Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

1

Nr 189.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för ernående
av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter m. m.;
given Stockholms slott den 3 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riks
dagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt. i-.;-,

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAFADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anför
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld:

Med anledning av inom riksdagen väckta motioner (I: 209 och II: 38)
anhöll riksdagen i skrivelse den 31 maj 1930, nr 328, örn utredning rörande
frågan om åvägabringande av en intensivare skogsvård å kronans och enskildas
skogar i Norrland, åsyftande såväl ökad avkastning som ock beredandet
av större arbetsmöjligheter för befolkningen därstädes ävensom
örn framläggande för riksdagen av de förslag, vartill en sådan utredning
kunde giva anledning.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 189.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 181).

Vid anmälan den 16 oktober 1931 av denna riksdagsskrivelse bemyndigade
Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla högst
sex utredningsmän att i enlighet med i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer
inom jordbruksdepartementet verkställa utredning samt avgiva förslag
rörande åtgärder för vinnande av ökad avsättning av inhemska skogsprodukter,
förbättrat ekonomiskt utbyte av skogsbruket samt intensivare
skogsvård. I enlighet med nämnda bemyndigande tillkallades den
28 oktober 1931 såsom utredningsmän verkställande direktören i svenska
trävaruexportföreningen J. L. Ekman, tillika ordförande, f. d. riksdagsmannen
K. R. Karlsson i Gasabäck, förtroendemannen hos svenska sågverksindustriarbetarförbundet
A. Lindberg, sekreteraren hos centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund docenten E. A. F. Lundh och skogschefen
vid Kramfors aktiebolag jägmästaren E. W. Ronge. Utredningsmännen
antogo benämningen 1931 års skogssakkunniga.

Skogssakkunniga hava, sedan de först till Kungl. Majit avlämnat särskilda
framställningar i vissa frågor, den 4 januari 1933 avgivet betänkande
med förslag angående åtgärder för ett bättre utnyttjande av landets
skogstillgångar (st. off. utr. 1933i 2).

Över skogssakkunnigas förslag hava utlåtanden avgivits av statskontoret,
domänstyrelsen, kommerskollegium (med överlämnande av yttranden
från jernkontoret, svenska trävaruexportföreningen och Sveriges kemiska
industrikontor), socialstyrelsen, järnvägsstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
arméförvaltningens artilleri-, fortifikations- och intendentsdepartement
och marinförvaltningen samt av länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ävensom av styrelsen
för skogshögskolan och statens skogsförsöksanstalt, ingenjörsvetenskapsakademien,
statens arbetslöshetskommission, vedeldningssakkunniga,
sociala jordutredningen, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund
(med överlämnande av yttranden från skogsvårdsstyrelserna), svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, Svenska skogsvårdsföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Mellersta
och Norra Sveriges ångpanneförening samt Södra Sveriges ångpanneförening.
Vissa av dem, som avgivit utlåtanden, hava i enlighet
med remissbesluten yttrat sig allenast i fråga örn särskilda delar av de
sakkunnigas förslag.

Under hänvisning bland annat till skogssakkunnigas då ännu ej avgivna
betänkande, som väntades föreligga inom den närmaste tiden, har i
årets statsverksproposition, utgifter för kapitalökning, bilaga 5, punkt
14, under rubriken fonden för förlag till statsverket, för budgetåret
1933/1934 i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde varda
riksdagen förelagd, till vissa åtgärder på skogshushållningens område m.

Kungl. Majlis proposition nr 189.

3

m. beräknats ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor. Närmare förslag
i detta ämne torde nu få av mig på grundval huvudsakligen av det avgivna
betänkandet framläggas.

Jag torde få anmäla ärendet under följande rubriker:

1. Grundläggande utredningar.

2. Vedeldning vid statens stationära anläggningar.

3. Vedeldning vid landstingsanläggningar samt kommunala och en skilda

anläggningar.

4. Organ för rådgivande och kontrollerande verksamhet i värmetekniskt

avseende.

5. Propaganda för vedeldning och vedförsäljningarnas organiserande

ute i bygderna.

6. Anläggning av fabriker för brikettering av träkol.

7. Understödjande av gasgeneratorsdriften.

8. Övriga åtgärder.

9. Medelsbehovet.

1. Grundläggande utredningar.

Skogssakkunniga hava verkställt ingående utredningar rörande virkesförbrukningens
storlek under senare år, den virkeskvantitet, som ur
skogsvårdssynpunkt borde under närmaste tiden årligen kunna uttagas
inom landets samtliga skogar, samt behovet av skogsvårdsåtgärder av grundförbättrande
natur. Av en utav de sakkunniga för landets samtliga skogar
upprättad avverkningsberäkning framgår, att det årliga
virkesuttaget med iakttagande av god skogsvård borde kunna uppgå till
cirka 49 miljoner fm3 (kubikmeter fast mått). Under det senast förflutna
decenniet uppnåddes den högsta årliga virkesförbrukningen åren 1929—1930.
Årsförbrukningen utgjorde dessa år cirka 39.5 miljoner fm3. Är 1931 nedgick
virkesförbrukningen under inverkan av krisen till cirka 33 miljoner fm3,
och för år 1932 beräknas den endast komma att belöpa på cirka 30.6 miljoner
fm3. Under normala förhållanden torde enligt vad. dessa beräkningar
giva vid handen det icke utnyttjade virket (överskottsvirket) uppgå
till ungefär 10 miljoner fm3 årligen. Överskottsvirket består huvudsakligen
av klenare barrträdsdimensioner, avfalls- och lövvirke.

Arhetskraftåtgången inom skogsbruket har av skogssakkunniga för perioden
1929—1930 beräknats hava utgjort cirka 40.9 miljoner dagsverken
per år. Vid en avverkning enligt nyssnämnda avverkningsberäkning och
fullständigt tillvaratagande av därvid utfallande virke samt vid genomförande
av ett utav de sakkunniga framlagt 30-årsprogram med avseende
på utförandet av skogsvårdsåtgärder av grundförbättrande natur
skulle enligt de sakkunnigas beräkningar arbetskraftåtgången per år
komma att utgöra ungefär 53.i miljoner dagsverken. Uttaget av en
fm3 virke med därav föranledda skogsvårdsåtgärder har beräknats

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

kräva, i runt tal, ett dagsverke. Avverkningsarbetenas omfattning är,
enligt vad de sakkunniga framhålla, av avgörande betydelse för arbetskraftåtgången
inom skogsbruket. De sakkunniga hava beräknat, att å
avverkningsarbetena belöpa i genomsnitt cirka 90 procent av arbetskraftåtgången.

Med avseende å importen av fasta kolbränslen framgår
av skogssakkuimigas utredning, att stenkolsimporten trots det industriella
framåtskridandet numera torde hava nått ett jämnviktsläge, framkallat
dels därav, att industriens ökade kraftbehov i allt större utsträckning
tillgodoses med elektrisk energi, dels av framstegen pä bränsleekonomiens
område. Koksimporten synes däremot ännu icke hava kulminerat,
då uppvärmningsanordningar, eldade med koks, vinna allt större
utbredning icke blott i städerna utan även på landsbygden. Importen av
kolbriketter, vilken är obetydlig till såväl kvantitet som värde, avser huvudsakligen
briketter till hushållsbränsle.

Importen av fasta kolbränslen under åren 1929—1931 belyses av följande
tabell, där kvantiteterna angivits i miljoner ton och värdena i miljoner
kronor:

Stenkol

Koks

Kolbriketter

Kvantitet

Värde

Kvantitet

Värde

Kvantitet

Värde

1929 .........................................

5.o

92.7

1.3

32.2

0.016

0.4 7

1930 ..........................................

4.8

84.8

1.2

28.6

0.007

0.20

1931.........................................

4.5

69.5

1.4

31.1

O.ou

0.27

Enligt skogssakkunnigas mening föreligga betydande möjligheter att
ersätta nu förbrukat importerat kolbränsle med inhemskt träbränsle.
Eldning med ved eller träkol kunde, tekniskt sett, med
nöjaktigt resultat verkställas i lågtryckspannor, som eljest dreves
med koks eller olja, även örn därvid uppstode vissa olägenheter
till följd av träbränslets större volym. Dessa olägenheter kunde
emellertid till väsentlig del övervinnas genom vidtagande av lämpliga anordningar.
Ur ren bränsleteknisk synpunkt vore träbränslet i flera avseenden
överlägset koksen. Vad anginge högtryckspannorna kunde man
i de fall, då automatisk eldning icke förekomme och eldstaden vore tillräckligt
rymlig, utan vidare övergå till vedeldning, därvid samma verkningsgrad
uppnåddes som vid koleldning. Det träbränsle, som för nu
ifrågavarande ändamål kunde komma till användning, utgjordes av ved,
träkol eller träkolsbriketter. De sistnämnda syntes i förevarande sammanhang
tillsvidare böra lämnas ur räkningen, då de ännu icke förekomme
i marknaden. I vad mån ved eller träkol kunde komma till utnyttjande
vid en allmännare övergång från koks- eller koleldning till eld -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

5

ning nied träbränsle vöre ett spörsmål, som i viss utsträckning endast kunde
bedömas från fall till fall. Prisförbållandena bleve därvid avgörande.
Att i allmänhet vedens konkurrenskraft skulle visa sig vara överlägsen
träkolets vore dock under nuvarande förhållanden tämligen givet. Det
vore sålunda de sakkunnigas uppfattning, att i främsta rummet veden
skulle komma ifråga, när det gällde att ersätta utländskt kolbränsle med
inhemskt träbränsle.

För år 1930 hava skogssakkunniga verkställt en undersökning angående
kolhränsleförbrukningens fördelning på olika
konsumentgrupper. Beträffande vissa förbrukningsområden för
kolbränslen hava de sakkunniga ansett direkta åtgärder för användning
av inhemskt träbränsle ej lämpligen kunna ifrågakomma. Detta gäller
industri, elektricitetsverk, gasverk, statens järnvägars tåg-, lok- och vagnsrörelse
i allmänhet, enskilda järnvägar, sjöförsvarets fartyg samt den ej
specificerade förbrukning, som bland annat innefattar kolbränsle för handelsflottan
(bunkerkol). Å dessa förbrukningsområden falla enligt den av
de sakkunniga verkställda undersökningen cirka 93 procent av landets totala
årliga förbrukning av stenkol och cirka 24 procent av landets totala
årliga förbrukning av koks. Å återstående förbrukningsområden skulle
sålunda falla ungefär 7 procent av stenkolsförbrukningen och ungefär 76
procent av koksförbrukningen. För år 1930 har nu sist berörda förbrukning
i kvantitetssiffror beräknats uppgå till cirka 305,000 normalton stenkol
och cirka 1,205,000 normalton koks. Denna kolbränsleförbrukning,
beträffande vilken åtgärder för kolbränslenas
utbytande mot inhemskt träbränsle föreslås, fördelar
sig enligt de sakkunnigas undersökning på följande sätt:

Stenkolsförbrukning

Koksförbrukning

Statens stationära anläggningar...... 31‘9 %

Landstings- och kommunala anlägg-ningar ................................... 23*8 »

Enskilda anläggningar .................. 44.3 »

Statens stationära anläggningar...... 5.4 %

Landstingens anläggningar ............ 1-5 »

Kommunala och enskilda aulägg-

Beträffande de utbytbara kvantiteterna kolbränslen
vid de sist berörda anläggningarna hava skogssakkunniga verkställt vissa
särskilda beräkningar. De hava därvid — ifråga örn statens, landstingens
och kommunala anläggningar — utgått ifrån att ekonomisk möjlighet till
utbyte skulle anses föreligga i alla de fall, då merkostnaden för eldning
med träbränsle icke uppgår till mer än 20 procent av bränslekostnaden vid
kol- eller kokseldning. Beträffande de enskilda anläggningarna hava de
däremot icke ansett sig böra räkna med andra fall än de, i vilka eldningen
med träbränsle skulle kunna genomföras utan nämnvärd merkostnad.
Från i huvudsak samma utgångspunkter havn. vedeldningssakkunniga

Kungl. Marits proposition nr 189.

verkställt en motsvarande undersökning:. Resultaten av de olika sakkunnigas
undersökningar hava sammanställts i följande tabell:

Stenkol (normalton)

Köks (normalton)

Anläggningar tillhöriga

Skogssak-

kunniga

Vedeldnings-

sakkunniga

Skogssak-

kunniga

Yedeldnings-

sakkunniga

Staten .............................................

50,000

43,200

46,000

25,100

Landsting och kommuner.................

44,000

41,500

—

—

Landsting, kommuner och enskilda ...

—

—

477,000

225,000

Enskilda..........................................

72,000

—

-

—

Summa

160,000

84,700 |

523,000

250,100

De utbytbara kvantiteterna skulle sålunda enligt skogssakkunnigas beräkningar
utgöra 166,000 normalton stenkol och 523,000 normalton koks.
eller sammanlagt 689,000 normalton kolbränslen, medan vedeldningssakkunniga
såsom utbytbara räkna allenast 84,700 normalton stenkol och
250,100 normalton koks, eller sammanlagt 334,800 normalton kolbränslen.
De skiljaktiga resultat, vartill de olika sakkunniga kommit beträffande
stenkolen, beror nästan helt och hållet på, att vedeldningssakkunniga
icke såsom skogssakkunniga ansett sig kunna räkna med någon möjlighet
att utbyta det importerade busbållskolet mot träbränsle. Beträffande koksen
skilja sig de olika beräkningarna till stor del på den grund, att vedeldningssakkunniga
vid sin undersökning bortsett från alla anläggningar,
som äro belägna i Skåne, Halland och Bohuslän samt Stockholm, medan
skogssakkunniga räknat med vissa möjligheter att där utbyta koks mot
träbränsle. Anmärkas må till sist, att vedeldningssakkunniga ifråga örn
statens stationära anläggningar, i olikhet mot skogssakkunniga, överhuvud
taget icke räknat med sådana anläggningar, som disponeras av
järnvägsstyrelsen och marinförvaltningen.

Skogssakkunniga hava med utgående från de nu i korthet berörda utredningarna
framlagt vissa förslag till åtgärder från det allmännas sida
för åvägabringande av en ökad virkesförbrukning samt för åstadkommande
av en förbättrad skogsvård. För förslagens utformning har det nuvarande
behovet att skapa arbetstillfällen varit avgörande. Samtidigt har
emellertid eftersträvats, att de föreslagna åtgärdernas genomförande skall
tjäna framtida försörjningsändamål till gagn. För de sakkunniga har
slutligen även den synpunkten varit vägledande, att åtgärderna ifråga
skola öva ett gynnsamt inflytande på landets handelsbalans.

De, som yttrat sig över skogssakkunnigas betänkande, hava i allmänhet
i princip biträtt förslaget om ytterligare åtgärder för vinnande av ökad
användning av inhemska skogsprodukter, även örn i vissa avseenden, på
sätt jag i det följande skall omnämna, anmärkningar blivit framställda
mot de sakkunnigas särskilda förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 7

Domänstyrelsen har framhållit vissa allmänna synpunkter på frågan örn
möjligheterna att (ika skogsavverkningarnas omfattning samt härom
anfört:

Styrelsen ville understryka, att det beräknade överskottsvirket huvudsakligen
vore av lågvärdig beskaffenhet. Detta virke utgjordes enligt
styrelsens åsikt med ali sannolikhet till större delen av sådant, som till
följd av skogarnas ofta mycket avlägsna belägenhet och därmed förenade
transportsvårigheter hittills ej kunnat tillgodogöras. Den av de sakkunniga
till 10 miljoner fm3 reducerade kvantitet av angivna virke, som under
vissa förhållanden kunde tänkas komma till utnyttjande, torde efter styrelsens
förmenande höra ytterligare reduceras.

Under perioden 1929—1930 hade sågverks- och trämasseindustrien förbrukat
större mängd gagnvirke än vad som enligt skogssakkunnigas avverkningsberäkning
kunnat uttagas från samtliga skogar i landet. I betraktande
av svårtillgängligheten av betydande arealer skogstrakter hade
utan tvivel nämnda förbrukning föranlett en väsentlig överavverkning
av gagnvirke inom mera välbelägna skogsområden. Även under åren
1931 och 1932 hade avverkning av gagnvirke, utöver den på de sakkunnigas
föranstaltande beräknade avverkningskvantiteten, säkerligen ej kunnat
undgås inom vissa mera välbelägna skogsområden. Sadan överavverkning
framträdde särskilt under perioder, då virkespriserna vöre i nedgående,
men arbetskostnaderna, framför allt vid träförädlingsverken, ej anpassats
efter det förändrade marknadsläget. Även under nuvarande konjunktur
förelåge alltså, vad landets mera värdefulla tillgångar av barrträdsgagnvirke
anginge, fara för överavverkning inom de mera tillgängliga
skogsområdena.

Åtgärder av skilda slag, med syfte att till viss grad förebygga ett vidare
fortskridande på denna väg, vore emellertid enligt styrelsens mening ingalunda
uteslutna. I sådant hänseende kunde nämnas skälig sänkning av
arbetskostnaden, genomförandet av rationell skogsvård och anordnandet
av transportleder. I förstnämnda hänseende hade sakkunniga gjort ett
uttalande, vilket styrelsen livligt biträdde, angående behovet av anpassning
av våra tillverkningskostnader till en nivå, som kunde anses rimlig
i jämförelse med de förhållanden, som å ifrågavarande områden vore rådande
i de länder, vilka skarpast konkurrerade med oss på världsmarknaden.
Det gällde, såsom styrelsen förut antytt, särskilt arbetsprisen vid
träförädlingsverken. I fråga örn skogsarbetsprisen, för vilkas skäliga modifiering
styrelsen i sin mån sökt verka, vore marginalen emellan de nu
rådande kostnaderna och den ytterligare sänkning av dem, som kunde
genomföras, ej stor oell i varje fall avsevärt trängre än beträffande motsvarande
kostnader vid träförädlingsverken. En skälig sänkning av arbetskostnaderna
skulle möjliggöra uttagandet av virke för industriens
behov inom trakter, där avverkning eljest ej utan direkt förlust kunde ske.

Det under senaste tiden starkt försämrade marknadsläget för trävaror
och andra från skogsbruket härrörande produkter bär föranlett skogsägarna
att väsentligt inskränka avverkningarna samt hämmat skogsvårdsarbetet.
Med hänsyn till skogsbrukets oell de diirpå grundade industriernas
stora betydelse för folkbushållet oell Viii- beredande av arbetstillfällen
är den sålunda intriiffade stagnationen ägnad att ingiva allvarliga be -

Departement

chefen.

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

kymmer. Skogsavverkningarna ock i viss mån även skogsvårdsarbetet
är emellertid, såsom nyss antytts, i bög grad beroende av konjunkturerna
och avsättningsmöjligheterna för skogens produkter. I avseende å gagnvirket
bestämmas avsättningsförbållandena av världsmarknadsläget, och
våra möjligheter att härutinnan öva direkt inflytande äro mycket obetydliga.
De åtgärder, som nu kunna ifrågakomma för att befordra arbetet
i skogarna, måste därför i huvudsak åsyfta stegrad avsättning inom landet
av skogsprodukter, särskilt vedbränsle, ävensom åvägabringandet av
skogsvårdande åtgärder av olika slag såsom dikningar och skogsodlingar.

Såsom framgår av skogssakkunnigas utredning bar man i vårt lands
stora skogstillgångar en reserv av arbetsmöjligheter av betydande mått.
Det årliga virkesuttaget anses kunna avsevärt ökas utan att skogskapitalet
nedgår i värde eller dess avkastningsförmåga minskas. Ur skogsvårdssynpunkt
torde ökade avverkningar få anses önskvärda. Det icke utnyttjade
virket är huvudsakligen av lågvärdig beskaffenhet, gallringsvirke
och andra klenare sortiment, och genom dess tillgodogörande kommer skogens
produktionsförmåga på grund av förbättrade alstringsmöjligbeter
för värdefullare gagnvirke att ökas.

Såväl av sociala skäl som ur skogsbrukets egen synpunkt framstår det
därför som en angelägenhet av mycket stor vikt, att skogsarbetet i görligaste
mån må kunna uppehållas. I avseende å skogsvårdande åtgärder
hava statsmakterna redan beaktat detta. Erinras må bland annat örn
de anslag till skogsutdikningar och skogsodlingar, som under senaste åren
anvisats, och för vilka ändamål Kungl. Majit av årets riksdag äskat anslag
till avsevärt förhöjda belopp. Däremot bar hittills föga åtgjorts för
att inom landet vinna ökad avsättning av svenska skogsprodukter. Särskilt
på detta område torde en viktig uppgift nu föreligga för statsmakterna.
De förslag härutinnan, som framlagts av skogssakkunniga och i
stort sett vunnit anslutning från börda myndigheter och sammanslutningar,
synas mig vara förtjänta av att i huvudsak förverkligas. Jag kommer
i anslutning till de sålunda framlagda förslagen att i det följande
förorda, att statsmedel anvisas för ett omedelbart igångsättande av skilda
åtgärder i här ifrågavarande syfte.

2. Vedeldning vid statens stationära anläggningar.

Skogssakkunniga hava ansett, att vedeldning borde införas vid statens
stationära a n 1 ä g g n i n g a r, även örn detta skulle medföra i

viss mån ökade bränslekostnader. Merkostnaden för vedeldning borde
emellertid ej för något fall få uppgå till mer än 20 procent av bränslekostnaden
vid kol- eller kokseldning. Skäl syntes de sakkunniga tala
för att ifrågavarande merutgifter icke borde belasta utgiftsstaterna för
respektive verk. Införandet i ökad utsträckning av vedeldning måste

Kungl. May.ts proposition nr 189.

9

ytterst anses vara en åtgärd, avsedd att skapa ökade arbetstillfällen, och
den utgift detta medförde, exklusive eventuella kostnader för nyanskaffningar
eller utbyten av värmepannor, syntes därför rätteligen böra täckas
av särskilda, till arbetslöshetens bekämpande anvisade statsmedel.
Värdet av de kol- och kokskvantiteter (50,000 -f- 46,000 = 96,000 normalton),
som av de sakkunniga beräknats kunna utbytas, uppginge till cirka
2.5 miljoner kronor. Det årliga medelsbehovet för ifrågavarande ändamål
syntes kunna uppskattas till 12 procent av nämnda belopp, eller till

300,000 kronor. De sakkunniga hemställde i enlighet härmed, att för budgetåret
1933/1934 måtte anvisas ett anslag för täckande av merutgifterna
för ökad vedeldning vid statens stationära anläggningar
av 300,000 kronor. Anslaget torde böra hava karaktären av reservationsanslag.
Då det vore omöjligt att exakt beräkna bränslekostnaderna för
en kommande eldningssäsong, skulle det kunna inträffa, att anslaget ej
täckte behovet. Fördelningen å respektive verk borde därför ske efter
budgetårets utgång och proportionellt mot merkostnadernas storlek.

Skogssakkunnigas folkslag till åtgärder för åvägabringande av ökad
vedeldning vid statens verk och inrättningar Ilar tillstyrkts i de avgivna
utlåtandena.

Socialstyrelsen har emellertid i denna del framhållit, att de sakkunnigas
förslag innebure, att staten icke skulle såsom hittills eftersträvats,
sköta uppvärmningen av sina byggnader på enklaste och billigaste sätt.
Att sålunda de rent affärsmässiga metoder, som nu tillämpades i
fråga örn denna gren av den statliga verksamheten, skulle övergivas
till förmån för ett mera dyrbart system, vore enligt socialstyrelsens
mening ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Med hänsyn till att
en övergång till vedeldning vid statens institutioner syntes kunna genom
tillskapande av nya arbetstillfällen i sin mån bidraga till lindrande
av arbetslösheten och då nu rådande särskilda förhållanden finge anses
motivera extraordinära åtgärder samt vedeldningen måhända för framtiden
kunde bibehållas utan särskilda bidrag, funne sig socialstyrelsen
dock kunna tillstyrka skogssakkunnigas förslag.

Statskontoret har anfört, att då det kunde vara tvivel underkastat,
huruvida det av skogssakkunniga för ändamålet beräknade anslagsbeloppet,
300,000 kronor, komme att visa sig tillräckligt, försiktigheten torde
bjuda, att detsamma erhölle beteckningen förslagsanslag.

Vedeldning ssakkunniga hava framlagt vissa från skogssakkunnigas
avvikande beräkningar angående det erforderliga anslagsbeloppet för
täckande av merkostnaderna för ökad vedeldning vid statens stationära
anläggningar. Det årliga medelsbehovet skulle enligt dessa beräkningar
kunna tillsvidare uppskattas till 212,000 kronor.

Vedeldningssakkunniga hava meddelat, att av den stenkolskvantitet
(43,200 normalton), som de beräknat böra kunna vid statens stationära
anläggningar utbytas mot träbränsle, viss del (12,400 normalton) redan
blivit ersatt med träbränsle. Den årliga merkostnaden för den sålunda

10

Kunc/1. Majits proposition nr 189.

genomförda vedeldningen uppskattade de sakkunniga till 26,900 kronor.
För utbyte av ytterligare viss mindre del (500 normalton) behövde man
enligt deras mening icke räkna med någon merkostnad. Priset å den
återstående utbytbara stenkolskvantiteten (30,300 normalton) beräknade
de sakkunniga till 624,000 kronor oell priset å den däremot svarande
kvantiteten ersättningsved uppskattade de till 727,000 kronor, innebärande
en merkostnad av 103,000 kronor. Av den kokskvantitet (25,100
normalton), som vedeldningssakkunniga beräknat böra kunna vid statens
stationära anläggningar utbytas mot träbränsle, hade likaledes viss
del (1,700 normalton) redan blivit ersatt med träbränsle. Den årliga merkostnaden
för den på så sätt genomförda vedeldningen uppskattade de
sakkunniga till 300 kronor. Den återstående utbytbai''a kokskvantiteten
(23,400 normalton) kunde enligt de sakkunnigas beräkningar anses betinga
ett pris av sammanlagt 816,000 kronor. För denna kokskvantitets
ersättande med träbränsle fordrades ett årligt tillskott av i medeltal 10
procent, eller sålunda 81,600 kronor. Den årliga merkostnaden för den
utsträckta vedeldningen vid statens stationära anläggningar i den av
vedeldningssakkunniga angivna omfattningen skulle alltså kunna uppskattas
till sammanlagt (26,900 + 103,000 + 300 + 81,600 =) 211,800 kronor.

Vedeldningssakkunniga hava vidare anfört, att den av dem bedrivna
verksamheten utvisat, att vissa smärre förändringar måste genomföras
beträffande värmeanläggningarna vid en övergång till vedeldning men
att medel härför i regel saknades. De sakkunniga, som beräknade, att antalet
här avsedda värmeanläggningar uppginge till cirka 400, föresloge
därför, att för möjliggörandet av en snabb övergång ett engångsanslag
av 75,000 kronor måtte ställas till förfogande för sådant ändamål, att utgå
med ett maximibelopp av 1,000 kronor per anläggning.

Socialstyrelsen har i fråga örn bestridandet av kostnaderna för erforderliga
ändringar av värmeanläggningarna gjort enahanda framställning
som vedeldningssakkunniga.

Med skrivelse den 29 december 1932 har länsstyrelsen i Uppsala län
under tillstyrkan överlämnat en skrift från länets skogsägareförening,
vari ifrågasatts särskilt statsanslag för täckande av merkostnader vid
övergång till vedeldning.

Med avseende å frågan örn upphandling för det allmännas räkning av
skogsprodukter må erinras, att 1932 års riksdag, i anledning av motionerna
I: 59 och II: 97, i skrivelse den 13 maj 1932, nr 225, anhållit, jämte
annat, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa sådan komplettering av gällande
bestämmelser rörande upphandling under hand för statens och kommunala
m. fl. inrättningars behov, att jämväl skogsprodukter bleve föremål
för dylik upphandling. I anslutning till denna riksdagsskrivelse
samt skogssakkunnigas betänkande ävensom vissa i ämnet från enskilt
håll gjorda framställningar m. m. har Kungl. Majit den 17 februari 1933
utfärdat dels ett cirkulär (nr 60) till de myndigheter, vilka verkställa upphandling
för statens behov, angående ökad användning av inhemskt vedbränsle
m. m., dels ock ett cirkulär (nr 61) till samtliga länsstyrelser an -

11

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 189.

gående upphandling av inhemskt vedbränsle för landstingens behov. Cirkuläret
till de statliga uppliandlingsmyndigheterna är
av följande lydelse:

1. I den mån ej annat följer av vad nedan sägs, hör bränslebehovet för
stationära anläggningar tillgodoses med inhemskt vedbränsle (ved, träkol,
träkolsbriketter eller dylikt).

2. Där så lämpligen kan ske, skall i första rummet infordras anbud under
hand från producenter eller försäljningsorganisationer, som äro bildade
av producenter; skolande såsom producent jämväl räknas domänverket
samt, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, tillverkare av träkolsbriketter.
Sålunda erhållet anbud må antagas, därest kostnaden för det inhemska
vedbränslets inköp, hemtransportering och användning beräknas med
ej mer än 10 procent överstiga motsvarande kostnad för en med hänsyn
till den utnyttjningsbara värmemängden likvärdig myckenhet annat bränsle
av vanligast förekommande slag, samt under förutsättning tillika att
anbudet kan antagas ej överstiga priset i fria marknaden å den vara, anbudet
avser.

3. Er hålles ej vid förfarande enligt 2 mom. sådant anbud, att detsamma
kan antagas, elier kan i sagda moment angivet uppliandlingssätt ej lämpligen
komma till användning, skola anbud å inhemskt vedbränsle infordras
genom kungörelse eller därmed likställt förfarande. Det härvid erhållna,
för statsverket förmånligaste anbudet må antagas, såvitt merkostnaden,
beräknad såsom i 2 mom. sägs, ej utgör mer än 10 procent. Beräknas merkostnaden
överstiga 10 men ej 20 procent, skall ärendet underställas Kungl.
Maj:ts prövning. Vid beräknad merkostnad över 20 procent har myndighet
att föranstalta örn upphandling av annat bränsle än här avses.

4. Där särskilda omständigheter därtill föranleda, må bestämmelserna i
2 och 3 mom. så tillämpas, att beräkning rörande bränslekostnaderna verlcställes
i avseende å eldning under dagen och eldning nattetid var för sig,
därvid en tillämpning av sagda bestämmelser alltså må kunna leda till,
att vedeldning företages under dagen och eldning med annat bränsle under
natten.

5. Därest övergång till användning av inhemskt vedbränsle skulle medföra
avsevärda anläggnings- eller omändringskostnader och myndighet anser
denna omständighet böra utgöra hinder flir användning av dylikt bränsle,
skall utlåtande i frågan inhämtas från socialstyrelsens värmetekniska
avdelning. Framgår av utlåtandet, att övergång ej bör ske, äger myndighet
upphandla bränsle utan iakttagande av här ovan meddelade föreskrifter.
Så må jämväl ske, i den mån myndighet till följd av ingångna avtal
eller av annan grundad anledning finner sig vara ur stånd att tillämpa
i detta cirkulär meddelade föreskrifter. Såsom dylik anledning må räknas
den omständigheten, att regelmässig användning av svenska stenkol ägt
rum.

6. Samtliga för myndighet vid upphandling enligt detta cirkulär uppkommande
utgifter skola i vanlig ordning avföras å vederbörligt bränsleanslag;
inen vill Kungl. Majit framdeles meddela bestämmelser i frågan,
huruvida efter den 30 juni 1933 till följd av föreskrift i cirkuläret uppkommande
merkostnader skola avföras å särskilt anslag.

7. Vid upphandling av inhemskt vedbränsle skall i övrigt noga tillses,
att statsverkets kostnader ej onödigt fördyras. I sådant syfte bör så vitt
möjligt upphandling sko i den form, att leverantör tillförbindes att mot

12

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ersättning enligt bestämda grunder leverera vad som erfordras för täckande
av ett på visst sätt beräknat värmebehov. Därest på samma ort
finnas flera statsmyndigheter, böra dessa bedriva erforderligt samarbete
i syfte att möjliggöra gemensamhetsköp av inhemskt vedbränsle och gemensamhetsskötsel
av eldningen nattetid. Vidare bör iakttagas, att vid
upphandlingens verkställande redan från början uppgifter till leverantörernas
ledning lämnas rörande bland annat de längder, vari veden skall
levereras. Därjämte böra åtgärder för upphandling vidtagas i god tid,
i syfte att inverkan på skogsavverkningarna härigenom må kunna ernås.

8. Råd och anvisningar i frågor, som avse tillämpningen av detta cirkulär,
lämnas av sakkunnig person, som jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande
därtill förordnas. Jämväl erinras örn den socialstyrelsens värmetekniska
avdelning tillkommande uppgiften att anordna kontroll över bränsleförbrukningen
inom vissa byggnader och lokaler, som disponeras av statsverket.

Genom det nyss återgivna cirkuläret, som utfärdats i sådan tid att däri
föreskrivna anordningar torde kunna påverka årets avverkningar, hava
statsmyndigheterna ålagts skyldighet att, såvitt angår stationära anläggningar,
under vissa förutsättningar tillgodose bränslebehovet med inhemskt
vedbränsle (ved, träkol, träkolsbriketter eller dylikt). Inhemskt
vedbränsle skall sålunda användas, även örn detta medför ökade kostnader
inom viss ram.

Av skogssakkunniga har föreslagits, att de för vedeldning vid statliga
värmeanläggningar uppkommande merkostnaderna under nästkommande
budgetår skola täckas av ett för ändamålet särskilt anvisat anslag. De
årliga merkostnaderna hava av nämnda sakkunniga beräknats till

1100.000 kronor, medan vedeldningssakkunniga stannat vid ett belopp av

212.000 kronor. Ur budgettekniska synpunkter finner jag en dylik anordning
mindre lämplig. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
har jag ansett mig böra förorda, att samtliga bränsleutgifter även under
nästkommande budgetår — i likhet med vad för innevarande budgetår
föreskrivits — avföras å vederbörligt bränsleanslag. Detta hindrar
icke, att noggranna anteckningar böra hos myndigheterna föras för vinnande
av upplysning rörande de uppkommande merkostnadernas art och
storlek. Härpå grundade rapporter böra insändas till det centrala organet
för kontrollen över bränsleanvändningen och där granskas och sammanställas.
Närmare föreskrifter rörande ifrågavarande anteckningar
och rapporter torde få meddelas av Kungl. Maj:!.

Såsom vedeldningssakkunniga och socialstyrelsen framhållit, torde medel
böra göras tillgängliga för bestridande av kostnader för anordningar
vid eller omändringar av värmeanläggningar, som kunna vara nödvändiga
eller eljest lämpliga vid en övergång till vedeldning. I sådant hänseende
har föreslagits ett belopp av 75,000 kronor. Detta belopp synes mig
lämpligt avvägt.

Kungl. Majlis proposition nr 189.

13

3. Vedeldning vid landstingsanläggningar samt kommunala och
enskilda anläggningar.

Skog ssakkunnig a hava beträffande landstingens och kommunala
anläggningar ansett direkta stödåtgärder från statens
sida för ett snabbt åvägabringande av utsträckt vedeldning icke vara påkallade.
I betraktande av att det läge i såväl landstingens som kommunernas
eget intresse att vedeldning komme till stånd i största möjliga utsträckning
syntes man enligt de sakkunnigas mening bava rätt utgå
ifrån, att lämpliga åtgärder i sådant syfte skulle vidtagas på deras eget
initiativ.

I avseendet å åvägabringandet av ökad vedeldning vid bär ifrågavarande
enskilda anläggningar hava skogssakkunniga, bland annat, baft
under övervägande, örn en direkt statlig subventionering av vedeldningen
eller bränslekonsumtionen borde införas. De bava därvid kommit till den
uppfattningen, att subventioneringens genomförande skulle möta stora
praktiska svårigheter och kräva en dyrbar administration. Även örn ett
sådant förfarande, rätt genomfört, enligt de sakkunnigas mening förvisso
skulle bliva av stor betydelse för att stimulera allmänhetens intresse för
övergång till vedeldning, ville de sakkunniga för närvarande ej föreslå
detsamma. Anledningen härtill vore framför allt, att ännu mycket syntes
stå att vinna med enklare medel, vilka först borde prövas. Vad det
framför allt och i första hand nu gällde vore att genom en målmedveten,
brett lagd propaganda komma till rätta med de uppenbara missförhållanden,
som på området vore rådande. De sakkunniga åsyftade härmed sådana
företeelser som att koks- oell koleldning i stor utsträckning förekomme,
där vedeldning skulle ställa sig avsevärt gynnsammare ur ekonomisk
synpunkt. Skulle emellertid en statlig subventionering av den enskilda
vedeldningen befinnas lämplig, kunde den enligt de sakkunniga utsträckas
även till andra förbrukningsområden än nu avsedda, såsom till
industriens m. fl.

Svenska landstingsförbundet bar i sitt utlåtande lämnat en redogörelse
för landstingsförbundets och landstingens hittillsvarande åtgärder för
ökad användning av inhemskt bränsle vid landstingens inrättningar.

Sedan genom förbundets försorg verkställts undersökning, huruvida och
i vilken omfattning vid landstingens sjukvårdsanstalter vedeldning kunde
ersätta nuvarande eldning med kol eller koks, samt angående den ekonomiska
innebörden för anstalterna av en reform i dylik riktning, hade förbundets
styrelse den 28 maj 1932 till landstingens förvaltningsutskott avlåtit
en cirkulärskrivelse angående ökad användning av inhemskt bränsle
vid landstingens sjukvårdsinrättningar. Vid den av förbundet i november
1932 anordnade kursen för s.jukhussysslomän hade sedermera också upptagits
föreläsningar i bränslefrågan.

Vissa landsting bade redan löre den nuvarande krisen övergått till an -

14

Kungl. Majlis proposition nr 189.

vändning av inhemskt bränsle. Sålunda hade sjukvårdsanstalterna i Malmöhus
län sedan länge i stor utsträckning eldat med svenska kol och anstalterna
i Norrbottens och Jämtlands län eldat med ved. Under trycket
av krisen hade även Västerbottens läns landstings samtliga sjukvårdsanstalter
övergått till vedeldning. Flertalet övriga landsting hade vid 1932
års möten, delvis i anslutning till förbundsstyrelsens förenämnda cirkulärskrivelse,
bemyndigat sina förvaltningsutskott att under vissa förutsättningar
införa vedeldning vid respektive anstalter.

Förbundet har i anslutning till den lämnade redogörelsen uttalat, att
av denna torde med tydlighet framgå, att starka sympatier på landstingshåll
funnes för att, i den mån tekniska och ekonomiska förhållanden tillläte,
i största möjliga utsträckning använda inhemskt bränsle vid landstingsanstalterna.
Den av skogssakkunniga uttalade förmodan, att landstingen
på eget initiativ skulle vidtaga erforderliga åtgärder i förevarande
avseende, torde enligt förbundets mening sålunda hava fog för sig.

Svenska landskommunernas förbund har anfört, att i socknarna genomgående
förekomme, att lokaler i äldre och mindre byggnader hade eldstäder
för vedeldning, medan större byggnader och sådana, som uppförts under
senare år, hade centraluppvärmningssystem avsedda för kokseldning.
Då landskommunerna hade alla intressen av att befordra förbrukningen
av inhemska skogsprodukter, vore det enligt förbundets mening att vänta,
att de mera allmänt komme att övergå till vedeldning jämväl i värmepannor,
där detta kunde ske utan alltför dyrbara ombyggnads- eller ändringsarbeten
samt relationen mellan priserna på koksbränsle och skogsprodukter
vore sådan, att användning av skogens alster kunde bliva ekonomiskt
försvarligt. Den norm för en tolererad merkostnad vid vedeldning,
som skogssakkunniga uppställt för vissa statens verk och inrättningar,
syntes jämväl kunna utgöra norm för den gräns, till vilken kommunerna
härvid borde sträcka sig.

Frågan örn särskild ekonomisk medverkan från statens sida för åvägabringande
av ökad vedeldning vid landstingsanläggningarna och de kommunala
anläggningarna samt inom industrien har upptagits till behandling
i vissa av de avgivna utlåtandena.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det för att framkalla ökad
vedeldning vid landstingsinstitutionerna syntes vara önskvärt, att procentuella
tillägg även här finge användas.

Svenska stadsförbundet har framhållit, att det vore självfallet, att städernas
myndigheter, när det gällde övergång till vedeldning, måste taga
nödig hänsyn till kostnadsfrågan. Det ekonomiska läget i flertalet avvåra
städer vore för närvarande sådant, att väsentligt kostnadskrävande
omläggningar svårligen kunde genomföras enbart av hänsyn till
landets skogsvård och oavsett kommunens utgifter för ändamålet. En
positiv medverkan från städernas sida i det program, som skogssakkunniga
utstakat, torde därför i viss mån bliva beroende på de kostnader,
som kunde visa sig ofrånkomliga vid övergången från kolbränsle till
vedeldning. I samma mån, som man genom åtgärder från statsmakter -

15

Kungl. Majlis proposition nr 189.

nas sida lyckades ekonomiskt underlätta en sådan övergång, torde också
utsikter finnas för mera omfattande positiva insatser från städernas
sida.

Centralrådet har anfört: Skogssakkunnigas olika förslag till befrämjande
av användningen av inhemskt träbränsle torde knappast få anses
hava den räckvidd, att därigenom industrien kunde i nämnvärd omfattning
stimuleras att använda ved i stället för kol. Det vore emellertid
uppenbart, att det skulle vara av den största betydelse för ett utökande
av försörjningsmöjligheterna inom skogsbruket, därest så bleve fallet.
Skogssakkunniga hade antytt, att detta bäst skulle låta sig göra, örn en
statlig subventionering av vedeldningen kunde genomföras. Närmast
på grund av befarade svårigheter med avseende på administrerandet
av en dylik verksamhet hade de sakkunniga dock avstått från att förorda
subvention. Även örn centralrådet ej ville direkt påyrka införandet
av ett subventionsförfarande i nu nämnda avseende, hade centralrådet
likväl ansett sig böra uttala, att det skulle kunna medföra mycket
väsentliga fördelar ur försörjningssynpunkt och för skogsbruket. Centralrådet
vöre förvissat örn, att sådana villkor skulle kunna uppställas
beträffande subventioneringen, att det ej skulle medföra större svårigheter
att genomföra och kontrollera densamma.

Angpanneföreningarna hava likaledes framhållit önskvärdheten av att
särskilda åtgärder måtte vidtagas för att öka användningen av träbränsle
på industriens område, där bränslebehovet vore störst. Örn staten
nedsatte priset för brännved vid försäljning från sina skogar, respektive
premierade försäljning till lågt pris från skogar i privat ägo,
skulle användningen av träbränsle kraftigt ökas.

I skrivelse den 10 januari 1933 har Västernorrlands läns landsting hemställt,
att Kungl. Majit, med hänsyn till nyttan och betydelsen för arbetslöshetens
lindrande av landstingens medverkan till genomförande av vedeldning
vid landstingens anstalter, måtte medgiva landstingen ersättning
för de merkostnader, som genom övergång till vedeldning uppkomma för
landstinget. I häröver avgivet infordrat utlåtande den 3 februari 1933 har
statens arbetslöshetskommission avstyrkt landstingets ansökan.

Den 17 februari 1933 har Kungl. Majit, såsom förut omförmälts, till
samtliga länsstyrelser utfärdat cirkulär angående upphandling
av inhemskt vedbränsle för landstingens behov, vari
Kungl. Majit — med hänvisning till förberörda cirkulär till de myndigheter,
som verkställa upphandling för statens behov — föreskrivit, att länsstyrelserna
skola, envar inom sitt förvaltningsområde, genom hänvändelser
till landstings förvaltningsutskott fästa uppmärksamheten å vikten av
att jämväl vid upphandling av bränsle för stationära anläggningar, tillhöriga
landstingen, bränslebehovet i den mån så finnes möjligt tillgodoses
med inhemskt bränsle.

Även jag finner det vara i hög grad önskvärt, att landsting, kommuner
och enskilda i största möjliga grad under nuvarande förhållanden övergå
till användande av inhemskt vedbränsle. Skogssakkunniga hava ansett,
att något statsbidrag för bestridande av uppkommande merkostnader vid

Departements chefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

vedeldning i anläggningar, tillhöriga landsting, kommuner eller enskilda,
ej borde utgå. Beträffande landstingsanläggningarna är jag härutinnan
av samma mening som de sakkunniga. Inom de landstingsområden, där
en ökad vedeldning kan, utan alltför stora ekonomiska uppoffringar, i
större utsträckning genomföras, torde intresset härför vara så starkt, att
erforderliga medel för merkostnadernas bestridande kunna beräknas komma
att ställas till förfogande.

I viss mån annorlunda ställer det sig enligt min mening i fråga örn de
kommunala anläggningarna och särskilt städernas anläggningar. Med
avseende å dessa torde i det övervägande antalet fall den ved, som skulle
ersätta eljest använt kolbränsle, komma att tagas från skog, som är belägen
utanför vederbörande kommuns område. För kommunen skulle vedeldningen
i dessa fall sålunda endast innebära ökade kostnader, som ej
skulle komma kommunen själv till godo genom förbättrade utkomstmöjligheter
för kommunens egna. invånare. Jag finner det med hänsyn härtill
vara nödvändigt, att staten för att stimulera till en ur allmänna synpunkter
önskvärd ökad vedeldning vid de kommunala anläggningarna
lämnar statsbidrag till bestridande av merkostnaderna härför. Statsbidrag
synes mig böra, med vissa inskränkningar, utgå till bestridande av
berörda merkostnader för nästa budgetår i samma omfattning, som vedeldning
enligt cirkuläret den 17 februari 1933 till de statliga upphandlingsmyndiglieterna
föreskrivits i fråga örn statens stationära anläggningar.
Örn sålunda kostnaden för det inhemska vedbränslet, beräknad på sätt i
cirkuläret angives, med ej mer än 10 procent överstiger motsvarande kostnad
för en med hänsyn till den utnyttjningsbara värmemängden likvärdig
myckenhet annat bränsle av vanligast förekommande slag, skall kommunen
vara berättigad att erhålla statsbidrag med belopp, motsvarande merkostnaden.
Beräknas merkostnaden överstiga 10 procent, skall frågan örn statsbidrag
till täckande av den merkostnad, som överskjuter nämnda 10 procent,
bero på Kungl. Maj:ts särskilda prövning. Statsbidrag bör ej i något
fall medgivas för merkostnad, som överstiger 20 procent. Statsbidrag synes
mig dessutom endast böra utgå, då fråga är örn viss större förbrukning av
vedbränsle, förslagsvis motsvarande 100 ton koks per år vid minst en av
kommunens anläggningar. Vid utbetalande av statsbidrag till kommun
bör slutligen även iakttagas, att statsbidrag ej må utgå för högre procentuellt
tillägg än som motsvarar den merkostnad, vilken beräknas uppkomma
vid de statliga anläggningarna i orten. För anläggnings- eller
omändringskostnaderna torde i förevarande fall statsbidrag ej böra utgå.

Även i fråga örn vissa grupper av enskilda anläggningar kan det visa
sig önskvärt att, när förhållandena på orten därtill föranleda, genom
någon statlig subvention stimulera till ökad vedeldning. Jag bortser,
liksom skogssakkunniga, i detta sammanhang helt och hållet från industrien
och tänker sålunda endast på den enskilda förbrukningen i mera
inskränkt mening, centraluppvärmning av större enskilda inrättningar

Kungl. Majlis proposition nr 189.

17

m. m. Emellertid torde det icke för närvarande vara möjligt att angiva
på vad sätt eller i vilka former en dylik subventionering skall
kunna ske. Denna fråga synes mig därför, intill dess större erfarenhet
vunnits, böra av Kungl. Maj:t få bedömas från fall till fall. Jag föreslår
därför, att Kungl. Majit måtte av riksdagen bemyndigas att av under
denna avdelning omnämnda medel få lämna bidrag till genomförande
av övergång till vedeldning i fråga örn större enskilda bränsleförbrukare,
varvid självfallet förutsättes, att subventionen i detta fall ej
göres förmånligare än som gäller för kommuner.

För bestridande av statens kostnader för nu omhandlade subventionsförfarande
synes mig böra beräknas ett belopp av 170,000 kronor att användas
enligt de närmare bestämmelser i övrigt, som av Kungl. Majit föreskrivas.
De kommuner och enskilda, som önska ifrågakomma till erhållande
av subvention, torde härom böra ingiva anmälan till det i nästa avdelning
omförmälda organ samt i enlighet med givna föreskrifter avlämna
redogörelser, motsvarande dem som avlämnas av statsmyndigheterna.

4. Organ för rådgivande och kontrollerande verksamhet i värme tekniskt

avseende.

För ett snabbt och smidigt genomförande av de föreslagna åtgärderna
för åvägabringande av ökad vedeldning först och främst vid statens verk
och inrättningar har det synts skogssakkunniga vara nödvändigt, att
ett särskilt organ funnes att anlita för rådgivande och kontrollerande
verksamhet. Detta organ, som skulle representera den värmetekniska sakkunskapen,
borde även hava till uppgift att tillhandagå landsting och
kommuner samt enskilda med råd och anvisningar. De sakkunniga hava
hänvisat på socialstyrelsens värmetekniska avdelning
såsom väl skickad för ifrågavarande uppgifter.

Socialstyrelsens värmetekniska avdelning tillkom år 1921 med uppgift
att dels anordna kontroll över bränsleförbrukningen inom av statsverket
disponerade byggnader och lokaler med undantag för dem, som
disponerades av järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen,
dels ock, i den mån förhållandena sådant medgåve, på särskild
framställning av landsting och kommuner tillhandagå dem vid utövande
av kontroll å bränsleförbrukningen inom dem tillhöriga inrättningar. Beträffande
landstingsanläggningarna har sedermera träffats den anordningen,
att landstingen äga möjlighet att överlåta bränslekontrollen vid
sina anläggningar till värmetekniska avdelningen. För bestridande av
kostnaderna för bränslekontrollverksamheten hava de landsting, som för
ändamålet tagit avdelningens tjänster i anspråk, haft att erlägga vissa
belopp, varierande mellan, för år räknat, 950 och 2,300 kronor per landsting.
För det dåvarande vore 14 landsting anslutna till avdelningens kontrollverksamhet.
1 Kostnaderna i övrigt för avdelningens verksamhet be 1

Etter den 1 januari 1933 aro 15 landsting anslutna till avdelningen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 139. -

18

Kuncjl. Maj:ts proposition nr 189.

stridas från det extra förslagsanslaget till socialstyrelsens verksamhet.
För handläggningen av ifrågavarande ärenden finnas för närvarande
i socialstyrelsen följande icke-ordinarie befattningshavare, nämligen 1
inspektör (B 26), 1 förste byråingenjör (B 24), 1 byråingenjör (B 21), 1
underinspektör (B 16) och 1 kontorsbiträde (B 4).

1928 års besparingssakkunniga uttalade på sin tid, att hithörande göromål
icke syntes äga någon samhörighet med övriga uppgifter å socialstyrelsens
andra byråer eller i styrelsen i övrigt samt att det förefölle
de sakkunniga, som örn en naturligare anknytning till övriga förvaltningsuppgifter
skulle vinnas, örn den ifrågavarande verksamheten förlädes
till byggnadsstyrelsen. I skrivelse nr 289/1929 angående anslag till
socialstyrelsen m. m. har riksdagen förklarat sig ansluta sig till besparingssakkunnigas
ståndpunkt. En dylik förläggning, i nära samband
med administrationen av statens husbyggnadsväsen, syntes riksdagen
erbjuda vissa praktiska fördelar.

Med avseende å statens anläggningar hava skogssakkunniga tänkt sig,
att värmetekniska avdelningen skulle hava till uppgift, bland annat, att
tillse, att övergång till vedeldning snarast möjligt komme till stånd vid
de anläggningar, där dylik eldning icke skulle medföra en orimlig ökning
av bränslekostnaden, att övervaka, att vid de olika anläggningarna
sådana anstalter vidtoges, som vore ägnade att befrämja ett gott resultat
av vedeldningen, att noggrant följa vedupphandlingen vid de olika
verken samt att granska inkomna bränsleanbud. På avdelningen borde
vidare i tveksamma fall ankomma att avgöra, huruvida merkostnadernas
storlek kunde anses tillåta användning av inhemskt vedbränsle. För den
händelse särskilda medel anvisades för täckande av dessa kostnader, torde
kontrollen häröver böra åligga avdelningen, till vars uppgifter även
borde höra att upprätta förslag till fördelning av ifrågavarande medel
mellan respektive verk. Kunde överenskommelse örn upphandling av
ved icke träffas mellan den värmetekniska avdelningen och ett visst verk,
torde ärendets avgörande böra hänskjutas till Kungl. Majit.

Skogssakkunniga hava vidare framhållit, att det särskilt under nuvarande
förhållanden, då det gällde att i största möjliga utsträckning vinna
användning för vedbränslet, torde få anses vara av allmänt intresse,
att landstingen så mangrant som möjligt underkastade sig ifrågavarande
kontrollverksamhet. Man torde äga grundad anledning förvänta, att
detta skulle bliva fallet, därest en anslutning kunde ske utan kostnad för
landstingen. De sakkunniga ville därför föreslå, att sådan kostnadsfri
anslutning till värmetekniska avdelningens bränslekontrollverksamhet
medgåves landstingen.

Beträffande de enskilda anläggningarna borde enligt skogssakkunnigas
mening värmetekniska avdelningen, helst kostnadsfritt, kunna ställa
till förfogande sakkunniga personer, vilka genom personliga besök vid
värmeanläggningarna lämnade råd angående lämpligaste förfarandet
vid övergång till vedeldning, huruvida och på vad sätt värmepannan därvid
borde ändras och örn utbyte av panna borde ske, samt vid behov

Kungl. Majlis ''proposition nr 189.

19

jämväl instruerade rörande lämpligaste tillvägagångssättet vid vedeldning.
Avdelningens tjänstemän borde även vara verksamma som föreläsare
vid möten, anordnade för att driva propaganda för vedeldning, ävensom
biträda vid kurser för utbildning av instruktionseldare.

De vidgade uppgifter, som skogssakkunniga föreslagit skulle tillkomma
värmetekniska avdelningen, nödvändiggjorde enligt de sakkunnigas
mening, att ökade medel ställdes till avdelningens förfogande. Då personal
med såväl högre som lägre utbildning måste nyanställas, bomme
avdelningens lönekonto att stiga. Härutöver måste man även räkna
med ön väsentlig höjning av kostnaderna för personalens resor samt för
expenser. Vid beräkningen av avdelningens medelsbehov måste dessutom
heaktas de sakkunnigas förslag örn att landstingen ej skulle behöva
erlägga särskilda avgifter för bränslekontrollen. Avdelningens behov
av särskilda medel syntes de sakkunniga med hänsyn till dessa förhållanden
kunna för budgetåret 1933/1934 beräknas till 80,000 kronor. De
sakkunniga ville erinra örn att deras förslag innebure, att vedeldningssakkunnigas
verksamhet skulle upphöra med utgången av innevarande
budgetår, varigenom av denna verksamhet föranledda utgifter inbesparades.

Socialstyrelsen har anfört, att under de elva år, som förflutit sedan
styrelsens värmetekniska avdelnings verksamhet igångsattes, avdelningen
hade förvärvat en ingående kännedom örn de anläggningar, som i
värmetekniskt avseende sorterade under densamma, och avdelningen förfogade
dessutom över det bränslestatistiska material, som visat sig vara
en av de främsta grunder, på vilka en rationell vedupphandling vilade*
Under förutsättning att avdelningen försåges med behövlig arbetskraft,
borde den därför enligt socialstyrelsens mening vara väl skickad att
omhändertaga de av skogssakkunniga föreslagna arbetsuppgifterna.

Socialstyrelsen hade vid upprepade tillfällen uttalat sig för överflyttande
av den bränslekontrollerande verksamheten från styrelsen till annat
ämbetsverk och hade ingen anledning att nu frångå sin tidigare ståndpunkt.
Avdelningen syntes på grund av arbetets omfattning böra förändras
till en byrå (värmetekniska byrån). Örn byråns definitiva placering
inom statsförvaltningen icke kunde omedelbart lösas, torde densamma böra
tillsvidare uppföras på extra stat.

Vad anginge statens anläggningar syntes de, som disponerades av järnvägsstyrelsen
och marinförvaltningen, alltjämt böra undantagas från byråns
bränslekontrollverksamhet. Bränslekontrollen skulle sålunda, såvitt
anginge övergång till vedeldning avse, förutom tidigare medtagna statsmyndigheter,
även arméförvaltningen och flygstyrelsen. I den mån vedeldning
vid do under järnvägsstyrelsen och marinförvaltningen sorterande
stationära anläggningarna skulle visa sig genomförbar, borde emellertid
dessa myndigheter äga rätt att, för åstadkommande av enhetlighet i
statens vedupphandling, utnyttja den erfarenhet, som samlades av byrån.
Av samma skäl borde under riksdagen och dess verk sorterande inrättningar
hava rätt att konsultera byrån.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Socialstyrelsen tillstyrkte rätt för landstingen att på därom gjord framställning
få utan kostnad för av dem ägda eller understödda centraluppvärmda
lasarett, tuberkulossjukhus, sinnesslöanstalter oell dövstumskolor
ansluta sig till av statsverket anordnad bränslekontrollerande verksamhet,
och att denna verksamhet, i vad gällde övergång till vedeldning, finge
efter prövning av bränslekontrollmyndigheten (det ämbetsverk till vilket
värmetekniska byrån bleve förlagd) utsträckas till att omfatta landstings
övriga anläggningar. I anslutningen borde inbegripas rätt för landstingen
att få förslag till värmetekniska anordningar för nybyggnader eller
för större förändringar vid nyss närmare angivna anstalter granskade
och bedömda i principiellt avseende.

Beträffande enskilda och kommuner ansåge socialstyrelsen, att de borde
äga rättighet anlita bränslekontrollmyndigheten för erhållande av råd
och anvisningar rörande vedeldning för centraluppvärmda anläggningar,
dock endast i den mån förhållandena så medgåve, varvid hänsyn i första
hand borde tagas till den mängd importbränsle, som genom uppdragets
utförande kunde tänkas bliva ersatt med ved.

Med avseende å bränslekontrollmyndighetens befattning med vedeldningen
och vedupphandlingen beträffande statens anläggningar har socialstyrelsen
anfört bland annat följande.

Bränslekontrollmyndigheten torde böra äga att, med stöd av föreliggande
handlingar rörande anbud å bränsle samt med hänsyn till tekniska
betingelser, i varje särskilt fall uppgöra förslag till antingen upphandling
av ved inom den föreslagna ramen av 20 procent tillskott eller att förorda
inköp av kol- eller koksbränsle ävensom att, därest så befunnes nödvändigt
för genomförandet av en ekonomisk vedeldning, avgiva förslag till
behövliga smärre förändringar vid pannanläggningarna. Örn och i vad
mån vederbörande institution skulle för ökade inköps-, eldnings- och
transportkostnader samt för smärre förändringar vid pannanläggningar
åtnjuta gottgörelse av de härför anvisade medlen, skulle inom anslagets
ram bestämmas av bränslekontrollmyndigheten.

Inom socialstyrelsen verkställd överslagsberäkning hade visat, att det
av skogssakkunniga föreslagna årliga anslaget av 80,000 kronor skulle,
tillsammans med de värmetekniska avdelningen årligen anvisade medlen,
vara för ändamålet tillfyllest.

Järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen och marinförvaltningen hava var
för sin del avstyrkt, att socialstyrelsens värmetekniska avdelnings bränslekontrollverksamhet
utsträcktes till av dem disponerade stationära anläggningar.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida det icke — i stället för anvisande
av ett särskilt anslag för bestridande av kostnaderna för de utökade
arbetsuppgifterna för värmetekniska avdelningen — vore lämpligare
att bereda avdelningen den nödiga medelsförstärkningen genom
erforderlig höjning av det extra förslagsanslaget till socialstyrelsens
verksamhet.

Svenska landstingsförbundet har anfört, att det skulle vara av stor betydelse
örn landstingen bereddes sakkunnig hjälp vid övergång till och

21

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

praktisering av vedeldning liksom vid värmetekniska spörsmål i allmänhet
Den av socialstyrelsen bedrivna bränslekontrollverksamheten hade
varit till stor nytta för de landsting, som varit anslutna till densamma.
För en allmän anslutning av landstingen till denna verksamhet hade dock
de rätt drygt tilltagna avgifterna, synnerligast under nu rådande kristid,
verkat hindrande. Ett utsträckande av verksamheten till samtliga landsting
genom att densamma gjordes kostnadsfri syntes förbundet vara önskvärt.

Det kunde enligt förbundets förmenande ifrågasättas, örn icke den av
socialstyrelsen kostnadsfritt bedrivna bränslekontrollerande verksamheten
borde utsträckas till att avse jämväl vård- och undervisningsanstalter,
tillhöriga städer, som ej deltoge i landsting. Med hänsyn till dessa stadsanstalters
centrala belägenhet torde en dylik utsträckning av bränslekontrollverksamheten
knappast vara förbunden med några mera avsevärda
extra kostnader för statsverket. Att även städer, som deltoge i landsting,
och landskommuner skulle beredas möjlighet att ansluta sig till ifrågavarande
kontrollverksamhet, torde däremot knappast vara lämpligt med hänsyn
till att de bränsleanläggningar, varom här kunde bliva fråga, i regel
vore relativt små och ofta hade en rätt periferisk belägenhet.

Svenska stadsförbundet har anfört, att det syntes förbundet skäligt, att
förmånen av kostnadsfri anslutning till socialstyrelsens värmetekniska
avdelning även bereddes städerna i allmänhet eller åtminstone de utom
landstingen stående städerna, vilkas anstalter hade en ställning fullt motsvarande
landstingsanstalterna.

Avstyrkande yttranden i fråga örn den föreslagna utvidgningen av socialstyrelsens
värmetekniska avdelnings verksamhet hava avgivits av
kommerskollegium, jernkontoret och ångpanneföreningarna.

Ångpanneföreningarna hava anfört, bland annat, att de tack vare sin
mångåriga och mycket omfattande verksamhet på det värmetekniska området
vore väl rustade att handhava bränslekontrollen jämväl vid landstingens
anläggningar samt att kostnaderna för kontrollen härigenom skulle
bliva lägre än om sakkunnigas förslag följdes.

Jernkontoret har emot den föreslagna utvidgningen av värmetekniska
avdelningen för organiserandet och befrämjandet av användningen av ved
anmärkt, att därigenom skapades ett organ av vanlig statlig natur, som
icke besutte nödvändiga förutsättningar att snabbt och effektivt kunna
fylla den föreliggande uppgiften. En koncentration till Stockholm förläde
det detaljarbete, som vid denna arbetsuppgift vore särskilt av nöden,
alldeles för långt från arbetsfältet. Snabbare och minst lika rationellt
kunde arbetet handhavas av allmänna organ såsom landsting, hushållningssällskap
m. fl. Dessa borde givas tillfälle att med anslag från arbetslöshetsmedel
anställa en yngre tekniskt utbildad person, som inom länet
handhade vedeldningsfrågan med allt vad till densamma hörde, såsom
propagandaföredrag, utdelning av broschyrer, undervisning på platsen i
en pannas och ett värmeledningssystems skötsel m. m. Frågan örn anskaffning
av ved till skäligt pris med förbigående av mellanhänder borde
tillsvidare icke upptagas från statens sida.

22

Departement 8-chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

Kommerskollegium har anfört, att kollegium — beträffande den av skogssakkunniga
föreslagna utvidgningen av värmetekniska avdelningen till ett
statligt centralorgan för rådgivande- oell propagandaverksamhet i fråga
örn vedeldning — i likhet med jernkontoret icke funne en centralisering
a7 hithörande verksamhet och uppgifter utgöra den mest lämpliga och
effektiva lösningen. Såsom lämpliga organ för organiserande och handhavande
av denna verksamhet kunde ifrågasättas länsstyrelse, landsting
eller hushållningssällskap. Kollegium hade anledning antaga, att de lokala
organen skulle kunna finna den mest ekonomiska lösningen av uppgiften
att på bästa sätt befordra vedeldningen genom att träffa uppgörelse
med den av de hada befintliga, hela landet omfattande ångpanneföreningarna,
vars verksamhetsfält berörde ifrågavarande län. Dessa föreningars
lokala avdelningar eller ombud företrädde speciell sakkunskap på de värmetekniska
områden, som närmast rörde vedeldningen, oell skulle antagligen
därutöver kunna relativt lätt i mån av behov utöka sin lokala tekniska
personal för att bliva i stånd att på ett fullt tillfredsställande sätt
tylla de uppgifter, som lämnades dem av vederbörande lokala myndigheter.
Genom att på detta sätt organisera ifrågavarande verksamhet, som
3u borde anses hava en mera tillfällig och övergående karaktär, torde
även vinnas, att en successiv avveckling av densamma, i den mån anledning
därtill kunde komma att föreligga, lättast kunde ske.

Kollegium ansåge, litt den sammanlagda kostnaden för statsverket för
realiserandet av de ökade uppgifterna i fråga örn bränslekontroll samt
rådgivande- och upplysningsverksamhet borde kunna begränsas till förslagsvis
75,000 kronor, eller till samma belopp, som tidigare under en följd
av ar anvisats såsom anslag till elektrifieringens befrämjande.

För möjliggörande av ett snabbt och smidigt genomförande av den
ökade vedeldningen är det uppenbarligen nödvändigt, att sådana anordningar
vidtagas, att den värmetekniska sakkunskapen därvid får på ett
effektivt sätt medverka.

I avseende å statens stationära anläggningar synes det mig vara klart,
att härutinnan bör anlitas det organ — socialstyrelsens värmetekniska
avdelning — som redan finnes inrättat för kontroll över bränsleförbrukningen
inom vissa av statsverket disponerade byggnader oell lokaler.
Det har ifrågasatts, att denna bränslekontrollverksamhet, såsom 1929 års
riksdag uttalat, borde överflyttas från socialstyrelsen till byggnadsstyrelsen.
Till denna fråga torde Kungl. Majit komma att taga slutlig ståndpunkt
i annat sammanhang. I det följande utgår jag från att berörda
värmetekniska avdelning tillsvidare bibelialles underställd socialstyrelsen.
Därest sedermera ett överflyttande till äventyrs beslutas, torde vad i det
följande sägs örn socialstyrelsens värmetekniska avdelning få avse det
organ, som ina komma att övertaga avdelningens uppgifter. Från den
av socialstyrelsen genom nämnda avdelning nu bedrivna bränslekontrollverksamheten
torde, i enlighet med vad socialstyrelsen förordat, alltjämt
böra undantagas de anläggningar, som disponeras av järnvägsstyrelsen
och marinförvaltningen, och någon utsträckning av bränslekontrollen till
arméförvaltningen och flygstyrelsen synes ej böra ske. I den mån ved -

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

eldning viel de under järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygstyrelsen sorterande stationära anläggningarna visar sig
vara genomförbar, böra dessa myndigheter dock äga påkalla medverkan
från värmetekniska avdelningen, en form av samarbete som torde varn
lämplig. Såsom socialstyrelsen föreslagit torde även under riksdagen och
dess verk sorterande inrättningar böra medgivas rätt att konsultera avdelningen.

Socialstyrelsens bränslekontrollverksamhet omfattar för närvarande
också åtskilliga landstingsanläggningar och har enligt vad svenska landstingsförbundet
vitsordat varit till stor nytta för de landsting, som varit
anslutna till densamma. För en allmän anslutning av landstingen hava
de föreskrivna avgifterna uppgivits verka hindrande, synnerligast under
nu rådande kristid. I enlighet med vad skogssakkunniga föreslagit finner
jag mig därför böra förorda, att landstingen tillsvidare medgivas
rätt till kostnadsfri anslutning till värmetekniska avdelningens verksamhet.
I anslutningen torde, i huvudsaklig överensstämmelse med vad socialstyrelsen
föreslagit, böra inbegripas rätt för landstingen att få förslag
till värmetekniska anordningar för nybyggnader eller större förändringar
vid landstingsanstalterna granskade och bedömda i principiellt
avseende. Samma rätt till kostnadsfri anslutning, som nu föreslagits
för landstingen, torde, i överensstämmelse med vad svenska landstingsförbundet
och svenska stadsförbundet föreslagit, även böra medgivas
de utom landstingen stående städerna. Med hänsyn till att ifrågavarande
städer i allmänhet redan torde hava vidtagit tillfyllestgörande
anordningar för bränslekontroll och då ett omedelbart övertagande av
därmed förenade uppgifter måhända skulle medföra alltför stark belastning
på den värmetekniska avdelningen, synes det emellertid böra ankomma
på Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för dessa städers anslutning.

Beträffande städer, som deltaga i landsting, och landskommuner samt
enskilda torde rätt till kostnadsfritt konsulterande av värmetekniska avdelningen
böra medgivas för sådana fall, då subvention av vedeldning
enligt vad förut sagts ifrågakommer. Sådan konsultation bör dock endast
få ske, såvitt angår övergång till vedeldning samt i fråga örn åtgärder för
det lämpligaste anordnandet av sådan eldning.

Värmetekniska avdelningen torde överhuvudtaget böra, enligt närmare
bestämmande av Kungl. Majit, medverka vid genomförandet av de
statliga åtgärderna för åstadkommande av ökad vedeldning. Det torde
böra åligga avdelningen att noggrant följa övergången till vedeldning
särskilt vid statens stationära anläggningar samt Ilalia Kungl. Majit
å jour med utvecklingen på detta område.

Under närmast följande avdelning ämnar jag föreslå vidtagande av
vissa särskilda åtgärder för bedrivande av propaganda för vedeldning
liksom för vedförsäljningarnas organiserande ute i bygderna. Denna

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

verksamhet torde böra sortera under värmetekniska avdelningen. Pä
sätt jag i det följande närmare kommer att angiva skulle därigenom
avdelningen komma att hava tjänstemän ute i landet. Utöver denna utökning
av avdelningens personal torde för att värmetekniska avdelningen
skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla de väsentligt ökade arbetsuppgifter,
som enligt vad nu föreslagits skulle komma att åvila densamma,
krävas förstärkning av avdelningens organisation och personal, därvid
hinder ej torde möta för Kungl. Majit att provisoriskt anpassa den
nuvaiande personalens avlöning efter det ökade arbete och ansvar, som
de nya uppgifterna komma att medföra. I betraktande av att ökningen
av avdelningens arbetsuppgifter väsentligen sammanhänger med de föreslagna
särskilda åtgärderna för åstadkommande av en utsträckt vedeldning,
synas hinder ej böra möta mot att dessa medel anvisas i form av
ett särskilt anslag. Mot det av skogssakkunniga för budgetåret 1933/1934
beräknade sammanlagda beloppet för dels avdelningen och dels propagandan
av 130,000 kronor, vilket enligt socialstyrelsens beräkningar skulle,
tillsammans med till avdelningens förfogande eljest ställda medlen,
vara för ändamålet tillfyllest, har jag icke något att erinra. Det torde
få tillkomma Kungl. Majit att meddela erforderliga föreskrifter rörande
anslagsbeloppets användning.

5. Propaganda för vedeldning och vedförsäljningarnas organiserande

ute i bygderna.

Skogssakkunniga hava föreslagit, att ett särskilt anslag skulle ställas
till förfogande för skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd
för främjande av propagandan för vedeldningen och vedförsäljningarnas
organiserande ute i bygderna.

Det gällde enligt de sakkunnigas mening att genom ett systematiskt arbete
komma i kontakt med de enskilda bränslekonsumenter, vilka på
grund av radande prisförhållanden med avseende å kol- och vedbränsle
kunde intresseras för användningen av sistnämnda bränsleslag. Den organisation,
som lämpligen borde handhava denna propaganda, måste direkt representera
skogsägarna. Den borde nämligen även besitta möjligheter att
träffa avtal om erforderliga vedleveranser. Under senare tid hade i ett flertal
län bildats s. k. skogsägareföreningar, som arbetade för åvägabringande
av förbättrade avsättningsförhållanden för skogsprodukterna.
Dessa föreningar hade nyligen sammanslutit sig i en centralorganisation,
benämnd skogsägareföreningarnas riksförbund. De sakkunniga
hade haft under övervägande, om ej statsmedel för ändamålet lämpligen
borde direkt ställas till detta förbunds förfogande. Denna organisation
omfattade emellertid ej hela landet, och vissa till riksförbundet anslutna
länsföreningar vöre till medlemsantalet av så ringa omfattning, att de

Kungl. Majlis proposition nr 189.

25

ej kunde sägas allsidigt representera skogsägarna i länet. Ett till riksförbundet
anvisat anslag kunde därför ej förutsättas komma ifrågavarande
arbete i landet i sin helhet till godo. De sakkunniga hade i stället
tänkt sig, att de bästa garantierna för ett gynnsamt resultat skulle vinnas,
örn ett för ändamålet anvisat anslag ställdes till skogsvårdsstyrelsernas
förbunds centralråds förfogande. Det skulle då ankomma på centralrådet
att övervaka ifrågavarande organisationsarbete och att fördela
tillgängliga medel på det sätt, att därigenom största möjliga effekt
bleve uppnådd. De sakkunniga förutsatte, att centralrådet därvid samrådde
med, förutom skogsvårdsstyrelserna, även skogsägareföreningarnas
riksförbund och de övriga skogsägareorganisationer, exempelvis skogssällskapet,
vilka kunde befinnas lämpade att i arbetet medverka.

Anslaget till centralrådet, som de sakkunniga förutsatte skulle vara ett
engångsanslag, måste enligt deras mening tilltagas så, att därigenom
ett verkligt effektivt arbete på området kunde möjliggöras. För att detta
skulle bliva fallet torde anslaget ej böra understiga 50,000 kronor. De
sakkunniga ville alltså föreslå, att för budgetåret 1933/1934 ett belopp av
denna storlek ställdes till centralrådets förfogande, att av rådet för angivna
ändamål användas på sätt det funne lämpligt.

De sakkunniga förutsatte, att ett intimt samarbete skulle åvägabringa»
mellan socialstyrelsens värmetekniska avdelning och centralrådet samt
med detta samverkande skogsägareorganisationer.

Skogssakkunnigas förslag örn anvisande av ett särskilt anslag till centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund för organisations- och propagandaverksamhet
bar avstyrkts av domänstyrelsen, som framhållit, att
det i stället syntes kunna ifrågasättas någon förstärkning av till socialstyrelsen
för ändamålet anvisat anslag. Socialstyrelsens värmetekniska
avdelning skulle härigenom bliva än mera i stånd att verka härför genom
anknytning till institutioner och enskilda, som kunde främja vedeldning.
Domänstyrelsen ansåge, att skogsvårdsstyrelserna, i samband med dem
överhuvudtaget tillkommande upplysningsverksamhet, borde kunna, var
inom sin ort, arbeta för ökad användning av vedbränsle.

Centralrådet har avstyrkt förslaget, att rådet skulle omhänderhava ledningen
av ifrågavarande upplysnings- och organisationsverksamhet, samt
anfört:

Centralrådets uppgifter kunde i huvudsak hänföras till rent administrativ
verksamhet, att vara rådgivare åt skogsvårdsstyrelserna och att verka
för enhetlig lagtillämpning. Dessa uppgifter hade alltsedan centralrådets
tillkomst befunnit sig i ständig tillväxt. Att nu väsentligt vidga de gränser,
som hittills varit utstakade för centralrådets verksamhet, måste därför
väcka betänkligheter. Den viktigaste invändningen emot förslaget
vore emellertid, att centralrådet med hänsyn till arten av de nya uppgifterna
knappast kunde anses vara det för desammas handhavande lämpligaste
organet. Förslaget innebure nämligen, att centralrådet skulle

26

Kungl. Majlis proposition nr 189.

övervaka och leda ett arbete, som ytterst måste taga sikte på att direkt
tillvarataga skogsägarnas ekonomiska intressen. Detta arbete borde lämpligast
handhavas av representanter för skogsägarna själva.

Centralrådet har tänkt sig, att avsedda uppgifter bäst borde kunna
handhavas av en särskild för ändamålet inrättad nämnd. I denna
skulle i första hand ingå representanter för skogsägarna, som lämpligen
kunde utses av domänstyrelsen, svenska skogsvårdsföreningen, Sveriges
skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas riksförbund och skogssällskapet.
Vidare borde i nämnden beredas plats för representanter för centralrådet
och ingenjörsvetenskapsakademien. Ordföranden i nämnden
syntes böra utses av Kungl. Majit. Centralrådet holle före, att en på dylikt
sätt organiserad nämnd borde kunna, i samarbete med socialstyrelsens
värmetekniska avdelning, skogsvårdsstyrelserna och övriga för uppgiften
intresserade organisationer, väl fylla den viktiga uppgift, varom nu vöre
fråga. Förutsättning härför vore dock, att nämnden utrustades med statsmedel
i den utsträckning, som för verksamhetens effektiva bedrivande
kunde bliva nödvändigt. Skogssakkunniga hade föreslagit, att av staten
skulle för ändamålet ställas till förfogande ett belopp av 50,000 kronor.
Då man borde hava rätt att räkna med, att de skogsägarna representerade
sammanslutningarna själva skulle bidraga i arbetet så långt deras ekonomiska
resurser tilläte, ville centralrådet tro, att nämnda summa skulle
visa sig vara tillfyllest.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit, att det för propagandan
bland de enskilda ej räckte med enbart upplysningsverksamhet. Det krävdes
enligt förbundets mening, att driftiga och affärskunniga personer ute
i orterna direkt framdreve och organiserade leveranser och försäljningar i
första hand till de större men sedan även till de mindre konsumenterna.
Denna verksamhet krävde praktisk klokhet och affärssinne, då man vid
dessa affärer hela tiden komme att röra sig på gränsområdet för vad som
vore ekonomiskt genomförbart. Förbundet ville föreslå, att det lokala arbetet
överlämnades åt ett antal omsorgsfullt utvalda resande konsulenter,
vilka i samråd med skogsägareorganisationerna och de ledande skogsägarna
på orten undersökte möjligheterna för verksamhetens bedrivande samt
därefter organiserade de affärer, som läge inom det uppnåeligas gräns.
Det syntes förbundet vara mest naturligt, att dessa konsulenter sorterade
under hushållningssällskapen och skogsvårdsstyrelserna i förening. De
allmänna direktiven för verksamheten torde lämpligen böra givas av
centralrådet i förening med representanter för skogsägareintressena.

Vid de uppgörelser örn vedleverans till allmänna inrättningar, som träffats
genom förmedling av vedeldningssakkunniga, hava de upprättade
leveranskontrakten i huvudsak grundats på huvudprincipen för det s. k.
Bodensystemet. Denna innebär, att säljaren skall åtaga sig att leverera
den vedmängd, som erfordras för täckande av förefintligt värmebe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

27

hov, för en ersättning, svarande mot dea bränslekostnad, som skulle liava
uppstått, örn stenkol eller koks skulle hava använts för samma ändamål.
Med hänvisning till Bodensystemet hava vedeldningssakkunniga angående
den lämpligaste formen för organiserandet av vedupphandlingen
anfört följande.

För att en fastighetsägare skulle kunna förmås att övergå till vedeldning,
måste han kunna överblicka de ekonomiska konsekvenserna såväl med
hänsyn till bränslekostnaden som ökningen i arbetskostnad. Detta läte
sig lätt göra, örn vedleverantören förbunde sig att ställa för fastighetens
uppvärmning erforderlig ved till förfogande och samtidigt ätoge sig det
med vedeldningen förbundna ökade arbetet, särskilt den under starkare
kyla ofrånkomliga natteldningen, mot en total ersättning, svarande mot
kostnaden för det kolbränsle, som skulle förbrukats för ändamålet. Detta
innebure det s. k. Bodensystemets tillämpning inom till vedeldningsringar
sammanslutna värmecentraler. Endast med tillämpandet av en sådan organisationsform
kunde enligt vedeldningssakkunnigas mening ett mera
omfattande och bestående genomförande av vedeldningen även vid de enskilda
värmecentralerna ske.

Örn åter den konkurrenskraftiga sekunda veden tillhandaliölles efter ett
visst pris per kubikmeter, komme nästan ofrånkomliga vedlagringar, svårigheten
att ordna natteldning, ovederhäftiga och partiska proveldningar
och dylikt att i många fall fälla utslaget till vedens nackdel. Beaktade man
vidare de tvistigheter, som vore oskiljaktigt förbundna med uppmätning
och värdering av sekunda ved, framginge, att en sådan försäljningsform
lade bestämda hinder i vägen för vedeldningens införande och innebure
risk för en snar återgång till eldning med kolbränsle.

Det värmeutbyte, som kunde uppnås vid vedens användning i panntyper,
avsedda för koksbränsle, vore i hög grad beroende av att pannorna
hölles rena från sot- och tjärbildningar. Arbetet härmed åvilade vid vedel
dningsringarna de ambulerande natteldarna, som ställdes till förfogande
av vedleverantören. Denne vore vid Bodensystemets tillämpning beroende
av eldningsresultatet och hade därför intresse att övervaka denna för
bränsleekonomien avgörande detalj.

Vid tillämpningen av Bodensystemet förelåge större möjligheter att
utnyttja en del av den stora mängd ren avfalls ved, som en rationell skogsvård
skulle skapa och för vilken annan marknad under nu rådande förhållanden
saknades. En exakt värdering av bränslevärdet hos sådan ved kunde
ej erhållas genom vedens uppmätning i kubikmeter, enär värmevärdet per
kubikmeter varierade inom mycket vida gränser efter vedens större eller
mindre krokighet, kvistighet, fuktighetslialt och röta samt med hänsyn
dessutom till olika procentuell förekomst av skilda träslag. Även ett mycket
tidskrävande och därför dyrbart gallrings- och värderingsarbete gåva
alltför otillfredsställande resultat. Förhållandena ställde sig helt annorlunda
vid leverans enligt Bodensystemet. Sill jaren erhölle ersättning för
den levererade vedens värmeinnehåll samt kunde variera vedkvalitet och
vedmängd på för sig förmånligaste sätt inom den ram, som bestämdes därav,
att veden alltid skulle vara av sådan beskaffenhet, att värmebehoven
kunde tillfredsställas.

Vedeldningssakkunniga hava sammanfattat sin åsikt örn Bodensystemets
fördelar sålunda, att dess tillämpning ökar vedens konkurrenskraft gent -

Departementschefen.

28 Kungl. Majlis proposition nr 189.

emot stenkol och koks samt att ett på detta system grundat avtal erbjuder
den enda möjligheten för en exakt beräkning av den eventuella kostnadsökning,
som vedeldningen kommer att medföra.

I anslutning till utfärdandet av förberörda cirkulär har Kungl. Majit
den 24 februari 1933 bemyndigat chefen för jordbruksdepartementet att
tillkalla en sakkunnig för lämnande av råd och anvisningar vid cirkulärets
tillämpning m. m. I enlighet härmed har jag sagda dag tillkallat
redaktören C. B. Lindqvist, Stockholm. Kostnaderna för den sakkunnige
bestridas från nionde huvudtitelns ordinarie reservationsanslag till extra
utgifter.

De invändningar, som i vissa av de avgivna utlåtandena framställts
mot skogssakkunnigas förslag, att centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund skulle anförtros ledningen av ifrågavarande upplysningsoeh
organisationsverksamhet, torde icke kunna frånkännas berättigande.
Vid övervägandet av hithörande frågor har jag sökt utfinna en form för
statens medverkan i berörda hänseenden, som direkt tar sikte på den härutinnan
praktiskt sett viktigaste uppgiften, nämligen organiserandet av
vedleveranserna till de bränslekonsumenter, som kunna tänkas villiga att
övergå till vedeldning. I huvudsaklig anslutning till det av Sveriges skogsägareförbund
framlagda förslaget vill jag, såsom den enligt min mening
lämpligaste anordningen, föreslå anställande med anlitande av statsmedel
av ett antal vedeldningskonsulenter, med uppgift i främsta rummet att,
var inom sitt distrikt, verka för genomförandet av vedeldning och organiserandet
av vedleveranserna till sådana anläggningar, beträffande vilka
vedeldning beslutas. För att garantier skola skapas för en enhetlig ledning
av statens verksamhet för åstadkommande av ökad vedeldning synas
mig konsulenterna böra anställas hos och i adminstrativt hänseende
lyda under socialstyrelsens värmetekniska avdelning. Konsulenterna,
vilka torde böra förordnas tillsvidare under budgetåret 1933/1934, böra
åläggas att nära samarbeta med skogsvårdsstyrelserna och skogsägareföreningarna
inom distrikten. Jag har tänkt mig, att vedeldningskonsulenterna
skulle vara till antalet förslagsvis fyra med förläggning
exempelvis i Sollefteå, Uppsala oell Jönköping samt någon lämplig ort i
västra Sverige, såsom Mariestad, Karlstad, Vänersborg eller Borås. Möjligen
torde ytterligare två vedeldningskonsulenter böra anställas med stationsort
exempelvis i Falun och Umeå. Det slutliga bestämmandet rörande
konsulenternas antal och stationering torde få bero på Kungl. Maj:ts
prövning. Biträde av vedeldningskonsulent torde böra lämnas kostnadsfritt.

Till vedeldningskonsulenter synas mig böra utses företrädesvis yngre
män, som besitta viss teknisk sakkunskap i fråga örn vedeldning samt kommersiell
förfarenhet. Personvalet synes mig överhuvudtaget böra synnerligen
noggrant övervägas, då det bär mer än i många andra fall torde

Kunell. Maj:ts proposition nr 189.

29

komma att bero på befattningshavarens rent personliga förutsättningar,
örn han skall kunna utföra ett fruktbärande arbete. Särskilt när det
gäller införande av vedeldning vid enskilda anläggningar måste åtskilliga
inrotade fördomar mot vedbränslet övervinnas, och detta kan endast ske
genom en på samma gång målmedveten och försiktig propagandaverksamhet,
som uppbäres av i hithörande frågor väl insatta personer.

Rörande anslag för bestridande av kostnader för arvoden till vedeldningskonsulenter
och deras resor har jag framställt förslag under närmast
föregående avdelning.

6. Anläggning av fabriker för brikettering'' av träkol.

Skogssakkunniga hava anfört, att en ur nationell synpunkt gynnsam utveckling
av frågan örn vår bränsleförsörjning skulle vinna avsevärt stöd,
örn träkolsbriketter kunde göras tillgängliga i marknaden.

Träkolsbriketterna närmade sig enligt de sakkunnigas mening under
vissa förhållanden idealet för ett bränsle i vanliga lågtryckspannor. Vid
eldning med träkolsbriketter torde man kunna räkna med minst lika lång
bränntid för varje påfyllning som med koks. Briketterna vore dessutom
koksen överlägsna därutinnan, att de brunne ut fullständigt även vid
minsta dragstyrka samt att obehaget med slagg och aska minskades. Som
ersättning för koks borde därför efter de sakkunnigas förmenande goda
träkolsbriketter kunna utan svårighet vinna betydande avsättning, förutsatt
att de kunde tillföras marknaden i tillräckliga kvantiteter och till
konkurrenskraftigt pris. Förefintligheten av för ändamålet lämpliga träkolsbriketter
skulle också i väsentlig grad bidraga till en snabb utveckling
av generatorgasdriften. De träkolsgasdrivna motorfordonens aktionsradie
utan ny bränslepåfyllning torde nämligen genom användning av
briketter stegras till 2.5 gånger den, som de ägde vid gång på icke briketterade
träkol.

Genom skogssakkunnigas försorg hava — sedan Kungl. Majit anvisat
ett belopp av högst 15,000 kronor, att utgå av domänfondens medel, för
en försöksanläggning i Morgårdshammar för brikettering av träkol —
under överinseende av ingenjörsvetenskapsakademiens elektro-värmeinstitut
verkställts vissa praktiska försök i fråga örn brikettering av
träkol.

De verkställda briketteringsförsöken hade givit till resultat huvudsakligen
följande. Tillverkning av träkolsbriketter i fabriksmässig skala kunde
igångsättas med full trygghet för ett redan från början gott tekniskt
resultat. Anläggningar för sådan tillverkning borde tillsvidare utföras
stationära. Briketter av lämplig kvalitet för användning som hushållsbränsle
respektive för värmepannor kunde med visshet åstadkommas.
Även briketter avsedda för träkolsgasdrivna bilar kunde utan svårighet
framställas. Framställningskostnaden för briketter med 60 millimeter
diameter och höjd bomme — vid en produktion av 1,500 ton per år samt
under förutsättning att träkolet kostade 12 kronor per läst och 40-procentig
sulfitlut 20 kronor per ton framme vid verket — ej att överstiga 60

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

kronor per ton eller 2 kronor 10 öre per hektoliter. Anläggningskostnaden
för en komplett briketteringsanläggning, exklusive kolhus, för en
produktion av 1,500 ton 60 millimeter briketter per år överstege ej 50,000
kronor.

Skogssakkunniga hava framhållit, att berörda försök klarlagt de tekniska
möjligheterna att tillverka träkolsbriketter av för värmepannor
lämplig kvalité. Mindre gynnsamma hade resultaten varit i ekonomiskt
avseende. Såsom bränsle kunde briketterna vid det beräknade priset av
60 kronor per ton endast i sällsynta undantagsfall konkurrera med koksen.
Gynnsammare ställde sig saken, örn det gällde att med träkolsbriketter
ersätta antracit och brunkolsbriketter, som vore särskilt dyrbara importbränslen.
En framställningskostnad av 60 kronor per ton för träkols
briketterna syntes i viss utsträckning tillåta fullt affärsmässig avsättning
för dylikt ändamål. Gällde det åter att framställa briketter för motordrift,
kunde den i Morgårdshammar använda, särskilt billiga briketteringsmetoden,
med sulfitlut som bindemedel, ej lämpligen komma till användning.
Man torde då i stället nödgas som bindemedel använda stärkelse,
melass, tjäror eller dylikt, vilket komme att stegra briketteringskostnaden.
Örn denna ökning kunde hållas inom rimliga gränser, understigande
10 kronor per ton, torde detta emellertid ej behöva hindra avsättningen
för motordrift av dylika briketter, förutsatt att de vöre för ändamålet
fullt lämpliga.

Under nuvarande förhållanden vore enligt skogssakkunnigas åsikt
knappast att förvänta, att genom enskilt initiativ en briketteringsanläggning
skulle komma till stånd. Det skulle emellertid efter de sakkunnigas
förmenande vara av stort värde, att åtminstone någon eller några dylika
anläggningar snarast bleve uppförda, så att man därigenom kunde vinna
ytterligare erfarenheter rörande briketternas lämpligaste framställningssätt,
egenskaper och dylikt för olika ändamål. Bäst vore, örn ett statens
eget verk, närmast då domänstyrelsen, ginge i författning örn uppförande
av en anläggning, där träkolsbriketter, lämpade för olika ändamål, kunde
tillverkas. Då icke blott genom fabrikens uppförande utan sedermera genom
dennas drift såväl direkt som indirekt arbetstillfällen skulle skapas,
syntes kunna antagas, att till fabrikens uppförande skulle kunna beviljas
bidrag ur ett eventuellt av riksdagen anvisat anslag till beredskapsarbeten.
Därest villkoren för ett dylikt anslag bleve sådana, att jämväl till
enskilda, allmännyttiga företag bidrag kunde utgå, syntes skäl tala för
att även i enskilt intresse uppförda anläggningar av dylikt slag skulle
kunna erhålla understöd från anslaget. De sakkunniga förutsatte därvid,
att sådant understöd endast beviljades, örn sökanden kunde anses väl
skickad för uppgiften och örn företedda kostnadskalkyler och med fabrikationen
i övrigt samhörande beräkningar bleve av vederbörlig myndighet
godkända.

Skogssakkunniga hava även övervägt, örn en statlig subvention av bri -

Kungl. May.ts proposition nr 189.

31

kettförsäljning lämpligen skulle kunna genomföras. De hava härutinnan
först framhållit, att, örn subventionen bleve så avmätt, att briketterna
erhölle nödig konkurrensförmåga gentemot koksen, en dylik åtgärd förvisso
skulle föranleda till uppförandet av briketteringsanläggningar. Av
rådande bränslepriser ville det synas de sakkunniga, som örn ett statsunderstöd
av 15 kronor per ton tillverkade och försålda träkolsbriketter
borde för ändamålet vara tillfyllest. Vid en hektoliter vikt å briketterna
av 35 kilogram skulle nämnda subventionsbelopp motsvara ett bidrag
av, i runt tal, 50 öre per hektoliter. Skogssakkunniga hava emellertid
framhållit, att en dylik understödsform, som ur rent principiell synpunkt
synts dem mindre tilltalande, även i andra avseenden medförde vissa
påtagbara olägenheter. Sålunda måste en omständlig kontrollverksamhet
utövas, så att endast sådana briketter subventionerades, vilka fyllde
vissa uppställda villkor. Detta komme att kräva en dyrbar och invecklad
apparat. Det vore vidare att befara, att personer eller företag, lockade
av subventionsmöjligheterna, skulle komma att befatta sig med
uppgiften utan att därför äga nödiga kvalifikationer. Detta skulle enligt
de sakkunnigas mening icke kunna förhindras vid genomförandet av
nu skisserade subventionssystem. Då härtill slutligen komme att detta
endast örn understödet sattes till väsentligt högre belopp lin 15 kronor per
ton skulle bliva av nämnvärd betydelse för ett utökande av försörjningsmöjligheterna
inom Norrlands skogsbruk, hava de sakkunniga ansett sig
ej kunna förorda en dylik allmän subvention av träkolsbriketteringen.

Domänstyrelsen har förklarat sig ej vilja motsätta sig skogssakkunnigas
förslag, att verket skulle ställa sig till förfogande vid uppförandet av
en anläggning för tillverkning av träkolsbriketter. Styrelsen förutsatte
emellertid, att — då denna sak alltjämt befunne sig på experimentstadium
— för verkets affärsdrift tillgängliga medel ej skulle tagas i anspråk därtill
utan att särskilt anslag, förslagsvis av beredskapsnatur, för ändamålet
anvisades.

Skogssakkunnigas förevarande förslag hava vidare blivit av länsstyrelserna
i Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län särskilt tillstyrkta.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har anfört, att träkolsfrågan varit föremål
för stort intresse inom länet. Briketteringsförsök hade företagits och
proveldningar med sådana briketter i stället för kol och koks hade ägt
rum. Det ekonomiska resultatet kunde, såsom skogssakkunniga anfört,
icke anses tillfredsställande. För att klargöra i vad mån förlusterna vid
god organisation av tillverkningen på skilda orter kunde nedbringas till
värden, som kunde anses försvarliga med hänsyn till indirekta fördelar,
vore det enligt länsstyrelsens mening av stor vikt att denna del av frågan
klargjordes. Länsstyrelsen ville för sin del förorda, att en försöksanläggning
av lämplig storlek i fabriksmässig drift, med tekniskt bistånd
av ingenjörsvetenskapsakademien och i anslutning till förenämnda lokala
försök, komme till stånd inom Gävleborgs liin, där förutsättningarna kun -

32

Kungl. Majlis proposition nr 189.

de antagas vara relativt gynnsamma. Som lämplig plats kunde exempelvis
nämnas Bollnäs eller Ljusdal i anslutning till där befintliga sågverk.
För ändamålet torde erforderligt stöd till anläggning och drift
lämnas enligt av skogssakkunniga antydda grunder. De lokala skogsvårdsförhållandena
syntes icke vara ägnade för domänstyrelsens medverkan.

Svenska landstingsförbundet har framhållit den stora vikten av att träkolsbrikettering
igångsattes i fabriksmässig skala. Möjlighet skulle därigenom
beredas att utan ökning av skötselkostnaderna i vanliga lågtrycksanläggningar,
vilka allmänt förekomme vid smärre landstingsanstalter,
använda inhemskt bränsle.

Utlåtanden i avstyrkande riktning hava avgivits av kommerskollegium
och jernkontoret samt av länsstyrelsen i Älvsborgs län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har förklarat sig, vid det uppgivna synnerligen
ofördelaktiga ekonomiska utfallet av hittills gjorda försök att
framställa kolbriketter, ifrågasätta lämpligheten av att för närvarande
offra allt för mycket på fabriksmässiga experiment på detta område.

Jernkontoret har anmärkt, att den uppgivna kostnaden för brikettframställningen
vore för lågt beräknad samt att därtill komme distributionskostnaderna.
Användning av träkolsbriketter i stället för koks för värmepannor
och dylika ändamål vore i stort sett och i normala fall utesluten.
För uppförande av anläggningar för brikettering av träkol för sådant
ändamål kunde därför generellt bestämt avrådas. Brikettering av träkol
vore för länge sedan tekniskt löst i utlandet, där briketterna användes för
ändamål, som tilläte ett högt pris. Att en sådan tillverkning ej kommit
till stånd inom vårt land berodde helt enkelt därpå, att de ekonomiska
förutsättningarna saknats. Träkol vore i och för sig vårt dyraste bränsle
och briketteringen ökade priset per ton med en summa, som ungefärligen
motsvarade priset per ton stenkol. Vid en jämförelse mellan ved och träkol
som bränsle torde även hänsyn tagas till, att träkol (milkol) endast
holle omkring 2/s av bränslevärdet hos den ved, från vilken kolet ledde
sitt ursprung. Ur arbetslöshetssynpunkt vore det visserligen av stor betydelse,
örn nya förbrukningsområden kunde skapas för träkol, så mycket
mera som viktenheten träkol representerade ett relativt mycket stort antal
arbetstimmar, men att i stort genom brikettering av träkol söka framlocka
en fullständigt onaturlig hantering skulle helt säkert mjrcket snart
komma att hämna sig.

Kommerskollegium har förklarat sig dela de av jernkontoret anförda
betänkligheterna samt anse, att med de av skogssakkunniga förordade åtgärderna
borde tillsvidare anstå. Vid det beräknade tillverkningspriset
måste användningen av träkolsbriketter, i konkurrens med närmast koks,
bliva begränsad till rena undantagsförhållanden och eventuellt till en
viss föga betydande lyxkonsumtion, varpå någon rationell fabrikation
näppeligen torde kunna med framgång baseras. Vad åter beträffade användningen
till gasgeneratorer för motordrift, där briketternas högre volymvikt
gentemot träkolen givetvis skulle erbjuda en icke ringa fördel,
syntes denna fråga erfordra ytterligare tekniska utredningar rörande
lämpligt val av briketteringsmetod. En eventuell förbrukning för motordrift
torde därför ej heller för närvarande kunna läggas till grund för
genomförandet av brikettering i större skala.

33

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att Häggenås arbetslöshetskommitté
i skrivelse den 14 februari 1933, bland annat, gjort framställning
örn att undersökning måtte verkställas angående möjligheterna för fabriksmässig
tillverkning av träkolsbriketter vid Högbroforsens industriaktiebolags
numera nedlagda träsliperi i Häggenås.

För åstadkommande av ett ökat utnyttjande av landets skogstillgångar Departements efie

fevi

skulle igångsättandet av en inhemsk tillverkning av träkolsbriketter i fabriksmässig
skala vara av viss betydelse. Härigenom skulle i första hand
nya förbrukningsområden skapas för träkolen, vilket utom annat skulle
medföra gynnsamma verkningar ur arbetslöshetssynpunkt, da träkolens
framställande kräver förhållandevis mycket arbete. En fabriksmässig
tillverkning av träkolsbriketter skulle vidare innebära ökade möjligheter
att ersätta koks med inhemskt bränsle. Tillgången till för ändamålet
lämpliga träkolsbriketter skulle slutligen befordra en utsträckt användning
av träkolsgasdrivna motorfordon, varigenom förbrukningen
av utländskt flytande bränsle för motordrift kunde ytterligare inskränkas.

Verkställda briketteringsförsök hava varit ägnade att belysa de tekniska
möjligheterna för en inhemsk tillverkning av träkolsbriketter.

Några tekniska hinder för igångsättandet av en sådan tillverkning i fabriksmässig
skala torde knappast föreligga, även örn tillverkningsmetoderna
ännu icke kunna anses vara fullt utexperimenterade. Mindre gynnsamma
hava försöken varit i ekonomiskt avseende. Att fördenskull nu
avstå från fullföljandet av arbetet på åstadkommandet av en inhemsk
fabriksmässig tillverkning av träkolsbriketter synes mig dock icke vara
riktigt i betraktande av de stora intressen, som därmed äro förbundna.

Det synes mig tvärtom vara angeläget att genom uppförande av en eller
flera anläggningar för tillverkning av träkolsbriketter i fabriksmässig
drift söka klargöra, i vad mån på gynnsamt belägna orter tillverkningskostnaderna
för briketterna kunna nedbringas och avsättning för dessa
till förhållandevis bättre pris kunna erhållas. Detta torde framför allt
kunna antagas bliva möjligt å sådana orter, där dels god tillgång till
lämpligt virke finnes och dels priset å konkurrerande utländskt bränsle
på grund av större fraktkostnader ställer sig något högre än eljest.

Uppförandet och drivandet av en anläggning för tillverkning av träkolsbriketter
i fabriksmässig drift synes mig, i överensstämmelse nied
vad skogssakkunniga framhållit, lämpligen böra i första rummet sko ge
norn domänstyrelsen. Då anläggningen får anses delvis hava försökskaraktär,
tillstyrker jag, att särskilda medel för anläggningens uppförande
ställas till domänstyrelsens förfogande. Med hänsyn till de på grundvalen
av liriketteringsförsöken vid Morgårdshammar uppgjorda beräkningarna
torde ett belopp av 90,000 kronor kunna anses vara för ändarna- ,
let erforderligt. För driftens uppehållande synes mig däremot ej några

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 saini. Nr ISO. 3

34

Kungl. Martts proposition nr 189.

särskilda medel böra anvisas. Vid försäljningen av briketterna bör eftersträvas,
att sådana pris erhållas, som åtminstone frånsett ränta och amortering
av anläggningskapitalet ej understiga tillverkningskostnaderna.
Skulle detta ej vara möjligt, torde bristen få fyllas av för domänverkets
affärsdrift tillgängliga medel.

Med hänsyn till det stora intresse för igångsättandet av fabriksmässig
tillverkning av träkolsbriketter, som otvivelaktigt finnes på enskilt håll,
synas mig statsmakterna även böra vidtaga vissa åtgärder för understödjande
av det enskilda initiativet på ifrågavarande område. I likhet
med skogssakkunniga finner jag mig ej kunna tillstyrka en direkt statlig
subvention av brikettförsäljningen. Såsom lämplig form för statsunderstödet
har jag i stället tänkt mig att av statsmedel skulle lämnas lån på
förmånliga villkor till bestridande av viss del av kostnaderna för uppförande
av briketteringsanläggningar enligt i huvudsak följande grunder.
Lån torde få utlämnas till enskild person, ekonomisk förening eller
bolag, som visar sig äga förutsättningar för fabriksmässig tillverkning
av en ändamålsenlig brikett samt möjlighet att på tillfredsställande sätt
saluföra densamma. Lån bör kunna erhållas upp till 2/3 av anläggningskostnaderna.
Återstående del av anläggningskostnaden bör lånesökanden
själv hava insatt i företaget. För lånen torde få åtnjutas ränte- och
amorteringsfrihet under fem år från lånens beviljande, och därefter böra
lånen löpa med en årlig ränta av 4 Va procent samt amorteras under 10
år med en tiondedel årligen. Uppläggandet av en särskild fond för låneverksamheten
synes mig icke vara påkallat, då det icke torde kunna bliva
fråga örn understödjande på angivna sätt av mer än antagligen tre anläggningar.
Av samma orsak torde medelsbehovet för ändamålet, i enlighet
med förut angivna beräkningsgrunder, kunna inskränkas till (2/3 av
150,000=) 100,000 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
meddela närmare föreskrifter rörande låneverksamlietens bedrivande.
Då det möjligen kan beträffande visst fall befinnas mera lämpligt att i
stället för lån lämna bidrag utan återbetalningsskyldighet till mindre del
av anläggningskostnaderna, torde det böra vara Kungl. Majit obetaget
att i mån av behov disponera nyssberörda anslagsbelopp även för utlämnande
av bidrag för igångsättande av tillverkning av träkolsbriketter.

7. Understödjande av gasgeneratorsdriften.

Vid 1932 års riksdag (prop. nr 212; skr. nr 158) beslöts inrättande — i
huvudsaklig överensstämmelse med ett av skogssakkunniga framlagt förslag
— av en lånefond för inköp av gasgeneratorer för motordrift, och
anvisade riksdagen såsom kapital för fonden för budgetåret 1932/1933 ett
reservationsanslag av 200,000 kronor, att utgå av lånemedel. Härjämte
anvisade riksdagen, som medgav att för lån, utlämnade från fonden un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

35

der budgetåret 1932/1933 finge åtnjutas befrielse från erläggande av ränta
under två år från lyftningsdagen, till täckande av för lånefonden till följd
härav under budgetåret 1932/1933 uppkommen ränteförlust, för samma
budgetår under nionde huvudtiteln ett extra reservationsanslag av 9,000
kronor.

Genom kungörelse den 20 maj 1932 (nr 121) har utlåningen från fonden
närmare reglerats. Från fonden må lån utlämnas för inköp av gasgeneratorer
för motordrift med inhemskt bränsle, vilka för användning inom
landet monteras å automobil, traktor eller annan mobil eller stationär
motor. Lån må beviljas till belopp, motsvarande den verkliga kostnaden
för anskaffande av gasgenerator med tillhörande reningsapparater och
gaskylare jämte kostnad för anordningarnas anbringande. Lån beviljas
av kommerskollegium. Av låntagare utbekommet lån skall återbetalas
med en femtedel vid utgången av vart och ett av de från lånets lyftningsdag
närmast löpande fem åren. Å lyftat lånebelopp skall erläggas årlig
ränta från lyftningsdagen med 4procent. — Genom särskild kungörelse
den 20 maj 1932 (nr 122) har Kungl. Majit förordnat, att å lån, som
under tiden den 1 juli 1932—den 30 juni 1933 utlämnas från fonden, skall
befrielse från erläggande av ränta åtnjutas under två år från lyftningsdagen.

I årets statsverksproposition har under utgifter för kapitalökning (bilaga
5 punkt 8) och under rubriken »Statens utlåningsfonder» föreslagits
att såsom kapitalökning för ifrågavarande fond skulle för budgetåret
1933/1934 anvisas ett reservationsanslag av 200,000 kronor. Beträffande
frågan örn räntefriliet å lån från fonden anförde jag under punkt 185 i
nionde huvudtiteln av statsverkspropositionen, att jag ansåge räntefrihet
ej vara nödvändig i fråga örn lån, som komme att utlämnas från
fonden under budgetåret 1933/1934, samt att jag, vad anginge lån, som
beviljas under innevarande budgetår, ansåge mig icke böra föreslå, att
något särskilt anslag uppfördes å riksstaten för budgetåret 1933/1934 till
täckande av den till följd av för sådana lån medgiven räntefrihet för
fonden uppkommande bristande förräntningen.

Skog ssakkunnig a hava anfört, att man syntes hava anledning antaga,
att hittills anvisade medel ej skulle förslå för mötande av lånebehovet under
innevarande budgetår och än mindre för tiden därefter. Det vore av
betydelse, att låneverksamheten under nästkommande budgetår kunde bedrivas
i vidgad omfattning, då eljest vore att befara, att allmänhetens
växande intresse för generatorgasdriften i viss mån kunde stäckas. Enligt
de sakkunnigas mening borde som kapitalökning för fonden för budgetåret
1933/1934 anvisas (utöver det belopp av 200,000 kronor, som anvisats
av 1932 års riksdag) ett belopp av minst 500,000 kronor. De sakkunniga
ville även föreslå, att jämväl beträffande gasgeneratorlån, som beviljades
under budgetåret 1933/1934, medgåves befrielse från erläggande av
ränta under två år från lyftningsdagen samt att till täckande av för fonden
därigenom uppkommen räntebrist anvisades medel i erforderlig utsträckning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

De för lån från fonden gällande allmänna villkor oell bestämmelser hade
enligt hittills vunna erfarenheter i stort sett visat sig tillfredsställande.
I visst hänseende horde emellertid enligt skogssakkunnigas mening gällande
föreskrifter kompletteras. Enligt nuvarande lånebestämmelser förelåge
icke skyldighet för kommerskollegium att närmare låta undersöka,
huruvida de gasgeneratortyper, för vars inköp lån söktes, vore för sitt
ändamål lämpade. I den mån verksamheten på detta område bleve livligare
och allt flera generatorfabrikat komme i marknaden, framstode
dock som en angelägenhet av stor vikt, att, till förekommande av att statslån
utlämnades för inköp av uppenbarligen mindre väl konstruerade generatorer,
viss kontroll i nämnda hänseende övades vid prövning av inkomna
låneansökningar. Syftet med lånerörelsen skulle bliva mer eller
mindre förfelat, örn i marknaden spriddes gasgenerator, som ej fungerade
på ett tillfredsställande sätt. Den av de sakkunniga avsedda undersökningen
syntes efter deras mening lämpligen kunna verkställas av tekniska
högskolans förbränningsmotortekniska avdelning.

Skogssakkunniga hava i detta sammanhang slutligen betonat önskvärdheten
av att frågan örn användande av gasgeneratorer vid järnvägsdrift
snarast möjligt gjordes till föremål för närmare undersökning. Vid drift
av nu förekommande motorfordon hade gasgeneratorerna visat sig giva
goda ekonomiska resultat. Man hade anledning förmoda, att detta även
skulle bliva fallet, därest generatorerna monterades å motordrivna järnvägsvagnar.

Domänstyrelsen har tillstyrkt skogssakkunnigas förslag örn anvisande
för budgetåret 1933/1934 av 500,000 kronor som kapitalökning för ifrågavarande
fond men ställt sig tveksam inför det av de sakkunniga föreslagna
tillägget till lånebestämmelserna. Styrelsen ifrågasatte nämligen,
örn ej den av de sakkunniga åsyftade kontrollen över gasgenerator typernas
konstruktion kunde, under nuvarande stadium av försökstillverkning
av gasgeneratorer av skilda typer, befaras komma att i vuss mån verka
hämmande på denna verksamhet.

Kommerskollegium har anmält, att de för innevarande budgetår anvisade
medlen redan den 1 februari 1933 hade i det närmaste blivit tagna
i anspråk, samt vidare anfört. Med hänsyn härtill kunde starka skäl synas
föreligga för att obetingat förorda den av skogssakkunniga förordade
ökningen av fonden. Örn kollegium likväl ställde sig tvekande inför förslaget,
att redan inom närmaste tid ett så stort belopp som 500,000 kronor
skulle ställas till förfogande, grundade sig detta på det förhållandet, att
gasgeneratordriften av motorfordon ännu i vuss mån måste sägas i praktiskt
hänseende befinna sig på försöksstadiet. Kollegium hade hittills
förfarit så, att lån utlämnats endast i sådana fall, i vilka gasgenerator avgodkänd
typ föreslagits till inköp. Skulle en ökning av lånefonden i föreslagen
omfattning beslutas, torde kollegium knappast kunna verkställa

37

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

någon undersökning i detta avseende. Kesultatet härav kunde bliva, att
hela lånerörelsen komme i misskredit. Kollegium kunde därför ej förorda,
att ett större anslag till ökning av fonden än det av Kungl. Majit
i statsverkspropositionen föreslagna beloppet, eller 200,000 kronor, nu omedelbart
beslötes. Mot ett av jernkontoret i dess yttrande till kollegium
föreslaget särskilt anslag av 15,000 kronor till bestridande av kostnaderna
för anordnande av kurser för utbildning av chaufförer för träkolsgasdrivna
fordon hade kollegium däremot ej något att erinra. Anslaget för
sistberörda ändamål syntes kollegium eventuellt kunna utgå av arbetslöshetsmedel.

Järnvägsstyrelsen har beträffande frågan örn användning av gasgeneratorer
för järnvägsdrift åberopat ett av styrelsen den 29 mars 1932 till
riksdagens första kammares första tillfälliga utskott avgivet utlåtande i
ämnet, vari styrelsen, bland annat, förklarat sig med största intresse följa
av generalpoststyrelsen i samråd med ingenjörsvetenskapsakademien anordnade
provningar med användande av träkolsgas för drift av automobiler,
försedda med gasgeneratorer av olika typer, men anse, att just
ingenting kunde ernås i klarläggande syfte genom att samtidigt försök
anställdes med träkolsdrivna järnvägsfordon. Att redan nu anställa försök
med träkolsdrivna motorvagnar i deras ännu föga utvecklade teknik
å statens järnvägar ansåg styrelsen därför olämpligt. Utöver de i nämnda
utlåtande anförda synpunkterna, som styrelsen ansåge fortfarande giltiga,
ville styrelsen nu framhålla, att anordningarna för motorvagnsdrift
å järnvägar av olika skäl ännu ej nått den tekniska fulländning, som utmärkte
driften med motorfordon å landsväg, samt att prov med ofullständigt
utexperimenterade apparater även av detta skäl i första hand och
utan större olägenhet borde kunna utföras å motordrivna landsvägs1‘ordon.

Statskontoret har ansett, att, därest det belopp, vilket kunde komma
att anvisas för fortsättande under budgetåret 1933/1934 av kapitalinvesteringen
i lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift, komme
att uppföras i riksstaten såsom kapitalökningsanslag, att helt täckas av
lånemedel, det torde bliva nödvändigt att, såsom skett i löpande budgetårs
riksstat, under nionde huvudtiteln anvisa ett extra reservationsanslag
till täckande av den räntebrist för sagda fond, som skulle uppkomma,
örn — såsom skogssakkunniga föreslagit — fondens låntagare även
i fortsättningen skulle komma att medgivas räntefrihet under två år å
de från fonden erhållna lånen.

Med hänsyn till den stora efterfrågan å lån från lånefonden för inköp
av gasgeneratorer för motordrift finner jag mig böra biträda det
lin framkomna förslaget örn anvisande för nästa budgetår, utöver av
Kungl. Majit i statsverkspropositionen äskat belopp av 200,000 kronor,
av ytterligare 300,000 kronor såsom kapitalökning för sagda fond. Där -

Departements chefen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

emot anser jag mig böra vidhålla min i statsverkspropositionen (IX H. T.
p. 185) uttalade mening, att räntefriliet ej torde vara nödvändig å lån,
som under budgetåret 1933/1934 komma att utlämnas från fonden. Lika
med skogssakkunniga finner jag det vara angeläget, att kommerskollegium
vid låneansökningars prövning alltjämt tillser, att lån ej utlämnas
i andra fall, än där gasgeneratorer av lämplig typ ifrågasättas till
inköp.

Rörande det av järnkontoret under instämmande av kommerskollegium
framförda förslaget örn anvisande av ett särskilt anslag till bestridande
av kostnader för anordnande av kurser för utbildning av
chaufförer för träkolsgasdrivna fordon torde jag få återkomma under
nästa avdelning.

Beträffande frågan örn användande av gasgeneratorer vid järnvägsdrift
utgår jag från att järnvägsstyrelsen ägnar utvecklingen av denna
fråga fortsatt uppmärksamhet samt, i den mån förutsättningar härför
uppstå, på lämpligt sätt igångsätter undersökningar rörande användbarheten
av träkolsdrivna järnvägsfordon.

8. Övriga åtgärder.

Skogssakkunniga hava, utöver vad hittills angivits, framfört vissa ytterligare
förslag eller önskemål ifråga om skogsvården och skogsbrukets avsättningsförhållanden.

Med hänvisning till att genom den väntade utvecklingen av generatorgasdriften
och tillkomsten av ifrågasatta träkolsbrikettfabriker en ökad
efterfrågan på träkol kunde komma att göra sig gällande även i de delar
av landet, där kolning icke tidigare ägt rum, hava skogssakkunniga understrukit
vikten av att lämpliga åtgärder vidtoges med avseende å utbildning
enav kolare. Härutinnan hava de emellertid icke ifrågasatt
några direkta åtgärder från statens sida, då denna sak syntes dem kunna
utan några sådana tillfredsställande ordnas. De sakkunniga hava tänkt
sig, att detta lämpligen skulle kunna ske på det sätt, att skogsvårdsstyrelserna
till kolarskolorna sände vissa tjänstemän, som sedan genom
instruktionskurser utbildade kolare inom de olika länen. I detta sammanhang
hava de. sakkunniga också framhållit önskvärdheten av att fortsatta
försök med flyttbara träkolningsugnar verkställdes
vid kolarskolorna.

För ett bättre utnyttjande av landets skogsprodukter är det enligt skogssakkunnigas
mening av största vikt, att den vetenskapliga forskningen
på området erhåller verksamt stöd av statsmakterna. Denna
forskning har enligt deras uppfattning hittills icke blivit understödd i
en omfattning och på ett sätt, som svara mot dess betydelse. Då fullständig
utredning i ämnet icke kunnat nu förebringas, hava de sakkunniga

Kungl. Maj:ts proposition nr 189. 39

inskränkt sig till att föreslå, att sådan utredning snarast måtte verkställas.

I fråga om åtgärder till skogsvårdens befrämjande hava skogssakkunniga
uttalat sig för att grundförbättrande åtgärder inom
skogsbruket (skogsodlingsarbeten och dikningar av engångskaraktär)
årligen borde komma till utförande i sådan omfattning, att behovet av
dylika åtgärder teoretiskt kunde beräknas bliva fyllt inom en tidrymd av
trettio år. Detta skulle enligt de sakkunnigas beräkningar med nuvarande
bidragsgrunder innebära, att årligen för ändamålet borde anvisas statsmedel
örn 5,750,000 kronor, varav 1,750,000 kronor beräknats böra användas
på statens egna skogar och 4,000 000 kronor beräknats till bidrag för utförande
av avsedda åtgärder å enskildas skogar. Vad bidragen till enskilda
skogsägare beträffar hava de sakkunniga härvid räknat med att
aktiebolag generellt skulle vara berättigade att uppbära ifrågavarande
bidrag. De årliga anslagens storlek finge enligt deras mening avpassas
med hänsyn till rådande förhållanden. I tider, då statens finanser vore
goda, borde män räkna med att medelsbehovet skulle bliva i sin helhet
tillgodosett, och jämförelsevis rikliga anslag för ändamålet syntes även
böra anvisas, då arbetslöshet förefunnes, enär ifrågavarande anslag måste
anses vara i hög grad ägnade att motverka arbetslösheten inom de folklager,
som hade att räkna sin utkomst inom jord- och skogshult. Ur det
allmännas synpunkt vore det enligt de sakkunnigas mening i viss utsträckning
likgiltigt, örn anvisade medel användes för skogsodlingsåtgärder
eller för dikningar, endast garantier funnes för att medlen komma till
en ur skogsprodukt^ synpunkt lämplig användning. Skäl syntes de sakkunniga
därför knappast föreligga att för dessa olika ändamål anvisa särskilda
anslag. För en dylik sammanslagning talade jämväl det förhållandet,
att intresset för olika slag av grundförbättrande åtgärder i viss mån
kunde förskjutas från tid till annan. De sakkunniga ville därför förorda,
att åtgärder vidtoges för en sammanslagning av hittills för ändamålet
anvisade anslag.

Skogssakkunniga hava i nu sist berörda sammanhang ytterligare framhållit,
att viss uppmärksamhet även borde ägnas frågan örn skogsbrukets
transportleder. Virkesprisernas fall hade medfört, att
skogsmarkerna i viss utsträckning icke längre kunde utnyttjas. Detta
gällde för de områden, där kostnaderna för virkets avverkning och uttransport
m. m. icke täckte värdet av detsamma i konsumtionsorten. Ur
försörjningssynpunkt måste det enligt de sakkunnigas mening vara ett
samhällsintresse, att dessa skogsområden, varå avkastningen nu icke kunde
utnyttjas, åter gjordes tillgängliga för det produktiva arbetet. Detta
syntes framför allt kunna ske genom vägbyggnader, direkt planerade för
att tillgodose skogsbrukets behov av transportleder. För den händelse,
genom anlitande av medel till arbetslöshetens bekämpande, vägbyggandet
komme att ytterligare forceras, borde av nämnda skäl därvid efter de

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

sakkunnigas åsikt rättvisligen även skogsbrukets behov av transportleder
skänkas beaktande.

Skogssakkunniga hava slutligen anfört vissa kritiska synpunkter;
pä gällande jordlagstiftning med hänsyn till skogsbrukets
produktionsförhållanden. De hava i sådant hänseende först och
främst gjort gällande, att stadgandet i 19 kap. 3 § jorddelningslagen örn
ovillkorlig skogstilldelning vid avstyckningar utgjorde hinder för skogens
rationella utnyttjande. De hava vidare framhållit, att detta, örn än i
mindre mån, även kunde sägas gälla lagen den 18 juni 1923 angående förhud
i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom.

I de avgivna utlåtandena hava skogssakkunnigas nu berörda förslag och
önskemål ägnats ingående uppmärksamhet.

Domänstyrelsen har beträffande de sakkunnigas förslag i träkolningsfrågan
anfört, att styrelsen under förutsättning att särskilt anslag härför
anvisades ville ställa sig till förfogande vid anordnandet av försök
med flyttbara träkolningsugnar vid Bispgårdens kolarskola. Den av de
sakkunniga i övrigt antydda, i viss mån utvidgade verksamheten vid
kolarskolorna ville styrelsen, i den mån anslag härtill kunde bliva anvisade,
söka främja vid nämnda kolarskola.

Ingeneör svetenskapsakademien samt styrelsen för skogshögskolan och
statens skogsförsöksanstalt hava tillstyrkt, att frågan örn anordnande av
vidgad statlig forskningsverksamhet för ett bättre tillgodogörande av
skogsprodukterna måtte göras till föremål för särskild utredning. Länsstyrelserna
i Kopparbergs och Gävleborgs län hava framhållit betydelsen
av att den vetenskapliga forskningen å ifrågavarande områden erhölle
tillräckligt understöd.

Vikten av statens understödjande av grundförbättrande åtgärder inom
skogsbruket har kraftigt understrukits i flertalet av utlåtandena. Särskilt
har därvid betonats betydelsen av dylika åtgärder för arbetslöshetens
bekämpande i nuvarande läge. Statens arbetslöshetskommission,
som framhållit, att skogsvårdande arbeten spelat en betydande roll inom
hjälpverksamheten alltifrån den tidpunkt, då nödhjälps- eller reservarbeten
började praktiseras inom den statliga arbetslöshetspolitiken, har sålunda
förklarat sig ur sina synpunkter med tillfredsställelse hälsa en utvidgning
av dessa arbeten. Utbetalande av bidrag jämväl till aktiebolag
har tillstyrkts av dem, som härutinnan särskilt yttrat sig. Vissa andra
förslag till ändring av nu gällande bidragsvillkor hava framförts av länsstyrelsen
i Kronobergs län, som ifrågasatt högre bidragsprocent till företagare,
vilken igångsatte arbeten av beskaffenhet att lämna arbetstillfällen
under längre tid åt ett större antal arbetslösa, samt av länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, vilka
huvudsakligen föreslagit utlämnande av bidrag jämväl till beståndsvårdande
huggningar i till stavaskog ej hänförliga ungskogar. Sammanslag -

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

ningen av de olika anslagen för skogsvårdande ändamål Ilar tillstyrkts av
domänstyrelsen och Sveriges skogsägareförbund saint av länsstyrelserna t
Älvsborgs och Jämtlands län, varemot centralrådet avstyrkt sammanslagningen
under anförande, bland annat, att enligt rådets uppfattning knappast
några större praktiska fördelar skulle vara att vinna härpå.

Domänstyrelsen Ilar beträffande frågan örn beviljande av statsunderstöd
för vidtagande av grundförbättrande åtgärder inom skogsbruket
framställt vissa allmänna anmärkningar.

Det kunde enligt styrelsens mening ifrågasättas, huruvida det principiellt
vore berättigat, att allmänna medel anlitades såsom stöd åt en näring
av skogsbrukets natur. De enskilda skogarna måste nämligen, enligt
styrelsens uppfattning, i regeln anses representera en så jämförelsevis
säker värdetillgång, att de, i likhet med statens egna skogar, borde kunna
med egen avkastning bestrida med skogsbruket förenade kostnader. Under
normala förhållanden borde enligt styrelsens förmenande upptagande
av skogsvårdsavgift^'' oell användningen av dessa medel till uppehållande
av skogsvårdsstyrelsernas verksamhet, framför allt i vad den avsåge
upplysningsverksamhet, vara den form av stöd åt det enskilda
skogsbruket, som i huvudsak borde ifrågakomma. Vid sidan härav kunde
jämväl under nämnda förhållanden särskilda anslag till begränsad omfattning
vara befogade till grundförbättrande åtgärder huvudsakligen
å sådana marker, vilka befunnit sig i otillfredsställande tillstånd redan
före tillkomsten av 1903 års lag örn enskildas skogar. Styrelsen ansåge,
att under åren närmast före nuvarande kristid en allt för stor ansvällning
ägt rum av statens bidragsverksamhet för det enskilda skogsbrukets
vidkommande, vilken medfört, bland annat, att skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet allt för mycket överflyttats från upplysningsverksamhet, dit
tyngdpunkten av densamma dock borde vara förlagd, till bidragsverksamhet.

Då skogssakkunniga nu upplade ett program, teoretiskt innebärande att
av dem såsom erforderliga beräknade grundförbättrande åtgärder skulle
utföras under en period av 30 år, kunde styrelsen ej biträda denna plan,
särskilt ej i vad den avsåge dikningsarbeten. Dylika arbeten vore nämligen
till stor utsträckning föga räntabla. Större anslag därtill borde endast
ifrågakomma under tider, då det med hänsyn till rådande arbetslöshet
gällde att med all makt uppbringa arbetstillfällen. Styrelsen, som under
nuvarande kristid visserligen ansåge sig kunna tillstyrka anvisandet för
budgetåret 1933/1934 av det utav de sakkunniga föreslagna anslaget örn
4,000,000 kronor till grundförbättrande åtgärder å enskildas skogar, kunde
av anförda skäl ej ansluta sig till deras uttalande, att belopp av samma
storlek skulle anvisas under tider, då statens finanser vore goda eller, med
andra ord, under normala tider utan egentlig arbetslöshet.

Anvisandet av medel till vägbyggnader å enskilda skogar har förordats
av domänstyrelsen, centralrådet oell Sveriges skogsägareförbund. Domänstyrelsen
har anfört, att transportleders särskilt vägars förbättring
och anläggning vore ägnade att vidga den rayon, varifrån virke, ej blott
av klenare utan även av grövre dimensioner — till förekommande av alltför
hårda virkesuttag inom mera välbelägna skogsområden — kunde tillgodogöras.
Styrelsen har, i likhet med skogssakkunniga, ansett, att det

42

Kungl. May.ts proposition nr 189.

''vore angeläget, att bestämmelserna rörande användningen av de medel,
som riksdagen kunde komma att anvisa till arbetslöshetens bekämpande,
avpassades så, att i lämplig utsträckning och på lämpligt sätt understöd
därav kunde utgå till byggande av vägar eller, där så i stället vore av behovet
påkallat, av flottleder för tillgodoseende av skogsbrukets behov.
Styrelsen har erinrat, att transportleder å domän- och jämväl kyrkofondens
skogar sedan ett tiotal år i mycket stor utsträckning utförts under
samarbete mellan domänverket och statens arbetslöshetskommission. Centralrådet
har ansett, att den av skogssakkunniga väckta frågan vore av den
betydelse, att den borde göras till föremål för specialutredning, vilken
enligt rådets mening borde verkställas utan dröjsmål, så att redan de
medel, som komme att för budgetåret 1933/1934 anvisas till arbetslöshetens
bekämpande, kunde tagas i anspråk för nu ifrågavarande
ändamål. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har erinrat om att skogsvägar
redan nu i ganska stor omfattning byggdes som reservarbeten
å kronoparkerna. Att sådana vägar jämväl å enskilda skogsmarker
komme till utförande med statsbidrag, där de som komplement till vägnätet
och flottlederna kunde anses vara ur allmän synpunkt lämpliga,
funne länsstyrelsen principiellt stå i överensstämmelse med de stödåtgärder,
som statsmakterna redan vidtagit. En viss återhållsamhet vore dock
enligt länsstyrelsens mening att förorda, bland annat med hänsyn till inverkan
å jordbrukarnas inkomster av skogskörsler med häst.

Skogssakkunnigas förslag ifråga örn ändringar av jordlagstiftningen
hava varit föremål för olika meningar. Uttalanden hava .sålunda gjorts
såväl i tillstyrkande som avstyrkande riktning, varjämte framhållits önskvärdheten
av närmare utredning av dessa frågor.

Beträffande den föreslagna ändringen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen
hava tillstyrkande uttalanden gjorts av lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna
i Älvsborgs och Norrbottens län samt Sveriges skogsägareförbund.
Lantmäteristyr elsen har anfört, bland annat, att ehuru styrelsen ansåge,
att kravet på husbehovsskog även till jordbruksfastigheter, som icke gåve
full försörjning åt ägaren och hans familj, borde i princip bibehållas, så
syntes det dock styrelsen, att en sund och önskvärd egnahemsbildning särskilt
i landets mellersta och sydliga delar skulle främjas genom att kravet
på skogsanslagets storlek beträffande sådana fastigheter bleve något uppmjukat.
Närmare utredning har förordats av domänstyrelsen och kommerskollegium
samt av länsstyrelserna i Uppsala, Örebro, Gävleborgs och
Västernorrlands län. Länsstyrelsen i Jämtlands län har förklarat sig
ställa sig mycket tveksam till den föreslagna ändringen. Åtminstone syntes,
enligt länsstyrelsens mening, större avstyckningar, som vore avsedda
att bestå såsom självständiga jordbruk, undantagslöst böra erhålla tillräcklig
tilldelning av skogs- och betesmarker. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har kraftigt betonat, att, därest en utredning i förevarande hänseende
komme till stånd, borde utgångspunkten för utredningen vara, att
de sociala principer, som funnit uttryck i lagstiftningen, icke skulle eftersättas.

I fråga örn den ifrågasatta uppmjukningen av lagen angående förbud i

43

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

vissa fall för bolag, förening oell stiftelse att förvärva fast egendom hava
tillstyrkande uttalanden gjorts av domänstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala,
Älvsborgs och Norrbottens län samt Sveriges skogsägareförbund. Uttalanden
till förmån för en utredning hava gjorts av kommerskollegium
och sociala, jordutredningen samt av länsstyrelserna i Örebro, Gävleborgs
och Västernorrlands län. Sociala jordutredningen har anfört, att den visserligen
för sin del icke kunde förorda, att förbudslagens grunder rubbades
eller att sådan ändring vidtoges i dess bestämmelser, att lagens syfte
äventyrades. Skäl syntes emellertid jordutredningen kunna anföras för
att igångsätta en utredning, huruvida och på vad sätt vissa jämkningar
i den tekniska utformningen av förbudslagens dispensbestämmelser skulle
kunna vidtagas i syfte att, utan att lagens sociala och jordpolitiska verkningar
försvagades, möjliggöra, att vid lagens tillämpning mera hänsyn
foges till de omständigheter, som förelåge i det särskilda fallet. Lantmäteristyrelsen
har anfört, att enligt styrelsens uppfattning syntes skogssakkunnigas
önskemål vara i allt väsentligt tillgodosedda genom gällande
lagbestämmelser, i fråga örn vilka styrelsen särskilt hänvisade till andra
och tredje punkterna i 4 § av lagen. Örn emellertid så icke skulle vara
fallet, ville styrelsen förorda bifall till sakkunnigas framställning i denna
del. Länsstyrelsen i Jämtlands län har uttalat, att enligt länsstyrelsens
förmenande torde bolagens arronderingssträvanden, i den mån de vore
befogade för skogsbrukets rationalisering, kunna främjas även med tilllämpning
av nu gällande lagbestämmelser. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län har i förevarande hänseende uttalat sig på samma sätt som beträffande
den föreslagna ändringen av 19 kap. 3 § jorddelningslagen.

I detta sammanhang torde jag få anmäla ett ärende angående vidtagande
av åtgärder till betryggande av åter växten å vissa
storm härjade skogsområden, vilket blivit bragt inför Kungl.
Maj:t.

Den 15 oell 16 december 1931 övergick en mycket svår storm vissa områden
inom Stockholms, Uppsala och Gotlands län, varigenom skogarna
därstädes utsattes för osedvanligt stora skador. Det ansågs angeläget att
från det allmännas sida åtgärder blevo vidtagna för att möjliggöra det
stormfällda virkets avsättning redan under samma vinter på sådana villkor
att skogsägarna undginge alltför kännbara förluster. Understödet
ansågs böra utgå i form av räntegottgörelse vid köp av virket. Verkställd
uppskattning av kostnaderna för räntegottgörelsen gav vid handen, att,
örn hänsyn togs jämväl till vissa i Kalmar län under juli månad nämnda
år timade stormskador, ett belopp av intill 200,000 kronor borde finnas tillgängligt.
För Gotlands läns vidkommande räknades därvid med ett belopp
av 20,000 ä 25,000 kronor. Efter framställning av Kungl. Maj:t medgav
1932 års riksdag (prop. nr 66; skr. nr 80), att Kungl. Majit finge för
ifrågavarande ändamål av undsättningsfondens tillgångar använda ett
belopp av intill 200,000 kronor. I en av Kungl. Majit den 24 mars 1932
utfärdad kungörelse (nr 62) angående statsbidrag vid köp av stormfälld
skog fastställdes sedermera villkoren för bidrag från undsättningsfonden.

Skogsvårdsstyrelsen i Gotlands, län har i skrivelse den 9 december 1932
hemställt, att Kungl. Majit måtte vidtaga åtgärder för att ett belopp av
intill 20.000 kronor måtte ställas till skogsvårdsstvrelsens förfogande att
användas såsom bidrag till bestridande av kostnader för åtgärder till be -

44

Kungl. Majlis proposition nr 189.

tryggande av återväxten å de i december 1931 stormhärjade skogsområdena
på Gotland. Skogsvårdsstyrelsen har till stöd för denna framställning
anfört huvudsakligen följande.

Verkställda undersökningar hade givit vid handen, att enbart å enskildas
skogar fällts eller avbrutits omkring 1,074,000 träd med en virkesmassa
av omkring 260.000 kubikmeter. Genom åtgärder, som skogsvårdsstyrelsen
vidtagit, hade visserligen avsättning i rätt stor utsträckning kunnat
beredas för den stormfällda skogen och därifrån härrörande virke. Försäljningarna
hade emellertid i huvudsak måst verkställas på sådant sätt,
att något statsbidrag från undsättningsfonden därvid ej kunde ifrågakomma.
Statsbidrag hade sålunda sökts allenast i ett fall till ett belopp av
omkring 600 kronor. Försäljningarna hade måst ske till så låga priser, att
försäljningssumman i vissa fall ej ens täckt och i många fall obetydligt
överstigit avverkningskostnaden. Svårast hade skogsägarna drabbats på
norra Gotland, där åkerjorden vore mager och stormfällningen motsvarat
ända till 14 års tillväxt. Vissa skogsägare hade berövats över halva sitt
skogskapital.

De hyggen, som direkt av stormen åstadkommits eller framdeles måste
upptagas för att reproducera söndertrasade bestånd, vore mycket betydande.
Reproduceringen av bestånden vore dessutom på grund av de gotländska
skogarnas svårföryngrade beskaffenhet varken lätt eller billig.

De gotländska skogsägare, vilka drabbats av stormen, hade beräknats
skola ur understödsfonden erhålla ett belopp av sammanlagt 20,000 å 25,000
kronor. Som emellertid av detta understöd ej utgått mer än omkring 600
kronor, syntes det skogsvårdsstyrelsen skäligt att skogsägarna på annat
sätt bereddes tillfälle att komma i åtnjutande av den hjälp, som statsmakterna
velat giva dem och av vilken de vore i stort behov. Skogsvårdsstyrelsen
hade därvid närmast tänkt sig, att av det inbesparade anslaget
ur undsättningsfonden ett belopp av intill 20,000 kronor skulle ställas till
förfogande för de stormhärjade områdenas återkultiverande. Skulle hinder
härför möta, ville skogsvårdsstyrelsen i stället föreslå, att möjlighet
bereddes att erhålla tilldelning från statens skogsodlingsanslag eller anslaget
till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas
skogar.

Över denna framställning har centralrådet den 26 januari 1933 avgivit
infordrat utlåtande samt därvid anfört.

Det vore givet, att skogsägarna med stöd av 1923 års skogsvårdslag i viss
utsträckning kunde åläggas utföra och bekosta de åtgärder till återväxtens
säkerställande, som kunde visa sig erforderliga. Jämlikt 10 § i skogsvårdslagen
kunde dock i förevarande fall åtgärder för återväxtens betryggande
icke fordras till större kostnad än som motsvarade värdet dels av de vid
skadegörelsen fällda träd, som funnes kvar å området eller av ägaren tillgodogjorts,
dels ock av de kvarstående träd, som blivit så skadade, att de
ej borde bibehållas eller eljest måste såsom hinderliga för betryggande
av nöjaktig återväxt borttagas. Skogsvårdsstyrelse ägde dessutom, enligt
.stadgande i nämnda paragraf, att på ansökan medgiva skälig begränsning
av angivna skyldighet, därest denna skulle bliva synnerligen betungande.
Även där skyldighet att vidtaga återväxtåtgärder förelåge, torde skogsvårdsstyrelse
ej kunna tvinga markägare att omedelbart utföra dylika.
Utbildad praxis torde nämligen medgiva skogsägare möjlighet att under
ett visst antal år, beroende på skyldighetens omfattning, utföra de erfor -

Kunni. Maj:ts proposition nr 189.

45

derliga arbetena. För att åtgärder till återväxtens betryggande i förevarande
fall skalle giva nöjaktiga resultat och ej bliva onödigt dyrbara,
borde de emellertid snarast komma till utförande.

Enligt centralrådets mening kunde det med hänsyn till anförda omständigheter
anses vara ett allmänt intresse, att staten i nu ifrågavarande fall
lämnade bistånd till vidtagande av åtgärder för återväxtens säkerställande.
Härför talade även sådana skäl, som att de gotländska skogsägarna
genom stormen lidit svåra förluster och att statsbidrag för i huvudsak
enahanda ändamål lämnats likställda skogsägare i andra delar av landet.

I sistberörda hänseende erinrade centralrådet örn att Kungl. Majit den
3 juni och den 21 oktober 1932 från anslaget till bekämpande av arbetslösheten
ställt sammanlagt 240,300 kronor till förfogande åt skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms och Uppsala läns landstingsområden, att i huvudsaklig
överensstämmelse med vissa av centralrådet föreslagna grunder
utdelas såsom statsbidrag till understödjande av skyndsamma åtgärder
för återväxtens betryggande och till motverkande av befarade insektshärjningar
inom de områden av Uppland, varå skogen stormfällts, samt
användas för skogsvårdsstyrelsernas därmed förenade förvaltningskostnader.

Om statsunderstöd för nu ifrågavarande ändamål skulle lämnas, vore
diet enligt centralrådets åsikt avgjort att föredraga, att detta utginge i
form av ett särskilt anslag, därvid lämpligen borde i huvudsak gälla samma
villkor, som föreskrivits vid anvisandet av medel för motsvarande åtgärder
i Uppland.

Centralrådet har funnit det av skogsvårdsstyrelsen i Gotlands län begärda
anslaget av 20,000 kronor skäligt. Enligt vad centralrådet inhämtat
vore emellertid även skogsvårdsstyrelsen i Blekinge län i behov av
anslag av statsmedel för betryggande av återväxten å vissa skogsmarker,
som stormhärjats i juli 1931. Sistnämnda skogsvårdsstyrelse hade i skrivelse
till centralrådet gjort framställning örn anvisande för ändamålet av
ett avslag av 15,000 kronor. Centralrådet funne sig böra förorda denna
framställning.

Centralrådet har under åberopande av det anförda hemställt, att Kungl.
Majit måtte föranstalta därom, att till skogsvårdsstyrelserna i Gotlands
och Blekinge län måtte anvisas respektive 20,000 och 15,000 kronor, eller
sammanlagt 35,000 kronor, att enligt av centralrådet föreslagna grunder
utdelas såsom statsbidrag till understödjande av skyndsamma åtgärder
för återväxtens betryggande inom de delar av nämnda skogsvårdsstyrelseområden,
varå skogen stormfällts, samt användas för täckande av skogsvårdsstyrelsernas
därmed förenade förvaltningskostnader.

Beträffande vissa i redogörelsen under förevarande avdelning omförmälda
förslag torde omedelbara åtgärder kunna vidtagas, försåvitt medel
för ändamålen bliva anvisade. Jag åsyftar härvid skogssakkunnigas förslag
rörande utbildning vid kolarskola av vissa skogsvårdsstyrelsernas tjänste -

Departements chefen.

46

Kungl. Majlis proposition nr 189.

män, vilka därefter skulle genom instruktionskurser utbilda kolare inom
respektive län, samt förslaget örn fortsatta försök med flyttbara träkolsugnar.
Efter närmare förslag från domänstyrelsen torde härför erforderliga
medel böra anvisas till styrelsens förfogande att användas enligt av Kungl.
Majit godkända riktlinjer. Jag tillstyrker jämväl det av centralrådet
för skogsvårdsstyrelsernas förbund med anledning av framställningar
från skogsvårdsstyrelserna i Gotlands och Blekinge län framförda förslaget
örn anvisande av visst belopp att, i huvudsaklig överensstämmelse
med av centralrådet förordade grunder, utdelas såsom statsbidrag till
understödjande av skyndsamma åtgärder för återväxtens betryggande
inom de delar av nämnda skogsvårdsstyrelseområden, varå skogen stormfällts,
samt användas för täckande av skogsvårdsstyrelsernas därmed förenade
förvaltningskostnader. Jämväl det under Tide avdelningen omnämnda
förslaget örn anvisande av medel för anordnande av kurser för
utbildning av chaufförer för träkolsgasdrivna fordon torde vara förtjänt
av att komma till genomförande. Förutom för de nu särskilt nämnda
ändamålen torde visst belopp böra stå till förfogande för tillgodoseende
av sådana särskilda behov på skogshushållningens område, som ej omfattas
av de av mig i det föregående tillstyrkta förslagen eller av statsmakterna
redan beslutade understödsanordningar. Det synes mig nämligen
vara sannolikt, att behjärtansvärda framställningar under årets lopp
komma att göras i fråga örn erhållande av statsbidrag för särskilda åtgärder
på skogsvårdens och skogshushållningens områden. Med hänsyn
till vad sålunda av mig nu ifrågasatts vill jag förorda, att ett anslagsbelopp
av 250,000 kronor måtte av riksdagen äskas för tillgodoseende av sådana
ändamål, varom här är fråga.

Väd angår skogssakkunnigas förslag örn understödjande av grundförbättrande
åtgärder inom skogsbruket vill jag först beträffande produktionsbefrämjande
arbeten å domänverkets skogar erinra örn att Kungl.
Majit den 23 december 1932, i samband med fastställande av generalförslag
angående driftkostnader för domänverket under 1933, bemyndigat
domänstyrelsen att ur förnyelsefonden för återväxtkostnader m. m. disponera
— utöver av styrelsen ifrågasatt belopp av 3,063,100 kronor för
vissa av styrelsen angivna skogsvårdande arbeten — ytterligare 1,000,000
kronor, i den mån lämpliga sådana arbeten utöver de redan inventerade
kunde uppbringas. Jag erinrar vidare örn att riksdagen sedan några år
tillbaka för utförande av grundförbättrande åtgärder å enskildas skogar
anvisat betydande belopp i särskilda anslag, nämligen statens skogsutdikningsanslag,
anvisat första gången för budgetåret 1927/1928, statens
skogsodlingsanslag, anvisat första gången för budgetåret 1930/1931, samt
anslaget till understödjande av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas
skogar, hittills anvisat allenast för budgetåret 1932/1933. I årets
statsverksproposition har föreslagits anvisande för budgetåret 1933/1934
av för statens skogsutdikningsanslag 750,000 kronor, för statens skogsod -

Kungl. Majlis proposition nr 1S9.

47

lingsanslag 350,000 kronor och för anslaget till understödjande av vissa,
tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar 3,500,000 kronor, eller
sålunda för angivna ändamål tillhopa 4,600,000 kronor.

De av Kungl. Majit för skogsvårdande åtgärder å enskildas skogar
för nästa budgetår sålunda föreslagna beloppen, vilka för övrigt överstiga
vad skogssakkunniga i sådant hänseende ifrågasatt, synas mig
vara fullt tillräckliga för att tillgodose uppkommande behov av statsunderstöd
för ändamålet. Det torde enligt vad jag inhämtat knappast vara.
sannolikt, att ytterligare anvisade medel skulle kunna tagas i bruk.

Beträffande den av de sakkunniga framlagda 30-årsplanen för vidtagande
av grundförbättrande åtgärder vill jag endast uttala, att det
synes mig vara lämpligast, att anslagsfrågan, såsom hittills, prövas särskilt
för varje budgetår.

Det av skogssakkunniga framförda förslaget örn sammanslagning av
de olika anslagen för nu ifrågavarande ändamål samt de framkomna
förslagen örn vissa ändringar i bidragsvillkoren torde ej lämpligen böra
nu upptagas till avgörande. Beträffande anslaget till understödjande
av vissa tillfälliga skogsvårdsåtgärder å enskildas skogar bar i årets
statsverksproposition föreslagits sådan jämkning av de för bidrag från
detta anslag för närvarande gällande bestämmelserna, att de särskilt från
norrlandshåll nu framställda önskemålen därigenom i viss mån torde tillgodoses.
I sammanhang med centralrådets framställningar i fråga örn
medelsbehovet för budgetåret 1934/1935 böra emellertid berörda önskemål
göras till föremål för övervägande.

Den av skogssakkunniga väckta frågan örn understöd till förbättringar
av skogsbrukets transportleder torde, såsom centralrådet förordat,
böra göras till föremål för närmare utredning. Jag kommer senare att
härom framställa förslag liksom örn igångsättande av utredningen angående
anordnandet av vidgad statlig forskningsverksamhet för ett
bättre tillgodogörande av skogsprodukterna.

Vad skogssakkunniga anfört i fråga örn vissa i jorddelningslagen och
lagen örn bolags fastighetsförvärv upptagna bestämmelser synes mig ej
påkalla någon åtgärds vidtagande.

9. Medelsbehovet.

I det föregående har jag beräknat medelsbehovet för här avsedda ändamål
på följande sätt:

a) vissa omändringsarbeten å värmeanläggningar m. m. kronor 75,000

b) bidrag till täckande av merkostnader vid användning

av inhemskt vedbränsle ................................ » 170,000

c) rådgivande och kontrollerande verksamhet m. m. för
vedeldningens befrämjande.............................. » 130,000

48

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 189.

d) anläggning av fabriker för brikettering av träkol .. kronor 150,000

e) diverse åtgärder på skogshushållningens område .. » 250,000

f) ytterligare kapitalökning för lånefonden för inköp

av gasgeneratorer för motordrift ...................... » 300,000

Summa kronor 1,075,000.

Det synes mig lämpligt, att de under a), d) och e) angivna beloppen,
tillhopa 475,000 kronor, äskas såsom ett gemensamt anslag att användas
i huvudsaklig överensstämmelse med av mig tillstyrkta grunder för ernående
av ökad användning av inhemska skogsprodukter och vidtagande i
övrigt av åtgärder på skogshushållningens område. Jag erinrar, att i statsverkspropositionen
under Utgifter för kapitalökning, fonden för förlag till
statsverket, för ifrågavarande ändamål preliminärt beräknats ett reservationsanslag
av 1,500,000 kronor.

De under b) och c) upptagna heloppen å respektive 170,000 och 130,000
kronor torde höra anvisas av skattemedel och uppföras såsom särskilda
anslag under nionde huvudtiteln, avdelningen Skogsväsendet. Under
nämnda huvudtitel har i statsverkspropositionen icke beräknats något anslagsbelopp
för ändamålet. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
föreslår jag, att täckning för dessa anslag beredes sålunda, att erforderligt
belopp tages i anspråk av norrländska nyodlingsfonden och tillföres
den i riksstatsförslaget uppförda titeln för i anspråk tagna kapitaltillgångar
av statens produktiva fonder. Förslag härutinnan torde komma
att framdeles anmälas av chefen för finansdepartementet.

Vad slutligen angår avsättningen till lånefonden för inköp av gasgeneratorer
för motordrift må erinras, att i statsverkspropositionen under Utgifter
för kapitalökning, statens utlåningsfonder, för kapitalökning å fonden
upptagits ett reservationsanslag av 200,000 kronor, att utgå av lånemedel.
I anslutning till vad jag i det föregående yttrat torde detta anslag
böra höjas till 500,000 kronor. Kungl. Majit torde alltså nu böra, med
ändring av vad i statsverkspropositionen föreslagits, under samma rubrik
äska ett reservationsanslag för kapitalökning å fonden av 500,000 kronor,
att utgå av lånemedel.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att

1) under nionde huvudtiteln, avdelningen Skogsväsendet,
för budgetåret 1933/1934 anvisa

a) till bidrag till täckande av merkostnader vid an vändning

av inhemskt vedbränsle ett extra reservationsanslag
av ...................... kronor 170,000,

b) till rådgivande och kontrollerande verksamhet

m. m. för vedeldningens befrämjande ett extra anslag
av.................................... kronor 130,000;

49

Kungl. Maj:ts proposition nr 189.

2) med ändring av Kungl. Marits i statsverkspro positionen

under rubriken Utgifter för kapitalökning,
bil. 5, punkten 8. framlagda förslag, för budgetåret
1933/1934 under Utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder,
såsom kapitalökning för lånefonden för
inköp av gasgeneratorer för motordrift anvisa ett reservationsanslag
av .................. kronor 500,000.

att utgå av lånemedel;

3) för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning,
fonden för förlag till statsverket, till vissa
åtgärder på skogshushållningens område m. m. anvisa

ett reservationsanslag q v..............kronor 475,000,

att utgå av lånemedel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Rune Thygesen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Sr 189.