Kungl. Majlis proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; given Stockholms slott den 10 mars
1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin;

2:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

3:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn
straff för olovlig varuinförsel;

4:o) lag örn upphörande av gränstullrätt; och

5:o) förordning örn ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den
11 juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 188.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

* Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken
lag med däri enligt lagarna den 4 juni 1926 (nr 148) och den 1 juni
1928 (nr 145) vidtagna ändringar gäller till och med den 30 juni 1933,
skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1938; dock att dels
till envar av 1, 5 och 10 §§ skall vara fogat ett nytt moment med nedan
angivna beteckning och innehåll, dels ock 2 § 1 morn., 4 § 2 mom. och
8 § 1 mom. skola hava ändrad lydelse på sätt av det följande framgår:

1 $.

5 mom. Den, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse, skall,
när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång, stämning
därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är stadgat för
sådan förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga
två år.

2 i

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet
än femhundra ton införas från internationellt eller utländskt
område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda---svenskt territorialvatten.

4 %.

2 mom. Har chef för tull- eller kustbevakning med hänsyn till befarad
olovlig införsel av spritdrycker eller vin funnit särskild tullbevakning
böra anordnas å farkost av mindre nettodräktighet än femhundra
ton, vilken ankommer från eller avgår till utrikes ort, må, därest
med stöd av denna lag beslag ägt rum å drycker, vilka under resan medförts
å farkosten, bevakningschefen kunna förordna, att kostnaden för
bevakningen skall gäldas av farkostens ägare.

Kostnaden för---sådan förrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 3

5 i

3 mom. Beträffande den, som under tid, då han är ställd under tilltal
för brott, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse,
skall gälla vad i 1 § 5 mom. är för där avsett fall stadgat.

8 $.

1 mom. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat
fall, än i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig
forsling, som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet
än femhundra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap,
skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet
vara förverkat, därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av
olovligen införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken
redskapet nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte
att företaga olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av--— olovliga användande.

10 %.

3 mom. Beträffande den, som under tid, då han är ställd under tilltal
för brott, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse,
skall gälla vad i 1 § 5 mom. är för där avsett fall stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

F örslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463) om utsträckt
tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 örn utsträckt
tillämpning av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken förstnämnda
lag gäller till och med den 30 juni 1933, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1938; dock att i första stycket orden »tvåhundrafemtio
ton» skola utbytas mot »femhundra ton».

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

Förslag

till

Lag

angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 12 § 2 mom. oell 16 § 2 mom. lagen den 8
juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, av vilka lagrum 12 § 2
mom. ändrats genom lagen den 20 juni 1924 (nr 226), skola, 12 § 2 mom.
i nedan intagna del, erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

2 mom. Är någon--— där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal,
polismästare, polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad,
tulldirektör, tullförvaltare, kustbevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt,
gränsbevakningsehef samt tullverkets vederbörande
åklagare äga förordna örn husrannsakan, som i detta mom. avses. Utan
förordnande, varom nyss sagts, må sådan husrannsakan, när fara är i
dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning
ävensom av polisman i befälsställning eller, där egendom, som kan
antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten,
jämväl av annan tulltjänsteman eller polisman.

16 §.

2 mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare
eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens
rådhusrätt och för annan ort rådshusrätten i närmaste stad, där tullkammare
eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes.

Är i stad där tullkammare finnes ej rådhusrätt, må Konungen örn särskilda
omständigheter föranleda därtill förordna, att häradsrätt med
tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol för staden och för ort,
till vilken staden är närmare än annan stad, i vilken finnes tullmålsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

G

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 188.

Förslag

till

Lag

om upphörande av gränstullrätt.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller särskild författning finnes
stadgat örn gränstullrätt skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Mål, som vid denna lags ikraftträdande är hos gränstullrätt anhängigt,
skall vid fortsatt handläggning upptagas och avdömas av domstol,
som enligt lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel är
behörig tullmålsdomstol.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

7

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning! av brännvin.

Härigenom förordnas, att 44 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926
angående tillverkning och beskattning av brännvin skall i nedan angivna
del erhålla följande ändrade lydelse:

44 $.

2. Är någon---1 mom. sägs.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal
ävensom polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning
i stad äga förordna örn husrannsakan som i detta mom. avses. Utan
förordnande varom nyss sagts må sådan husrannsakan, när fara är i
dröjsmål, företagas av polisman i befälsställning, eller, där egendom,
som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till
lägenheten, jämväl av annan polisman.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 17 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Nothin, Schlyter, Wigforss, Mölleb
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter
gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för
justitiedepartementet fråga dels örn fortsatt tillämpning av lagen den
Dum 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig beattmng
med spritdrycker och vin, dels örn fortsatt giltighet av lagen
den 27 november 1925 (nr 463) örn utsträckt tillämpning av förstnämnda
lag, dels örn vissa andringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn straff
or olovlig varumförsel, dels örn upphörande av gränstullrätt, dels ock
örn andrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926 (nr 207)
angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Föredraganden anför:

Genom statsmakternas beslut år 1923 tillkom ny lagstiftning örn straff
tor olovlig varumförsel, vilken lagstiftning kom till uttryck i lagarna
den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel — varuinförsellagen
och örn förbud i vissa fall mot införsel av spritdrycker och vin till
svenskt territorialvatten — territorialvattenslagen. Denna lagstiftning
var väsentligen föranledd av behovet av skärpta bestämmelser mot den
tilltagande smugglingen av rusdrycker. Emellertid avsågo stadgandena
i allmänhet icke endast smuggling av rusdrycker utan även annan olovlig
införsel. Endast i vissa avseenden, nämligen i fråga örn straffsatser
och förbud mot införsel till svenskt territorialvatten, meddelades särbestämmelser
rörande spritsmuggling.

Uti en den 9 maj 1924 dagtecknad proposition, nr 223, föreslog Kungl.
Majit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1:°) la® med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

2:o) lag angående vissa ändringar i varuinförsellagen; samt
3:°) lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och vin.
Dessa lagförslag voro framför allt föranledda av att den vid 1923 års
riksdag antagna lagstiftningen visat sig icke vara tillräckligt effektiv
för motarbetande av den olovliga införseln av rusdrycker. I proposi -

9

Kungl. Majds proposition nr 188.

tionen föreslogos bestämmelser, avsedda att bota de brister, som vid tilllämpning
av 1923 års lagstiftning visat sig förefinnas i fråga örn bekämpande
av spritsmuggling.

I samband med dylika ändringar i varuinförsellagens regler förordades
i propositionen påbyggnad i vissa hänseenden av gällande rusdrycksförfattningar
i ändamål att likartade bestämmelser skulle bliva gällande
beträffande ingripande mot olovlig befattning med smuggelsprit och
olovligen tillverkad eller olovligen renaturerad sprit. Dessutom innehöllo
de för riksdagen framlagda förslagen bestämmelser, avsedda att
träda i stället för förordningen den 22 juni 1921 (nr 364) angående rusdryckers
förverkande i vissa fall m. m. —- förverltandeförordningen ■—
vilken enligt förordning den 9 juni 1922 (nr 251) skulle gälla till den 1
juli 1924.

I samtliga nu nämnda hänseenden föreslogos emellertid endast provisoriska
bestämmelser med giltighet till och med den 30 juni 1926.

Slutligen innehöll propositionen förslag örn ytterligare ändringar i
och tillägg till varuinförsellagen utan samband med förslagen i övrigt.

De förordade stadgandena i berörda ämnen hade i propositionen i omförmälda
tre lagförslag sammanförts på följande sätt.

Förslaget till lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin innehöll stadganden rörande olovlig införsel
av spritdrycker och vin, därvid dock i vissa, huvudsakligen processuella
delar, hänvisades till varuinförsellagen. Förslaget ersatte alltså
de i varuinförsellagen förefintliga särbestämmelserna angående spritsmuggling
ävensom territorialvattenslagen, vilken lag eljest skulle hava
gällt till utgången av år 1925. Enligt särskild bestämmelse i förslaget sattes
varuinförsellagen i fråga örn spritsmuggling ur kraft under den tid, den
föreslagna lagen skulle gälla, utom i den mån förslaget hänvisade till
varuinförsellagen. Vidare innehöll samma förslag bestämmelser till påbyggnad
av rusdrycksförfattningarna ävensom stadganden, som voro avsedda
att ersätta 2 § och följande paragrafer i förverkandeförordningen.

De föreslagna ändringarna i varuinförsellagen voro — frånsett de nyss
berörda fristående jämkningarna i lagen —■ betingade av utsöndrandet
av särbestämmelserna angående spritsmuggling.

Förslaget till lag angående förverkande i visst fall av spritdrycker och
vin avsåg att ersätta bestämmelserna i förverkandeförordningens 1 § rörande
förverkande av rusdrycker, anträffade hos den, som fälldes till ansvar
för fylleri.

Nu omförmälda förslag blevo med vissa ändringar i huvudförslaget
bifallna av riksdagen. Lagar i ämnet utfärdades den 20 juni 1924.

Genom lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin — spritinförsellagen — blev
det straffrättsliga ingripandet mot spritsmugglingen i hög grad skärpt.
Emellertid framhölls vid lagens tillkomst, att full effektivitet i bekäm -

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

pandet av den olovliga spritinförseln knappast stöde att vinna, med mindre
överenskommelse träffades staterna emellan att ömesidigt stödja varandra
i denna kamp. Sådan överenskommelse ansågs närmast böra gå
ut på dels åtgärder i syfte att genom kontroll å utförseln av rusdrycker
från ett land hindra tillförseln därav till ett annat, dels ömsesidigt erkännande
av varje stats rätt att jämväl utanför sin territorialvattensgräns
undersöka och beslagtaga smugglarfartyg.

Ett steg i riktning mot internationellt samarbete på detta område utgjorde
den i Helsingfors under tiden den 24 november—den 4 december
1924 efter inbjudan av Finlands regering hållna konferensen för överläggningar
örn åtgärder mot spritsmuggling. I konferensen deltogo delegerade
för samtliga vid Östersjön belägna stater, nämligen Danmark, Estland,
Finland, Lettland, Litauen, Polen, den fria staden Danzig, de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union, Sverige och Tyska riket, ävensom Norge.
Vid konferensen enades de delegerade örn att hos sina regeringar anbefalla
till antagande ett vid konferensen utarbetat förslag till konvention
i ämnet. Detta förslag avsåg åtgärder mot smuggling av spritdrycker
ävensom viner örn mer än 18 volymprocent alkohol, vilka drycker med
ett gemensamt namn benämndes alkoholvaror. De föreslagna åtgärderna
togo sikte på utförselkontrollen och rätten till ingripande mot fartyg
utanför territorialvattensgränsen.

Uti en den 6 mars 1925 dagtecknad proposition, nr 89, föreslog Kungl.
Majit riksdagen dels att godkänna berörda förslag till konvention angående
motarbetande av smuggling av alkoholvaror, dels ock att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag örn utsträckt tillämpning av
spritinförsellagen. Propositionen bifölls av riksdagen.

Sedan förutnämnda stater den 19 augusti 1925 undertecknat konventionen
och denna ratificerats av Finland, Norge och Sverige samt ratifikationsinstrumenten
deponerats i Helsingfors, utfärdade Kungl. Majit den
27 november 1925

l:o) lag (nr 463) örn utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin;

2io) kungörelse (nr 464) angående ikraftträdandet av förstnämnda lag;
och

3io) kungörelse (nr 465) med särskilda bestämmelser örn utförsel från
riket av rusdrycker.

Omförmälda år 1925 antagna lag stadgar i huvudsak, att örn spritdrycker
med fartyg av mindre nettodräktighet än tvåhundrafemtio ton
införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför
belägna yttersta skär, och det av omständigheterna uppenbarligen
framgår, att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att
företaga eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, det skall an -

Kun<jl. Maj:ts proposition nr 188.

11

ses såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten. Vad i lagen är
stadgat skall icke tillämpas med avseende å fartyg av främmande nationalitet,
med mindre Konungen därom förordnar.

Enligt den under 2:o) upptagna författningen trädde lagen i fråga i
kraft den 24 december 1925 och gällde till och med den 30 juni 1926 samt
skulle, såvitt anginge fartyg av främmande nationalitet, tills vidare äga
tillämpning allenast å fartyg av finsk och norsk nationalitet.

Kungörelsen med särskilda bestämmelser örn utförsel från riket av
rusdrycker innefattar erforderliga stadganden beträffande de i konventionen
åtagna förpliktelserna i avseende å kontroll av sådan utförsel.
Jämväl denna författning trädde i kraft den 24 december 1925 och erhöll,
såvitt angår fartyg av främmande nationalitet av nettodräktighet från
och med 100 till 500 registerton, till en början tillämpning allenast å fartyg
av finsk och norsk nationalitet.

Sedan på anmodan av chefen för finansdepartementet generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen låtit under år 1925 verkställa utredning angående
verkningarna av 1924 års lagstiftning i förevarande ämne, föreslog
Kungl. Majit, i överensstämmelse med vad ämbetsverken härutinnan
hemställt, genom proposition till 1926 års riksdag, nr 211, att såväl
spritinförsellagen och lagen den 27 november 1925 örn utsträckt tillämpning
av denna lag som lagen angående förverkande i visst fall av spritdrycker
och vin —- förverkandelagen — skulle, förstnämnda lag med
vissa mindre jämkningar i 3 §, förlänas fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1928. Riksdagen biföll propositionen, varefter lagar i ämnet
utfärdades den 4 juni 1926 (nr 148 och 149).

Under åren 1926 och 1927 ratificerade jämväl övriga i Helsingforskonferensen
deltagande stater med undantag av Litauen och de Socialistiska
Sovjetrepublikernas Union konventionen, nämligen Danmark, Estland,
Lettland, Polen, Danzig och Tyskland, i samband varmed Kungl.
Majit genom särskilda kungörelser förordnade, att omförmälda lag den
27 november 1925 och kungörelsen nr 465 av samma dag skola, kungörelsen
i vad den avser utförsel med fartyg av nettodräktighet från och med
100 till 500 registerton, räknat från och med de dagar, då konventionen
för respektive stater trätt i kraft, äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande
dessa stater.

Den 23 september 1926 bemyndigade Kungl. Majit chefen för finansdepartementet
att tillkalla utredningsmän för att inom departementet
biträda vid utredningen av vissa frågor, vilka ägde samband med gällande
rusdryckslagstiftning. Do med stöd av bemyndigandet tillkallade
utredningsmännen överlämnade med skrivelse den 30 november 1927 betänkande
med förslag till åtgärder gentemot spritsmuggling från fartyg,
som uppehålla trafik med utlandet, m. m. På anmodan inkommo
därefter generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen med utlåtanden över
betänkandet. Genom proposition till 1928 års riksdag, nr 171, föreslog

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Kungl. Majit bland annat, att såväl spritinförsellagen som lagen den 27
november 1925 örn utsträckt tillämpning av nämnda lag skulle, förstnämnda
lag med vissa jämkningar i 1, 2, 4—6, 8, 10, 17, 18 och 22 §§, förlamas
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1933. Propositionen bifölls
med en mindre jämkning av riksdagen, varefter lag i ämnet utfärdades
den 1 juni 1928 (nr 145).

Under år 1929 hava jämväl återstående i Helsingforskonferensen deltagande
stater, nämligen Litauen och de Socialistiska Sovjetrepublikernas
Union, ratificerat konventionen, i samband varmed Kungl. Majit genom
kungörelse förordnat, att omförmälda lag den 27 november 1925
och kungörelsen nr 465 av samma dag skola, kungörelsen i vad den avser
utförsel med fartyg av nettodräktighet från och med 100 till 500 registerton,
räknat från och med de dagar, då konventionen för respektive
stater trätt i kraft, äga tillämpning jämväl å fartyg, tillhörande dessa
stater.

Under erinran därom, att lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin samt
lagen den 27 november 1925 (nr 463) örn utsträckt tillämpning av förstnämnda
lag skulle upphöra att gälla med utgången av juni månad 1933,
därest dem ej förlänades fortsatt giltighet, samt vid sådant förhållande fråga
torde uppkomma örn avlåtande av proposition till riksdagen 1933 rörande
förlängd giltighet av ifrågavarande lagstiftning efter sistnämnda tidpunkt,
anmodade jag i särskilda skrivelser den 28 oktober 1932 generaltullstyrelsen
och kontrollstyrelsen att avgiva yttranden, huruvida ändringar i
förevarande lagstiftning funnes erforderliga samt huruvida en förlängning
syntes böra begränsas att avse viss angiven tid. — I anslutning härtill
överlämnades en till finansdepartementet ingiven, från rikskommittén
mot den olagliga rusdryckshanteringen inkommen skrivelse av den
2 september 1932 för att tagas i övervägande vid avgivandet av berörda
yttrande.

Med anledning av remissen hava ämbetsverken därefter inkommit med
yttranden i ärendet. Vid generaltullstyrelsens yttrande hava fogats av
styrelsen i ärendet inhämtade utlåtanden från kustbevakningsinspektören,
tulldirektörerna och tullfiskalerna i Stockholm, Göteborg och Malmö,
tullkamrarna i Nyköping, Norrköping, Hälsingborg, Trälleberg, Strömstad,
Umeå och Haparanda, cheferna för Stockholms, Göteborgs och Malmö kustdistrikt
samt gränstullkammaren i Karlstad.

Kontrollstyrelsen framhåller till en början, att när det gäller att bedöma
behovet och resultaten av den ifrågavarande lagstiftningen, en undersökning
av omfattningen av den nu förekommande olaga trafiken med rusdrycker
och rusgivande ersättningsmedel torde vara på sin plats, men att det visat
sig vara förenat med stora svårigheter att, vad spritsmugglingen angår,
erhålla någon säker siffermässig kännedom örn dess verkliga omfattning.
Däremot kunde man, på sätt 3926 års rusdryekslagstiftningsberedning för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

farit, sammanställa uppgifter örn antalet beslagsmål, antalet däri inblandade
personer och beslagtagna spritkvantiteter. Styrelsen erinrar vidare
därom, att beredningen framlagt ett jämförelsevis omfattande siffermaterial,
som erhållits från generaltullstyrelsens statistiska avdelning beträffande
förhållandena för tiden 1 januari 1925—30 juni 1927 samt att
beredningen ur nämnda siffermaterial dragit den slutsatsen, att spritsmugglingen
helt visst i icke obetydlig grad minskats vid jämförelse med
åren före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande, samt att spritsmugglingens
former under årens lopp förändrats, i det att tidigare varit
vanligt, att utländska spritskutor förankrade utanför den svenska territorialgränsen
och där besöktes av svenska smugglare, som med mindre
farkoster införde spriten till riket, men att under de senaste åren införseln
i större utsträckning skett medelst fartyg, som uppehållit trafik
med utlandet. Styrelsen fortsätter: •

Efter den tidpunkt, då beredningen avgivit sitt utlåtande, torde formerna
för spritsmuggling ånyo hava förändrats. Otvivelaktigt förekomme
allt fortfarande en icke obetydlig insmuggling av sprit med fartyg, som i
reguljär fart eller i lasttrafik inlöpte i svenska hamnar. Men denna
smuggling torde av naturliga skill icke kunna avse så betydande kvantiteter
som dem, vilka tillfördes landet genom en kommersiellt bedriven och
på smugglingsverksamhet uteslutande inriktad trafik, vilken för Östersjöns
del syntes hava sina utgångspunkter i länderna söder och öster örn
Östersjön. Det förelåge numera vissa uppgifter beträffande omfattningen
av denna smugglingstrafik. Enligt uppgifter, som ställts till kontrollstyrelsens
förfogande, hade under år 1930 från Danzig och Kiel i smugglingssyfte
till länderna omkring Östersjön utförts sammanlagt åtminstone
8,575,000 liter sprit, nära 12,000 lådor spirituosa, och något mer än 400 fat
sprit. År 1931 hade från samma hamnar samt dessutom från Holland i
två fall och från Gdynia utförts cirka 4,000,000 liter sprit, 200 fat sprit,
nära 1,100 lådor spritdrycker och omkring 540 lådor vin. Under år 1932
hade intill den 17 november från Danzig, Kiel, Sassnitz och Gdynia utförts
omkring 2,155,000 liter sprit, 100 lådor spritdrycker och 100 lådor vin.
Att märka vore, att ifrågavarande siffror icke avsåge den utförsel av
sprit, som kunde hava ägt rum från andra Östersjöstater. I tidningspressen
hade förekommit uppgifter örn, att en koncern skulle hava bildats
med uppgift att utrusta och med sprit befrakta engelska fartyg till
östersjöländerna, och uppgifter hade jämväl lämnats örn fartygens namn.
Ett av dessa fartyg hade i början av november 1932 siktats av den finländska
sjöbevakningen utanför Åland. Enligt styrelsen tillhandakomna uppgifter
hade ifrågavarande fartyg avgått från Kiel den 1 november 1932
lastat med 4,125 dunkar sprit, som troddes vara avsedda för Sverige. De
lämnade uppgifterna avsåge utförseln av sprit från nyssnämnda hamnar
till samtliga östersjöstater. Huru stor del därav, som kommit in i Sverige,
vore givetvis omöjligt att ens tillnärmelsevis uppskatta. Den nedgång, som
kumle konstateras från 1930 till 1931 — minskning till mindre än hälften
— och sedan från 1931 till 1932 — åter minskning till nära hälften — torde
få sättas i samband med det finska förbudets upphävande. Även om således
utförseln av sprit från do nyssnämnda hamnarna i smugglingssyfte
nedgått väsentligt, voro det alltjämt betydande kvantiteter, som koinme

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

ifraga i den trafik, som utövades av de kommersiellt ordnade smugglingsföretagen.
Denna verksamhet bedreves av sjögående fartyg, som ankrade
utanför territorialfarvatten i öppen sjö, och ilandföringen ägde sedan rum
med mindre, snabbgående fartyg. Av de nu lämnade upplysningarna torde
framgå, att den kommersiellt ordnade, på storsmuggling särskilt inriktade
sprittrafiken tagit former, ägnade att väcka särskild oro, och att dess
bekämpande måste göras till föremål för skarpare åtgärder än dem som
hittills tillämpats.

"Vad därefter den olovliga tillverkningen av rusdrycker inom landet beträffar
hänvisar styrelsen till vissa uppgifter rörande förhållandena i början
av år 1931, vilka uppgifter utgöra resultatet av en av rusdryckslagstiftningsrevisionen
bland polismyndigheterna föranstaltad enquete.

En sammanställning av enquetens resultat har som bilaga fogats vid
styrelsens yttrande. Av densamma framgår, att olovlig tillverkning av
rusdrycker av polismyndigheterna rapporterats förekomma i 17 län, nämligen
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens. I södra Sverige synes den olaga tillverkningen endast mera
undantagsvis hava förekommit, under det den synes hava nått en ganska
avsevärd utbredning i landets mera otillgängliga skogstrakter och
särskilt i övre Norrland omkring malmfälten.

Styrelsen anför vidare:

_ Den lämnade redogörelsen beträffande förekomsten av olaglig sprittrafik
torde giva vid handen, att den nu gällande lagstiftningen mot olovlig
befattning med spritdrycker och vin alltjämt vore oundgängligen påkallad.
Ifrågavarande trafik måste anses i större eller mindre grad verka hindrande
på realiserandet av det bättre nykterhetstillstånd, som vore huvudsyftet
med den nu gällande rusdryckslagstiftningen. I de delar av landet,
där den illegala trafiken fått innästla sig, klagades över ett mera omfattande
alkoholmissbruk än i de trakter av landet, där illegal trafik icke alls
eller endast sparsamt förekomme. I sistnämnda trakter erkändes också
ganska allmänt, den gällande rusdryckslagstiftningens goda verkningar.
Ur denna lagstiftnings synpunkter vore därför den kompletterande lagstiftning,
som innefattas i 1924 års lag, alltjämt nödvändig för att hålla
tillbaka och undantränga den illegala trafiken. Emellertid vore, icke blott
med hänsyn till lagstiftningens avsedda nykterhetseffekt utan också med
hänsyn till statens fiskaliska intressen, ett kraftigt upprätthållande av
1924 års lag oundgängligt. Genom den nu gällande beskattningen av rusdrycker
hade staten mycket betydande inkomster av rusdryckers försäljning.
Statens inkomster å skatter och tull för försäljningen av spritdrycker
och vin uppginge till i runt tal 125 miljoner kronor, eller till cirka 20 procent
av statens samtliga skatteinkomster år 1932. Statsverket hade vid sådant
förhållande betydande ekonomiska intressen av att olovlig hantering
i form av insmuggling eller hembränning kraftigt sloges ned, enär i annat
fall stora svårigheter torde möta att hålla beskattningen vid den höjd,
den för närvarande erhållit.

Beträffande tiden för giltigheten av en förlängd lagstiftning på förevarande
område anför styrelsen:

15

Kungl. Maj:ts -proposition nr 18S.

Om med hänsyn till vad förut framhållits tvekan ur olika synpunkter
icke kunde råda beträffande fortsatt giltighet av 1924 års lag, syntes det
däremot vara mera tveksamt, huruvida denna lag borde också i fortsättningen
gälla endast under en mera begränsad tid. Till förmån för en sådan
anordning talade den omständigheten, att det kunde synas förenat
med vissa fördelar att gång efter annan få lagen prövad med hänsyn till
de olika former, under vilka olovlig hantering under olika tider erfarenhetsmässigt
visat sig uppträda. Med hänsyn till de rådande ovissa förhållandena,
och då en utredning syntes böra göras beträffande möjligheten
att än kraftigare än hittills bekämpa smugglingen och den inom vissa delar
av landet förekommande hembränningen, torde övervägande skäl tala
för att lagstiftningen tillsvidare erhölle endast en begränsad giltighetstid.

Av de hörda tullmyndigheterna hava ett par föreslagit, att åt ifrågavarande
lagstiftning måtte givas permanent karaktär. De flesta av sagda
myndigheter hava emellertid uttalat sig för en förlängning av lagarna
ifråga på allenast viss tid, därvid framförts olika förslag angående den
blivande giltighetstidens längd, varierande från två upp till tio år.

För egen del har generaltullstyrelsen i detta hänseende anfört följande:

Enligt tullverkets förvaltningsberättelser utgjorde antalet tullmål, som
helt eller delvis avsett olovlig införsel av eller olovlig befattning med spritdrycker
eller vin, under åren 1927—1931:

I Stockholms
tulldistrikt

I övriga tull-distrikt

Summa

år 1927 .........

........... 1,292

728

2,020

» 1928 .........

........... 1,202

780

1,982

» 1929 .........

............ 1,428

742

2,170

» 1930 .........

............ 1,805

843

2,648

* 1931 .........

............ 1,514

743

2,257

Under våren och sommaren 1932 hade för hela riket antalet till styrelsen
inkomna rapporter örn spritbeslag nedgått, vilket förhållande sannolikt
finge sättas i samband med den ändrade rusdryckslagstiftningen i Finland
och den på grund därav hos smugglarna uppkomna ovissheten örn
avsättningsmöjligheterna. På allra sista tiden hade emellertid spritsmugglingen
visat en något uppåtgående tendens. Spritbeslagen i Tornedalen
hade på senare tid i påfallande grad ökats, vilket givetvis sammanhängde
med den ändrade rusdryckslagstiftningen i Finland. Det övervägande antalet
mål angående olovlig införsel av eller olovlig befattning med sprit
hade avsett smärre mängder sprit, som beslagtagits från besättningsmän
å fartyg eller från personer, som gjort besök ombord å fartyg
eller som inköpt spriten från s. k. langare. Den organiserade
spritsmugglingen med särskilda därför utrustade fartyg hade, sedan
det norska totalförbudet upphävts, bedrivits huvudsakligen å Östersjön
och i Bottniska viken. Av de större spritpartier, som beslagtagits,
hade åtskilliga anträffats under transport, merendels med automobil, eller
på upplagsplats i skärgård eller inne i landet. En jämförelsevis stor grupp
spritbeslagsmål hade utgjorts av sådana, där spriten, ofta efter angivelse
av skärgårdsbefolkningen, anträffats upplagd vid kust eller på någon
mindre besökt ö eller nedsänkt i vattnet. De större beslagtagna spritpartierna
hade, utom i sällsynta undantagsfall, utgjorts av högprocentig sprit
på särskilda för olovlig införsel avsedda bleckkär], s. k. dunkar, envar rym -

Departements chefen.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.

mande tio liter. Det torde vara ställt utom tvivel, att den sprit, som insmugglas
till Sverige, vunne avsättning huvudsakligen bland sådana personer,
som av olika anledningar icke eller åtminstone icke utan svårighet
kunde förskaffa sig sprit på tillåtet sätt. Även örn det skulle visa sig, att
spritsmugglingen vid Östersjön och Bottniska viken på grund av minskade
avsättningsmöjligheter i Finland skulle komma att minskas, torde man
hava att räkna med en ganska omfattande spritsmuggling på Sverige.
Utan att ingå på frågan, i vad mån de nuvarande restriktionerna med avseende
å rusdrycksförsäljningen ävensom priset å de på laglig väg erhållna
spritdryckerna inverkade på smugglingens omfattning, ansåge styrelsen sig
böra framhålla, att ändrade förhållanden härutinnan syntes påkalla, att
förlängning av tiden för ifrågavarande lagstiftnings giltighet begränsades,
förslagsvis till och med den 30 juni 1938.

Ehuru, pa sätt av ämbetsverken framhållits, tvekan icke synes kunna
råda därom, att åt ifrågavarande lagstiftning bör förlänas fortsatt giltighet,
synas meningarna vara delade i fråga örn den nya giltighetstidens
längd. Författningarna på området hava redan vid två tillfällen fått sin
giltighetstid förlängd och den äldsta av dem, spritinförsellagen, har varit
gällande i över atta år. Det kunde vid sådant förhållande ifrågasättas,
huruvida icke tiden är inne att förläna lagstiftningen permanent karaktär.
Några av de hörda tullmyndigheterna hava även framställt förslag
i denna riktning. Det övervägande antalet av sagda myndigheter
samt generaltullstyrelsen och kontrollstyrelsen hava däremot uttalat sig
för en begränsad giltighetstid. På sätt kontrollstyrelsen framhållit, talar
till förmån för en sådan anordning den omständigheten, att det synes förenat
med vissa fördelar att gång efter annan få lagen prövad med hänsyn
till de olika former, under vilka den olovliga sprithanteringen visat sig
uppträda. Kontrollstyrelsen har icke uttalat sig örn den nya giltighetstidens
längd medan generaltullstyrelsen ansett, att åt lagarna borde förlänas
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1938. För egen del vill jag
ansluta mig till sistnämnda förslag. Jag tillstyrker alltså att giltighetstiden
för ifrågavarande lagar förlänges på fem år eller till och med den
30 juni 1938.

Innan jag övergår till vissa av ämbetsverken upptagna förslag till författningsändringar,
anhåller jag få beröra uppkommen fråga örn revision
av Helsingforskonventionen.

Enligt art. 3 i konventionen har envar av de fördragsslutande staterna
förpliktat sig att icke tillåta utförsel av alkoholvaror från dess territorium
med fartyg av fördragsslutande stats nationalitet och av mindre nettodräktigliet
än 500 registerton, med mindre vederbörande myndighet i fartygets
hemland beviljat fartyget behörigt tillstånd. I art. 4 finnes föreskrift
bl. a., att fartyg, som avses i art. 3, icke må avgå till utlandet med
mindre det är uppenbart, att avsikt att syssla med smuggling icke föreligger
samt fartygets befälhavare eller avsändaren av de i fartyget inlastade

Kunni. Maj:ts proposition nr 188.

17

alkoholvarorna avgivit skriftlig förklaring, att varorna utföras i lovligt
syfte och att de skola införas till bestämmelseorten enligt där gällande
bestämmelser. Envar av de fördragsslutande staterna har vidare enligt
art. 8 förbundit sig att — utan avseende å härför använda fartygs storlek
och beskaffenhet — i möjligaste mån vidtaga åtgärder för att bekämpa
spritsmugglingen till annan fördragsslutande stat. Konventionen innefattar
även, som redan blivit nämnt, rätt till ingripande mot konventionsstats
fartyg utanför territorialvattensgränsen.

Kontrollstyrelsen framhåller i sitt yttrande, att även örn smugglingen
under det senaste tiotalet år i någon mån skiftat karaktär, den alltjämt
väsentligen bedreves av medborgare i vissa av de till konventionen anslutna
staterna; det funnes också anledning förmoda, att mycket av de
spritdrycker, som olovligen införas, tillverkades inom några av dessa stater.
Den svaga punkten i 1925 års konvention vore enligt kontrollstyrelsens
mening, att konventionen avsåge fartyg av fördragsslutande stats
nationalitet och icke spritvaror, som funnes tillgängliga i konventionsstat.
På grund av nationalitetsbestämmelsen hade konventionen i hög grad berövats
sin avsedda verkan, enär smuggelfartygen med största lätthet växlat
nationalitet och fört en till konventionen icke ansluten stats flagga. De
konventionsstater, från vilka smugglingen hittills utgått, torde med hänsyn
till avfattningen av art. 3 i konventionen ej anse sig hava att utöva
kontroll å fartyg, som icke tillhöra fördragsslutande stats nationalitet. Ur
art. 8 syntes icke några ytterligare förpliktelser kunna hämtas i avseende
å tillämpningen av art. 3. Därest smugglingen skulle kunna hejdas redan i
begynnelsen, syntes det styrelsen oundgängligt, att konventionen ändrades
i nu berörda avseende.

Jämväl generaltullstyrelsen anmärker på nämnda missförhållanden samt
påpekar därvid, att det ofta icke syntes möta större svårigheter att få fartyg,
som i verkligheten ägdes av medborgare i stat, som biträtt konventionen,
inregistrerat i stat, som icke anslutit sig till konventionen. Uppenbara
missförhållanden i detta hänseende hade nämligen konstaterats. För att
råda bot härpå syntes emellertid styrelsen annan väg icke vara framkomlig
än upptagande av förhandlingar med vederbörande främmande makter.

Vid tillkomsten av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående
olovlig befattning med spritdrycker och vin framhölls, att full effektivitet
i bekämpandet av don olovliga spritinförseln knappast stöde att vinna,
med mindre överenskommelse träffades staterna emellan att ömsesidigt
understödja varandra i denna kamp. Ett steg i riktning mot internationellt
samarbete på detta område utgjorde konferensen i Helsingfors, vilken
ledde till den sedermera antagna Helsingforskonventionen. Vid konventionens
tillkomst hystes även stora förhoppningar, att denna skulle
verksamt bidraga till bekämpandet av spritsmugglingen. Man måste emellertid
konstatera, att dessa förhoppningar icke blivit uppfyllda. Såsom

Departements chefen.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr ISS.

18

Kungl. Majlis proposition nr 188.

kontrollstyrelsen anfört, hava de konventionsstater, varifrån smugglingen
utgått, icke ansett sig berättigade att utöva kontroll över utförseln av spritdrycker
med fartyg, som icke tillhöra fördragsslutande stats nationalitet.
Enligt vad jag inhämtat hava emellertid smuggelfartygen efter konventionens
tillkomst i sådan utsträckning växlat nationalitet, att numera
ytterst få, örn ens något, av de stora med sprit lastade depå fartygen föra
konventionsstats flagga. Konventionens bestämmelser hava därigenom
nästan helt och hållet satts ur kraft. För ernående av ett bättre resultat
härutinnan torde erfordras överenskommelse konventionsstaterna emellan
angående ingripande förändringar i konventionens bestämmelser. Beträffande
den närmare beskaffenheten av de erforderliga ändringarna är svårt
att nu yttra sig. Emellertid synes den av kontrollstyrelsen anvisade utvägen,
att vid en möjligen blivande ny överenskommelse taga sikte på
själva de exporterade spritvarorna, väl värd beaktande. Huruvida möjlighet
föreligger att träffa de för ändringarnas genomförande nödvändiga
överenskommelserna konventionsstaterna emellan, är även vanskligt att
avgöra. Dock vill jag i detta sammanhang framhålla, att de fördragsslutande
staterna i konventionen uttalat den uppfattningen, att smugglingen
borde bekämpas med alla till buds stående medel samt att detta mål borde
kunna uppnås på mest tillfyllestgörande sätt genom internationella
överenskommelser. Inom en nära framtid synes böra tagas under övervägande,
huruvida försök bör göras att få till stånd sådana ändringar i konventionen,
att därigenom större effektivitet i kampen mot spritsmugglingen
uppnås.

I ämbetsverkens yttranden samt i omförmälda, av rikskommittén mot
den olagliga rusdryckshanteringen avlåtna skrivelse hava framförts förslag,
vilka innefatta ändringar ej blott i spritinförsellagen samt lagen örn
utsträckt tillämpning av samma lag utan jämväl i varuinförsellagen, tullstadgan
och motorfordonsförordningen. Vissa av dessa förslag torde därjämte
förutsätta jämkningar i Helsingforskonventionen. Vidare har
framhållits lämpligheten av att i samband med förlängning av ifrågavarande
lagstiftnings giltighetstid taga under övervägande fråga örn en
mera enhetligt och effektivt verkande organisation till bekämpande av
spritsmugglingen och den olovliga tillverkningen av sprit. Sistnämnda
fråga, vilken sammanhänger med spörsmålet örn spritpolisens organisation,
torde emellertid kräva en mera ingående utredning. Först i samband därmed
torde även till behandling böra upptagas de föreslagna ändringarna
i tullstadgan och motorfordonsförordningen, vilka avse införande av mera
utförliga bestämmelser angående prejningssignaler m. m. Åtskilliga av
de föreslagna ändringarna i spritinförsellagen och varuinförsellagen beröra
frågor, vilka redan förut varit föremål för ingående prövning.
Såsom exempel härå må nämnas fråga dels örn giltigheten av inteckning
i fartyg, som förklarats förverkat, dels örn vissa ändringar i bestämmelserna
i 18 § 2 mom. spritinförsellagen angående förverkande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

beslagtagen egendom utan iakttagande av det i 1 mom. samma paragraf
föreskrivna kungörelseförfarande, dels örn forslingsredskap, som
beslagtagits jämlikt spritinförsellagen, må säljas innan lagakraftägande
utslag förelåge, dels oek örn angivarandel i böter och värdet av förverkad
egendom. Då nya omständigheter icke tillkommit, har jag icke funnit
anledning att nu ingå på dessa förslag.

Jag övergår härmed till att lämna en kortfattad redogörelse för de ändringsförslag,
som i detta sammanhang torde böra komma under bedömande.

Lagen nied särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med

spritdrycker och vin.

(Spritinförsellagen.)

1. 5 och 10 §§.

Tullfiskalen i Stockholm har föreslagit, att i spritinförsellagen måtte införas
bestämmelse av samma innebörd som 87 § i förordningen den 14
juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, i vilket författningsrum
stadgas, att den, som under tid, då han är ställd under tilltal för förbrytelse
mot förordningen, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han
därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats
och delgivits, dömas till det ansvar, som är stadgat för sådan förbrytelse,
dock att sammanlagda fängelsestraffet icke må överstiga två år.
Tullfiskalen har anfört, att avsaknaden av en dylik bestämmelse i spritinförsellagen
ofta medfört, att för olovlig befattning med sprit tilltalade
personer, vilka fortsatt med nämnda hantering och ånyo lagförts, kunnat
under avsevärd tid framåt undgå fällande utslag, enär domstolen jämlikt
4 kap. 9 § strafflagen måste sammanslå de särskilda målen och kunnat avgöra
samtliga först sedan det sist instämda målet slutförts. Därtill komme,
att, därest, såsom ofta vore fallet, en person, som för ett eller flera
brott av ifrågavarande slag blivit av underrätt dömd, överklagade utslaget
och förde saken ända upp till Kungl. Majit samt ånyo åtalades för
ytterligare sådant brott, det senaste målet i vissa fall icke kunde av underrätten
avgöras, förrän det tidigare målet blivit av Kungl. Majit avdömt.
Härigenom kunde ett till två år komma att förflyta, innan vederbörande,
som kanske alltjämt fortsatte sin olagliga hantering, befordrades till straff.

Generaltullstyrelsen har i detta avseende påpekat, att, därest domstol
vid utmätande av straff för flera brott, innefattande vart och ett olovlig
befattning med spritdrycker, nödgades tillämpa 4 kap. 9 § strafflagen,
detta i allmänhet föranlett därtill, att det sist åtalade brottet blivit lindrigare
bestraffat än som eljest skulle hava varit förhållandet. På grund
av sistnämnda och den av tullfiskalen påpekade olägenheten har styrelsen
funnit det vara angeläget, att ett stadgande av den innebörd, som tullfiskalen
föreslagit, intoges i spritinförsellagen.

20

Departements chefen.

Kungl. Majlis proposition nr 1S8.

Behovet av ett stadgande av ifrågavarande innebörd synes på nu förevarande
område göra sig gällande i samma grad som i fråga örn förseelser
mot rusdrycksförsäljningsförordningen. Jag får alltså tillstyrka införande
i spritinförsellagen av en dylik bestämmelse. Att låta bestämmelsen
bliva gällande för samtliga i lagen avsedda brott torde
emellertid icke lämpligen böra ske, utan torde densamma böra inskränkas
till att gälla allenast i fråga örn olovlig införsel (1 §), olovlig
befattning med olovligen införda drycker (5 §) samt olovlig befattning med
olovligen tillverkade drycker (10 §).

2 § oell 8 § 1 mom.

I 2 § 1 mom. första stycket stadgas förbud att med farkost av mindre
nettodräktigbet än 250 ton införa spritdrycker och vin från internationellt
eller utländskt område till svenskt territorialvatten. Enligt andra stycket
samma moment må Konungen, då särskilda omständigheter därtill föranleda,
beträffande farkoster av större nettodräktigbet än 250 ton meddela
motsvarande förbud att gälla i fråga om införsel till visst område
av svenskt territorialvatten. Vissa undantag från förbudet finnas angivna
i 2 mom. av samma paragraf. Enligt paragrafens 3 mom. må generaltullstyrelsen
jämväl för särskilda fall medgiva undantag från förbudet.
Bryter någon mot förbudet skall han med vissa undantag enligt 3 § 1 mom.
straffas såsom för olovlig införsel till riket. Åtal för överträdelse av förbudet
må på grund av bestämmelse i 3 § 2 mom. ej äga rum med mindre
generaltullstyrelsen giver lov därtill.

Kustbevakningsinspektören anser, att den i 2 § föreskrivna dräktigketsgränsen
av 250 ton bör böjas till förslagsvis 500 ton samt påpekar i samband
därmed, att av de för närvarande i Östersjön opererande spritfartygen
några finnas, som enligt tillförlitliga uppgifter hava en nettodräktighet
av över 250 ton. Dessa fartyg bade uppenbarligen anskaffats till
undvikande av risk att vid en eventuell prejning inom svenskt territorialvatten
beslagtagas. Tullkammaren i Umeå har föreslagit, att 2 § ändras
därhän, att förbudet skall avse alla fartyg, vilka föra last av sprit, som
skäligen kan anses vara avsedd att införas till riket.

Generaltullstyrelsen erinrar, att den nuvarande tontalsgränsen fastställts
med hänsyn till rederirörelsens berättigade intressen, och anmäler,
att styrelsen efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter
funnit sig icke böra föreslå sådana ändringar, som rubba
grunderna för det nuvarande förbudet mot införsel av spritdrycker och
vin till svenskt territorialvatten. Styrelsen anser fördenskull, att den
nuvarande tontalsgränsen bör bibehållas, och anför till stöd härför vidare: .

Under tiden från och med år 1927 hade styrelsen i 13 fall lämnat sådant
atalslov, som omförmäles i 3 § 2 mom. av lagen. I 3 av dessa fall hade
åtalet avsett olovlig införsel av sprit, som anträffats å svenska fartyg och

21

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

uppgivits utgöra skeppsproviant men av tullmyndigheterna ansetts överstiga
behovet under resan. De återstående 10 fartygen hade varit av
främmande nationalitet och innehaft större partier sprit, i 5 fall överstigande
10,000 liter. Av fartygen hade 2 varit tyska, 2 ungerska, 1 finskt,
1 danskt, 1 estniskt, 1 litauiskt och 1 tjeckoslovakiskt samt 1 hemmahörande
i Danzig. Begäran örn åtalslov hade icke i något fall av styrelsen förvägrats.
Den sprit, som medföres såsom last på spritsmugglarfartygen,
vöre så gott som undantagslöst förvarad på bleckdunkar av beskaffenhet
att icke användas i den legitima handeln. Bland annat på grund härav
förelåge icke någon svårighet för kustbevakningspersonalen att skilja mellan
spritsmugglarfartyg och andra fartyg. Med hänsyn härtill skulle det
kunna ifrågasättas, huruvida icke det i förevarande paragraf stadgade förbudet
kunde utsträckas till att gälla även fartyg med en dräktighet av
250 ton eller mera, vilka medförde sprit å kärl, som på grund av sin
beskaffenhet vore särskilt ägnade att användas i och för olovlig varuinförsel.
Då emellertid ett dylikt förbud skulle kunna på olika sätt kringgås,
hade styrelsen icke ansett sig böra framlägga förslag i sådant hänseende.
Vad därefter anginge kustbevakningsinspektörens förslag om höjning av
tontalsgränsen till 500 ton, ville styrelsen framhålla, att spritsmugglingen
syntes alltmera bedrivas på det sätt, att större ångfartyg i någon östersjöhamn
intoge spritlast enbart eller jämte annan last, varefter spriten ilandfördes
med smärre, snabbgående motorbåtar. Det torde därför vara av
behovet påkallat, att kustbevakningen ägde befogenhet att uppbringa även
spritlastade fartyg av större dräktighet än 250 ton. Enligt kungörelsen
den 27 november 1925 (nr 465) med särskilda bestämmelser örn utförsel från
riket av rusdrycker vore en tontalsgräns av 500 ton fastställd. Antalet
fartyg, vilka för närvarande enligt av styrelsen med stöd av nämnda
kungörelse lämnade tillstånd ägde utföra och i internationell fart befordra
rusdrycker, utgjorde 43, tillhöriga 6 olika rederier. Av dessa fartyg ägde
4 en dräktighet, understigande 250 ton, och hade styrelsen för desamma,
tillika medgivit undantag från det i förevarande paragraf stadgade förbudet
mot införsel av spritdrycker och vin. Därest tontalsgränsen vid införsel
höjdes till 500 ton, syntes alltså undantag från införselförbudet erfordras
beträffande ytterligare åtminstone ett 40-tal fartyg. Söktes och
beviljades emellertid icke sådan dispens, skulle fartygsbefälhavarna, när
fartygen till riket fraktade spritdrycker och vin till införselberättigade
bolag, göra sig förfallna till böter enligt 3 § 1 morn. andra stycket. Visserligen
finge åtal i sådant fall icke anställas utan styrelsens tillstånd. Men
frihet från straff i fall, varom nu vore fråga, torde icke böra vara beroende
på styrelsens prövning av åtalsfrågan utan vara stadgad i lagen.
Höjning av tontalsgränsen torde därför påkalla jämväl ändring i 3 § 1
mom.

Enligt vad som framgår av en generaltullstyrelsens yttrande bifogad,
av kustbevakningsinspektören avlåten skrivelse den 17 november 1932 har
denne för styrelsen anmiilt, att grundad anledning funnes att befara, att
försök till olovlig införsel av spritdrycker korinne att göras av ett större
namngivet ångfartyg, mätande cirka 31S nettoregistorton, som med last
av 370,000 liter sprit nyligen utklarerat från Gdynia och sannolikt ämnade
hemsöka den norrländska kusten. På grund härav har kustbevakningsinspektören
anhållit, att styrelsen måtte hos Kungl. Majit hemställa om

22

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

meddelande av förbud jämlikt 2 § 1 mom. 2 stycket för fartyg av mindre
nettodräktighet än förslagsvis 500 ton att från internationellt eller utländskt
område införa spritdrycker oell vin till svenskt territorialvatten
å visst angivet område av rikets ostkust. Nämnda anhållan har, enligt
vad styrelsen i sitt yttrande meddelat, icke givit anledning till någon
styrelsens åtgärd.

I lagen den 8 juni 1923 (nr 148) angående förbud i vissa fall mot införsel
av spritdrycker och vin till svenskt territorialvatten (territorialvattenslagen)
stadgades för första gången dylikt förbud. Förbudet avsåg införsel
med farkost av mindre nettodräktighet än 120 ton. Vid tillkomsten av
lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin överfördes i sagda lag territorialvattenslagens
bestämmelser, därvid dock tontalsgränsen höjdes, så att förbudet
kom att avse farkost av mindre nettodräktighet än 250 ton. Emellertid
hava de yrkesmässiga smugglarna övergått till att begagna större
fartyg än tidigare, i följd varav den nuvarande gränsen för förbudet mot
införsel till svenskt territorialvatten blivit allt för låg. Önskvärt vore
därför, att förbudet kunde utsträckas att gälla alla fartyg, oberoende av
storleken. Härför torde emellertid hinder nu som tidigare möta ur synpunkten
av den lojala samfärdselns berättigade intressen. Enligt vad
jag inhämtat, har de gångna årens erfarenhet visat, att nu gällande bestämmelser
icke i någon mån lagt hinder i vägen för den lojala transiteringen
av spritdrycker genom svenskt vatten från en främmande makt
till en annan. Det enda område å svenska kusten, där en sådan trafik
äger rum i någon mera avsevärd utsträckning, är vid Öresund. Enligt 2
mom. i förevarande paragraf utgör emellertid ifrågavarande förbud icke
hinder för införsel till svenskt territorialvatten av spritdrycker och vin
vid genomfart utan onödigt uppehåll genom Öresund mellan Falsterbo rev
och Kullens fyr från internationellt eller utländskt område till annat
sådant område, såvida av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke äro avsedda att olovligen införas till riket; dock må vattenområde
inom en halv kilometer från svenska landet icke befaras. Att
fartyg i sådan trafik inkomma å andra områden längs svenska kusten
torde höra till undantagen. Därtill kommer, att de fartyg, från vilka
smuggling i nämnda farvatten kan tänkas äga rum, äro väl kända av
kustbevakningen, och ett vanligt handelsfartyg behöver därför icke riskera
att bliva prejat. I generaltullstyrelsens yttrande framhålles, att styrelsen
med stöd av 2 § 3 mom. för närvarande medgivit undantag från det
i förevarande paragraf stadgade förbudet mot införsel av spritdrycker
och vin beträffande fyra fartyg, vilka hava en dräktighet understigande
250 ton. Därest tontalsgränsen, på sätt kustbevakningsinspektören förordat,
höjes till 500 ton anser generaltullstyrelsen, att undantag från införselförbudet
erfordras beträffande ytterligare åtminstone ett 40-tal far -

23

Kungl. May.ts proposition nr 188.

tyg, tillhörande sex rederier. Då avsikten nied ifrågavarande införselförbud
icke varit att lägga någon tunga på den lojala trafiken utan allenast
att i möjligaste mån hindra den olovliga spritinförseln, torde man hava
anledning förmoda, att för nämnda fartyg sökta tillstånd till undantag
från förbudet även komma att beviljas, såvida icke någon giltig anledning
till vägran föreligger. Örn i något undantagsfall ett fartyg med last
av spritdrycker till införselberättigat bolag inkommer, för vilket av förbiseende
införseltillstånd icke begärts, synes anledning även föreligga att
vägra eventuellt begärt tillstånd till åtal. Slutligen vill jag framhålla,
att bestämmelserna örn skyldighet att hos generaltullstyrelsen söka tillstånd
för rätt att med fartyg upp till 500 ton få utföra spritdrycker icke
synas hava vållat några svårigheter. Vid angivna förhållanden finner
jag mig böra tillstyrka, att den i 2 § 1 mom. första stycket angivna tontalsgränsen
nu höjes till 500 ton.

Enligt 8 § 1 mom. stadgas, bland annat, att örn vid brott mot förbud att
införa spritdrycker och vin å svenskt territorialvatten i annat fall, än i
3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, nyttjats farkost av mindre
nettodräktighet än 250 ton skall forslingsredskapet under vissa angivna
omständigheter vara förverkat. I 3 § 1 mom. andra stycket omnämnd olovlig
införsel är sådan, där av omständigheterna uppenbarligen framgår, att
dryckerna icke varit avsedda att olovligen införas till riket. I 3 § 1 mom.
tredje stycket avses det fall, att den farkost, med vilken dryckerna forslats,
på grund av verklig sjönöd tvingats att ingå på svenskt territorialvatten.

En höjning av den i 2 § 1 mom. omnämnda tontalsgränsen till 500
ton synes böra medföra, att motsvarande höjning äger ruin i 8 § 1 mom.

Lagen om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Den förut omnämnda, i Helsingforskonventionen fastslagna rätten till
ingripande mot fartyg utanför territorialvattensgränsen har kommit till
uttryck i konventionens art. 9 första stycket, enligt vilket envar konventionsstat
förpliktar sig att icke göra någon invändning mot att annan
konventionsstat tillämpar sina egna nationella lagar i fråga
om fartyg, som uppenbarligen syssla med smuggling och anträffas inom
en zon, sträckande sig tolv sjömil från kusten eller därutanför belägna
yttersta skär. Denna möjlighet till ingripande mot fartyg, som uppehålla
sig utanför territorialvattnet i uppenbart syfte att få spritdrycker
införda till riket, begagnade sig statsmakterna av genom utfärdandet av
lagen den 27 november 1925 om utsträckt tillämpning av lagen den 20
juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med
spritdrycker och vin. Det i nämnda lag den 27 november 1925 intagna
stadgandet, att såsom olovlig införsel till territorialvattnet skall anses,

24

Kungl. May.ts proposition nr 188.

ela spritdrycker med fartyg införts till den i lagen angivna zonen och
det uppenbarligen framginge av omständigheterna, att syftet med fartygets
uppehåll i nämnda farvatten vore att företaga eller främja olovlig
införsel till riket, begränsades, i likhet med vad då gällde beträffande
förbudet att införa spritdrycker till territorialvattnet, till att avse
fartyg av mindre nettodräktighet än 250 ton. Då emellertid den sålunda
bestämda gränsen av skäl, som framgår av vad förut anförts i
fråga örn 2 § 1 mom. spritinförsellagen, numera måste anses allt för låg,
torde dräktighetsgränsen i likhet med vad som föreslagits i avseende å
sistnämnda lagrum lämpligen böra sättas till 500 ton. Även efter en sådan
förändring står lagen i överensstämmelse med Helsingforskonventionen.

Lagen om straff för olovlig varuinförsel.

(Varuinförsellagen.)

Förslag till lag örn upphörande av gränstullrätt.

12 § varuinförsellagen.

Enligt 12 § 2 mom. varuinförsellagen må, då någon är på sannolika
skäl misstänkt för brott, varå straffarbete eller fängelse enligt lagen
kan följa, husrannsakan företagas hos honom för eftersökande av egendom,
som kan antagas vara genom brottet förverkad. Under vissa angivna
förutsättningar må enligt nämnda moment husrannsakan äga rum
hos annan än den misstänkte. Bland de myndigheter, som enligt lagrummet
äga befogenhet förordna örn husrannsakan, har upptagits, utom
Konungens befallningshavande, landsfogde, lands- och stadsfiskal samt
vissa tullmyndigheter, även chef för polisväsende i stad. Husrannsakan
må verkställas av, bland andra, tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans
ställning eller av polisman i befälsställning, som av Konungens
befallningshavande därtill särskilt förordnats.

Vad i nämnda lagrum finnes stadgat skall, enligt 9 § spritinförsellagen,
äga motsvarande tillämpning, då fråga är örn brott, som avses i 1 kapitlet
sistnämnda lag.

Rikskommittén mot den olagliga rusdryckshanteringen anmärker, att
dessa bestämmelser äro så utformade, att de mera sällan kunna komma
till användning, och detta bland annat av den orsak, att i ytterst få fall
tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans ställning eller polisman i befäls
ställning finnes tillgänglig för förrättningens utförande.

Kustbevakningsinspektören understryker vad kommittén sålunda anmärkt,
med hänvisning till att vissa kustdistrikt, nämligen Visby och
Ölands samt de norrländska kustuppsyningsmansområdena med undantag
av Haparanda, sakna kustöveruppsyningsmän. Tullkammaren i

25

Kungl. Marits proposition nr 188.

Haparanda förordar att rätt att verkställa husrannsakan bör tilldelas
samtliga i tullverket anställda tjänstemän i lägre grad än överuppsyningsmans,
vilka genomgått utbildningskurs i detektivtjänst med godkända
betyg, ävensom tjänstemän i uppsyningsman grad, vilka befunnits
äga den författningskunskap, som fordras av ledare av husrannsakan,
för att olagligt förfarande vid dylik förrättning icke skall behöva
riskeras.

Generaltullstyrelsen finner icke anledning föreslå ändring i dessa bestämmelser.

I ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag örn vissa Departements
tvångsmedel i brottmål, vilket lagförslag på grund av remiss den 3 chefen.
februari 1933 underställts lagrådets granskning, har under 13 § intagits
bestämmelser av innehåll, att om någon på sannolika skäl är misstänkt
för brott, varå efter lag kail följa straffarbete eller fängelse, husrannsakan
må företagas bos honom för eftersökande av föremål, som är underkastat
beslag, eller av annat, som kan bidraga till utredning angående
brottet. Under vissa angivna förutsättningar må enligt förslaget
husrannsakan äga rum även bos annan än den misstänkte. Bland
de myndigheter, som enligt 14 §, jämförd med 3 §, i samma förslag äga
förordna örn husrannsakan, bar upptagits, utom Konungens befallningsbavande,
landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal, jämväl polismästare
och polisintendent, som är chef för kriminalavdelning i stad. Verkställande
av husrannsakan må uppdragas åt polisman, som därför finnes
lämplig.

Förslaget till lag örn vissa tvångsmedel i brottmål torde komma att
föreläggas årets riksdag till antagande. Det synes då lämpligt, att varuinförsellagens
bestämmelser i nu ifrågavarande avseenden bringas till
överensstämmelse med motsvarande stadganden i nämnda förslag. Jag
tillstyrker sålunda att de härför erforderliga jämkningarna vidtagas i
12 § varuinförsellagen.

16 § varuinförsellagen.

Upphörande av gränstullrätt.

Mål angående brott, som avses i varuinförsellagen, skall enligt 16 §
1 mom. samma lag anhängiggöras vid tullmålsdomstol. I nämnda paragrafs
2 mom. stadgas, att tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt
som tullkammare eller på avdelningar fördelad tullförvaltning
finnes, stadens rådhusrätt och för annan ort rådhusrätten i närmaste
stad, där tullkammare eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes, eller
gränstullrätt, örn sådan är närmare. Vid tullmålsdomstol handläggas
även mål enligt lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin (13 §), tulistadgan
den 7 oktober 1927 (233 §) m. fl. författningar.

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 188.

I särskilda skrivelser den 5 december 1932 har statsrådet oell chefen
för justitiedepartementet anmodat domhavande!! i Torneå domsaga
samt ordföranden i gränstullrätten i Norrbottens län att avgiva yttranden
över en inom justitiedepartementet upprättad promemoria angående
indragning av sistnämnda domstol. Sedan yttrandena inkommit har
generaltullstyrelsen den 7 januari 1933 och Svea hovrätt den 19 i samma
månad avgivit infordrade utlåtanden i ämnet.

Gränstullrätt skulle enligt kungl, brev den 16 mars 1725 med flera stadganden
finnas »i varje av de vid rikets gränser indelte tullinspektorsdistrikt,
där sådan rätt kan nödig finnas». Sådana rätter funnos inom
Norrbottens, Jämtlands, Värmlands, Älvsborgs och Kopparbergs län.
En den 7 maj 1831 utfärdad kungörelse angående förändrad organisation
av tulldomstolarna innehöll bland annat den bestämmelsen, att
gränstullrätterna i Jämtlands och Norrbottens län med hänsyn till tullstationernas
avlägsenhet från närmaste stad med rådstuvurätt tills vidare
skulle fortfara. Sedan gränstullrätten i Jämtlands län enligt kungl,
skrivelse till Svea hovrätt den 27 november 1917 indragits från och med
år 1918, återstår numera allenast gränstullrätten i Norrbottens län.

Angående gränstullrättens organisation är följande att anmärka. Uti
ett kungl, brev den 30 juli 1817, varigenom antalet gränstullrätter inom
vissa län utökades, stadgades i fråga örn de nya domstolarnas sammansättning
följande: »I likhet med vad vid detta slags domstolar för närvarande
iakttages, skola nämnda gränstullrätter utgöras av inspektorn i
distriktet såsom ordförande och till ledamöter av en kronobetjänt samt
frenne av häradets nämnd, som närmast äro boende intill det ställe, där
rätten har sitt sammanträde.» I samma kungl brev funnos därjämte bestämmelser
örn ordförandens skyldighet att föra dombok, ombesörja utskrivandet
av expeditioner samt insända vederbörlig renovation av domboken.

Enligt ett den 13 februari 1849 utfärdat kungl, brev genomfördes den
förändringen i gränstullrätternas sammansättning, att ordförande i
gränstullrätt skulle vara en av Svea hovrätt förordnad lämplig person.
I övrigt bibeliöllos gränstullrätterna vid sin förutvarande organisation.
Därefter har ingen förändring i fråga örn gränstullrätternas sammansättning
vidtagits. För närvarande består således gränstullrätten inom
Norrbottens län av en av Svea hovrätt förordnad ordförande samt tre
nämndemän jämte en landsfiskal såsom bisittare.

Rättens sammanträden hållas i Haparanda, varest finnes tullkammare.
Enligt kungörelsen den 6 december 1907 skall gränstullrätten inom Norrbottens
län årligen hålla sex ordinarie sammanträden, vilka skola taga
sin början, ett den 15 januari, ett den 15 mars, ett den 15 maj, ett den 1
augusti, ett den 15 oktober och ett den 15 december. Jämlikt samma kungörelse
kan dessutom gränstullrätten mellan ordinarie sammanträden
hålla extra sammanträde för handläggning av mål, som påkallar skynd -

27

Kungl. Marits proposition nr 188.

sam behandling, jämte andra mål, vilka lämpligen kunna samtidigt företagas.
Örn extra sammanträde förordnar generaltullstyrelsen efter anmälan
av tullfiskalen; och utsätter rättens ordförande dag för sammanträde.
Enligt uppgift från generaltullstyrelsen har ett extra sammanträde
hållits hösten 1932 men i övrigt ej under senare tid.

I den inom justitiedepartementet utarbetade promemorian heter det
vidare:

»Därest gränstullrätten indrages utan att bestämmelserna örn tullmålsdomstol
samtidigt undergå ändring, skulle sådana mål, som nu
handläggas av gränstullrätten, i stället handläggas av rådstuvurätten i
Luleå. En sådan överflyttning torde emellertid vara olämplig dels på
grund av avståndet från gränstrakterna till Luleå och dels av det skäl
att kunskap i finska språket, som ej sällan erfordras vid handläggning
av ifrågavarande mål, i regel ej kan påräknas inom rådstuvurätten i
Luleå. En överflyttning av ifrågavarande mål till Torneå tingslags häradsrätt,
vars tingsställe är Haparanda, synes medföra åtskilliga fördelar
i jämförelse med den nu rådande ordningen. Antalet ordinarie rättegångstillfällen,
då tullmål kunde upptagas, komme att ökas från 6 till 10
örn året. Det större antalet vid målens handläggning tjänstgörande
nämndemän skulle medföra bättre kännedom örn de lokala förhållandena.
Den oklarhet, som för närvarande i flera hänseenden lärer råda
beträffande innebörden av de örn gränstullrätten gällande bestämmelser
— såsom angående omröstning till dom, uppgifter för bötesindrivning
m. m. — skulle ej längre göra sig gällande. Några olägenheter beträffande
tullmålens behandling skulle icke uppstå; i detta sammanhang
bör nämnas, att kunskap i finska språket städse lärer kunna förutsättas
hos häradshövdingen i Torneå domsaga.»

Såväl domhavanden i Torneå domsaga som ordföranden i gränstullrätten
framhåller i sitt yttrande riktigheten av de skäl, som i promemorian
andragits för tullmålens överflyttning till Torneå tingslags häradsrätt,
nämligen större snabbhet vid avgörandet av nämnda mål och
större ortskännedom inom nämnden. Ordföranden i gränstullrätten har
vidare påpekat, att mot ett överflyttande av gränstullrättens göromål å
rådhusrätten i Luleå talade — förutom vad i promemorian anförts —
jämväl den omständigheten, att statsverkets kostnader för av åklagaren
inkallade vittnen i tullmål skulle vid handläggning inför rådhusrätten
i Luleå bliva väsentligt högre än nu vore fallet.

Generaltullstyrelsen uttalar som sin mening, att därest genom indragning
av gränstullrätten rådhusrätten i Luleå skulle komma att handlägga
de tullmål, som nu gränstullrätten äger upptaga, detta skulle av
skäl, som anförts i promemorian, medföra så stora olägenheter i olika
avseenden, att i sådant fall indragning av gränstullrätten icke borde
ifrågakomma. Något principiellt hinder mot att tullmålen överflyttades
från gränstullrätten till Torneå tingslags häradsrätt syntes icke
föreligga. Styrelsen erinrade härvid, att häradsrätten redan enligt 13 §
1 mom. tredje stycket lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin äger att upp -

28

Kungl. Martts proposition nr 188.

Iftl ’ Tr fT® ! 5 § av Samma laS’ vai’vid talan föres av allmän
åklagare. Ur tullverkets synpunkt torde enligt styrelsens förmenande

icke några olagenheter behöva uppstå, därest nämnda häradsrätt skulle
hilva behörig upptaga tullmai av alla slag, och tullförvaltaren i Haparanda
schrada skulle hava att i egenskap av åklagare tjänstgöra vid häradsrätten
Emellertid förutsatte styrelsen, att de mål, i vilka tullåklagaren
för talan komma att handläggas å särskild rättegångsdag, så att
tullaklagaren icke mer än nödigt hindrades att fullgöra övriga göromål
vid tullforvaltartjansten, Antalet vid gränstullrätten handlagda mål
hade under 1932 avsevärt ökats. Antalet till tullkammaren i Haparanda
inkomna rapporter angående förseelser mot tullförfattningarna utgjor Jqqo5

Ui?der år 1931 °Ch 172 Under år 1932’ darav 113 under sista halvåret
1932. Därest gränstullrätten skulle bibehållas, torde det därför bliva erforderligt
att oka antalet sammanträden. Jämlikt 2 § omförmälda kungörelsen
den 6 december 1907 ägde visserligen styrelsen förordna, att gränstullratten
frage hålla extra sammanträden mellan ordinarie sammanträden,
men denna befogenhet hade icke synts styrelsen vara tillräcklig för
att styrelsen skulle kunna förordna om hållande av extra sammanträden
allenast på grund av en fortgående stegring av tullmålens antal. Genom
dessa måls överflyttande å häradsrätten, som årligen holle tio sammanträden,
torde vinnas det syftemål, som skulle tillgodoses genom ändrade
bestämmelser och gränstullrättens sammanträden. Vidare ville
styrelsen framhålla, att förseelser mot tullstadgan och tullordningen
samt åtskilliga smugglingsbrott ej vore belagda med svårare straff än
böter, högst 500 kronor, varför dylika mål kunde av häradsrätten handläggas
även å tingssammanträden med tremansnämnd. Styrelsen tillstyrkte på
grund av vad sålunda anförts, att den ifrågasatta åtgärden vidtoges snarast
möjligt.

Svea hovrätt har icke haft något att erinra mot att Torneå tingslags
häradsrätt förklaras vara tullmålsdomstol.

I fråga om den ekonomiska innebörden av den föreslagna ändringen
anföres i promemorian:

»För närvarande utgår till ordföranden i gränstullrätten enligt kungl,
rev den -1 juni 1907 ett årligt arvode av 2,000 kronor ävensom enligt
kungl, brev den 18 juni 1910 för varje extra sammanträde ett särskilt
arvode av 75 kronor. Till tolk för finska språket vid gränstullrätten utgår
ett ärligt arvode av 300 kronor. De såsom bisittare tjänstgörande
ua^ridfmarineri åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gallande resereglemente, vilka ersättningar utgå av tullmedel och enligt
uppgift för närvarande uppgå till sammanlagt mellan 350 och 400 kronor
ärligen. Vid en överflyttning av ifrågavarande mål till Torneå
tingslags häradsrätt skulle arvodet åt ordföranden i gränstullrätten
ävensom — då särskild tolk för finska språket finnes inom Torneå tingsas
— arvodet åt tolken vid gränstullrätten bliva överflödiga. Särskild
ersättning till de vid häradsrätten tjänstgörande nämndemännen skulle
icke föranledas av tullmålens behandling vid de allmänna sammanträ -

29

Kungl. May.ts proposition nr 188.

deria. Genom överflyttningen skulle sålunda för statsverket uppstå en
årlig besparing av omkring 2,650 kronor.»

I promemorian framhålles emellertid, att en överflyttning av tullmålen
skulle för häradsrätten medföra en icke oväsentlig ökning av arbetsbördan
såsom framginge av följande tabeller:

Tab. I. Gränstullrättens verksamhet åren 1917—1930.

Å r

Från föregå-ende år upp-skjutna mål

Under året
inkomna
mål

Summa

Under året
slutligen
handlagda mål

Till följande
år uppskjutna
mål

1917 ........................

24

61

85

48

37

1918 ........................

37

232

269

187

89

1919 ........................

89

63

152

150

2

1920 ........................

2

61

63

48

15

1921 ........................

15

151

166

ilo

56

1922 ........................

56

180

236

173

63

1923 ........................

63

122

185

151

34

1924 ........................

34

87

121

90

31

1925 ........................

31

59

90

78

12

1920 ........................

12

49

61

49

12

1927 ........................

12

57

69

65

4

1928 ........................

4

36

40

36

4

1929 ........................

4

75

79

53

26

1930 ........................

26

93

119

94

25

Tab. II. Arbetsbördan i Torneå domsaga, jämförd med arbetsbördan i närliggande domsagor.

Slutligt

a n d 1 a g

d a

ärenden (utom konkurs-

ärenden)

1929

1930

1929

1930

Torneå domsaga ...........................

490

582

1,296

1,304

Gällivare » ...........................

985

904

1,362

1,593

Kalix » ...........................

355

454

1,972

1,927

Luleå » ...........................

796

739

2,545

2,651

Piteå » ...........................

361

494

2,168

2,577

Örn den ökning av tullmålens antal, som tabell I utvisade, skulle fortsätta,
kan överflyttningen enligt vad som framhållits i promemorian få
avgörande betydelse för frågan om behovet av biträdande domare (sekreterare)
i domsagan. Enligt kungl, breven den 15 februari 1841 och den
6 april 1858 utgår för närvarande av statsmedel ersättning till vissa

30

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 188.

rådhusrätter för handläggning av tullmai. Ersättningen utgör 15 kronor
för varje slutligen avgjort tullmai utöver det antal av sex sådana
mal, som årligen bör av varje rådhusrätt kostnadsfritt för tullverket
handläggas och avdömas. Slutligen framhålles i promemorian, att
någon motsvarande ersättning till häradshövdingen icke torde böra utgå.

Ordföranden i gränstullrätten ifrågasätter med hänsyn till den under
sista halvåret 1932 inträdda oavbrutna stegringen av gränstullrätten»
arbete, huruvida icke lämpligen borde anstå med den föreslagna omregleringen,
intill dess mera normala förhållanden inträtt. Det syntes nämligen
kunna befaras, att arbetsbördan i Torneå domsaga vid en överflyttning
av tullmålen under nuvarande förhållanden bleve så stor att,
därest tingsmyndiga notarier icke funnes vid domsagan, biträdande domare
måste anställas, i vilket fall knappast någon besparing för statsverket
skulle uppstå genom omregleringen. I detta sammanhang meddelar
ordföranden i gränstullrätten, att antalet paragrafer i gränstullrättens
dombok under 1931 uppgått till 133 men under 1932 till omkring
275.

Domhavanden i Torneå domsaga framhåller, att så länge nuvarande
rikliga tillgång på notarier förefinnes, något behov av biträdande domare
i domsagan icke torde uppstå. Domhavanden hemställer emellertid,
att örn ifrågavarande lagändringar bomme till stånd, en lönefyllnad
med åtminstone 300 kronor för år räknat måtte tillerkännas honom såsom
häradshövding, samt anför till stöd härför:

»Ur ekonomisk synpunkt skulle, enligt de principer, som i promemorian
framlagts, överflyttningen av tullmålen till häradsrätten verka
för mig såsom häradshövding synnerligen oförmånligt. Jag inser väl,
att jag icke kan för rätt till ersättning för tullmålens handläggning åberopa
samma rättsgrunder som de rådhusrätter, som handlägga dylika
mål, enär denna omständighet sammanhänger med de för städerna gällande
privilegier. De sportler, som gränstulldomaren åtnjuter för protokollslösen,
äro ytterst obetydliga — högst 25 kronor årligen, enligt av
gränstulldomaren lämnad uppgift — beroende därpå, att det sällan förekommer,
att svarandepart begär utskrift i dylika mål. Örn dessa mål
skulle handläggas av häradsrätt, bleve denna lösen ännu mindre, med
hänsyn därtill, att enligt 3 § expeditionslösenförordningen häradsrätt
icke äger debitera så hög protokollslösen som gränstullrätt. Jag beräknar
härjämte, att, örn tullmålen bomme att överflyttas till Torneå tingslags
häradsrätt, jag såsom häradshövding komme att få vidkännas en merutgift
av minst 300 kronor per år för inköp av normalpapper och andra
skrivmaterialier, kostnad för utskrift och ökad slitning av skrivmaskiner.

Generaltullstyrelsen erinrar, att å tullverkets omkostnadsstat för budgetåret
1932/1933 äro under anslagstiteln »kostnader för avdömande av
tullmål» upptagna en anslagspost å 2,000 kronor till arvode åt särskild
ordförande i gränstullrätten inom Norrbottens län samt en anslagspost
å 300 kronor till arvode till tolk för finska språket vid samma

Kungl. Majlis proposition nr 188.

31

gränstullrätt. I sitt den 20 september 1932 avgivna förslag till reglering
av tullverkets utgiftsstater för budgetåret 1933/1934 bar styrelsen upptagit
dessa anslagsposter med oförändrade belopp. Därest indragning
av gränstullrätten beslutas, torde alltså dessa båda anslagsposter böra
avföras från staten.

Svea hovrätt framhåller, att åt häradshövdingen i Torneå domsaga,
därest Torneå tingslags häradsrätt förklaras vara tullmålsdomstol, torde
böra tillerkännas ersättning med 300 kronor för år för de ökade utgifter,
som därigenom komme att tillskyndas honom.

Av utredningen framgår, att starka skäl tala för en överflyttning av
gränstullrättens göromål å Torneå tingslags häradsrätt. Genom häradsrättens
tätare sammanträden skulle rättsskipningen i tullmålen bliva
snabbare, vartill kommer att man hos häradsrätten kan förutsätta större
person- och ortskännedom än hos gränstullrätten. Den för handläggningen
av ifrågavarande mål nödvändiga kunskapen i finska språket finnes
även representerad hos häradsrätten. Slutligen skulle den föreslagna förändringen,
såsom framgår av yttrandena från generaltullstyrelsen och
domhavanden i Torneå domsaga, medföra viss besparing. Jag finner mig
alltså kunna tillstyrka den föreslagna förändringen.

För densammas genomförande erfordras bestämmelser angående gränstullrättens
upphörande. Som förut anförts genomfördes indragningen av
gränstullrätterna i Jämtland genom en kungl, skrivelse till Svea hovrätt.
Den nu till indragning föreslagna gränstullrätten är emellertid den sista i
sitt slag. Då det med hänsyn till de nuvarande tullmålsdomstolarnas antal
och läge icke föreligger någon anledning förmoda, att nya gränstullrätter
skola bliva erforderliga, synes alltså hela institutet kunna upphöra att
gälla. Detta torde lämpligast ske genom en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag. De bestämmelser angående gränstullrätt, som sålunda
skulle träda ur kraft, återfinnas — utom i 16 § 2 mom. varuinförsellagen
och förut anmärkta författningar — i förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen § 1 första avdelningen samt i
förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften 1 § första
avdelningen. Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft
den 1 juli 1933. I densamma lärer böra intagas övergångsbestämmelser,
innebärande, att mål, som vid lagens ikraftträdande är hos gränstullrätten
anhängigt, skall till fortsatt handläggning upptagas och avdömas av domstol,
som enligt lagen den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel är
behörig tullmålsdomstol.

Vid genomförande av den föreslagna ändringen i 16 § varuinförsellagen
synes man kunna gå ett steg längre än som ursprungligen varit avsett.
Generaltullstyrelsen har i sitt utlåtande beträffande den för åtgärdens
vidtagande erforderliga ändringen i paragrafens andra moment ifråga -

Departementschefen.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

satt, huruvida icke med uteslutande av orden »eller gränstullrätt, örn sådan
är närmare» till paragrafen borde göras ett tillägg av innehåll, att
Konungen må, där så prövas lämpligt, bestämma, att häradsrätt skall
vara tullmålsdomstol i stad, där rådhusrätt icke finnes men tullkammare
är inrättad. Genom ett sådant tillägg till paragrafen, har styrelsen anfört,
skulle, därest vissa smärre rådhusrätter bomme att indragas, tullmålsdomstol
fortfarande kunna finnas i stad, vars rådhusrätt indragits,
men där tullkammare är förlagd. Det sålunda framställda förslaget synes
mig värt beaktande. Enligt 1 § lagen den 13 juni 1924 örn stads läggande
under landsrätt äger Konungen på framställning av vederbörande stadsfullmäktige
eller eljest med deras samtycke förordna, att rådhusrätt i stad
skall upphöra och staden läggas under landsrätt. Beträffande stad, vars
folkmängd understiger 3,000 personer, äger Konungen under vissa förutsättningar
även utan stadens samtycke meddela sådant förordnande. I
åtskilliga av de städer, beträffande vilka sistnämnda lag kan tänkas komma
till användning, finnes tullkammare inrättad. Såsom exempel kunna
nämnas Piteå, Skellefteå, Örnsköldsvik, Motala, Ronneby, Sölvesborg, Simrishamn,
Falkenberg och Strömstad, av vilka städer icke någon har en
folkmängd uppgående till 6,000 personer. Rådhusrätten i en sådan stad
är tullmålsdomstol för staden och den omgivande landsbygden. Örn rådhusrätten
indrages och staden lägges under landsrätt skulle enligt nu
gällande bestämmelser de tullmål, som rådhusrätten haft att handlägga, i
stället upptagas av tullmålsdomstol i närmast belägna stad. Då avståndet
till denna i åtskilliga fall är ganska avsevärt, skulle härigenom förorsakas
betydande olägenhet vid rättsskipningen. Denna olägenhet kunde undvikas,
därest Konungen i vissa fall ägde att vid stads läggande under landsrätt
förordna, att tullmålsdomstol för staden skall vara den häradsrätt,
under vars domvärjo staden kommer att lyda. En allmän regel, att sådan
häradsrätt skulle vara tullmålsdomstol synes emellertid icke lämpligen
böra införas. Av gammalt har tullmålsdomstol varit förlagd till plats,
där tullkammare varit belägen. Då denna regel fortfarande synes böra
iakttagas, torde en förutsättning för att häradsrätt skall kunna bliva tullmålsdomstol
vara den, att häradsrätten har tingsställe i staden. Detta
är även förhållandet beträffande förut omnämnda städer med undantag
av Piteå och Simrishamn. Jag anser mig därför med nu angivna inskränkning
kunna biträda generaltullstyrelsens förslag. De nya bestämmelserna
böra — i likhet med vad som föreslagits i fråga örn bestämmelserna
örn upphörande av gränstullrätt — träda i kraft den 1 juli 1933.

I det nu aktuella fallet, Torneå tingslags häradsrätts övertagande av
gränstullrättens verksamhet, erfordras sedan de föreslagna lagändringarna
vidtagits ett Kungl. Maj:ts beslut, varigenom häradsrätten förordnas
till tullmålsdomstol. Nämnda beslut torde böra fattas på chefens för justitiedepartementet
föredragning. Då gränstullrättens sista ordinarie sammanträde,
såsom jag förutsätter, kommer att äga rum den 15 maj inne -

33

Kungl. Maj.-ts proposition nr 188.

varande år, borde Kungl. Marits nämnda beslut — för att övergången till
den nya ordningen icke skall medföra några olägenheter — komma vederbörande
tillhanda i god tid före nämnda dag. Det synes alltså önskvärt,
att ifrågavarande lagar örn möjligt utfärdas före sagda tidpunkt.

Den i årets statsverksproposition föreslagna utgiftsstaten för tullverket
för budgetåret 1933/1934 upptager under omkostnadsstaten bland annat
en anslagspost å 2,000 kronor till särskild ordförande i gränstullrätten
inom Norrbottens län och en anslagspost å 300 kronor till arvode
till tolk för finska språket vid samma gränstullrätt. Därest de av mig
framlagda förslagen upphöjas till lag, bliva ifrågavarande anslagsposter
obehövliga. Emellertid skulle ett överflyttande av gränstullrättens
verksamhet å Torneå tingslags häradsrätt komma att för domhavanden
i Torneå domsaga medföra ökade utgifter, för vilka denna hemställt
om ersättning med 300 kronor för år. Jag finner visserligen, att
med ett avgörande av frågan, huruvida särskild ersättning bör utgå till
nämnda domhavande på grund av en överflyttning av tullmål, bör anstå
och densamma upptagas till behandling först i samband med den förnyade
omräkning av häradshövdingarnas lönefyllnadsbelopp, som enligt vad
eliefen för justitiedepartementet i årets statsverksproposition (andra huvudtiteln
sid. 65) anfört, efter utgången av nästa budgetår torde komma
att äga rum. I avbidan på resultatet av nämnda omräkning finner jag
mig emellertid kunna tillstyrka, att domhavanden, örn tullmålens överflyttning
kommer till stånd, för budgetåret 1933/1934 tillerkännes ersättning
för sina ökade kostnader med det av honom begärda beloppet. Jag
förordar därför, att för detta ändamål en särskild anslagspost å nämnda
belopp beräknas under tullverkets omkostnadsstat. Den föreslagna utgiftsstaten
för tullverket för nästa budgetår kan i anslutning härtill minskas
med 2,000 kronor eller från 16,192,800 kronor till 16,190,800 kronor, med
vilket belopp förslagsanslaget till tullverket hör upptagas å riksstaten.

Förordningen angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Bestämmelser angående husrannsakan finnas intagna i 44 § förordningen
angående tillverkning och beskattning av brännvin. Bland de myndigheter,
som enligt 2 mom. i nämnda författningsrum äga förordna örn
husrannsakan, har upptagits, förutom Konungens befallningshavande,
landsfogde samt lands- och stadsfiskal, jämväl chef för polisväsende i
stad.

Då nu ifrågavarande stadgande i likhet med varuinlörsellagens bör
bringas till överensstämmelse med vad som upptagits i förslaget till lag
örn vissa tvångsmedel i brottmål, Ilar den härför erforderliga jämkningen
i 44 § 2 mom. förordningen vidtagits.

bihang till riksdagens protokoll 1933 / sami. Nr UM

u

34

Kungl. Majlis proposition nr 188.

I enlighet med de grunder, som jag i det föregående angivit, har jag
låtit inom finansdepartementet upprätta förslag till

l:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

2:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463) örn
utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn
straff för olovlig varuinförsel;

4:o) lag örn upphörande av gränstullrätt; och

5:o) förordning örn ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilagorna
A, B, C, D och E vid detta protokoll utvisa, samt hemställer, att
lagrådets yttrande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinseu-Regenten.

Ur protokollet:
Olga Gjörloff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

35

Bilaga. A.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 20 juni 1924 med särskilda, bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken lag
med däri enligt lagarna den 4 juni 1926 (nr 148) och den 1 juni 1928 (ni

145) vidtagna ändringar gäller till och med den 30 juni 1933, skall äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1938; dock att från och med
den 1 juli 1933 dels till 1 § skall vara fogat ett nytt moment, betecknat
5 moni., samt till envar av 5 och 10 ett nytt moment, beteck nat

3 morn., av den lydelse nedan angives, dels ock 2 § 1 morn. och 8 § 1
mom. skola hava ändrad lydelse på sätt av det följande framgår.

1 %.

5 mom. Ilen, som under tid, då han är ställd under tilltal för brott,
varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse, skall, när
han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång, stämning därför
utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är stadgat för sådan
förbrytelse; dock må sammanlagt frihetsstraff icke överstiga två år.

2 *.

1 mom. Spritdrycker och vin må icke med farkost av mindre nettodräktighet
än femhundra ton införas från internationellt eller utländskt
område till svenskt territorialvatten.

Då särskilda---svenskt territorialvatten.

5 §.

3 morn. Beträffande den, som under tid, då han är ställd under tilltal
för brott, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse,
skall gälla vad i 1 § 5 mom. är för där avsett fall stadgat.

8 *.

1 morn. Har vid olovlig införsel av spritdrycker eller vin i annat fall,
än i 3 § 1 mom. andra och tredje styckena sägs, eller har vid olovlig

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

forsling, som i 5 § avses, nyttjats farkost av mindre nettodräktighet
än femhundra ton eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap,
skall, evad ansvar för brottet ådömes eller ej, forslingsredskapet vara förverkat,
därest det forslade godset till väsentlig del utgjorts av olovligen
införda spritdrycker eller vin, eller därest den färd, vid vilken redskapet
nyttjats, eljest måste antagas hava ägt rum i väsentligt syfte att företaga
olovlig införsel eller forsling av spritdrycker eller vin.

Påföljd av — — — olovliga användande.

10 §.

3 mont. Beträffande den, som under tid, då han är ställd under tilltal
för brott, varom i denna paragraf förmäles, fortsätter samma förbrytelse,
skall gälla vad i 1 § 5 mom. är för där avsett fall stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

37

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463) örn utsträckt
tillämpning av lagen den 20 Juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

Härigenom förordnas, att lagen den 27 november 1925 om utsträckt
tillämpning av lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser apgående
olovlig befattning med spritdrycker och vin, vilken förstnämnda
lag gäller till och med den 30 juni 1933, skall äga fortsatt giltighet till
och med den 30 juni 1938; dock att lagen den 27 november 1925 skall
från och med den 1 juli 1933 i nedan angiven del hava följande ändrade
lydelse:

Hava spritdrycker med fartyg av mindre nettodräktighet än femhundra
ton införts till farvatten, som ligger utanför svenska territorialvattensgränsen
och sträcker sig intill tolv sjömil från svenska kusten eller därutanför
belägna yttersta skär, och framgår uppenbarligen av omständigheterna,
att syftet med fartygets uppehåll i nämnda farvatten är att företaga
eller främja olovlig införsel av dryckerna till riket, vare det ansett
såsom olovlig införsel till svenskt territorialvatten enligt lagen med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin.

I gränsvatten — — — eller annorledes.

Vad i denna — — — äga tillämpning.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga C.

Förslag

till

Lag

angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om straff

för olovlig varuinförsel.

Härigenom förordnas, att 12 § 2 mom. och 16 § 2 mom. lagen den 8
juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, av vilka lagrum 12 § 2 mom.
ändrats genom lagen den 20 juni 1924 (nr 226), skola, 12 § 2 mom. i nedan
intagna del, erhålla följande ändrade lydelse:

12 §.

2 mom. Är någon — — — — där anträffas.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal, polismästare,
polisintendent som är chef för kriminalavdelning i stad, tulldirektör,
tullförvaltare, kusthevakningsinspektör, chef för kustbevakningsdistrikt,
gränsbevakningschef samt tullverkets vederbörande åklagare äga förordna
om husrannsakan, som i detta mom. avses. Verkställande av sådan husrannsakan
må uppdragas åt tulltjänsteman eller polisman, som därför
finnes lämplig. Utan förordnande, varom nyss sagts, må husrannsakan,
när fara är i dröjsmål, företagas av tulltjänsteman i lägst överuppsyningsmans
ställning ävensom av polisman i befälsställning eller, där egendom,
som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats till lägenheten,
jämväl av annan tulltjänsteman eller polisman.

16

2 mom. Tullmålsdomstol är för stad, där såväl rådhusrätt som tullkammare
eller på avdelningar fördelad tullförvaltning finnes, stadens rådhusrätt
och för annan ort rådhusrätten i närmaste stad, där tullkammare
eller tullförvaltning, som nyss nämnts, finnes.

Då särskilda omständigheter därtill föranleda, må Konungen förordna,
att i stad, där rådhusrätt icke är men där tullkammare finnes, häradsrätt
med tingsställe i staden skall vara tullmålsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

Bilaga D.

Förslag

till

Lag

om upphörande av gränstullrätt.

Härigenom förordnas, att vad i lag eller särskild författning finnes
stadgat örn gränstullrätt skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

Mål, som vid denna lags ikraftträdande är hos gränstullrätt anhängigt,
skall vid fortsatt handläggning upptagas och avdömas av domstol, som
enligt lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel är behörig
tullmålsdomstol.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga E.

Förslag

till

förordning om ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11 juni
1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Härigenom förordnas, att 44 § 2 mom. förordningen den 11 juni 1926
angående tillverkning och beskattning av brännvin skall i nedan angivna
del erhålla följande ändrade lydelse:

44 §.

2. Är någon — — — — 1 mom. sägs.

Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal
ävensom polismästare och polisintendent som är chef för kriminalavdelning
i stad äga förordna örn husrannsakan som i detta mom. avses. Verkställande
av sådan husrannsakan må uppdragas åt polisman, som därför
finnes lämplig. Utan förordnande varom nyss sagts må husrannsakan,
när fara är i dröjsmål, företagas av polisman i befälsställning, eller, där
egendom, som kan antagas förverkad, på färsk gärning följts eller spårats
till lägenheten, jämväl av annan polisman.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. Majda proposition nr 188.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 8 mars 1933.

Närvarande:

justi tieräden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 17 februari 1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till

l:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

2:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin,

3:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) om
straff för olovlig varuinförsel;

4:o) lag om upphörande av gränstullrätt; och

5:o) förordning örn ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av hovrättsassessorn Gösta Strandell.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr
225) med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin.

Lagrådet:

De anförda grunderna för höjning i 2 och 8 §§■ av tontalet för där
omförmälda farkoster synas böra föranleda motsvarande ändring av bestämmelsen
i 4 § 2 morn., lat vara att sagda bestämmelse, enligt vad upplyst
blivit, hittills icke vunnit avsevärd tillämpning.

De föreslagna nya lagbestämmelserna skola icke träda i kraft förrän
samma dag som den förlängda giltighetstiden för 1924 års lag tager sin
början eller den 1 juli 1933. Detta förhållande synes lämpligast uttryckas
Bihang lill riksdagens protokoll 19X1. 1 sami. Nr 188. 4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

genom att — med uteslutande ur ingressen av orden »från och med den
1 juli 1933» — såsom slutbestämmelse angives att lagen träder i kraft
nämnda dag. Ingressen torde jämväl i annat hänseende kunna givas en
lättare redaktion.

hörslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925
(nr 463) om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225)

med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin.

Lagrådet:

Den föreslagna lagens innebörd skulle enligt lagrådets mening vida
lättare uppfattas örn till stadgandet örn fortsatt giltighet för 1925 års lag
till och med den 30 juni 1938 fogades blott följande eller liknande ord:
dock att i första stycket orden »tvåhundrafemtio ton» utbytas mot »femhundra
ton», samt bestämmelse tillädes om den nya lagens ikraftträdande
den 1 juli 1933.

Förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr
147) örn straff för olovlig varuinförsel.

12 $.

Lagrådet:

Här föreslagna ändringar hava, såsom i remissprotokollet framhålles,
nära samband med utarbetat förslag till lag örn vissa tvångsmedel i brottmål.
Vid granskning av nämnda förslag bar lagrådet i fråga om dess
14 § framställt vissa erinringar, närmast av redaktionell natur. Vinna
dessa beaktande, lära de föranleda någon jämkning såväl av förevarande
paragraf som ock av det till lagrådets prövning nu jämväl hänskjutna
förslaget örn ändring i 44 § förordningen örn tillverkning och beskattning
av brännvin.

16 §.

Lagrådet:

Jurisdiktionsområdet för häradsrätt, som jämlikt Konungens förord-,
nande skall vara tullmålsdomstol, bör angivas i andra stycket.

Övriga lagförslag.

Dessa lagförslag lämnades av lagrådet utan annan erinran än att i fråga
om den föreslagna ändringen i 44 § förordningen örn tillverkning och beskattning
av brännvin hänvisades till vad ovan yttrats beträffande ändring
i 12 § lagen örn straff för olovlig varuinförsel.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

43

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinscn-Regcnten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena och chefen för justitiedepartementet
lagrådets den 8 mars 1933 avgivna utlåtande över de genom
Kungl. Maj:ts beslut den 17 februari 1933 till lagrådets granskning överlämnade
förslagen till

l:o) lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) nied
särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och
vin;

2:o) lag örn fortsatt giltighet av lagen den 27 november 1925 (nr 463)
om utsträckt tillämpning av lagen den 20 juni 1924 (nr 225) med särskilda
bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin;

3:o) lag angående vissa ändringar i lagen den 8 juni 1923 (nr 147) örn
straff för olovlig varuinförsel;

4:o) lag örn upphörande av gränstullrätt; och

5:o) förordning örn ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen den 11
juni 1926 (nr 207) angående tillverkning och beskattning av brännvin.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Lagrådet har framhållit, att de anförda grunderna för höjning i 2 och
8 §§> spritinförsellagen av tontalet för där omförmälda farkoster synes böra
föranleda motsvarande ändring av bestämmelsen i 4 § 2 mom. samma lag.
Då det synes lämpligt, att tontalsgränserna i förevarande författningsrum
överensstämma, biträder jag den av lagrådet sålunda föreslagna ändringen.

De av lagrådet vid granskning av förslaget till lag örn vissa tvångsmedel
i brottmål framställda erinringarna i fråga om dess 14 § liava föranlett
vissa jämkningar i nämnda lagförslag. Motsvarande jämkningar torde, såsom
lagrådet framhållit, böra vidtagas i den föreslagna lydelsen av 12 §
varuinförsellagen och 44 § förordningen örn tillverkning och beskattning
av brännvin.

Av lagrådet i övrigt framställda anmärkningar, som icke här särskilt
berörts, hava jämväl blivit beaktade.

I anslutning till vad jag vid anmälan av förevarande ärende i statsrådet
den 17 sistlidne februari anfört beträffande frågan om överflyttande å

44

Kungl. Majus proposition nr 188.

Torneå tingslags häradsrätt av de uppgifter, som nu ankomma å gränstullrätten
inom Norrbottens län, torde förslag böra föreläggas riksdagen örn
de jämkningar i utgiftsstaten för tullverket för budgetåret 1933/1934, som
bliva en följd av en dylik överflyttning. Härtill återkommer jag senare
i dag.

Föredraganden uppläser härefter de föreliggande förslagen till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 20 juni 1921 med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 27 november 1925 örn utsträckt tillämpning av
lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning
med spritdrycker och vin, lag angående vissa ändringar i lagen
den 8 juni 1923 örn straff för olovlig varuinförsel, lag om upphörande av
gränstullrätt och förordning örn ändrad lydelse av 44 § 2 mom. förordningen
den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin
samt hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan, förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hjalmar Ekengren.

33046Ö.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1933.