Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
1
Nr 22.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättande av ett
från kyrkofonden utanordnat till äggsförskott för nybyggnad
å kyrkoherdebostället i Vallentuna församling; given
Stockholms slott den 13 januari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden
för den 6 augusti 1932 och den 13 januari 1933 saint av
kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse angående ersättande av ett från kyrkofonden utanordnat
tilläggsförskott för nybyggnad å kyrkoherdebostället i Vallentuna
församling vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att för dess del
lämna det medgivande, som omförmäles i föredragande departementschefens
hemställan.
GUSTAF.
Arthur Engberg.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
augusti 1932.
Närvarande:
Statsministern Hamrin, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel,
statsråden Gärde, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.
Departementschefen, statsrådet Städener anför:
Genom allmänna sparbankens i Stockholm under år 1929 inträffade konkurs
drabbades vissa av kyrkorådet i Vallentuna församling omhänderhavda
penningmedel, däribland ett från kyrkofonden utbetalat förskott till bestridande
av vissa byggnadskostnader å kyrkoherdebostället i församlingen, av
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 22 23. 1
2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
betydande förluster. I ändamål att förskottsmedel trots konkursen skulle
kunna tillhandahållas arrendatorn av bostället enligt utfästelse i arrendekontraktet,
medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 30 augusti 1929 att
härför erforderliga medel finge utanordnas från kyrkofonden såsom tilläggsförskott;
och har Kungl. Majit förut denna dag meddelat beslut rörande
vissa i samband med dessa förskott stående frågor. Jag anhåller att ånyo
få anmäla detta ärende, nu i vad detsamma avser frågan örn ersättande av
de genom nämnda tilläggsförskott utbetalade medlen.
Innan jag närmare ingår på denna fråga, beder jag att få erinra om
gällande författningsbestämmelser rörande byggnadsförskott ur kyrkofonden.
Bestämmelser om dylika förskott äro givna i lagen den 21 november 1925
om förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika
löneboställen samt i en på grund av bemyndigande i nämnda lag utfärdad
kungörelse samma dag med villkor och bestämmelser angående erhållande
av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nvbyggnad å
ecklesiastika löneboställen. Bestämmelserna i fråga innehålla i huvudsak
följande. Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn
enligt 64 § ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat
i enlighet med bestämmelserna i nu gällande ecklesiastika arrendeförordning,
får sig ålagt verkställande av nybyggnad, som ansetts nödig för
boställets iståndsättande med anledning av ecklesiastik boställsordnings trädande
i tillämpning beträffande bostället (första bebyggandet), må förskott
ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av kostnaden för sådan nybyggnads
utförande. Såsom nybyggnadskostnad, varför förskott må utgå, skall
jämväl anses bland annat gottgörelse, som tillträdande arrendator jämlikt
26 § ecklesiastik boställsordning förpliktas utgiva till avträdaren för av denne
utlagd kostnad för första bebyggandet. Sådant förskott jämte ränta därå
gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället. Genom förskottet avses
att tillhandahålla arrendatorn de medel, som, utöver vad arrendatorn må
vara berättigad att av annan uppbära som husröteersättning eller dylikt,
erfordras till bestridande av förenämnda kostnader. Återbetalning av förskott
bör äga rum genom årligen lika annuiteter under loppet av högst tjugu
eller, där särskilda omständigheter anses böra föranleda undantag, högst
fyrtio år. Fråga angående tilldelande av förskott upptages och prövas i
sammanhang med boställets utarrenderande. Medgivet förskott skall av
statskontoret, efter anmälan av länsstyrelsen, vid arrendets början eller den
senare tidpunkt, som på grund av meddelade föreskrifter örn byggnadsskyldighetens
fullgörande må finnas lämplig, översändas till kyrkorådet i den
församling, där bostället är beläget. Kyrkorådet har — på sätt gäller örn
årsbelopp — att förvalta och göra medlen räntebärande, samt att tillhandahålla
arrendatorn förskottet i den mån denne styrker det vara för arbetet
erforderligt.
3
Kungl Maj:ts proposition Nr 22.
I det nu föreliggande ärendet har förekommit i huvudsak följande.
Genom kontrakt den 22 mars 1928 upplät länsstyrelsen i Stockholms län
ifrågavarande kyrkoherdeboställe 2 1/s mantal krono Prästgården nr 1, även
kallat Hjälmsta, i Vallentuna socken på arrende till Gustaf Enock Andersson
för tiden från och med den 14 mars 1928 till den 14 mars 1938 mot
viss årlig arrendeavgift samt ett årsbelopp för nybyggnad av 1,630 kronor.
Enligt 12 § i kontraktet ålades arrendatorn att verkställa viss nybyggnad,
sorn, efter ett närmare angivet avdrag, beräknades till en kostnad av 20,500
kronor, varjämte arrendatorn förpliktades att till avträdande arrendatorn
gälda den nybyggnadskostnad, som av denne förskjutits, men vid boställets
avträdande icke blivit gottgjord. Till gäldande av nämnda kostnader skulle
i första hand tagas i anspråk eventuell husröteersättning. Till bestridande
av återstående del av kostnaderna berättigades arrendatorn uppbära dels
1,240 kronor ur den vid bostället uppsamlade årsbeloppsfonden, dels ock
tillhopa högst 21,780 kronor såsom förskott ur kyrkofonden, vilka belopp
i nu nämnd ordning skulle tillhandahållas arrendatorn av kyrkorådet i Vallentuna
församling i den mån han styrkte medlen vara för byggnadsarbetet
och för gäldande av den honom ålagda inlösningsskyldigheten erforderliga,
och skulle förskottet ur kyrkofonden, jämte ränta, beräknad efter 5 procent
för år å oguldet belopp, till kyrkofonden återbetalas under loppet av 30 år
med 1,416 kronor 82 öre av de för varje år förfallande årsbeloppen för
nybyggnad.
Sedan statskontoret den 1 juni 1928 bemyndigat länsstyrelsen att till
kyrkorådet ur kyrkofonden utbetala ifrågavarande förskott å tillhopa 21,780
kronor, utbetalade länsstyrelsen den 18 juni 1928 förskottet till kyrkorådet.
Vid av- och tillträdessyn å bostället den 26 juli och den 8 augusti 1928
tillerkändes Andersson av den avträdande arrendatorn 1,133 kronor i husröteersättning,
varjämte enligt avräkning i den vid synen uppgjorda likviden
det belopp, som skulle gottgöras avträdande arrendatorn för förskjuten
^byggnadskostnad, uppgick till 2,520 kronor.
De av kyrkorådet uppburna förskottsmedlen insatte kyrkorådet på särskild
räkning i allmänna sparbanken i Stockholm, i vilken bank jämväl omförmälda
årsbeloppsmedel innestodo. Sedan ett belopp av 2,670 kronor, varav
på grund av arrendekontraktets bestämmelser 1,240 kronor böra anses påförda
årsbeloppsmedelsfonden och 1,430 kronor förskottsmedelskontot, utbetalats
till arrendatorn, avträdde sparbanken sina tillgångar till konkurs. För
att kunna tillhandahålla arrendatorn erforderliga medel upptog kyrkorådet
mot säkerhet av församlingens motbok hos banken ett lån å 6,500 kronor,
därvid arrendatorn åtog sig betalningsskyldighet för de å nämnda lån belöpande
räntorna.
Med anledning av framställningar av kyrkorådet och länsstyrelsen samt
efter det utlåtanden avgivits av bland andra statskontoret den 7 maj och
den 13 juli 1929 och kammarkollegiet den 29 juli 1929, medgav Kungl.
4
Kungl. Maj.is proposition Nr 22.
Majit enligt brev den 30 augusti 1929, att till kyrkorådet finge för ifrågavarande
ändamål förskottsvis ur kyrkofonden utanordnas, utöver vad för
samma ändamål förut utgått, så stort belopp, som kunde erfordras för fullgörande
av den i omförmälda kontrakt till Andersson gjorda utfästelsen
beträffande förskott ut kyrkofonden, varjämte länsstyrelsen anbefalldes att
tillhandahålla kyrkorådet härför erforderliga medel; och förklarade Kungl.
Majit sig vilja framdeles taga under övervägande frågan örn ersättande av
det sålunda utanordnade förskottet.
På grund av det sålunda lämnade medgivandet utanordnade länsstyrelsen
såsom tilläggsförskott ett belopp av 12,610 kronor.
A de i sparbanken vid konkursens inträde innestående förskottsmedlen
erhölls sedermera utdelning, inklusive statsbidrag, med 7,531 kronor 75 öre.
Ur det sålunda erhållna beloppet återbetalade kyrkorådet förutnämnda banklån,
varjämte arrendatorn därur gottgjordes med 582 kronor 85 öre, utgörande
av honom erlagd ränta å lånet.
Frånsett vad i konkursen förlorats av förskottsmedel, hava sålunda i dylika
medel funnits disponibla följande belopp, nämligen 1,430 kronor, vilka
tillsammans med förenämnda 1,240 kronor utbetalats till arrendatorn före
konkursens inträde, 7,531 kronor 75 öre, utgörande utdelning i konkursen
jämte statsbidrag, samt 12,610 kronor, som utgått i tilläggsförskott på grund
av Kungl. Majlis beslut den 30 augusti 1929. Tillhopa uppgå dessa belopp
till 21,571 kronor 75 öre.
Av redogörelsen för gällande författningsbestämmelser rörande byggnadsförskott
framgår, att med sådana förskott avses att tillhandahålla arrendator
de medel, som, utöver vad denne kan vara berättigad att av annan
uppbära i husröteersättning eller dylikt, erfordras till bestridande av de beräknade
byggnadskostnaderna. Då i föreliggande fall vid tiden för byggnadsförskottets
bestämmande frågan om husröteersättning icke var avgjord,
men sådan ersättning sedermera bestämdes att utgå med 1,133 kronor, hade
av det medgivna förskottet, 21,780 kronor, allenast 20,647 kronor bort utbetalas
till kyrkorådet. Det belopp av 1,133 kronor, som sålunda utbetalts
för mycket, bör återföras till kyrkofondens konto för det ursprungliga byggnadsförskottet,
varigenom boställets skuld å detta konto nedbringas till det
belopp, vartill det sålunda författningsenligt högst må uppgå.
Såsom ovan framhållits, uppgick beloppet av förskottsmedel, som utbetalats
till kyrkorådet, med avdrag av i konkursen förlorad del därav till 21,571
kronor 75 öre, under det att beloppet bort utgöra allenast 20,647 kronor.
Skillnaden, 924 kronor 75 öre, motsvarar en del av nyssnämnda för mycket
utbetalade belopp. Att överskottet ej uppgår till 1,133 kronor förklaras av
den omständigheten att länsstyrelsen, på skäl, för vilka här icke torde behöva
redogöras, men som statskontoret i sitt nedan berörda utlåtande den
9 april 1932 närmare utrett, beräknat tilläggsförskottet till ett belopp, som
med 208 kronor 25 öre understeg det, vartill kungl, brevet den 30 augusti
5
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
1929 berättigade. Sistnämnda två summor motsvara emellertid tillhopa den
summa av 1,133 kronor, som enligt utredningen här ovan utbetalats för
mycket.
Sedan länsstyrelsen i skrivelse den 30 januari 1932 gjort framställning
örn anvisande av medel för gäldande av viss brist, som enligt länsstyrelsens
förmenande åsamkats boställets årsbeloppsfond genom sparbankens
konkurs, i vilket ärende förutom annan myndighet statskontoret den 9 april
1932 avgivit nyss berörda utlåtande, har Kungl. Maj:t genom beslut tidigare
denna dag funnit den gjorda framställningen för närvarande icke föranleda
annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att länsstyrelsen anbefallts att dels tillse, att
kyrkorådet å nybyggnadsförskottskontot verkställer en kapitalinbetalning å
341 kronor 90 öre, utgörande skillnaden mellan förenämnda till kyrkorådet
för mycket utbetalade förskottsmedel, 924 kronor 75 öre, och det belopp av
582 kronor 85 öre, som utgivits i ränta å ovannämnda efter konkursen i
bank upplånade medel, dels ock vidtaga sådana bokföringsåtgärder att ej
mindre ett belopp av 208 kronor 25 öre, motsvarande vad som utöver förutberörda
enligt kungl, brevet den 30 augusti 1929 utgivna tilläggsförskottsmedel
bort jämlikt samma brev hava utgått till kyrkorådet, än även ett
belopp av 582 kronor 85 öre, motsvarande berörda räntemedel, debiteras
kontot för nyssnämnda tilläggsförskottsmedel och krediteras byggnadsförskottets
konto.
Härigenom kommer skulden å kontot för det ursprungliga byggnadsförskottet
hos kyrkofonden att nedbringas till 20,647 kronor eller till det belopp,
varmed det författningsenligt högst borde hava utbetalats, varjämte
av medel, som debiteras tilläggsförskottskontot, den å förenämnda skuld å
6,500 kronor upplupna räntan gottgöres. Härefter uppgår skulden å sistnämnda
konto till 13,401 kronor 10 öre, varav 12,818 kronor 25 öre utgöra
egentliga byggnadsförskottsmedel och 582 kronor 85 öre förskotterade räntemedel.
Dessa belopp motsvara den förlust, som uppstått därigenom att det
i arrendekontraktet medgivna byggnadsförskottet insatts i allmänna sparbanken.
Sedan de åtgärder vidtagits, för vilka nu redogjorts, återstår att taga ställning
till frågan om vem den uppkomna förlusten bör drabba, och anhåller
jag till en början att få framlägga vad kyrkorådet i Vallentuna församling
och de i ärendet hörda myndigheterna yttrat i detta avseende.
I skrivelse till statskontoret den 19 april 1929 har ''kyrkorådet sålunda
anfört:
Då tilläventyrs den invändningen skulle kunna komma att framställas,
att kyrkorådet skulle vara skyldigt att bära den förlust, som genom allmänna
sparbankens fallissement kommer att uppstå, vill kyrkorådet redan nu framhålla,
att kyrkorådet allenast år förvaltare av de omhänderhavda medlen
och varit skyldigt att göra desamma räntebärande. Genom medlens insät
-
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
tande i allmänna sparbanken, det enda bankkontoret på platsen, kan kyrkorådet
icke anses hava ådagalagt vare sig försummelse eller sådan grov vårdslöshet,
som för kyrkorådet skulle kunna medföra ersättningsskyldighet. De
av kyrkorådet emottagna medlen hava emottagits för kyrkofondens räkning,
och kyrkorådet har endast handlat såsom kyrkofondens ombud och i enlighet
med laga föreskrifter. Någon föreskrift att medlen skulle på visst sätt
placeras finnes icke, och då de enligt förordningen skulle göras räntebärande,
kan kyrkorådets åtgärd att insätta desamma i en sparbank, som har vederbörligen
fastställt reglemente och står under officiell kontroll, icke anses
såsom ett vedervågande av anförtrodda medel.
Statskontoret har i utlåtandet den 7 maj 1929 i förevarande hänseende utlåtit
sig:
Statskontoret anser, att den frågan är tvivelaktig, vem som bör slutligen
gälda den förlust, som kan komma att uppstå därigenom, att ifrågavarande
medel insatts i allmänna sparbanken, men håller för sin del före, att denna
förlust närmast bör drabba kyrkorådet i Vallentuna församling, då medlen,
i enlighet med kontraktets bestämmelser, från fonden utbetalts till kyrkorådet
för att tillhandahållas arrendatorn.
Vidare har statskontoret i utlåtande den 9 april 1932 föreslagit, att åtgärder
vidtagas mot kyrkorådet för återvinnande åt kyrkofonden av de jämlikt
kungl, brevet den 30 augusti 1929 förskotterade medlen.
Kammarkollegiet har i utlåtandet den 29 juli 1929, däri kollegiet tillstyrkt,
att erforderligt tilläggsförskott finge utanordnas, yttrat:
Kollegium vill erinra örn att länsstyrelsen i kontrakt med arrendatorn
Andersson tillförsäkrat honom rätt att utfå det ifrågavarande förskottet ur
kyrkofonden. En ofrånkomlig följd härav är enligt kollegii förmenande,
att staten också skall tillse, att den skyldighet, den sålunda iklätt sig, fullgöres,
eller alltså, att arrendatorn erhåller förskottet.
Gentemot denna åsikt skulle måhända kunna invändas, att länsstyrelsen
vid arrendekontraktets avslutande icke handlat som representant för kronan
utan i egenskap av boställets eller församlingens ställföreträdare och att det
därför vore bostället eller församlingen, som genom kontraktet förpliktats
att ansvara för att förskottet tillhandahölles arrendatorn. Häremot kan invändas,
att då kyrkofonden förvaltas av statlig myndighet samt länsstyrelsen
författningsenligt gör utfästelse angående tillhandahållandet av medel
ur kyrkofonden, det är långt naturligare att anse länsstyrelsen därvid representera
närmast fonden.
Kollegium anser på grund härav, att kyrkofonden är lagligen förpliktad
att tillhandahålla arrendatorn det utfästa förskottet.
Mot majoritetens i kollegiet beslut reserverade sig emellertid föredraganden,
kammarrådet friherre von Otter, med vilken en ledamot förenade sig,
och anförde:
I ärendet har av vissa vederbörande, särskilt av kyrkorådet, gjorts gällande
att kyrkorådet icke skulle vara ansvarigt för att ifrågavarande medel
komme arrendatorn tillhanda för det med medlen avsedda ändamålet. Sålunda
har kyrkorådet framhållit bland annat, att de till kyrkorådet överläm
-
7
Kungl. Majlis proposition Nr 22.
nede medlen mottagits för kyrkofondens räkning och att kyrkorådet handlat
endast som kyrkofondens ombud eller förvaltare av de omhänderhavda
medlen med skyldighet att göra dem räntebärande. Statskontoret har, såsom
i det föregående nämnts, uttalat en annan åsikt.
Statskontorets åsikt delas av mig. Medlen hava givetvis icke av kyrkorådet
mottagits för kyrkofondens utan för boställets räkning. Då medel av
ifrågavarande slag, som överlämnas till kyrkoråd enligt bestämmelsen i 6 §
kungörelsen den 21 november 1925 (nr 453) med villkor och bestämmelser
angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad
å ecklesiastika löneboställen, avse lönoboställen vilkas avkastning
få av pastoratet användas till dess prästerskaps avlöning, och förfarandet
med byggnadsförskott är anordnat i syfte att närmast i pastoratets intresse
befrämja boställets utarrendering under förmånligaste villkor, är det i själva
verket i pastoratets intresse som kyrkorådet omhändertagit medlen. Byggnadsförskotten
äro enligt ovannämnda 6 § likställda med årsbeloppen; och
kyrkorådet måste anses ansvarigt för att de komma till användning för det
avsedda ändamålet. Kyrkorådet torde därför icke på grund av att medlen
till följd av oklok placering eller eljest gå förlorade kunna anses befriat
från skyldigheten att i föreskriven ordning tillhandahålla ett däremot svarande
belopp åt vederbörande. I den mån arrendatorn Andersson inför
kyrkorådet styrker sig vara i behov av visst belopp för det byggnadsarbete,
vars bekostande avses med de till kyrkorådet överlämnade medlen, är därför
kyrkorådet skyldigt att omedelbart utbetala beloppet. Skulle kyrkorådet
undandraga sig detta och skada därav uppstå, lärer kyrkorådet därigenom
ådraga församlingen skadeståndsskjddighet.
Utöver vad ämbetsverken sålunda anfört rörande ansvaret för ifrågavarande
förlust tillåter jag mig att till ytterligare belysning av frågan åberopa
en av kammarkollegiet den 12 april 1930 till domkapitlet i Visby avlåten
svarsskrivelse rörande vissa under kyrkorådens i Hablingbo och Silte församlingar
vård ställda fonder, vilka drabbats av förlust genom banks konkurs.
Kammarkollegiet har i sistnämnda skrivelse anfört följande:
I skrivelse till kammaradvokatfiskalsämbetet den 12 mars 1930 har Ni
— med förmälan att vissa under kyrkorådens i Hablingbo och Silte församlingar
vård ställda fonder, vilka härleda sig från ecklesiastik jord inom
församlingarna, drabbats av avsevärda förluster genom Gotlands sparbanks
konkurs — anhållit örn ämbetets yttrande, huruvida församlingarna kunde
anses pliktiga att ersätta förlusterna samt huruvida några åtgärder och i
sådant fall vilka kunde lagligen ankomma på domkapitlet i anledning av
förlusterna.
Under åberopande av kungl, kammarkollegiets cirkulärskrivelse den 17
september 1929 angående ämbetets åligganden har ämbetet överlämnat handlingarna
i ärendet till kollegiet.
Såsom svar å Eder skrivelse får kollegiet under erinran om bestämmelsen
i 22 § 2 stycket i lagen den 9 december 1910 örn reglering av prästerskapets
avlöning meddela, att enligt kollegiets mening pastoratet, församlingarna
oller deras kyrkoråd icke på grund av detta eller annat lagrum
äro skyldiga att ersätta förluster, som utan deras förskyllan träffa fonder
av ifrågavarande slag. Därest domkapitlet icke finner anledning antaga
8
Kungl. Majda proposition Nr 22.
sådan förskyllan föreligga, lärer alltså någon annan åtgärd i förevarande
hänseende icke ankomma på domkapitlet än övervakande av att bevakning
av fondernas fordringar mot sparbanken icke försummas.
Av den lämnade redogörelsen för myndigheternas }rttranden framgår, att
olika meningar råda angående vem, som slutligen bör gälda ifrågavarande
förlust — kyrkofonden eller kyrkorådet i församlingen.
Enligt mitt förmenande tala starka skäl för riktigbeten av den åsikt, att
kyrkorådet, då anledning icke finnes till antagande att vållande till förlusten
kan läggas detsamma till last, icke kan göras ansvarigt för den uppkomna
förlusten. Att förutsätta en vidsträcktare ansvarsskyldighet för kyrkorådet
beträffande de förvaltade medlen, synes mig leda till orimliga konsekvenser.
Ett slutgiltigt avgörande av denna fråga torde emellertid allenast
åstadkommas örn, såsom statskontoret synes ifrågasätta, domstolsvägen anlitas,
därest kyrkorådet efter krav vägrar att påtaga sig betalningsskyldigheten.
Vare sig den sålunda uttalade åsikten i ansvarsfrågan är riktig eller ej,
hyser jag emellertid med hänsyn till omständigheterna i ärendet starka betänkligheter
mot att i rättegångsväg krav framställas mot kyrkorådet. Gällande
författningsbestämmelser hava ålagt kyrkorådet att förvalta och göra
förskottsmedlen räntebärande, och för detta ändamål hava medlen placerats
på sätt, som är godkänt i fråga om placering av omyndigs medel. Kyrkorådet
har sålunda iakttagit, vad som skäligen kan fordras till bevarande av
de omhänderhavda medlen. Vägande billighetsskäl synas mig i ett fall
sådant som detta tala för att, därest omständigheterna göra det möjligt, den
betalningsskyldighet, som till äventyrs kunde åläggas vederbörande penningförvaltande
organ, icke utkräves. En härmed överensstämmande uppfattning
synes också hava gjort sig gällande då, såvitt mig är bekant, ingen
kommun framställt krav på ersättningsskyldighet mot vederbörande kommunala
nämnd eller kyrkoråd för förluster till följd av de allmänna sparbankernas
obestånd. Samma skäl, som tala för ett eftergivande av den
fordran, kyrkofonden till äventyrs kunde göra gällande mot kyrkorådet att
ersätta det förlorade kapitalbeloppet, torde kunna åberopas i fråga örn de
räntemedel å 582 kronor 85 öre, som Kungl. Majit genom beslutet tidigare
denna dag medgivit skola få gottgöras av kyrkofondens medel. Denna
ränteutgift har varit en ofrånkomlig följd av sparbankens insolvens. Därest
kyrkorådet icke anses kunna göras eller, i varje fall, icke göres ansvarigt
för det förlorade kapitalbeloppet, torde icke heller betalningsansvar för räntan
böra utkrävas. — Under sådana omständigheter lärer annat ej återstå
än att låta kyrkofonden vidkännas den lidna förlusten och att i följd härav
erforderliga avskrivningar få företagas i kyrkofondens räkenskaper. Härför
torde emellertid medgivande av riksdag och kyrkomöte erfordras.
9
Kungl. Maj.is proposition Nr 22.
I anslutning till vad jag nu anfört får jag hemställa, att Eders Kungl.
Maj:t täcktes föreslå kyrkomötet
att för sin del medgiva, att vid vad i ärendet förekommit
må bero samt att, i följd därav, dels förutberörda belopp,
12,818 kronor 85 öre, som på grund av kungl, brevet
den 30 augusti 1929 förskottsvis utanordnats till kyrkorådet,
dels ock omförmälda belopp å 582 kronor 85 öre,
motsvarande räntegottgörelse till arrendatorn, må i kyrkofondens
räkenskaper avskrivas.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen lämna bifall samt
förordnar att skrivelse i ämnet av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar skall avlåtas till kyrkomötet.
Ur protokollet:
C. A. O. Charpentier.
10
Kungl. Maj:ts proposition Nr 22.
Bilaga.
Kungl. May.ts skrivelse till kyrkomötet, nr 7, angående ersättande
av ett från kyrkofonden utanordnat tilläggs för skott för
nybyggnad å kyrkoherdebostället i Vallentuna församling;
given Stockholms slott den & augusti 1932.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet för sin del lämnar det medgivande, som
omförmäles i föredragande departementschefens hemställan.
GUSTAF.
Sam. Städener.
Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 8, angående ersättande av
ett från kyrkofonden utanordnat tilläggs för skott för nybyggnad
å kyrkoherdebostället i Vallentuna församling.
(Särskilda utskottets betänkande nr 5.)
Till Konungen.
I skrivelse till kyrkomötet den 6 augusti 1932, nr 7, har Eders Kungl.
Majit, under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet för sin del medgiver, att vid vad i ett hos Eders
Kungl. Majit anhängigt ärende angående ersättande av ett från kyrkofonden
utanordnat förskott för nybyggnad å kyrkoherdebostället i Vallentuna församling
förekommit ma bero samt att, i följd därav, dels ett belopp av
12,818 kronor 85 öre, som förskottsvis utanordnats till församlingens kyrkoråd,
dels ock ett belopp av 582 kronor 85 öre, motsvarande viss räntegottgörelse
till arrendatorn a bostället, ma i kyrkofondens räkenskaper avskrivas.
Såsom departementschefen framhållit vid ärendets föredragning i statsrådet,
lärer ett slutgiltigt avgörande av frågan örn vem som är betalningsskyldig
för ifrågavarande från kyrkofonden utbetalade medel icke kunna
11
Kungl. Maj.is proposition Nr 22.
åstadkommas, för så vitt icke saken hänskjutes till allmän domstol för prö v
ning. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit anser emellertid kyrkomötet
i likhet med departementschefen, att ett anlitande av domstolsvägen
i förevarande fall icke bör ifrågakomma.
Vid sådant förhållande och då billighetsskäl i allt fall tala för att kyrkorådet
icke bör göras ansvarigt för den lidna förlusten, anser kyrkomötet,
att kyrkofondens fordran nu icke bör utkrävas, utan att densamma må avskrivas
ur fondens räkenskaper.
Kyrkomötet förbiser ej, att den föreliggande frågan är av ej ringa betydelse,
örn ett bifall till framställningen skulle kunna tolkas såsom ett
fastslående av att ett byggnadsförskott, som av kyrkoråd uppburits men
går förlorat, innan det hunnit utbetalas till vederbörande arrendator, alltid
bör ersättas av kyrkofonden. Fråga angående dylik ersättningsskyldighet
bör emellertid prövas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Har
kyrkorådet gjort sig skyldigt till försummelse eller vårdslöshet vid fullgörandet
av sitt förvaltningsuppdrag, bör naturligtvis kyrkorådet självt bära
ansvaret därför. I föreliggande fall synes ej något hava förekommit, som
tyder på bristande omtänksamhet hos kyrkorådet vid placeringen av de
mottagna medlen. Ett bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag kan följaktligen
icke anses hava någon allmänt prejudicerande betydelse.
På grund av det anförda får kyrkomötet alltså i underdånighet anmäla,
att kyrkomötet för sin del medgivit, att vid vad i ärendet förekommit
må bero samt att, i följd därav, dels förutberörda belopp, 12,818 kronor
85 öre, som på grund av nådigt brev den 30 augusti 1929 förskottsvis utanordnats
till kyrkorådet, dels ock omförmälda belopp å 582 kronor 85 öre,
motsvarande räntegottgörelse till arrendatorn, må i kyrkofondens räkenskaper
avskrivas.
Stockholm den 26 augusti 1932.
Underdånigst.
12
Kungl. Majda proposition Nr 22.
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13
januari 1933.
Närvarande.
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Engberg, anmäler härefter
kyrkomötets underdåniga skrivelse den 26 augusti 1932, nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts skrivelse angående ersättande av ett från kyrkofonden
utanordnat tilläggsförskott för nybyggnad å kyrkoherdebostället i
Vallentuna församling samt hemställer, att genom proposition måtte inhämtas
riksdagens yttrande, huruvida riksdagen för sin del medgiver,
att vid vad i ärendet förekommit må bero samt att, i
följd därav, dels förutberörda belopp, 12,818 kronor 85 öre,
som på grund av kungl, brevet den 30 augusti 1929 förskottsvis
utanordnats till kyrkorådet, dels ock omförmälda
belopp å 582 kronor 85 öre, motsvarande räntegottgörelse
till arrendatorn, må i kyrkofondens räkenskaper avskrivas.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Majit Konungen bifalla samt förordnar, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Anna Meurling.