Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

1

Nr 234.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till lantbruksstyrelsen
m. m.; given Stockholms slott den 17 mars
1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Under Hans Maurts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Vid anmälan den 3 januari 1933 av de frågor, som tillhöra regleringen
för budgetåret 1933/1934 av utgifterna under riksstatens nionde huvudtitel,
anförde jag, på sätt det vid 1933 års statsverksproposition fogade
utdraget av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för sagda dag utvisar,
beträffande frågan örn anslag för budgetåret 1933/1934 till lant
bruksstyrelsen (punkt 2), att inom jordbruksutredningen sedan någon tiel
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 234.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

pågått utredning av frågan om lantbruksstyrelsens omorganisation samt
att utredningen i ett den 15 oktober 1932 avgivet betänkande framlagt
förslag i sådant avseende. Jag yttrade vidare, att förslaget innebure i
förhållande till den nuvarande organisationen bland annat den ändring
en, att till styrelsen skulle överflyttas handläggningen av frågor rörande
stuteriväsendet och i samband därmed skulle inom styrelsen inrättas en
stuteribyrå, samt att en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån
skulle äga rum i tre byråer. Enligt utredningen skulle för lantbruksstyrelsen
för budgetåret 1933/1934 erfordras ett anslag av i runt tal 271,000
kronor. Organisationsförslagets genomförande skulle vidare föranleda, bland
annat, vissa förändringar med avseende å de i riksstaten för närvarande
uppförda ordinarie förslagsanslagen till stuteriväsendet (punkt 45), till
statskonsulenter och deras biträden (punkt 6) samt till inspektion över de
lägre lantbruksundervisningsanstalterna (punkt 32) ävensom i fråga örn
det extra förslagsanslaget till förekommande och hämmande av tuber kelsjukdomar
hos nötkreaturen (punkt 49). över jordbruksutredningens förslag
hade utlåtanden infordrats från åtskilliga myndigheter.

I enlighet med av mig i statsverkspropositionen gjord hemställan föreslog
Kungl. Maj:t riksdagen att, i avbidan på den proposition i ämnet,
som kunde varda riksdagen förelagd, för budgetåret 1933/1934 beräkna

anslagen för ifrågavarande ändamål sålunda:

lantbruksstyrelsen, ordinarie förslagsanslag ............ kronor 271,000

statskonsulenter och deras biträden, ordinarie förslagsanslag
.................................................. » 49,800

inspektion över de lägre lantbruksundervisningsanstal terna,

ordinarie förslagsanslag ........................ » 8,000

stuteriväsendet, ordinarie förslagsanslag ................ » 800,000

förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar hos
nötkreaturen, extra förslagsanslag .................... » 140,000.

över jordbruksutredningens berörda betänkande hava utlåtanden numera
inkommit från medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms,
Östergötlands, Malmöhus, örebro och Västernorrlands län, statskontoret,
allmänna civilförvaltningens lönenämnd, statens organisationsnämnd,
lantbruksstyrelsen, stuteriöverstyrelsen samt chefen för remonteringsväsendet,
varjämte hushållningssällskapen i Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens
län genom sina förvaltningsutskott yttrat sig över betänkandet. Slutligen
har tillfälle beretts Sveriges allmänna lantbrukssällskap att avgiva
yttrande i ämnet, varjämte svenska mejerikonsulentföreningens styrelse
inkommit med en skrivelse i ärendet.

Jag anhåller nu att för Kungl. Majit få ånyo anmäla förenämnda anslagsfrågor.

3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 234.

Enligt de direktiv för jordbruksutredningens arbeten, som av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet gavs i anförande till statsrådsprotokollet
den 18 juli 1928, skulle i utredningens uppdrag ingå bland annat
att behandla frågan örn viss omorganisation av lantbruksstyrelsen liksom
över huvud frågan örn sättet och formerna för det allmännas medverkan
till jordbruksnäringens främjande genom statliga eller andra organ
ävensom att upptaga till bedömande frågan örn statens understöds- och
låneverksamhet beträffande nämnda näring.

Vid planläggningen av de utredningsarbeten, som föranletts av nyssnämnda
uppdrag, har jordbruksutredningen funnit frågan örn lantbruksstyrelsens
omorganisation intaga en särställning i så måtto, att densamma
dels betecknade ett jämförelsevis klart avgränsat utredningsområde,
dels syntes vara att hänföra till de frågor, vilkas snara lösning
måste anses äga stor vikt för jordbruket.

Av berörda skäl har jordbruksutredningen funnit sig böra utbryta
frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation ur det större sammanhang,
som innefattades i nyss anförda direktiv, och i denna fråga avgiva utredning
och förslag utan att avvakta resultaten av de andra i samma direktiv
angivna frågorna. Vid behandlingen av förevarande organisationsfråga
har jordbruksutredningen haft att taga i övervägande 1926 års besparingssakkunnigas
förslag den 12 januari 1928 angående besparingar
och förenklingar i lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m.
Bland övriga föreliggande kommittéutredningar, som av jordbruksutredningen
beaktats vid utredningsarbetets utförande, i den mån desamma
beröra lantbruksstyrelsens verksamhetsområde, må nämnas lägre lantbruksundervisningssakkunnigas
förslag den 30 april 1930 angående ordnande
av den lägre lantbruksundervisningen och nötkreaturstuberkulossakkunnigas
förslag den 21 oktober 1930 angående ytterligare åtgärder
för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. Vidare hava vissa till
jordbruksutredningen ingivna önskemål beträffande lantbruksstyrelsens
organisation tagits under omprövning, varjämte överläggningar i frågan
hållits med olika av densamma berörda organisationer och sakkunniga.

Inledningsvis vill jag nämna, att lantbruksstyrelsens nuvarande organisation
i stort sett härrör från år 1918 samt att enligt denna organisation
styrelsen består av en generaldirektör och chef samt såsom ledamöter
fyra byråchefer, vilka förestå var sin byrå, nämligen lantbruksbyrån,
agrikulturtekniska byrån, fiskeribyrån och administrativa byrån. Enligt
den för styrelsen gällande instruktionen den 21 augusti 1925 (nr 391)
med däri sedermera vidtagna ändringar (nr 363/1927 och 80/1932) ankomma
på lantbruksstyrelsen följande allmänna förvaltningsuppgifter.

Lantbruksstyrelsen har att med uppmärksamhet följa lantbruket och
dess binäringars samt fiskerinäringens tillstånd och utveckling såväl
inom landet som ock, i den mån det är möjligt, i utlandet, samt att efter
omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl. Majit föreslå de åtgär

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

der, som styrelsen anser lämpliga för dessa näringars befrämjande. Styrelsens
ämbetsbefattning omfattar även handläggning av tekniska och
administrativa ärenden angående sådana vattenavlednings-, avdikningsoch
odlingsföretag för jordbrukets höjande eller frostländiglietens minskande,
för vilka understöd av statsmedel sökts eller beviljats. Enligt
den ändring, som vidtagits uti instruktionen för styrelsen genom nyssnämnda
kungörelse nr 80/1932 har styrelsen att till främjande av fisket vid
en för ändamålet särskilt inrättad, till styrelsen direkt ansluten undersöknings-
och försöksanstalt för sötvattensfisket ävensom i övrigt utföra
praktiskt-vetenskapliga undersökningar och försök å fiskets område.

Lantbruksstyrelsen skall vidare tillhandagå offentliga myndigheter,
menigheter och institutioner med av dessa äskade råd och upplysningar i
frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt,
i den mån så lämpligen kan ske, till myndigheter och institutioner
lämna meddelanden uti de under styrelsens verksamhet fallande spörsmålen.

Enligt bestämmelse i instruktionen äger lantbruksstyrelsen icke taga
befattning med frågor rörande hästaveln.

Under lantbruksstyrelsen lyda statens lantbruksingenjörer, extra lantbruksingenjörer
och lantbruksstipendiater ävensom statskonsulenterna
inom vissa grenar av lanthushållningen samt statens lokala fiskeriadministration.
Till efterrättelse för Sveriges lantbruksattachéer i utlandet
äger styrelsen, enligt vad därom är särskilt stadgat, meddela föreskrifter
angående utövandet av deras verksamhet. Under styrelsens överinseende
stå jämväl statens centrala frökontrollanstalt samt statens maskin- och
redskapsprovningsanstalter. Styrelsen handhar överinseendet och kontrollen
över statens och med statsmedel understödda lantbruksundervisningsanstalter
med undantag för lantbrukshögskolan. Under styrelsens
inseende stå därjämte de med statsmedel understödda kemiska stationerna
och frökontrollanstalterna.

Uti instruktionen utsäges vidare, att lantbruksstyrelsen bör stå i oavbruten
förbindelse med rikets hushållningssällskap samt att styrelsen
äger från dem och deras förvaltningsutskott infordra erforderliga yttranden
och upplysningar. Å andra sidan bör styrelsen meddela hushållningssällskapen
kännedom örn sådant, som kan vara av vikt för befrämjande
av sällskapens ändamål, samt hos sällskapen göra framställningar
och väcka förslag i ämnen, som beröra sällskapens verksamhet.

Körande ärendenas fördelning i allmänhet å styrelsens särskilda byråer
stadgas i instruktionen,

att å lantbruksbyrån skola handläggas ärenden, som röra lantbruket
och dess binäringar och som icke tillhöra annan byrå, ävensom ärenden
rörande inom dessa verksamhetsområden anställda tjänstemän,

att å agrikulturtekniska byrån, vilken består av två avdelningar, en
teknisk och en kameral avdelning, skola handläggas ärenden rörande vattenavledningar
och avdikningar, däri inbegripet täckdikning, samt odlingsföretag
ävensom angående lantbruksingenjörer och lantbruksstipendiater,
därvid ärendena rörande vattenavlednings-, avdiknings- och odlingsföretag
skola, i vad de avse granskning av arbetsplaner och kostnadsförslag
och vad därmed äger samband, handläggas å den tekniska
avdelningen inom byrån samt, i vad nämnda ärenden angå kontrakt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

5

säkerketsförbindelser, utbetalning av statsmedel, företags godkännande
m. m., bandläggas å den kamerala avdelningen inom byrån,

att å fiskeribyrån, som likaledes består av två avdelningar, skola
bandläggas ärenden, som röra fiskerinäringen samt statens lokala fiskeriadministration,
därvid ärenden rörande färskvattensfisket skola handläggas
å den ena avdelningen samt ärenden rörande saltvattensfisket å den
andra avdelningen,

att å administrativa byrån slutligen skola bandläggas ärenden, som
avse styrelsens medelsförvaltning samt styrelsens organisation och personal,
dock att frågor örn tekniskt biträdes tjänstgöring handläggas å den
byrå, där biträdet tjänstgör.

Den närmare fördelningen av ärendena mellan byråerna ävensom mellan
avdelningarna inom agrikulturtekniska byrån och fiskeribyrån bestämmes
av styrelsen i en särskild arbetsordning.

Jämlikt beslut vid 1925 års riksdag (IX H. T., p. 3; U. skr. nr 9 A, p. 3)
samt kungl, brev den 15 maj 1925 är antalet ordinarie befattningar hos

lantbruksstyrelsen bestämt på följande sätt:

Befattning. Lönegrad.

1 generaldirektör .............................. A 3

4 byråchefer .................................. B 30

1 byrådirektör å fiskeribyrån .................. B 28

2 byrådirektörer å lantbruksbyrån ............ B 26

2 förste byråingenjörer ........................ B 26

1 sekreterare .................................. B 24

1 kassör och bokhållare ........................ B 21

1 notarie ...................................... B 21

3 kansliskrivare ................................ B 11

1 förste expeditionsvakt ........................ B 7

6 kanslibiträden ................................ B 7

2 expeditionsvakter ............................ B 5

1 kontorsbiträde .............................. B 4

1 skrivbiträde .................................. B 2.

Den samtidigt för lantbruksstyrelsen godkända staten är av följande
utseende:

avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ____kronor 180,300

vikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 5,000

avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. .. » 39,700

Summa förslagsanslag kronor 225,000.

Inom lantbruksstyrelsen finnes därjämte inrättad en särskild tuberkulosavdelning,
vars personal avlönas från det under nionde huvudtiteln
uppförda extra förslagsanslaget av 140,000 kronor till förekommande och
hämmande av tuberkelsjukdomar hos nötkreaturen. Avdelningen förestås
av en föredragande, varjämte å densamma äro anställda en konsulent,
ett kvinnligt biträde samt en expeditionsvakt. Enligt kungl, brev

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

den 3 juni 1932, avseende avdelningens verksamhet under budgetåret
1932/1933, skall föredraganden åtnjuta ett arvode av 6,588 kronor,1 varjämte
till avlöning åt konsulenten anvisats ett belopp av 7,440 kronor,
till avlöning åt det kvinnliga biträdet ett belopp av högst 3,888 kronor
samt till avlöning åt expeditionsvakten ett belopp av högst 2,832 kronor.
I samma brev har tillika föreskrivits, att vad i avlöningsreglementet
den 22 juni 1921 (nr 451, jämför nr 270/1925) för befattningshavare i statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen,
med därtill hörande tillämpnings- och tilläggsbestämmelser samt
i gällande allmänt resereglemente finnes stadgat beträffande befattningshavare,
såvitt angår föredraganden, i lönegraden B 29 och, såvitt angår
konsulenten, i lönegraden B 24, skall i tillämpliga delar gälla i fråga örn
dessa befattningshavare.

Inom lantbruksstyrelsen tjänstgöra — förutom hos styrelsen anställd
ordinarie och icke-ordinarie personal — därjämte, i den mån de icke äro
upptagna av tjänsteförrättningar ute i landet, statskonsulenterna inom
vissa grenar av lanthushållningen. Dessa, som till antalet äro fyra,
nämligen en i boskapsskötsel, en i svinskötsel, en i får- och getskötsel
samt en i mejerihushållning, äro för sin tjänstgöring hos styrelsen
tilldelade lantbruksbyrån. Att handlägga visst ärende eller viss grupp
av ärenden å denna byrå må förordnas inspektör över lantmanna- och
lanthushållsskolor. I den mån vederbörande inkallas till tjänstgöring
hos styrelsen, tjänstgöra å agrikulturtekniska byrån lantbruksstipendiater
samt å fiskeribyrån fiskeristipendiater.

I fråga örn befattningshavarnas åligganden och ärendenas handläggning
inom lantbruksstyrelsen inhämtas av instruktionen i huvudsak följande.

Generaldirektören äger ensam beslutanderätt i alla ärenden, i vilkas
prövning han deltager. Undantag från denna regel göres endast beträffande
ärenden, som röra ådömande av ansvar å befattningshavare för
fel eller försummelse i tjänsten. Avgörandet av ärenden av sistnämnda
art sker genom omröstning mellan de i beslutet deltagande.

Vissa viktigare ärenden skola av generaldirektören avgöras i närvaro
av den ledamot, till vilkens ämbetsbefattning ärendet hör, och minst en
annan ledamot. I övrigt avgöras sådana ärenden, i vilkas prövning generaldirektören
deltager, i närvaro endast av sådan ledamot, vars ämbetsbefattning
ärendet tillhör eller eljest angår.

I ärenden av beskaffenhet, att de icke skäligen böra i varje fall underställas
lantbruksstyrelsens prövning, må vederbörande byråchefer, var
och en inom sitt verksamhetsområde, fatta beslut. I särskilda fall må
ock sådant ärende kunna överlämnas till underordnad tjänsteman för
vederbörlig åtgärd. Närmare bestämmelser örn de ärenden, vilka må behandlas
i nu nämnd ordning, meddelas, där föreskrift därom icke annor- 1

1 Arvodet är bestämt till detta belopp med hänsyn till att den nuvarande tjänsteinnehavaren
tillika åtnjuter pension såsom regementsveterinär. Hans sammanlagda löneförmåner
motsvara avlöning enligt lönegraden 1} 23.

7

Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

ledes är given, i styrelsens arbetsordning eller i särskilda tjänsteföreskrifter
eller ock av generaldirektören.

Ärende, som icke är av beskaffenhet, att det enligt vad nyss sagts avgöres
av vederbörande byråchef eller underordnad tjänsteman, skall föredragas
inför generaldirektören, innan det av honom avgöres. Denna föredragning
åvilar i första hand byråcheferna. Även vissa andra befattningshavare
hava fått sig föredragningsskyldighet ålagd. Å lantbruksbyrån
är sålunda en utav byrådirektörerna föredragande för ärenden
rörande trädgårdsskötseln. Ärenden, som tillhöra agrikulturtekniska
byråns kamerala avdelning, föredragas av förste byråingenjören på avdelningen,
där ej byråchefen finner sig böra själv föredraga visst ärende
eller viss ärendegrupp. Å fiskeribyrån är byråchefen föredragande å den
ena utav byråns båda avdelningar, byrådirektören å den andra.

I detta sammanhang är vidare att märka, att uttrycklig föreskrift i
instruktionen bemyndigar generaldirektören att, då så finnes lämpligt
och bestämmelser därom icke äro meddelade i arbetsordningen eller eljest,
förordna annan styrelsens tjänsteman, statskonsulent eller inspektör över
lantmanna- och lanthushållsskolor att i byråchefs ställe och efter omständigheterna
under dennes inseende handlägga visst ärende eller viss
grupp av ärenden. Sålunda förordnad tjänsteman inträder för dessa
ärenden såsom ledamot i styrelsen och har jämväl i övrigt med avseende
å dessa ärenden samma åligganden och ansvar som byråchef. Föredragning
av sålunda särskilt förordnad tjänsteman bör dock alltid ske i närvaro
av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt fall erhållit
befrielse därifrån eller eljest har vederbörligt förfall. Med stöd av nu
berörda stadgande har viss föredragningsskyldighet ålagts statskonsulenten
i mejerihushållning.

Då generaldirektören åtnjuter semester eller befinner sig på tjänsteresa
eller eljest är förhindrad att sköta sitt ämbete, utan att vikarie för
honom är förordnad, skola ärendena, där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar.
avgöras av styrelsens ledamöter samfällt. I generaldirektörens
frånvaro må emellertid ej beslut fattas i, bland annat, ärende, som är av
större ekonomisk betydelse, och ej heller åtgärder vidtagas, som rubba
eller förändra av styrelsen givna föreskrifter eller förut i styrelsens ämbetsutövning
följda grunder.

1. Behovet av och ändamålet med en omorganisation av lantbruksstyrelsen.

Jordbruksutredningen har i sitt betänkande till en början framhållit,
att lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter icke minst under den tid, som
förflutit sedan styrelsen år 1918 erhöll sin nuvarande organisation, undan
för undan ökats, i det att statens verksamhet till jordbrukets och
fiskets främjande kraftigt vidgats och som en följd därav nya åligganden
tilldelats styrelsen.

För att närmare belysa den ökning i lantbruksstyrelsens arbetsbörda,
som sedan nyssnämnda år ägt rum, har jordbruksutredningen meddelat
en del statistiska uppgifter angående antalet å olika byråer och avdelningar
inom styrelsen handlagda ärenden m. m. för åren 1918—1930. Jag

8

Kungl. Martts proposition nr 234.

tillåter mig meddela följande sammandrag av dessa uppgifter, varvid
jag tillika återgiver vissa av lantbruksstyrelsen i dess utlåtande över
utredningens betänkande lämnade liknande uppgifter för år 1932.

A. Handlagda ärenden inom lantbruksstyrelsen åren 1918—1932.

Byrå

1918

1922

1926

1930

1932

Ökning

åren

1918—

1932

Lantbruksbyrdn.

1

Allmänna avdelningen..................

)

4,982

5,074

6,553

1

> 4,029

Trädgårdsavdelningen ..................

1

196

125

145

j- 7,491

Tillhopa

4,029

5,178

5,199

6,698

7,491

86 %

Agrikulturtekniska byrån.

Tekniska avdelningen ..................

1,243

3,192

4,544

4,568

Kamerala avdelningen..................

2,010

4,207

3,420

2,985

> o,418

Tillhopa

3,253

7,399

7,964

7,553

8,418

159 %

Fiskeribyrån.

Avdelning för saltvattensfisket ......

I

509

910

1,117

1 1,019

| 2,758

» » färskvattensfisket ...

/

647

653

902

Tillhopa

1,019

1,156

1,563

2,019

2,758

171 %

Administrativa byrån.........

793

983

809

1,073

1,111

40 %

Tuberkulosavdelningen.........

4,780

8,909

10,494

11,383

13,395

180 %

Summal

13,874

23,625

26,029

28,726 |

33,173

139 %

B. Inkomna ärenden och utgående expeditioner åren 1918-1932.

1918

1922

1926

1930

1932

Ökning
åren
1918 —
1932

13,122

8,629

21,294

22,170

24,904

25,564

29,983

31,860

34,039

34,566

159 %

301 %

Utgående expeditioner .................

Jordbruksutredningen framhåller i fortsättningen, att statsmakterna
funnit det med statsnyttan förenligt att stödja allt flera grenar inom lanthushållningen.
Anslag hade beviljats till nya jordbruksändamål, och
förut statsunderstödda ändamål hade i många fall ansetts böra tillgodoses
genom väsentligt förhöjda anslag. Därjämte hade inrättats åtskilliga nya
lånefonder till lantbrukets och fiskets framgående. Till belysande av det
anförda återger utredningen en jämförelse mellan de i riksstaten upptagna
anslag för jordbruksändamål samt de för jordbrukets och fiskets främjande
befintliga statliga utlåningsfonder dels vid tiden närmast innan lantbruksstyrelsen
senast omorganiserades, dels för budgetåret 1931/1932. De

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

under rubrikerna undervisningsanstalter för jordbruk och lantmannanäringar,
boskapskötsel m. m., lanthushållning i allmänhet, grundförbättringar
samt fiskeriväsendet upptagna anslag belöpte sig nyssnämnda
budgetår till ett sammanlagt belopp av 19,700,000 kronor, medan för år 1918
under närmast motsvarande rubriker fanns upptaget ett sammanlagt belopp
av 9,900,000 kronor. Antalet fonder av nyss antytt slag var den 31
december 1917 sex med sammanlagda fondtillgångar av i runt tal 28,000,000
kronor. Den 30 juni 1931 funnos nio dylika fonder med sammanlagda fondtillgångar
av 55,000,000 kronor. Den högst betydande ansvällning i den
lantbruksstyrelsens verksamhetsområde berörande delen av jordbrukets
huvudtitel, som framginge av nyss anförda siffror, hade givetvis i hög
grad återverkat på lantbruksstyrelsens arbetsbörda, och här syntes i främsta
rummet vara att söka anledningen till den stora ökning i antalet inom
styrelsen handlagda ärenden, som framginge av de meddelade statistiska
uppgifterna. Ävenledes hade under det sista decenniet tillkommit en vidgad
lagstiftning till jordbrukets främjande, som, utan att vara förknippad
med beviljandet av statliga anslag eller inrättandet av statliga lånefonder,
bidragit att öka lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter. Såsom
exempel härpå anför utredningen lagstiftningen rörande införsel av frö,
handel med utsädesvaror, galt- och tjurbesiktningstvång, utförsel ur riket
av vissa lantbruksprodukter, pastörisering av mjölk samt den nya vattenlagstiftningen.
Den betydande ökning i lantbruksstyrelsens arbetsbörda,
som sålunda sedan tillkomsten av styrelsens nämnda organisation ägt rum,
hade numera enligt utredningens uppfattning gjort behovet av en förstärkning
uti styrelsens tillgång på arbetskrafter oavvisligt, ett behov
som syntes särskilt starkt framträda å lantbruksbyrån, vilken av de olika
byråerna inom styrelsen hade den ojämförligt största arbetsbördan. Genom
att icke blott generaldirektörens närvaro å tjänsterummet i större
utsträckning påkallades, utan även byråcheferna måste se sin arbetstid så
gott som uteslutande upptagen av löpande byråarbete, hade svårigheter
uppstått att i önskvärd omfattning upprätthålla personlig kontakt med
jordbrukets utövare i skilda delar av landet ävensom med hushållningssällskapen.
En annan följd härav hade blivit, att de viktiga uppgifter,
som åvilade lantbruksstyrelsen i fråga örn inspektion av med statsmedel
vidtagna åtgärder och kontroll över användningen av beviljade statsunderstöd
måst — i brist på tid för besök å ort och ställe — bliva en i
stor utsträckning rent formell granskning, utförd å tjänsterummet med
ledning av avgivna berättelser och redogörelser. Under nu angivna förhållanden
kunde ej heller mycken tid bliva styrelsen övrig för den icke
minst viktiga sida av dess verksamhet, som bestode i tagande av initiativ
till åtgärder för främjande av de näringar, vilkas intressen styrelsen
hade att bevaka.

Beträffande de riktlinjer, jordbruksutredningen funnit lämpliga och

10

Kungl. Marits proposition nr 234.

nödvändiga för en blivande omorganisation av lantbruksstyrelsen, inhämtas
av betänkandet i huvudsak följande.

Det hade framstått för jordbruksutredningen såsom ett synnerligen viktigt
önskemål att söka bidraga till åstadkommandet av en sådan organisation,
att tid och tillfälle bereddes styrelsens chef och ledamöter till livlig
kontakt med jordbrukarna och deras sammanslutningar, till möjlighet att
genom återkommande inspektioner följa användningen av för jordbruksändamål
anslagna statsmedel samt till initiativrik verksamhet till jordbrukets
och fiskets gagn. För fyllandet av sin viktiga uppgift att bevaka
jordbrukets och fiskets intressen syntes det nödvändigt, att styrelsens chef
och ledamöter ägde möjlighet att bland annat genom resor i landet göra
sig underkunniga om dessa näringars tillstånd och behov. För styrelsen
måste det vidare anses vara av största värde att kunna, då så i förekommande
fall befunnes önskvärt och gagneligt, genom besök å ort och ställe
skaffa sig inblick i de förhållanden, som vore under bedömande. Härigenom
kunde åt jordbruksnäringens utövare, ledarna av jordbrukarnas organisationer
m. fl. beredas osökta tillfällen att vid sådana besök av lantbruksstyrelsens
chef eller ledamöter under mera fria former framföra sina
synpunkter samt inhämta råd och upplysningar.

Det vore emellertid särskilt inom tvenne områden för lantbruksstyrelsen
förvaltning, som utredningen ansåge en direkt utvidgning av styrelsens
verksamhet vara av omständigheterna påkallad. Utredningen syftade
härvid dels på den lägre lantbruksundervisningen och
dels på de viktigare jordbruksekono miska problemen.

Enligt den för lantbruksstyrelsen gällande instruktionen skulle styrelsen
handhava överinseendet och kontrollen över olika slags undervisningsanstalter
för jordbruk och lantmannanäringar, och styrelsen hade ifråga
örn de lägre lantbruksundervisningsanstalterna tilldelats åligganden av
den innebörd, att ledningen av hela den lägre lantbruksundervisningen
uppenbarligen läge i styrelsens hand. Det vore av stor vikt, att ifrågavarande
undervisning ävensom formerna för dess meddelande snabbt och
smidigt anpassades efter tidens krav, så att jordbrukets utövare, så långt
detta genom undervisning vore möjligt, på bästa sätt utrustades att möta
de fordringar, som deras verksamhet inom jordbruket ställde på dem.
Behovet av undervisningsanstalter av olika slag, undervisningens inriktning
och de tillämpade undervisningsmetoderna måste vara föremål för
oavlåtlig uppmärksamhet, för att resultatet av undervisningen vid varje
tidpunkt kunde bliva så tillfredsställande som möjligt. Angeläget vore
också, att tillsyn utövades därå, att tillgång funnes till för undervisningens
effektiva bedrivande erforderlig undervisningsmateriel.

Ett realiserande av här antydda önskemål krävde en fast och enhetlig
ledning samt en effektiv inspektion. I betraktande av det stora antalet
lägre lantbruksundervisningsanstalter samt med hänsyn till att undervisningen
i betydande mån måste anpassas efter de i olika delar av landet
tämligen varierande förutsättningarna för bedrivande av jordbruk, insåges
lätt, att här mötte en uppgift av synnerligen maktpåliggande och arbetskrävande
art. Utredningen hyste den uppfattningen, att ett tillgodoseende
i önskvärd omfattning av kraven på en effektiv ledning av den
lägre lantbruksundervisningen och en initiativrik verksamhet för dess
utveckling förutsatte ökad tillgång inom lantbruksstyrelsen på för uppgiften
speciellt inriktad arbetskraft.

Jordbrukets ekonomiska problem hade under senare år kommit att in -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

taga en alltmera framskjuten plats. Medan under lång tid den enskilde
jordbrukarens intresse och framför allt statens omvårdnad örn jordbruket
varit i vida övervägande grad inriktade på åtgärder, som åsyftat produktionens
ökande, hade på senare tid jordbrukarens uppmärksamhet måst
i största utsträckning ägnas åt ekonomiska frågor och främst hur avsättning
till lönande priser skulle vinnas för de frambringade lantbruksprodukterna.
Berörda förhållande hade givetvis sin främsta orsak i de
ändrade förutsättningar för handelsutbytet länder och världsdelar emellan,
som blivit en följd av kommunikationsmedlens snabba utveckling och
som ställt även vårt land i större beroende av internationella företeelser
på jordbruksområdet. Under den senaste tiden hade inom skilda länder
vidtagna handelspolitiska åtgärder av olika slag bidragit att giva dessa
spörsmål ytterligare ökad aktualitet. Det hade under trycket av den
starka konkurrensen örn marknaden för lantbruksprodukter blivit för
jordbruket ett intresse av första ordningen att göra produktionen billig,
produkterna kvalitativt högklassiga samt avsättningen ändamålsenligt anordnad.
För lösandet av dessa problem hade naturligtvis jordbrukarna
att i första hand lita till egen förmåga. En livlig verksamhet bland jordbrukarna
i vårt land och deras organisationer hade också under senare
tid pågått och fortsatte alltjämt för vinnande av antydda syften. Emellertid
vore det påtagligt, att ett tillfredsställande resultat av detta viktiga
och omfattande arbete icke kunde förväntas, därest icke statsmakterna i
olika avseenden skänkte detsamma sitt stöd. Så hade också redan skett i
ej ringa utsträckning, särskilt under de senaste åren. Sådana åtgärder
från det allmännas sida hade för visso inneburit ett verksamt stöd åt
strävandena att förbättra jordbrukets ekonomi. Det vore emellertid sannolikt,
att ytterligare krav komme att ställas på statsmakterna i sådant
avseende. Utredningen syftade härvid närmast på organiserandet av den
inhemska avsättningen av lantbruksprodukter, inberäknat trädgårdsalster
och fiskerinäringens produkter. Grundläggande åtgärder för ernående av
en tillfredsställande ordning på detta område syntes vara bestämmelser,
avseende standardisering, gradering och märkning av de olika alstren.
Därtill slote sig organisationsåtgärder beträffande varornas marknadsförande
och distribution, varvid bland annat transportförhållandena förtjänade
stort beaktande. Det syntes utredningen motiverat, att staten genom
sina organ beaktade dessa spörsmål och vid behov jämväl aktivt deltoge
i arbetet för deras lösande.

Det förtjänade att uppmärksammas, att statens särskilt under senare år
alltmer ökade inställning till medverkan för lösandet av jordbrukets ekonomiska
problem hittills icke åtföljts av någon förstärkning av på området
sakkunnig arbetskraft inom statsförvaltningen. Alldeles bortsett från
vilka nya uppgifter på det lantbruksekonomiska området, som i fortsättningen
kunde komma att direkt åvila staten, syntes en sådan förstärkning redan
av nuvarande förhållanden vara viii motiverad. Lantbruksstyrelsen linde
så småningom kommit att engageras allt mera för arbete av detta slag.
Uppgifterna att handlägga ärenden rörande lån från mejerilånefonden,
fjäderfälånefonden och spannmålslagerhusfonden, att övervaka upprätthållandet
av en tillfredsställande kvalitet å exportvarorna av lantbruksalster
samt att leda lantbruksattachéernas informationsverksamhet vore
redan nu maktpåliggande, och allt talade flir att dessa uppgifter skulle i
fortsättningen bliva ännu mera kriivande. Med den utveckling, lantmannakooperationen
numera hade erhållit, syntes även kunna förviintas, att
ökat behov av sakkunskap inom statsförvaltningen skulle framträda järn -

12

Kunell. Maj:ts proposition nr 234.

väl på detta område. Utredningen vore av den uppfattningen, att behov
av statens direkta medverkan för lösande av olika lantbruksekonomiska
uppgifter inom nyssnämnda och andra närliggande områden kunde beräknas
bliva av varaktig natur. För att möjliggöra en sådan verksamhet
från statens sida syntes det vara nödvändigt, att, på sätt redan skett inom
åtskilliga andra länder, det statens organ, som närmast hade att iakttaga
lantbruksnäringens intressen, utrustades med å förevarande område särskilt
utbildad personal.

_ Medan utredningen sålunda funnit en utvidgad verksamhet från statens
sida erforderlig ifråga örn vissa jordbruksnäringen berörande områden,
hade det synts utredningen å andra sidan förtjäna tagas under övervägande,
huruvida staten i fortsättningen borde såsom hittills genom egna
särskilda tjänstemän direkt deltaga i ledandet av landets husdjursavel.
Med hänsyn till att såväl olika riksföreningar och även hushållningssällskapen
vore verksamma till husdjursavelns förbättrande samt dessutom
för nötboskapsaveln och svinaveln ävensom för får- och getaveln funnes
särskilda statskonsulenter, hade utredningen kommit till den uppfattningen,
att den sålunda förefintliga splittringen i avelsarbetets ledning icke
kunde anses vara i längden ändamålsenlig, varför utredningen ansett sig
böra förorda en avveckling av statskonsulentinstitutionen på detta område.
Därjämte hade under de senaste åren från statsmakternas sida vidtagna
åtgärder till mejerihanteringens främjande, och därvid närmast stödjandet
av det ekonomiska organisationsarbetet på området ävensom anställandet
av ett antal med statsbidrag avlönade distriktskonsulenter för sagda
hantering, givit anledning till ett övervägande, huruvida den nuvarande
statskonsulentbefattningen i mejerihushållning borde bibehållas.

Förutom här angivna förhållanden, som enligt jordbruksutredningens
förmenande i främsta rummet gjort viss omorganisation av lantbruksstyrelsen
erforderlig, har en ändring i styrelsens organisation synts utredningen
påkallad även med hänsyn till önskvärdheten av en ändamålseuligare
anordning av den centrala ledningen av dels stuteriväsendet,
dels ock veterinärärendena.

Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över jordbruksutredningens
betänkande, har allenast lantbruksstyrelsen mera ingående
berört frågan örn arbetsbelastningen inom styrelsen och behovet av en
förstärkning i styrelsens arbetskrafter.

Vad först anginge den meddelade statistiken över handlagda ärenden
hade lantbruksstyrelsen ansett sig med sin kännedom örn förekommande
ärendens natur kunna uttala, att åtminstone beträffande agrikulturtekniska
och fiskeribyråerna samt tuberkulosavdelningen ökningen av handlagda
ärenden medfört en ungefär motsvarande ökning av arbetsbördan.
Beträffande lantbruksbyrån kunde utan tvivel sägas, att byråns, särskilt
byråchefens, arbetsbörda växt i betydligt starkare takt, än vad ökningen
uti antalet handlagda ärenden kunde giva anledning antaga. Anledningen
härtill vore att söka i dels den rådande jordbrukskrisen, som starkt
aktualiserat jordbruksfrågorna i allmänhet oell framkallat ett stort antal
mycket omfattande och svårbedömliga förvaltningsfrågor, dels ock de
växlande statsfinansiella förhållandena, som påkallat ständiga justeringar
i fråga örn anslagsbelopp och grunder för jordbrukets understödjande

13

Kungl. Martts proposition nr 234.

med statsmedel. I fråga örn administrativa byrån hade arbetsuppgifterna
växt i samma mån som arbetet i allmänhet inom styrelsen.

Lantbruksstyrelsen har vidare framhållit, att sedan 1918 års omorganisation
någon annan bestående ändring icke vidtagits i personalens antal
eller i de särskilda befattningshavarnas tjänsteställning, än att år 1921
i staten uppförts en byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden. Å
andra sidan hade vissa andra omständigheter inträffat, som kunde sägas
i någon mån hava ökat tillgången på arbetskrafter. Hit hörde statskonsulenternas
inflyttande i lantbruksstyrelsen och utnyttjande i viss mån av
deras arbetskraft för lantbruksbyråns arbetsuppgifter, vidare utökningen
av arbetstiden å tuberkulosavdelningen från 4 V2 timmar till 7 timmar per
dag samt slutligen tillkomsten av undersöknings- och försöksanstalten för
sötvattensfisket, som i någon mån underlättat fiskeribyråns arbete genom
övertagande av vissa utav denna byrå tidigare bedrivna vetenskapliga undersökningar
på sötvattensfiskets område. Emellertid hade föredragandens
för sötvattensfisket ställning såsom föreståndare för anstalten givetvis
medfört ej obetydligt ökat arbete.

Vidare yttrar styrelsen:

Av jordbruksutredningens utredning i ämnet ävensom av det nyss anförda
syntes till fullo vara ådagalagt, att lantbruksstyrelsens administrativa
uppgifter i hög grad ökats efter styrelsens senaste omorganisation,
vilken tillkom genom beslut av 1918 års riksdag, medan omfattningen av
styrelsens personalorganisation sedan dess varit i stort sett oförändrad.
Även örn beträffande styrelsens personaluppsättning under den närmaste
tiden efter omorganisationens genomförande någon marginal möjligen kunde
anses hava förelegat för ökning av arbetsuppgifterna, så hade dock
den starka stegringen av dessa medfört stora svårigheter för styrelsen
att numera kunna på tillfredsställande sätt fullgöra sina ämbetsåligganden.
Styrelsen måste också ej sällan konstatera, att anhopningen av ärenden
gjorde det omöjligt för styrelsen att ägna viktiga frågor den ingående
prövning och lugna handläggning, som styrelsen eljest skulle anse önskvärda.

Såsom i viss mån jämväl framginge av de utav utredningen lämnade
uppgifterna angående arbetsuppgifternas omfattning, bade i själva verket
sedan flera år tillbaka ett starkt behov av ökning uti arbetskraften på
skilda håll förelegat inom styrelsen. På grund av förekommande besparingsåtgärder
och nu senast till följd av den inom jordbruksutredningen
under de senaste åren pågående utredningen angående lantbruksstyrelsens
omorganisation hade dock styrelsen hittills icke ansett sig böra hos Kungl.
Majit göra någon framställning i ämnet utan tillsvidare velat se tiden
an. Plmellertid hade det samtidigt stått klart för styrelsen, att den utomordentligt
starka forcering i arbetet, som i vissa fall måst äga rum, icke
kunde fortsätta år efter år huru länge som helst utan allvarligt men för
såväl arbetet som vederbörandes hälsa. Enligt styrelsens förmenande
måste också snarast möjligt en förbättring i arbetsförhållandena komma
till stånd. Styrelsen ville därför för sin del kraftigt understryka det av
jordbruksutredningen konstaterade behovet av ökning utav styrelsens arbetskrafter.
Nämnda behov gjorde sig otvivelaktigt starkast gällande på

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lantbruksbyrå!!, men även, om ock icke i lika hög grad, på agrikulturtekniska
och administrativa byråerna.

Styrelsen ville även framhålla, att en mera livlig kontakt mellan den
statliga lantbruksförvaltningen och det praktiska jordbrukets utövare
måste betraktas vara en nödvändig förutsättning för de statliga åtgärdernas
ändamålsenlighet att kunna gagna det svenska jordbruket. Även om
möjlighet till en sådan kontakt i första hand borde beredas ämbetsverkets
chef och byråchefer, syntes det emellertid icke vara nödvändigt, att densamma
förutsattes uteslutande bliva uppehållen genom verkets chef och
ledamöter utan syntes densamma i vissa fall kunna åstadkommas även
genom något lägre befattningshavare. Styrelsen vore också angelägen
framhålla, att så hittills i stor utsträckning skett genom statskonsulenterna,
genom vilka styrelsen stått i livlig kontakt med landets husdjursavel
och mejerihanteringen.

Beträffande härefter den av jordbruksutredningen föreslagna utvidgningen
av lantbruksstyrelsens nuvarande förvaltningsuppgifter i avseende
å lantbruksundervisningen genom en utbyggnad och inflyttning i styrelsen
av inspektionen över den lägre lantbruksundervisningen ävensom styrelsens
utrustande med härför erforderlig arbetskraft yttrar styrelsen:

Utan tvivel kunde åtskilliga skäl sägas tala mot denna reforms genomförande.
Sålunda syntes en inflyttning i styrelsen av förevarande inspektionsverksamhet
i och för sig kunna innebära en viss byråkratisering av
densamma, och styrelsen ansåge sig icke böra underlåta att framhålla, att
det, åtminstone vad lantbruksskolorna beträffade, måhända vore det bästa,
därest inspektionen över dessa kunde överlämnas till en framstående jordbrukare
med egen erfarenhet på undervisningsområdet, som kunde ägna
tillräcklig tid för denna uppgifts fyllande. Svårigheter mötte emellertid
att finna en sådan, men även örn detta vore möjligt, skulle den större frågan
örn en starkare ledning av ifrågavarande undervisningsverksamhet i
dess helhet icke därmed vara löst. Härför syntes knappast någon annan
lämplig utväg stå till buds än inspektionens inflyttande i lantbruksstyrelsen
och styrelsens utrustande med härför erforderlig arbetskraft.

Vad slutligen angår den av jordbruksutredningen ifrågasatta förstärkningen
av arbetskrafterna för tillgodoseende av kravet på en starkare in
riktning från styrelsens sida på de jordbruksekonomiska problemen anför
lantbruksstyrelsen:

Beträffande förevarande spörsmål ansåge sig styrelsen böra till en början
uttala en varning för att söka alltför mycket engagera staten uti
jordbrukets ekonomiska frågor, då staten härigenom lätt kunde ådraga sig
ett ansvar, som den måhända i framtiden icke kunde motsvara, ävensom
för en alltför optimistisk uppfattning angående statens möjligheter att
lösa dessa problem på ett för jordbruket fördelaktigt sätt. Enligt styrelsens
mening borde det alltjämt i första hand ankomma på det enskilda
initiativet att leda jordbruksproduktionen på ekonomiskt utnyttjbara vägar
liksom även att finna den mest lönande avsättningen för dess produkter.
Det enskilda initiativet hade alltför många huvuden och armar till
sitt förfogande och alltför stora möjligheter till affärs- och andra förbindelser,
för att ett statens organ skulle kunna med någon större framgång
upptaga en tävlan därmed vid tillvaratagandet av jordbrukets rent eko -

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

nomiska intressen.. Emellertid borde ju staten även på detta område kunna
lämna en stödjande och reglerande medverkan. I själva verket hade
också styrelsens verksamhet redan i avsevärd utsträckning inriktats på
ifrågavarande problem.

Enligt styrelsens uppfattning vore förevarande spörsmål, sett ur synpunkten
av styrelsens ändamålsenliga organisation, icke så mycket en
fråga örn styrelsens utrustande med specialutbildad arbetskraft som fastmer
en fråga örn styrelsens förseende med tillräckliga arbetskrafter över
huvud taget. Förutom det, att styrelsen väl finge förutsättas icke för närvarande
sakna insikt och erfarenhet på området, syntes delade meningar
kunna råda angående beskaffenheten av den specialutbildning, som kunde
anses önsklig. Uppgiften berörde nämligen, bland annat, så vitt skilda
områden som, å ena sidan, jordbruksproduktionens metodik och inriktning
och, å andra sidan, avsättningen av jordbrukets produkter. Möjligen
kunde det vara lämpligt att för ifrågavarande ändamål komplettera styrelsens
redan förefintliga sakkunskap på området med en handelsexpert.
Häremot kunde emellertid invändas, att en sådan bleve väl mycket specialbetonad
och måhända alltför litet användbar för arbetsuppgifter, som
folie utom det rent merkantila området. Huvudsaken vore, att styrelsen
för ändamålet kunde förvärva en person, som icke endast hade viss, för
här ifrågavarande uppgift önskvärd specialutbildning utan även vore användbar
för administrativt arbete.

Beträffande övriga i ämnet avgivna yttranden må följande anföras.

Statens organisationsnämnd, som utgått från att nämndens yttrande påkallades
allenast därutinnan, huruvida förevarande organisationsfrågas
avgörande skulle i ett eller annat avseende föregripa behandlingen av något
ärende, som av nämnden förehades eller som väntades uppkomma till behandling
inom nämnden, har omförmält, att nämnden icke planerat upptagande
av detta eller annat i samband därmed stående ärende under
tid, som nämnden nu kunde i avseende å sina arbetsuppgifter överblicka.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar den allmänna uppfattningen, att
jordbruksutredningens betänkande syntes vara byggt på goda och tidsenliga
principer.

Länsstyrelsen i Örebro län. Behovet av en omorganisation av lantbruksstyrelsen
vore oavvisligt, då arbetsbördan uppenbarligen blivit för stor
och möjlighet att i önskvärd utsträckning följa och leda utvecklingen på
skilda jordbruksområden icke förefunnes med nuvarande organisation.
Det framlagda förslaget kunde av länsstyrelsen i stort sett tillstyrkas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Lantbruksstyrelsens
nuvarande organisation syntes icke i alla avseenden
svara mot de krav, som utvecklingen på lanthushållningens olika områden
framfört. Så vitt utskottet kunnat finna, syntes jordbruksutredningens
förslag innehålla beaktansvärda synpunkter, värda att komma till
genomförande.

Kallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den genomgående
tanken i förslaget, som syntes åsyfta dels koncentration till lantbruksstyrelsen
av de ärenden, som gällde det svenska lantbruket och dess
binäringar, dels sådan organisation av detta ämbetsverk, som kunde medföra
större effektivitet, sakkunskap och snabbhet vid ärendenas handläggning
under iakttagande av all möjlig sparsamhet, vore fullt riktig och
i överensstämmelse med tidens krav. Jämväl i fråga örn enskildheterna i

16

Kungl. May.ts proposition nr 234.

förslaget ansåge utskottet dem i allt väsentligt vara förtjänta att tillstyrkas.
Särskilt ville utskottet till fullo instämma i vad som anförts rörande
nödvändigheten av ökad verksamhet från lantbruksstyrelsens sida inom
den lägre lantbruksundervisningens och lantbruksekonomiens områden.

Utskottet erinrar tillika örn den tidigare tillvaron av ett lantbruksråd
och yttrar i anslutning därtill, att om denna form för samverkan tilläventyrs
icke befunnits lämplig, en god utväg syntes erbjuda sig genom fastare
och regelbundnare anknytning till den bestående organisationen hushållningssällskapens
ombud.

Skaraborgs, läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Skäl syntes
tala för en omorganisation. Jordbruksutredningens förslag syntes i stort
sett vara ändamålsenligt och sålunda kunna i huvudsak läggas till grund
för en omorganisation.

Slutligen må nämnas, att även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser
vad av jordbruksutredningen anförts rörande behovet av lantbruksstyrelsens
omorganisation liksom ock rörande önskvärdheten av att styrelsens
chef och tjänstemän stöde i intim kontakt med det praktiska jordbrukets
olika verksamhetsgrenar och jordbrukarnas sammanslutningar
vara välgrundat och riktigt. Emot huvudprinciperna i det framlagda förslaget
har sällskapet ej heller haft några viktigare anmärkningar att göra
utan ansett sig i stort sett kunna tillstyrka detsamma.

I några av de avgivna yttrandena hava vissa speciella, delvis avvikande
synpunkter framförts beträffande lantbruksstyrelsens organisationsfråga.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke efter en omorganisation
av lantbruksstyrelsen dit skulle kunna förläggas ledningen av statens
understöd till egnahemsrörelsen, då statens kolonisationsverksamhet
numera knappast kunde förväntas erhålla den omfattning, som vid egnahemsstyrelsens
bildande antogs.

I avseende å lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter i övrigt har nämnda
förvaltningsutskott ansett sig icke kunna underlåta att framhålla, att det
utifrån sett förefölle, såsom örn lantbruksstyrelsens nuvarande arbete alltför
mycket upptoges av detaljgranskningar av anslagsrekvisitioner och
anslagsdispositioner, kontroll över underlydandes arbetsplaner, rapporter,
redogörelser m. m. Framför allt lantbruksbyrån syntes härigenom
hava blivit så betungad med ett detaljarbete på tjänsterummet, att dess
förbindelse med det praktiska jordbrukets utövare och deras stora frågor
icke kommit till sin rätt. Dessa brister i styrelsens organisation hade av
jordbruksutredningen så gott som alls icke berörts. Det syntes böra undersökas,
huruvida icke ledningen och kontrollen i större mån kunde utövas
genom lokal inspektion från lantbruksstyrelsens befattningshavare än
genom de detaljerade uppgifter, som nu granskades i lantbruksstyrelsen.

Även detta förvaltningsutskott har fört på tal det på sin tid inrättade
lantbruksrådet och därvid framhållit, att erfarenheten från socialförvaltningen
syntes giva vid handen, att en dylik institution, örn den utnyttjades
och sammansattes på ett lämpligt sätt, kunde bliva till verkligt
gagn. Frågan huruvida icke såsom biträde åt jordbruksbyrån ett råd,
sammansatt av representanter för det praktiska jordbruket, borde inrättas,
syntes därför utskottet böra upptagas till förnyat övervägande.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anför, att utskottet
för sin del närmast tänkt sig, att en omorganisation på nu förevarande
område skulle komma att gå ut på en begränsning av lantbruks -

Kungl. Majlis proposition nr 234. 17

styrelsens ämbetsområde genom att en del av dess nuvarande uppgifter
förlädes direkt under jordbruksdepartementet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott finner ökningen
i lantbruksstyrelsens arbetsbörda böra bedömas i sammanhang med
sättet för ärendenas handläggning, som icke sällan innebure onödig omgång.
Enligt förvaltningsutskottets uppfattning skulle arbetet i styrelsen
kunna lättas bland annat genom att hushållningssällskapen finge handlägga
flera av de uppgifter, som nu avgjordes i högre instanser, varigenom
ock hushållningssällskapens arbete skulle underlättas. Hit syntes
kunna räknas sådana förvaltningsuppgifter som beviljande av nyodlings-,
betesförbättrings-, gödselvårds- och fiskerilån, inbegripet i förekommande
fall beviljande av uppskov, vidare val av olika slag av premieringsnämnder,
beviljande av organisations- och årsanslag till kontrollföreningar
ävensom av organisationsanslag till tjur- och galtföreningar, beviljande av
de anslag av bensinskattemedlen, som tillkomme länen, samt bestämmande
av platserna för hästbesiktningsmöten (bestämmas nu av stuteriöverstyrelsen
på förslag av hushållningssällskapen). Örn vidare respektive årsredogörelser
kunde förenklas, vilket syntes möjligt utan att skada verksamheten,
skulle ytterligare arbetskraft frigöras både hos hushållningssällskapen
och hos lantbruksstyrelsen.

Vid anmälan den 9 mars 1928 av 1926 års besparingssakkunnigas förslag
till besparingar och förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen,
vilket förslag innefattade, bland annat, indragning av stuteriöverstyrelsen
och överflyttning av dess nuvarande arbetsuppgifter till
lantbruksstyrelsen, framhöll dåvarande departementschefen, såsom framgår
av det vid proposition nr 187 till nämnda års riksdag fogade statsrådsprotokollet,
att skäl för ett uppskov med nämnda överflyttningsfråga och
i samband därmed även med frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation
syntes föreligga. Därigenom skulle vinnas erforderligt rådrum för
övervägande av ett annat lantbruksstyrelsen berörande spörsmål, som,
innan styrelsens organisation för en längre tid framåt fastställdes, enligt
departementschefens mening borde bliva föremål för en mera ingående
prövning. Med hänsyn till anhopningen av ärenden på styrelsens lantbruksbyrå
syntes nämligen en utredning lämpligen böra ske rörande arbetsfördelningens
anordnande beträffande samma byrå. Av besparingssakkunniga
hade vitsordats, att arbetsbelastningen å byråchefsbefattningen vore betungande.
Även syntes det vara av vikt, att i samband härmed foges i
övervägande, huruvida icke de många centrala och för utvecklingen av
landets jordbruk synnerligen viktiga uppgifter, som åvilade nämnda byrå,
borde föranleda en omorganisation av densamma, därvid den anordningen
kunde tänkas, att vissa större samhörande ärendesgrupper av särskild betydelse
för jordbruket utbrötes och gjordes till föremål för speciell handläggning.

Den utredning i berörda fråga, som nu verkställts av jordbruksutredningen,
synes mig till fullo hava ådagalagt, att lantbruksstyrelsens administrativa
uppgifter under den tid, som förflutit sedan styrelsen år 1918
Bihang till riksdagens protokoll 193,1.

Departements chefen.

1 sami. Sr 234.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

erhöll sin nuvarande organisation, undergått en så betydande ökning, att
kravet på en förstärkning av styrelsens arbetskrafter knappast låter sig
avvisas. Såsom utredningen framhåller, är denna ökning i främsta rummet
att söka däri, att statsmakterna ansett sig böra stödja allt flera grenar
inom lanthushållningen. Anslag hava beviljats till nya jordbruksändamål
och förut statsunderstödda ändamål hava i många fall ansetts böra
tillgodoses genom väsentligt förhöjda anslag. Därjämte hava nya fonder
tillkommit till jordbrukets och fiskets understödjande. De utredningar
och övriga åtgärder från lantbruksstyrelsens sida, som härav blivit en
följd, hava förorsakat en högst betydande ansvällning i mängden av förekommande
ärenden inom styrelsen. Vidare har under de sista tio åren
tillkommit en vidgad lagstiftning till jordbrukets främjande, som, utan
att vara förknippad med beviljandet av statliga anslag eller inrättande
av statliga lånefonder, bidragit att öka styrelsens arbetsuppgifter. Förbises
bör ej heller, att den nuvarande jordbrukskrisen aktualiserat åtskilliga
spörsmål inom lantmannanäringarnas område, som tidigare under
mera normala förhållanden alls icke eller endast delvis påkallat statsmakternas
uppmärksamhet. Den härigenom uppkomna stora arbetsbelastningen
inom lantbruksstyrelsen, särskilt å dess lantbruksbyrå, har framkallat
vissa brister i och olägenheter med den nuvarande organisationen, som
måste anses menligt inverka på styrelsens ämbetsförvaltning.

Såsom en sådan olägenhet måste betecknas den omständigheten, att styrelsens
chef och dess ledamöter icke i den omfattning, som är önskvärd
och nödig, äga tid och tillfälle att tillägna sig personlig kännedom örn de
önskemål och behov, som göra sig gällande bland det praktiska jordbrukets
utövare och deras sammanslutningar ävensom inom länens hushållningssällskap
och dessas på jordbrukets område verksamma tjänstemän.
Uppenbart är, att en dylik kännedom utgör en viktig förutsättning för att
den centrala statsmyndigheten för landets jordbruksnäring skall kunna
fullgöra sina viktiga åligganden. En annan olägenhet är, att den betydelsefulla
uppgift, som påvilar styrelsen i fråga örn inspektion av med statsmedel
vidtagna åtgärder och kontroll över användningen av beviljade
statsunderstöd nödgats, i brist på tid för besök på ort och ställe, i stor utsträckning
inskränkas till en mera formell granskning på tjänsterummet.
Givet är också, att en alltför stor arbetsbörda är ägnad att försvåra den
grundliga och omsorgsfulla handläggning av de ärenden, varmed styrelsen
jämlikt sin instruktion har att taga befattning.

Dessa och andra i jordbruksutredningens betänkande och i de avgivna
yttrandena vitsordade brister i lantbruksstyrelsens nuvarande organisation
synas mig vara av den natur, att man icke längre bör dröja med att
vidtaga de förändringar i densamma, som kunna finnas av numera inträdda
förhållanden påkallade, samt bereda styrelsen en välbehövlig förstärkning
i arbetskrafterna. Jag anser mig också kunna — även örn jag
vad detaljerna angår icke kan i allo förorda utredningens omorganisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

19

tionsförslag — giva min anslutning åt de ledande principer, som för utredningen
varit bestämmande vid upprättande av dess förslag till omorganisation.
Sålunda synes mig välbetänkt, att vid en blivande ändring i
styrelsens organisation hänsyn tages till behovet av en vidgad verksamhet
från styrelsens sida på lantbruksundervisningens område ävensom av
ett ökat aktgivande på de jordbruksekonomiska problemen. Ävenledes
finner jag det påkallat, att i detta sammanhang definitiv ståndpunkt tages
till de redan förut aktuella frågorna rörande hästavelns centrala ledning
ävensom rörande vissa veterinärärenden.

I detta sammanhang torde jag även få beröra några synpunkter på lantbruksstyrelsens
omorganisationsfråga, som framkommit i vissa av de avgivna
yttrandena. Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ansett det vara förtjänt av övervägande, huruvida icke
efter en omorganisation av lantbruksstyrelsen dit skulle kunna förläggas
ledningen av statens understöd till egnahemsrörelsen. För min del anser
jag detta spörsmål icke böra upptagas till prövning. Jag vill erinra,
att statens egnahemsstyrelse upprättades så sent som år 1928. Den korta
tid, som sedan dess förflutit, torde icke hava givit sådan erfarenhet rörande
egnahemsrörelsens centrala administration, att en förändring kan
anses motiverad.

Samma förvaltningsutskott har även fört på tal frågan örn återinrättande
av ett lantbruksråd vid lantbruksstyrelsen sida i syfte att åstadkomma
nödigt samband mellan styrelsen och det praktiska jordbrukets män. En
sådan institution inrättades år 1918 men blev efter av särskilda sakkunniga
verkställd utredning genom beslut av 1927 års riksdag upplöst i samband
med indragning av vissa andra fullmäktige- och rådsinstitutioner
inom statsförvaltningen. Ifrågavarande sakkunniga anförde i fråga örn
lantbruksrådet, bland annat, att de vid rådets inrättande hysta förhoppningarna
knappast hade i någon högre grad blivit infriade. Lantbruksrådet
hade endast mycket sparsamt kallats till överläggningar inom lantbruksstyrelsen
och de av rådet behandlade fåtaliga ärendena hade ej heller varit av
den beskaffenhet, att det kunde anses, att syftet med institutionens inrättande
blivit i någon mera betydande grad tillgodosett. De sakkunniga
hade funnit verkligt behov av institutionen icke vidare föreligga. Vad
man med lantbruksrådet i olika hänseenden velat vinna, syntes de sakkunniga
kunna tillfredsställande ernås genom inhämtande av yttranden från
åtskilliga institutioner och organ inom jordbrukets område ävensom genom
tillkallande av särskilda praktiskt och teoretiskt utbildade sakkunniga.
Sistnämnda anordning syntes innebära väsentligt större anpassningsmöjligheter
än rådsformen och vara fullt tillräcklig för sitt ändamål. Med
hänsyn till vad ifrågavarande sakkunniga sålunda anfört finner jag skäl
icke föreligga att nu vidtaga någon åtgärd i det av förvaltningsutskottet
angivna syftet.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vad beträffar den av Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ifrågasatta fastare oell mera regelbundna anknytningen mellan
styrelsen och den förefintliga organisationen Hushållningssällskapens ombud
synes det mig, som örn detta önskemål skulle utan särskilda anordningar
kunna förverkligas, blott styrelsens tjänstemän erhölle tillräcklig tid
att följa arbetet inom hushållningssällskapen och deras sammanslutning.

Den av förvaltningsutskottet inom Västerbottens läns hushållningssällskap
väckta frågan örn decentralisering från lantbruksstyrelsen av vissa
förvaltningsuppgifter synes mig vara förtjänt av beaktande. Emellertid
torde jag få erinra, att detta spörsmål redan varit föremål för Kungl.
Maj:ts uppmärksamhet, i det att Kungl. Maj:t på min hemställan genom
beslut den 13 januari 1933 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa utredning i syfte att
ernå riktlinjer i stort sett för en lämplig avvägning och inriktning av det
allmännas fortsatta åtgärder till jordbruksnäringens förkovran genom
anslag och lån. Enligt direktiven för den i enlighet härmed numera
igångsatta utredningen böra de sakkunniga uppmärksamma sådana spörsmål
som exempelvis grunddragen för statens understödjande av den lägre
lantbruksundervisningen, av premieringsverksamheten samt låne- och bidragsverksamheten
genom hushållningssällskapen. I avvaktan på resultatet
av denna utredning är jag nu icke beredd att förorda någon åtgärd i
den av nämnda förvaltningsutskott angivna riktningen, liksom jag ej heller
nu kan taga ståndpunkt till den av förvaltningsutskottet inom Uppsala
läns hushållningssällskap givna anvisningen på möjligheten att minska
vissa gransknings- och kontrollarbeten inom lantbruksstyrelsen. Jag anser
mig dock redan nu böra framhålla, att en eventuell decentralisering
till de lokala organen inom lantbruksförvaltningen av vissa på lantbruksstyrelsen
för närvarande ankommande arbetsuppgifter enligt mitt förmenande
icke minskar behovet av de organisationsförändringar inom
lantbruksstyrelsen och den därmed i samband stående förstärkning av
arbetskrafterna därstädes, vartill jag i det följande ämnar framlägga
förslag.

Jag torde nu få övergå till att behandla vissa av jordbruksutreduingen
närmare berörda spörsmål, som utredningen ansett sammanhänga med
frågan örn lantbruksstyrelsens omorganisation, nämligen dels de nyss
omförmälda frågorna örn hästavelns och veterinärärendenas centrala
ledning, dels ock vissa andra frågor av mera speciell och i flertalet fall
huvudsakligen administrativ natur, berörande lantbruksstyrelsens förvaltningsområde.
Jag syftar i sistnämnda hänseende på frågorna angående
överflyttning till lantbruksstyrelsen av utbetalningar från statens
avdikningsanslag, undersöknings- och försöksanstaltens för sötvattensfisket
administrativa ställning, trädgårdsskötselns representation inom
den centrala förvaltningen samt avvecklingen av statskonsulentinstitutio -

nen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

II. Hästavelns centrala ledning.

21

Ärendena rörande hästaveln liro för närvarande förlagda till ett för
ändamålet särskilt inrättat ämbetsverk, stuteriöverstyrelsen. Sin nuvarande
organisation erhöll detta ämbetsverk genom beslut vid 1920
års riksdag. Enligt denna organisation består överstyrelsen av en chef
samt en byrådirektör med ledamots ställning. Vid behandling av
vissa frågor förstärkes överstyrelsen med två fullmäktige eller, vid förfall
för någon av dessa, av en fullmäktig och fullmäktiges suppleant.
Enligt den för överstyrelsen gällande instruktionen av den 12 november
1923 (nr 399) med däri sedermera vidtagna ändringar (nr 281/1925) åligger
det överstyrelsen:

att med uppmärksamhet följa hästavelns tillstånd och utveckling
inom landet och att efter omständigheterna själv vidtaga eller hos Kungl.
Maj:t föreslå de åtgärder, som styrelsen anser lämpliga för hästavelns
befrämjande, på det att såväl lantförsvarets och näringarnas som ock
enskildas behov av lämpliga hästar må bliva behörigen tillgodosett. Styrelsen
bör jämväl ägna uppmärksamhet åt vad som på hästavelns område
tilldrager sig i främmande länder, för att där vunnen erfarenhet
må kunna komma den svenska hästaveln till godo. För befordrande av
den stuteri överstyrelsen sålunda förelagda uppgiften ävensom för upprätthållande
av sambandet med länens hushållningssällskap samt med
den hästuppfödande och hästförbrukande allmänheten bör styrelsen, när
den finner sådant vara av behovet påkallat, dels från hushållningssällskapen
eller deras förvaltningsutskott och från remonteringstyrelsen
infordra yttranden och upplysningar samt meddela hushållningssällskapen
och remonteringsstyrelsen kännedom örn sådant, som kan vara av
vikt för främjande av deras ändamål, ävensom hos hushållningssällskapen
och remonteringsstyrelsen göra framställningar och väcka förslag
i ämnen, som beröra deras verksamhet, dels ock till gemensam överläggning
med sig sammankalla ordförandena i hästpremieringsnämnderna
och chefen för remonteringsstyrelsen,1 dock ej mer än en gång varje kalenderår.

Under stuteriöverstyrelsen höra Flyinge hingstdepå och stuteri samt
Strömsholms hingstdepå.

Samtliga utgifter för stuteriväsendet bestridas från och med budgetåret
1930/1931 av de medel, som inflyta till statsverket enligt kungörelsen
den 4 maj 1923 (nr 87) angående anordnande av vadhållning medelst
s. k. totalisator (totalisatorsmedel). Dessa medel uppsamlas över förslagsanslaget
till stuteriväsendet i en fond, benämnd stuteriväsendets fond,
från vilken utgifterna i fråga bestridas.

Med tillämpning från och med budgetåret 1931/1932 av den principen,
att förslagsanslaget till stuteriväsendet bör upptagas med samma belopp
som det, vartill totalisatorsmedlen beräknas komma att under budget 1

Remonteringsstyrelsen indrogs frun och med år 1928. Sedan dess är ledningen av
remonteringsväsendet uppdragen åt inspektören för kavalleriet med biträde av en remonteringsnsimnd.

22

Kungl. May.ts proposition nr 234.

året inflyta, har, såsom redan är nämnt, Kungl. Majit på min hemställan
i årets statsverksproposition föreslagit riksdagen att, i avbidan på
proposition angående omorganisation av lantbruksstyrelsen, för budgetåret
beräkna ordinarie förslagsanslaget till stuteriväsendet till 800,000
kronor.

Enligt beslut vid 1925 års riksdag (IX H, T. p. 37; R. skr. nr 9 A p. 36)
samt kungl, brev den 15 maj 1925 är antalet ordinarie befattningar hos
stuteriöverstyrelsen bestämt sålunda:

Lönegrad.

1 chef, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet................ —

1 byrådirektör och ledamot .................................... B 26

1 notarie ....................................................... B 21

1 kontorsbiträde ................................................ B 4.

Arvode till chefen för stuteriöverstyrelsen utgår med ett årligt belopp
av 8,000 kronor.

Den för överstyrelsen gällande staten bar jämlikt kungl, brev den 27
juni 1930 följande utseende:

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag ---- kronor 27,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag .................... » 500

Arvoden å 1,200 kronor till två fullmäktige .............. » 2,400

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. .. » 4,000

Expenser ................................................ » 3,000

Dyrtidstillägg, förslagsanslag ............................ » 4,500

Summa förslagsanslag kronor 42,100.

Jordbruksutredningen bar i sitt betänkande intagit en tablå över antalet
ärenden m. m. bos stuteriöverstyrelsen under åren 1910, 1915 och
1920—1930. Jag anhåller att därur få återgiva följande siffror, vilka beträffande
år 1932 kompletterats med från stuteriöverstyrelsen underhand
införskaffade uppgifter.

Å r

Antal

diarieförda

ärenden

Utgående skrivelser

Totalisatorsmedel

Antal

Därav till
Kungl. Majit

Därav ang.
totalisators-vcrksamhcten

Omsättnings-s um ma

kronor

Statens

vinstmedel

kronor

1910...........

526

382

56

_

_

_

1915............

935

590

97

—

—

—

1920............

1,262

1,036

68

—

—

—

1923............

1,409

1,235

92

162

501,693

30,638

1926...........

1,539

1,566

108

511

3,197,569

251,313

1929............

1,758

1,729

98

588

8,057,687

867,981

1932............

1,932

1,682

105

312

9,990,300

913,572

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Frågan om mera ingripande förändringar beträffande ledningen av
landets hästväsen har tidigare vid olika tillfällen varit under övervägande.
Jag torde här icke behöva närmare ingå på någon redogörelse
härför utan endast erinra därom, att tidigare utredningsorgan med hänsyn
till de särskilda intressen, det här gällde att tillvarataga, ansett, att
hithörande ärenden borde handläggas av en särskild styrelse.

Emellertid yrkades i en vid 1925 års riksdag väckt motion (1:131), att
riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla örn utredning angående indragning
av stuteriöverstyrelsen och dess ersättande med en byrå i lantbruksstyrelsen.
Jordbruksutskottet vid nämnda riksdag förklarade sig
finna vad i motionen anförts icke innefatta tillräckliga skäl för tillstyrkande
av en utredning av den art, motionären avsåge. Då för övrigt
Kungl. Majit enligt vad utskottet erfarit syntes med uppmärksamhet
följa förhållandena å ifrågavarande område, hemställde utskottet, att
motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagens
beslut fattades i enlighet härmed.

Beträffande vad i denna förvaltningsfråga sedermera förekommit tilllåter
jag mig i anslutning till jordbruksutredningens redogörelse härutinnan
få meddela följande.

I det förut omnämnda, betänkande med förslag till besparingar och
förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen, som 1926
års besparingssakunniga avgåvo den 12 januari 1928, framhöllo dessa
sakkunniga, att det intresse, som tidigare ansetts motivera ett eget centralt
organ för hästväsendet, nämligen arméns försörjande med lämpligt
hästmaterial, numera förlorat högst avsevärt i betydelse. Enligt 1925
års försvarsplan inskränktes nämligen den militära hästhållningen i hög
gradi såväl stamhästarnas som remonternas antal skulle komma att nedgå
till mindre än hälften mot före 1925. I ett som allt komrno de besparingssakkunniga
till den uppfattningen, att till stuteriöverstyrelsen hörande
statliga förvaltningsuppgifter icke vore av den omfattning, att de
för sin administration nödvändiggjorde bibehållande av ett särskilt centralt
ämbetsverk.

Hästavelsärendena borde enligt de sakkunnigas mening överflyttas å
en särskild byrå inom lantbruksstyrelsen, vilken överflyttning enligt
besparingssakkunnigas förmenande skulle medföra en viss besparing för
statsverket. I spetsen för denna byrå — stuteribyrån — borde såsom
byråchef stå en kunnig och erfaren hippolog, varjämte å byrån borde
anställas en notarie och ett kontorsbiträde. Den juridiska sakkunskap,
som nu tillfördes stuteriöverstyrelsen genom byrådirektören där, kunde
i lantbruksstyrelsen erhållas av chefen för adminstrativa byrån, varför
byrådirektörstjänsten, enligt de sakkunnigas mening, kunde indragas.
De två fullmäktige i stuteriöverstyrelsen tolide ej behöva bibehållas. De
sakkunniga hemställde alltså, att stuteriöverstyrelsen måtte indragas
och hästärendena överflyttas till en byrå inom lantbruksstyrelsen.

I sitt utlåtande över besparingssakkunnigas nu ifrågavarande förslag
anförde lantbruksstyrelsen, bland annat, att styrelsen vore av den meningen,
att ärendena angående hästaveln på grund av sin natur närmast syntes
höra hemma i lantbruksstyrelsen. Den kallblodiga hästaveln utgjor -

24

Kungl. Majlis proposition nr 234.

de en viktig förutsättning för och ett led i själva jordbruksdriften, och
varmblodsaveln vore att betrakta såsom en binäring till jordbruket.
Hästavelns existens och utveckling vore direkt beroende av lantmannens
intresse härför. De metoder, som bomme till användning inom hästaveln,
vöre i stort sett desamma som inom husdjursaveln i övrigt. Det
kunde vid angivna förhållanden synas naturligt, att ärendena angående
hästaveln i administrativt hänseende sammanfördes med lantbruksföryaltningen
i övrigt. Orsaken till att så ej redan skett torde huvudsakligen
vara att söka i stuteriväsendets uppgift att säkerställa arméns behov
av lämpliga hästar. Denna synpunkt syntes dock numera knappast
böra tillmätas avgörande betydelse vid denna frågas bedömande, enär
härigenom bland annat jordbruksnäringens intressen för åstadkommande
av ett speciellt för jordbruket lämpligt hästmaterial kunde tänkas
löpa fara att icke bliva beaktade i sådan grad, som dessa intressens
utomordentliga vikt otvivelaktigt påkallade.

Kent sakligt sett syntes salunda hästaveln enligt lantbruksstyrelsen
förmenande tillhöra lantbruksförvaltningen. Styrelsen kunde emellertid
ändock icke underlåta att ställa sig betänksam mot förslaget att överföra
ärendena angående hästaveln till dess förvaltning. Styrelsens nuvarande
ämbetsuppgifter vore nämligen av den omfattning och krävande art,
att styrelsen icke utan svårighet förmådde att bereda förekommande
ärenden vederbörlig handläggning. Vid ett inflyttande i lantbruksstyrelsen
av ärendena rörande hästaveln syntes med nödvändighet följa,
att icke blott verkets chef utan även byråchefen för lantbruksärenden
och administrativa ledamoten, vilka sistnämnda i förekommande fall
måste förutsättas deltaga i de ärenden angående hästaveln, som påkallade
plenarbehandling, finge sina arbetsuppgifter väsentligt vidgade.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig även böra framhålla, att det med all
sannolikhet bomme att möta stora svårigheter att finna en person, som
fullt och helt besutte de för uppdraget erforderliga såväl hippologiska
som administrativa kvalifikationerna och som ville åtaga sig att vara
byråchef å en eventuellt nyinrättad stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen.
Det måste finnas helt andra och större förutsättningar att få fram
»rätte mannen» i spetsen för landets hästavel, därest denne kunde _ så som

för närvarande vöre fallet — beredas ställningen av verkschef. Med
avseende härå ansåge sig lantbruksstyrelsen icke heller kunna underlåta
att framhålla, att styrelsen hyste farhågor för att antydda svårigheter
kunde leda därhän, att vid framtida val av chef för ämbetsverket hästavekns
i och för sig berättigade krav på högsta sakkunskap inom den administrativa
ledningen kunde komma att tillmätas ett sådant inflytande,
att vederbörandes kvalifikationer med hänsyn till chefskapets övriga
ännu viktigare uppgifter ej behörigen bleve beaktade, ett förhållande
som givetvis måste betraktas såsom icke önskligt för jordbruket i dess
helhet.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig .sålunda icke utan vidare böra tillstyrka
besparingssakkunnigas förslag örn överflyttande av ärendena rörande
hästaveln till lantbruksstyrelsen.

Därest ärendena angående hästaveln skulle komma att förläggas till
lantbruksstyrelsen, ansåge styrelsen i likhet med de sakkunniga, att stuterifullmäktige
borde kunna indragas. I övrigt hade lantbruksstyrelsen
icke någon erinran att framställa mot besparingssakkunnigas förslag
till organisation av den av dem ifrågasatta stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen.

Kungl. Majda proposition nr 234.

25

Stuteriöverst grelsen anförde i sitt utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas
nyssberörda förslag bland annat, att avgörandet av frågan,
huruvida handhavandet av en viss grupp statliga förvaltningsuppgifter
borde anförtros åt ett särskilt organ inom statsförvaltningen eller kunde
under en större förvaltningsenhet sammanföras med andra grupper
av dylika uppgifter, mindre vore beroende av ärendenas mångfald och
omfattning än av deras vikt och betydelse samt beskaffenhet i övrigt.
Även örn stuteriöverstyrelsens förvaltningsområde icke vore så vidsträckt
som många andra centrala ämbetsverks, så kunde ju förhållandena
ändock vara sådana, att där inom förekommande ärenden mera
sakkunnigt och till bättre främjande av statsändamålet handhades av
ett särskilt ämbetsverk än på annat sätt.

Ur synpunkten av hästavelns omfattning och betydelse inom vårt land
hade icke sådana förändringar ägt rum, att någon begränsning av statens
omvårdande verksamhet i detta avseende vore påkallad eller berättigad.
Stuteriöverstyrelsen ville sålunda påstå, att någon anledning att
indraga detta ämbetsverk på grund av otillräckliga arbetsuppgifter för
detsamma icke förefunnes.

Vad de besparingssakkunniga anfört rörande möjligheterna att vid
en förflyttning av stuteriärendena till lantbruksstyrelsen genom personalinskränkningar
ernå besparingar för statsverket kunde styrelsen
icke godtaga. Styrelsen ville i stället hävda, att det personalbehov, som
för närvarande gjorde sig gällande inom stuteriöverstyrelsen, måste
tillgodoses, huru än organisationens yttre former anordnades. Icke heller
kunde stuterifullmäktige bättre undvaras, därest stuteriärendena förlädes
till lantbruksstyrelsen, jin örn desamma alltjämt handhades av
stuteriöverstyrelsen.

Såsom särskilda skäl mot den ifrågasatta överflyttningen framhöll
stuteriöverstyrelsen, bland annat, att det vore lättare att vid inträffande
ledighet återbesätta chefsbefattningen i stuteriöverstyrelsen än att
finna en person i auktoritativ ställning inom hästuppfödande och hästsakkunniga
kretsar, vilken ville åtaga sig byråchefsskap å en eventuell
stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen med skyldighet att deltaga i de löpande
administrativa ärendenas beredning och föredragning. På denna
punkt framträdde ock enligt styrelsens mening en av de mest anmärkningsvärda
svagheterna i besparingssakkunnigas förslag, nämligen
att landets hästväsen därigenom skulle förlora en i självständig ställning
och enbart inom detta område med auktoritet och beslutanderätt
verkande målsman, till vilken premieringsnämnderna och hushållningssällskapen
ävensom liästavelsförcningarna och andra sammanslutningar
i hästavelns intresse samt kapplöpnings- oell travsällskap kunde vända
sig för erhållande av råd och direktiv. Följden av den föreslagna omorganisationen
skulle nämligen sannolikt bliva, att chefen för stuteribyrån
finge svara för en stor del av de åligganden, som nu tillhörde stuteriöverstyrelsens
chef utan att dock i sin liand äga dea självständiga
och sammanhållande ledning av vårt lands hästväsen, direkt under jordbruksdepartementet,
som stuteriöverstyrelsens chef nu ägde.

Stuteriöverstyrelsen hemställde sålunda, att besparingssakkunnigas
förslag örn styrelsens upphörande och stuteriärendenas överflyttande till
en stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen icke måtto, föranleda till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd.

Statskontoret yttrade i sitt utlåtande i ärendet, att de skäl som anförts

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

för stuteriöverstyrelsens indragande och hästavelsärendenas överflyttande
till en särskild stuteribyrå i lantbruksstyrelsen, syntes, såvitt statskontoret
kunde bedöma, tala för organisationsändringen i fråga. Om
det med hänsyn till stuteriärendenas betydelse för försvarsväsendet
skulle kunna göras gällande, att de militära intressena icke vid den föreslagna
organisationen skulle bliva tillbörligen tillgodosedda, torde det
enligt statskontorets mening kunna ordnas så, att en representant för
dessa intressen finge deltaga vid behandlingen inom lantbruksstyrelsen
av viktigare stuteriärenden.

I sitt meromnämnda betänkande bar nu jordbruksutredningen till ingående
behandling upptagit frågan örn hästavelns centrala ledning. Av
vad i betänkandet härutinnan anförts inhämtas i huvudsak följande.

Den utan jämförelse största uppgiften för hästaveln i vårt land vore
att tillgodose jordbruket och i samband därmed även skogsbruket med
erforderlig dragkraft. På olika håll — särskilt i Förenta Staterna —
påginge visserligen inom jordbruket en strävan att söka i möjligaste
mån mekanisera produktionen, och såsom ett viktigt led häri betraktades
ofta utbyte i större eller mindre utsträckning av den levande dragkraften
— hästen — mot maskinella hjälpmedel, i detta fall främst
traktorer. Vad vårt land beträffade, torde emellertid jordens uppdelning
i till huvudsaklig del jämförelsevis små driftsenheter ävensom de rådande
produktionsbetingelserna i övrigt medföra, att möjligheterna att utbyta
hästen som dragkraft mot traktordrift vore mycket begränsade.
Man syntes därför hava att räkna med, att hästaveln även framgent
komme att spela en stor roll för vårt jordbruk.

Det ville då synas, som örn vid hästaveln, sedd i stort, framför allt
jordbrukets krav måste skänkas beaktande. Dragarkraften representerade
nämligen en icke ringa andel av jordbrukets driftsomkostnader, och
det vore av betydelse, att detta produktionsmedel vore så effektivt som
möjligt samt att kostnaderna för detsamma ej bleve mera betungande
än nödvändigt. Vad nu sagts finge givetvis icke hindra, att försvaret
och andra vederbörande parters intressen i fråga örn hästaveln bleve
tillbörligt tillgodosedda.

Jordbrukets tillgodoseende med hästmaterial vore väl närmast och huvudsakligen
en lantmännens egen angelägenhet, men statsmakterna hade
likväl sedan lång tid tillbaka ansett sig böra genom olika åtgärder
stödja aveln inom denna liksom inom andra grenar av husdjursskötseln.
Så vitt nu kunde bedömas, torde i fråga örn hästaveln stöd från det allmännas
sida även i fortsättningen vara erforderligt.

Med avseende på administrationen av de statliga åtgärderna till hästavelns
främjande följde av vad sålunda anförts, att enligt utredningens
mening jordbruksnäringens behov särskilt måste beaktas. Detta
syntes emellertid bäst kunna ske, när hästaveln icke betraktades såsom
en isolerad produktionsgren utan behandlades i sitt rätta sammanhang,
d. v. s. såsom ett av de många driftsproblem, som betingade jordbrukets
räntabilitet. Detta innebure i sin tur, att de statliga åtgärderna
på hästavelns område lämpligen borde ledas av samma organ, som övervakade
verkställandet av flertalet andra statliga åtgärder till jordbrukets
främjande.

Dr allmän synpunkt syntes såsom regel böra gälla, att de åtgärder av

27

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

olika slag, som från statsmakternas sida vidtoges till jordbrukets främjande,
borde så avvägas, att statens utgifter för olika ändamål stöde i
rimlig proportion till åtgärdernas betydelse för jordbruket oell folklmshållningen
i dess helhet. Ur denna synpunkt kunde utredningen icke
finna motiverat, att hästavelns ledning i fortsättningen förbleve organiserad
såsom ett självständigt ämbetsverk, under det att exempelvis den
ekonomiskt vida betydelsefullare nötkreatursaveln administrativt inginge
såsom mindre del av ett annat ämbetsverk.

Mot en överflyttning till lantbruksstyrelsen av ärendena rörande liästaveln
hade, bland annat, den invändningen rests, att arméns intresse av
att bliva försedd med lämpligt hästmaterial påkallade hästavelsärendenas
förläggning till ett för deras förvaltning särskilt inrättat ämbetsverk.
Det kunde nämligen befaras, förmenade man, att nämnda försvarsintresse
i ett verk, som främst hade att inrikta sin uppmärksamhet
på för näringslivet viktiga uppgifter, finge stå alltför mycket tillbaka.

Utredningen funne nu ifrågavarande arméintresse icke vara av den
beskaffenhet, att detsamma påkallade hästavelsärendenas förläggning
till ett för deras förvaltning särskilt inrättat verk. Vad liingstdepåerna
beträffade, syntes det icke finnas berättigad anledning antaga, att
icke ledningen av dessa depåer skulle, därest hästavelsärendena överflyttades
till lantbruksstyrelsen, på ett fullt nöjaktigt sätt kunna handhavas
av sagda styrelse. Givetvis borde därvid erforderligt samarbete
äga rum mellan lantbruksstyrelsen och ledningen för försvarets remonteringsväsende.
Utredningen ville i detta sammanhang erinra, att i och
med tillkomsten år 1925 av nu gällande försvarsorganisation den militära
hästhållningen i hög grad inskränkts. Antalet stamhästar, som
enligt därförut tillämpade härordning beräknades till 11,132, bestämdes
därvid till allenast 4,460. Samtidigt minskades det årligen erforderliga
remontantalet från 1,051 till endast 402. Denna starka minskning i den
militära hästhållningen vore givetvis ägnad att förringa betydelsen av
förut berörda invändning mot stuteriärendenas inflyttande i lantbruksstyrelsen.

Därest emellertid arméintresset icke skulle anses med den nu föreslagna
organisationen tillräckligt tillgodosett, syntes detta, såsom statskontoret
framhållit, kunna avhjälpas genom att en representant för sagda
intresse bereddes tillfälle att deltaga vid handläggningen inom lantbruksstyrelsen
av vissa viktiga stuteriärenden.

Lantbruksstyrelsens invändning, att verkets chef och även vissa dess
ledamöter skulle vid en överflyttning av hästavelsärendena till denna
styrelse bliva alltför tungt belastade med arbetsuppgifter, vore givetvis
förtjänt av uppmärksamhet. Det borde då genast fastslås, att en viss
ökning i verkschefens arbetsbörda oundgängligen måste bliva en följd
av den ifrågasatta överflyttningen. Emellertid vore dessa ärenden i administrativt
hänseende av mycket begränsad omfattning i jämförelse
med de på lantbruksstyrelsen ankommande arbetsuppgifterna.

Utredningen ville vidare i detta sammanhang framhålla, att dels i
vissa fall de utav utredningen föreslagna förändringarna i fråga örn
lantbruksstyrelsens arbetsuppgifter vore ägnade att bereda lättnad för
verkschefen och i viss mån även för byråchefen å administrativa byrån,
dels ock att den vidgade organisation av verket, som av utredningen föresloges,
i sig vore ägnad att verka i samma riktning.

Beträffande den befarade svårigheten att finna en person, som besutte

28

Kungl. May.ts proposition nr 234.

de för indraget erforderliga såväl hippologiska som administrativa
kvalifikationerna och som ville åtaga sig att vara byråchef å en stuteribyrå
inom lantbruksstyrelsen, ansåge sig utredningen endast böra
uttala, att det icke synts utredningen föreligga anledning antaga, att det
skulle vara förenat med större svårigheter att erhålla lämplig och kvalificerad
kraft i fråga örn denna post, än när det gällde åtskilliga andra
poster i jämförbar ställning inom statsförvaltningen.

Från lantbruksstyrelsen sida hade vidare uttalats en farhåga, att inflyttningen
i styrelsen av hästavelsärendena kunde föranleda, att vid
framtida utseende av chef för lantbruksstyrelsen hästavelns i och för sig
berättigade krav på bästa sakkunskap inom den administrativa ledningen
kunde komma att tillmätas ett sådant inflytande, att vederbörandes
kvalifikationer med hänsyn till chefskapets övriga ännu viktigare
uppgifter ej behörigen bleve beaktade. Med avseende härå ville utredningen
anföra, att även hästavelsärendena i stort sett vore att anse såsom
en lantbruksangelägenhet samt vidare att den allmänna förfarenhet
på jordbruksområdet, som måste förutsättas hos lantbruksstyrelsen
chef, väl också finge anses innebära viss insikt i fråga örn hästaveh Att
det emellertid vid utseende av chef för lantbruksstyrelsen skulle tagas
särskild hänsyn till speciella insikter å hästavelsområdet funne utredningen
icke böra kunna ifrågasättas.

I avseende å frågan örn stuteriärendenas förläggning har jordbruksutredningen
sålunda ansett, att desammas överflyttande till lantbruksstyrelsen
måste anses innebära bestämda fördelar framför det nuvarande
systemet. I enlighet härmed har utredningen föreslagit, att stuteriöverstyrelsen
måtte indragas och ärendena rörande hästaveln överflyttas till
lantbruksstyrelsen. Till utredningens förslag angående ordningen för
dessa ärendens handläggning inom lantbruksstyrelsen återkommer jag i
det följande vid behandlingen av frågan örn styrelsens blivande organisation.

I de över jordbruksutredningens betänkande avgivna yttrandena har
utredningens förslag om överflyttning av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen
iner eller mindre ingående varit föremål för behandling.
Följande redogörelse torde få lämnas rörande huvudinnehållet i de gjorda
uttalandena.

Länsstyrelsen i Örebro län finner det väl motiverat att överflytta stuteriärendena
till lantbruksstyrelsen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Det syntes nämnden, som örn
jordbruksutredningen anfört vägande skäl för att den föreslagna organisationsändringen
komme till stånd. Särskilt beaktande förtjänade härvid
under nuvarande förhållanden de statsekonomiska hänsynen. Bibehållandet
av en självständig styrelse för detta statens verksamhetsområde medförde
helt naturligt större krav i fråga örn personaluppsättning — vad
anginge såväl dess kvalitet som dess kvantitet — och därigenom även
en dyrbarare förvaltning, än örn hithörande arbetsuppgifter anförtroddes
åt ett för närbesläktade arbetsuppgifter inrättat verk sådant som lantbruksstyrelsen.

Chefen för remonteringsväsendet. Det vore i hög grad önskligt, örn
stuteriöverstyrelsen kunde bibehållas, då den otvivelaktigt i stort sett

Kungl. Majlis proposition nr 234.

29

haft ett välgörande inflytande på landets hästavel, i den mån det gällt
att anskaffa hästmaterial för arméns räkning. Det bleve svårare att
erhålla en tillräckligt kvalificerad person såsom chef för stuteribyrån
än att erhålla en lämplig person såsom chef för stuteriöverstyrelsen.

Skulle emellertid av statsfinansiella skäl det anses nödvändigt att indraga
stuteriöverstyrelsen och förlägga ärendena angående hästaveln
till en särskild byrå i lantbruksstyrelsen, vore det av vikt, ja, under sådana
omständigheter ännu viktigare, att samarbetet mellan en dylik
byrå och remonteringsväsendet säkrades. Det kunde nämligen tänkas,
att försvarets intressen inom en dylik byrå bleve mera åsidosatta, än
vad fallet vore under nuvarande förhållanden.

Chefen för remonteringsväsendet har förklarat sig icke vilja motsätta
sig stuteriöverstyrelsens ersättande med en i lantbruksstyrelsen ingående
stuteribyrå, under villkor att chefen för remonteringsväsendet eller
hans ställföreträdare, ordföranden i remonteringsnämnden, finge
deltaga i handläggandet av ärenden, som beröra den ädla hästaveln, samt
att denne chef finge tillfälle att yttra sig vid tillsättandet av befattningen
såsom chef för stuteribyrån.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Enligt förvaltningsutskottets uppfattning borde hästaveln obetingat höra
under lantbruksstyrelsens domvärjo. Därest förändringen från administrativ
synpunkt vore genomförbar, hade därför utskottet däremot intet
att erinra.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
tillstyrker förslaget. Huvudvikten i den kallblodiga hästaveln
läge däri, att jordbruket och dess binäringar erhölle tillräckligt kraftiga,
uthålliga och i övrigt lämpliga dragare. De viktiga uppgifter, som den
varmblodiga hästaveln hade att fylla för försvaret, syntes på ett tillfredsställande
sätt kunna tillgodoses genom en viss representation från remonteringsväsendet
vid behandling av ärenden, som rörde den varmblodiga
hästaveln.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Enligt
förvaltningsutskottets mening bleve lantbruksintressena väl tillgodosedda
samtidigt som detta syntes bliva fallet även beträffande andra vederbörande
parters intressen i fråga örn hästaveln, därest utredningens förslag
i fråga örn hästavelsärendenas överflyttning till lantbruksstyrelsen genomfördes.
Utskottet har därför tillstyrkt utredningens förslag härutinnan.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förläggandet
av hästavelns centrala ledning till lantbruksstyrelsen stöde i god överensstämmelse
med den förskjutning i avseende å hästavelns betydelse i olika
avseenden, som på senare tid ägt rum.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
förordar, örn än med någon tvekan, förslaget örn överflyttning
av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen. Utskottets tveksamhet hade
betingats främst därav, att arméintresset måhända skulle komma att ställas
inför större svårigheter att få sina speciella önskemål och behov beträffande
hästaveln tillgodosedda, örn stuteriöverstyrelsen indroges och
ersattes med en stuteribyrå i lantbruksstyrelsen. Emellertid ansåge utskottet
i likhet med jordbruksutredningen, att farhågorna i detta avseende
icke kunde tillmätas avgörande betydelse, alldenstund erforderligt samarbete
borde kunna etableras mellan lantbruksstyrelsen och ledningen för

30 Kunni. Maj:ts proposition nr 234.

försvarets remonteringsväsende vid handläggningen av för försvaret viktiga
stuteriärenden.

Fyra ledamöter av utskottet hava ansett, att utskottet hort avstyrka
förslaget beträffande hästavelns centrala ledning.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Ett bifall
till jordbruksutredningens förslag syntes fullt motiverat. Då hästavelsfrågorna
till alldeles övervägande del vore en jordbruksnäringens angelägenhet,
syntes icke de eventuellt kvarstående militära skälen för stuteriöverstyrelsens
bibehållande böra bliva utslagsgivande.

Lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen hava däremot bestämt avstyrkt
jordbruksutredningens förevarande förslag. Även Malmöhus läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ställt sig avvisande till detsamma.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen erinrar örn de betänkligheter mot stuteriärendenas
förläggning till lantbruksstyrelsen, som styrelsen framfört i
sitt den 13 februari 1928 avgivna utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas
förslag till besparingar och förenklingar inom bland annat lantbruksstyrelsen,
och framhåller, att sedan dess sagda betänkligheter i hög
grad ökats, särskilt med hänsyn till den ständigt växande arbetsbördan
inom styrelsens nuvarande förvaltningsområde. Styrelsen ville även nu
vitsorda, att hästaveln Amre ett jordbrukets speciella intresse. Det syntes
emellertid vara att gå väl långt att såsom jordbruksutredningen gjort
uti förevarande avseende likställa hästaveln och nötkreatursaveln. Hästaveln
kunde nämligen icke såsom nötkreatursaveln uteslutande betraktas
såsom en produktionsfaktor inom jordbruket, då den ju tjänade jämväl
andra betydelsefulla intressen, nämligen att frambringa lämpligt hästmaterial
såväl för militärt bruk som för den civila Tidningen och kapplöpningsväsendet.

De sakskäl, som gjorde ett särskilt ämbetsverk för landets hästa\Tel önskvärt,
syntes hava samma styrka nu som tillförene. Även örn de militära
skälen härför i någon mån försvagats, så hade nya tillkommit, som uppvägde
detta förhållande. Emellertid utövade dessa skäl ett jämförelsevis
ringa inflytande på styrelsens ställningstagande i denna fråga. De betänkligheter,
vilka styrelsen hyste mot en ändring av den nuvarande ordningen,
härrörde sig så gott som uteslutande ur de svårigheter, vilka styrelsen
befarade skola medfölja ett inflyttande av hästaveln inom styrelsens
direkta förvaltningsområde genom därav föranledd ökning uti styrelsens,
särskilt verkschefens, redan mycket stora arbetsbörda.

De arbetsuppgifter, vilka vid ett eventuellt överflyttande till lantbruksstyrelsen
av den statliga ledningen utåv hästaveln skulle ytterligare påläggas
styrelsens chef, representerade ett betydande arbetskvantum, och
det syntes styrelsen, som örn utredningen sökt att alltför mycket förringa
betydelsen därav. Då härtill bomme, att styrelsens egna arbetsuppgifter
i avsevärd grad ökats, sedan styrelsen i början av år 1928 senast yttrat sig
i ämnet, vore det naturligt, att styrelsen nu ställde sig ännu mer betänksam
mot förslagets genomförande.

Som stöd för sin åsikt, att det ur synpunkten a\r arbetsuppgifternas omfattning
icke borde möta något hinder för överflyttande av den centrala
ledningen utav hästaveln till lantbruksstyrelsen, hade utredningen framhållit,
att dels i vissa fall de utav utredningen föreslagna förändringarna
i fråga örn styrelsens arbetsuppgifter Amre ägnade att bereda lättnad för

Kungl. Majlis proposition nr 234.

31

verkschefen och i viss män även för byråchefen å administrativa byrån,
dels ock att den vidgade organisation av ämbetsverket, som föresloges,
i sig vore ägnad att verka i samma riktning.

Såvitt det ville synas, kunde med den lättnad i arbetet, som härmed
ställdes i utsikt för verkschefens vidkommande, endast avses den föreslagna
överflyttningen av styrelsens tuberkulosavdelning till medicinalstyrelsen.
De på tuberkulosavdelningen förekommande ärendena toge
emellertid frånsett något enstaka undantagsfall — på grund av sin natur
— verkschefens tid mycket litet i anspråk.

Örn sålunda den lättnad i arbetsuppgifterna, som enligt utredningens
uttalande skulle beredas lantbruksstyrelsen chef, icke kunde anses vara
av någon nämnvärd betydelse, så vore det å andra sidan, såvitt styrelsen
kunde döma, uppenbart, att de nya arbetsuppgifter, som genom stuteriärendenas
överflyttande till lantbruksstyrelsen, skulle påläggas honom,
representerade ett arbetskvantum, som mångdubbelt uppvägde ifrågavarande
arbetslättnad, särskilt under den första tiden efter reformens genomförande.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden och då det vidare syntes vara
ofrånkomligt, att den av utredningen föreslagna utbyggnaden av särskilt
lantbruksbyrå^ nuvarande förvaltningsuppgifter i och för sig automatiskt
måste medföra en ökning, bland annat uti arbetsuppgifterna för styrelsens
chef, framstode det för styrelsen såsom ett olösbart problem, huru
det likväl skulle bliva möjligt för verkets chef att efter omorganisationens
genomförande kunna, såsom utredningen ansåge önskvärt, i ökad omfattning
upprätthålla personlig kontakt med jordbruksnäringen och dess utövare
i skilda delar av landet.

Såvitt styrelsen kunde finna, hade utredningen icke påstått, att stuteriöverstyrelsen
förbisett eller misskött jordbrukets intressen i fråga örn hästaveln.
Ej heller lantbruksstyrelsen vore underkunnig örn att så skulle
vara fallet. Vid sådant förhållande syntes med fog kunna framställas den
frågan, vilka bärande skäl vore det, som påkallade reformens genomförande.
Nära till hands läge det antagandet, att det huvudsakligen vore den
omständigheten, att hästaveln hade ett eget organ inom statsförvaltningen
och sålunda givits en i förenämnda avseende gynnad ställning framför
den övriga husdjursaveln, som framför allt påverkat uppfattningen i denna
fråga. Denna skönhetsfläck på den statliga förvaltningsbyggnaden syntes
man emellertid med jämnmod kunna blunda för särskilt i betraktande
därav, att just den del av hästavelsarbetet, som folie utom jordbrukets direkta
intressesfär, genom totalisatorsverksamheten tillförde staten stora
inkomster — cirka 1 miljon kronor årligen — och härigenom bland annat
helt bure statens kostnader, icke blott för det statliga förvaltningsorganet
utan även för övriga statliga åtgärder till hästavelns befrämjande och sålunda
även för den del därav, som avsåge jordbrukets förseende med lämpliga
dragdjur.

Att 1926 års besparingssakkunniga på sin tid framförde ett liknande
förslag, vore mera förklarligt, då det väl finge antagas, att åtminstone
någon besparing skulle kunna uppstå genom förslagets genomförande.
Denna besparing, som i varje fall säkerligen bleve mindre, än vad jordbruksutredningen
räknat med och som styrelsen uppskattade till 6,000 ä

9,000 kronor per år, beroende på den löneställning man ville i fortsättningen
giva stuteriöverstyrelsens chef, syntes dock styrelsen vara alltför obetydlig.
för att densamma rimligen borde få något större inflytande på

32

Kungl. Majlis proposition nr 234.

denna viktiga organisationsfrågas avgörande. Härvid syntes icke keller
böra keit kortses från det faktum, att det vore de intressen inom hästaveln,
som indirekt tillförde staten goda inkomster, som bland annat gjorde
en självständig stuteristyrelse önskvärd.

På grund av det anförda oell då lantbruksstyrelsen dyste den uppfattningen,
att ett överflyttande till styrelsen av den centrala ledningen utav
kästaveln icke kunde förväntas gagna vare sig liästaveln i ock för sig
eller styrelsens egna förvaltningsuppgifter utan nied stor sannolikhet på
grund av arbetsuppgifternas omfattning bomme att verka i motsatt riktning,
finge styrelsen avstyrka ett genomförande av förevarande förslag.

Stuteriöverstyrelsen. Chef en för lantbruksstyrelsen skulle svårligen
kunna medhinna att vid sidan av sina många andra maktpåliggande göromål
ägna stuteriärendena samma ingående uppmärksamhet som chefen
för stuteriöverstyrelsen med sina mera begränsade uppgifter, ock lantbruksstyrelsen
chef måste alltså i synnerlig hög grad lita på stuteribyråchefens
sakkunskap, organisationsförmåga och personliga kapacitet i allmänhet.

De rena fackärendena, som skulle komma att tillhöra stuteribyrån, skulle
icke kunna på ett tillfredsställande sätt handhavas av byråchefen, så
framt han icke finge tillfälle att i viktigare frågor rådgöra med fullmäktige
eller andra motsvarande representanter för speciell hippologisk sakkunskap
på olika områden.

Chefen för administrativa byrån skulle icke kunna medhinna att jämte
sina andra göromål själv handlägga eller hos sina underordnade medhjälpare
i erforderlig mån kontrollera de ärenden, som för närvarande ålåge
byrådirektören med biträde av notarien och tillfällig arbetskraft i stuteriöverstyrelsen.

Lantbruksstyrelsens kassör och bokhållare skulle icke kunna medhinna
att utöver sina nuvarande göromål omhändertaga de kassa- och bokföringsärenden,
som nu tillhörde stuteriöverstyrelsen och som omfattade
bokföring även av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper.

Det intima samband, som inom stuteriöverstyrelsen nu förefunnes mellan
chefens kandhavande av de hippologiska och administrativa ärendena,
å ena sidan, samt den med beslutens avfattande och verkställande fullt
upptagna kanslipersonalen, å andra sidan, kunde icke med den föreslagna
omorganisationen åstadkommas inom lantbruksstyrelsen.

Sistnämnda brist i förslaget vore särskilt anmärkningsvärd. Uppsättandet
av större skrivelser m. m. kunde visserligen överlämnas till administrativa
byrån efter erforderliga muntliga eller i promemorieform lämnade
anvisningar från stuteribyråchefen, men det skulle medföra alltför stor
tidsutdräkt och omgång, ifall stuteribyråchefen även i de dagligen förekommande
smärre ärendena, där expeditioner skulle uppsättas, måste
lämna administrativa byrån direktiv härför och sedermera invänta av
dess byråchef granskade och godkända uppsättningar, som givetvis också
måste godkännas av stuteribyråchefen. Annorlunda bleve förhållandet
ifall, såsom nu skedde i stuteriöverstyrelsen, föredraganden — själv eller
genom den övriga byråpersonalen — uppsatte de behövliga skrivelserna
under ständigt öppet lämnat tillfälle till kontakt med chefen. Det kunde
emellertid icke begäras, att stuteribyråchefen eller dennes amanuens, som
åtminstone framdeles skulle vara sakkunnig på hästavelns område och
biträda byråchefen i de egentliga fackärendena, skulle hinna ombesörja

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dessa, var för sig kanske icke så maktpåliggande, men dock sammanlagt
tidsödande uppsättningar.

För avhjälpande av denna brist i organisationsförslaget fordrades med
nödvändighet, att.å en blivande stuteribyrå inrättades just en sådan underordnad
befattning i någon av mellangraderna, som jordbruksutredningen
ansett överflödig. Örn en sådan befattning inrättades, borde emellertid
dess innehavare kunna ombesörja även de större uppsättningarna, och
någon förstärkning av arbetskrafterna å administrativa byrån behövde
då icke komma ifråga för stuteriärendenas skull. Med hänsyn till arten
av de åligganden, som skulle tillhöra innehavaren av nämnda mellangradsbefattning,
borde han äga juridisk kompetens samt kunnighet i administrativa
sekreterargöromål, och befattningen borde därför hänföras
till lägst 24:e lönegraden.

Den mångåriga erfarenhet, som stuteriöverstyrelsens chef, fullmäktige
samt byrådirektör och ledamot ägde om stuteriärendena och deras ändamålsenliga
handliavande, gjorde det för dem klart, att örn dessa ärenden
skulle överflyttas till lantbruksstyrelsen och därstädes handläggas med
nödig omsorg, det erfordrades

att fullmäktiginstitutionen bibeliölles;

att å stuteribyrån inrättades — eventuellt i utbyte mot den föreslagna
förste-amanuensbefattningen —■ en ordinarie befattning i lägst sekreteraregrad; att

för skötande av stuteriväsendets kassa- och bokföringsärenden större
arbetskrafter bereddes, än jordbruksutredningen funnit nödigt, och att,
örn med dessa ärenden — såsom nu vore fallet — förenades granskningen
av hingstdepåernas och stuteriets räkenskaper samt premieringsnämndsordförandenas
milor och redogörelser, ävensom ombesörjande av totalisatorärendena,
en ordinarie befattning i notariegrad inrättades; samt

att erforderliga arbetskrafter bereddes för diarieföring och utskrivning
av expeditioner m. m. rörande stuteriärendena.

Om det föreliggande förslaget utbyggdes med dessa tillägg, uppstode en
organisation för stuteriärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen,
som omfattade, förutom generaldirektören och chefen för styrelsen, en
byråchef (B 30), en sekreterare (B 24), en notarie (B 21), ett kontorsbiträde
(B 4) samt två fullmäktige eller adjungerade sakkunnige med arvoden.

Organisationen skulle i sådant fall i huvudsak överensstämma med stuteriöverstyrelsens,
och enär nödiga medel måste anslås även för vikariatsersättningar
och tillfälliga biträden, syntes skillnaden även ur kostnadssynpunkt
bliva synnerligen obetydlig.

Det kunde då med skäl ifrågasättas, ifall det överhuvudtaget funnes anledning
att utbyta den nuvarande organisationen mot den föreslagna.
Vinsten i ekonomiskt avseende bleve ringa örn ens någon, men på förlustsidan
kunde skrivas, att — såsom stuteriöverstyrelsen anfört i sitt utlåtande
över 1926 års besparingssakkunnigas förslag — landets hästavel förlorade
en i självständig ställning och enbart inom detta område med auktoritet
och beslutanderätt verkande målsman, till vilken premieringsnämnderna
och hushållningssällskapen ävensom hästavelsföreningar och andra sammanslutningar
i hästavelns intresse samt kapplöpnings- och travsällskap
kunde vända sig för erhållande av råd och direktiv.

Uppmärksamhet borde ock ägnas at den redan förut i korthet påvisade
olikhet, som, ifall omorganisationen komme att genomföras, bleve rådande
mellan stuteriväsendet och lantbruksstyrelsens förvaltningsområde i öv Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sand. Sr ?,?/<.

3

34

Kungl. Mårds ''proposition nr 234.

rigt på grund av att totalisatormedlen skulle användas uteslutande till
hästavelns befrämjande. Enligt riksdagens beslut skulle möjlighet till
anordnande av totalisatorspel vid hästtävlingar och kapplöpningar beredas
under förutsättning, att den därav uppkommande vinsten körnare den
svenska hästaveln till godo. Så framt icke denna grund för totalisatorns
införande av riksdagen ändrades, borde de genom totalisatorn statsverket
tillfallande inkomsterna uteslutande användas för hästavelns befrämjande.
Hit hade ansetts höra jämväl stuteriväsendets finansierande, som numera
fullständigt skedde av totalisatormedlen. Detta syntes också för
framtiden böra iakttagas, även örn formerna för stuteriärendenas handläggning
ändrades.

På grund av det anförda har stuteriöverstyrelsen hemställt, att jordbruksutredningens
förslag örn stuteriöverstyrelsens indragning och den
centrala förvaltningens av hästavelsärendena överflyttande till lantbruksstyrelsen
ämbetsområde icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den besparing,
som skulle uppstå genom stuteriöverstyrelsens indragning och överflyttande
av den centrala förvaltningen av hästavelsärendena till lantbruksstyrelsen
ämbetsområde vore icke så betydande, att de olägenheter
upphävdes, som enligt förvaltningsutskottets mening måste vara därmed
förenade. Med hänsyn till den betydelse, den ädla hästaveln av ålder tillmätts
för rikets försvar, hade statsverksamheten till denna avelsgrens
uppmuntran varit mera direkt och av i viss mån annan karaktär än övrigt
stöd åt jordbruket. Förvaltningsutskottet tänkte härvid särskilt på
de båda hingstdepåerna. Därest statsunderstödet åt den varmblodiga
hästaveln i framtiden skulle lämnas under samma former, syntes det icke
välbetänkt att utan vidare lägga denna angelägenhet under lantbruksstyrelsen.
I varje fall borde, innan beslut fattades örn stuteriöverstyrelsens
indragning, en ingående undersökning göras angående lämpliga former
för statens stöd till hästaveln och särskilt till aveln med hästar av
varmblodigt slag, varvid förhållandena i andra länder, som själv tillgodosåge
sitt behov av arméhästar, ej borde lämnas obeaktade.

Förvaltningsutskottet har ock uttalat sig för att två på hästavelsområdet
särskilt sakkunniga personer, representerande avel sarbetet, måtte
även i fortsättningen komma att såsom fullmäktige eller ledamöter deltaga
i hästavelsärendenas avgörande.

Slutligen må nämnas, att såsom framgår av skrivelser, fogade vid yttranden
från förvaltningsutskotten inom Östergötlands och Skaraborgs
läns hushållningssällskap, hästavelskommittéerna inom nämnda hushållningssällskap
avstyrkt den av jordbruksutredningen föreslagna reformen
i avseende å hästväsendets centrala ledning.

I detta sammanhang torde jag ock få för Kungl. Majit anmäla en avchefen
för generalstaben till chefen för försvarsdepartementet den 31
januari 1933 ingiven skrivelse, däri generalstabschefen hemställt örn medverkan
därtill, att de militära intressena bleve, på sätt chefen för remonteringsväsendet
i yttrande över jordbruksutredningens förslag ifrågasatt,
tillgodosedda vid utformande av eventuellt förslag i ämnet ävensom
vid frågans fortsatta behandling. En militär representant å en bli -

35

Kungl. May.ts proposition nr 234.

vande stuteribyrå borde emellertid även deltaga i behandling av frågor
rörande den kallblodiga hästaveln. I infordrat yttrande över denna skrivelse
har arméförvaltningens intendentsdepartement förklarat sig finna
det välbetänkt, om föreskrift meddelades därom, att deli militära representanten
i lantbruksstyrelsen ägde deltaga i behandlingen av frågor avseende
ej endast den varmblodiga utan även deli kallblodiga hästaveln.

Frågan huruvida den centrala ledningen av landets hästväsende bör
utövas av en för ändamålet inrättad särskild styrelse eller inordnas under
lantbruksstyrelsen har tidigare vid olika tillfällen varit föremål för
statsmakternas övervägande. Att härvid hästavelsärendena ansetts böra
ombesörjas genom ett fristående ämbetsverk torde hava sin grund däri,
att vid organisationsfrågans bedömande de militära synpunkterna på
hästaveln fått bliva utslagsgivande. Betydelsen ur försvarssynpunkt att
inom landet äga tillgång till ett för arméns behov passande hästmaterial
såväl under fredstid som även under krigstillstånd torde hava utgjort den
huvudsakliga anledningen till att hästaveln erhållit sitt eget speciella organ
inom den centrala statsförvaltningen.

Såsom både 1926 års besparingssakkunniga och jordbruksutredningen
framhållit, lärer man emellertid vid bedömande av frågan örn hästavelns
centrala ledning icke kunna bortse från det förhållandet, att det militära
intresset genom 1925 års omorganisation av försvarsväsendet till icke
oväsentlig del förlorat i betydelse. Hästavelsarbetet är numera i högre
grad än förut inriktat på frambringande av det för fyllande av jordbrukets
eget behov av dragare erforderliga hästmaterialet och framstår
härigenom än tydligare såsom ett jordbruksnäringens eget intresse. Man
torde hava berättigad anledning antaga, att den jordbruksbetonade avelsriktningen
inom hästväsendet skall bliva den mest framträdande och
betydelsefulla även i framtiden, huru hästavelns centrala administration
än bliver ordnad. Men även för armén lärer det hästmaterial, som frambringas
för jordbruksändamål, icke sakna betydelse. Vid inträffande
ofred torde armén icke kunna undvara den reservtillgång på hästar, som
förefinnes inom jordbruket och där finner sin användning.

Hästavelns förkovran och förbättring är sålunda ett spörsmål bland de
mångå, som betinga en framgångsrik jordbruksdrift, och bör därför betraktas
och bedömas främst ur denna synpunkt. En viktig uppgift för
den centrala statsmyndigheten bör vara att söka alltmera intressera den
jordbrukande befolkningen för hästavelsfrågorna och främja planmässighet
och kontinuitet i hästavelsarbetet ute i landet; en ständig samverkan
på området måste med andra ord äga rum mellan centraladministrationen
och det praktiska jordbrukets utövare. Men förutsättningen för
att så skall kunna ske är, att den centrala myndighet, som skall handhava
hästavelsärendena och leda utvecklingen på hästavelns område,
äger en noggrann inblick i och en tillförlitlig kännedom om förhållan -

Departements chefen.

36

Kungl. May.ts proposition nr 234.

delia på jordbruksnäringens skilda områden. Det måste förutsättas, att
denna kännedom bäst är tillfinnandes hos den myndighet, som har att
taga befattning med jordbruksärendena i allmänhet och bevaka och främja
jordbrukets övriga intressen, d. v. s. lantbruksstyrelsen. Allmänt sett
synas mig därför grundbetingelserna för en god omvårdnad örn landets
hästavel närmast anvisa en organisation av förvaltningsuppgifterna på
området, som nära anknytes till eller inordnas under lantbruksstyrelsen.

Gäller det nu sagda närmast den kallblodiga hästaveln, synas mig samma
synpunkter göra sig gällande även när fråga är örn den varmblodiga
hästavelns främjande. Alltjämt är armén för tillgodoseende av sitt behov
av tjänstehästar huvudsakligen hänvisad till enskilda hästuppfödare
inom det praktiska jordbruket, för vilka remontuppfödningen är en inkomstkälla.
Produktionen av det för armén erforderliga varmblodiga
hästmaterialet är sålunda till sin natur en binäring till jordbruket och
bör såsom sådan ses i sitt allmänna sammanhang med övriga lantbruksekonomiska
frågor.

För min del kan jag ej finna, att hästaveln för sin utveckling med nödvändighet
kräver en egen centralmyndighet och därigenom i administrativt
hänseende lösryckes ur sitt samband med den övriga husdjursaveln.
Jag underskattar ingalunda betydelsen av det arbete, som inom den nuvarande
stuteriöverstyrelsen hittills utförts till hästavelns fromma. Men
det synes mig, att en koncentrering av husdjursärendena till lantbruksstyrelsen
skulle under numera inträdda förhållanden innebära vissa fördelar
i betraktande av den allmänna överblick över jordbrukets näringsförhållanden,
som denna styrelse i så rikt mått har tillfälle att förvärva,
och den allmänna erfarenhet rörande husdjursskötsel^ betingelser i allmänhet,
varöver den förfogar. Därest inom lantbruksstyrelsen inrättas
en särskild byrå för stuteriärenden och chefsposten å denna byrå besättes
med en på det speciellt hippologiska området erfaren och prövad arbetskraft,
finnes all anledning antaga, att hästavelsärendena skola inom
nämnda styrelse bliva handlagda på ett sätt, som till fullo motsvarar
tidsenliga krav.

Det har från såväl lantbruksstyrelsen som stuteriöverstyrelsens sida
framförts vissa erinringar mot ett överflyttande till lantbruksstyrelsen
av hästavelsärendena. Sålunda har anförts, att det skulle möta större
svårigheter att för byråchefsposten å en blivande stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen
förvärva en framstående hippolog än örn fråga vore att
besätta chefsposten i stuteriöverstyrelsen. Jag torde härtill allenast få
erinra, att med byråchefstjänst inom statsförvaltningen är förenad icke
oväsentligt större löneförmåner än som för närvarande utgår till stuteriöverstyrelsens
chef. För övrigt torde erfarenheten från andra statsförvaltningsområden
icke giva belägg för att ej denna rekryteringsfråga
skulle låta sig nöjaktigt ordna.

Det har vidare av stuteriöverstyrelsen framhållits, att en fackman på

37

Kunell. Majlis proposition nr 234.

chefsposten å en stuteribyrå inom lantbruksstyrelsen icke skulle äga den
självständiga ställning oell den sammanhållande ledning av vårt
lands hästväsende, som stuteriöverstyrelsens chef nu äger. Jag kan
för min del icke tillmäta denna anmärkning någon avgörande betydelse.
Det finnes enligt min mening icke anledning betvivla, att den, som befunnits
skickad att vara chef för lantbruksstyrelsen, skulle med en framstående
fackman vid sin sida vara i stånd att fullt bedöma även de speciella
frågor, som röra hästaveln. Huru skicklig fackmannen än må
vara såsom hippolog, är det dock därmed icke sagt, att han för förvaltningen
av hästavelsärendena äger lika stora förutsättningar i administrativt
hänseende som den, vilken såsom chef för lantbruksstyrelsen äger
tillgång till alla de upplysningar och insikter på jordbrukets område, som
erfordras för ett rätt bedömande av hästaveln såsom en gren av lanthushållningen.
Ej heller synes mig någon fara föreligga för att efter
ett överflyttande till lantbruksstyrelsen av hästavelsärendena hänsynen
till styrelsens förvaltningsuppgifter i fråga örn hästväsendet skulle bliva
avgörande vid besättande av generaldirektörsbefattningen. Jag förutsätter
nämligen, att till erhållande av befattningen såsom chef för detta
ämbetsverk även framgent icke kan ifrågakomma annan än den, som är
i besittning av en ingående sakkunskap på jordbruksnäringens skilda
områden.

Däremot kan givetvis med visst fog den invändningen göras mot den
ifrågasatta organisationsförändringen, att de militära synpunkterna på
hästaveln, även örn dessa numera icke kunna sägas äga samma tyngd
som förut, kunna löpa fara att alltför mycket undanträngas av det rena
jordbruksintresset. Emellertid lärer denna farhåga kunna undanröjas genom
att, på sätt vissa av mig i det föregående omförmälda civila och
militära myndigheter ifrågasatt, chefen för remonteringsväsendet eller,
vid förfall för denne, hans ställföreträdare genom instruktionsbestämrnelser
tillförsäkras rätt att närvara vid handläggning inom lantbruksstyrelsen
av viktigare hästavelsärenden, berörande såväl den varmblodiga
som den kallblodiga hästaveln. Även jag vill alltså förorda en sådan
anordning. Den militära representanten bör äga att inom lantbruksstyrelsen
göra sin mening gällande i de ärenden, i vilkas behandling
han deltager, men däremot icke deltaga i besluten; dock bör lian
vid skiljaktig mening i visst ärende vara oförhindrad att få denna sin
mening antecknad till protokollet. Genom en sådan anordning torde det
militära intresset få anses bliva på ett tillfredsställande sätt tillgodosett
vid hästavelsärendehas handläggning inom lantbruksstyrelsen.

En annan av lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen framförd erinran
mot den föreslagna organisationsreformen är, att genom överflyttande
till lantbruksstyrelsen av hästärendena denna styrelses chef skulle
få sin arbetsbörda så ökad, att tid och tillfälle svårligen skulle bliva
honom övrig för att kunna ägna hästavelsärendena tillbörlig uppmärk -

38

Kungl. May.ts proposition nr 234.

samhet. Även om denna invändning mot reformen icke kan frånkänna»
ett visst berättigande, torde den dock icke böra tillmätas avgörande be
tydelse. Det må framhållas, att ett genomförande av mitt organisationsförslag
skulle tillföra lantbruksstyrelsen sådan förstärkning av arbetskrafterna,
att även chefens arbetsbörda härigenom skulle i någon mån
kunna lättas. Jämväl ifrågasätter jag sådan ändring i instruktionen för
styrelsen, att ökade möjligheter beredas verkschefen att till byråcheferna
delegera beslutanderätten i vissa mindre viktiga ärenden.

Genom stuteriöverstyrelsens indragning och inordnandet av hästväsendets
centrala ledning under lantbruksstyrelsen skulle en högst väsentlig
förenkling i den statliga administrationen på detta område inträda. Jag
finner en sådan förenkling särskilt under nuvarande förhållanden vara
av behovet påkallad. Såsom allmänna civilförvaltningens lönenämnd
framhållit, medför bibehållandet av en särskild styrelse för detta förvaltningsområde
helt naturligt större krav i avseende å personaluppsättning,
än örn administrationen kan anknytas till ett ämbetsverk med när
besläktade förvaltningsuppgifter. Även örn i förevarande fall besparingen
för statsverket genom den föreslagna organisationsförändringen
icke skulle bliva av större betydenhet, tvekar jag likväl icke att förorda
densamma till genomförande, i all synnerhet som jag är övertygad därom,
att lantbruksstyrelsens övertagande av hästavelsärendena låter sig
väl förena med en fortsatt god omvårdnad örn vårt lands liästavel.

Vid ett genomförande av den av mig nu förordade organisationsförändringen
torde även de nuvarande stuterifullmäktige böra indragas.
Lantbruksstyrelsen lärer nämligen icke sakna möjlighet att utan särskild
representation vid sin sida förskaffa sig de upplysningar rörande hästavelns
tillstånd och behov ute i landet, som kunna vara erforderliga för
hästavelsärendenas handläggning inom styrelsen. Vid behandling av
ärenden av mera svårbedömbar beskaffenhet lärer för övrigt alltid den
utvägen stå styrelsen öppen att genom tillkallande av särskilda sakkunniga
inhämta den speciella sakkunskap, som i det särskilda fallet kan
finnas erforderlig.

lil. Veterinärärendenas centrala ledning.

Förvaltningen av de civila veterinära ärendena har alltifrån början
ålegat och åligger allt fortfarande landets centrala medicinska myndighet,
medicinalstyrelsen, där de handläggas å en särskild byrå, veterinärbyrån.
Från medicinalstyrelsens förvaltning äro emellertid undantagna
vissa veterinärärenden, vilkas starka lantbruksekonomiska betoning ansetts
böra medföra, att desamma skola tillhöra lantbruksstyrelsens ämbetsområde.
Jag syftar här på ärendena angående bekämpande av tuberkulos
— utom juvertuberkulos — hos nötkreatur ävensom de därmed
nära förbundna ärendena angående övervakning av efterlevnaden av den
s. k. pastöriseringslagen.

39

Kungl. May.ts proposition nr 234.

1926 års besparingssakkunniga framställde på sin tid förslag, att de
ärenden rörande veterinärväsendet, som för närvarande handläggas av
medicinalstyrelsen, mätte överflyttas till lantbruksstyrelsen. Närmast i
anledning av detta förslag upptogs frågan örn veterinärväsendets administration
till behandling i Kungl. Martts till 1928 års riksdag avlåtna
proposition örn anslag till medicinalstyrelsen m. m. (nr 122). Propositionen
gick i förevarande avseende ut på ett bibehållande tillsvidare av
den dittills tillämpade ordningen för ifrågavarande ärendens förvaltning.
Föredragande departementschefen anförde, att goda skäl syntes
kunna anföras såväl för veterinärärendenas bibehållande hos medicinalstyrelsen
som för deras överflyttande till lantbruksstyrelsen. Med hänsyn
till den avvisande ställning gent emot en förändring av nu gällande
ordning, som intagits av de myndigheter, vilkas förvaltningsområden
närmast berördes av nämnda ärenden, samt de viktiga intressen, som ur
human-medicinsk synpunkt vore förenade med ett övervakande från medicinalstyrelsens
sida särskilt av födoämneshygienen, funne sig emellertid
departementschefen böra tillstyrka, att åtminstone tillsvidare veterinärväsendet
kvarstode under medicinalstyrelsens ledning. Såsom dittills
borde undantag därvid dock göras för de ärenden, som handlades å
lantbrukstyrelsens tuberkulosavdelning. Det kunde visserligen förefalla
lämpligt, fortsatte departementschefen, att för åstadkommande av enhetlighet
i veterinärärendenas handläggning sagda ärenden, vilka avsåge
frågor rörande nötkreaturstuberkulos — med undantag av juvertuberkulos
— ävensom tillämpning av den s. k. pastöriseringslagen, flyttades till
medicinalstyrelsen. Med hänsyn till den särskilda karaktären av sistnämnda
ärendesgrupper torde de emellertid böra behandlas hos det verk,
vars huvuduppgift vore att tillvarataga lantbruksnäringens intressen,
eller med andra ord lantbruksstyrelsen.

I sin med anledning av denna proposition avlåtna skrivelse (nr 241)
återgav riksdagen utan erinran departementschefens berörda uttalande
i fråga örn veterinärväsendets centrala förläggning. I fråga örn de
ärenden, som för närvarande handläggas å lantbruksstyrelsens tuberkulosavdelning,
yttrade riksdagen, att riksdagen visserligen funne den
nu gällande ordningen för ifrågavarande ärendens handläggning i vissa
hänseenden mindre tillfredsställande men att riksdagen dock ansåge, att,
i avvaktan på frågans ytterligare utredning, berörda ärenden tillsvidare
borde handläggas på sätt nu är fallet.

Jordbruksulredningen har, ehuru sålunda spörsmålet om veterinärärendenas
förläggning nyligen varit föremål för statsmakternas prövning,
likväl ansett sig böra något ingå på denna fråga. Anledningen
härtill vore, såsom utredningen framhåller, till en början den alltfort
på vissa håll inom jordbrukarkretsar förefintliga uppfattningen, att
dessa ärenden för närvarande icke alltid handlades med tillbörlig förståelse
för jordbrukets synpunkter. Ben meningen gjorde sig därvid

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

gällande, att dessa ärenden huvudsakligen vore av lantbruksekonomisk
natur och därför borde handläggas hos det organ, där den största förståelsen
för lantmännens synpunkter och intressen vore att påräkna,
d. v. s. hos lantbruksstyrelsen. Andra — främst veterinärerna själva —
förmenade, att den lämpligaste utvägen i förevarande avseende — särskilt
med hänsyn till ärendenas sakliga behandling — vore inrättandet
av ett för ärendenas förvaltning särskilt inrättat verk, där sålunda ärendena
komme att avgöras av veterinärutbildad person.

Jordbruksutredningen har vidare ansett sig böra till prövning upptaga
frågan örn veterinärväsendets administration av den anledningen,
att en förändrad förläggning av ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens
bekämpande på senare tid i olika sammanhang förordats. Utredningen
erinrar härvid örn två sakkunnigebetänkanden, nämligen dels
det betänkande med förslag till ny epizootilag, som av särskilt tillkallade
sakkunniga avgavs den 31 juli 1929, dels de s. k. nötkreaturstuberkulossakkunnigas
den 21 oktober 1930 avgivna betänkande med förslag till
ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur. I
båda dessa betänkanden har förordats, att förvaltningen av sistnämnda
ärenden överflyttas från lantbruksstyrelsen till medicinalstyrelsen.

Jordbruksutredningen har uppställt för sig till besvarande

dels frågan huruvida en förändrad förläggning av ärendena rörande
veterinärväsendet är önskvärd,

dels ock frågan huruvida, under förutsättning att en överflyttning av
veterinärärendena till lantbruksstyrelsen befinnes icke böra ifrågakomma,
ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande — jämte
de därmed i nära samband stående ärendena rörande övervakning av
pastöriseringslagens efterlevnad — böra utflyttas från lantbruksstyrelsen
och förenas med övriga veterinärärenden.

Vad först angår själva huvudfrågan eller spörsmålet örn den centrala
förläggningen av de allmänna civila veterinärärendena, finner utredningen
tre möjligheter vara att räkna med, nämligen dels ärendenas bibehållande
under medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning, dels veterinärväsendets
inordnande under lantbruksstyrelsen, dels ock inrättande för
dessa ärendens förvaltning av ett särskilt centralt ämbetsverk. Utredningen
har upptagit dessa olika alternativ till prövning vart för sig.

Tanken på inrättandet av ett särskilt ämbetsverk, en veterinärstyrelse,
har utredningen avvisat dels på grund av statsfinansiella skäl, dels ock
på grund därav, att utredningen för sin del icke är övertygad örn att
tillkomsten av en självständig veterinärstyrelse skulle i och för sig vara
ägnad att medföra ökad hänsyn till lantmannaintressena, en synpunkt
som utredningen vid sitt bedömande av frågan närmast ansett sig böra
beakta. Ej heller ett överflyttande av veterinärväsendet till lantbruksstyrelsen
kan utredningen förorda, enär ett överförande till sistnämnda
styrelse av denna vidlyftiga administration knappast skulle kunna undgå
att, till skada för lantbruksstyrelsens egentliga uppgifter till lantbrukets
och fiskets gagn, verka splittrande på styrelsens, framför allt
verkschefens, tid och uppmärksamhet.

Kunell. Ma-j:ts proposition nr 234.

41

Då sålunda jordbruksutredningen stannat för en lösning, som innebär
veterinärärendenas kvarblivande under medicinalstyrelsen, Ilar detta
skett endast under vissa förutsättningar. Enär veterinärärendena i första
hand måste anses vara av lantbruksekonomisk karaktär, har det
synts utredningen påtagligt, att vid sidan örn den veterinära sakkunskapen,
företrädd å medicinalstyrelsens veterinärbyrå, lantmannasynpunkterna
böra beredas tillfälle att på ett effektivt sätt göra sig gällande.
Att de lantbruksekonomiska synpunkterna böra beredas utrymme
vid sidan örn de rent veterinärt-hygieniska, vore icke heller — framhåller
utredningen — någon ny tanke. Under tiden 1 januari 1915—30 juni 1930
hade vid medicinalstyrelsens sida funnits ett veterinärråd, bestående av
två ledamöter, av vilka den ene representerat lantbruksnäringen och den
andra tjänsteveterinärernas verksamhet. Genom beslut av Kungl. Majit
den 27 juni 1930 hade emellertid veterinärrådet indragits, och i stället
hade i medicinalstyrelsens vetenskapliga råd inrymts tre sakkunniga å
olika veterinärvetenskapliga områden samt en representant för agronomien.
Sistnämnda möjlighet för lantbruksnäringen att genom en representant
för agronomien i vetenskapliga rådet få sina synpunkter framförda
hade emellertid i praktiken blivit ganska begränsade. Utredningen
har genom inhämtade uppgifter rörande det antal gånger, denne representant
under åren 1921—1930 varit inkallad, ansett sig hava funnit
belägg för att nu ifrågavarande anordning icke är tillfredsställande ur
synpunkten av de jordbruksekonomiska intressenas tillvaratagande vid
viktigare veterinärärendens avgörande. Efter att hava avvisat tanken
på ett samråd mellan medicinalstyrelsen och lantbruksstyrelsen vid handläggning
av veterinära frågor på den grund, att en sådan anordning —
om den överhuvudtaget vore organisatoriskt användbar — säkerligen
skulle bliva för ämbetsverken i fråga betungande, bär utredningen undersökt
möjligheten att på annan väg tillförsäkra de lantbruksekonomiska
intressena tillbörligt beaktande inom medicinalstyrelsen. Detta har synts
utredningen endast låta sig göra genom att vid medicinalstyrelsens sida
ställes en ifrågavarande intressen företrädande representation.

Rörande detta förslag yttrar utredningen i huvudsak följande.

Inom statsförvaltningen vore ett lekmannainslag ingalunda sällsynt
titan förekomme inom åtskilliga verk och inrättningar, örn än med betydande
skiftningar i avseende å organisation och befogenhet. Starkast
gjorde sig givetvis en dylik lekmannarepresentation gällande, där medbeslutanderätt
tillerkänts densamma, vilket vore fallet inom vissa mindre
statliga institutioner, som icke antagit karaktären av egentliga ämbetsverk,
såsom statens egnahemsstyrelse, försäkringsrådet, försäkringsinspektionen
och bank- och fondinspektionen, samt inom den kollegialt organiserade
vattenfallsstyrelsen. I övrigt vore dessa representanters befogenhet
i regel inskränkt till att avse lämnande av råd och upplysningar
i förekommande fall ävensom att hos vederbörande väcka förslag till åtgärder
inom respektive områden.

Vad förevarande spörsmål beträffade, syntes det av organisatoriska
skäl knappast låta sig göra att vid medicinalstyrelsens sida ställa en lekmannarepresentation.
som endast i fråga örn ett visst avsnitt av styrelsens
verksamhetsområde — veterinärväsendet — skulle tillerkännas inedbeslutanderätt.
En rätt att deltaga i själva besluten syntes enligt utredningens
förmenande knappast heller vara påkallad för vinnande av här

42

Kungl. Majlis proposition nr 234.

ifrågavarande syfte. En god garanti för behörigt lantmannainflytande
syntes kunna vinnas även för det fall, att representationen endast tillerkändes
befogenhet att närvara vid förekommande ärendens avgörande
och att därvid framföra sina synpunkter, med rätt att, därest beslut fattades,
som avveke från dess åsikt, få till protokollet antecknad skiljaktig
mening. Det syntes emellertid vara erforderligt, att representationen
komme att utgöras icke av endast en utan av åtminstone tre personer,
lämpligen då företrädande skilda delar av landet. En sådan utökning av
lantbruksintressenas representation syntes redan i och för sig vara ägnad
att stärka dess ställning. Vidare syntes tillkallandet av lantbruksnäringens
företrädare inom medicinalstyrelsen icke böra bero blott av styrelsens
eget gottfinnande. Enligt utredningens förmenande borde i stället i medicinalstyrelsens
instruktion, så nära sig göra läte, angivas de mera viktiga
fall, då ett tillkallande av dessa lantbruksnäringens representanter
borde vara obligatoriskt.

Det vore självfallet, att ett sådant obligatoriskt inhämtande av lantbruksrepresentanternas
mening blott skulle föreligga i fråga örn avgörande
av sådana frågor, som hade en mera betydande räckvidd ur lantbruksekonomisk
synpunkt. Hit syntes böra räknas ärenden av allmän
eller principiell betydelse, som rörde åtgärder mot smittsamma husdjurssjukdomar
(såväl sådana sjukdomar, vilkas bekämpande är obligatoriskt,
som även sådana, vilkas bekämpande är frivilligt, t. ex. vanlig nötkreaturstuberkulos),
vidare köttbesiktning, slakthus och exportslakterier
samt veterinära karantänsanstalter ävensom taxor för veterinärer och
distriktsindelning för dessa. Utom i fråga om ärenden, beträffande vilka
deras mening skulle obligatoriskt inhämtas, borde medicinalstyrelsen
höra dessa representanter även eljest vid behandling av frågor, som av
styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av lantmännens
intressen.

Ifrågavarande lantbruksrepresentanter syntes lämpligen böra benämnas
veterinärfullmäktige. Då det torde vara att förvänta, att veterinärfullmäktige
relativt ofta behövde inkallas till tjänstgöring, syntes det
lämpligt, att de i likhet med vissa andra fullmäktige tillerkändes, förutom
rätt till resekostnads- och traktamentsersättning enligt allmänna
resereglementet, visst årligt arvode, vilket utredningen för sin del ville
föreslå till 1,000 kronor.

Vidkommande härefter frågan örn förändrad handläggning av åren
den rörande nötkreaturstuberkulosens bekämpande — ärenden rörande
undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav betingade åtgärder
— ävensom ärenden rörande övervakning av efterlevnaden av den
s. k. pastöriseringslagen anför jordbruksutredningen.

Utredningen hade icke kunnat undgå att finna, att den nuvarande anordningen.
enligt vilken åtgärder beträffande viss husdjurssjukdom
skulle vara undantagna från det ämbetsverk, som eljest hade sig anförtrott
samtliga ärenden rörande husdjurssjukdomar, vore mindre ändamålsenlig.
Ett sådant utbrytande av en viss grupp av ärenden ur den
naturliga ramen förutsatte för sitt berättigande, att synnerligen starka
skäl därtill kunde åberopas.

Att bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen vore i första hand ett
lantmannaintresse, stöde även för utredningen klart, liksom ock att detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

43

öekämpande borde — såsom hittills — även i fortsättningen vara i övervägande
grad baserat på frivillighetens grund. Men därav syntes ingalunda
med nödvändighet följa, att den centrala ledningen av bekämpandet
borde omhänderhavas av ett lantbruksorgan. Själva bedrivandet av
kampen mot nötkreaturstuberkulosen måste dock i första hand anses
såsom en veterinärhygienisk fråga, och med hänsyn såväl härtill liksom
ock till ifrågavarande ärendens stora betydelse ur human-medicinsk synpunkt
måste det enligt utredningens mening anses naturligt, att ledningen
av denna kamp anförtroddes åt det statsorgan, där sakkunskap
å ifrågavarande områden redan funnes företrädd, d. v. s. medicinalstyrelsen.
Att lantmannaintressena gåves tillfälle att göra sig gällande
även inom den centrala ledningen av denna tuberkuloskamp, syntes emellertid
utredningen alldeles särskilt nödvändigt. Det vore också bland
annat med tanke på tuberkulosärendenas överflyttande till medicinalstyrelsen
som utredningen utformat sitt förslag till inrättande inom medicinalstyrelsen
av en veterinärfullmäktigeinstitution. Ett genomförande
av sistnämnda förslag eller träffande av någon annan till sitt syfte likvärdig
anordning framstode sålunda för utredningen såsom ett oeftergivligt
villkor för att den nu ifrågasatta överflyttningen av tuberkulosärendena
till medicinalstyrelsen skulle kunna förordas.

De s. k. nötkreaturstuberkulossakkunniga hade i sitt den 8 maj 1931 avgivna
förslag till ändringar i den s. k. pastöriseringslagen även berört frågan
örn åt vilken central myndighet tillsynen å övervakningen av denna lag
borde anförtros, och därvid på anförda skäl stannat vid att föreslå, att
i samband med överflyttning av tuberkulosärendena i övrigt medicinalstyrelsen
jämväl ålades handlägga ärenden rörande tillsyn av pastöriseringslagens
efterlevnad.

Vad nötkreaturstuberkulossakkunniga anfört till stöd för överflyttande
av bestyret med tillsynen av pastöriseringslagens efterlevnad å
medicinalstyrelsen funne jordbruksutredningen för sin del bärande.

Den ståndpunkt, utredningen sålunda ansett sig böra intaga till frågan
örn de s. k. tuberkulos- jämte pastöriseringsärendenas centrala förläggning,
funne utredningen motiverad oberoende av den ställning,
statsmakterna kunde komma att intaga till övriga av nötkreaturstuberkulossakkunniga
framförda förslag.

Jordbruksutredningen har sålunda föreslagit, att den inom lantbruksstyrelsen
inrättade tuberkulosavdelningen indrages samt att i samband
därmed ärendena angående bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur
ävensom rörande övervakning av efterlevnaden av den s. k. pastöriseringslagen
överflyttas till medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning. Till
den organisatoriska sidan av denna överflyttning återkommer jag i det
följande.

I ett flertal av de över jordbruksutredniugens betänkande avgivna yttrandena
har utredningens förslag i avseende å tuberkulosärendenas
förläggning närmare berörts. Den av jordbruksutredningen föreslagna
överflyttningen av dessa ärenden från lantbruksstyrelsen till medicinalstyrelsen
har tillstyrkts av sistnämnda styrelse ävensom av länsstyrelsen

i. Örebro län samt förvaltningsutskotten inom Stoekholms, Uppsala,

44

Kungl. May.ts proposition nr 234.

Östergötlands, Kronobergs, Hallands, Skaraborgs och Västerbottens läns
hushållningssällskap men avstyrkts av lantbruksstyrelsen oell förvaltningsutskottet
inom Malmöhus läns hushållningssällskap. Förslaget örn
inrättande av särskilda veterinärfullmäktige inom medicinalstyrelsen Ilar
godtagits av länsstyrelsen i Örebro län samt förvaltningsutskotten inom
Östergötlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap.
Däremot hava medicinalstyrelsen och statskontoret samt förvaltningsutskotten
inom Stockholms, Uppsala, Malmöhus och Västerbottens
läns hushållningssällskap liksom även Sveriges allmänna lantbrukssällskap
ställt sig mer eller mindre avvisande till detsamma. Jag anhåller
att här få återgiva följande uttalanden ur de avgivna yttrandena.

Medicinalstyrelsen. Jordbruksutredningen hade ingalunda förbisett
det faktum, att medicinalstyrelsen redan (sedan 1915) vid sin sida ägt, respektive
ägde en representant för lantbruket, ingående som medlem
först av veterinärrådet och sedermera av det vetenskapliga rådet. Men
utredningen ansåge, att denne lantbruksrepresentant anlitats som sådan
av medicinalstyrelsen i allt för få fall. Hade undersökningen rörande
dessa fall utsträckts till tiden före 1921, skulle jordbruksutredningens
omdöme i detta avseende hava. blivit något annorlunda. Mellan åren
1915—1921, då medicinalstyrelsen hade organiserat åtgärderna mot den
under oell efter krigstiden ständigt hotande mill- och klövsjukan, hade
lantbruksrepresentanten varit flitigare anlitad, varjämte varje viktigare
beslut i ifrågavarande ärenden fattats under lantbruksstyrelsens medverkan.
Aren 1925—1927 hade tyngdpunkten rörande åtgärderna mot muloch
klövsjukan varit förlagd till länsstyrelsen i Malmö, vilken vid handläggandet
av viktigare frågor ej underlåtit att inhämta vederbörande
hushållningssällskaps yttrande. Sedan medicinalstyrelsen år 1929 med
Kungl. Maj:ts medgivande inrättat en mill- och klövsjukekommission i
Skåne, i vilken inginge en framstående representant för lantbruket, och
till vilken samtliga mill- och klövsjukeärenden hänskjuta, hade medicinalstyrelsen
ej haft anledning att vid behandlingen av dessa frågor anlita
sitt vetenskapliga råd.

Rörande åtgärderna mot övriga smittsamma husdjurssjukdomar, även
dem som bekämpades mera frivilligt, hade medicinalstyrelsen i regel inhämtat
yttranden från hushållningssällskap och länsstyrelser, samt från
styrelser för specialföreningar på husdjursskötselns område. Vid sådant
förhållande hade medicinalstyrelsen ej ansett sig böra öka statsutgifterna
genom tillkallande av sin lantbruksrepresentant. På senare år hade
detta ej skett mera än en gång (1929), då åtgärderna mot den smittsamma
kastningen varit föremål för överläggning. De vidgade åtgärder mot
smittsamma husdjurssjukdomar i allmänhet, som medicinalstyrelsen år
1930 föreslagit Kungl. Majit, hade baserats på av särskilda sakkunniga
utarbetade förslag, som sedan remitterats till ett flertal myndigheter och
sammanslutningar på jordbruksområdet, ävensom (av medicinalstyrelsen)
till merberörda representant för lantbruket i styrelsens vetenskapliga
råd för yttrande.

Medicinalstyrelsen tilläte sig erinra örn, att alla förslag till åtgärder
mot smittsamma husdjurssjukdomar, som vore av större vikt ur lantmannasynpunkt,
såsom syftande till inskränkning i lantbrukarnas fria
förfoganderätt, ökad utgift för det allmänna och dylikt, avgåves till

Kungl. Majlis proposition nr 234.

45

Kungl. Majit i jordbruksdepartementet, som innan beslut fattades städse
torde inhämta lantbruksstyrelsens yttrande i ärendet. Samma förfarande
ägde ock rum rörande remisser från Kungl. Majit av veterinärärenden
av lantbruksekonomisk innebörd. I medvetande härom hade
medicinalstyrelsen ej ansett sig böra i sådana fall inhämta utlåtande
från den lantbrukssakkunnige medlemmen i sitt vetenskapliga råd.

Vidkommande ärenden rörande köttbesiktning, slakthus och exportslakterier
samt veterinära karantänsanstalter vore medicinalstyrelsens
befattningstagande förestavat av i främsta rummet rent hygieniska
skäl. I andra hand bomme de ekonomiska, vilka bevakades av de kommuner,
där dessa anstalter vore belägna, samt av ägaren till exportslakterierna.
Härvid tillsåge medicinalstyrelsen, att, jämlikt bland annat
slakthuslagens uttryckliga föreskrift härom, besiktningsavgifterna vid
slakthus- och köttbesiktningsverksamheten, vilka slutligen fastställdes
av Kungl. Majit, hölles jämt så låga, att rörelsen ej tillskyndade vederbörande
förtjänst. Detta lantbruksekonomiska intresse syntes ej bättre
iakttagas genom tillkallande av »veterinärfullmäktige».

Rörande kontrollen vid import av animala livsmedel fastställde visserligen
medicinalstyrelsen själv besiktningstaxorna efter samma linjer,
som anförts rörande den inrikes kontrollen, men det lantbruksekonomiska
intresset härvid syntes vara uteslutande av negativ art.

Vad slutligen anginge ärenden rörande taxor för veterinärer och
distriktsindelning för dessa, de sist anförda bland de ärenden, som skulle
påfordra veterinärfullmäktiges obligatoriska hörande, syntes jordbruksutredningen
hava förbisett, att sådana ärenden ej avgjordes av medicinalstyrelsen
utan av Kungl. Majit. Vid avgivandet av förslag härutinnan
hade medicinalstyrelsen ej underlåtit att inhämta yttranden från
länsstyrelser, hushållningssällskap och lokala veterinärstyrelser med
flera samt från importfirmor angående taxor rörande införseln av djur
och varor. Innan dylika ärenden slutligen avgjordes av Kungl. Majit
(och riksdagen), syntes alla lantbruksekonomiska intressen hava nogsamt
övervägts och tillböidiga lantmannasynpunkter vunnit beaktande.

Jordbruksutredningen hade ej anfört något konkret fall vid medicinalstyrelsens
behandling av ifrågavarande ärenden, vilket skulle motivera
införandet av en så pass dyrbar institution som de föreslagna tre
veterinärfullmäktige skulle utgöra. Medicinalstyrelsen kunde ej heller
själv anföra något fall, då nödig praktisk lantbrukserfarenhet ej stått
till styrelsens förfogande vid dess behandling av ärende, som erfordrat
detta. Örn än medlemmen för agronomi i medicinalstyrelsens vetenskapliga
råd hittills, på skäl som nyss nämnts, oj ofta tagits i anspråk,
uteslöte detta ej, att hans sakkunskap i framtiden kunde behöva oftare
anlitas. För att i detta avseende befria medicinalstyrelsen från hänsynstagandet
till sparsamhet med anslagna medel kunde införas i styrelsens
instruktion skyldighet att vid behandlingen av frågor, vilka av
styrelsen prövades vara av större vikt ur synpunkten av lantmännens
intressen, inkalla den medlem av vetenskapliga rådet, vilken företrädde
agronomien eller lantbruksnäringen, som funnes stadgad i instruktionen
21 § rörande tillkallandet av annan medlem vid däri angivna ärendes
handläggande. Med ett sådant stadgande skulle enligt medicinalstyrelsens
förmenande vinnas samma ändamål som jordbruksutredningen avsett
med sitt förslag örn s. k. veterinärfullmäktige och till avsevärt
mindre kostnad för statsverket, även örn det skulle befinnas av behovet

46 Kungl. Majus proposition nr 234.

påkallat att anställa ytterligare en medlem för lantbruksnäringen i det
vetenskapliga rådet.

På grund av det anförda ville medicinalstyrelsen avstyrka jordbruksutredningens
förslag örn tillsättande av s. k. veterinärfullmäktige vid
medicinalstyrelsens sida.

Beträffande fragan om nötkreaturstuberkulosärendenas handhavande
erinrar medicinalstyrelsen, att redan den av Kungl. Majit den 13 juni
1908 tillsatta kommittén för medicinalstyrelsens omorganisation hade
ansett »såsom ett viktigt önskemål, att veterinärärendena sammanföres
under en ledning, och att sålunda till båtnad för veterinärväsendet och
de ändamål, detsamma avser att tjäna, den nuvarande uppdelningen, varigenom
en del av dessa ärenden handläggas i lantbruksstyrelsen och en
del av medicinalstyrelsen, försvinner». I enlighet härmed hade kommittén
enhälligt föreslagit tuberkulinärendenas återförening med övriga
veterinärärenden att handläggas å en veterinärbyrå; endast angående
dennas förläggning — till medicinalstyrelsen eller lantbruksstyrelsen —
hade . enhälligheten brustit. Enahanda uttalanden örn lämpligheten av
samtliga veterinärärendens förläggande under en och samma myndighet
(ett föreslaget veterinärkontor i jordbruksdepartementet) hade sedermera
gjorts av den s. k. departementalkommittén år 1912.

Nödvändigheten härav hade under årens iopp upprepade gånger framhållits
av. praktikens män, särskilt i länsveterinärernas till medicinalstyrelsen
ingivna årsberättelser, samt av medicinalstyrelsen, då frågan
örn veterinärärendenas ledning varit under behandling. Likaledes hade
svenska veterinärläkareföreningen i samtliga sina framställningar till
Kungl. Majit och svaromål å remisser angående den centrala veterinäradministrationen
kraftigt framhävt betydelsen av enhetlighet uti ledningen
av samtliga veter]närärenden och av tuberkulosärendenas överförande
till den myndighet, som hade sig anförtrott handhavandet av ärenden
rörande övriga smittsamma husdjurssjukdomar.

Som jordbruksutredningen även framhållit hade 1928 års riksdag i sin
skrivelse nr 241 till Kungl. Majit funnit den nu gällande ordningen för
tuberkulosärendenas handläggning mindre tillfredsställande. Även de
s. k. epizootisakkunniga och de s. k. nötkreaturstuberkulossakkunniga
hade i avgivna betänkanden framhållit, att överinseendet över och ledningen
av bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen borde överlåtas på medicinalstyrelsen.
Denna överflyttning hade ock tillstyrkts av så gott
som samtliga över förslaget hörda myndigheter.

Bland de två avstyrkande myndigheterna återfunnes lantbruksstyrelsen.
Med hänsyn till den stora vikt, medicinalstyrelsen lade vid atit åtgärderna
vid bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen Indes under medicinalstyrelsen,
ville styrelsen i detta sammanhang upptaga till bemötande
vissa skäl, som lantbruksstyrelsen anfört för ifrågavarande ärendens
kvarblivande därstädes.

Denna styrelse hade såsom ett skäl för dess handhavande av tuberkulosärendena
anfört, hurusom nötkreaturstuberkulosen — med undantag
av juvertuberkulosen — intoge en särställning i förhållande till övriga
smittsamma sjukdomar hos husdjuren, i det att förstnämnda sjukdom
icke funnes upptagen bland de smittsamma husdjurssjukdomar, vilkas
bekämpande vore obligatoriskt. Medicinalstyrelsen kunde ej erkänna
det sakförhållandet, att en smittsam sjukdom icke vore föremål för obligatoriskt
bekämpande, såsom något skäl för inskränkning av styrelsens

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

47

befattningstagande med husdjurssjukdomar i allmänhet och nötkreaturstuberkulosen
i synnerhet.

Som vidare motiv hade lantbruksstyrelsen framhållit, att det enligt
dess plan rörande bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen vore lantmannen
själv, som avgjorde, huruvida åtgärder mot sjukdomen i hans
ladugård skulle vidtagas och underhållas eller icke. Medicinalstyrelsen
vore den första att erkänna, att det med sådana kampmetoder ej kunde
bliva tal om vare sig förekommande eller hämmande av en smittsam
sjukdom sådan som nötkreaturstuberkulosen. Att sjukdomen sedan 1897
erhållit den spridning inom riket, som senast de s. k. nötkreaturssakkunniga
påvisat, vore under sådana förhållandena ej underligt. Man hade
här anledning göra sig den frågan, örn dylika kampmetoder vore ägnade
att främja något lantbruksekonomiskt intresse.

Som ett speciellt lantmannaintresse, varför tuberkuloskampen borde
ledas av lantbruksstyrelsen, hade slutligen anförts, att arbetet på tuberkulosens
utrotande ur en ladugårdsbesättning vanligen jämväl vore inriktat
på att medföra en höjning av besättningens produktionsvärde.
Detta vore dock ändamålet med veterinärbehandlingen av varje sjukdom,
särskilt sådana av den smygande natur och med det kroniska förlopp,
som i regel karakteriserade tuberkulosen. Härtill komrne emellertid
den allmänna hygienens fordringar på tillbörligt hänsynstagande till
omgivningen, vilken ur synpunkten av faran för smittspridning mången
gång borde för statsingripandet vara det primära. Att utrota tuberkulosen
ur en ladugårdsbesättning och samtidigt utsätta andra — en eller
flera —• för smitta kunde ej vara något lantbruksekonomiskt intresse.

Jordbruksutredningen hade också tydligen insett vart det kunde leda
hän, örn dessa ärenden, liksom veterinärärendena över huvud taget, skulle
dirigeras efter mer eller mindre ensidiga lantbruksekonomiska intressen.
Utredningen hade sålunda utmynnat i konstaterandet, att den nuvarande
anordningen, att åtgärder beträffande viss husdjurssjukdom
skulle vara undantagna från det ämbetsverk, som eljest hade sig anförtrott
samtliga ärenden rörande husdjurssjukdomar, vore mindre ändamålsenlig,
samt funnit de förebragta skälen för utbrytande av en viss
grupp av ärenden ur den naturliga ramen ej tillräckligt starka för att
berättiga en dylik anordning. Jordbruksutredningen hade uttryckligen
fastslagit, att »bedrivandet av kampen mot nötkreaturstuberkulosen
måste i första hand anses som en veterinärhygienisk fråga», varför det
likaledes måste »anses naturligt, att ledningen av denna kamp anförtros
åt det statsorgan, där sakkunskap å ifrågavarande område redan finnes
företrädd, det vill säga medicinalstyrelsen».

Till detta jordbruksutredningens förslag ville medicinalstyrelsen förorda
bifall.

Vad slutligen angår handhavandet av de s. k. pastöriseringsärendena
yttrar styrelsen, att vad medicinalstyrelsen anfört angående tuberkulosärendena
gällde enligt styrelsens förmenande ännu mera pastöriseringsärendena.
Att pastörisering av mjölk i främsta rummet tjänade
ett hygieniskt intresse, syntes vara uppenbart, då därmed uteslutande
avsåges förhindrande av smittospridande. Även med den begränsning
nuvarande pastöriseringslag hade —- förhindrande av spridning genom
mjölk av tuberkulos till djur — måste därav betingade åtgärder anses
vida mera hygieniskt — låt vara veterinärhygieniskt — än lantbruksekonomiskt
betonade. Medicinalstyrelsen ville instämma i utredningens
förslag örn ifrågavarande iirendens förflyttande till styrelsen.

48

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen hade sä mycket mindre
att erinra mot förslaget om förläggande av ärendena angående övervakandet
av efterlevnaden av pastöriseringslagen till medicinalstyrelsen, som
länsstyrelsen fnnnit, att det skulle vara lämpligt om med sagda övervakning
kunde förenas tillsyn över efterlevnaden av föreskrifter, som meddelas
mejerierna i fråga örn dessinfektion med flera åtgärder till förekommande
av imil- och klövsjukas spridning. En sådan sammanföring av
tillsyningsuppgifter hade försvårats därigenom, att det ena slaget övervakning
tillhört lantbruksstyrelsens verksamhetsområde och det andra
slaget medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Örebro län. Länsstyrelsen finner det väl motiverat att
samla alla veterinärärenden hos medicinalstyrelsen. Emellertid understryker
länsstyrelsen vikten av att veterinärfullmäktiges inkallande och
deltagande i beslut inskränkes till allenast frågor av principiell och mera
betydande räckvidd, och ifrågasätter, örn det ej kunde vara tillräckligt
med en fullmäktig och att därtill utsåges en i Stockholm eller dess närhet
boende person.

Statskontoret. Fullmäktigeinstitutioner torde i allmänhet icke hava
motsvarat de förväntningar, som blivit ställda på dem. På grund härav
hade under år 1927 verkställts en ganska avsevärd beskärning av fullmäktigesystemet
inom statsförvaltningen. Ett genomförande av jordbruksutredningens
förslag i nu ifrågavarande avseende syntes under sådana
omständigheter kunna väcka betänkligheter. Enligt utredningens mening
skulle fullmäktige till protokollet anteckna sina skiljaktiga meningar,
och en sådan anordning kunde ju vara lämplig, då fråga vore örn avlåtande
av skrivelser eller utlåtanden till Kungl. Majit, men i de fall -—
och dessa torde vara de flesta — då medicinalstyrelsen själv beslutade
åtgärd, bleve ett antecknande i protokollet av en skiljaktig mening ganska
betydelselöst.

Därest en fullmäktigeinstitution av nu ifrågasatt slag emellertid ansåges
böra införas, ville statskontoret ifrågasätta, huruvida det icke skulle vara
tillfyllest att hava allenast en fullmäktig, vilken då skulle vara representant
för jordbruksnäringen. Med hänsyn till önskvärdheten, att resekostnaderna
icke bleve alltför dryga, syntes till fullmäktig böra utses person,
som icke vore bosatt avlägset från Stockholm.

Lantbruksstyrelsen. Då spörsmålet örn veterinärärendenas centrala ledning
numera torde sakna aktualitet och då det här närmast vore fråga
örn lantbruksstyrelsens egen omorganisation, ansåge sig styrelsen icke närmare
böra ingå på förstnämnda spörsmål, utan ville styrelsen inskränka
sig till att åberopa vad därom anförts i styrelsens den 28 december 1927
avgivna utlåtande i anledning av 1926 års besparingssakkunnigas förslag
örn veterinärärendenas överflyttande till lantbruksstyrelsen. (Jfr prop.
nr 122 år 1928.)

Beträffande härefter jordbrnksutredningens förslag angående ett överflyttande
till medicinalstyrelsen av den statliga administrationen av ärenden
rörande undersökning med tuberkulin av nötkreatur och därav betingade
åtgärder ävensom av ärenden rörande övervakning av den s. k.
pastöriseringslagens efterlevnad har styrelsen återgivit de skäl mot en
sådan anordning, som styrelsen anfört i sitt den 30 november 1925 avgivna
utlåtande i anledning av ett utav svenska veterinärläkarföreningen framfört
förslag om inrättande av en särskild veterinäröverstyrelse (jfr prop.
122 år 1928). I förevarande sammanhang anför styrelsen bland annat
följande.

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Lantbruksstyrelsen ansåge sig nu ytterligare böra betona kreaturstuberkulosärendenas
samhörighet med styrelsens övriga förvaltningsuppgifter
till jordbrukets främjande och deras betydelse för själva avelsarbetet
bland nötkreaturen. För ytterligare belysande av tuberkulosbekämpandets
nära sammanhang med nötkreatursaveln kunde framhållas, att endast
reaktionsfria djur finge försäljas ä de av avelsföreningarna anordnade
avelsdjursauktionerna. Vidare vore att framhålla, att tuberkulosbekämpandet
bland nötkreaturen, såsom det nu bedreves, vore helt beroende av
lantmannens egna dispositioner med hänsyn till föreliggande ekonomiska
förutsättningar för detsammas tillgodogörande. Han behövde härvid visserligen
biträde av en expert — en veterinär — men dennes uppgift vore
i allmänhet begränsad till ett verkställande av de speciella undersökningar,
som avsåge att utröna tuberkulosens förekomst inom kreatursbesättning
respektive effektiviteten av de utav djurägaren vidtagna och vidmakthållna
åtgärderna mot sjukdomen. Det syntes främmande, åtminstone för
styrelsens uppfattning, att denna medverkan från veterinärens sida skulle
kunna göra tuberkulosbekämpandet bland nötkreaturen till en veterinär
angelägenhet i egentlig mening.

Styrelsen ville vidare framhålla, att under senare år bekämpandet av
tuberkulosen i ladugårdarna i viss mån inväxlats på en ny utvecklingslinje,
som enligt styrelsens mening lämnade ytterligare stöd för den uppfattningen,
att den centrala ledningen av samma bekämpande borde stanna
i lantbruksstyrelsen. Styrelsen syftade härmed på den av flera hushållningssällskap
under senare år upptagna verksamheten för bekämpande av
smittfarlig tuberkulos inom vissa kreatursbesättningar. Dylik verksamhet
bedreves numera med bidrag av statsmedel utav Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Malmöhus och Hallands läns hushållningssällskap
ävensom Kalmar läns södra hushållningssällkap och syntes vara föremål
för sällskapens stora intresse. En viss sannolikhet syntes jämväl tala därför,
att den kombination utav de Bangska och Ostertagska metoderna för
bekämpandet av tuberkulosen hos nötkreaturen, som nämnda verksamhet
utgjorde, i själva verket, såvitt nu kunde bedömas, betecknade den framtida
utvecklingslinjen för ifrågavarande bekämpande. Med avseende härå
vore i nu ifrågakomna hänseende särskilt att märka, att denna verksamhet
upptagits och bedreves av de lokala organen för lantbruksförvaltningen,
nämligen hushållningssällskapen. Det syntes vid sådant förhållande
vara mest konsekvent, att ledningen av samma verksamhet finge kvarligga
hos det centrala organet för lantbruksförvaltningen, nämligen lantbruksstyrelsen.

Med avseende å de förslag, som framlagts av epizootisakkunniga och nötkreaturstuberkulossakkunniga,
ville lantbruksstyrelsen till en början anmärka,
att statsmakterna över huvud ännu icke tagit någon ställning till
desamma och sålunda ej heller till de delar av sistnämnda sakkunnigas
förslag, som avsåge själva grunderna lili'' det statliga ordnandet av tuberkulosbekämpandet
bland nötkreaturen och som bland annat byggde på
mångdubbelt större anslag från staten och delvis vore av tvångsnatur.
Då sålunda de principiella grunderna för berörda bekämpande för
närvarande vore under omprövning, kunde det synas oförsiktigt att nu på
förhand träffa ett avgörande angående den centrala ledningen av samma
bekämpande.

Medicinalstyrelsen hade i sitt utlåtande över utredningens betiinkande
framhållit, att det mod sådana kampmetoder som det frivilliga tuberkulosBihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 2.74.

4

50

Kungl. May.ts proposition nr 234.

bekämpandet ej kunde bliva tal om vare sig förekommande eller hämmande
av en smittsam sjukdom sådana som nötkreaturstuberkulosen samt
att sjukdomen sedan 1897 vunnit spridning inom riket.

Av utlåtandet framginge oförtydbart, att medicinalstyrelsen, därest tuberkulosärendena
överflyttades till denna styrelse, hade för avsikt att verka
för ett tillämpande på kreaturstuberkulosens bekämpande av samma metoder,
varmed andra mera betydelsefulla, smittsamma husdjurssjukdomar
bekämpades eller sålunda genom tvångsåtgärder i en eller annan form.
Även medicinalstyrelsens förslag till epizootilag och epizootiförordning
röjde denna avsikt. Lantbruksstyrelsen kunde för sin del icke underlåta
att varna för en sådan utveckling.

Någon nämnvärd besparing syntes icke kunna beräknas uppkomma för
statsverket genom ett godtagande av utredningens förevarande förslag,
särskilt örn härvid, såsom riktigt syntes vara, toges i betraktande kostnaderna
för de av utredningen föreslagna veterinärfullmäktige. Tvärtom
syntes därav i framtiden följa ökade kostnader för staten, då anledning
syntes föreligga för det antagandet, att ett inflyttande i medicinalstyrelsen
av tuberkulosärendena komme att utgöra ett första steg mot inrättandet
av en särskild veterinäröverstyrelse. Besparingssynpunkten syntes därför
icke kunna utöva något inflytande på denna frågas avgörande.

Lantbruksstyrelsens ståndpunkt uti förevarande fråga knnde korteligen
angivas på följande sätt: ville man göra tuberkulosbekämpandet i ladugårdarna
till en veterinärernas speciella angelägenhet, borde tuberkulosärendena
överflyttas till den centrala veterinärförvaltningen. Ville man
däremot, att samma bekämpande fortfarande som hittills skulle i första
hand vara en jordbrukets angelägenhet, borde meranämnda ärenden i administrativt
hänseende kvarbliva i lantbruksstyrelsen. Styrelsen ansåge
sig därför med hänsyn till det anförda böra avstyrka utredningens förslag
på denna punkt. Överhuvud syntes det styrelsen omöjligt, att något
slutligt avgörande angående tuberkulosärendenas förläggning inom statsförvaltningen
skulle kunna träffas förr än i samband med beslut örn ifrågavarande
tuberkulosverksamhets ordnande för framtiden, åtminstone
icke i en sådan riktning, som innebure en ändring uti hittills rådande förhållanden.

Vad därefter anginge ärendena rörande övervakning av efterlevnaden
utav den s. k. pastöriseringslagen, ville lantbruksstyrelsen inskränka sig
till ett uttalande, att jämväl dessa ärenden på grund av deras nära sammanhang
med tuberkulosärendena ävensom med mejerihanteringen lämpligen
syntes böra kvarbliva i lantbruksstyrelsen och där administreras i
samband med tuberkulosärendena.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Förvaltningsutskottet hade till fullo insett svårigheten att träffa en anordning,
som med kvarhållande av veterinärväsendet under medicinalstyrelsen
ändock beredde lantbruksintresset vederbörligt inflytande. Örn inan
emellertid godkände utredningens uppfattning, att veterinärväsendet
egentligen borde sortera under lantbruksstyrelsen på grund av veterinärärendenas
lantbruksekonomiska betydelse, syntes det ej kunna förnekas,
att förslaget örn veterinärfullmäktige, örn det genomfördes, beredde en allt
för svag möjlighet för lantbruksintresset att göra sig gällande.

Utskottet har därlör föreslagit, att antingen lantbruksstyrelsen må beredas
tillbörligt inflytande vid avgörande av veterinära frågor av större
lantbruksekonomisk räckvidd eller, örn detta ej vore genomförbart, lant -

Kungl. Muy.ts proposition nr 234.

51

bruksintresset på annat lämpligt sätt bereddes större inflytande vid ifråvarande
ärendens handläggning, än vad förslaget innebär.

Mot förslaget att överflytta nötkreaturstuberkulosärendena till medicinalstyrelsen
har förvaltningsutskottet ingen mera allvarlig erinran att
göra, under förutsättning att lantmannaintresset på fullt betryggande
sätt bereddes inflytande på ärendenas handläggning.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
bolle för sannolikt, att på grund av tuberkulosbekämpandets
samband med veterinärernas övriga verksamhet detta arbete borde överflyttas
till medicinalstyrelsen. Vid denna överflyttning borde byråchefen
å jordbruksbyrån deltaga i behandlingen av viktigare ärenden, varigenom
de rena jordbrukssynpunkterna kunde på ett effektivare sätt företrädas än
genom veterinärfullmäktige.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Den av
jordbruksutred ningen föreslagna veterinärfullmäktigeinstitutionen vöre
enligt förvaltningsutskottets mening på det hela taget ägnad att på ett
tillfredsställande sätt tillgodose lantmannaintressena. Förvaltningsutskottet
ville emellertid understryka angelägenheten av att dessa veterinärfullmäktige
gåves sådan ställning och befogenhet, att de bleve i tillfälle att
på ett effektivt sätt tillvarataga de lantbruksekonomiska intressena. Lantbruksstyrelsen
borde få tillfälle att inverka på veterinärfullmäktigeinstitutionens
sammansättning, och ett nära samarbete mellan medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen borde åvägabringas i fråga örn viktigare veterinärärendens
handläggning. Under förutsättning att berörda omständigheter
bleve tillgodosedda, finge utskottet tillstyrka, att samtliga veterinärärenden
överfördes till medicinalstyrelsens arbetsområde.

I anslutning härtill har förvaltningsutskottet uttalat sig för att kostnaderna
för tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsens veterinärbyrå
måtte uppföras på ordinarie stat.

Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
hade intet att invända mot överföringen av pastöriseringsärendena
till medicinalstyrelsen. Beträffande däremot bekämpandet av nötkreaturstuberkulosen
ansåge förvaltningsutskottet dessa angelägenheter
vara av så genomgripande ekonomisk betydelse för de djurägare, som
därav berördes, att det vore oeftergivligen nödvändigt, att den statsmyndighet.
som linge dem till handläggning, i främsta rummet behandlade
dem såsom en lantbruksekonomisk fråga. Anordningen med veterinärfullmäktige
hade utskottet omöjligen kunnat finna ur jordbrukets synpunkt
betryggande, då beslutanderätten vore avsedd att ligga hos medicinalstyrelsens
chef. Under framhållande av att det enligt förvaltningsutskottets
mening icke vöre möjligt att erhålla garanti för de jordbruksekonomiska
synpunkternas tillräckliga beaktande vid tuberkulosärendenas handläggning
hos medicinalstyrelsen samt att inrättande av en särskild veterinärstyrelse
ej heller syntes i detta avseende erbjuda någon fördel, har utskottet
uttalat den uppfattningen, att tuberkulosärendena fortfarande
borde såsom hittills handläggas av lantbruksstyrelsen.

Förvalt}!ingsutskotfen inom Hallands, Skaraborgs och Västerbottens
Jäns hushållningssällskap tillstyrka utredningens förslag. Sistnämnda förvaltningsutskott
framhåller, att, då staten från och med år 1934 skulle
övertaga ledningen av distriktsveterinärorganisationen, det vöre desto
lämpligare att lia ef t ställe sammanföra även veterinärärenden, som också
staten därefter skulle dels bestrida kostnaderna för veterinärernas avlö -

52

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements chefen.

ning, dels än mer direkt handlägga veterinära frågor. Däremot har utskottet
ifrågasatt, huruvida de föreslagna veterinärfullmäktige kunde anses
behövliga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Sällskapet ställer sig mycket tveksamt
i fråga örn effektiviteten av den föreslagna anordningen med särskilda
veterinärfullmäktige och ifrågasätter, örn det icke vore ändamålsenligare
i detta hänseende, att lantbruksstyrelsens chef eller, örn detta
ej läte sig göra, vederbörande byråchef hade rättighet och skyldighet att
i medicinalstyrelsen deltaga i alla beslut rörande veterinärärenden av
mera omfattande lantbruksekonomisk betydelse.

Vad först angår frågan örn de civila veterinärärendenas förläggning, har
såsom jag förut erinrat denna fråga varit föremål för ingående övervägande
i samband med genomförande år 1928 av vissa besparingar och
förenklingar inom medicinalstyrelsen, därvid statsmakterna beslutat, att
ifrågavarande ärenden skola åtminstone tillsvidare kvarstanna under medicinalstyrelsens
förvaltning. Då denna organisationsfråga så nyligen
blivit prövad av statsmakterna, anser jag mig sakna anledning att nu
ingå på densamma. Jag vill dock framhålla, att, därest den av mig ifrågasatta
utvidgningen av lantbruksstyrelsens organisation kommer till
stånd genom stuteriärendenas inordnande under denna styrelses förvaltning,
möjligheten av en överflyttning dit jämväl av de civila veterinärärendena
torde få anses utesluten.

Jordbruksutredningen har emellertid ansett ett kvarblivande av veterinärärendena
under medicinalstyrelsen kunna förordas allenast under den
förutsättningen, att en sådan anordning träffas, som inrymmer möjlighet
att få de lantbruksekonomiska synpunkterna framförda vid handläggning
av viktigare veterinärärenden inom medicinalstyrelsen. För detta ändamål
har utredningen föreslagit inrättande av en särskild representation
vid medicinalstyrelsens sida, benämnd veterinärfullmäktige. I likhet med
medicinalstyrelsen m. fl. måste jag starkt ifrågasätta, huruvida verkligt
behov förefinnes av en sådan institution. Redan för närvarande äger styrelsen
möjlighet att genom tillkallande vid behov av lantbrukets representant
inom styrelsens vetenskapliga råd göra sig underkunnig örn lantmännens
synpunkter på de veterinära ärendena. För övrigt är det enligt min
mening icke lämpligt att, då statsmakterna så sent som år 1927 vidtagit en
direkt begränsning av lekmannainstitutionerna inom statsförvaltningen,
skrida till en åtgärd, som avser inrättande av en ny sådan institution.
Mot en dylik åtgärd tala ock statsfinansiella skäl. Jag anser mig sålunda
icke kunna förorda utredningens förslag örn inrättande vid medicinalstyrelsens
sida av en särskild fullmäktigeinstitution.

Vad härefter angår den av utredningen ifrågasatta överflyttningen av
nötkreaturstuberkulosärendena till medicinalstyrelsen, vill jag, som härom
samrått med chefen för socialdepartementet, på de av utredningen
anförda skäl obetingat giva min anslutning åt detta förslag. Den nuvaran -

53

Kungl. May.ts proposition nr 234.

de uppdelningen av veterinärärendena på två ämbetsverk innebär en dualism,
som icke kan vara till gagn för den statliga veterinära verksamheten
såsom helhet betraktad. Bibehållandet av nötkreaturstuberkulosavdelningen
under lantbruksstyrelsen måste anses otillfredsställande jämväl
ur den synpunkten, att frågor rörande bekämpandet av tuherkelsjukdomar
bland nötkreaturen i brist på övrig veterinär sakkunskap hos lantbruksstyrelsen
ligger i en enda fackkunnig persons hand, nämligen föredragandens
för tuberkulosärenden inom styrelsen. Då i medicinalstyrelsen
finnes ytterligare veterinär liksom även medicinsk sakkunskap, kan det
motses, att vid en koncentrering till denna styrelse av nötkreaturstuberkulosärendena
dessa skola få en mångsidigare bedömning än för närvarande
är fallet. Jag torde i detta sammanhang få omförmäla, att såsom framgår
av ett vid nötkreaturstuberkulossakkunnigas den 21 oktober 1930 avgivna
betänkande med förslag till ytterligare åtgärder för bekämpande av tuberkulos
hos nötkreatur fogat protokoll över de sakkunnigas sammanträde
med ombud för 19 hushållningssällskap i riket samtliga närvarande förklarade
sig vara ense örn att den centrala administrationen av åtgärderna
mot kreaturstuberkulosen borde förläggas till medicinalstyrelsen. Jag får
alltså tillstyrka, att ifrågavarande avdelning inom lantbruksstyrelsen nu
indrages samt att ärenden rörande undersökning med tuberkulin och därmed
i samband stående åtgärder överflyttas till medicinalstyrelsens ämbetsförvaltning.
Likaså torde den genom nämnda avdelning omhänderhavda
övervakningen av den s. k. pastöriseringslagens efterlevnad böra
övertagas av medicinalstyrelsen. Till de i samband härmed stående organisationsfrågorna
återkommer jag i det följande.

IV. Vissa mera begränsade administrativa frågor.

1. Utbetalningar från statens avdikningsanslag.

Enligt gällande bestämmelser för statsbidrag fräd statens avdikningsanslag
och lån från statens avdikningslånefond (kungörelser nr 257/1926,
ändring nr 215/1929, och nr 258/1926, ändring nr 166/1929) skola beviljade
statsbidrag och lån utbetalas från statskontoret till vederbörande bidragsrespektive
låntagare.

I sitt den 5 november 1927 avgivna betänkande angående besparingar
och förenklingar i statskontoret hava 1926 års besparing ssakkunnig a bland
annat framställt förslag därom, att utbetalningarna av bidrag från statens
avdikningsanslag oell därmed även vården och bevakandet av de
säkerhetshandlingar, som skola avgivas för utbekommande av dylika bidrag,
måtte överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. De sakkunniga,
som sedermera förnyat och vidhållit sitt ifrågavarande förslag
i det av dem i januari 1928 avgivna betänkandet rörande besparingar och
förenklingar inom lantbruksstyrelsen och stuteriöverstyrelsen m. m„ erinra
till en början, att förslag i enahanda riktning tidigare framkommit

54

Kungl. Majlis proposition nr 234.

från statskontoret, nämligen i dess skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 26 mars 1923 i fråga örn möjligheten av begränsning av statskontorets
arbetsuppgifter, ävensom från riksräkenskapsverket i särskild
skrivelse i ärendet till Kungl. Majit den 21 oktober 1924. Rörande det
närmare innehållet i nu berörda skrivelser ävensom rörande frågans vidare
behandling tillåter jag mig hänvisa till besparingssakkunnigas redogörelse
härutinnan, vilken i huvudsak finnes återgiven i statsverkspropositionen
till 1928 års riksdag (VII H. T., p. 3, sid. 8—10). Här må endast
erinras, att departementschefen i nyssnämnda proposition för sin del stannade
vid det uttalandet, att frågan örn överflyttning av utbetalningarna
av bidrag från statens avdikningsanslag torde höra anstå, till dess 1926
års besparingssakkunnigas förslag örn förenklingar och besparingar i
lantbruksstyrelsen underställts Kungl. Maj:ts prövning. Detta uttalan
de lämnades av riksdagen utan erinran.

I sitt utlåtande över besparingssakkunnigas förslag uttalade lantbruksstyrelsen
vissa betänkligheter och ifrågasatte, huruvida den besparing
för statsverket, som härigenom skulle möjliggöras —• indragning av en amanuenstjänst
i statskontoret — borde tillmätas avgörande betydelse för
reformens genomförande. Därest det emellertid möjliggjordes för lantbruksstyrelsen
att bereda styrelsens redogörare arbetshjälp av någon betydenhet,
ville styrelsen för sin del icke absolut motsätta sig ett genomförande
av besparingssakkunnigas ifrågavarande förslag.

I förevarande fråga yttrar jordbruksutredningen:

Av vad som framkommit till belysning av frågan, huruvida utbetalningarna
från statens avdikningsanslag borde överflyttas till lantbruksstyrelsen,
syntes till en början framgå, att därigenom någon mera avsevärd
arbetsbesparing icke stöde att vinna. För lantbruksstyrelsens del skulle
förslaget snarast kräva viss personalförstärkning, och för statskontorets
vidkommande skulle den därstädes vunna lättnaden allenast möjliggöra
indragning av en amanuens med halvtidstjänstgöring. Det syntes sålunda
med skäl kunna ifrågasättas, örn genom reformen någon besparing av
betydelse vore att förvänta.

För bidragstagarna skulle emellertid ett genomförande av ifrågavarande
förslag onekligen medföra, att beviljade bidrag skulle något snabbare
komma dem tillhanda. Någon exakt uppgift å denna tidsvinst stöde givetvis
ej att erhålla. Den påräkneliga förkortningen av den väntetid,
bidragstagarna måste underkasta sig, innan rekvirerade bidrag kunde
komma dem till handa, syntes emellertid, enligt vad utredningen genom
förfrågningar i de av frågan berörda ämbetsverken inhämtat, genomsnittligt
kunna beräknas till allenast cirka en å två veckor. Reformen syntes
sålunda icke heller ur denna synpunkt innebära någon mera avsevärd
fördel.

Å andra sidan syntes en dylik reform kunna innebära vissa icke oväsentliga
nackdelar. Lantbruksstyrelsens kassagöromål skulle avsevärt
svälla ut med påföljd, att icke blott styrelsens redogörare finge sin arbetsbörda
i betydande mån ökad utan även administrativa byrån — bland
annat med tanke på att det jämväl skulle komma att åvila lantbruksstyrelsen
att handhava vården och bevakandet av de säkerhetshandlingar,

55

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

som skola avgivas för utbekommande av bär ifrågavarande statsbidrag
— skulle få sina uppgifter i fråga örn kassagöromålen utökade, en enligt
utredningens mening med hänsyn till de övriga viktiga åligganden, som
ankomme på sistnämnda byrå, icke önskvärd utveckling. Det syntes utredningen
vidare, att lantbruksstyrelsen icke utan fog såsom en avigsida
med den ifrågasatta reformen betecknat det förhållandet, att bidragstagare,
som för genomförandet av avdikningsföretag tillika beviljats lån
ur statens avdikningslånefond, skulle för utbekommande av sina statsunderstöd
nödgas ha med två ämbetsmyndigheter att göra.

Vägdes de med den ifrågasatta överflyttningen förenade fördelar och
nackdelar emot varandra, funne utredningen övervägande skäl tala emot
reformen ifråga. Utredningen ansåge sig sålunda åtminstone för närvarande
icke böra förorda en dylik överflyttning.

Utredningen ville i här avhandlade fråga slutligen framhålla, att hela
spörsmålet otvivelaktigt skulle komma i ett helt förändrat läge, därest
lantbruksstyrelsen, såsom av riksräkenskapsverket ifrågasatts, upptoges
bland statsverkets huvudförvaltningar och därmed försåges med dragningsrätt
å statsverkets gemensamma giroräkning i riksbanken. I samband
med en sådan förändring skulle frågan örn en allmän överflyttning
till lantbruksstyrelsen av utbetalningar från de anslag, vilkas ändamål
folie inom styrelsens ämbetsområde — och således även från statens avdikningsanslag
— bliva aktuell. En sådan reform, som för sitt genomförande
bland annat syntes förutsätta, att styrelsen utrustades med viss
ytterligare arbetskraft, syntes emellertid icke kunna åvägabringas utan
att hava föregåtts av särskild utredning.

Länsstyrelsen i Örebro län anser övervägande skäl tala för att lantbruksstyrelsen
handhar utbetalandet av avdikningsbidragen.

Statskontoret finner, att jordbruksutredningen anfört goda skäl för att
utbetalningen av bidrag från statens avdikningsanslag överflyttas från
statskontoret till lantbruksstyrelsen först i samband med att sistnämnda
ämbetsverk erhåller dragningsrätt å statsverkets giroräkning.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig principiellt icke hava något att erinra
mot övertagandet av nu ifrågavarande utbetalningar, därest erforderlig
arbetshjälp lämnades redogöraren eller denne bereddes motsvarande
lättnad i sina nuvarande arbetsuppgifter. Emellertid anser styrelsen,
att med reformens genomförande bör tillsvidare anstå.

Vad angår frågan örn lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets
huvudförvaltningar yttrar styrelsen, att denna reform icke syntes
för styrelsen eftersträvansvärd. Enligt styrelsens förmenande vore det
mest naturligt, att statskontoret såsom penningförvaltande verk handhade
dessa anslag, i den mån icke bestyret med utbetalningarna på grund
av särskilda omständigheter överlämnats till eller eljest övertagits av
lantbruksstyrelsen. Det bleve en ganska vidlyftig sak för lantbruksstyrelsen
att helt övertaga alla dessa anslag, och reformens genomförande
förutsatte därför nödvändigtvis en ökning av styrelsens arbetskrafter,
möjligen genom överflyttning av arbetskraft från statskontoret. Därmed
syntes jämväl följa, att styrelsens redogörare gåves tjänsteställning såsom
kamrerare, liksom fallet vore i andra större dylika huvudförvaltningar,
såsom byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, kommerskollegium m.
fl. sådana. Styrelsen hade emellertid icke funnit anledning att nu närmare
ingå på denna fråga, som för sitt avgörande fordrade särskild utredning.

56

Kungl. May.ts proposition nr 234.

Departements chefen.

I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, att ordföranden i allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, generaldirektören E. Stridsberg, i
särskilt yttrande till nämndens utlåtande över jordbruksutredningens betänkande
uttalat, att vid en så genomgripande omorganisation av lantbruksstyrelsen,
som nu vore i fråga, spörsmålet örn styrelsens medelsförvaltande
verksamhet borde tagas under omprövning. Åtskilligt syntes
tala för att handhavandet av nionde huvudtitelns anslag, i vad anginge
sådana verksamhetsgrenar, som sortera under lantbruksstyrelsen, borde
överflyttas från statskontoret till lantbruksstyrelsen. Härigenom skulle
även viss personalöverföring möjliggöras, särskilt som det ej längre
skulle bliva erforderligt att till statskontoret för yttrande remittera ett
flertal ärenden, som i allt fall måste handläggas i lantbruksstyrelsen.

Då frågan, vilken myndighet — statskontoret eller lantbruksstyrelsen —
lämpligen bör handhava bestyret med utbetalningarna av avdikningsbidragen
och avdikningslånen i viss mån äger sammanhang med spörsmålet
örn lantbruksstyrelsens upptagande bland statsverkets huvudförvaltningar,
vilket sistnämnda spörsmål kräver särskild utredning, är jag
nu icke beredd att taga ställning till förstnämnda fråga, utan ansluter
jag mig till den av utredningen uttalade uppfattningen, att någon överflyttning
av ifrågavarande bestyr för närvarande icke bör äga rum. Jag
torde få tillägga, att det förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen
m. m., jag i det följande framlägger, icke är betingat av huruvida en
reform i nu berörda hänseenden framdeles kommer till stånd eller ej.

2. Undersöknings- och försöksanstaltens för sötvattensfisket administrativa
ställning.

Genom beslut vid 1930 års riksdag antogs ett av Knut och Alice
Wallenbergs stiftelse gjort erbjudande att för upprättande av en fullt
tidsenlig undersöknings- och försöksanstalt för sötvattensfisket m. m.
ställa visst belopp till lantbruksstyrelsens förfogande, varjämte riksdagen
för budgetåret 1930/1931 beviljade vissa belopp till avlöningskostnader
och till omkostnader för driften av nämnda anstalt.

I den proposition, nr 264 år 1930, som låg till grund för riksdagens
nyssnämnda beslut, uttalade departementschefen beträffande ledningen
av ifrågavarande undersöknings- och försöksverksamhet, att det syntes
lämpligt, att denna, på sätt lantbruksstyrelsen hade föreslagit, förlädes
till lantbruksstyrelsen och utövades av föredraganden av ärenden rörande
sötvattensfisket. Därigenom skulle, fortsatte departementschefen,
bland annat vinnas garanti för att verksamheten inriktades på de för
det praktiska fisket viktigaste åtgärderna. Då emellertid spörsmål angående
omorganisation av lantbruksstyrelsen vore beroende av utredning
inom jordbruksutredningen, torde, yttrade departementschefen vidare,

Kungl. Majlis proposition nr 234.

57

ifrågavarande anordning allenast böra givas provisorisk karaktär. Departementschefens
här återgivna uttalande lämnades av riksdagen utan
erinran.

I följd härav fungerar för närvarande föredraganden av ärenden rörande
sötvattensfisket inom lantbruksstyrelsen såsom föreståndare för
anstalten.

Såsom jag i det följande kommer att omförmäla, innefattar jordbruksutredningens
förslag till omorganisation av lantbruksstyrelsen icke någon
förändring i avseende å fiskeribyråns inom styrelsen nuvarande organisation.
Utredningen har emellertid upptagit till undersökning, huruvida
vid sådant förhållande den nya undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket lämpligen bör sortera under lantbruksstyrelsen eller
ställas under annan ledning. Utredningen har härvid påpekat, att
närmast jämförbara forskningsanstalt på havsfiskets område, nämligen
hydrografisk-biologiska kommissionens havsfiskelaboratorium, är organiserad
som en självständig institution under egen styrelse. I denna styrelse
är för närvarande föredraganden i lantbruksstyrelsen av ärenden
rörande saltvattensfisket ledamot. Enligt utredningens mening kunna
skäl anföras till förmån för var och en av nämnda båda organisationsformer,
och utredningen har icke tilltrott sig kunna avgöra, vilken av
de båda organisationsformerna vore på lång sikt den för fiskerinäringen
ändamålsenligaste. Vid sådant förhållande har utredningen ansett sig
icke böra föreslå någon ändring i den nu för anstalten provisoriskt tilllämpade
organisationsformen.

Beträffande frågan rörande föreståndarskapet för anstalten har utredningen
berört en annan tänkbar lösning av detta spörsmål, än den
som år 1930 provisoriskt kom till stånd, nämligen att en av laboratorerna
vid anstalten utsåges till anstaltens föreståndare. Ehuru utredningen
finner principiella betänkligheter kunna tala emot sammankopplandet
av administrativ tjänst med ledarebefattning vid forskningsinstitution,
anser sig likväl utredningen, örn ock icke utan tvekan, böra tillstyrka, att
föreståndarfrågan vid anstalten tillsvidare ordnas på sätt för närvarande
är fallet. Utredningen förutsätter emellertid, att denna anordning icke
fastlåses, utan att ändring lätt kan vidtagas, därest anordningen i en
framtid skulle visa sig olämplig.

En reservant inom jordbruksutredningen, friherre F. Lilliecreutz, ifrågasätter,
om det kan vara lämpligt att åt ett hårt belastat administrativt
ämbetsverk anförtro planläggningen och anordnandet av en vetenskaplig
institution, avsedd för ett förhållandevis så nytt forskningsområde som
det nu ifrågavarande. Enligt reservantens mening torde den nödvändiga
kontakten mellan forskningsanstalten och lantbruksstyrelsen kunna etableras
på ett vida ändamålsenligare sätt än att koppla de båda institutionerna
samman under en administrativ ämbetsman.

Departements

chefen.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Av myndigheternas utlåtanden över jordbruksutredningens betänkande
framgår, vad nu föreliggande fråga angår, i huvudsak följande.

Statskontoret finnér visserligen mycket tala för den åsikten, att anstalter
för bedrivande av vetenskaplig forskningsverksamhet helst böra
vara fristående institutioner. Då emellertid den nuvarande anordningen
så sent som år 1930 genomförts såsom ett provisorium, anser ämbetsverket
någon tids ytterligare erfarenhet böra vinnas, innan ändring vidtages.

Lantbruksstyrelsen förklarar sig vidhålla sin tidigare tillkännagivna
uppfattning, att undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket
bör sortera direkt under lantbruksstyrelsen och att föredraganden inom
styrelsen för frågor rörande sötvattensfisket bör vara föreståndare för
anstalten. Styrelsen bar i detta sammanhang även framhållit önskvärdheten
av att anstalten snarast möjligt uppföres å ordinarie stat.

Även Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott bar tillstyrkt
den nuvarande organisationen för anstalten såsom en provisorisk
anordning.

Däremot hava länsstyrelsen i Örebro län och Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott tillkännagivit sin anslutning till de
synpunkter, som framförts av förenämnda reservant inom jordbruksutrednirgen.
Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott ifrågasätter,
huruvida ej anstalten bör ställas under en särskild styrelse.

Såsom framgår av det anförda, bar anknytningen till lantbruksstyrelsen
av den nya undersöknings- och försöksanstalten för sötvattensfisket
betingats bland annat av det önskemålet, att anstaltens verksamhet härigenom
måtte kunna inriktas på de för det praktiska fisket viktigaste
åtgärderna. Givetvis kunna skäl också anföras för att en forskningsanstalt
sådan som den nu ifrågavarande ställes under en fristående ledning.
Emellertid anser jag i likhet med jordbruksutredningen och statskontoret,
att i avvaktan på närmare erfarenhet rörande anstaltens verksamhet
någon definitiv ståndpunkt nu icke bör tagas till frågan örn
anstaltens framtida organisationsform. Jag förordar sålunda, att någon
förändring nu icke vidtages vare sig i avseende å anstaltens ställning såsom
en till lantbruksstyrelsen ansluten institution eller i avseende å föreståndarskapet
för anstalten.

I enlighet härmed torde ock anstalten enligt min mening böra tillsvidare
bibehållas å extra stat.

3. Trädgårdsskötselns representation inom den centrala statsförvaltningen.

Uti statsverkspropositionen till 1920 års riksdag (IX H. T., p. 1) framlade
Kungl. Majit förslag örn inrättande å lantbruksstyrelsens stat av
cn byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden. Såsom framgår av
statsrådsprotokollet i ärendet anförde vederbörande departementschef till

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

59

motivering för förslaget, att lian. med hänsyn såväl till i ärendet framhållna
omständigheter, vilka för trädgårdsodlingens del gjorde det önskvärt,
att en särskild målsman för denna näring erhölle plats i lantbruksstyrelsen,
som ock till att lantbrukshyrån, enligt vad departementschefen
inhämtat, hade så stor arbetsmängd, att dess arbetskrafter fortfarande
endast med stor svårighet kunde nöjaktigt handlägga ärendena i rätt
tid, funne sig höra tillstyrka inrättandet av den föreslagna befattningen
för trädgårdsärenden och vad med dessa ärenden kunde anses sammanhänga.

I sitt utlåtande i anledning av propositionen underströk jordbruksutskottet,
att åt ifrågavarande befattningshavare, som icke syntes utskottet
kunna bliva fullt sysselsatt med trädgårdsärendena, borde i den mån
tiden sådant tilläte uppdragas att jämväl taga befattning med andra å
lantbrukshyrån förekommande ärenden. I enlighet med jordbruksutskottets
hemställan biföll riksdagen Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom jordbruksutredningen framhållit, hava vissa av de utredningsorgan,
som sedermera haft att i besparande syfte verkställa översyn över
ämbetsverkens, däribland lantbruksstyrelsens, personalförhållanden, haft
sin uppmärksamhet riktad på de arbetsuppgifter, som ankomma på ifrågavarande
byrådirektör hos lantbruksstyrelsen. Sålunda framhöll den
besparingsnämnd, som på hösten 1922 på Kungl. Majlis uppdrag verkställde
en särskild granskning av ämbetsverkens äskanden av anslag å
riksstaten för budgetåret 1923/1924, i fråga örn lantbruksstyrelsens personalbehov,
att det syntes kunna ifrågasättas, örn byrådirektörens för
trädgårdsärenden arbetskraft vore fullt utnyttjad, och att det finge förutsättas,
att i den mån denne befattningshavares tid ej toges i anspråk
för de uppgifter, för vilka han ursprungligen avsetts, han tilldelades annat
arbete, för vilket han kunde vara lämplig.

Sedermera hava 1926 års besparingssakkunniga i sitt meranämnda utlåtande
angående besparingar och förenklingar i lantbruksstyrelsen och
stuteriöverstyrelsen m. m. uttalat, att ifrågavarande byrådirektörstjänst,
som tydligen icke kunde skänka sin innehavare full sysselsättning, borde
ombildas till en befattning såsom statskonsulent i trädgårdsskötsel, i avlönings-
och tjänstgöringshänseende likställd med statskonsulenterna
inom vissa grenar av lanthushållningen.

Jordbruksutredningen, som upptagit till närmare behandling frågan
örn trädgårdsnäringens representation inom lantbruksstyrelsen, yttrar
härutinnan följande.

Enligt utredningens mening krävde trädgårdsnäringen med hänsyn till
sin speciella karaktär viss representation inom administrationen, även
örn utredningen icke kunnat undgå att finna, att inom lantbruksstyrelsen
handlagda ärenden, som anginge trädgårdsskötseln, varit jämförelsevis
fåtaliga och icke heller av särdeles omfattande art. De hittills mest betydande
trädgårdsärendena av administrativ art sammanhängde med trädgårdsundervisningens
ledande och inspektion av densamma. Att den nu -

60

Kungl. Majlis proposition nr 234.

varande byrådirektörsbefattningen för trädgårdsärenden måhända fått
mindre betydelse, än man från början tilltrott densamma, syntes sammanhänga
med att de — jämte undervisningsärendena — viktigaste frågorna
rörande denna näringsgren vore i stor utsträckning av merkantil
karaktär, till vilka spörsmåls lösande staten i endast ringa grad ansett
sig kunna eller böra medverka. I sistnämnda hänseende borde emellertid
— liksom i fråga örn jordbruksnäringen i allmänhet — med den starka
accentuering, som jordbrukets ekonomiska spörsmål på senare år erhållit,
en förändring förutsättas komma att inträda, en utveckling som syntes
kunna medföra gagn för näringen i fråga, särskilt som trädgårdsskötseln
i landet under senare år erhållit väsentligt ökad betydelse.

De ärenden av administrativ art, som sammanhängde med trädgårdsodlingen,
vore emellertid, även örn en ökning däri skulle inträda, enligt
utredningens uppfattning icke av den omfattning, att de motiverade inrättandet
inom lantbruksstyrelsen av en särskild byrå för deras handläggning.
Å andra sidan kunde utredningen icke heller dela 1926 års
besparingssakkunnigas uppfattning, att den nuvarande byrådirektörsbefattningen
borde omändras till en statskonsulenttjänst för trädgårdsärenden.
Med den utveckling, som den lokala konsulentverksamheten på ifrågavarande
område nått, ävensom med hänsyn till den liknande verksamhet,
som utövades av olika organisationer på trädgårdsodlingens område,
förelåge enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl att anordna
statlig konsulentverksamhet på detta område.

Såsom antytts syntes ifrågavarande representant för trädgårdsskötseln
inom den centrala administrationen kunna förväntas få sig förelagda
arbetsuppgifter av delvis ganska vitt skild natur. Det förefölle sannolikt,
att en avsevärd del av hans verksamhet åtminstone för den närmaste
tiden komme att bliva förlagd å det ekonomiskt kommersiella området.
Jämväl i fortsättningen syntes dock såsom hittills undervisningen å trädgårdsskötselns
område i främsta rummet komma att taga hans tid och
krafter i anspråk. Därest det emellertid skulle visa sig, att de för denne
tjänsteman ifrågasatta uppgifter beträffande trädgårdsskötseln och vad
dit vore att hänföra icke skulle giva honom full sysselsättning, syntes
han enligt utredningens mening kunna anförtros även uppgifter därutöver,
såsom handhavande av biblioteksgöromål i lantbruksstyrelsen och
redigering av dess årsberättelse.

En av jordbruksutredningens ledamöter, frih. Lilliecreutz, har förklarat
sig icke kunna dela utredningens mening, att trädgårdsnäringen tarvade
särskild representation inom administrationen. Nämnda reservant
har ansett, att, därest inom lantbruksstyrelsen krävdes särskild sakkunskap
för handläggning av trädgårdsärenden, denna borde kunna erhållas
antingen efter de linjer 1926 års besparingssakkunniga anvisat genom en
befattningshavare i avlönings- och tjänstehänseende jämställd med statskonsulent
eller ock genom samverkan med den med statsmedel understödda
Sveriges pomologiska förening.

Länsstyrelsen i Örebro län och förvaltningsutskottet inom Hallands
läns hushållningssällskap hava beträffande frågan örn trädgårdsskötselns
representation inom lantbruksstyrelsen givit sin anslutning åt de synpunkter,
som i ämnet uttalats av reservanten frih. Lilliecreutz. Stats -

61

Kungl. Maj-.ts proposition nr 234.

kontoret har yttrat, att, då enligt vad jordbruksutredningen anfört byrådirektörens
för trädgårdsärenden arbetskraft icke kunnat i full utsträckning
utnyttjas, det med fog kunde ifrågasättas, huruvida en särskild befattning
för här avsedda ärenden alltjämt borde bibehållas. En indragning
av befattningen skulle emellertid medföra, att den nuvarande innehavaren
av densamma skulle uppföras å övergångsstat, och med hänsyn
härtill syntes frågan örn tjänstens indragning lämpligen kunna anstå,
till dess tjänsteinnehavaren avginge. Lantbruksstyrelsen har erinrat
örn vad styrelsen beträffande sagda byrådirektörsbefattning anfört i
utlåtande över 1926 års besparingssakkunnigas förslag till besparingar
och förenklingar i lantbruksstyrelsen. Styrelsen hade därvid framhållit,
att trädgårdsnäringens omfattning och betydelse samt dess från det
egentliga jordbruket i olika avseenden artskilda natur utgjorde motiv för
att densamma representerades inom statsförvaltningen av en befattningshavare
i mera ansvarsfull ställning. En omläggning av ifrågavarande
byrådirektörstjänst enligt besparingssakkunnigas förslag skulle innebära
ett visst underskattande av trädgårdsnäringens betydelse och vara ägnad
att bland denna närings utövare väcka misstro till statens goda vilja
att främja näringens utveckling och förkovran. Styrelsen hade också
framhållit såsom sin uppfattning, att det knappast kunde vara riktigt
att, såsom besparingssakkunniga gjort, mäta befattningens betydelse enbart
efter antalet föredragna ärenden. Av befattningens nuvarande innehavare
hade därjämte under de gångna åren bedrivits en omfattande
propagandaverksamhet genom föredrag och skrifter för näringens höjande
och utveckling. Styrelsen vore för sin del övertygad därom, att befattningen
i fråga under de år som gått varit av betydelse för trädgårdsnäringen
och fyllt de uppgifter, vilka närmast motiverat dess tillkomst.

I nu förevarande sammanhang yttrar lantbruksstyrelsen i huvudsak
följande.

Lantbruksstyrelsen kunde icke dela jordbruksutredningens uttalade
uppfattning, att ifrågavarande byrådirektörsbefattning haft sin största
betydelse för trädgårdsundervisningens ledande och för inspektionen av
denna undervisning. Tvärtom hade denne befattningshavares uppgifter,
framförallt genom en mera personligt lagd verksamhet, främst varit inriktade
på trädgårdsproduktionens främjande och därmed sammanhörande
avsättningsfrågor, såsom export- och importfrågor, tullfrågor berörande
trädgårdsnäringen samt spörsmål örn sortering och förpackning
utav olika trädgårdsprodukter m. m. Jämväl i fortsättningen syntes befattningens
tyngdpunkt böra ligga på nu nämnda verksamhetsområden,
och sålunda icke, såsom utredningen syntes förmena, undervisningen å
trädgårdsskötselns område förutsättas i främsta rummet komma att taga
byrådirektörens tid och krafter i anspråk. Då denna undervisning vore
begränsad till fyra trädgårdsskolor och ett antal — låt vara icke så
ringa — kortare kurser inom trädgårdsfacket, syntes det lantbruksstyrelsen
uppenbart, att ifrågavarande undervisningsärenden icke kunde förväntas
mera uteslutande fylla hans tid.

62

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departementschefen.

Enligt styrelsens uppfattning vore syftet med den ifrågavarande tjänsten
helt förfelat, därest den i enlighet med utredningens förslag anknötes
till en eventuellt nyinrättad avdelning för undervisningsärenden i
lantbruksstyrelsen. Dess plats vore på den allmänna lantbruksavdelningen.
Också hade han under senare år mer och mer tagits i anspråk för
olika utredningar åt byråchefen å lantbruksbyrån. I den mån förekommande
arbetsuppgifter för trädgårdsärendena icke helt upptoge byrådirektörens
tid, syntes han jämväl i fortsättningen böra biträda byråchefen
å den egentliga lantbruksbyrån, med vilken hans uppgifter såsom
trädgårdsnäringens målsman närmast sammanhängde.

Lantbruksstyrelsen har för sin del bestämt yrkat, att inom styrelsen
fortfarande må finnas en särskild föredragande för trädgårdsärenden och
att dennes verksamhet framgent som hittills må vara inriktad på de
egentliga trädgårdsärendena, det vill säga de som avse själva trädgårdsproduktionen
oell avsättningen av trädgårdens produkter.

Såsom jag redan omförmält anfördes år 1920 såsom ett av motiven för
inrättande av en ordinarie byrådirektörsbefattning för trädgårdsärenden
inom lantbruksstyrelsen, att styrelsens lantbruksbyrå hade så stor arbetsmängd,
att dess arbetskrafter endast med stor svårighet kunde nöjaktigt
handlägga förekommande ärenden i rätt tid. Genom anställande av en
särskild föredragande för trädgårdsärenden avsågs sålunda att åstadkomma
en viss avlastning av lantbruksbyråns, enkannerligen byråchefens,
arbetsbörda. Sedermera hava de olika gransknings- och utredningsorgan,
som haft att undersöka arbetsförhållandena inom lantbruksstyrelsen,
nu senast uppenbarligen även jordbruksutredningen, hyst viss tvekan,
huruvida de speciella arbetsuppgifter inom styrelsen, som sammanhänga
med trädgårdsnäringen, äro av den omfattning, att de kunna helt
utnyttja en för dessa göromål särskilt anställd tjänsteman.

Jordbruksutredningen har emellertid i sitt omorganisationsförslag upptagit
en byrådirektör för trädgårdsärenden. Såsom skäl härför anför
utredningen, att undervisningen å trädgårdsskötselns område i fortsättningen
liksom hittills skulle i främsta rummet komma att taga hans tid
och arbetskraft i anspråk. Men därjämte håller utredningen för sannolikt,
att en avsevärd del av hans verksamhet åtminstone under den närmaste
tiden komme att bliva förlagd till det ekonomiskt kommersiella
området.

För egen del har jag i likhet med förutnämnda reservant inom utredningen
och vissa av de i ärendet hörda myndigheterna kommit till den
uppfattningen, att tillräcklig anledning icke förefinnes att inom lantbruksstyrelsen
bibehålla en på trädgårdsodlingens område speciellt utbildad
befattningshavare. Jag har nämligen genom vad som i denna
fråga förekommit icke blivit övertygad örn att denne befattningshavares
arbetstid kan komma att i fortsättningen bliva helt utnyttjad för de uppgifter,
som skulle åvila honom i hans egenskap av föredragande för träd -

63

Kungl. May.ts proposition nr 234.

gårdsärenden. Genom den uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån
på två byråer, vilken jag i det följande förordar och varigenom bland
annat lantbruksundervisningen skulle få en egen företrädare inom styrelsen,
skulle styrelsens arbetskrafter för beredning av de till den nuvarande
lantbruksbyrån hörande ärenden komma att icke oväsentligt
ökas. Det kan därför förutses, att styrelsen i fortsättningen icke skall
sakna erforderlig arbetskraft för att kunna ägna trädgårdsnäringen, liksom
andra binäringar inom jordbruket, sitt verksamma stöd. Därmed förfaller
enligt mitt förmenande ett av de skäl, som ursprungligen anfördes
för befattningens inrättande. I anledning av vad jordbruksutredningen
och lantbruksstyrelsen anfört rörande de ekonomiskt kommersiella uppgifter,
som skulle åvila denne byrådirektör, vill jag redan nu nämna,
att i mitt organisationsförslag ingår anställande av en särskild föredragande
för jordbruksekonomiska ärenden i allmänhet.

Jag finner mig alltså icke kunna understödja jordbruksutredningens
förslag örn en särskild föredragande för trädgårdsärenden inom lantbruksstyrelsen.
Till frågan örn den nuvarande befattningens avveckling
återkommer jag i det följande.

V. Statskonsulenterna å lanthushållningens område.

För statskonsulenter och deras biträden är för närvarande under riksstatens
nionde huvudtitel uppfört ett ordinarie förslagsanslag av 49,800 kronor.
Från ifrågavarande anslag utbetalas dels avlöningar till fyra ordinarie
statskonsulenter i lönegraden B 24, nämligen en i boskapsskötsel, en i svinskötsel,
en i får- och getskötsel samt en i mejerihushållning, dels arvoden
å 2,500 kronor till två stipendiater i boskapsskötsel och mejerihushållning,
dels ock reseersättningar till statskonsulenter och stipendiater. Statskonsulenterna
och stipendiaterna lyda i och för tjänsten under lantbruksstyrelsen
och stå under dess inseende.

Enligt den för statskonsulenterna gällande instruktionen (kungörelse nr
393/1925) har statskonsulent inom den gren av lanthushållningen, för vilken
han är anställd, till uppgift att söka i vad på honom ankommer verka
för vederbörande näringsgrens förkovran inom landet, att för sådant
ändamål med uppmärksamhet följa såväl den tekniska som den ekonomiska
utvecklingen inom näringsgrenens område, att meddela allmänheten
råd och upplysningar i dithörande spörsmål, att med ledning av
vunnen erfarenhet lämna lantbruksstyrelsen meddelanden om vederbörande
näringsgrens ståndpunkt och hos styrelsen föreslå åtgärder till dess
befrämjande samt att i övrigt biträda lantbruksstyrelsen vid fullgörandet
av dess åligganden å ifrågavarande verksamhetsområde.

För dessa uppgifters fullgörande åligger det statskonsulent särskilt:

64

Kungl. Majlis proposition nr 234.

att stå i förbindelse med de hos hushållningssällskapen anställda tjänstemän
inom vederbörande näringsgren för utbyte av erfarenhetsrön och upplysningar; att

på anmodan av lantbruksstyrelsen granska och till styrelsen avgiva
yttrande angående från hushållningssällskapen, andra institutioner eller
enskilda inkomna framställningar, som beröra vederbörande näringsgren;

att vid lämpliga tillfällen på uppdrag av lantbruksstyrelsen hålla föredrag
för spridande av intresse för utveckling och höjande av den näringsgren,
han företräder, samt lämna anvisningar angående lämpligaste sätten
härför;

att när så befinnes lämpligt, på uppdrag av lantbruksstyrelsen vid lantbruksinstituten
föreläsa i ämnen, som beröra hans verksamhetsområde;
samt

att på uppdrag av lantbruksstyrelsen företaga resor inom landet för att
utröna vederbörande näringsgrens ståndpunkt, vaka över beviljade statsanslags
ändamålsenliga användning samt inspektera med statsmedel anordnade
utbildningskurser för särskilda yrkesutövare inom näringsgrenen.

Därutöver åligger det vederbörande husdjurskonsulenter att var och en
inom sitt verksamhetsområde dels genom råd och upplysningar samt biträde
med anskaffande av avelsdjur, dels ock genom samarbete med hushållningssällskapen
och dessas premieringsnämnder och tjänstemän på
området söka leda aveln i den riktning, som bäst lämpar sig för de olika
orterna.

Jordbruksutredningen framhåller nu i sitt betänkande, att ifrågavarande
befattningshavare, vilkas arbetsuppgifter från början uteslutande
voro inriktade på upplysnings- och instruktionsverksamhet ute i landet, så
småningom fått sin verksamhet förändrad, i det att de pedagogiska uppgifterna
alltmera undanträngts och en uppenbar tendens till förvandling
av dessa tjänster till byråbefattningar gjort sig märkbar. Till denna förändring
syntes flera orsaker hava samverkat. Genom utvidgad och förbättrad
lantbruksundervisning och dennas underlättade tillgänglighet samt
på grund av hushållningssällskapens övertagande i stor utsträckning av
den direkta folkupplysningsverksamheten på lanthushållningens område,
bland annat genom konsulenter av olika slag såsom jordbruks-, husdjursoch
mejerikonsulenter, hade behovet av vägledning genom särskilda statskonsulenter
blivit allt mindre och mindre. Denna utveckling hade ytterligare
befordrats genom tillkomsten av organisationer och institutioner
av olika slag. Så hade på husdjursavelns område framvuxit riksföreningar
för vissa djurslag eller raser, vilka föreningar på sina program bland
annat hade upplysningsverksamhet å respektive områden, i vissa fall genom
egna konsulenter.

Samtidigt som sålunda nya befattningshavare eller organisationer tillkommit,
vilka fått arbetsuppgifter, som delvis sammanfallit med statskonsulenternas,
hade från lantbruksstyrelsens sida en strävan gjort sig
gällande att knyta dessa konsulenter närmare till styrelsen, varigenom
åsyftats att vinna bättre kontakt med utvecklingen inom de skilda nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

65

xingsgrenarna. Därtill komme, att statsmakterna funnit lämpligt att bereda
lantbruksstyrelsen möjlighet att i viss utsträckning utnyttja statskonsulenterna
för rent administrativa bestyr, varigenom i viss grad lantbruksstyrelsens
behov av förstärkning i arbetskrafterna kunnat tillgodoses.
Enligt instruktionen vore statskonsulent numera under den tid, då han
icke vore upptagen av tjänsteresa, skyldig att i likhet med styrelsens övriga
tjänstemän fullgöra regelbunden tjänstgöring å tjänsterummet.

Denna förändring i statskonsulentbefattningens karaktär har föranlett
jordbruksutredningen att upptaga till närmare undersökning frågan om
behovet för framtiden av till lantbruksstyrelsen ankniitna tjänstemän för
konsulentverksamhetens på jordbruksområdet tillgodoseende. Härom yttrar
utredningen:

Såsom utvecklingen av statskonsulentinstitutionen kommit att gestalta
sig, hade jordbruksutredningen icke kunnat undgå att ställa sig frågan,
huruvida ifrågavarande befattningar alltjämt kunde sägas försvara sin
plats inom administrationen. Vid besvarandet av denna fråga hade utredningen
till en början ansett sig kunna konstatera, att alltfort konsultativ
verksamhet å lanthushållningens område vore behövlig och sålunda alltjämt
måste upprätthållas, ävensom att denna verksamhet icke kunde undvara
statligt understöd. Då man åter komme till frågan örn formen för
denna verksamhet, syntes utredningen erfarenheten tydligt hava givit vid
handen, att dylik verksamhet borde, i den mån den ej utövades genom jordbrukarnas
egna riksorganisationer på här åsyftade områden, organiseras
och bedrivas lokalt. Konsulenter med mindre distrikt syntes nämligen
kunna förutsättas komma i bättre kontakt med jordbrukarna och äga möjlighet
att smidigare anpassa sin verksamhet efter de skiftande lokala förutsättningarna.
Det hade också visat sig, att medan statskonsulenternas
rådgivande verksamhet alltmera avtagit och numera till stor del upphört,
hushållningssällskapens behov av konsulenter av olika slag alltfort ökat,
ett behov som av statsfinansiella skäl endast ofullständigt kunnat tillgodoses.
Utredningen vore följaktligen av den uppfattningen, att det behov
från den jordbrukande allmänhetens sida av en med statens stöd anordnad
konsulentverksamhet, som må göra sig gällande, borde tillgodoses
— på sätt redan i stor utsträckning ägde rum — genom hos hushållningssällskapen
eller hos näringsutövarnas egna organisationer anställda konsulenter.

Utredningen har härefter undersökt, huruvida ett bibehållande av ifrågavarande
befattningar kunde med hänsyn till de övriga funktioner, som
vore med dem förenade, anses motiverat. Utredningen anför härom följande.

Sin främsta betydelse syntes statskonsulenterna numera äga såsom rapportörer
hos lantbruksstyrelsen, envar ifråga om sin näringsgren. De tre
statskonsulenterna å husdjursskötsel^ område befunne sig under större
delen av sommarhalvåret på förrättningsresor ute i landet, huvudsakligen
i syfte att på lantbruksstyrelsen uppdrag leda och deltaga i arbetet med
premiering och stamboksföring av djur. De komme därvid i nära kontakt
med djurägarna, lärde känna dessas synpunkter och önskemål samt förvärva
en god kännedom örn det allmänna tillståndet beträffande vederbörande
näringsgren. Vad som sålunda under resorna inhämtades, kunde lant JUh(ing

lill riksdagens protokoll 7.9.?.?. 1 saini. Yr u

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

bruksstyrelsen under statskonsulcnternas efterföljande tjänstgöring inom.
styrelsen direkt tillgodogöra sig. Med hänsyn till de begränsade möjligheter
till egna resor i landet, som till följd av arbetsbördans storlek stöde
chefen för lantbruksbyrå!! till buds, vore denna information via statskom
sulenterna för närvarande av stor betydelse. Vad salunda sagts beträffande
statskonsulenterna på husdjursskötsel^ område gällde även ifråga örn
statskonsulenten i mejerihushållning, vilken likaledes hade att företaga
tjänsteresor till olika delar av landet, bland annat för inspektion av mejerianläggningar,
deltagande i ostlagerbedömuingar och smörprovningar
m. m.

Med lantbruksstyrelsen nuvarande organisation syntes sålunda statskonsulenterna
med hänsyn till berörda verksamhet fylla en viktig uppgift.
Annorlunda syntes däremot förhållandena härutinnan komma att
gestalta sig. därest styrelsen erhölle en sådan förändrad organisation, att
styrelsens chef och ledamöter själva bleve i tillfälle att i tillräcklig utsträckning
uppehålla direkt kontakt med jordbrukets utövare och dera»
organisationer. Utredningens omorganisationsförslag hade tagit sikte på
nödvändigheten av ökade möjligheter för styrelsens ledamöter i detta
hänseende. Ej heller ur denna synpunkt skulle då ett bibehållande av
statskonsulenterna vara av behovet påkallat.

En av statskonsulenternas på husdjursområdet för närvarande viktigaste
uppgifter bestode i deras befattningstagande med den riksstamboksföringv
som nu ombesörjdes av lantbruksstyrelsen. I och med tillkomsten av representativa
avelsföreningar, var och en beträffande sin ras omspännande
hela landet, hade emellertid enligt utredningens förmenande organ skapats,
som måste anses ägnade att kunna, givetvis under statens ledning
och kontroll, omhändertaga all stamboksföring beträffande respektive djurslag.
Utredningen hade också utrönt, att inom de olika ifrågakommande
avelsföreningarna starkt gjort sig gällande, att den genom lantbruksstyrelsens
försorg försiggående stamboksföringen lämpligen borde övertagas
av föreningarna själva.

Den utökade verksamhet från avelsföreningarnas sida, som skulle bliva
en följd av deras övertagande av stamboksföringen ävensom i övrigt av
statskonsulentinstitutionens avskrivning, komme givetvis att medföra ökade
kostnader för dem, en ökning som måste förutsätta, att organisationerna
ifråga i form av förstärkta statsanslag utrustades med bättre resurser till
fullföljande av sina viktiga uppgifter. Då det syntes kunna antagas, att
lantbruksstyrelsen, därest statskonsulenterna å husdjursskötsel^ område
indroges, understundom kunde bliva i behov av den sakkunskap å respektive
verksamhetsområden, som förefunnes inom de olika avelsföreningarna,
syntes det vara lämpligt, att Kungl. Majit såsom villkor för tillgodonjutande
av statsbidrag föreskreve, att respektive förening skulle vara
pliktig att på anmodan av lantbruksstyrelsen utan kostnad för statsverket
ställa sin sakkunskap till lantbruksstyrelsen förfogande.

Utredningen har sålunda räknat med att lantbruksstyrelsen befattning
med djurs intagande i riksstamböcker och med dessa böckers redigering
och utgivning skulle kunna avvecklas.

På grund av nu anförda omständigheter har jordbruksutredningen kommit
till den uppfattningen, att de motiv, som på sin tid föranledde inrättandet
av här ifrågavarande konsulentbefattningar, numera nästan helt och
hållet bortfallit. Och då utredningen ej heller funnit dessa befattningar

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

67

erforderliga för fullgörande av de övriga uppgifter, som senare tillagts
dem, finner utredningen för sin del tiden vara inne för en slutlig avveckling
av statskonsulentinstitutionen.

I fråga örn stipendiaterna erinrar utredningen, att syftet med deras anställande
varit att trygga rekryteringen av statskonsulenttjänsterna på
husdjursskötsel^ och mejerihanteringens område. Därest statskonsulenterna
nu indroge-s, skulle denna anledning för stipendiaternas fortsatta
anställning bortfalla. Den utbildning jämväl för mejeri- och husdjurskom
sulentbefattningar hos hushållningssällskapen, som stipendiatanställningen
varit ägnad att skänka, har enligt utredningens åsikt även förlorat i
betydelse, sedan genom inrättande av en lantbrukshögskola i Ultuna och
omläggning av undervisningen vid Alnarps lantbruksinstitut betydligt
ökade förutsättningar vunnits att utan statsmakternas särskilda åtgärder
erhålla väl kvalificerade personer för befattningar av ifrågavarande
slag. Utredningen förutsätter, att i avvaktan på den högre lantbruksundervisningens
fullständiga genomförande den nuvarande stipendiatinstitutionen
liksom hittills får stå under lantbruksstyrelsen ledning, för
att sedermera helt upphöra.

I detta sammanhang har utredningen ock väckt fråga, huruvida icke
i samband med stipendiatinstitutionens upphörande ett antal inrikes resestipendier
borde inrättas i syfte att bereda väl meriterade aspiranter på
konsulentbefattningar tillfälle att praktiskt vinna inblick i de med dylik
befattning förenade göromål.

I särskilt yttrande till jordbruksutredningens betänkande har ledamoten
av utredningen frih. Lilliecreutz anfört, att han biträtt utredningens förslag
örn statskonsulentinstitutionens indragning endast med stor tvekan och
allenast under intryck av att denna institution kommit att utnyttjas för
uppgifter, som måste anses ligga vid sidan örn dem, som bort vara för
befattningshavarna det väsentliga.

För ett genomförande av jordbruksutredningens förslag angående statskonsulentinstitutionens
avveckling uttala sig länsstyrelsen i Örebro län,
förvaltningsutskotten inom Uppsala och Hallands läns hushållningssällskap
ävensom — dock endast under vissa uttryckligen angivna förutsättningar
— förvaltningsutskotten inom Östergötlands och Skaraborgs, läns
hushållningssällskap. Förvaltningsutskottet inom Kronobergs läns hushållningssällskap
har förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Sveriges
allmänna lantbrukssällskap har intet att i princip erinra mot detsamma.
Statskontoret Ilar ansett sig svårligen kunna taga ställning till
spörsmålet om statskonsulentinstitutionens avveckling.

Närmast i avstyrkande riktning gå yttrandena från lantbruksstyrelsen

68 Kungl. Maj-.ts proposition nr 231.

samt förvaltningsutskotten inom Stockholms oell Västerbottens läns hushållningssällskap.

Av de gjorda uttalandena inhämtas i huvudsak följande.

Statskontoret. Jordbrnksutredningens förslag örn indragning av statskonsulentbefattningarna
skulle på grund av den långa tid, som förflöte,
innan de nuvarande statskonsulenterna uppnådde pensionsåldern, först i
framtiden kunna medföra besparingar. Ämbetsverket kunde svårligen
fatta ståndpunkt till detta spörsmål utan att hava tagit del av lantbruksstyrelsen
yttrande i frågan.

Lantbruksstyrelsen. Då jordbruksutredningen i sin utredning angående
statskonsulenterna i viss mån syntes framställa den omständigheten,
att statskonsulenterna i sin verksamhet i viss utsträckning frångått det ursprungliga
syftet därmed och i stället inriktats på nya arbetsuppgifter, såsom
en nyhet, ville lantbruksstyrelsen erinra, att denna omläggning uti
ifrågavarande befattningshavares arbetsuppgifter tvärtom fullt medvetet
genomförts av statsmakterna vid den år 1918 beslutade omorganisationen
av statskonsulentinstitutionen, varigenom nya och vidgade arbetsuppgifter
tillädes dessa befattningar.

I den instruktion för statskonsulenterna, som utfärdades den 8 oktober
1918 (nr 914) i anledning av den beslutade omorganisationen, funnes också
de nya arbetsuppgifterna uttryckligen angivna. Förutom ett allmänt angivande
av de tidigare arbetsuppgifterna för statskonsulenterna, såsom att
verka för vederbörande näringsgrens förkovran inom landet, att med uppmärksamhet
följa utvecklingen inom näringsgrenens område, att meddela
allmänheten råd och upplysningar samt att med ledning av vunnen erfarenhet
lämna lantbruksstyrelsen meddelanden örn vederbörande näringsgrens
ståndpunkt och hos lantbruksstyrelsen föreslå åtgärder till dess
befrämjande, fastsloges sålunda i omförmälda instruktion såsom tjänståliggande
för varje statskonsulent, bland annat, att, i den mån han icke
vore upptagen av tjänsteresa, vara under tjänstetiden tillstädes inom lantbruksstyrelsen,
att biträda styrelsen vid handläggning av ärenden, som folie
inom hans verksamhetsområde, ävensom, när han därom anmodades, såsom
föredragande därvid deltaga, att vaka över beviljade statsanslags ändamålsenliga
användning, att inspektera med statsmedel anordnade utbildningskurser,
samt, särskilt för husdjurskonsulenternas vidkommande,
att söka utöva ledning av vederbörande avel.

Givet vore, att de nya, viktiga förvaltningsuppgifter, som sålunda pålagts
statskonsulenterna, måste medföra en delvis ny inriktning av deras
verksamhet, något som även i verkligheten inträffat. Styrelsen kunde
icke se annat, än att utredningens uttalade uppfattning angående statskonsulentverksamheten
innebure en kritik och ett underkännande av de motiv,
som varit vägledande för statsmakternas beslut vid 1918 års omorganisation
av statskonsulentinstitutionen, och att samma omorganisation i
själva verket varit ett misstag.

Denna uppfattning kunde lantbruksstyrelsen emellertid icke dela. Tvärtom
ansåge styrelsen, att de uppgifter, som år 1918 tillädes statskonsulenterna,
måste anses vara mycket viktiga och mera betydelsefulla för vederbörande
näringsgren än den tidigare undervisningsverksamheten, som givetvis
förlorat i betydelse på grund av den konsulentverksamhet, som numera
utövades av hushållningssällskap och avelsföreningar. Enligt styrelsens
förmenande hade statskonsulenterna också minst lika stort be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 69

rättigande nu som tidigare och ville styrelsen söka närmare motivera denna
sin uppfattning.

Den viktigaste uppgiften, som för närvarande tillkomme statskonsulenterna,
eller närmare bestämt liusdjurskonsulenterna, ansåge styrelsen för
sin del utan tvekan vara den att utöva ledningen av vederbörande avel.

Fråga vore emellertid nu, huruvida statskonsulenterna också i verkligheten
hade möjlighet att utöva något inflytande uti angivna hänseenden.
Härtill ville styrelsen svara, att så vore fallet. Statskonsulenterna
hade nämligen rika tillfällen att göra sitt inflytande gällande ifråga om
avelsarbetet vid premieringen i de lokala distrikten och därmed förenad
stamboksföring ävensom vid de ständigt återkommande besiktningarna
utav avelscentra, de s. k. kontrollgårdarna, det vill säga kreatursbesättningar
med högt avelsvärde, över vilka särskild kontroll anordnats angående
avkastning, utfodring och härstamning m. m., samt vid svinavelstationer,
fåravelstationer och getavelstationer.

Beträffande särskilt statslconsulenternas medverkan vid premieringsarbetet
kunde framhållas, att dessa deltoge i arbetet inom ett flertal av de
särskilda distrikten dels såsom ordförande i vederbörande premieringsnämnd,
dels ock på grund av särskilt förordnande av lantbruksstyrelsen att
följa premieringen.

Vad särskilt beträffade statskonsulenten i boskapsskötsel, hade denne
ytterligare möjlighet att påverka utvecklingen av denna näringsgren genom
den tillsyn, han utövade över kontrollföreningsverksamheten.

Genom statskonsulentinstitutiouens avveckling skulle de resultat, som
med mycket arbete uppnåtts ifråga örn enhetlig bedömning vid premiering
och stamboksföring, löpa fara att spolieras. Avelsföreningarnas konsulenter
kunde sannolikt aldrig få samma auktoritet gentemot de lokala intressena
som statskonsulenterna.

En annan mycket betydelsefull uppgift, som jämväl ålåge statskonsulenterna,
vore »att vaka över beviljade statsanslags ändamålsenliga användning».
Då staten ställde stora summor till förfogande för husdjursavelns
främjande, vore det givetvis av vikt, att en efffektiv kontroll övades däröver,
att dessa medel komme till avsedd nytta. Avskaffades statskonsulenterna,
vore det fara värt, att kontrollen jämväl inom förevarande förvaltningsområde,
i brist på annan möjlighet, komme att inskränkas till en
formell granskning å tjänsterummet.

Jämväl den i instruktionen statskonsulenterna tillagda ämbetsuppgiften
att inspektera med statsmedel anordnade utbildningskurser för särskilda
yrkesutövare inom respektive näringsgrenar måste enligt styrelsens
förmenande tillmätas värde. Med avseende härå ville styrelsen redan
nu uttala, att denna undervisning icke lämpligen helt borde inordnas
under en eventuell undervisningsbyrå eller avdelning inom styrelsen. Den
undervisning, varom här vore fråga — utbildningskurser för kontrollassistenter,
ladugårdsförman, kvinnliga ladugårdsskötare, svinskötare samt
mejeriskolor och elevmejerier — intoge nämligen såtillvida en särställning
inom lantbruksundervisningen, sorn densamma bedreves huvudsakligen
praktiskt och vore så speciell, att man icke kunde förvänta tillräckligt
ingående sakkunskap på dessa områden inom en sådan byrå eller avdelning.
Inspektionen av ifrågavarande undervisningsgrenar syntes därför
jämväl i fortsättningen böra utövas av vederbörande statskonsulenter.

Vad slutligen den i 1918 års instruktion fastslagna skyldigheten för statskonsulent
att tjänstgöra i lantbruksstyrelsen beträffade, vore att fram -

70

Kungl. Majlis proposition nr 234.

hälla, att det skulle uppstå stora svårigheter för styrelsen vid handläggningen
av de förvaltningsuppgifter, som folie inom respektive statskonsulenters
verksamhetsområde, därest styrelsen icke längre hade tillgång till
statskonsulenternas speciella sakkunskap oell ingående kännedom örn förhållandena
på olika orter. Styrelsen ville i detta avseende anföra, att det
med hänsyn till denna sakkunskap och lokalkännedom vore till stor nytta
att vid granskning av från hushållningssällskap inkomna ansökningar örn
statsunderstöd för olika ändamål, fallande inom statskonsulenternas arbetsområde,
samt av sedermera inkomna berättelser angående statsmedlens
användning få nödig arbetshjälp utav dessa befattningshavare.

I nära samband med tjänstgöringsskyldigheten i lantbruksstyrelsen
stöde den jämväl av utredningen uppmärksammade, statskonsulenterna
åliggande uppgiften att vara rapportörer hos styrelsen, envar i fråga örn
sin näringsgren. Härigenom hade det varit möjligt för styrelsen att uppehålla
en mera omfattande förbindelse med de praktiska utövarna av ifrågavarande
näringsgrenar ävensom att få en ingående inblick i samma
näringsgrenars tillstånd och behov ute i landet, något som givetvis vore
av mycket stor betydelse för styrelsen vid fullgörande av sina uppgifter
uti här förevarande avseende.

Slutligen kunde här även erinras örn statskonsulenternas allmänna uppgift
att stå i förbindelse med hushållningssällskapen och deras tjänstemän,
speciellt husdjurs- och mejerikonsulenterna, ävensom att förmedla kontakten
dem emellan.

För statskonsulenten i mejerihushållning gällde, förutom vissa allmänna,
redan berörda uppgifter, jämväl vissa speciella tjänsteåligganden. Sistnämnda
statskonsulent hade sålunda till uppgift att främja osttillverkningens
utveckling och förbättrande. På detta område vore han den ende
speciellt sakkunnige, som stöde till styrelsens förfogande.

Vidare kunde erinras örn de arbetsuppgifter, som tillförts statskonsulenten
i mejerihushållning i anledning av 1930 års riksdags beslut örn inrättande
av en statens mejerilånefond, som handhades av lantbruksstyrelsen.
I samband med handläggningen av ansökningar örn lån hade det
visat sig erforderligt att i vissa fall låta statskonsulenten besöka platsen
för diskussion angående planläggningen, och vidare utförde statskonsulenten
ensam eller tillsammans med byggnadssakkunnig slutbesiktning av
mejerianläggningar, till vilkas utförande lån beviljats.

Enligt den nya förordningen angående kontroll å tillverkningen av
samt handeln med margarin, margarinost, fettemulsion och bönsyster
m. m., enligt vilken statskonsulenten i mejerihushållning hade att utöva
viss tillsyn a förordningens efterlevnad. Detta syntes förutsätta, att han
någon gång utan allt för stora mellanrum bordo besöka respektive margarinfabriker.
Han hade även att granska rapporter, som skulle ingivas
till lantbruksstyrelsen av de särskilda tillsyningsmännen vid dylik tillverkning.

Statskonsulenternas arbete på tjänsterummet bestode till alldeles övervägande
del i granskning av hushållningssällskapens ansökningar örn
statsunderstöd till olika ändamål till befrämjande av husdjursaveln samt
sill Iskapens berättelser över beviljade medels användande, vilken granskning
droge avsevärd tid. De sysselsattes vidare i icke obetydlig omfattning
med utredningar i förekommande ärenden angående bidrag av statsmedel
till speciella ändamål, angående undantag i olika avseenden från
gällande bestämmelser örn premiering och stamboksföring m. m., varförutom
de på uppdrag av byråchefen på lantbruksbyrån eller på eget initia -

71

Kunell. Maj:ts proposition nr 234.

liv hade att verkställa specialutredningar av olika slag. Då statskonsulenterna
vidare enligt sin instruktion hade att hålla föreläsningar vid
lantbruksinstituten ävensom att hålla föredrag ute i landet på begäran
av hushållningssällskap och föreningar in. m., vore det givet, att även förberedelserna
härför toge icke ringa tid.

Vad slutligen beträffade deras befattning med riksstamböckerna, så vore
denna knappast av den omfattning, som man skulle hava anledning att
antaga på grund av den uppmärksamhet, utredningen ägnat däråt. Även
i detta avseende förelåge emellertid stor olikhet de olika konsulenterna
emellan.

Styrelsen ville icke helt förneka, att bestyret med riksstamböckerna möjligen
skulle, såsom jordbruksutredningen ifrågasatt, åtminstone i vissa
fall kunna övertagas av vederbörande avelsföreningar. Något som talade
mot en sådan anordning, vore emellertid, bland annat, att de hos avelsföreningarna
anställda konsulenterna, som skulle komma att handhava
stamboksföringen, icke torde kunna gentemot de enskilda djurägarna, i
vilkas intresse det givetvis läge att få så många djur som möjligt införda
uti vederbörande stambok, i tillbörlig grad uppehålla villkoren för djurs
införande i stamboken.

Enligt styrelsens uppfattning måste det anses vara till fördel för riksstamboksföringen,
att denna till viss grad vore lagd på statskonsulenterna
•och skedde på deras ansvar. Det syntes därför styrelsen önskligt, att så
även i fortsättningen kunde ske, i den mån denna uppgift läte sig förena
med statskonsulenternas övriga arbetsuppgifter.

Enligt utredningens förslag skulle stamboksföringen överlåtas på respektive
avelsföreningar. Utredningen gjorde emellertid det betydelsefulla
tillägget, att avelsföreningarnas stamhoksföring givetvis borde ske under
statens ledning och kontroll. Med avseende härå syntes i allt fall den
frågan hava berättigande, huru det skulle bliva möjligt för byråchefen
på jordbruksbyrån att med den personalutrustning, som utredningen föresloge
för byrån, och med de omfattande arbetsuppgifter, som eljest skulle
ankomma på honom, i nämnvärd grad kunna följa stamboksföringen över
gila dessa olika djurslag och raser och däröver öva nödig ledning och
kontroll.

Utredningen hade räknat med ökade statsunderstöd till avelsföreningarna
såsom en nödvändig följd av deras övertagande av stamboksföringen
och vissa andra uppgifter i anledning av statskonsulentbefattningarnas
indragning. Då utredningen uppskattade de nya anslagsbehov, som skulle
uppstå på grund av statskonsulentinstitutionens avveckling till 40,000 kronor,
vore det uppenbart, att någon besparing för staten icke kunde förväntas
uppkomma genom reformens genomförande. Tvärtom syntes en betydande
merutgift för staten därav bliva följden, åtminstone så länge statskonsulenterna
kvarstode på övergångsstat och uppbure avlöning.

. En indragning av statskonsulenterna skulle medföra stora svårigheter
för styrelsen att på tillfredsställande sätt fullgöra sina förvaltningsuppgifter,
särskilt inom de förvaltningsområden, som därav bleve närmast
berörda. Den livliga kontakt, som styrelsen tack vare statskonsulenterna
hittills haft möjlighet att uppehålla med avelsarbctet beträffande husdjuren
ävensom med mejerihanteringen, skulle härigenom upphöra, säkerligen
till skada lör vederbörande näringsgrenar. Det syntes icke vara möjligt
för en enda person — Ilar närmast byråchefen å lantbruksbyrån - -.att besitta en så ingående sakkunskap och förskaffa sig en så omfattande

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

erfarenhet i fråga om liela det avelsarbete inom olika djurslag oell raser,
att han utan stöd av specialutbildade medhjälpare skulle med framgång
kunna företräda dess intressen inom statsförvaltningen och utöva nödig
kontroll över användningen av de till husdjursavelns främjande beviljade
statsmedel.

Lantbruksstyrelsen har därför funnit sig böra bestämt avstyrka jordbruksutredningens
ifrågavarande förslag.

Skulle det emellertid anses påkallat att hålla frågan om statskonsulentbefattningarnas
fortsatta behövlighet öppen, syntes detta styrelsen kunna
ske genom meddelande av en föreskrift till statbestämmelserna, att statskonsulentbefattning
icke finge vid inträffande vakans återbesättas med
ordinarie innehavare, förrän Kungl. Majit efter verkställd utredning —
eventuellt efter riksdagens hörande — därtill länmat tillstånd. En dylik
anordning skulle med hänsyn till styrelsens uppfattning i föreliggande
fråga innebära den fördelen, att åtminstone de nuvarande statskonsulenterna
bibehölles i sina nuvarande funktioner.

Stockholms läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
har utan att taga definitiv ställning till frågan om statskonsulenternas
indragning framhållit, att den genom vederbörande byråchefers
tjänsteresor vunna erfarenheten på olika områden icke kunde jämställas
med den sakkunskap, som statskonsulenterna på sina speciella områden
besutte. Förvaltningsutskottet vore närmast av den uppfattningen,
att förhållandena på de olika statskonsulenternas arbetsområden vore väsentligen
olika, varför det vore tänkbart, att vissa av befattningarna
borde åtminstone tillsvidare bibehållas, då andra kunde avvecklas.

Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
delade utredningens uppfattning, att behovet av statskonsulenternas
rådgivande verksamhet numera väsentligt minskats, sedan
bland andra hushållningssällskapen i sin tjänst anställt konsulenter avolika
slag, Det syntes ock äga sin riktighet, att statskonsulenterna alltmera
tagits i anspråk för sådana åligganden, att de i stort sett fått karaktären
av byråtjänstemän. Då det vore utskottets uppfattning, att under
överskådlig tid de statliga åtgärderna till husdjursavelns främjande icke
blott behövde fortsättas utan även utvidgas, syntes det emellertid kunna
ifrågasättas, örn icke inom lantbruksstyrelsen behov av befattningshavare
för ifrågavarande åtgärders genomförande även för framtiden bomme att
föreligga. Utskottet vore av den meningen, att inom den tilltänkta jordbruksbyrån
nödvändigtvis borde finnas en mellangradstjänst — exempelvis
en byrådirektörsbefattning — vars innehavare skulle åligga att närmast
svara för de till byrån hörande ärendena rörande lmsdjursskötseln,
varigenom ock byråchefen bleve i tillfälle att genom resor komma i nära
kontakt med den praktiska verksamheten inom de områden av lanthushållningen,
som berörde byråns arbetsuppgifter. Under förutsättning att
vad sålunda framhållits komme att beaktas, syntes den ifrågasatta indragningen
av statskonsulenterna på husdjursskötselns område kunna
tillstyrkas.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Det kunde
icke förnekas, att statskonsulentinstitutionen förlorat i betydele i och med
att konsultativ och undervisande verksamhet kommit att i allt större omfattning
utövas genom konsulenter, anställda hos hushållningssällskapen,
och näringsidkarnas egna organisationer. Statskonsulenterna hade dock
fortfarande en viktig uppgift att fylla såsom rapportörer hos lantbruks -

73

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

styrelsen oell för upprätthållande av kontakten mellan styrelsen och jordbrukets
utövare ävensom de olika lokala organen inom jordbruket. Utskottet
anser sig kunna tillstyrka utredningens förslag beträffande statskonsulentbefattningarnas
indragning allenast under den uttryckliga förutsättningen,
att den utav utredningen såsom erforderlig vitsordade kontakten
mellan lantbruksstyrelsen oell det praktiska jordbruket och dess
företrädare ute i landet verkligen komme att kunna upprätthållas genom
styrelsens egna ämbetsmän.

Förvaltningsutskottet har bestämt förordat en avveckling av riksstamboksföringen
inom lantbruksstyrelsen.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Örn ock
statskonsulenternas uppgift såsom rapportörer, var och en inom sitt område,
ur lantbruksstyrelsens synpunkt vägde tyngst, borde i detta sammanhang
ej heller förbises den roll de spelade såsom förmedlare av de olika länskonsulenternas
erfarenheter, vilket i flera hänseenden verkade befruktande
på den lokala konsulentverksamheten, särskilt i de mera periferiskt
belägna länen. Då detta mera kollegiala utbyte av erfarenheter mellan
stats- och länskonsulenter icke torde kunna bibehållas vid den mera inspekterande
verksamhet, som torde tillkomma en byråchef vid resor ute
i länen, syntes statskonsulentverksamheten alltjämt äga betydelse.

Av vad jordbruksutredningen anfört rörande statskonsulenternas nu- Departement
varande verksamhet synes med all tydlighet framgå, att numera en högst eWen.
väsentlig förskjutning ägt rum i deras arbetsuppgifter, i det att deras ursprungliga
åligganden såsom instruktörer och undervisare på husdjursavelns
och mejerihanteringens område ute i landet alltmera trängts i bakgrunden
och dessa tjänstemän i stället fått karaktär av byråtjänstemän
i lantbruksstyrelsen. Sedan hushållningssällskapen och de olika lantmannasammanslutningarna
— avelsföreningarna — på senare tid övergått
till att anställa egna konsulenter av olika slag, hava de undervisande och
rådgivande arbetsuppgifter, som tidigare fullgjorts av statskonsulenterna,
kommit att till övervägande del övertagas av lokalt arbetande konsulenter,
och statskonsulenternas huvudsakligaste uppgifter synas numera vara att
vid sidan av sitt byråarbete inom styrelsen fungera såsom rapportörer i
styrelsen och föreningslänkar mellan styrelsen, å ena, och hushållningssällskapen
och det praktiska jordbrukets utövare, å den andra sidan.

Jordbruksutredningen har med hänsyn till denna förändring i statskonsulenternas
tjänsteåligganden tagit under övervägande, huruvida numera
statskonsulentinstitutionen är av den betydelse, att den bör i fortsättningen
bibehållas, och därvid kommit till den uppfattningen, att de motiv, som på
sin tid föranledde inrättande av ifrågavarande tjänster, numera nästan
helt och hållet bortfallit. Då utredningen avsett, att genom en blivande
omorganisation styrelsens ledamöter själva skulle erhålla ökade möjligheter
att genom resor ute i landet uppehålla kontakten med de lokala organen
inom lantbruksförvaltningen och med det praktiska jordbrukets
män, har utredningen funnit statskonsulenternas uppgifter såsom rapportörer
m. m. icke vara av den vikt, att de motivera deras bibehållande.

74 Kungl. Majlis proposition nr 234.

Jag delar denna utredningens uppfattning. Det behov från jordbrukarnas
sida av en med statens stöd anordnad konsulentverksamhet, som må
göra sig gällande, torde lämpligen böra tillgodoses genom hos hushållningssällskapen
eller av jordbrukarnas egna organisationer anställda konsulenter,
varigenom den statligt organiserade konsulentverksamheten, i den
begränsade omfattning den ännu bedrives, synes kunna upphöra. Lantbruksstyrelsen
har visserligen i sitt utlåtande över utredningens betänkande
betonat betydelsen av det arbete, statskonsulenterna alltjämt utföra
genom sina förrättningsresor ute i landet ävensom under sin tjänstgöring i
lantbruksstyrelsen. Åtskilliga av de uppgifter, varmed statskonsulenterna
för närvarande hava att taga befattning, synas mig emellertid kunna med
fördel överlåtas på lokala organ. Vad särskilt angår den av jordbruksutredningen
berörda riksstamboksföring, vilken nu ombesörjes av statskonsulenterna
i husdjusskötsel under tjänstgöring i styrelsen och vid resor till
premieringsmöten o. dyl., torde denna kunna utan olägenhet anförtros åt
avelsföreningarna. Vidare synes det mig knappast nödvändigt för ledandet
och övervakandet från statens sida av avelsarbetet på husdjursskötsel^
område, att den centrala statsmyndighetens representanter aktivt deltaga i
premieringsnämndernas arbete, exempelvis såsom ordförande. För dylika
uppdrag torde tillgång på lämpliga personer förefinnas ute i orterna. Med
sådan begränsning i tjänsteåliggandena blir statskonsulenternas arbetsuppgift
huvudsakligen att vid sidan av det administrativa arbetet i lantbruksstyrelsen
å styrelsens vägnar utöva den inspekterande och kontrollerande
verksamheten på husdjursskötsel^ område. Det finnes då enligt
min mening icke längre anledning att bibehålla statskonsulentinstitutionen
såsom sådan. De på statskonsulenterna ankommande tjänsteuppgifterna
torde på ett mera ändamålsenligt sätt och med bättre utnyttjande av arbetskrafterna
kunna fullgöras, om vederbörande byrå inom lantbruksstyrelsen
i samband med den ifrågasatta omorganisationen utrustas med härför erforderliga
arbetskrafter. Härtill återkommer jag i det följande. I förevarande
sammanhang vill jag förorda, att de tre statskonsulenterna i husdjursskötsel
indragas.

Vad härefter angår statskonsulenten i mejerihantering, torde jag få framhålla,
att lantbruksstyrelsen jämväl i fortsättningen lärer hava behov av
en på mejerihanteringens område sakkunnig befattningshavare. Även en
sådan tjänsteman torde emellertid lämpligen böra direkt inordnas i styrelsens
organisation. Jag får sålunda jämväl tillstyrka, att statskonsulenten
i mejerihushållning indrages.

De nuvarande innehavarna av de fyra statskonsulentbefattningarna synas
böra i samband med statskonsulentinstitutionens avveckling uppföras å
lantbruksstyrelsen övergångsstat med skyldighet för dem att tillsvidare
tjänstgöra å byrå inom styrelsen.

Genom statskonsulenternas indragning skulle även de två nuvarande stipendiaterna
i husdjursskötsel och mejerihantering bliva för sitt egentliga

75

Kanyl. Maj:ts proposition nr 234.

ändamål såsom rekryteringspersonal till statskonsulentbefattningarna obehövliga.
Jordbruksutredningen bär på anförda skäl ansett stipendiaterna
böra under en viss övergångstid bibehållas och därvid stå under lantbruksstyrelsen
ledning. Jag anser mig emellertid av finansiella skäl icke kunna
tillstyrka detta förslag.

Vad slutligen angår den av jordbruksutredningen framförda frågan örn
inrättande av ett antal resestipendier att tilldelas väl meriterade aspiranter
till distriktskonsulent- och liknande befattningar, synes mig detta
spörsmål vara förtjänt av beaktande och böra framdeles tagas under närmare
övervägande.

VI. Lantbruksstyrclsens organisation.

Jordbruksutredningens förslag ifråga örn lantbruksstyrclsens framtida
uppgifter lämna i stort sett orubbat området för styrelsens ämbetsbefattning,
sådant detta bestämts i den för styrelsen gällande instruktion. Formellt
sett torde endast förslaget örn hästavelsärendenas överflyttande till
lantbruksstyrelsen innebära en ändring av gränserna för styrelsens ämbetsområde.
Emellertid innebär utredningens förslag om starkare inriktning
från styrelsens sida på ärenden, som röra den lägre lantbruksundervisningen
samt jordbrukets ekonomiska spörsmål, en väsentlig ökning i
den styrelsen åvilande arbetsbördan. A andra sidan skulle ett genomförande
av förslaget örn överflyttande till medicinalstyrelsen av handläggningen
av ärenden, som röra nötkreaturstuberkulos och kontroll å den s. k.
pastöriseringslagens efterlevnad, innebära viss minskning av lantbruksstyrelsens
arbetsområde. I sin helhet betraktade skulle, såsom utredningen
framhåller, de av utredningen framförda förslagen i avseende å lantbruksstyrelsen
framtida arbetsuppgifter ställa väsentligt ökade krav på styrelsen.
Då redan styrelsens nuvarande arbetsbörda ansetts vara av den storlek,
att en personalförstärkning vore erforderlig, har utredningen funnit
behovet för lantbruksstyrelsen av ytterligare arbetskraft framstå med
Ökad tydlighet.

1. Byråindelning.

Jordbruksutredningen har härefter upptagit till behandling spörsmålet,
i vad mån genomförandet av utredningens förslag angående lantbruksstyrelsens
framtida arbetsuppgifter kan anses påkalla ändringar ifråga örn
styrelsens nuvarande byråindelning. I detta hänseende anföres i utredningens
betänkande i huvudsak följande.

Den föreslagna överflyttningen till lantbruksstyrelsen av stuteriärendena
finner utredningen påkalla inrättandet därstädes av en särskild byrå för
dessa ärendens handläggning. Ehuru visserligen hästavelsärendena i jämförelse
med vissa andra ärendesgrupper, som icke ansetts påkalla inrättandet
av särskild byrå för deras handläggande, exempelvis ärendena angå -

76

Kungl. May.ts proposition nr 234.

ende nötkreatursaveln, kunde te sig av förhållandevis mindre betydelse,
har likväl utredningen med hänsyn till förevarande ärendens speciella
karaktär funnit deras behöriga tillgodoseende åtminstone för närvarande
motivera inrättandet av en särskild byrå. Ifrågavarande byrå skulle benämnas
stuteiibyrån.

Vad angår den nuvarande lantbruksbyrå!! bar det synts utredningen
uppenbart, att de byrån för närvarande åvilande uppgifterna äro av den
omfattning, att särskilda åtgärder äro nödvändiga för att desamma skola
kunna tillfredsställande fullgöras. Behovet bärav bar för utredningen
framstått så mycket klarare vid tanke på de ökade uppgifter, lantbruksstyrelsen
oell då närmast lantbruksbyrån skulle tilläggas ifråga om dels
den lägre lantbruksundervisningen genom inspektionens inflyttande i styrelse,
dels ock jordbrukets ekonomiska problem, därest utredningens förslag
i sådant hänseende bleve genomförda.

Då det gällt att söka utfinna vägar för att trygga tillfredsställande handläggning
av den mångfald ärenden, som faller inom lantbruksbyrå^ ämbetsområde,
bar utredningen till en början ansett det icke kunna lämpligen
ifrågasättas, att föredragningsskyldigbeteu beträffande alla dessa ärenden
skulle såsom hittills — med undantag för trädgårdshandel! och enklare
mejeriärenden — fortfarande åvila en enda person. Även om en sådan
föredragande bereddes all möjlig lättnad i form av till bans förfogande
ställda medhjälpare i underordnad ställning, vilka kunde i avsevärd utsträckning
ombesörja för de olika ärendenas handläggning erforderliga
utredningar, uppsätta koncept m. m., skulle dock uppgiften att föredraga
och bära ansvaret för alla ifrågavarande ärenden innebära ett arbete av
sådan omfattning, att de önskemål, som av utredningen ansetts lidra i främsta
rummet vara vägledande vid en omorganisation av lantbruksstyrelsen,
därigenom icke komme att, såvitt angår här ifrågavarande område, bliva
i tillbörlig mån tillgodosedda. Utredningen anser sig sålunda icke kunna
stanna vid en anordning i nu antydda riktning, utan finner fastmera en
delning av föredragningsskyldigheten beträffande ifrågavarande ärenden
ofrånkomlig.

En sådan delning av föredragningsskyldigheten syntes kunna ske efter
huvudsakligen två linjer. Antingen skulle delningen kunna genomföras
så, att samtliga ärenden alltjämt samlades å en byrå men där fördelades
mellan flera föredragande, t. ex. mellan chefen för byrån och ett antal
byrådirektörer, eller ock syntes delningen kunna förbindas med en klyvning
av själva byrån, varigenom sålunda de byrån tillhörande ärendena
skulle fördelas å två eller flera byråer.

Vad den förstnämnda av dessa vägar beträffade, hade den en given fördel
däruti, att därigenom i byråchefens person ett band mellan de olika
avdelningarna bibehöiles, varigenom garanti skapades för konsekvens och
Jcontinuitet i arbetet å byrån, ett förhållande som för de egentliga lantbruksärendenas
vidkommande, vilka sinsemellan ofta stöde i samband med
eller beroende av varandra, ansetts särskilt angeläget. Å andra sidan hade
denna utväg synts utredningen betänklig med hänsyn till den fara, som
enligt utredningens mening förelåge däri, att det skulle komma att visa
sig svårt att för sådana byrådirektörstjänster förvärva personer med den
höga kompetens, som borde fordras av tjänstemän med föredragningsskyldigliet.
Enligt utredningens uppfattning borde samtliga de befattningshavare
inom lantbruksstyrelsen, som anförtroddes självständig föredrag -

77

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ning av till lantbruksbyråns område hörande ärenden, äga — förutom erforderlig
teoretisk utbildning — praktisk erfarenhet och kunnighet i
fråga om de områden, som de satts att företräda. Så borde exempelvis en
föredragande av ärenden rörande undervisning eller av jordbruksärenden
själv lia under viss, icke alltför kort tid utövat undervisningsverksamhet
respektive verksamhet som jordbrukare eller på annat sätt genom sin verksamhet
varit i intim kontakt med jordbruket, exempelvis såsom sekreterare
hos hushållningssällskap. Enligt utredningens mening borde för befordran
till tjänst, som vore förenad med föredragningsskyldighet, i
regel icke ifrågakomma lägre befattningshavare inom lantbruksstyrelsen.
Det syntes utredningen i stället vara eftersträvansvärt, att till dylika
tjänster befordrades personer, som, efter det de någon tid utfört byråarbete
inom lantbruksstyrelsen, därefter utövat praktisk jordbruksverksamhet
eller eljest haft sin verksamhet nära knuten till det praktiska jordbruket.

På här ifrågavarande punkt mötte enligt utredningens mening en vägande
invändning mot det nu avhandlade systemet. Utredningen föreställde
sig nämligen, att det skulle bliva förenat med icke obetydliga svårigheter
att besätta dylik byrådirektörstjänst i lantbruksstyrelsen med
verkligt framstående kraft, då i regel sådana personer redan ute i livet
innehade relativt självständiga ställningar och därför näppeligen kunde
förutsättas vara benägna att inträda i ett ämbetsverk för att där bliva
inordnade under en byråchef. Betänkligheterna i detta avseende syntes
utredningen så starkt grundade, att denna utväg icke syntes böra ifrågakomma
utan tvingande skäl.

Det andra föreliggande huvudalternativet skulle innebära en fördelning
på flera byråer av det komplex av ärenden, som för närvarande folie inom
lantbruksbyråns område. Genom att välja denna linje skulle skapas mera
begränsade arbetsområden, som kunde bättre överskådas och behärskas än
den nuvarande lantbruksbyråns. Vidare förefunnes betydligt större utsikter
att kunna rekrytera dessa byråchefsposter med högt kvalificerade
personer, än vad fallet kunde förväntas bliva i fråga örn byrådirektörstjänster.
Genom val av denna linje skulle kunna förverkligas just vad utredningen
ansett som särskilt eftersträvansvärt: byråer av den omfattning,
att arbetsmaterialet kunde av byråchefen helt behärskas och tid bleve
honom övrig för initiativtagande, ledande och inspekterande verksamhet
inom sitt område. Denna utväg erbjöde enligt utredningens uppfattning
avgjorda fördelar framför den nyss omnämnda.

Den nuvarande lantbruksbyråns arbetsuppgifter, syntes i stort sett kunna
sägas hänföra sig till någondera av följande huvudgrupper, nämligen:
växtodling och växtförädling,
trädgårdsodling,
husdjursskötsel,
mejerihantering,
det mindre jordbruket,
lantbruksundervisning,

hushållningssällskapens organisation och verksamhet samt
avsättning av lantmannaprodukter och andra jordbruksekonomiska
problem.

Då de olika iirenden, som inrymdes under nyssnämnda grupper, ofta
stöde i samband mod eller vore beroende av varandra, vore det uppenbar -

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ligen av vikt att vid en delning av byrån söka tillse, att denna genomfördes
på sådant sätt, att de olika byråernas verksamhetsområden bleve
så avgränsade från varandra som omständigheterna kunde medgiva.

Vid uppgörande av sitt förslag till klyvning av lantbruksbyrån hade utredningen
låtit sig angeläget vara att trygga bästa möjliga handläggning
åt sådana uppgifter, som på senare tid kommit oell sannolikt för avsevärd
tid framåt komme att i särskild grad påkalla statsmakternas uppmärksamhet.

Efter företagen undersökning av olika möjligheter i nyssnämnda syfte
har utredningen till en början funnit undervisningsärendena vara av den
relativt självständiga beskaffenhet och tillika av den omfattning och vikt,
att de lämpligen kunde utgöra motiv för inrättande av en särskild byrå,
undervisning sbyrån. En särskild målsman i byråchefs ställning för liandhavande
av ärenden rörande lantbruksundervisning ansåge utredningen
redan under nuvarande förhållanden motiverad, men behovet härav skulle
bliva ännu större, därest den tillökade och betydelsefulla uppgiften att inspektera
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna skulle i huvudsak
fyllas av befattningshavare inom lantbruksstyrelsen.

Vad beträffar denna byrås arbetsområde, borde enligt jordbruksutredningens
förmenande dit lämpligen hänföras icke blott ärenden, som rörde
undervisningen i lantbruks-, lantmanna- och lanthushållsskolor samt inspektionen
över denna undervisning ävensom undervisningen vid lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitutet vid Alnarp och vid lanthushållningsseminariet
i Rimforsa utan även ärenden angående specialundervisningen
å lantbrukets område, såsom trädgårdsskolor och mejeriskolor ävensom
olika slag av specialkurser, såsom utbildningskurser för ladugårdsförmän
och svinskötare, fortbildningskurser för mejeripersonal, utbildningskurser
för mjölkbedömare, vandringsrättare, trädskötare och inträdessökande
i mejeriskolor för kvinnor samt undervisning för i mindre jordbruk
deltagande män och kvinnor ävensom av hushållningssällskapen anordnade
resor för lantbrukets studerande.

Med hänsyn till att de ekonomiska problemen på senare tid kommit att
intaga en alltmera framskjuten plats inom jordbruket har utredningen
ansett nödvändigt, att ifrågavarande problem jämväl från statens sida
ägnas uppmärksamhet. Enligt utredningens uppfattning äro de uppgifter,
som här vänta, av den vikt och krävande beskaffenhet, att för deras tillgodoseende
erfordras en särskild byrå i lantbruksstyrelsen. Denna byrå
borde lämpligen benämnas lantbruksekonomiska byrån.

Den huvudsakliga uppgiften för en lantbruksekonomisk byrå syntes böra
vara att handlägga sådana förvaltningsärenden, som avsåge jordbruket»
yttre omsättning, tagen i vidsträckt bemärkelse. Därvid borde särskilt
sådana frågor, som sammanhängde med avsättningen av lantbrukets produkter,
i betydande utsträckning komma att giva byrån sysselsättning.
Hit vore att hänföra sådana ärenden, som avsåge standardisering oell märkning
av olika slags lantbruksprodukter ävensom kontrollen över att i samband
därmed utfärdade kvalitetsbestämmelser efterlevdes. I nära anknytning
härtill stöde ärenden, som avsåge förädlingen utav lantbruksalster
— jordbrukets förädlingsindustrier — därvid mejerihanteringen särskilt
syntes förtjäna framhållas. Jämväl dessa ärenden syntes böra handläggas
å den lantbruksekonomiska byrån. Detta gällde alltså även frågor
rörande lån från statens mejerilånefond.

Byrån borde vidare hava sin uppmärksamhet riktad på åtgärder, som

79

Kungl. Majlis proposition nr 234.

kunde kava betydelse för utrikeshandeln med lantbruksprodukter. Det
kommersiella informationsväsendet på jordbrukets ock fiskets område borde
sålunda sortera under lantbruksekonomiska byrån, som borde verka för
ej mindre att ett omfattande och tillförlitligt fortlöpande rapportmaterial
anskaffades såväl beträffande de områden, där särskilda lantbruksattackéer
vore verksamma, som även från andra betydelsefulla länder, än
även att det sålunda insamlade informationsmaterialet snabbt ock effektivt
ställdes till näringslivets förfogande. De uppgifter, som i fortsättningen
syntes böra åvila staten beträffande smörprovningar och annan
jämförlig kontroll över jordbrukets exportvaror, borde jämväl handhavas
av lantbruksekonomiska byrån.

Lantmannakooperationen borde av byrån följas med uppmärksamhet, och
byrån borde även handlägga ärenden rörande lån från tillgängliga statliga
fonder till andelsrörelsens främjande.

Den lantbruksekonomiska byrån syntes jämväl böra vara forum för dea
kontroll, som stadgats beträffande den inrikes handeln med smör och ost,
liksom också för kontrollen å tillverkningen av och handeln med margarin
m. m.

Bland ytterligare ärenden, som synts böra i förekommande fall handläggas
av lantbruksekonomiska byrån, vore att nämna sådana, som avsåge
jordbrukets kapitalförsörjning ävensom jordbrukets transport- och fraktproblem.

Det kunde vidare ifrågasättas, huruvida icke ärenden rörande bokföringsverksamhet
vid jordbruket och dettas driftsekonomiska problem i allmänhet
lämpligen borde falla under ifrågavarande byrås förvaltningsområde.

Vad nyss sagts beträffande handläggningen av ärenden rörande jordbrukets
yttre omsättning gällde i tillämpliga delar örn motsvarande ärenden
avseende fiskerinäringen och trädgårdsskötseln. Dock finge härvid
givetvis förutsättas samråd med respektive fiskeribyrån och byrådirektören
i trädgårdsskötsel, och det kunde naturligtvis därvid i vissa fall tänkas
befinnas lämpligt, att föredragning skedde genom tjänsteman vid annan
byrå än den lantbruksekonomiska.

Den avlastning från lantbruksbyrå^ som skulle bli en följd av upprättandet
av två nya byråer, undervisningsbyrån och lantbruksekonomiska
byrån, vore att beteckna såsom synnerligen betydande, och ytterligare
uppdelning av förstnämnda byrå syntes därför enligt utredningens förmenande
åtminstone för närvarande icke vara erforderlig. De uppgifter,
som därefter skulle återstå för lantbruksbyrå^ vidkommande, kundo i
huvudsak innefattas under följande huvudrubriker, nämligen:

växtodling och växtförädling,

trädgårdsskötsel i den mån ärenden, som röra denna näringsgren, icke
tillhöra annan byrå,

husdjursskötsel,

det mindi-e jordbruket, med undantag för däri ingående undervisning,
samt

hushållningssällskapens allmänna organisation.

Dessa ärendegrupper vore visserligen betydande men dock icke mera
omfattande, än att de syntes lämpligen kunna handläggas å en byrå. Denna
byrå syntes lämpligen böra benämnas jordbruksbyrån.

80

Kungl. Marits proposition nr 234.

Jordbruksutredningens förslag innebär alltså, att den nuvarande lantbruksbyrå^
inom lantbruksstyrelsen uppdelas i tre byråer, jordbruksbyrån,
undervisningsbyrån och lantbruksekonomiska byrån.

I avseende å lantbruksstyrelsen agrikulturtekniska byrå, fiskeribyrå
och administrativa byrå har jordbruksutredningen icke funnit anledning
att föreslå någon ändring i hittillsvarande arbetsuppgifter och organisatoriska
ställning. Utredningen har allenast förordat, att benämningen
agrikulturtekniska byrån förkortas till kulturtekniska byrån.

Det torde emellertid i detta sammanhang böra omnämnas, att utredningen
under arbetets gång varit inne på frågan, huruvida behov kunde
sägas föreligga för en uppdelning av den nuvarande fiskeribyrån på två
byråer, en för saltvattensfisket och en för sötvattensfisket. Utredningen
har emellertid icke kunnat finna en dylik delning åtminstone för närvarande
vara av behovet påkallad.

Slutligen har erinrats, att en överflyttning till medicinalstyrelsen av
de för närvarande till lantbruksstyrelsens förvaltningsområde hänförda
ärendena rörande nötkreaturstuberkulos och pastörisering av till kreatursföda
avsedd mjölk givetvis skulle medföra, att den utanför styrelsens
egentliga organisation stående tuberkulosavdelningen skulle indragas.

Enligt jordbruksutredningens förslag skulle alltså lantbruksstyrelsen
organiseras på sju byråer, nämligen:
jordbruksbyrån,
undervisningsbyrån,
lantbruksekonomiska byrån,
stuteribyrån,
kulturtekniska byrån,
fiskeribyrån och
administrativa byrån.

Rörande jordbruksutredningens förslag till byråindelning inom lantbruksstyrelsen
hava ämbetsverken anfört i huvudsak följande.

Statskontoret. Det har synts statskontoret, som örn en lämplig avgränsning
mellan ärendena å de av utredningen föreslagna byråerna knappast
skulle kunna genomföras, vilket särskilt gällde jordbruksbyrån och lantbruksekonomiska
byrån. Det torde nämligen icke sällan inträffa, att ett
ärende avsåge såväl produktion som avsättning av en jordbruksvara. Under
sådana omständigheter syntes det vara fara för att med den av utredningen
förordade byråindelningen ärenden av ungefär likartad beskaffenhet
komme att avgöras efter icke enhetliga principer, och att de åtgärder,
som vidtoges på föranstaltande av den ena byrån, motverkade
vad man å den andra byrån åsyftat. Utredningen hade emellertid ansett
generaldirektörens ensambeslutanderätt och hans befogenhet att påbjuda
samråd olika byråer emellan vid handläggningen av visst eller vissa
ärenden innebära tillräcklig garanti för enhetlighet i lantbruksstyrelsens
beslut. Med de omfattande arbetsuppgifter, som åvilade chefen för
lantbruksstyrelsen å jordbruksnäringens område, bleve han emellertid

Kungl. Majlis proposition nr 234.

81

icke sällan förhindrad att närvara vid ärendenas handläggning, och vid
sådant förhållande ville det synas statskontoret, att särskilda åtgärder
borde vidtagas för ärendenas enhetliga behandling.

Jordbruksutredningen hade undersökt lämpligheten av att alltjämt bibehålla
lantbruksbyrån odelad, varvid dock föredragningen skulle fördelas
mellan byråchefen och ett antal byrådirektörer. I likhet nied utredningen
holle statskontoret före, att det skulle visa sig svårt att för sådana
byrådirektörstjänster förvärva personer med den höga kompetens,
som borde fordras av tjänstemän med föredragningsskyldighet.

Det skulle emellertid kunna tänkas vara lämpligt att vidtaga en sådan
anordning, att vid sidan av generaldirektören ställdes en överdirektör
med uppgift att särskilt ägna sig åt de tre byråer, vari lantbruksbyrån
skulle uppdelas. En sådan anordning skulle emellertid medföra ökade
kostnader och syntes jämväl i andra avseenden kunna visa sig vara
mindre ändamålsenlig.

Jordbruksutredningen hade även varit inne på tanken att mellan de
tre byråerna söka skapa ett sammanhållande band genom att låta dem
förenas till en särskild avdelning, till vars chef skulle förordnas en utav
cheferna för ifrågavarande byråer med bibehållande av sin byråchefstjänst.
Denna tanke hade utredningen emellertid icke ansett rådlig!
upptaga. Statskontoret ville emellertid erinra, att en anordning
med en byråchef såsom chef för en avdelning, under vilken hörde flera
byråer, med fördel blivit prövad i skolöverstyrelsen, och goda skäl syntes
statkontoret tala för genomförande av en liknande anordning inom
lantbruksstyrelsen. Enligt statskontorets mening borde därför uppslaget
att åt en byråchef i lantbruksstyrelsen lämna uppdraget att vara avdelningschef
tagas under övervägande. Avdelningschefen horde givetvis
hava ett särskilt arvode med samma belopp, som tillkomme avdelningschef
i skolöverstyrelsen, eller 500 kronor årligen.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Om det ock förhölle sig så,
att såsom jordbruksutredningen kunnat konstatera den nuvarande organisationen
för lantbruksärendenas handläggning inom lantbruksstyrelsen
icke vore tillfredsställande och att därför en uppdelning av arbetet
på mer än en byrå hade fog för sig, hade lönenämnden å andra sidan icke
kunnat undgå att finna att — även örn hänsyn toges till behovet av en
starkare inriktning från styrelsens sida på ärenden, som rörde den lägre
lantbruksundervisningen samt jordbrukets ekonomiska spörsmål — ett
genomförande av jordbruksutredningens ifrågavarande förslag skulle
medföra, att ämbetsverket bleve i viss mån överorganiserat. Detta förhållande
syntes särskilt framträda därutinnan, att —• frånsett tvenne
för speciella uppgifter avsedda befattningar, en byrådirektör för trädgårdsärenden
ävensom en byråinspektör för mejeriärenden — å dessa
byråer icke skulle finnas befattningshavare i mellangrads ställning, utan
det mera kvalificerade arbetet, däri föredragningsskyldigheten inbegripen,
uteslutande åvila byråcheferna. På detta sätt skulle organisationen
av dessa byråer komma att i avsevärd mån avvika från vad som eljest
i allmänhet kommit i tillämpning inom de centrala ämbetsverken och där
befunnits ändamålsenligt.

För sin del ville nämnden ifrågasätta, huruvida icke förevarande organisationsfråga
skulle kunna erhålla en tillfyllestgörande lösning genom
att den nuvarande lantbruksbyrån uppdelades i två byråer, varvid
den ena liimpligen kunde övertaga ärenden angående den lägre lant Bihang

lill riksdagens prolokoll 10113. 1 sami. Nr T.Vt. (i

82

Kungl. Majlis proposition nr 234.

bruksundervisningen ävensom ärenden rörande de lantbruksekonomiska
spörsmålen samt den andra byrån övriga å den nuvarande lantbruksbyrån
förekommande arbetsuppgifter. Förstnämnda byrå kunde då tänkas
i personalhänseende böra utrustas med en särskild arbetskraft i
byrådirektörs ställning (B 28) för undervisningsärenden. För de speciella
arbetsuppgifterna i avseende å trädgårdsskötseln och mejerihanteringen
borde avses byråinspektörsbefattningar i lönegrad B 24. En sådan
organisation skulle otvivelaktigt vara till fördel för arbetets kontinuitet
inom byrån, på samma gång kvalificerad ersättare funnes för byråchefen,
då han på grund av semester eller av annan anledning vore frånvarande
från tjänsten eller han till följd av förrättningsresor vore hindrad
att tjänstgöra i styrelsen.

Därest emellertid i enlighet med vad jordbruksutredningen föreslagit
den nuvarande lantbruksbyrån uppdelades på tre olika byråer, skulle
det kunna ifrågasättas, huruvida icke någon av dessa tre byråer lämpligen
kunde övertaga jämväl beredningen av de ärenden, som eljest enligt
förslaget skulle ankomma på stuteribyråns handläggning. Med hänsyn
bland annat därtill, att lantbruksstyrelsen efter omorganisationen
skulle bliva centralmyndighet för statens hingstdepåer och stuteri, syntes
dock styrelsens verksamhet inom denna för styrelsen nya förvaltningsgren
kunna bäst främjas, örn inom styrelsen funnes inrättat ett särskilt
organ för stuteriärendena. Genom inrättandet av en särskild stuteribyrå
skulle ock tvivelsutan styrelsens behov av en fackkunnig målsman
för hästaveln kunna lättare tillgodoses.

Lantbruksstyrelsen, som i sitt yttrande rörande jordbruksutredningens
förslag till byråindelning utgått från att hästavelsärendena icke komme
att överflyttas till lantbruksstyrelsen, har anfört.

I likhet med jordbruksutredningen ansåge styrelsen, att ett bibehållande
i huvudsak på en hand utav föredragningsskyldigheten för hela
den nuvarande lantbruksbyråns arbetsområde, med den påbyggnad härpå
i fråga örn undervisningsärenden och lantbruksekonomiska ärenden,
som av jordbruksutredningen ifrågasatts och mot vilken styrelsen principiellt
icke hade något att erinra, icke längre vore möjlig, utan borde
en uppdelning av denna föredragningsskyldighet på lämpligt sätt komma
till stånd. Styrelsen ansåge sig också i stort sett kunna giva sin
anslutning till de synpunkter, som av utredningen anförts i fråga örn de
båda alternativ, som enligt utredningens uppfattning stöde till buds för
en uppdelning av nämnda föredragningsskyldighet. Emellertid syntes
det styrelsen, som örn härvid även vissa andra synpunkter borde komma
i beaktande.

Såsom villkor för en uppdelning syntes sålunda böra uppställas fordran
på att arbetsområdet skulle kunna delas på sådant sätt, att klara
gränslinjer erhölles mellan de olika delarna. Vidare borde denna uppdelning
ske på sådant sätt, att förvaltningsuppgifter, som naturligen
hörde ihop, ej åtskildes, varigenom uppdelningen skulle verka konstruerad
och säkerligen medföra oreda vid det dagliga arbetet.

Jordbruksutredningen syntes vid sin diskussion angående föredragningsskyldighetens
uppdelande på en enda byrå mellan byråchefen och
ett antal byrådirektörer endast hava räknat med den typ av byrådirektörsbefattningar,
som för närvarande funnes företrädd å lantbruksbyrån,
det vill säga byrådirektörsbefattningar i 26:e lönegraden. Styrelsen
ville med avseende härå erinra, att inom styrelsen, nämligen å fislceriby -

83

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

rån, jämväl förekomme en annan typ därav, nämligen i 2S:e lönegraden.
Sistnämnda slag av byrådirektörer hade beträffande sitt arbetsområde
en mera självständig ställning gentemot byråchefen å byrån. Enligt
styrelsens instruktion gällde för byrådirektören å fiskeribyrån i tillämpliga
delar, vad som i samma instruktion stadgades för byråchef och ledamot
i styrelsen.

Vad först undervisningsärendena beträffade, syntes dessa kunna betraktas
utgöra ett för sig avgränsat område, som utan större svårighet
skulle kunna åtskiljas från övriga ärendegrupper. Något hinder att låta
undervisningsärendena utgöra en särskild byrå för sig kunde sålunda
icke sägas föreligga. Vad föredragandens löneställning beträffade, vore
styrelsen av den uppfattningen, att det måhända icke skulle vara ogörligt
att till en byrådirektörsbefattning i 28:e lönegraden kunna förvärva
en person med tillräckliga kvalifikationer i personligt hänseende. Då
emellertid denne föredragande skulle hava att utöva inspektion bland
annat över undervisningen vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet
vid Alnarp och det i övrigt måste anses angeläget med hänsyn till
inspektionsarbetet, att nödig auktoritet gåves åt inspektionsförrättaren,
syntes det jämväl styrelsen, som örn ifrågavarande föredragande borde
givas byråchefs tjänsteställning. I likhet med utredningen ville därför
även styrelsen förorda, att en särskild undervisningsbyrå upprättades
inom styrelsen. Beträffande denna byrås arbetsuppgifter kunde styrelsen
även i huvudsak ansluta sig till utredningens förslag. Inspektionen
över vissa slag utav specialundervisning, såsom mejeriskolor och elevmejerier
ävensom specialkurser för ladugårdsförman och svinskötare
m, m., syntes dock fortfarande som regel böra handhavas av respektive
statskonsulenter, givetvis i samverkan med undervisningsbyrån.

Vidkommande härefter de lantbruksekonomiska ärendena, syntes det
styrelsen, som örn läget beträffande dem vore i förevarande avseende
något annorlunda. Någon klar avgränsning mellan de lantbruksekonomiska
och de egentliga jordbruksfrågorna syntes nämligen knappast kunna
göras, då dessa frågor ofta sammanhängde och ej sällan ingrepe i varandra.
I själva verket kunde det sålunda sägas, å ena sidan, att växtodling
och husdjursavel, vilka utredningen förlagt till jordbruksbyrån,
vore i högsta grad lantbruksekonomiska problem, medan, å andra sidan,
exempelvis tillverkningen av smör och ost naturligen sammanhängde
med själva jordbruksproduktionen. Åstadkommandet av en enhetlig
smörkvalitet och framställandet av olika standardtyper utav ost sammanhängde
så nära med själva jordbruksproduktionen, att förekommande
ärenden härom naturligen borde vara tillförda föredraganden av
egentliga jordbruksärenden.

Styrelsen ansåge för sin del, att en klarare uppdelning skulle åstadkommas
beträffande här ifrågavarande arbetsuppgifter, därest man, å
ena sidan, till en grupp hänförde ärenden, som avsåge själva jordbruksproduktionen,
däruti inberäknade jordbrukets förädlingsindustrier, och,
å andra sidan, till en annan grupp alla ärenden, som avsåge jordbruksprodukternas
avsättning i mera vidsträckt bemärkelse.

Till den förra gruppen .skulle givetvis även höra kvalitetskontroll i
fråga örn jordbruksprodukterna.

Till den lantbruksekonomiska gruppen åter borde föras i huvudsak
iivriga av jordbruksutredningen i detta sammanhang nämnda ärendesgrupper,
det vill säga import- och exportfrågor, som berörde jordbro -

84

Kungl. Majlis proposition nr 234.

ket, samt ärenden angående avsättning av jordbruksprodukter på den
inhemska marknaden, vidare reklam-, transport- och fraktfrågor, än vidare
ärenden rörande jordbrukets andelsrörelse och dettas kapitalförsörjning
ävensom i vissa fall statens utlåningsfonder, såvitt dessa avsåge
jordbruket, samt slutligen ärenden rörande bokföringsverksamheten vid
jordbruket.

Någon som helst anledning syntes emellertid icke finnas att till den
lantbruksekonomiska föredraganden överföra avsättningsfrågor berörande
fiskerinäringen och trädgårdsskötseln. För trädgårdsärenden
borde sålunda fortfarande finnas en särskild föredragande, vilken även
framdeles borde svara för trädgårdsnäringens avsättningsfrågor. Även
de båda föredragandena å fiskeribyrån syntes, liksom hittills, även i
fortsättningen böra handlägga avsättningsfrågor berörande fiskerinäringen,
vilka i övrigt krävde en speciell sakkunskap, som icke utan vidare
kunde förutsättas vara till finnandes hos föredraganden av de lantbruksekonomiska
ärendena.

Såvitt det ville synas, gjorde sig i jordbruksutredningens betänkande
en viss strävan gällande att göra föredragandens för de lantbruksekonomiska
ärendena arbetsområde så omfattande som möjligt, sannolikt i
syfte att därmed åstadkomma ett tillräckligt underlag av förvaltningsuppgifter
för upprättande av en särskild byrå för dessa ärenden. Med
den avgränsning av detta arbetsområde, som styrelsen nu föreslagit och
varigenom enligt styrelsens förmenande en mera naturlig uppdelning
av ifrågavarande ärendesgrupper skulle erhållas, bomme nämnda arbetsområde
att i avsevärd mån reduceras. Ehuru styrelsen ingalunda underskattade
de lantbruksekonomiska frågornas betydelse, ville det emellertid
synas styrelsen, som örn genom denna reducering av arbetsområdet
tillräckligt underlag för upprättandet av en särskild byrå för de
lantbruksekonomiska ärendena knappast skulle föreligga. Då, såvitt lantbruksstyrelsen
kunde döma, avgörande hinder knappast borde möta för
att erhålla en för föredragning av dessa ärenden fullt kvalificerad person,
även örn härför erbjödes en tjänsteställning såsom byrådirektör i
28:e lönegraden, syntes ej heller av denna anledning en ny byråchefsbefattning
behöva inrättas. Lantbruksstyrelsen ville därför ifrågasätta,
att man tillsvidare utginge från att, sedan undervisningsärendena frånskilts
från den nuvarande lantbruksbyråns arbetsområde, återstående
ärendegrupper bibehölles å en enda byrå, givetvis dock med särskild
föredragande för de lantbruksekonomiska ärendena. Byrån, som fortfarande
borde behålla benämningen lantbruksbyrå^ skulle sålunda uppdelas
i två avdelningar, av vilka den ena, som skulle omfatta de lantbruksekonomiska
ärendena, lämpligen borde benämnas ekonomiska avdelningen
och den andra, dit alla övriga ärenden skulle föras, gåves namnet
allmänna avdelningen.

I avseende å agrikulturtekniska byrån, fiskeribyrån och administrativa
byrån har lantbruksstyrelsen, i likhet med jordbruksutredningen,
icke funnit anledning att föreslå någon ändring i fråga örn deras hittillsvarande
arbetsuppgifter och organisatoriska ställning. Jordbruksutredningens
förslag att förkorta agrikulturtekniska byråns namn till »kulturtekniska
byrån» har styrelsen förklarat sig vilja förorda.

I detta sammanhang har lantbruksstyrelsen omnämnt, att de fem

Kungl. Majlis proposition nr 234.

85

fiskeriintendenterna för sötvattensfisket i skrivelse till styrelsen ifrågasatt,
att fiskeribyrån måtte delas i två byråer, den ena för ärenden rörande
saltvattensfisket och den andra för ärenden rörande sötvattensfisket,
samt att vardera byrån skulle förestås av en byråchef. De båda
fiskeriintendenterna för saltvattensfisket hade instämt i skrivelsens syfte.
Med hänsyn till den nuvarande omfattningen av byråns administrativa
uppgifter och övriga rådande förhållanden har dock styrelsen ansett
sig icke böra för närvarande framställa något förslag uti angivna
riktning.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Ur facklig synpunkt syntes det måhända naturligare att hänföra alla
ärenden, som berörde husdjursaveln, sålunda även stuteriärendena, till en
och samma byrå. Härför skulle tala, att örn avvecklingen av statskonsulentbefattningarna
på husdjursavelns område bleve verklighet, speciell
sakkunskap på detta område erfordrades hos vederbörande byråchef.
Förslaget örn inrättande av en särskild lantbruksekonomisk byrå
syntes vara värd allt beaktande, även örn det i praktiken ofta nog syntes
bliva svårt att avgöra, vilka ärenden som rätteligen borde hänföras
till denna eller annan byrå. Vad trädgårdsskötseln beträffade, syntes
dennas representation inom förvaltningen enligt förslaget vara anmärkningsvärd,
i det att hithörande ärenden skulle hänföras till jordbruksbyrån,
men byrådirektören för trädgårdsärenden placeras å undervisningsbyrån.

Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. De frågor,
som rörde jordbrukets ekonomi, borde lå en representant i byråchefs ställning.
De vetenskapliga jordbruksekonomiska utredningarna torde genom
lantbrukshögskolans tillkomst bliva tillgodosedda. För det fortgående
praktiska arbetet för jordbruksnäringens stöd under kristiden och
vidare utveckling för framtiden vore det oundgängligen nödvändigt, att
det centrala ämbetsverket ägde tillgång till tillräckliga krafter för ekonomiska
utredningar. Endast därigenom syntes det bliva möjligt för
styrelsen att kunna erhålla den översikt över de invecklade jordbruksekonomiska
sammanhangen och den kännedom angående verkningarna av de
olika statliga åtgärder för de särskilda grenarna av jordbruksnäringen,
som vore nödvändiga för den centrala ledningen.

Malmöhus läns hushållning sällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
instämmer i jordbruksutredningens uppfattning, att
största möjliga kontakt mellan det statliga organet för lantbrukets främjande
och det praktiskt arbetande jordbruket bör upprätthållas. Utskottet
befarar emellertid, att den föreslagna anordningen härvid skall
visa sig mindre effektiv, i det att byråchefernas maktpåliggande arbete
å tjänsterummet under alla förhållanden komme att starkt begränsa
deras möjligheter att företaga resor. Det kunde därför enligt utskottets
uttalade mening ifrågasättas, örn icke syltet mera effektivt vunnes
därigenom, att byråchefernas antal icke gjordes större, än att
deras högt kvalificerade arbetskraft bleve helt uttnyttjad vid ärendenas
föredragning, under det att den kontakt med det arbetande jordbruket,
som kunde uppnås genom tjänsteresor till landets olika delar,
överlämnades till tjänstemän i mellangraderna, närmast motsvarande de
nuvarande statskonsulenterna. Att n.ågon uppdelning av lantbrukssty -

Departements chefen.

86 Kungl. Marits proposition nr 234.

reisen under alla förhållanden vöre erforderlig, har synts utskottet otvetydigt
framgå av utredningen.

Hallands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förvaltningsutskottet
tillstyrker förslaget örn utökad byråindelning. Upprättandet
av en särskild byrå för undervisningsärenden vore särdeles behövligt,
varvid inspektionen borde inflytta i lantbruksstyrelsen. Beträffande
lantbruksekonomiska byrån har utskottet uttalat farhågor för att
det skulle bliva ganska svårt att uppdraga gränserna för denna byrås
arbetsområde.

Förvaltningsutskottet har ifrågasatt, huruvida det icke vöre välbetänkt
att upprätta en särskild byrå för sötvattensfisket.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Förslaget
örn lantbruksstyi*elsens organiserande på sju byråer vore mindre
lyckligt. Enligt utskottets uppfattning vore det tillfyllest att endast öka
antalet till fem eller med den nya stuteribyrån. Vad angår den föreslagna
undervisningsbyrån har utskottet uttalat, att någon byråkratisering
av lantbruksundervisningen ej borde få förekomma. Undervisningsverksamhetens
allt för intima inorganiserande under ett centralt
ämbetsverk syntes lätt kunna leda därtill. Inför denna möjlighet vore
ett bibehållande av nuvarande inspektionsförfarande avgjort att föredraga,
helst det ställde sig för statsverket billigare. Ben föreslagna lantbruksekonomiska
byrån syntes utredningen huvudsakligen hava tänkt
sig mera för de statsuppgifter, som kunde förväntas, än för de redan
föreliggande. På det ekonomiska området syntes dock alltjämt de fria
formerna vara avgjort att föredraga, och därför syntes ett statligt ingripande
i dessa organisationsfrågor föga önskvärt. Utreduingens förslag
örn inrättande av de två nu berörda byråerna syntes sålunda mera
vara ett utslag av den allt vanligare uppfattningen, att staten skall
ordna alla frågor enligt enhetliga linjer till större uniformitet än av
vunnen erfarenhet, i vad mån näringslivet därigenom kunde befrämjas.
Genom en organiserad arbetsuppdelning inom lantbruksbyrån mellan
därvarande två byrådirektörer syntes en betydlig avlastning av byråchefens
för lantbruksbyrån arbetsbörda kunna ernås.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Lantbruksstyrelsens uppdelning
på sju byråer vore välbetänkt. Särskilt uppdelningen av den nuvarande
lantbruksbyrån på en jordbruks-, en undervisnings- och en lantbruksekonomisk
byrå syntes vara absolut nödvändig med hänsyn till mångfalden
av ärenden inom ifrågavarande byrås verksamhetsområde samt de ökade
kraven på specialkunskap vid handläggning av desamma. Huruvida
den föreslagna avgränsningen av de olika byråernas verksamhetsområde
liksom förslaget angående antalet tjänstemän på varje byrå vore i alla
detaljer det mest ändamålsenliga, därom ville däremot sällskapet icke uttala
någon mening. Det syntes emellertid kunna ifrågasättas, örn det
icke vore lämpligt att överföra alla frågor berörande husdjursaveln till
en och samma byrå i stället för att såsom föreslagits uppdela dessa ärenden
dels på stuteribyrån, dels på jordbruksbyrån.

Enligt jordbruksutredningens mening skulle en överflyttning till lantbruksstyrelsen
av de förvaltningsuppgifter, som för närvarande ankomma
på stuteriöverstyrelsen, böra föranleda inrättande inom lantbruksstyrelsen
av en särskild byrå, benämnd stuteribyrån. I vissa av de avgivna
yttrandena har visserligen ifrågasatts, huruvida icke handlägg -

87

Kungl., Maj:ts proposition nr 234.

niagen av hästavelsärendena ävensom av de på lantbruksbyrå för närvarande
ankommande ärendena rörande Imsdj ursskötseln i övrigt borde
koncentreras till en särskild byrå. En sådan anordning skulle dock
sannolikt visa sig mindre lycklig. Dels torde det möta svårigheter att
kunna besätta befattningen såsom chef å en sådan byrå med en person,
som ägde ingående sakkunskap beträffande båda dessa grenar av husdjursskötsel^
dels torde ock hästavelsärendena i och för sig vara av den
speciella natur, att de lämpligen böra få sin egen målsman inom styrelsen
genom cn tjänsteman i byråchefs ställning. Såsom jag förut antytt biträder
jag för min del utredningens förslag, att inom lantbruksstyrelsen
nyorganiseras en byrå för ärenden rörande hästväsendet, benämnd stuteribyrån.
Under denna byrå skulle givetvis sortera statens hingstdepåer
och stuteri.

Vad härefter angår sättet för lättande av den stora arbetsbelastning,
som påvilar den nuvarande lantbruksbyrån och särskilt byråns chef, är
jag med utredningen ense därom, att någon utväg för en rationell lösning
av denna fråga icke står att vinna på annat sätt än genom att uppdela
byrån i fråga i två eller flera byråer. Detta synes mig vara så
mycket nödvändigare, som styrelsens förvaltningsuppgifter nu skulle
utökas dels genom inflyttande i styrelsen av inspektionen över de lägre
undervisningsanstalterna på lantbrukets område och genom vidgad verksamhet
från styrelsens sida i avseende å denna undervisnings ordnande
m. m., dels ock genom större alctgivande på och undersökning inom styrelsen
av de jordbruksekonomiska spörsmålen.

Enligt utredningens förslag skulle den nuvarande lantbruksbyrån uppdelas
på tre byråer, en jordbruksbyrå, en undervisningsbyrå och en lantbruksekonomisk
byrå. Den ledande principen vid upprättande av detta
förslag har varit att genom tillskapande av mera begränsade arbetsområden
möjliggöra för vederbörande byråchefer att helt överblicka och
behärska arbetsmaterialet och få tid övrig för initiativtagande, ledande
och inspekterande verksamhet, en var inom sitt speciella område. I enlighet
med denna princip har ock utredningen avsett, att ifrågavarande
byråchefer icke skulle för hjälp i arbetet hava tillgång till mera kvalificerade
tjänstemän — tjänstemän i mellangrads ställning — utan härutinnan
i allmänhet vara hänvisade allenast till icke-ordinarie befattningshavare
(amanuenser).

Mot denna lösning av organisationsfrågan hava i de avgivna yttrandena
anförts vissa, så vitt jag kan finna, vägande erinringar. Sålunda
har allmänna civilförvaltningens lönenämnd framhållit, att genom en
uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån på tre byråer ämbetsverket
bleve i viss mån överorganiserat. Detta förhållande har synts lönenämnden
särskilt framträdande i betraktande av att å dessa byråer icke
skulle finnas tjänstemän i mellangrads ställning, utan det mera kvalificerade
arbetet utföras uteslutande av byråcheferna själva, varigenom

88 Kungl. May.ts ■proposition nr 234.

organisationen i avsevärd män komme att avvika från vad som eljest i
allmänhet kommit i tillämpning inom de centrala ämbetsverken och där
befunnits ändamålsenligt. Nämnden har därför ifrågasatt, huruvida
icke den såsom nödvändig ansedda byråuppdelningcn borde begränsas
till två byråer, den ena för undervisningsärenden och lantbruksekonomiska
ärenden och den andra för övriga, till den nuvarande lantbruksbyrån
hörande ärenden. Liknande synpunkter hava framförts av lantbruksstyrelsen
och Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.
Lantbruksstyrelsen har ansett uppdelningen av den nuvarande
lantbruksbyrån kunna på det sätt begränsas till två byråer, att de av utredningen
föreslagna jordbruks- och lantbruksekonomiska byråerna förenas
till en byrå. Vidare hava statskontoret, lantbruksstyrelsen och förvaltningsutskotten
inom Stockholms läns och stads samt Hallands läns hushållningssällskap
ställt sig tveksamma till frågan, huruvida en avgränsning
i avseende å arbetsuppgifterna mellan de föreslagna jordbruks- och
lantbruksekonomiska byråerna låter sig genomföra.

Uppenbart synes mig vara, att den av utredningen ifrågasatta uppdelningen
av lantbruksbyrån på icke mindre än tre byråer skulle, även om
hänsyn tages till den av utredningen åsyftade, starkare inriktningen av
lantbruksstyrelsens ämbetsförvaltning på lantbruket berörande undervisnings-
och jordbruksekonomiska spörsmål, komma att innebära en viss
överorganisering. Den föreslagna organisationen kan befaras leda till
att byråchefernas å de tre byråerna förhållandevis dyrbara tid och arbetskraft
komme att i viss utsträckning ägnas åt arbetsuppgifter, som
mycket väl och med fördel kunde överlämnas åt kvalificerade befattningshavare
i lägre tjänsteställning än byråchefs. Avsaknaden av dylika
tjänstemän skulle säkerligen medföra vissa olägenheter i avseende
å byråarbetets ombesörjande under byråchefens semester, under hans
frånvaro från tjänsterummet på grund av tjänsteresor m. m. Härtill
kommer ock den påtalade svårigheten att finna en lämplig avgränsning
mellan de arbetsuppgifter, som skulle åvila den lantbruksekonomiska
byrån, å ena, och jordbruksbyrån, å den andra sidan.

Jag finner det därför nödigt och lämpligt, att den ifrågasatta byråuppdelningen
begränsas till två byråer. En sådan byråorganisation
skulle förutsätta anställande av för kvalificerat byråarbete kompetenta
befattningshavare i mellangrads ställning, varigenom vederbörande
byråchef skulle kunna helt ägna sig åt ärendenas föredragning ävensom
åt initiativrik verksamhet inom vederbörande byrås förvaltningsområde.
Åt dylika biträdande tjänstemän skulle ock kunna vid behov anförtros
den på byråcheferna ankommande inspektionsverksamheten.

I avseende å de förslag till uppdelning av lantbruksbyrån på två byråer,
som enligt vad jag nyss omförmält framkommit i de avgivna yttrandena,
torde jag vad först angår sammanförandet av de lantbruksekonomiska-
och undervisningsärendena till en och samma byrå få framhålla,

89

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att mot en dylik lösning givetvis kan göras samma erinran, som ^ag
nyss anmält beträffande utredningens förslag, nämligen att några klara
gränser mellan de lantbruksekonomiska ärendena och de egentliga jordbruksärendena
knappast låta sig uppdragas, då dylika ärenden ofta sammanhänga
med och ingripa i varandra. Ur denna synpunkt synes mig
en bestämd fördel ligga i förslaget att hänföra undervisningsärendena
till en särskild byrå men i övrigt låta jordbruksärendena i allmänhet,
däri inbegripet jämväl de ekonomiska frågorna, kvarbliva å den nuvarande
lantbruksbyrån.

Sistnämnda förslag synes mig emellertid innebära en annan, icke
mindre framträdande olägenhet. Den ärendesgrupp, nämligen undervisningsärendena,
som vid en sådan anordning skulle avdelas från den nuvarande
lantbruksbyrån, är av relativt ringa omfattning. Såsom jag redan
antytt har en särskild byrå för undervisningsväsendet ansetts motiverad
framför allt med hänsyn till de nya förvaltningsuppgifter på
lantbruksundervisningens område, som vid en blivande organisationsförändring
skulle tillföras lantbruksstyrelsen. I stort sett skulle, såvitt jag
kan finna, ett genomförande av nu ifrågavarande förslag icke i önskvärd
grad åvägabringa välbehövlig lättnad i den arbetsbörda, som åvilar
den nuvarande lantbruksbyrån och som ansetts betinga en förändring i
denna byrås nuvarande organisation. Frågan örn en lämplig uppdelning
av byrån i fråga synes sålunda erbjuda betydande svårigheter.

Emellertid möta här två ärendesgrupper, som i sig innesluta betydande
förvaltningskomplex och som var för sig lämpligen synas kunna
bilda kärnan i förvaltningsuppgifterna vid en klyvning av den nuvarande
lantbruksbyrån i två byråer. Jag syftar härvid dels på ärendena
rörande husdjursskötselns främjande, dels på de nyss omhandlade
undervisningsärendena. Kring dessa båda ärendesgrupper såsom centrala
arbetskomplex — ärendena rörande husdjursskötseln å den ena och
ärendena rörande lantbruksundervisningen å den andra byrån — synes
en uppsortering av den nuvarande lantbruksbyråns övriga arbetsuppgifter
kunna ske i ändamål att ernå en möjligast jämn fördelning av arbetsbördan
å de båda byråerna. Det är givetvis icke min mening att i detta
sammanhang uppdraga några bestämda riktlinjer för en dylik fördelning
av ärendena. Frågan härom torde få undersökas och övervägas,
sedan riksdagen fattat sitt beslsut i anslagsfrågan. Jag torde dock här
antydningsvis få angiva, huru enligt mitt förmenande en sådan uppdelning
av ärendena på de två byråerna lämpligen skulle kunna ordnas.

Till en nyinrättad under visning sbyrå torde sålunda böra i första hand
förläggas ärenden, som röra undervisningen i lantbruks-, lantmanna- och
lanthushållsskolor samt inspektionen över denna undervisning, ävensom
undervisningen vid lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitutet i Alnarp
och vid lanthushållningsseminariet i Rimforsa. Vidare torde hit böra
hänföras ärenden angående specialundervisningen å lantbrukets örn -

90 Kungl. Marits proposition nr 234.

råde, såsom mejeriskolor ävensom olika slag av specialkurser, såsom utbildningskurser
för ladugårdsförman, svinskötare m. fl., fortbildningskurser
för mejeripersonal, undervisning för i mindre jordbruk deltagande
män och kvinnor ävensom av hushållningssällskapen anordnade resor för
lantbrukets studerande. Men därutöver synas å denna byrå kunna förslagsvis
handläggas ärenden rörande det mindre jordbruket, innefattande
överinseendet och kontrollen över de med statsmedel understödda åtgärderna
till höjande av sådant jordbruk, ärenden rörande tillsyn m. m. över
de med statsmedel understödda kemiska stationerna, ärenden rörande befrämjandet
av fröodlingen genom statens centrala frökontrollanstalt och
dess filial ävensom de lokala frökontrollanstalterna, ärenden rörande statsunderstödd
växtförädling genom Sveriges utsädesförening och den praktiskt
vetenskapliga verksamheten vid Weibullsholm samt slutligen ärenden
rörande mossodlingar och övrig försöksverksamhet.

Till lantbruksbyråns arbetsområde skulle efter denna utflyttning till
den nya undervisningsbyrån av nuvarande arbetsuppgifter komma att
höra ärenden rörande främjande av nötboskapsavel, svinavel samt fåroch
getavel ävensom av kontrollföreningsverksamheten, ärenden rörande
biskötselns och fjäderfäskötselns främjande, ärenden rörande växtodling,
i den mån dessa ej ankomma på annan byrå, ärenden angående mejerihanteringen,
provning av jordbruksmaskiner och redskap, hushållningssällskapens
organisation och verksamhet samt hos hushållningssällskapen
anställda, med bidrag av statsmedel avlönade sekreterare och konsulenter
m. fl. och deras verksamhet, ävensom ärenden rörande lantbrukets ekonomi,
såsom lantmannaprodukternas avsättning, jordpolitiken och jordbrukets
kreditförhållanden, statens utlåningsfonder, såvitt dessa avse jordbruket
och ej ankomma å annan byrå inom styrelsen, lantmannakooperation
samt jordbrukets förädlingsindustrier. Slutligen torde å denna byrå
ock böra handläggas sådana allmänna lantbruksärenden, som icke i instruktion
eller arbetsordning tilldelats viss byrås föredragning.

I detta sammanhang torde jag få framhålla, att den organisationsförändring,
som jag nu ifrågasätter, icke torde böra betraktas såsom definitiv,
utan fastmera anses såsom en provisorisk anordning i avvaktan
på vunnen närmare erfarenhet rörande de nya förvaltningsuppgifter,
som i samband med organisationsförändringarna skulle tillföras lantbruksstyrelsen.
Härav följer enligt min mening, att den nya undervisningsbyrån
tillsvidare icke bör uppföras å ordinarie stat.

I fråga örn lantbruksstyrelsens övriga byråer synes mig ingen annan
ändring i organisation eller förvaltningsuppgifter böra vidtagas än att i
enlighet med jordbruksutredningens förslag agrikulturtekniska byrån
erhåller den ändrade benämningen kulturtekniska byrån. Den på tal
förda frågan örn en uppdelning av den nuvarande fiskeribyrån på tvenne
byråer har jag sålunda icke ansett i förevarande sammanhang böra
upptagas till prövning.

91

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Enligt mitt förslag skulle alltså lantbruksstyrelsen organiseras på följande
sex byråer, nämligen
lantbruksbyrån,
stuteribyrån,
kulturtekniska byrån,
fiskeribyrån,

administrativa byrån samt
undervisningsbyrån.

2. Personalbehov.

Jordbruksutredningen bar ifråga örn personaluppsättningen inom lantbruksstyrelsen
efter omorganisationen inledningsvis anfört, att, då utredningen
vad angår jordbruks-, undervisnings- och lantbruksekonomiska
byråerna i princip funnit ordinarie mellangradstjänster föga lämpliga,
dylika tjänster i utredningens förslag inskränkts till minsta möjliga antal.
Endast där förekomsten av specialärenden, beträffande vilka chefen
för byrån i allmänhet icke kunde förväntas äga erforderlig direkt sakkunskap,
komme att göra sådant påkallat, har utredningen ansett sig
böra föreslå tjänst av här ifrågavarande slag.

a. Lantbruks- och undervisningsbyråerna.

Å den nuvarande lantbruksbyrån tjänstgöra för närvarande 1 byråchef
(B 30), 2 byrådirektörer (B 26), av vilka sistnämnda den ene är föredragande
i trädgårdsärenden, samt 1 första amanuens och 1 amanuens
ävensom statskonsulenterna.

Jordbruksutredningen, som i sitt förslag till personaluppsättning utgår
från en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån på tre byråer, en
jordbruksbyrå, en undervisningsbyrå och en lantbruksekonomisk byrå,
föreslår, att byrådirektören för trädgårdsärenden överflyttas till undervisningsbyrån,
till vars arbetsområde skulle hänföras, bland annat, ärenden
rörande trädgårdsundervisning, samt att den andre byrådirektörsbefattningen
indrages och den nuvarande innehavaren uppföres å övergångsstat
med skyldighet för honom att under övergångstiden tjänstgöra
inom styrelsen, dock utan direkt anknytning till någon viss byrå.

Enligt utredningens mening skulle den ifrågasatta organisationsförändringen
påfordra en ökning i de nuvarande arbetskrafterna med 2 byråchefer,
varjämte för undervisningsbyrån skulle erfordras 1 förste amanuens
samt för lantbruksekonomiska byrån 1 byråinspektör å extra stat för
mejeriärenden (B 24) ävensom 1 amanuens. Under övergångstiden förutsättes
statskonsulenten i mejerihushållning å övergångsstat bliva förordnad
å nyssnämnda byråinspektörsbefattning, varjämte en förste amanuenstjänst
ej heller skulle under övergångstiden behöva tillsättas.

En ledamot av utredningen, frih. Lilliecreutz, har ansett, att den arbetsbörda,
som skulle komma att påvila byråchefen å undervisningsby -

Departements chefen.

92 Kungl. Marits proposition nr 284.

rån, med nödvändighet krävde, att där placerades ytterligare en byrådirektör.
Samma reservant har ock ansett utredningens förslag i avseende
å inspektionen av den kvinnliga lägre lantbruksundervisningen otillfredsställande.

I utlåtande över utredningens betänkande har allmänna civilförvaltningens
lönenämnd uttalat, att därest såsom nämnden föreslår den nuvarande
lantbruksbyrån uppdelades i allenast två byråer, en lantbruksbyrå
och en undervisningsbyrå, sistnämnda byrå borde utrustas med en
särskild arbetskraft i byrådirektörsställning (B 28) för undervisningsärenden.
För de speciella arbetsuppgifterna i avseende å trädgårdsskötseln
och mejerihanteringen borde avses byråinspektörsbefattningar (B 24).
Skulle åter utredningens organisationsförslag komma till genomförande,
borde byrådirektören för trädgårdsärenden uppföras å övergångsstat och
för dessa ärenden inrättas en byråinspektörsbefattning å extra stat.

En reservant inom nämnden, ledamoten N. A. Nilsson, som visserligen
varit ense med nämndens majoritet angående behovet av en begränsning
av byråernas antal till två, har emellertid uttalat betänkligheter mot att
inrätta en byrådirektörstjänst för undervisningsärenden och ansett det
böra tagas under övervägande, örn det ej vore lämpligare att uppdraga
inspektionen åt någon kvalificerad kraft på skol- och forskningsväsendets
område och inordna skolärendenas centrala handläggning under någon
av de två jordbruksbyråerena.

Lantbruksstyrelsen, som likaledes utgått från en organisation av den
nuvarande lantbruksbyrån på två byråer, en lantbruksbyrå och en undervisningsbyrå,
har ifrågasatt, att för tillgodoseende av personalbehovet å
ifrågavarande byråer inrättas följande nya befattningar, nämligen för
lantbruksbyrån 1 byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden (B 28),
1 byråinspektör för husdjursskötsel (B 24), 1 byråinspektör för mejeriärenden
(B 24), de båda sistnämnda under förutsättning att statskonsulenterna
indragas, samt 1 byråagronom (B 21). För undervisningsbyrån
avser styrelsen nyinrättande av 1 byråchefsbefattning, varjämte till denna
byrå skulle överflyttas den ena av byrådirektörsbefattningarna å den nuvarande
lantbruksbyrån. Denna sistnämnda tjänst skulle dock förändras
till byråinspektörstjänst vid den nuvarande tjänstinnehavarens avgång
från tjänsten.

I detta sammanhang torde jag ock få omförmäla, att svenska mejerikonsulentföreningen
i skrivelse den 29 januari 1933 hemställt, att vid framläggande
för riksdagen av förslag till lantbruksstyrelsen omorganisation
statskonsulentbefattningen i mejerihushållning måtte ersättas med en byrådirektörsbefattning
i lönegrad B 28.

Då jag i det föregående förordat en uppdelning av den nuvarande lantbruksbyrån
i allenast två byråer, en lantbruksbyrå och en undervisningsbyrå,
med tjänstemän i mellangradsställning såsom vederbörande byrå -

93

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

chefs medhjälpare, är det uppenbart, att mitt förslag till personaluppsättning
å ifrågavarande två byråer måste väsentligt avvika från jordbruksutredningens
förslag. På sätt lantbruksstyrelsen föreslagit bör sålunda
enligt min mening å lantbruksbyrån nyanställas en byrådirektör för lantbruksekonomiska
ärenden med föredragningsskyldighet. Jag kan dock
icke ansluta mig till styrelsens förslag i fråga örn denne befattningshavares
lönegradsplacering, utan vill jag förorda, att befattningen i fråga
placeras i lönegraden B 26. I avvaktan på närmare erfarenhet rörande de
på innehavaren ankommande göromålen synes mig befattningen nu icke
böra uppföras å ordinarie stat.

Då jag vidare förordat, att statskonsulenterna indragas, torde å lantbruksbyrån
böra, likaledes i enlighet med lantbruksstyrelsen förslag,
nyinrättas 1 byråinspektörsbefattning för husdjursskötsel samt 1 sådan
befattning för mejeriärenden, båda med placering i lönegrad B 24. Svenska
mejerikonsulentföreningens förslag örn inrättande av en byrådirektörsbefattning
i lönegrad B 28 för mejeriärenden anser jag mig sålunda
icke kunna tillstyrka. Ej heller finner jag mig kunna förorda ett tillmötesgående
av lantbruksstyrelsen förslag örn inrättande av en byråagronombefattning,
utan torde i stället byrån böra tilldelas ytterligare 1
amanuens.

Vad undervisningsbyrån angår, bör för denna byrå avses följande nya
befattningar, nämligen 1 byråchef samt 1 byråinspektör, den sistnämnde,
med placering i lönegrad B 24. Jag finner mig sålunda icke böra understödja
tanken på att helt överlämna inspektionsverksamheten åt arbetskraft
utom styrelsen. Hinder bör dock icke föreligga, att, därest viss inspektionsuppgift
icke skulle medhinnas av byråns egen personal, sådant
uppdrag lämnas åt utanför styrelsen stående kvalificerad person. Enär,
såsom jag förut förordat, undervisningsbyrån icke skulle uppföras å ordinarie
stat, torde ej heller nyssnämnda två befattningar nu böra upptagas
å lantbruksstyrelsen ordinarie stat.

Jag har förut uttalat såsom mili mening, att tillräcklig anledning icke
förefinnes att inom lantbruksstyrelsen bibehålla en särskild föredragande
för trädgårdsärenden. Byrådirektörsbefattningen för trädgårdsärenden
bör sålunda indragas och den nuvarande innehavaren uppföras å övergångsstat.
Å Kungl. Majit torde få ankomma att, i samband med beslut
örn ärendenas fördelning å lantbruks- och undervisningsbyråerna, bestämma
den byrå, å vilken sagda befattningshavare skall tjänstgöra. Med den
av mig föreslagna förstärkningen i arbetskrafterna å här ifrågavarande
byråer skulle enligt min mening ej heller den andre å den nuvarande lantbruksbyrån
anställde byrådirektören bliva behövlig, utan torde jämväl
denna befattning böra indragas och den nuvarande tjänstinnehavaren
uppföras å övergångsstat. Jag förutsätter emellertid, att denne tillsvidare
förordnas att uppehålla den icke-ordinarie byråinspektörsbefattningen
å undervisningsbyrån, vadan denna tjänst under övergångstiden icke

94

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements chefen,

skulle behöva nytillsättas. Likaledes torde de båda byråinspektörsbefattningarna
å lantbruksbyrån icke böra tillsättas, så länge å övergångsstat
finnes uppförd befattning såsom statskonsulent i boskapsskötsel respektive
mejerihushållning. De å övergångsstat uppförda statskonsulenterna
böra enligt min mening i fortsättningen tjänstgöra å lantbruksbyrån.

Byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden å lantbruksbyrån ävensom
byråchef och byråinspektör å undervisningsbyrån böra äga åtnjuta
lön enligt bestämmelserna i 33 § av kungörelsen den 26 juni 1925 (nr 356)
med avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie befattningshavare vid
statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen
(de s. k. extrastatsreglerna). t

b. Kulturtekniska byrån.

Å kulturtekniska byrån tjänstgöra för närvarande, förutom byråchefen
(B 30), 2 förste byråingenjörer (B 26), 2 extra byråingenjörer (B 21), 1
förste amanuens och 1 extra ingenjörsbiträde. Härutinnan har jordbruksutredningen
icke föreslagit någon ändring.

Lantbruksstyrelsen, som ansett arbetskrafterna å kulturtekniska
byrån böra avvägas med beaktande av möjligheten att fullgöra de arbetsuppgifter,
vilka betingas av en torrläggningsverksamhet av i huvudsak
samma omfattning som den nuvarande, har med hänsyn till den ökade
arbetsbördan å denna byrå påyrkat förstärkning av arbetskrafterna med
minst två i fråga örn teknisk granskning av torrläggningsförslag kompetenta
arbetskrafter. Dessa borde dock icke givas högre tjänsteställning
än såsom amanuenser i 16:e lönegraden.

Vidare har styrelsen yrkat, att de två extra byråingenjörerna måtte
uppföras å ordinarie stat.

Lantbruksstyrelsen förslag örn uppförande å ordinarie stat av de två
extra byråingenjörerna anser jag mig under nuvarande förhållanden icke
kunna tillstyrka. Vad angår frågan örn förstärkning av arbetskrafterna
med 2 amanuenser vill jag erinra, att Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition
föreslagit riksdagen att anvisa 4,000,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag för utförande av torrläggningsföretag, ägnade att motverka
arbetslösheten. Enligt vad i propositionen utsäges, skulle efter
Kungl. Maj:ts bestämmande från ifrågavarande anslag bestridas erforderliga
kostnader, förslagsvis beräknade till 30,000 kronor, för de extra
arbetskrafter, som erfordrades för avverkande inom lantbruksstyrelsen av
inkommande ansökningar örn bidrag till torrläggningsföretag. Vid sådant
förhållande synes mig särskilda medel till förstärkning av arbetskrafterna
å kulturtekniska byrån nu icke påfordras. I enlighet med denna
min ståndpunkt skulle sålunda den normala personaluppsättningen å
kulturtekniska byrån förbliva oförändrad.

Kungl. Martts proposition nr 234.

95

c. Fiskeribyrån.

Personalen å fiskeribyrån består för närvarande av 1 byråchef (B 30)
och 1 byrådirektör (B 28). Någon förändring härutinnan har icke ifrågasatts
vare sig av jordbruksutredningen eller av lantbruksstyrelsen. Ej
heller jag finner anledning att därutinnan förorda någon ändring.

d. Stuteribyrån.

Å stuteriöverstyrelsens stat finnas, såsom jag förut anfört, upptagna 1
överdirektör (arvode enligt 5 § avlöningsreglementet), 1 byrådirektör
(B 26), 1 notarie (B 21) samt 1 kontorsbiträde (B 4). De båda förstnämnda
befattningshavarna befinna sig i pensionsåldern.

Jordbruksutredningen har avsett, att å den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen
skulle, förutom byråchefen, placeras en förste amanuens. Då
sålunda enligt utredningens mening vid en indragning av stuteriöverstyrelsen
och överflyttning till lantbruksstyrelsen av liästavelsärendena notariebefattningen
icke skulle bliva erforderlig å den nya stuteribyrån
inom sistnämnda styrelse, har utredningen föreslagit, att den nuvarande
innehavaren av befattningen uppföres å lantbruksstyrelsens övergångsstat.
Befattningshavaren i fråga skulle emellertid tillsvidare tjänstgöra
å stuteribyrån, vadan med tillsättande av amanuensbefattningen borde
anstå. Kontorsbiträdet skulle placeras å genom sänkning av vakant kanslibiträdestjänst
i lantbruksstyrelsen ledigbliven kontorsbiträdesbefattning.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava framhållit,
att ifrågavarande notarie hos stuteriöverstyrelsen borde placeras
å den nya notarietjänst, som utredningen föreslagit för lantbruksstyrelsens
administrativa byrå.

Lantbruksstyrelsen har yttrat, att, örn stuteriärendena överflyttades till
lantbruksstyrelsen, det vore en billig fordran, att styrelsen för ändamålet
utrustades åtminstone med samma antal befattningshavare som stuteriöverstyrelsen,
även örn befattningshavarnas respektive lönegrader komme
att sänkas. Enligt styrelsens mening borde å stuteribyrån anställas
dels en notarie med uppgift att liksom hittills handhava kassa- och räkenskapsgöromålen
samt vara byråchefen behjälplig med uppsättning av
koncept till byråns skrivelser, dels en förste amanuens, som skulle biträda
å byrån med förekommande utredningar och uppsättning av koncept, dels
ock ett kontorsbiträde. Dessutom borde ett belopp av 4,000 kronor såsom
hittills anvisas för avlöning av extra arbetskraft å stuteribyrån.

Yad särskilt angår omhandlade notarie hos stuteriöverstyrelsen, har
lantbruksstyrelsen anfört, att för hans uppförande å lantbruksstyrelsens
ordinarie stat talade vissa andra skäl. Ifrågavarande notarie hade hittills
inom stuteriöverstyrelsen ombesörjt kassa- och räkenskapsgöromålen.
Denna kassarörelse, som även omfattade stuteriväsendets fond, hänförde
sig icke blott till avlönings- och andra utgifter för det centrala förvalt -

-Departementschefen.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

ningsorganet utan även hingstdepåernas och stuteriets inkomster och
utgifter samt utgifterna för hästpremieringen. Efter överflyttningen till
lantbruksstyrelsen av hästavelsärenden syntes den med stuteriärendena
följande kassarörelsen böra hållas skild från styrelsens övriga göromål
och handhavas av stuteribyråns personal, och det vore då naturligt, att
notarien i fråga finge även i fortsättningen ombesörja densamma.

I det föregående har jag uttalat mig för, att å vederbörande byrå inom
lantbruksstyrelsen bör såsom biträde åt byråchefen finnas en tjänsteman
i mellangrads ställning, vilken under byråchefens frånvaro på grund av
semester, tjänsteresor o. dyl. skulle vara skickad att utföra löpande arbete
av mera kvalificerad art. Då stuteriärendenas omfattning och art
synas mig utgöra skäl för att en dylik tjänsteman ställes till förfogande
även åt chefen för stuteribyrån, finner jag anledning icke föreligga att
uppföra nu ifrågavarande notarie å övergångsstat, utan får jag i likhet
med lantbruksstyrelsen förorda, att befattningen upptages å styrelsens ordinarie
stat och att i enlighet härmed den nuvarande innehavaren av
nyssnämnda notariebefattning tilldelas stuteribyrån. Jag vill erinra, att
jämväl 1926 års besparingssakkunniga förordat en sådan anordning. Jag
torde för övrigt få tillägga, att enligt vad jag i det följande föreslår behovet
av förstärkning i administrativa byråns arbetskrafter med en notarie
skulle tillgodoses genom en sådan tjänsteman i icke-ordinarie ställning.

I lantbruksstyrelsens stat torde böra beräknas ett belopp av 4,000 kronor
för extra arbetskraft å stuteribyrån. Däremot torde med anställande av
en förste amanuens å samma byrå få tillsvidare anstå.

e. Administrativa byrån.

Administrativa byrån är för närvarande tilldelad följande antal befattningshavare,
nämligen 1 byråchef (B 30), 1 sekreterare (B 24), 1 kassör
och bokhållare (B 21) samt 1 notarie (B 21).

Med hänsyn till utvidgningen i lantbruksstyrelsens organisation dels
genom övertagandet av stuteriärendena dels ock genom lantbruksbyråns
uppdelning på tre byråer har jordbruksutredningen föreslagit, att byrån
måtte såsom förstärkning i arbetskrafterna tilldelas 1 notarie (B 21) samt
1 amanuens.

Länsstyrelsen i Örebro län har ifrågasatt, örn icke vid inrättande av nya
byråchefsbefattningar befattningen såsom chef för administrativa byrån
kunde förändras till en sekreterar- och ombudsmannabefattning. Då
chefen för administrativa byrån skulle i stor utsträckning tillhandagå
övriga byråchefer med uppsättande av skrivelse, skulle det samarbete,
som härför erfordrades sannolikt underlättas, om vederbörande hade en
övriga byråchefer underordnad ställning. Vid en sådan anordning kunde
de kamerala ärendena anförtros åt en kamrerare med föredragningsskyldighet
utan ledamotskap i styrelsen.

97

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att ordföranden i allmänna
civilförvaltningens lönenämnd, generaldirektören E. Stridsberg, i ett vid
nämndens utlåtande över utredningens betänkande fogat särskilt yttrande
uttalat, att intill dess lantbruksstyrelsen ombildats till huvudförvaltning
kassören i styrelsen borde nedflyttas till lägre lönegrad, förslagsvis 14
lönegraden. I samma riktning har även uttalat sig ledamoten av nämnden
J. A. Reinwall.

Lantbruksstyrelsen finner det knappast erforderligt, att den av utredningen
föreslagna notariebefattningen uppföres å ordinarie stat, utan
vore det tillräckligt med en extra ordinarie sådan. Såväl notarien som
amanuensen borde hava juridisk och administrativ utbildning.

Beträffande frågan örn sänkning i lönegrad av kassörs- och bokhållartjänsten
har styrelsen anfört, att enligt styrelsens instruktion fordrades
av innehavaren av nämnda befattning att hava avlagt juridisk examen.
Befattningshavaren i fråga hade, förutom kassa- och räkenskapsarbete,
jämväl att bestrida notariegöromål i fråga örn de ärenden, som tillhörde
administrativa byråchefens egen föredragning. Styrelsen har bestämt
avstyrkt den ifrågasatta sänkningen.

Vad först angår den väckta frågan örn förändring av byråchefsbefattningen
å administrativa byrån till en sekreterare- och ombudsmannatjänst,
vill jag såsom min uppfattning framhålla, att skäl saknas för vidtagande
av den ifrågasatta förändringen i tjänste- och löneställning.

Utredningens förslag örn förstärkning av arbetskrafterna å administrativa
byrån med en notarie och en amanuens får jag tillstyrka. På
sätt lantbruksstyrelsen förordat torde notarien böra erhålla extra ordinarie
anställning med avlöning enligt 21 :a lönegraden, omfattande löneklassen
19—23. Vad slutligen angår löneställningen för den å administrativa
byrån tjänstgörande kassören och bokhållaren, är jag nu icke beredd
att taga ståndpunkt till det väckta förslaget örn befattningens
sänkning i lönegrad. Då emellertid enligt vad jag inhämtat den nuvarande
innehavaren av befattningen inom den närmaste framtiden inträder
i pensionsåldern, torde befattningen vid inträffande vakans böra uppehållas
allenast på förordnande, till dess förberörda fråga örn lantbruksstyrelsens
ombildning till huvudförvaltning blivit avgjord.

f. Kansliskrivare och övrig biträdespersonak

Ä lantbruksstyrelsen stat finnas för närvarande upptagna 3 kansliskrivare,
6 kanslibiträden, 1 kontorsbiträde och 1 skrivbiträde. Därjämte
äro hos styrelsen anställda ett antal icke-ordinarie biträden.

Jordbruksutredningen har, i anslutning till vad 1926 ars besparingssakkunniga
ifrågasatt, föreslagit, att två för närvarande vakanta kanslibiträdestjänster
hos styrelsen nedflyttas till befattningar i kontorsbitr Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 saini. Nr 23U. ^

Departements chefen.

98

Kungl. Majlis proposition nr 234.

Departements chefen.

des tjänstegrad. Förut är nämnt, att den ena av dessa skulle besättas
med det från stuteriöverstyrelsen övertagna kontorsbiträdet. För övrigt
ingår i utredningens förslag utökning i samband med omorganisationen
av biträdesgruppen med 1 extra ordinarie kontorsbiträde, 1 extra ordinarie
skrivbiträde och 1 extra skrivbiträde.

I yttrande häröver har lantbruksstyrelsen, som icke haft något att erinra
mot den föreslagna förändringen av två kanslibiträdestjänster till
kontorsbiträdesbefattningar, ansett 3 nya icke-ordinarie biträdesbefattningar
erforderliga, varvid dock styrelsen avsett tjänster i kontorsbiträdes
grad. De nya biträdena vore avsedda ett för vardera av lantbruks-,
undervisnings- och administrativa hyråerna. Tillika påyrkar styrelsen
uppförande å styrelsens ordinarie stat av en ny kontorsbiträdestjänst. avsedd
för nyssnämnda kontorsbiträde hos stuteriöverstyrelsen.

Så vitt jag kunnat finna, är det av lantbruksstyrelsen anmälda behovet
av förstärkning utav arbetskrafterna i biträdesgrad väl motiverat.
Jag anser mig sålunda kunna tillstyrka styrelsens förslag, dock med den
ändring att ett av de begärda extra ordinarie kontorsbiträdena utbytes
mot ett extra skrivbiträde.

g. Expeditionsvakter.

I antalet hos lantbruksstyrelsen anställda expeditionsvakter, utgörande
1 förste expeditionsvakt och 2 expeditionsvakter, ifrågasättes icke
någon ändring vare sig av jordbruksutredningen eller av lantbruksstyrelsen.

3. Generaldirektörens samt chefens för stuteribyrån ställning.

I anslutning till av 1926 års pensionsutredning och 1926 års besparingssakkunniga
framlagda förslag har jordbruksutredningen ansett sig även
för sin del böra förorda, att generaldirektörsbefattningen i lantbruksstyrelsen
förändras till förordnandetjänst och sålunda uppföres bland
de i 5 § 1 mom. första stycket i allmänna civilförvaltningens avlöningsreglemente
upptagna chefsbefattningarna.

Av statskontoret och lantbruksstyrelsens yttranden i ämnet framgår,
att nämnda ämbetsverk icke haft något att erinra mot utredningens
ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang torde jag även få anmäla ett av allmänna civilförvaltningens
lönenämnd i dess utlåtande över jordbruksutredningens
betänkande framställt förslag beträffande formen för tillsättande av chef
för den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen. Nämnden har erinrat,
att anordningen med genom förordnande tillsatta befattningar
vunnit tillämpning särskilt inom stuteriväsendet, i det att befattningarna

99

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

såsom överdirektör i den nuvarande stuteriöverstyrelsen och såsom depåchef
vid statens hingstdepåer och stuteri vore tjänster, vilka tillsattes
genom förordnande och å vilka avlöning utginge i form av arvode. Ett
sådant ordnande av anställningsförhållandena för stuteribyråns chef
skulle underlätta möjligheten att för befattningen i fråga förvärva exempelvis
en ur aktiv tjänst avgången militär med framstående hippologiska
insikter. Nämnden ville för sin del förorda, att befattningen såsom
chef å stuteribyrån upptoges bland de i 5 § 1 mom. avlöningsreglementet
omförmälda tjänster, vilka tillsättas genom förordnande på viss
tid.

Nämnden framhåller vidare, att den sålunda förordade anordningen
lämnade möjlighet att bestämma avlöningen till chefen å här ifrågavarande
byrå oberoende av den i 9 § av gällande avlöningsreglemente intagna
löneplanen. För närvarande vore arvodet till stuteriöverstyrelsens
chef fastställt till ett belopp av 8,000 kronor, varvid dock förutsatts,
att denne icke skulle hava att tjänstgöra i samma utsträckning som ordinarie
befattningshavare i allmänhet. Då för chefen å lantbruksstyrelsens
stuteribyrå borde gälla normal arbetstid, syntes arvodet till honom
icke böra bestämmas till lägre belopp, än som tillkomma chefen vid
Flyinge hingstdepå och stuteri — arvode 9,500 kronor — och helst nära
ansluta sig till den till byråchef enligt nyssnämnda löneplan utgående
begynnelselönen. För sin del ville lönenämnden förorda, att arvodet till
stuteribyråns chef bestämdes till 10,000 kronor. Detta belopp sammanfölle
till storleken med det arvode, som i 5 § 1 mom. av avlöningsreglementet
vore fastställt för kustbevakningsinspektör vid tullverket.

I pensionshänseende syntes beträffande chefen å stuteribyrän motsvarande
bestämmelser lämpligen kunna utfärdas, som nu gällde för nämnda
kustbevakningsinspektör.

Lantbruksstyrelsen, som uttalat sig rörande ifrågavarande förslag, anför,
att styrelsen onekligen funnit vissa skäl tala för en sådan anordning.
Styrelsen anser emellertid, att arvodet i sådant fall bör fastställas till

12.000 kronor och icke till det av lönenämnden föreslagna beloppet av

10.000 kronor, då med sistnämnda belopp möjligheterna att förvärva en
för befattningen fullt kvalificerad person skulle bliva ytterligare beskurna.

Beträffande förslaget att upptaga generaldirektörsbefattningen i lantbruksstyrelsen
bland de i 5 § 1 mom. första stycket av gällande avlöningsreglemente
omförmälda chefsbefattningarna, vilket förslag ursprungligen
framlagts av 1926 års pensionsutredning och sedermera upptagits
av 1926 års besparingssakkunniga och nu jämväl av jordbruksutredningen,
vill jag tillstyrka detta förslag. Enligt vad jag inhämtat
har den nuvarande innehavaren av generaldirektörsbefattningen intet

Departements chefen.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

att erinra mot att hans befattning omändras till förordnandejänst på
föreslaget sätt. Ifrågavarande chefsbefattning torde till sin karaktär vara
nära jämförlig med de chefsbefattningar, vilka omförmälas i nyssnämnda
författningsrum. Vid bifall till förslaget skulle chefen för lantbruksstyrelsen
komma »i åtnjutande av ett årligt arvode av 19,000 kronor.

Det av lönenämnden väckta förslaget att även inrätta chefsbefattningen
å stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen såsom förordnandetjänst synes
mig välbetänkt. Såsom lönenämnden erinrat hava särskilt chefsbefattningarna
inom stuteriförvaltningen hittills ansetts vara av natur
att böra tillsättas allenast för viss tid. Beträffande arvodet anser
jag mig, örn ock med någon tvekan, böra förorda, att detsamma på sätt
lantbruksstyrelsen ifrågasatt bestämmes till 12,000 kronor för år. Jag
förutsätter givetvis härvid, att, därest till befattningen skulle utses person,
som åtnjuter lön eller arvode av annan statstjänst, däri inbegripen
lön å övergångsstat för militär beställningshavare, lian skall vara förpliktad
att belt avstå sistnämnda lön eller arvode. Skulle till befattningen
utses exempelvis en pensionerad beställningshavare vid armén,
bör det föreslagna arvodet av 12,000 kronor minskas med ett mot pensionen
svarande belopp.

I pensionsbänseende skulle för generaldirektören i lantbruksstyrelsen
komma att utan vidare gälla bestämmelserna i 2 § av kungörelsen dea
29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsdepartement
och andra till den civila statsförvaltningen hörande verk i
fråga örn rätt till pension, sådan denna paragraf efter vidtagna ändringar
numera lyder (jfr 277/1925). Däremot skulle för chefen för stuteribyrån
erfordras införande i sagda kungörelse av en särskild föreskrift
rörande hans pensionsrätt. I sådant hänseende synes böra komma i tillämpning
vad i kungörelsen i motsvarande hänseende är stadgat för byggnadschef
i byggnadsstyrelsen. Börande denna fråga framställes förslag
av chefen för finansdepartementet.

För nästkommande budgetår skulle i enlighet med vad jag i det föregående
anfört den ordinarie personalstaten för lantbruksstyrelsen böra
bestämmas på följande sätt:

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet 1

chef för stuteribyrån, arvode enligt 5 § i avlönings -

reglementet

4 byråchefer .................................B 30

1 byrådirektör ................................ B 28

2 förste byråingenjörer ........................ B 26

1 byråinspektör för husdjursskötsel ...........B 24

1 byråinspektör för mejeriärenden ........... B 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

101

1 sekreterare .................................B 24

1 kassör och bokhållare ...................... B 21

2 notarier .................................... B 21

3 kansliskrivare ..............................B 11

1 förste expeditionsvakt ...................... B 7

4 kanslibiträden .............................. B 7

2 expeditionsvakter ...........................B 5

4 kontorsbiträden ............................ B 4

1 skrivbiträde ................................ B 2.

Anm. 1. Befattningen såsom byråinspektör för husdjursskötsel tillsättes ej, så länge
statskonsulent i boskapsskötsel finnes upptagen å övergångsstat.

Anm. 2. Befattningen såsom byråinspektör för mejeriärenden tillsättes ej, så länge
statskonsulent i mejerihushållning finnes upptagen å övergångsstat.

Härtill skulle komma följande befattningar å övergångsstat:

Lönegrad.

2 byrådirektörer .............................. B 26

4 statskonsulenter ............................ B 24.

VII. Avdelningen för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Från och med år 1898 har riksdagen för varje år anvisat anslag till förekommande
och hämmande av tuber kelsjukdomar hos nötkreatur. För innevarande
budgetår är ifrågavarande anslag upptaget till ett belopp av

140,000 kronor. Med anslaget i fråga täckas de utgifter, som följa av det
lantbruksstyrelsen meddelade uppdraget att övervaka och leda undersökningarna
med tuberkulin och därav betingade åtgärder inom ladugårdarna
ävensom övriga därmed sammanhängande åtgärder

De på lantbruksstyrelsen ankommande åtgärderna i förevarande avseende
utföras inom en särskild, styrelsen underställd tuberkulosavdelning.
Den å avdelningen anställda personalen utgöres av 1 föredragande (B 29),
1 tnberkuloskonsulent (B 24), 1 kansliskrivare (arvode högst 3,888 kronor)
samt 1 expeditionsvakt (arvode högst 2,832 kronor). Avdelningen är uppförd
å extra stat.

De i det föregående omnämnda nöttuberkulossakkunniga hava i sitt den
21 oktober 1930 avgivna betänkande angående ytterligare åtgärder för bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur förordat en kamp mot sagda sjukdom
enligt i förhållande till hittills vidtagna åtgärder betydligt vidgade
linjer. I detta syfte föreslås bland annat en förändrad ordning i fråga örn
tuberkulosärendenas administration. I syfte att möjliggöra en närmare
kontakt mellan don enskilde deltagaren och ledningen av tuberkuloskam -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

pen förorda de sakkunniga en viss decentralisering i arbetet. Sålunda
skulle för varje hushållningssällskaps område upprättas — dock endast
frivilligt — en tuberkulosstyrelse, till vilken skulle överföras ledningen
av tuberkulinundersökningarna, och skulle de lokala styrelserna äga självständig
befogenhet att pröva ärenden om fria tuberkulosundersökningar
sami kompletterande kliniska undersökningar. Där tuberkulosstyrelse ej
bildades, skulle dock dessa uppgifter ankomma på den centrala ledningen.
Centralledningen, som förutsättes förlagd till medicinalstyrelsen, skulle
handlägga alla tuberkulosfrågor av mera vittomfattande natur, organisationsärenden
och inspektionen över de lokala länsorganisationerna, samt
handhava fördelningen av beviljade anslag och följa den vetenskapliga
forskningen på området.

Tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsen skulle bestå av en chef
med placering i lönegrad B 29, en byråassistent — som förutsättes skola
utgöras av någon yngre veterinär kraft — med placering i B 23 samt ett
skrivbiträde.

I det föregående har jag förordat, att ärendena angående nöttuberkelsjukdomarnas
bekämpande överflyttas till medicinalstyrelsen i samband
med den nu ifrågasatta omorganisationen av lantbruksstyrelsen. Härav
skulle följa, att inom medicinalstyrelsen inrättas en till dess veterinärbyrå
ansluten avdelning för nöttuberkulosens bekämpande.

Fråga uppstår då, i vad mån någon förändring bör ske i avseende å den
för dessa ärendens ombesörjande för närvarande anställda personalen.

Jordbruks^ t reci n i »gen har i detta hänseende föreslagit, att befattningen
såsom kansliskrivare å den nuvarande tuberkulosavdelningen inom lantbruksstyrelsen
förändras till en kanslibiträdestjänst samt att expeditionsvaktsbefattningen
indrages. Dessa åtgärder skulle medföra en besparing
för statsverket av 3,576 kronor. Vidare har utredningen anfört, hurusom
från medicinalstyrelsens sida framhållits, att för närvarande möjlighet
förefunnes till ytterligare besparing. Enligt medicinalstyrelsens förmenande
skulle nämligen den för avdelningen avsedda byråveterinären, vilken
enligt nöttuberkulossakkunnigas förslag skulle tillhöra 23 lönegraden,
icke behöva tillsättas, så länge hos styrelsen funnes anställd en byråveterinär
å övergångsstat med tjänstgöring å veterinärbyrån. Förutsättning
härför vore dock. att den för sistnämnda byråveterinär beslutade ersättaren,
en medicinalrådsassistent å veterinärbyrån, bleve tillsatt i samband
med nyorganisationen. Då medicinalrådsassistenten skulle avlönas
med ett arvode av 4.200 kronor, medan däremot för avlöning av byråveterinären
skulle beräknas ett belopp av 8,124 kronor, skulle här föreligga
möjlighet till en besparing, uppgående till skillnaden mellan sistnämnda
båda belopp eller 3,924 kronor. Jordbruksutredningen har ansett sig böra
ansluta sig till detta förslag. I ett som allt skulle sålunda en besparing
genom överflyttningen uppkomma, utgörande 7,500 kronor (3,576 kronor +
3,924 kronor).

Medicinalstyrelsen. Enligt uttalande i medicinalstyrelsens yttrande över
utredningens betänkande anser sig styrelsen böra i huvudsak instämma i
vad utredningen anfört rörande personalbehovet å styrelsens veterinär
byrå efter tuberkulosärendenas förläggande till denna byrå. Styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. 103

vidhåller dock sin inför utredningen framförda uppfattning, att nuvarande
föredraganden av tuberkulosärendena i lantbruksstyrelsen efter överflyttningen
till medicinalstyrelsen bör benämnas statsinspektör för tuberkulosbekämpandet
och avlönas enligt allmänna löneplanen, B 28, och nuvarande
konsulenten för tuberkulosbekämpandet benämnas byråveterinär
och avlönas enligt löneplanens B 24.

Lantbruksstyrelsen. Styrelsen förutsätter, att därest tuberkulosärendena
överflyttas till medicinalstyrelsen, den å tuberkulosavdelningen inom
lantbruksstyrelsen tjänstgörande'' kansliskrivaren, som varit anställd å
avdelningen i 22 år, får dit medfölja.

Vad angår löneställningen för chefen för avdelningen för tuberkulosbekämpandet
inom medicinalstyrelsen, anser jag, som härom samrått med
chefen för socialdepartementet, försiktigheten bjuda, att ifrågavarande befattningshavare
icke placeras i högre lönegrad, än som medicinalstyrelsen
föreslagit, d. v. s. i 28:e lönegraden. Då föreståndaren för tuberkulosavdelningen
inom lantbruksstyrelsen befinner sig i pensionsåldern, låter
sig denna ordning utan vidare genomföra.

Enligt tuberkulossakkunnigas förslag skulle byråassistenten å en blivande
tuberkulosavdelning inom medicinalstyrelsen placeras i lönegrad
B 23. Då emellertid den nuvarande konsulenten å tuberkulosavdelningen
inom lantbruksstyrelsen tillhör 24:e lönegraden, synes det mig riktigast
vara, att sistnämnda lönegradsplacering bibehålies, till dess frågan örn
avdelningens framtida organisation hunnit prövas, särskilt som enligt
vad utredningen anfört befattningen i fråga nu icke skulle behöva nytillsättas.

Vad slutligen angår jordbruksutredningens förslag örn sänkning av
den nuvarande kansliskrivarbefattningen till kanslibiträde, synes det
mig, att denna åtgärd icke nu skäligen bör ifrågakomma med hänsyn till
den nuvarande innehavarens relativt långa tjänstgöring å avdelningen.

Vid bifall till vad jag sålunda förordat, skulle genom överflyttningen till
medicinalstyrelsen en beräknelig besparing i personalkostnaderna uppstå
av omkring 4,000 kronor.

Tuberkulosavdelningen inom medicinalstyrelsen torde tillsvidare böra
bibehållas å extra stat samt utgifterna för avdelningen, åtminstone under
nästa budgetår, bestridas från det under nionde huvudtiteln uppförda
extra förslagsanslaget till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen, i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder i sådant hänseende som hittills tillämpats. Sedermera torde
böra övervägas, huruvida icke utgifterna för avdelningen från och med
budgetåret 1934/1935 böra bestridas från anslag under femte huvudtiteln.

Departementschefen.

104

Kungl. Majlis proposition nr 234.

VIII. Stuteriväsendet.

Till stuteri väsend et är i riksstaten uppfört ett ordinarie förslagsanslag.
Samtliga utgifter för stuteriväsendet bestridas från och med budgetåret
1930/1931 av de medel, som inflyta till statsverket på grund av kungörelsen
den 4 maj 1923 (nr 87) angående anordnande av vadhållning medelst s. k.
totalisator (totalisatormedel). Dessa medel uppsamlas över förslagsanslaget
till stuteriväsendet i en fond, benämnd stuteriväsendets fond, från vilken
utgifterna i fråga skola direkt bestridas.

Med tillämpning från och med budgetåret 1931/1932 av den principen, att
förslagsanslaget till stuteriväsendet bör upptagas med samma belopp som
det, vartill totalisatormedlen beräknas komma att under budgetåret inflyta,
har anslaget för innevarande budgetår uppförts med 800,000 kronor.

Utgifterna för stuteriväsendet för budgetåret 1932/1933 beräknades (R.

skr. nr 54:1932 p. 7) sålunda:

Stuteriöverstyrelsen, förslagsvis ........................ kronor 42,100

Avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri,
förslagsvis.......................................... » 50,500

Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och stu- ■

teri, förslagsvis ........................................ » 101,000

Hästavelns befrämjande, förslagsvis ...................... » 585,000

Summa förslagsvis kronor 778,600.

Under rubriken hästavelns befrämjande äro beräknade följande belopp:

Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet .............. kronor 201,000

Hästpremieringen, förslagsvis ............................ » 354,000

Understöd åt hästavelsföreningar och för stamboksföring
av hästar .............................................. » 30,000

Förslagsvis kronor 585,000.

I skrivelse den 31 augusti 1932 har stuteriöverstyrelsen gjort framställning
angående anslagsbehovet för stuteriväsendet för budgetåret 1933/1934.
Häröver har statskontoret den 14 september 1932 avgivit infordrat utlåtande.

Under erinran, att jag förut föreslagit stuteriöverstyrelsens upphörande
den 1 juli 1933 och anordnande av en stuteribyrå i lantbruksstyrelsen,
övergår jag nu att anmäla övriga stuteriväsendet berörande anslagsfrågor.

1. Avlöningar till tjänstemän vid, hingstdepåer och stuteri.

Den i utgiftsberäkningen för stuteriväsendet ingående förslagsposten å
50,500 kronor till avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri
disponeras enligt följande avlöningsstater:

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Avlöning sstat för Flyinge hingstdepå och stuteri.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag kronor 24,100

Dyrtidstillägg, förslagsanslag ............................ » 5,000

Summa kronor 29.100.

Ordinarie avlöningsstat för Strömsholms hingstdepå.

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag kronor 16,700

Arvode till en veterinär.................................... » 2,000

Dyrtidstillägg, förslagsanslag .............................. » 2,000

Summa kronor 20,700.

Övergångsavlöningsstat för Strömsholms hingstdepå.

Läkaren, arvode ............................................. kronor 700

Tillfällig löneförbättring .................................... » 175

Summa kronor 875.

Stuteriöverstyrelsen bar för budgetåret 1933/1934 beräknat anslagsposten
i fråga till samma belopp som för innevarande budgetår, med förbehåll
dock för de ändringar i fråga örn de i anslaget ingående beloppen till dyrtidstillägg,
som kunde påkallas av beslut örn statstjänstemännens dyrtidstillägg
i allmänhet.

Den i staten för Flyinge hingstdepå och stuteri upptagna posten till Departementsdyrtidstillägg
torde kunna sänkas från 5,000 till 2.400 kronor. Härigenom ehefm•

nedbringas avlöningsstaten ifråga från 29,100 till 26,500 kronor.

Beträffande Strömsholms liingsdepå föreligger förslag örn återkallande
från och med den 1 oktober 1933 av förordnandet för den å övergångsstat
uppförde läkaren. De skäl, som anförts för dylik åtgärd, synas mig vägande,
och kommer jag senare att anmäla denna fråga för Kungl. Maj:t.

Under förutsättning att läkarens förordnande upphör nyss nämnda dag,
torde det nu för ändamålet upptagna beloppet av 875 kronor kunna för
nästa budgetår minskas till i runt tal 220 kronor. Frågan örn pension för
läkaren torde i sinom tid komma att anmälas för Kungl. Maj:t av chefen
för finansdepartementet.

I enlighet med vad jag nu tillstyrkt torde anslagsposten till avlöningar
till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri böra för budgetåret 1933/1934
uppföras med (26,500 + 20,700 -f 220 =) 47,420 kronor eller avrundat 47,500
kronor. Anslagsposten i fråga bör fortfarande hava förslagsanslags natur.
Därest riksdagen beslutar i enlighet härmed, torde avlöningsstaten
för Flyinge hingstdepå och stuteri få fastställas på det ändrade sätt, jag
nyss tillstyrkt.

2. Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och stuteri.

I denna anslagspost, nu upptagen till 101,000 kronor, ingår ett beräknat
belopp av förslagsvis 14,600 kronor till dyrtidstillägg (se IX H. T. 1930
sid. 142).

Departements chefen.

106 Kungl. Martts proposition nr 234.

Stuteriöverstyrelsen bär föreslagit, att anslagsposten måtte uppföras
med oförändrat belopp, under förbehåll dock för den ändring i fråga örn
beloppet till dyrtidstillägg, som kunde påkallas av beslut örn statstjänstemännens
dyrtidstillägg i allmänhet.

Då utgifterna för dyrtidstillägg torde kunna beräknas till ungefär 10,000
kronor, lärer förevarande anslag kunna för nästa budgetår sänkas med
4,600 kronor eller från 101,000 till 96,400 kronor.

3. Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet.

Granskningsnämnden har beträffande nu ifrågavarande anslagspost
ifrågasatt en minskning med 20,000 kronor.

Den av stuteriöverstyrelsen framlagda kostnadsberäkningen framgår av
följande uppställning.

Flyinge hingstdepå och

j Budgetåret 1931/1932

I statsverks-

Stuteriöver-

I statsverks-propositionen
beräknat
belopp

Nettoutgift

resp.

nettoinkomst

för budget-året 1932/
1933 beräk-nat belopp

styrelsens ;
förslag för
budgetåret
1933/1934

Utgifter.

Furage.............................................

101,000

79,016.66

75,000

89,000

Beklädnad.......................................

7,400

7,837.70

7,400

7,400

Bränsle ..........................................

5,800

4,054.09

5,800

5,800

Lantbeskällares underhåll..................

27,000

24,331.80

25,000

25,000

Byggnaders » ..................

16,000

32,932.57

16,000

15,000

Inventariers » ..................

6,000

13,645.6 7

6,000

5,000

Jordbruket.......................................

10,000

15,369.39

10,000

8,000

Extra personal för ridning och dressyr

6,000

6,000.—

6,000

6,000

Hästskötarskola ..............................

500

500.—

500

500

Representationspenningar till chefen ...

750

750.—

750

750

Sjukvård........-.................................

Diverse (Utskylder och utgifter i övrigt)

} 18,415

J

3,139.54

14,901.59

j> 19,600

3,000

15,550

Summa utgifter kronor

198,865

202,478.91

172,050

181,000

Inkomster.

Språngavgifter .................................

30,000

40,560.—

35,000

35,000

| Arrendemedel...............

Jordbruket < 0

l Sald grässkörd m. m. ...

3,565

2,600

J- 9,132.3S

3,565

2,600

j 6,165

Sålda hästar....................................

11,700

23,975.—

11,700

11,700

Diverse inkomster (Inkomster i övrigt)

1,000

2,210.05

685

485

Summa inkomster kronor

48,865

75,867.87

53,550

53,350

Tillskott av statsmedel .....................

150,000

— .

118,500

127,650

Summa kronor

198,865

—

172,050

181,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

107

Stuteriöverstyrelsens beräkningar innefatta i jämförelse med de för innevarande
budgetår godkända i huvudsak följande ändringar.

Vid Flyinge hava furagekostnaderna ökats med 14,000 kronor; å andra
sidan har en sänkning skett i utgifterna för byggnaders och inventariers
underhåll, jordbruk och diverse med tillhopa 5,050 kronor.

Vid Strömsholm har å ena sidan furagekostnaderna ökats med 2,780 kronor,
medan å andra sidan kostnaderna för lantbeskällares underhåll,
bränsle, byggnaders och inventariers underhåll samt diverse utgifter nedbragts
med 5,760 kronor.

Allt som allt innebär stuteriöverstyrelsens förslag en utgiftsökning med
5,970 kronor.

Furagekostnaderna hava för Flyinge beräknats efter samma upphandlingspris
som beträffande innevarande budgetår eller 14 öre per kilogram
för havre, 8 öre per kilogram för hö och 4 öre per kilogram för halm samt
för Strömsholm efter pris av respektive 14, 7 och 3 öre.

stuteri

Strömsholms hingstdepå

Budgetåret

1931/1932

I statsverks-propositio-nen föi-budgetåret
1932/1933
beräkn. bel.

Stuteriöver-

Stats-

kontoret

Departe-

ments-

chefen

I statsverks-propositio-nen beräk-nat belopp

Nettoutgift

resp.

netto-

inkomst

styrelsens
förslag för
budgetåret
1933/1934

Stats-

kontoret

Departe-

ments-

chefen

89,000

85,000

19,320

12,033.69

15,000

17,780

15,000

13,300

7,400

7,400

3,150

2,241.56

3,150

3,150

3,000

3,000

5,000

5,000

4,705

3,440.81

4,705

4,700

4,000

4,000

25,000

25,000

22,000

18,087.93

22,000

21,000

19,000

19,000

15,000

15,000

6,000

5,998.79

6,000

3,000

3,000

. 3,000

5,000

5,000

2,500

2,556.01

2,500

1,500

1,500

1,500

8,000

8,000

—

—

—

—

—

—

0,000

6,420

—

—

—

—

—

—

500

500

—

—

—

—

—

750

750

—

—

—

—

—

—

0,000

15,550

3,000

15,130

j 12,325

249.3 5

7,692.17

j 12,325

300

11,270

300

9,000

1,000

8,500

180,200

176,200

70,000

52,299.81

65,680

62,700

54,800

53,300

85,000

88,000

16,000

20,310.—

17,000

17,500

17,500

19,000

<»,165

6,165

500

559.—

500

500

500

500

11,700

16,700

1,000

1,505.—

1,000

1,000

1,000

1,000

485

1,000

500

3,747.11

500

800

800

2,000

53,350

61,865

18,000

26,121-n

19,000

19,800

19,800

22,500

126,850

114,335

52,000

46,680

42,900

35,000

30,800

180,200

176,200

70,000

—

65,680

62,700

54,800

53,300

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Vad angår Strömsholm hava inkomsterna av språngavgifter och diverse
inkomster ökats med sammanlagt 800 kronor.

Stuteriöverstyrelsen har förutsatt, att, därest besparing uppstode å någon
av de i utgiftsberäkningen upptagna posterna, utom vad anginge poster
avseende avlöningsförmåner, sådan besparing skulle få i likhet med
vad hittills medgivits få användas till täckande av brist å annan för avlöning
ej avsedd post.

Enligt stuteriöverstyrelsens beräkning skulle sålunda för bestridande avutgifterna
vid statens hingstdepåer och stuteri under budgetåret 1933/1934
erfordras tillskott av statsmedel med (127,650 + 42,900 =) 170,550 kronor.
Härutöver skulle vidare erfordras dels 6,000 kronor för rese- och traktamentsersättning
åt chefen, fullmäktige och fullmäktiges suppleant, byrådirektören
i stuteriöverstyrelsen samt depåcheferna m. fl. under tjänsteresor,
dels ock, liksom hittills, 30,000 kronor för hästinköp. Behovet av
anslagsmedel till hingstdepåerna och stuteriet skulle alltså, vid bifall till
vad sålunda föreslagits, för budgetåret 1933/1934 beräknas till (170,550 +

6,000 + 30,000 =) 206,550 kronor eller 5,550 kronor mera än det för innevarande
budgetår anvisade beloppet, 201,000 kronor.

Statskontoret har framlagt det förslag, som framgår av förestående
tabell.

I detta sammanhang torde jag få till förnyad prövning upptaga frågan
örn löneförbättring för den vid Flyinge hingstdepå
och stuteri anställda extra stallpersonalen.

Till extra personal för ridning och dressyr av unghingstar anvisades
åren 1905—1922 särskilda förslagsanslag å extra stat, vilka från och med år
1911 uppgingo till högst 4,630 kronor för år. Härmed bekostades dagavlöning
och mathållning åt en kontingent av en officer och åtta man, som
årligen kommenderades till Flyinge från något av de i Skåne förlagda kavalleriregementena
för att biträda med de unga hingstarnas inridning och
dressyr. Dessa militärkommenderingar utbyttes emellertid från och med
år 1918 mot för ändamålet anställt civilt manskap. Anställandet av extra
stallbetjänter medförde bland annat den fördelen, att, då återbesättande avlediga
ordinarie stallbetjäntsbefattningar ifrågakomme, urval kunde ske
bland de mest lämpliga extra stallbetjänter, som önskade erhålla fastare
anställning. Till avlöning åt ifrågavarande extra personal upptages bland
utgifterna för Flyinge hingstdepå och stuteri en särskild utgiftspost, från
och med budgetåret 1931/1932 uppförd med 6,000 kronor och avsedd för avlöning
till fem årsanställda extra stallbetjänter å 1,200 kronor för år. Å
avlöningen utgår icke dyrtidstillägg. Utöver sagda kontanta avlöning åtnjuter
extra stallbetjänt naturaförmåner av fri hostad med uppvärmning i
gemensamhetsrum samt fritt bränsle till matlagning, ävensom beklädnad i
likhet med ordinarie stallbetjänter (se 1930: IX. H. T. p. 35; R. skr. nr
77 p. 8).

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 234.

109

I skrivelse till Kungl. Majit den 22 oktober 1930 hemställde försvarsverkens
civila personals förbund, att extra stallpersonal vid statens hingstdepåer
och stuteri måtte komma i åtnjutande av löneförhöjning i likhet
med vad för den ordinarie personalen vid nämnda anstalter beslutats av
1930 års riksdag. I den 30 oktober 1930 häröver avgivet remissutlåtande
erinrade stuteriöverstyrelsen, att de extra stallbetjänternas kontanta årsavlöning,
dyrtidstillägg oberäknat, vore allenast 150 kronor lägre än ordinarie
stallbetjänts begynnelselön. De åtnjöte dessutom förberörda naturaförmåner,
och vore det vidare så ordnat för dem, att de mot en månatlig
utgift av 45 kronor erhölle full kost vid depån. För unga män i en ålder
av 22—26 år, som antoges på prov för att, örn de befunnes lämpliga för
tjänsten, framdeles i mån av behov bliva fast anställda, syntes de utgående
löneförmånerna få anses vara fullt tillräckliga. Vid ärendets föredragning
den 6 mars 1931 fann Kungl. Majit, i enlighet med stuteriöverstyrelsens
hemställan, framställningen icke föranleda någon Kungl. Majits vidare
åtgärd.

Genom motioner bringades frågan inför riksdagen såväl 1931 som 1932,
därvid dock icke beslöts någon förhöjd avlöning åt berörda personal.

I sitt till stuteriöverstyrelsen ingivna förslag till beräkning av medelsbehovet
för Flyinge hingstdepå och stuteri för budgetåret 1933/1934 bär
depåchefen framhållit, att på grund av den långa tid, som de extra stallbetjänterna
behövde tjäna för att vinna uppflyttning till ordinarie befattning,
han ansåge det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att
de efter en viss tjänstetid tilldelades någon höjning i avlöningen för att
icke löneskillnaden mellan de ordinarie och extra stallbetjänterna skulle
bliva oproportionerligt stor, synnerligast som tjänstgöringen vore lika. Depåchefen
har därför i sitt förslag upptagit ålderstillägg till de extra stallbetjänterna
med samma belopp, som gällde för de ordinarie stallbetjänterna.

Såsom framgår av stuteriöverstyrelsens förberörda statberäkning för
Flyinge hingstdepå och stuteri har depåchefens nyssangivna förslag icke
upptagits av styrelsen, utan har posten extra personal för ridning och dressyr
för budgetåret 1933/1934 beräknats till oförändrat belopp av 6,000
kronor.

Med hänsyn till det trängande behovet att under nuvarande statsfinansiella
läge i möjligaste mån nedbringa statens utgifter och i betraktande av
de belopp, vartill utgifter och inkomster enligt vad den förut återgivna
tabellen utvisar uppgått under budgetåret 1931/1932, finner jag mig böra
ifrågasätta ytterligare sänkningar utöver vad statskontoret föreslagit.

Vidkommande Flyinge hingstdepå och stuteri torde sålunda utgifterna
för 1''urage för nästa budgetår böra beräknas till 85,000 kronor. Bränsleposten
torde i enlighet med statskontorets förslag kunna sättas till 5,000
kronor. Posten utskylder och utgifter i övrigt torde kunna begränsas till
15,130 kronor. Vad angår posten extra personal för ridning och dressyr
vill jag däri förorda sådan höjning, att chefens för Flyinge hingstdepå och
stuteri förberörda förslag till avlöningsförbättring för den extra stallpersonalen
vinner beaktande. Förslaget innebär, att extrapersonalen tiller -

Departements chefen.

Ilo

Kungl. Martts proposition nr 234.

kännes samma rätt till ålderstillägg som den ordinarie personalen eller
sålunda, att lönen skulle efter respektive 3, 6 och 9 år höjas vardera gången
med 90 kronor. Enligt vad jag inhämtat skulle vid bifall till förslaget av
de nuvarande extra stallbetjänterna fyra vara berättigade att från och
med den 1 juli 1933 samt en från och med den 1 november 1933 komma i
åtnjutande av första ålderstillägget. Då kostnaderna för ålderstilläggen
sålunda skulle komma att uppgå till sammanlagt (4 X 90 + 1 X 2/3 X 90 =)
420 kronor, torde posten extra personal böra beräknas till 6,420 kronor.

Beträffande Strömsholms hingstdepå torde kostnaderna för furage, beklädnad,
bränsle, lantbeskällares underhåll samt diverse utgifter kunna begränsas
till respektive 13,300, 3,000, 4,000, 19,000 och 8,500 kronor. Med hänsyn
till vad jag förut anfört rörande läkarens förordnande och i betraktande
av personalens rätt i avseende å fri läkarvård torde posten sjukvård
böra höjas till 1,000 kronor.

Med hänsyn till de belopp, vartill vissa inkomstposter uppgått under budgetåret
1931/1932, finner jag mig böra ifrågasätta viss höjning i stuteriöverstyrelsens
inkomstberäkning. För egen del anser jag, att inkomsterna
vid Flyinge av språngavgifter och av sålda hästar samt diverse inkomster,
vilka poster för budgetåret 1931/1932 utgjort respektive 40,550
och 23,975 och 2,210 kronor, skäligen böra kunna beräknas till respektive
38,000, 16,700 och 1,000 kronor. Inkomsterna vid Strömsholm hava av stuteriöverstyrelsen
beräknats till ett 800 kronor högre belopp än det för
löpande budgetåret godkända. Det vill synas mig, som örn inkomsterna
av språngavgifter och diverse inkomster, vilka för budgetåret 1931/1932
uppgått i runda tal till 20,300 och 3,700 kronor, böra kunna beräknas till

19,000 respektive 2,000 kronor

Utgifter och inkomster i hingstdepåernas och stuteriets verksamhet
skulle sålunda beräknas på följande sätt:

Utgifter.

Flyinge hingstdepå

Strömsholms

och stuteri

hingstdepå

kronor

kronor

Furage ...............................................................

........ 85,000

13,300

Beklädnad ...........................................................

......... 7,400

3,000

Bränsle ...............................................................

.......... 5,000

4,000

Lantbeskällares underhåll ...............................

......... 25,000

19,000

Byggnaders » ...............................

.......... 15,000

3,000

Inventariers » ...............................

......... 5,000

1,500

Jordbruket...........................................................

......... 8,000

—

Extra personal för ridning och dressyr.......

......... 6,420

—

Hästskötarskola...................................................

........ 500

_

Representationspenningar till chefen ...........

......... 750

—

Sjukvård ..............................................................

......... 3,000

1,000

Utskylder och utgifter i övrigt ...................

......... 15,130

8,500

Summa utgifter 176,200

53,300

Kungl. Maj:ts proposition nr 234. lil

Inkomster.

Språngavgifter ............................................................ 38,000 19,000

Arrendemedel och såld grässkörd m. m............. 6,165 500

Sålda hästar ................................................................ 16,700 1,000

Inkomster i övrigt .................................................... 1,000 2,000

Summa inkomster 61,865 22,500

Tillskott av statsmedel ........................................... 114,335 30,800

Summa 176,200 53,300.

Denna beräkning- innebär en minskning i statens utgifter för ifrågavarande
ändamål i jämförelse med den godkända beräkningen för innevarande
budgetår med (165,180 — 145,135 =) 20,045 kronor.

Skulle besparing uppstå å någon av de i utgiftsberäkningen för hingstdepåernas
och stuteriets verksamhet upptagna posterna, bör lantbruksstyrelsen
— utom vad angår poster avseende avlöningsförmåner -— äga använda
sådan besparing till täckande av brist å annan, för avlöning ej avsedd
post. Utöver de i nyss angivna tablå intagna beloppen å tillskott av statsmedel
för hingstdepåerna och stuteriet, tillhopa 145,135 kronor, torde för
budgetåret 1933/1934 böra upptagas dels 6,000 kronor för rese- och traktamentspenningar
för personal å lantbruksstyrelsens stuteribyrå samt depåcheferna
och dels 30,000 kronor till hingst- och fölinköp, vadan sammanlagda
medelsbehovet för hingstdepåernas och stuteriets verksamhet kommer
att uppgå till (145,135 + 6,000 + 30,000 =) 181,135 kronor eller avjämnat
till 181,000 kronor. Nyss nämnda belopp å 6,000 kronor för reseersättningar
torde icke få utan Kungl. Majits tillstånd överskridas. 4

4. Hästpremieringen.

Kostnaderna för hästpremieringarna äro för innevarande budgetår be -

räknade på följande sätt:

Penningpris för hästar ...................................kronor 318,500

Premieringsnämndsordförandenas arvoden .............. » 7,500

Dagarvoden till ordförandena och de av Kungl. Majit

förordnade ledamöterna ................................ » 7,500

Dyrtidstillägg till premieringsnämnsordförandena, förslagsvis
............................................... » 2,000

Rese- och traktamentsersättning, förslagsvis ............ » 15,000

Expenser och tryckningskostnader ...................... » 3,500

Summa kronor 354,000.

Enligt reglementet för den med statsmedel understödda hästpremieringen
den 13 januari 1928 (nr 10) skola med uteslutande statsmedel bestridas
resekostnads- och traktamentsersättning till ordförandena och de av
Kungl. Majit förordnade ledamöterna i hästpremieringsnämnderna

112

Kungl. Martts proposition nr 234.

ävensom kostnaderna för anskaffande av vissa blanketter m. m. Med
statsmedel oell inom underdistrikten tillskjutna medel gemensamt bekostas
penningpris och skådepenningar samt inlösen av frisedlar. Jämlikt
kungörelsen den 24 september 1931 (nr 333) angående ändrad lydelse av
§§ 20 och 21 i förenämnda reglemente skall vid fördelning mellan statsverket
och underdistrikten av kostnaderna för penningpris, skådepenningar
och frisedlar iakttagas, att av statsmedel ej må för sådana premier
användas mera, än att beloppet därav förhåller sig till det för samma
ändamål inom under distriktet tillskjutna beloppet som 7:3; dock att,
därest inom underdistriktet tillskjutits minst 3/u> av det belopp, som erfordrats
till gäldande av samtliga de premier, som vid närmast föregående
års besiktningsmöten inom underdistriktet beslutats skola utgå för då
uppvisade hästar, ytterligare statsbidrag må, där omständigheterna därtill
föranleda, kunna av Kungl. Maj:t efter framställning av stuteriöverstyrelsen
lämnas för utbetalande av premier, vilka eljest på grund av
brist på medel icke kunnat utgå.

Granskning snämnden har med avseende å hästpremieringarna erinrat,
att hela kostnaden för penningpris m. m. för 1933 beräknats till 455,000 kronor,
därav enligt förberörda beräkningsgrund 318,500 kronor skulle utgöra
statens bidrag och resten 136,000 kronor falla å underdistrikten, för vilket
ändamål underdistrikten hade att tillgå en särskild i samband med hästexporten
under världskriget uppkommen fond. Därefter har granskningsnämnden
anfört följande.

Även örn vägande skäl kunde anföras mot ett inställande av hästpremieringarna,
syntes det granskningsnämnden uppenbart, att en med hänsyn
till det finansiella läget företagen begränsning av premieringen och
sänkning av utgående premier väl läte sig genomföra. De högsta premierna
för hingstar utgjorde för närvarande 300 kronor och för ston 150
kronor. En sänkning av det sammanlagda premiebeloppet till hälften
borde kunna äga rum utan att ändamålet med premieringarna därigenom
träddes för nära. Huruvida detta borde genomföras genom att sänka premierna
överlag med hälften eller genom att ändra grunderna för premieringarna
borde göras till föremål för närmare utredning av stuteriöverstyrelsen.
Därest underdistriktens nuvarande bidrag kvarstode, skulle,
vid en nedsättning av det sammanlagda premiebeloppet till hälften, av
statsmedel tarvas bidrag med allenast inemot 100,000 kronor. Här skulle
sålunda kunna inbesparas ett belopp av cirka 220,000 kronor.

Den 4 november 1932 har Kungl. Majit, i enlighet med stuteriöverstyrelsens
i skrivelser den 20 augusti, 12 september och 29 oktober 1932 framlagda
förslag, utfärdat kungörelse örn ändrad lydelse i vissa delar av
gällande hästpremieringsreglemente, innefattande i huvudsak, att premierna
för beskälare mellan 4 och 15 års ålder med värdebokstäverna a
och ab minskats med 50 kronor eller till respektive 250 och 150 kronor,
att beskällare över 15 år uteslutas från penningpris, att för beskällare ej
skall utgå penningpris med mindre han inom det underdistrikt, där han
uppvisas, under löpande kalenderår betäckt minst 20 (nu 10) med beskäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

113

laren likartade ston, att för betäckt, sto vid fyra års ålder penningpris ej
må utgå, att skådepenning av silver skall utgå för unghingst, allenast om
han är väl förtjänt att premieras, att premierna nedsättas för fölsto med
värdebokstav a från 100 till 75 kronor, för fölsto med värdebokstav ab
från 70 till 50 kronor och för fölsto med värdebokstav b från 40 till 20
kronor.

Den på. grund härav uppkommande besparingen skulle enligt en av
stuteriöverstyrelsen gjord specificerad beräkning belöpa sig till 187,400
kronor. Kostnaderna för penningpris, skådepenningar och inlösen av frisedlar
under 1934 års premieringar skulle sålunda kunna begränsas till
omkring (458,800 — 187,400 =) 271,400 kronor och statens bidrag till dessa
kostnader skulle enligt regeln att av statsmedel bör bestridas högst 7/10 av
kostnaderna utgöra i runt tal 190,000 kronor.

Beträffande kostnaderna för rese- och traktamentsersättning till premieringsnämndernas
ordförande och de av Kungl. Majit förordnade ledamöterna
i dessa nämnder har Kungl. Majit den 4 november 1932 likaledes
i enlighet med stuteriöverstyrelsens förslag förordnat, att tillsvidare
skall beträffande hästpremieringsnämndernas sammansättning och verksamhet
gälla, att av Kungl. Majit förordnad ledamot i sådan nämnd skall
tjänstgöra i vederbörande nämnd allenast då lian på grund av förfall för
ordföranden inkallas av denne eller av stuteriöverstyrelsen att tjänstgöra
såsom ordförande. De eljest för budgetåret 1933/1934 av stuteriöverstyrelsen
till 20,000 kronor uppskattade kostnaderna för rese- och traktamentsersättning
beräknades härigenom komma att nedbringas till 10,000
kronor. Vidare skulle kostnaderna för dagarvoden till dessa funktionärer
minskas från 7,500 kronor till 3,750 kronor.

Börande expens- och tryckningskostnaderna, för innevarande budgetår
upptagna till 3,500 kronor, har stuteriöverstyrelsen med anledning av
granskningsnämndens förslag örn nedbringande i allmänhet av statens
expens- och tryckningskostnader anfört bland annat följande.

För stuteriväsendets eget behov förekomme icke några kostnader för
blankettryck. Däremot förefunnes ett jämförelsevis ganska stort behov av
blanketter för de årliga hästpremieringarna. Kostnaderna härför liksom
för premieringsnämndsordförandenas expenser bestredes enligt § 20 i hästpremieringsreglementet
av statsmedel. För detta ändamål upptoges årligen
i beräkningen av kostnaderna för hästpremieringen ett belopp, som under
en följd av år och senast enligt 1932 års statsverksproposition, IX
H. T. sid. 72 och 81, beräknats till 3,500 kronor. Expens- och tryckningskostnaderna
i samband med hästpremieringen hade enligt stuteriöverstyrelsen
för budgetåret 1929/1930—1931/1932 uppgått till respektive 4,117
kronor 66 öre, 4,511 kronor 76 öre och 4,918 kronor 39 öre eller i medeltal
4,515 kronor. Någon minskning av ifrågavarande utgiftspost vore därför
enligt stuteriöverstyrelsens mening icke möjlig.

Samtliga kostnader för hästpremieringarna 1934 hava sålunda av stuteriöverstyrelsen
beräknats på följande sätt:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 23i.

8

Departements chefen.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Penningpris för hästar ................................ kronor 190,000

Premieringsnämndsordförandenas arvoden enligt Kungl.

Majits brev den 13 januari 1928 (5 X 1,500) .......... » 7,500

Dagarvoden till ordförandena och de av Kungl. Maj:t

förordnade ledamöterna ................................ » 3,750

Dyrtidstillägg till premieringsnämndsordförandena, förslagsvis
(se 1930 års statsverksproposition, IX. H. T.

sid. 151) » 2,000

Rese- och traktamentsersättning, förslagsvis ............ » 10,000

Expenser och tryckningskostnader ...................... » 3,500

Summa förslagsanslag kronor 216,750.

Då anslagsposten till hästpremieringen under budgetåret 1932/1933, såsom
förut nämnts, beräknats till 354,000 kronor, uppgår utgiftsminskningen
till 137,250 kronor.

Med avseende å det för hästpremiering avsedda beloppet torde genom
de på sätt nyss nämnts av Kungl. Majit vidtagna ändringarna i hästpremieringsreglementet
ävensom genom Kungl. Majits berörda beslut angående
hästpremieringsnämndernas sammansättning statens utgifter
kunna nedbringas för penningpris, skådepenningar och inlösen av frisedlar
med 128,500 kronor samt för dagarvoden och rese- och traktamentsersättning
till ordförandena och de av Kungl. Majit förordnade
ledamöterna i premieringsnämnderna med 13,750 kronor. I fråga örn
ersättningen till premieringsnämndsordförandena vill jag erinra, att
dessa befattningshavare utöver det från ifrågavarande anslag utgående
arvodet å 1,500 kronor, därjämte såsom konsulenter i bästavelsfrågor åtnjuta
en ersättning med vardera 600 kroner örn året från statens hästavelsfond.
I betraktande därjämte att nämnda arvoden så sent som
1928 böjdes från 1,000 till 1,500 kronor och då läget kräver, att varje
möjlighet till besparing iakttages, synes mig dyrtidstillägg å ifrågavarande
arvoden icke böra utgå. Härigenom besparas ytterligare 2,000 kronor.
I den i premieringsanslaget ingående posten å 3,500 kronor till expenser
och tryckningskostnader anser jag mig med hänsyn till den av
stuteriöverstyrelsen förebragta utredningen icke böra ifrågasätta någon
minskning. Till bestridande av statens kostnader för hästpremieringen
skulle sålunda krävas ett förslagsanslag av 214,750 kronor eller i avrundat
tal 214,700 kronor. 5

5. Understöd åt hästavelsföreningar och för stamboksföring av

hästar.

Anslagsposten i fråga bar av stuteriöverstyrelsen beräknats till samma
belopp som för innevarande budgetår eller 30,000 kronor.

Erinras må, att till understöd åt hästavelsföreningar avsevärda be -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lopp plägat beviljas utöver det nyss berörda särskilda anslaget å 30,000
kronor. Sålunda användes för ändamålet, efter beslut av riksdagen, viss
del av avkastningen av statens hästavelsfond, varjämte Kungl. Majit
med anlitande av medel från stuteriväsendets fond brukar bevilja ytterligare
bidrag åt ifrågavarande föreningar. Sistberörda direkt ur stuteriväsendets
fond anvisade bidrag utgjorde under 1931 sammanlagt
79.500 kronor och under 1932 24,000 kronor.

Då det synes mig vara önskvärt, att samtliga utgifter för stuterivä- Departementssendet
redovisas å budgeten i vanlig ordning, vill jag förorda, att det chefen.
nu förevarande anslaget till understöd åt hästavelsföreningar oell för
stamboksföring av hästar uppföres med det belopp, vartill utgifterna
för ändamålet — avkastningen från hästavelsfonden dock ej medräknad
— i verkligheten uppgå. Jag finner nämligen den nuvarande anordningen
vara mindre tilltalande, enligt vilken riksdagen vid behandlingen
av statsverkspropositionen beräknar ett anslag för ändamålet av

30,000 kronor, varjämte Kungl. Majit äger befogenhet att för samma
ändamål härutöver använda obegränsat belopp av medel i stuteriväsendets
fond. Jag tillstyrker därför, att det belopp, som under nästa budgetår
bör utgå för hithörande ändamål, måtte bestämmas av riksdagen,
därvid jag dock alltjämt bortser från de medel, som utgå av avkastningen
från hästavelsfonden och varom riksdagen i annat sammanhang meddelar
beslut. Med hänsyn till utgifterna för ändamålet under innevarande
budgetår eller 54,000 kronor vill jag förorda, att förevarande anslagsbelopp
måtte för budgetåret 1933/1934 bestämmas till sagda belopp, 54,000
kronor.

6. Demonstration i hovvård och hovbeslag.

I detta sammanhang torde jag få anmäla en av läraren i hovbeslag
vid veterinärhögskolan E. Akerblom i skrivelse till Kungl. Majit den
5 januari 1932 gjord framställning, avseende anordnande årligen under
en månad av demonstrationsdagar i hovvård och hovbeslag på olika, efter
förslag av hushållningssällskapen bestämda platser. Såsom motiv
härför har Åkerblom anfört följande.

Ett sedan länge känt faktum vore, att en hästs brukbarhet kunde vara
beroende på, huru vården av dess benställning, hovar och hovbeslag
handhades. Genom en rationell skötsel av dessa detaljer hos unghästen
kunde som obotliga ansedda lidanden förebyggas och hos äldre hästar
felaktigheter avhjälpas eller sådana åtgärder vidtagas, att djur med kroniska
sjukdomar fortfarande vore användbara till arbete. Ett känt faktum
vore ävenledes, att hos en stor procent av den hästägande allmänheten
en anmärkningsvärd okunnighet rådde rörande nämnda spörsmål.
Det framstode därför som en nödvändighet, att åtgärder vidtoges för att
i största möjliga mån avhjälpa förefintliga brister. De upplysningar,
som vid dessa demonstrationsdagar kunde lämnas, spelade en stor roll
dels ur ren brukbarhetssynpunkt, dels — och detta icke minst — ur ärft -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

lighetssynpunkt. Allmänheten borde nämligen upplysas örn, att en viss
ärftlig disposition kunde finnas för felaktiga benställningar och bovformer,
även för vissa bovsjukdomar. Dessutom vore att märka, att
även direkta felaktigheter i benställningen bos en häst nedärvdes.

För att ur statistisk synpunkt motivera förslaget torde det vara tillräckligt
att meddela, att enligt distriktsveterinärernas årsrapporter för
1930 det förekommit i exempelvis två län — representerande det ena övervägande
ardenner — det andra nordsvensk avel — 1,088 sjukdomsfall av
sådan art, att ärftlig disposition, rent arv, felaktigheter i hovvård och
hovbeslag kunnat tänkas medverka. Demonstrationerna — fördelade på
fyra arbetsområden och platsindelningen å dessa områden så ordnad att
demonstrationerna kunde upprepas på samma ort vart tredje år — skulle
bedrivas av lämpliga veterinärer med biträde av vid veterinärhögskolan
utbildade instruktörer. Kostnaderna, som efter ett ifrågasatt dagarvode
för veterinären av 20 kronor och för instruktören av 10 kronor
jämte rese- och traktamentsersättning beräknats till 8,000 kronor, förutsattes
skola bestridas av totalisatormedel.

Över framställningen har remissutlåtande den 17 december 1932 avgivits
av stuteriöverstyrelsen, som därvid tillika överlämnat i ärendet inhämtade
yttranden från samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott,
från styrelsen för veterinärhögskolan med därvid fogade yttranden
av lärarkollegiet och professor G. Forssell, från medicinalstyrelsen
samt från lantbrukstyrelsen. Vidare hava infordrade utlåtanden avgivits
den 18 januari 1933 av styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet
vid Alnarp samt den 1 februari 1933 av styrelsen för veterinärinrättningen
i Skara. Av yttrandena inhämtas i huvudsak följande.

Av hushållningssällskapens förvaltningsutskott, vilka samtliga yttrat
sig i ärendet, hava vissa förmält sig redan hava vidtagit sådana åtgärder
för undervisning i liovvård och hovslageri, att ytterligare anstalter
härutinnan icke ansåges erforderliga. Flertalet hava vitsordat betydelsen
av den ifrågasatta undervisningen. Som regel hava utskotten emellertid
framhållit, att någon ekonomisk medverkan från hushållningssällskapen
icke vore att påräkna.

Lärarkollegiet vid veterinärhö g skolan har livligt tillstyrkt kursernas
anordnande och i fråga örn organisation i stort sett anslutit sig till
Åkerbloms förslag. Professor G. Forssell, som i kollegiet varit av avvikande
mening, ilar ansett, att anordnandet av de föreslagna demonstrationerna,
åtminstone under de första verksamhetsåren, borde bliva
en hushållningssällskapens angelägenhet. Styrelsen för veterinärhögskolan
har i princip uttalat sin anslutning till det framlagda förslaget
örn praktisk undervisning i hovvård, så mycket hellre som styrelsen
hade den bestämda uppfattningen, att ännu mycken upplysning tarvades
i denna för hästskötseln så viktiga fråga. I övrigt bär styrelsen anslutit
sig till lärarkollegiets yttrande, vari förslaget i stort sett tillstyrkts
oförändrat. Högskolestyrelsen har dock ifrågasatt lämpligheten
av att på sätt från vissa håll föreslagits överlämna åt de olika hushållningssällskapen
att ordna förevarande angelägenhet, vilken stuteriöverstyrelsen
i stället vore bäst lämpad handhava. På denna styrelse
borde sålunda ankomma att efter hörande av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott fastställa kursplaner.

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Medicinalstyrelsen har under förutsättning att de föreslagna demonstrationskurserna
organiserades så, att de icke komma att på något sätt
inverka förminskande av lärjungeantalet vid de statliga hovbeslagsskolorna
i Stockholm och Skara samt vid hovbeslagsskolan å Alnarp, till
exempel genom indragning av vissa hushållningssällskaps för ändamålet
anvisade anslag, tillstyrkt framställningen, därvid instämmande i vad
styrelsen för veterinärhögskolan i sitt i ärendet avgivna yttrande anfört.

Lantbruksstyrelsen har anfört, att enligt de av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott avgivna yttrandena vissa sällskap redan vidtagit
sådana åtgärder för undervisning i hovvård och hovslageri, att
ytterligare anstalter härutinnan icke ansåges erforderliga, under det att
flertalet utskott vitsordat betydelsen av den ifrågasatta undervisningen.
Under sådana förhållanden syntes det lantbruksstyrelsen mest
ändamålsenligt, att de hushållningssällskap, som ville själva eller i samarbete
med angränsande sällskap anordna demonstrationsundervisning i
huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande förslaget, kunde erhålla
skäligt bidrag härtill av totalisatormedel.

Stuteriöverstyrelsen har anfört bland annat följande.

Åtgärder för spridande av ökad kännedom örn hovvård och hovbeslag
vore inom stora delar av vårt land otvivelaktigt synnerligen välbehövliga.
Det av Åkerblom i sådant syfte framställda förslaget kunde tillstyrkas
såsom ändamålsenligt och jämförelsevis billigt.

Med hänsyn till hästavelns intresse av att kännedom om rationell hovvård
och hovbeslagskonst bleve spridd inom så vidsträckt område som möjligt,
saknades icke fog för att nämnda kostnader finge bestridas av totalisatormedlen
genom stuteriväsendets fond. Dock syntes det stuteriöverstyrelsen
skäligen kunna begäras, att hushållningssällskapen, såsom några
av dem erbjudit sig, ombesörjde de lokala anordningarna för kurserna.
Kurserna borde anordnas efter i huvudsak följande plan:

»1. För meddelande av demonstrationsundervisning i hovvård och
hovbeslag indelas riket enligt Kungl. Maj:ts beslut i vissa antal distrikt.
Inom varje distrikt bestämmer stuteriöverstyrelsen i samråd med vederbörande
hushållningssällskap lämpliga undervisningsområden på det
sätt, att sådana demonstrationskurser kunna återkomma vart tredje år
inom samma område.

2. Kurserna inom varje distrikt stå under ledning av en utav medicinalstyrelsen
förordnad veterinär. Ledare av kurs äger att till biträde
utse lämplig person, som genomgått instruktionskurs i hovbeslag vid
någon av statens hovbeslagsskolor.

3. Kurserna taga sin början omkring den 20 maj och pågå omkring
en månad. Deltagandet i kurserna är avgiftsfritt, dock skola de deltagare
i kurserna, som dit medföra hästar, själva tillhandahålla erforderliga
materialier för hovbeslag m. m.

4. Varje kurs omfattar praktiska demonstrationer i hovvård och hovbeslag
samt föredrag åtföljt av diskussion och besvarande av förfrågningar.

5. Ledare av kurs samt hans biträde åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning
enligt gällande resereglemente. För varje förrättningsdag
utgår dessutom arvode till ledaren med 20 kronor samt till biträde
med 10 kronor.

118

Departements aheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

6. Efter avslutandet av varje kurs skall ledaren till stuteriöverstyrelsen
avgiva redogörelse för vad under kursen förekommit ävensom
räkning å egna och biträdets resekostnads- och traktamentsersättning
samt särskilda arvoden.»

Kostnaderna för kurserna hava för varje distrikt av stuteriöverstyrelsen
beräknats på följande sätt:

traktamentsersättning till ledaren, 30 dagar å 16 kronor kronor 480

traktamentsersättning till biträdet, 30 dagar å 10 kronor .. » 300

arvode till ledaren, 26 dagar å 20 kronor .................. » 520

arvode till biträdet, 26 dagar å 10 kronor ................ » 260

reseersättning till ledaren och biträdet, förslagsvis ....... » 600

Summa kronor 2,160.

Örn antalet distrikt —- såsom förslagsställaren ifrågasatt — bliver
fyra, skulle alltså sammanlagda kostnaden komma att utgöra i runt tal
8,700 kronor årligen.

Stuteriöverstyrelsen har hemställt, att för ändamålet måtte ur medel
till stuteriväsendet beredas ett belopp av 9,000 kronor.

Styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp har såsom
eget yttrande åberopat ett av professorn i hästskötsel och husdjurens
hälso- och sjukvårdslära, B. Hedelin, avgivit utlåtande. Däri har anförts,
att anordnandet av de ifrågasatta kurserna i hovvård vore synnerligen
önskvärt samt att stuteriöverstyrelsens förslag örn ledning, organisation
och planläggning av kurserna syntes innebära en god lösning
av dessa frågor. Hedelin .har emellertid ifrågasatt, att anslag
borde beviljas även till bestridande av kostnader för lokalers förhyrande
samt för anskaffande av undervisningsmaterial. För lokalhyror syntes
ett årligt anslag av 1,500 kronor vara tillfyllest; för undervisningsmaterial
torde krävas dels ett engångsanslag av 1,500 kronor, dels ett årligt
anslag för underhåll och komplettering av materialet av cirka 300
kronor.

Styrelsen för veterinärinrättningen i Skara har anfört i huvudsak
följande. Styrelsen delade tillfullo förslagsställarens uppfattning, att det
rådde stor okunnighet å hovvårdens område samt att en rationellt tilllämpad
hovvård skulle förhindra uppkomsten av en hel del hov- och benlidanden.
Särskilt ville styrelsen framhålla vikten av att kurserna så
bedreves, att de icke motarbetade landets hovbeslagsskolors verksamhet.
Kursledaren borde förordnas av medicinalstyrelsen eller ock borde
fordras, att medicinalstyrelsen vitsordade ledarens lämplighet.

Då jag finner de ifrågasatta kurserna i hovvård och hovbeslag
hava en viktig uppgift att fylla, tillstyrker jag, att medel beredes för
ändamålet. I anslaget till stuteriväsendet för nästa budgetår torde sålunda
för anordnande av dylika kurser böra beräknas visst belopp, vil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

119

ket synes kunna, bland annat genom nedsättning av de föreslagna traktamentena
till ledarna för och biträdena vid kurserna, begränsas till 8,000
kronor. Beträffande den närmare planen för och ledningen av ifrågavarande
undervisningsverksamhet torde det få ankomma på Kungl. Maj:t
att, sedan riksdagen beslutat i anslagsfrågan, meddela bestämmelser.

7. Medelsbehovet för budgetåret 1933/1934 för stuteriväsendet.

I enlighet med vad jag i det föregående tillstyrkt skulle utgifterna för
stuteriväsendet, centralledningen oräknad, för nästa budgetår beräknas

sålunda:

1) Avlöningar till tjänstemän vid hingstdepåer och stuteri,
förslagsanslag .................................... kronor 47,500

2) Avlöningar till övrig personal vid hingstdepåer och

stuteri, förslagsanslag .................................. » 96,400

3) Hingstdepåernas och stuteriets verksamhet .......... » 181,000

4) Hästpremieringen, förslaganslag ...................... » 214,700

5) Understöd åt hästavelsföreningar och för stamhoks föring

................................................. » 54,000

6) Demonstration i hovvård och hovbeslag .............. » 8,000.

De sålunda angivna anslagsbeloppen utgöra sammanlagt 601,600 kronor.

Under erinran att Kungl. Maj:t hitintills haft befogenhet att efter
prövning i vart fall disponera tillgängliga medel å stuteriväsendets fond
för tillgodoseende av diverse ändamål, som äro ägnade att främja hästaveln,
tillstyrker jag vidare, att ett belopp av 48,400 kronor måtte fernästa
budgetår ställas till Kungl. Majrts omedelbara förfogande för
tillgodoseende av dylika ändamål. De sammanlagda utgifterna för stuteriväsendet
för budgetåret 1933/1934 torde alltså böra begränsas till
(601,600 + 48,400 =) 650,000 kronor, vartill dock komma de i annat sammanhang
behandlade kostnaderna för stuteribyrån i lantbruksstyrelsen.

Vid övervägandet av frågan, huruvida utgifterna för stuteri väsendet
liksom hittills böra utgå ur stuteriväsendets fond eller bestridas direkt
å budgeten, har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
funnit övervägande skäl tala för den sist nämnda anordningen. Härigenom
skulle vinnas ökad reda och överskådlighet, och riksstaten bleve
befriad från en s. k. specialbudget. Jag anser därför, att man så snart
detta låter sig göra, exempelvis från och med budgetåret 1934/1935, frångår
det nuvarande systemet mod en specialbudget för stuteriväsendet.
Då en dylik omläggning näppeligen kan ske redan med ingången av
nästa budgetår, torde utgifterna för stuteriväsendet — begränsade till

650,000 kronor — även för budgetåret 1933/1934 böra bestridas direkt
från stuteriväsendets fond.

Så vitt nu kan bedömas torde stuteriväsendets fond den 1 juli 1933 hava

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

eu behållning av i runt tal 100,000 kronor. Därest i enlighet med stuteriöverstyrelsens
beräkning under nästa budgetår i totalisatormedel inflyta
800,000 kronor, kommer fonden att under sagda budgetår hava en
tillgång av sammanlagt ungefär 900,000 kronor. Då utgifterna för stuteriväsendet,
såsom nyss föreslagits, skulle begränsas till 650,000 kronor
samt ett belopp av 200,000 kronor i enlighet med inkomstberäkningen i
årets statsverksproposition tages i anspråk för allmänna budgetändamål,
torde fondens behållning vid utgången av budgetåret 1933/1934 alltså
kunna under angivna förutsättningar beräknas till ungefär 50,000
kronor.

Vad angår finansieringen av förenämnda utgifter för stuteri väsendet
eller med andra ord medelstillförseln till stuteriväsendets fond, vill jag
erinra, att i inkomstberäkningen för budgetåret 1933/1934 titeln »totalisatormedel»
liksom för innevarande budgetår upptagits till belopp, motsvarande
vad som kan påräknas komma att under budgetåret verkligen
inflyta i form av dylika inkomster, eller 800,000 kronor. Med fortsatt
tillämpande av principen, att förslagsanslaget till stuteriväsendet bör
upptagas till samma belopp som det, vartill totalisatormedlen beräknas
komma att under budgetåret inflyta, torde sagda anslag jämväl för nästkommande
budgetår böra uppföras till belopp av 800,000 kronor.

IX. Kostnadsberäkningar och statförslag.

Till en början torde jag få något beröra frågan, från vilka medel kostnaderna
för den nya stuteribyrån inom lantbruksstyrelsen böra bestridas.
Jämlikt beslut av 1930 års riksdag skola utgifterna för stuteriväsendet
i sin helhet, sålunda jämväl utgifterna för stuteriöverstyrelsen,
finansieras av totalisatormedlen genom stuteriväsendets fond. I enlighet
med vad jag förut anfört torde ett dylikt förfarande icke böra tilllämpas
för tiden efter budgetåret 1933/1934. Fråga uppstår då, huruvida
kostnaderna för en till lantbruksstyrelsen förlagd stuteribyrå jämväl
böra för budgetåret 1933/1934 finansieras på samma sätt som nu. En
dylik anordning skulle sannolikt nödvändiggöra, att en särskild stat upprättades
för nämnda byrå vid sidan av lantbruksstyrelsen allmänna stat.
Det har synts mig, som örn tillräckliga motiv knappast föreligga för en
sådan anordning. Jag har därför vid upprättande av statförslag för lantbruksstyrelsen
för nästa budgetår utgått från att avlöningar till ordinarie
och icke-ordinarie personal å stuteribyrån skola bestridas av de anslagsmedel,
från vilka utgifterna till avlöningar m. m. åt övrig hos styrelsen
anställd personal bekostas, d. v. s. från det ordinarie anslaget till
lantbruksstyrelsen. Härav följer, att nyssnämnda fond hädanefter icke
skulle svara för den centrala utan allenast den lokala stuteriadministrationens
utgifter.

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän inom den ordinarie
staten för lantbruksstyrelsen skulle enligt beräkning belöpa sig till
i avrundat tal 200,300 kronor. Med hänsyn till att de två byråinspektörsbefattningarna
å lantbruksbyrån under övergångstiden torde kunna up.
pehållas av statskonsulenter å övergångsstat, synes nämnda anslagspost
för budgetåret 1933/1934 kunna beräknas till i avrundat tal 183,200 kronor.

Till avlöningar till tjänstemän å övergångsstat torde böra avses ett beräknat
belopp av 53,400 kronor.

I lantbruksstyrelsen nuvarande stat är upptaget ett förslagsanslag av

5,000 kronor till vikariatsersättningar. I enlighet med vad numera tilllämpas
torde något särskilt anslag för berörda ändamål icke böra upptagas
i den nya staten utan härför erforderligt belopp utgå ur anslaget
till avlöningar till ordinarie tjänstemän.

Vad slutligen angår anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie
befattningshavare m. to., torde densamma i sin helhet böra erhålla förslagsanslags
natur. Anslagsposten i fråga bör därvid delas i två delar,
av vilka den ena bör användas till grundavlöningar till extra ordinarie
tjänstemän, extra befattningshavare, tillfällig personal, renskrivning,
övertidsersättning m. m., medan från den andra posten, som beräknas förslagsvis,
skall utgå vad som erfordras till beredande av avlöningsförhöjningar
åt extra ordinarie tjänstemän ävensom enligt gällande författningar
uppkommande kostnader för läkarvård jämte läkemedel o. dyl.
samt begravningshjälp åt sådan personal.

Enligt vad jag i det föregående anfört skulle de uti mitt förslag upptagna
befattningarna såsom byrådirektör för lantbruksekonomiska ärenden
å lantbruksbyrån och såsom byråchef samt byråinspektör å undervisningsbyrån
icke uppföras å ordinarie stat. Avlöningarna till ifrågavarande
tjänstemän liksom ock till de två extra byråingenjörerna å kulturtekniska
byrån torde böra utgå från nu ifrågavarande anslagspost.

I anslutning till vad jag förut förordat i fråga örn ökning av de ickeordinarie
arbetskrafterna i lantbruksstyrelsen och med ledning av de utav
jordbruksutredningen ävensom i de utav lantbruksstyrelsen i dess utlåtande
lämnade kostnadsberäkningarna, torde anslaget till icke-ordinarie
befattningshavare m. m. böra beräknas på följande sätt.

Extra ordinarie tjänstemän.

1 byråchef (lönegrad B 30, löneklass 29—32) .................... 10,020 960

1 byrådirektör (lönegrad B 26, löneklass 25—28) ........... 8,124 936

1 byråinspektör (lönegrad B 24, löneklass 23 — 26)............ 7,212 912

2 byråingenjörer (lönegrad B 21, löneklass 20—23) ........ 12,096 1,536

1 notarie (lönegrad B 21, löneklass 19—23)........................ 5,676 372

2 förste amanuenser (18:e lönegraden) ............................... 9,192 1,344

3 amanuenser (14:e lönegraden) ............................................ 11,016 648

3 kontorsbiträden (4:e lönegraden)....................................... 6,156 468

1 skrivbiträde (2:a lönegraden) ...................................... 1,836 60

Summa 71,328 7,236.

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

Extra befattningshavare m. m.

1 ingenjörsbiträde (8:e löneklassen) ........................................................ 2,988

2 lantbruksstipendiater, 12 månader å 150 kronor................................ 1,800

1 skrivbiträde (löneklass c) ........................................................................ 1,836

1 inspektris för lanthushållningen ............................................................ 1,200

Tillfällig arbetskraft och övertidsersättning................ 5,800

Vi kar iatsersättn i ilga r.................................................................................... 3,500

Sakkunniga .................................................................................................. 2,200

Summa 19,324.

Beträffande de sålunda gjorda beräkningarna anhåller jag få lämna
följande förklaringar.

Inordnande under lantbruksstyrelsen av inspektionen över den lägre
lantbruksundervisningen — med visst undantag — skulle innebära, att
det under nionde huvudtiteln uppförda anslaget till inspektion över de
lägre lantbruksundervisningsanstalterna skulle i fortsättningen behöva
beräknas allenast för arvode och reseersättning åt en kvinnlig inspektris
över undervisningen vid lanthushållsskolorna. Med hänsyn till behovet
av en utvidgning av sistnämnda inspektionsverksamhet har jordbruksutredningen
föreslagit, att arvodet, som nu utgör 750 kronor för år,
måtte höjas till förslagsvis 1,200 kronor. För reseersättningar åt inspektrisen
har utredningen beräknat ett belopp av 1,000 kronor, vadan
anslaget i fråga skulle kunna minskas med 5,800 kronor eller till 2,200
kronor. Emellertid har utredningen ifrågasatt, huruvida icke en sådan
anordning bör träffas, att anslaget efter denna sänkning kan helt avföras
från riksstaten och inspektionen i fråga i stället avlönas från lantbruksstyrelsens
anslag till icke-ordinarie befattningshavare, samt resekostnaderna
bestridas ur nionde huvudtitelns allmänna anslag till reseoch
traktamentspenningar.

Den sålunda ifrågasatta anordningen synes mig i huvudsak lämplig.
I det följande ifrågasätter jag dock ett särskilt anslag till reseersättningar
åt styrelsens befattningshavare. Med förordande tillika av den
föreslagna arvodesförhöjningen har jag i anslagsposten till avlöningar till
icke-ordinarie befattningshavare inräknat ett arvode för inspektrisen över
lanthushållsskolorna av 1,200 kronor.

I det föregående har jag förordat beräknande av ett belopp av 4,000
kronor för tillfällig arbetskraft å stuteribyrån. I enlighet med vad lantbrukstyrelsen
föreslagit torde därjämte för tillfällig arbetskraft och övertidsersättning
inom lantbruksstyrelsen böra beräknas ett belopp av 1,800
kronor, vadan för nu angivna ändamål skulle erfordras ett sammanlagt
belopp av 5,800 kronor.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att i anslagsposten till avlöningar
till icke-ordinarie befattningshavare borde upptagas ett visst belopp, av -

Kungl. Majlis proposition nr 234.

123

sett för gäldande av kostnader för till styrelsen inkallade sakkunniga.
För styrelsen förelåge nämligen ett behov av att kunna i förekommande
fall inkalla till överläggningar i styrelsen inom jordbruket eller lantbruksförvaltningen
sysselsatta personer, såsom sekreterare hos hushållningssällskap,
föreståndare för lägre lantbruksundervisningsanstalter, kemiska
stationer och lokala frökontrollanstalter m. m. Styrelsens instruktion
förutsätter också, att styrelsen skall kunna inkalla sakkunniga till
överläggningar. Det härför erforderliga beloppet har av styrelsen beräknats
till 1,200 kronor för år.

Vidare har lantbruksstyrelsen, för den händelse hästavelsärendeua
komme att överflyttas till styrelsen, ansett nödvändigt, att styrelsen bereddes
möjlighet att i förekommande fall hava tillgång till utomstående
expertis å hästavelsområdet och för sådant ändamål inkalla till överläggningar
inom styrelsen uti förevarande avseende särskilt sakkunniga
personer, närmast då ordförande i premieringsnämnd. Då medel till
rese- och traktamentsersättningar icke stöde till förfogande för sådant
ändamål, borde särskilda medel anvisas, och har styrelsen nu i detta
hänsende beräknat ett belopp av 1,000 kronor för år.

Det medelsbehov, som sålunda av styrelsen anmälts, synes mig oavvisligt,
varför jag i anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
inräknat ett sammanlagt belopp av 2,200 kronor, avsett för
täckande av utgifter för sakkunnigas inkallande till styrelsen.

I det föregående har jag beräknat ett belopp av 71,328 kronor till avlöningar
samt ett belopp av förslagsvis 7,236 kronor till avlöningsförhöjningar
till extra ordinarie tjänstemän inom lantbruksstyrelsen. Enligt
vad jag förut förutsatt, skulle emellertid under övergångstiden den ena
av de å övergångsstat uppförda byrådirektörerna uppehålla den ickeordinarie
byråinspektörsbefattningen å undervisningsbyrån. För budgetåret
1933/1934 torde därför ifrågavarande belopp böra nedsättas med
respektive 7,212 kronor eller till 64,116 kronor respektive 912 kronor eller
till 6,324 kronor.

I detta sammanhang torde jag ock få omförmäla, att statskontoret i sitt
yttrande över jordbruksutredningens förslag framhållit, att med hänsyn
till att icke-ordinarie befattningshavare under förordnande att uppehålla
högre tjänst uppbure avlöning från anslag till avlöningar till ordinarie
tjänstemän, det icke vore erforderligt att för ändamålet upptaga hela
det sammanlagda beloppet av grundavlöningar, avlöningsförhöjningar
samt arvoden till extra befattningshavare m. m. I anledning härav och
i anslutning till vad lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagit torde anslagsposten
till avlöningar till extra ordinarie tjänstemän kunna minskas
med ytterligare 1,000 kronor. Jag beräknar sålunda anslagsposten till
avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m. för budgetåret
1933/1934 till (63,116 + 6,324 + 19,324 =) 88.764 kronor eller i avrundat be

124 Kungl. Majlis proposition nr 234.

lopp till 88,700 kronor. Den i berörda anslagspost ingående delposten av
(63,116 + 19,324 =) 82,440 kronor till grundavlöningar får icke överskridas,
dock att, därest den händelse skulle inträffa, att den icke-ordinarie byråinspektörsbefattningen
å undervisningsbyrån måste under förberörda
övergångstid nytillsättas, härför erforderliga medel må bestridas från nu
förevarande anslagspost till avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare
m. m.

I enlighet med vad sålunda anförts skulle den ordinarie avlöningsstaten
för lantbruksstyrelsen för budgetåret 1933/1934 erhålla följande utseende: -

Ordinarie avlöning sstat.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsanslag .. kronor 183,200
Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare m. m„

förslagsanslag .......................................... » 88,700

Summa förslagsanslag kronor 271,900.

Övergångsstaten torde, i anslutning till den i det föregående angivna
medelsberäkningen, böra fastställas sålunda:

Avlöningar, förslagsanslag .............................. kronor 53,400.

För närvarande är ordinarie förslagsanslaget till lantbruksstyrelsen
i riksstaten upptaget till ett belopp av 225,000 kronor. Ett genomförande
från och med budgetåret 1933/1934 av mitt förslag till organisationsförändringar
inom lantbruksstyrelsen skulle alltså påfordra en höjning
av ifrågavarande anslag från 225,000 kronor till 325,300 kronor, d. v. s.
med 100,300 kronor.

Vidare torde under nionde huvudtiteln böra uppföras ett särskilt anslag
för reseersättningar åt befattningshavare vid lantbruksstyrelsen. Detta
anslag torde böra upptagas med 15,000 kronor samt givas natur av extra
förslagsanslag. Anslagsbeloppet torde icke få överskridas utan Kungl.
Maj:ts tillstånd.

Emellertid torde genom de ifrågasatta organisationsförändringarna
vissa andra anslagsökningar uppkomma. I avseende härå är följande att
bemärka. Vid jämförelse med nuvarande anslag till lantbruksstyrelsen
skall den i styrelsens stat upptagna posten avlöningar till ordinarie
tjänstemän, av mig i det föregående beräknad till 183,200 kronor, användas
jämväl till bestridande av vikariatsersättningar. För sistnämnda
ändamål är i nuvarande stat upptagen en särskild anslagspost av förslagsanslags
natur å 5,000 kronor. Efter styrelsens omorganisation kan
det förutses, att till bestridande av vikariatsersättningar erfordras visst
belopp, som, ehuru det icke kommit till uttryck såsom särskild post i stat -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

förslaget, måste vid jämförelse med nuvarande anslag till styrelsen medtagas
å omkostnadssidan. Detta belopp har av jordbruksutredningen beräknats
till 10,000 kronor men torde i närmare anslutning till av lantbruksstyrelsen
gjord beräkning kunna upptagas till 7,500 kronor. Slutligen
torde även någon ökning i styrelsens expensutgifter vara att förvänta.
Denna ökning bar av jordbruksutredningen beräknats till 6,000
kronor och av lantbruksstyrelsen till 7,500 kronor. Under förutsättning
av sistnämnda höjning skulle den sammanlagda anslagsstegringen alltså
belöpa sig till (100,300 + 15,000 + 7,500 + 7,500 =) 130,300 kronor.

Uteslutet är icke, att ännu någon utgiftsökning kail vara att emotse på
grund av uppkommande behov av ökat lokalutrymme för medicinalstyrelsen
och lantbruksstyrelsen eller i form av engångskostnad för möbler,
inventarier m. m. Dylika eventuella kostnader låta sig emellertid nu icke
överblickas eller beräknas.

Mot förenämnda direkta kostnadsökning av 130,300 kronor svara vissa
besparingar å andra anslag. Sålunda skulle genom stuteriärendenas
överflyttande till lantbrukstyrelsen och minskning i samband därmed av
utgifterna för stuteriväsendet på grund av stuteriöverstyrelsens indragning
en besparing uppkomma för statsverket, belöpande sig till 42,100
kronor.

Vidare skulle indragningen av statskonsulenterna å lanthushållningens
område och deras uppförande å lantbruksstyrelsens övergångsstat medföra,
att det under nionde huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget
till statskonsulenter och deras biträden å 49,800 kronor skulle kunna avföras
från riksstaten.

Än vidare skulle ett anvisande å lantbruksstyrelsens stat av medel för
avlönande av inspektrisen över lanthushållsskolorna möjliggöra, att det
under meranämnda huvudtitel uppförda ordinarie förslagsanslaget till inspektionen
över de lägre lantbruksundervisningsanstalterna å 8,000 kronor
kan uteslutas ur riksstaten.

Genom överflyttande till medicinalstyrelsen av ärendena rörande nötkreaturstuberkulosens
bekämpande skulle enligt min i det föregående
gjorda beräkning uppstå en besparing i personalkostnaderna av 4,000
kronor.

Mot förenämnda anslagsökningar av 130,300 kronor svara sålunda å
andra sidan anslagsminskningar till ett sammanlagt belopp av (42,100 -f49,
800 + 8,000 + 4,000 —) 103,900 kronor.

Den direkta, nu beräkneliga kostnadsökningen vid ett genomförande
av mitt i det föregående framlagda omorganisationsförslag skulle sålunda
inskränka sig till ett belopp av omkring 26,400 kronor.

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

dels besluta, att antalet ordinarie befattningar i
lantbruksstyrelsen skall från och nied den 1 juli 1933
vara bestämt på följande sätt:

Befattning. Lönegrad.

1 generaldirektör, arvode enligt 5 § i avlöningsreglementet
—

1 chef för stuteribyrån, arvode enligt 5 § i

avlöningsreglementet —

4 byråchefer ....................... B 30

1 byrådirektör .............................. B 28

2 förste byråingenjörer ...................... B 26

1 byråinspektör för husdjursskötsel .......... B 24

1 byråinspektör för mejeriärenden .......... B 24

1 sekreterare ................................ B 24

1 kassör och bokhållare ...................... B 21

2 notarier ................................... B 21

3 kansliskrivare ............................. B 11

1 förste expeditionsvakt .................... B 7

4 kanslibiträden ............................. B 7

2 expeditionsvakter ......................... B 5

4 kontorsbiträden ........................... B 4

1 skrivbiträde ............................... B 2;

Anin. 1. Befattningen såsom byråinspektör för husdjursskötsel
tillsättes ej, så länge statskonsulent i boskapsskötsel finnes upptagen
å övergångsstat.

Anm. 2. Befattningen såsom byråinspektör för mejeriärenden
tillsättes ej, så länge statskonsulent i mejerihushållning finnes upptagen
å övergångsstat.

dels besluta, med giltighet från och med den 1 juli
1933, sådan ändring av 5 § i avlöningsreglementet för
befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra
verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, att i
1 mom. första stycket av paragrafen bland där angivna
chefsbefattningar uppföres generaldirektören i
lantbruksstyrelsen med arvode av 19,000 kronor, att i
sagda moments andra stycke införes befattningen såsom
chef för stuteribyrån i lantbruksstyrelsen med
arvode av 12,000 kronor samt att i 2 mom. av paragrafen
befattningen såsom chef för stuteriöverstyrelsen
uteslutes;

dels besluta, att å övergångsstat för lantbruksstyrel- ‘

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

sen skola från och med den 1 juli 1933 vara upptagna
följande befattningar, nämligen

Befattning. Lönegrad.

2 byrådirektörer ............................ B 26

1 statskonsulent i boskapsskötsel ............ B 24

1 statskonsulent i svinskötsel ................ B 24

1 statskonsulent i får- och getskötsel ........ B 24

1 statskonsulent i mejeribusbållning ........ B 24;

dels godkänna de av mig i det föregående förordade
förslagen till ordinarie avlöningsstat och till övergångsstat
för lantbruksstyrelsen, att tillämpas från
och med budgetåret 1933/1934;

dels höja det ordinarie förslagsanslaget till lantbruksstyrelsen,
nu 225,000 kronor, med 100,300 kronor
till 325,300 kronor;

dels till reseersättningar åt befattningshavare vid
lantbruksstyrelsen anvisa för budgetåret 1933/1934 under
nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag av

15,000 kronor;

dels besluta, att det under nionde huvudtiteln uppförda
ordinarie förslagsanslaget till statskonsulenter
och deras biträden, 49,800 kronor, skall ur riksstaten
ntgå;

dels besluta, att det under samma huvudtitel upptagna
ordinarie förslagsanslaget till inspektion över
de lägre lantbruksundervisningsanstalterna, 8,000 kronor,
skall ur riksstaten utgå;

dels till förekommande och hämmande av tuberkelsjukdomar
hos nötkreaturen anvisa för budgetåret
1933/1934 under nionde huvudtiteln ett extra förslagsanslag
av 140,000 kronor;

dels för budgetåret 1933/1934 uppföra ordinarie förslagsanslaget
till stuteriväsendet med oförändrat belopp
av 800,000 kronor;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att utfärda de
övergångsbestämmelser, som vid genomförande av förberörda
organisationsändringar må erfordras.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Hög -

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 234.

het Kronprinsen-Eegenten bifall samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

LTr protokollet:
Joh:s Thygesen.

3307 65. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.