Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

1

Nr 197.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november 1914
(nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; given Stockholms
slott den 3 mars 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

dels ock förordning med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband
med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 19.13.

1 samt.

Nr 197.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, att 3 och 7 §§ samt slutbestämmelsen i förordningen
den 19 november 1914 angående stämpelavgiften1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:

3 %.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de bär
nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande beträffande gravationsbevis
av vad i 4 § stadgas, denna tariff:

Avskrift av

som meddelas för vetenskapligt ändamål ...

enligt 6 § lagen om vissa tvångsmedel i brottmål
...................................................

ur fartygsregistret; se Fartggsregislret.

av handling, på grund av vilken lagfart eller
inteckning sökes, varje ark .....................

Bevis angående

angående inskrivningsdomares beslut, tecknat
å företedd handling,

i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller köpesumman
för den egendom, som beviset
avser, icke uppgår till 1,000 kronor.........]

i annat ärende .......................................

Där i ärende rörande inteckning i järnväg
bevis tecknas å tryckta eller graverade
obligationer, som äro av lika lydelse eller
skilja sig endast i avseende å littera eller
nummer, eller där eljest i ett och samma
ärende meddelas bevis å flera handlingar,
utgår stämpelavgift för allenast ett bevis.

1

Avd.

Kr. ö.

2

Avd.

3

Avd.

Kr.

Kr.

fri

4

Avd.

Kr. ö

5

Avd.

Kr. 6,

50

fri

1 Senaste lydelse av 3 och 7 §§ samt slutbestämmelsen, se 1928: 317 (där förordningen
dess helhet är återgiven) samt 1930:243, 1931:169 och 1932:285.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

3

Bevis vederhäftighets -.........

» som avses i 7 och 17 !
medel i brottmål ......

i lagen om vissa tvångs -

som avses i 2 och 3 §§ av lagen den 26 mars
1909 angående verkställighet i vissa fall av straff,
ådömt genom icke laga kraft ägande utslag •••

Körkort, innefattande tillstånd till förande av automobil
eller motorcykel,

då, efter återkallelse, nytt körkort utfärdas
...........................................

då det eljest utfärdas .....................

dock att körkort för krigsmakten tillhörande
person, som under militärtjänstgöring utbildats
till förare, är från stämpel........

Underrättelse eller

1

Avd.

Kr. ö.

— — — — sinnessjuklagen

enligt 9 § andra stycket lagen den 3
juni 1932 med särskilda bestämmelser
om handläggning av inskrivningsärenden.
.............................................

2

Avd.

Kr. I ö.

3

Avd.

Avd.

Äktenskapsregistret, utdrag av

Kr. | ö. Kr. ö

fritt

fritt

frttt

20

10

fritt

fri

fri

5

Avd.

Kr. ö

7 §.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

akademier och---eller nyttjanderätt;

barnavårdsnämnder; dock att, med undantag för utslag varigenom mål
av kammarrätten återförvisas och Kungl. Maj:ts befallningshavandes
efterföljande utslag i samma mål, stämpelfrihet icke äger rum i sådana
fall, då barnavårdsnämnd för talan för kommun i mål mot annan kommun
eller mot allmän anstalt eller inrättning angående tillämpning av lagen
om samhällets barnavård;

domstol eller---internationella organ;

fattigvårdssamhällen och fattigvårdsinrättningar; dock att, med undantag
för utslag varigenom mål av kammarrätten återförvisas och Kungl.
Maj:ts befallningshavandes efterföljande utslag i samma mål, stämpelfrihet
icke äger rum i mål mellan fattigvårdssamhällen eller mellan allmän

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

anstalt eller inrättning och fattigvårdssamhälle angående tillämpning av
lagen om fattigvården;

förklarande part--— densammas ägare;

kommuner i mål och ärenden angående tillämpning av lagen om samhällets
barnavård; dock att, med undantag för utslag varigenom mål av
kammarrätten återförvisas och Kungl. Maj:ts befallningshavandes efterföljande
utslag i samma mål, stämpelfrihet icke äger rum i mål mellan
kommuner eller mellan allmän anstalt eller inrättning och kommun;

kommuner och--— äger del;

person, som erhållit fri rättegång, beträffande bevis om beviljande av
sådan förmån samt i fråga om expeditioner i målet och, där detta angår
hans faderskap till barn utom äktenskap, utlåtande över verkställd blodundersökning; medellös

person--— överförmyndare.

Frihet från stämpel enligt detta kap. -— dock icke med avseende å avskrift
och bevis, som på begäran utfärdas till annan än part — äger jämväl
rum i mantals- och kyrkoskrivningsmål; i bevillningsmål och mål angående
kronans ränta och tionde; i frågor rörande debitering, avskrivning
eller restitution av kronoutskylder, utbetalning av rese- och traktamentsersättning,
stämpelavgifter, kommunala eller andra allmänna avgifter,
markegångssättning, åsättande av rotering, fastställelse å avsöndring av
jord, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet eller å sådan avstyckning
av område, som omförmäles i 5 kap. i lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning
i stad, då avstyckningsförrättningen avser avstyckning av jord
om sammanlagt högst tre hektar, anmärkning vid offentliga räkenskaper,
redogörelse för allmänna medel, utsyning av skog å allmänning eller ekars
fällande å kronojord, tillverkning och inlösen av salpeter och tvist om
värvning; i sådana på förvaltningsmyndighets prövning beroende ärenden,
som röra utbekommande av pensions- eller därmed jämförligt understödshelopp
eller som angå syner å ryttare-, soldat- eller båtsmanstorp; i ärenden,
som avses i lagen rörande avgäld från avsöndrad lägenhet eller i
lagen angående avlösning av sådan avgäld; i ärenden angående tilläggsavvittring
eller ströängars indragande till kronan; i ärenden i anledning
av ansökning om fridlysning av naturminnesmärke; i ärenden, som anhängiggjorts
hos justitiekanslersämbetet eller riksdagens justitieombudsman
eller riksdagens militieombudsman; i mål och ärenden, som anhängiggjorts
hos konsulardomare eller konsularrätt enligt lagen om konsularjurisdiktion
den 5 juni 1909; i mål, avseende värnpliktigs besvär över beslut,
varigenom böter blivit honom enligt värnpliktslagen ådömda; i ärenden
angående understöd åt värnpliktigs hustru och barn; i ärenden, som
avses i förordningen om moderskapsunderstöd; i mål angående överträdelse
av lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning; så ock i ärenden angående arbetarskyddslagstift -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ningens tillämpning, vilka handläggas av befattningshavare inom yrkesinspektionen.

Konungen äger---utländska hamnar.

Om stämpelavgift för kvarlåtenskap, arv, testamente och gåva, om särskild
stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart inom vissa delar
av Kopparbergs län, om stämpelavgift i ärenden om åsättande av särskilt
uppskattningsvärde å fastighet, om stämpelavgift vid köp och byte av
fondpapper, om stämpelavgift för nationalitets- och registreringsbevis för
luftfartyg samt om stämpelavgift för certifikat för förare, navigatör och
mekaniker å luftfartyg är särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Förslag

till

förordning med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband
med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län.

Härigenom förordnas som följer:

Då lagfart sökes enligt lagen den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda
bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län, skall den
till grund för ansökningen åberopade handlingen förses med stämpel enligt
vad nedan sägs, med iakttagande dessutom i tillämpliga delar av vad
i förordningen angående stämpelavgiften är stadgat om stämpel till enskilda
handlingar.

a) Där upplysning saknas om fång, varigenom vederbörande egendom
åtkommits, utgöres stämpelavgift med 1 krona för varje fulla 100 kronor
av egendomens värde. Dock skall stämpelavgift påföras med 2 kronor för
varje fulla 100 kronor av egendomens värde, när lagfart sökes för bankaktiebolag
eller solidariskt bankbolag, ifall egendomen är avsedd för
bankens inrymmande, eller för annat aktiebolag, som icke är berättigat
att erhålla statslån från egnahemslånefonden eller jordförmedlingsfonden.

b) Där fånget är känt och stämpelavgift för detsamma enligt förordningen
angående stämpelavgiften skolat utgå men ej erlagts, påföres stämpelavgift
med beloppet av avgiften enligt nämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-
och ecklesiastikdepartementen anmäler chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, fråga dels om ändring i vissa delar av förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, dels
ock om särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan
om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län samt anför därvid:

Förordningen angående stämpelavgiften.

Stämpelavgiften i inskrivningsärenden.

Den under år 1932 för budgetbehandlingen tillsatta särskilda granskningsnämnden
uttalade i sin promemoria angående besparingsmöjligheter
å andra huvudtiteln, att viss del av den häradshövdingarna och underdomstolarna
i städerna tillkommande lösen borde överföras till statsverket
i form av stämpelavgift. Nämnden förklarade sig efter företagna överslagsberäkningar
antaga, att genom ett dylikt överförande en inkomst
av minst 100,000 kronor borde kunna tillföras statsverket.

I innevarande års statsverksproposition (andra huvudtiteln s. 64) erinrade
chefen för justitiedepartementet, att den vid 1932 års riksdag beslutade
förenklade handläggningen av inskrivningsärenden (lagfarts- och
inteckningsärendena) medförde en minskning av förvaltningsutgifterna
vid underdomstolarna. Enligt hans mening förelåge ej något hinder mot
att genom en åtgärd av det slag granskningsnämnden ifrågasatt tillgodoföra
statsverket den besparing i arbetskostnad inskrivningsreformen medfört.
Då denna besparing vid inskrivningsreformens förberedande beräknats
motsvara 50 öre för varje inskrivningsärende, syntes en reduktion av lösen
med detta belopp kunna ske samtidigt som stämpeln å hithörande expeditioner
i enahanda grad höjdes. En dylik reglering kunde beräknas
medföra ökning i stämpeluppbörden med omkring 150:000 kronor.

Såsom närmare framgår av statsverkspropositionen (andra huvudtiteln
s. 65) har den sålunda förutsatta överföringen av lösen till stämpel för -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

anlett viss jämkning i det belopp, som för nästkommande budgetår äskats
av riksdagen i anslag till partiell löneförbättring för häradshövdingarna.
Lösenreduktionen utgör ock grunden till den ökning av anslaget till uppläggande
av nya fastighetsböcker för landet (andra huvudtiteln s. 67 ff.),
som föreslagits i statsverkspropositionen.

Med hänsyn till vad statsverkspropositionen i nu angivna delar innehåller
bör sålunda vidtagas ändring i stämpelberäkningen för expeditioner i
inskrivningsärenden. Den viktigaste av dessa expeditioner är numera det
bevis, som enligt 9 § lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om''
handläggning av inskrivningsärenden tecknas å den till grund för ansökningen
åberopade handlingen. Detta bevis utlöses i varje ärende, som anhängiggjorts
genom enskild persons ansökan, och belägges i allmänhet
med stämpel, vid rådhusrätt med 1 krona och vid häradsrätt med 2 kronor.
Beviset är dock stämpelfritt i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller
köpesumman för den egendom, som beviset avser, icke uppgår till 1,000
kronor. I sådana fall, då inteckningshandling enligt 20, 26 och 37 §§ inteckningsförordningen
uppvisas hos en inskrivningsdomare för åtgärd av
annan inskrivningsdomare, utfärdas protokoll, varjämte handlingen förses
med bevis angående uppvisandet. Beviset är i dessa fall fritt från stämpel.
Då lagfart beviljas, utfärdas förutom bevis å handlingen särskilt lagfartsbevis,
vilket i allmänhet stämpelbelägges med 1 krona.

Vid den ifrågasatta överföringen av lösen till stämpel torde tillägget i
stämpelavgift i sin helhet böra läggas på beviset å handlingen, d. v. s. på
den expedition som i varje ärende utfärdas. Jag får sålunda föreslå, att
bevis angående inskrivningsdomares beslut, tecknat å företedd handling,
stämpelbelägges, i lagfartsärende, där taxeringsvärdet eller köpesumman
för den egendom, som beviset avser, icke uppgår till 1,000 kronor, med 50
öre samt i annat ärende med 1 krona 50 öre vid rådhusrätt och 2 kronor 50
öre vid häradsrätt. Beträffande bevis angående uppvisande av inteckningshandling,
tecknat å handlingen, synes däremot en motsvarande ändring
icke böra ifrågakomma, då nämligen i de ärenden, som med denna rubrik
avses, protokollet alltjämt utskrives och i allmänhet torde kräva samma
arbete som enligt den förutvarande ordningen.

I samband med den ändring i stämpelförordningen, som nyss föreslagits,
har det till undvikande av missförstånd synts lämpligt att — på sätt redan
skett i expeditionslösenförordningen — införa ett uttryckligt stadgande
därom, att i ärende, där bevis meddelas å flera handlingar, avgift skall
utgå för allenast ett bevis.

Genom 1932 års lagstiftning angående inskrivningsväsendet vid domstolarna
infördes skyldighet för de rättssökande att ingiva avskrifter av
handlingar i inskrivningsärenden. Enligt bestämmelse i 7 § lagen den 3
juni 1932 med särskilda bestämmelser om handläggning av inskrivningsärenden
skall, då lagfart eller inteckning sökes, den till grund för ansök -

9

Kungl. May.ts proposition nr 197.

ningen åberopade handlingen, vara åtföljd av tva till riktigheten styrkta
avskrifter. Äro ej avskrifter ingivna, åligger det inskrivningsdomaren att
mot stadgad avgift besörja handlingens avskrivande. I den proposition,
nr 244, varigenom de av förslaget till nämnda lag föranledda ändringarna
i stämpelförordningen underställdes riksdagens prövning, erinrades, hurusom
den i stämpelförordningen under rubriken avskrift annan införda stämpelsatsen
av 1 krona per ark syntes bliva väl hög i fråga om sådan avskrift
av handling i inskrivningsärende. Med hänsyn härtill föreslogs upptagande
i stämpelförordningen av en ny rubrik, benämnd avskrift av handling,
på grund av vilken lagfart eller inteckning sökes. Stämpelsatsen un
der denna rubrik ansågs böra bestämmas till 75 öre för varje ark, varvid
förutsattes att någon lösen för avskriften ej skulle utgå.

I två i anledning av förslaget till lag med särskilda bestämmelser om
handläggning av inskrivningsärenden väckta motioner (I: 313 och II: 467)
hemställdes emellertid, att omförmälda bestämmelser i 7 § måtte utgå,
enär skyldigheten att ingiva avskrifter skulle kunna bliva betungande för
allmänheten. Med föranledande härav uttalade första lagutskottet i sitt
utlåtande nr 32 det önskemålet, att den avsedda stämpelavgiften för avskrift
måtte bestämmas till ett lägre belopp, exempelvis 25 öre per ark.
Vad första lagutskottet sålunda förordat upptogs av bevillningsutskottet i
samband med behandlingen av förslaget om ändringar i stämpelförordningen.
På hemställan av sistnämnda utskott fastställde riksdagen stämpelsatsen
till allenast 25 öre per ark.

Emellertid synes redan vunnen erfarenhet giva vid handen, att ifrågavarande
stämpelavgift blivit bestämd till alltför lågt belopp. Då de rättssökande
kunna få avskrifter ombesörjda å domstolskansliet för en väsentligen
lägre kostnad än vad motsvarande arbete i allmänhet betingar,
blir följden den, att ingivandet av avskrifter i stor utsträckning underlåtes.
Detta förhållande synes i ej oväsentlig grad motverka den arbetsbesparing,
som inskrivningsreformen är ägnad att medföra och som utgör
grunden till den föreslagna överföringen av lösen till stämpel. Att en
något ökad stämpelavgift i förevarande fall skulle framstå såsom betungande
för de rättssökande lärer knappast kunna antagas. Jag har på
grund härav ansett mig böra föreslå, att sagda avgift höjes till 50 öre per
ark. Det torde även — särskilt i fall förslaget om överföring av lösen till
stämpel vinner riksdagens bifall — få anses rimligt, att de avskrifter, varom
här är fråga, beläggas med lösen, förslagsvis 25 öre per ark. Frågan
härom torde emellertid senare få underställas Kungl. Maj:ts prövning.

I 9 § andra stycket lagen den 3 juni 1932 med särskilda bestämmelser om
handläggning av inskrivningsärenden stadgas, att om inskrivningsdomarens
beslut innefattar att ansökan ej bifallits skall sökanden eller hans
ombud genast i rekommenderat brev underrättas om skälen för beslutet.
Detta stadgande, som tillkom på förslag av första lagutskottet, innebar en

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ändring av Kungl. Maj:ts förslag, enligt vilket i nämnda fall skälen för
beslutet skulle upptagas i det å bandlingen tecknade beviset. Vid stadgandets
tillkomst lär det icke hava varit avsett, att omförmälda underrättelse
skolat beläggas med. stämpel. För undvikande av missförstånd
härutinnan torde i 3 § stämpelförordningen böra införas en uttrycklig bestämmelse,
att underrättelse som nu nämnts skall vara fri från stämpel.

Stämpelfrihet för bevis om beslag m. m.

Tidigare denna dag har Kungl. Maj:t beslutat för innevarande års riksdag
framlägga förslag till lag om vissa tvångsmedel i brottmål. Enligt
6 § andra stycket i förslaget skall, då post- eller telegrafförsändelse tagits
i beslag, avskrift eller utdrag av handlingen tillställas försändelsens adressat.
I 7 § av förslaget har vidare upptagits ett stadgande av innehåll,
att den som drabbats av beslag äger på begäran erhålla bevis därom,
innehållande jämväl uppgift om det brott som föranlett åtgärden. Ett
liknande stadgande har införts i 17 § i avseende å husrannsakan. Det
torde vara uppenbart, att sådana avskrifter och bevis ej böra stämpelbeläggas.
Uttryckliga bestämmelser härom torde emellertid böra införas
i 3 § stämpelförordningen.

Stämpelavgift för utdrag av äktenskapsregistret.

Utdrag av äktenskapsregistret upptogs bland de stämpelpliktiga expeditionerna
genom förordning den 7 juli 1921 (nr 394). Med hänsyn till att
någon lösen ej skulle utgå för dylikt utdrag, fastställdes därvid stämpelavgiften
till 3 kronor. I proposition nr 224 till 1922 års riksdag, vari med
hänsyn till det dåvarande statsfinansiella läget och penningvärdets fall
föreslogs en allmän höjning och i många fall fördubbling av stämpelsatserna,
framhölls att stämpelavgiften blivit satt till jämförelsevis högre
belopp för nu omförmälda utdrag än för de expeditioner, som jämväl betingade
lösenavgift. Då på grund härav en fördubbling av stämpelavgiften
komme att medföra en förhållandevis större fördyring beträffande utdrag
av äktenskapsregistret än i fråga om andra expeditioner, föreslogs
blott en mindre höjning av ifrågavarande stämpelsats, nämligen från 3
kronor till 4 kronor. Detta förslag godtogs av riksdagen och stämpelavgiften
för utdrag av äktenskapsregistret har sedan dess varit bestämd till
4 kronor.

Den 17 februari 1933 har utfärdats lag (nr 41) om ändring i vissa delar
av 16 kap. giftermålsbalken, vilken lag avser upphörande med utgivandet
av den i 16 kap. 4 och 5 §§ giftermålsbalken omförmälda samlingen av vad
i äktenskapsregistret införes. I den proposition, nr 3, varigenom förslaget
härom underställts riksdagens prövning, refereras (s. 5) ett av Svenska
bankföreningens styrelse avgivet yttrande, vari styrelsen framhållit, att

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

därest uppgiftssamlingen skulle upphöra eller begränsas, därmed syntes
böra följa, att ökad uppmärksamhet ägnades frågan om beredande av lätt
tillgång till erhållande från det registerförande ämbetsverket av svar på
framställd begäran om upplysningar ur registret. Enligt gällande bestämmelse
vore nämligen kostnaden för skriftligt besked alltför betydande,
för att sådant besked skulle kunna annat än i rena undantagsfall inhämtas.
Det syntes styrelsen erforderligt, att åtgärd vidtoges för åstadkommande
av en avsevärd sänkning av berörda kostnad. Med anledning av
detta yttrande uttalar chefen för justitiedepartementet (s. 7) att, om
uppgiftssamlingen avskaffas, en icke oväsentlig sänkning av stämpeln till
utdrag av äktenskapsregistret synes vara befogad.

På de skäl som sålunda anförts är även jag beredd tillstyrka att stämpelavgiften
för utdrag av äktenskapsregistret sänkes, och vill jag föreslå,
att ifrågavarande stämpelsats bestämmes till allenast 1 krona.

Ändring i stämpelförordningen, föranledd av föreslagen ändring i lagen

om fri rättegång.

Genom proposition nr 45 har Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag
framlagt förslag till lag angående blodundersökning i mål om barn utom
äktenskap samt — såsom följd härav — förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 och 10 §§ lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång. Sistnämnda
lagförslag innehåller i 2 § en bestämmelse om stämpelfrihet för
utlåtande över blodundersökning, som verkställts i mål om faderskap till
barn utom äktenskap, däri den uppgivne fadern åtnjuter fri rättegång. Då
för närvarande såväl lagen om fri rättegång som ock stämpelförordningen
innehålla föreskrift om den befrielse från erläggande av stämpelavgift
för expeditioner i allmänhet, vilken inbegripes i förmånen av fri rättegång,
torde för likformighetens skull böra i 7 § stämpelförordningen införas ett
stadgande om stämpelfrihet för sådant utlåtande, som nyss nämnts.

Stämpelavgiften för körkort.

I 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(nr 284) stadgas, att om förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten
väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom föiare
åliggande förpliktelser eller varit så påverkad^av starka drycker, att han
kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, ellei om
förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att
fora automobil, det för honom utfärdade körkortet skall aterkallas.

Enligt andra stycket av samma moment skall körkort aterkallas jämväl,
därest förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt ned -

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

satt genom sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste
anses bliva lidande.

Meddelande om beslut, varigenom körkort återkallats eller varigenom,
efter återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall jämlikt sista stycket av omförmälda
moment intagas i tidning i orten.

Den 24 februari 1933 har Kungl. Maj:t beslutat för riksdagen framlägga
proposition med förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.
I propositionen omförmäles, att länsstyrelsen i
Malmöhus län anfört, att det enligt länsstyrelsens mening icke vore riktigt
att — på sätt nu vore fallet — statsverket skulle bestrida kostnaderna
för nämnda meddelandens intagande i ortstidning. Dessa kostnader
borde bäras av vederbörande körkortsinnehavare, vilka genom överträdande
av gällande föreskrifter själva förorsakat berörda kostnader. Av
praktiska skäl torde det ej vara lämpligt att, när körkort återkallades,
uttaga kostnaden för meddelande därom. Flertalet av dem, som fått sina
körkort indragna, gjorde i sinom tid framställning om nytt körkort. Det
syntes därför lämpligen kunna föreskrivas, att då beslut meddelades om
utfärdande av nytt körkort, en avgift skulle uttagas, som täckte kostnaderna
för intagande i ortstidning av såväl beslutet om det äldre körkortets
indragning som ock beslutet om det nya körkortets utfärdande. Av
praktiska skäl borde avgiften vara bestämd till beloppet och så tilltagen,
att den fullt täckte kostnaderna för båda dessa meddelanden, av vilka
vartdera plägade draga en kostnad av 7 kronor.

Av de yttranden, som avgivits över framställningen, framginge, heter
det vidare i propositionen, att kostnaderna för ifrågakomna meddelanden
växlade icke oväsentligt. Särskilt i län, varest körkort till ett större antal
återkallats, uppgåves kostnaderna icke obetydligt understiga det av
länsstyrelsen i Malmöhus län angivna beloppet. Sammanlagda kostnaden
för intagande i ortstidning av överståtbållarämbetets beslut om såväl
indragning av ett körkort som utfärdande av nytt sådant uppginge
således till 6 kronor 40 öre. För länsstyrelsens i Göteborgs och Bobus
län del uppgåves denna kostnad till 8 å 10 kronor. Sistnämnda länsstyrelse
förordade, att den ifrågasatta avgiften sattes till 10 kronor och uttoges
såsom stämpel till det nya körkortet.

Chefen för kommunikationsdepartementet bar i omförmälda proposition
anfört, att jämväl ban ansåge kostnaderna för offentliggörande av
ifrågakomna beslut böra bäras av den, vars körkort återkallats. Måhända
skulle undantag kunna ske i fråga om meddelande av beslut, varigenom
körkort återkallats på grund av stadgandet i 15 § 3 mom. andra stycket
motorfordonsförordningen, ävensom av beslut, varigenom till äventyrs, efter
dylik återkallelse, nytt körkort utfärdats. Departementschefen ansåge
emellertid särskilda bestämmelser ej böra meddelas endast för dessa mera
sällsynta fall. Departementschefen ville alltså biträda länsstyrelsens i
Malmöhus län framställning. Den ifrågasatta avgiften borde skäligen be -

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

stämmas till 10 kronor och uttagas i form av stämpelavgift; därför fordrades
då ändring i stämpelförordningen.

För egen del har jag ej något att erinra mot vad chefen för kommuni- Vepartementskationsdepartementet
sålunda anfört. Då den i 3 § stämpelförordningen
intagna tariffen för närvarande under rubriken körkort upptager ett
belopp av 8 kronor för myndighet, tillhörande första avdelningen, och
10 kronor för myndighet, tillhörande tredje avdelningen,1 höra således
dessa belopp höjas till respektive 18 och 20 kronor för det fall att nytt körkort,
efter återkallelse av tidigare sådant, utfärdas.

Stämpelfrihet i vissa fattigvårds- och barnavårdsmål.

Enligt stämpelförordningen, sådan densamma ursprungligen lydde,
voro fattigvårdssamkällen och fattigvårdsinrättningar befriade från
skyldighet att erlägga stämpelavgift å bland annat länsstyrelses och
kammarrättens utslag i fattigvårdsmål. Genom förordning den 19 juni
1917 (nr 329) om vissa ändringar i förstnämnda förordning tillerkändes
jämväl barnavårdsnämnder befrielse från dylik avgift. För att i möjligaste
mån begränsa antalet fattigvårds- och barnavårdsmål samt motverka
s. k. okynnesprocesser vidtogos genom lagar den 11 juni 1926 vissa
ändringar i gällande fattigvårdslag och i lagen om samhällets barnavård.
I samband därmed företogos genom förordning samma dag vissa
ändringar i 7 § stämpelförordningen. Fattigvårdssamliällen och fattigvårdsinrättningar
förklarades därvid från och med ingången av år 1927
icke äga åtnjuta stämpelfrihet i mål mellan fattigvårdssamhällen eller
mellan allmän anstalt eller inrättning och fattigvårdssamhälle angående
tillämpning av lagen om fattigvården, och barnavårdsnämnder förklarades
skola erlägga stämpelavgift i sådana fall, då barnavårdsnämnd förde
talan för kommun i mål mot annan kommun eller mot allmän anstalt
eller inrättning angående tillämpning av lagen om samhällets barnavård.
Därjämte stadgades, att kommuner väl skulle vara befriade från stämpelavgift
i mål och ärenden angående tillämpning av sistnämnda lag men
att stämpelfrihet dock icke skulle äga rum i mål mellan kommuner eller
mellan allmän anstalt eller inrättning och kommun. I enlighet med dessa
bestämmelser, vilka alltjämt äro gällande, skall stämpelavgift utgå för
länsstyrelses utslag med 6 kronor för första arket och 4 kronor för vart
och ett av de övriga arken samt för kammarrättens utslag med 20 kronor
för första arket och 4 kronor för vart och ett av de övriga arken.

I skrivelse till Kungl. Maj:t framhåller svenska fattigvårds- och barnuvårdsförbundet,
som förklarar sig i princip icke hava något att erinra mot
bibehållandet av den sålunda utvidgade stämpelplikten, att i följd av
nyssnämnda bestämmelser jämväl utslag, varigenom kammarrätten till

1 Expeditionslösenförordningen upptager för första avdelningen ett belopp av 2 kronor.

Departements chefen.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

vederbörande länsstyrelse för ny behandling återförvisat mål, varom nn
vore fråga, skulle beläggas med stämpel. Förbundet, som ansåge det
vara en onödig och väl hård ekonomisk belastning, att en klagande
skulle drabbas av en dylik kostnad, då han genom sina besvär till kammarrätten
ej uppnådde annat resultat än att målet bleve återförvisat till
lägre instans för ny prövning, hemställer fördenskull, att åtgärd måtte
vidtagas, varigenom dylika återförvisningsbeslut bleve från stämpelplikt
undantagna.

Kammarrätten hävdar i avgivet utlåtande i likhet med förbundet den
uppfattningen, att — särskilt med hänsyn därtill att en återförvisning i
många fall föranleddes av omständigheter, varöver klaganden icke kunde
eller kunnat råda —- det vore med billighet överenstämmande, att part
icke betungades med stämpelkostnad för utslag, varigenom mål av kammarrätten
återförvisades till ny prövning av lägre instans. Kammarrätten
finner sig därför icke hava något att erinra mot bifall till den
av förbundet gjorda framställningen. I sammanhang härmed framhåller
kammarrätten, att det syntes böra tagas under övervägande, huruvida
icke konsekvensen bjöde, att utslag, som länsstyrelse i återförvisat fattigvårds-
eller barnavårdsmål meddelade, jämväl undantoges från stämpelbeläggning.

Statskontoret, som jämväl avgivit utlåtande i ärendet, framhåller, att
svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets framställning om återinförande
i visst fall av den förut gällande stämpelfriheten innebure ett
visst avsteg från den vid införandet av de nu gällande bestämmelserna
intagna ståndpunkten, att man skulle söka genom stämpelplikten motverka
anställande av onödiga fattigvårds- och barnavårdsprocesser, och
det hade därför synts statskontoret, som om några särskilt starka skäl
för en sådan åtgärd icke förelåge. Emellertid finge det å andra sidan
anses ganska förklarligt, att vederbörande klagande vore missnöjd med
att få betala en jämförelsevis hög stämpelavgift för ett utslag, som för
honom icke medförde något reellt resultat. Samma förhållande gällde
visserligen beträffande alla återförvisningsutslag från överrätterna, men
i vanliga mål funnes dock möjlighet att få kostnaderna ersatta av motparten,
under det att i mål av nu förevarande slag rättegångskostnader
— i varje fall ersättning för protokollslösen — icke plägade utdömas. På
grund härav ville statskontoret icke motsätta sig den begärda befrielsen
från stämpelavgift. Såsom kammarrätten framhållit borde en konsekvens
av ett beslut härom vara, att jämväl länsstyrelses återförvisningsutslag
i mål av ifrågavarande art bleve stämpelfria.

Jag delar ämbetsverkens mening, att kammarrättens utslag i fattigvårds-
och barnavårdsmål, varigenom målet återförvisas till länsstyrelse,
samt länsstyrelsens utslag i dylikt återförvisat mål böra vara stämpelfria.
I 7 § stämpelförordningen synes detta böra komma till uttryck genom
ändringar i de därstädes förekommande bestämmelserna angående

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

stämpelfrihet för barnavårdsnämnder samt för fattigvårdssamhällen och
fattigvårdsinrättningar ävensom för kommuner i mål och ärenden angående
tillämpning av lagen om samhällets barnavård.

Stämpelfrihet i ärenden rörande moderskapsunderstöd.

Genom förordning den 26 juni 1931 (nr 281) hava bestämmelser meddelats
om moderskapsunderstöd, vilka skola utbetalas av erkänd sjukkassa,
varefter ersättning för utgivna understöd utbekommas av socialstyrelsen
i dess egenskap av tillsynsmyndighet för erkända sjukkassor.
Enligt bestämmelse i 2 § av förordningen skall behov av moderskapsunderstöd,
där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, anses
föreligga, om för den behövande kvinnan eller, där hon är gift och sammanlever
med sin man, för makarna tillsammans vid senaste taxering till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt icke upptagits beskattningsbart
belopp, uppgående till minst femhundra kronor. Har det beskattningsbara
beloppet upptagits högre än nu sagts men äro med hänsyn till ändrade
förhållanden eller eljest omständigheterna särskilt ömmande, må
ock behov av understöd anses vara för handen. I 11 § stadgas vidare,
att i händelse av missnöje med sjukkassas beslut rörande understöd eller
eljest rörande tillämpningen av någon i förordningen given bestämmelse
frågan må hänskjutas till tillsynsmyndigheten för erkända sjukkassor.
Tillsynsmyndigheten äger, ändå att sådant hänskjutande icke skett, till
prövning upptaga ärende av nyss nämnda innebörd. Tillsynsmyndighetens
beslut skall meddelas kostnadsfritt.

Hos Kungl. Maj:t har socialstyrelsen i en ingiven skrivelse framhållit,
att det finge anses överensstämma med naturen av moderskapsunderstödsverksamheten,
att offentlig myndighets beslut i dithörande ärenden
icke skulle beläggas med stämpel, och styrelsen hemställer därför om vidtagande
av härför erforderlig ändring i stämpelförordningen.

Statskontoret framhåller i avgivet utlåtande, att ärenden angående
moderskapsunderstöd torde föranleda expeditioner, utfärdade av statsmyndighet,
endast i sammanhang med prövning hos tillsynsmyndigheten
för erkända sjukkassor eller hos Kungl. Maj:t av frågor rörande understöd
eller eljest rörande tillämpningen av någon i förordningen om moderskapsunderstöd
given bestämmelse. Tillsynsmyndighetens expeditioner
i frågor, som sagda myndighet, utan att de hänskjutits till myndigheten,
upptoge till behandling jämlikt föreskriften i 11 § av nämnda förordning,
komme helt visst att avfattas såsom skrivelser eller givas annan
form, som icke droge stämpelavgift. Återstode alltså de expeditioner,
som föranleddes av besvär. Vad anginge dessa expeditioner, i den mån
de erhöllo sådan form, att de medförde skyldighet att erlägga stämpelavgift,
finner statskontoret anledning knappast föreligga för införande
i stämpelförordningen av särskild undantagsföreskrift om befrielse från

Departements chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

stämpelavgiften, då nämligen i dylika ärenden vederbörande sakägare i
de flesta fall, såsom framginge av bestämmelserna i 2 § av förordningen
om moderskapsunderstöd, torde äga rätt till befrielse från avgift på
grund av förefintlig medellöshet.

För egen del finner jag det uppenbart, att staten icke i sådana ärenden,
varom här är fråga, bör utkräva stämpelavgift å utgående expeditioner.
I vad rör beslut hos tillsynsmyndigheten har också i 11 § förordningen
om moderskapsunderstöd stadgats, att beslutet skall meddelas kostnadsfritt.
För vinnande av överensstämmelse med detta stadgande synes
ändring böra vidtagas i 7 § stämpelförordningen. I ärenden angående moderskapsunderstöd,
som handläggas av annan statsmyndighet än tillsynsmyndigheten,
torde visserligen — såsom statskontoret framhållit —- befrielse
från stämpelavgift å utgående expeditioner ofta kunna äga rum
på grund av bestämmelsen i 7 § stämpelförordningen om stämpelfrihet
för medellös person, då han författningsenligt styrker sin fattigdom eller
den eljest är kunnig. Riktigast synes mig emellertid vara, att uttryckligen
stadga stämpelfrihet i alla ärenden, som avses i förordningen om
moderskapsunderstöd.

Stämpelfrihet i ärende rörande naturminnesmärkens fredande.

Vid fridlysning jämlikt lagen den 25 juni 1909 (nr 56 s. 1) angående
naturminnesmärkens fredande har sökanden att lösa länsstyrelsens resolution
i ärendet. Sökanden har därvid att erlägga stämpelavgift med
6 kronor för första arket och 4 kronor för vart och ett av de övriga.
En fridlysningsansökan är även förenad med andra kostnader för sökanden,
nämligen kostnad för kungörelse enligt 3 §, innefattande föreläggande
för dem, som mot ansökningen hava något att erinra, att inom
viss tid sådant hos länsstyrelsen anmäla, ävensom kostnad för naturminnesmärkets
utmärkande å marken och, där så erfordras, inhägnande jämlikt
6 § i nämnda lag.

I skrivelse till Kungl. Maj:t framhåller svenska naturskyddsföreningen,
att till föreningen ofta inginge förfrågningar angående tillvägagångssättet
vid fridlysningar, men att då vederbörande finge uppgift om de
kostnader, som vore förknippade med genomförandet av en fridlysning,
de ofta plägade avstå från sin avsikt att anhålla därom. Då det ideella
intresse, som nitälskan för naturskydd innebure, borde på allt sätt omhuldas,
syntes det föreningen vara av vikt att kostnaderna för fridlysnings
genomförande hölles så låga som möjligt. En väg att nedbringa
dessa kostnader vore att låta länstyrelses resolution i fridlysningsärenden
utfärdas kostnadsfritt. Föreningen hemställer därför, att åtgärder måtte
vidtagas för sådana ändringar i förordningen angående stämpelavgiften
och i förordningen angående expeditionslösen, att länsstyrelses beslut rörande
fridlysning måtte kunna utfärdas utan kostnad för sökanden.

17

Kungl. May.ts proposition nr 197.

Vetenskapsakademien tillstyrker i avgivet utlåtande enligt förslag av
sin i ärendet hörda naturskyddskommitté bifall till den av föreningen
gjorda framställningen.

Jämväl statskontoret liar avgivit utlåtande i ärendet. Beträffande till
en början framställningen i vad den avser frihet från expeditionslösen
för ifrågavarande resolutioner, framhåller statskontoret, att då expeditionerna
torde givas formen av resolution med rubrik och någon lösen
för dylik expedition i tredje avdelningen av den i § 3 i expeditionslösenförordningen
intagna tariffen, till vilken avdelning länsstyrelserna och
överståthållarämbetets kansli vore hänförda, icke utginge, framställningen
i denna del icke borde föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.
Vidkommande därefter den begärda stämpelfriheten delar statskontoret
föreningens uppfattning om det behjärtansvärda i naturskyddsrörelsen
och önskvärdheten att densamma från statens sida uppmuntrades så långt
rimligen läte sig göra. I och för sig har statskontoret sålunda icke något
att erinra mot att sökanden i naturskyddsärende bereddes den lättnad i
utgifterna för genomförande av fridlysning, som läge i befrielse från utgivande
av stämpelavgiften i fråga. Emellertid kunde statskontoret å
andra sidan icke underlåta att framhålla, hurusom vissa betänkligheter
måste resa sig mot den begärda åtgärden. Understödjande från statens
sida av enskilda personers eller sammanslutningars verksamhet för ideella
ändamål borde principiellt sett ej ske genom efterskänkande av expeditionsavgifter,
som i och för sig vore fullt motiverade. Det kunde också
befaras, att undantag i ett visst fall från denna regel skulle leda till
framställningar av enahanda art från andra sammanslutningar med ej
mindre behjärtansvärt syfte än naturskyddsföreningens, vilka framställningar
då svårligen kunde avvisas. Med hänsyn härtill anser statskontoret
sig knappast kunna tillstyrka den ifrågasatta stämpelfriheten.

En reservant inom statskontoret, som delat majoritetens uppfattning
om önskvärdheten av att naturskyddsrörelsen från statens sida uppmuntrades,
framhåller, att någon annan form härför knappast funnes än beredande
av lättnader i fråga om de med fridlysningen förenade kostnader
och anser därför, jämväl med fäst avseende på ifrågavarande stämpelavgifters
ringa betydelse ur statsfinansiell synpunkt, att statskontoret
bort tillstyrka den ifrågasatta stämpelfriheten.

För egen del finner jag, med beaktande av vad naturskyddsföreningen Depariementsanfört,
goda skäl tala för, att den som enligt förutnämnda förordning gör chef*nansökning
om fridlysning av naturminnesmärke icke skall åsamkas kostnad
för expedition i ärendet. Såsom statskontoret erinrat torde härför
icke erfordras ändring i expeditionslösenförordningen. De av statskontoret
anförda invändningarna mot införande av stämpelfrihet för expeditioner
av nämnda slag synas mig icke vara av avgörande betydelse.
Med hänsyn även därtill, att den statsfinansiolla betydelsen av

llihang till riksdagens protokoll 19,13. 1 sand. Nr 197. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ett bifall till ansökniiigen är ringa, får jag alltså tillstyrka, att i 7 §
stämpelförordningen införes en bestämmelse om stämpelfrihet för expeditioner
i ärenden i anledning av ansökning om fridlysning av naturminnesmärke.

Övriga frågor.

Samtidigt med de nu anmärkta ändringarna i stämpelförordningen torde
även böra företagas vissa ändringar i förordningens slutbestämmelse, vilken
innehåller en erinran, att om vissa angivna stämpelavgifter är särskilt
stadgat. Vid bifall till det förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt,
som framlagts genom proposition nr 34, och det förslag till förordning
om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet,
som jag tidigare denna dag anmält och vilkets framläggande för riksdagen
jag senare torde komma att föreslå, samt slutligen det förslag till förordning
med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan
om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län, till vilket jag strax
skall återkomma, torde det nämligen vara riktigast att slutbestämmelsen
kompletteras med en erinran även om de stämpelavgifter, som avses i
dessa tre förordningar. Däremot bör ur slutbestämmelsen borttagas hänvisningen
till stämpelavgiften för försäljning av punsch, arrak och rom,
vilken numera upphört att utgå.

Samtliga av mig nu ifrågasatta ändringar i stämpelförordningen torde
lämpligen böra träda i kraft den 1 juli 1933.

Förslag till förordning med särskilda bestämmelser om stämpelavgift

i samband med ansökan om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
län.

Genom lag den 17 juni 1932 (nr 226) med särskilda bestämmelser om
lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län har införts ett särskilt
lagfartsförfarande i samband med laga skifte inom de på bekostnad eller
med understöd av staten storskiftade delarna av Kopparbergs län. Sker
å bys heminägor laga skifte till rubbning av storskifte, utfärdar rätten, där
det ej med hänsyn till förhållandena inom byn finnes obehövligt, kungörelse
därom att utredning rörande äganderättsförhållandena inom byn
blivit vid skiftet verkställd. Sedan viss tid förflutit och skiftet blivit
slutligen fastställt, skall lagfart sökas av dem, som vid skiftet redovisats
såsom ägare av fast egendom inom byn. Lagfarandet grundas å själva
skiftet med den därvid verkställda äganderättsutredningen och avser de
i överensstämmelse med nämnda utredning redovisade, ur skiftet gående
fastigheterna. Skiftet med äganderättsutredningen träder alltså i fångs
ställe. Den nya anordningen innebär, såväl att den som vid skiftet redovisats
såsom ägare av viss fast egendom kan erhålla lagfart därå utan

19

Kim yl. Maj:is proposition nr 197.

hinder av att skriftlig fångeslmndling ej kunnat företes, som ock att de
av delägarna innehavda fångeshandlingarna, vilkas fastighctsangivmng
kan avvika från äganderättsutredningens resultat, ej få göras till föremål
för lagfart och att de på grund av fångeshandlingarna eventuellt
tidigare meddelade lagfarter ej få läggas till grund för beviljande av
lagfart å efterföljande fång eller av inteckning. En följd liarav ar, att
ny lagfart på grund av skiftet med äganderättsutredningen skall sökas
av samtliga delägare inom byn, alltså även där a förefintliga fång tidigare
beviljats lagfart eller ansökan om lagfart förklarats vilande.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 september 1932 anför Dalautredningen:
,

De i 8 § förordningen angående stämpelavgiften upptagna bestämmelserna
om stämpelbeläggning i samband med ansökan om lagfart, vilka
utgå ifrån att ansökningen grundas å skriftlig fångeshandling, aro icke

omedelbart tillämpliga i förevarande fall, där lagfarandet sker direkt

med stöd av ett laga skifte. Särskilda bestämmelser aro dar for erforderliga.
Härvid torde åtskillnad böra göras mellan det fall, att upplysning
saknas om fång, varigenom vederbörande egendom åtkommits, och det,
då sökanden vid skiftet redovisats såsom ägare pa grund av kant fång.
Vad det förra fallet beträffar, är visserligen tänkbart, att egendomen
åtkommits genom stämpelfritt fång. I brist på utredning härom synes
dock stämpelavgift böra utgå. Då egendomens värde har icke kan bedömas
med ledning av köpeskilling, synes stampelbeloppet lämpligen kunna
beräknas efter den i stämpelförordningen beträffande gåva av fast egendom
angivna grund. I det senare fallet synes fragan om och till vad
belopp stämpelavgift skall utgå böra bedömas på samma satt som om
lagfarandet skett direkt på grundval av det bakomliggande fång \aiu
äganderättsutredningens resultat byggt, och, därest namnda fång tidigare
varit föremål för lagfartsbeliandling, utgjort en fullföljd av det
förra lagfartsärendet. Med denna princip skulle stämpelavgift ej utgå,
där ett enligt stämpelförordningen stämpelfritt fång föreligger eller dar
stämpelbeläggning tidigare ägt ruin i samband med ansökan om lagfart.
Föreligga ej dvlika omständigheter, skulle stämpelafgift, allt eftei det
bakomliggande fångets beskaffenhet, utgå enligt de i 8 § stampelforordningen
för olika fall angivna grunder.

Stämpeln åsättes den handling — lämpligen ett av skiftesmannen vidimerat
utdrag ur skifteshandlingarna — varmed lagfartssokanden styrker,
att han vid skiftet redovisats såsom ägare av den lasta egendom som
ansökningen avser. Där, såsom ofta torde bliva fallet, den ur skiftet
o-ående fastighet, varå lagfart sökes, bildats genom sammanläggning av
ett flertal genom olika fång förvärvade fastigheter, belägges nyssnämnda
handling med stämpel till summan av de enligt ovan angivna grunder

beräknade stämpelbeloppen. . .. , _ ,.

Erforderlig föreskrift rörande lagfartsstämpel i bar avsedda fall synes,
med hänsyn till dess lokala begränsning, lämpligen höra upptagas i sar
skild, från den allmänna stämpelförordningen fristående författning.

Statskontoret, till vilket berörda framställning remitterats, anför i utlåtande
den 20 oktober 1932 följande:

På siitt i den förevarande framställningen närmare utvecklas, fara
särskilda åtgärder vara erforderliga, därest man anser, att stämpelav -

Departements•

ohefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

gift skall utgöras vid sökande av lagfart* enligt lagen den 17 juni 1932
med särskilda bestämmelser om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs
Jan. Att sådan avgift bor uttagas, då sökanden i äganderättsutredningen

npf faTa Sif ° m a8aT’• gV.l!nd av känt’ stämpelpliktigt fång och stäm{
• för detta fång ej uttagits, torde vara tydligt. I någon mån mera
tvivelaktigt synes vara, om stämpel bör utgöras i de fall, då fånget ei är
kant Det lärer nämligen kunna antagas, att åtkomsten av den tillskif•
ade fastigheten i ett stort antal fall skett genom arv eller giftorätt och
•itt alltså stämpelavgift kommer att uttagas för fång, som enligt stämpelforordningens
bestämmelser skulle vara fria från stämpel. Då utgångspunkten
emellertid är, att fånget ej är känt, synes statsverket dock
ej hora i alla dylika fall avstå från stämpel på grund av möjligheten att
i vissa av dem fastigheten åtkommits genom stämpelfritt fång. Statskontoret
ansluter sig alltså till den av förslagsställaren uttalade uppfattningen,
att aven här stämpelavgift bör utgöras.

Beträffande beloppet av avgiften i sistberörda fall synes förslaget om
en stampelsats såsom för gåva av fast egendom, 1 krona för varje fulla
100 kronor av egendomens värde, vara lämpligt avvägt. Man skulle visserligen
kunna tanka sig, att bestämmelserna angående stämpelavgift vid
köp av fast egendom tillämpades, men med hänsyn till de säregna förhållanden,
under vilka stämpelavgiften i nu förevarande fall utgår torde
det icke böra ifrågakomma, att de vid köp i vissa fall skärpta stämpelsatserna
skulle uttagas.

Om statskontoret sålunda kan biträda förslaget om stämpelavgiftens
i AP’*®y£nea <?et 4aremot ämbetsverket mindre lämpligt att i den särskilda
författning i ämnet, som bör utfärdas, såsom föreslagits, hänvisa
till stampelforordnmgens bestämmelse angående gåva. I nämnda förordning
förekommer dylik hänvisning endast mellan rubriker för likartade
begrepp — en förutsättning som här fullständigt saknas — och dessutom
ar det ur praktisk synpunkt enklare, att stämpelsatsen är direkt angiven
an att den skall behöva uppsökas i eu annan författning. Däremot synes
den bestämmelse angående sättet för bestämmandet av egendomens värde
som blir erforderlig, därest stämpelavgiften direkt angives, kunna meddelas
genom en hänvisning till 10 § stämpelförordningen
Mot förslaget i vad det avser de fall, då fånget är känt, har statskontoret
icke funnit anledning till erinran.

Såsom i ärendet framhållits tarvas särskilda bestämmelser om utgörande
av stämpelavgift i samband med ansökan om lagfart enligt särlagen
föi Kopparbergs län. Beträffande de fall, då sökanden redovisats såsom
agave på grund av känt fång, kan näppeligen annan grund för avgiftens
utgörande ifrågakomma än den av Dalautredningen föreslagna. Vad angår
de fall, då upplysning saknas om fång varigenom vederbörande egendom
åtkommits, kan visserligen, på sätt i ärendet påpekats, den föreslagna
regeln medföra stämpelbeläggning även där i verkligheten förelegat
fång, som vid behandling i vanlig ordning icke skulle hava belagts
med stämpel. Då emellertid dessa fall enligt sakens natur icke kunna
särskiljas, vore det icke möjligt att beakta dem, med mindre stämpelfrihei
städse medgåves, där känt fång ej föreligger. Ett dylikt tillvägagångssätt,
vilket kunde vara ägnat förleda delägare att till förfång för

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

äganderättsutredningen vid skiftet söka undanhålla förefintliga handlingar,
synes dock icke tillrådligt. Jag ansluter mig således till förslaget
att stämpelavgift skall utgå, då upplysning saknas om fånget. Stämpelavgiften
har föreslagits i dylika fall skola utgå efter den i 8 § stämpelförordningen
beträffande gåva av fast egendom angivna grund eller med
1 krona för varje fulla 100 kronor av egendomens värde. Samma huvudgrund
tillämpas enligt stämpelförordningen vid köp av fast egendom med
det undantag, att stämpelavgiften beräknas till det dubbla beloppet för
aktiebolag i allmänhet samt för bankbolag under viss förutsättning. Visserligen
komme det nu ifrågasatta stadgandet att sällan bliva tillämpligt
å bolag, enär dessa i allmänhet kunna förete fångesbandling till stöd för
sin hävd. Där så emellertid ej är fallet, kan man med tämligen stor visshet
utgå ifrån att deras rätt har sin grund i ett köpeavtal. Det synes
därför principiellt riktigast, att den beträffande köp stadgade förhöjningen
av stämpelbeloppet, då sökanden är bolag, göres tillämplig även i nit
förevarande fall. Ur praktisk synpunkt synes ett direkt angivande av
beräkningsgrunden, på sätt statskontoret uttalat, vara att föredraga framför
en hänvisning till rubrik i stämpelförordningen. I enlighet härmed
har förslaget till förordning avfattats. Därvid har också ansetts böra uttryckligen
angivas, att vad i stämpelförordningen stadgas om stämpel
till enskilda handlingar skall, jämte de särskilda föreskrifterna, i tillämpliga
delar gälla. Förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1938.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättade förslag
till dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, dels ock förordning
med särskilda bestämmelser om stämpelavgift i samband med ansökan
om lagfart inom vissa delar av Kopparbergs län samt hemställer, att
Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga nämnda
förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:
II. Borgström.

BUuuuj till rikxilngens protokoll 1033. I samt. Nr 197.