Kungl. Majlis proposition nr 186.

1

Nr 186.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m.m.; given Stockholms slott den 10 mars 1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

dels lag om ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

dels ock förordning örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde
å fastighet.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami.

Nr 1S6.

X

2

Kungl. May.ts proposition nr 186.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 6 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 skall i nedan angiven del hava följande ändrade lydelse:

6 $.

1 mom. Fastighet skall--— nedan stadgas.

Vid taxeringens verkställande skall, med iakttagande av vad i 12 § 1 mom.
och 2 mom. sista stycket samt 14 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena
vid taxeringsårets ingång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

Kunell. Majlis proposition nr 180.

3

Förslag

till

förordning om åsättande i vissa fall av särskilt uppskattnings värde

å fastighet.

Härigenom förordnas som följer:

1 $.

Har å fastighet ny-, till- eller ombyggnad verkställts efter den tidpunkt,
som det för fastigheten senast fastställda taxeringsvärdet avsett, må i den
ordning nedan stadgas fastigheten av prövningsnämnd åsättas särskilt
uppskattningsvärde för fastighetsbelåning (preliminärt taxeringsvärde)
att gälla intill dess nytt taxeringsvärde, avseende tidpunkt efter ny-, tilleller
ombyggnaden, varder fastställt för fastigheten.

Har fastighet nybildats genom avstyckning enligt 19 kap. lagen örn delning
av jord å landet eller 5 kap. lagen örn fastighetsbildning i stad eller
genom sammanläggning enligt lagen örn sammanläggning av fastigheter
å landet eller genom att tomt blivit rättsligen bestående, och finnes ej
särskilt taxeringsvärde fastställt för det område fastigheten omfattar,
må ock sådan fastighet av prövningsnämnd åsättas preliminärt taxeringsvärde
att gälla intill dess nytt taxeringsvärde, avseende tidpunkt efter
nybildningen, varder fastställt för fastigheten eller för område, vari den
ingår.

2 §.

Vid åsättande av preliminärt taxeringsvärde skola tillämpas de grunder,
som enligt kommunalskattelagen gälla för taxeringsvärdes åsättande;
dock skall uppskattningen verkställas med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet vid den tidpunkt, då uppskattningen äger rum.

3 §.

Behörig att påkalla åsättande av preliminärt taxeringsvärde å fastighet
är fastighetens ägare; dock tillkommer dylik behörighet i ägares ställe
den som innehar fastighet med tomträtt eller med vattenfallsrätt så ock
innehavare av så kallad ofri tomt i stad.

Såsom ägare anses jämväl den, vilken innehar fastighet med fideikommissrätt.

4 §.

Framställning örn åsättande av preliminärt taxeringsvärde å fastighet
skall, skriftligen avfattad och ställd till prövningsnämnden, ingivas be -

4

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 186.

träffande fastighet i Stockholm till Överståthållarämbetet och beträffande
annorstädes belägen fastighet till länsstyrelsen i länet. Framställning
må ock på sökandens eget äventyr i betalt brev med allmänna posten insändas
till nu nämnd myndighet.

I framställningen böra, i huvudsaklig anslutning till vad som är föreskrivet
örn särskild fastighetsdeklaration, meddelas erforderliga upplysningar
till ledning för uppskattningen.

Framställningen skall åtföljas av ett belopp å femtio kronor. Stämpel å
detta belopp skall, då framställningen inkommit, åsättas densamma.
Är framställningen icke vid inlämnandet åtföljd av penningar till stämpeln
och erlägges ej genast efter erhållen tillsägelse det felande beloppet,
må den ej mottagas.

5 $.

Då framställning, som i 4 § sägs, inkommit till där omförmäld myndighet,
skola vid framställningen fogas dels utdrag av senast upprättade
fastighetslängd i vad fastigheten angår dels ock den rörande fastigheten
senast avlämnade fastighetsdeklarationen, där denna är för myndigheten
tillgänglig. Har det fastigheten senast åsätta taxeringsvärdet ändrats
efter besvär över vederbörande prövningsnämnds beslut, skall jämväl
avskrift av det i anledning av besvären meddelade utslaget biläggas
framställningen. Handlingarna skola därefter ofördröjligen överlämnas
till ordföranden i fastighetstaxeringsnämnden för det distrikt, där fastigheten
är belägen, eller, örn denna nämnd avslutat sin verksamhet, till
ordföranden i taxeringsnämnden i orten; och åligger det ordföranden att
skyndsamt ombesörja den utredning, som för framställningens prövning
anses erforderlig.

6 §.

Efter förberedande behandling, som i 5 § sägs, skall ärendet anmälas
vid sammanträde med fastighetstaxeringsnämnden eller, örn denna avslutat
sin verksamhet, hos taxeringsnämnden, som för ändamålet
må sammanträda jämväl efter det dess arbete i övrigt avslutats. Det
åligger nämnden att efter sorgfällig prövning föreslå preliminärt taxeringsvärde
för fastigheten.

Hämndens beslut antecknas till protokollet.

Protokollet skall därefter i justerat skick tillika med handlingarna i
ärendet ofördröjligen av ordföranden översändas i Stockholm till Överståthållarämbetet
och i länen till länsstyrelsen.

7 §.

Underrättelse örn det av nämnden föreslagna värdet skall genom överståthållarämbetets
eller länsstyrelsens försorg ofördröjligen i rekommenderat
brev med allmänna posten under uppgiven eller eljest känd adress

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

översändas till sökanden med föreläggande för denne att, därest lian vill
framställa erinran mot förslaget, därmed till Överståthållarämbetet eller
länsstyrelsen inkomma inom viss angiven tid, vid äventyr att ärendet ändock
i befintligt skick företages till avgörande.

8 §.

Efter utgången av den enligt 7 § förelagda tid skall ärendet överlämnas
till fastighetsprövningsnämnden eller, örn nämnden avslutat sitt arbete,
till den ordinarie prövningsnämnden eller, örn denna ej är i verksamhet,
till den särskilda prövningsnämnden; och har nämnden att utan dröjsmål
företaga ärendet till slutligt avgörande.

Innan ärendet avgores, skall i Stockholm kamreraren vid överståthållarämbetets
avdelning för uppbördsärenden och i länen landskamreraren
giva nämnden sin mening tillkänna.

Nämndens beslut intages i nämndens protokoll.

Över nämndens beslut må klagan icke föras.

9 i

Prövningsnämndens beslut meddelas sökanden genom utdrag av protokollet.

Överstiger det åsätta preliminära taxeringsvärdet 50,000 kronor, skall
utdraget genom överståthållarämbetets eller länsstyrelsens försorg förses
med stämpel enligt denna tariff:

Fastighetens

uppskattade värde

Stämpelns

belopp

Kronor

Kronor

Kronor

Lägst

50,100

högst

; 75,000

25

»

75,100

»

100,000

50

»

100,100

»

200,000

75

»

200,100

300,000

100

»

300,100

»

500,000

125

»

500,100

»

700,000

150

»

700,100

»

1,000,000

200

över

1,000,000

250.

Protokollsutdrag, som icke skall beläggas med stämpel, skall genom protokollförarens
försorg i rekommenderat brev med allmänna posten tillsändas
sökanden.

Protokollsutdrag, som belagts med stämpel, vare sökanden pliktig att
utlösa. Underrättelse örn när sådant utdrag finnes tillgängligt att avhämta
skall genom protokollförarens försorg i brev med allmänna posten
avsändas till sökanden. Har utdraget ej utlösts inom'' fjorton dagar efter
underrättelsens avsändande, ina stämpelavgiften utmätas.

10 §.

Överståthållarämbetet och länsstyrelserna skola lora särskilda liggare
över meddelade beslut örn åsättande av preliminärt taxeringsvärde. Anteckning
i liggaren skall verkställas inom tre dagar efter det prövnings -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

nämndens protokoll justerats oell till riktigheten bestyrkas av protokollföraren
hos nämnden.

Beslutet skall, utom vad angår Stockholm, genom utdrag av liggaren
utan dröjsmål meddelas häradsskrivaren eller magistraten, som antecknar
det preliminära taxeringsvärdet och dagen för beslutet i tillgängligt
exemplar av den senast upprättade fastighetslängden. Sådan anteckning
göres i fastighetslängdens anteckningskolumn å rad, där fastighetens
gällande taxeringsvärde finnes infört.

Underrättelse örn gällande preliminära taxeringsvärden skall tillika,
utom såvitt angår Stockholm, årligen av länsstyrelsen lämnas ordförandena
i fastighetstaxeringsnämnderna eller taxeringsnämnderna, envar såvitt
angår fastigheter inom nämndens distrikt. Sådan underrättelse skall
avsändas, de år då allmän fastighetstaxering äger rum före januari månads
utgång och övriga år senast den 15 februari.

11 §.

Vid stämpelbeläggning enligt denna förordning skola användas
enkla beläggningsstämplar, varom förmäles i förordningen angående
stämpelavgiften. Vad eljest i samma förordning är stadgat örn återfående
av erlagd stämpelavgift, örn tillhandahållande av stämplar till statsmyndigheternas
expeditioner, örn tillsyn å utgörande av stämplar till sådana
expeditioner samt örn uppbörd och redovisning skall i tillämpliga delar
lända till efterrättelse med avseende å stämpelavgifter enligt denna förordning.

12 §.

Från stämpelavgift enligt denna förordning är kronan befriad.

13 §.

Ordförande i fastighetstaxeringsnämnd eller i taxeringsnämnd så ock
av Överståthållarämbetet eller länsstyrelse förordnad ledamot i sådan
nämnd må för på honom ankommande göromål enligt denna förordning,
där så finnes skäligt, åtnjuta särskild ersättning av statsmedel med belopp,
som efter förslag av Överståthållarämbetet eller länsstyrelsen bestämmes
av prövningsnämnden under iakttagande av de särskilda föreskrifter
rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Maj:t må
finna nödigt meddela. Örn ersättning till sakkunnig, som biträtt vid uppskattningen,
gäller vad i 145 § 7 och S mom. taxeringsförordningen sägs.
Av landsting eller kommun vald ledamot i beskattningsnämnd, som deltagit
i sammanträde enligt 6 §, må uppbära ersättning efter vad i 146 §
taxeringsförordningen är stadgat.

14 §.

Kungl. Majit äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1933.

Kungl. May.ts proposition nr 186.

7

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 3 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

Under de senaste årens livliga byggnadsverksamhet har framträtt behov
av att även under den tid på året, då taxeringsmyndigheterna icke
äro i verksamhet, erhålla ett genom offentlig myndighets medverkan
fastställt värde å fastighet, som varit föremål för ny-, till- eller ombyggnad,
vilket värde kunde läggas till grund för belåning av i fastigheten
meddelade inteckningar. Jag anhåller nu att få till behandling upptaga
fråga om lagstiftningsåtgärder för tillgodoseende av detta behov.

Till grund för den fastighetsskatt, som enligt kommunalskattelagen
skall utgöras för fastighet, verkställes taxering av fastighet. Därvid
avgöres 1) huruvida fastighetsskatt skall utgöras för fastigheten (den
objektiva skatteplikten), 2) fastighetens beskattningsnatur (jordbruksfastighet
eller annan fastighet), 3) fastighetens värde såväl i sin helhet
som med avseende å de redovisningsvärden (för jordbruksfastighet: jordbruksvärde,
skogsvärde, tomt- och industrivärde, samt för annan fastighet:
markvärde, byggnadsvärde, parkvärde), i vilka totalvärdet skall

uppdelas för bestämmande av repartitionstal för fastighetsskatten m. m.,
samt 4) av vem fastighetsskatten skall utgöras (den subjektiva skattskyldigheten).

Särskilt taxeringsvärde skall åsättas varje taxeringsenhet. Vad darmed
förstås angives i 8 § kommunalskattelagen. Oftast utgör i jordeller
fastighetsregister särskilt för sig redovisad fastighet taxeringsenhet.
Örn emellertid sådan fastighet är delad mellan olika ägare, så att
varje ägare har sin till området bestämda del å marken, eller fastighet
är för brukande uppdelad mellan olika brukare, skall sålunda uppkommen
del utgöra taxeringsenhet. Äro flera rättsligen skilda fastigheter
eller områden, som tillhöra flera rättsligen skilda fastigheter, sammanförda
till en brukningsenhet, föreligger likaledes undantag från regeln
att en rättsligen för sig bestående fastighet utgör taxeringsenhet, i det

8

Kungl. Majda proposition nr 186.

att brukningsenheten skall behandlas såsom taxeringsenhet. Då rättsligen
för sig bestående fastighet salunda utgör del av taxeringsenhet,
åsättes icke sådan fastighet särskilt taxeringsvärde. Det kan emellertid
ligga i ägarens eller brukarens intresse att få fastslaget, huru taxeringsvärdet
fördelas på olika i taxeringsenheten ingående självständiga
fastigheter eller delar därav. För ändamålet är i 8 § sista stycket kommunalskattelagen
stadgat, att det skall på begäran av ägare eller arrendator
angivas, huru stor del av taxeringsvärdet och omförmälda redovisningsvärden
som belöper på fastighet eller fastighetsdel, som ingår i
taxeringsenheten.

Det vid taxeringen åsätta taxeringsvärdet är grundläggande icke allenast
för den kommunala fastighetsskatten till primär- och sekundärkommunerna
utan även för vägskatten för fastighet. Det har betydelse jämväl
för den kommunala inkomstskatten och den därmed på visst sätt sammanknutna
vägskatten för inkomst så till vida, att enligt 45 § kommunalskattelagen
vid inkomstberäkningen avdrag får göras med vissa
procent av taxeringsvärdet (procentavdrag) på grund därav, att inkomsten
anses till viss del beskattad genom skatten å fastighet. Å den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten samt de därmed förbundna
särskilda skatterna kommunal progressivskatt och utjämningsskatt inverkar
taxeringsvärdet å fastighet icke i annan mån än såsom bestämmande
för det värde, till vilket fastighet skall ingå i den skattepliktiga
förmögenheten.

Fastighets taxeringsvärde har emellertid betydelse även i annat hänseende
än för beskattningen. Sålunda skall enligt 32 § förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom, därest inteckning för
fordran är meddelad i flera egendomar gemensamt och visst värde å varje
egendom icke är utsatt i inteckningsliandlingen, det värde, efter vilket
Amrje egendoms ansvarighet för intecknade beloppet primärt bestämmes,
utgöras av taxeringsvärdet för året näst före den tid, då inteckningen
söktes, eller, örn taxeringsvärde för det året ej finnes, det taxeringsvärde,
som efter nämnda tid först fastställes. Vidare är för visst i 121 § andra
stycket utsökningslagen angivet fall taxeringsvärdet å fast egendom normerande
för fördelningen av inropssumman för gemensamt intecknade
egendomar mellan egendomarna.

Taxeringsvärdet å fastighet är avgörande även för frågan i vad mån
inteckning i fast egendom i vissa fall må godtagas såsom säkerhet; sådana
bestämmelser återfinnas bland annat i 125 § utsökningslagen, 215 §
mom. 5) lagen den 25 maj 1917 örn försäkringsrörelse, § 4 mom. 1 reglementet
den 17 juni 1916 angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden,
§ 3 mom. 1 reglementet den 29 juni 1917 angående förvaltningen
av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond1, 2 § 1 mom. regle -

1 Reglementet Ilar erhållit denna överskrift genom kung. den 31 december 1924, nr 545,

Kungl. Maj-.ts proposition nr 186.

9

mentet den 27 oktober 1922 angående förvaltningen av de i postsparbanken
innestående medel och 2 § förordningen den 21 november 1924 nied
särskilda bestämmelser örn anbringande av omyndigs medel.

Bestämmelser i samma ämne äro meddelade jämväl i åtskilliga kreditinrättningars
stadgar, t. ex. § 4 förordningen den 16 maj 1890 angående
de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida
verksamhet skola till efterrättelse lända, sådan paragrafen lyder enligt
förordningen den 6 juni 1930 (nr 204), i § 8 förordningen den 5 juni
1909 angående grunderna för stadsliypoteksföreningars bildande och verksamhet,
sådan paragrafen lyder enligt förordningen den 9 mars 1914 (nr
32), i § 23 förordningen den 3 augusti 1929 (nr 256) örn Svenska bostadskreditkassan
och örn bostadskreditföreningarna samt i reglementena för de
olika hypoteksföreningarna och stadshypoteksföreningarna. Likaså upptaga
exempelvis de av Kungl, Majit fastställda stadgarna för Stockholms
intecknings garanti aktiebolag föreskrifter, enligt vilka inteckningar,
meddelade i fast egendom i Stockholm och liggande inom viss del av bevillningstaxeringsvärdet,
skola ligga såsom säkerhet för av bolaget utgivna
obligationer.

Framhållas må även, att 25 § lagen den 29 juni 1923 örn sparbanker,
till vilken paragraf hänvisning göres i 29 § och 73 § mom. 7) och 9) i lagen,
innehåller bestämmelse örn att såsom täckning för sparbanks inlåning
må godkännas lån, varför säkerheten utgöres av inteckning inom viss angiven
del av senast fastställda taxeringsvärde å fastighet av visst slag.

Det skatterättsliga begreppet fastighet sammanfaller icke helt med det
civilrättsliga begreppet fast egendom. Såsom fastighet räknas i beskattningshänseende
vad enligt allmän lag är att hänföra till fast egendom
så oek byggnad, ändå att den enligt allmän lag ej är hänförlig till fast
egendom; dock skall registrering enligt lagen den 22 juni 1920 med vissa
bestämmelser örn registrering av elektriska anläggningar samt örn rätt
till elektrisk kraft m. m. icke föranleda därtill, att sålunda registrerad
egendom allenast på denna grund i beskattningsavseende hänföres till
fastighet (4 § kommunalskattelagen).

Enligt 6 § 2 mom. kommunalskattelagen är från taxering undantagen
allenast sådan fastighet, som avses i 5 § 2 och 4 mom. samma lag. Därmed
åsyftas dels kanal, järnväg, spårväg eller annan farväg, som är avsedd
eller upplåten för allmän trafik, så ock allmän farled eller allmän
flottled jämte till sagda kommunikationsanstalter hörande, för driftens
omedelbara behov avsedda byggnader, anläggningar och markområden,
dels ock byggnad eller med varandra sammanhängande byggnader, som
äro uppförda å mark, för vilken byggnadsägaren icke är skattskyldig,
därest värdet å byggnaden eller byggnaderna understiger 500 kronor.

Enligt 12 § 1 mom. kommunalskattelagen skall allmän uppskattning av

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

fastighets värde (allmän fastighetstaxering) äga rum vart femte är. Sådan
taxering sker år 1933. De därvid fastställda värdena må ej ändras
förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, där ej sådana förändringar
inträffat, som omförmälas i 12 § 2 mom. kommunalskattelagen1. I
dylik händelse skall omtaxering äga rum året näst efter det då förändringen
inträffat. Under de år, då allmän fastighetstaxering icke äger
rum, . är emellertid taxeringsmyndigheternas befattning med fastighetstaxering
icke inskränkt till dylik omtaxering. Årligen måste nämligen
för varje fastighet omprövning företagas av frågorna huruvida fastighetsskatt
skall utgöras för fastigheten (den objektiva skatteplikten) och
vem som skall utgöra fastighetsskatten (den subjektiva skattskyldigheten).
Dessutom kan under löpande taxeringsperiod på begäran av vederbörande
särskilt angivas, huru stor del av taxeringsvärdet å fastighet
hänför sig till olika i jord- eller fastighetsregister särskilt betecknade delar
av taxeringsenheten. Alla dessa under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna
på beskattningsmyndigheterna ankommande åtgärderna
med avseende å fastighetstaxeringen sammanfattas under beteckningen
särskild fastighetstaxering.

Enligt 6 § 1 mom. kommunalskattelagen skall vid taxering av fastighet,
med iakttagande av vad i 12 § 1 mom. och 2 mom. sista stycket samt
14 § sägs, hänsyn tagas till förhållandena vid ingången av det år, då
taxeringen verkställes (taxeringsåret). Har därefter, innan taxeringen
verkställes, fastighets värde väsentligt ökats genom ny-, till- eller ombyggnad,
må dock, därest den skattskyldige och, örn fastigheten övergått
till ny ägare, jämväl denne det begär, vid taxeringsvärdets åsättande
hänsyn tagas till det ökade värdet. Hänvisningen till 12 § 1 mom. kommunalskattelagen
asyftar den förut berörda bestämmelsen, att taxeringsvärdet
skall äga giltighet intill utgången av löpande femårsperiod, där
ej sådan omständighet inträffat, som enligt 12 § 2 mom. skall föranleda
omtaxering. Åberopade sista stycket i 12 § 2 mom. lyder sålunda:

Taxering, som i detta morn. avses, skall, med iakttagande av de ändringar
i avseende å fastigheten, som ägt rum sedan den tidpunkt, det senast
åsätta taxeringsvärdet avsett, ske efter det allmänna prisläge och
de uppskattningsgrunder i övrigt, som tillämpats vid den närmast föregående
allmänna fastighetstaxeringen. Föranledes taxeringen därav, att
fastighet, som förut varit undantagen från skatteplikt, blivit skattepliktig,
skall fullständig nyvärdering av fastigheten ske med hänsyn till berörda
prisläge.

14 § kommunalskattelagen har följande lydelse:

Skattskyldigheten skall bedömas med hänsyn till förhållandena vid
taxeringsårets ingång. Har fastighet efter taxeringsårets ingång övergått
till ny ägare eller innehavare, skall denne anses såsom ägare eller
innehavare av fastigheten vid taxeringsårets ingång, därest han författningsenligt
skolat för taxeringsåret mantalsskrivas för fastigheten.

Senaste lydelse, se 1932:291.

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Bland de omständigheter, som enligt 12 § 2 morn. kommunalskattelagen
skola under löpande taxeringsperiod föranleda omtaxering av fastighet,
må särskilt nämnas

a) att sådant förhållande inträffat, att taxeringsenhet hör uppdelas i
flera taxeringsenheter eller flera taxeringsenheter böra sammanslås till en;

b) att fortsatt bebyggelse skett å fastighet, som vid den tidpunkt, näst
föregående taxering avsett, ej varit färdigbyggd; och

c) att fastighets värde eljest genom ny-, till- eller ombyggnad så förhöjts,
att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Börande taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering äro bestämmelser
meddelade i taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Beslutanderätten tillkommer vid allmän fastighetstaxering fastighetstaxeringsnämnderna,
vilkas arbeten skola taga sin början å landet senast
den 1 februari under taxeringsåret och i stad senast den 15 december året
dessförinnan samt vara avslntade i länen senast den 15 mars och i Stockholm
senast den 15 juni under taxeringsåret (69 § 1 morn.). Särskild fastighetstaxering,
som enligt vad förut angivits företages de år, då allmän
fastighetstaxering icke äger rum, verkställes av de årliga taxeringsnämnderna.
För dessa är föreskrivet, att de skola hava avslutat sina
arbeten i länen, såvitt här är i fråga, senast den 15 maj samt i Stockholm
senast den 15 juni (88 §). Fastighetsprövningsnämnderna och de ordinarie
prövningsnämnderna, vilka besluta över anförda besvär och gjorda framställningar
samt granska och pröva taxeringarna inom vederbörande distrikt
(72, 95 §§), skola sammanträda å sådan tid, att nämnderna må
hava avslutat sitt arbete, i Stockholm den 31 oktober samt i länen, fastighetsprövningsnämnderna
den 20 juni och de ordinarie länsprövningsnämnderna
den 10 oktober (72, 97, 102 §§). Sedan ordinarie prövningsnämnd
avslutat sitt arbete för året och intill dess nästa ordinarie prövningsnämnd
sammanträder, har särskild prövningsnämnd att besluta över
besvär, som enligt taxeringsförordningen få anföras i särskild ordning,
samt pröva ansökningar av viss angiven art (95 §).

Stockholms byggmästareförening har i skrivelse till Överståthållarämbetet
fäst uppmärksamheten på att det på grund av gällande bestämmelser
för taxeringsnämndernas arbetssätt och tider kunde förekomma,
att ägare till nybyggd fastighet icke på flera månader kunde
få taxering fastställd, ehuru framställning därom gjorts, och som följd
därav i regel ej heller lyckades placera lån i fastigheten. Detta vore för
ägaren till stort förfång och medförde även förlust i form av merutgift
för räntor. Föreningen ifrågasätter därför, huruvida icke i Stockholm
skulle kunna tillsättas en permanent fastighetstaxeringsnämnd, bestående
av sakkunniga ledamöter från olika stadsdelar, vilken nämnd skulle hava
till uppgift att under alla tider på året, då så påkallades, fastställa taxeringsvärde
å nybyggd eller ombyggd fastighet.

12

Kungl. Maj-.ts proposition nr 186.

I föreningens skrivelse beröres även det förhållandet, att för fastighet,
som på grund av under taxeringsåret verkställd ny-, till- eller ombyggnad
åsättes taxeringsvärde under hänsyn tagen till det genom byggnadsarbetena
uppkomna ökade värdet, fastighetsskatt kommer att utgå, såsom
örn fastigheten haft det högre värdet redan vid taxeringsårets ingång,
således utan beaktande av att fastigheten i verkligheten endast del av året
haft det högre värdet. Härom anför föreningen: Då det måste framstå
såsom en gärd av rättvisa, att nybyggd fastighet icke påföres skatt, förrän
den blivit färdigställd och kunnat tagas i bruk, ville föreningen hemställa,
att Överståthållarämbetet måtte medverka till eller taga initiativ till sådan
ändring av författningen, att skatt för nybyggd fastighet ej uttages
för det högre värdet förr än året efter det år, under vilket fastigheten
blivit i huvudsak färdigställd, eller, örn detta icke skulle låta sig göra,
att skatten bleve beräknad från och med kvartalet näst efter det, under
vilket fastigheten färdigställts.

Överståthållarämbetet har i skrivelse den 30 augusti 1930, med överlämnande
av föreningens framställning, framhållit, att vid den livliga byggnadsverksamhet,
som de senaste åren rått i Stockholm, det blivit en fråga
av vikt för ägare av nybyggda fastigheter att snarast möjligt efter fastighets
färdigblivande erhålla ett taxeringsvärde å densamma för att därefter
förmånligare kunna ordna fastighetens lån. Under tiden från årets
början till den 15 juni läte detta sig göra i Stockholm genom hänvändelse
till de ordinarie taxeringsnämnderna, varjämte prövningsnämnden hade
att under tiden 15 september—31 oktober fastställa en del taxeringsvärden.
Funnes emellertid något böra åtgöras för att tillmötesgå förevarande
framställning, syntes detta möjligen kunna ske därigenom att sådan ändring
vidtoges i gällande taxeringsförordning att ansökan örn fastighetstaxering,
efter det de ordinarie taxeringsnämnderna för året avslutat sina
arbeten, skulle ingivas till vederbörande länsstyrelse, som då skulle äga
uppdraga åt ordföranden, kronoombudet och en eller flera ledamöter i det
årets taxeringsnämnd, inom vars distrikt fastigheten vore belägen, att
verkställa taxering av densamma. Besvär över i sådan ordning åsatt taxeringsvärde
borde sedan lämpligen anföras hos den särskilda prövningsnämnden.
Härigenom skulle även den fördelen vinnas, att den ordinarie
prövningsnämnden befriades från att såsom första instans åsätta taxeringsvärden.
Den ordinarie prövningsnämnden skulle endast hava att i
fråga örn fastighetstaxeringar pröva besvär över taxeringsvärden åsätta
av årlig taxeringsnämnd. Kostnaden för sammanträde av sådan särskild
taxeringsnämnd syntes böra bestridas av den eller dem, som påkallat
nämndens sammanträde, och utgå efter av Kungl. Maj:t fastställda
grunder.

Framställningen örn ändrad ordning för debitering av skatt å nybyggd
fastighet syntes Överståthållarämbetet så mycket mindre förtjänt av be -

13

Kungl. May.ts proposition nr 186.

aktande som fastighetsskatten skulle erläggas först under året efter det,
då taxeringsvärde fastställts.

I utlåtande den 21 november 1930 bär kammarrätten ansett det icke
kunna bestridas, att för ägare av ny- eller ombyggd fastighet olägenheter
kunde föreligga genom det dröjsmål, som med nuvarande bestämmelser
rörande fastighetstaxering måste under vissa förhållanden uppstå, innan
fastigheten finge sig åsatt nytt eller höjt taxeringsvärde. A andra sidan
kunde man enligt kammarrättens mening icke bortse därifrån, att i skattetekniskt
avseende betydande olägenheter måste uppkomma, därest ett tillmötesgående
av framställningen i förevarande del skulle såsom en ofrånkomlig
konsekvens draga med sig inrättandet av ytterligare ett särskilt
besvärsförfarande och en särskild instansordning. Möjligen skulle även
svårigheter beträffande debiteringen uppstå. Det syntes kammarrätten
svårt att — innan det bleve utrett, huru dessa frågor skulle kunna lösas
— avgöra, om icke sist berörda olägenheter tilläventyrs skulle bliva alltför
stora för att bifall till framställningen i förevarande del skulle kunna
förordas.

Kammarrätten har vidare anfört, att saken måhända kunde ordnas på
sådant sätt, att en provisorisk taxering av fastighet finge äga rum under
tider, då enligt nuvarande ordning ingen ordinarie beskattningsnämnd
vore i funktion, men att sådan taxering icke finge överklagas utan skulle
tagas under förnyad omprövning av näst därefter sammanträdande ordinarie
beskattningsnämnd, vilkens beslut finge i vanlig ordning överklagas.
Den extra ordinarie taxeringsnämnden skulle med andra ord fungera
ungefärligen på samma sätt, som en beredningsnämnd nu gjorde vid de
allmänna fastighetstaxeringarna. Någon debitering på grund av den provisoriska
taxeringen skulle icke äga rum.

Framställningen örn ändrad ordning för debitering av fastighetsskatt
för nybyggd fastighet ansåge kammarrätten icke böra vinna beaktande
under annan förutsättning än kammarrätten här ifrågasatt.

I ärendet hava vidare utlåtanden inhämtats från samtliga länsstyrelser
ävensom från styrelserna för Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen
och konungariket Sveriges stadshypotekskassa samt interimsstyrelsen
för Svenska bostadskreditkassan.

Vad angår frågan örn behovet av åtgärder till undanröjande av de påtalade
olägenheterna i fråga örn bestämmandet av taxeringsvärde å nyeller
ombyggd fastighet, hava de flesta länsstyrelser vitsordat detsamma.
Beträffande sättet för tillgodoseende av det angivna syftet hava emellertid
delade meningar gjort sig gällande, i det att vissa länsstyrelser anslutit
sig till överståthållarämbetets förslag, andra till kammarrättens
förslag, under det att åter andra ifrågasatt mer eller mindre vittgående
ändringar i dessa förslag.

14

Kungl. May.ts proposition nr 186.

Länsstyrelserna i Örebro, Älvsborgs, Jämtlands oell Norrbottens län
hava närmast anslutit sig till överståthållarämbetets förslag.

Länsstyrelsen i Örebro län befarar, att sådan anordning som den av
kammarrätten skisserade icke kan förväntas giva fastighetsägare den
hjälp, som avsetts, alldenstund erfarenheten syntes giva vid linndén att i
regel hypoteksföreningar, sparbanker m. fl. kreditinrättningar icke såsom
värde, efter vilket belåning kunde beräknas, godtoge av beredningsnämnderna
vid de allmänna fastighetstaxeringarna föreslagna värden, utan
krävde av beskattningsnämnd åsätta, värden. Därest statsmakterna ville
lämna fastighetsägarna önskad medverkan i fråga örn åsättande av taxeringsvärden,
ansåge länsstyrelsen det nödvändigt med en anordning, som
medgåve åsättande av definitiva taxeringsvärden, även örn därigenom
skulle framtvingas ett extra besvärsförfarande. Det förefölle enligt länsstyrelsens
uppfattning icke behöva medföra alltför farliga olägenheter
att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad Överståthållarämbetet ifrågasatt,
under mellantiderna mellan de ordinarie beskattningsnämndernas
sammanträden låta en nämnd — bestående av ordföranden, kronoombudet
och förslagsvis en nied fastiglietsbedömning förfaren ledamot av taxeringsnämnden
i det distrikt, där fastighet som skulle taxeras vore belägen
— verkställa taxering, vilken taxering finge överklagas hos prövningsnämnd.
Kostnaderna för denna extra nämnds sammanträden borde
givetvis gäldas av den, som påkallade dess medverkan.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har anfört i huvudsak följande:

Att skapa en permanent taxeringsinstitution för ändamålet syntes icke
vara behövligt. Då ny- eller ombyggda fastigheter tämligen undantagslöst
toges i bruk antingen i början av april eller i början av oktober, någon
gång måhända i juli månad, syntes det vara tillräckligt, att tillfälle funnes
för vederbörande fastighetsägare att omedelbart efter en var av dessa
tidpunkter få taxeringsvärde åsatt. Då den ordinarie taxeringsnämndens
arbete i regel påginge under april månad — dess arbete skall vara slutfört
den 15 maj — syntes under årets förra hälft icke erfordras någon särskild
taxeringsnämnd för den ifrågavarande fastighetstaxeringen. För de fastighetsägare,
som icke medhunnit att göra framställning till den ordinarie
taxeringsnämnden, samt för dem, vilkas fastigheter bleve färdiga att tagas
i bruk under för- eller högsommaren, funnes möjlighet att få taxering
åsatt av ordinarie prövningsnämnden. För de fastigheter, vilka först
med oktober månads ingång bleve färdiga, skulle däremot ett särskilt
taxeringsförfarande kunna ifrågakomma. För ordningens skull borde
viss tidpunkt fixeras, inom vilken framställningar örn sådan taxeringsåtgärd
borde vara inkomna till vederbörande myndighet, förslagsvis länsstyrelsen.
Såsom lämplig sådan tidpunkt föresloge länsstyrelsen den 10
oktober. Den särskilda taxeringsnämnden syntes då kunna sammanträda
inom nämnda månads utgång samt taxeringslängden vara tillgänglig för
vederbörande debiteringsförrättare före debiteringsarbetets avslutande.
Utdrag ur längden jämte åtecknad besvärshänvisning torde därjämte böra
av ordföranden direkt i rekommenderat brev tillställas varje skattskyldig,
som ingivit framställning. Eventuella besvär borde få avgöras även av
särskilda prövningsnämnden, åt vilken — därest den sammanträdde före

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

ordinarie prövningsnämnden — jämväl torde uppdragas fastställandet av
de taxeringsåtgärder av den särskilda taxeringsnämnden, över vilka klagan
ej hade förts. Då särskilda prövningsnämnden i regel avhölle ett
sammanträde under senare hälften av december eller under påföljande
januari, syntes genom det nu föreslagna förfarandet en avsevärd tidsvinst
beredas vederbörande fastighetsägare.

Den ifrågasatta särskilda taxeringsnämnden syntes kunna bestå av
ordföranden, kronoombudet och en av de valda ledamöterna i årets ordinarie
taxeringsnämnd. Den sistnämnde jämte suppleant borde lämpligen
utses av taxeringsnämnden innan den avslutade sitt arbete. Vid förfall
för ordförande eller kronoombud torde länsstyrelsen medgivas rätt utse
ställföreträdare.

Vad slutligen anginge kostnaderna för den särskilda taxeringsnämnden,
så syntes, därest förslaget örn endast ett sammanträde med nämnden vunne
godkännande, någon särskild ersättning till ledamöterna icke vara av
nöden. Endast för det fall, att, på av vederbörande sökande framställd begäran,
nämndens ledamöter finge företaga särskild resa för besök å fastigheten,
syntes sökanden böra gälda vanlig rese- och traktamentsersättning
till nämndens ledamöter.

I likhet med sistnämnda länsstyrelse har även länsstyrelsen i Jämtlands
län ansett, att taxeringsnämnd bör hava att utse ledamot, som
jämte ordföranden och kronoombudet skall ingå i den föreslagna särskilda
taxeringsnämnden. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att
viss tidpunkt bör fastställas, förslagsvis den 10 oktober, inom vilken framställning
örn åsättande av taxeringsvärde senast bör göras, på det att
debitering av skatt skall kunna ske i vanlig ordning.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Värmlands, Gävleborgs
och Västerbottens län hava biträtt kammarrättens förslag örn tillskapande
av extra ordinarie taxeringsnämnder med uppgift att åsätta
fastighet provisoriskt taxeringsvärde. Länsstyrelsen i Värmlands län Ilar
ansett lämpligast, att ordföranden i fastigketstaxeringsnämnden finge fungera
såsom ordförande i den extra ordinarie beskattningsnämnden under
tiden intill nästa allmänna fastighetstaxering. En annan utväg vore, att
såsom ordförande tjänstgjorde ordföranden i den årliga taxeringsnämnden
och att fastighetstaxeringsnämndens ordförande vore ledamot av nämnden.
Antalet ledamöter i nämnden torde lämpligen böra vara två, helst utsedda
bland dem, som deltagit i senaste allmänna fastighetstaxering i orten. Vid
förfall för någon av de sålunda föreslagna borde länsstyrelsen såsom ersättare
förordna lämplig person. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser,
att den extra ordinarie nämnden bör vara sammansatt av ordföranden och
kronoombudet i den ordinarie taxeringsnämnden samt en av dennas ledamöter,
som vore därtill särskilt vald. Vid olika meningar hos samtliga ledamöter
borde ordförandens mening bliva gällande. Fastighetsägare, som
påkallat taxering, borde bekosta förrättningen.

Vissa länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Uppsala, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands och Västmanlands län samt, alternativt,

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

länsstyrelsen i Östergötlands län, hava ifrågasatt, att befogenhet att provisoriskt
åsätta ny- eller ombyggd fastighet nytt taxeringsvärde skall
tilläggas prövningsnämnderna.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört följande:

Det av Överståthållarämbetet framställda förslaget att för fastställande
av taxeringsvärde å ny- eller ombyggd fastighet inrätta en särskild taxelingsnämnd
skulle enligt länsstyrelsens förmenande komplicera taxeringsförfarandet
på ett sätt, som helst syntes böra undvikas, varjämte det i anledning
därav ifrågasatta ordnandet av ersättning till den särskilda taxeringsnämnden
verkade mindre tillfredsställande och under alla förhållanden
främmande för sedan gammalt gällande princip i fråga örn kostnader
för taxering.

Länsstyrelsen funne för sin del, att, därest behov förelåge att erhålla
taxeringsvärde å nybyggd eller ombyggd fastighet under tid, då ordinarie
beskattningsnämnd ej fungerade, det syntes framstå såsom ett enklare och
lämpligare förfarande, att den särskilda prövningsnämnden verkställde
denna taxering. Därigenom vunnes den fördelen, att en ny, för dessa jämförelsevis
sällan återkommande taxeringar särskilt avsedd taxeringsmyndighet
icke behövde inrättas. Under förberedande arbetet för särskilda
prövningsnämnden syntes tillförlitlig utredning angående taxeringsvärdet
kunna införskaffas för att föreläggas särskilda prövningsnämnden. Beträffande
den taxering av nybyggd eller ombyggd fastighet, som sålunda
skulle av särskilda prövningsnämnden verkställas under tiden från det
taxeringsnämndernas arbete avslutats, till dess ordinarie prövningsnämnden
trädde i funktion, skulle densamma, då längdföring hos särskilda prövningsnämnden
ej förekomme, enligt länsstyrelsens mening konfirmeras av
den närmast därefter sammanträdande ordinarie prövningsnämnden
för att därigenom kunna införas i ordinarie prövningsnämndens ändringslängd.
Vid sådant förhållande skulle debitering på grund av nämnda
taxering automatiskt komma att äga rum, vilket ock syntes riktigt. Därest
dylik taxering av särskilda prövningsnämnden verkställdes under tiden
från det ordinarie prövningsnämnden avslutat sitt arbete till årets slut,
skulle denna taxering, som ej komme att införas i taxeringslängd för samma
år, icke föranleda någon debitering för det år taxeringen avsåge. I sistnämnda
fall skulle utdrag av särskilda prövningsnämndens protokoll tillställas
nästföljande års taxeringsnämnd, som då skulle hava att införa
det av särskilda prövningsnämnden åsätta taxeringsvärdet i taxeringslängden
för sistnämnda år.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser, att även under januari och kanske
också februari månader, innan taxeringsnämnderna påbörjat taxeringsarbetet,
den särskilda prövningsnämnden möjligen skulle kunna åsätta
nytt taxeringsvärde, dock under förutsättning att det gällde för föregående
år och fastighetens värde före årsskiftet.

Denna länsstyrelse har tillika ansett, att nästföljande års taxeringsnämnd
bör äga taga fastighetens taxeringsvärde under ny omprövning.

Länsstyrelsen i Hallands län anser, att besvär icke böra få anföras över
den särskilda prövningsnämndens beslut i förevarande ärenden, men att
dessa beslut böra tagas under förnyad omprövning av näst därefter sammanträdande
beskattningsnämnd.

17

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har förordat rätt till klagan över särskilda
prövningsnämndens beslut i nu berörda ärenden i den ordning, som
är bestämd för besvär över särskild prövningsnämnds beslut.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som förklarat sig icke vara övertygad
örn nödvändigheten av någon författningsändring på förevarande område,
bar ansett det sannolikt, att, örn en ändring komme till stånd och därvid
det av Överståthållarämbetet föreslagna förfarandet skulle tillämpas, detsamma
komme att bliva anlitat i stor utsträckning. Åtminstone för de
större länsstyrelserna, som redan vore mycket hårt arbetstyngda, skulle
detta bliva ganska kännbart. Ett lätthanterligare sätt att lösa frågan vore
att låta taxeringsnämnderna — eventuellt med inkallande av endast en
eller två kommunvalda ledamöter, efter ordförandens beprövande i varje
särskilt fall — jämväl efter den årliga taxeringens slut upptaga och pröva
ansökningar utan länsstyrelses förmedling. Länsstyrelsen bar slutligen
antytt såsom tänkbart att, såsom vissa andra länsstyrelser föreslagit, särskilda
prövningsnämnden beklädes med motsvarande befogenhet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har framhållit, att varken överståthållarämbetets
eller kammarrättens förslag innefattade en lösning, som undanröjde
de framhållna olägenheterna för fastighetsägarna, enär kreditanstalterna
näppeligen komme att godkänna andra än verkligen fastställda
taxeringsvärden.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar anfört:

Det bar synts länsstyrelsen, att redan det förhållandet, att en vanlig
taxeringsnämnd och icke en fastighetstaxeringsnämnd vore berättigad att
vid den årliga taxeringen verkställa nytaxering, icke vore utan våda. I än
högre grad syntes detta bliva fallet, örn ett utskott av den årliga taxeringsnämnden
anförtroddes fastighetstaxering. Detsamma gällde även beträffande
länsprövningsnämnd och särskilda prövningsnämnden, som i
verkligheten i viss mån kunde anses utgöra ett utskott av länsprövningsnämnden.
Härjämte syntes böra framhållas, att örn frågor rörande omtaxering
exempelvis anförtroddes åt länsprövningsnämnd efter förslag till
taxering, upprättat av ett utskott av taxeringsnämnd, dylika omtaxeringar
skulle kunna bliva mycket tyngande för prövningsnämnden, t. ex.
genom att prövningsnämnden skulle finna sig nödsakad låta verkställa
vidlyftiga utredningar. Bestämmelserna i 45 § kommunalskattelagen
kunde jämväl föranleda förhållanden, som påfordrade omräkning av hela
kommunalskatten för den skattskyldige och eventuell ny fördelning av
denna skatt mellan särskilda kommuner.

Länsstyrelsen i Kalmar län, som funnit förevarande fråga knappast vara
av den vikt, att författningsändring påkallades, har, därest byggmästareföreningens
framställning skulle vinna beaktande, förordat, att frågan löses
på det sätt Överståthållarämbetet föreslagit, dock med den ändring att
taxeringen bör uppdragas åt samtliga ledamöter i taxeringsnämnden.

Länsstyrelsen i Uppsala län bar framhållit jämväl, att ett tillmötesgående
av framställningen förutsatte ändringar i 6 och 12 m. fl. §§ i kom Bihang

till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Xr ISO.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

munalskattelagen i den riktning, att omtaxering under löpande taxeringsperiod
på grund av ny-, till- eller ombyggnad finge ske även om värdeökningen
icke uppginge till en femtedel av taxeringsvärdet.

Förslagen örn tillskapande av särskilt taxeringsförfarande för ny- och
ombyggda fastigheter hava avstyrkts av länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län. Några av
dessa länsstyrelser hava fäst uppmärksamheten på att möjligheter förefunnes
att utan författningsändringar erhålla sådan värdering av ny- eller
ombyggd fastighet, att den kunde godtagas av kreditinrättningar.

Sålunda har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrat:

Under år 1930 hade den nybildade Göteborgs bostadskreditförening i
cirkulär till ordförandena i Göteborgs taxeringsnämnder begärt ordförandenas
medverkan under hand i syfte att erhålla ett meddelande örn värdet
av nybyggd, ännu ej taxerad fastighet i de fall, där fastighetsägare sådant
begärde. Cirkuläret grundade sig å medgivande av Svenska bostadskreditkassans
styrelse örn godtagande av sådant meddelande som taxeringsbevis.

Enligt länsstyrelsens förmenande innebure dylik värdering, som tillkommit
efter samråd mellan taxeringsnämnds ordförande och nämndens ledamöter
samt bekräftats med intyg av ordföranden örn den mening, taxeringsnämnden
under hand bildat sig, möjlighet att tillmötesgå vederbörandes
begäran. Det hade också visat sig att i åtskilliga fall taxeringsnämnderna
i Göteborg — frivilligt och på sökandens bekostnad — verkställt sådan
underhandsvärdering, varom intyg lämnats av taxeringsnämndsordföranden.
Då kreditkassan godtagit sådant intyg örn byggnadsvärde, syntes något
hinder för godtagande av sådant intyg näppeligen göras gällande av
vare sig sparbank eller annan långivare.

Med hänvisning till denna utväg för frågans lösning ansåge länsstyrelsen,
att särskild åtgärd för lagfästande av särskilt taxeringsförfarande, på
sätt byggmästareföreningen åsyftat och Överståthållarämbetet föreslagit,
icke borde komma i fråga. Så länge den särskilda värderingen skedde under
hand och på sökandes bekostnad — ett rimligt traktamente för förrättningen
åt nämndens ordförande och ledamöter torde därvid begäras —
kunde det antagas, att de fall, då värdering påkallades, icke bomme att
uppgå till något större antal, så att taxeringsnämnderna behövde onödigt
betungas. Det kunde däremot tänkas att en i taxeringsförordningen skapad
möjlighet att erhålla taxeringsvärde å ny- eller tillbyggd fastighet vid
tidpunkt av året, då taxerings- eller prövningsnämnd icke kunde därom
besluta, skulle leda till att värdering påfordrades även i fall, där verkligt
skäl därtill icke vore för handen. Det finge nämligen bemärkas att, vare
sig värderingen ägde rum som ett åliggande för taxeringsnämnden —• och
sålunda ersattes av statsverket och kommunen liksom taxeringsnämnds
arbete i allmänhet — eller på sökandes bekostnad, dylik sporadiskt förekommande
uppskattning lätt kunde leda till ojämnhet i taxeringsvärdena
och därför icke borde ske annat än av giltiga skäl.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har funnit det vara för taxeringsorganisationen
främmande att ställas till förfogande för biträde med
ordnande av fastighetsägarnas kreditförhållanden:

Den värdesättning, som skedde för beskattningsändamål, komme visserligen
i stor utsträckning till användning även vid bedömande av fastighets -

19

Kungl. Maj:ts proposition nr ISO.

värdet från kreditgivarnas synpunkt, och vid fastighetstaxeringen borde
val ej heller fullständigt ses bort ifrån, vilka verkningar en höjning eller
sänkning av taxeringsvärdena kunde medföra beträffande fastighetskrediten,
men dessa omständigheter borde dock icke få medföra sådana ändringar
i taxeringsorganisationen, som visserligen skulle möjliggöra ett
tidigare åsättande av taxeringsvärde än nu vore fallet, men som dock syntes
vara från skattesynpunkt opåkallade och till och med ägnade att understundom
göra taxeringen i viss grad beroende av för taxeringens huvudsyfte
främmande hänsyn. Länsstyrelsen ansåge därför, att de i föreliggande
fråga gällande bestämmelserna i kommunalskattelagen borde bibehållas
oförändrade, och att, örn värderingar därutöver erfordrades för kreditändamål,
det finge bliva en uppgift för de därav närmast intresserade
att tillskapa de särskilda organ, som därutinnan kunde befinnas nödvändiga
och lämpliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört följande:

Beträffande det förslag, som framlagts av Överståthållarämbetet, hade
kammarrätten framhållit, att skattetekniska olägenheter måste uppstå
genom inrättande av ytterligare ett särskilt besvärsförfarande och en särskild
instansordning. Länsstyrelsen ansåge sig böra instämma i kammarrättens
ifrågavarande uttalande.

Den provisoriska taxering av fastighet, som av kammarrätten ifrågasattes,
syntes knappast kunna i önskvärd omfattning undanröja de påtalade
olägenheterna för fastighetsägarna. Det måste nämligen antagas, att
bevis örn provisorisk taxering icke av kreditinstitutioner bomme att värdesättas
på samma sätt som bevis örn fastställd taxering. Anmärkas finge,
att fastighetskrediter emellanåt icke beviljades utan tillgång till bevis, att
vederbörande taxeringsvärden granskats av prövningsnämnden.

Länsstyrelsen ville vidare erinra örn svårigheten att på lämpligt sätt
bereda ersättning åt de taxeringsman, som skulle hava att utföra ifrågavarande
taxeringsarbete. Förslaget att berättiga dessa taxeringsman att
uppbära ersättning för arbetet från vederbörande sökande, låt vara efter
av Kungl. Majit fastställda grunder, syntes icke vara lämpligt; ej heller
syntes kunna tillstyrkas, att ersättning av statsmedel utan vidare skulle
utgå för förrättningar, som utan begränsning kunde påkallas av enskilda.
Möjligheten att arbetet skulle kunna utföras för eljest utgående
ersättning syntes utesluten, enär omfattningen av ifrågavarande förrättningar
icke kunde beräknas vid fastställandet av denna ersättning.

Styrelsen för Svenska bankföreningen har beträffande behovet av åtgärder
för ett snabbare åsättande av taxeringsvärde anfört följande:

Styrelsen ansåge sig böra vitsorda behövligheten av utsträckt möjlighet
att under byggnadsåret erhålla taxeringsvärde åsatt nybyggd eller ombyggd
fastighet. I likhet med kammarrätten ställde sig styrelsen tveksam
inför det av Överståthållarämbetet i sådant hänseende förordade förfarandet.
Såvitt styrelsen i frågans icke närmare utredda skick kunde bedöma,
vore den av kammarrätten förordade vägen, vilken vore enkel och begränsad
till det föreliggande syftets tillgodoseende, att föredraga. Dock
ville det förefalla som örn även enligt kammarrättens förslag hinder icke
borde vara att låta den extra ordinarie taxeringsnämndens taxeringar
erhålla definitiv karaktär, vilket skulle vara till fördel för det med framställningen
avsedda syftet. Detta borde kunna åstadkommas genom att
det medgåves rätt att över sådan taxering anföra besvär hos den näst -

20

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 186.

påföljande året sammanträdande ordinarie prövningsnämnden. Ehuru
det i särskild ordning åstadkomna taxeringsvärdet icke skulle det år, då
det åsatts, föranleda debitering, borde det givetvis i alla andra avseenden
vara ett verkligt taxeringsvärde, vilket skulle vinna beaktande vid alla
sådana tillfällen, där enligt lag eller författning hänsyn skulle tagas till
fastighets taxeringsvärde. Detta förhållande borde vid utformandet av
föreskrifterna ihågkommas. Styrelsen förutsatte jämväl, att föreskrifterna
skulle innehålla regler angående kostnaderna för den särskilda taxeringsförrättningen
och deras ersättande.

Styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa har förklarat,
att det ur de synpunkter, som berörde liypotekskassans verksamhet, skulle
vara till fördel, örn bestämmelser kunde meddelas, enligt vilka taxeringsvärdet
å nybyggd fastighet kunde bliva fastställt utan så långt dröjsmål,
som enligt nu gällande bestämmelser kunde inträffa.

Även interimsstyrelsen för Svenska bostadskreditkassan har funnit det
vara till synnerlig fördel för fastighetsbelåningen, örn åtgärder kunde vidtagas,
varigenom taxeringsvärdet å nybyggd fastighet kunde på betryggande
sätt fastställas utan så långt dröjsmål, som i åtskilliga fall måste
inträffa på grund av den nuvarande ordningen för fastighetstaxeringen.

Styrelsen för Svenska sparbanksföreningen har, under erinran örn fastighetstaxeringens
betydelse för fastighetskrediten, ansett det vara ett allmänt
ekonomiskt intresse, att sparbankerna må kunna bereda fastighetsägare
tillfälle att så vitt möjligt ordna sina lån omedelbart efter byggnadens
färdigställande och att för möjliggörande härav taxeringsvärde må
kunna fastställas omedelbart efter det byggnaden blivit färdig. För sparbankerna
vore det emellertid av vikt, att det åsätta värdet finge giltighet
som ett i vanlig ordning fastställt taxeringsvärde, så att det finge tillmätas
vitsord vid den klassificering av i sparbank belånade inteckningar,
som avses i 25 och 29 §§ sparbankslagen. Förutom de i Stockholms byggmästareförenings
framställning omförmälda förhållandena borde även
avstyckning av lägenhet efter taxeringsårets ingång föranleda åsättande
av nytt taxeringsvärde, så att nya delvärden bleve fastställda omedelbart
efter avstyckningen.

Frågan örn begränsning av skyldigheten att erlägga fastighetsskatt för
fastighet, vars taxeringsvärde ändrats till följd av ny-, till- eller ombyggnad
efter taxeringsårets ingång, har berörts i vissa länsstyrelsers yttranden.
Sålunda hava länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Jönköpings, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Västernorrlands
och Norrbottens län ansett ändring i nuvarande bestämmelser härutinnan
icke påkallad. Länsstyrelserna i Gotlands, Skaraborgs, Värmlands,
Gävleborgs och Västerbottens län hava anslutit sig till kammarrättens
uttalande, enligt vilket provisorisk taxering icke skulle medföra skyldighet
att utgöra fastighetsskatt i förhållande till därvid föreslaget
värde, medan däremot sådan skatt skulle såsom hittills utgå, då omtaxering
i vanlig ordning skett på grund av ny-, till- eller ombyggnad

Kungl. Maj:ts proposition nr 186. 21

efter taxeringsårets ingång. Liknande uppfattning har uttalats jämväl
av länsstyrelserna i Blekinge och Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Västmanlands län Ilar framhållit, att genom åsättande
av taxeringsvärde i extraordinär ordning utskylder å det nya eller
höjda värdet kunde komma att beräknas ett år tidigare än eljest skulle
varit förhållandet.

Vad den statliga skatten anginge — yttrar länsstyrelsen — inskränkte
sig påföljden härav till den del, vilken såsom förmögenhetsskatt skulle tilläggas
inkomsten. Några särskilda åtgärder syntes alltså ej påkallade vad
kronoskatten beträffade. Angående den kommunala inklusive landstingsbeskattningen
skulle möjligen kunna tänkas en sådan utväg till frågans
ordnande, att den myndighet eller nämnd, som erhölle i uppdrag att i
angiven extraordinär ordning fastställa taxeringsvärdet, även skulle få
rätt att, med hänsyn till tiden på året, då fastighetens förändrade värde
finge antagas giva avkastning, fastställa den del av garantiskatteprocenten,
som för det året borde utgå. Så till exempel skulle för en fastighet,
som blivit helt färdigställd den 1 oktober ett visst år, procenten för det året
bliva 1li X 5 = 1.25. Enahanda befogenhet borde även tillkomma taxeringsnämnd
och ordinarie prövningsnämnd, då taxeringsvärde fastställdes å
byggnad, som färdigställts efter årsskiftet. Hade värde på grund av tilleller
ombyggnad endast ändrats, borde procenten jämkas på sätt syntes
skäligt. För att emellertid icke allt för mycket betunga kammarrätten
med besvärsmål syntes det kunna ifrågasättas, huruvida besvär över beslutet
borde få anföras, då frågan endast gällde den del av procenten, som
borde för året påföras.

Styrelsen för Svenska bankföreningen, som ansett frågan örn ändrade
bestämmelser örn utgörande av skatt för fastighet, vilken omtaxerats på
grund av under taxeringsåret inträffade förhållanden, tarva utredning,
har uttalat, att en sådan utredning icke borde föranleda uppskov med frågan
örn särskild ordning för åsättande av värde å nyuppförda eller ombyggda
hus, vilken fråga vore den viktigaste och mest trängande.

Även styrelsen för Svenska sparbanksföreningen finner skäl tala för
upphävande av skyldigheten att utgöra fastighetsskatt för fastighetsvärden,
tillkomna på grund av ny-, till- eller ombyggnad under taxeringsåret,
enär grunderna för skatteplikten ju i ingen mån ändrades därigenom,
att av helt ovidkommande skäl fastigheten bleve på ifrågasatt sätt officiellt
värderad. Liknande betraktelsesätt borde enligt föreningens mening
gälla överhuvudtaget i sådana fall, då taxering avsåge förhållanden efter
taxeringsårets ingång.

Innan jag övergår till frågan örn åtgärder i anledning av framställningen,
vill jag lämna en redogörelse för de synpunkter, som tidigare vid
lagstiftningen anlagts å ifrågavarande spörsmål.

Före tillkomsten av förordningen den 7 juli 1921 örn allmän fastighetstaxering
år 1922 gällde såsom allmän regel, att fast egendom skulle uppskattas
till det värde egendomen haft vid nästföregående års utgång (4 §
1 morn. förordningen den 28 oktober 1910 angående bevillning av fast egen -

22

Kungl. Majlis proposition nr 1S6.

dom samt av inkomst). Genom 7 § nämnda förordning den 7 juli 1921
stadgades, att taxeringsvärde skulle åsättas med hänsyn till förhållandena
vid 1921 års utgång samt att, därest efter nämnda tid fastighet undergått
väsentlig förändring i värde genom nybyggnad, eldsvåda, vattenflöde
eller dylikt eller därest fastighet delats och de nya taxeringsenheterna
redan under år 1922 ansåges böra erhålla särskilda taxeringsvärden,
taxeringen finge därefter lämpas. Därjämte stadgades i 2 § förordningen
den 7 juli 1921 örn fastighetstaxering åren 1923 och 1924, att under
dessa år nya taxeringsvärden skulle åsättas, därest sådana ändrade förhållanden
inträffat, att en taxeringsenhet skulle uppdelas i flera taxeringsenheter
eller flera taxeringsenheter skulle sammanslås till en, eller
att fast egendoms värde genom eldsvåda, vattenflöde eller av annan dylik
anledning eller genom nedrivning av byggnad eller skogsavverkning så
nedgått, att förändringen föranledde en minskning av taxeringsvärdet
med minst en femtedel, eller att fast egendoms värde på grund av ny-,
till- eller ombyggnad så förhöjts, att ny-, till- eller ombyggnaden föranledde
en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel.

Genom särskilda förordningar utsträcktes giltighetstiden för dessa bestämmelser
till och med år 1927.

Den s. k. skogsbeskattningskommittén, som utarbetat förslag till nämnda
bestämmelser, anförde till stöd härför följande: Det gjorda undantaget
från regeln örn taxeringens bestämmande efter förhållandena vid nästföregående
års utgång innebure visserligen en nyhet i skattelagstiftningen men
torde redan förut hava i praktiken tillämpats. Såsom håde obilligt och
oegentligt måste enligt kommitténs mening anses, att, örn exempelvis en
byggnad, som skolat särskilt taxeras, nedbrunnit och vid taxeringstillfatlet
ej längre existerade, densamma dock skulle för löpande år taxeras till
dess en gång havda värde. Om vidare en egendom under det år taxeringen
skedde uppdelats i flera lotter, hade det understundom visat sig vara av
vikt för respektive ägare att redan samma år få en var av lotterna särskilt
taxerad.

1921 års kommunalskattekommitté upptog i sitt förslag till kommunalskattelag
bestämmelser, i 10 § motsvarande de i 7 § förordningen den
7 juli 1921 örn allmän fastighetstaxering år 1922 meddelade samt i 13 § 2
mom. motsvarande dem, som upptagits i 2 § förordningen den 7 juli 1921
örn fastighetstaxering åren 1923 och 1924. Till stöd för stadgandet i 10 §
förslaget till kommunalskattelag åberopade kommunalskattekommittén
det nyss återgivna uttalandet av skogsbeskattningskommittén.

Det i 1927 års proposition nr 102 framlagda förslaget till kommunalskattelag
upptog i 6 § ett stadgande, som under viss förutsättning möjliggjorde
hänsyn vid taxeringsvärdets bestämmande till förändringar
efter taxeringsårets ingång. Det stadgades nämligen, bland annat, att,
därest efter taxeringsårets ingång, innan taxeringen skulle verkställas,
fastighets värde väsentligen ökats genom ny-, till- eller ombyggnad

23

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S6.

samt den skattskyldige och, om fastigheten övergått till ny ägare, jämväl
denne det hegärde, vid taxeringsvärdets åsättande hänsyn finge tagas
till det ökade värdet. Däremot upptog propositionen icke något stadgande
örn hänsyn vid taxeringens verkställande till sådana förhållanden
av värdenedsättande art, som inträffat efter taxeringsårets ingång.
Till stöd för förslaget anförde föredragande departementschefen följande:

Vad anginge frågan örn den tidpunkt, fastighetstaxeringen skulle avse,
bleve dess besvarande beroende av den i 14 § av förslaget (14 § kommittéförslaget)
behandlade frågan örn vilken tidpunkt den kommunala skattskyldigheten
för fastigheten skulle avse. Denna fråga hade i det föreliggande
förslaget lösts på det sätt, att skattskyldigheten alltid skulle bestämmas
efter förhållanden, som förelåge vid taxeringsårets ingång och som
vore avgörande i avseende å mantalsskrivningen. Verklig enkelhet och
reda syntes knappast kunna ernås på annat sätt, än att samtliga förhållanden
beträffande fastigheten bedömdes med hänsyn till en och samma
tidpunkt. Förändringar, som skett efter taxeringsårets ingång, torde därför
med den angivna utgångspunkten ej höra inverka på taxeringen..—
Den s. k. skogsbeskattningskommitténs ursprungliga motivering för införande
av den dittills gällande regeln i detta avseende innehar, att det
måste anses både obilligt och oegentligt, att, om exempelvis en byggnad,
som skolat särskilt taxeras, nedbrunnit och vid taxeringstillfället ej längre
existerade, densamma dock skulle taxeras till dess en gång havda värde.
Denna synpunkt syntes emellertid ej tillräckligt bärande. Romme skatteplikt
att gälla för hela det år, varunder byggnaden nedbrunnit, så hade
å andra sidan skattefrihet åtnjutits under det år, då byggnaden tillkommit.
Det vore ingalunda ovanligt, att en lättnad i början av en period
finge uppvägas av en motsvarande börda i slutet av perioden. Såsom ett
särskilt skäl för hänsynstagande till skedda förändringar kunde visserligen
även åberopas, att vederbörande ägare ur kreditsynpunkt kunde hava
intresse av att hava ett taxeringsvärde åsatt å nybyggt hus, och att han
därför kanske gärna funne sig i den högre skatten. Detta utgjorde dock
icke något ur beskattningssynpunkt bärande motiv, desto mindre som den
högre skatten skulle drabba även andra, vilka ej hade något intresse av
höjd taxering för sina fastigheter. Ur rättvisans synpunkt skulle väl i
och för sig intet principiellt vara att erinra mot att taga hänsyn icke till
värdet den 1 januari utan till värdet viss annan dag, exempelvis den 1
mars eller den 1 april. Men då följden härav skulle bliva brist på överensstämmelse
beträffande den tidpunkt, skattskyldigheten avsåge, och den
tidpunkt värdet avsåge, och därigenom skulle kunna inträffa, att ägaren
vid årsskiftet bleve skattskyldig för en nybyggnad, som beslutats och
tillkommit efter det han avträtt fastigheten, kunde ej heller ett dylikt
förslag förordas. Det syntes dock möjligt att utan egentlig olägenhet tillgodose
deras intresse, som önskade en högre taxering på grund av tillbyggnad,
genom ett medgivande, att hänsyn skulle tagas till värdeökningen,
örn, innan taxeringen skett, den skattskyldige och, där fastigheten
övergått till ny ägare, jämväl denne det begärde. Detta vore emellertid
det enda fall, då vid taxeringen hänsyn skulle tagas till förhållanden,
som inträffat efter taxeringsårets ingång. Hade exempelvis fastighet efter
taxeringsårets ingång blivit skattepliktig från att hava varit skattefri,
eller skattefri från att hava varit skattepliktig, skulle hänsyn till denna
ändring icke tagas vid taxeringen.

24

Departements chefen.

Kungl. Martts proposition nr 186.

Denna departementschefens ståndpunkt gillades av riksdagen vid antagandet
av den sedermera den 27 juni 1927 utfärdade förordningen örn allmän
fastighetstaxering år 1928, som i 7 § upptog ett i enlighet härmed
avfattat stadgande i ämnet, vilket stadgande återfinnes i huvudsak oförändrat
i 6 § 1 mom. gällande kommunalskattelag.

Av det anförda framgår, att stadgandet i 6 § 1 mom. kommunalskattelagen
örn hänsyntagande till efter taxeringsårets ingång verkställd ny-,
till- eller ombyggnad utgör ett av hänsyn till fastighetsbelåningen tillkommet
undantag från regeln, att taxeringsvärde å fastighet skall hänföra
sig till fastighetens beskaffenhet vid taxeringsårets ingång. Av den
föreliggande framställningen från Stockholms byggmästareförening jämte
åtskilliga av de i anledning av framställningen avgivna yttrandena framgår
emellertid, att stadgandet endast i begränsad omfattning tillgodoser
behovet av att kort efter en byggnads färdigställande erhålla ett av taxeringsmyndighet
åsatt värde å den fastighet, varå byggnaden uppförts. Sedan
den ordinarie prövningsnämnden avslutat sitt arbete för året och till
dess taxeringsnämnden nästa år sammanträder, saknas möjlighet att genom
beskattningsmyndigheternas medverkan erhålla ett dylikt officiellt
värde. Under denna tid är fastighetsägaren därför betagen möjligheten
att tillgodoräkna sig de förmåner i belåningshänseende, som äro förbundna
med fastighetens ökade värde. Vissa kreditinrättningar äro ock genom
sina stadgar förhindrade att meddela lån mot säkerhet av inteckning i
fastighet, innan taxeringsvärde åsatts fastigheten. Åtminstone beträffande
svenska bostadskreditkassan och till densamma anslutna bostadskreditföreningar
lärer detta vara fallet. Enligt vad jag har mig bekant och vad
som även i viss mån framgår av avgivna yttranden har berörda förhållande
föi anlett, att kreditanstalter i avbidan på taxeringsvärdes åsättande i
stället för taxeringsvärde godtagit ett av taxeringsnämndsordförande föreslaget
värde. Frånsett det förhållande, att åsättandet av ett sådant värde
saknar stöd i gällande bestämmelser, har mot en dylik praxis erinrats, att
garanti saknas för att värdet kommer att överensstämma med det blivande
taxeringsvärdet. Det har ock på något håll framkommit farhåga
för att vid ett fortsättande av dylik praxis taxeringsnämndsordförandens
opartiskhet vid ärendets senare behandling i taxeringsnämnden skulle
äventyras, då han måste känna sig bunden av sin förhandsvärdering och
därför kunde antagas obenägen att ägna tillbörligt beaktande åt senare
inom nämnden framkomna upplysningar. Enligt vad till min kännedom
kommit har ock Överståthållarämbetet uppmanat taxeringsnämndsordförandena
i Stockholm att avhålla sig fran dylika förhandsvärderingar.
Sistnämnda förhållande liksom även den omständigheten att i år, då
allmän fastighetstaxering äger rum, prövningsnämndernas befattning
med fastighetstaxering i länen skall sluta senast den 20 juni, efter vil -

25

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

ken dag hänsyn till inträffade förändringar alltså icke kan tagas vid
taxeringsvärdets bestämmande, utgöra anledning till att för riksdagen
innevarande år framlägga förslag till åtgärder i frågan.

Vid övervägande av föreliggande möjligheter att tillgodose önskemålet
örn ett snabbare och av taxeringsmyndigheternas ordinära verksamhetstider
mindre beroende åsättande av taxeringsvärden har jag måst ägna
särskilt beaktande åt den omständigheten, att vid nuvarande ordning fastighetsskatt
skall utgöras i förhållande till det vid omtaxeringen erhållna
ökade värdet. Såväl fastighetsskattens natur av repartitionsskatt, varav
följer, att beskattningsunderlaget (antalet skattekronor) måste vara känt
vid utdebiteringssatsens bestämmande, som ock gällande tid för uppbörd i
länen av de på kronodebetsedlarna upptagna utskylderna landstingsmedel
och vägskatt vålla, att taxeringsvärde, på grund varav fastighetsskatt
skall utgöras för taxeringsåret, icke kan fastställas senare än under oktober
månad. Endast örn påföljden av skattskyldighet för det ökade värdet
borttages, synes det vara möjligt att låta taxeringsmyndighet åsätta taxeringsvärde
senare än i oktober månad. Då det emellertid synes angeläget att
förebygga, att skattskyldighetens omfattning blir beroende av tiden när
taxeringsvärdet bestämmes, har jag funnit mig böra överväga, huruvida
skäl föreligger att, i händelse möjlighet beredes till fastställande av taxeringsvärde
senare än i oktober, behålla förut berörda bestämmelse i 6 §
kommunalskattelagen örn hänsyn vid taxeringsvärdes bestämmande i angivet
fall till förhållanden, som inträffat efter taxeringsårets ingång. Bestämmelsen
har, såsom anförts, icke betingats av något fiskaliskt intresse
utan tillkommit för att underlätta belåning av inteckningar i fastigheten,
och den ökade beskattning, som därav följt, har snarast betraktats såsom
en oundviklig olägenhet, där den ej ansetts innefatta ett medel till förebyggande
av krav på omtaxering utan verkligt behov. Genomföres en anordning,
enligt vilken fastighets värde när som helst kan av taxeringsmyndighet
uppskattas med hänsyn till fastighetens beskaffenhet vid uppskattningstillfället,
utan att därav skall följa skyldighet att utgöra skatt
för fastigheten, yppas möjlighet att tillgodose såväl kravet på bestämdhet
och likformighet vid beskattningen som ock önskemålet örn snabbhet
i värderingen för belåningsändamål. Samtidigt förebygges det påtalade
förhållandet att skatt kan komma att utgöras såsom örn fastigheten under
hela taxeringsåret haft det ökade värde, som i verkligheten förefunnits
allenast en del av året.

En nödvändig förutsättning för en dylik anordning synes vara att garanti
vinnes för att det värde, som åsättes i belåningssyfte, så nära som
möjligt ansluter sig till det taxeringsvärde, som därnäst varder fastigheten
åsatt för beskattningen, samt att bestämd gräns dragés för de fall, där
det för belåningen särskilt uppskattade värdet skall tillämpas. Garantien
synes kunna erhållas genom att värdet föreslås av den ordinära faxe -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

ringsmyndigheten i första instans, således icke av någon eller några av
dess medlemmar, vilka icke tillhopa utgöra beslutfört antal, samt fastställes
av prövningsnämnd såsom överinstans. Med hänsyn till syftet
med det särskilda uppskattningsvärdet och den korta tid, det i regel kommer
att vara gällande, synes besvär över prövningsnämndens beslut ej
böra få anföras. En sådan anordning, vilken förordats i några av de avgivna
yttrandena, däribland kammarrättens, utgör självfallet icke hinder
för fullföljd av talan till kammarrätten i vanlig ordning av frågan örn
nytt taxeringsvärdes åsättande vid därefter skeende omtaxering.

Det synes lämpligt dels att genom förordning bestämmas förutsättningarna
för och tillvägagångssättet vid åsättande av ett för belåningsändamål
uppskattat värde å fastighet (preliminärt taxeringsvärde),
dels att berörda bestämmelse i 6 § 1 mom. kommunalskattelagen örn hänsyn
vid taxeringsvärdes åsättande till ny-, till- eller ombyggnad efter
taxeringsårets ingång uppbäves, dels ock att genom särskild författning
stadgas, att, därest för fastighet är gällande preliminärt taxeringsvärde,
vad i lag eller författning stadgas örn fastighets taxeringsvärde såsom
grund för beräkning av belopp, intill vilket inteckning i fastighet må godkännas
såsom säkerhet vid utlåning eller såsom täckning för fonder eller
inlåning, i stället skall gälla örn det preliminära taxeringsvärdet. Då en
författning av sistnämnda innehåll innebär ändring jämväl i allmän
civillag, torde den böra stiftas i den örn sådan lag i regeringsformen stadgade
ordning, och lärer chefen för justitiedepartementet komma att framställa
förslag härom.

Förslag till dels lag om ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) och dels förordning örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet hava upprättats
inom finansdepartementet. Dessa förslag torde såsom bilagor få fogas
till protokollet.1 Till belysning av förslagen ber jag få anföra följande:

Behov av särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbelåning har, såsom
redan framhållits, framträtt beträffande fastigheter, som varit föremål
för ny-, till- eller ombyggnad, och detta behov har mest gjort sig gällande
å de orter, där livlig byggnadsverksamhet varit rådande. Emellertid
kan, såsom styrelsen för Svenska sparbanksföreningen påpekat, behov
av särskilt värde å fastighet uppkomma även vid avstyckning, synnerligast
då avstyckningen sker i ändamål av bebyggelse. Med sistnämnda
fall bör likställas det fall, att område, som icke varit särskild fastighet,
blivit rättsligen bestående tomt (jfr 1 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning
i stad). Förutsättning för åsättande av särskilt värde för fastighetsbelåning
i dylikt fall bör emellertid vara jämväl, att det område,
fastigheten omfattar, icke redan utgör taxeringsenhet. De fall,

1 Dessa bilagor, vilka äro lika lydande med de vid propositionen fogade författningsförslagen,
hava här uteslutits.

27

Kungl. Martts proposition nr 186.

då särskilt uppskattningsvärde för fastiglietsbelåning bör få åsättas fastighet,
synas därför böra angivas såsom: 1) då å fastighet verkställts ny-,
till- eller ombyggnad; och 2) då fastighet, vars område ej redan asatts
särskilt taxeringsvärde, uppkommit genom avstyckning enligt 19 kap.
lagen örn delning av jord å landet eller 5 kap. lagen örn fastighetsbildning
i stad eller genom sammanläggning enligt lagen örn sammanläggning av
fastigheter å landet eller genom att tomt blivit rättsligen bestående.
Härvid tages tomt i den mening, lagen örn fastighetsbildning i stad använder
detta uttryck. Tillräcklig anledning att begränsa tillämpningsområdet
till stad eller område å landet, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, synes ej föreligga, även örn antagas
må, att förordningen kommer att tillämpas väsentligen å sådana
orter. Giltighetstiden för särskilt uppskattningsvärde synes böra begränsas
så, att den utlöper då nytt taxeringsvärde, avseende en senare tidpunkt
än den vartill hänsyn tagits vid åsättande av det preliminära taxeringsvärdet,
varder fastställt. 1 § i den ifrågasatta förordningen örn åsättande
i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet har avfattats
enligt det nu anförda: i syfte dels att förebygga förväxling med sådant
uppskattningsvärde, som hypoteksinrättningar pläga åsätta fastighet
vid särskild värdering för belåning, dels att framhäva uppskattningsvärdets
begränsade giltighetstid, har värdet betecknats såsom preliminärt taxeringsvärde,
vilket uttryck på övriga ställen användes såsom term för det
särskilda uppskattningsvärdet. I 2 § förslaget till förordning upptages bestämmelse
örn att kommunalskattelagens grunder för åsättande av taxeringsvärde
skola tillämpas med undantag därutinnan, att uppskattningen
skall verkställas med hänsyn till fastighetens beskaffenhet vid den tidpunkt,
då uppskattningen äger rum. För vinnande av likformighet med
taxeringsvärdena å övriga fastigheter lärer vara nödvändigt att såsom
vid omtaxering under löpande taxeringsperiod låta uppskattningen ske
efter det allmänna prisläge, som varit rådande vid taxeringsperiodens ingång,
och de uppskattningsgrunder i övrigt, som skola användas vid fastighetstaxering
under perioden. Förslaget har avfattats i enlighet härmed.

3 § innehåller stadganden örn vem som äger påkalla åsättande av preliminärt
taxeringsvärde, vilka stadganden ansluta sig till 13 § kommunalskattelagen.
Vissa avvikelser föreligga såsom grundade i sakens natur
och torde ej tarva motivering.

4—9 §§ upptaga bestämmelser om förfaringssättet vid ingivande av
framställning örn åsättande av preliminärt taxeringsvärde, örn förberedande
behandling av framställning, örn dess prövning samt om beslutets
expediering till sökanden. Framställning i ämnet skall göras beträffande
fastighet i Stockholm hos Överståthållarämbetet och beträffande fastighet
annorstädes hos länsstyrelsen i länet och innefatta upplysningar till ledning
för uppskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med vad som är
föreskrivet örn särskild fastighetsdeklaration (jfr 22 § taxeringsförordnin -

28

Kungl. Majlis proposition nr 186.

gen). Framställningen överlämnas därefter med kompletterande upplysningar
till vederbörande ordförande i beskattningsnämnd i första instans.
Efter det erforderlig utredning verkställts, sammanträder beskattningsnämnden
och upprättar förslag till värde. Förslaget insändes till Överståthållarämbetet
respektive länsstyrelsen, som delger sökanden förslaget
med föreläggande för honom att inom viss tid framställa de anmärkningar,
han finner skäl att rikta mot förslaget. Det ankommer därefter på den fungerande
prövningsnämnden att besluta i ärendet. Över prövningsnämndens
beslut skall besvär ej få anföras. Beslutet expedieras till sökanden
genom utdrag av nämndens protokoll. Rörande förfaringssättet hänvisas
till författningstexten.

Såsom i flera, av de avgivna yttrandena framhålles, måste anses skäligt,
att den, som påkallar taxeringsmyndigheternas medverkan för åsättande
av särskilt uppskattningsvärde för fastighetsbelåning, lämnar bidrag till
kostnaderna härför. Dessa kostnader innefatta ersättning till den ordförande
i beskattningsnämnd i första instans, som verkställer utredning rörande
fastighetens beskaffenhet och värde, samt arvode och reseersättning
till medlemmar i sådan beskattningsnämnd, då ersättning finnes
böra utgå, eller till ledamöter i prövningsnämnd m. m. Att i varje särskilt
fall uträkna dessa kostnader och påföra dem sökanden synes vara
uteslutet; av praktiska hänsyn torde vara att föredraga en fix beräkningsgrund,
oavsett örn ett eller flera ärenden på en gång föreligga till behandling.
Denna beräkningsgrund torde böra inrymma en skala med småningom
stigande belopp i förhållande till det åsätta värdet, så avpassad att
ersättningarna i genomsnitt täcka kostnaderna. Med hänsyn till att kostnaderna
för taxeringsorganisationen i huvudsak bestridas av statsmedel
— ersättningarna till landstings- eller kommunvalda ledamöter i de
underordnade nämnderna kunna i detta sammanhang lämnas ur räkningen
—• torde den avgift, sökanden bör erlägga, böra tillfalla statsverket.
Avgiften synes lämpligen böra utgå med dels en grundavgift, som erlägges
samtidigt med framställningens ingivande och som utgöres, vare sig framställningen
leder till åsättande av preliminärt taxeringsvärde eller icke,
och dels en tilläggsavgift, därest värdet kommer att överstiga visst belopp,
i förslaget angivet till 50,000 kronor. Tilläggsavgiften torde böra stiga i
förhållande till taxeringsvärdet. Uppbörd och redovisning av avgiften ordnas
enklast genom att den utgöres såsom stämpelavgift och i redovisningshänseende
behandlas såsom avgifter för stämplar till statsmyndigheternas
expeditioner. Örn så sker, blir utan särskilt stadgande i Stockholm kamreraren
vid överståtliållarämbetets avdelning för uppbördsärenden och i
länen landskamreraren redogörare för stämpelförsäljningen. Då tänkbart
är, att framställning återkallas, innan den undergått behandling i prövningsnämnd,
och i sådan händelse protokollsutdrag från prövningsnämnden
icke kommer att föreligga, bör stämpel för grundavgiften åsättas
framställningen i samband med inlämnandet, varemot stämpel för till -

29

Kungl. Maj-.ts proposition nr 186.

läggsavgiften lämpligen åsättes det protokollsutdrag, som upptager prövningsnämndens
beslut. I enlighet härmed föreslås i 4 §, att framställning
vid inlämnandet skall vara åtföljd av penningar till stämpel till ett förslagsvis
angivet belopp av 50 kronor och att framställningen omedelbart
förses med stämpel av nämnda belopp. Tilläggsavgiften föreslås skola

utgå efter följande skala:

Fastighetens uppskattade

Tärde

Kronor Kronor

Stämpelns

belopp

Kronor

Lägst

50,100 högst

75,000

25

»

75,100

»

100,000

50

»

100,100

200,000

75

»

200,100

»

300,000

100

»

300,100

»

500,000

125

»

500,100

»

700,000

150

»

700,100

»

över

1,000,000

1,000,000

200

250.

Självfallet bör kronan vara befriad från utgörande av stämpelavgift.

Av prövningsnämnd åsätta preliminära taxeringsvärden torde böra antecknas
i särskilda liggare hos Överståthållarämbetet och länsstyrelserna.
I länen böra därjämte vederbörande häradsskrivare och magistrater underrättas
örn de åsätta värdena genom utdrag av liggaren i och för anteckning
i fastighetslängderna. Sådana utdrag böra expedieras utan tidsutdräkt.
Jämväl ordförandena i de underordnade beskattningsnämnder,
som hava att åsätta nya taxeringsvärden å de av besluten berörda fastigheterna,
böra underrättas örn de beslutade preliminära taxeringsvärdena.
Bestämmelser i ämnet upptagas i 10 § författningsförslaget. Det förutsättes,
att föreskrifter rörande liggarens uppställning och förande meddelas
i administrativ ordning.

I 13 § upptagas bestämmelser örn gottgörelse åt ordförande och ledamöter
i de underordnade nämnderna samt åt anlitade sakkunniga för deras
befattning med åsättande av preliminära taxeringsvärden. Enligt
förslaget har rätten till ersättning åt ordförande eller av Överståthållarämbetet
eller länsstyrelsen förordnad ledamot i fastighetstaxeringsnämnd
eller taxeringsnämnd gjorts beroende av prövning, huruvida sådan ersättning
skäligen bör utgå. Det synes nämligen icke vara uteslutet, att
särskild ersättning för göromål enligt den föreslagna förordningen icke
är av behovet påkallad, t. ex. då göromålen kunna utan nämnvärt ökat
arbete utföras i samband med det ordinarie taxeringsarbetet.

Bestämmelserna hava i övrigt erhållit en avfattning, som ansluter sig
till motsvarande bestämmelser i 145 och 146 §§ taxeringsförordningen, och
har vid utformandet lämnats öppet för Kungl. Majit att meddela närmare
föreskrifter rörande dispositionen av medel för ändamålet.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 186.

De ersättningar, som skola utgå av statsmedel, synas böra belasta anslaget
till kostnader för årlig taxering. Att i författningen införa stadgande
härom lärer icke vara behövligt.

Lagen örn ändrad lydelse av 6 § 1 mom. kommunalskattelagen synes
böra träda i kraft den 1 januari 1934. Denna tidsbestämmelse lärer icke
böra utgöra hinder för att låta förordningen örn åsättande i vissa fall av
särskilt uppskattningsvärde å fastighet träda i kraft tidigare. Då, såsom
förut framhållits, under år 1933 hänsyn till under taxeringsåret verkställd
ny-, till- eller ombyggnad i länen icke kan tagas vid taxeringsvärdets
bestämmande, sedan fastighetsprövningsnämnden senast den 20 juni
avslutat sitt arbete, synes vara lämpligt, att förordningen träder i kraft
den 1 juli 1933.

Emellertid torde det böra anstå med fattande av slutligt beslut i ämnet,
till dess det på föredragning av chefen för justitiedepartementet beroende
förslaget till lag angående vad med fastighets taxeringsvärde i vissa fall
skall förstås hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet. Jag anhåller
således att ånyo få upptaga ärendet, sedan nämnda granskning
avslutats.

Slutligen hemställer jag, att utdrag av detta protokoll får tillställas lagrådet
till kännedom vid nyssnämnda granskning.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna sitt bifall.

Vid protokollet:
II. Borgström.

Kungl. Majda proposition nr 186.

31

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,
Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför
chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:

Den 3 i denna månad anmälde jag för Kungl. Majit inom finansdepartementet
upprättade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 6 § 1 mom.
kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370) och dels förordning
örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet. Emellertid
erinrade jag, att med fattande av slutligt beslut i ärendet borde få
anstå, till dess ett på föredragning av chefen för justitiedepartementet
beroende förslag till lag angående vad med fastighets taxeringsvärde i
vissa fall skall förstås hunnit undergå vederbörlig granskning i lagrådet.
Denna granskning har nu slutförts,1 och har därvid icke förekommit
något, som utgör hinder för fullföljande av de av mig anmälda författningsförslagen.

Föredragande departementschefen uppläser därefter sagda, av honom
anmälda författningsförslag saint hemställer, att dessa förslag måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Vid protokollet:

Hjalmar Ekengren.

Se proposition nr 1S7.