Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
1
Nr 213.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag om
offentlig arbetsförmedling m. m.; given Stockholms
slott den 17 mars 1933.
Kungl. Maj :t vill härmed under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogade förslag till lag om offentlig arbetsförmedling,
dels ock i övrigt bifalla det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sami,
Nr 213.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
Förslag
till
Lag
om offentlig arbetsförmedling.
1 §•
Offentlig förmedling av arbetsanställning skall, i enlighet med bestämmelserna
i denna lag, vara anordnad inom varje landstingsområde och i varje stad,
som icke deltager i landsting. För sådant ändamål åligger det landsting och
stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts, att anordna en arbetsförmedlingsanstalt
med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser förlagda
avdelningskontor eller ombud. Under de villkor Konungen bestämmer må för
landstingsområde och stad, som här avses, kunna anordnas gemensam anstalt.
De olika arbetsförmedlingsanstalterna skola, på sätt Konungen bestämmer,
samverka med varandra.
2 §•
över den offentliga arbetsförmedlingen har socialstyrelsen att, på sätt i
denna lag föreskrives, utöva tillsyn.
3 §.
Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, bestående
av, förutom ordförande jämte suppleant för honom, minst fyra ledamöter jämte
suppleanter till lika antal.
Styrelsens ordförande och suppleant för honom skola av länsstyrelsen efter
samråd med socialstyrelsen för en tid av fyra år i sänder utses bland personer,
vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas eller arbetarnas
intressen; och skall underrättelse örn deras fullständiga namn och bostad,
så fort ske kan, meddelas socialstyrelsen.
övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter för dem utses för en tid av
fyra år i sänder av landstinget eller stadsfullmäktige. Därvid bör iakttagas:
att ett jämnt antal ledamöter utses;
att halva antalet av de sålunda utsedda jämte suppleanter kan anses företräda
arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas intressen; samt
att olika verksamhetsgrenar i möjligaste mån bliva företrädda.
Styrelsen utser en av sina ledamöter att vara kassaförvaltare.
4 §.
Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast
den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i
överläggningar och beslut.
Kungl. Maj:is proposition nr 213.
3
Ej må annan kunna avsäga sig uppdrag, som nu nämnts, än ämbets- eller
tjänsteman, vilken av sin befattning är hindrad att fullgöra uppdraget, eller
den, vilken under de fyra sistförflutna åren tjänstgjort som ledamot, eller den,
vilken eljest uppgiver förhinder, som godkännes, i fråga om ordförande av
länsstyrelsen och i fråga örn annan ledamot av vederbörande valkorporation.
Ändå att tid, för vilken styrelseledamot eller suppleant blivit vald, ej gått
till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av den, som utsett honom.
Avgår någon före utgången av den tid, uppdraget omfattar, utses i hans
ställe ny ledamot eller suppleant för den återstående tiden.
5 §.
Länsstyrelsen utser årligen lämplig person att såsom revisor å statens vägnar
deltaga i granskningen av styrelsens för arbetsförmedlingsanstalt förvaltning.
6 §.
Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt antages av landstinget eller, i
fråga örn stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige och skall för
att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Ändring i reglemente skall
jämväl godkännas av socialstyrelsen.
Arbetsförmedlingsanstalts reglemente skall angiva:
1) anstaltens benämning;
2) den ort, där huvudkontoret skall vara beläget och styrelsen skall hava
sitt säte;
3) styrelseledamöternas antal och grunderna för styrelsens beslutförhet;
4) tid för styrelsens sammanträden;
5) det sätt, på vilket kallelse till styrelsesammanträde skall ske och andra
meddelanden bringas till styrelseledamöternas kännedom, ävensom den tid före
sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
6) huru protokoll vid styrelsesammanträde skall föras;
7) huru medel, som icke äro erforderliga för löpande utgifter, skola göras
fruktbärande och säkerhetshandlingar förvaras;
8) huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; samt
9) huru den för anstaltens verksamhet erforderliga personalen skall antagas
och entledigas.
7 §.
Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor eller avdelningskontor
må icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes
såsom lämplig för befattningen.
8 §.
Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet avser förmedling av alla slag av arbete.
Förmedlingen sker kostnadsfritt; dock att örn anstalt efter anmodan
genom annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd, kostnaden härför
må uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
Vid arbetsförmedling skall tillses, att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga
arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig. Beträffande
arbetsförmedlings befattning med förmedling av arbete vid arbetsföretag
till motverkande av arbetslöshet gäller vad därom må vara särskilt
stadgat.
Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt
mellan arbetsgivare och arbetare; dock må anstalten, i den mån den
därom äger kännedom, lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt råder å
arbetsplats, dit arbetsanvisning sker.
Därest arbetare vägrat att antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingsanstalten
omedelbart anmäla sådant förhållande till vederbörande kommunala
understödsorgan samt, örn arbetaren är medlem av erkänd arbetslöshetskassa,
till styrelsen för dylik kassa ävensom till tillsynsmyndigheten över de erkända
arbetslöshetskassorna.
9 §•
Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa sig
denna lag och för anstalterna gällande reglementen till efterrättelse samt att
deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. På socialstyrelsen ankommer att
fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verksamhet,
ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas räkenskaper.
Arbetsförmedlingsanstalt åligger att för den, som av socialstyrelsen bemyndigats
granska anstaltens förvaltning, hålla räkenskaper och andra handlingar
tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar och uppgifter
rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.
10 §.
1 mom. Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta
ersättning för nödvändiga utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter,
som fastställts av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma,
samt för post-, telegraf- och telefonavgifter.
2 mom. Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit
för tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning,
är anstalten berättigad att därför av statsmedel erhålla ersättning med tre
fjärdedelar av kostnaden för resa å plats med lägsta biljettpris, under villkor:
a) att vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen var träffad
eller med skäl kunde förväntas komma till stånd;
b) att kontanta medel icke, med mindre särskilt förhållande påkallat det,
för ändamålet tilldelats den arbetssökande, utan biljett tillhandahållits honom
genom anstaltens försorg; samt
c) att resekostnaden icke understigit en krona.
Ersättning för återresa, då anställning icke kommit till stånd, må utgå allenast,
då särskilda omständigheter därtill föranleda.
Framgår i något fall av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
5
för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaden,
bör ersättning av statsmedel icke utgå.
3 mom. För andra utgifter än sådana, som i 1 och 2 mom. avses, äger arbetsförmedlingsanstalt,
i den mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade,
av statsmedel åtnjuta ersättning med hälften av det utgivna beloppet.
Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst
slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,
må Konungen, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas
skäligt, förordna, att de (med anordningen förenade kostnaderna skola till mer
än hälften ersättas av statsmedel. Lag samma vare beträffande kostnader,
som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan eller av särskilda
anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.
11 §•
Statsbidrag utbetalas av socialstyrelsen på tid och sätt, som av Konungen
bestämmes.
12 §.
Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i denna lag eller i anstaltens
reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning,
har socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages
ej sådan, äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först
vända sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande
helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma
anstalten till godo, hos Kungl. Maj :t anhålla örn förklaring, att anstaltens
rätt till sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller
delvis förverkad.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934, dock att, i den mån så erfordras
för lagens ikraftträdande nämnda dag, 3 och 6 §§ jämväl före nämnda dag
skola lända till efterrättelse.
Genom denna lag upphävas kungörelsen den 30 juni 1916 (nr 319) angående
bidrag av statsmedel till täckande av viss del av resekostnader för medellösa
arbetssökande ävensom kungörelsen samma dag (nr 320) angående understöd
av statsmedel till befrämjande och organiserande av den offentliga
arbetsförmedlingen i riket.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
Nuvarande
organisation
och
gällande bestämmelser.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller anför.
Vid behandlingen i årets statsverksproposition av frågan örn anslag till offentliga
arbetsförmedlingen i riket m. m. (femte huvudtiteln punkt 8) erinrade
jag, att inom socialdepartementet med biträde av särskilt tillkallade sakkunniga
påginge utredning örn införande av arbetslöshetsförsäkring samt att det
blivande förslaget örn arbetslöshetsförsäkring förutsatte en omorganisation
och utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn därtill
syntes det böra anstå med definitiv framställning till riksdagen rörande detta
anslag, till dess förslaget i försäkringsfrågan kunde framläggas.
I överensstämmelse med min därom gjorda hemställan föreslog Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet till offentliga arbetsförmedlingen i riket m. m. för budgetåret
1933/1934 beräkna ett extra förslagsanslag av 260,000 kronor.
Sedan Kungl. Majit denna dag beslutit att för riksdagen framlägga proposition
med förslag till förordning örn erkända arbetslöshetskassor m. m. (prop.
nr 209), anhåller jag att nu få återkomma till omförmälda fråga rörande den
offentliga arbetsförmedlingen. Därvid skall jag först behandla spörsmålet örn
erforderliga bestämmelser rörande den offentliga arbetsförmedlingen samt därefter
spörsmålet rörande organisation av och anslag till nämnda förmedling.
Till en början ber jag att få i korthet erinra örn den offentliga arbetsförmedlingens
nuvarande organisation ävensom örn gällande bestämmelser om
statsbidrag till sagda förmedling.
Den svenska offentliga arbetsförmedlingen har framvuxit ur och upprätthålles
alltjämt genom rent frivilliga åtgöranden från olika kommunalsamfunds
sida, närmast landsting och vissa större städer.
I samtliga län med undantag för Malmöhus län finnas länsanstalter för
ändamålet, till vilka äro knutna avdelningskontor och ombud. I Malmöhus
län hava på kommunalt initiativ upprättats självständiga anstalter dels i stä
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
7
derna Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg, Ystad, Trälleberg och Eslöv,
dels ock i Skurups köping och Vellinge municipalsamhälle. Särskilda kommunala
anstalter finnas dessutom i Stockholm, Göteborg och Norrköping.
För närvarande finnas sammanlagt 36 huvudkontor och 100 avdelningskontor.
Antalet ombud, som är i hög grad växlande, kan för närvarande uppskattas
till omkring 580. Ombuden hava till uppgift att å orter, där förmedlingsverksamheten
är mindre omfattande, fullgöra de uppgifter, som eljest
åligga arbetsförmedlingskontoren.
De senaste årens utveckling har kännetecknats av en strävan mot specialisering
av verksamheten. Särskilt har denna strävan gjort sig gällande med
avseende å förmedlingen inom sjömansyrket. För denna finnas sålunda för
närvarande upprättade specialkontor i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg;
särskilda sjömansförmedlingsombud finnas dessutom a andra orter,
varjämte å ytterligare platser sjömansförmedling är anordnad i direkt samband
med den övriga förmedlingen.
I Stockholm och åtskilliga andra orter är härutöver anordnad särskild ungdomsförmedling.
Varje arbetsförmedlingsanstalt, filialkontor och ombud har i första hand
och huvudsakligen att ombesörja den lokala arbetsförmedlingen. För sådant
ändamål upprättas förteckningar över anmälda lediga platser och arbetssökande
inom olika yrken, vilka förteckningar vanligen anslås å förmedlingskontoren
och å närmast belägna orter eller publiceras i ortspressen. Korrespondensen
mellan länskontoren å ena sidan samt filialkontoren och ombuden a
den andra sker i allmänhet per telefon.
För underlättande av platsförmedlingen länen emellan hava närbelägna län
sammanförts till s. k. arbetsförmedlingsdistrikt.
Finansiellt uppbäres den offentliga arbetsförmedlingen huvudsakligen genom
anslag från respektive landsting och kommuner. Till dessa anslag komma
emellertid statsbidrag enligt särskilt fastställda grunder samt i vissa fall
bidrag från hushållningssällskapen.
Gällande bestämmelser örn statsbidrag återfinnas huvudsakligen i kungörelsen
den 30 juni 1916 (nr 320) angående understöd av statsmedel till befrämjande
och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket med
däri genom kungörelser den 16 maj 1918 (nr 278) och den 15 maj 1931
(nr 99) gjorda ändringar. Nämnda kungörelse innehåller i huvudsak följande
bestämmelser.
Statsbidrag må tilldelas arbetsförmedlingsanstalt, som anordnats av landsting,
hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för
sig eller i förening, under förutsättning att arbetsförmedlingen avser allt
slags arbete för såväl män som kvinnor samt i regel icke medför några särskilda
kostnader för arbetsgivare och arbetare, som anlita densamma, att vid
arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet tages till, att arbetsgivare erhåller
den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill han bäst
ägnar sig, att ledningen av arbetsförmedlingen utövas av en styrelse bestående
av dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 21S.
dels ledamöter jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utses bland
arbetsgivare och arbetare, att vid arbetsförmedlingen användes ett av socialstyrelsen
godkänt arbetssätt och expeditionssystem samt att statistiska uppgifter
rörande verksamheten, i den mån så lämpligen kan ske, ställas till
socialstyrelsens förfogande.
Statsbidrag ma erhallas till bestridande av samtliga för arbetsförmedlingen
nödvändiga utgifter för postporto, abonnemang å rikstelefon, telegram
och interurbana telefonsamtal samt tryckning av formulär och blanketter.
Efter prövning i varje särskilt fall kan därjämte erhållas understöd till bestridande
av kostnaderna dels för avlöning av sådan personal, som särskilt
anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter, dels ock
för de särskilda anordningar, som vidtagits för arbetsförmedling för landsbygdens
behov, för samarbetet mellan anstalterna, för anställande i arbete av
värnpliktiga och fast anställt manskap i armén och marinen efter avslutad
militärtjänstgöring samt för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning
åt ungdom. Möjligheten till erhållande av statsbidrag för anordningar
till underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom infördes
först år 1928, därvid emellertid föreskrevs, att för nämnda ändamål finge i
statsbidrag utgå sammanlagt högst 10,000 kronor för budgetår. Denna begränsning
upphävdes genom 1931 års kungörelse.
Statsbidrag kan vidare erhallas till bestridande av kostnader för rese- och
traktamentsersättning, som i anledning av företagen tjänsteresa utbetalats
till tjänsteman vid arbetsförmedlingsanstalt. Storleken av dylikt bidrag bör
bestämmas med ledning av den ersättning, som av vederbörande tjänsteman
uppburits, dock under iakttagande att gottgörelse icke må lämnas med högre
belopp än som enligt gällande allmänna resereglemente skulle i motsvarande
fall hava utgått vid resa för förrättning i statens ärenden och icke heller
må utgå enligt förmånligare grunder än dem, vilka gälla för tjänsteman,
som hänförts till rese- och traktamentsklass II C i nämnda reglemente.
Statsbidrag för här avsedda ändamål må sammanlagt utgå med högst 3,000
kronor för budgetår. Möjligheten till statsbidrag för sagda ändamål infördes
först år 1930. Då stadgades att högsta statsbidraget för budgetår skulle
utgöra 2,000 kronor. Genom 1931 års kungörelse höjdes detta belopp till
3,000 kronor.
Statsbidrag beviljas och utbetalas årsvis i efterskott. Medan enligt (!1916
års kungörelse i dess ursprungliga lydelse statsbidrag skulle beviljas av
Kungl. Majit men utbetalas av socialstyrelsen, ankommer det efter den år
1918 vidtagna kungörelseändringen på socialstyrelsen såväl att bevilja statsbidragen
som att utbetala dem. Ansökan örn statsbidrag skall vara ingiven till
socialstyrelsen före den 1 april och vara åtföljd av de handlingar, som erfordras
för prövning av ansökningen.
Socialstyrelsen har att tillse att de för statsbidrags åtnjutande föreskrivna
villkoren fullgöras.
Vissa bestämmelser örn statsbidrag äro jämväl meddelade i kungörelsen den
30 juni 1916 (nr 319) angående bidrag av statsmedel till täckande av viss del
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
9
av resekostnader för medellösa arbetssökande med däri genom kungörelser
den 16 maj 1918 (nr 279) och 23 maj 1919 (nr 239) gjorda ändringar. Enligt
denna kungörelse må offentlig arbetsförmedlingsanstalt, som helt eller
delvis förskotterat eller bekostat medellös arbetssökandes resa å järnväg för
tillträdande av honom genom anstalten å annan ort inom riket anvisad anställning
åtnjuta bidrag av statsmedel till täckande av hälften av berörda
resekostnad under förutsättning att vid resans anträdande överenskommelse
om anställningen var träffad eller med skäl kunde förväntas komma till stånd,
att kontanta medel icke för ändamålet utbetalats till den arbetssökande utan
järnvägsbiljett (3:dje klassen) för resan tillhandahållits honom genom anstaltens
försorg, att priset för biljetten icke understigit en krona samt under
iakttagande att, därest biljettkostnaden överstigit trettio kronor, överskjutande
del icke må tagas i betraktande vid beräknande av statsbidragets storlek.
Förslag till lagstadgad reglering av den offentliga arbetsförmedlingen hava Sakkunnigunder
senare tid vid flera tillfällen avgivits. I detta hänsende vill jag erinra, förslaget»
att det betänkande, som av 1926 års arbetslöshetssakkunniga år 1928 avgavs
angående arbetslöshetsförsäkring, arbetsförmedling och reservarbeten (Stadens
offentliga utredningar 1928: 9) innehöll två olika förslag till lag örn offentlig
arbetsförmedling, vilka båda byggde på tidigare förslag i ämnet. Det ena
av dessa förslag var avsett att tillämpas under förutsättning att obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skulle genomföras och att den offentliga arbetsförmedlingen
skulle bliva bärare av hela den lokala organisationen, medan det
andra förslaget var avsett för det fall, att en frivillig arbetslöshetsförsäkring
skulle komma till stånd och att arbetsförmedlingens uppgifter skulle bliva
mera begränsade.
De i det föregående berörda, i årets statsverksproposition omförmälda sakkunniga,
vilka tillkallades jämlikt Kungl. Maj ds bemyndigande den 7 oktober
1932, avlämnade i januari 1933 en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring
m. m.» innehållande bland annat ett förslag till lag örn offentlig
arbetsförmedling, som nära ansluter sig till det senare av de två av 1926 års
arbetslöshetssakkunniga avgivna förslagen. Nyssnämnda promemoria finnes
i sin helhet intagen såsom bilaga G i förenämnda proposition nr 209 om
arbetslöshetsförsäkring. Beträffande den av de sakkunniga föreslagna lagtexten
ävensom motiveringen till densamma tillåter jag mig därför hänvisa till
promemorian. Rörande lagförslagets innehåll torde jag här få lämna följande
redogörelse.
Enligt förslaget skall offentlig arbetsförmedling äga rum inom varje landstingsområde
och i varje stad, som ej deltager i landsting. För sådant ändamål
åligger det landsting respektive stadsfullmäktige i stad, som nu nämnts,
att anordna arbetsförmedlingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal
på lämpliga platser placerade avdelningskontor eller ombud. Under de
villkor Konungen bestämmer må för landstingsområde och stad, som ej deltager
i landsting, kunna anordnas gemensam anstalt.
Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen utövas av socialstyrelsen.
10
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
Arbetsförmedlingsanstalt skall stå under ledning av en styrelse bestående
av ordförande och minst fyra ledamöter. Styrelsens ordförande ävensom en
suppleant för honom skola utses för en tid av fyra år i sänder av länsstyrelsen
bland personer, vilka icke kunna anses företräda vare sig arbetsgivarnas
eller arbetarnas intressen. Övriga ledamöter i styrelsen jämte suppleanter
för dem skola för en tid av fyra år i sänder utses av landsting eller stadsfullmäktige,
därvid skall iakttagas, att jämnt antal ledamöter och suppleanter
utses, att halva antalet av de sålunda utsedda kommer att företräda arbetsgivarnas
och halva antalet arbetarnas intressen samt att olika verksamhetsgrenar
i möjligaste mån bliva företrädda.
Ledamot eller suppleant i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt må endast
den vara, som äger att å kommunalstämma eller allmän rådstuga deltaga i
överläggningar och beslut.
Reglemente för arbetsförmedlingsanstalt skall utfärdas av landstinget eller
i fråga örn stad, som icke deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Reglemente
skall för att bliva gällande godkännas av socialstyrelsen. Även ändring
i reglemente skall godkännas av nämnda ämbetsverk. Arbetsförmedlingsanstalts
reglemente skall innehålla vissa uppgifter bland annat örn anstaltens
benämning, örn den ort där huvudkontoret skall vara beläget och där styrelsen
skall hava sitt säte, örn styrelseledamöternas antal och grunderna för
styrelsens beslutförhet, örn tiden för styrelsens sammanträden, örn huru revision
av styrelsens förvaltning skall ske och huru den för anstaltens verksamhet
erforderliga personalen skall antagas och entledigas.
Till föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts huvudkontor får icke antagas
annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom lämplig för befattningen.
Arbetsförmedlingsanstalts verksamhet skall avse förmedling av alla slag av
arbete. Förmedlingen sker kostnadsfritt, örn anstalt efter anmodan genom
annonsering eller annorledes vidtagit särskild åtgärd må emellertid kostnaden
härför uttagas av den, som begärt åtgärdens vidtagande.
Vid arbetsförmedling skall tillses att arbetsgivaren erhåller bästa möjliga
arbetskraft och arbetaren det arbete, för vilket han bäst lämpar sig.
Verksamheten vid arbetsförmedlingsanstalt skall fortgå oberoende av konflikt
mellan arbetsgivare och arbetare, men anstalten må, i den mån den därom
äger kännedom, lämna upplysning huruvida arbetskonflikt råder å arbetsplats,
dit arbetsanvisning sker.
Därest arbetare vägrat att antaga erbjudet arbete, skall arbetsförmedlingsanstalten
omedelbart anmäla detta till styrelsen för erkänd arbetslöshetskassa,
varav arbetaren må vara medlem, ävensom till vederbörande kommunala
understödsorgan samt tillsynsmyndigheten över de erkända arbetslöshetskassorna.
Socialstyrelsen har att vaka över att arbetsförmedlingsanstalterna ställa
sig lagen och de för anstalterna gällande reglementena till efterrättelse samt
att deras verksamhet utövas på lämpligt sätt. Det ankommer på socialstyrelsen
att fastställa formulär och blanketter, som erfordras för anstalternas verk
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213. 11
samhet, ävensom att meddela föreskrifter angående förandet av anstalternas
räkenskaper.
Arbetsförmedlingsanstalt är skyldig att för den, som av socialstyrelsen
bemyndigats att granska anstaltens förvaltning, bålla räkenskaper och andra
handlingar tillgängliga samt att till socialstyrelsen insända de handlingar
och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda myndighet äskas.
Arbetsförmedlingsanstalt är berättigad att av statsmedel åtnjuta ersättning
för utgifter för tryckning av sådana formulär och blanketter, som fastställts
av socialstyrelsen men icke tillhandahållas av densamma, samt för
post-, telegraf- och telefonavgifter.
Har arbetsförmedlingsanstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för
tillträdande av honom å annan ort inom riket anvisad anställning, är anstalten
berättigad att därför av statsmedel erhålla ersättning med tre fjärdedelar
av kostnaden för resa å plats med lägsta biljettpris under villkor att
vid resans anträdande överenskommelse örn anställningen var träffad eller
med skäl kunde förväntas komma till stånd, att kontanta medel icke, med
mindre särskilt förhållande påkallat det, för ändamålet tilldelats den arbetssökande
utan biljett tillhandahållits honom genom anstaltens försorg samt att
resekostnaden icke understigit en krona.
Ersättning för återresa, då anställning icke kommer till stånd, må utgå
allenast, där särskilda omständigheter därtill föranleda.
Eramgår i något fall av omständigheterna, att möjlighet och fog funnits
för att av arbetsgivaren eller arbetaren uttaga ersättning för resekostnaden,
bör ersättning av statsmedel icke utgivas.
För andra utgifter än de nu nämnda äger arbetsförmedlingsanstalt, i den
mån de kunna anses hava varit av behovet påkallade, av statsmedel åtnjuta
ersättning med hälften av det utgivna beloppet.
Skulle för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst
slag av arbetssökande särskild anordning finnas påkallad vid arbetsförmedlingsanstalt,
må Konungen, där så med hänsyn till särskilt förhållande prövas
skäligt, förordna, att med anordningen förenade kostnader skola till mer än
hälften ersättas av statsmedel. Detsamma skall gälla beträffande kostnader,
som föranledas av arbetsförmedlingsanstalternas samverkan eller av särskilda
anordningar för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.
Statsbidrag till arbetsförmedlingsanstalt utbetalas av socialstyrelsen på tid
och sätt, som av Konungen bestämmes.
Åsidosätter arbetsförmedlingsanstalt bestämmelse i lagen eller i anstaltens
reglemente eller giver dess verksamhet eljest anledning till anmärkning, har
socialstyrelsen att hos anstaltens styrelse påkalla rättelse. Vidtages ej sådan,
äger socialstyrelsen, där den ej finner anledning att i frågan först vända
sig till vederbörande landsting eller stadsfullmäktige, att, med innehållande
helt eller delvis av ersättning av statsmedel, som eljest skolat komma anstalten
till godo, hos Kungl. Majit anhålla örn förklaring, att anstaltens rätt till
sådan ersättning skall för viss tid eller tills vidare anses helt eller delvis
förverkad.
12
.Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
Enligt direktiven för 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring skulle
det blivande förslaget om arbetslöshetsförsäkring göras sådant, att man kunde
räkna med att det även i praktiken komme att omfatta en betydande del av rikets
lant- och skogsarbetare. Då alltså den blivande försäkringen kunde väntas
få sin verksamhet spridd över landets alla delar och då det för de sakkunniga
stod klart, att den offentliga arbetsförmedlingen för att kunna fullgöra
sina uppgifter som kontrollorgan i försäkringen måste utbyggas till ett på effektivt
sätt hela riket omspännande nät, riktade de sakkunniga i skrivelse den
22 november 1932 en anmodan till socialstyrelsen om verkställande av utredning
och lämnande av uppgifter rörande utbyggandet av den offentliga arbetsförmedlingen
vid en försäkring omfattande lant- och skogsarbetare och affärsanställda
på sådant sätt, att arbetsförmedlingen komme att omspänna hela
landet och möjliggöra prövning av arbetsvilligheten, varhelst en försäkrad
uppehölle sig. Den sålunda begärda utredningen lämnades av socialstyrelsen
i en den 28 december 1932 dagtecknad promemoria, vilken finnes såsom bilaga
D fogad vid de sakkunnigas förenämnda i januari 1933 avgivna promemoria
(proposition nr 209 bilaga G, sid. 220). I sagda promemoria anförde
socialstyrelsen bland annat följande.
Den offentliga arbetsförmedlingens samtliga utgifter hade under år 1931
uppgått till omkring 1,103,800 kronor. Den effektivisering av de redan befintliga
arbetsförmedlingskontoren, som komme att erfordras vid genomförd
arbetslöshetsförsäkring, syntes föranleda ett väsentligt överskridande av denna
kostnadsram. Några exakta beräkningar läte sig icke genomföra, men
styrelsen föreställde sig, att man hade att räkna med ungefär 75 procent ökning.
Kostnaderna för nuvarande kontor kunde därför uppskattas till 1,800,000
kronor för år.
Antalet nya avdelningskontor, som komme att bliva behövliga, syntes tills
vidare kunna beräknas till 103. De årliga utgifterna för dessa kontor kunde i
avrundat tal beräknas till 500,000 kronor. Antalet ombud kunde uppskattas
till omkring 1,300. Kostnaderna för ombuden kunde icke med säkerhet beräknas,
men syntes kunna i genomsnitt upptagas till 300 kronor per år. Utgifterna
för samtliga ombud kunde därför beräknas till ungefär 400,000 kronor
per år.
De sammanlagda kostnaderna för arbetsförmedlingen har socialstyrelsen i
enlighet härmed uppskattat till (1,800,000 + 500,000 + 400,000) 2,700,000
kronor för år. Styrelsen anförde emellertid, att man under den första tiden
härutöver hade att räkna med extraordinära kostnader för den nya organisationens
uppbyggande, vilka kostnader uppskattats till 100,000 kronor för år.
1932 års sakkunniga hava icke ingått på någon granskning av socialstyrelsens
uppskattning av antalet förmedlingsorgan eller på styrelsens kostnadsberäkningar
utan vid sitt arbete byggt på de av styrelsen lämnade uppgifterna.
De sakkunniga hava därvid förutsatt, att dessa uppgifter skulle komma
att bliva i tillfredsställande omfattning belysta i de yttranden från olika
myndigheter, vilka kunde antagas komma att infordras över de sakkunnigas
promemoria och därvid fogade bilagor. De sakkunniga hava emellertid understrukit,
att uppskattningen av den erforderliga organisationens omfattning
och därmed av de påkallade kostnaderna på dåvarande stadium av arbetet
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
13
måste bliva i hög grad approximativ. De sakkunniga hava även framhållit,
att utbyggandet av förmedlingsorganisationen uppenbart borde ske endast successivt,
i den mån den statsunderstödda försäkringen erhölle ökad utbredning
inom landets olika delar, samt att därvid borde iakttagas, att även å orter,
där man kunde antaga att, då försäkringen erhållit full utveckling, ett avdelningskontor
kunde bliva nödvändigt, man tillsvidare borde nöja sig med den
enklare och mindre kostsamma anordningen med ett ombud.
De sakkunniga hava alltså liksom socialstyrelsen preliminärt uppskattat de
sammanlagda årliga kostnaderna för arbetsförmedlingen till 2,700,000 kronor.
A.v detta belopp hava de sakkunniga tänkt sig, att med föreslagna statsbidragsbestämmelser
två tredjedelar eller 1,800,000 kronor skulle komma att gäldas av
statsmedel. Ett belopp av 900,000 kronor skulle bestridas av vederbörande
landsting och kommuner, vilket skulle innebära, att landstingens och kommunernas
sammanlagda utgifter för arbetsförmedlingen bibehölles vid ungefär
nuvarande nivå. Av det av statsmedel utgående beloppet skulle emellertid
hälften läggas å de arbetsgivare, vilka hade minst tio årsarbetare. Dessa
arbetsgivare skulle nämligen enligt sakkunnigförslaget förpliktas att bidraga
dels till förvaltningsbidragen till de av de sakkunniga föreslagna arbetslöshetskassorna,
dels till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen. Bidraget
skulle enligt sakkunnigförslaget uttagas i form av en avgift av två kronor
per årsarbetare. Summan av årligen inflytande avgifter hava de sakkunniga
beräknat till ungefär 1,800,000 kronor för år, varav ena hälften skulle gå till
kassorna och andra hälften till arbetsförmedlingen.
De myndigheter och korporationer, vilka anbefallts eller beretts tillfälle
att yttra sig över den av 1932 års sakkunniga utarbetade promemorian, hava
angivits i propositionen angående arbetslöshetsförsäkring (sid. 31). Flertalet
av de yttranden, som inkommit, beröra emellertid icke förslaget rörande
den offentliga arbetsförmedlingen. För de yttranden, vilka behandla sistnämnda
förslag, får jag lämna följande redogörelse, därvid jag först kommer
att redogöra för yttranden av mera allmän innebörd samt därefter kommer
att behandla yttranden rörande vissa speciella frågor.
Socialstyrelsen. Såsom sakkunniga framhållit, har den offentliga arbetsförmedlingen
i vårt land hittills organisativt uppburits av landstingen och
vissa städer, medan staten väsentligen begränsat sig till att uppmuntra och
reglera dess utveckling efter enhetliga linjer. Även örn på detta sätt
ernåtts beaktansvärda resultat, kan dock den nuvarande organisationen i
stort sett icke anses fullt vuxen de uppgifter, den för närvarande har
att fylla. Inom vissa orter, där större intresse och ekonomiska förutsättningar
för utvecklandet av arbetsförmedlingens betydelsefulla verksamhet
varit för handen, torde dess organisation kunna anses någorlunda tillfredsställande.
I andra trakter åter, där dessa förutsättningar icke förelegat,
äro bristerna mer eller mindre stora, oell lia de på ett betänkligt sätt gjort
sig gällande efter tillkomsten av den särskilda hjälpverksamhet för arbetslösa,
som alltjämt pågår och vid vilken aktiv medverkan av arbetsförmedlingen
är av synnerlig vikt. Behovet av en mer effektiv organisation av förmedlingen
har också framträtt med stor styrka, men har socialstyrelsen för
Yttranden
över sakkunnigförslagret.
Yttranden
av allmän
innebörd.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
sin del icke ansett sig kunna framföra förslag härom, då frågan örn en genomgripande
omläggning av hela arbetslöshetspolitiken oavbrutet stått på dagordningen
och varit föremål för särskilda utredningar.
När nu dessa utredningar lett till resultat, som komma att läggas till grund
för framställningar tili riksdagen, lärer det, såsom arbetslöshetsförsäkringssakkunniga
framhållit, vara nödvändigt att skrida till ett omfattande utbyggande
av den offentliga arbetsförmedlingen. Det är också med tillfredsställelse,
styrelsen konstaterar, att de sakkunniga, i likhet med 1926 års sakkunniga,
velat åt densamma giva den fastare grundval, som endast en lag i ämnet
kan erbjuda. Styrelsen nödgas dock ställa sig tveksam, huruvida det nu
föreliggande förslaget, som gör arbetsförmedlingsorganisationen i fortsättningen
beroende av landstingens m. fl. kommunala myndigheters aktiva medverkan,
erbjuder ett tillräckligt fast underlag för uppbyggandet av en organisation,
som motsvarar de i hög grad ökade anspråk man med hänsyn särskilt
till dess medverkan vid den tillämnade hjälpverksamheten för arbetslösa
måste ställa på densamma.
Arbetsförmedlingen har hittills — oavsett dess provisoriska anlitande för
understödsverksamheten för arbetslösa — icke varit organ för direkt statlig
eller kommunal verksamhet. Den har av det allmänna ställts till förfogande
för de arbetsgivare och arbetare, som velat anlita densamma. Enligt nu föreliggande
förslag till arbetslöshetshjälpens ordnande skulle arbetsförmedlingen
i det nya systemet inordnas som en för dess ändamålsenliga genomförande
oumbärlig stödinstitution. Denna får härigenom, särskilt som åtminstone arbetslöshetsförsäkringen
icke på något sätt anknytes till kommunerna, en markerat
statlig karaktär.
Måhända behövde denna synpunkt icke tillerkännas större betydelse, därest
man med någorlunda säkerhet kunde räkna med, att landstingen m. fl. vederbörande
skola vara, villiga och i stånd till att ordna arbetsförmedlingen på
tillfredsställande sätt. De sakkunniga ha ansett sig kunna utgå ifrån, att så
skulle bliva förhållandet, detta tydligen med hänsyn därtill att landstingens
och kommunernas sammanlagda kostnader skulle bibehållas vid ungefär nuvarande
belopp, under det staten i stort sett skulle bestrida den med organisationens
utbyggande förknippade merkostnaden. Härtill må emellertid anmärkas,
att arbetsförmedlingen, såsom redan påpekats, är mycket ojämnt utvecklad
i olika delar av landet. Till följd härav måste organisationen mycket
starkt utbyggas i vissa län, och detta i allmänhet i sådana, som ha svagare
ekonomisk bärkraft och där ur egentlig arbetsförmedlingssynpunkt något
starkare behov av utvidgade anordningar ej gör sig gällande. Eör sådana
län skulle sålunda föranledas en betydande kostnadsökning redan för arbetsförmedlingens
territoriella komplettering. Härtill kommer, att särskilt i dessa
län personalens löneförmåner äro alltför svaga för att medge en tillfredsställande
rekrytering samt att expeditionslokalerna i många fall äro mycket
otillfredsställande. Då vissa län sålunda skulle ställas inför anspråk på kostnadsökningar,
som med hänsyn till deras ekonomiska förutsättningar måste
te sig ganska betungande, lärer det vara tvivelaktigt, huruvida det skall visa
sig möjligt. att, även med stöd av den föreslagna lagen och de däri innefattade
statsbidragsbestämmelserna, över hela landet genomföra en någorlunda
ändamålsenlig organisation av den offentliga arbetsförmedlingen. Eör förverkligandet
av detta mycket angelägna syfte torde nödiga garantier kunna
erhållas endast genom arbetsförmedlingens förstatligande. Endast därigenom
lärer det också vara möjligt att tillgodose såväl det allmännas krav på erforderlig
kompetens och tjänstemannamässig inställning hos personalen som
ock dennas berättigade anspråk på betryggande anställningsvillkor och nödigt
stöd mot obehöriga inflytelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
15
Styrelsen förbiser icke, att vissa svårigheter givetvis komma att göra sig
gällande även för det fall, att arbetsförmedlingen organiserades såsom en principiellt
statlig institution. En sådan anordning behövde för övrigt icke utesluta,
att landstings och kommuners medverkan toges i anspråk såväl i ekonomiskt
som organisativt avseende.
Skulle emellertid förslaget till arbetsförmedlingslag anses böra antagas med
bibehållande av sin principiella läggning, synes det-vara angeläget att i densamma
inrymma bestämmelser, som kunna erbjuda nödiga garantier för en
effektiv organisation.
Sedan ganska lång tid tillbaka har det framstått såsom ett önskemål att få
till stånd en lag, som reglerade arbetsförmedlingsverksamheten överhuvud taget.
En dylik lag skulle sålunda meddela bestämmelser ej blott rörande den
offentliga arbetsförmedlingen utan även i fråga örn den enskilda affärsmässiga
arbetsförmedlingen samt den förmedlingsverksamhet, som i mer eller mindre
ideellt syfte bedrives av allehanda organisationer, undervisningsanstalter
och andra institutioner. Bl. a. skulle man med en sådan lag söka få till stånd
en viss samverkan mellan nu antydda olika slag av organ för arbetsförmedling.
_ Erågan örn arbetslöshetsförsäkring, varmed spörsmålet örn arbetsförmedlingens
reformerande förbundits, har emellertid, såsom förut berörts, medfört
uppskov med nämnda lagstiftningsåtgärd.
En annan omständighet, som talar för en utöver den offentliga förmedlingen
sig sträckande reglering, är den, att internationella arbetsorganisationen
sedan några år haft under behandling frågan om avskaffande av den avgiftskrävande
arbetsförmedlingen. Denna behandling kommer sannolikt att yid
innevarande års sammanträde av internationella arbetskonferensen resultera
i en konvention i ämnet. Omnämnas må här även, att styrelsen, närmast med
hänsyn till nu berörda internationella regleringsåtgärd, på uppdrag av Kungl.
Majit, igångsatt en undersökning rörande arbetsförmedlingsverksamheten i
riket, vilken undersökning dock, på grund av mellankommande hinder, ännu
icke avslutats.
I betraktande av vad nu anförts och med hänsyn till att lagstiftning rörande
de olika grenarna av arbetsförmedlingsverksamheten givetvis helst borde
åvägabringas i ett sammanhang, måste den nu föreslagna, till den offentliga
förmedlingen begränsade lagstiftningsåtgärden giva anledning till viss betänksamhet.
Sistnämnda slag av arbetsförmedling torde dock för mötande av
de stora krav, som de tillämnade olika formerna av arbetslöshetshjälp komma
att ställa på densamma, otvivelaktigt behöva avsevärt vidgas och stärkas,
och lär sålunda något uppskov därmed icke gärna kunna ifrågasättas. Under
sådana förhållanden får man emellertid vara beredd på. att det inom en nära
framtid kan finnas påkallat att taga upp den nu i utkast föreliggande lagen
till mer eller mindre omfattande revision.
Länsstyrelsen i Hallands län. Den föreslagna utbyggnaden av den offentliga
arbetsförmedlingen tillstyrkes såsom under alla förhållanden gagnelig.
Länsstyrelsen i Kronobergs län. Länsstyrelsen har intet att erinra mot att
en förstärkt och laglig reglering av den offentliga arbetsförmedlingen kommer
till stånd.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län. Arbetsförmedlingen synes i mån av behov
höra utvecklas på statens bekostnad enligt av de sakkunniga angivna huvudgrunder
alltså utan ökad kostnad för landsting och kommuner.
Länsstyrelsen i VÖsterbottens län. Vad 1932 års sakkunniga anföra rö -
16
Kungl. Maj:ts proposition nr £13.
rande utbyggnaden av den för försäkringens genomförande erforderliga organisationen
föranleder ej anmärkning.
Statskontoret. Förslaget till ordnande av den offentliga arbetsförmedlingen
giver icke anledning till erinran från statskontorets sida.
Överståthållarämbetet. Den del av sakkunnigförslaget, som hos Överståthållarämbetet
väckt de största betänkligheterna, är den, som avser förstatligande
och utbyggande av den offentliga arbetsförmedlingen. Såsom redan
från olika håll framhållits, och särskilt utförligt utvecklats uti 1928 års arbetslöshetsförsäkringsbetänkande,
föreligger här en verklig fara för ett allvarligt
förryckande av den offentliga arbetsförmedlingens huvuduppgift: att
tillgodose klientelets behov av bästa möjliga arbetskraft, respektive arbetsanställning.
Nu skulle enligt det föreliggande förslaget en mycket väsentlig
del av arbetsförmedlingsanstalternas arbetsuppgift bli kontrollen av de arbetslösas
arbetsvillighet och sörjande för deras placering i arbete med tillbörligt
tillgodoseende av behovsprincipen, d. v. s. deras försörjningsplikt. Och för
en stor del av de många nytillkomna lokala arbetsförmedlingskontoren och
ortsombuden skulle detta sistnämnda, d. v. s. kontrollen, med all sannolikhet
bliva deras huvuduppgift för att ej säga så gott som enda uppgift. När därtill
kommer, att den offentliga arbetsförmedlingen, trots sin glädjande utveckling,
icke på långt när lyckats komma i intimare kontakt med hela näringslivet
och bliva i någon allmännare utsträckning anlitad såsom förmedlingsorgan
inom mycket stora och betydelsefulla arbetsområden, kan densamma
trots den nu föreslagna, väldiga och kostsamma utbyggnaden av densamma,
endast bliva ett mycket ofullkomligt och i många fall alldeles otillräckligt
kontroll- och placeringsorgan. Mycket synes därför Överståthållarämbetet tala
för att man här framgår med stor försiktighet och icke vidtager en ytterst
kostsam men ändock ganska otillräcklig kontrollanordning.
Länsstyrelsen i Stockholms län. Ett integrerande led i det avsedda försäkringssystemet
utgöres av den starkt utbyggda arbetsförmedling, som de sakkunniga
föreslå. Deras utkast till förordning örn erkända arbetslöshetskassor
åtföljes av ett utkast till lag örn offentlig arbetsförmedling, som går ut
på dennas förstatligande, samt beräkning av en högst betydande ökning av
statens anslag för detta ändamål. Arbetsförmedlingen skulle enligt förslaget
övertaga kontrollen av de arbetslösas arbetsvillighet och sörja för deras placering
i »lämpligt» arbete. Länsstyrelsen måste starkt betvivla, att arbetsförmedlingen
kan, även med den föreslagna våldsamma utbyggnaden, bliva
ägnad och mäktig att fylla dessa helt nya uppgifter på ett någorlunda tillfredsställande
sätt. Varken arbetsförmedlingens kontor eller än mindre dess
tilltänkta 1,300 lokala ombud ute i kommunerna torde hava förutsättningar
för ett så ömtåligt åläggande som detta, för att nu icke tala örn att en dylik
kontrollverksamhet med dess ständiga friktioner måste komma att olyckligt
inverka på detta sociala hjälporgans hela ställning i förhållande till både
arbetare och arbetsgivare. Länsstyrelsen kan ej se annat än att förslaget i
denna del, som dock gjorts till en förutsättning för hela försäkringen, har
karaktären av en konstruktion, vilken icke heller blivit av vederbörlig sakkunskap
prövad och godtagen.
Länsstyrelsen i Värmlands län. Enligt det i sakkunnigas promemoria intagna
utkastet till lag örn offentlig arbetsförmedling hava arbetsförmedlingsanstalterna
bland annat tillagts de mycket viktiga uppgifterna att kontrollera
de arbetslösas arbetsvillighet och vidtaga åtgärder för deras anställning i arbete.
Då dylik anställning enligt sakens natur närmast måste ske för till
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
17
godoseende av de arbetslösas behov av arbete, bomme emellertid sistnämnda
uppgift att stå i viss motsättning till den för dessa anstalter nu gällande och
enligt förslaget bibehållna grundsatsen att vid arbetsförmedling tillse, att arbetsgivaren
erhåller bästa möjliga arbetskraft och arbetaren det arbete, för
vilket han bäst lämpar sig. Berörda uppgifter synas också utan större olägenheter
och i varje händelse utan de väsentligt ökade kostnader, som det
ifrågasatta utbyggandet och förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen
måste medföra, kunna anförtros andra organ. Såsom lämpliga sådana
organ torde kunna tjänstgöra de arbetslöshetskommittéer, som finnas tillsatta
inom de kommuner, inom vilka större arbetslöshet framträtt, eller andra kommunala
myndigheter.
Länsstyrelsen i Jämtlands län. Enligt de sakkunnigas förslag skulle de
arbetslösa hava att minst en gång i veckan anmäla sig hos arbetsförmedlingens
organ. Då ett sådant organ icke skulle finnas ens i varje kommun, skulle
anmälningsskyldigheten för de arbetslösa i många fall bliva så betungande
och även i södra delarna av landet kräva så långa vandringar, att kravet på
ytterligare utvidgning av organisationen säkerligen icke skulle låta vänta på
sig. Och i de norra delarna av landet bleve det säkerligen, örn lant- och skogsarbetare
där ansluta sig till den frivilliga försäkringen, icke tillräckligt
ens med ett ombud i varje socken. Kommunerna i Norrland hava nämligen
ofta en så stor utsträckning att en arbetslös för att tillryggalägga vägen till
fots fram till arbetsförmedlingens organ och tillbaka till sitt hem emellanåt
skulle vara nödsakad att därför använda flera dagar. Att kräva en sådan
motprestation för erhållande av daghjälp bör tydligen icke ifrågakomma utan
möjlighet i stället beredas för den arbetslöse att lättare fullgöra sin anmälningsskyldighet.
Länsstyrelsen i Norrbottens län. Vad beträffar landets nordligaste delar
lärer en för prövning av vederbörandes arbetsvillighet fullt tillfredsställande
utbyggnad av den lokala arbetsförmedlingen av lätt insedda skäl vara förenad
med synnerliga svårigheter.
Svenska arbetsgivareföreningm. Föreningen har i yttrande över tidigare
förslag till en fristående omläggning av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten
efter i huvudsak här angivna linjer och utan samband med införande
av arbetslöshetsförsäkring förklarat sig icke hava principiella erinringar
emot en dylik omläggning.
De sakkunnigas förslag företer en avvikelse från tidigare framlagda förslag
väsentligen i fråga örn finansieringen av den utvidgade förmedlingsorganisationen,
bl. a. vad gäller den föreslagna bidragsskyldigheten från arbetsgivarna.
Arbetsgivareföreningen finner icke, att tillräckliga skäl föreligga
för förslaget i denna del.
Den hårda påfrestning på statens och den enskilde skattedragarens ekonomi,
som för närvarande icke kan undgås redan när det gäller bestridandet av nu
existerande, oundgängliga utgifter, ger anledning till betänksamhet inför den
ökning av det allmännas kostnader, som den föreslagna omläggningen av arbetsförmedlingen
innebär. Även här är det en öppen fråga, örn den verkliga
kostnadsökningen kommer att stanna vid den beräknade. Därest en arbetslöshetsförsäkring
kommer till stånd och därmed ökade anspråk måste ställas
på arbetsförmedlingens personal, synes det i varje fall föreligga anledning till
farhågor för oberäknade automatiska utgiftsstegringar i framtiden.
Styrelsen för Gävleborgs länst arbetsförmedling. Enligt betänkandet beräknas
ett avdelningskontor draga en årskostnad av minst 5,000 kronor och
Bihang lill riksdagens protokoll 19.33. 1 sami. Nr 213. 2
18
Kungl. Majlis proposition nr 213.
ett ombud minst 300 kronor. Även dessa beräkningar få säkerligen anses
motsvara minimifordringar. Men örn man utgår från dem, skulle de, även
med hänsyn tagen till statens ökade bidrag, innebära, att en efter förslaget
fullt utbyggd arbetsförmedling för Gävleborgs läns landstingsområde måste
komma att för landstinget medföra i det närmaste en tiodubbling av landstingets
hittillsvarande kostnader för nämnda ändamål. Det torde vara sannolikt,
att en så betydande kostnadsökning skall möta motstånd inom landstinget.
Under alla förhållanden lärer vid organisationens genomförande tvistigheter
uppstå mellan landstinget och primärkommunerna, vilka enligt förslaget
icke pålagts andel i kostnaderna, men vilkas skyldighet att deltaga däri kan
synas naturlig. Då därtill kommer, att man icke tillnärmelsevis kan beräkna
omfattningen av arbetsförmedlingens uppgifter i och för försäkringen i fråga,
vill styrelsen uttala som sin mening, att kostnaderna för den offentliga arbetsförmedlingen
böra helt övertagas av statsverket, örn den nu föreslagna
arbetslöshetsförsäkringen skall genomföras.
I övrigt har styrelsen i huvudsak icke funnit något att erinra mot de i
förenämnda utkast till lag örn offentlig arbetsförmedling framlagda förslagen.
Svenska stadsförbundet. Vad angår promemorians uttalanden örn den offentliga
arbetsförmedlingen måste styrelsen för sin del finna, att ett statens
övertagande av densamma vore fullt motiverat. Den plats, förmedlingen givits
i hela försäkringssystemet, talar för en sådan anordning. Styrelsen vill
dock icke absolut motsätta sig de sakkunnigas förslag, att landstingen och
städerna utom landsting alltfort få svara för arbetsförmedlingens ombesörjande.
Såsom de sakkunniga också föreslagit, måste dock som oeftergivligt villkor
för denna medverkan uppställas, att de ökade kostnaderna kompenseras
med höjda bidrag. Väl är det sant, att t. ex. de största städerna själva hava
fördelar av förmedlingen. Men i vart fall i nuvarande kommunalfinansiella
läge skulle dessa städer, örn arbetslöshetsförsäkringen ej komme emellan, säkerligen
icke ikläda sig nya kostnader av någon väsentlig omfattning på arbetsförmedlingens
stat. Det är därför rimligt, att staten betalar de ökade
kostnaderna. När det gäller att avväga statsbidragen i sådant syfte, torde
icke få förbises, att kostnaderna icke alltid kunna bedömas enbart med stöd
av utgiftsstaterna. I den mån städerna anställa personal för förmedlingen,
ikläder sig staden också en åtminstone moralisk skyldighet att svara för personalens
pensionering. När de sakkunniga anföra betänkligheter mot att överföra
en stor personal till statstjänst, torde de haft i tankarna också pensionsfrågans
lösning. Med ökat statsbidrag torde böra kompenseras ej endast ökade
löner utan också ökade pensioneringsförpliktelser. Att reglerna för statsbidragen
fastställas i lag synes önskvärt.
Svenska landstingsförbundet har hänvisat till det yttrande, som av förbundet
på sin tid avgivits över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag rörande
den offentliga arbetsförmedlingen. I nämnda yttrande hade förbundet å ena
sidan ifrågasatt, huruvida icke staten borde helt övertaga den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten,
men å andra sidan, för den händelse att landstingen
skulle bliva skyldiga att handhava nämnda förmedling, framställt invändningar
mot den av sagda sakkunniga föreslagna skärpningen av den statliga
kontrollen över berörda verksamhet.
Försäkring sinspektionen och vissa länsstyrelser hava ansett, att arbetsgivarna
icke borde förpliktas att bidraga till kostnaderna för den offentliga
arbetsförmedlingen.
Kungl. Maj:ts proposition nr SIS.
19
Svenska kontoristföreningarnas förbund. Den offentliga arbetsförmedlingen
har ännu icke i sådan omfattning anpassat sitt arbete för de kontorsanställdas
förhållanden, att platser därigenom förmedlas annat än i undantagsfall, när det
gäller mera kvalificerat arbete, och ej heller i avsevärd utsträckning, när
det gäller mindre kvalificerade såsom elever och nybörjare. Förbundet påkallar
därför ett samarbete mellan den offentliga arbetsförmedlingen och de
organ inom de kontorsanställdas egna organisationer, som driva platsförmedlingsverksamhet.
De anställdas centralorganisation i Sverige. I samband med den föreslagna
utvidgningen av offentliga arbetsförmedlingen borde förmedlingen organiseras
så, att den blir en verklig yrkesarbetsanvisning (fackanvisning). Man borde
mer än hittills varit fallet söka kontakt med och delvis även stöd hos de platsanvisningar,
som på enskilda organisationers initiativ upprättats inom olika
yrken.
Från organisationens synpunkter vore tills vidare den mest rationella lösningen,
att yrkesorganisationernas arbetsanvisningar finge i uppdrag att förmedla
arbete inom respektive yrken. Man finge naturligtvis i sådant fall förutsätta,
att arbetsförmedlingsorganet genom särskilda bestämmelser, intagna i
organisationens stadgar, samt även annorledes utövade effektiv kontroll över
dessa arbetsanvisningar, vilka borde ba rapportskyldighet gentemot arbetsförmedlingen
och därför äga uppbära viss ersättning.
Örn en sådan organisation av de anställdas arbetsförmedling av någon anledning
anses ogörlig, vill centralorganisationen dock uttala den förväntan, att
den planerade organisationen och utvidgningen av arbetsförmedlingen äger
rum efter av centralorganisationen antydda riktlinjer samt att härvid vederbörlig
hänsyn tages till de anställdas speciella förhållanden.
Sveriges arbetsledareförbund bar instämt i det yttrande, som avgivits av de
anställdas centralorganisation i Sverige.
Socialstyrelsen har anfört bland annat följande.
Det planerade hjälpsystemet för arbetslösa komme att ställa den offentliga
arbetsförmedlingen på synnerligen hårda prov. Det måste därför anses angeläget,
att lagstiftningen ej blott fastställde nämnda arbetsförmedlings allmänna
organisation utan även beredde möjlighet till densammas utbyggande och
fullkomnande, alltefter som förhållandena det påkallade. För tillgodoseende av
sistberörda syftemål syntes det önskvärt, att i lagen stadgades, att offentlig
arbetsförmedling av arbetsanställning skulle i enlighet med bestämmelserna i
lagen vara på tillfredsställande sätt anordnad inom varje landstingsområde,
respektive i varje stad, som icke deltoge i landsting.
Till främjande av lämpligt val av ordförande och suppleant för honom i arbetsförmedlingsanstalternas
styrelser kunde det ifrågasättas, örn ej borde föreskrivas,
att nämnda befattningshavare skulle utses av länsstyrelsen efter samråd
med socialstyrelsen.
Beträffande styrelsernas övriga ledamöter förtjänade framhållas, att det
antagligen i många fall skulle vara lämpligt för styrelserna att, för uppehållande
av kontakt med samhällets hjälpverksamhet, få bland sina ledamöter
räkna en eller annan representant för denna verksamhet men att detta ej alltid
skulle vara möjligt, därest man uppställde en föreskrift, att halva antalet
av dessa ledamöter skulle företräda arbetsgivarnas och halva antalet arbetarnas
intressen. Till säkerställande av här åsyftade ledamöters representativa
karaktär skulle möjligen efter förebild i vissa arbetsförmedlingsanstalters reglementen
kunna stadgas, att dessa ledamöter skulle utses efter det förslag å
kandidater i viss ordning avgivits.
Yttranden
rörande
speciella
frågor.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Med hänsyn till de kvinnliga arbetstagarnas stora betydelse på arbetsmarknaden
samt deras i viss mån säregna arbets- och löneförhållanden syntes,
såsom ofta förekomme i arbetsförmedlingsanstalternas reglementen, böra föreskrivas,
att bland såväl arbetsgivarnas som arbetarnas ledamöter resp. suppleanter
skulle finnas en kvinna.
Med hänsyn till statens betydande ekonomiska medverkan syntes måhända
böra föreskrivas, att länsstyrelsen hade att utse lämplig person att i egenskap
av revisor deltaga i granskningen av styrelsens för arbetsförmedlingsanstalt
förvaltning.
Det kunde ifrågasättas, örn icke reglementena borde ålägga styrelse för arbetsförmedlingsanstalt
att inom sig utse en kassaförvaltare jämte suppleant för
honom.
Föreskriften att till föreståndare för arbetsförmedling sanstalts kontor ej finge
antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkändes såsom lämplig för
befattningen, syntes böra gälla ej blott — såsom av de sakkunniga föreslagits
— föreståndare för huvudkontor utan jämväl föreståndare för avdelningskontor.
Därest — på sätt föreslagits i ett av vissa utredningsmän utarbetat förslag
— arbetsförmedlingen skulle erhålla till uppgift att efter behovsprövning utvälja
arbetskraft till beredskapsarbeten syntes denna nya uppgift böra på något
sätt beaktas i lagen. Möjligen skulle detta lämpligen låta sig göra genom ett
stadgande, som, i viss likhet med 8 § 1 st. förordningen örn erkända sjukkassor,
förpliktade arbetsförmedlingsanstalt att biträda vid handhavandet av annan
statlig social försäkrings- eller understödsverksamhet.
Det föreslagna stadgandet örn skyldighet för arbetsförmedlingsanstalt att
göra anmälan, därest arbetare vägrat att antaga honom erbjudet arbete, syntes
böra i vissa avseenden omformuleras. Sålunda borde skyldighet för anstalten
endast föreligga, såframt den därom ägde kännedom. Styrelsen ville ock framhålla,
att tillämpningen av stadgandet sannolikt skulle komma att för arbetsförmedlingen
i många fall medföra synnerligen betungande och stundom även
tämligen meningslösa åligganden — såsom då en arbetssökande dag efter
dag avvisade måhända samma honom erbjudna arbete.
Såsom förut framhållits, komme arbetsförmedlingens medverkan vid genomförandet
av hjälpsystemet för arbetslösa att ställa stora krav på förmedlingens
befattningshavare, och socialstyrelsen hade med hänsyn därtill även
föreslagit, att åt vissa kategorier av dem borde beredas en särskilt tryggad
ställning. Å andra sidan vore det från samma utgångspunkt även angeläget,
att olämpliga element bland befattningshavarna avlägsnades, och det syntes
för sådant ändamål få anses påkallat, att styrelsen hade möjlighet att genomdriva
krav på avskedanden.
Den rätt till innehållande av statsbidrag, som enligt förslaget tillerkänts
socialstyrelsen, syntes emellertid bereda styrelsen dylik möjlighet. Med hänsyn
därtill syntes det ej vara påkallat att i lagen införa någon särskild bestämmelse
i ämnet.
Svenska arbetsgivareföreningen har — med anledning av lagförslagets föreskrift
att arbetsförmedlingsanstalt, i den mån den ägde kännedom därom, kunde
lämna upplysning, huruvida arbetskonflikt rådde å arbetsplats — anmärkt,
att det syntes vara ägnat att verka irriterande för förmedlingsverksamheten, örn
i en blivande lag intoges bestämmelser, som av arbetarna kunde tolkas som
innebärande skyldighet för förmedlingsanstalterna att hålla de arbetssökande
underrättade örn konflikter, rörande vilkas innebörd personalen i många fall
icke syntes ha möjlighet att lämna någon objektiv framställning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
21
I detta sammanhang får jag vidare erinra örn den promemoria angående beredskapsarbeten
till motverkande av arbetslösheten, som den 21 januari 1933 avlämnats
av jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 21 oktober 1932 särskilt
tillkallade utredningsmän. I denna promemoria hava utredningsmännen framlagt
förslag rörande sättet för utförande av de beredskapsarbeten till motverkande
av arbetslösheten, för vilkas anordnande under budgetåret 1933/1934
i 1933 års statsverksproposition anslag av lånemedel beräknats under utgifter
för kapitalökning.
I förslaget framhålla utredningsmännen, att vid beredskapsarbetena självfallet
stor vikt bör läggas vid kravet på arbetskraftens fullgoda beskaffenhet
och yrkesvana. Detta bör särskilt gälla i fråga örn den arbetskraft, som kan
komma att tagas i anspråk för arbeten, där speciell yrkesutbildning erfordras.
På orter, där arbetslösheten bland arbetarna med speciell yrkesutbildning är
relativt obetydlig men hårt drabbat andra arbetarkategorier, vilka därför äro
i stort behov av inkomstmöjligheter, böra likväl, anföra utredningsmännen, undantag
från denna regel i viss utsträckning kunna göras, därest beredskapsarbeten
anordnas inom ifrågavarande fack och industrier.
Med hänsyn till den stora omfattning beredskapsarbetena äro avsedda att
erhålla ävensom därtill att behovsprincipen måste tillmätas betydelse i fråga
örn beredandet av arbetstillfällen åt de arbetslösa föreslå utredningsmännen,
att det med avseende å sättet för arbetskraftens utväljande i regel bör föreskrivas,
att den skall såväl när det gäller rent statliga som statsunderstödda
arbeten uttagas genom den offentliga arbetsförmedlingen. Utredningsmännen
framhålla, att detta kommer att innebära ett frånträdande i viss mån av den
ledande principen för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet, men att
ett dylikt avsteg icke kan undvikas. Beträffande behovsprövningen uttala
utredningsmännen vidare, att densamma i regel lär kunna verkställas med ledning
av den tid, under vilken den arbetslöse varit anmäld hos det offentliga arbetsförmedlingsorganet.
Skulle särskilda föreskrifter i fråga örn behovsprövningen
befinnas nödvändiga och därav betingade organisatoriska åtgärder påkallade,
syntes det lämpligen kunna överlåtas åt Kungl. Maj:t att fatta beslut
därom.
över promemorian hava yttrande avgivits av ett stort antal myndigheter
och korporationer. Beträffande innehållet i dessa yttranden får jag hänvisa
till den sammanfattning, vilken såsom bilaga (bilaga C) fogats vid den denna
dag beslutade propositionen (nr 211) angående arbeten till motverkande
av arbetslösheten. Här må i huvudsak endast anföras, att i dessa yttranden
från skilda håll starkt betonats, att ett genomförande av förslaget skulle i åtskilliga
avseenden ställa arbetsförmedlingen inför nya arbetsuppgifter av ganska
ömtålig och invecklad art. Därutöver vill jag blott påpeka, att länsstyrelsen
i Stockholms län uttalat, att det knappast förefölle möjligt att i hast utveckla
och förgrena den nuvarande arbetsförmedlingen på ett sätt, som på
en gång skulle göra den kapabel att över hela landet uttaga arbetskraft till
de ifrågavarande arbetena, ävensom att socialstyrelsen framhållit, att, örn den
Promemoria
ang.
beredskapsarbeten.
22
Kungl. May.ts proposition nr 213.
Organisationens
Olli''
fattning.
offentliga arbetsförmedlingen skulle komma att fungera såsom organ för aftagning
av arbetskraften till beredskapsarbeten, detta skulle kräva en utbyggnad
av förmedlingsorganisationen utöver den organisationsplan styrelsen skisserat
i sin förut omförmälda promemoria den 28 december 1932.
I sitt förut omförmälda utlåtande rörande förslaget till lag om offentlig arbetsförmedling
bar socialstyrelsen jämväl närmare behandlat frågan örn behovet
av utbyggnad av den offentliga arbetsförmedlingens organisation. Därvid
har styrelsen till en början framhållit följande synpunkter.
•Främst trädde i förgrunden behovet av lokala organ i de orter, där sådana
nu saknades, men där arbetslöshetskassorna kunde förväntas få medlemmar.
För dessa nya organ bleve sannolikt de uppgifter, som direkt sammanhängde
med försäkringsverksamheten, dominerande med hänsyn till arbetets omfattning;
de torde också mången gång komma att ställa stora anspråk på befattningshavarnas
omdöme och pålitlighet. Av synnerlig vikt vöre emellertid, att
de nya enheterna inom organisationen också bleve vuxna att utöva den arbetsförmedlande
verksamhet, som påfordrades för ortens behov och för att
sätta dess arbetsgivare och arbetare i lättare förbindelse med landets arbetsmarknad
i övrigt.
För de redan förefintliga arbetsförmedlingsorganen, som i regel vore förlagda
till orter, där man omedelbart kunde förvänta starkare anslutning till
arbetslöshetsförsäkringen, syntes dennas trädande i verksamhet komma att
medföra en mycket ökad arbetsbelastning. Då vidare de arbetslöshetsförsäkrade,
som i allmänhet bomme att tillhöra mera kvalificerade arbetarkategorier,
nu i större utsträckning vid inträffande arbetslöshet hade att hänvända sig
till vederbörande arbetsförmedlingsorgan och sålunda automatiskt tillfördes
den offentliga arbetsförmedlingen, syntes den ökade utsikten att där finna
god arbetskraft föranleda livligare anslutning även från arbetsgivarnas sida.
Särskilt under tider av bättre jämvikt på arbetsmarknaden borde därför den
för arbetslöshetens förebyggande så betydelsefulla, egentliga platsförmedlingsverksamheten
taga ökad omfattning och kräva mera arbete.
I det följande beräknade styrelsen antalet lokala enheter för varje länsanstalt
komma att uppgå till i genomsnitt ett femtiotal eller mera. Då antalet
befattningshavare per länsanstalt torde komma att bliva väsentligt större, läge
det i öppen dag, att en mycket betydande ökning måste inträda beträffande
de på anstalternas ledning ankommande allmänna administrativa göromålen
samt arbetet för sammanhållandet och utvecklandet av de olika lokala organens
verksamhet. Måhända komme det därför att visa sig nödvändigt att
enbart för sistberörda uppgift vid länsanstalternas huvudkontor anställa en
särskild, kvalificerad person.
Efter erinran örn styrelsens beräkningar i ämnet i den till 1932 års sakkunniga
avgivna promemorian meddelar härefter socialstyrelsen, att styrelsen
från styrelserna för samtliga arbetsförmedlingsanstalter infordrat uppgifter
örn det antal kontor och ombud, som enligt vederbörande styrelsers beräkning
skulle erfordras i respektive län för det fall, att den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen
skulle komma att genomföras. Beträffande de på detta sätt erhållna
uppgifterna har styrelsen hänvisat till följande tablå, däri till jämförelse
intagits jämväl uppgifter beträffande den nuvarande organisationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
23
Län |
1 Nuvarande organisation |
Av arbetsförmed-lingsstyrelserna före-slagen organisation. |
||||
huvud- kontor |
avdelnings- kontor |
summa kontor |
ombud |
huvudkon-tor och av-delnings-kontor |
ombud |
|
Stockholms stad...... |
1 |
i |
1 |
___ |
||
Stockholms län . . . |
1 |
2 |
3 |
24 |
10 |
51 |
Uppsala > ... |
1 |
2 |
3 |
10 |
3 |
14 |
Södermanlands j . • |
1 |
5 |
6 |
11 |
11 |
30 |
Östergötlands > ... |
2 |
11 |
13 |
17 |
15 |
43 |
Jönköpings > ... |
1 |
8 |
9 |
19 |
17 |
35 |
Kronobergs > ... |
1 |
5 |
6 |
14 |
10 |
54 |
Kalmar 1. norra landstingsomr. |
1 |
1 |
2 |
23 |
4 |
38 |
> > södra > |
1 |
4 |
5 |
9 |
8 |
30 |
Gotlands län . . . |
1 |
1 |
2 |
12 |
2 |
12 |
Blekinge > ... |
1 |
3 |
4 |
17 |
6 |
28 |
Kristianstads > ... |
1 |
5 |
6 |
22 |
9 |
36 |
Malmöhus > ... |
9 |
— |
9 |
43 |
13 |
43 |
Hallands > ... |
1 |
4 |
5 |
9 |
5 |
41 |
Göteborgs o. Bohus > ... |
2 |
4 |
6 |
35 |
7 |
53 |
Älvsborgs > ... |
1 |
7 |
8 |
25 |
25 |
19 |
Skaraborgs > ... |
1 |
9 |
10 |
20 |
10 |
45 |
Värmlands > ... |
1 |
4 |
5 |
39 |
11 |
75 |
Örebro > ... |
1 |
6 |
7 |
24 |
13 |
38 |
Västmanlands > ... |
1 |
3 |
4 |
24 |
11 |
59 |
Kopparbergs > ... |
1 |
6 |
7 |
23 |
11 |
64 |
Gävleborgs » ... |
1 |
2 |
3 |
27 |
9 |
39 |
Västernorrlands > ... |
1 |
1 |
2 |
48 |
5 |
23 |
Jämtlands > ... |
1 |
3 |
4 |
46 |
5 |
49 |
Västerbottens > ... |
1 |
1 |
2 |
21 |
5 |
36 |
Norrbottens > ... |
1 |
3 |
4 |
17 |
5 |
38 |
Summa |
3G |
100 |
130 |
579 |
231 |
993 |
I anslutning härtill har socialstyrelsen anfört följande.
Med avseende å de i tablån upptagna nu förefintliga ombuden syntes böra
erinras, att det alldeles övervägande antalet utgjordes av sådana, som med anledning
av bestämmelser i nu gällande författning om arbetslöshetsunderstöd
utsetts till och mera verksamt fungerade såsom förbindelseled mellan respektive
arbetsförmedlingsanstalter och arbetslöshetskommittéer. De vore närmast
att betrakta som befattningshavare hos kommittéerna, vilka också med
kommunala medel bestrede de kostnader, som kunde föranledas av deras verksamhet.
De av respektive anstalts styrelser utförda beräkningarna rörande den blivande
organisationens omfattning visade i stort sett en jämförelsevis god överensstämmelse
med de tidigare av socialstyrelsen mera summariskt utförda
kalkylerna. I vissa fall förekomme emellertid rätt avsevärda skiljaktigheter,
vilket sannolikt i regel syntes finna sin förklaring i att anstaltsstyrelserna
vid beräkningarnas utförande icke haft tillräckligt ingående kännedom om de
uppgifter, som skulle komma att åvila den offentliga arbetsförmedlingen efter
införandet av arbetslöshetsförsäkring. För vissa län syntes sålunda vederbörande
anstaltsstyrelse ha i viss mån felbedömt avvägningen mellan antalet
avdelningskontor och ombud, och vad anginge åtminstone de nordligaste länen,
syntes de av anstaltsstyrelserna utförda beräkningarna ha givit uppenbart
för låga resultat.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Ehuru i flertalet fall anstaltsstyrelsernas uppgifter sålunda syntes kunna
läggas till grund för beräkningen av den erforderliga utbyggnaden av den offentliga
arbetsförmedlingen, bade dock vissa justeringar visat sig erforderliga,
och man hade vid de utförda ^omräkningarna kommit till det resultatet, att
anledning icke förelåge att frångå det av socialstyrelsen i meranämnda promemoria
_ beräknade antalet avdelningskontor och ombud. Enligt styrelsens
uppfattning finge man salunda utgå fran att den nuvarande organisationen
borde utbyggas med 103 nya avdelningskontor samt att antalet till arbetsförmedlingsanstalterna
fastare anknutna ombud beräknades till omkring 1,300.
De här verkställda beräkningarna bade avsett det erforderliga utbyggandet
av den offentliga arbetsförmedlingen i samband med införande av arbetslöshetsförsäkring.
Till de krav på ytterligare utveckling av arbetsförmedlingen,
som kunde föranledas av den kontanta understödsverksamheten eller beredskapsarbetena,
hade däremot hänsyn icke tagits.
Tillsvidare syntes det emellertid såsom dittills få ankomma på vederbörande
kommun att —- såvida organ för den offentliga arbetsförmedlingen icke
funnes inom kommunen — själv utse oell bestrida eventuella kostnader för
sådant arbetsförmedlingsombud, som kunde erfordras med hänsyn till nu gällande
bestämmelser rörande arbetslöshetsunderstöd.
Socialstyrelsen har ytterligare anfört följande.
I det föregående hade framhållits de väsentliga skälen för att vid arbetsförmedlings
omorganisation jämväl måste beaktas behovet av utvidgningar och
förstärkningar av arbetskraften vid de nuvarande kontoren. Sålunda erfordrades
såväl utökning av personalen med hänsyn till det ökade arbetet som ock,
i många fall, sådan förbättring av dess löneförmåner, att kompensation bereddes
för det stegrade ansvaret och bättre förutsättningar skapades för fullgod
rekrytering. I detta sammanhang ville styrelsen här allenast erinra örn
angelägenheten av att — i den mån så ej redan skett — åtgärder vidtoges
för ordnandet av den mera fast anställda personalens pensionering.
Av stor vikt vore slutligen, att den för arbetsförmedlingen mycket betydelsefulla
lokalfrågan erhölle tillfredsställande lösning. Vid anställandet
av ombud syntes väl i allmänhet kunna med dem avtalas, att de själva tillhandahölle
den lokal, som erfordrades för deras mera begränsade verksamhet. Däremot
torde särskild lokal få i de flesta fall anskaffas för de nya kontoren.
För de redan befintliga kontoren syntes nu disponerade utrymmen flerstädes
komma att visa sig otillräckliga, varför utvidgning eller förflyttning till andra
lokaler i många fall torde bli ofrånkomlig. Åtskilliga svårigheter torde härvid
komma att yppa sig, särskilt som en del kommuner, vilka dittills av intresse
för arbetsförmedlingen tillhandahållit lokaler åt densamma, knappast
torde vara villiga att fortsätta därmed, sedan landstingen genom lagstiftning
ålagts att med stöd av statsbidrag ansvara för erforderliga anordningar. Det
syntes med hänsyn därtill vara önskvärt att, i den mån för arbetsförmedlingskontor
lämpliga lokaler funnes tillgängliga i staten tillhöriga hus å orter, där
sådana, kontor skulle finnas, uppgörelse kunde träffas örn deras upplåtande för
ändamålet. Därigenom kunde man såväl ernå kostnadsbesparing som ock förebygga
täta flyttningar, vilka givetvis bleve ur olika synpunkter olägliga för
arbetsförmedlingsverksamheten.
Beträffande omfattningen av de utökningar och förbättringar, som påkallades
i_ avseende å personal- och lokalutrustning vid de nu förefintliga arbetsförmedlingskontoren,
hade av naturliga skäl några mera ingående utredningar
icke kunnat göras. Med stöd av verkställda beräkningar hade styrelsen emellertid
kommit till den uppfattningen, att de erforderliga förstärkningarna av
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
25
de förefintliga kontoren torde komma att medföra en ökning med omkring
75 % av deras personal- och lokalkostnader.
Beträffande sättet för genomförande av arbetsförmedlingens omorganisation
har socialstyrelsen uttalat sig på i huvudsak följande sätt.
Arbetsförmedlingens utbyggande påkallades närmast av dess uppgifter som
kontrollorgan för arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förslaget rörande beredskapsarbeten
skulle arbetsförmedlingen därjämte verkställa hänvisning av den
arbetskraft, som skulle sysselsättas vid sådana arbeten.
Beträffande tidpunkten för de föreslagna nya hjälpanordningarnas trädande
i verksamhet syntes få förutsättas, att beredskapsarbeten i viss utsträckning
skulle kunna upptagas redan den 1 nästkommande juli. Arbetslöshetsförsäkringen
syntes däremot tidigast kunna träda i verksamhet med ingången av år
1934. Vad därefter anginge den kontanta understödsverksamheten enligt de
nya grunderna syntes densamma knappast komma att upptagas, förrän arbetslöshetsförsäkringen
nått en viss utveckling. Det kunde sålunda måhända förväntas,
att understödsverksamheten tillsvidare någon tid komme att bedrivas
enligt dittills tillämpade grunder och under dittillsvarande organisatoriska
former.
_ Be arbetsuppgifter av delvis ny art och av stor omfattning, som skulle successivt
tillföras arbetsförmedlingen, måste självfallet påkalla ett omfattande förberedande
arbete, så planlagt, att arbetsförmedlingsorganisationen bleve mäktig
att fullgöra desamma, allteftersom de nya anordningarna trädde i funktion
och toges mera i anspråk. Detta organisationsarbete måste avse såväl arbetsförmedlingens
lokala utbredning som dess stärkande i olika avseenden och
måste påbörjas snarast möjligt efter det beslut av sådan innebörd av statsmakterna
fattats. Arbetet syntes böra så inriktas, att den åsyftade organisationen
den 1 januari 1934 stöde såvitt möjligt färdig. Ett betydande arbete komme
dock säkerligen även efter nämnda tidpunkt att behöva utföras för förmedlingens
slutliga utformning och effektivisering, varför den egentliga organisationsperioden
knappast torde kunna avslutas förrän tidigast med utgången av
budgetåret 1933/1934.
Enligt sakkunnigförslaget skulle arbetsförmedlingen alltjämt utgöra en statsunderstödd
kommunal institution, varför beslut måste förutsättas av landsting
med flera kommunala myndigheter angående nya reglementen för anstalterna,
anordnandet av nya avdelningskontor m. m. samt anvisandet av erforderliga
medel för den utvidgade organisationen och verksamheten. Till grund för
dessa beslut skulle ligga förslag, som framgått ur ingående förhandlingar mellan
de kommunala myndigheterna och uppsiktsmyndigheten. Såsom en första
uppgift skulle det bliva erforderligt att utarbeta ett normalreglemente för de
offentliga arbetsförmedlingsanstalterna, vilket reglemente väl finge tjäna såsom
grundval för dessa förhandlingar. Vidare torde på basis av särskilda närmare
undersökningar rörande förhållandena inom varje län och rörande den
omfattning, vari ansökningar om antagande till erkänd arbetslöshetskassa torde
vara att förvänta, böra bedömas behovet av nya avdelningskontor och ombud
samt av förstärkningar vid redan förefintliga kontor. Härigenom skulle
man förskaffa sig en grund för bedömande av vilka anslagsbelopp behövde tagas
i anspråk för den tillämnade organisationens genomförande. Utredning i
nu nämnda avseenden måste vara färdig i så god tid, att vederbörande landstings
förvaltningsutskott kunde hinna bereda ärendet och framlägga förslag
till beslut i detsamma för det i september månad sammanträdande landstinget.
Sedan på grundval av sålunda verkställda utredningar och utarbetade förslag
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
Kostnader.
vederbörliga beslut fattats, måste omedelbara åtgärder vidtagas för att trygga
tillgången på lokaler för den utökade organisationen samt för utseende av
lämplig personal. Denna del av organisationsarbetet borde vara avslutad i så
god tid, att organisationen väsentligen vore färdig att i mån av behov träda
i funktion den 1 januari 1934. Den skulle då vara utrustad med erforderligt
arbetsmaterial, såsom kortregister och rapportformulär m. m., anpassat med
hänsyn till arbetsförmedlingens vidgade och nya uppgifter.
Det sålunda summariskt angivna organisationsarbetet, som väsentligen komme
att avse så att säga den yttre ramen för arbetsförmedlingen, torde komma att
i avsevärd mån taga i anspråk föreståndarna för nuvarande arbetsförmedlingsanstalter
samt styrelserna för desamma. Givetvis måste även uppsiktsmjmdighetens
direkta medverkan i betydande utsträckning påkallas.
Vad beträffade det inre organisationsarbetet, åsyftande att göra arbetsförmedlingsorganen
skickade att på tillfredsställande sätt fullgöra de på dem ankommande
nya uppgifterna, syntes det bliva nödvändigt att samla arbetsförmedlingspersonalen,
såväl den nuvarande som särskilt den nytillträdande, till
instruktionskurser. Minst en sådan kurs torde redan på ett tidigt stadium böra
hållas för anstaltsföreståndarna. Sedermera torde bliva påkallat att anordna
lokala dylika kurser i de olika länen. Därutöver syntes det bliva erforderligt
att utarbeta en för arbetsförmedlingspersonalen avsedd särskild publikation,
innefattande råd och anvisningar beträffande de olika verksamhetsgrenarna att
tjäna till vägledning vid det dagliga arbetet.
Den här skisserade planen för arbetsförmedlingens omorganiserande kunde
uppenbarligen endast genom ett under nära samverkan mellan tillsynsmyndigheten,
landsting, kommuner och arbetsförmedlingsanstalter utfört forcerat arbete
genomföras till den tidpunkt, senare delen av nästkommande budgetår, då
arbetslöshetsförsäkringen trätt i verksamhet.
Emellertid syntes det vara att förvänta, att beredskapsarbeten enligt den nya
ordningen i viss utsträckning skulle igångsättas redan under tiden närmast
efter den 1 juli 1933 och att antalet sådana arbeten skulle komma att successivt
ökas. Arbetsförmedlingen torde med hänsyn därtill komma att i viss utsträckning
tillföras nya uppgifter redan från ingången av nästkommande budgetår.
Till denna tidpunkt medhunnes tydligen icke ett sådant organisationsoch
instruktionsarbete, att arbetsförmedlingsorganen på alla ifrågakommande
platser kunde omedelbart bliva skickade att på avsett sätt fullgöra de maktpåliggande
uppgifterna vid uttagningen av arbetskraft till beredskapsarbetena.
Styrelsen föreställde sig, att man därför finge åtnöja sig med att väsentligen
anlita nuvarande anordningar och personliga krafter, och att uttagningen av
arbetskraft alltså i stort sett finge komma att ombesörjas av arbetsförmedlingsorganet
under intimt samarbete med arbetslöshetskommittén på platsen.
Även om arbetsförmedlingsorganets uppgift därvid väsentligen skulle få begränsas
till en inregistrering av de arbetssökande och gruppering av dem efter
yrken jämte hänvisning till vederbörande arbetsledning av sådana arbetslösa,
som efter av arbetslöshetskommittén verkställd behovsprövning ansetts böra
ifrågakomma till anställningen, skulle dock arbetsförmedlingens uppgifter
komma att i åtskilliga avseenden ökas utöver vad nu vore fallet.
Socialstyrelsen har härefter behandlat frågan örn kostnaderna för den utvidgade
arbetsförmedling sorganisationen, därvid styrelsen yttrat sig dels rörande
statens årliga utgifter för arbetsförmedlingen efter det organisationen blivit
fullt utbyggd, dels ock beträffande statens kostnader för ändamålet under
budgetåret 1933/1934.
Kunc/1. Maj:ts proposition nr 213.
27
I fråga om de årliga kostnaderna har socialstyrelsen anfört följande.
Socialstyrelsen hade vid närmare prövning av hithörande frågor icke funnit
anledning frångå de beräkningar som styrelsen framlagt i sin promemoria
den 28 december 1932. Enligt dessa beräkningar skulle totalkostnaderna för
den offentliga arbetsförmedlingen efter utbyggandet stiga från 1,100,000 kronor
(kalenderåret 1931) till 2,700,000 kronor. Försäkringssakkunniga hade
vid utarbetandet av förslaget till nya grunder för statsbidrag sökt avpassa
dessa grunder på sådant sätt. att ökade kostnader för arbetsförmedlingen icke
skulle behöva förorsakas de kommunala myndigheterna, utan att landstingens
och kommunernas bidrag, vilka under kalenderåret 1931 uppgått till i runt
tal sammanlagt 830,000 kronor, skulle komma att belöpa sig till ungefär
samma belopp även efter den erforderliga omorganisationens genomförande.
På basis härav skulle kunna beräknas, att den fullt utbyggda organisationen
skulle föranleda en årlig utgift för statsverket av omkring 1,900,000 kronor.
Beträffande kostnaderna för budgetåret 193311934 har styrelsen yttrat sig
på i huvudsak följande sätt.
Under innevarande och närmast föregående två budgetår hade anslaget till
den offentliga arbetsförmedlingen i riket uppgått till 260,000 kronor. För tiden
innan arbetsförmedlingsorganisationen hunne utbyggas och de föreslagna
förmånligare statsbidragsgrunderna få tillämpas, torde anslagsbehovet kunna
beräknas med utgångspunkt från hittillsvarande anslag. För tiden 1 juli—31
december 1933 skulle således kunna beräknas ett belopp av 130,000 kronor.
Kostnaderna för tiden 1 januari—30 juni 1934 berodde bland annat på det
sätt, varpå utbetalning av statsbidrag enligt de nya bestämmelserna komme
att äga rum. Arbetsförmedlingsanstalternas räkenskaper fördes i regel per
kalenderår, och enligt dittillsvarande ordning plägade statsbidrag utbetalas tili
anstalterna för verksamheten årsvis i efterskott efter därom före den 1 april
gjord ansökan.
Endast i vissa särskilda fall hade förekommit, att statsbidrag utbetalats för
kortare perioder än helt kalenderår. Vid tillämpning av samma ordning
för ansökan örn och utanordning av statsbidrag, som dittills tillämpats, skulle
ett anslag, endast motsvarande det för verksamheten under kalenderåret 1933
belöpande statsbidragsbeloppet eller 260,000 kronor behöva beräknas bliva erforderligt.
Med hänsyn till de betydligt ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen
efter den nya organisationens genomförande och möjligen uppkommande
svårigheter för de kommunala myndigheterna att förskottera erforderliga
belopp torde man böra räkna med att statsbidragen till den offentliga arbetsförmedlingen
efter omorganisationens genomförande utbetalades oftare än
en gång årligen, antagligen per kvartal. För budgetåret 1933/1934 skulle sålunda
troligen tillkomma de kostnader, som förorsakades statsverket för förmedlingsverksamheten
under tiden den 1 januari—31 mars 1934. Dessa kostnader
torde kunna beräknas uppgå till fjärdedelen av de beräknade årliga statliga
kostnaderna för den utbyggda arbetsförmedlingsorganisationen, eller
475,000 kronor. På budgetåret 1933/1934 skulle sålunda utöver de 260.000
kronor, som avsåge verksamheten under kalenderåret 1933, komma ett belopp
av 475,000 kronor, och skulle alltså för ifrågavarande budgetår för den offentliga
arbetsförmedlingen böra äskas ett anslag av 735,000 kronor. Skulle
emellertid statsbidraget utbetalas halvårsvis, skulle den första utbetalningen
av statsbidrag för verksamheten enligt den nya ordningen icke behöva förekomma
förrän efter den 1 juli 1934. I så fall kunde anslagsbeloppet för
nästa budgetår bibehållas vid 260,000 kronor.
Härutöver har socialstyrelsen för budgetåret 1933/1934 räknat med vissa
Departe
ments
chefen.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
engångskostnader i anledning av övergången till den nya organisationen. Rörande
dessa kostnader Ilar styrelsen framlagt följande beräkningar.
I Stockholm syntes böra anordnas en instruktionskurs för arbetsförmedlingspersonalen,
vilken kurs syntes böra omfatta tre dagar. Kostnaderna härför
kunde beräknas till omkring 7,500 kronor.
Vidare bleve det nödvändigt att länsvis anordna arbetsförmedlingskonferenser.
Utgifterna härför kunde med ledning av erfarenheterna från av styrelsen
länsvis anordnade nykterhetskurser uppskattas till 26,000 kronor.
Vidare syntes böra tagas i betraktande, att föreståndare för arbetsförmedlingsanstalter
i viss utsträckning torde komma att få tagas i anspråk för företagande
av resor på uppsiktsmyndighetens direkta uppdrag i och för organisationsarbetet.
Skäligt syntes, att härav föranledda kostnader finge betraktas
såsom organisationskostnader och bestridas av för sådant ändamål anvisade
medel. Ett belopp av 7,000 kronor torde härför kunna beräknas.
För utarbetande och tryckning av en publikation, innefattande råd och
anvisningar för arbetsförmedlingspersonalen torde få beräknas ett belopp av
förslagsvis 5,000 kronor. Därjämte torde för tryckning av formulär, blanketter
med mera ävensom för oförutsedda, mindre utgifter böra beräknas ett
belopp uppgående förslagsvis till 5,000 kronor.
I enlighet med det anförda har socialstyrelsen uppskattat ifrågavarande
organisationskostnader till omkring 50,000 kronor, vilket belopp styrelsen ansett
böra anvisas såsom ett särskilt förslagsanslag för organiserandet av den
offentliga arbetsförmedlingen.
Enligt det av Kungl. Majit denna dag för riksdagen framlagda förslaget
om arbetslöshetsförsäkring skall den offentliga arbetsförmedlingen fylla en
viktig uppgift i försäkringssystemet, i det att arbetslös, som vill åtnjuta daghjälp
från försäkringen, skall vara skyldig att i regel varje dag hos arbetsförmedlingen
anmäla sig som arbetssökande och örn fullgjord anmälningsskyldighet
förete intyg. Dessa bestämmelser, som avse kontroll å att arbetslösheten
är oförvållad, förutsätta emellertid, att den offentliga arbetsförmedlingen
till sitt förfogande har ett så betydande antal över hela landet fördelade
organ, att den arbetslöse oberoende av uppehållsorten skall utan alltför
stor svårighet kunna stå i kontakt med förmedlingen. För detta ändamål
kräves ett förmedlingsnät, vida rikare förgrenat än det, som för närvarande
står den svenska offentliga arbetsförmedlingen till buds. En avsevärd utbyggnad
av denna förmedlingsorganisation måste därför komma till stånd
genom tillskapande av stadigvarande organ för förmedlingen å många orter,
där sådana organ nu icke finnas. Det är även uppenbart, att de ökade arbetsuppgifter,
som genom försäkringen komma att tillföras förmedlingen, komma
att ställa ökade krav på den personal, vilken skall handhava förmedlingsverksamheten.
Vidare är det att förutse att, i den mån försäkringen vinner
anslutning, den offentliga arbetsförmedlingens organ komma att i högre grad
än hittills anlitas av arbetarna samt såsom konsekvens härav jämväl av arbetsgivarna,
ävensom att förmedlingen härigenom skall få en alltmer ökad
betydelse och omfattning, detta även inom yrkesgrupper, som nu alls icke eller
blott i ringa grad begagna sig av densamma.
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
29
Av dessa skäl är det även enligt min mening angeläget att i samband med
arbetslöshetsförsäkringen företaga en nyorganisation av den offentliga arbetsförmedlingen.
Den omständigheten att, som socialstyrelsen påpekat, frågan kan
örn några år behöva upptagas i ett större sammanhang, bör icke få undanskjuta
genomförandet av den redan nu erforderliga reformen.
Härvid är även att märka vad socialstyrelsen anfört därom, att med anordnandet
av de beredskapsarbeten till motverkande av arbetslösheten, varom
förslag framlagts, den offentliga arbetsförmedlingens arbetsuppgift i viss
mån skulle ytterligare erhålla ökad omfattning. Detta kunde hava sin riktighet
vad angår utredningsmännens förslag i ämnet. I det förslag jag
förut denna dag anmält, har emellertid en omläggning skett, så att själva
uttagningen av arbetskraften skall verkställas av de lokala arbetslöshetsorganen
och så att arbetsförmedlingskontoren således endast skola hava att på
vanligt sätt ge den förmedlande anvisningen på arbetet. Även örn jämväl
med detta system göromålen för förmedlingen kunna komma att något ökas,
kunna vid sådant förhållande de föreslagna arbetena icke inverka, då det gäller
att bedöma den nu behandlade frågan.
Angående det sätt, varpå förmedlingen i fortsättningen bör bedrivas, ansluter
jag mig till det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring
framlagda förslaget. Jag är alltså i likhet med de sakkunniga av den uppfattningen,
att tillräcklig anledning icke föreligger att helt förstatliga förmedlingsverksamheten.
I huvudsaklig överensstämmelse med hittills rådande förhållanden
bör enligt min mening verksamheten organiseras av landsting och
de städer, som ej deltaga i landsting, därvid emellertid dessa nu böra lagligen
förpliktas att handhava förmedlingen.
Här torde jag även få påpeka, att åtskilliga framställningar-föreligga beträffande
särskilda åtgärder i anledning av ungdomsarbetslösheten, i vilka
bland annat föreslagits vissa åtgärder sammanhängande med spörsmålet örn
arbetsförmedlingens organisation, såsom inrättande av s. k. ungdomsråd, antingen
vid alla arbetsförmedlingsanstalter eller länsvis, eller anordnande av
arbetslokaler i samband med arbetsförmedlingskontor för ungdom m. m. Till
dessa framställningar är det min avsikt att senare denna dag återkomma. Såsom
jag därvid torde få tillfälle att närmare utveckla, är det min uppfattning,
att det icke nu är möjligt att taga ståndpunkt till de sålunda och i övrigt
i olika hänseenden framkomna uppslagen, utan att desamma böra göras
till föremål för övervägande i ett sammanhang, i syfte att framställning i ämnet
må kunna göras till nästa års riksdag. Detta utesluter icke att, enligt
min mening, man bör på allt sätt eftersträva, att de anordningar, för vilka
linjerna redan finnas utstakade, göras effektiva. Jag syftar härvid i detta
sammanhang på det system med särskild arbetsförmedling för ungdom, som
redan fungerar på sina håll och till vilket bidrag enligt särskilt förmånliga
grunder lämnas av statsmedel.
För att den offentliga arbetsförmedlingen skall kunna i erforderlig mån och
på tillfredsställande sätt utvecklas är det, såsom de sakkunniga föreslagit,
givetvis nödvändigt såväl att statens bidrag till kostnaderna för förmedlingen
30
Kungl. Majlis proposition nr 213.
blir avsevärt större än som nu är fallet, som ock att statens myndigheter
erhålla ökat inflytande över arbetsförmedlingsanstalterna. Mot de sakkunnigas
förslag att sammanfatta de viktigaste bestämmelserna rörande den offentliga
arbetsförmedlingen i en särskild lag synes mig icke vara något att erinra.
Denna lag lärer i allt väsentligt böra avfattas i överensstämmelse med sakkunnigförslaget.
Endast några smärre jämkningar synas mig erforderliga,
närmast för tillgodoseende av vissa av socialstyrelsen i ämnet uttalade önskemål.
Sålunda anser jag det lämpligt med en föreskrift att länsstyrelsen
skall före utseende av ordförande och suppleant för honom i styrelse för arbetsförmedlingsanstalt
samråda med socialstyrelsen. I lagen lärer vidare
böra stadgas, att även föreståndare för arbetsförmedlingsanstalts avdelningskontor
måste godkännas av socialstyrelsen. Till underlättande av den statliga
kontrollen över arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet förordar jag
också en bestämmelse att länsstyrelsen årligen skall utse lämplig person att
såsom revisor å statens vägnar deltaga i granskningen av styrelsens för arbetsförmedlingsanstalt
förvaltning. Vissa av socialstyrelsen eljest gjorda,
i det föregående återgivna erinringar mot förslaget har jag icke funnit böra
föranleda ändring i detsamma.
Med hänsyn till det nya systemet för allmänna arbeten till motverkande
av arbetslöshet synes visst tillägg böra göras. Eftersom vid anvisning av arbetskraft,
resp. arbetstillfällen, viss hänsyn skall tagas till behovssynpunkter,
för vilka lagens bestämmelser i övrigt ej lämna något utrymme, torde
ett förbehåll böra intagas därom, att för sådana fall kunna stadgas särskilda
regler.
Frånsett de angivna ändringarna har lagförslaget endast undergått smärre
redaktionella1 jämkningar. Jag får i detta avseende hänvisa till lagtexten.
Den nya lagen lärer böra träda i kraft den 1 januari 1934, dock att, i den
mån så erfordras för lagens ikraftträdande denna dag, 3 och 6 §§ må träda i
tillämpning jämväl före nämnda dag. Genom lagen böra givetvis upphävas
nu gällande kungörelser angående understöd av statsmedel till befrämjande
och organiserande av den offentliga arbetsförmedlingen i riket ävensom angående
bidrag av statsmedel till täckande av viss del av resekostnader för medellösa
arbetssökande.
Att exakt bedöma, i vilken utsträckning den offentliga arbetsförmedlingen
i samband med genomförandet av den föreslagna arbetslöshetsförsäkringen
behöver utbyggas och förstärkas, är av naturliga skäl i närvarande stund icke
möjligt. Emellertid synes det mig sannolikt, att de av socialstyrelsen gjorda
kalkylerna rörande den erforderliga organisationen skola visa sig hållbara.
Jag anser mig därför kunna utgå från att organisationen skall efter hand
erhålla ungefärligen den omfattning socialstyrelsen beräknat. Därvid förutsätter
jag, i enlighet med det nyss anförda, att arbetsförmedlingens befattning
med de planerade allmänna arbetena icke skall behöva föranleda någon
utvidgning av organisationen utöver den, som av hänsyn till försäkringen blir
nödvändig. Jag vill understryka, att utbyggnad av förmedlingsorganisatio
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
31
ilen givetvis bör ske endast i den män så påkallas med hänsyn till arbetslöshetsförsäkringens
utveckling eller eljest.
Mot socialstyrelsens beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna för
arbetsförmedlingen i dess fullt utbyggda skick har jag icke något att erinra,
ehuru jag anser mig böra framhålla dels att även dessa beräkningar böra betraktas
såsom ganska approximativa, dels att ifrågavarande kostnader med
hänsyn till skiftande förhållanden på arbetsmarknaden alltid måste komma
att i viss mån växla från det ena året till det andra. I likhet med socialstyrelsen
och de sakkunniga utgår jag alltså från att de sammanlagda utgifterna för
den offentliga arbetsförmedlingen skola komma att, då den nya organisationen
blivit fullt genomförd, belöpa sig till omkring 2,700,000 kronor för år.
Beträffande fördelningen av dessa utgifter hava de sakkunniga i sin promemoria
räknat med att de sammanlagda kommunala kostnaderna för förmedlingen
skulle bliva omkring 900,000 kronor, d. v. s. av ungefär samma storleksordning
som för närvarande, medan den återstående årskostnaden, omkring
1,800,000 kronor, skulle gäldas av statsmedel, dock att av sistnämnda belopp
blott ena hälften skulle stanna å statsverket, under det att den andra hälften
skulle bestridas med avgifter från arbetsgivarna.
Med avseende å kommunernas andel i kostnaderna ifrågasätter jag icke någon
ändring i sakkunnigas förslag. Jag förutsätter alltså, att landstingens
och i landsting icke deltagande städers sammanlagda kostnader för den offentliga
arbetsförmedlingen skola bliva i stort sett desamma som hittills. Att
dock på något håll, där förmedlingen hittills varit mindre utvecklad, kan
uppkomma viss merkostnad, lärer icke kunna undvikas. Vad angår övriga
kostnader framgår däremot av förenämnda proposition (nr 209), att
Kungl. Maj:t på min hemställan framlagt förslag till lag angående bidrag
från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna
och den offentliga arbetsförmedlingen, vilket förslag i vissa
avseenden skiljer sig från de sakkunnigas förslag i ämnet. Enligt det av
mig förordade lagförslaget skola de större arbetsgivarna förpliktas att årligen
i efterskott erlägga en avgift av 3 kronor per arbetare, varav så stor del, som
erfordras för bestridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen,
dock högst två tredjedelar, skall användas till ersättande av dessa
omkostnader. Då statens årliga utgifter för arbetsförmedlingen uppskattats
till 1,800,000 kronor samt i arbetsgivarbidrag beräknats komma att inflyta
sammanlagt 2,700,000 kronor, innebär detta, att genom de inflytande arbetsgivaravgifterna
staten skulle erhålla ersättning för alla sina kostnader för den
offentliga arbetsförmedlingen. Beträffande motiveringen till nämnda förslag
får jag hänvisa till propositionen (sid. 146). Här vill jag blott ytterligare
framhålla, att enligt förslaget lagen skall träda i kraft först den 1 januari
1934 och att förty arbetsgivarna första gången skola erlägga avgifter under
år 1935.
Vad härefter angår anslagsbehovet för nästa budgetår får jag till en början
erinra, att från det nuvarande anslaget till offentliga arbetsförmedlingen
i riket m. m. utgår — förutom statsbidrag till arbetsförmedlingen — jämväl
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 213.
avlöning till två befattningshavare hos socialstyrelsen, nämligen till en byråassistent
för handläggning av arbetsförmedlings- och arbetsmarknadsfrågor
i allmänhet med en lön av 6,660 kronor för år samt till en med praktiska
arbetsförhållanden förtrogen biträdande tjänsteman med ett årsarvode av 4,000
kronor. Jag kommer att i annat sammanhang framlägga förslag rörande kostnaderna
för avlöning av den ökade personal, som inom socialstyrelsen erfordras
i anledning av styrelsens befattning med arbetsförmedlingen, därvid jag å
andra sidan kommer att föreslå indragning av befattningen såsom byråassistent
samt utbyte av den biträdande tjänstemannabefattningen mot en vanlig amanuenstjänst
hos styrelsen, avlönad från anslaget till socialstyrelsens verksamhet.
På grund härav behöver alltså icke för nästa budgetår under nu förevarande
anslag något belopp beräknas till avlönande av sagda två tjänstemän.
Med hänsyn till i ämnet gällande bestämmelser är det vidare tydligt, att statsbidrag
till arbetsförmedlingen måste under budgetåret 1933/1934 utbetalas för
hela kalenderåret 1933. Då under sistförflutna budgetår belastningen å ifrågavarande
anslag — efter frånräknande av avlöningen till nyssnämnda två befattningshavare
— utgjorde omkring 265,000 kronor, torde, med hänsyn jämväl
tagen till uteslutandet av sagda befattningshavare, för nämnda ändamål
kunna beräknas ett belopp av 260,000 kronor.
Huruvida för statsbidrag till verksamhet efter den 1 januari 1934, alltså
efter det de nya bestämmelserna trätt i kraft, nu behöver beräknas något belopp,
sammanhänger med frågan angående det sätt, varpå statsbidrag framdeles
bör utbetalas till vederbörande arbetsförmedlingsanstalter. Bestämmmelser
i detta ämne skola enligt lagförslaget utfärdas av Konungen. Enligt mitt
förmenande bör dylik utbetalning lämpligen äga rum halvårsvis i efterskott.
Vid sådant förhållande kommer den första utbetalningen enligt de nya bestämmelserna
att ske i början av budgetåret 1934/1935 och alltså att icke belasta anslaget
för nästkommande budgetår. Det må dock framhållas, att kostnaderna för
första kvartalet 1934 enligt min mening ingalunda kunna komma att uppgå
till det av socialstyrelsen beräknade beloppet.
Socialstyrelsen har vidare räknat med vissa engångskostnader i anledning av
den nya organisationen. Dylika kostnader torde bliva ofrånkomliga. För ändamålet
synes dock ett belopp av omkring 40,000 kronor kunna vara tillräckligt.
Någon anledning att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, härför upptaga
ett särskilt anslag lärer icke förefinnas, utan torde dessa kostnader kunna bestridas
från anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn till
organisationskostnaderna torde nämnda anslag böra för nästa budgetår upptagas
till (260,000 + 40,000) 300,000 kronor eller 40,000 kronor utöver vad i
statsverkspropositionen beräknats. Anslaget synes lämpligen böra erhålla
rubriken offentlig arbetsförmedling.
Föredragande departementschefen uppläser härefter det i enlighet med vad
förut anförts upprättade förslaget till lag om offentlig arbetsförmedling.
Under åberopande av vad sålunda i det föregående anförts och under framhållande
att proposition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna
Kungl. Maj:ts proposition nr 218.
33
avlåtas, utan hillder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen
i allmänhet stadgade tid torde gå till ända, innan propositionen kan till riksdagen
överlämnas, hemställer härefter föredraganden, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att
dels antaga det upplästa förslaget till lag örn offentlig arbetsförmedling,
dels ock till offentlig arbetsförmedling för budgetåret
1933/1934 anvisa ett extra förslagsanslag av 300,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall
avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.
Bihang till riksdagens protokoll 1988.
1 sami. Nr 218.
3