Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

13

Nr 23.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående efterskänkande
av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden
lämnat förskott: given Stockholms slott den 13 januari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden
för den 6 augusti 1932 och den 13 januari 1933 samt av
kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående efterskänkande av ett
för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag
ur kyrkofonden lämnat förskott, vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå riksdagen att för dess del lämna det medgivande, som omförmäles
i föredragande departementschefens hemställan.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
augusti 1932.

Närvarande:

Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Departementschefen, statsrådet Städener anför härefter:

Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 12 april 1929 har av kyrkofondens
medel förskjutits 34,000 kronor för förvärvande för fondens räkning av
Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförenings fordran
på grund av kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i ett
vattenavledningsföretag för reglering av Harmångersån m. m., och skulle

14

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

såsom villkor härför gälla, att Ströms bruks aktiebolag förbunde sig att ansvara
för att några ytterligare kostnader i anledning av boställets deltagande
i företaget icke komme att utkrävas. Vidare har Kungl. Majit genom beslut
den 31 maj 1929 förklarat, att med nämnda villkor icke avsåges redan
fördelad återbetalningsskyldighet för odlingslån eller kostnad för framtida
rensningsarbeten. Härjämte har Kungl. Maj:t genom beslut den 4 december
1931 bemyndigat statskontoret att förskottsvis av kyrkofondens medel
betala dels redan förfallna, oguldna annuiteter å kyrkoherdebostället åvilande
skuld till statens avdikningslånefond, dels ock, tills vidare och intill dess
Kungl. Majit annorlunda förordnade, därefter förfallande sådana annuiteter,
i sammanhang varmed Kungl. Majit förklarat sig vilja framdeles meddela
beslut rörande sättet för återgäldande till kyrkofonden av vad som på grund
härav samt enligt förutberörda beslut den 12 april 1929 förskjutits ur fonden.

Jag anhåller nu att få inför Kungl. Majit anmäla frågan om återgäldande
till kyrkofonden av de sålunda lämnade förskotten och lämnar då först en
redogörelse för vad i ärendet förekommit.

Sj^sslomannen för Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförening
anhöll år 1910 hos domkapitlet i Uppsala örn godkännande av ingången
förening beträffande kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande i avdikningsföretag för reglering av Harmångersån m. m. Enligt
en av statens lantbruksingenjör J. Nernst lämnad, på vederbörliga synehandlingar
grundad uppgift beräknades genom nämnda vattenavledningsföretag
vinnas ett jordförbättringsvärde av 151,725 kronor. Härav belöpte
på kyrkoherdebostället 19,900 kronor 50 öre, varförutom bostället skulle
bekomma en icke obetydlig andel i landvinst av sjöbotten örn 23,is hektar.
Kostnaderna för hela företaget beräknades till 111,350 kronor, därav bostället
skulle svara för 13,529 procent.

Domkapitlet — som av handlingarna i ärendet inhämtat, att dåvarande
innehavaren av nämnda kyrkoherdeboställe, kyrkoherden Lars Rosander,
ingått i dikningsföreningen endast under villkor, att han ej personligen
komme att svara för boställets utskylder i dikningsföretaget, samt att konsistorieombudet
vid förrättningen jämväl under nämnda förutsättning underskrivit
föreningen, ävensom att Rosander och nämnda ombud sedermera
efter remiss i ärendet avstyrkt godkännande av kyrkoherdeboställets deltagande
uti ifrågavarande dikningsföretag — fann genom beslut den 26 oktober
1910 sig icke kunna under sådana förhållanden godkänna föreningen
i vad den rörde nämnda kyrkoherdeboställe.

Sedan domkapitlet härefter jämlikt föreskrift i förordningen örn deltagande
i vattenavledningsföretag för boställen och annan staten tillhörig jord den
6 juli 1849 i skrivelse den 1 mars 1911 anmält nämnda förhållande hos
Kungl. Majit samt Rosander — under åberopande att bostället, därest båtnadsavsägelse
enligt 76 § dikningslagen ägde rum, skulle tillskyndas en
avsevärd förlust — förklarat sig villig att för k}rrkoherdeboställets räkning

15

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

deltaga i vattenavledningsföretaget, fann Kungl. Maj:t genom beslut den 22
juni 1911 den av domkapitlet gjorda anmälan icke föranleda någon Kungl.
Maj:ts vidare åtgärd; och blevo de till ärendet hörande handlingarna överlämnade
till domkapitlet för den åtgärd, som omförmäles i 1 § av nämnda
förordning den 6 juli 1849.

Under åberopande av omförmälda kungl, beslut den 22 juni 1911 meddelade
domkapitlet i skrivelse den 16 augusti 1911 till Harmångersåns och
Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförening, att, enär Rosander förklarat
sig villig att för boställets räkning deltaga i företaget, domkapitlet intet
hade att erinra mot den ingångna föreningen, i vad den rörde nämnda
kyrkoherdeboställe.

Sedan härefter nuvarande kyrkoherden i pastoratet S. Holmquist hos domkapitlet
dels anmält, att, sedan företaget fullbordats, boställets andel i kostnaderna
visat sig i verkligheten uppgå till 57,141 kronor 83 öre, att, sedan
av detta belopp 6,926 kronor 76 öre guldits genom boställets andel i statsanslag
för företagets genomförande och 16,861 kronor 21 öre bestritts med
boställets andel i odlingslån, för bostället återstode att gälda — förutom
annuitet å sagda odlingslån — 33,353 kronor 86 öre, samt att sistnämnda
belopp förfallit till betalning den 1 april 1924, från vilken dag å detsamma
löpte 6 procent årlig ränta, dels och anhållit örn närmare direktiv angående
gäldandet av ifrågavarande kostnader, anmälde domkapitlet i skrivelse till
kammarkollegiet den 10 juni 1925 vad i ärendet förekommit samt hemställde,
att kollegiet ville vidtaga de åtgärder till förvarande av boställets
rätt, som kollegiet kunde finna nödiga, eller ock meddela föreskrift, huru
i ärendet lämpligen borde förfaras.

Sedan kammarkollegiet härefter inhämtat yttranden i ärendet av Harmångers
församling, vederbörande arrendator, kontraktsprost och landsfiskal,
statens lantbruksingenjör ävensom länsstyrelsen i Gävle, underställde kollegiet
med skrivelse den 29 december 1926 ärendet Kungl. Maj:ts prövning.

I sitt yttrande fritog sig församlingen från allt ansvar för den ekonomiska
situation, som inträffat på grund av sjösänkningsföretaget, och därmed
också för gäldandet av den bostället genom företaget ådragna skuldsumman,
samt uttalade som sin mening, att det ankomme på Kungl. Majit
att ekonomiskt bära ansvaret för boställets andel i sjösänkningskostnaderna.

Kammarkollegiet anförde, bland annat, följande:

Sedan ny lönereglering för prästerskapet i Harmångers och Jättendal
församlingars pastorat fastställts genom resolution den 19 augusti 1915 att
träda i kraft den 1 maj 1916, hade ifrågavarande kyrkoherdeboställe utarrenderats
för kortare tidsperioder, senast för tiden den 14 mars 1924—den
14 mars 1927 mot en årlig arrendeavgift å 200 kronor, men utan skyldighet
för arrendatorn att svara för nybyggnad eller deltaga i kostnader för
vissa allmänna företag, bland dem vattenavledningsföretag. I 1925 års fastighetstaxeringslängd
vore bostället upptaget med ett taxeringsvärde av
26,800 kronor för inägorna och 34,900 kronor för skogsmarken. I det före -

16

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

liggande fallet kunde icke någon betalningsskyldighet åläggas kyrkofonden.
Däremot anvisade 62 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910
den väg, som vore att i sådana fall anlita, nämligen boställets försäljning.
Det skulle därför kunna ifrågasättas att till behandling upptaga frågan om
försäljning av bostället eller att eventuellt låta rensnings- och sjösän kilin gsföreningen
skrida till åtgärder för exekutivt uttagande av sin fordran ur
bostället. Under förutsättning att det befunnes möjligt att på annat sätt
än genom försäljning helt eller delvis av bostället ordna förevarande angelägenhet,
ansåge sig emellertid kollegiet med hänsyn till pastoratets berättigade
intresse av boställets bibehållande som avlöningstillgång icke för det
dåvarande vilja förorda försäljning. Kollegiet hade tagit under övervägande,
örn det ej vore möjligt att söka ordna saken genom att låta det allmänna
träda emellan på sådant sätt, att kyrkofonden försköte det för gäldandet av
den svävande skulden erforderliga beloppet 33,353 kronor 86 öre jämte upplupen
ränta eller kanske hellre övertoge föreningens fordringsanspråk. Med
hänsyn till detta belopps storlek och det osannolika i att kyrkofonden någonsin
skulle kunna allenast av boställets arrendeavkastning göra sig betald
för sin fordran, syntes det dock ej vara möjligt att anlita nu berörda utväg
annat än under förutsättning av församlingens eller pastoratets medverkan.
Denna medverkan syntes kunna erhållas på det sätt, att pastoratet, för det
fall att kyrkofonden övertoge rensnings- och sänkningsföreningens ifrågavarande
fordran till kapital och ränta, lämnade sitt medgivande ej mindre till
att kyrkofondens fordran jämte ränta finge gäldas fonden genom anlitande
i enlighet med Kungl. Maj:ts närmare föreskrift av boställets årliga avkastning,
inklusive skogsavkastningen, än även till att, därest sådant visade sig
nödigt, försäljning till egna hem av delar av bostället, i den mån laga hinder
icke mötte, finge äga rum likaledes enligt Kungl. Majits närmare bestämmelser.
På grund av det anförda hemställde kollegiet, det Kungl. Majit
täcktes medgiva, att kyrkofonden, under nyss angivna förutsättning beträffande
medverkan från pastoratets sida, övertoge Harmångersåns och Kyrksjöns
rensnings- och sänkningsförenings ifrågavarande, på grund av boställets
deltagande i vattenavledningsföretaget uppkomna fordran å 33,353 kronor
86 öre tillika med 6 procent ränta från och med den 1 april 1924, med
rätt för kyrkofonden att i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl.
Majit komme att framdeles meddela, göra sig betald av avkastningen från
bostället och eventuellt genom försäljning av jord från bostället. Tillika
hemställde kollegiet, det täcktes Kungl. Majit anbefalla länsstyrelsen att
efter verkställd utredning samt vederbörandes hörande inkomma med yttrande
och förslag till bestämmelser om sättet, huru kyrkofonden skulle kunna
bekomma betalning för sin ifrågavarande fordran, därvid särskilt borde
undersökas, huruvida och i vilken mån försäljning av delar av bostället till
egna hem eller eljest kunde eller borde ske.

Sedan Kungl. Majit härefter lämnat Harmångers och Jättendal församlingars
pastorat tillfälle att avgiva yttrande över vad kollegiet i sin berörda
skrivelse den 29 december 1926 anfört och hemställt, överlämnade länsstyrelsen
med eget utlåtande av den 9 april 1927 utdrag ur protokoll, hållet
vid gemensam kyrkostämma med nämnda församlingar den 13 mars 1927,
utvisande att församlingarna vägrat sin medverkan till den föreliggande
frågans ordnande på frivillighetens väg i enlighet med vad kammarkollegiet
föreslagit.

17

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Länsstyrelsen anförde för egen del, bland annat:

I avvaktan på förevarande frågas avgörande komme bostället att provisoriskt
utarrenderas på två år. I arrendeavgift under denna tid hade erbjudits
800 kronor årligen. Vederbörande boställsnämnd bade vid arrendeuppskattning
föreslagit, att bostället under den arrendeperiod, som vore
avsedd att omfatta tjugu år från den 14 mars 1929, skulle av arrendatorn
bebyggas för en beräknad kostnad av 15,000 kronor, vartill förskott skulle
bekommas ur kyrkofonden. Med hänsyn till byggnadsskyldighetens omfattning
skulle arrendatorn befrias från erläggande av arrendeavgift under de
fem första arrendeåren och därefter erlägga 300 kronor årligen förutom ett
årsbelopp till nybyggnad under hela arrendetiden av 1,105 kronor att användas
till återbetalning av förskottet från kyrkofonden. Arrendeavgiften
försloge sålunda icke ens tillnärmelsevis till gäldande av räntan å skulden
för deltagandet i vattenavledningsföretaget.

Sedan kammarkollegiet avgivit förnyat yttrande, fann Kungl. Maj:t genom
beslut den 14 juni 1928 vad i ärendet förekommit icke föranleda annan
Kungl. Maj:ts åtgärd än att domkapitlet anbefalldes att, då sådant med
hänsyn till förändrade omständigheter syntes påkallat, hos Kungl. Majit
ånyo anmäla förevarande fråga.

I skrivelse den 22 augusti 1928 anmälde domkapitlet, att enligt ett från
pastorsämbetet i Harmånger inkommet meddelande Harmångersåns och Kyrksjöns
rensnings- och sänkningsförening till betalning före den 31 juli 1928
uppsagt å bostället belöpande kostnadsandel, utgörande jämte 6 procent
ränta intill den 1 juli 1928 43,528 kronor 16 öre.

Sedan kammarkollegiet härefter genom remiss anbefallts att efter vederbörandes
hörande avgiva utlåtande i ärendet och kollegiet inhämtat yttranden
av Harmångers och Jättendal församlingars pastorat samt vederbörande
landsfiskal, anförde pastoratet i ansökning den 24 november 1928 i
huvudsak följande:

Sjösänkningsföreningen hade den 23 november 1928 ingivit ansökning
örn utmätning för uttagande av boställets andel i företagets kostnader. På
grund härav löpte pastoratet fara att alldeles utan eget förvållande förlora
bostället. Pastoratet hade emellertid inhämtat, att skogsmedel från bostället
under åren 1916—1919, då vattenavledningsföretaget utförts, tillgodokommit
kyrkofonden till ett nettobelopp av 42,275 kronor 20 öre, numera med tilllägg
av 4 Va procents ränta, utgörande 65,167 kronor 29 öre. Pastoratet
anhölle, att av detta belopp så stor del måtte få disponeras, att boställets
ifrågavarande gäld därmed kunde betalas, samt att, därest detta ej kunde
ske utan riksdags och kyrkomötes hörande, kyrkofonden med hänsyn till
utmätningsansökningen måtte genast övertaga »boställets sjösänkningsskuld»
eller åtminstone förskottera beloppet, intill dess saken slutgiltigt ordnats.

I ärendet avgåvos därefter yttranden av länsstyrelsen, domänstyrelsen,
kammarkollegiet och statskontoret, varjämte domkapitlet i Uppsala inkom
med en skrivelse i ämnet.

Kammarkollegiet meddelade, att ovan omförmälda utmätningsansökning
icke blivit bifallen av vederbörande utmätningsman ävensom att talan mot

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 22—23. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

utmätningsmannens beslut icke fullföljts, samt anförde huvudsakligen följande: Enligt

kollegiets mening vore kyrkofonden icke rättsligen skyldig att återbetala
någon del av de medel, fonden uppburit från bostället. Enligt kungörelsen
den 9 december 1910 angående grunder för ändringar i lagstiftningen
örn ecklesiastika boställsskogar skulle nämligen vad av boställets
skogsavkastning icke erfordrades för de behov, som skulle tillgodoses med
virke in natura, försäljas och därför influtna medel ingå till kyrkofonden.
Genom särskilda stadganden i kungörelsen samt i lagen örn reglering av
prästerskapets avlöning den 9 december 1910 och i lagen örn kyrkofond
samma dag angåves de ändamål, vartill fondens medel finge användas, utau
att därvid diknings- eller sjösänkningskostnader nämndes. Beträffande härefter
frågan örn vem som vöre ansvarig för boställets andel i företagets
kostnader, erinrade kollegiet till en början, att denna ansvarighet måste
grunda sig på den förening örn företaget, som kyrkoherden Rosander på
sin tid biträtt. Därigenom hade Rosander iklätt sig ansvaret för boställets
andel i kostnaderna. Däremot hade varken bostället såsom sådant, Harmångers
församling eller kronan anslutit sig till företaget och kunde förty
icke heller vara betalningsskyldiga för därav föranledda kostnader. Det vore
nämligen att märka, att vid vattenavledningsföretag enligt lagen örn dikning
och annan avledning av vatten den 20 juni 1879 de berörda fastigheterna
icke sakrättsligt svarade för företagets kostnader. På grund av 79 § i sistnämnda
lag hade först Rosanders efterträdare och sedermera efter ikraftträdande
av ny lönereglering pastoratet såsom nuvarande boställshavare blivit
pliktiga att deltaga i företaget och förty ansvariga för boställets andel
i företagskostnaden. Av lagrummet framginge vidare, att tidpunkten, då
utdebiterat kostnadsbidrag förfallit till betalning, vore avgörande för frågan
vem betalningsskyldigheten skulle drabba. I här ifrågavarande fall vore det
enligt kollegiets åsikt pastoratet i egenskap av boställshavare, som hade att
gälda de kostnader, som för boställets del förföllo till betalning den 1 april
1924. Oavsett denna omständighet ansåge emellertid kollegiet alltjämt, att
kyrkofonden borde övertaga företagets fordran. Denna ståndpunkt stödde
kollegiet på åtskilliga billighetsskäl. Pastoratet hade utan egen åtgärd direkt
på grund av lag kommit att inträda som boställshavare. Pastoratet hade
i olikhet med enskild boställshavare således icke haft möjlighet att avgöra,
huruvida det velat inträda i företaget eller icke. Redan på grund härav
måste det anses obilligt att ålägga pastoratet att svara för hela kostnaden.
Ett ytterligare skäl, varför det syntes obilligt att låta pastoratet med uttaxerade
medel betala hela vattenavledningskostnaden, läge enligt kollegiets mening
i det av pastoratet påpekade förhållandet, att under företagets utförande
boställets skog lämnat inkomst till högst betydande belopp, utan att
boställets innehavare fått uppbära någon del därav. Härmed förhölle sig
sålunda. I fastställd hushållningsplan för tiden den 1 maj 1900—den 30
april 1920 hade boställets årliga skogsavkastning beräknats till 182 kubikmeter.
Då emellertid de virkesbehov in natura, som skogen skulle tillgodose,
årligen krävde ett till 188 kubikmeter uppskattat sammanlagt virkesbelopp,
hade bostället icke ansetts kunna lämna något överskott av skogsförsäljningsmedel,
och i anledning härav hade genom kungl, brev den 13 oktober
1916 förklarats, att kyrkofonden icke kunde, såvitt anginge bostället, åläggas
att under tiden den 1 maj 1916—den 30 april 1920 till avlöning av
prästerskapet i pastoratet utgöra medel, varom förmäldes i 19 § 4 morn. i

19

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

lagen om reglering av prästerskapets avlöning. På grund av den under
krigstiden rådande bränslebristen och särskilt den genom bränslekommissionen
därunder tvångsvis bedrivna avverkningen hade emellertid under den
tid, det kungl, beslutet avsåg, uttagits ett betydande virkesbelopp från boställets
skogar. Nettovinsten härav, 42,106 kronor 2 öre, hade tillgodoförts
kyrkofonden. Det vore visserligen sant, att endast en del av dessa medel
örn ens något kunnat komma pastoratet till godo, därest avverkningen
varit förutsedd vid nyssnämnda beslut den 13 oktober 1916, ty pastoratet
syntes knappast under denna tid hava behövt taga skogsmedel i anspråk
till gäldande av avlöningen till sitt prästerskap. Sedermera hade pastoratet
emellertid nödgats tillgripa icke blott de skogsmedel, 2,185 kronor
årligen, som för åren 1920—1927 utgått till pastoratet, utan även sådana
utdebiterade medel, som omförmäldes i 19 § 5 mom. lagen örn reglering
av prästerskapets avlöning. Det vore emellertid klart, att därest den under
krigstiden företagna extra avverkningen icke förekommit, ett högre belopp
för närvarande skulle kunna utgå till pastoratet från kyrkofonden, dock
icke mer än som erfordrades till prästlönemedel. Av det anförda torde
framgå, att den ovannämnda forcerade avverkningen kunde i viss mån anses
som ett ingrepp i skogskapitalet, och att kyrkofonden på pastoratets
bekostnad gjort en vinst, som visserligen tillflutit fonden på grund av lagbud,
men som icke kunde anses överensstämma med grunden för lagstiftningen
rörande det prästerliga avlöningsväsendet. De billighetsskäl, som
kollegiet sålunda anfört, syntes fullt motivera, att bistånd från kyrkofonden
bereddes pastoratet till vattenavledningskostnadernas gäldande. Frågan, huru
vidsträckt detta bistånd borde bliva, vore kollegiet icke berett att besvara
för närvarande. Däremot ansåge sig kollegiet redan nu böra föreslå, att
kyrkofonden övertoge sjösänkningsföretagets fordran för boställets andel i
sänkningskostnaderna. Mellan kollegiet och ordföranden i styrelsen för Ströms
bruks aktiebolag, brukspatron C. F. Lundquist, hade nämligen underhandlingar
förts, vilka givit till resultat, att bolaget, som intoge en ledande ställning
inom företaget, genom brukspatronen Lundquist förklarat sig villigt
att medverka till att föreningen nedsatte sin fordran till 34,000 kronor
under förutsättning, att uppgörelse skedde före den 1 april 1929. Det såsom
resultat av underhandlingarna framkomna beloppet vore bestämt med hänsyn
till boställets andel i kostnaderna för företaget utan tillägg av ränta,
33,353 kronor 86 öre, ävensom till en av föreningen gulden annuitet för
boställets andel i företaget beviljat odlingslån, 665 kronor 49 öre, för vilka
kostnader föreningen alltså skulle erhålla gottgörelse. Föreningen skulle
däremot avstå från alla anspråk på ränta och medgiva, att bostället fritoges
från deltagande i alla vidare kostnader i följd av företaget.

Såsom jag förut erinrat, meddelade Kungl. Majit nytt beslut i ärendet
den 12 april 1929 och bemyndigade statskontoret att av kyrkofondens ine
del förskjuta 34,000 kronor för förvärvande för fondens räkning av Harmångersåns
och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsförenings fordran på grund
av kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande i företaget, och
skulle såsom villkor härför gälla att Ströms bruks aktiebolag förbunde sig
att ansvara för att några ytterligare kostnader i anledning av boställets deltagande
i företaget icke komme att utkrävas. Tillika uppdrog Kungl. Majit

20

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

åt kammarkollegiet att utreda frågan, huru det ur kyrkofonden lämnade
förskottet skulle kunna till fonden återgäldas.

Med anledning av en utav Ströms bruks aktiebolag gjord framställning
förklarade Kungl. Majit genom beslut den 31 maj 1929, att med det i förutnämnda
kungl, beslut den 12 april 1929 föreskrivna villkoret, att nämnda
bolag skulle förbinda sig att ansvara för att några ytterligare kostnader i
-anledning av boställets deltagande i företaget icke komme att utkrävas, icke
avsåges redan fördelad återbetalningsskyldighet för odlingslån eller kostnad
för framtida rensningsarbeten.

Sedan ovannämnda bolag till statskontoret avlämnat föreskriven förbindelse,
utbetalades beloppet i fråga den 21 juni 1929 till sjösänkningsföreningen.

I en den 20 mars 1930 till ecklesiastikdepartementet inkommen skrift
anhöll kyrkoherden S. Holmquist och kamreraren N. Enocsson såsom ombud
för kyrkorådet i församlingen, att jämväl den del av de för ifrågavarande
företag beviljade odlingslån, som ännu tyngde kyrkoherdebostället,
måtte gäldas av kyrkofonden eller att den fordran, som staten på grund av
sagda lån ägde gentemot bostället, måtte förvärvas av nämnda fond.

Såsom stöd härför anfördes bland annat, att avkastningen av bostället
aldrig kunde tänkas bliva större än att den nätt och jämnt täckte räntor
och möjligen någon amortering å för behövliga nybyggnader erforderligt
kapital. Ett oeftergivligt villkor för att bostället skulle kunna på allvar
ordnas upp, byggnader uppföras och de nu i lägervall liggande delarna av
boställets jord bringas i kultur vore, att bostället befriades från odlingshult.

Över ansökningen avgåvos yttranden av vederbörande landsfiskal, kyrkoråd,
kontraktsprost, kyrkoherde, pastorat och boställsnämndsordförande samt
den 14 maj 1930 av domkapitlet, den 23 juli 1930 av länsstyrelsen i Gävle,
den 30 januari 1931 av kammarkollegiet, den 16 april 1931 av domänstyrelsen,
den 1 juli 1931 av statskontoret och den 31 oktober 1931 ånyo av
kamm arkollegiet.

I sitt den 30 januari 1931 dagtecknade utlåtande anförde kollegiet:

Kollegiet har redan den 15 februari 1929 i utlåtande i ärendet diskuterat
frågan örn bistånd från kyrkofondens sida åt Harmångers och Jättendal
församlingars pastorat till lättande av den börda, som vattenavledningskostnadernas
gäldande av pastoratet skulle innebära för detta. Kollegiet har
därvid anfört flera skäl, som tala för att sådant bistånd borde lämnas, och
får kollegiet hänvisa till vad kollegiet då anfört. Vid det förnyade övervägande
av frågan, som kollegiet till åtlydnad av Kungl. Maj:ts beslut företagit
har kollegiet icke kunnat undgå att fästa stort avseende vid det förhållande,
att samtidigt med att vattenavledningsföretaget på grund av en
av utomordentliga omständigheter förorsakad konjunktur förlöpte på ett i
ekonomiskt avseende så olyckligt sätt, boställets skogsavkastning tack vare
samma konjunktur lämnade en alldeles opåräknad ekonomisk vinst. För
en enskild jordägare skulle det i en sådan situation hava framstått såsom

21

Kling!. Maj:ts proposition Nr 23

naturligt, att vinsten i det ena avseendet skulle hava fått utjämna förlusten
i det andra. I förevarande fall har kollegiet i sitt tidigare utlåtande givit
uttryck åt meningen, att enligt gällande rätt pastoratet skulle vara skyldigt
bära förlusten, medan kyrkofonden komme att åtnjuta vinsten. Denna verkan
av gällande rättsregler kan emellertid icke anses hava varit vid dessas
tillkomst förutsedd utan är att betrakta såsom resultatet av att rättsreglerna
kommit att få tillämpning på förhållanden, vilkas möjlighet icke tagits i
beräkning, då den nuvarande lagstiftningen örn de ecklesiastika boställena
tillkom. Under sådana förhållanden synes större vikt böra fästas vid vad
billighet och materiell rättvisa kräva än vid det resultat, vartill man skulle
komma genom sträng tolkning av de skrivna lagbuden. I själva verket
skulle ett fasthållande vid dessa innebära, att kyrkofonden på pastoratets
bekostnad gjorde en oförtjänt — att icke säga obehörig — vinst, och enligt
kollegiets mening måste det anses obilligt att gentemot pastoratet utn}rttja
en av lagstiftningen oförutsedd situation för att tillföra kyrkofonden
en vinst, varpå den eljest icke kunnat göra anspråk.

Som bevis för att situationer sådana som den nu inträffade icke tagits i
betraktande vid lagstiftningens tillkomst må påpekas, att i författningarna
det fall, att arrendeavkastningen icke förslår till vattenavledningskostnaders
gäldande, ingenstädes regleras, och detta ehuru vattenlagen i stor utsträckning
stadgar skyldighet att deltaga i dikningsföretag.

Kollegiet underskattar visserligen icke de svårigheter, som avfattningen
av författningsbestämmelserna örn kyrkofonden och örn skogsavkastningen
från de ecklesiastika boställena medför för en lösning av frågan i enlighet
med de synpunkter, kollegiet nu utvecklat, men kollegiet håller för sin del
före, att det icke kan åligga de myndigheter, som hava fått vården om
kyrkofonden sig anförtrodd, att göra fondens rättigheter gällande på ett
sätt, som skulle anses fördömligt, om det förekomme från enskild persons
sida. Kollegiet anser därför Kungl. Maj:t oförhindrad att förordna om
efterskänkande av kyrkofondens fordran mot pastoratet, i den mån detta
skulle bliva följden av ett tillämpande av de av kollegiet nu utvecklade
synpunkterna.

Beträffande sedan frågan, i vilken omfattning gälden bör efterskänkas, så
synas de anförda synpunkterna icke kunna föranleda till att låta kyrkofonden
bestrida större belopp än det, vartill förlusten skäligen kan skattas,
vilket innebär, att den båtnad, bostället vunnit av vattenavledningen, bör
frånräknas kostnaderna därför. Endast återstoden utgör förlust för bostället.
Båtnaden uppskattades vid företagets början till ett värde av 19,900
kronor 50 öre. Med hänsyn till den prisförskjutning, som därefter inträtt,
synes den numera böra kunna beräknas till ett något högre värde, låt vara
att båtnadens nyttiggörande fordrar ett betydande och kostbart uppodlingsarbete.
Från båtnaden bör å andra sidan avräknas en belastning å bostället
av 17,425 kronor 31 öre till återbetalning av andel i odlingslån. På bostället
belöper emellertid också andel i ett för vattenavledningens genomförande
beviljat statsanslag, vilken andel uppgår till 0,926 kronor. Med hänsyn
till att detta anslag beviljats till stöd för boställets jordbruk och använts
för gäldande av en del av de på bostället belöpande kostnaderna för
företaget, synes man kunna räkna bostället jämväl detta belopp till godo.
Summan av vad sålunda gottskrivits bostället uppgår till 24,351 kronor 31
öre. I det av kyrkofonden förskjutna beloppet ingår visserligen en annuitet
av odlingslånet, men den minskning i det bostället tillgodoräknade beloppet,
som borde föranledas härav, skulle bliva av ringa betydelse.

22

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Såsom av utredningen i ärendet och i tidigare ärenden angående förevarande
sak framgår, är det förknippat med betydande svårigheter att
uppskatta den varaktiga förmån, som beretts bostället genom företaget,
och de från olika håll meddelade åsikterna härom äro också synnerligen
skiftande. Med hänsyn härtill och till ovan antydda synpunkt torde man
icke kunna på ett mera tillfredsställande sätt beräkna värdet å båtnaden än
genom att till det ursprungligen beräknade förbättringsvärdet lägga en av
allmänna prisnivåns förskjutning betingad förhöjning av omkring 25 procent.
För enkelhetens skull torde det under sådana förhållanden vara lämpligast
att beräkna, att båtnaden uppgått till det belopp, som enligt vad nyss utvecklats
bör gottskrivas bostället såsom genom odlingslån och statsbidrag
gulden kostnad för företaget. På grund härav finner kollegiet sig kunna
föreslå, att det av kyrkofonden förskjutna beloppet i sin helhet efterskänkes.

Kollegiet har inhämtat, att bostället för närvarande är utarrenderat för
tiden till den 14 mars 1932 mot ett nybyggnadsbelopp av 600 kronor årligen
men utan skyldighet för arrendatorn att gälda arrende eller annuiteter
för odlingslånet. Härigenom uppkommer fråga, huru dessa annuiteter, som
uppgå till 1,134 kronor 78 öre, skola kunna gäldas. I detta avseende erinrar
kollegiet örn att odlingslånen i motsats mot vattenavledningskostnaderna i
övrigt sakrättsligt häfta vid bostället och att detta följaktligen bör kunna
tagas i anspråk för lånens betalning. Under sådana förhållanden lärer tvekan
icke kunna råda örn att även skogsmedel från bostället må tillgripas för
annuiteternas gäldande. I vilken proportion arrendemedel och skogsmedel
användas för ändamålet, torde sakna betydelse, då varken pastoratets eller
kyrkofondens rätt röner inverkan därav. Fråga om bestämmande av det
i 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen omförmälda årliga skogsavkastningsbeloppet
är nämligen för närvarande — jämlikt övergångsbestämmelserna
till kollegiets instruktion — beroende på kollegiets prövning, varför
hänsyn kan tagas till att skogsmedel från bostället kunna komma att åtgå
för gäldande av odlingslånen. Då behållna skogsavkastningen från bostället
enligt domänstyrelsens beräkning kommer att uppgå till omkring 1,480 kronor
årligen, torde man ej behöva befara, att medel till gäldande av odlingslånen
skola komma att saknas. Då skogsavkastningen emellertid måhända
kommer att inflyta ojämn, synes det vara lämpligt, att utöver arrendeavkastningen
för odlingslåneannuiteternas gäldande erforderliga medel förskjutas
av kyrkofonden, vilken i sin tur erhåller gottgörelse för dessa förskott genom
att beloppen jämlikt 19 § 4 mom. prästlöneregleringslagen bestämmas
motsvarande mindre.

Av vad kollegiet anfört framgår, att kollegiet icke anser sig kunna tillstyrka
Holmquists och Enocssons framställning.

Handlingarna i ärendet utvisa, att Harmångers och Jättendal församlingars
pastorat guldit fyra odlingslåneannuiteter. Egentligen borde pastoratet
äga anspråk att ur boställets avkastning erhålla ersättning härför.
Då emellertid pastoratet redan uppburit hela boställsavkastningen för de år,
de guldna annuiteterna avsett, samt något bidrag ur kyrkofonden enligt
21 § prästlöneregleringslagen icke skolat utgå, därest boställsavkastningen
fått av pastoratet användas för annat ändamål än prästlönernas bestridande,
lärer pastoratet icke kunna anses berättigat till ersättning för de utgivna
annuiteterna.

23

Kungl. Maj:is proposition Nr 23.

Vid ärendets föredragning i kollegiet uttalade generaldirektören Berglöf
följande särskilda mening:

Majoritetens förslag rörande gäldandet av annuiteterna å ifrågavarande
odlingslån biträdes av mig.

Vidkommande bestridandet av boställets skuld, 34,000 kronor, till kyrkofonden
finner jag på de av majoriteten anförda skäl skogsavkastningen från
bostället böra bidraga därtill.

Vid bestämmandet av bidragets belopp synes man, med hänsyn jämväl
till de principer, som i allmänhet torde tillämpas vid bestridandet av boställets
utgifter av ifrågavarande slag, böra utgå från, att arrendeavkastningen
från bostället i första hand bör tagas i anspråk för gäldandet av
boställets andel i kostnaderna för vattenavledningsföretaget. Först i den
mån sagda avkastning ej lämnar tillgång därtill torde skogsmedel böra anlitas.
Boställets kostnadsandel i företaget uppgår tillhopa till 58,351 kronor
31 öre. Härav hava bestritts genom odlingslån 17,425 kronor 31 öre samt
genom statsbidrag utan återbetalningsskyldighet 6,926 kronor. Örn sistnämnda
båda belopp, tillhopa 24,351 kronor 31 öre, fråndragas totalkostnaderna,
återstå 34,000 kronor eller sålunda den summa, som förskjutits
av kyrkofonden. Beträffande gäldandet av odlingslånen har här ovan framlagts
förslag. Detta innebär. att, i den mån arrendemedlen från bostället
ej förslå till annuiteternas gäldande, resten fylles av årsavkastningen från
boställets skog. Av den utav majoriteten gjorda, beräkningen angående det
belopp, varmed kyrkofonden skulle behöva ingripa, synes framgå, att statsbidraget
å 6,926 kronor skulle återbetalas till pastoratet. En dylik återbetalning,
innebärande en fördubbling av statens gåva, torde emellertid icke
böra ifrågakomma. Vad slutligen angår betalandet av kyrkofondens förskott,
kan arrendeavkastningen från bostället, utgörande allenast 600 kronor, icke
— även örn viss ökning i avkastningen torde framdeles kunna påräknas
på grund av större utbyte från vinstjorden och gynnsammare utarrenderingsförhållanden
— förslå till gäldande av annuiteterna å odlingslånen och än
mindre till inbetalning inom överskådlig framtid av sagda förskott. På
grund härav torde ingen annan utväg stå öppen än att anlita skogsmedel
för täckande av kyrkofondens fordran 34,000 kronor.

Härvid torde kunna ifrågasättas att till fonden redan influtna skogsmedel
tågås i användning. Enär de fonden under kristiden från skogsavkastningen
å bostället tillförda belopp väl torde förslå till täckande av nämnda summa,
skulle från dylik synpunkt hinder icke finnas för en avskrivning av fordringen.
Då emellertid, även örn det må anses att jämväl skogsavkastningen
från bostället bort få anlitas för täckande av boställets ifrågavarande skuld,
någon ovillkorlig rätt till sagda avkastnings användande för sådant ändamål
icke föreligger samt med hänsyn i övrigt till kyrkofondslagens bestämda
föreskrifter rörande de ändamål, för vilka fonden må anlitas och bland vilka
icke förekommer något, varmed nu föreslagna disposition av fonden må
kunna jämföras, torde vara påkallat att riksdagens och kyrkomötets medgivande
till dispositionen i vederbörlig ordning inhämtas. Detta synes så
mycket mera motiverat på grund av den prejudicierande betydelse dispositionen
skulle erhålla. Den sålunda ifrågasatta ordningen synes emellertid
förenad med vissa principiella betänkligheter, och därmed förenad omgång
gör densamma svårframkomlig. ^

En annan utväg som må kunna ifrågasättas består däri, att Kungl. Majit
medgiver, att årsavkastningen av skogen jämte extra skogsuttag användes

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

för betäckandet av fondens fordran. Ett anlitande enbart av den årliga
avkastningen skulle, jämväl med hänsyn därtill att en del av avkastningen
behöver tågås i anspråk för annuiteterna å odlingslånen, medföra en alltför
lång återbetalningstid. Tillägg genom extra avverkning synes fördenskull
påkallat, men förutsättes en undersökning, huruvida skogstillgången
å bostället lämnar tillgång därtill.

I detta avseende anförde domänstyrelsen följande:

Enligt för kyrkoherdebostället 15/32 mantal krono Prästgården nr 1 och
komministersbostället 35/i28 mantal skatte Backen nr 1 i Harmångers socken
upprättad gemensam skogshushållningsplan, avseende tiden 1920 Vs 1936,
uppgår årliga virkesavkastningen från båda nämnda boställen till 508 kubikmeter,
varav 32 kubikmeter torrskog och skog å impediment. Med detta
årliga virkesuttag som utgångspunkt har domänstyrelsen i skrivelse till
kammarkollegium den s/12 1928 beräknat behållna skogsavkastningen från
ifrågavarande boställen under tiden 1929 Vs 1936 till 10,392 kronor. Styrelsen
har härvid räknat med ett försäljningsvärde å virket av 7 kronor
per kubikmeter å rot. Med hänsyn till inträdd försämring i läget å trävarumarknaden,
som kan förväntas bli rådande jämväl under de närmaste
åren, torde emellertid rotvärdet å ifrågavarande virke numera knappast
kunna beräknas högre än 6 kronor per kubikmeter, varigenom den behållna
skogsavkastningen under åren 1929 Vs 1936 skulle nedgå till omkring 8,200
kronor. Med hänsyn till skogens nuvarande beskaffenhet beräknas under
skogshushållningsplanens återstående giltighetstid eller åren 1930 Vs 1936
kunna, utöver den fastställda skogsavkastningen, å kyrkoherdeboställets
skog uttagas cirka 3,000 kubikmeter virke med ett beräknat rotvärde av
6x3,000 = 18,000 kronor. A detta virke belöpande kostnader för stämpling
och skogsodling med mera samt skatter torde kunna uppskattas till i runt
tal 3,000 kronor och behållningen sålunda till 15,000 kronor.

Vid ett uttagande under skogshushållningsplanens återstående tillämpningstid
av 3,000 kubikmeter utöver fastställd avverkning skulle sålunda
behållna skogsavkastningen för tiden 1929 l/s 1936 kunna beräknas till cirka
23,000 kronor. Tillägges nu förefintlig, ännu odisponerad behållning i virkesavkastningen
från de närmast föregående åren cirka 3,000 kronor, skulle
för tiden intill den Vs 1936 under angivna förutsättningar kunna räknas
med ett sammanlagt överskott av 26,000 kronor. Härav kan å kyrkoherdebostället,
med ledning av avverkningens fördelning å de båda boställena,
beräknas belöpa cirka 23,000 kronor.

Domänstyrelsen har för sin del intet att erinra mot att den behållning,
som med tillgripande av extra utsyning i nämnd omfattning kan för tiden
intill den Vs 1936 uppkomma i skogsavkastningen vid Harmångers kyrkoherdeboställe,
tages i anspråk för gäldande av kyrkofondens ifrågavarande
fordran. Då ordnandet av frågan härvid likväl skulle komma att draga ut
på tiden avsevärt och i varje fall hela kyrkofondens fordran ej täckes med
den behållning i skogsförsäljningsmedel, som, enligt vad styrelsen härovan
anfört, kan beräknas uppkomma för tiden intill den V» 1936, får styrelsen
för sin del förorda att ifrågavarande fordran må, på sätt kammarkollegiets
majoritet föreslagit, avskrivas, därest ett sådant förfarande ej omöjliggöres
av gällande lagbestämmelser.

25

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Statskontorets yttrande var av följande lydelse:

Av föreliggande utredning framgår, att boställets avkastning — å såväl
inägor som skogsmark — icke förslår till gäldande av de skulder, som för
bostället uppkommit genom ifrågavarande vattenavledningsföretag. Möjligen
skulle statens avdikningslånefonds fordran, vilken för närvarande uppgår
till 16,809 kronor 56 öre jämte 3,6 procent ränta å 8,988 kronor 6 öre
från och med den 23 januari 1928 och å 7,821 kronor 50 öre från och
med den 2 december 1928 till och med betalningsdagen, kunna i vederbörlig
ordning återbetalas genom utnyttjande av boställets skogsavkastning.
Någon utsikt att genom boställets avkastning inom överskådlig framtid
täcka och förränta det förskott å 34,000 kronor, som kyrkofonden jämlikt
kungl, brev den 12 april 1929 utgivit för förvärvande av sänkningsföreningens
fordran på grund av boställets deltagande i företaget, syntes däremot
icke förefinnas.

En avskrivning, såsom kammarkollegium föreslagit, av kyrkofondens sålunda
förvärvade fordran torde med hänsyn till kyrkofondens förpliktelser
gentemot rikets övriga församlingar icke böra ifrågakomma. Det förhållandet,
att kyrkofonden under åren 1916—1920 av boställets skog erhållit en
opåräknad inkomst å 42,106 kronor 2 öre, utan att boställets innehavare
fått uppbära någon del därav, torde icke kunna godtagas såsom skäl för
den föreslagna avskrivningsåtgärden, då, såvitt handlingarna i ärendet utvisa,
endast en del av dessa medel — örn ens något — kunnat komma
pastoratet till godo, därest inkomsten varit förutsedd. Pastoratet lärer nämligen
under denna tid knappast hava behövt taga skogsmedel i anspråk till
gäldande av avlöningen till sitt prästerskap.

Att kyrkofonden i den nu uppkomna situationen träder emellan torde
emellertid vara ofrånkomligt, även örn de utgifter, fonden härvid måste
ikläda sig, förmodligen aldrig bliva täckta.

Det ingripande, som här synes vara av nöden, bör emellertid enligt statskontorets
mening icke ske på det sätt, att därigenom uteslutes varje möjlighet
för fonden att erhålla framtida gottgörelse för det avskrivna fordringsbeloppet,
medan pastoratet, vilket icke velat påtaga sig några ekonomiska
uppoffringar för bostället, efter en dylik åtgärd skulle i en framtid kunna
komma att åtnjuta inkomst av bostället. Med hänsyn härtill och till övriga
församlingars intresse av att kyrkofondens utlägg för bostället om möjligt
bliva återburna till fonden, anser statskontoret, att, därest kyrkofonden skall
avstå de övertagna fordringsanspråken, detta icke böra ske under annan
förutsättning än att boställets hela behållna avkastning för framtiden ingår
till kyrkofonden. Under denna förutsättning synes kyrkofonden även lämpligen
böra i vederbörlig ordning gälda boställets skuld till statens avdikningslånefond.

Statskontoret föreslår sålunda, att kyrkofonden övertager betalningsansvaret
för boställets skuld till statens avdikningslånefond samt att ovanberörda
förskott avskrives ur kyrkofondens räkenskaper, mot det att kyrkofonden
framdeles får åtnjuta all boställets avkastning å såväl inägor som
skogsmark.

Skogsförsäljningsmedel enligt 19 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen
skulle således icke vidare för bostället utgå till pastoratet, liksom pastoratet
ej heller för framtiden skulle äga gottgöra sig boställets arrendeavkastning
såsom avlöningstillgång.

En lösning av förevarande spörsmål i enlighet med statskontorets sålunda

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

framlagda förslag förutsätter givetvis medgivande härtill av riksdag oell
kyrkomöte. Med hänsyn till den tidsutdräkt ett inhämtande av dylikt medgivande
skulle medföra torde det emellertid vara erforderligt, att åtgärder
vidtagas för att å avdikningslånen redan förfallna och intill ärendets slutliga
avgörande förfallande annuiteter i vederbörlig ordning bliva erlagda.
I detta hänseende vill statskontoret föreslå, att ämbetsverket av Kungl.
Maj:t bemyndigas att tillsvidare förskottsvis från kyrkofonden gälda ifrågavarande
annuiteter.

De annuiteter å ifrågavarande lån, som pastoratet redan guldit, anser
statskontoret i likhet med kammarkollegiet icke böra ersättas.

Med anledning av vad statskontoret sålunda anfört yttrade kammarkollegiet
i sitt den 31 oktober 1931 dagtecknade utlåtande:

Av den numera av domänstyrelsen verkställda utredningen angående den
omfattning, vari boställets skogstillgång skulle kunna lämna bidrag till gäldande
av kyrkofondens fordran, framgår, att skogsavkastningen, även med
anlitande av extra avverkning, icke förslår därtill inom rimlig tid.

Det tidigare av kollegiet framlagda förslaget örn efterskänkande av fondens
fordran har statskontoret på närmare anförda skäl ansett icke böra
ifrågakomma. Ej heller kollegiet anser sig numera böra tillstyrka, att
nämnda fordran utan vidare avskrives.

Av statskontoret har föreslagits, att kyrkofonden skulle övertaga betalningsansvaret
för boställets skuld till statens avdikningslånefond samt att
kyrkofondens förskott å 34,000 kronor skulle avskrivas ur fondens räkenskaper
mot det att fonden framdeles Hnge åtnjuta all boställets avkastning
av såväl inägor som skogsmark. Härmed torde statskontoret emellertid
icke hava åsyftat en indragning av bostället till fonden för alltid utan blott
intill den tidpunkt, då fondens fordran jämte ränta blivit till fullo likviderad.
En likartad lösning av frågan har av kollegiet tidigare i dess utlåtande
i ärendet den 29 december 1926 upptagits till behandling, såvitt
angick det numera av fonden övertagna fordringsanspråket. Församlingen
vägrade emellertid då sin medverkan till frågans ordnande på frivillighetens
väg i enlighet med det framlagda förslaget. Med hänsyn till församlingens
sålunda tidigare intagna avvisande hållning, torde utsikt knappast förefinnas
att församlingen nu skulle lämna sitt frivilliga medgivande till statskontorets
nyssnämnda förslag.

Under sådana omständigheter att församlingen icke vill ikläda sig några
som helst ekonomiska uppoffringar för bostället, borde rätteligen något ytterligare.
bistånd från kyrkofondens sida icke lämnas, utan församlingen, då
i varje fall odlingslåneskulden sakrättsligt häftar vid bostället, nödgas taga
de konsekvenser, som en exekutiv försäljning av bostället skulle innebära.

Emellertid torde sist antydda utväg trots allt icke böra anvisas.

I anslutning till det anförda anser sig kollegiet — som finner det förskotterade
beloppet fortfarande böra redovisas i kyrkofondens räkenskaper,
i den mån detsamma må utestå oguldet — böra i övrigt biträda det av
statskontoret framlagda förslaget, innebärande att kyrkofonden skulle övertaga
betalningsansvaret för boställets skuld till statens avdikningslånefond
och erhålla gottgörelse såväl härför som för det tidigare lämnade förskottet
av boställets avkastning av såväl inägor som skogsmark, vilken avkastning
skulle i sin helhet tillföras fonden intill dess fonden blivit tillfullo täckt
för de gjorda utläggen jämte ränta.

27

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

För en disposition av boställets avkastning på nu föreslaget sätt lärer
erfordras samtycke av såväl riksdag som kyrkomöte.

Beträffande gäldandet av redan förfallna och intill tiden för ärendets
avgörande förfallande låneannuiteter biträder kollegiet statskontorets därutinnan
gjorda hemställan. Vad angår de av pastoratet guldna annuiteterna
lärer, såsom tidigare i ärendet framhållits, utgifterna härför icke böra ersättas
pastoratet.

Såsom jag redan erinrat, bemyndigade Kungl. Majit den 4 december 1931
statskontoret att förskottsvis av kyrkofondens medel betala dels redan förfallna,
oguldna annuiteter å den kyrkoherdebostället åvilande skulden till
statens avdikningslånefond, dels och, tills vidare och intill dess Kungl. Majit
annorlunda förordnade, därefter förfallande sådana annuiteter, varjämte
Kungl. Majit förklarade sig vilja framdeles meddela beslut rörande sättet
för återgäldande till kyrkofonden av vad som på grund härav samt enligt
förutberörda beslut den 12 april 1929 förskjutits ur fonden.

Med anledning av vad statskontoret och kammarkollegiet i sina två sistberörda
utlåtanden anfört och föreslagit i fråga om disponerandet av kyrkoherdeboställets
avkastning för återgäldande till kyrkofonden av sagda förskott
har yttrande inhämtats från Harmångers och Jättendal församlingar,
som anfört:

Genom statskontorets och kammarkollegiets yttranden synas åter mörka
skuggor komma att falla över såväl boställets som pastoratets framtidsväg.
Av nämnda utlåtanden synes nämligen framgå, som skulle man här
vara benägen att belasta bostället och pastoratet för all framtid med den
samlade skuldbördan av ej blott avdikningslånet, 16,195 kronor 72 öre,
utan också själva sjösänkningsskulden, 34,000 kronor, genom att helt enkelt
beröva bostället ali avkastning från såväl jorden som skogen under oöverskådlig
tid. När pastoratet på det bestämdaste motsätter sig en sådan lösning
av skuldfrågan, är det företrädesvis av två skäl.

Pastoratet har, såsom förut flera gånger påpekats, under åren 1916—1920
till kyrkofonden inlevererat skogsmedel till ett belopp av 42,106 kronor
2 öre, således just under den tid, då bostället kom i ekonomiskt nödläge,
icke på grund av någon pastoratets åtgärd, utan på grund av det sjösänkningsföretag,
vari bostället, utan pastoratets hörande, kom att dragas in.
Det måste då anses såsom en rättfärdighetssak, att kyrkofonden gäldar
denna skuld med de medel, som från bostället inlevererats, även om för en
sådan åtgärd skulle erfordras riksdagens och kyrkomötets medverkan. Att
de inlevererade medlen mer än väl måste räcka till för gäldande av hela
skulden, får väl anses utan vidare givet, då väl dessa medel i kyrkofonden
ej legat alldeles oräntade under de mer än 10 år, som sedan dess förflutit.
Någon fara för att kyrkofonden härigenom skulle komma att få några mera
vittgående förpliktelser gentemot andra församlingar i riket torde ej behöva
befaras, då oss veterligt intet ecklesiastikt boställe kommit i ett sådant ekonomiskt
nödläge som Harmångers men samtidigt självt till kyrkofonden
inlevererat ett belopp, tillräckligt stort att hjälpa detsamma upp ur detta
nödläge.

Ett andra skäl, varför pastoratet måste avvisa statskontorets och kammarkollegiets
förslag, är, att pastoratet därigenom skulle komma att berövas

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

ej blott sina boställsintäkter utan, vad värre är, allt sitt intresse för boställets
ekonomiska framtid. Där ingen behållning finns att utvinna, där
dör också självfallet själva intresset. Har bostället under åren efter sjösänkningens
avslutande på ett betänkligt sätt kommit i lägervall, såsom
också boställsnämndens ordförande tillräckligt tydligt framhållit, så kommer
säkerligen inte tillståndet att förbättras under de år eller årtionden, som
nu skulle komma att följa. Bostället, som för närvarande är utarrenderat
till en närboende hemmansägare, enär det självt saknar arrendatorsbostad,
behöver snarast möjligt bebyggas för att rationellt kunna brukas, något
som givetvis aldrig komme att bli fallet, därest bostället ej bleve helt befriat
från sin sjösänkningsskuld. I valet mellan att låta kyrkofonden helt
gälda boställets skuld med de medel, som från bostället självt en gång inlevererats^
varigenom också bostället snart nog skulle kunna bebyggas och
på ett rationellt sätt uppodlas och skötas, och å andra sidan nödgas se detta
boställe, som dock en gång varit en prydnad för bygden, mer och mer förfalla,
borde avgörandet ej vara svårt att träffa.

Med anledning av vad ovan framhållits vill pastoratet fördenskull, med
avstyrkande av statskontorets och kammarkollegiets förslag, hemställa, att
boställets sjösänkningsskuld måtte få helt gäldas av kyrkofonden för att
bostället självt därigenom må kunna lyftas upp ur den försumpning, vari
det genom nämnda skuld kommit.

Ecklesiastika boställen hava, enligt vad erfarenheten visat, i ett flertal
fall genom deltagande i vattenavledningsföretag åsamkats stora förluster,
i det att kostnaderna för boställets deltagande i vederbörande företag kommit:
att, ofta avsevärt, överstiga nyttan för bostället av företaget. I här
föreliggande fall uppgå kostnaderna till mer än dubbla beloppet av den
beräknade vinsten. Den av pastoratet såsom stöd för ansökningen örn befrielse
för bostället från betalningsskyldighet framhållna omständigheten,
att medan bostället genom den ekonomiska krisen vållats denna stora förlust,
kyrkofonden samtidigt genom skogsförsäljning från bostället kunnat,
likaledes på grund av krisen, göra en opåräknad vinst av ungefär motsvarande
storlek, synes innebära ett starkt billighetsskäl för beaktande av
församlingens önskemål, och kammarkollegiet har också i sitt utlåtande den
30 januari 1931 uttalat sig för efterskänkande av kyrkofondens då förskotterade
belopp, ehuru kollegiet i sitt senaste utlåtande ansett sig böra frånträda
denna uppfattning.

Vad som särskilt talar till förmån för ett efterskänkande av det från
kyrkofonden förskotterade beloppet är, såsom kammarkollegiet betonat, den
omständigheten att boställets skogsavkastning lämnat en opåräknad ekonomisk
vinst, och detta tack vare samma konjunkturer, som förorsakade den
i ekonomiskt avseende olyckliga utgången av vattenavledningsföretaget.
Aven om pastoratet formellt är skyldigt att bära förlusten, anser jag, att
man i ett fall som detta bör fästa större vikt vid vad billigheten kräver.
Härtill kommer vidare en omständighet, som i det föreliggande fallet bör
tillerkännas en ej oväsentlig betydelse. Därest man nämligen följde stats -

29

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

kontorets och kammarkollegiets senare förslag, skulle pastoratet för en avsevärd
tid framåt förlora ej endast alla avkomster av bostället, vilka skulle
helt åtgå att täcka förskottet, utan även varje intresse för en framtida rationell
skötsel av bostället. Jag är sålunda benägen förorda åtgärder, som
innebära att kyrkofonden skulle helt gälda boställets förevarande skuld
man skulle kunna säga med medel, som bostället redan en gång inlevererat
till fonden — och att bostället därigenom skulle beredas möjlighet att förbättras
och iståndsättas till en för pastoratet ekonomiskt gagnelig drift.

Då samtycke av kyrkomöte och riksdag erfordras för ett bifall till den
av mig föreslagna anordningen, hemställer jag nu, att Kungl. Majit måtte
inhämta kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del medgiver,
att av kyrkofonden jämlikt Kungl. Majits beslut den 12
april 1929 förskjutet belopp å 34,000 kronor för kostnader
för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande
i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag
må efterskänkas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall samt förordnar, att skrivelse i ämnet av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till kyrkomötet.

Ur protokollet:

C. A. O. Charpentier.

30

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

Bilaga.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet, nr 10, angående efterskänkande
av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden
lämnat förskott; given Stockholms slott den 6
augusti 1932.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del lämnar det medgivande, som
omförmäles i föredragande departementschefens hemställan.

GUSTAF.

Sam. Städener.

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 9, angående efterskänkande
av ett för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande i ett vattenavledningsföretag ur kyrkofonden
lämnat förskott.

(Särskilda utskottets betänkande nr 6.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 6 augusti 1932, nr 10, har Eders Kungl.
Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet för sin del medgiver, att av kyrkofonden jämlikt
Eders Kungl. Majits beslut den 12 april 1929 förskjutet belopp å 34,000
kronor för kostnader för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling
deltagande i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag
må efterskänkas.

Kyrkomötet har vid behandling av Eders Kungl. Majits skrivelse icke
funnit anledning till erinran mot densamma och får alltså i underdånighet
anmäla, att kyrkomötet för sin del medgivit, att av kyrkofonden jämlikt
Eders Kungl. Majits beslut den 12 april 1929 förskjutet belopp å 34,000
kronor för kostnader för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande
i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och sänkningsföretag må
efterskänkas.

Stockholm den 26 augusti 1932.

Underdånigst.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 23.

31

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ä-rendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anmäler härefter
kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse angående efterskänkande av ett för kyrkoherdeboställets
i Harmångers församling deltagande i ett vattenavledningsföretag
ur kyrkofonden lämnat förskott samt hemställer, att genom proposition måtte
inhämtas riksdagens yttrande, huruvida riksdagen för sin del medgiver,

att av kyrkofonden jämlikt Kungl. Majits beslut den 12
april 1929 förskjutet belopp å 34,000 kronor för kostnader
för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling deltagande
i Harmångersåns och Kyrksjöns rensnings- och
sänkningsföretag må efterskänkas.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen bifalla och förordnar, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Anna Meurling.