Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
1
Nr 193.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av motor fordons förordningen
den 20 juni 1930 (nr 284); given Stockholms
slott den 24 februari 1933.
Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, inhämta riksdagens
yttrande över härvid fogade förslag till förordning örn ändring i vissa delar
av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Förslag
till
Förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 20 juni 1930 (nr 284).
Härigenom förordnas, dels att 5 § 3 morn., 21 § 1 morn., 22 § 11 morn., 24 §
2 morn., 25 §, 26 § 2 morn., 27 §, 28 § 1 morn., 40 § 1 morn., 42 §, 43 § 1 mom.
samt 44, 48 och 55 §§ motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 skola hava
den ändrade lydelse, som framgår av följande, dels ock att i förordningen skall
efter 29 § upptagas — under rubriken »Särskilda föreskrifter örn uthyrningsrörelse»
— en ny paragraf, betecknad 29 a §.
5 §.
3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes
i yrkesmässig trafik eller i uthyrningsrörelse, stadgas i 27 § 5 mom. och i
29 a § 4 mom.
21 §.
1 mom. Under färd skall å automobil föras
a) igenkänningsmärken,---och besiktningsmärken;
b) å — — — automobilens maximilast;
c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller
gult sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan,
samt hava tillräckligt starkt sken, för att automobilen skall kunna framföras
på ett betryggande sätt, ävensom en lykta baktill, som med vitt sken så belyser
det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besiktningsskylten,
att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.
. 22 §.
11 mom. Vad i---brandväsendets räkning.
Ej heller skall vad i 10 mom. är stadgat gälla, då till automobil kopplats
släpvagn, som uteslutande användes för brandväsendets räkning.
Under mörker skall släpvagn, som i första stycket avses, baktill vara försedd
med lykta, som visar rött ljus bakåt, eller med reflexanordning, som vid
belysning återkastar rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts
av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.
24 §.
2 mom. Tillstånd att bedriva yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss
vägsträcka eller att eljest regelbundet bedriva yrkesmässig trafik mellan vissa
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S. 3
orter (linjetrafik) meddelas av länsstyrelsen i det eller de län, där trafiken
skall äga rum.
Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall
inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av ifrågakommande
vägsträckor är belägen.
25 §.
1 mom. Vid meddelande--— stationerad (stationsort).
För automobil---staden stationsort.
Såsom stationsort för automobil, vilken brukas i länstrafik, må ej bestämmas
stad, varest ej automobilen tillika brukas i stadstrafik.
2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik vare, såvida icke
naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig
att på anfordran utföra körning inom det område, trafiktillståndet avser
(trafikområde), dock må, där så av särskilda omständigheter påkallas, myndighet,
som meddelat tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik
skyldighet.
3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att i anledning
av beställning, som emottagits å ort inom trafikområdet, utföra körning
från sådan ort jämväl till ort utom detsamma; dock att vid godstrafik gods
icke må avhämtas utom trafikområdet annat än för befordran till ort inom
detsamma, och må vid sådan körning gods ej heller avhämtas å mera än en
utom trafikområdet belägen ort.
4 mom. Har automobil---till stationsorten.
5 mom. Har körning avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen
å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet; dock
må vid godstrafik automobilen endast å förstnämnda ort tagas i bruk för dylik
körning.
26 §.
2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver vad
i 1 mom. angives, innehålla uppgifter om den vägsträcka, varå trafiken skall
äga rum, eller örn de orter, mellan vilka trafiken skall bedrivas, samt huruvida
trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik eller bådadera, ävensom
huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas, och örn den taxa för
befordringen, som önskas fastställd.
Ansökan örn---ifrågasatta trafiken.
27 §.
1 mom. över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej
mindre höra vederbörande vägstyrelse och polismyndighet samt järnvägsföretag
eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,
om förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan
lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som
ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.
När tillstånd till stads- eller länstrafik sökes, skall myndighet, som har
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
att meddela trafiktillstånd, genom tillkännagivande i tidning, som på förhand
bestämts, bereda trafikföretag, vilka beröras av den ifrågasatta trafiken, så
ock andra, som ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig över ansökningen.
Kostnaderna för dylikt tillkännagivande skola gäldas av sökanden.
Över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall länsstyrelse jämväl höra
polismyndigheten i den ort, varest automobil, som kommer att användas i
trafiken, avses skola hava sin stationsort.
Det åligger polismyndighet i stad att före den 1 december varje år meddela
länsstyrelsen uppgift örn tidning, i vilken tillkännagivanden angående
ansökningar örn tillstånd till stadstrafik komma att under nästföljande år införas.
Dylik uppgift ävensom motsvarande uppgift å tidning, i vilken ansökningar
om tillstånd till länstrafik komma att tillkännagivas, skall intagas
i länskungörelserna under senare hälften av sagda månad.
Einnes uppenbart, att ansökan örn trafiktillstånd ej bör beviljas, må densamma
utan binder av vad här föreskrivits genast avslås.
2 mom. Ej må trafiktillstånd meddelas, därest ej den ifrågasatta trafiken
finnes behövlig med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt i
övrigt lämplig.
Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser, som prövas nödiga.
I fråga örn linjetrafik skall därvid, såvida ej särskilda skäl till annat
föranleda, föreskrivas, att trafiken skall framgå å viss vägsträcka.
3 mom. Av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till linjetrafik meddelats
eller sådant tillstånd återkallats, skall avskrift tillställas vederbörande
vägstyrelse och polismyndighet ävensom, där ej trafiken i sin helhet
bedrives inom stads område, vederbörande statspolisavdelnings föreståndare, örn
beslut rörande tillstånd till linjetrafik skall meddelande intagas i tidning i
orten; skolande kostnaderna härför gäldas av sökanden.
Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats
eller sådant tillstånd återkallats, skall tillställas polismyndigheten i den
ort, varest automobil, som användes i trafiken, har sin stationsort, ävensom
föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.
Beslut, varigenom tillstånd till stadstrafik meddelats eller sådant tillstånd
återkallats, skall i avskrift tillställas vederbörande länsstyrelse. Dylikt beslut
skall jämväl delgivas föreståndaren för vederbörande statspolisavdelning.
Örn meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de
automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock örn härutinnan beslutade
ändringar skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,
lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.
Länsstyrelse skall föra förteckning över de trafiktillstånd, som meddelats
av länsstyrelsen eller polismyndigheten i stad inom länet. Förteckningen
skall föras särskilt för tillstånd till linjetrafik, särskilt för tillstånd till länstrafik
och särskilt för tillstånd till stadstrafik. Då trafiktillstånd återkallats,
skall detta i förteckningen anmärkas.
4 mom. Automobil må — — — med fordonet.
Ej må---försäkringsplikten fullgjorts.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
5
Godkännande eller---— myndighet återkallas.
5 mom. För utrönande---fall, typintyg.
Besiktningsmannen skall---besiktningen verkställts.
Befinnes vid ■— --sin hemort.
Angående skyldighet---10 § 4 mom.
Har trafiktillståndet--— besiktningen verkställts.
De i---meddelat trafiktillståndet.
6 mom. Länsstyrelse äger----ordet »Trafikbil».
Där så finnes påkallat, äger länsstyrelse jämväl föreskriva, att personomnibus,
som brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda av
modell, som fastställts av medicinalstyrelsen.
7 mom. I yrkesmässig trafik tjänstgörande förares arbetstid må under
tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt förhållande annat
påkallar, överskrida tolv timmar. I arbetstiden skall inräknas all den
tid föraren till följd av sin tjänst tillbringar å automobil, som brukas i
trafiken, eller automobilens skötsel eljest kräver eller som åtgår för på- eller
avlastning av gods, vilket med automobilen befordras, ävensom rast, som
understiger trettio minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att avlägsna
sig från automobilen. Utan uppehåll örn minst trettio minuter i följd
må ej bär omförmäld förare framföra automobil under längre tid än sex timmar,
såvida icke särskilda omständigheter därtill föranleda.
Myndighet, som har att meddela trafiktillstånd, äger föreskriva ytterligare
begränsning av arbetstiden. Sådan föreskrift skall intagas i trafiktillståndet.
8 mom. Till varje automobil, som brukas i stads- eller länstrafik, vilken
icke endast avser befordran av personer, skall av tillståndshavaren anskaffas
särskild bok för anteckning örn de körningar, som med automobilen utföras
(trafikbok). Närmare bestämmelser örn trafikboks beskaffenhet och örn
de uppgifter, som skola däri införas, meddelas av Konungen. Trafikboken
föres av föraren.
Under färd skall trafikboken medföras av föraren och på tillsägelse uppvisas
för besiktningsman eller polisman.
Trafikbok bör av tillståndshavaren förvaras under ett år, räknat från den
dag sista däri antecknade körning utfördes.
28 §.
1 mom. Vid linjetrafik---(nr 22) angiver.
Ej heller vid länstrafik må skjutslegan utgå med högre belopp än som
medgives i taxa, vilken det åligger länsstyrelse att, särskilt för personbefordran
och särskilt för godsbefordran, för länet utfärda.
över förslag--— landsting deltager.
Särskilda föreskrifter om utliyrningsrörelse.
29 a §.
1 mom. Den, som vill yrkesmässigt uthyra automobil utan att förare ställes
till förfogande (uthyrningsrörelse), skall därtill söka tillstånd av länsstyrelsen
i det län, där ort, varest rörelsen skall bedrivas, är belägen.
6
Kungl, Maj:ts proposition nr 19S.
Ansökan om dylikt tillstånd skall innehålla uppgift om sagda ort ävensom
örn den eller de automobiler, som äro avsedda att användas i rörelsen, och
skola i övrigt föreskrifterna i 26 § 1 mom. i tillämpliga delar gälla.
2 mom. Automobil må icke användas i uthyrningsrörelse utan att vara
därför godkänd av länsstyrelsen. Då godkännande sökes, skall företes intyg
av besiktningsman, att automobilen är lämplig för uthyrningsrörelse, varjämte
skall visas, att försäkringsplikten fullgjorts.
3 mom. Tillstånd eller godkännande, varom i 1 och 2 mom. sägs, kan, när
anledning därtill förekommer, återkallas av länsstyrelsen.
A mom. Automobil, som användes i uthyrningsrörelse, skall för det ändamål,
varom i 27 § 5 mom. första stycket förmäles, sist inom sex månader efter
närmast föregående besiktning uppvisas för där angiven besiktningsman. Därvid
skall företes det för automobilen senast utfärdade besiktningsinstrument
eller, i förekommande fall, typintyg.
Föreskrifterna i 27 § 5 mom. andra—femte styckena skola äga motsvarande
tillämplighet i fråga örn automobil, som användes i uthyrningsrörelse.
Där automobil, som nyss nämnts, tillika brukas i yrkesmässig trafik, skall
vad i denna paragraf är stadgat om efterbesiktning icke gälla.
40 §.
1 mom. Framföres automobil ----må framföras,
eller brukas---meddelade föreskrifter,
eller befordras---fastställda maximilasten,
eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 och
3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styckena
samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom. första
stycket eller 37 § 1 mom. sista stycket eller mot föreskrift, som meddelats
med stöd av 2 § 6 morn.,
straffes den •— -— -— femhundra kronor.
Till enahanda — -—- — 34 § förmäles.
Har automobils--— å fordonet.
42 §.
Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,
som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde
stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket,
5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom.
tredje stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra
stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. näst sista stycket.
Till enahanda — — — 34 § förmäles.
Visar den---ansvar fri.
Till straff---av polismyndighet.
43 §.
1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.
och 22 § 5 mom. är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 §
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
7
sägs, eller släpvagn eller underlåter eljest någon, som enligt denna förordning
är pliktig göra anmälan till automobilregistret eller hos myndighet, som
meddelat trafiktillstånd eller tillstånd till uthyrningsrörelse, sådan anmälan
inom den härför i varje fall stadgade tid, höte den, vilken registrerings- eller
anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig förfallen till
ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med femhundra kronor.
Underlåter någon,---sin skyldighet.
44 §.
1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller uthyrningsrörelse
eller bedriver någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg,
utan att vara berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och
med femtio till och med femhundra kronor.
Är på ■— --fall tillämpas.
Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik, att
fullgöra skyldighet, som enligt 25 § 2 mom. åligger honom, straffes som i första
stycket sägs.
2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är
godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik
utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortag ingående
motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik, eller
brukas i uthyrningsrörelse automobil, som ej är godkänd för sådan rörelse,
straffes den, som utövar trafiken eller rörelsen med böter från och med tio till
och med femhundra kronor.
Ägde föraren--— nyss sagts.
3 mom. Jordras vid---femhundra kronor.
Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §
4 mom. eller föreskrifterna i 27 § 7 mom. första stycket.
Uraktlåter förare att i trafikbok införa vederbörliga anteckningar, straffes
som i första stycket sägs.
48 §.
De för---här avses.
Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga om ansvar, som enligt
44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig trafik
eller till trafik med traktortåg eller till uthyrningsrörelse.
55 §.
Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse
eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande
av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle
beslutet, där det ej avser tillstånd till yrkesmässig trafik, utan hinder av besvär
till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.
Beslut örn tillstånd, varom nyss sagts, vare ej gällande, förrän beslutet vunnit
8 Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
laga kraft eller, där besvär däremot anförts, beslutet blivit slutligen fastställt.
Beslut, varigenom tillstånd till yrkesmässig trafik meddelats, skall anses
hava kommit klaganden till del den dag, då beslutet tillkännagivits genom
anslag i länsstyrelsens eller polismyndighetens lokal. Sådant tillkännagivande
bör ske inom åtta dagar från beslutets dag.
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933, dock att uthyrningsrörelse,
som sistnämnda dag bedrives, må utan hinder av vad i 29 a § stadgas fortsättas
intill den 1 oktober 1933.
Genom denna förordning upphäves kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 124)
örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig automobiltrafik tjänstgörande
förare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
9
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1933.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, fråga örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284)
samt anför därvid:
Inledning.
I skrivelse den 13 juni 1932, nr 364, i anledning av dels riksdagens revisorers
uttalande angående åtgärder för reglering av konkurrensförhållandet
mellan järnvägs- och automobiltrafiken, dels ock i ämnet väckta motioner
m. m., anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning
av frågan örn åtgärder för ernående av en ur olika synpunkter sund
reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart jämte därmed
sammanhängande spörsmål samt därefter vidtaga de åtgärder och, i den
mån riksdagens medverkan prövades erforderlig, för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.
I nämnda skrivelse framhöll riksdagen, att några bestämda direktiv för den
ifrågasatta utredningen icke kunde eller borde angivas, men att riksdagen likväl
icke ville underlåta att giva uttryck åt vissa allmänna synpunkter av huvudsakligen
principiell innebörd. I detta avseende yttrade riksdagen, bland
annat:
Av i ärendet föreliggande handlingar hade synts framgå, att den osunda
konkurrensen mellan olika trafikföretag skärpts genom den starka stegring
av antalet biltrafikrättigheter, särskilt för lasttrafik, som ägt rum under
de senare åren, samt genom att lämnade tillstånd utnyttjats på ett annat sätt
än från början torde hava varit avsett, ävensom att dessa omständigheter
vore en viktig orsak till vissa nu rådande mindre tillfredsställande förhållanden.
Därest transportorganisationen genom bilföretagens snabba tillväxt blivit
för stor i förhållande till transportbehovet, syntes åtgärder böra vidtagas
för utjämning av trafikrättigheternas antal till rimligare proportioner. För
vinnande av detta syfte torde, på sätt från olika håll föreslagits, strängare
regler för beviljande av trafiktillstånd böra övervägas, dock utan att därigenom
tendenser till monopolbildning eller handel med trafikrättigheter befrämjades.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 193.
Med avseende å de sålunda berörda spörsmålen anförde riksdagen, att det
ville synas, som örn den av riksdagen förordade utredningen i första hand borde
till omedelbar prövning upptaga frågan örn tillämpningen av motorfordonsförordningens
bestämmelser beträffande beviljande av tillstånd till yrkesmässig
trafik. Därvid borde undersökas, dels huruvida begränsning av befintliga
tillstånd till yrkesmässig trafik erfordrades, dels ock vilka åtgärder, som kunde
påkallas för ernående av en mera effektiv prövning av ansökningar örn nya
sådana tillstånd. Till den del nödiga bestämmelser därutinnan kunde utan
prövning av riksdagen vidtagas på administrativ väg, borde frågan örn dylika
bestämmelser av Kungl. Maj :t upptagas till skyndsam prövning. I den mån
ändring av motorfordonsförordningen i förevarande syfte erfordrades och ansages
kräva riksdagens medverkan, förutsatte riksdagen, att dylika spörsmål
likaledes gjordes till föremål för fristående behandling snarast möjligt. Jämväl
borde frågan örn åtgärder för ett noggrannare iakttagande av motorfordonsförordningens
föreskrifter örn maximihastighet, maximibelastning, arbetstidens
längd för bilförare m. m. göras till föremål för övervägande i detta
sammanhang.
Vid anmälan inför Kungl. Maj :t den 30 juni 1932 av riksdagens omförmälda
skrivelse hänvisade min företrädare i ämbetet till det utlåtande (nr 59)
av bankoutskottet, som legat till grund för riksdagens behandling av ärendet,
samt anförde, efter att hava tillstyrkt företagande av den av riksdagen
begärda utredningen, bland annat, att med avseende å utredningsarbetets
anordnande borde, i enlighet med vad riksdagen förutsatt, iakttagas, att
i första hand till omedelbar prövning upptoges frågan örn tillämpningen av
vissa föreskrifter i gällande motorfordonsförordning m. m.; i detta hänseende
erinrades om vad riksdagen i nyssnämnda skrivelse därutinnan yttrat.
I den mån, efter erforderlig utredning, åtgärder i förevarande delar från
Kungl. Maj:ts eller från Kungl. Maj:ts och riksdagens sida funnes påkallade
utan avvaktan på slutförande av utredningen i dess helhet, borde förslag
därom, successivt eller i ett sammanhang, till Kungl. Maj :t skyndsamt ingivas.
I anledning av Kungl. Maj :ts sistberörda dag givna bemyndigande tillkallade
chefen för kommunikationsdepartementet samma dag landshövdingen
A. W. T. von Sneidern, ledamoten av riksdagens första kammare, lantbrukaren
J. B. Johansson och ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören
A. Wikström att, med beaktande av vad departementschefen till statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för nämnda dag anfört, i egenskap
av utredningsmän inom kommunikationsdepartementet biträda med verkställande
av en allsidig utredning av frågan örn åtgärder för ernående av en ur
olika synpunkter sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar
och sjöfart jämte därmed sammanhängande spörsmål. Därjämte uppdrogs
at von Sneidern att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete.
Utredningsmännen, som i enlighet med de dem lämnade direktiven i första
hand inriktat sitt arbete å en undersökning av tillämpningen av vissa, den
yrkesmässiga automobiltrafiken berörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,
hava med skrivelse den 22 december 1932 avlämnat betänkande
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen.
Förslaget torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
11
I sammanhang med utredningsmännens förslag torde jämväl få upptagas
vissa spörsmål örn ändrade bestämmelser i några andra, automobiltrafiken berörande
hänseenden, varom framställningar inkommit, nämligen från kungl,
automobilklubben angående antal oell beskaffenhet av framtill å automobil förekommande
lyktor, från svenska brandskyddsföreningen angående, bland annat,
hastighetsbestämmelserna med avseende å släpvagn, som vid eldfara användes
för brandväsendets räkning, från överstyrelsen för svenska Röda Korset
och motorförarnas helnykterhetsförbund angående skyldighet att medföra
förbandslåda å automobil, som brukas i yrkesmässig trafik, samt från länsstyrelsen
i Malmöhus län angående bestridandet av kostnaderna för offentliggörande
i ortstidning av vissa beslut rörande körkort.
Jag övergår härefter till det av utredningsmännen avgivna förslaget.
Gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik.
Särskilda bestämmelser örn den yrkesmässiga automobiltrafiken förekommo
redan i den första förordningen örn automobiltrafik, utfärdad den 21 september
1906. Under det att dylika bestämmelser till en början föranletts
närmast därav att — såsom det heter i det den 16 mars 1904 avgivna förslag,
som låg till grund för nyssnämnda förordning — allmänheten, till vilken ett
visst befordringsmedel utbjöds, kunde äga anspråk på att lämpligheten såväl
av befordringsmedlet självt som av de kommunikationsleder, där det skulle
användas, ägnades en mera grundlig och allsidig prövning, har sedermera till
följd av den revolutionerande omdaning av trafikväsendet, som ägt rum i anledning
av automobiltrafikens hastiga utveckling, särskilda bestämmelser rörande
den yrkesmässiga automobiltrafiken ansetts påkallade jämväl i syfte
att erhålla en reglering av förhållandet mellan de olika trafikmedlen — å ena
sidan järnvägar och fartyg, å andra sidan automobiler — ävensom mellan
olika automobiltrafikföretag inbördes och att därigenom förhindra en osund
konkurrens mellan de skilda trafikföretagen, och torde sistberörda synpunkter
numera vara de förhärskande.
Bestämmelser i sådant syfte upptogos först i förordningen den 15 juni 1923
örn motorfordon. Då frågan om verkställande av en allmän revision av denna
förordning anmäldes i statsråd den 11 november 1927, anförde dåvarande
chefen för kommunikationsdepartementet — i anslutning till två framställningar,
berörande konkurrensen mellan järnvägs- och automobiltrafiken —
att i den mån denna fråga berörde regleringen av den yrkesmässiga automobiltrafiken
med hänsyn till, bland annat, redan förefintlig järnvägstrafik,
borde den upptagas till prövning i samband med motorfordonsförordningens
bestämmelser örn meddelande av tillstånd till yrkesmässig trafik.
De bestämmelser i förevarande hänseende, vilka återfinnas i nu gällande
motorfordonsförordning, överensstämma i allt väsentligt med de förslag, som
därutinnan avgåvos av de sakkunniga — 1927 års motorfordonssakkunniga
— vilka jämlikt Kungl. Maj:ts sistnämnda dag givna bemyndigande tillkallades
för att utarbeta förslag till ny förordning örn motorfordon m. m.
12
Kungl. Maj:is proposition nr 193.
Dessa bestämmelser innehålla i huvudsak följande:
Enligt motorfordonsförordningen (23 §) definieras begreppet yrkesmässig
automobiltrafik såsom tillhandahållande åt allmänheten av automobil mot ersättning.
I förordningen (24 §) skiljes på tre slag av yrkesmässig trafik:
linjetrafik, varunder inbegripes yrkesmässig trafik i regelbunden fart å viss
vägsträcka; stadstrafik, varmed avses annan, inom stad bedriven, yrkesmässig
trafik än linjetrafik; samt länstrafik, vilken angives såsom inom visst län eller
del därav bedriven yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra till linje- eller
stadstrafik. Tillstånd till yrkesmässig trafik meddelas, i fråga örn linjetrafik
av länsstyrelsen i det län, där trafiken skall äga rum, i fråga om stadstrafik
av polismyndigheten i staden — d. v. s. i Stockholm av Överståthållarämbetet,
i annan stad, där poliskammare finnes, av denna och annorstädes av
magistraten eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelsen — samt i fråga örn
länstrafik av länsstyrelsen. Trafiktillstånd kan, när anledning därtill förekommer,
återkallas av den myndighet, som meddelat tillståndet.
I motorfordonsförordningen (25 §) stadgas härjämte: Vid meddelande av
tillstånd till länstrafik skall bestämmas, å vilken ort automobil som brukas i
trafiken, skall vara stationerad (stationsort); för automobil, som brukas i
stadstrafik, är vederbörande stad stationsort. Innehavare av tillstånd till
stads- eller länstrafik för personbefordran är, såvida icke naturhinder föreligger
eller eljest giltigt skäl för vägran är för handen, skyldig att på anfordran
utföra körning inom det område trafiktillståndet avser (trafikområde),
där ej myndighet, som meddelat tillståndet, medgivit befrielse från dylik
skyldighet. I anledning av beställning, som innehavare av tillstånd till
stads- eller länstrafik mottagit å ort inom trafikområdet, äger han utföra
körning jämväl till ort utom detsamma. Därest automobil tagits i bruk för
körning utom stationsorten, skall automobilen, sedan körningen avslutats,
utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Har färd avslutats
utom trafikområdet, må automobilen å sådan ort tagas i bruk för körning
direkt tillbaka till trafikområdet (s. k. returkörning).
Ytterligare stadgas i motorfordonsförordningen (27 §) —- efter det (26 §)
föreskrifter lämnats örn de uppgifter ansökan örn trafiktillstånd skall innehålla
— följande: Över ansökan om tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse
höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten (d. v. s. i stad nyss
omförmälda myndigheter och å landet polischefen i orten) samt järnvägsföretag
eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken; örn
förhållandena därtill föranleda, skola därjämte vederbörande väghållningsskyldiga
och andra, som ärendet kan angå, lämnas tillfälle att yttra sig.
över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall höras polismyndigheten i den
ort. varest ifrågakommen automobil avses skola hava sin stationsort. Vid
prövning av ansökan örn trafiktillstånd skall hänsyn tagas till behövligheten
och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken. Trafiktillstånd skall upptaga
de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas nödiga. Därvid
skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande förares arbetstid under tjugufyra
på varandra följande timmar i regel icke får överskrida tretton timmar,
raster däri inbegripna, dock att myndighet, som har att meddela trafiktillståndet,
äger stadga ytterligare begränsning av arbetstiden. Av länsstyrelses
beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter tillställas vederbörande
vägstyrelse och polismyndighet, varjämte meddelande örn beslutet skall intagas
i tidning i orten; av länsstyrelses beslut örn tillstånd till länstrafik skall
avskrift tillställas polismyndigheten i den ort, varest ifrågakommen automobil
har sin stationsort. — Automobil, som användes i yrkesmässig trafik,
skall vara för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet.
Dylik automobil skall årligen undergå efterbesiktning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
13
Vid vissa slag av yrkesmässig trafik må skjutslega:! icke utgå med högre
belopp än fastställd taxa medgiver (28 §). Så är fallet vid linje- och stads.»
trafik för såväl person- som godsbefordran ävensom vid länstrafik, som icke
endast avser befordran av gods. Även vid länstrafik för befordran av gods
skall, när så med hänsyn till förhållandena kan anses av behovet påkallat,
dylik taxa fastställas. Taxa för länstrafik åligger det länsstyrelse att för
länet utfärda, varemot taxa vid linjetrafik fastställes i samband med meddelande
av tillstånd därtill. För stadstrafik fastställes taxa i den ordning 23 §
i ordningsstadgan för rikets städer angiver.
Slutligen meddelas (29 §) särskilda bestämmelser rörande tillstånd att
tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig trafik (trafikkort).
Sammanfattning: av utredningsmännens förslag.
Av utredningsmännen föreslagna ändringar i nu återgivna bestämmelser
rörande den yrkesmässiga automobiltrafiken kunna i korthet sammanfattas sålunda
:
I fråga örn länstrafik skall icke fastställas något trafikområde. Rätten
att utbjuda automobil, som brukas i dylik trafik, begränsas till stationsorten.
Begreppet trafikområde utgår ur författningen.
Såsom en följd härav skall, i fråga örn returkörning, återfärden avse stationsorten
(nu trafikområdet), därvid körningen må ske »i riktning mot»
stationsorten (nu: »direkt tillbaka till» trafikområdet).
Området för körplikt —- vilken plikt såsom nu endast skall gälla innehavare
av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av personer •—
skall icke fastställas i författningen utan bestämmas i samband med meddelande
av trafiktillståndet.
Förutsättningarna för trafiktillstånds beviljande skärpas.
Nu gällande föreskrifter örn vissa vederbörandes hörande över ansökan örn
tillstånd till linjetrafik skola i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga örn
ansökan örn tillstånd till länstrafik.
För uthyrande av automobil för persontrafik utan att förare därvid ställes
till förfogande skall fordras särskilt tillstånd; och skola med avseende å
dylik rörelse åtskilliga av de bestämmelser, som gälla yrkesmässig trafik, äga
tillämpning. I samband därmed ändras definitionen å yrkesmässig trafik.
över samtliga inom ett län gällande tillstånd till yrkesmässig trafik skall
årligen genom länsstyrelsens försorg föras och utgivas förteckning.
örn tillstånd till linje- och länstrafik skall •—- utöver vad nu är föreskrivet
— underrättelse jämväl lämnas vederbörande statspolisavdelning. Vederbörande
polismyndigheter och statspolisavdelningar skola härjämte underrättas
örn beslut, varigenom trafiktillstånd återkallats.
I trafiktillstånd skola intagas närmare angivna bestämmelser rörande vad
som skall inräknas i arbetstiden för förare, som tjänstgör i yrkesmässig trafik,
varjämte i tillståndet skall föreskrivas, att ingen må utan uppehåll örn
minst trettio minuter föra automobil under längre tid än sex timmar.
I detta sammanhang må omnätamas, att utredningsmännen — under erinran
att enligt de för dem gällande direktiven motorfordonsförordningens föreskrifter
om maximihastighet och maximihelastning varit föremål för utredningsmännens
övervägande — uttalat, att de ansett ett ståndpunktstagande
i dessa ämnen böra bliva beroende av resultatet av vissa, särskilt hos 1931
års väg- och brosakkunniga, pågående utredningar och att, sedan dessa hunnit
avslutas, utredningsmännen torde få tillfälle återkomma till berörda frågor.
u
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Över betänkandet hava yttranden avgivits av järnvägsstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, socialstyrelsen, Överståthållarämbetet och samtliga
länsstyrelser, statspolisintendenten, svenska järnvägsföreningen, kungl, automobilklubben,
Sveriges trafikbilägares riksförbund, Sveriges droskbilägares
riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund, Sveriges lasttrafikbilägares
riksförbund, svenska handelsarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet,
föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar och styrelsen
för automobilbesiktningsmännens förening.
Här torde — såsom berörande mera principiella spörsmål — böra återgivas
vad järnväg sstyrelsen i sitt utförliga yttrande inledningsvis anfört.
Det av utredningsmännen nu framlagda förslaget måste, heter det, ses mot
bakgrunden av vad som anförts i förenämnda riksdagsskrivelse, till vilken av
Kungl. Majit givna utredningsdirektiv helt anslöte sig. Å ena sidan vore därvid
att beakta dels den trånga ram, inom vilken utredningen under sitt första
skede haft att röra sig, dels att uppgiften icke varit att skapa någon slutgiltig
reglering inom det berörda området utan blott att bereda ett »modus vivendi»
för den tid, som det vidare utredningsarbetet fordrade. De ändrade bestämmelser,
som nu föresloges, vore alltså att betrakta såsom helt provisoriska, och
icke föregripande de avgöranden, som framdeles kunde komma att träffas. Å
andra sidan måste emellertid med hänsyn till trafikutredningens allmänna
syfte krävas, att samtliga de föreslagna ändringarna skulle vara ägnade att
för sagda tid medverka till en sanering av transportmarknaden.
Då det gällde en utredning angående biltrafiken såsom ekonomisk samhällsföreteelse
kunde två, i viss mån motsatta utsiktspunkter väljas; man kunde
rikta uppmärksamheten på trafiken i dess egenskap av producent eller i dess
egenskap av konsument i ordets mest vidsträckta betydelse, d. v. s. förbrukare
och utnyttjare av materiella nyttigheter samt tjänster. Sökte man komma
fram till mätbara storheter, framträdde motsättningen mellan vagnrörelsen
och transportarbetet, mätt i vagnkilometer och bruttotonkilometer, samt det
nyttiga arbetet, mätt i personkilometer och nettotonkilometer.
Då man för cirka 30 år sedan hade gått till en första reglering av landsvägarnas
motortrafik, hade verksamhetens tekniska sida kommit i förgrunden
— automobilen hade ju vid denna tid betraktats förnämligast som ett sportredskap
-— och då uppmärksamhet sedermera börjat ägnas åt den ekonomiska
flanken, hade det varit lika självfallet, att densamma främst inriktats på den
materiella bäraren av verksamheten, d. v. s. fordonet, samt framförandet av
detsamma, körningen. Även vid senare överarbetningar av motorfordonsförordningen
hade inriktningen varit densamma, och det vore ju också naturligt,
att så varit, alldenstund man vid avfattande av bestämmelser måste gå från
det mest gripbara fram mot de slutliga funktionella nyttigheterna, transporterna.
Emellertid vore det ju i egenskap av producent och — vad den yrkesmässiga
trafiken beträffade ■— säljare av transporter, som biltrafiken komme i
konkurrens och samarbete med järnvägar och sjöfart. Vid en utredning ägnad
åt förhållandet mellan olika grenar av samhällets transportorganisation borde
följaktligen vara självfallet, att verksamhetens prestationer, transporterna,
ställdes centralt i blickfältet.
Eftersom huvudparten av motorfordonsförordningen av naturliga skäl hade
avseende på biltrafiken såsom konsument, framför allt såsom ianspråktagare
av samhällets vägar, och då denna allmänna inställning och nyssnämnda historiska
utveckling hittills fått i hög grad inverka jämväl på avfattningen av de
särskilda bestämmelser rörande den yrkesmässiga trafiken, åt vilka förevarande
betänkande vore ägnat, måste nyssnämnda inriktning av uppmärksamheten
Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 15
mot producentsidan innebära en viss oppositionsställning gentemot hittillsvarande
praxis.
Utredningsmännen hade icke velat taga ett så avgörande steg som övergång
till en konträrt motsatt utsiktspunkt. De diskuterade ändringarna i motorfordonsförordningen
syntes också övervägande hava skärskådats inifrån biltrafikens
eget verksamhetsområde, vilket måhända delvis torde kunna förklaras
därav, att av parterna endast den ena, nämligen representanter för biltrafiken,
haft tillfälle att under utredningens gång framföra sina inlägg. Förenämnda
beslut av 1932 års riksdag torde dock obestridligen vara att i första hand tillskriva
statsmakternas intresse för bevarande av järnvägsförbindelserna.
Av utredningsmännens betänkande — vars huvuddrag i det följande återgivas
— torde framgå, att i vissa hänseenden förändrade bestämmelser rörande
den yrkesmässiga trafiken böra komma till stånd. Därutinnan torde, i avbidan
på resultatet av utredningsmännens fortsatta arbete, det av dem framlagda
förslaget kunna läggas till grund. För innebörden av ändringar i och
tillägg till förslaget — i stort sett vidtagna i anslutning till de över förslaget
avgivna yttrandena — tillåter jag mig hänvisa till den följande framställningen.
Jag kommer därvid att i huvudsak följa den ordning, i vilken av utredningsmännen
föreslagna ändringar i gällande bestämmelser upptagits i den
här förut gjorda sammanfattningen av utredningsmännens förslag.
Begränsning av tillstånd till yrkesmässig trafik.
I utredningsmännens uppdrag har, såsom i det föregående angivits, ingått,
bland annat, att undersöka, huruvida begränsning av befintliga tillstånd till
yrkesmässig trafik erfordrades. Såsom framgår av den nyss lämnade sammanfattningen
av utredningsmännens förslag hava utredningsmännen icke i
detta hänseende förordat några särskilda föreskrifter.
Efter en erinran om stadgandet i 24 § 5 mom. motorfordonsförordningen
— att trafiktillstånd kan, när anledning därtill förekommer, återkallas av
myndighet, som meddelat tillståndet —- omnämna utredningsmännen, att flertalet
länsstyrelser i yttranden till utredningsmännen förklarat sig icke kunna
förorda begränsning av redan meddelade tillstånd till yrkesmässig trafik,
samt anföra vidare:
I den mån övriga länsstyrelser ansett sådana åtgärder påkallade, hava förslagen
avsett en eller flera av följande möjligheter, nämligen
1) indragning av trafiktillstånd, som icke utnyttjats,
2) omprövning och, där så erfordras, indragning av tillstånd till länstrafik,
som beviljats under tillämpning av 1923 års förordning, i vilken någon föreskrift
örn att hänsyn till den ifrågasatta trafikens behövlighet och lämplighet
skulle tagas vid prövning av ansökningar örn trafiktillstånd icke förekom, såvitt
denna trafik angick,
3) motsvarande åtgärder jämväl med avseende å vissa tillstånd till linjetrafik,
4) begränsning av trafikområdet eller för varje fall av rätten att utom detsamma
bedriva godstrafik.
I samband med nu förevarande fråga må omnämnas, att vid överläggningar
med representanter för organisationer av yrkesutövare inom den yrkesmässiga
automobiltrafiken för oss uppgivits, att åtminstone på vissa håll indragning
Departe
ments
chefen.
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
av trafiktillstånd uraktlåtits även i sådana fall, där indragning uppenbarligen
bort ske. Denna underlåtenhet hade medverkat till utbredning av systemet
med överlåtelser av trafikrättigheter mot förtäckt ersättning.
Detta torde vanligen ske i den form, att rättighetsinnehavaren försäljer en
bil till ett i förhållande till dess bruksvärde mycket högt pris, men på samma
gång anmäler hos den tillståndsgivande myndigheten, att han upphör med sin
yrkesmässiga trafik. Köparen av bilen inlämnar samtidigt ansökan om rättighet
till sådan trafik, vilket sällan torde vägras honom, örn han i övrigt är
lämplig som yrkesutövare.
Det är givetvis av vikt att såväl alla icke använda tillstånd som tillstånd,
vilkas innehavare icke fortfarande kunna anses lämpliga att utöva desamma,
indragas. För detta ändamål bör den tillståndsgivande myndigheten med
lämpliga mellanrum genomgå alla medgivna tillstånd. Skulle sådana indragningar
på sina håll icke företagas, vilket närmast kan tänkas, där man icke
lagt upp särskilt register för den yrkesmässiga trafiken, vilket register betydligt
underlättar nyss angivna förfarande, hålla vi före att, örn hållande av sådant
register enligt av oss framlagt förslag blir obligatoriskt, från de tillståndsgivande
myndigheternas sida en strängare utgallring av föråldrade tillstånd
och ett noggrant beaktande av att registret blir ett troget återgivande
av den faktiskt utövade yrkesmässiga trafiken utan särskilda författningsföreskrifter
är att förvänta.
Den tillståndsgivande myndigheten bör givetvis också göra vad på den kan
bero att förebygga uttagandet av handelsvärde å trafiktillstånd.
Utöver vad nu angivits anse vi oss icke under nuvarande förhållanden böra
förorda åtgärder åsyftande en allmän inskränkning av redan beviljade trafiktillstånd.
En successiv indragning i nyss angiven omfattning i förening med
av oss förordad strängare prövning av alla ansökningar örn trafiktillstånd bör
inom en ej allt för avlägsen framtid åstadkomma en bättre jämvikt än den nuvarande
mellan trafikbehov och trafiktillstånd. Härmed är naturligtvis icke
sagt, att icke den tillståndsgivande myndigheten i enskilda fall må kunna tilllämpa
sin indragningsbefogenhet, då uppenbara missförhållanden genom överflöd
av befordringsmöjligheter uppkommit och indragning kan ske utan allt
för ödesdigra följder för av indragningen träffade enskilda intressen.
I förevarande avseende har järnvägsstyrelsen yttrat, bland annat, att det
förelåge ett med tillståndsgivningen sammanhängande spörsmål, som utredningsmännen
icke syntes hava beaktat, nämligen praxis, att innehavare av linjetrafiktillstånd
även meddelades generellt tillstånd till länstrafik med i linjetrafiken
använda fordon jämte reserver. Faran för att nämnda tillstånd
skulle ge upphov till en maskerad linjetrafik eller etablerande av tillfällig trafik
å sträckor, där trafikbehovet redan vore tillgodosett med befintliga reguljära
kommunikationer, syntes styrelsen uppenbar.
Sveriges omnibusägares riksförbund har anfört, bland annat:
Den uppfattning, som fått sitt uttryck i utredningsmännens uttalande, att
den tillståndsgivande myndigheten givetvis borde göra vad på den kunde bero
att förebygga uttagandet av handelsvärde å trafiktillstånd, funne riksförbundet
synnerligen betänklig och ansåge sig böra inlägga en bestämd gensaga
mot densamma. Visserligen torde uttalandet främst avse överlåtelse av trafikrättigheter
mot förtäckt ersättning, men uttalandet hade sedermera i utredningsmännens
motiv givits en så allmän avfattning, att riksförbundet ansett
sig nödsakat att, i vad detsamma kunde beröra den yrkesmässiga omnibustrafiken,
härutinnan framföra några synpunkter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
17
Det vore uppenbart att för startandet av yrkesmässig omnibustrafik liksom
för varje annan enskild näringsverksamhet krävdes kapital. Men inte nog därmed;
det fordrades också personliga insatser av företagets ledning. Det vore
ju i regel så, att ett nystartat företag under de första åren icke gåve någon
avkastning utan i bästa fall först senare lämnade företagaren skälig ersättning
för investerat kapital och nedlagt arbete. När så otvivelaktigt vore förhållandet,
syntes det riksförbundet orimligt att, för den händelse tillståndshavaren
skulle avlida i förtid, hans trafiktillstånd utan vidare skulle indragas.
Billighet och rättvisa syntes i sådant fall fordra, att stärbhuset kunde
antingen fortsätta rörelsen med av myndigheterna godkänd ledare eller ock
att rörelsen kunde av stärbhuset överlåtas med skälig handelsvinst. Riksförbundet
ville icke heller tro, att det varit utredningsmännens avsikt, att en yrkesutövare,
som måhända efter 30 eller 40 års verksamhet droge sig tillbaka
och avyttrade sin rörelse, icke skulle hava rätt att räkna med en skälig handelsvinst
vid försäljningen av det företag, åt vars skötsel och utveckling han
ägnat ett helt liv av oavlåtligt arbete.
En allmän begränsning av redan beviljade trafiktillstånd finner jag mig,
i likhet med utredningsmännen, icke kunna i förevarande sammanhang förorda.
Uppenbarligen är det emellertid av vikt, att trafiktillstånd, som icke längre
fyller ett behov eller icke utnyttjas eller vars innehavare icke på lämpligt sätt
handhaver den trafik tillståndet avser, utan längre tidsutdräkt indrages. En indragning
av outnyttjade tillstånd har väl ej någon självständig betydelse för
åstadkommande av minskat antal fordon i yrkesmässig trafik men är ägnad
att bereda de tillståndsbeviljande myndigheterna en bättre överblick över den
faktiskt föreliggande tillgången på trafikmedel och torde i sin mån bidraga
till förebyggande av en icke önskvärd handel med trafiktillstånd. Jämväl
en indragning av tillstånd i sådana fall, där behov av tillståndet icke längre
föreligger eller tillståndshavaren icke på ett lämpligt sätt handhaver trafiken
—• såsom då han uraktlåtit fullgöra honom åliggande körplikt eller utan skäl
undandragit sig att stå allmänheten till tjänst å anvisad stationsort eller dylikt
— bör vara ägnad att skapa bättre förutsättningar för bedömande av i
vilken utsträckning det verkliga trafikbehovet inom ett visst område kan anses
fyllt.
I detta sammanhang vill jag med anledning av järnvägsstyrelsens nyss återgivna
uttalande framhålla önskvärdheten av att tillstånd att utöva länstrafik
med automobil, vilken tillika användes i linjetrafik, meddelas endast där särskilda
omständigheter därtill föranleda samt att i förekommande fall tages
under omprövning, huruvida dylika, redan meddelade tillstånd alltjämt böra
bestå.
Att i författningen intaga några särskilda bestämmelser i nu av mig antydda
hänseenden har jag emellertid icke ansett nödigt.
Vad angår utredningsmännens av Sveriges omnibusägares riksförbund berörda
uttalande, att den tillståndsgivande myndigheten borde, i vad på den
ankomme, förebygga uttagande av handelsvärde å trafiktillstånd, torde jag få
återkomma därtill vid behandlingen av utredningsmännens förslag rörande
prövningen av ansökan om tillstånd till yrkesmässig trafik.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193.
Departe
ments
chefen.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Definitionen å yrkesmässig automobil trafik.
Såsom i det föregående omnämnts hava utredningsmännen föreslagit ändrad
lydelse av den i 23 § förekommande definitionen å yrkesmässig automobiltrafik.
På sätt jämväl antytts har denna ändring förestavats av utredningsmännens
förslag rörande uthyrning av automobil utan att förare ställes till
förfogande.
Departe
ments
chefen.
I fråga örn uthyrning av automobil — jag torde i det följande få återkomma
därtill — har jag funnit mig böra förorda bestämmelser, som i viss mån
avvika från vad av utredningsmännen föreslagits. Berörda bestämmelser
förutsätta icke någon ändring i förevarande definition. Ej heller eljest har
jag funnit ändrad avfattning av densamma erforderlig. Definitionen, som
förekom redan i 1906 års förordning örn automobiltrafik och i senare författningar
oförändrad bibehållits, torde, särskilt i belysning av det uttalande
rörande dess innebörd, som av chefen för kommunikationsdepartementet gjordes
i den proposition, nr 121 år 1930, varigenom riksdagens yttrande inhämtades
över förslaget till gällande motorfordonsförordning, täcka det nödvändigtvis
tämligen obestämda begrepp man däri velat innesluta. Sedan numera
ett av de på senaste tiden mest omdiskuterade fallen — jag åsyftar den även
av utredningsmännen behandlade frågan örn s. k. firmakörning — varit föremål
för prövning i högsta instans och där, visserligen ej enhälligt, ansetts
vara att hänföra till yrkesmässig trafik1, finnes enligt min mening än mindre
skäl att företaga någon ändring i definitionens avfattning. Och jag vill i
anledning av ett uttalande i järnvägsstyrelsens yttrande erinra, att jämväl
ett fall av s. k. föreningskörning varit föremål för prövning i högsta instans;
även i detta fall ansågs — enligt enhälligt utslag — yrkesmässig trafik
föreligga2.
Linjetrafik.
Den nuvarande definitionen å linjetrafik, vilken återfinnes i 24 § 2 mom.
och där oförändrad upptagits från 1923 års förordning, har såsom av utredningsmännen
framhållits lämnat utrymme för meningsskiljaktigheter, särskilt
med avseende därå, huruvida vissa regelbundet anordnade godstransporter
vore att hänföra till linjetrafik eller ej. Utredningsmännen hava därutinnan,
efter redogörelse för några dylika fall, som varit föremål för domstols
prövning, anfört, att då utsikt funnes, att rättstillämpningen skulle vinna
större stadga, sådan erfarenhet borde avvaktas, enär det vore fördelaktigare
örn en tillfredsställande ordning vunnes på rättstillämpningens väg än genom
ändring i lagstiftningen, varigenom ny osäkerhet kunde bliva följden.
I förevarande avseende har svenska järnvägs förening en — under erinran
örn det förslag till definition å linjetrafik, som föreningen framlade i skrivelse
till 1927 års motorfordonssakkunniga3 — förklarat sig vidhålla, att i enlighet
med vad sålunda föreslagits linjetrafik måtte definieras såsom »regel
-
1 N. J. A. 1931 sid. 117.
8 N. J. A. 1926 sid. 494.
8 Statens offentliga utredningar 1929: 16 sid. 196.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 19
bunden yrkesmässig trafik mellan vissa orter». Föreningen har emellertid
vidare anfört:
Med hänsyn till det nära samband, som förefunnes mellan definitionen å linjetrafik
samt definitionen å länstrafik, eller med andra ord med hänsyn till
det förhållande, vari den regelbundna yrkesmässiga trafiken mellan vissa orter
samt den icke regelbundna yrkesmässiga trafiken stöde till varandra, vore
föreningen tveksam örn lämpligheten överhuvud taget att taga bestämd ställning
till någotdera av dessa begrepp, förrän hela frågan örn länstrafikens ordnande
blivit klarlagd. Enligt vad föreningen erfarit, komme utredningsmännen
att under sitt blivande arbete till undersökning och prövning upptaga frågan
om införande av ett visst räjongsystem beträffande den yrkesmässiga lastbilstrafiken.
I samband därmed torde då också bliva nödvändigt att till behandling
upptaga frågan örn fastställande av klarare definitioner än de nuvarande
såväl å den trafik, som nu benämndes linjetrafik, som ock å den, som
benämndes länstrafik. Om det än enligt föreningens åsikt framstode såsom
synnerligen önskvärt — för att icke säga nödvändigt — att en mycket snar
ändring av de bestämmelser, som för närvarande reglerade nu ifrågavarande
trafik, komme till stånd, så kunde det måhända ur synpunkten av, att man vid
slutredigeringen ej skulle behöva göra ändringar i nyutfärdade bestämmelser,
vara mest ändamålsenligt att tills vidare behålla den nuvarande formuleringen.
Föreningen tilläte sig därvid räkna med att hela frågan örn ordnandet av
linje- och länstrafiken skulle av utredningsmännen upptagas till omedelbar
behandling, så att förslag till erforderlig omformulering av de reglerande bestämmelserna
för den yrkesmässiga trafiken måtte kunna föreligga till behandling
redan vid 1934 års riksdag.
Järnvägsstyrelsen har anfört:
Det måste visserligen medgivas, att den nuvarande definitionen å linjetrafik
icke medförde några väsentliga olägenheter i fråga örn den vanliga
omnibustrafiken, vilken utredningsmännen tydligen närmast haft i tankarna.
I såväl personbils- som framför allt lastbilstrafik funnes emellertid möjligheter
att anordna trafik, vilken kommersiellt hade alla linjetrafikens egenskaper,
utan att den behövde framgå över en bestämd väg.
Anlädes ett kommersiellt betraktelsesätt, vilket borde vara givet, då det
gällde konkurrensfrågor, torde framstå såsom självfallet, att i fråga om
en transport, åtminstone av gods, begynnelse- och slutpunkten vore det väsentliga,
under det att den mellanliggande vägsträckan vore av underordnat
intresse. Därtill komme det kända förhållandet, att det i fråga om godsbefordran
oftast vore omöjligt få full klarhet örn något annat än avsändningsoch
mottagningsort.
Vid en reglering av den yrkesmässiga motortrafiken måste, för så vitt en
rationell ordning skulle ernås, enligt styrelsens uppfattning skiljelinjen dragas
mellan regelbunden och icke regelbunden trafik. Den regelbundna trafiken
kunde i anslutning till hävdvunnet språkbruk benämnas linjetrafik. Det
karakteristiska för densamma vöre att därigenom åstadkommes fasta förbindelser
mellan olika orter. Huruvida linjen, närmast efter järnvägsmönster,
vore avsedd att betjäna samtliga orter utefter den väg, där densamma framginge,
(dier i likhet med vissa sjöfartslinjer blott de båda samhällena vid
linjens ändpunkter, i vilket senare fall vägen dem emellan kunde väljas såsom
för varje tillfälle bäst passade, kunde däremot icke vara väsensskiljande.
I alla händelser kunde en linje av det senare slaget, vilken valde ut den mest
lukrativa trafiken, icke rimligen göra anspråk på en friare ställning.
Att, såsom utredningsmännen förordat, slå sig till ro med förhoppningen,
att en tillfredsställande lösning skulle vinnas på rättstillämpningens väg, kunde
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
styrelsen icke finna tillrådligt. Om en författningsbestämmelse, vilken måste
vara tillkommen med hänsyn till vissa ekonomiska verkningar av den rörelse,
densamma avsåge, icke i första hand toge sikte på den säregenhet, vilken
betingade dessa verkningar — i förevarande fall att regelbunden förbindelse
mellan vissa orter åstadkommes — utan i stället inriktade sig på något, som
för dessa verkningar vore av sekundär betydelse — här huruvida fordonen
regelbundet framfördes utefter samma stycke landsväg — torde det vara fåfängt
vänta, att rättsskipningen skulle stabiliseras så, att man vunne en
ekonomiskt försvarbar ordning. För övrigt ginge ju utvecklingen inom berörda
område så fort, att någon fast rättspraxis måhända aldrig hunne utbilda
sig, åtminstone icke innan de förefintliga transportföretagen lidit obotliga
skador.
Länsstyrelsen i Malmöhus län yttrar:
Länsstyrelsen hade hemställt till utredningsmännen, att linjetrafik måtte
bestämmas såsom bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden fart mellan
vissa orter. I bilaga till järnvägsstyrelsens skrivelse den 9 februari 1931 (omnämnd
i bankoutskottets utlåtande nr 59 år 1932) omförmäldes tretton linjer
med utgångspunkt från Malmö, å vilka regelbunden trafik för godsbefordran
upprätthölles. Såväl denna som sedermera till länsstyrelsens kännedom kommen
trafik för godstransport hade gjorts till föremål för undersökning. Det
hade därvid visat sig, att till följd av det finmaskiga vägnätet inom länet,
förarna av lastautomobilerna vid olika tillfällen än här och än där gjorde
smärre avvikelser från den genaste vägen och sålunda, ehuru trafiken bedreves
i regelbunden fart mellan vissa orter, icke utförde den å en bestämd
vägsträcka och därför undginge åtal och dom. Denna trafik vore till så stor
skada för länets järnvägar, att det för dem torde vara en nödvändighet, att
ändring i denna maskerade linjetrafik komme till stånd. Utredningsmännen
uttalade sig mot ändring av definitionen på begreppet linjetrafik under hänvisning
till att därom yppade meningsskiljaktigheter inom domstolarna skulle
försvinna, sedan rättstillämpningen vunnit större stadga. Situationen torde
emellertid vara så allvarlig för järnvägarna, att den tidpunkt, när rättspraxis
därom hunnit utbildas, icke kunde avvaktas utan att måhända obotlig skada
uppstode för järnvägarna. Därför vore det enligt länsstyrelsens förmenande
bättre, örn åt begreppet linjetrafik gåves ett innehåll, som ej kunde bliva föremål
för meningsskiljaktigheter. Länsstyrelsen hemställde därför örn bifall
till sitt förenämnda förslag.
Länsstyrelsen i Södermanlands län ansluter sig till länsstyrelsens i Malmöhus
län nyssberörda förslag samt anför vidare:
Det utmärkande för linjetrafiken torde vara dess regelbundenhet och den därav
uppkomna möjligheten för allmänheten att betjäna sig av trafiken utan att i
förväg behöva beställa körning. Huruvida trafiken ständigt framginge å
en viss vägsträcka eller ej och huruvida gods in- eller urlastades endast å
ankomst- och avgångsstationerna eller jämväl å mellanstationer utmed vägen,
syntes icke böra vara avgörande för huruvida linjetrafik skulle anses föreligga.
Den nuvarande definitionen hade beträffande godstrafiken visat sig
högst otillfredsställande och torde vara huvudsakliga anledningen till, att lastbilstrafiken
kunnat ernå en sådan utveckling, att en reglering av _ förhållandet
mellan biltrafik och järnvägar nu ansåges påkallad. Att rättstillämpningen
komme att stadga sig i den av utredningsmännen antagna riktningen, syntes
att döma av de anförda rättsfallen ovisst.
Jämväl länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Älvsborgs (yttrandet är undertecknat
av landssekreteraren G. Lidströmer och länsassessorn K. Sandelin)
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
21
och Gävleborgs län samt Sveriges trafikbilägares riksförbund framhålla behovet
av tydligare bestämning av begreppet linjetrafik.
Här må även nämnas, att 1927 års motorfordonssakkunniga gentemot den
av svenska järnvägsföreningen föreslagna definitionen å linjetrafik anförde, att
en trafik, som allenast karakteriserades av regelbunden fart mellan vissa orter
men som icke ägde rum å en bestämd vägsträcka, icke lämpligen kunde regleras
som linjetrafik. För att hindra dylik trafik, vilken torde vara att betrakta
som länstrafik, att upptaga illojal konkurrens med järnvägarna syntes det ej
heller vara nödvändigt att behandla densamma som linjetrafik. Därest nämligen
i enlighet med de sakkunnigas förslag jämväl vid prövning äv ansökan örn
tillstånd till länstrafik hänsyn städse skulle tagas till behövligheten och lämpligheten
av den ifrågasatta trafiken, syntes man hava anledning antaga, att
de missförhållanden, som föreningen befarat, icke skulle komma att uppstå i
någon större omfattning.
Att missförhållanden uppkommit i anledning av den nuvarande gränsdragningen
mellan å ena sidan linjetrafik och å andra sidan annan yrkesmässig
trafik, främst länstrafik, torde vara obestridligt. Såsom ett led i åtgärderna
att söka åstadkomma en sund reglering av konkurrensen mellan den yrkesmässiga
automobiltrafiken och järnvägstrafiken synes det därför påkallat, att
de särskilda bestämmelser och villkor, som nu gälla beträffande linjetrafik,
kunna tillämpas jämväl med avseende å den automobiltrafik, som, i stort sett
ohämmad, regelbundet bedrives mellan vissa orter. Det vill synas, att, bland
andra, länsstyrelsen i Malmöhus län anfört övertygande skäl, att för sådant
ändamål den nuvarande definitionen å linjetrafik, enligt vilken förutsättes, att
trafiken sker å viss vägsträcka, icke är tillfyllest. Jag har därför funnit
mig böra föreslå sådan avfattning av 24 § 2 morn., att under begreppet
linjetrafik faller ej endast trafik i regelbunden fart å viss vägsträcka utan jämväl
trafik, som regelbundet bedrives mellan vissa orter, även örn densamma
framgår å olika vägsträckor. Därvid har jag icke förbisett, att ur språklig
synpunkt det av mig föreslagna tillägget måhända kan giva rum för den anmärkningen,
att en trafik, som icke är knuten till viss vägsträcka •— en viss
linje — icke bör betecknas som linjetrafik. Tillräcklig anledning att frångå
den hävdvunna beteckningen torde emellertid saknas.
Jag anser mig här böra framhålla, att det med hänsyn till allmänhetens
intresse att på förhand veta, när möjlighet att anlita automobil i linjetrafik
står till buds, som regel torde vara lämpligast att vid meddelande av tillstånd
till dylik trafik fastställa viss vägsträcka, varå trafiken skall framgå.
Jag har därför i 27 § 2 mom. upptagit ett stadgande av dylik innebörd.
Givetvis kunna vid tillståndets meddelande fastställas olika sträckor
mellan angivna orter, å vilka sträckor trafiken bedrives i regelbunden fart. De
särskilda skäl, som •— enligt vad i berörda stadgande förutsatts -— kunna
föranleda, att vid tillstånd till regelbunden trafik mellan vissa orter viss eller
vissa vägsträckor ej böra fastställas, lära främst föreligga i fråga om godstrafik.
Departe
ments
chefen.
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Den av svenska järnvägsföreningen framhållna eventualiteten — att, sedan
utredningsmännens uppdrag blivit i sin helhet slutfört, det kunde bliva
nödvändigt att ånyo upptaga frågan örn vilka arter av regelbundet bedriven
yrkesmässig automobiltrafik, som borde genom särskilda bestämmelser avgränsas
från annan yrkesmässig trafik, varför lämpligheten av att nu vidtaga
några förändringar i här berörda avseende kunde ifrågasättas — synes
mig icke utgöra bärande skäl för ett bibehållande av begreppet linjetrafik
endast i dess nuvarande betydelse. Jag vill framhålla, att den ändrade
innebörd av detta begrepp jag här förordat icke kommer att få nämnvärd
betydelse för den lojala trafiken, varemot densamma lämnar ökad möjlighet
att beivra den maskerade linjetrafik, som nu flerstädes utövas. Erhåller nämligen
24 § 2 mom. den av mig föreslagna lydelsen, bliver en följd därav att
den, som utan tillstånd till linjetrafik regelbundet bedriver yrkesmässig trafik
mellan vissa orter, ehuru densamma icke framgår å viss vägsträcka, hemfaller
under straffbestämmelsen i 44 § 1 mom. första stycket.
Den föreslagna avfattningen av definitionen å linjetrafik torde böra föranleda
viss ändring av föreskriften i 26 § 2 mom. angående vad ansökan örn tillstånd
till linjetrafik skall innehålla. Dylik ansökan bör, då fråga är örn
linjetrafik mellan vissa orter, utan att trafiken skall äga rum å viss vägsträcka,
angiva åtminstone den huvudsakliga sträckningen av trafiken. Kravet på erforderliga
upplysningar i dylikt hänseende synes mig vara tillgodosett genom
föreskriften örn uppgift, »huru trafiken i övrigt skall anordnas och bedrivas»;
och genom fastställande i trafiktillståndet av vederbörliga avgångs- och ankomsttider
lärer länsstyrelse kunna förhindra, att trafiken kommer att sträcka
sig utanför avsett område.
I detta sammanhang har jag ansett en mindre jämkning även av första stycket
i 27 § 1 mom. erforderlig.
Stads- och länstrafik.
De nuvarande bestämmelserna örn stadstrafik hava i utredningsmännens
förslag lämnats i stort sett orubbade. De mindre ändringar, vilka härutinnan
föreslagits, sammanhänga i allt väsentligt med utredningsmännens
förslag till länstrafikens reglering och torde lämpligen upptagas i samband
därmed.
I fråga örn länstrafiken erinra utredningsmännen, att skyldighet för länsstyrelse
att vid prövning av ansökan örn tillstånd till dylik trafik taga hänsyn
till behövligbeten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken, föreskrevs
först i 1930 års förordning (27 § 2 morn.). Vidare anföra utredningsmännen:
Enligt § 27 av 1923 års förordning betraktades dylik hänsyn som ett undantagsfall;
länsstyrelserna finge taga sådan »om särskilda omständigheter sådant
påkalla».
Nämnda bestämmelse i förening med den omständigheten att jämväl enligt
nu gällande föreskrifter en mindre omfattande utredning är föreskriven vid
prövning av ansökningar örn länstrafik än vad fallet är beträffande linjetrafik
synes, såsom jämväl av ett pär länsstyrelser påpekats, hava lett till att
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
23
antalet beviljade länstrafiktillstånd numera i ett flertal län måste anses för
högt; och därtill kommer ytterligare, att •—• såsom i annat sammanhang framhållits
-—- verkan och innebörden av beviljade trafiktillstånd ofta nog torde
hava blivit vida mer omfattande än vad den tillståndsgivande myndigheten
haft anledning räkna med.
En reformering av båda dessa förhållanden -—- länstrafikens alltför stora
omfattning och dess opåräknat vidsträckta verksamhetsfält — är enligt vår
uppfattning nödvändig för att åstadkomma en mera tillfredsställande ordning
i fråga örn den yrkesmässiga biltrafiken.
Efter att hava framhållit, att till ledning för bedömandet av frågan örn
»trafiktillståndets reella innehåll» huvudsakligen tjänade bestämmelserna i
25 § motorfordonsförordningen, anföra utredningsmännen:
Så vitt av författningens text framgår, ter sig det av stads- och länstrafiken
bildade trafiksystem, som man genom ifrågavarande bestämmelser avsett att
åstadkomma, i sina huvuddrag på följande sätt.
Den yrkesmässiga automobiltrafiken innefattar dels en rätt till körning,
dels ock, under vissa förhållanden, en plikt till körning. Rätten till körning
bestämmes i första hand av trafiktillståndet, men i andra hand av innehållet
i nu förevarande paragraf i motorfordonsförordningen. Av trafiktillståndet
följer rätt att köra inom det anvisade trafikområdet, vare sig nied utgångspunkt
från stationsorten eller från någon annan ort inom trafikområdet. Av
motorfordonsförordningens 25 § 3 mom. följer rätt att köra utom trafikområdet.
I intet av dessa fall kräves, att beställning å körningen mottagits å stationsorten;
däremot måste beställningen hava mottagits inom trafikområdet
(25 § 3 morn.). Efter varje avslutad körning, vare sig till ort inom eller
utom trafikområdet, skall bilen utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten
(mom. 4). Denna förpliktelse är emellertid underkastad vissa inskränkningar.
Har färden avslutats å ort utom trafikområdet, gäller sålunda
enligt 5 mom. att automobilen må å sådan ort tagas i bruk för körning, som
icke behöver inriktas på stationsorten, men väl direkt tillbaka till trafikområdet.
Har åter färden avslutats å ort inom trafikområdet, finnes visserligen
icke någon motsvarande rätt stadgad i 25 §; men detta beror uppenbarligen
därpå, att en sådan rätt ansetts följa av trafiktillståndet och därför icke behöver
omförmälas i författningen, särskilt som ej heller eljest rätten till körning
inom eget trafikområde ansetts behöva fastslås i författningen. Med
andra ord uttryckt innebär detta, att den rätt, som i 5 mom. uttryckligen
stadgas vid färd utom trafikområdet, ansetts utan vidare vara för handen
vid färd inom trafikområdet och att alltså förpliktelsen att efter avslutad körning
föra bilen tillbaka till stationsorten upphör, även örn färden avslutats
inom trafikområdet, för det fall att bilen före eller under återfärden tages i
bruk för körning. En körning av sistnämnda slag behöver, såsom påbörjad
inom trafikområdet, icke inriktas på stationsorten, utan kan ställas till vilken
ort som helst inom eller utom trafikområdet.
Dessa bestämmelser örn rätten att köra kompletteras slutligen av den rätt
till s. k. hämtning, som inkluderas under de i 3 mom. meddelade bestämmelserna.
Denna rätt innebär befogenhet för trafikutövaren att efter beställning,
som ingår till honom exempelvis per telefon, låta utföra en körning,
som påbörjas utom trafikområdet. En dylik körning behöver, örn beställningen
av trafikutövaren mottagits inom trafikområdet, icke från den punkt,
där beställaren tager bilen i bruk, inriktas mot detta, utan kan från ort inom
det främmande trafikområdet ställas till ort inom nytt trafikområde.
Angående den i praktiken betydelsefulla frågan om rätten för trafikutövare
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
att uppställa eller kringföra fordon för erhållande av beställning å körning
meddelar författningen inga särskilda bestämmelser; till ledning i detta avseende
tjänar därför allenast, vad som följer av för annat ändamål meddelade
bestämmelser eller av förarbetena till författningen. I de sistnämnda behandlas
denna fråga allenast i korthet. I 1929 års betänkande framhålles
hurusom rätten att bedriva yrkesmässig trafik inom visst område »torde»
innebära, att vederbörande inom detta område äger utbjuda bilen till
körning. »Utanför trafikområdet äger han däremot icke dylik rätt.» Då detta
ansågs vara ett missförhållande, föreslogs i betänkandet, att automobil skulle
efter färd, som avslutats utom trafikområdet, därstädes få tagas i bruk för
körning direkt tillbaka till sagda område. Föredragande departementschefen,
som atergav detta de sakkunnigas yttrande, tillfogade i sammanhang därmed,
att den föreslagna skyldigheten att efter körning utan onödigt dröjsmål föra
bilen tillbaka till stationsorten syntes innebära tillräcklig garanti för att,
även då rätt att utbjuda bil utom stationsorten förefunnes, trafikutövaren icke
uppehölle sig å annan ort för att där söka körning utan i stället stadigvarande
vistades å stationsorten. Dessa yttranden synas innebära, att man visserligen
förutsatt en rätt för yrkesutövarna att var som helst inom trafikområdet utbjuda
bilen till körning, men att denna rätt icke inverkar på den skyldighet att efter
avslutad körning återföra bilen till trafikområdet, som är stadgad i 4 mom.
Huruvida även den i 5 mom. förekommande bestämmelsen, enligt vilken automobil
under återfärd från ort utom trafikområdet må å sådan ort tagas i
bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet, även innebär befogenhet
att för detta ändamål utbjuda bilen till körning, framgår icke med visshet av
sammanhanget, men det synes sannolikt, att sådan rätt icke föreligger.
De i det föregående behandlade bestämmelserna avse förhållanden av avgörande
betydelse icke allenast för yrkesutövarna själva utan även för möjligheten
att upprätthålla det sjästern för den yrkesmässiga automobiltrafikens
ordnande, som regleringen av densamma avser att åstadkomma. Då det därför
är av särskild vikt, att lagstiftningen i ämnet kan så långt som möjligt
tillgodose de viktiga och delvis mot varandra stridande intressen, varom i
detta sammanhang är fråga, synes det till en början önskvärt att söka klargöra
de ändamål, bestämmelser i ämnet böra avse att främja.
Ur trafikutövarnas synpunkt synes i detta sammanhang huvudsakligen
kunna krävas erforderlig frihet i yrkesutövningen och därvid i första hand
rätt att i anledning av mottagna beställningar få utföra körning i enlighet
med kundens önskningar. Än vidare synes emellertid ur yrkesutövarnas synpunkt
kunna krävas ett visst skydd inom det område, vilket anvisats som
vederbörandes arbetsfält, så till vida att icke å andra orter hemmahörande
trafikutövare därstädes åtnjuta samma rätt att söka och utbjuda körning som
den på platsen befintliga yrkesutövaren. Av en sådan rätt bör emellertid
tydligen å andra sidan följa förpliktelse att på motsvarande sätt respektera
trafikutövares å andra orter rättigheter av enahanda slag. Ytterligare synes
ur trafikutövarnas synpunkt önskvärt, att författningen på vissa punkter
kompletteras för att undanröja den osäkerhet ifråga örn yrkesutövarnas inbördes
rättigheter, som följer av den något knappa avfattningen av nuvarande
bestämmelser.
Jämväl ur allmänhetens synpunkt synes en motsvarande frihet i rätt att
välja transportmedel kunna krävas. Då en färd med automobil ifrågasättes,
bör det alltså i största möjliga utsträckning stå vederbörande fritt att välja
den bil, som anses bäst motsvara hans intressen och behov, utan hinder av
några i författningen meddelade bestämmelser.
Dessa, yrkesutövarnas och allmänhetens krav på största möjliga frihet måste
emellertid på vissa punkter begränsas av samhällets intressen, som kräva, att
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
25
de befogenheter, som i detta sammanhang tilläggas trafikutövarna eller allmänheten,
icke sträcka sig så långt, att de försvåra eller omöjliggöra upprätthållandet
av den anpassning av tillgången på trafikmedel efter trafikbehovet,
som den samhälleliga regleringen avser att åstadkomma.
Huruvida nu gällande bestämmelser kunde anses för sitt ändamål tillräckliga,
syntes, fortsätta utredningsmännen, vara beroende av huruvida omförmälda
intressen kunde anses genom dem tillgodosedda. Utredningsmännen
ville därför till en början med hänsyn till nyss angivna samhälleliga intresse
granska nu rådande förhållanden inom det slag av yrkesmässig automobiltrafik,
varom i detta sammanhang vore fråga, och då särskilt med avseende
å länstrafiken, som under de senare årens utveckling fått en allt större betydelse.
Härutinnan anföra utredningsmännen:
Författningsmässig reglering av den yrkesmässiga biltrafiken och administrativa
åtgärder med stöd av gällande författningar syfta i sista hand till
ett gemensamt mål nämligen till att anpassa omfattningen av denna trafik
efter samhällets verkliga behov. I fråga örn samtliga slag av yrkesmässig
trafik gäller sålunda enligt 27 § motorfordonsförordningen, att vid prövning
av ansökan om trafiktillstånd hänsyn skall tagas till behövligheten och lämpligheten
av den ifrågasatta trafiken. Värdet och betydelsen av en dylik bestämmelse
beror emellertid på huruvida och i vilken utsträckning nämnda
princip fullföljes i de särskilda bestämmelser, som närmare reglera trafikens
bedrivande och särskilt alltså de stadganden, varom nu är fråga.
Två omständigheter i förening, nämligen dels att i anslutning till 24 §
4 mom. antingen länet (länets landsbygd) i dess helhet eller viss del därav
plägar av länsstyrelserna anvisas såsom trafikområde i samband med meddelande
av tillstånd till länstrafik dels ock de vidsträckta befogenheter, som
för närvarande tillkomma innehavare av tillstånd till dylik trafik, synas hava
förorsakat, att det för de särskilda länsstyrelserna erbjuder svårigheter att
överblicka tillgången av befintliga och behovet av nya automobilkommunikationer
för en viss plats eller en viss del av länet. Vid bedömande av denna
fråga ligger onekligen närmast till hands att taga hänsyn allenast till befintliga
trafikmedel i orten; men en dylik utgångspunkt för prövningen måste
befaras bliva missvisande, då något hinder att för ombesörjande av ortens
trafikbehov anlita genomgångstrafik eller returtrafik med å andra orter inom
länet hemmahörande automobiler praktiskt sett icke föreligger, särskilt
som innehavare av dylika automobiler äga å orten utbjuda körning.
Men även örn varje länsstyrelse vore i stånd att var inom sitt län tillräckligt
beakta verkan av den trafik, som har sina stationsorter och sina trafikområden
belägna inom länet, så återstår vid bedömande av frågan örn behövligheten
och lämpligheten av ytterligare trafiktillstånd att taga hänsyn till
ännu en och tydligen ännu mera svårbedömbar faktor, nämligen verkan av
genomgångs- och returtrafiken av den i andra län hemmahörande läns- eller
stadstrafiken.
Då sålunda — för att anföra ett exempel — en i Jönköpings län hemmahörande
innehavare av en i länstrafik insatt lastautomobil, för vilken länet
utgör trafikområde, utsträcker sin körning till Stockholm, föreligger intet
hinder för honom icke allenast att efterfråga och hämta gods på olika ställen
inom eget trafikområde utan även — om beställning på körning mottagits
exempelvis per telefon inom trafikområdet — att hämta gods på skilda
platser inom de län, som på färden passeras. Ej heller föreligger något hinder
för honom att i Stockholm taga returfrakter vare sig till hemorten eller
26
Kungl. Majlis proposition nr 19$.
till någon annan inom det egna länet belägen ort liksom ej heller att, därest
beställning därå mottagits inom det egna trafikområdet, på vilken ort som
helst linder hemfärden upptaga returfrakt till trafikområdet.
Vad i det föregående angivits synes oss tyda på en motsättning inom det i
motorfordonsförordningen uppdragna trafiksystemets ram. Såsom mål och
uppgift för de tillståndsbeviljande myndigheterna har angivits att anpassa trafikmöjligheterna
efter det föreliggande behovet. I realiteten kan emellertid
denna uppgift icke fyllas. Länsstyrelserna torde icke ens kunna tillräckligt bedöma
verkan av den trafik, till vilken tillstånd givits inom det egna länet. Än
mindre torde de vara i stånd att bedöma verkan av den i andra län hemmahörande
trafiken. Med den lättrörlighet, som karakteriserar automobiltrafiken,
är denna i stånd att ä,ven på ganska långa avstånd förflytta sig till varje
ort, där trafikbehov föreligger, för att konkurrera örn detsamma. Samtliga
dessa omständigheter samverka till överskott i antalet befintliga befordringslågenheter
och^i motsvarande mån, till att ifrågavarande stadganden icke
kunna anses från samhällets synpunkt tillfyllest.
Ur trafikutövarnas synpunkt hava visserligen bestämmelserna ifråga tillgodosett
den frihet i yrkesutövningen, som här förut betecknats såsom önskvärd;
meri denna frihet,, som även omfattat befogenhet för yrkesutövare att utbjuda
och mottaga körning icke allenast pa stationsorten utan jämväl inom ett vidsträckt
trafikområde, har^å andra sidan framkallat ett så starkt ökat konkurrenstryck,
att krav pa ändring av gällande bestämmelser framkommit
från trafikutövarna själva. Än mera har detta konkurrenstryck ökats av rätten
till returkörning, som möjliggör för trafikutövaren att på återfärd till
trafikområdet taga körning till nära nog vilket pris som helst. Slutligen synes,
såsom i det föregående antytts, med hänsyn till trafikutövarnas intressen
det böra anses som en nackdel, att bestämmelserna i sin nuvarande knappa
utformning lämna, vissa för deras yrkesutövning viktiga frågor obesvarade,
vilket synes hava framkallat osäkerhet örn innebörden av gällande rätt och en
motsvarande oförmåga för de enskilda yrkesutövarna att hävda sina rättigheter.
Vad slutligen allmänhetens intressen angår synes det oss icke rättvisligen
yi.nna Pasta''s_> nu ifrågavarande bestämmelser innebära några påtagliga
olägenheter till den del desamma inverka på allmänhetens befogenhet, d. v. s.
med hänsyn till rätten att rekvirera bilar. Genom beställningar, verkställda
exempelvis genom telefon, står det för varje beställare fritt att tillkalla bil
fran vilken stationsort eller vilket trafikområde som helst för att därmed
tara inom eller utom trafikområdet; örn denna frihet icke alltid kan i praktiken
utnyttjas, beror detta pa praktiska eller ekonomiska förhållanden, varpå
man icke genom författningsbestämmelser kan inverka. Rätten att utan föregaende
beställning, d. v. s. efter anrop, förfoga över en bil är väl icke lika
vidsträckt som i det förra fallet men innefattar dock befogenhet att utnyttja
varje på orten befintlig bil därest
(1) antingen nämnda ort ingår i bilens trafikområde eller
(2) orten utgör vändpunkt för en färd fran trafikområdet och den resa, som
är avsedd att företagas, sker tillbaka till trafikområdet.
,?1a^emo^ a.r erLlif?t gällande bestämmelser förbjudet att utan föregående beställmng
anlita en a viss ort passerande, till främmande trafikområde hörande
bil för en färd i annat än under (2) angivet fall.
De salunda patalade olägenheterna, anföra utredningsmännen vidare, syntes
alla huvudsakligen härledda ur en och samma orsak och påkalla en och
samma åtgärd, nämligen en reformering av trafikområdesbegreppet. Den
dittills använda metoden att i regel anvisa länet eller en väsentlig del därav
Kungl. Majlis proposition nr 19S.
27
såsom trafikområde för länstrafiken torde nämligen i förening med den osäkerhet,
som syntes råda beträffande innebörden av nämnda begrepp, enligt
utredningsmännens förmenande utgöra huvudorsaken till de missförhållanden,
som kunde anses grundade på tillämpningen av 25 §. Utredningsmännen
fortsätta:
Den närmast till hands liggande utvägen till lösning ur dessa svårigheter synes
på grund härav vara att minska omfånget av de trafikområden, som i varje
särskilt fall fastställas; detta är också en metod, som på sina håll försökts.
Emellertid kan ifrågasättas, huruvida icke den ur alla synpunkter fördelaktigaste
lösningen vore att låta begreppet trafikområde utgå ur författningen.
Nämnda begrepp har för närvarande icke i motorfordonsförordningen någon
sådan betydelse för bestämmande av yrkesutövarens råttkatt köra, att det
icke för detta ändamål kan undvaras. Däremot är trafikområdet av betydelse
dels för rätten att utom stationsorten utbjuda bil till körning, dels ^ock för
skyldigheten att på anfordran utföra körning. Intet av dessa förhållanden
synes emellertid, gentemot de skäl, som tala för begreppets försvinnande, utgöra
tillräcklig anledning att låta detsamma kvarstå. I annat sammanhang
återkommande till frågan örn skyldigheten att verkställa körning vilja vi här
närmare beröra dess betydelse med hänsyn till nyss omförmälda rättighet.
Rätten att utbjuda bil till körning får, såsom av vad tidigare anförts framgår,
i den mån den över huvud kan förenas med förpliktelsen att efter avslutad
körning utan onödigt dröjsmål återföra automobilen till stationsorten, utövas
allenast inom trafikområdet. Att nämnda område ligger till grund för rättighetens
omfattning medför emellertid en betydande skillnad i olika yrkesutövares
befogenheter, i det att utövare av stadstrafik i nu förevarande avseende
äro ojämförligt mycket sämre ställda än utövare av länstrafik, eftersom de
förras trafikområde omfattar allenast staden, de senares åter länet eller viss
del därav. En åtgärd, varigenom även i länstrafik rättigheten att genom
uppställning av fordon utbjuda detsamma till körning inskränktes till stationsorten
skulle därför icke innebära annat än genomförande av för stad och
land enhetliga bestämmelser i detta avseende. För en sådan åtgärd tala enligt
vår mening övervägande skäl. över huvud saknas enligt vår mening skäl
för att låta innehavare av tillstånd till länstrafik röra sig inom så vidsträckta
områden, som de nuvarande trafikområdena i regel utgöra, för att där söka
körning; och i den omständigheten att en sådan befogenhet hittills tillkommit
dem ligger enligt vår mening en av anledningarna till att strävandena att anpassa
tillgången på trafikmedel efter trafikbehovet hittills haft föga framgång
liksom också till att konkurrensen såväl de olika trafikmedlen som trafikutövarna
emellan fått en svårartad karaktär. En sådan ändring av gällande
bestämmelser, att utövandet av rätten till länstrafik i högre grad än vad
hittills varit fallet å ena sidan knytes till stationsorten men a andra sidan även
därstädes bättre skyddas mot konkurrens av å andra stationsorter hemmahörande
trafikutövare, utgör alltså, såsom redan förut framhållits, enligt vår mening
en viktig förutsättning för upprätthållande av det system, som åsyftats
i förevarande avseende. Enklast vinnes en dylik anknytning till stationsorten
genom att införa denna term i stället för trafikområde i de bestämmelser, varom
nu är fråga.
Vad nu anförts har närmast avsett den trafik, som utgår från stationsorten,
och i sådant sammanhang bör även den på 25 § 3 mom. grundade hämtningsrätten
beröras. Att den befogenhet, som genom densamma tillerkänts
trafikutövarna, icke sällan, och särskilt då dessa genom att själva i telefon
eller på annat sätt utbjuda körning framkallat en beställning från kunden, utövats
på helt annat sätt och med helt andra verkningar än vad man vid lag
-
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
fästande av densamma avsett, synes vara otvivelaktigt. Då emellertid icke
desto mindre den befogenhet, som avses i nämnda stadganden, måste, där densamma
utövas för lojala ändamål, särskilt för allmänheten anses för en så
viktig förmån, att det synes uteslutet att förbjuda användningen av densamma,
synes någon annan utväg icke i detta sammanhang stå övrig än att acceptera
de. olägenheter, som följa av nämnda rätt. Oaktat berörda nackdelar
av den i 25 § 3 mom. förekommande bestämmelsen, hava vi därför icke ansett
oss kunna föreslå någon ändring, syftande till att inskränka däri omförmälda
rätt annat än sa till vida, att beställningen bör hava av trafikutövaren
mottagits å stationsorten och icke allenast, såsom för närvarande är medgivet,
inom trafikområdet.
Slutligen bör i detta sammanhang även den rätt till returkörning, som för
närvarande^ omförmäles i 25 § 5 mom. omförmälas. Även i detta avseende
synes en påfallande olikhet i rättsställning mellan utövare av stadstrafik, å
ena, och utövare av länstrafik, å andra sidan, föreligga. De förra äro sålunda
efter körning, som avslutas utom staden, skyldiga att återvända till densamma
utan rätt att upptaga körning till annan plats än denna; de senare
äro däremot, örn körning från stationsorten avslutas på någon ort inom länet
(== trafikområdet), oförhindrade att på denna ort upptaga körning till vilken
plats som helst inom eller utom trafikområdet och, örn körningen avslutas
på ort utom länet, äger länstrafikutövare att på sistnämnda ort upptaga körning
till vilken plats som helst inom länet. Från allmänhetens synpunkt
sedd innebär denna bestämmelse, att en utom stationsorten befintlig bil, som
icke dessförinnan beställts pa bilens trafikområde, kan efter avslutad körning
anropas allenast å vandpunkten och endast för färd till bilens trafikområde,
d. v. s. örn bilén är insatt i stadstrafik, allenast för färd till staden, men örn
bilén är stationerad . å landsbj^gden inom det län, varom för tillfället är fråga,
att bilén, får tagas i bruk för färd vart som helst inom eller utom länet. En
sådan olikhet synes icke av sakliga skäl motiverad och torde icke böra bibehånas.
Vid utformandet av nya bestämmelser i ämnet skulle man emellertid
enligt vår mening gå för långt, örn returkörning finge ske allenast till stationsorten.
Vi hava avgränsat rätten till returkörning nied orden, att automobil
vid återfärd må tagas i bruk för körning »i riktning mot stationsorten».
Härmed åsyfta vi dels att resande kan såväl upptagas som avlämnas var som
helst under återfärden, till stationsorten, dels att någon avvikelse från den genaste
vägen tillbaka till stationsorten icke bör föranleda straffansvar.
Utredningsmännen anföra vidare i detta sammanhang, att då trafikområde
enligt deras förslag ej vidare skulle utgöra något i motorfordonsförordningen
förekommande begrepp, ändring av nu gällande bestämmelser (25 § 2 morn.)
örn körplikt vore pakallad. Enligt utredningsmännens mening vore visserligen
bestämmelserna om körplikt numera av mindre intresse men skulle dock
icke kunna helt undvaras. Körplikten syntes därför böra fastställas att omfatta
stationsorten jämte en viss krets däromkring av den storlek, som av den
tillstandsbeviljande myndigheten bestämdes i samband med meddelande av
trafiktillstånd. Att omfattningen av denna krets kunde och borde växla
med hänsyn till olika geografiska förhållanden i skilda delar av landet syntes
icke behöva i författningen påpekas.
Såsom en sammanfattning av vad i det föregående utvecklats angående det
avsedda systemet för stads- och länstrafik, varom bestämmelser upptagits i
25 § av utredningsmännens förslag, framhålla utredningsmännen följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
29
De rättigheter och skyldigheter, som hittills varit knutna till ett visst trafikområde,
böra i stället knytas till viss stationsort. (Med sistnämnda. uttryck
åsyftas — vilket för tydlighetens skull måhända bör nämnas — icke
allenast bilens uppställningsplats utan den geografiska enhet, vari denna ingår,
såsom t. ex. stad, köping, municipalsamhälle, stationssamhälle, kyrkby,
hamnplats eller annat av länsstyrelsen fastställt område.)
Dör allmänheten följer av den föreslagna ändringen icke någon inskränkning
i rätten att förskaffa sig bilar genom beställning från vilken stationsort
som helst (per telefon, brev, bud eller dylikt); och rätten att genom anrop
förfoga över en förut icke beställd bil vidgas.
Från trafikutövarnas synpunkt innebära de . föreslagna bestämmelserna i
stort sett, att det system, som nu är gällande i stadstrafiken, utsträckes att
gälla även för länstrafiken. Utövarna av stadstrafik få genom det föreslagna
systemet ingen annan ändring i sina rättigheter än en viss utvidgning av
rätten till retur körning. Utövare av länstrafik inskränkas icke vare sig beträffande
rätten att efter å stationsorten mottagen beställning köra till vilken
ort som helst i enlighet med kundens önskan eller att efter en avslutad körning
upptaga returkörning i samma omfattning som vid. stadstrafik. Däremot
inskränkes genom de föreslagna bestämmelserna trafikutövares rätt att
mottaga beställning å ort utom stationsorten. Även rätten att ^ utbjuda automobil
till körning begränsas till stationsorten. Härav följer å andra sidan
skydd för å en viss stationsort befintliga trafikutövare mot konkurrens av yrkesutövare
från främmande ort, i det att dessa senare icke äga utbjuda
bilar till körning därstädes.
I huvuddrag synes oss alltså systemet innebära, att man, utan att vare sig
allmänheten eller den lojala yrkesutövningen på något kännbart sätt drabbas
av inskränkning utan tvärtom i samband därmed erhåller vissa fördelar, likväl
från det allmännas synpunkt blir i stånd att bättre än vad hittills varit
fallet förverkliga en sådan reglering av befintliga transportmöjligheter efter
transportbehoven, som bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken avsett
att åstadkomma.
I flertalet av de inkomna yttrandena har utredningsmännens förslag till
reglering av länstrafiken lämnats i stort sett utan erinran. Från åtskilliga
håll hava dock betänkligheter framförts däremot.
Sålunda anför järnväg sstyrelsen:
Styrelsen ansåge uteslutet, att det föreslagna borttagandet av begreppet trafikområde
skulle kunna medföra avsedd verkan, särskilt örn man läte ändringen
ifråga betinga en sådan uppmjukning av bestämmelserna örn återfärd, att körning
finge mottagas icke blott till stationsorten utan till vilken ort som helst,
som läge i riktning mot stationsorten. Järnvägsstyrelsen hade svårt att finna,
att utredningsmännens förslag i denna punkt ens kunde vara förenligt med utredningsdirektiven.
Det torde vara uppenbart, att tillkomsten av rätten
till returkörning vid färd utom det egna trafikområdet i hög grad främjat
uppkomsten av de trafikföretag, som numera funnes i så gott som alla större
samhällen och vilka med lastautomobiler i direkt konkurrens med järnvägarna
utförde godstransporter. Innan rätten till sådan returkörning funnits,
måste ju de automobiler, varå gods transporterades utom trafikområdet, tomma
återföras till nämnda område. Den i motorfordonsförordningen införda
bestämmelsen, att då färd avslutats å ort utom trafikområdet, automobilen å
sådan ort finge tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet,
hade därutinnan medfört en genomgripande ändring. ^ Därefter bade det
sålunda blivit lagligt för en bilägare, som exempelvis från Stockholm träns
-
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
porterad gods till Uppsala, att å sistnämnda ort mottaga uppdrag att forsla
gods tillbaka till Stockholm. Den år 1932 genomförda ändringen hade tydligen
inneburit, att möjligheterna vidgats än ytterligare. Ett trafikföretag
med rätt till yrkesmässig trafik inom Östergötlands län och med Norrköping
som stationsort vöre sålunda enligt gällande bestämmelser berättigat att på
uppdrag av olika firmor inom nyssnämnda trafikområde utföra deras transporter
till samtliga orter utom detta område och att därefter å den ort, där
gods sist avlämnats eller å annan ort, vilken som helst, hämta gods för körning
tillbaka till trafikområdet.
Den enda inskränkning, som utredningsmännen föreslagit i nu åberopade
bestämmelser vore, att returkörningen måste inriktas mot automobilens stationsort
och icke blott mot trafikområdet. Da emellertid de med järnvägen konkurrerande
företagen i allmänhet hade sitt säte i städer eller större samhällen,
syntes den föreslagna inskränkningen sakna större betydelse för järnvägarna.
Gentemot denna inskränkning stöde emellertid den redan berörda uppmjukningen
av bestämmelserna, innebärande att vid återfärd automobilen finge
tågås i bruk för körning till vilken ort som helst, örn blott denna vore belägen
i riktning mot automobilens stationsort. Huru denna bestämmelse skulle
komma att tolkas, torde av domstolarna säkerligen bliva föremål för olika
mening. Det syntes emellertid i varje fall icke tvivel underkastat, att bestämmelsens
införande skulle komma att leda till, att all avgränsning mellan trafikområdena
försvunne, och därigenom öka den konkurrens, som mot järnvägarna
redan bedreves.
Den från järnvägssynpunkt förmånligaste och riktigaste lösningen av svårigheterna
skulle uppenbarligen vara, att rätten till returkörning från ort utanför
trafikområdet borttoges, och således återgång till de i 1923 års motorfordonsförordning
därutinnan meddelade bestämmelserna skedde. Från trafikutövarnas
sida hade nämligen framhållits, att bestämmelserna örn
returkörning skapat en illojal konkurrens mellan trafikutövare inom olika trafikområden,
i samband varmed uttalats, att huvudprincipen borde vara att
skapa olika trafikområden, inom vilka koncessionshavarna borde skyddas för
intrång. Ett ytterligare skäl som talade för slopandet av rätten till returkörning
vore också, att pa grund av bestämmelserna därom länsstyrelserna
icke kunde överblicka tillgången av befintliga och behovet av nya trafikmedel
för en viss ort eller viss del av länet, enär för ombesörjandet av ortens trafikbehov
givetvis kunde anlitas fordon i genomgångstrafik eller returtrafik.
Därest det emellertid ur andra än här angivna synpunkter icke skulle
anses lämpligt att nu helt slopa rätten till returkörning, finge styrelsen beträffande
densamma först och främst föreslå sådan ändring i 25 § 5 mom. av nuvarande
bestämmelser, att orden »sådan ort» utbyttes mot »denna ort». Därmed
vore alltså ifråga örn returtransporten avsändningsorten fastlagd. Vad
beträffade bestämmelseorten finge styrelsen till en början på redan anförda
skäl bestämt avstyrka det av utredningsmännen föreslagna borttagandet av
begränsningen till visst område. I övrigt hängde tydligen verkningarna av
rätten att utföra returtransport nära samman med rättigheten att efter beställning
hämta gods eller resande även utom trafikområdet.
Två möjligheter att åstadkomma ett mer tillfredsställande läge syntes värda
att tagas under övervägande. Antingen borde i 3 mom. införas en bestämmelse
av innebörd, att rätten att efter beställning utföra körning från annan
ort än stationsorten finge utövas endast för såvitt densamma icke komme i
konflikt med skyldigheten enligt 4 mom. Eller också måste hämtningen bindas
vid visst område, vilket då också borde bli bestämmande för returtransporterna.
Enligt järnvägsstyrelsens uppfattning vore den sistnämnda utvägen
avgjort att föredraga.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
31
Alla rimliga krav på bekvämlighet för allmänheten torde tillgodoses, om
hämtningsrätten begränsades till en räjong av förslagsvis 20 km från stationsorten
(för vissa delar av Norrlandslänen det större, för t. ex. Skåne det mindre
avstånd, som vederbörande länsstyrelser kunde föreskriva).
Vad beträffade körskyldigheten uttalade utredningsmännen, att bestämmelsen
därom numera vore av mindre intresse men dock icke kunde helt undvaras.
I detta uttalande kunde järnvägsstyrelsen ej instämma. Enligt styrelsens
uppfattning ägde nämligen de skäl, vilka föranlett bestämmelsens tillkomst,
nämligen dels att nämnda skyldighet ansåges utgöra komplement till den genom
trafiktillståndet förvärvade körningsrätten, dels att densamma skulle bidraga
till utmönstring av personer, vilka bedreve trafiken allenast såsom en
bisyssla, alltfort samma aktualitet. Järnvägsstyrelsen kunde emellertid icke
finna någon anledning, varför bestämmelsen skulle vara begränsad till persontrafiken.
Även ifråga om godstrafiken syntes det vara hög tid söka få bättre
jämvikt mellan rättigheter och skyldigheter. Det torde heller icke lida något
tvivel örn, att en bestämmelse örn transportplikt skulle i ej ringa mån bidraga
till den gallring bland tillståndshavarna, vars önskvärdhet från olika håll betygats,
samtidigt som densamma tydligen icke skulle lägga någon ny börda
på de verkliga yrkesutövarna. Järnvägsstyrelsen finge alltså föreslå, att ur
25 § 2 mom. utginge dels orden »för befordran av personer», dels satsen »dock
må, där så av särskilda omständigheter påkallas, myndighet, som meddelat
tillståndet, helt eller delvis medgiva befrielse från dylik skyldighet».
Införandet av transportskyldighet gjorde tydligen den auktoritativt fastställda
maximitaxan obligatorisk, under det att för närvarande fastställandet
av taxa för godstransporter i länstrafik vore beroende av länsstyrelsernas eget
fria avgörande.
Svenska järnväg sföreningen yttrar
Utredningsmännen
uttalade, att »de rättigheter och skyldigheter, som hittills
varit knutna till ett visst trafikområde, böra i stället knytas till viss stationsort».
Örn denna utgångspunkt i sin helhet fått göra sig gällande vid bestämmelsernas
avfattning, skulle ur järnvägarnas synpunkt icke varit något att
invända. Men för de i realiteten betydelselösa inskränkningarna i rätten att
mottaga beställning å ort utom stationsorten hade nu i stället innehavarna av
länstrafiktillstånd kompenserats med en väsentligt utvidgad rätt till returlastning.
Den inskränkning i rättigheten att utbjuda bilen till körning, som förmenades
ligga däri att beställning skulle mottagas å stationsorten i stället för
som nu »å ort inom trafikområdet», komme med den möjlighet att framkalla
beställning genom utbud skriftledes eller per telefon, som alltid funnes, enligt
föreningens bestämda mening att visa sig illusorisk. Likaså bleve det i de
flesta fall omöjligt att utöva kontroll över, huruvida beställning å stationsorten
verkligen gjorts. Föreningen finge därför med hänsyn till att de föreslagna
bestämmelserna otvivelaktigt komme att öka möjligheterna till returlastning
och att det säkerligen vore de nuvarande möjligheterna därtill, som till huvudsaklig
del skapat den illojala konkurrens, varöver såväl järnvägarna som även
vissa bilsammanslutningar klagade, hemställa, att åt mom. 4 sista meningen
måtte givas följande lydelse: »Vid sådan återfärd må automobilen å denna ort
tagas i bruk endast direkt tillbaka till stationsorten eller till orter belägna vid
den direkta vägen dit».
På sätt i det föregående återgivits ifrågasätter föreningen emellertid, huruvida
någon förändring i fråga örn länstrafikens reglering bör vidtagas, innan
utredningsmännens uppdrag blivit i dess helhet slutfört. I samma riktning
uttalar sig jämväl länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, vilken anför:
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Utan gensägelse vöre de nuvarande bestämmelserna uti förevarande hänseende
förbundna med allvarliga olägenheter, vilkas avhjälpande vore av behovet
synnerligen påkallade. Det oaktat vore länsstyrelsen av den bestämda
uppfattningen, att man, innan man grepe sig an denna synnerligen svårlösta
fråga, borde för att kunna helt överblicka densamma hava tillgång till den
av riksdagen äskade utredningen av frågan örn åtgärder för ernående av en
sund reglering av förhållandet mellan biltrafik, järnvägar och sjöfart.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län utlåter sig:
_ Länsstyrelsen erkände, att utredningsmännens förslag beträffande § 25 erbjöde
fördelar vid jämförelse med de nuvarande förhållandena, men länsstyrelsen
kunde icke inse, att därigenom vunnes större möjligheter att reglera transportmöjligheterna
efter transportbehoven, något som dock vore det huvudsakliga.
Örn man behölle trafikområdet ungefär i den omfattning, som utredningsmännen
syntes, hava tänkt sig körskyldighetsområdet, borde vederbörande länsstyrelse
med biträde av underordnade organ kunna bilda sig en tillnärmelsevis
riktig uppfattning, när transportbehovet för detta område vore fyllt, och därmed
vore icke så litet vunnet. Nästan alla de olägenheter, som av utredningsmännen
påvisats sammanhänga med det nuvarande systemet, hade enligt länsstyrelsens
förmenande sin grund i alltför stora trafikområden, exempelvis länet.
Den i konkurrenshänseende mindre gynnsamma ställning yrkesutövare inom
stadstrafiken intoge enligt utredningsmännens åsikt i jämförelse med yrkesutövare
inom länstrafiken skulle, örn den existerade — ty man finge icke glömma
fördelen av att hava ett relativt stort klientel sammanträngt inom ett mindre
område — helt säkert försvinna med mindre trafikområden samt enhetliga och
praktiska bestämmelser för returtrafiken.
Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:
Såsom av utredningsmännen riktigt framhållits, torde de tillståndsbeviljande
myndigheternas uppgift vara att anpassa trafikmöjligheterna efter det
föreliggande behovet. De svårigheter, som därutinnan förelåge med nu gällande
bestämmelser örn trafiktillståndens innehåll, syntes emellertid knappast
bliva väsentligt mindre genom ett antagande av utredningsmännens förslag i
förevarande del. Mot detsamma kunde till en början erinras, att det ej stöde i
överensstämmelse med 24 § 4 mom. motorfordonsförordningen, som begränsade
tillstånd att avse visst län eller del därav, varjämte det syntes mindre ändamålsenligt
att endast ifråga örn körningsskyldigheten fastställa särskilda
trafikområden med mindre omfång än de nuvarande. Oavsett dessa erinringar
torde den möjlighet att under färd inom vederbörande län upptaga passagerare,
som enligt förslaget i vissa fall skulle borttagas, knappast vara av
större praktisk betydelse. Skulle någon inskränkning av värde för avvärjande
av obehörig konkurrens och underlättande av prövningen beträffande
trafikbehovet komma till stånd, torde detta näppeligen kunna ske annat än
genom stadgande av viss begränsning i körningsrätten, även örn beställning
upptog.es
gränsning kunna ske sålunda, att trafikutövare med stationsort å länets landsbygd
icke skulle fa, efter beställning a stationsorten, utföra annan körning
än sadan som påbörjades inom det län, där stationsorten vöre belägen (respektive
viss del därav, örn detta vid tillståndets meddelande bestämts). Undantag
. därifrån borde gälla, endast där av särskilda skäl motsvarande tillstånd
beviljades av annan länsstyrelse. Det område, inom vilket körning sålunda
skulle kunna påbörjas, kunde i så fall betecknas som tillståndshavarens trafikområde,
och körningsskyldighet inom området skulle även åligga tillståndshavaren.
Den utövade trafiken skulle fortfarande kunna benämnas länstrafik
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
33
och någon ändring av 24 § 4 morn. motorfordonsförordningen skulle icke behöva
ifrågakomma, vilket däremot torde vara ofrånkomligt, örn utredningsmännens
förslag godtoges.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län yttrar:
Utredningsmännens förslag innebure en icke avsevärd inskränkning i trafikföretagares
befogenhet att mottaga beställning utom stationsorten, vilken
inskränkning i sin tur givetvis finge anses medföra en viss försämring i den
resande allmänhetens rätt att förfoga över automobilen som transportmedel. På
grund därav och med hänsyn till automobiltrafikens betydelse, särskilt för de
vidsträckta norrländska länen, ställde sig länsstyrelsen tveksam ^ gentemot
lämpligheten av förslagets lagfästande. Därest emellertid så ansåges böra
och kunna ske, ville länsstyrelsen ifrågasätta, huruvida icke i samband med
omläggningen av systemet borde borttagas den dualism, som bestode däri
att både länsstyrelse och polismyndighet i stad lämnade trafiktillstånd.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:
Beträffande förhållandet inom länet mellan läns- och stadsrättigheter för
trafikbilar gällde för närvarande, att med stationsort i stad funnes såväl persontrafikbilar
som lasttrafikbilar med av länsstyrelsen meddelat tillstånd till
länstrafik, av vilka flertalet jämväl hade av polismyndigheten meddelat tillstånd
till stadstrafik. Länsstyrelsen hade alltså enligt nu gällande förordning
beviljat tillstånd till länstrafik med stationsort i stad, och polismyndighetens
tillstånd till stadstrafik hade närmast utgjort ett komplement, åsyftande den
genom droskstationer och särskilda bestämmelser reglerade trafiken med monopol
och uppställning inom stadens gränser. Denna tolkning av bestämmelserna,
mot vilken städernas polismyndigheter veterligen icke haft något att
erinra, men varom olika länsstyrelser icke varit eniga, syntes giva den rimligaste
lösningen. Att länsstyrelsen, som hade att svara för yrkestrafikens
lämpliga ordnande över hela länet, icke skulle — på sätt innehavare av droskrättigheter
någon gång gjort gällande —• äga att bevilja länstillstånd med
stationsort i städerna, de centrala utgångspunkterna för en mycket stor del
av länstrafiken, utan överlåta detta åt respektive polismyndigheter, syntes
icke kunna leda till en rationell ordning. Förhållandena i olika städer med
kringliggande landsbygd vore givetvis mycket olikartade och det berodde på
tillfälligheter, huru behoven av stads- och länstrafiktillstånd sammanfölle. Att
länsstyrelsen skulle reglera länstrafiken med tillstånd avseende stationsorter
omedelbart utanför städernas gränser, såsom också gjorts gällande, kunde
icke heller anses lämpligt.
Utredningsmännens förslag till ändring av 24 och 25 §§ syntes icke klargöra
nu berörda förhållanden och kunde möjligen giva anledning till antagande, att
endast polismyndighet finge lämna tillstånd med stationsort i stad. Denna
tolkning motsades dock av vissa uttalanden i motiven, varav framginge att
utredningsmännen haft sin uppmärksamhet riktad på den rådande olägliga
dualismen, att både länsstyrelse och polismyndighet i stad lämnade trafiktillstånd
(med stationsort i stad?), men avstått från att nu föreslå annan åtgärd
jin att polismyndigheten skulle underrätta länsstyrelsen örn varje beviljat tillstånd
till stadstrafik. Länsstyrelsen hemställde, att berörda bestämmelser
förtydligades i nu angivet syfte. Effektivast vore säkerligen att -—- med undantag
för de största städerna — överlåta åt länsstyrelserna att besluta om
tillstånd till såväl läns- som stadstrafik efter vederbörande lokala myndigheters
hörande, därvid det beträffande stadstrafik givetvis skulle liksom nu ankomma
på polismyndigheten att träffa bestämmelser örn drosktrafikens reglerande.
Därmed förebyggdes också olägenheten av att, i den mån stadstrafikbilar i
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193. 3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
växande omfattning utnyttjades i länstrafik, antalet av polismyndigheten givna
tillstånd till stadstrafik ökades för att tillgodose stadens speciella behov, men
utan den översikt av länets behov i allmänhet, som endast länsstyrelsen förfogade
över.
Åtskilliga länsstyrelser hava i likhet med länsstyrelsen i Gävleborgs län
förordat, att tillstånd till yrkesmässig trafik städse — således även i fråga
örn stadstrafik -— skulle meddelas av länsstyrelserna.
I det av länsstyrelsen i Gävleborgs län sålunda berörda hänseendet åberopar
länsstyrelsen i Uppsala län ett av polismästaren i Uppsala avgivet yttrande,
däri anföres:
Enligt det föreliggande förslaget torde länsstyrelse vara oförhindrad att
anvisa stad såsom stationsort. Därest länsstyrelse begagnade sig av denna
möjlighet att anvisa stad såsom stationsort för automobil, godkänd för användning
i länstrafik, skulle till följd härav, jämlikt 25 § 3 mom. och 5 mom.
i. förslaget, vederbörande tillståndshavare kunna bedriva sin trafik på identiskt
samma sätt som en tillståndshavare till stadstrafik. Särskilt vad anginge
den yrkesmässiga trafiken för personbefordran måste ett sådant sakernas tillstånd
anses otillfredsställande. Då utredningsmännen icke ansett sig böra framlägga
något förslag örn sammanförande av allt tillståndsgivande till länsstyrelserna,
hade det måhända varit lämpligt, att det stadgats en avgränsning
av länsstyrelsernas kompetens med avseende å frågan örn anvisande av stationsort.
Under alla förhållanden skulle det vara av den allra största betydelse
för de tillståndsbeviljande myndigheterna och även för tillståndsinnehavarna
själva, att i nu berörda hänseenden meddelades fullt klara och otvetydiga
bestämmelser, som icke lämnade utrymme för olika tolkningar. Med
den betydelse utredningsmännen tillagt stationsorten borde staden såsom stationsort
vara förbehållen automobil, som användes i stadstrafik.
Kungl, automobilklubben yttrar:
I motiveringen till »trafikområdets» ersättande med »stationsort» angåve
utredningsmännen bland annat, att en viss orättvisa enligt nuvarande bestämmelser
tillfogades utövarna av stadstrafik, vilka vid körning utanför stationsorten
finge mottaga returkörning endast till staden, under det att automobil
i länstrafik i liknande fall finge brukas för körning vart som helst inom
eller utom länet. Denna skillnad i rättigheter och skyldigheter mellan de
olika slagen av trafik torde dock gälla mera i teorin än i praktiken, ty med
undantag för vissa större städer, såsom Stockholm, Göteborg och möjligen
Malmö, torde innehavare av tillstånd att utöva stadstrafik jämväl hava tillstånd
till utövande av länstrafik.
Under hänvisning till vad i det följande anfördes beträffande nödvändigheten
att tillgodose trafikekonomien finge automobilklubben för sin del avstyrka
förslaget, att rätten att mottaga beställning inskränktes till stationsorten.
Det torde kunna ifrågasättas örn nuvarande formulering av 25 § 5 morn.:
»har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen å sådan ort tagas
i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet» verkligen innebure den av
utredningsmännen framhållna inskränkningen i rätten att upptaga passagerare
eller last från annan plats än själva vändpunkten, då i så fall formuleringen
väl borde varit ». . . å denna ort etc....» Åtminstone torde denna snäva
uppfattning icke hava tillämpats i praktiken. Ett förtydligande i detta avseende
syntes emellertid vara lämpligt. Då smärre avvikelser från den direkta
sträckan till stationsorten medgåves i förslaget, och det torde ligga utom möj
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
35
ligheternas gräns att avgöra, när dessa avvikelser skulle anses vara större
eller smärre, syntes det av utredningsmännen angivna syftet med förändringen
i förordningen icke vinnas.
Automobilklubben ansåge sig i detta sammanhang böra framhålla önskvärdheten
av, att bestämmelser för den yrkesmässiga trafiken utformades så, att
denna trafik kunde bliva så ekonomiskt bärkraftig som möjligt. Med hänsyn
därtill syntes föreskrifterna böra så avfattas, att tomkörning i vidaste mån
undvekes.
Såsom i det föregående framhållits syntes det automobilklubben som örn de
i 25 § föreslagna ändringarna icke avlägsnade de nu rådande olägenheterna,
och icke heller syntes de komma att bidraga till nyss uttalade önskemål beträffande
tillgodoseende av de trafikekonomiska intressena. Då därjämte enligt
nu gällande föreskrifter trafikområdet kunde tillmätas i omfång efter behovet,
ja, även stationsortsprincipen kunde efter önskan tillämpas, ansåge sig
automobilklubben för sin del böra avstyrka de för 25 § föreslagna ändringarna.
Beträffande förevarande spörsmål hemställer jag att till en början få något
uppehålla mig vid vissa därutinnan nu gällande bestämmelser. Särskilt åsyftar
jag bestämmelserna i 25 § 3 morn., som bland annat reglerar den s. k. hämtningsrätten,
samt i 5 mom. av samma paragraf, vilket avhandlar rätten till
returkörning.
Vad först beträffar hämtning srätten fanns ursprungligen icke i motorfordonsförordningen
någon motsvarighet till bestämmelsen i 25 § 3 mom. Förslag
därom upptogs i proposition, nr 175, till 1932 års riksdag. I propositionen
anförde min företrädare i ämbetet, att delade meningar uppkommit rörande
frågan, huruvida utövare av stads- eller länstrafik ägde att utföra körning i
det fall, att från ort utom trafikområdet beställning — exempelvis per telefon
— inkommit till trafikutövaren att utom sagda område avhämta personer eller
gods för vidare befordran därifrån; i åtminstone ett fall hade frågan besvarats
nekande av hovrätt. Efter att hava framhållit, att av den tolkning hithörande
bestämmelser enligt nämnda rättsfall erhållit skulle i vissa fall kunna föranledas
uppenbara orimligheter, därå exempel lämnades, fortsatte min företrädare
i ämbetet:
»För min del anser jag, att en trafikutövares rätt att med av honom brukad
automobil utföra körning till ort utom trafikområdet icke bör vara beroende
av det sätt, varpå en beställning om körning kommer trafikutövaren (eller
av denne anlitad förare) till handa. Skillnad synes mig förty icke böra i
förevarande hänseende göras mellan, å ena sidan, det fall att beställningen
lämnas per telefon, i brev eller telegram, genom bud eller genom annat dylikt
befordringssätt samt, å andra sidan, det fall att beställningen av beställaren
personligen framföres. I båda fallen måste, därest körning i anledning av
beställningen utföres, automobilen sägas hava omedelbart tagits i bruk för beställarens
räkning. Därest efter telefonbeställning från en stad en trafikutövare,
vilkens automobil är stationerad å annan ort, i staden avhämtar beställaren,
lärer automobilen följaktligen ej tagas i bruk först i staden; den
beställda körningen har tagit sin början å den ort, där beställningen mottogs.
Det synes mig näppeligen böra antagas, att de lagstiftande myndigheterna
i förevarande hänseende haft annan uppfattning än den, varåt jag nu givit uttryck.
Då emellertid hithörande bestämmelser i motorfordonsförordningen,
såsom av förut refererade rättsfall framgår, giva rum för annan tolkning, har
Departement
schefen.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
det synts mig angeläget, att sagda bestämmelser erhålla en ändrad avfattning.
Jag har därför låtit inom kommunikationsdepartementet utarbeta förslag till
ändrad lydelse av 24 och 25 §§ i motorfordonsförordningen, varigenom i förordningen
tydligt utsäges, att innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik
äger att i anledning av beställning, som av honom emottagits å ort inom
trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom detsamma.»
I anledning av propositionen väcktes i riksdagens andra kammare en motion,
nr 498, däri —- under hänvisning till att utredning begärts rörande
reglering av förhållandet mellan, å ena sidan, automobiltrafiken och, å andra
sidan, övriga kommunikationsföretag —• hemställdes, att riksdagen ville uttala,
att riksdagen, utan att för det dåvarande taga ställning till de föreslagna
nya bestämmelserna, ansåge, att någon ändring i förevarande hänseende icke
borde vidtagas, förrän en mera ingående utredning av frågan verkställts. I
motionen anfördes, bland annat:
En komplettering av motorfordonsförordningens föreskrifter i enlighet med
propositionen torde komma att få en avsevärd räckvidd och betydligt mera
vittgående konsekvenser än vad departementschefens eget uttalande syntes
giva vid handen, särskilt i fråga örn lastbilstrafiken. Enligt nu gällande
bestämmelser kunde en lastbil efter transport till ort utom trafikområdet endast
å samma ort »tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet».
Det nya moment, som i propositionen föresloges infört i 25 §, och departementschefens
uttalande i anslutning till detsamma komme att i detta avseende
medföra väsentliga förändringar. En lastbilägare skulle sålunda, därest detta
förslag genomfördes, med enbart länstrafiktillstånd kunna genom på förhand
träffade överenskommelser utföra transporter mellan de mest skilda platser i
landet.
I utlåtande nr 38 anförde andra lagutskottet, att det visat sig, att motorfordonsförordningens
dittillsvarande bestämmelser i ämnet givit rum för en
annan tolkning än som syntes hava varit avsedd vid förordningens tillkomst,
varför utskottet icke kunde ansluta sig till motionärens hemställan; och hade
utskottet intet att erinra mot Kungl. Maj :ts förslag. Detsamma lämnades jämväl
utan erinran av riksdagen, varefter genom förordning den 17 juni 1932
(nr 233) 25 § 3 mom. motorfordonsförordningen erhöll sin nuvarande lydelse.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit kan jag icke ansluta mig till den
av utredningsmännen uttalade åsikten, att, i fråga örn stads- eller länstrafik,
av bestämmelsen i 25 § 3 mom. motorfordonsförordningen följer rätt att köra
utom trafikområdet, d.v. s. •— på sätt utredningsmännen i annat
sammanhang uttalat — utföra en körning, som påbörjas utom
trafikområdet. Rätt att utom detta område påbörja en körning lärer
icke tillkomma trafikutövare, varom här är fråga, under andra än i 25 §
5 mom. angivna förutsättningar, d. v. s. vid returkörning. Paragrafens tredje
moment innebär endast, att trafikutövaren äger, efter beställning, som av
honom mottagits inom trafikområdet, utföra körning jämväl till ort utom
detsamma, men denna körning har då tagit sin början å den ort, där automobilen
vid beställningens mottagande befann sig.
Rätten till returkörning infördes först genom 1930 års förordning. 1927
års motorfordonssakkunniga yttrade i detta avseende:
K ungl Alaris proposition nr 198.
37
Att bedriva yrkesmässig trafik inom visst område torde innebära, att vederbörande
inom detta område ägde utbjuda bilen till körning. Utanför trafikområdet
ägde han däremot icke dylik rätt. En trafikutövare, som innehade
stadstrafiktillstånd i Stockholm och som där åtagit sig körning till Lidingön,
vore alltså förhindrad att, sedan den åkande avlämnats, under återresan upptaga
några passagerare, förrän automobilen kommit inom Stockholms stads
område. En dylik ordning vore uppenbarligen ur ekonomisk synpunkt mindre
tillfredsställande och hade givit anledning till åtskilliga lagöverträdelser. De
sakkunniga hade därför ansett sig böra föreslå, att automobil skulle efter
färd, som avslutats utom trafikområdet, därstädes få tagas i bruk för körning
direkt tillbaka till sagda område.
Enligt vad sålunda yttrats och av stadgandet i 25 § 5 mom. jämväl torde
framgå, är alltså en trafikutövare, som innehar stadstrafiktillstånd i Stockholm
och efter där mottagen beställning utfört körning till Uppsala, berättigad
att ej mindre i Uppsala än även — under återresan — å ort, belägen utefter
genaste vägen mellan Uppsala och Stockholm eller i allt fall utefter väg, som
kan sägas leda direkt mellan dessa städer, upptaga passagerare eller gods
för befordran till sistnämnda stad.
Utredningsmännen hava i fråga örn nu förevarande bestämmelse uttalat,
att en påfallande olikhet i rättsställning syntes föreligga mellan stadstrafikutövare,
å ena, samt länstrafikutövare, å andra sidan. »Från allmänhetens
synpunkt sedd», heter det, såsom förut återgivits, i betänkandet, »innebär
denna bestämmelse, att en utom stationsorten befintlig bil, som icke dessförinnan
beställts på bilens trafikområde, kan efter avslutad körning anropas
allenast å vändpunkten och endast för färd till bilens trafikområde, d. v. s.
örn bilen är insatt i stadstrafik, allenast för färd till staden, men örn bilen är
stationerad å landsbygden inom det län, varom för tillfället är fråga, att bilen
får tagas i bruk för färd vart som helst inom eller utom länet.»
Under erinran om vad jag nyss anfört beträffande omfattningen av rätten
till returkörning vill jag i anledning av detta uttalande allenast framhålla,
att för returkörning med automobil i länstrafik förutsattes, att den befinner
sig utom trafikområdet, och i dylikt fall får automobilen tagas i bruk
endast för färd till ort inom länet, därest detta är trafikområdet.
Slutligen torde jag här få beröra innebörden av det i 25 § 4 och 5 mom. nyttjade
uttryckssättet »taga automobil i bruk för körning». Av förarbetena till
motorfordonsförordningen synes framgå, att sådana uttryck som »mottaga uppdrag
att verkställa körning» och »utbjuda automobil till körning» där begagnas
såsom synonymer. Därmed adekvat innebörd torde nyssberörda uttryckssätt
i 25 § 4 och 5 mom. hava. I anslutning till det nu anförda synes det
mig kunna göras gällande, att å ort, där automobil må tagas i bruk för körning,
densamma jämväl må utbjudas till körning, allt med den begränsning,
som föranledes av bestämmelserna i 25 § 4 och 5 mom.
Vad härefter angår utredning smännens förslag till reglering av länstrafiken
så är såsom kungl, automobilklubben framhållit systemet, att utbjudande
av automobil i länstrafik endast får äga rum å stationsorten, icke för motor
-
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
fordonsförordningen okänt. Jag tillåter mig härutinnan hänvisa till vad chefen
för kommunikationsdepartementet i detta avseende yttrade i propositionen
nr 121 till 1930 års riksdag (sid. 92). Såsom av detta yttrande framgår, ansågs
utrymme för ett dylikt system böra förefinnas, då särskilt inom län med
tätare bebyggelse och livliga trafikförhållanden en i enlighet därmed anordnad
reglering av länstrafiken kunde befinnas mest ändamålsenlig. I motorfordonsförordningen
har väl något särskilt stadgande i dylik riktning icke influtit;
med stöd av 27 § 2 mom. -— enligt vilket trafiktillstånd skall upptaga
de villkor och bestämmelser för trafiken, som prövas nödiga — lärer emellertid
länsstyrelse äga att vid meddelande av tillstånd till länstrafik föreskriva,
att automobil, som kommer att brukas i trafiken, må utbjudas till körning endast
å stationsorten. Såvitt framgår av de uppgifter utredningsmännen införskaffat,
hava på angivet sätt begränsade tillstånd till länstrafik dock icke
meddelats.
Utredningsmännens förevarande förslag innebär, såsom av dem framhållits,
ett genomförande av enhetliga bestämmelser för såväl stads- som länstrafik.
Det synes emellertid kunna ifrågasättas, huruvida förhållandena med avseende
å dessa båda slag av trafik äro så likartade, att en dylik åtgärd är befogad.
Man torde härutinnan, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län framhållit,
böra beakta den väsentliga fördel, som för dem, vilka utöva stadstrafik, ligger
däri att de hava huvudparten av sin kundkrets inom ett begränsat område.
Även örn såsom stationsort för en automobil i länstrafik stundom kan anvisas
en i detta hänseende någorlunda jämförlig ort —- exempelvis en köping
— skulle dock i regel stationsorten komma att utgöras av en plats, som icke
inom sig rymmer mera än en mindre del av den kundkrets, på vars uppdrag
örn körning trafikutövaren skulle hava sin bärgning; det må erinras örn ett
par av de av utredningsmännen själva lämnade exemplen: en kyrkby, en hamnplats.
Ehuru det icke torde kunna bestridas, att, på sätt utredningsmännen
framhållit, länsstyrelsernas möjligheter att överblicka tillgången å och behovet
av automobilkommunikationer å en viss ort eller inom en viss del av länet försvåras
till följd av storleken av de anvisade trafikområdena, vill det med hänsyn
till det anförda synas, att utredningsmännens förslag att i fråga örn länstrafik
städse knyta rätten att upptaga körning endast till stationsorten är ägnat att
ingiva vissa betänkligheter. Erinras må jämväl i detta sammanhang, att då —
såsom jag i det följande torde få närmare beröra — länstrafikbil icke må utbjudas
till körning i stad, varest automobilen icke tillika, enligt vederbörligt
tillstånd, brukas i stadstrafik, det av utredningsmännen förordade systemet torde
böra förutsätta, att all tillståndsgivning till yrkesmässig trafik samlas hos länsstyrelserna,
måhända med undantag för de största städerna. Då nämligen
enligt berörda förslag trafikutövarnas rättigheter helt knytas vid stationsorten,
därutinnan självfallet städerna bleve av den största betydelsen, torde
länsstyrelses rätt att förfoga över stad såsom stationsort för länstrafikbil icke
böra vara beroende av huruvida automobilen enligt dessförinnan av vederbörande
stadsmyndighet meddelat tillstånd må inom staden brukas i stadstrafik.
I likhet med exempelvis järnvägsstyrelsen och länsstyrelsen i Kronobergs
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
39
län vill jag för övrigt ifrågasätta, huruvida upphävandet av den rätt, som enligt
gällande bestämmelser tillkommer länstrafikutövare att under färd inom
trafikområdet upptaga passagerare eller gods, vore — så länge möjlighet till
hämtning och returkörning förefinnes i den omfattning, som även enligt utredningsmännens
förslag skulle vara fallet — av någon större praktisk betydelse
med avseende å konkurrensen olika trafikföretag emellan eller beträffande
prövningen av trafikbehovet. Å andra sidan torde, såsom länsstyrelsen i
Västernorrlands län framhållit, berörda rätt vara av betydelse för allmänheten,
särskilt i fråga örn de vidsträckta norrländska länen.
De synpunkter, åt vilka jag här givit uttryck, synas mig tala för att motorfordonsförordningens
bestämmelser om trafikområden icke lämpligen böra undergå
någon förändring, innan det utredningsmännen givna uppdraget blivit
i sin helhet slutfört. Att det inom ramen av dessa bestämmelser i förekommande
fall fastställes mindre trafikområden än nu i allmänhet är fallet, överensstämmer
däremot med vad jag i det föregående anfört.
Emellertid synas redan nu vissa åtgärder böra vidtagas i syfte att undanröja
några av de påtagligaste olägenheterna, som föranledas av den vidsträckta
omfattning, i vilken beträffande såväl länstrafik som stadstrafik rätt till hämtning
och returkörning föreligger.
Vad först hämtningsrätten beträffar anser jag i överensstämmelse med vad
av min företrädare i ämbetet uttalades i den förut omförmälda propositionen
nr 175 till 1932 års riksdag, att trafikutövares rätt att med av honom brukad
automobil utföra körning icke bör — även om körning skall företagas till ort
utom trafikområdet — vara beroende av det sätt, varpå en beställning om körning
kommer trafikutövaren till handa. Ej heller enligt min mening bör sålunda
den omständigheten i och för sig, att en trafikutövare exempelvis per
telefon från ort utom trafikområdet erhåller beställning att där hämta passagerare
eller gods, utgöra hinder att utföra denna körning. Och jag finner
mig icke böra föreslå någon ändring i nu gällande bestämmelser örn hämtning,
så vitt angår trafik, som avser personbefordran. Dels lärer denna trafik —
örn linjetrafiken är här icke fråga — vara av mindre betydelse i fråga örn
konkurrensen mellan å ena sidan automobiler samt, å andra sidan, järnvägar
och sjöfart, och dels kunna med avseende å persontrafiken föreligga omständigheter,
som göra det olägligt att för hårt binda automobiler i dylik trafik
vid på förhand fixerade trafikområden,.
Vad åter angår stads- och länstrafik för godsbefordran vill det synas,
att densamma uteslutande bör tillgodose trafikbehovet inom trafikområdet. I
sådant avseende bör visserligen medgivas, att automobil, som brukas i dylik
trafik, må efter beställning, som mottagits inom trafikområdet, från ort
inom detsamma befordra gods till vilken ort som helst ävensom från ort utom
trafikområdet avhämta gods för befordran till ort inom detsamma; i båda
fallen torde nämligen transporterna tillgodose det egna trafikområdets behov.
Däremot synes, även om dylik beställning skett, innehavare av trafiktillstånd
icke böra medgivas rätt att å ort utom trafikområdet hämta gods för befordran
till annan ort utom trafikområdet. En innehavare av tillstånd till läns
-
40
Kungl. Maj:is proposition nr 193.
trafik i Jönköpings län — jag anknyter till ett av utredningsmännen anfört
exempel -— bör följaktligen vid körning till Stockholm äga att var som helst
inom Jönköpings län (dock icke i stad, såvida han ej tillika har tillstånd till
stadstrafik i densamma) avhämta gods men däremot icke att avhämta dylikt
utanför länsgränsen.
Hämtning av gods utom trafikområdet synes under en och samma körning
böra få äga rum å endast en ort. Möjligheten att hålla hand över, att
icke inom andra trafikområden gods systematiskt upptages i annan omfattning
än här förutsatts, synes eljest bliva väsentligen minskad.
En begränsning av hämtningsrätten på sätt jag nu förordat torde böra
kompletteras med en motsvarande begränsning i rätten till returkörning. I
fråga örn godstrafik bör enligt min mening automobilen få tagas i bruk för
dylik körning endast å den ort utom trafikområdet, varest den första körningen
avslutats. I nyssnämnda exempel bör följaktligen trafikutövaren, sedan
körningen fran Jönköpings län avslutats i Stockholm, endast där äga
upptaga gods för direkt befordran till länet. Däremot bör han icke äga att
under återresan upptaga gods förrän han kommit inom Jönköpings län.
Det system beträffande stads- och länstrafik för godsbefordran, som här
ifrågasatts, avser icke att utgöra någon slutgiltig lösning av de spörsmål, som
beröra regleringen av dessa båda slag av trafik. Då emellertid bestämmelser
av den innebörd, varför jag nu redogjort, torde vara ägnade att avhjälpa en
del av förberörda olägenheter, har jag -— i avbidan på resultatet av den pågående
utredningen örn åtgärder för ernående av en sund reglering av förhållandet
mellan automobil-, järnvägs- och sjötrafiken — ansett mig böra
föreslå, att i 25 § 3 och 5 mom. upptagas dylika bestämmelser.
Beställning, som i förstberörda moment avses, skall självfallet få upptagas
jämväl av annan än tillståndshavaren själv. Härutinnan hava emellertid, enligt
vad i några yttranden framhållits, de nu i momentet förekommande orden
»av honom» givit anledning till tvekan. Dessa ord torde kunna uteslutas,
i samband varmed åt momentet bör givas sådan avfattning, att därav framgår,
att körning, som där avses — således jämväl vid persontrafik — ej må
taga sin början å ort utom trafikområdet.
Enligt nu gällande lydelse av 25 § 2 mom. förefinnes körplikt inom vederbörligt
trafikområde endast för innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik
för personbefordran. Ofta är väl förefintligheten av körplikt utan
större betydelse. Fall förekomma emellertid, där innehavare av trafiktillstånd,
avseende godsbefordran, icke äro s. k. helyrkesutövare utan bedriva trafiken
endast då de själva finna så lämpligt eller på lediga stunder. Någon anledning
att av hänsyn till dylika trafikutövare underlåta att jämväl i fråga
örn godstrafik föreskriva körplikt torde icke föreligga; där emellertid i särskilda
fall skäl därtill förefinnas, bör det ankomma på de tillståndsbeviljande
myndigheterna att medgiva befrielse, helt eller delvis, från körplikt. På
grund av det anförda har jag, i enlighet med vad i några yttranden påyrkats,
låtit orden »för befordran av personer» utgå ur 25 § 2 mom. Införandet av
körplikt för innehavare av tillstånd till länstrafik för godsbefordran lärer
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
41
emellertid, för att ej föreskriften härom skall bliva illusorisk, förutsätta, att
även för sådan trafik fastställes taxa. Dylik taxa torde böra fastställas i enahanda
ordning, som nu är föreskriven i fråga örn länstrafik, som icke endast
avser befordran av gods. I överensstämmelse härmed har jag låtit avfatta
28 § 1 mom. andra stycket.
På sätt jag i det föregående framhållit lärer rätt att inom ett visst område
utöva yrkesmässig trafik innebära, att trafikutövaren där men — bortsett
från rätten till returkörning — också endast där äger utbjuda automobilen
till körning. En utövare av länstrafik äger följaktligen icke upptaga
körning i en inom länet belägen stad, såvida icke trafikutövaren tillika erhållit
tillstånd att i staden utöva stadstrafik. Härav lärer följa att, där ej sådant
tillstånd lämnats, stad ej må anvisas såsom stationsort för automobil
i länstrafik. Å stationsorten måste nämligen självfallet trafikutövaren äga
upptaga körning. Det förfarande, som, på sätt framgår av länsstyrelsens i
Gävleborgs län yttrande, å en del håll vunnit tillämpning, eller att såsom
stationsort för automobil i länstrafik anvisa stad, varest automobilen
ej må brukas i stadstrafik, synes därför näppeligen vara i överensstämmelse
med gällande föreskrifter. Det må visserligen medgivas, att nyssnämnda
länsstyrelse anfört skäl för en annan ordning, som icke kunna utan
vidare avvisas. Så länge rätten att medgiva tillstånd till stadstrafik tillkommer
vederbörande stadsmyndigheter -— och till en ändring därutinnan är jag
icke beredd att nu taga ställning -—- lärer emellertid det av länsstyrelsen förordade
förfaringssättet icke kunna givas hävd. Med hänsyn till de delade meningar,
som visat sig råda örn nu berörda spörsmål, har jag ansett i författningen
böra uttryckligen angivas, att för automobil, som brukas i länstrafik,
stad icke må anvisas såsom stationsort, såvida icke automobilen tillika där
brukas i stadstrafik. Ett stadgande därom, vilket bör såsom ett nytt stycke
fogas till 25 § 1 morn., skall givetvis icke äga tillämpning med avseende å
sådana fall, där stad redan anvisats såsom stationsort för länstrafikbil, ehuru
med densamma stadstrafik ej må utövas i staden.
Utredningsmännen hava i 25 § upptagit ett stadgande -—- i förslaget betecknat
såsom 5 mom. — av innehåll att, där ej annat föranledes av de i förslagets
2—4 mom. meddelade bestämmelser, automobil, som användes i stadseller
länstrafik, skall hållas tillgänglig å stationsorten och ej må för erhållande
av beställning å körning uppställas eller kringföras utom denna.
Detta stadgande synes mig kunna undvaras. Vad i detsamma föreskrivits
torde följa redan av innehållet i gällande 25 § 4 morn., i vilket jag icke ansett
mig böra föreslå någon ändring. Med där omförmäld körning lärer avses
ej endast körning, som tagit sin början å stationsorten, utan jämväl körningar,
som därefter i omedelbar följd verkställas enligt uppdrag, mottagna inom
trafikområdet.
Provning av ansökan om trafiktillstånd; trallknäinnder.
Beträffande prövningen av ansökan örn tillstånd till yrkesmässig trafik
hava utredningsmännen anfört, bland annat, att vissa av dem berörda
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
omständigheter givit dem anledning uppmärksamma frågan, huruvida den
behovsprincip, som motorfordonsförordningen, enligt vad av förarbetena
till densamma framginge, åsyftade att uttrycka, därstädes framträdde med
tillräcklig tydlighet. I och för sig vore den för detta ändamål meddelade
korta anvisningen i 27 § 2 morn., enligt vilken gällde, att vid prövning av
ansökan örn trafiktillstånd hänsyn skulle tagas till behövligheten och lämpligheten
av den ifrågasatta trafiken, föga upplysande, så länge icke tillika
framginge något örn de synpunkter, ur vilka trafikens behövlighet och lämplighet
skulle prövas. Behovsprincipen hade ej heller alltid vid författningens
tillämpning blivit med eftertryck hävdad. Skäl förelåge därför för en skärpning
av ifrågakomna bestämmelses nuvarande avfattning, i vilket avseende
utredningsmännen framlade förslag. Rörande den föreslagna lydelsen av berörda
författningsrum hava utredningsmännen anfört:
I huvudsak åsyfta vi att därigenom understryka nödvändigheten av en noggrann
behovsprövning — prövningen då tänkt i främsta rummet ur det allmännas
och icke ur intressenternas synpunkt. Ur det allmännas synpunkt
kan åter behov av nytt tillstånd icke anses föreligga, därest icke det ifrågasatta
trafikföretaget väntas tillgodose trafikbehov, som icke kan fyllas med
anlitande av befintliga transportmöjligheter. Härvid torde uppenbarligen
hänsyn böra tagas icke allenast till den i ett visst ögonblick aktuella trafiktillgangen
utan även till de utvecklingsmöjligheter befintliga trafikföretag
äga, t. ex. genom insättande av tätare automobil- eller tågturer o. dyl., därest
en dylik utveckling med visshet kan förväntas.
Utredningsmännen, som icke ansett behov föreligga av ändrade bestämmelser
i fråga örn handläggning av ärenden rörande tillstånd till linjetrafik och
ej heller funnit anledning till erinran mot sättet för meddelande av tillstånd
till stadstrafik, hava beträffande förfarandet, då tillstånd till länstrafik
sökes, föreslagit, att vad nu är föreskrivet i fråga om förfarandet vid ansökan
om tillstånd till linjetrafik (27 § 1 mom. första stycket) skall äga
motsvarande tillämplighet; dock att i stället för »polismyndigheten i orten»
skall i överensstämmelse med vad nu gäller höras polismyndigheten i den ort,
varest automobil, som kommer att brukas i den ifrågasatta länstrafiken, avses
skola hava sin stationsort. Utredningsmännen hava i förevarande avseende
anfört, att med den vidsträckta rörelsefrihet, som för närvarande tillkomme
länstrafiken, pa grund varav denna, i den mån så befunnes önskvärt, kunde
utsträckas över större områden än linjetrafiken, saknades enligt utredningsmännens
mening i regel skäl att underkasta frågan örn nya tillstånd till
länstrafik en mindre omfattande prövning än vad fallet vore i fråga om tillstånd
till linjetrafik.
Vidare anföra utredningsmännen i detta sammanhang:
27 § 1 mom. är enligt sin nuvarande lydelse att tillämpa icke allenast i
fråga örn ansökningar till linje- eller länstrafik, vilka sedermera kunna komma
att bifallas, utan även pa ansökningar, beträffande vilka det redan vid
deras ingivande eller för varje fall sedermera under utredningens gång är
uppenbart, att desamma böra avslås. Att under dylika förhållanden fullfölja
hela den vidlyftiga utredningsprocedur, som i författningsrummet föreskrives,
är uppenbarligen meningslöst och lärer icke heller hava varit av lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
43
stiftaren avsett. Ett förtydligande av förordningen i detta avseende torde
emellertid vara önskvärt, och har av oss upptagits i samband med förslag till
övriga ändringar av stadgandet ifråga.
Lika med utredningsmännen finner jag, på sätt jämväl i flertalet av de
inkomna yttrandena framhållits, att en strängare tillämpning av behovsprincipen
bör åvägabringas. Emellertid synes mig den av utredningsmännen föreslagna
lydelsen av 27 § 2 mom. första stycket böra undergå viss omformulering.
Det vill nämligen förefalla, att syftet med den föreslagna ändringen
skulle bättre komma till uttryck, örn i författningsrummet angåves, att trafiktillstånd
ej må meddelas, därest icke den ifrågasatta trafiken finnes behövlig
med hänsyn till redan befintliga trafikföretag samt i övrigt lämplig. I
överensstämmelse härmed har jag låtit avfatta omförmälda författningsrum.
Prövningen av en trafiks lämplighet torde i förekommande fall böra omfatta
jämväl sökandens ekonomiska förutsättningar att handhava den ifrågasatta
trafiken. Därvid lärer den tillståndsgivande myndigheten ej sällan ställas
inför spörsmålet, vilken betydelse skall tillmätas det förhållande, att sökanden
— jämte det han övertagit den eller de automobiler, som brukats i en rörelse,
vartill tillstånd förvärvats — till tillståndshavaren erlagt viss ersättning för
övertagande av själva rörelsen. Trafiktillstånd torde väl ej böra vägras endast
av den anledningen, att en rörelse, varom nu är fråga, överlåtits mot ersättning;
men berörda omständighet bör å andra sidan ej få utgöra något skäl för
meddelande av trafiktillstånd, vilket kanske eljest skulle hava förvägrats. Särskilt
synes det därvid vara av vikt, att — då fråga är örn linjetrafik — taxan
icke bestämmes med hänsyn tagen till ersättning, som sålunda må hava erlagts.
Med det nu anförda sammanhänger spörsmålet, huru den tillståndsgivande
myndigheten skall beredas det underlag för prövningen av en ifrågasatt trafiks
behövlighet och lämplighet, som är erforderligt, därest ett stadgande av
nyss angivet innehåll skall erhålla åsyftad verkan. Några nya bestämmelser
i fråga om förfarandet vid ansökan örn tillstånd till linjetrafik torde, såsom
utredningsmännen funnit, ej vara påkallade.
Fullgörandet av det beträffande dylik ansökan föreskrivna kommunikationsförfarandet
torde stundom bereda länsstyrelserna vissa svårigheter, i det att
det kan vara svårt nog att avgöra, vilka järnvägs- eller andra trafikföretag,
som beröras av den ifrågasatta linjetrafiken, eller vilka de »andra, som ärendet
kan angå», äro. Då emellertid denna trafik skall bedrivas å viss vägsträcka
— eller, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit, mellan vissa
orter — kommer trafiken följaktligen alltid att bedrivas inom ett område
med tämligen givna gränser, något som självfallet underlättar nyssberörda avgörande.
Annorlunda är förhållandet beträffande länstrafiken. Med avseende
å ifrågasatt dylik trafik torde länsstyrelsen ofta sakna möjlighet att på förhand
avgöra, vilka som komma att därav beröras.
I det av 1927 års motorfordonssakkunniga framlagda förslaget till förordning
örn motorfordon innehöll 27 § 1 mom. — utöver de bestämmelser,
Departe
ments
chefen.
44 Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
som nu upptagas i momentet — ytterligare ett stadgande av följande innehåll:
»När
tillstånd till stadstrafik eller länstrafik sökes, skall myndighet, som
har att meddela trafiktillståndet, genom tillkännagivanden i ortstidningar bereda
trafikföretag, som beröras av den ifrågasatta trafiken, tillfälle att yttra
sig över ansökningen.»
Detta stadgande, vilket icke återfinnes i gällande motorfordonsförordning,
upptogs ej heller i det förslag till motorfordonsförordning, över vilket riksdagens
yttrande inhämtades. Föredragande departementschefen yttrade härutinnan,
bland annat, att någon ökad säkerhet för behörigt företagande av
prövningen av behovet och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken icke skulle
vinnas genom hörande av de trafikutövare, som berördes av densamma. I de
helt visst få fall, där hörande av äldre trafikutövare kunde befinnas ändamålsenligt,
skulle säkerligen även utan uttrycklig föreskrift dessas yttranden komma
att inhämtas.
Erfarenheten torde emellertid hava utvisat, att det för en behörig prövning
ur behovs- och lämplighetssynpunkt av ansökningar örn tillstånd till
länstrafik bör anordnas i huvudsak samma förfarande som i fråga örn ansökningar
om tillstånd till linjetrafik.
Med hänsyn till vad jag nyss anfört örn svårigheten att avgöra, vilka som
beröras av en ifrågasatt länstrafik, förefaller det dock, att det material,
som erfordras för en riktig tillämpning av föreskriften i 27 § 2 mom. första
stycket enligt dess av mig förordade lydelse, skulle bättre och lättare tillföras
länsstyrelserna, därest i ungefärlig överensstämmelse med det av 1927 års motorfordonssakkunniga
föreslagna stadgandet upptoges föreskrift, att — innan
tillstånd till länstrafik beviljas — i tidning inom länet skulle kungöras, att
ansökan därom inkommit till länsstyrelsen samt att den, som ville yttra sig
i anledning av ansökningen, d. v. s. närmast andra utövare av yrkesmässig
automobiltrafik samt järnvägs- och sjöfartsföretag, ägde att inom viss tid
inkomma till länsstyrelsen med sådant yttrande.
En dylik kungörelse skulle lämpligen kunna givas ungefär följande avfattning:
»Härmed
kungöres, att N. N. hos länsstyrelsen ansökt örn tillstånd att inom
........ (namn å länet; ifrågasatta socknar, härad eller dylikt) ........
utöva länstrafik för......(person- eller gods-)......befordran med......
(uppgift å antal) ;..... automobil ....... därvid såsom stationsort före
slagits
X. Ansökningen och därvid fogade handlingar hållas härstädes tillgängliga
för den, som därav önskar taga del, intill den......; och äga trafik
företag,
som kunna beröras av den ifrågasatta trafiken, så ock andra, vilka
ärendet kan angå, att före angivna dag till länsstyrelsen inkomma nied skriftliga
yttranden över ansökningen.»
Skulle ansökningen avse allenast utövande av länstrafik å viss ort, jämkas
kungörelsens avfattning exempelvis sålunda:
»Härmed kungöres, att N. N. hos länsstyrelsen ansökt om tillstånd att i
........(ortens namn)........utöva länstrafik för........befordran med
........automobil......... Ansökningen och därvid fogade handlingar
Kungl. Maj:ls proposition nr 193. 45
Ett förfaringssätt av nu angiven innebörd, varigenom länsstyrelserna skulle
befrias från svårigheten att avgöra, vilka som skulle höras över ansökningar
om tillstånd till länstrafik, torde emellertid förutsätta, att kungörandet städse
sker i tidning, som på förhand bestämts. Det bör därför stadgas, att årligen
inom viss i författningen angiven tidrymd skall i länskungörelserna intagas
uppgift å tidning, vari kungörelser angående ansökningar örn tillstånd till
länstrafik komma att införas.
Upptagas i motorfordonsförordningen nu av mig förordade bestämmelser, beredes
dem, som hava intresse av att tillstånd till länstrafik icke beviljas utan
deras hörande, på ett enkelt sätt tillfälle att framlägga sina synpunkter. Erinras
ina i detta sammanhang, att genom de sammanslutningar, som merendels
bildats av de inom ett län verksamma utövarna av yrkesmässig trafik, dessa
yrkesutövare lätt torde kunna erhålla kännedom örn en ifrågasatt trafik utan
att själva behöva följa länsstyrelsens kungörelser.
Utredningsmännen hava icke föreslagit några bestämmelser rörande förfarandet,
då ansökan göres örn tillstånd till stadstrafik, varom ej heller motorfordonsförordningen
upptager några föreskrifter. Det vill emellertid synas,
att vad i detta hänseende av mig förordats beträffande ansökan örn tillstånd till
länstrafik bör äga motsvarande tillämplighet beträffande ansökan örn tillstånd
till stadstrafik.
I anslutning till vad jag sålunda anfört har i 27 § 1 morn. — andra och
fjärde styckena -— upptagits de bestämmelser, för vilka jag nu redogjort. Därjämte
har i tredje stycket bibehållits det stadgande, som nu förekommer i
andra stycket.
Kostnaderna för det ifrågasatta kungörelseförfarandet torde böra gäldas
av sökanden. Även kostnaderna för det meddelande örn beslut rörande till’
stånd till linjetrafik, vilket enligt 27 § 3 mom. första stycket skall intagas i
ortstidning, synas — på sätt i några yttranden framhållits — böra åvila sökanden.
Jag förordar därför, att föreskrifter i angivna hänseende upptagas i nu
ifrågakomna författningsrum.
Mot det stadgande, som i utredningsmännens förslag upptagits i 27 § 1 mom.
tredje stycket, har jag i sak icke något att erinra. Detsamma har, med något
ändrad avfattning, av mig upptagits såsom ett femte stycke i 2:7 § 1 mom.
Utredningsmännen hava — närmast i anslutning till linjetrafiken berörande
spörsmål ■— upptagit frågan örn s. k. trafiknämnder1 samt förklarat sig avstyrka
tillsättandet av sådana.
Järnvägsstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att inrättandet av trafiknämnder
föreslagits främst med tanke på länstrafiken.
Måhända skulle ifrågakomna nämnder understundom kunna vara till ett
visst gagn. Emellertid synes det mig lämpligt att, innan slutlig ståndpunkt
tages till frågan om inrättande av dylika nämnder, avvakta resultatet av de
ändrade bestämmelser rörande förutsättningarna för beviljande av trafiktillstånd
samt av de föreskrifter örn beredande av tillfälle för redan förefintliga
1 Jfr bankoutskottets utlåtande nr 59 år 1932 sid. 19 ff.
Departe
ments
chefen.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
trafikföretag att yttra sig över ansökningar om tillstånd till läns- och stadstrafik,
som i det föregående av mig föreslagits.
Ikraftträdande av beslut örn trafiktillstånd.
Jag torde här få beröra spörsmålet, huruvida beslut örn trafiktillstånd bör
äga giltighet, innan detsamma vunnit laga kraft.
Enligt 55 § motorfordonsförordningen gäller, att emot beslut, som på grund
av förordningen meddelats av länsstyrelse eller polismyndighet, besvär må
anföras inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters eller
ämbetsverks beslut är bestämd; dock skall beslutet utan hinder av besvär
gälla till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva vederbörligen förordnat.
Rörande detta spörsmål, som icke avhandlas i betänkandet, hava utredningsmännen
i en till chefen för kommunikationsdepartementet ingiven promemoria
erinrat, att beräkning av besvärstid i ärenden rörande tillstånd till yrkesmässig
trafik skedde enligt förordningen den 14 december 1866 angående ändring
av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas
av förvaltande myndighet och ämbetsverk. Enligt denna förordning
räknades besvärstiden från delfåendet av vederbörligt beslut. Då beslut i
berörda ärenden delgåves endast sökanden, kunde någon bestämd tidpunkt*
när beslutet vunnit laga kraft, icke angivas. Utredningsmännen ansåge för
sin del, att bestämmelser, varigenom väntetiden i fråga örn sökt tillstånd till
yrkesmässig trafik ytterligare förlängdes, icke borde ifrågakomma. Ingen sökande
torde vara okunnig örn att besvär kunde förekomma, vilka kunde föranleda
upphävande av beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats. Sökanden
visste, att det material han anskaffade och den rörelse han började skedde på
hans egen risk.
I sitt yttrande över utredningsmännens betänkande har svenska järnvägsföreningen
ingått på förevarande spörsmål och i sådant avseende anfört:
En sökande av trafiktillstånd, vilken fått sin ansökan beviljad, kunde till
följd av innehållet i 55 § motorfordonsförordningen omedelbart gå i författning
örn att börja den trafik, till vilken han erhållit tillstånd; och det kunde
nog icke förtänkas honom, örn han genast träffade anstalter och förfogande
därför, såsom anskaffande av erforderliga bilar, anställande av personal 0. s. v.
Därigenom kunde uppstå ett läge, som gjorde, att det vid prövning av besvär
över ett beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats, befunnes möta stora svårigheter
eller betänkligheter att upphäva ett dylikt beslut, även örn skäl därtill
eljest skulle anses föreligga. Den besvärsprövande myndigheten bomme
icke att känna sig så fri och obunden, som önskligt skulle vara.
Till förekommande härav skulle föreningen vilja ifrågasätta, att i 55 § infördes
en bestämmelse av innehåll, att beviljat trafiktillstånd icke finge tagas
i användning, innan beslutet därom vunnit laga kraft eller blivit i högsta instans
fastställt. Föreningen hade tänkt sig, att paragrafen skulle kunna ändras
sålunda, att efter orden »dock gälle beslutet» inskötes orden »där det ej
innebär beviljande av trafiktillstånd» samt att det tillädes en ny punkt av
följande lydelse: »Beviljat trafiktillstånd får icke tagas i användning, innan
beslutet därom vunnit laga kraft eller, i händelse av besvär, blivit slutgiltigt
fastställt.»
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
47
Jämväl järnvägsstyrelsen har föreslagit införande i motorfordonsförordningen
av bestämmelse av nu angivet innehåll.
Även enligt min mening föreligger behov av en föreskrift i det syfte, som
angives i svenska järnvägsföreningens yttrande. Utöver vad föreningen därnfinnan
anfort vill jag framhålla, att — med de ofta avsevärda ekonomiska
konsekvenser, som äro förbundna med tillstånd till yrkesmässig trafik —- det
icke kan vara lämpligt med ett besvärsförfarande, som står till buds under,
praktiskt taget, obegränsad tid. Att, därest ändring i nu berörd riktning vidtoges,
den tid bleve förlängd, som åtginge innan sökande av trafiktillstånd
kunde påbörja utövande av den trafik, varom han ansökt, synes icke utgöra
tillräckliga skäl mot sådan ändring. Och genomföres dylik ändring, torde
sökanden ofta komma att låta anstå med vidtagande av åtgärder, som — vid
bifall till besvär över beslut, varigenom trafiktillstånd beviljats — bleve för
honom onyttiga och förlustbringande.
För åstadkommande av en ändring i det hänseende jag nu berört lärer det
icke vara tillfyllest med föreskrifter av det innehåll, svenska järnvägsföreningen
ifrågasatt; därjämte torde fordras föreskrift om den tidpunkt, från vilken
besvärstiden skall räknas, då i annat fall denna tidpunkt alltjämt vore att
beräkna enligt förordningen den 14 december 1866.
I sistberörda avseende vill jag, i överensstämmelse med vad därutinnan i
vissa instruktioner för verk och styrelser — exempelvis instruktionen den
22 juni 1928 (nr 216) för järnvägsstyrelsen med underlydande linjebefäl —
stadgats, föreslå, att beslut, varigenom tillstånd till yrkesmässig trafik beviljats,
skall anses hava kommit klaganden till del den dag, då beslutet tillkännagivits
genom anslag å sedvanlig plats inom myndighetens lokal. En
föreskrift därom synes böra såsom ett nytt stycke fogas till 55 §; i första
stycket därav torde böra intagas bestämmelser av den innebörd svenska järnvägsföreningen
ifrågasatt.
Anslag av nu ifrågasatt innehåll torde icke behöva givas någon vidlyftig avfattning.
Flera beslut synas lämpligen kunna tillkännagivas genom samma
anslag.
Utliyrningsrörelse.
I fråga örn yrkesmässig uthyrning av automobil, utan att förare samtidigt
ställes till förfogande, anföra utredningsmännen:
Den rörelse, varom nu är fråga, i vilken en företagare uthyr en eller flera
bilar till kundens begagnande på egen hand, är icke att hänföra under de
för yrkesmässig trafik gällande bestämmelser, vilka förutsätta, att bilen icke
överlämnas till kundens begagnande utan tvärtom föres av en särskilt — genom
innehav av trafikkort -—• kvalificerad förare. En författningsändring,
varigenom antingen denna rörelse förbjödes eller också i alla avseenden jämställdes
med yrkesmässig trafik, hava vi övervägt, men icke ansett oss böra
föreslå. Lagliga hinder böra enligt vår mening näppeligen resas för att hindra
en erfaren förare att utnyttja sin egen arbetskraft vid en kanske nödvändig
bilfärd och därigenom vinna en besparing, om bilägare finnas, som äro villiga
att för ändamålet uthyra sina bilar. Uppenbara olägenheter förbundna med
Departe
ments
chefen.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
sådan trafik äro emellertid påvisade, varför vi anse att starka skäl föreligga
för att i vissa avseenden föreskriva bestämmelser för reglerande därav. Detta
gäller •—• dock endast såvitt fråga är örn personbefordran —•
främst i fråga om beskaffenheten av de bilar, som tillhandahållas i en
rörelse av nu ifrågavarande slag. I den mån en dylik rörelse till sin
omfattning är att jämställa med vanlig yrkesmässig trafik, d. v. s. då den
riktar sig till allmänheten, finnes enligt vår mening icke något skäl, varför
icke kraven på beskaffenheten av de bilar, som genom densamma tillhandahållas,
skulle vara desamma som kraven på bilar i vanlig yrkesmässig trafik
åtminstone så till vida, att de böra hava blivit för ändamålet godkända och
därigenom en viss garanti för dugligheten av den utbjudna materielen vunnits.
Besiktningen bör särskilt avse undersökning huruvida bilen är lämplig
för det ändamål, för vilket den är avsedd att användas, nämligen för uthyrning
till en förare, som förutsattes icke tidigare i detalj känna densamma.
Gentemot denna uppfattning har visserligen i 1929 års betänkande invänts,
att en bestämmelse i nu ifrågavarande syfte vore överflödig med hänsyn till
att vederbörande ägde möjlighet att före förhyrandet undersöka automobilens
beskaffenhet. Denna invändning bör emellertid enligt vår mening icke tillmätas
större betydelse, då det icke kan förutsättas, att en dylik undersökning
i regel överhuvud kommer till stånd och torde för varje fall densamma möta
svårigheter att verkställa, utan att bilen först tages i ett icke alltför kortvarigt
bruk.
o Än vidare anse vi att en verksamhet av nu ifrågavarande slag icke bör
fa äga rum utan särskilt tillstånd av offentlig myndighet, som eljest beviljar
trafiktillstånd. En-bestämmelse av denna innebörd synes oss nödvändig såväl
till skydd för allmänhetens berättigade intressen som för åstadkommande av
likställighet i förhållande till utövarna av vanlig yrkesmässig trafik. Genom
ett tillstandsförfarande kunna för varje fall uppenbart olämpliga personer förhindras
att ägna sig åt en rörelse av nu ifrågavarande slag, där ansvarslös
försummelse vid tillsyn av vagnmaterielen och sådan materiels utbjudande, kan
framkalla stora risker till liv och egendom.
Slutligen bör enligt vår mening rörelse av ifrågavarande slag icke få utövas
utan att ägare till de automobiler, som användas till uthyrning, har
att i samma omfattning, som jämlikt lagarna angående ansvarighet för skada
i följd av automobiltrafik den 30 juni 1916 och om trafikförsäkring å motorfordon
den 10 maj 1929 är stadgat för ägare av automobil, som användes i
vanlig yrkesmässig trafik, svara för skada i följd av trafik, som bedrives
med uthyrda automobiler och för försäkring av dessa. Dylik ansvarighet
och försäkringsplikt synes emellertid följa redan av nu gällande lydelse av
4 och 7 §§ i förstnämnda lag, jämförda med 1 § i den senare av nämnda
lagar. Någon ändring av dessa lagar synes således icke erforderlig för nu
ifrågavarande ändamål. För vinnande av ytterligare garanti, att försäkringsplikten
fullgjorts har emellertid den i 27 § 4 mom. förekommande, för vanlig
yrkesmässig trafik gällande bestämmelse, enligt vilken godkännande av automobil
icke må meddelas, med mindre det visas, att försäkringsplikten fullgjorts,
upptagits bland de stadganden, som äro att tillämpa på nu ifrågavarande
slag av rörelse.
Till stöd för den av oss hävdade ståndpunkten borde jämväl kunna åberopas
vissa i Danmark enligt kungörelse den 22 december 1927 gällande bestämmelser.
I 42 § av nämnda kungörelse föreskrives, att intet fordon må
användas yrkesmässigt till befordran av personer — vartill också räknas uthyrning
utan förare av personvagnar — innan det, efter anmälan till polisen
och framställning till vederbörande sakkunniga, är godkänt till sådant
bruk. I 43 § föreskrives vidare, att polisen drager försorg örn, att sådana
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
49
motorfordon med lämpliga mellanrum och minst en gång varje halvår -—
personvagnar, som uthyras utan förare, dock minst en gång varje kvartal -—
uppvisas till eftersyn, örn de fortfarande uppfylla lagens fordringar.
Vid prövning av ansökan örn tillstånd till denna rörelse bör likaväl som
vid vanlig trafik hänsyn tagas till behövligheten och lämpligheten av densamma.
Särskilda bestämmelser örn taxor eller trafikkort för vederbörande
förare torde däremot icke vara påkallade.
I enlighet med den uppfattning vi sålunda utvecklat hava vi för reglerande
av nu ifrågavarande slag av rörelse framlagt förslag till bestämmelser i ämnet,
avsedda att såsom nytt mom. fogas till nuvarande 23 § motorfordonsförordningen.
I samband därmed har en redaktionell bearbetning av denna paragrafs
nuvarande lydelse ansetts erforderlig.
Föreskrifter i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmännens förslag
förordas i flertalet inkomna yttranden. Åtskilliga erinringar hava dock
framförts mot förslaget.
Sålunda anför länsstyrelsen i Gotlands lån:
Den föreslagna föreskriften i 23 § 2 mom. andra stycket, enligt vilken
prövning av ansökning örn tillstånd till yrkesmässig uthyrning av automobil
utan förare skulle ske med hänsyn till behövligheten och lämpligheten av
denna rörelse, torde komma att vid tillämpningen vålla vissa svårigheter. Behovet
av tillgång till automobiler utan förare kunde nämligen tänkas föreligga
även örn å viss ort antalet automobiler i yrkesmässig trafik enligt den
allmänna regeln för behovsprövningen vore fyllt. Länsstyrelsen avsåge därvid
närmast den ansenliga grupp av trafikanter, som, vanligen under semester
men även eljest, önskade under sina resor använda sig av förhyrda automobiler
utan förare. Det syntes länsstyrelsen som om möjlighet i varje fall borde
föreligga för att tillgodose ett dylikt behov. Denna synpunkt torde icke böra
frånkännas betydelse vid utformandet av den bestämmelse i motorfordonsförordningen,
som skulle fixera behovsprincipen.
Kungl, automobilklubben yttrar:
Utredningsmännen framhölle såsom sin uppfattning, att lagliga hinder icke
borde resas för en erfaren förare att utnyttja sin egen arbetskraft vid en bilfärd
och därigenom vinna en besparing. Automobilklubben, som helt anslöte
sig till detta uttalande, ville understryka, att fullt legala behov förelåge för
den här åsyftade rörelsen. Det hade sålunda bl. a. visat sig, att utlänningar
i allt större omfattning önskade beresa ett land i automobil utan att därför
behöva medföra eget fordon eller nödgas hyra automobil med chaufför. Å
andra sidan hade erfarenheten visat, att automobil, som uthyrdes utan förare,
icke sällan vore i sådant skick, att dess framförande kunde utgöra en
fara för trafiksäkerheten och förorsaka den, som hyrde fordonet, kostnader för
reparationer och dylikt, som rätteligen bort komma på ägaren. Vid tiden
för avgivande av 1929 års betänkande hade förhyrning av automobil utan
förare förekommit huvudsakligen för s. k. långfärder, och vid sådant tillfälle
torde vederbörande icke kunna underlåta att före förhyrandet undersöka automobilens
beskaffenhet. Då emellertid förhyrning numera syntes förekomma
i slör utsträckning för söndagsutflykter och liknande korttidsperioder, hade
kunden säkerligen icke tid att själv låta undersöka fordonet. Fördenskull
syntes det automobilklubben riktigt, att denna rörelse ställdes under kontroll
och att de flör uthyrning avsedda automobilerna underkastades periodisk
besiktning. Besiktning en gång varje år torde dock icke undanröja nyss framhållna
olägenhet, utan tätare företagen besiktning syntes vara påkallad. De
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 193. 4
50
Kungl. Alaj:ts proposition nr 19S.
danska föreskrifterna i detta avseende syntes vara värda beaktande. Automobilklubben
anslöte sig även till förslaget, att den, som ville bedriva rörelse
av ifrågavarande art, skulle hava medgivande i någon form därtill av vederbörande
myndighet. Det föreslagna tillståndsförfarandet syntes dock automobilklubben
vara onödigt omständligt och finge automobilklubben för den skull
ifrågasätta, örn ej en anmälan kunde anses tillfyllest. Därigenom skulle
myndigheterna hava tillfredsställande möjligheter att följa och övervaka dylik
rörelse ävensom förhindra, att olämplig person tillätes bedriva sådan uthyrning.
Då utredningsmännen emellertid därjämte föresloge, att vid prövning
av dylik anmälan, hänsyn skulle tagas till behövligheten och lämpligheten
av densamma, ville automobilklubben särskilt understryka nödvändigheten
av, att behövligheten och lämpligheten prövades med hänsyn endast till denna
rörelse, och att prövningen sålunda icke borde avse örn, såsom i 27 § 2 mom.
föresloges, trafikbehovet kunde fyllas med anlitande av befintliga trafikmedel.
I sådant fall torde nämligen i praktiken rätten att uthyra automobil
utan förare endast i undantagsfall komma att beviljas.
Styrelsen för automobilbesiktningsmännens förening anser, att möjlighet
att förhyra automobil utan förare borde föreligga, även örn den avsedda
färden ej kunde sägas vara nödvändig. I anslutning därtill yttrar styrelsen:
De skäl, som talade därför, vore närmast av ekonomisk natur, ty medan å
ena sidan ett jämförelsevis ringa antal vore i tillfälle att hålla sig med automobil,
innehade å andra sidan det stora flertalet körkort och därmed förutsättningen
för att kunna bruka en sådan. Givetvis beaktade styrelsen de olägenheter,
som kunde framgå av en dylik trafik, men då anmärkningarna mot densamma
huvudsakligen rests från representanter för den yrkesmässiga trafiken,
ville styrelsen som sin åsikt framhålla, dels att den yrkesmässiga trafikens utövare
själva, om de så ville, kunde införliva denna verksamhet med sin rörelse,
dels att denna förhyrning av bilar utan förare — särskilt då fråga vore örn
personbilar — knappast torde vålla den rent yrkesmässiga trafiken något
avbräck. Ville nämligen någon hyra en personbil så vore det oftast därför,
antingen att han själv ville hava nöjet och tillfredsställelsen av att köra den
eller också, att den vanliga utvägen, som eljest stöde till buds, vore för kostsam.
Med avseende på skötsel och vård förelåge det en stor skillnad mellan
t. ex. en droskbil, som kördes dagligen av samma personer, och en uthyrningsbil,
som ginge ur hand och i hand utan den dagliga tillsyn, som yrkesmannen
krävde. Styrelsen ansåge därför, att det borde överlåtas å besiktningsmännen
att kalla dessa fordon till eftersyn fyra gånger årligen. Vid en av dessa förrättningar
skedde den periodiska efterbesiktningen, för vilken vederbörande
hade att erlägga 15 kronor, medan övriga tre förrättningar skulle utmynna
i ett lämplighetsintyg, för vilket avgiften skulle utgå med 5 kronor. Styrelsen
kunde icke underlåta påpeka, att då det under alla förhållanden torde komma
att råda skarpt divergerande åsikter rörande »lämpligheten och behövligheten»
och det i regel ej torde komma att röra sig örn ett trafikbehov, som icke
kunde fyllas med anlitande av redan befintliga trafikmedel, så vore de föreslagna
villkoren rent prohibitiva, med andra ord så avfattade, att trafiktillstånd
blott undantagsvis kunde beviljas.
Föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkring sansvar anser, att ett
verkligt behov av motorfordon till förhyrning för kortare tid numera framvuxit.
Automobilförsäkringsanstalterna hade emellertid haft mycket dåliga
erfarenheter av försäkring å motorfordon i sådan rörelse, varför anstalterna
nödgats betinga sig väsentligt högre premier för dylika försäkringar än för
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
51
försäkringar å motorfordon i annan trafik. Med hänsyn till det anförda syntes
det oundgängligt, att rörelsen lades under myndighets kontroll. Såvitt
föreningen kunde finna vore emellertid de av utredningsmännen föreslagna
föreskrifterna icke tillräckliga för tryggande av trafiksäkerheten vid rörelsens
utövande. I sådant hänseende vore det önskvärt att, utöver de av utredningsmännen
föreslagna föreskrifterna, särskilda bestämmelser fastställdes att
tillämpas vid uthyrningsrörelsens bedrivande. Efter en redogörelse för härutinnan
i Danmark gällande bestämmelser fortsätter föreningen:
Erfarenheterna av den yrkesmässiga uthyrningen torde oförtydbart visa, att
behov även förelåge av en viss kontroll över att olämpliga personer icke tilllätes
anlita de automobiler, som ställdes till förfogande. För denna kontroll
syntes de i Danmark gällande föreskrifterna kunna tjäna till vägledning.
Särskilt torde det vara av vikt, att rörelsens utövare mot bötesansvar ålades
att vid uthyrningen förvissa sig örn, att vederbörande vore berättigad att föra
automobil och besutte erforderlig förarvana.
I formellt hänseende syntes utredningsmännens förslag giva rum för vissa
anmärkningar. Ehuru utredningsmännen framhölle, att den yrkesmässiga
uthyrningen av automobiler utan förare icke borde vara att hänföra till begreppet
yrkesmässig trafik i motorfordonsförordningens mening, hade de
föreslagit ett sammanförande av de särskilda bestämmelserna örn yrkesmässig
uthyrning utan förare med bestämmelserna örn den yrkesmässiga trafiken
under rubriken »särskilda föreskrifter örn yrkesmässig automobiltrafik».
Därest innebörden av begreppet yrkesmässig trafik skulle bibehållas oförändrad,
syntes uthyrning utan förare böra behandlas i annat kapitel. I varje fall
borde av rubriken framgå, att under densamma behandlades även annan trafik
än den yrkesmässiga.
Från sammanslutningar av utövare av yrkesmässig trafik har allmänt gjorts
gällande, att uthyrning av automobil utan förare borde förbjudas, därvid
åberopats såväl konkurrens- som trafiksäkerhetssynpunkter. I förstberörda
hänseende anför exempelvis Sveriges trafikbilägares riksförbund:
Föreskrifterna i 23 § 2 mom. av utredningsmännens förslag hälsade förbundet
som ett steg i riktning mot det av förbundet framförda önskemålet, att all
yrkesmässig uthyrning av automobil utan förare skulle förbjudas. Detta dock
under förutsättning, att behovsprincipen i verklig bokstavlig mening även
tillämpades vid meddelandet av dylika rättigheter på så sätt, att därest i verkligheten
behovet av ytterligare trafikfordon förelåge, detta i allmänhetens
och trafiksäkerhetens intresse fylldes av vanlig yrkesmässig trafikrättighet
och icke av uthyrningsfordon, vilka sedan bemannades med förare, som saknade
trafikkort.
Berörda yrkessammanslutningar hava hemställt, att under alla omständigheter
jämväl uthyrning av automobil för godsbefordran måtte regleras i enlighet
med vad utredningsmännen föreslagit i fråga om uthyrning av automobil
för personbefordran. I samma riktning hava jämväl järnvägsstyrelsen
och svenska järnvägs föreningen uttalat sig. Åt en dylik uppfattning hava
även åtskilliga länsstyrelser givit uttryck.
Beträffande det av utredningsmännen berörda spörsmålet örn tillämplighet
med avseende å automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, av lagarna den 30
juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och den
52
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon i samma omfattning som i
fråga örn automobil i yrkesmässig trafik har förening en för gemensamt lagenligt
trafikförsäkring sansvar anfört:
Enligt föreningens åsikt kunde skäl anföras mot riktigheten av utredningsmännens
tolkning av 4 § automobilansvarighetslagen. Föreningen tilläte sig
- under hänvisning till en yttrandet bifogad P. M. — att närmare redogöra
för dessa skäl.
1. Förarbetena till sistnämnda lagrum syntes angiva, att den ägare av
automobil i yrkesmässig trafik ålagda ansvarighet för skada å person, som befordrades
med automobilen, grundats därå, att ägaren vore skyldig efterse
att den personal, han använde för trafiken, vore därför skickad, och att ägaren
därför borde taga ansvaret för skada i följd av ovarsamhet eller försummelse
från personalens sida. Medan den, som anlitade en hyrverks- eller
droskbil, finge nöja sig med den förare, som ställdes till hans förfogande,
hade. den, som förhyrde automobil utan förare, att själv bestämma över automobilens
användning. Den, som uthyrde automobil utan förare, hade å
andra sidan icke tillfälle att övervaka, huru automobilen under hj^restiden
brukades. De särskilda förhållanden, vilka i förarbetena anförts såsom
grund för automobilägares ansvarighet för skada å passagerare, förefunnes
sålunda enligt föreningens förmenande icke vid yrkesmässig uthyrning utan
förare.
2. I 1927 års motorfordonssakkunnigas betänkande med förslag till förordning
örn motorfordon m. m. gåves ett uttalande som utvisade, att de sakkunniga
ansett 4 § automobilansvarighetslagen icke tillämplig å annan trafik
än den, som enligt motorfordonsförordningen vore att anse såsom yrkesmässig.
De sakkunniga meddelade, att de haft under övervägande, huruvida
en av dem föreslagen ändring i motorfordonsförordningens definition
av begreppet yrkesmässig trafik — avsedd att från begreppet utesluta de
fall, då tillhandahållande av automobil mot betalning skett tillfälligtvis och
utan förvärvssyfte — borde göras »i de lagrum i vissa andra författningar,
varest användas samma ordalag som i motorfordonsförordningen för att beteckna
yrkesmässig trafik». (De sakkunniga åsyftade tydligtvis bland annat
4 § automobilansvarighetslagen, varest motorfordonsförordningens bestämning
av begreppet yrkesmässig trafik ordagrant återfunnes.) Detta ansåge
de sakkunniga dock icke nödvändigt, »då det torde vara att förvänta, att
även utan att en sådan ändring vidtages dessa stadganden komma att anses
åsyfta blott den automobiltrafik, som vid ett bifall till de sakkunnigas förslag
— enligt motorfordonsförordningen — skall betraktas som yrkesmässig».
3. Uti ett av Göta hovrätt den 9 juni 1932 givet, lagakraftvunnet utslag
(nr 581) på besvär av trafikbilägaren C. hade hovrätten uttalat, att enär i
målet blivit utrett, att C. vid uthyrning av automobil icke tillhandahållit
jämväl förare av densamma, C. vid sådant förhållande icke enligt 4 § automobilansvarighetslagen
vore skyldig ersätta skada, som genom hyresmannens^
ovarsamma körning tillfogats person, vilken färdats i automobilen.
Då 4 § automobilansvarighetslagen således kunde antagas icke vara tilllämplig
å trafik med automobil, som uthyrdes utan förare, följde därav att
den, som under befordran med dylik automobil skadades genom förarens förvållande,
icke ägde rätt att av automobilens ägare utfå ersättning för skadan,
med mindre även ägaren låtit komma sig till last något förhållande, som innefattade
medvållande till skadan. Endast i sistberörda fall skulle enligt
3 §. trafikförsäkringslagen den försäkringsanstalt, som meddelat trafikförsäkring
å automobilen, bliva ansvarig för skadan. Fråga uppstode då, hu
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
53
ruvida automobil ansvarighetslagen borde så ändras, att ägare av automobil,
som uthyrdes utan förare, alltid bleve ansvarig för skada å person, som befordrades
med automobilen, i de fall då föraren vållat skadan. Med en dylik
ändring skulle på grund av 3 § trafikförsäkringslagen följa motsvarande utvidgning
av försäkringsgivarens ansvarighet. Enligt föreningens mening
saknades anledning till en dylik utvidgning av automobilägarens och försäkringsgivarens
ansvarighet. De skäl, varå trafikbilägares ansvarighet enligt
4 § automobilansvarighetslagen grundats, vore, såsom förut anförts, icke
tillämpliga å ägare av automobil, som uthyrdes utan förare. Föreningen
kunde icke inse, varför särskilt ägare av dylik automobil skulle vara skyldig
ersätta skada å person, som utan ägarens intresse medföljt automobilen
och som kanske bättre än ägaren varit i tillfälle att bedöma förarens skicklighet
och ansvarskänsla. Varje skäl saknades dessutom enligt föreningens
åsikt att bereda den, som medföljde en förhyrd, av privatförare framförd
automobil, bättre skydd än det, som tillkomme passagerare i andra av privata
förare framförda automobiler.
För undvikande av tvivelsmål rörande rätta tolkningen av 4 § automobilansvarighetslagen
syntes det emellertid — särskilt om begreppet yrkesmässig
trafik skulle utvidgas att omfatta jämväl yrkesmässig uthyrning utan förare
— vara nödvändigt, att i nämnda lagrum uttryckligen angåves, att detsamma
endast avsåge trafik med automobil, som jämte förare tillhandahölles allmänheten
mot ersättning.
De synpunkter, vilka såväl i utredningsmännens betänkande som i däröver
avgivna yttranden kommit till uttryck rörande yrkesmässig uthyrning av
automobil utan förare, kunna hänföras å ena sidan till spörsmålet örn konkurrensen
ej endast mellan automobilföretag och järnvägsföretag utan även och i
första rummet mellan olika automobilföretag inbördes samt å andra sidan till
trafiksäkerhetsspörsmålet.
Vad förstberörda synpunkter angår vill jag giva min anslutning till vad
därutinnan anförts särskilt av kungl, automobilklubben och styrelsen för
automobilbesiktningsmännens förening. Frånsett den omständigheten, att den,
som bedriver dylik rörelse, icke kan sägas utöva någon trafik, avser enligt
min tanke en sådan rörelse att fylla ett behov, som icke kan på annat sätt tillgodoses.
Ty det är ju här icke fråga örn det förhållandet, huruvida å en viss
ort tillgängliga trafikmedel kunna anses tillfyllest, utan huruvida en person,
som äger förmåga att föra ett motorfordon men — måhända främst av ekonomiska
skäl — icke håller sig därmed, skall hava möjlighet att själv ombesörja
en körning. För många innebär själva framförandet och det fria disponerandet
av ett motorfordon det huvudsakliga nöjet vid exempelvis en semesterresa.
Och ofta torde en resa ställa sig väsentligt billigare, om vederbörande ej behöver
bekosta jämväl utgifter för chaufför, t. ex. då en handelsresande har att
inom ett vidsträcktare område uppsöka kunder. Även i fråga örn godsbefordran
förekommer det, att en transport skulle kunna utföras väsentligt billigare,
där vederbörande kunde med förhyrd automobil själv utföra transporten.
Med det sagda har jag givetvis haft i sikte endast sådana fall, där en resa
företages eller en godstransport utföres för vederbörandes egen räkning. Skulle
en förhyrd automobil av hyresmannen tillhandahållas allmänheten mot ersätt
-
Departe
ments
chefen.
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
ning, lärer hyresmannen — därest han ej därtill erhållit vederbörligt tillstånd
-— göra sig förfallen till ansvar enligt 44 § 1 mom.
Örn jag således biträder uppfattningen, att lagliga hinder ej böra resas
mot en rörelse av ifrågavarande slag, kan jag med hänsyn till det anförda
icke ansluta mig till utredningsmännens förslag att i väsentliga avseenden
likställa denna rörelse med den yrkesmässiga automobiltrafiken; och särskilt
hyser jag den åsikten, att frågan, huruvida dylik rörelse må utövas, ej skall
bedömas efter de riktlinjer, enligt vilka ansökan örn tillstånd till yrkesmässig
trafik bör prövas.
Från synpunkten av ökad trafiksäkerhet åter synes förslaget att reglera
nu förevarande rörelse värt allt beaktande. Dock lärer detta syfte kunna
tillgodoses utan så omfattande föreskrifter som utredningsmännen föreslagit.
Det väsentliga i en reglering av berörda rörelse torde vara förhindrandet av
att mindervärdiga automobiler komma till användning i densamma.
Jag vill därför förorda ett förfarande av i huvudsak den innebörd, som i
fråga örn automobil i yrkesmässig trafik är föreskriven i 27 § 4 och 5 morn.,
dock att efterbesiktning skall äga rum sist var sjätte månad.
Det från åtskilliga håll framförda kravet, att automobiler för godsbefordran
skulle i förevarande hänseende likställas med automobiler för personbefordran,
har jag ansett mig böra tillmötesgå. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
synes mig anledning saknas att fritaga lastautomobil, som yrkesmässigt uthyres
utan förare, från den kontroll, som personautomobil under enahanda
förutsättning ansetts i trafiksäkerhetens intresse böra underkastas.
Huruvida yrkesmässigt bedrivande av uthyrning av automobiler skall anses
föreligga, torde böra avgöras i enlighet med de synpunkter, som ligga till
grund vid avgränsningen av begreppet yrkesmässig trafik. Jag vill härutinnan
hänvisa till vad i propositionen nr 121 till 1930 års riksdag anförts
rörande definitionen å sagda trafik. Såsom en sammanfattande benämning
å den rörelse, varom nu är fråga, vill jag föreslå »uthyrningsrörelse».
Jag har övervägt huruvida icke — på sätt kungl, automobilklubben ifrågasatt
— det kunde vara tillfyllest, att den, som ville bedriva uthyrningsrörelse,
därom gjorde anmälan hos vederbörande myndighet. Då det emellertid från
synpunkten att förhindra användandet i dylik rörelse av mindervärdiga automobiler
kan vara av vikt, att sökandens personliga förutsättningar för rörelsens
bedrivande prövas, har jag stannat för den meningen, att särskilt
tillstånd bör erfordras. Huru den tillståndsgivande myndigheten skall förskaffa
sig upplysning i berörda avseende, torde böra överlåtas åt densamma
att själv avgöra. Några föreskrifter örn vissa vederbörandes hörande anser
jag ej erforderliga.
Tillstånd till uthyrningsrörelse bör enligt min mening beviljas av länsstyrelse,
jämväl för det fall, att rörelsen skall bedrivas i stad; i sakens natur
ligger, att färd med automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, oftast kommer
att utsträckas över ett större område. Någon stationsort torde ej böra
bestämmas.
Tillståndet bör beviljas av länsstyrelsen i det län, där ort, varest rörelsen
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
55
skall bedrivas, är belägen. Med hänsyn till bestämmelserna i 9 § 1 mom.
tredje stycket om automobils hemort torde närmare föreskrifter ej vara erforderliga.
Det lärer förekomma, såväl att yrkesmässig trafik bedrives med förhyrd
automobil som ock att automobil, vilken användes i yrkesmässig trafik, tillika
brukas i uthyrningsrörelse. För sådana fall synes den efterbesiktning, som
enligt det föregående bör äga rum med avseende å automobil, vilken brukas i
uthyrningsrörelse, icke erfordras.
De av mig nu förordade föreskrifterna rörande uthyrningsrörelse torde icke
böra äga tillämplighet, då fråga är om uthyrande av motorfordon åt krigsmakten.
Stadgande om undantag i detta hänseende synes böra upptagas i
kungörelsen den 3 oktober 1930 (nr 362) med särskilda föreskrifter angående
det militära motorfordonsväsendet.
I formellt hänseende har jag, i nära anslutning till de erinringar, som därutinnan
framställts av föreningen för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar,
vidtagit den ändring i utredningsmännens förslag, att föreskrifterna
om uthyrningsrörelse blivit under särskild rubrik upptagna efter bestämmelserna
örn yrkesmässig trafik. Därigenom vinnes främst, att av förordningen
tydligt framgår, att dylik rörelse icke är att hänföra till yrkesmässig trafik.
Till undvikande av att förefintlig paragraf följd brytes hava föreskrifterna
örn uthyrningsrörelse upptagits i en paragraf, vilken betecknats 29 a §. I samband
härmed har 5 § 3 mom. undergått viss ändring.
De tillägg till motorfordonsförordningens ansvarsbestämmelser, som föreskrifterna
om uthyrningsrörelse torde kräva, hava upptagits i 40 § 1 morn.,
43 § 1 moni., 44 § 1 och 2 mom. samt 48 §. Vissa tillägg erfordras jämväl i
instruktionen den 3 oktober 1930 (nr 354) för besiktningsmän för motorfordon
samt i kungörelsen samma dag (nr 353) angående ersättning till besiktningsmän
för motorfordon jämte förrättningstaxa m. m.
I detta sammanhang torde jag få beröra frågan, huruvida ägare av automobil,
som brukas i uthyrningsrörelse, bör svara för skada i följd av trafik med
automobilen och för försäkring därav i samma omfattning som ägare av automobil,
vilken användes i yrkesmässig trafik. Jag vill då först erinra, att
järn likt. 1 § trafikförsäkringslagen ägare av motorfordon, som brukas i trafik,
är pliktig att därå taga och vidmakthålla trafikförsäkring. Jämlikt 3 § samma
lag medför trafikförsäkring rätt för den, som på grund av skada i följd
av trafik med fordonet är enligt lag berättigad till skadestånd av fordonets
ägare, brukare eller förare, att utbekomma skadeståndet av försäkringsgivaren;
dock att försäkringsgivaren icke är ansvarig för skada å person, som
färdas i fordonet, med mindre försäkringstagaren är för skadan ansvarig.
Undantag från försäkringsgivarens ansvarighet föreligga ock i fråga örn skada
å fordonet eller å egendom, som med fordonet befordras; från dessa undantag
bortses här.
Enligt 2 § automobilansvarighetslagen föreligger i fråga örn skada, som i
följd av trafik med automobil tillfogas person, som icke med automobilen
befordras, viss ansvarighet för automobilens ägare, även örn han ej är
56
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
till skadan vallande. Jämväl för skada, som i följd av trafik med
automobil, vilken mot ersättning tillhandahålles allmänheten, tillfogas person,
som med automobilen befordras, åvilar under viss förutsättning dylikt
utvidgat ansvar jämlikt 4 § sistnämnda lag ägaren. I fråga örn skada, som
till följd av trafik med automobil, som brukas i uthyrningsrörelse, tillfogas
person, vilken med automobilen befordras, lärer den utvidgade ansvarighet för
ägare, som stadgas i 4 § automobilansvarighetslagen, däremot icke föreligga.
Jag tillåter mig att beträffande skälen för denna uppfattning hänvisa till föreningens
för gemensamt lagenligt trafikförsäkringsansvar i det föregående återgivna
argumentering och vill här endast betona, att med det i nyssnämnda
lagrum förekommande uttrycket »automobil, som mot ersättning tillhandahålles
allmänheten» lärer avses endast automobil, vilken brukas i sådan trafik,
som enligt 23 § motorfordonsförordningen är att anse såsom yrkesmässig. Enligt
min tanke bör spörsmålet om utvidgad skadeståndsrätt för person, som
befordras med automobil, vilken brukas i uthyrningsrörelse, övervägas i ett
vidare sammanhang. Då en allmän revision av automobilansvarighetslagen av
flera skäl synes önskvärd och utredning härom i viss omfattning redan försiggår,
torde tillfälle snart yppa sig att återkomma till nämnda spörsmål.
Förteckning å tillstånd till yrkesmässig trafik.
Jag övergår härefter till utredningsmännens förslag örn förteckning å tillstånd
till yrkesmässig trafik. I anslutning därtill hava utredningsmännen
föreslagit skyldighet för polismyndighet i stad att örn meddelat tillstånd till
stadstrafik underrätta vederbörande länsstyrelse.
Utredningsmännen framhålla i förevarande avseende, att länsstyrelserna och
vederbörande polismyndigheter handlade oberoende av varandra vid meddelande
av trafiktillstånd och att skyldighet ej funnes för den ena tillståndsgivande
myndigheten att, då trafiktillstånd meddelats, därom underrätta den andra.
Till undanröjande av detta missförhållande föresloge utredningsmännen, att
till 24 § 3 mom. fogades en föreskrift örn skyldighet för polismyndigheten att
underrätta länsstyrelsen örn varje beviljat tillstånd till stadstrafik. En sådan
föreskrift komme nämligen, därest skyldighet tillika stadgades för länsstyrelse
att föra nyss omförmäld förteckning, att möjliggöra enhetlig överblick
över hela den inom varje län befintliga yrkesmässiga automobiltrafiken. Utredningsmännen
anföra härutinnan vidare:
Den omständigheten, att skyldighet ej finnes föreskriven för länsstyrelse att
föra särskilda förteckningar över i yrkesmässig trafik använda bilar inom
länet, har visat sig medföra olägenheter i två olika hos oss anmärkta avseenden.
Dels har den medfört svårighet att utan särskild undersökning få en
sådan överblick över tillgången på befintliga trafikmedel, som är erforderlig
vid bedömandet av frågor örn nya trafiktillstånd, dels ock uppgives den hava
i ett flertal fall föranlett, att trafikrättigheter, som av olika anledningar förfallit
eller icke utnyttjats och som till följd därav bort indragas, alltjämt i
länsstyrelsens förteckningar kvarstått såsom gällande. På sina håll har man
redan anskaffat eller vidtagit åtgärder för ernående av ett aktuellt register
av den beskaffenhet vi i detta sammanhang åsyfta. Vidare hava länsstyrel
-
Kungl. Majlis proposition nr 193.
57
serlia i Kalmar oell Kronobergs län sedan några år tillbaka årligen utfärdat
och i länskungörelserna intagit en förteckning på gällande trafiktillstånd, på
sätt närmare framgår av en vid betänkandet fogad bilaga, och denna åtgärd
bär, anmärker förstnämnda länsstyrelse, visat sig synnerligen praktisk såväl
för myndigheterna, som därigenom erhålla en översikt över den yrkesmässiga
trafikens omfattning i länet, som även för allmänheten. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför, huruvida ej i förordningen borde intagas föreskrift i nämnda
syfte.
På sålunda anförda grunder anse vi en bestämmelse för nyss angivna ändamål
tillgodose ett verkligt behov, varför vi under 27 § 3 mom. framlagt förslag
örn skyldighet för länsstyrelse att föra och utgiva förteckning av angivna
beskaffenhet. Detaljföreskrifter angående en dylik förteckning synas
icke böra innehållas i motorfordonsförordningen utan meddelas genom Kungl.
Maj:ts försorg. I huvudsak synes emellertid den av länsstyrelsen i Kalmar
använda uppställningen ägnad att efter vissa kompletteringar läggas till
grund för blivande bestämmelser i ämnet.
I de inkomna yttrandena har den föreslagna underrättelseskyldigheten för
polismyndighet i stad lämnats utan erinran. Behovet av förteckning över de
tillstånd till yrkesmässig trafik, som av länsstyrelserna meddelas, har i allmänhet
vitsordats, och förslaget att i denna förteckning upptaga jämväl de
trafiktillstånd, som meddelas av polismyndighet i stad, har ej mött invändning.
Däremot har det övervägande antalet länsstyrelser avstyrkt förslaget
att årligen upprätta och publicera förteckning över samtliga tillstånd till yrkesmässig
trafik.
Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:
Förslaget att förteckning över gällande tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
skulle föras av varje länsstyrelse vore till sin innebörd oklart. I
Hallands län fördes särskilda register i form av liggare med kortregister enligt
system Viscard dels över linjetrafiktillstånd och dels över tillstånd till länstrafik.
Dessa liggare vore uppdelade i avdelningar för varje landsfiskalsdistrikt.
De särskilda slagen av trafik (persontrafik, godstrafik, kombinerad
trafik) hade kort av olika färg, så att de lätt folie i ögonen. För varje linjetrafik
vore dessutom samtliga konceptresolutioner samlade i särskild pärm,
vari även funnes ett kartblad med linjen inlagd. Detta system vore särdeles
praktiskt, överskådligt och lätthanterligt. Länsstyrelsen hade de bästa erfarenheter
av detsamma. Det av utredningsmännen nu framlagda förslaget torde
icke avse ett dylikt registersystem utan åsyfta att en särskild förteckning
skulle uppgöras. Detta framginge bl. a. av att förteckningen föresloges skola
uppgöras årligen. För länsstyrelsens egen skull, d. v. s. för att underlätta
handläggning av ärenden angående yrkesmässig trafik, vore en sådan förteckning
fullkomligt överflödig, därest registreringen vore ordnad på nu beskrivna
sätt. Det vore sålunda bl. a. ytterst lätt, att t. ex. gå igenom liggaren och
se efter, vilka tillstånd, som påkallade åtgärd från länsstyrelsens sida. Utredningsmännen
ansåge emellertid påtagligen, att förteckningen skulle vara
till gagn för allmänheten, eftersom de föresloge, att den skulle utgivas. Länsstyrelsen
kunde icke finna ett dylikt utgivande av förteckningen över samtliga
gällande tillstånd till yrkesmässig trafik vara av något verkligt behov påkallat.
Möjligen kunde en förteckning endast över linjetrafiken vara till visst
gagn, men då borde den innefatta även turlistor och avgifter samt tjänstgöra
som en kommunikationstabell. Dock kunde däremot invändas dels att en sådan
förteckning mycket snart bleve otidsenlig i mån av under året inträffande
58
Kungl. Maj:ts proposition nr 193
Departemen
tsclicfen.
ändringar och tillägg och dels att det näppeligen torde höra åligga staten att
trycka tidtabell för linjetrafikföretag. Av dessa skäl och då en sådan förteckning,
som utredningsmännen avsåge, skulle kräva ett ganska betydande
arbete och draga stora tryckningskostnader utan motsvarande nytta, ville
länsstyrelsen avstyrka förslaget därom. Däremot hade länsstyrelsen icke något
emot en föreskrift av den lydelse tredje stycket i 27 § 3 mom. enligt förslaget
hade, i fall därifrån uteslötes orden »årligen» samt »och utgivas» och
under uttrycklig förutsättning, att sådant register, som av länsstyrelsen beskrivits,
godkändes av Kungl. Majit såsom dylik förteckning.
Den av utredningsmännen föreslagna föreskriften örn skyldighet för polismyndighet
i stad att örn beviljat tillstånd till stadstrafik underrätta länsstyrelsen
i länet vill jag tillstyrka. Med hänsyn till den omständigheten, att
stadstrafikbilar ofta utföra körning utom stadens område, är det uppenbarligen
av vikt för länsstyrelsen att, då tillstånd till länstrafik sökes, känna antalet
automobiler, som i stad inom länet brukas i stadstrafik.
Vad angår förteckning över tillstånd till yrkesmässig trafik finner jag i
likhet med utredningsmännen föreskrift om obligatoriskt förande därav icke
böra saknas i motorfordonsförordningen. Dylik förteckning synes böra föras
i särskilda avdelningar för de olika slag av yrkesmässig trafik, varpå 24 §
motorfordonsförordningen skiljer. Självfallet bör, när trafiktillstånd återkallats,
detta anmärkas i densamma. Huru förteckningen i övrigt bör föras, synes
böra överlåtas åt länsstyrelserna att själva avgöra. Mot en förteckning
av det slag, varför redogöres av länsstyrelsen i Hallands län, torde några
erinringar icke vara att framställa.
I fråga om förslaget, att särskild förteckning över gällande trafiktillstånd
skall årligen upprättas och utgivas, finner jag mig i anledning av vad flertalet
länsstyrelser däremot anfört icke böra biträda detsamma.
Av mig här förordade bestämmelser synas, jämväl vad angår skyldighet
för polismyndigheten i stad att underrätta länsstyrelsen örn beviljat trafiktillstånd,
böra upptagas i 27 § 3 mom.
Vissa underrättelser tili statspolisen lii. m.
Beträffande de av utredningsmännen föreslagna bestämmelserna örn skyldighet
för myndighet, som har att meddela trafiktillstånd eller återkalla sådant,
att i vissa fall därom lämna underrättelse till statspolisavdelning och vederbörande
polismyndighet anföra utredningsmännen:
Redan i samband med framläggandet av förslaget örn statspolis påpekades,
att denna vid sidan av andra åligganden hade en viktig uppgift att fylla
såsom trafikpolis. Att den för kommunala behov inrättade polisen icke räckt
till för denna uppgift, framhålles allmänt i länsstyrelsernas svar på en av
oss gjord förfrågan och lika allmänt uttalas en förväntan, att en effektivare
övervakning av trafiken skall bliva möjlig efter statspolisens tillkomst. För
att denna skall vara i stånd att fylla sin uppgift i nu förevarande del synes
emellertid vara nödvändigt, att den städse hålles underrättad örn förändringar
i fråga örn rätt att driva yrkesmässig trafik. Detta gäller till en början i
fråga örn beviljande av nya trafiktillstånd, för vilket ändamål vi föreslå en
omredigering i 27 § 3 morn., men i än högre grad örn indragning av trafiktillstånd.
För ändamålet föreslås ett tillägg till 24 § 5 mom.
Kungl. Majlis proposition nr 103.
59
De sålunda föreslagna stadgandena innebära, att statspolisavdelning skall
underrättas om tillstånd till linjetrafik och länstrafik samt örn beslut, varigenom
dylikt tillstånd ävensom tillstånd till stadstrafik indragits. Beslut örn
indragning av trafiktillstånd skall jämväl delgivas vederbörande polismyndighet,
vilken enligt gällande bestämmelser skall underrättas om beslut, varigenom
tillstånd till linje- eller länstrafik meddelats.
Länsstyrelsen i Kristianstads lån har i förevarande avseende anfört, att då
statspolisavdelning borde få kännedom även örn beslut, varigenom tillstånd till
stadstrafik meddelats, därav betingade tillägg borde göras i 24 § 3 och 5 mom.
av utredningsmännens förslag.
Överståthållarämbetet åter har härutinnan yttrat:
En jämförelse mellan 24 § och 27 § 3 morn. gåve vid handen, att, därest
med vederbörande statspolisavdelning skulle i Stockholm avses den visserligen
i Stockholm förlagda, men för vissa län avsedda statspolisavdelningen, denna
avdelning skulle underrättas dels örn de av Överståthållarämbetet återkallade
trafiktillstånden, dels ock örn de av Överståthållarämbetet beviljade tillstånd
till linjetrafik, men däremot icke örn av Överståthållarämbetet beviljade tillstånd
till stadstrafik. Denna begränsning av underrättelseskyldigheten torde vara
fullt motiverad, men då statspolisavdelningen i Stockholm hade sin verksamhet
förlagd utanför Stockholms stads område, torde det kunna ifrågasättas,
huruvida sagda statspolisavdelning hade något behov av underrättelse örn de
i Stockholms stad beviljade linjetrafiktillstånden och örn de indragningar av
trafiktillstånd i allmänhet, som beslutats av Överståthållarämbetet.
Här må återgivas vad statspolisintendenten i sitt yttrande anfört:
Statspolisens fördelning framginge av Kungl. Maj:ts cirkulär den 16 september
1932 till länsstyrelserna. För varje statspolisavdelning skulle av vederbörande
länsstyrelse eller länsstyrelser för viss tid, högst ett år, fastställas
en allmän plan för arbetets bedrivande, varigenom varje länsstyrelse hade möjlighet
att, bland annat, angiva de förhållanden beträffande motortrafiken, som
inom olika områden borde bliva föremål för statspolisens särskilda uppmärksamhet.
Inom ramen för arbetsplanen hade därefter avdelningens föreståndare
att under vederbörande landsfogdes inseende för viss kortare tid framåt
(en—tre veckor) uppgöra detaljerad plan för motorpatrullerna, varigenom
trafiken inom särskilda delar av tjänstgöringsområdet vid olika, för allmänheten
icke i förväg kända tillfällen — även nattetid samt å sön- och helgdagar
— bleve föremål för övervakning, såväl stationär vid vägskäl och dylikt som
»flygande».
Departementschefen.
Till vad utredningsmännen anfört därom, att statspolisen bör hållas underrättad
örn nya tillstånd till yrkesmässig trafik och om återkallande av trafiktillstånd,
vill jag ansluta mig. Jag utgår därvid från, att statspolisen, utan
att särskilda föreskrifter utfärdas, kommer att — i den mån sådant är av
betydelse för dess verksamhet som trafikpolis — förskaffa sig kännedom om,
bland annat, de trafiktillstånd, som redan meddelats. Beslut örn återkallande
därav eller om meddelande av nya sådana synas då böra genom de tillståndsgivande
myndigheternas försorg delgivas föreståndaren för vederbörande
statspolisavdelning. Då, såsom i det föregående erinrats, i stadstrafik
brukad automobil ofta lärer utföra körning utom stadens område, torde, på
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
sätt länsstyrelsen i Kristianstads län funnit, undantag i förevarande avseende
icke böra göras i fråga örn tillstånd till stadstrafik.
Statspolisens verksamhet såsom trafikpolis torde icke i nämnvärd omfattning
komma att avse trafikförhållandena i stad; för övervakande därav lärer
lokalpolisen hava att sörja. Vid sådant förhållande vill det synas att, på sätt
Överståthållarämbetet gjort gällande beträffande inom Stockholm bedriven
linjetrafik, från delgivning, varom nu sagts, bör undantagas beslut avseende
linjetrafik, som i sin helhet bedrives inom stad.
_ Lika med utredningsmännen anser jag, att då länsstyrelse återkallat trafiktillstånd,
underrättelse därom bör lämnas vederbörande polismyndighet, d. v. s.
i fråga om linjetrafik polismyndigheten i den eller de orter, varest trafiken
bedrivits, samt i fråga örn länstrafik polismyndigheten i den ort, varest automobil,
som brukats i trafiken, har sin hemort. En föreskrift i dylikt hänseende
synes väl ansluta sig till vad i 27 § 3 mom. enligt dess gällande lydelse föreskrivits
med avseende a beslut, varigenom tillstånd till nu angivna trafikformer
medgivits. I samband därmed vill jag föreslå, att jämväl vägstyrelse delgives
beslut, varigenom tillstånd till linjetrafik återkallats. Beträffande åter beslut,
varigenom stadstrafiktillstand återkallats, torde en föreskrift rörande delgivning
därav med vederbörande polismyndigheter icke lämpligen böra meddelas.
De bestämmelser, vilka sålunda av mig förordats, har jag ansett böra samtliga
upptagas i 27 § 3 mom.
Arbetstidens längd.
Utredningsmännens uppdrag har, såsom förut omnämnts, omfattat jämväl att
1 förevarande sammanhang göra till föremål för övervägande spörsmålet örn
åtgärder för ett noggrannare iakttagande av motorfordonsförordningens föreskrifter
örn arbetstidens längd för förare, tjänstgörande i yrkesmässig automobiltrafik.
Härutinnan redogöra utredningsmännen till en början för uppkomsten av de
bestämmelser motorfordonsförordningen i berörda avseende innehåller (27 §
2 mom. andra stycket andra punkten), varjämte utredningsmännen erinra örn
den efter framställning av 1932 års riksdag (skrivelse nr 125) utfärdade
kungörelsen den 20 maj 1932 (nr 124) örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig
automobiltrafik tjänstgörande förare, enligt vilken kungörelse de bestämmelser,
som jämlikt nyssberörda författningsrum skola i fråga om arbetstiden
föreskrivas i trafiktillstånd, gjorts tillämpliga med avseende å arbetstiden
för förare i yrkesmässig trafik, vartill tillstånd meddelats före motorfordonsförordningens
ikraftträdande.
Efter en redogörelse för vissa i förevarande avseende till utredningsmännen
inkomna utlåtanden och framställningar anföra utredningsmännen:
Enligt vår uppfattning innebära de nuvarande bestämmelserna icke tillräckliga
garantier för att förare i yrkesmässig trafik komma i åtnjutande av den
vila, som med hänsyn till trafiksäkerheten måste anses erforderlig. Att, såsom
nämnda bestämmelser innebära, en automobilförare äger rätt att sitta vid ratten
under en oavbruten period av tretton timmar, måste anses betänkligt. Därest
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
61
över huvud en så lång arbetsperiod anses böra förekomma under loppet av
ett dygn, bör den enligt vår mening förbindas med skyldighet att senast efter
sex timmar göra erforderligt uppehåll för mat och vila, förslagsvis i minst
30 minuter. Till jämförelse må nämnas, att enligt i England gällande bestämmelser
motorfordon icke får i yrkesmässig trafik framföras av en och samma
förare under längre tid än timmar och att flera körtider anses som oavbruten
körtid för varje fall då rasterna mellan dem understiga en halv timme.
Vidare böra enligt vår mening bestämmelser meddelas i syfte att tydligare
än vad nu är fallet bestämma vad som bör inräknas under arbetstiden. Att
vissa uppehåll i densamma, vilka för närvarande i praktiken icke lära inräknas
däri, böra, även örn uppehållen överskrida tiden för en normal rast, likväl
betraktas såsom arbetstid, synes oss påtagligt. Vid vissa långväga godstransporter
lär t. ex. praktiseras, att två förare medfölja bilen och avlösa varandra
vid ratten. Det synes vara tydligt, att den tid, under vilken en förare under
dylika förhållanden icke är upptagen av körning, likväl icke kan betraktas
såsom vilotid, även örn, såsom även praktiserats, han därunder sökt vila å lasset.
Överhuvud taget torde uppehåll i tjänstgöringen böra betraktas såsom
ingående i denna, därest de icke innebära frihet för vederbörande att avlägsna
sig från automobilen och tillika hava en viss minimilängd, förslagsvis 20 minuter.
I enlighet med sålunda angivna grunder hava vi utarbetat förslag till
ändring i 27 § 2 mom.
I de inkomna yttrandena har med endast få undantag hävdats, att nu gällande
bestämmelser örn arbetstid för förare i yrkesmässig trafik borde undergå
ändring i den av utredningsmännen angivna riktningen. Rörande detaljföreskrifterna
i förslaget råda väsentligt olika meningar.
Svenska transportarbetareförbundet ■— som hos utredningsmännen påkallat,
bland annat, att flera i följd företagna körningar under tjugufyra på varandra
följande timmar, måltidsraster inräknade, ej finge överstiga tolv timmar samt
att därunder av trafiken och arbetet i övrigt betingade uppehåll skulle inräknas
i körtiden — anför sålunda, att den nu gällande långa arbetstiden ej
endast bibehållits utan till och med skärpts genom stadgandet att endast raster,
som understege tjugo minuter, skulle frånräknas, vilket hade till följd att den
effektiva tjänstgöringstiden, matraster inberäknade, måste beräknas till cirka
15 å 16 timmar.
Sveriges omnibusägares riksförbund yttrar:
Redan genom antagandet av nu gällande motorfordonsförordning hade inaugurerats
en ny, för vår lagstiftning i övrigt främmande princip, nämligen
den att till skillnad från arbetstidslagen raster inräknades i arbetstiden. Ehuru
riksförbundet för sin del icke hade något att erinra mot bibehållandet av den
nuvarande maximeringen av arbetstiden, måste förbundet bestämt yrka, att
raster, som arbetaren disponerade för egen räkning, vare sig han tillbringade
desamma å fordonet eller på annat sätt, men där hans närvaro å eller invid
fordonet icke vore påkallad, frånräknades arbetstiden. Utredningsmännen syntes
hava förbisett eller i värjo fall ej beaktat konsekvenserna av sitt förslag.
Dessa avspeglades för övrigt till en del i svenska transportarbetareförbundets
krav på ändringar av de nuvarande bestämmelserna. Skulle raster inräknas i
arbetstiden, toge man på arbetarsidan detta till intäkt för, att all den tid, som
åtginge för sådana, skulle betalas. Detta funne riksförbundet vara ett betänkligt
avsteg från dittills tillämpad praxis inom arbetsrätten, vilket skulle med
-
62
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
föra ytterligare betungande utgifter utöver dem, som redan nu i form av skatter
m. m. hårt tryckte den näring, riksförbundet representerade.
Förslagets avfattning på denna punkt syntes vara synnerligen otillfredsställande.
Riksförbundet toge för alldeles givet, att utredningsmännen med
bestämmelsen i fråga avsåge endast sådan tid, som arbetaren i tjänsteutövning
tillbringade å automobilen, och föresloge i anslutning därtill ett förtydligande
i sådan riktning. Beträffande slutligen förslaget om att ingen finge
utan uppehåll örn minst trettio minuter föra automobil under längre tid än
sex timmar syntes det av bestämmelsens formulering oklart vad därmed avsåges.
Syftet med bestämmelsen torde vara att förebygga förarens överansträngning,
och detta syfte kunde lika väl nås genom flera, kortare uppehåll
som genom ett uppehåll under trettio minuter i sträck.
Socialstyrelsen ■— vilken lika med Sveriges omnibusägares riksförbund anser,
att den tid, som föraren vistas å automobilen, bör tagas i beräkning endast
då vistelsen där är påkallad av hans tjänst — utlåter sig vidare:
Förslaget syntes styrelsen vara ägnat att förebygga svårare missförhållanden.
I ett avseende ville styrelsen emellertid ifrågasätta, huruvida icke en
något strängare reglering än den föreslagna kunde vara motiverad, nämligen
i fråga örn längden av sammanlagda arbetstiden under tjugufyra på varandra
följande timmar. Svenska transportarbetareförbundet hade föreslagit, att berörda
tidslängd inskränktes från nuvarande tretton till tolv timmar. Goda
skäl syntes styrelsen tala därför. I betänkandet hade ej heller anförts någon
motivering för bibehållandet av maximiarbetstiden vid tretton timmar. Någon
större olägenhet av arbetstidens begränsning till tolv timmar syntes så mycket
mindre vara att befara, som den föreslagna författningstexten medgåve avvikelse
från maximibegränsningen, där särskilt förhållande så påkallade.
Kungl. automobilJclubben yttrar:
Automobilklubben ville erinra örn, att numera funnes lastautomobiler med
särskild sovplats anordnad för reservförare. Där sådan funnes kunde icke motiveringens
uttryck, att föraren »söker vila å lasset» vara tillämpligt, enär i
förarhytten å lastbilar av nämnda slag funnes bekväm liggplats med kudde,
filt, sovsäck och dylikt. Hytten kunde anordnas liknande 3:e klass sovplats
å järnväg. Bestämmelsen att i förarens arbetstid skulle inräknas ali den tid,
han tillbringade å automobilen, syntes därför vara alltför sträng för fordon
med angivna möjligheter.
I samma riktning som kungl, automobilklubben uttala sig jämväl Sveriges
trafikbilägares riksförbund samt Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund.
Svenska järnvägs föreningen anför:
27 § 2 mom. motorfordonsförordningen innehölle nu den bestämmelse, att
den tillståndsgivande myndigheten ägde stadga ytterligare begränsning av
arbetstiden. Denna bestämmelse återfunnes emellertid icke i utredningsmännens
förslag. Föreningen ansåge sig böra hemställa, att bestämmelsen i fråga
bibehölles. Icke endast ur ansträngnings- och trafiksäkerhetssynpunkt utan
även, och särskilt i detta sammanhang ur synpunkten av likställigheten mellan
de båda konkurrerande slagen av trafik — järnvägstrafik och yrkesmässig
biltrafik — ansåge föreningen önskvärt och ville hemställa, att förevarande
moment kompletterades med bestämmelse dels örn att den tid, varunder förare
sysselsattes med bilens skötsel, inräknades i arbetstiden och dels örn viss
sammanhängande vilotid för tjänstgörande förare.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
63
Järnvägsstyrelsen yttrar:
I riksdagens skrivelse den 13 maj 1932, nr 364, framhölles önskvärdheten,
att konkurrensen mellan de olika trafikmedlen skedde under förhållanden, som
lämnade samma möjlighet för samtliga parter till fri tävlan. Med den stora
roll, som personalkostnaderna spelade för alla kommunikationsföretag, vore
likhet inför arbetstidslagen en av grundförutsättningarna för sådan jämställdhet
i konkurrensen. Då nu de större biltransportföretagen vore underkastade
sistnämnda lag, syntes rättvisan fordra, att densamma tillämpades även för
de mindre.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför:
Beträffande maximiarbetstiden ville länsstyrelsen erinra, att det exempelvis
vid vintertrafik i Norrland under svåra snöförhållanden förekomma, att en
förare bleve nödsakad att föra automobil väsentligt längre tid än sex timmar
utan uppehåll. Även för dylika fall torde undantag för särskilda förhållanden
böra medgivas.
Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar:
En utsträckning av förares arbetstid utöver tretton timmar under tjugufyra
på varandra följande timmar vore ur trafiksäkerhetssynpunkt så betänklig,
att i 27 § 2 mom. av utredningsmännens förslag till orden »där ej särskilt
förhållande annorlunda påkallar» torde böra fogas ordet »oundgängligen»
eller dylikt.
Länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län ifrågasätta, huruvida
ej särskilt tillstånd av länsstyrelse eller lokal polismyndighet bör påfordras,
därest arbetstiden för visst fall skall få överstiga tretton timmar.
Sistnämnda länsstyrelse anför härutinnan:
Även örn en prövning av hithörande frågor av polismyndigheterna i vissna
fall kunde medföra praktiska olägenheter, torde dock detta vara att föredraga
framför den betydande risk för trafiksäkerheten, som kunde föranledas därav,
att tillståndshavaren eller föraren själv finge bedöma, örn arbetstiden på
grund av särskilda förhållanden kunde överskridas. Uppenbart vore att, örn
överskridandet föranleddes av oförutsedda förhållanden, som innebure verklig
fara, till exempel ett plötsligt, svårt sjukdomsfall, föraren under alla förhållanden
undginge ansvar.
Länsstyrelsen i Hallands län utlåter sig:
I avseende på formen funne länsstyrelsen det i förslaget bibehållna systemet,
att de angivna bestämmelserna beträffande arbetstiden skulle upptagas i
de särskilda trafiktillstånden, synnerligen olämpligt. Då dessa regler vore
av bindande natur för länsstyrelserna, syntes det vara vida enklare och naturligare
att direkt föreskriva dem i förordningen. Länsstyrelserna behövde då
icke släpa med dem i varje tillståndsresolution. Det borde framhållas, att
Kungl. Majit genom kungörelsen den 20 maj 1932 utfärdat dylik allmän föreskrift
beträffande vissa äldre trafiktillstånd. Länsstyrelsen hemställde om
förslagets ändring i denna riktning.
Lika med utredningsmännen samt det övervägande flertalet hörda myndigheter
och sammanslutningar finner jag nu gällande bestämmelser örn arbetstiden
för förare i yrkesmässig trafik icke innebära tillräckliga garantier, att
dylik förares tjänstgöring inskränkes i den omfattning, som ur trafiksäker
-
Departe
ments
chefen.
64
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
hetssynpunkt är erforderlig. Beaktas bör jämväl, att skärpta bestämmelser i
detta hänseende icke äro utan betydelse för konkurrensen mellan automobiltrafiken
— i den män å förare, som tjänstgöra i densamma, icke äro tillämpliga
föreskrifterna i gällande lag om arbetstidens begränsning — samt å andra
sidan järnvägstrafiken och sjöfarten.
Goda skäl synas därför tala för svenska transportarbetareförbundets av socialstyrelsen
biträdda förslag, att längden av arbetstiden under tjugufyra på
varandra följande timmar begränsas till tolv timmar. Såsom socialstyrelsen
framhållit torde någon större olägenhet av en sålunda bestämd arbetstid ej
heller vara att befara, därest densamma, örn särskilda förhållanden så påkalla,
må överskridas. Jag har därför låtit i överensstämmelse härmed avfatta
förevarande stadgande. Därvid har jag icke kunnat ansluta mig till
länsstyrelsernas i Södermanlands och Östergötlands län förslag, att tillstånd
till överskridande av arbetstiden alltid skulle i förväg inhämtas. De särskilda
förhållanden, som kunna påkalla ett dylikt överskridande, lära ej alltid låta
sig på förhand överblickas. Erinras må exempelvis om det fall, att en förare,
som tjänstgjort i det närmaste tolv timmar, nödgas i en ödslig trakt ägna en
eller annan timme åt avhjälpande av ett fel å automobilen.
De erinringar, som av, bland andra, socialstyrelsen och Sveriges omnibusägares
riksförbund anförts mot vad utredningsmännens förslag innehåller
därom, att i förares arbetstid skall inräknas »all den tid han tillbringar å
automobilen», har jag funnit värda beaktande och därför låtit ifrågakomna
bestämmelse undergå sådan ändring, att endast tid, som föraren till följd av
sm tjänst tillbringar å automobilen, skall inräknas i arbetstiden. Å: andra sidan
har jag, i anslutning till vad svenska järnvägsföreningen anfört, ansett
i arbetstiden böra inräknas jämväl den tid föraren — utan att tillbringa densamma
å automobilen — ägnar automobilens skötsel, och torde i arbetstiden
böra inräknas även tid, som åtgår för på- eller avlastning av gods, vilket
med- automobilen befordras; jag har förty till nyssberörda bestämmelse fogat
ett tillägg av dylik innebörd.
Med anledning av kungl, automobilklubbens yttrande vill jag framhålla,
att företagandet av färder, som i yttrandet åsyftas — under vilka alltså två
personer skulle dygn efter dygn kunna framföra lastautomobil utan möjligheter
till annan vila än omförmälda sovplats erbjöde — icke synes böra tillstädjas.
Något egentligt behov av att med automobil ombesörja transporter av den
omfattning, som i yttrandet torde avses, lärer ej heller föreligga, då i sådant
hänseende järnvägar och fartyg redan erbjuda lämpliga transportmöjligheter.
Lika med utredningsmännen finner jag bestämmelser böra meddelas, vilka
angiva längden av de raster, som skola inräknas i arbetstiden. I utredningsmännens
förslag härutinnan har allenast den ändring vidtagits, att raster, som
understiga trettio minuter, icke skola frånräknas arbetstiden.
Jag biträder utredningsmännens förslag, att förare ej må under längre tid
än sex timmar utan uppehåll örn minst trettio minuter framföra automobil.
Smärre uppehåll örn sammanlagt sistnämnda tidrymd lära härutinnan icke
vara tillfyllest, varför förslaget i sådant avseende förtydligats. I anslutning
Kungl. Maj:ts proposition nr 19S.
65
till länsstyrelsens i Uppsala län yttrande har jag ansett kravet på nu angivet
uppehåll ej böra under alla omständigheter upprätthållas, varför härav betingad
jämkning vidtagits i förslaget.
Den arbetstid, som enligt det föregående ej må, där ej särskilt förhållande
annat påkallar, överskridas, torde böra i vissa fall kunna ytterligare begränsas.
Jag har därför ansett författningen alltjämt böra innehålla ett stadgande
om rätt för vederbörande myndighet att i sådant avseende meddela föreskrift.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att framhålla, att här av mig
förordade bestämmelser rörande arbetstidens längd lika litet som därutinnan
nu gällande bestämmelser avse att åstadkomma annat än en begränsning av
bruttoarbetstiden. I enahanda syfte borde visserligen ur trafiksäkerhetssynpunkt
liknande föreskrifter meddelas jämväl med avseende å förare,
som icke tjänstgöra i yrkesmässig trafik. På detta svårlösta spörsmål
kan jag emellertid icke nu ingå.
Under hänvisning till vad länsstyrelsen i Hallands län i formellt Hänseende
anfört gentemot utredningsmännens förslag örn arbetstiden vill jag förorda,
att denna tid bestämmes direkt i författningen, där ej i enlighet med vad jag
nyss anfört föreskrift örn arbetstidens ytterligare begränsning anses böra
lämnas, för vilket fall föreskrift därom städse bör intagas i trafiktillståndet.
Ett bibehållande av det nuvarande systemet skulle föranleda, att de nya bestämmelserna
örn arbetstiden ej skulle äga giltighet med avseende å förare i
yrkesmässig trafik, vartill tillstånd meddelats, innan dessa bestämmelser trätt
i kraft. Härutinnan tillåter jag mig erinra örn den i det föregående omnämnda
kungörelsen den 20 maj 1932.
Bestämmelser av nu angiven innebörd synas icke lämpligen böra förekomma
i 2 mom. av 27 § utan för sig upptagas i ett särskilt moment av denna paragraf.
För att därutinnan beteckningarna å 3—6 mom. icke skola behöva ändras
— med därav föranledda ändringar i de författningsrum, vari hänvisning
sker till dessa moment — hava bestämmelserna örn arbetstiden upptagits
i ett nytt moment, betecknat 7 mom. Enligt vad som följer av andra stycket
i detta moment bör, då särskild begränsning finnes böra föreskrivas i fråga
om arbetstid för förare i yrkesmässig trafik, vartill tillstånd dessförinnan
meddelats, tillståndet infordras och föreskriften däri intagas.
Bifalles vad jag sålunda förordat, krävas vissa ändringar i gällande bestämmelser
örn ansvar för åsidosättande av föreskrifterna rörande arbetstidens
längd. I 44 § 3 mom. andra stycket bar därför upptagits bestämmelse örn
straff för den, som bryter mot föreskrifterna i första stycket av 27 § 7 mom.
Åsidosättande av föreskrift, som meddelats med stöd av andra stycket i sistnämnda
moment lärer däremot falla under den nuvarande lydelsen av 44 §
3 mom. första stycket.
Kontrollen över de av mig nu förordade föreskrifterna torde, såvitt angår
stads- eller länstrafik för godsbefordran, icke oväsentligt underlättas, därest,
i enlighet med vad jag i det följande vill föreslå, förare i dylik trafik ålägges
att föra vissa anteckningar rörande körningar, som av honom utföras.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 193.
5
66
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Departe
ments
chefen.
Traflkbok.
Åtskilliga i det föregående berörda bestämmelser angående den yrkesmässiga
automobiltrafiken synas giva anledning till spörsmålet, huruvida icke
särskilda åtgärder böra vidtagas i syfte att för vederbörande polismyndigheter
och statspolisavdelningar underlätta kontrollen beträffande bestämmelsernas
efterlevnad.
Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägs förening en hava i sina yttranden
berört detta spörsmål och därutinnan framlagt i sak överensstämmande förslag.
Järnvägsföreningen har därvid anfört:
Enligt föreningens åsikt skulle möjligheterna till dylik kontroll bliva i
väsentlig man ökade, därest det föreskreves skyldighet för varje bilförare i yrkesmässig
trafik att — i analogi med vad som förekommer inom sjöfarten
■— i en bok enligt fastställt formulär föra vissa anteckningar.
Föreningen hade tänkt sig, att en dylik bok, vilken lämpligen skulle kunna
benämnas »turbok», borde åtfölja varje lastfordon och innehålla uppgift på
fordonets ägare, trafiktillståndets art samt bilens respektive släpvagnens registreringsnummer,
stationsort och största tillåtna belastning.
Följande uppgifter skulle omedelbart vid varje transport, som skedde utom
stationsorten, införas i denna turbok, nämligen: avgångsplats, även för returlaster;
tid för avgången; uppehåll under vägen å mera än 30 minuter; ankomsttid
till mottagningsplats; transporterat varuslag; lastens vikt; samt avsändare
och mottagare. Slutligen skulle även dagligen införas dels bilförarens
namn dels den körda vägsträckan i kilometer.
Föreningen föresloge införande av dylik turbok genom föreskrift i motorfordonsförordningen
ävensom stadgande av skyldighet för bilförare i yrkesmässig
trafik att vid färd i dylik trafik medföra turboken samt att vid anfordran
uppvisa densamma för polismyndighet. Sedan turbok blivit fullskriven,
torde den böra överlämnas till polismyndigheten i stationsorten.
Med särskilt avseende å de bestämmelser, som av mig i fråga örn stadsoch
länstrafik föreslagits till upptagande i 25 § 3 och 5 morn., ävensom å bestämmelserna
om arbetstiden för förare, tjänstgörande i yrkesmässig trafik,
har jag funnit nu berörda förslag värt beaktande. Jag vill erinra, att förstnämnda
bestämmelser avse endast godstrafiken och att jämväl i fråga örn arbetstiden
detta slags trafik främst torde påkalla uppmärksamhet. Uppenbart
är, att det övervakande av dessa bestämmelser, som åligger polismyndigheter
och statspolisen, skulle väsentligt underlättas, därest å automobil i dylik
trafik medfördes bok, innehållande uppgifter örn utförda körningar. Jag
har därför funnit föreskrifter i sådant hänseende böra upptagas i motorfordonsförordningen.
Dessa hava synts mig böra såsom ett nytt moment, betecknat
8 morn., fogas till 27 §. Närmare bestämmelser rörande beskaffenheten
av dylik bok, vilken synes kunna benämnas trafikbok, samt angående de
uppgifter, som böra däri införas, torde det böra ankomma på Kungl. Maj:t
att meddela. Därutinnan synes svenska järnvägsföreningens förslag kunna
— dock med vissa jämkningar, avsedda att förenkla den ifrågasatta anteckningsskyldigheten
— läggas till grund. Beaktas bör därvid, bland annat, att
.Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
67
enligt de av mig förordade bestämmelserna rörande stads- och länstrafiken begreppet
trafikområde bibehålies. Skyldighet att, sedan trafikbok blivit fullskriven,
överlämna densamma till vederbörande polismyndighet torde ej böra
ifrågakomma. Densamma synes emellertid böra viss tid därefter förvaras.
För underlåtenhet att i trafikbok införa vederbörliga anteckningar torde böra
stadgas straff. Bestämmelse i sådant avseende synes böra upptagas i 44 §
3 mom.
Jämväl underlåtenhet att under färd medföra trafikbok lärer böra vara förenad
med straffpåföljd. I anslutning till vad om underlåtenhet att medföra
körkort eller trafikkort är stadgat i 42 § första stycket vill jag därför förorda,
att ett tillägg upptages i detta författningsrum. Motsvarighet till bestämmelsen
i tredje stycket av sagda paragraf synes däremot ej böra förekomma
i fråga örn trafikbok.
Med avseende å föreskriften att under viss tid förvara trafikbok synas
straffbestämmelser ej böra ifrågakomma. Erforderliga medel att upprätthålla
föreskriftens efterlevnad torde ligga i den tillståndsbeviljande myndighetens
befogenhet att, när anledning därtill förekommer, återkalla trafiktillstånd.
Särskilda spörsmål.
Härefter torde jag få övergå till de inledningsvis berörda, särskilda framställningarna
från kungl, automobilklubben, svenska brandskyddsföreningen,
överstyrelsen för svenska Röda Korset och motorförarnas helnykterhetsförbund
samt länsstyrelsen i Malmöhus län.
Kungl, automobilklubbens framställning innefattas i en den 25
januari 1933 dagtecknad skrivelse. Däri anföres:
o Gällande lydelse av 21 § 1 mom. c) motorfordonsförordningen hade på sina
håll så tolkats, att förande av mera än två tända lyktor framtill å automobil
eller att där begagna lyktor med gult sken ansetts otillåtet. Av säkerhetsskäl
funne mången automobilförare förmånligt att under mörker — jämte det å
automobilen fördes två tända lyktor ■—- låta en s. k. sökarlyktas ljus belysa
ena vägkanten eller att använda en lågt anbragt lykta för att, särskilt i dimma,
med dess sken belysa vägen omedelbart framför automobilen. Nyligen
hade konstruerats en typ av lyktor med bländfritt ljus; begagnandet av dessa
lyktor krävde antagligen, att jämte desamma vore tända även s. k. parkeringslyktor.
Ett gult eller gulaktigt sken hos omförmälda lyktor hade visat sig
fördelaktigt, enär dylikt sken bättre än vitt genomträngde dimma. Automobilklubben
hemställde, att åt berörda författningsrum måtte givas den lydelse,
att å automobil skulle^framtill under mörker föras minst två tända lyktor
å samma höjd, en å vardera sidan, med vitt, gulvitt eller gult sken.
Styrelsen för automobilbesildnin g smännens förening har i avgivet yttrande
tillstyrkt bifall till kungl, automobilklubbens framställning, dock att skenet
å lyktorna borde vara »vitt, gulaktigt eller blåaktig!»; blåaktig! sken
vore vanligt vid strålkastarbelysning.
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Departe
ments
chefen.
Departe
ments
chefen.
Mot ifrågavarande framställning, i vad den avser antalet av de tända lyktor,
sorn under mörker må förås framtill å automobil, Ilar jag så mycket mindre
något att erinra, som meningen med nu gällande lydelse av 21 § 1 mom. c)
näppeligen varit att förbjuda begagnandet av exempelvis sökarlykta. Vad
framställningen i övrigt angår, lärer anledning saknas att med avseende å
ifrågakomna lyktor förhindra användandet av sådant sken, som i kungl, automobilklubbens
framställning avses. På grund av vad styrelsen för automobilbesiktningsmännens
förening anfört har jag funnit även blåvitt sken böra
å desamma medgivas. Jag har i enlighet med det anförda låtit upprätta förslag
till ändrad lydelse av författningsrummet.
Svenska brandskyddsföreningens framställning är upptagen
i skrivelse den 7 mars 1931. I skrivelsen anför föreningen:
Vid brandväsendet förekomme släpvagnar av samtliga de typer, som avsåges
i (nuvarande) 22 § 10 mom. motorfordonsförordningen. Huruvida stadgandet
i 18 § 4 morn. vore tillämpligt jämväl för det fall, att till automobil,
som vid eldfara användes för brandväsendets räkning, kopplats släpvagn av
beskaffenhet, som angåves i första stycket av 22 § 10 morn., framginge ej
otvetydigt. Över 500 tvåhjuliga, brandkårerna tillhöriga motorsprutor vore
att hänföra till denna typ av släpvagnar. I fråga örn den i tredje stycket av
sistnämnda moment angivna begränsningen av hastigheten till 15 kilometer i
timmen drabbade densamma brandkårernas alla äng- och handkraftsprutor,
vilka svårligen kunde förses med gummiringar, men det oaktat i flertalet fall
kunde framföras med en hastighet, som väsentligt överstege 15 kilometer i
timmen. I brandkårernas intresse läge att så avpassa körhastigheten, att dessa
sprutor framkomme till brandplatsen i brukbart skick, varför körhastigheten
reglerade sig själv. Föreningen hemställde om sådana ändrade bestämmelser,
att hastighetsbestämmelserna i 22 § 10 mom. icke bleve tillämpliga, då släpvagn
vid eldfara användes för brandväsendets räkning.
Föreningen anförde vidare, att den cinnoberröda färgen, som blivit allmänt
vedertagen för brandfordon, borde genom uttrycklig föreskrift göras obligatorisk
för dessa fordon och tillika förbehållas dem. En dylik föreskrift skulle
vid dager underlätta tillämpningen av 12 § vägtrafikstadgan, däri föreskreves
skyldighet för vägfarande att, då så kunde ske, lämna fri plats för brandfordon.
I yttrande över framställningen har brandchefen i Stockholm med instämmande
av Överståthållarämbetet tillstyrkt bifall till framställningen, i vad
den avsåge hastighetsbestämmelserna för automobil, då för omförmält ändamål
till sådan kopplats släpvagn, varemot framställningen i övrigt avstyrkts.
Här torde böra återgivas vad 1927 års motorfordonssakkunniga yttrat i
förstberörda avseende:
Det torde huvudsakligen vara å landsbygden, som släpvagnar användes i
brandväsendets tjänst. De fordon, som där brukades för släpvagnarnas framförande,
torde oftast utgöras av vanliga automobiler, tillhöriga enskilda personer.
Att tillåta dessa att framföra de relativt tunga och även skrymmande
släpvagnar, varom här vore fråga, med högre hastighet än som angivits i de
sakkunnigas förslag till 22 § 3 mom. (nuvarande 22 § 10 mom.) syntes icke
tillrådligt.
Då, på sätt föreningen anfört, körhastigheten för en automobil, vartill
kopplats en speciellt för brandväsendet konstruerad släpvagn, exempelvis en
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
69
brandspruta, torde regleras av hänsynen till att sådan släpvagn framkommer
i brukbart skick till brandplatsen, har jag ansett föreningens hemställan
örn ändrade hastighetsbestämmelser kunna såtillvida tillmötesgås, att vad
i 22 § 10 mom. är stadgat icke skall gälla med avseende å automobil, vartill
kopplats sådan släpvagn. Då annan släpvagn tages i bruk vid eldfara, synes
däremot dylik eftergift icke kunna medgivas. Jag vill därför föreslå, att i
22 § 11 morn., varest förekomma vissa särskilda bestämmelser örn släpvagnar,
som vid eldfara användas för brandväsendets räkning, upptages ett stadgande
av innehåll, att hastighetsbestämmelserna i 10 mom. av samma paragraf ej
skola hava avseende å automobil, vartill kopplats släpvagn, som uteslutande
användes för brandväsendets räkning.
Särskilda föreskrifter med avseende å färgen å brandfordon torde icke vara
erforderliga, varför föreningens framställning i detta avseende icke synes påkalla
någon åtgärd.
Överstyrelsens för svenska Röda Korset framställning
innefattas i skrivelse den 22 mars 1932, däri anföres:
Antalet automobilolyckor hade under de senaste åren ökat i synnerlig grad,
och med hänsyn till automobilismens fortgående utveckling vore det att befara,
att desamma komme att än ytterligare ökas. Det vore därför angeläget, att
åtgärder vidtoges, varigenom möjligheter stöde till buds att vid en automobilolycka
hinna omedelbart ingripa med anläggande av förband eller dylikt.
Svenska Röda Korset hade i sådant syfte på sitt program upptagit inrättande
av enkla hjälpstationer längs landsvägarna. Det torde emellertid dröja
många år, innan ens de viktigaste landsvägsförbindelserna i riket blivit försedda
med dylika hjälpstationer till erforderligt antal. Tanke hade därför
uppstått, att å motorfordonen, åtminstone automobilema, skulle medföras en
förbandslåda. Att på frivillighetens väg genomföra något dylikt, torde icke
vara att räkna med. Överstyrelsen hemställde därför, att bestämmelser måtte
utfärdas, varigenom stadgades skyldighet att å motorfordon föra av medicinalstyrelsen
godkänd förbandslåda, därvid till en början skyldighet i sådant
avseende syntes böra begränsas till omnibusar, som brukades i yrkesmässig
trafik.
överstyrelsen har sedermera inkommit med förteckning å de förbandsartiklar
m. m., som funnes i en på dess föranstaltande sammansatt »motorbussförbandslåda»,
betingande ett pris av högst 30 kronor.
Motorförarnas helnykterhetsförbunds skrivelse i ämnet, vilken är dagtecknad
den 14 februari 1932, utmynnar i en hemställan örn åläggande för innehavare
av tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik att å fordon, som brukas i
trafiken, medföra nödig förbandsmateriel.
I avgivet yttrande anför medicinalstyrelsen, att värdet av att å motorfordon
fördes en förbandslåda av ifrågasatt typ vore i hög grad beroende av, att
sjukvårdsmaterielen handhades och användes på rätt sätt. Föreskrift örn vederbörande
förares utbildning i »första hjälpen» vid olycksfall borde därför
utfärdas samtidigt med ett eventuellt stadgande om skyldighet att medföra
förbandslåda å motorfordon.
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Departe
ments
chefen.
Sveriges trafikbilägares riksförbund oell Sveriges omnibusägares riksförbund
hava avstyrkt framställningarna. Sistnämnda förbund anför, att
det endast torde vara med avseende å sådana längre linjer, vilka ginge genom
glest bebyggda trakter, som skäl kunde finnas för stadgande, att å omnibus
skulle föras förbandslåda. Att just omnibusägarna skulle bekosta en
samarittjänst, som komme alla vägfarande till godo, vore icke tillräckligt
motiverat. Kostnaderna för dessa förbandslådors anskaffande och underhåll
bleve ej obetydliga.
Sveriges droskbilägares riksförbund — som i likhet med Sveriges omnibusägares
riksförbund finner medförande av förbandslåda kunna vara av betydelse
endast beträffande motorfordon, vilka användas för längre färder
utom städer och tätt bebyggda samhällen — hemställer, att den ifrågasatta
skyldigheten att medföra dylik låda icke skall gälla beträffande andra fordon.
De synpunkter, åt vilka i förevarande framställningar givits uttryck, finner
jag vara förtjänta av beaktande. Givetvis skulle svårare följder av ett under
trafik med automobil inträffat olycksfall ej sällan kunna förebyggas, därest å
automobilen medfördes förbandsartiklar. Föreskrifter i förevarande hänseende
torde emellertid till en början icke böra givas alltför vidsträckt innebörd.
På sätt såväl Sveriges omnibusägares riksförbund som Sveriges droskbilägares
riksförbund antytt synes medförande av förbandslåda vara av betydelse
närmast med avseende å automobil, som går i trafik i glesare befolkade
delar av landet eller i allt fall på längre avstånd från städer och större samhällen.
Enkannerligen beträffande personomnibusar, som brukas i linjetrafik
i dylika trakter, skulle otvivelaktigt ett medförande av förbandslåda
kunna vara till gagn.
I anslutning till det anförda vill jag föreslå, att i 27 § 6 mom. upptages ett
stadgande av innehåll, att, där så finnes påkallat, länsstyrelse äger föreskriva,
att personomnibus, som brukas i linjetrafik, skall vara försedd med förbandslåda.
Modell till dylik låda torde böra fastställas av medicinalstyrelsen.
Länsstyrelsens i Malmöhus län framställning torde härefter
böra beröras.
I 15 § 3 mom. första stycket motorfordonsförordningen stadgas, att örn vid
färd med automobil föraren i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende
allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser eller varit så
påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde
över sina handlingar, eller örn förare eljest ådagalagt sådana egenskaper,
att han icke bör betros att föra automobil, det för honom utfärdade körkort
skall återkallas.
Enligt andra stycket av samma moment skall körkort återkallas jämväl
därest förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom
sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidande.
Meddelande om beslut, varigenom körkort återkallats eller varigenom, efter
Kungl. Maj:ts proposition nr J98.
71
återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall jämlikt sista stycket av omförmälda
moment intagas i tidning i orten.
I skrivelse den 5 december 1932 har länsstyrelsen anfört:
Kostnaderna för de meddelanden, som avsåges i 15 § 3 mom. sista stycket,
bestredes av statsverket. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke riktigt,
att staten skulle bära dessa kostnader, utan borde vederbörande körkortsinnehavare,
vilka genom överträdande av gällande föreskrifter förorsakat sagda
kostnader, själva vidkännas desamma. Det vore här fråga örn en ganska avsevärd
utgift för staten. För länet kunde kostnaderna för meddelanden om indragning
av körkort och örn utfärdande av nytt sådant under år 1932 beräknas
till ungefär 1,100 kronor; varje meddelande droge en kostnad av 7 kronor.
Med hänsyn till landets hela automobilbestånd torde statsverkets ifrågakomna
utgift ej understiga 20,000 kronor.
Av praktiska skäl torde det ej vara lämpligt att, när körkort återkallades,
uttaga kostnaden för meddelande därom. Flertalet av dem, som fått sina körkort
indragna, gjorde i sinom tid framställning örn nytt körkort. Det syntes
därför lämpligen kunna föreskrivas, att då beslut meddelades örn utfärdande
av nytt körkort, en avgift skulle uttagas, som täckte kostnaderna för intagande
i ortstidning av såväl beslutet örn det äldre körkortets indragning som ock
beslutet örn det nya körkortets utfärdande. Av praktiska skäl borde avgiften
vara bestämd till beloppet och så tilltagen, att den fullt täckte kostnaderna
för båda dessa meddelanden. För jämnhetens skull syntes avgiften lämpligen
kunna bestämmas till femton kronor.
I yttranden över denna framställning hava så gott som alla länsstyrelser
tillstyrkt åtgärder i det syfte, som med framställningen avses. I fråga örn beloppet
av den föreslagna avgiften råda dock delade meningar. Av yttrandena
framgår, att kostnaderna för ifrågakomna meddelanden växla icke oväsentligt.
Särskilt i län, varest körkort till ett större antal återkallats, uppgivas dessa
kostnader icke obetydligt understiga det av länsstyrelsen i Malmöhus län angivna
beloppet. Sammanlagda kostnaden för intagande i ortstidning av överståthållarämbetets
beslut örn såväl indragning av ett körkort som utfärdande
av nytt sådant uppgår således till 6 kronor 40 öre. För länsstyrelsens i Göteborgs
och Bohus län del uppgives denna kostnad till 8 å 10 kronor. Sistnämnda
länsstyrelse förordar, att den ifrågasatta avgiften sättes till 10 kronor och
uttages såsom stämpel till det nya körkortet, samt anför vidare:
Enär motorfordonsförordningen — 29 § 6 mom. —• föreskreve, att när
trafikkort indroges, kungörelse därom skulle ske men icke när sådant
ånyo utfärdades, erfordrades beträffande dessa kort endast en kungörelse.
Denna torde så gott som alltid kunna inarbetas i kungörelsen örn körkortets
indragning och sålunda, praktiskt taget, icke orsaka särskild kostnad. Trafikkort
syntes sålunda icke böra beröras av en eventuell ny bestämmelse i den av
länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagna riktningen.
Av några länsstyrelser har ifrågasatts, huruvida ej offentliggörande i ortstidning
av nu ifrågakomna beslut vore överflödigt. Till denna uppfattning ansluter
sig länsstyrelsen i Hallands län, som — för den händelse dylikt offentliggörande
av besluten ansåges böra alltjämt förekomma —■ förordar, att föreskrifterna
rörande trafikkort i 29 § 6 mom. första och andra styckena ändras i
överensstämmelse med vad som gäller örn körkort. Jämväl länsstyrelsen i
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 193.
Departe
ments
chefen.
Kronobergs län anser, att i detta sammanhang bör upptagas frågan om offentliggörande
i ortstidning av beslut, varigenom trafikkort, efter återkallelse, utfärdats,
samt örn uttagande av avgift därför och för föregående meddelande
örn trafikkorts återkallande.
Även enligt min mening böra kostnaderna för offentliggörande i ortstidning
av nu omförmälda beslut — och ett upphävande av bestämmelserna rörande
dylikt offentliggörande har jag funnit mig icke böra förorda — bäras av den,
vars körkort återkallats. Måhända skulle undantag därutinnan kunna ske i
fråga örn meddelande av beslut, varigenom körkort återkallats på grund av
stadgandet i 15 § 3 mom. andra stycket, ävensom av beslut, varigenom till
äventyrs, efter dylik återkallelse, nytt körkort utfärdats. Jag har emellertid
ansett särskilda bestämmelser ej påkallade endast för dessa mera sällsynta
fall. För min del vill jag alltså biträda länsstyrelsens i Malmöhus län framställning,
dock att ifrågakomna avgift skäligen bör sättas till endast 10 kronor;
och torde densamma, på sätt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslagit,
böra uttagas i form av stämpelavgift. Härför erfordras ändring i gällande
förordning örn stämpelavgiften, varom chefen för finansdepartementet
senare torde framlägga förslag.
De skäl, som föranlett föreskrifterna örn offentliggörande i ortstidning av
beslut, varigenom nytt körkort utfärdas, äro enligt min åsikt ej för handen, då
trafikkort efter återkallelse utfärdas. Några ändrade föreskrifter i detta hänseende
finner jag därför icke erforderliga.
Övergångsbestämmelser.
De föreslagna ändringarna i motorfordonsförordningen, vilka sammanförts i
ett författningsförslag, torde böra träda i kraft utan någon längre övergångstid.
Såsom lämplig tidpunkt i sådant hänseende synes kunna bestämmas den
1 juli 1933. Därvid torde emellertid undantag böra göras för uthyrningsrörelse,
som berörda dag bedrives. Sådan rörelse synes böra få, utan hinder av
bestämmelserna i 29 a §, fortsättas intill den 1 oktober 1933.
Genom den föreslagna lydelsen av 27 § 7 mom. första stycket varda där
meddelade bestämmelser direkt tillämpliga med avseende å samtliga förare i
yrkesmässig trafik, och således även å förare, som tjänstgöra i trafik, vartill
tillstånd lämnats före den 1 januari 1931. Kungörelsen den 20 maj 1932
(nr 124) örn arbetstiden i vissa fall för i yrkesmässig automobiltrafik tjänstgörande
förare bör förty upphöra att gälla den dag författningsförslaget träder
i kraft.
Chefen för kommunikationsdepartementet uppläser härefter nyssberörda författningsförslag,
samt anför vidare:
Över sagda förslag bör riksdagens yttrande inhämtas.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte besluta inhämta riksdagens
yttrande över ifrågavarande författningsförslag, med förklarande, att Kungl.
Maj :t vill, efter mottagande av riksdagens svar, meddela det beslut, som därav
föranledes.
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
73
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet IvronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar
skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 198.
Bilaga.
Förslag till förordning
om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930
(nr 284).
Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltraflk.
23 §.
1 morn. Trafik, i vilken allmänheten mot ersättning tillhandahålles automobil
jämte förare, benämnes i denna förordning yrkesmässig trafik. För
sadan trafik gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,
vad i 24—29 §§ här nedan stadgas.
2 mom. Den, som vill mot ersättning tillhandahålla allmänheten automobil
för persontrafik utan att förare därvid ställes till förfogande, har att därtill
söka tillstånd, i stad hos polismyndigheten och på landet hos länsstyrelsen i
den ort, där rörelsen skall bedrivas.
För rörelse av nu ifrågavarande slag skola i tillämpliga delar bestämmelserna
i 24 § 5 morn., 25 § 1 morn., 26 § 1 mom. och 2 mom. 2 st., 27 § 2 mom. 1 st. och
3 mom. 4 st. samt 4 och 5 mom. ävensom vad angående ansvar för överträdelse
av nämnda bestämmelser är stadgat lända till efterrättelse.
24 §.
_ 3 mom. Vill någon —--i staden. Örn beviljat tillstånd har polismyn
digheten
att underrätta vederbörande länsstyrelse.
5 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas
av myndighet, som meddelat tillståndet.
Beslut härom skall delgivas vederbörande polismyndigheter och statspolisavdelning.
Örn beslut, varigenom tillstånd till stadstrafik indragits, skall polismyndighet
underrätta vederbörande länsstyrelse.
25 §.
_ 1 morn. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas ort, å
vilken automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).
_ För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden stationsort.
2 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran av
personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl för
vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom ett område,
som i samband med meddelande av trafiktillstånd fastställes av den
myndighet, som meddelat tillståndet, dock må, där så av särskilda omstän
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 198. 75
digheter påkallas, nämnda myndighet helt eller delvis medgiva befrielse från
dylik skyldighet.
3 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik äger att utföra
körning efter beställning, som av honom mottagits å stationsorten.
4 mom. Har färd, varom i 3 mom. förmäles, avslutats utom stationsorten,
skall automobilen utan onödigt dröjsmål föras tillbaka till stationsorten. Vid
sådan återfärd må automobilen tagas i bruk för körning i riktning mot nämnda
ort.
5 mom. I den mån ej annat föranledes av ovan i 2—4 mom. meddelade
bestämmelser, skall i stads- eller länstrafik använd automobil hållas tillgänglig
å stationsorten och må icke för erhållande av beställning å körning uppställas
eller kringföras utom denna.
26 §.
2 mom. Ansökan örn —- --önskas fastställd.
Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik skall, utöver vad i 1 mom.
sägs, innehålla uppgift örn stationsort för den ifrågasatta trafiken.
27 §.
1 mom. över ansökan — —- -—• yttra sig.
Över ansökan örn tillstånd till länstrafik skall länsstyrelsen höra polismyndigheten
i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,
avses skola hava sin stationsort, och skola jämväl i övrigt bestämmelserna i
första stycket äga motsvarande tillämpning.
Finnes vid ingivande av ansökan örn trafiktillstånd eller sedermera under
dess handläggning uppenbart, att densamma icke bör bifallas, må avslag därå
omedelbart meddelas utan hinder av ovan meddelade bestämmelser.
2 mom. Trafiktillstånd må beviljas allenast därest den ifrågasatta trafiken
befinnes behövlig och lämplig samt avser att tillgodose ett trafikbehov, som
icke kan fyllas med anlitande av befintliga trafikmedel.
Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken, som
prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande förares
arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar icke, där ej särskilt
förhållande annorlunda påkallar, får överskrida tretton timmar, att i förarens
arbetstid skall inräknas all den tid han tillbringar å automobilen ävensom
sådana raster, som understiga tjugu minuter eller varunder han icke äger
frihet att avlägsna sig från automobilen, samt att ingen må utan uppehåll örn
minst trettio minuter föra automobil under längre tid än sex timmar.
3 mom. Av länsstyrelses beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter
tillställas vederbörande vägstyrelse, polismyndighet _ och statspolisavdelning,
varjämte meddelande örn beslutet skall intagas i tidning i orten.
Avskrift av länsstyrelses beslut örn tillstånd till länstrafik skall tillställas
polismyndigheten i den ort, varest automobil, som användes i trafiken, har
sin stationsort, ävensom vederbörande statspolisavdelning.
över inom varje län gällande tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik
skall årligen genom länsstyrelsens försorg föras och utgivas förteckning enligt
därom av Konungen meddelade bestämmelser.
Om meddelat---besiktningsman underrättelse.
44 §.
1 mom. Utövar någon---femhundra kronor.
Till enahanda ansvar vare den förfallen, som utan tillstånd bedriver sådan
uthyrning, varom i 23 § 2 mom. förmäles.
76
Kungl. Maj:ts proposition nr igs.
Är på---fall tillämpas.
Uraktlåter någon---stycket sägs.
Denna förordning träder i kraft den ............ Där tillstånd till lan
dier
stadstrafik beviljats före nämnda dag, skall beträffande skyldighet att
verkställa körning fortfarande gälla vad i äldre rätt varit därom stadgat,
dock att vederbörande myndighet må på ansökan av tillståndshavare medgiva
jämkning i nämnda skyldighet i enlighet med i 25 § 2 mom. meddelade
bestämmelser.
Kungl. Maj:ts proposition nr 193. 77
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Inledning.............................. 9
Gällande bestämmelser örn yrkesmässig trafik...............11
Sammanfattning av utredningsmännens förslag...............13
Begränsning av tillstånd till yrkesmässig trafik...............15
Definitionen å yrkesmässig automobiltrafik................18
Linjetrafik..............................18
Stads- och länstrafik..........................22
Prövning av ansökan örn trafiktillstånd; trafiknämnder...........41
Ikraftträdande av beslut örn trafiktillstånd................46
Uthyrningsrörelse...........................47
Förteckning å tillstånd till yrkesmässig trafik...............56
Vissa underrättelser till statspolisen m. m.................58
Arbetstidens längd..........................60
Trafikbok..............................66
Särskilda spörsmål...........................67
övergångsbestämmelser.........................72
Bilaga................................74