detta förhållande är till avsevärt hinder
för stadens utveckling. Sistberörda stadgande äger motsvarande tillämpning
beträffande vissa stadsliknande samhällen. Enligt lagen den
18 juni 1925 örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under
nyttjanderätt upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, har slutligen
medgivits den, som med nyttjanderätt för brukande eller bostadsändamål
innehar annan tillhörig mark samt därå äger boningshus, att under vissa
villkor lösa till sig marken. Utöver det nu sagda kan tvångsinlösen i
egentlig bemärkelse ej förekomma. Erinras må dock, att enligt särskilda
bestämmelser brukare av lägenhet å kronomark äger inlösa det
av honom brukade området. Sådana bestämmelser gälla beträffande
skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp, kolonat och fastigheter under
åborätt.

Strävandena för en utvidgning av expropriationslagstiftningen i den
riktning, som i det föregående antytts, ingå såsom led i arbetet att befordra
uppkomsten av egna hem och mindre jordbruk. Den verksamhet,
staten sedan åtskilliga år bedrivit i sistberörda hänseende, skulle
tydligen erhålla ett värdefullt stöd i en lagstiftning, som möjliggjorde
att genom ett expropriationsförfarande förvärva för ändamålet lämplig
mark i fall, där svårigheter mot markanskaffning på frivillighetens
väg möta. Sådana svårigheter kunna yppa sig dels genom att jordägaren
utan skälig anledning motsätter sig markens försäljning, dels ock
genom att han fordrar ett oskäligt högt pris. En naturlig begränsning
för en dylik lagstiftnings tillämpningsområde torde vinnas, örn det inskränkes
till att omfatta de fall, där staten ekonomiskt understöder
markförvärvet. En sålunda begränsad expropriationsrätt bereder möjlighet
att komma dem till hjälp, som mest äro i behov av bistånd i före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 29

varande hänseende, eller de ekonomiskt mindre lyckligt lottade medlemmarna
i samhället.

Sedan 1905 har av staten understödd egnahemslånerörelse pågått. Rörelsens
syfte är att genom utlämnande på fördelaktiga villkor av lån bereda
mindre bemedlade personer tillfälle att å landsbygden eller å till stad
hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, förvärva eget
hem. Gällande bestämmelser i ämnet innefattas, bortsett från vissa vid
1932 års riksdag beslutade föreskrifter angående lånevillkoren, i tre kungörelser
av den 8 juni 1928 (nr 217—219), kungörelsen nr 218 sådan densamma
lyder efter däri genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249) vidtagna
ändringar. Egnahemslån kunna avse antingen jordbrukslägenhet
(jordbrukslån) eller bostadslägenhet (bostadslån). Därjämte finnes möjlighet
att utlämna egnahemslån för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet,
som sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk,
så ock för bostadslägenhets omläggning till jordbrukslägenhet (tillläggslån).
Jordbrukslån bör, enligt stadgande i § 3 kungörelsen nr 218,
beviljas i syfte att främja nybildning av jordbruk och bör i regel icke beviljas
i andra fall än där sökanden åsyftar 1) att genom nyodling och nybyggnad
bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller 2) att genom mera
väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd
mån förbättra eller utvidga förut bestående jordbruk eller sådan del därav,
som är avsedd att bilda ny självständig lägenhet, eller 3) ändock att
mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete icke
är avsett att komma till utförande a) att friköpa torp eller annan jordbrukslägenhet,
som sökanden innehar under nyttjanderätt, eller förvärva
fastighet, som enligt lagen örn upplåtelse under åborätt av viss jord må
av åbon inlösas, eller b) att förvärva bolagsfastighet eller annan fastighet,
som ej brukas eller bebos av ägaren själv. Enligt föreskrift i § 5 samma
kungörelse må jordbrukslån ej utgå, där värdet å jorden jämte därå befintliga
eller för uppförande avsedda byggnader överstiger: för obebyggd
lägenhet 15,000 kronor och för bebyggd lägenhet 12,000 kronor; dock att för
visst län eller särskild ort Kungl. Majit kan medgiva utlämnande av lån
för obebyggda lägenheter, där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor
men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda lägenheter, där värdet överstiger
12,000 kronor men icke 16,000 kronor. — Bostadslån bör, enligt stadgande
i sistnämnda kungörelses § 4, i regel icke beviljas i andra fall än
där sökanden åsyftar att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem; dock
må, örn särskilda skäl därtill föranleda, bostadslån kunna beviljas, ändock
att nybyggnad icke är avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är
örn inlösen av jord till byggnad å ofri grund eller inköp av bostadslägenhet,
som sökanden innehar under nyttjanderätt. Enligt § 5 samma kungörelse
må bostadslån ej utgå, örn värdet å jorden jämte därå befintliga
eller för uppförande avsedda byggnader överstiger 10,000 kronor. — För
utlämnande av tilläggslån fordras, enligt § 15 meromnämnda kungörelse.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

sådant stadgandet lyder efter 1932 års ändring, bland annat: att låntagaren
innehar antingen ett jordbruk eller annan mindre lägenhet av den art,
att han huvudsakligen på grund av jordbrukets eller lägenhetens ringa
areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst, eller ett jordbruk,
vars åbyggnad är i behov av örn- eller tillbyggnad; att han åsyftar att utvidga
eller förbättra lägenheten till större bärkraft i jordbrukshänseende;
samt att värdet av fastigheten efter utvidgningen eller förbättringen icke
överstiger förut omförmälda maximivärde för lägenhet, för vilken jordbrukslån
må utgå. — Den statsunderstödda egnahemslåneverksamheten
utövas som regel av hushållningssällskapen genom deras egnahemsnämnder
men kan även, under vissa förutsättningar, utövas av kommun ävensom
av aktiebolag eller ekonomisk förening, som av Kungl. Maj:t prövats
lämplig såsom mellanhand. Verksamheten står under överinseende av
statens egnahemsstyrelse.

I anslutning till vad förut anförts torde den ifrågasatta nya expropriationslagstiftningen
böra avse sådan mark, som erfordras för tillgodoseende
av egnahemslånesökandes jordhehov. Därest sociala jordutredningens förslag
örn statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet vinner statsmakternas
bifall, torde, likaledes i anslutning till vad förut framhållits,
expropriation böra kunna äga rum även för anskaffande av mark, erforderlig
för främjande av sistnämnda verksamhet.

Vad angår lagstiftningens utformande synes det ligga nära till hands
att anknyta till den allmänna expropriationslagen. Häremot kunna visserligen
resas flera invändningar, vilka emellertid, ehuru värda beaktande,
dock ej torde böra tillmätas sådan vikt, att en lösning av frågan
på antytt sätt framstår såsom olämplig. Fördelen av att erhålla en enhetlig
expropriationslagstiftning är uppenbar. Ett par mera betydande
invändningar, som tidigare framförts, skola i det följande beröras.

Enligt 1917 års expropriationslag ankommer det på Kungl. Majit såväl
att pröva, örn behov av expropriationsrätt föreligger (1 §), som att bestämma
det område, vilket expropriationen må omfatta (5 §). Dessa avgöranden
kunna komma att bliva särskilt besvärliga vid ansökning örn
rätt till expropriation för egnahems- eller jordbruksändamål. Man har
på sina håll förmenat, att dylikt avgörande säkrare skulle kunna träffas
av någon domstol eller särskild nämnd med ingående kännedom örn ortsförhållandena
än av Kungl. Majit. Denna invändning har naturligtvis ett
visst fog. Erinras må emellertid, att på Kungl. Majit redan nu understundom
ankommer en prövningsrätt av i mycket samma slag som den.
varom här skulle bliva fråga, såsom enligt lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.
Givet är också, att Kungl. Majit, innan beslut fattas i ärende av
förevarande art, kommer att tillse, att samtliga, vilka kunna antagas hava
upplysningar av vikt för frågans bedömande att lämna, bliva hörda i ärendet.
Örn vidare, på sätt kommer att föreslås, särskilda fordringar ställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

31

på den karta och beskrivning, som enligt stadgande i expropriationslagens
4 § skall vidfogas expropriationsansökning, torde kunna förväntas, att
Kungl. Maj:t skall komma att äga ett fullgott material för en tillförlitlig
prövning av ärendet. Genom att ansökningarnas avgörande lägges i
händerna på Kungl. Maj:t vinnes en för landet enhetlig tillämpning av
ifrågavarande rättsregler.

Mot anlitandet av det allmänna expropriationsförfarandet har vidare
riktats den invändningen, att detsamma skulle för den exproprierande
medföra alltför stora kostnader. I sådant hänseende har särskilt dels
framhållits, att expropriationsersättningen kunde befaras komma att
bestämmas till högre belopp, än som vore skäligt, dels ock gjorts vissa
erinringar mot stadgandet i expropriationslagens 67 §, enligt vilket all av
expropriationsmålets handläggning, expropriationsersättningens bestämmande
och fördelning eller eljest av expropriationen följande kostnad skall
gäldas av den exproprierande, dock att sådan kostnad, som orsakats därav
att ordförande eller ledamot i expropriationsnämnd utan laga förfall uteblivit
från nämndens sammanträde, må sökas åter av den, som föranlett
kostnaden.

Vad först expropriationsersättningen beträffar gäller enligt 7 § expropriationslagen,
att löseskilling för fastighet, som exproprieras, skall erläggas
med belopp, motsvarande fastighetens fulla värde, ävensom att
skada, som orsakas genom expropriationen, skall fullt ersättas. Undantag
från denna regel hava för vissa fall stadgats. Sålunda må enligt 8 § vid
bestämmande av lösenskillingen för fastighet, som exproprieras, hänsyn
icke tagas till sådan förändring i värdet därå, som uppstår allenast till
följd av expropriationsrättens beviljande eller det avsedda ändamålets
genomförande, och enligt 10 § får, örn, efter det fråga örn expropriation
blivit väckt, kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja
expropriationsersättningen, genom sådan kostnad åstadkommen förökning,
av fastighetens värde ej tagas i beräkning vid ersättningens bestämmande.

Med anledning av motionerna 1:163 och II: 295 hemställde 1928 års
riksdags sammansatta andra lag- och jordbruksutskott i utlåtande nr 2.
att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning, huruvida ökade garantier
kunde vinnas, att ersättningen vid expropriation enligt expropriationslagen
bestämdes till belopp, som närmare än understundom vore fallet
motsvarade den i anspråk tagna markens verkliga värde, ävensom för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning.
Denna hemställan vann icke riksdagens bifall. — Ur principiell synpunkt
torde, vilket även i nyssnämnda utlåtande framhölls, ej något vara att
erinra mot expropriationslagens bestämmelser angående ersättningens
storlek. Skälig anledning torde heller knappast finnas, varför ersättning
vid expropriation för egnahems- eller jordbruksändamål skulle bestämmas
enligt andra grunder än då expropriation sker för de ändamål, som
redan nu äro angivna i lagen, vilka för övrigt, på sätt framgår av vad

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förut anförts, även i viss män omfatta tillgodoseendet av egnahemssträvanden.
Ifrågavarande bestämmelser torde sålunda icke böra hindra, att
det allmänna expropriationsförfarandet anlitas för nu avsedda fall.

Vidkommande gällande bestämmelser angående kostnaderna för expropriationsförfarandet
voro även dessa föremål för behandling vid 1928 års
riksdag. Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt
nyssnämnda utlåtande, nr 2, i anledning av innehållet i omförmälda båda
motioner 1:163 och II: 295, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning,
huruvida genom främjande av avtal under hand eller på annat sätt kostnaderna
för ett expropriationsförfarande kunde nedbringas, samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen gåve anledning. Utskottets
hemställan bifölls dock ej av riksdagen. Sedermera väcktes i
motionen I: 9 vid 1931 års riksdag förslag, syftande till sådan ändring i
expropriationslagen, att den för expropriation utsatte skulle kunna åläggas
att, när så funnes skäligt, helt eller delvis gälda kostnaderna för förfarandet.
Andra lagutskottet hemställde i utlåtande nr 4, att motionen
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biträdde
denna hemställan.

I det förslag till lag örn expropriation, som den 15 september 1910 avgavs
av en för revision av expropriationslagstiftningen tillsatt kommitté
föreslogs bibehållande av den i 28 § av 1866 års förordning angående jords
eller lägenhets avstående för allmänt behov uttryckta regeln, att aila kostnader,
som förorsakades av expropriationen, skulle efter rättens prövning
bäras av sökanden. I sin motivering till förslaget anförde kommittén
bland annat, att kommittén för sin del funne övervägande billighetsskä
tala för att en sakägare, utan risk att drabbas av någon kostnad, skulle
kunna få egendomens värde bestämt av sakkunniga och opartiska värderingsmän.
Att han icke utan vidare ville godkänna den exproprierandes
anbud behövde nämligen ej bero på någon tredska, även örn uppskattningen
sedermera skulle visa, att anbudet vore tillfredsställande. Det vore
möjligt, att sakägaren, som kanske aldrig haft en tanke på att avhända
sig sin egendom, icke själv kände dess saluvärde. Den då behövliga utredningen
borde göras på den exproprierandes bekostnad. Emellertid
framhöll kommittén vidare, att dess förslag icke innebure, att sökanden
skulle vara skyldig gälda även sådan av motparten föranledd kostnad,
som rätten funne obehövlig, t. ex. örn motparten inkallade sakkunniga,
vilkas hörande icke vore av nöden för sakens utredning. Sådan kostnad
följde icke av expropriationen, och rätten hade, liksom i andra mål, full
frihet att låta densamma stanna på den part, som onödigtvis fördyrat
målets handläggning. Däremot vore det tydligt, att örn sakägare iakttagit
inställelse vid rätten och inför nämnden, kostnaden härför inginge bland
den, som den exproprierande skulle gälda.

I det av Kungl. Majit vid 1917 års riksdag framlagda lagförslaget örn
expropriation, vilket uti ifrågavarande del av riksdagen bifölls, bade stad -

Kungl. May.ts proposition nr 236.

33

gandet om gäldande av expropriationskostnad erhållit sin nuvarande lydelse.
Anmärkas må, att vid granskning'' i lagrådet år 1913 av ett i anslutning
till kommitténs förslag då utarbetat lagförslag, i vilket var in
fört ett stadgande, i stort sett likalydande med nyssnämnda, i förslaget
till 1917 års riksdag upptagna, en av lagrådets ledamöter hemställde örn
förtydligande av samma stadgande. Berörde ledamot anförde, att det icke
med erforderlig tydlighet av paragrafens avfattning framginge, att, på
sätt enligt kommittébetänkandet vore avsett, den exproprierande icke
skulle vara skyldig gälda kostnad, som närmast föranleddes av motparten
och funnes icke hava varit för sakens utredning av nöden. Såsom den
nuvarande lydelsen av 67 § utvisar har vid förslagets slutliga utformande
ett dylikt förtydligande emellertid icke ansetts erforderligt.

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att enligt 67 § expropriationslagen,
ehuru uttrycklig föreskrift därom saknas, den domstol, vid
vilken expropriationsmålet är anhängiggjort, har viss prövningsrätt i
fråga örn de kostnader, den exproprierande skall vara skyldig vidkännas.
Ilar motparten utan den exproprierandes vållande haft utgifter, som varit
för målets behöriga utredning onödiga, skall nämligen den exproprierande
ej åläggas gälda dessa. Men med denna inskränkning äger den för expropriationen
utsatte rätt att, utan att behöva själv slutligen vidkännas någon
kostnad, erhålla såväl Kungl. Maj:ts prövning av sökandens lösningsanspråk
som även expropriationsnänmdens värdering av den förlust och
skada, som genom expropriationen åsamkas. Detta gäller oavsett örn han
inser, att invändning, som av honom göres mot framställd begäran att på
frivillighetens väg förvärva visst markområde eller viss rättighet för i
expropriationslagen angivet ändamål, saknar fog, och även örn han begär
en löseskilling eller skadeersättning, som, enligt vad han måste förstå,
är uppenbart oskälig. Att ett dylikt förhållande mången gång måste
framstå såsom mindre väl överensstämmande med rättvisa och billighet
synes klart. Visserligen torde man icke böra förmena den, mot vilken
lösningsanspråket riktas, att i tveksamma fall få frågan kostnadsfritt prövad
och avgjord. Men å andra sidan synes motparten äga rätt fordra att
icke betungas med kostnader alldeles i onödan. Viss ändring av expropriationslagens
förevarande bestämmelse torde med hänsyn till det nu anförda
vara befogad. Därest dylik ändring vidtages, torde de ur kostnadssynpunkt
gjorda invändningarna mot ett enligt expropriationslagens regler
anordnat expropriationsförfarande för tillgodoseende av egnahems- och
jordbruksändamål icke oväsentligt förlora i styrka.

Expropriationslagens utvidgning i ovan föreslagen riktning föranleder
ett tillägg till stadgandet i lagens 1 §. De närmare bestämmelser, vilka,
utöver lagens allmänna föreskrifter, torde erfordras beträffande sådan
expropriation, varom nu är fråga, synas böra upptagas under särskild
rubrik i slutet av lagen. Tillgodoseendet av de synpunkter, som funnits

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Nr 236.

34 Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

böra vinna beaktande rörande expropriationskostnaderna, medför ändring
av 67 §.

I anslutning till vad nu anförts bar inom jordbruksdepartementet upprättats
härvid fogade utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den
12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Till motivering av de särskilda bestämmelserna må anföras följande:

1 §.

De nya ändamål, för vilka expropriation avses skola kunna äga rum,
hava upptagits under en ny punkt, nummer 14, i paragrafen.

Beteckningen »egna hem eller mindre jordbruk» har tidigare funnit användning
i lagtext. Sålunda förekommer detta uttryck i 4 § 5 av 1925 års
lag angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva
fast egendom samt i 2 § första stycket av lagen den 4 januari 1927
angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt, sådant sistnämnda lagrum lyder
enligt lag den 30 augusti 1932. Den begränsning av expropriationsrätten för
ifrågavarande ändamål, som i anslutning till vad förut anförts så tillvida
torde böra företagas, att expropriation ej får äga rum för anskaffande av
annan mark än sådan, som är avsedd att av den jordsökande förvärvas
med hjälp av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån, har angivits i förslagets
108 §.

Tydligt torde vara, att såsom bildande av mindre jordbruk jämväl måste
anses omläggning till jordbrukslägenhet av sådan lägenhet, vars huvudsakliga
syfte är att tjäna sin innehavare till bostad. — Att expropriation
uttryckligen angivits kunna ske jämväl för stärkande av ofullständiga
jordbruk sammanhänger med, att, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen,
egnahemslån kan utlämnas även för utvidgning till större härkraft
av jordbruk, som på grund av för ringa areal icke kan bereda innehavaren
erforderlig utkomst.

67 §.

Såsom förut framhållits tala vissa skäl för ändring av expropriationslagens
bestämmelser i 67 § angående skyldighet för den exproprierande
att gälda de av expropriationen följande kostnaderna. I norrlandskommitténs
omförmälda förslag till lag angående vissa åtgärder för beredande
åt enskilda jordbrukare i Norrland och Dalarna av lämpliga odlingslägenheter
var upptaget ett stadgande av innehåll, att kostnad, som
uppkommit i anledning av sakens liänskjutande till expropriationsnämnd,
skulle gäldas efter de i 21 kap. rättegångsbalken stadgade grunder. Att
införa denna bestämmelse i expropriationslagen torde dock vara att gå
för långt. Därigenom kunde åstadkommas, att den för expropriation utsatte
icke vågade annat än godtaga även ett alltför lågt ersättningsbelopp
av fruktan att eljest bliva ansvarig för expropriationskostnaderna. Ett

35

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘236.

sådant resultat vore ej tilltalande. Vad man vill nå är allenast, att en
fastighetsägare eller annan sakägare med avseende å fastigheten icke
skall på uppenbart obefogade grunder kunna utan att ådraga sig kostnadsansvar
framtvinga tillsättandet av expropriationsnämnd och sålunda
fördyra expropriationsförfarandet. Dylikt fördyrande kan ske antingen
därigenom att den för expropriation utsatte helt vägrar att medverka till
en frivillig överenskommelse eller också därigenom att han framställer
uppenbart oskäliga ersättningsanspråk. I dessa fall torde det icke kunna
anses obilligt, örn den vållande göres ansvarig för de kostnader, han sålunda
föranlett.

Vad ovan anförts har beaktats vid den företagna omarbetningen av förevarande
paragraf. Tillika har intagits föreskrift därom, att den för expropriationen
utsatte kan bliva ansvarig även för andra kostnader än de
nyss avsedda, såvida han vållat desamma utan skälig anledning. Genom
denna bestämmelse bibehålies den möjlighet, som redan nu torde finnas,
att låta fastighetsägaren och övriga sakägare själva vidkännas sådana
egna kostnader, som icke kunna anses följa av expropriationen. Men därjämte
möjliggör förslaget, att örn under ärendets gång kostnaderna onödigtvis
fördyras, den härtill vållande även kan åläggas gottgöra den exproprierande
de utgifter, som genom förfarandet åsamkats denne.

Det kunde ifrågasättas att utvidga den för expropriationen utsattes
kostnadsansvar till att omfatta även det fall, att han genom att utan anledning
vägra att frivilligt avhända sig den mark eller den rättighet, varom
fråga är, föranleder expropriationen. Emellertid torde det vara förenat
med icke ringa svårigheter för den enskilde att avgöra, huruvida
sådana förutsättningar äro för handen, att ett bestridande av det mot
hans egendom riktade lösningsanspråket måste anses obefogat. Även örn
anspråket vid prövning i expropriationslagens ordning skulle komma att
bifallas, torde detta icke i och för sig kunna anses giva belägg härför.
Frågan behöver icke hava varit alldeles klar. Men har så varit förhållandet,
synes den för expropriationen utsatte dock näppeligen kunna med
fog klandras för det han velat hava saken opartiskt utredd. Någon skyldighet
att gälda kostnaderna för denna utredning torde därför ej böra
åläggas honom. För denna ståndpunkt talar också, åtminstone i viss mån,
den omständigheten, att expropriation av fastighet för den exproprierande
medför en fördel, som han ej därförutan lika lätt skulle uppnå, nämligen
att egendomen övergår till honom fri från inteckningsansvar.

Bestämmelserna under förevarande paragraf innebära så tillvida ej
ändring i vad nu gäller, att alla kostnader, vilka förorsakats annan än
den, som enligt nämnda bestämmelser själv har att vidkännas desamma,
skola gäldas av den exproprierande i första hand. I den mån det slutliga
betalningsansvaret enligt rättens beslut icke skall åvila den exproprierande,
får han söka beloppet åter av don, som därför svarar. Denna
ordning dikteras av hänsyn till expropriationsnämndens ledamöter samt

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

övriga, vilka kava anspråk på ersättning för utgifter oek kostnader för
expropriationen.

Enligt stadgande i 66 § skola ordföranden ock ledamöterna i expropriationsnämnden
njuta ersättning för sitt arbete med belopp, som bestämmes
av rätten, örn överenskommelse ej träffas. Någon ändring av detta stadgande
torde ej föranledas av den föreslagna ändringen av 67 §. Frarnkållas
må emellertid, att, örn förslaget vinner bifall, sådan överenskommelse,
som nyss nämnts, måste för att gälla gentemot den, som slutligen
skall svara för beloppet, hava biträtts av honom.

Förslagets bestämmelser återverka på ett flertal andra lagstadganaen.
Enligt stadganden i 4 kap. 9 ock 11 §§ lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt
till fast egendom, 1 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser
örn elektriska anläggningar, och 2 § lagen den 24 juli 1903
angående skyddsskogar skola nämligen expropriationslagens föreskrifter
äga motsvarande tillämpning i fråga örn expropriation av tomträtt eller
vattenfallsrätt, avstående eller upplåtande av fastighet för elektrisk anläggning
samt inlösen av mark av skyddsskogs natur. Även i avseende
å inlösen av mark enligt stadsplanelagen skola, enligt stadgande i 29 §
sistnämnda lag, expropriationslagens bestämmelser i tillämpliga delar
lända till efterrättelse.

108 $.

Det torde ej vara lämpligt, att ansökning örn rätt till expropriation
för egnahems- eller jordbruksändamål göres av den enskilde jordsökanden.
Med de förutsättningar, under vilka enligt förslaget dylik rätt skall
kunna beviljas, torde bäst överensstämma, att ansökningsrätten förbehålles
det organ, som för vederbörande förmedlare av egnahemslån eller
arbetarsmåbrukslån handhar ifrågavarande låneverksamhet. Med en sådan
ordning torde också vinnas vissa garantier mot att prövning av framställning
örn expropriation onödigtvis påkallas. Möter för enskild jordsökande
svårigheter att förvärva erforderligt markområde, och anser
han omständigheterna vara sådana, att rätt till expropriation bör kunna
medgivas, får han alltså hänvända sig till vederbörande egnaliemslåneeller
arbetarsmåbrukslåneorgan. Det ankommer sedan på detta att, där
förutsättningar för expropriation finnas vara för handen, göra ansökan
örn expropriationsrätt för den jordsökandes räkning. Å andra sidan torde
expropriationsmöjligheten dock ej böra vara begränsad till nu angivna
fall. Expropriation bör kunna medgivas även för jordanskaffning, som
visserligen ej betingas av en redan föreliggande framställning från enskild
person örn förvärv av det markområde, expropriationen skall avse,
men som är behövlig för att möta ett likväl förefintligt eller inom en
nära framtid motsett behov av mark för här ifrågavarande ändamål. Ett
förfarande, varigenom på en gång exproprieras ett större ägoområde,
som sedermera kan uppdelas i lämpliga smärre lotter, torde bland annat

37

Kanyl. Maj:ts proposition nr 236.

ställa sig förhållandevis billigare och vara ur organisatorisk synpunkt
fördelaktigare än om expropriation sker först sedan i varje särskilt fall
framställning örn markförvärvet inkommit från den blivande lägenhetsinnehavaren.

Låneförmedlare i fråga örn egnahemslån kunna, såsom förut nämnts,
vara hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Eftersom i egnahemsangelägenheter hushållningssällskapen företrädas
av sina egnahemsnämnder, bör rätt att ansöka örn expropriation
tillkomma dessa. Utövas statsunderstödd egnahemslåneverksamhet av
kommun, synes ansökningsrätten böra tillkomma det organ, som för kommunens
räkning handhar dess hithörande verksamhet. Vad åter aktiebolag
och föreningar beträffar, torde det icke föreligga behov av att tillerkänna
även dem sådan rätt, som här avses. Det jordbehov, som i samband
med tillhandahållande av egnahemslån kan anses behöva fyllas genom
expropriation, torde nämligen kunna tillgodoses genom egnahemsnämndernas
och de kommunala organens försorg. — Såsom förmedlare
av arbetarsmåbrukslån kan enligt sociala jordutredningens förslag allenast
kommun uppträda. Verksamheten skall handhavas av arbetarsmåbruksnämnd
eller kommunalnämnd, som således, i överensstämmelse med
vad ovan anförts, bör äga befogenhet att ansöka örn expropriation.

I det föregående har vid upprepade tillfällen framhållits, att expropriation
i här förevarande fall endast bör ske för anskaffande av jord,
lämplig att tillhandahållas jordsökande personer, som för förvärvet äro i
behov och önska komma i åtnjutande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån.
Stadgandet i andra stycket av förevarande paragraf avser att
giva uttryck åt denna grundtanke. Samtidigt angives genom berörda stadgande,
att, även örn den mark, varom fråga är, avses skola förvärvas
med hjälp av sådant lån, som nyss nämnts, expropriationsrätt må medgivas
allenast, örn lånet skall utlämnas av den expropriationssökande.
En egnahemsnämnd äger sålunda exempelvis ej påkalla expropriation för
bildande av arbetarsmåbruk eller för anskaffande av mark till jordsökande,
som avser att ansöka örn egnahemslån hos annan låneförmedlare.
Skulle emellertid så inträffa, att en kommunalnämnd utövar både egnahemslåneverksamhet
och arbetarsmåbrukslåneverksamhet, möter naturligtvis
ej hinder mot att nämnden ansöker örn expropriationsrätt för såväl
det ena som det andra av de ifrågavarande ändamål, nämnden skall
tillgodose.

109 §.

Enligt 4 § expropriationslagen skall vid ansökning örn expropriation
fogas karta över fastigheten med beskrivning, utvisande, därest det är
fråga örn fastighet å landet, till vilken jordeboksenhet den hör, så ock
styrkt uppgift å fastighetens ägare samt, om i något avseende överenskommelse
träffats, redogörelse därför. Är fastighetsregister för orten

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

upplagt, skall vid ansökningen fogas jämväl utdrag av registret, såvitt
fastigheten angår.

Vid ansökning om expropriation för ändamål, varom här är fråga,
torde särskilda anspråk böra ställas på den karta oell beskrivning, som
skola åtfölja ansökningen. Avser ansökningen mark, som ingår i tomtindelning,
torde, på sätt vid 110 § ytterligare kommer att framhållas,
vara nödvändigt tillse, att ur de synpunkter, vilka genom tomtindelningen
skola tillgodoses, hinder mot expropriationen ej möter. För prövningen
härav ävensom för bedömande i övrigt av den sökta expropriationens
lämplighet synes angeläget, att vid ansökningen fogas kopia av sådan
karta jämte beskrivning, som vid tomtmätning kan hava upprättats över
marken. Har tomtmätning icke ägt rum, torde i stället höra ingivas
kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.
Avser ansökningen mark, som ej ingår i tomtindelning, är det uppenbarligen
likaledes av synnerlig vikt, att en tydlig och tillförlitlig karta jämte
beskrivning finnes tillgänglig i ärendet. Med hänsyn särskilt till de
föreslagna bestämmelserna under 110 § tredje stycket synes härvidlag
lämpligt att uppställa det kravet, att kartan och beskrivningen skola vara
av den beskaffenhet, som är föreskriven beträffande karta och beskrivning
vid avstyckningsförrättning rörande sådan mark, varom fråga är.
Handlingarna torde även böra vara upprättade av person, behörig att
verkställa dylik förrättning å sådan mark. I anslutning till vad nu anförts
har stadgandet i första stycket av förevarande paragraf avfattats.
Då med hänsyn till berörda stadgande gällande bestämmelser rörande
behörighet att upprätta karta och beskrivning vid avstyckning äro avintresse,
skola desamma i det följande med några ord beröras.

Avstyckning enligt lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet
skall, jämlikt dess 19 kap. 5 § första stycket, jämfört med 2 kap. 1 § första
stycket samma lag, i allmänhet förrättas av lantmätare. Enligt 19
kap. 19 § åligger det lantmätaren att, på sätt i paragrafen närmare angives,
utmärka avstyckningen å karta samt uppgöra beskrivning. Även
annan person än lantmätare kan emellertid, örn han äger behörighet att
innehava befattning såsom mätningsman i stad, i vissa fall verkställa
avstyckningsförrättning enligt jorddelningslagen, och skall då örn sådan
förrättningsman gälla vad i lagen är stadgat örn lantmätare. Bestämmelser
i detta hänseende äro upptagna i 19 kap. 5 § andra stycket. Enligt
dessa bestämmelser äger förrättningsman, som nyss nämnts, företaga avstyckning
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande syfte inom samhälle, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, samt inom område,
för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestäminelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller meddelats
särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande
eller för vilket godkänts avstyckningsplan. — Avstyckning från
fastighet i stad kan enligt 5 kap. 2 § första stycket lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad verkställas endast av i stadens tjänst anställd
mätningsman eller, där sådan ej finnes, av till sådan befattning behörig

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

person, som på förslag av byggnadsnämnden förordnas av länsstyrelsen
att tillsvidare förrätta avstyckningar i staden. Behörighet till befattning
såsom mätningsman i stad tillkommer, jämlikt stadgande i 2 kap.
2 § andra stycket sistnämnda lag, den, som avlagt lantmäteriexamen, så
ock den, som avlagt fullständig examen från tekniska högskolans fackskola
för väg- och vattenbyggnad eller från motsvarande avdelning vid
Chalmers tekniska institut samt dessutom styrkt sig äga praktisk duglighet
i ägomätning; dock äger Kungl. Maj:t att, på ansökan, medgiva
person, som ej avlagt examen, som nyss sagts, behörighet såsom mätningsman
i stad. Enligt 5 kap. 11 i skall förrättningsmannen utmärka avstyckningen
å karta samt upprätta beskrivning över hur avstyckningen verkställts.
Bestämmelserna angående avstyckning i stad gälla, på grund
av föreskrift i 20 § samma kap., även samhälle å landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser.

I detta sammanhang må erinras, att enligt 71 § expropriationslagen den,
som vill för ansökning örn rätt till expropriation låta upprätta karta över
fastigheten eller eljest verkställa nödig förundersökning därå, kan av
länsstyrelsen beredas erforderligt tillträde till fastigheten ävensom erhålla
befogenhet att för undersökningen fälla växande träd. Örn undersökningens
påbörjande skola fastighetens ägare och, örn fastigheten är
utarrenderad, arrendator underrättas. Föranleder undersökningen skada,
skall denna, jämlikt föreskrift i 72 %, gäldas av sökanden. Tvist örn
skadeersättningens belopp avgöres av domstol.

Av karta och beskrivning, som enligt stadgandet i första stycket av
109 § skola företes, då rätt till expropriation för här ifrågavarande ändamål
sökes, torde vederbörande fastighets beteckning i jordregistret eller
fastighetsregistret framgå. Särskild föreskrift angående skyldighet för
sökanden att bifoga uppgift i berörda hänseenden torde alltså ej erfordras.
Däremot har i förevarande paragraf införts den från expropriationslagens
allmänna bestämmelser hämtade föreskriften, att sökanden
skall bifoga styrkt uppgift å markens ägare och innehavare samt, örn i
något hänseende överenskommelse träffats, redogörelse därför.

Varje ansökning örn rätt till expropriation måste naturligtvis innehålla
uppgift angående det ändamål, som genom expropriationen skall tillgodoses.
Då expropriation sökes för ändamål, varom här är fråga, måste
särskilda krav ställas på fullständigheten av berörda uppgift. Sålunda
är det för prövning av dylik ansökning exempelvis ej tillräckligt, om
upplysning lämnas, att den mark, ansökningen avser, skall användas för
bildande av arbetarsmåbruk. För att expropriationens lämplighet skall
kunna tillfredsställande bedömas fordras i det angivna fallet att äga
kännedom även örn de närmare planer, sökanden hyser beträffande samma
mark. Det måste sålunda uppgivas, huruvida avsikten är, att marken
i dess helhet skall utgöra en enda brukningslott eller att uppdelniug i
flera lotter skall äga rum, och om detta sistnämnda är förhållandet måste
angivas ej blott antalet dylika lotter utan även Inar utläggningen å mar -

40

Kungl. Majlis proposition ur 236.

keil avses skola ske. Vidare torde, om expropriationen sker för hushållningssällskap
eller kommun, böra uppgivas, huruvida marken omedelbart
skall överlåtas å lånesökande eller örn avsikten med ansökningen
är att anskaffa jord för tillhandahållande åt sökande, som senare kunna
komma att anmäla sig, m. m. Stadgandet i andra stycket av förevarande
paragraf är tillkommet ur nu berörda synpunkter.

Den egnahemsnämnd eller det kommunala organ, som ansökningsrätt i
fråga örn expropriation för här avsett ändamål enligt 108 § tillkommer,
uppträder allenast som ombud för vederbörande hushållningssällskap,
kommun eller enskilde jordsökande. Genom expropriationen blir den exproprierade
fastigheten den exproprierandes, d. v. s. hushållningssällskapets,
kommunens eller vederbörande enskildes, egendom och skall lagfaras i
dess namn. Med hänsyn härtill torde ansökningen böra åtföljas av handlingar,
som utvisa, att sökanden är berättigad att för sin huvudmans
räkning anskaffa fastighet för ändamål, som genom expropriationen skall
tillgodoses. Härvid är särskilt att märka, att enligt 23 § 2 mom. lagen
den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet inköp av fastighet för
annat ändamål än genomförande av fastställd stadsplan eller tomtindelning
ej får ske, med mindre beslut därom å kommunalstämman fattas
med två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster. — Att i expropriationslagen
intaga särskild föreskrift i det hänseende, varom nu är
fråga, synes ej erforderligt.

110 $.

Kan erforderlig mark för ändamål, som här avses, förvärvas genom
överenskommelse, torde denna väg böra anlitas i första hand såsom ur
kostnadssynpunkt mest fördelaktig. Expropriationsmöjligheten bör tillgripas
allenast, då frågan icke kan på annat sätt tillfredsställande lösas.
Föreskrift härom har meddelats i första stycket av förevarande paragraf.

Stadgandet i andra stycket innehåller en till synes självklar regel.
Denna är emellertid av sådan vikt, att den torde böra direkt utsägas i
lagen. —• De faktorer, vilka inverka på frågan örn markens lämplighet
för det avsedda ändamålet äro åtskilliga och av växlande art. Har den
exproprierande för avsikt att använda den mark, som genom expropriationen
skall tagas i anspråk, för bildande av bostadslägenheter, torde särskilt
läget bliva av betydelse. Skall marken tjäna jordbruksändamål,
spelar uppenbarligen jordmånen en synnerlig roll. Är fråga örn nyodling
av jorden, bör med noggrannhet undersökas, huruvida densamma är
odlingsbar, och örn den kan odlas för rimliga kostnader. Det nu sagda
avser endast att angiva exempel. Markens tjänlighet för åsyftat ändamål
måste prövas ur alla de synpunkter, vilka kunna tänkas inverka
på frågan. Det torde emellertid härvid ej böra krävas, att marken helt
och hållet är av ändamålsenlig beskaffenhet, utan synes tillräckligt, örn
så är förhållandet med den huvudsakliga delen därav. Hinder mot ex -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

propriation torde nämligen eljest komma att möta i icke önskvärd utsträckning.
Särskilt gäller kanske detta expropriation av hel fastighet. Det
synes icke linnas anledning att omöjliggöra förvärv av en för egnaliemsändamål
behövlig och i stort sett lämplig fastighet, som utan olägenhet
kan av ägaren avstås, blott emedan någon mindre del av densamma med
hänsyn till sin beskaffenhet måste nyttjas för annat ändamål. Liknande
synpunkter böra anläggas på frågan örn expropriation av allenast visst
till en fastighet hörande markområde. Belägenhet och andra omständigheter
kunna medföra, att i området innefattas jämväl mark, mindre lämplig
för det ändamål, som man genom expropriationen vill tillgodose. Att
för dylikt fall utesluta möjligheten av expropriation synes emellertid ej
tillfredsställande. Denna uppfattning har i förslaget beaktats.

Ehuru, såsom förut nämnts, expropriation redan nu kan sko för åstadkommande
av tryggade bostadsförhållanden inom bebyggt område vid
järnvägsstation, hamnplats eller fiskläge eller å annan ort med större
sammanträngd befolkning, synes, enär dylik expropriation allenast må
avse mark, bebyggd med boningshus, tillhöriga annan än markens ägare,
möjlighet böra beredas att inom område, som nyss nämnts, verkställa expropriation
även för ändamål, varom i förevarande paragraf är fråga. Ej
heller den omständigheten, att marken ingår i tomtindelning, torde böra
i och för sig utgöra hinder mot sådan expropriation, som sist sagts. Särskilt
må erinras, att, jämlikt 62 § stadsplanelagen, tomtindelning kan
förekomma icke blott i städer och stadsliknande samhällen utan även
inom områden på den egentliga landsbygden. Då expropriationen skall
avse mark, som ingår i tomtindelning, torde emellertid vara nödvändigt
tillse, att syftet med tomtindelningen ej därigenom motverkas. Stadgande
i sådant hänseende har influtit i tredje stycket av 110 §. Såsom
motivering för detsamma må allenast erinras, att enligt föreskrift i 18
och 63 §§ stadsplanelagen nybyggnad å mark, som indelats till tomter, ej
får företagas i strid mot sådan indelning. Uppenbarligen vore det olämpligt,
örn ett tomtindelat område genom expropriation toges i anspråk på
sådant sätt, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvårades.

För att expropriation för egnahems- eller bostadsändamål skall få äga
rum med avseende å mark, som ej ingår i tomtindelning, torde, örn det
område, som skall exproprieras, ej utgör särskild fastighet, böra fordras,
att avstyckning av området kan ske. Avses att efter expropriationen
uppdela jorden i flera brukningslotter, bör expropriationsrätt ej beviljas,
med mindre dylik uppdelning är möjlig att genom avstyckning
företaga. Nu berörda fordringar, hava jämväl kommit till uttryck i
stadgandet i tredje stycket av förevarande paragraf. Då sålunda fordras,
att avstyckning skall kunna ske, följer naturligtvis ej därav att dylik
förrättning också skall äga rum. Den torde ej alltid vara nödvändig.
Ett område, som avskilts från en fastighet i enlighet med bestämmelserna
örn expropriation, torde redan därmed vara att anse såsom

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lagligen utbrutet från fastigheten. Skall däremot ett sådant område
sedan uppdelas i flera smärre lotter, blir lantmäteri- eller mätningsförrättning
erforderlig. Stadgandet synes, förutom dess betydelse för sist
angivna fall, därutinnan vara av värde, att, genom uppställandet av
ifrågavarande fordringar, med hänsyn till bestämmelserna angående
avstyckning i jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen en viss
trygghet skapas för att genom expropriationen icke tages i anspråk annan
mark än sådan, som är lämplig för det ändamål, man genom expropriationen
önskar tillgodose. Nyssnämnda fordringar torde vidare i
sin mån tjäna som garanti mot att stamfastigheten frånskiljes jord i
sådan utsträckning eller av sådan beskaffenhet, att därigenom fastighetens
rationella skötsel blir lidande. Slutligen undvikes ett olämpligt
intrång i fastställd stadsplan, stomplan eller byggnadsplan, eller att tilllämpningen
av utomplansbestämmelser eller andra med avseende å
byggnadsverksamheten inom visst område meddelade föreskrifter motverkas.
Bestämmelserna i jorddelningslagens 19 kap. 3, 12 och 13 §§
samt fastighetsbildningslagens 5 kap. 6, 8 och 8 a §§ synas i nu förevarande
hänseenden framför allt vara av betydelse.

P^ör att, då ansökning örn expropriation, varom här är fråga, inkommer
till Kungl. Majit, skall kunna tillförlitligen bedömas, huruvida avstyckning
enligt angivna grunder är möjlig att verkställa, torde bliva
nödvändigt, att yttrande inhämtas från vederbörande myndighet, på
vilken fastställandet av sådan förrättning heror. Går dylikt yttrande
i tillstyrkande riktning, torde som regel kunna anses, att ur de synpunkter,
vilka det nu gäller, hinder mot expropriationen ej möter. Givet
är dock, att myndighet, som sålunda yttrat sig, icke är hunden därav
vid en sedermera företagen fastställelseprövning. Myndigheter,
som här närmast torde ifrågakomma, äro överlantmätare, länsstyrelse
och magistrat. Enligt jorddelningslagen verkställd avstyckningsförrättning,
över vilken besvär ej föres, skall, jämlikt stadgande i 21 kap.
43 § tredje stycket nämnda lag, örn med förrättningen avses bildande
av särskild fastighet, i första hand prövas och, om anledning ej förekommer
till annat än att förrättningen är lagligen beskaffad, fastställas
av överlantmätaren. Sker avstyckning inom samhälle, där den för
städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, eller inom
område, för vilket fastställts byggnadsplan eller utomplansbestämmelser
eller jämlikt äldre lag förordnats, att stadsplan skall upprättas, eller
meddelats särskilda föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens
ordnande eller för vilket godkänts avstyckningsplan, skall dock,
jämlikt jorddelningslagens 21 kap. 58 §, nyssherörda fastställelseprövning
fullgöras av länsstyrelsen. Avstyckning, som sker enligt fastighetsbildningslagen,
skall, jämlikt 5 kap. 14, 15 och 21 §§ sistnämnda lag,
prövas och fastställas av magistraten eller, då fråga är örn avstyckning
i stad. som lyder under landsrätt, eller samhälle på landet, där fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 43

ketsbildningslageus avstyckningsbestämmelser skola tillämpas, av länsstyrelsen.

Emellertid må erinras, att i vissa fall fråga örn fastställelse å avstyckningsförrättning
skall prövas av annan myndighet än ovan nämnts. Sålunda
skall, då enligt jorddelningslagen avstyckning sker av viss ägovidd
för sammanläggning med annan fastighet, den prövning, som i enlighet
med vad nyss anförts skulle ankomma på överlantmätaren, i stället
verkställas av ägodelningsdomaren. Vidare skall, örn besvär anföres
över avstyckningsförrättning, som överlantmätaren eljest haft att pröva,
det härigenom anhängiggjorda målet avgöras av ägodelningsrätt. Att,
då expropriationsrätt sökes, inhämta yttrande från ägodelningsrätt synes
uteslutet. Ej heller utlåtande från ägodelningsdomaren torde böra
påkallas. Däremot synes lämpligt att, även då ansökningen gäller ett
markområde, avsett att sammanläggas med annan fastighet, höra överlantmätaren.
Jorddelningslagens föreskrift, att fastställelse å avstyckning
av sådant markområde skall meddelas av ägodelningsdomaren och
ej av överlantmätaren, sammanhänger med, att fastställelse av dylik förrättning
ej får ske, örn icke tillika förordnande örn sammanläggningen
av ägodelningsdomaren gives. För sammanläggningen erfordas, att
vissa i lagen den 18 juni 1926 örn sammanläggning av fastigheter å landet
angivna förutsättningar äro för handen, vilka förutsättningar emellertid
till stor del gälla lagfarts- och inteckningsförhållandena å de för
sammanläggning avsedda fastigheterna. Vid prövningen av expropriationsansökan
torde dock ej vara nödvändigt att närmare ingå på spörsmål
av sistberörd art. För bedömande av sammanläggningens genomförbarhet
i övrigt torde ett yttrande från överlantmätaren som regel vara
tillfyllest.

Med hänsyn till den befattning med fastighetsbildningen, som inom
samhällen, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall
iakttagas, utövas av byggnadsnämnden, torde, då ansökan örn expropriation
berör sådant samhälle, yttrande från sagda nämnd lämpligen
böra införskaffas.

Även då det gäller att ur andra synpunkter än de, varom nu närmast
varit fråga, pröva en inkommen ansökan örn rätt till expropriation, är
det givetvis av betydelse för Kungl. Majit att hava tillgång till uppgifter
och utlåtanden från myndigheter eller andra, vilka äga kännedom
om förhållanden, som kunna inverka på ärendets avgörande. Föreskrift
angående i vilken utsträckning, yttranden över expropriationsansökan
skola inhämtas, torde emellertid icke böra meddelas i lagen. Det torde
i varje särskilt fall få bero på Kungl. Majit att avgöra vilken utredning,
som kan vara erforderlig för en tillfredsställande prövning av
den föreliggande ansökningen.

Ehuru för mark, som tages i anspråk genom expropriation, full ersättning
skall lämnas, torde i vissa fall markens avstående vara förenat

44 Kunell. Maj:ts proposition nr 236.

med sådana olägenheter för ägaren, att det vore obilligt att, för tillgodoseende
av andra personers behov av egna hem eller mindre jordbruk,
fråntaga honom densamma. Vad nu sagts örn ägare torde även gälla,
beträffande fastighet, som innehaves såsom fideikommiss, fideikommissarien,
och, örn fastigheten är utarrenderad, arrendatorn. Sålunda synes
expropriation ej böra äga rum, örn exempelvis den mark, varom fråga
är, äges eller nyttjas av en industriidkare, som behöver området för inrättande
av bostäder åt sina arbetare eller för annat ändamål, som sammanhänger
med rörelsens ändamålsenliga bedrivande, eller örn expropriationen
t. ex. skulle hava till följd, att ett tidigare bestående jordbruk
därefter icke kunde tillfredsställande bedrivas. Emellertid torde det
näppeligen vara erforderligt att till förebyggande av nämnda eller liknande
obilligbeter i lagen upptaga särskilt stadgande örn förbud mot expropriation
i dylika fall. Expropriation, som skulle hindras genom ett sådant
stadgande, torde merendels ej kunna ifrågakomma för ändamål,
som nu avses, redan av den anledningen, att expropriationsersättningen
skulle uppgå till ett alltför högt belopp. En viss trygghet i förevarande
avseende torde vidare skapas genom de föreslagna bestämmelserna i
andra och tredje styckena av 110 §. Sådan trygghet torde också ligga
däri, att expropriation får ske först efter Kungl. Maj:ts prövning och
medgivande. Slutligen förtjänar erinras örn det skydd mot mindre
lämplig expropriation, som den för expropriation utsatte tillförsäkrats
genom stadgandet i expropriationslagens 5 § andra stycket, att, örn mer
än ett område finnes vara tjänligt för det avsedda ändamålet, expropriationsrätt
ej må meddelas beträffande område, vars avstående eller upplåtande
medför större olägenhet än nödigt är, samt att jämväl i övrigt
skall tillses, att ändamålet må, utan oskälig kostnad för den exproprierande,
vinnas med minsta olägenhet för annan.

Övergångsbestämmelsen.

De föreslagna ändringarna i 67 § beröra jämväl sådan expropriation,
som redan enligt nuvarande bestämmelser kan företagas. Har ansökan
örn expropriationsrätt inkommit till Kungl. Maj:t före den dag, de nya
bestämmelserna träda i kraft, torde emellertid äldre lag böra tillämpas
å förfarandet. Erinran härom har skett.

Kungl. May.ts proposition nr 236.

45

Utkast

till

lag om ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189)

om expropriation. .

Härigenom förordnas, dels att 1 och 67 §§ lagen den 12 maj 1917 örn
expropriation, vilket förstnämnda lagrum ändrats genom lag den 18 juli
1928 (nr 312), skola, 1 § i nedan angivna del, erhålla följande ändrade lydelse,
dels ock att i förstnämnda lag skola under rubriken »11. Särskilda
bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem eller jordbruksändamål»
införas tre nya paragrafer, betecknade 108—110 §§ samt lydande
som följer:

1 %.

Fastighet, som---erforderlig mark;

12. för linbana, som är behövlig för ett företag av större gagn för orten;

13. för tillgodoseende av fjällrenskötselns behov; eller

14. för bildande av egna hem eller mindre jordbruk eller stärkande av
ofullständiga jordbruk.

Särskild rätt, som---till nationalpark.

67 §.

Den exproprierande vare pliktig gälda all av expropriationsmålets handläggning,
expropriationsersättningens bestämmande och fördelning eller
eljest av expropriationen följande kostnad. Har ägaren till den fastighet,
expropriationen gäller, eller annan sakägare i avseende å samma egendom
genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat
överenskommelse örn expropriationsersättningen, eller hava kostnaderna
för expropriationen eljest utan skälig anledning ökats genom hans vållande,
pröve dock rätten i vad mån han bör själv vidkännas sina kostnader
ävensom gottgöra den exproprierande de utgifter, som genom förfarandet
åsamkats denne. Kostnad, som i 34 § första stycket avses, må sökas
åter av den, som därför svarar.

11. Särskilda bestämmelser örn expropriation av mark för egna hem

elter jordbruksändamål.

108 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 14 angives, må beviljas
allenast efter ansökan av hushållningssällskaps egnahemsnämnd eller organ,
som för kommuns räkning utövar statsunderstödd egnaliemslåneverksamhet
eller arbetarsmåbrukslåneverksamhet.

46

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 236.

Sådan expropriation må icke äga rum med mindre det ändamål, som
därigenom skall tillgodoses, omedelbart sammanhänger med av sökanden
omhänderhavd verksamhet, som nyss sagts.

109 §.

Avser ansökning örn expropriationsrätt för ändamål, som i 1 § 14 sägs,
mark, vilken ingår i tomtindelning, skall vid ansökningen fogas kopia
av tomtkartan jämte beskrivning eller, örn tomtmätning icke ägt rum,
kopia eller utdrag av tomtindelningskartan med tillhörande beskrivning.
Avser ansökningen annan mark, skall den åtföljas av karta däröver
med beskrivning, upprättad, under iakttagande i tillämpliga delar
av vad örn karta och beskrivning vid avstyckning är stadgat, av lantmätare
eller annan person med behörighet att för det ändamål, vartill
marken avses skola efter expropriationen användas, verkställa avstyckning
av sådan mark. Sökande bifoge tillika styrkt uppgift å markens
ägare och innehavare samt, örn i något hänseende överenskommelse träffats,
redogörelse därför.

I ansökningen skall, så noggrant omständigheterna det medgiva, angivas,
hur efter expropriationen skall förfaras med marken.

110 §.

Rätt till expropriation för ändamål, som i 1 § 14 sägs, må beviljas endast
örn särskild svårighet möter att genom avtal förvärva erforderlig
mark till skäligt pris.

Sådan rätt må ej medgivas, örn den mark, varom fråga är, icke helt
eller till huvudsaklig del lämpar sig för det avsedda ändamålet.

Rätt till expropriation av mark, som ingår i tomtindelning, må ej beviljas
under annan förutsättning, än att syftet med tomtindelningen icke
genom expropriationen motverkas. Beträffande annan mark må expropriationsrätt
medgivas allenast örn marken utgör särskild fastighet eller
finnes kunna genom avstyckning frånskiljas stamfastigheten, samt, då
sökandens avsikt är att marken skall uppdelas i flera fastigheter, örn avstyckning
finnes kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse med härför
uppgjord plan.

Denna lag träder i kraft den . I fråga örn kostna derna

för expropriationsförfarande, som inletts före nämnda dag, skall
äldre lag gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

47

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 mars 1933.

Närvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i statsrådet den 10 mars 1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Knut Elliot.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitierådet Eklund, med vilken justitieråden Alexanderson och Grefberg
instämde:

Det lärer ligga i sakens natur och är genom bestämmelserna i 108 och 110
§§ i förslaget betonat att expropriation för det nya ändamål förslaget avser
icke skall ifrågakomma annat såsom ett yttersta medel, som tages i
bruk endast för den händelse nämnda ändamål finnes icke kunna på annan
väg vinnas och tillika den från vilken expropriationen sker därigenom
icke utsättes för avsevärd olägenhet.

Vid detta förhållande finner jag — som anser mig icke böra ingå i bedömande
av huruvida sådant behov i det förevarande hänseendet må föreligga
att det påkallar den föreslagna lagändringen — förslaget kunna
lämnas utan vidare erinran än att den föreslagna lagtexten, vilken jämväl
i övrigt lämpligen kan undergå vissa jämkningar, kräver förtydliganden
i 67 och 108 §§, samt att i övergångsbestämmelsen beträffande
ändringen i 67 § det bör stadgas att äldre lag skall gälla i fråga örn kostnaderna
i expropriationsmål, vari stämning utfärdats före nya lagens
ikraftträdande.

Begeringsrådet Aschan:

En utvidgning av möjligheten att erhålla rätt till expropriation bör
enligt min mening icke ske utan allvarliga skäl. Särskilt gäller detta,

48

Kungl. Marits proposition nr 236.

om, såsom enligt förslaget är fallet, det nya expropriationsändamålet har
en så vittomfattande karaktär, att den enskilde jordägaren Ilar svårt att
bedöma, huruvida han kan vara trygg mot expropriationsanspråk, och
expropriationen på samma gång kan få en sådan räckvidd att den kan
utöva en kännbar inverkan på hans förhållanden. Även örn expropriationsrättens
beviljande göres beroende av villkor, som avse att förebygga
uppenbart obilliga resultat, är blotta möjligheten av dess utövning ägnad
att skapa en känsla av osäkerhet.

Den föreslagna lagstiftningen innebär en betydande utvidgning av expropriationsinstitutet
till ändamål, som förete väsentliga principiella
skiljaktigheter i jämförelse med de ändamål, för vilka expropriation hittills
varit tillåten. Det torde dock icke kunna förnekas att den obesuttna
befolkningens förseende med egna hem eller mindre jordbruk på grund
av sociala missförhållanden kan vara av så allmänt intresse, att expropriation
trots ovan antydda betänkligheter bör kunna komma till stånd,
därest erforderlig mark icke på annat sätt kan till skäliga kostnader
ställas till förfogande. Utredningen synes dock icke giva vid handen, att
behov av den föreslagna lagstiftningen föreligger, och kan jag därför
icke tillstyrka att förslaget i nu ifrågavarande del upphöjes till lag.

I fråga örn förslagets detaljer instämmer jag med lagrådets övriga
ledamöter.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

49

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 21 mars 1933,

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Engberg, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den
20 mars 1933 avgivna utlåtande över det den 10 i samma månad till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation.

Under förmälan att lagrådets flesta ledamöter lämnat förslaget utan
vidare erinran än att lagtexten borde undergå formella jämkningar
samt att övergångsbestämmelsen borde ändras därhän att äldre lag skall
gälla i fråga örn kostnaderna i expropriationsmål vari stämning utfärdats
före nya lagens ikraftträdande, hemställer föredraganden, att förslaget
efter omarbetning i enlighet med denna erinran — i vilken lagrådets
fjärde ledamot instämt — måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprisen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Utskär Adelsohn.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 236.

4