Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
1
Nr 200.
Kungl. Majts proposition till riksdagen med förslag till lag om utrotande
av berberis å viss mark; given Stockholms slott den
3 mars 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Bihang till riksdagens protokoll 1933.
1 sand.
Nr ‘200.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Förslag
till
lag om utrotande av berberis å viss mark.
Härigenom förordnas som följer:
1 §.
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant påkalla,
äger Kungl. Maj:t på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting förordna, att vanlig berberis (Berberis vulgaris),
däri inbegripet dess varieteter, samt andra arter av för svartrost
(Puccinia graminis) mottaglig berberis skola inom hushållningssällskapets
område utrotas. Skyldighet att ombesörja utrotningen åligger jordägaren
eller, där jorden är upplåten på arrende, arrendatorn.
Förordnande, varom nyss nämnts, må ej omfatta berberis i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.
2 §.
I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid, inom
vilken utrotandet skall vara verkställt. Tiden må sättas olika för olika
delar av det område, förordnandet avser.
3 §.
Uraktlåter jordägare eller arrendator, som i 1 § avses, att inom utsatt
tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande berberis,
som är mottaglig för svartrost, straffes med böter från och med tio till
och med tvåhundra kronor; och må den försumlige åliggande åtgärder,
sedan han blivit underrättad, verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets
försorg. Kostnaden härför må av åklagarmyndigheten omedelbart
uttagas hos den försumlige.
4 §.
Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång
till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän lag.
5 §.
Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd av
förseelse däremot genom vederbörande länsstyrelses försorg på statsverkets
bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom
orten samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.
3
Kungl. May.ts proposition nr 200.
6 §.
Genom särskild kungörelse bestämmer Kungl. Maj:t, på vilka arter
av släktet Berberis utom Berberis vulgaris denna lag skall äga tillämpning.
Vad sålunda kungöres skall gälla även beträffande område, för
vilket förordnande om utrotning redan meddelats, då kungörelsen träder
i kraft; börande i denna stadgas viss tid, inom vilken, såvitt angår sådant
område, utrotningen av berberisart, vilken icke förut varit föremål för
utrotningsarbetet, senast skall vara verkställd vid påföljd, som stadgas
i 3 §.
7 §.
På Kungl. Maj:t ankommer att meddela föreskrifter angående förbud
mot försäljning och plantering av berberis.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933, då lagen den 20 juni 1918
(nr 400) om utrotande av berberisbuskar å viss mark skall upphöra att gälla.
I fråga om område, för vilket förordnande meddelats enligt sistnämnda
lag, skall den nya lagen gälla som om förordnandet meddelats enligt
denna; dock att beträffande mark, som är belägen på längre avstånd från
åker än 200 meter, bestämmelserna i 3 § av den nya lagen icke skola
träda i tillämpning förr än den 1 juli 1935.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Gällande lagstiftning om utrotande av berberis innefattas i lagen
den 20juni 1918 (nr 40 0) om utrotande av berberisbuskar
å viss mark. I H av lagen stadgas, att, där förhållandena inom
något hushållningssällskaps område sådant påkalla, Konungen äger, på
framställning av hushållningssällskapet och vederbörande landsting,
förordna, att buskar av vanlig berberis (Berberis vulgaris) skola inom
hushållningssällskapets område eller viss del därav genom jordinnehavarens
försorg utrotas å mark, belägen på mindre avstånd än två hundra
meter från åker; dock att förordnandet ej må omfatta dylika buskar i botaniska
trädgårdar, som äro förbundna med högre undervisningsanstalter.
Enligt stadgande i 2 § skall i förordnande, varom i 1 § sägs, tillika utsättas
viss tid, inom vilken utrotandet skall var verkställt. Tiden må
sättas olika för olika delar av det område, förordnandet avser. I 3 §
stadgas, att, om innehavare av mark, som i 1 § avses, uraktlåter att
inom utsatt tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande
berberisbuskar, skall han straffas med böter från och med tio till och
med två hundra kronor, och må utrotandet på den skyldiges bekostnad
verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets försorg. I 4 §
upptages en bestämmelse om åtalsrätt, och 5 § innehåller vissa bestämmelser
om bötesfördelning m. m. I 6 § stadgas, att förordnande enligt
lagen skall tillika med erinran om påföljd av förseelse däremot genom
Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg på statsverkets bekostnad
införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningar inom orten
samt anslås på lämpliga ställen inom det område, förordnandet avser.
Enligt 7 § av lagen ankommer på Konungen att meddela föreskrifter
angående förbud mot försäljning och plantering av berberisbuskar.
Lagen trädde i kraft den 1 augusti 1918.
Genom kungörelse den 3 oktober 1929 (nr 30 2) angående
förbud mot salu hållande och plantering av berberisbuskar
har Kungl. Maj:t jämlikt 7 § i 1918 års lag förordnat, att
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
buskar av vanlig berberis (Berberis vulgaris), däri inbegripet dess varieteter,
ej må utan Kungl. Maj:ts tillstånd hållas eller utbjudas till salu
eller planteras; dock att detta förbud ej gäller utbjudande till salu av
berberisbuskar till botaniska trädgårdar, som äro förbundna med högre
undervisningsanstalter, eller plantering av berberisbuskar i dylika trädgårdar.
Förordnanden enligt 1 § i 1918 års lag hava av Kungl. Maj:t meddelats för
Stockholms stad och län, Uppsala, Södermanlands ocli Östergötlands län,
Kalmars läns norra hushållningssällskaps område och vissa delar av
Kalmars läns södra hushållningssällskaps område ävensom för Blekinge,
Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Örebro och V ästmanlands
län. De i förordnandena utsatta tider, inom vilka utrotandet
av berberisbusken skulle vara verkställt, hava numera gått till ända
i samtliga fall utom så vitt angår Uppsala län samt förenämnda delar
av Kalmar län, där den utsatta tiden utgår först med 1938.
Till bestridande av kostnaderna för berberisbuskens utrotande i de
trakter av landet, där den förekommer i större mängd, har riksdagen
å extra stat för vart och ett av åren 1919—1922 anvisat ett förslagsanslag,
högst, 15,000 kronor. I riksstaten för budgetåret 1923/1924 uppfördes
anslaget såsom extra reservationsanslag med 10,000 kronor. För tiden
därefter hava medel anvisats allenast för budgetåren 1929/1930 och
1930/1931 med för vartdera budgetåret 5,000 kronor.
Enligt kungörelse den 3 december 1918 (nr 992) angående
statsbidrag till utrotande av berberisbuskar å viss
mark har statskontoret att till hushållningssällskap, inom vars område
1918 års lag äger tillämpning, utbetala av Kungl. Maj:t beviljat bidrag
till så stor del, som hushållningssällskapet med intyg från lantbruksstyrelsen
styrker sig hava utgivit av natur att kunna gäldas av statsmedel.
Understöd av statsmedel för utrotande av berberisbuskar utgår
med högst 100 kronor för år till en och samma jordbrukare och under
förutsättning, att minst motsvarande belopp tillskjutes från medel, beviljade
av landsting, kommuner, hushållningssällskap eller enskilda.
Under åren 1928—1932 har Kungl. Maj:t, jämte statsbidrag enligt 1918
års kungörelse, dels från förenämnda anslag och dels från nionde huvudtitelns
ordinarie reservationsanslag till extra utgifter och ordinarie
reservationsanslaget till befrämjande i allmänhet av jordbruk och lantmannanäringar
anvisat sammanlagt 34,738 kronor för fullständigt utrotande
av berberisbusken inom vissa län.
Vid flera tillfällen under senare år har fråga om ändringar i 1918 års lag
och kungörelse varit före. Den 3 oktober 1929 förklarade Kungl. Maj:t
vissa framställningar, däribland en av lantbruksstyrelsen den 11 februari
1927 avgiven, rörande reviderad lagstiftning om berberisbuskens utrotande
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Den 29 april
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
1932 fann Kungl. Maj:t en av Uppsala läns hushållningssällskap i december
1931 i ämnet gjord framställning för det dåvarande icke föranleda
någon Kungl. Majrts åtgärd.
Hushållningssällskapens ombud hava nu, i anledning av en av landshövdingen
Karl Tiselius och friherre Israel Lagerfelt vid ombudens möte
1932 väckt motion angående utredning om åtgärder för berberisbuskens
fullständiga utrotande i landet, i skrivelse den 28 september 1932
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt vidtaga erforderliga
åtgärder för en lösning i motionens syfte av det synnerligen betydelsefulla
spörsmål, som däri avsåges. I motionen anfördes huvudsakligen
följande.
Från vetenskapligt håll uttalades redan vid tillkomsten av 1918 års
lag den åsikten, att berberisbuskarnas utrotande i den omfattning, lagen
föreskriver, icke kunde förväntas medföra åsyftade resultat. Senare
undersökningar hade också, enligt motionärernas mening, klart visat, att
en utrotning av berberisbuskar endast i den omfattning lagen föreskriver
icke utgjorde något nämnvärt skydd mot svartrostangreppen. Enligt
vad det konstaterats kunde svartrostens sporer spridas på väsentligt
längre avstånd än 200 meter, och man hade trott sig finna, att sporerna
av vinden kunde föras många kilometers väg.
De betydande förluster, som svartrostangreppen nära nog årligen tillfogade
. jordbruket, vore svåra att siffermässigt angiva. Med stöd av
approximativa uppskattningar av svartrostens skadegörelse kunde det
emellertid enligt motionärernas åsikt antagas, att denna enbart inom
Östergötlands län under ett enda s. k. svartrostår uppginge till omkring
1,000,000 kronor. För landet i dess helhet måste man efter motionärernas
förmenande räkna med förluster av oerhörd storlek.
Olika sorter av stråsäd vore olika mottagliga för svartrostsmittan.
Några fullständigt motståndskraftiga sorter syntes emellertid knappast
finnas, och att genom växtförädlingen framdraga sådana torde av flera
skal stöta på avsevärda svårigheter. Den ökade användningen av
kvävehaltiga konstgödselmedel syntes i viss utsträckning göra säden
mera mottaglig för svartrostangrepp, men en någorlunda riklig gödsling
med kväve vore, å andra sidan, ett medel till avkastningens höjande
och odlingens förbilligande.
Da det gällde att minska eller helt hindra angrepp av svartrost och därav
förorsakade ekonomiska förluster, syntes därför ej någon annan väg
stå till buds än berberisbuskens fullständiga utrotande. De erfarenheter,
som man härutinnan hade från andra länder, exempelvis Danmark, gåve
vid handen, att genom en dylik fullständig utrotning angreppen av svartrost
helt upphörde eller bleve av så ringa omfattning, att de saknade
ekonomisk betydelse.
Med hänsyn till att jordbrukarna fortfarande tämligen allmänt förmenade,
att berberisbusken icke spelade någon större roll vid svartrostens
spridning, och jämväl på grund av den praktiska svårigheten att verkställa
en allmän utrotning syntes det motionärerna böra utredas, huruvida
man icke genom en mera effektiv lagstiftning än den nu gällande
skulle kunna erhålla ett värdefullt stöd för genomförande av en fullständig
utrotning av berberisbusken inom hela landet. I detta sammanhang
förtjänade enligt motionärernas mening att uppmärksammas, att
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
den nuvarande lagstiftningen kunde befaras snarare vara till skada än
gagn, då den gåve stöd åt den oriktiga uppfattningen, att berberisbuskar
på längre avstånd än 200 meter från åker vore ofarliga. En ytterligare
omständighet, som efter motionärernas förmenande talade för önskvärdheten
av att en lagstiftning avseende fullständig utrotning av berberis
komme till stånd, vore, att man utan en sådan torde kunna befara, att
utrotningsarbetet icke komme att upptagas inom alla de hushållningssällskaps
områden, där busken förekomme, och att förty de områden, där
berberiskampanjen genomförts, fortfarande bleve utsatta för invasion både
av buskar och av rosten.
Motionärerna föreslogo, att utredning måtte ske angående lämpliga åtgärder
för åstadkommande snarast möjligt av ett fullständigt utrotande av
berberisbusken inom landet i dess helhet. Vid utredningen borde beaktas
frågorna om en effektivare lagstiftning, om anskaffande av de för
utrotningsarbetet erforderliga penningmedlen samt om fortsatt spridande
av upplysning angående berberisbuskens skadlighet och det lämpligaste
sättet för dess utrotande.
Framställningar i ämnet hava vidare inkommit från ett flertal hushållningssällskap,
nämligen Stockholms läns och stads samt Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands och Kronobergs läns hushållningssällskap, Kalmar
läns norra och södra hushållningssällskap, Blekinge läns hushållningssällskap,
Älvsborgs läns norra och södra hushållningssällskap, ävensom
Skaraborgs, Örebro och Västmanlands läns hushållningssällskap. I hushållningssällskapens
framställningar har särskilt framhållits önskvärdheten
av att sådana ändringar vidtagas i gällande berberislag, att utrotandet
av berberis föreskrives skola omfatta all berberis, oberoende av
avståndet från växtplatsen till odlad jord, samt att ordet »jordinnehavaren»
i lagen närmare klarlägges. Blekinge läns hushållningssällskap har
därjämte framhållit såsom önskvärt, att en eventuell ny lag på området
gjordes obligatorisk för hela landet och att alltså lagens ikraftträdande
inom visst område ej, såsom nu är fallet, gjordes beroende av samfällda
beslut av hushållningssällskap och landsting. Västmanlands läns hushållningssällskap
har uttalat, att enligt dess mening borde ansvaret för berberisbuskens
utrotande läggas å jordägaren samt att det vore ett önskemål,
att förutom Berberis vulgaris även förekommande varieteter därav inbegrepes
i lagstiftningen.
Statens växtskyddsanstalt har i avgivna utlåtanden den 28 december
1932 och den 11 januari 1933 — under hänvisning till yttranden i ärendet
av föreståndaren för anstaltens botaniska avdelning filosofie doktorn Carl
Hammarlund samt föreståndaren för anstaltens upplysnings- och kontrollavdelning
filosofie doktorn Thore Lindfors — tillstyrkt skyndsamma
åtgärder för ändring av gällande lagstiftning i överensstämmelse med de
gjorda framställningarna.
8 Kungl. Majds proposition nr 200.
Föreståndaren för anstaltens upplysnings- och kontrollavdelning har anfört
huvudsakligen följande.
Vid de förberedande utredningar, som föregingo utfärdandet av
1918 års berberislag, förutsades av vissa sakkunniga, att utrotning av
berberis i den omfattning, som sedermera blev stadgad i lagen, icke skulle
vara tillfyllest för erhållande av skydd mot svartrostangrepp. Senare offentliggjorda
undersökningar hade till fullo bekräftat den uppfattning,
som dessa sakkunniga företrädde. Härutinnan kunde erinras om Gassners
undersökningar i Uruguay, vilka klayt och tydligt visade, att rostsporer
spredes på över 2 kilometer, eller det största avstånd, för vilket observationer
av honom verkställts. Stakman m. fl. forskare hade i Amerikas
Förenta Stater visat, att svampsporer i stort antal förekomme vid en höjd
av 3,300 meter och sparsamt ända till 5,000 meter över jordytan samt att
levande rostsporer kunde infångas på en höjd av över 2,000 meter. Det
vore uppenbart, att spridning parallellt med jordytan i vindarnas riktning
kunde ske på betydligt längre avstånd, även om skogar och höjder kunde
i viss mån verka hejdande. Vid bedömandet av det avstånd, inom ATilket
en berberisbuskes smittospridande verksamhet kunde göra sig gällande,
borde man även hava i minne, att de genom skålrostsporer framkallade
infektionerna på sädesplantor inom ett par veckors tid gåve upphov till
sommarsporer, som i sin tur kunde spridas över nya sträckor, samtidigt
som infektionsmaterialet bleve mångtusendubblat. Under en vegetationsperiod
hunne flera generationer av sommarsporer utbildas. Antalet växlade
beroende på väderleksförhållandena, men antalet 3—6 hade betecknats
såsom sannolikt för svenska förhållanden, och den ursprungligen från
en berberisbuske utgångna smittan kunde alltså utbreda sig successivt i
lika många etapper. Då varje etapp enligt förut anförda rön måste omfatta
en sträcka flerdubbelt överstigande 200 meter, vore det uppenbart,
att den en hel vegetationsperiod omfattande sporspridningen kunde sträcka
sig milsvitt, åtminstone under för rosten gynnsamma omständigheter.
Genom det kartläggningsarbete, som Södermanlands läns hushållningssällskap
utfört inom sitt verksamhetsområde, och den karta över berberisbuskens
utbredning i Uppland, som inginge i en av filosofie doktorn E.
Almquist utgiven avhandling, hade man fått större möjligheter att göra
en tillförlitlig jämförelse mellan berberisbuskens och svartrostens utbredning
samt att i särskilda fall, åtminstone med hög grad av sannolikhet,
avgöra, från vilken berberisförekomst smittan härledde sig. Genom sådana
iakttagelser bekräftades till fullo uppfattningen, att smittan från berberis
gjorde sig gällande på avstånd flerdubbelt överstigande 200 meter.
Det nu anförda torde vara tillräckligt för klargörande av 200-metersgränsens
olämplighet. Härjämte syntes emellertid böra framhållas, att
man alltjämt måste räkna med nyspridning av berberisbusken från platser
utanför nämnda gräns till de inom gränsen liggande områdena. Det
skulle på många håll säkerligen icke dröja mer än ett eller annat årtionde,
innan berberisbusken återvunnit den terräng, som den förlorat genom
utrotning i den av gällande lag föreskrivna omfattningen.
Man torde äga grundad anledning att påräkna, att en fullständig utrotning
av berberisbusken i Sverige skulle medföra befrielse från svartrostangrepp
av ekonomisk betydelse. Att en total utrotning av berberis
även inom de delar av landet, där busken förekomme rikligast, vore tekniskt
och ekonomiskt möjlig bevisades av erfarenheterna från Södermanlands
län.
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
Föreståndaren för anstaltens botaniska avdelning har förklarat sig i
alla delar ansluta sig till nu återgivna uttalanden.
Den 13 januari 1933 anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att i
samråd med statens växtskyddsanstalt verkställa utredning rörande frågan
om berberisbuskens utrotande samt utarbeta de förslag i avseende å
såväl hithörande lagstiftning som åtgärder av ekonomisk och organisatorisk
art, vartill utredningen kunde föranleda; och förklarade Kungl.
Maj:t tillika, att vid förslagens upprättande borde, bland annat, iakttagas,
att lagstiftningen i ämnet fortfarande i så måtto bleve fakultativ, att lagbestämmelsernas
giltighet för visst område gjordes beroende av framställning
från lokala organ, exempelvis hushållningssällskap och landsting.
I skrivelse den 16 februari 1933 bar lantbruksstyrelsen inkommit med
framställning om ändrad lagstiftning angående utrotande av berberis
samt tillika överlämnat följande
»Förslag till lag om utrotande av berberis å viss mark.
1 §•
Där förhållandena inom något hushållningssällskaps område sådant
påkalla, äger Konungen, på framställning av hushållningssällskapet och
vederbörande landsting, förordna, att vanlig berberis (Berberis vulgaris),
däri inbegripet dess varieteter, ävensom andra arter av för svartrost (Puccinia
graminis) mottaglig berberis, skall inom hushållningssällskapets område
genom jordägarens eller, där jorden är med nyttjanderätt upplåten,
genom vederbörande nyttjanderättsinnehavares försorg utrotas. Är mark
upplåten allenast med rätt till bete, åligger det ägaren att svara för utrotningen,
varvid innehavaren av betesrätten på anfordran är skyldig att
mot skälig ersättning i erforderlig utsträckning till utrotningsarbetets
utförande ställa arbetsfolk och dragare jämte redskap för hantlangning
och vattenkörning till jordägarens förfogande.
Förordnande, varom nyss nämnts, må ej omfatta berberis i botaniska
trädgårdar, som liro förbundna med högre undervisningsanstalter.
2 §.
I förordnande, varom i 1 § sägs, skall tillika utsättas viss tid, inom vilken
utrotandet skall vara verkställt. Tiden ma sättas olika för olika delar
av det område, förordnandet avser.
3 §.
Uraktlåter ägare eller nyttjanderättsinnehavare, som i 1 § avses, att
inom utsatt tid verkställa föreskriven utrotning av å marken växande
berberis, som är mottaglig för svartrost, straffes med böter från och med
tio till och med tvåhundra kronor; och må den försumlige åliggande åtgärder,
sedan han blivit underrättad, verkställas genom vederbörande
åklagarmyndighets försorg. Kostnaden härför må av åklagarmyndigheten
omedelbart uttagas hos den försumlige.
10 Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
4 §.
Förseelse, varom i denna lag sägs, åtalas av allmän åklagare.
Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgångtill
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
5 §.
Förordnande enligt denna lag skall tillika med erinran om påföljd av
förseelse däremot genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes försorg på
statsverkets bekostnad införas i länskungörelserna och i en eller flera tidningai
inom orten samt anslas på lämpliga ställen inom det område, förordnandet
avser.
6
Konungen ankommer att meddela föreskrifter angående förbud mot
försäljning och plantering av berberis.
Denna lag träder i kraft den ? då lagen den 20
juni 1918 (nr 400) om utrotande av berberisbuskar å viss mark upphör
att gälla.
Vad i denna lag stadgas, skall gälla jämväl med avseende å område, där
på grund av tidigare meddelat förordnande nämnda lag den 20 juni 1918
äger tillämpning; dock att uraktlåtenhet att verkställa föreskriven utrotning
av berberis å mark, som är belägen på större avstånd från åker än
tvåhundra meter eller av andra arter av berberis än Berberis vulgaris
icke är förenad med ansvar enligt 3 §, förrän två år förflutit från ikraftträdandet
av denna lag.»
I sin skrivelse har lantbruksstyrelsen anfört huvudsakligen följande:
Lantbruksstyrelsen ville erinra om att inom vissa hushållningssällskaps
områden och under mera planmässig medverkan av respektive sällskap försöksvis
kommit till stånd utrotande av berberis med eller utan särskilt
statsbidrag. Så vore bland annat förhållandet inom Stockholms läns och
städs samt Uppsala, Södermanlands och Västmanlands läns hushållningssällskaps
områden. Vid dessa försök liade det visat sig, att utrotningsa,
rbetet dels medförde betydande kostnader dels krävde noggrann planläggning
och betydande förberedande åtgärder, om det skulle hava utsikt
att bliva framgångsrikt. Åtgärer från det allmännas sida av såväl ekonomisk
som organisatorisk art syntes därför vara av behovet påkallade. Den
undersökning av förhållandena, som måste föregå upprättande av förslagtill
sådana åtgärder, syntes emellertid icke kunna åvägabringas inom sådan
tid, att dessa frågor, i den mån de krävde riksdagens medverkan,
kunde framläggas för årets riksdag.
Med hänsyn härtill både lantbruksstyrelsen ansett sig böra överväga
möjligheten av att, särskilt för sig, framlägga förslag till ny lydelse av
lagen om utrotande av berberisbuskar på viss mark. Vunna erfarenheter
under den tid, lagen tillämpats, hade enligt lantbruksstyrelsens mening
tydligt givit vid handen, att lagen vore behäftad med vissa brister. Vad
särskilt beträffade den nuvarande bestämmelsen om begränsning av
utrotningstvånget till mark belägen på mindre än 200 meter från åker
medförde densamma till synes oöverkomliga svårigheter att vidmakthålla
det genom vissa hushållningssällskaps medverkan redan igångsatta och
11
Kungl. Maj:ts ''proposition nr 200.
utförda utredningsarbetet, vilket utsträckts att gälla all mark, oberoende
av dess läge i förhållande till åker. Lantbruksstyrelsen ansåge
sig i detta sammanhang böra framhålla, att starka skål
måste anses hava förelegat för de hushållningssällskap, vilka igångsatt
en allvarlig kamp mot berberis, att frångå den nu stadgade 200-metersgränsen. Erfarenheten hade nämligen visat, att rostsporerna spredes
på sådant avstånd från berberisens växtplats, att denna begränsning
gjorde lagen ineffektiv såsom ett medel i kampen mot svartrosten. I sådant
avseende kunde anföras, att, enligt vad styrelsen inhämtat, försök
bland annat i Amerika ådagalagt, att sådana sporer genom luftströmmarna
förts upp i luften intill 4 kilometers höjd. Den praktiska erfarenheten
från vårt eget land gåve också starkt belägg för rostsporernas förmåga att
spridas på större avstånd. Under de senaste åren hade sålunda med säkerhet
kunnat fastslås, att svåra rosthärjningar förorsakats å fastlandet
genom spridning av rostsporer från berberisrika öar, belägna ute i Mälaren.
Alla skäl talade således enligt lantbruksstyrelsens förmenande för
att lagen om utrotande av berberisbuskar i nu berörda hänseende snarast
möjligt borde bliva föremål för ändring. Utfärdandet av nya lagbestämmelser
på området syntes icke heller med nödvändighet vara beroende av
att utredningen angående i samband därmed från det allmännas sida erforderliga
åtgärder av organisatorisk och ekonomisk art slutförts. Jämväl
utan ett i förhållande till vad nu vore fallet mera omfattande statligt
ingripande på det ekonomiska och organisatoriska området syntes nämligen
vissa ändringar av lagens bestämmelser vara av behovet ovillkorligen
påkallade. „
Revisionen av lagen måste i enlighet med det anförda i törsta hand ga ut
på ett borttagande av den begränsning av utrotningsskyldigheten, som bestämmelsen,
att utrotandet endast skulle ske å mark belägen på mindre
avstånd än 200 meter från åker, innebure. .
För närvarande gällde utrotningstvånget för vanlig berberis (Berberis
vulgaris). Släktet berberis vore emellertid mycket omfattande. Om
också förutom Berberis vulgaris endast ett mindre antal av släktets arter
vore bärare av svartrostens sommarsporer, syntes dock desto starkare
skäl föreligga för att jämväl dessa arter bleve föremål för utrotning,
som sådana, enligt vad lantbruksstyrelsen erfarit, på senare tiden införts
till landet. En allmän bestämmelse om utrotande av alla för svartrost
(Puccinia graminis) mottagliga berberisarter funne lantbruksstyrelsen
icke böra medföra svårigheter, under förutsättning att statens
växtskyddsanstalt liölle lantmännen och speciellt de organ, som biträdde
vid kampen mot berberis, underkunniga om vilka berberisarter, som
därvid kunde komma i fråga, samt om dessas kännetecken. Att i lagen
uppräkna de olika berberisarter, som kunde vara rostförande, läte sig
nämligen knappast göra, emedan till landet undan för undan kunde införas
nya arter, om vilkas egenskaper i förevarande avseende ingen säker
förhandskännedom torde förefinnas. Enligt lantbruksstyrelsens förmenande
borde dock den vanliga berberisen, svartrostens allmänna bärare,
i lagen särskilt framhållas. Till denna art hörde ett flertal olika
varieteter, som odlades såsom prydnadsväxter. Såvitt man hade sig bekant,
vore samtliga dessa varieteter rostbärande. Enligt vad lantbruksstyrelsen
kunnat utröna, hade berberislagen i allmänhet tolkats
så, att jämväl dessa varieteter ansetts falla under utrotningspåbudet.
Det syntes emellertid skäligt, att detta, på sätt som skett i kungö
-
12
Kung!. Ma.j:ts proposition nr 200.
relsen den 3 oktober 1929 angående förbud mot saluhållande ocli plantering
av berberisbuskar, också uttryckligen angåves i lagen.
Den nuvarande berberislagen kunde vinna tillämpning inom visst hushållningssällskaps
område eller »viss del därav». Erfarenheten i fråga
om rostsporernas spridningsförmåga syntes emellertid tydligt giva vid
handen, att berberisutrotningens effektivitet såsom medel i kampen
mot svartrosten i hög grad minskades, därest vissa delar av ett hushållningssällskaps
område undantoges från lagens tillämplighet. Betydelsen
härav bleve för övrigt en helt annan, därest 200-metersgränsen borttoges.
Enligt lantbruksstyrelsens förmenande torde det under sådana
förhållanden till och med kunna ifrågasättas, huruvida icke en för hela
nket gällande lag i ämnet lämpligen borde utfärdas. Det lantbruksstyrelsen
i samband med föreliggande utredningsuppdrag lämnade direktivet,
att lagen borde vara fakultativ, hindrade emellertid styrelsen att nu
upptaga denna fråga till närmare skärskådande. Då lantbruksstyrelsen
sålunda föresloge, att förordnande om utrotning av berberis skulle gälla
ett hushållningssällskaps hela område, förutsatte styrelsen dock, att
Ivungl. Maj:t kunde äga att, där alldeles särskilda skäl härtill ansåges
löreligga, medgiva undantag i fråga om lagens tillämpning för viskt
område.
Det ålåge enligt gällande bestämmelser jordinnehavaren att utrota
berberis. Understundom hade svårigheter uppstått att fastslå, vem som
skulle anses vara jordinnehavare. Alldeles särskilt gällde detta, när jord
vore upplåten med nyttjanderätt och nyttjanderättshavaren disponerade
visst område endast för särskilt angivet syfte.
Utrotningsskyldigheten syntes i regel böra åligga den, som närmast
hade ekonomiskt gagn därav. Detta borde, kunde det synas, medföra,
att den, som brukade åkerjorden och lede den ekonomiska skada rosten
medförde, vore skyldig att utrota berberis. Då jord upplåtits med nyttjanderätt,
skulle således dylik skyldighet åligga nyttjanderättshavaren.
En sådan skyldighet skulle emellertid kunna bliva alltför betungande
för en arrendator, om utrotningsskyldigheten, såsom lantbruksstyrelsen
föreslagit, utsträcktes att gälla alla marker och således jämväl mark,
som låge mer än 200 meter från åker. Särskilt i mera skogrika trakter,
där nyttjanderättshavaren ofta icke disponerade skogsmarken eller blandad
skogs- och hagmark annat än med viss, ofta begränsad, betesrätt,
syntes det oskäligt, att denne skulle åläggas de icke obetydliga kostnader,
som vore förenade med berberisens utrotande på sådana områden.
Det syntes icke heller kunna förnekas, att jordägaren, om också indirekt,
i så måtto bleve delaktig av de med utrotandet förenade fördelarna, att
hans egendom, därest utrotandet lyckades och resultatet vidmakthölles,
måste anses i viss mån stiga i värde. Förutom den skyldighet att medverka
till ett allmännyttigt arbete, som måste anses åligga även en jordägare,
borde han därför jämväl ur egen ekonomisk synpunkt anses hava
visst intresse av berberisens utrotande, som givetvis i viss grad sammanhängde
med den tid, för vilken egendomens åkerjord och övriga
i någor vore utarrenderade. Lantbruksstyrelsen funne det emellertid icke
rimligt att — såsom från något håll ifrågasatts — skyldigheten att utlota
berberis skulle i allmänhet åligga jordägaren. Där jorden vore
upplåten med nyttjanderätt, skulle en sådan bestämmelse kunna verka
i hög grad betungande och medföra ansvar för åtgärder, som jordägaren i
stort sett saknade möjlighet att utföra, åtminstone icke utan orimliga kost
-
13
Kungl. May.ts proposition nr 200.
nåder. Berberisutrotningen krävde betydande arbete, som en arrendator
med eget arbetsfolk utan alltför stora olägenheter kunde utföra vid
lämpliga tillfällen. En jordägare, som vore bosatt annorstädes, bleve
däremot hänvisad att för detta arbete anlita särskilt lejd arbetskraft och
vore mången gång beroende av sin arrendator för att erhålla sådan. Då
en på annat håll boende jordägare saknade möjlighet att utan kostsam
inspektion konstatera senare uppkommande berherisförekomster, för
vilkas utrotande lian vore ansvarig, komme han vidare att bliva mer eller
mindre beroende av, i vad mån arrendatorn, som kunde lätt följa förhållandena
på detta område, hölle honom underkunnig om dylika förekomster.
Att en viss uppdelning mellan jordägare och nyttjanderättshavare av
de skyldigheter, berberislagen ålade, sålunda syntes skälig, hade föranlett
lantbruksstyrelsen att undersöka, huruvida icke en sådan formulering
kunde utfinnas, att en rättvis fördelning av utrotningsskyldigheten
komme till stånd. Full rättvisa på detta område torde emellertid
icke genom någon formulering av lagens bestämmelser kunna säkerställas.
Lantbruksstyrelsen förutsatte också, att framdeles jordägare och
arrendatorer gemensamt tillsåge, att förevarande spörsmål på ett möjligast
rättvist sätt ordnades vid arrendeavtals ingående.
Lantbruksstyrelsen hade trott sig finna en lämplig lösning av frågan
sålunda, att skyldigheten att utrota berberis ålades jordägaren eller, där
jorden vore upplåten med nyttjanderätt, vederbörande nyttjanderättshavare
med den inskränkningen att, där arrendator beträffande viss mark
endast medgivits betesrätt, denna mark i förevarande avseende icke
skulle anses vara utarrenderad. Genom sådana bestämmelser borde enligt
styrelsens mening en arrendator icke komma att oskäligt betungas
av utrotning utav berberis. Den ifrågasatta formuleringen kunde däremot
ur jordägarsynpunkt anses vara mindre tillfredsställande, särskilt
där jordägaren saknade tillgång till arbetskraft på den ort,
där utrotningsarbetet skulle verkställas. I syfte att tillgodose jordägarens
berättigade intressen i sådant avseende ville lantbruksstyrelsen
därför föreslå, att i lagen intoges en bestämmelse om skyldighet för arrendator
att vid utrotning av berberis på mark, där arrendatorn hade
sig tillförsäkrad endast viss betesrätt, mot skälig ersättning tillhandahålla
jordägaren arbetsfolk och dragare jämte redskap för hantlangning
och vattenkörning.
I 3 § av gällande berberislag stadgades, huru förfaras skulle, där vederbörande
uraktläte att verkställa föreskriven utrotning av berberis.
Förutom böter för dylik uraktlåtenhet stadgades, att utrotandet finge pa
den skyldiges bekostnad verkställas genom vederbörande åklagarmyndighets
försorg. Formuleringen vore här sådan, att åklagarmyndigheten
stundom icke ansett sig berättigad att utan vidare låta verkställa
utrotningsarbetet. Lantbruksstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå
sådan omformulering av bestämmelsen, att därav tydligt framginge
åklagarens rättighet härutinnan.
I berberislagen hade åklagaren och eventuellt angivaren tillförsäkrats
andel i böter, som utdömts med tillämpning av lagen. Med hänsyn till
de ändrade principer, som nyligen genomförts i detta avseende, syntes
bestämmelserna härom böra utgå.
Enligt de direktiv, som i ärendet lämnats lantbruksstyrelsen, skulle
lagen om utrotning av berberis fortfarande vara fakultativ. Detta syn
-
14
Kungi. Maj:ts proposition nr 200.
tes, därest annat icke särskilt stadgades, medföra, att såvitt lagens bestämmelser
angående utrotning av berberis utsträcktes att gälla jämväl
mark, som vore belägen på större avstånd än 200 meter från åker, frågan
måste tagas under förnyad omprövning av vederbörande lokala myndigheter.
Detta skulle kunna komma att medföra ett tillstånd av osäkerhet
intill dess hushållningssällskap och landsting hunnit taga ställning
till frågan, vilket särskilt inom områden, där ett allvarligt bekämpande
av berberisen kommit till stånd, måste medföra betydande olägenheter.
Lantbruksstyrelsen hade därför ansett sig böra ifrågasätta, att lagens
fortsatta tillämpning genom särskild övergångsbestämmelse säkerställdes
inom sådana områden, där den nu gällde. En sådan bestämmelse
syntes dock kräva en komplettering i syfte att hindra utkrävande av
ansvar för uraktlåtenhet att utrota berberis utanför 200-metersgränsen,
förrän tillräcklig tid lämnats vederbörande att hinna verkställa sådant
utrotande. Denna tid syntes förslagsvis böra fastställas till två år.
Berberis kunde uppträda ej endast såsom buske utan jämväl såsom
planta eller träd. Vid sådant förhållande syntes den i gällande berberislag
använda benämningen »berberisbuskar» i en ny lag i ämnet lämpligen
böra utbytas mot ordet »berberis», varigenom formellt klarlades,
att lagen ägde tillämpning å växtens samtliga nämnda utvecklingsformer.
Lantbruksstyrelsen har i anslutning till vad sålunda anförts hemställt,
att Kungl. Maj:t måtte förelägga 1933 års riksdag förslag till ny lag om
utrotande av berberis å viss mark av i huvudsak den lydelse, som styrelsens
förslag utvisade.
Lantbruksakademiens förvaltningskommitté har, efter remiss, den 24
februari 1933 avgivit utlåtande över lantbruksstyrelsens framställning
samt därvid såsom eget utlåtande överlämnat ett av akademiens ekonomiska
avdelning till förvaltningskommittén avgivit yttrande i ärendet, i
vars behandling deltagit bland andra avdelningens ledamöter, justitierådet
von Seth och presidenten i Svea hovrätt Ekeberg. I sistnämnda yttrande
har anförts följande.
Mot de huvudsakliga grunder, på vilka förslaget vore byggt, hade avdelningen
icke något att erinra. Särskilt syntes det avdelningen uppenbart,
att då det finge anses av erfarenheten bekräftat, att svartrostens
smittämne kunde sprida sig på vida större avstånd än det, varmed man
ansåge sig böra räkna vid tiden för nu gällande lags tillkomst, lagstiftningen
borde lämpas efter den sålunda vunna erfarenheten.
Avdelningen hade ej heller något att erinra mot förslaget att utsträcka
utrotningen till de andra arter av släktet Berberis, vilka av erfarenheten
visades kunna vara bärare av smittämnet, Avdelningen ville emellertid
ifrågasätta, om det vore lämpligt att överlåta åt en var enskild för sig
att taga reda på, vilka dessa arter vore. Även om växtskyddsanstalten
vidtoge de åtgärder till allmänhetens upplysande, som förutsattes i förslaget,
syntes det hela komma att bliva allt för svävande för att lämpligen
kunna läggas till grund för ett straffrättsligt förfarande på sätt
i förslaget vore förutsatt, och detta särskilt som det, såsom lantbruksstyrelsen
erinrat, funnes utsikt för att utrotningen kunde komma att
behöva tid efter annan utsträckas till nya arter, för vilkas utrotande
ny frist kunde erfordras. Visserligen vore avdelningen ense med lånt
-
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
bruksstyrelsen därom att det vore olämpligt att i själva lagen intaga en
uppräkning av de arter utom Berberis vulgaris, som skola bliva föremål
för utrotning, detta icke minst av hänsyn till den rörlighet hithörande
bestämmelser av nyss berörda anledning borde äga. Även andra
utvägar funnes emellertid, och vid övervägande av vad härutinnan
lämpligen borde åtgöras hade avdelningen ansett sig böra stanna för
att föreslå, att i 6 § intoges ett stadgande av innebord^a 11 det skulle
ankomma på Kungl. Maj:t att genom särskild kungörelse bestämma,
på vilka arter utom Berberis vulgaris lagen skulle äga tillämpning, att
vad sålunda kungjordes skulle äga tillämpning även inom kushållningssällskapsområde,
för vilket förordnande om utrotning redan meddelats,
då kungörelsen trädde i kraft, samt att i kungörelsen skulle
stadgas tid, inom vilken såvitt anginge sådant område, utrotningen av
berberisarter, vilka icke förut varit föremål för utrotningsarbetet,
skulle vid påföljd, som stadgades i 3 §, vara verkställd. Sistnämnda
tid borde uppenbarligen jämkas efter förhållandena i varje särskilt
fall. Vore den nytillkomna arten en sådan, som endast förekomme
i ringa antal, borde tiden kunna sättas ganska kort. Gjordes
ett sådant tillägg till 6 §, borde övergångsbestämmelsen till lagen undergå
motsvarande jämkning och endast innehålla, att i fråga om område,
för vilket förordnande meddelats enligt 1918 års lag, den nya lagen
skulle gälla, som om förordnandet meddelats enligt denna, dock att beträffande
mark, som vore belägen på längre avstånd från åker än 200
meter, bestämmelserna i 3 § av den nya lagen icke skulle äga tillämpning,
förr än två år efter dess ikraftträdande. Avdelningen utginge
härvid, liksom lantbruksstyrelsen syntes hava gjort, ifrån att vad i 1 §
sägs om varieteter av Berberis vulgaris icke innebure något nytt utan
endast utgjorde ett förtydligande av vad redan nu gällde. Att i lantbruksstyrelsens
förslag endast talades om uppskov med »ansvar» enligt 3 § torde
väl bero på ett förbiseende.
Den nu gällande berberislagen synes vara behäftad med vissa brister,
och åtskilliga framställningar om en revision av densamma hava, såsom
av den förut lämnade redogörelsen framgår, blivit gjorda hos Kungl.
Maj:t. Med hänsyn till att revisionen angivits vara av brådskande natur
finner jag, lika med lantbruksstyrelsen, frågan härom böra upptagas till
närmare prövning utan avbidan på slutförandet av den lantbruksstyrelsen
anbefallda utredningen rörande lämpliga åtgärder av ekonomisk och organisatorisk
art för berberisbuskens utrotande. Såsom i ärendet föreslagits
bör revisionen av den gällande lagstiftningen lämpligen ske genom
utfärdande av en ny lag i ämnet.
Den betydelsefullaste av de föreslagna ändringarna torde vara den, som
avser borttagande av den nu stadgade begränsningen av utrotningsskyldigheten
till mark, belägen på mindre avstånd än 200 meter från åker.
Otillräckligheten av en sålunda begränsad utrotningsskyldighet får anses
vara bestyrkt genom de efter tillkomsten av 1918 års lag vunna erfarenheterna.
Vid det genom några hushållningssällskap utförda arbetet
för ett planmässigt utrotande av berberisbusken inom vissa delar av landet
har också utrotningsarbetet utsträckts att gälla all mark, oberoende av
Departements
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 200.
dess läge i förhållande till åker. De därvid vunna resultaten skulle kunna
befaras bliva väsentligen tillintetgjorda, om den nuvarande begränsningen
av jordbrukarnas utrotningsplikt alltjämt bibehölles i lagstiftningen. Av
nu angivna skäl tillstyrker jag de i förevarande avseende föreslagna ändrade
bestämmelserna. Lantbruksstyrelsens förslag om borttagande av bestämmelsen,
att förordnande om berberisbuskens utrotande skall kunna
meddelas för viss d e 1 av ett hushållningssällskaps område, finner jag
mig även böra biträda, varvid jag dock, lika med lantbruksstyrelsen, förutsätter,
att Kungl. Maj:t skall äga att, där särskilda skäl härtill
föreligga, medgiva undantag från lagens tillämpning för visst område.
Även i ett annat hänseende har en utvidgning av utrotningstvånget föreslagits.
Utrotningstvång föreligger enligt den gällande berberislagen
allenast för vanlig berberis (Berberis vulgaris). Lantbruksstyrelsen har
nu först föreslagit ett tillägg till nuvarande bestämmelser av innehåll, att i
vanlig berberis även skola inbegripas dess varieteter. Detta tillägg, som
överensstämmer med ett motsvarande stadgande i den jämlikt 7 § i 1918
års lag utfärdade kungörelsen den 3 oktober 1929 angående förbud mot
saluhållande och plantering av berberisbuskar, torde emellertid endast
innefatta ett förtydligande av den nu gällande lagen. Däremot innebär
det av lantbruksstyrelsen framlagda lagförslaget såtillvida en utvidgning
av utrotningstvånget, att utrotningen enligt förslaget skall
utsträckas även till sådana andra arter av släktet Berberis iin Berberis
vulgaris, som kunna visas vara bärare av smittämnet. Mot denna utvidgning
av utrotningstvånget, som måste anses stå i överensstämmelse med
lagens syfte, har jag icke något att erinra. Beträffande den närmare utformningen
av bestämmelserna härom anser jag emellertid, att det av
lantbruksakademiens ekonomiska avdelning framförda förslaget, att
Kungl. Maj:t genom särskild kungörelse skall bestämma, på vilka arter
utom Berberis vulgaris lagen skall äga tillämpning, bör följas. I detta
sammanhang torde jag tillika få nämna, att jag biträder lantbruksstyrelsens
förslag, att den i gällande lag använda benämningen »berberisbuskar»
skall utbytas mot benämningen »berberis», vilken här torde vara riktigare,
då berberis förekommer ej endast som buske utan jämväl såsom planta
eller träd.
Beträffande den nuvarande bestämmelsen, att utrotningsskyldigheten
åligger »jordinnehavaren», har anmärkts, att den är oklar till sin innebörd,
samt framhållits, att det därför uppstått svårigheter vid tillämpningen
av densamma. Mot de av lantbruksstyrelsen härutinnan föreslagna
bestämmelserna synes mig kunna erinras, att det även i andra fall
av nyttjanderättsupplåtelser än upplåtelse av betesrätt kan vara obilligt
att ålägga nyttjanderättshavaren utrotningsskyldigheten. Jag åsyftar
härvid framför- allt vissa av de i 1 kap. 7 § nya jordabalken angivna upplåtelser
av nyttjanderättskaraktär, exempelvis upplåtelser av rätt till stenbrytning,
torv-, ler- eller grustäkt. För egen del har jag funnit mig böra
17
Kungl. May.ts proposition nr 200.
stanna för ett stadgande av innebörd, att ntrotningsskyldiglieten som regel
skall åläggas jordägaren men att denna skyldighet, där jorden är upplåten
på arrende, skall åläggas arrendatorn. Såvitt angår mark, som är
upplåten med en begränsad nyttjanderätt, skall sålunda enligt det av mig
föreslagna stadgandet utrotningsskyldigheten alltid åligga jordägaren.
Någon bestämmelse av det innehåll, som lantbruksstyrelsen föreslagit beträffande
upplåtelse av mark med betesrätt, har jag icke ansett erforderlig.
Yad angår lantbruksstyrelsens förslag i övrigt anser jag mig nu endast
böra beröra övergångsbestämmelserna till den nya lagen. Dessa torde
böra avfattas i överensstämmelse med vad lantbruksakademiens ekonomiska
avdelning i sitt yttrande föreslagit. Den nya lagen torde böra träda
i kraft den 1 juli 1933.
Lantbruksstyrelsens förslag till ny lag bär inom jordbruksdepartementet
blivit i vissa delar omarbetat i enlighet med de av mig nu tillstyrkta grunderna
samt dessutom i några avseenden underkastats en formell överarbetning.
Departementschefen uppläser härefter det sålunda inom departementet
upprättade förslaget till lag om utrotande av berberis å viss mark samt
hemställer, att detsamma måtte genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition i ämnet
av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall
avlåtas till riksdagen.
TIr protokollet:
Rune Thygesen.
bihang till riksdagens protokoll 193.1. 1 samt.
Nr 200.
o