Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
1
Kr 181.
Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen angående inrättande av en
arbetarsmåbrukslånefond m. m.; given Stockholms slott den
24 februari 1933.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
På därom av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet med anledning
av ett flertal motioner gjord hemställan (uti. nr 2) anhöll 1928 års
riksdag (skr. nr 232) hos Kungl. Majit örn utredning och förslag rörande
beredande av ökade möjligheter för lantarbetare, hemmansägare-, arrendators-
och småbrukaresöner samt andra mindre bemedlade och obemedlade
härför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk.
Sedan Kungl. Majit den 29 juni 1928 anbefallt statens egnahemsstyrelse
intrång till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 181.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
att verkställa den av riksdagen ifrågasatta utredningen, avgav egnahemsstyrelsen
den 5 december 1928 förslag, avseende anskaffande av s. k. lantarbetarsmåbruk.
Förslaget innebar, att staten försöksvis skulle genom
byggnadslån och premielån söka främja, att lämpliga jordbrukare anlade
nya smärre arrendegårdar och behölle dem som »passerställen» för lantarbetare,
vilka ville arbeta sig upp till egna jordbrukare. Till hjälp åt
dem, som skulle övertaga lantarbetarsmåbruk, föreslog styrelsen lån till
inköp av jordbruksinventarier. Rörelsen skulle skötas av hushållningssällskapens
egnahemsnämnder.
I yttranden, som av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar avgåvos
över förslaget, framfördes ur olika synpunkter betänkligheter och
erinringar mot detsamma. Sedan dessa yttranden överlämnats till egnahemsstyrelsen,
avgav styrelsen den 2 oktober 1929 ett nytt förslag. Detta
förslag avsåg beredande av räntefria jordbrukslån, därvid övertagandet
av jordbruk under såväl äganderätt som arrende eller åborätt skulle främjas
jämsides. Rörelsen skulle som regel skötas av egnahemsnämnderna.
Lånen skulle utdelas till personer, som vore så obemedlade, att de ej kunde
erhålla jordbruk enbart genom egnahemslån. Vidare skulle lånen kunna
få i särskilda fall användas till hjälp åt behövande personer, vilka redan
innehade jordbruk men trots duglighet råkat i fara att få lämna detta.
De fastigheter, som skulle komma i fråga, borde ej vara större än som motsvarade
övre värdegränsen för erhållande av egnahemslån. Lån skulle
få utgå med högst 2,500 kronor eller, där synnerliga skäl föranledde höjning,
3,000 kronor. Lånen skulle efter en amorteringsfri tid av 3 år avbetalas
under 12 år. Vid förslaget var fogad en reservation av ledamoten
av egnahemsstyrelsen Nils Adler, som kritiserade styrelsens förslag
i vissa hänseenden samt förordade delvis längre gående åtgärder.
Över egnahemsstyrelsens sistnämnda förslag avgåvos yttranden av samma
myndigheter och sammanslutningar, vilka yttrat sig över det först
omförmälda. Ehuru de inkomna yttrandena i allmänhet röjde intresse
för förslagets syfte, voro de mera oförbehållsamt tillstyrkande yttrandena
ytterst få. Reservantens, herr Adler, förslag avstyrktes i nästan
samtliga yttranden.
Med anledning av vissa vid 1930 års riksdag väckta motioner anförde
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 1), bland annat,
att den fråga, som avsåges i 1928 års riksdagsskrivelse, borde upptagas
till fortsatt utredning. Utredningen borde, utöver vad som åsyftades med
sagda skrivelse, avse jämväl skogsarbetarnas jordfråga, icke minst inför
den situation, som kunde vara att vänta genom en för Norrlands del påräknelig
rationellare skogsvård.
Under åberopande av berörda utskottsutlåtande anhöll 1930 års riksdag
(skr. nr 276), att Kungl. Maj:t ville bland annat verkställa fortsatt utredning
rörande ökade möjligheter för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-,
arrendators- och småbrukaresöner samt andra mindre berned
-
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
lade liärför lämpliga personer att erhålla egna jordbruk samt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 december 1930 uppdrogs åt särskilda
utredningsmän att verkställa bland annat den av riksdagen sålunda ifrågasatta
utredningen. Utredningsmännen, som antogo benämningen sociala
jordutredningen, hava till fullgörande av uppdraget i förevarande del
den 5 december 1932 till Kungl. Majit inkommit med betänkande med förslag
till åtgärder för beredande av ökade möjligheter för mindre bemedlade
personer att erhålla egna jordbruk (stat. off. utr. 1932:33). Vid betänkandet,
som är undertecknat av sociala jordutredningens samtliga nuvarande
ledamöter (ledamöterna av riksdagens första kammare professorn
K. G. Westman, lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg och jägmästaren
C. G. L. H:son Tamm, ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen
Helmer Molander samt sekreteraren hos svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet redaktören Hemming Sten i Gävle) är fogat
en av herrar Molander och Sten mot vissa delar av förslaget avgiven
reservation.
Över betänkandet hava efter remiss avgivits yttranden av statskontoret,
statens egnahemsstyrelse efter hörande av hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings, Kristianstads,
Skaraborgs, Värmlands och Kopparbergs län samt i de norrländska
länen, samtliga, med undantag av länsstyrelsen i Norrbottens län,
efter hörande av kommunala myndigheter, ävensom svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet, Sveriges skogsägareförbund
samt bostadsutredningen för landsbygden. Tillika har inkommit
yttrande från styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Sociala jordutredningens förslag innebär, att en statlig fond, benämnd
arbetarsmåbrukslånefonden, skulle inrättas, ur vilken lån på förmånliga
villkor kunde utlämnas för att främja bildandet av mindre lägenheter,
avsedda att bereda vederbörande innehavare utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet, arbetarsmåbruk. Erinras må, att
i avbidan på den proposition i ämnet, som kunde bliva riksdagen förelagd,
i årets statsverksproposition under utgifter för kapitalökning, bilaga
5, punkt 16, såsom kapital till arbetarsmåbrukslånefonden beräknats
för budgetåret 1933/1934 ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor. Jag
anhåller nu att få för Kungl. Majit ånyo anmäla detta ärende, och torde
jag härvid till en början få redogöra för det huvudsakliga innehållet i
utredningens betänkande och förslag.
1. Av sociala jordutredningen förebragt utredning m. m.
Efter redogörelse för den tidigare behandlingen av förevarande spörsmål
har i betänkandet lämnats en översikt (sid. 22—29) över de olika former,
i vilka förekommit eller kunna förekomma lägenhetsupplåtel
-
4
Kungl. May.ts proposition nr 181.
ser på de norrländska kronoparkerna och överlopp smarkerna,
grunderna för dylika upplåtelser samt den utsträckning,
vari desamma ägt rum. Beträffande antalet skogstorp, odlingslägenheter
och kronotorp, som förefunnos vid 1931 års utgång, har i betänkandet
lämnats följande tabell:
Län |
Skogstorp upp-låtna på 20-åriga |
Odlingslägenlieter |
Kronotorp (50-årigt arrende) |
Summa |
Norrbottens ........................ |
93 |
803 |
3 |
899 |
Västerbottens ..................... |
11 |
1,006 |
8 |
1,025 |
Västernorrlands .................. |
— |
220 |
1 |
001 |
Jämtlands........................... |
— |
27 |
1 |
28 |
Gävleborgs........................... |
— |
7 |
7 |
|
Kopparbergs ........................ |
— |
42 |
— |
42 |
Summa |
104 |
2,105 |
113 |
2,222 |
Angående antalet upplåtna kolonat återfinnas följande uppgifter, hänförande
sig till år 1930:
L ä n |
Antal upp-låtna kolonat |
Antal bosatta |
Norrbottens.................................................. |
............................. 204 |
1,060 |
Västerbottens.............................................. |
............................. 176 |
847 |
Jämtlands och Västernorrlands............... |
............................. 20 |
101 |
Gävleborgs .................................................. |
.......................... 25 |
159 |
Kopparbergs ............................................... |
............................. 6 |
23 |
Summa 431 |
2,190 |
Vidare lämnas i betänkandet (sid. 29—32) en sammanfattande redogörelse
för gällande bestämmelser angående den statsunderstödda
egnahems- samt jordförmedlings- och jordanskaffning sverksamheten
enligt kungörelserna i dessa ämnen den 8 juni 1928
(nr 217—219). Beträffande innehållet i sagda bestämmelser må här erinras
örn följande.
Egnahemsverksamheten handhaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse
av låneförmedlare, vilka på ansökan hos Kungl. Maj:t årligen
tilldelas statslån ur egnahemslånefonden att av dem användas för utlämnande
av egnahemslån åt enskilda. Låneförmedlarna utgöras av hushållningssällskapen,
kommuner samt vissa aktiebolag och ekonomiska föreningar.
Hushållningssällskap utövar verksamheten genom särskild egnahemsnämnd.
Låneförmedlare, som erhållit egnahemsstatslån, svarar gentemot
staten för lånets förräntning och återbetalning. Egnahemslån loinna
avse dels jordbrukslägenhet (jordhrukslån) dels bostadslägenhet (bostadslån).
Med avseende å återbetalningen delas lånet i en amorteringsdel och
1 Deri 1 oktober 1932 voro 28 kronotorp upplåtna.
Kungl. Maurts proposition nr 181. 5
eu stående del, vilken sistnämnda i regel ej kan uppsägas förrän amenieringsdelen
till fullo guldits. Amorteringsskyldigket inträder i fråga örn
jordbrukslån med sjätte året och i fråga örn lån för bostadslägenhet med
fjärde året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.
Å lånet erlägges ränta efter vissa grunder. För att egnahemslån skall
kunna erhållas fordras bland annat, att sökanden visserligen ej saknar
medel att i någon mån bidraga till genomförande av med lånet avsett
företag men är i behov av kraftigt bistånd härför. Syftet med jordbrukslån
är att främja nybildning av jordbruk. Jordbrukslån bör företrädesvis
beviljas för förvärv av lägenhet av den storlek, att bärkraftigt jordbruk
uppstår, varå brukaren med familj erhåller bärgning och sysselsättning,
men får också beviljas för förvärv av mindre lägenhet, avsedd till hantverkar-
eller arbetarsmåbruk eller dylikt. Lägenhet får anses såsom jordbrukslägenhet,
om å densamma kunna födas minst två kor eller örn innehavaren
beräknas kunna genom anläggande av växthus eller eljest erhålla
sin väsentliga utkomst av trädgårdsbruk å lägenheten. Annan lägenhet
betraktas i lånehänseende såsom bostadslägenhet. Egnahemslån
utgår beträffande jordbrukslägenhet med högst fem sjättedelar oell i fråga
örn bostadslägenhet med högst tre fjärdedelar av lägenhetens värde. —
Den, som erhållit jordbrukslån, kan för utförande av nyodlings-, byggnads-
eller grundförbättringsarbeten tilldelas särskilt premielån. Premielån
får ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den av låneförmedlaren
beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsföretag,
som befinnas för lägenheten böra understödjas, och får i intet fall överstiga
1,500 kronor. Å premielån erlägges ej ränta. Premielån anses guldet,
då låneförmedlaren finner de arbeten, för vilkas utförande lånet beviljats,
vara inom föreskriven tid vederbörligen utförda.
Enligt vad sociala jordutredningen anför hava sedan egnahemslånerörelsens
början år 1905 till och med år 1931 beviljats sammanlagt 63,198
egnahemslån, varav 39,362 för jordbrukslägenheter och 23,836 för bostadslägenheter.
Den sammanlagda lånesumman vid 1931 års utgång utgjorde
i Tunt tal 253 miljoner kronor, varav ungefär 171.5 miljoner för jordbrukslägenheter
och 81.5 miljoner för bostadslägenheter.
Angående tillgången på jord i riket har jordutredningen dels erinrat
om härutinnan tidigare framkomna uppgifter dels ock verkställt
viss kompletterande utredning (sid. 39—46). Sålunda Ilar jordutredningen
erinrat, att enligt av norrländska kolonisationskommittéii verkställda
inventeringar (stat. off. utr. 1922:32 och 1923:25) följande arealer
odlingsmark funnes inom nu angivna landsdelar och områden: å kronoparkerna
i Norrland och Dalarna 123,169 hektar, å enskild jord i Råneå,
Burträsks och Hammerdals socknar 39,161 hektar, varav 26,761 hektar i
bönders och 12,400 hektar i bolags ägo, samt ä jord i enskild ägo kings
inlandsbanan från Ströms södra sockengräns till Stomman 49,349 hektar,
därav 29,667 hektar tillhörde bönder och 19,682 hektar iigdes av bolag.
Vidare må nämnas, att enligt en av 1925 års kolonisationssakkunniga
med hushållningssällskapens medverkan utförd undersökning (stat. off.
utr. 1927:12) i hela riket funnes ungefär 359,000 hektar odlingsmark i enskild
ägo, lämplig för bildande av nya jordbruk, därav ungefär 307,000
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
hektar i Norrland och. 52,000 hektar i mellersta och södra Sverige. Beträffande
den kyrkliga jorden återgiver jordutredningen i detta sammanhang
vissa uppgifter ur den till 1932 års riksdag avgivna propositionen (nr 187)
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. Enligt dessa uppgifter
utgör prästboställenas sammanlagda areal tomt, trädgård och åker 88,092
hektar samt odlingsmark och äng 23,881 hektar. I sitt anförande till statsrådsprotokollet
vid propositionens avlåtande till riksdagen framhöll chefen
för ecklesiastikdepartementet bland annat, att av de betydande jordkomplex,
som den kyrkliga jorden representerade, en förhållandevis icke
obetydlig del sannolikt skulle kunna avskiljas till egna hem och smärre
jordbruk. Den ecklesiastika jordens belägenhet och beskaffenhet vore sådan,
att den särdeles väl lämpade sig för sådant ändamål.
Vidkommande arealen av i riket förefintlig jord till salu har jordutredningen
bland annat erinrat örn den undersökning, som på Kungl.
Maj:ts uppdrag verkställts av den s. k. 1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord. Av kommissionens i april 1927 avgivna betänkande
framgår sammanfattningsvis, att 101 bolag i olika delar av riket för kommissionen
förklarat sig benägna att sälja 202,270 hektar jord, fördelande
sig sålunda:
Antal |
Antal |
Därav inrös- |
|
bruknings- |
ningsjord, |
||
delar |
hektar |
hektar |
|
Fastigheter med odlad jord: |
|||
till självständiga bebyggda jordbruk ........ |
5,393 |
142,333 |
59,766 |
» » obebyggda » ........ |
747 |
10,794 |
4,440 |
ej lämplig som självständig brukningsdel |
|||
(kompletteringsjord) .................................... |
— |
3,719 |
2,971 |
ej specificerad odlad jord ............................ |
— |
3,985 |
_ |
Fastigheter med odlingsmark........................ |
— |
41,439 |
— |
Till komplettering av den utredning, som verkställts av 1925 års undersökningskommission
för upplåtelse av jord har sociala jordutredningen hos
skogsbolagen i riket inhämtat uppgifter, avseende dels arealen av den jord,
som numera försålts av tidigare utbud, dels arealen av den jord av tidigare
utbud, som av en eller annan anledning numera icke vore till salu,
dels ock arealen av den jord, som tillkommit efter 1925 års utbud och ännu
vore osåld. En sammanställning av dessa uppgifter utvisar följande.
A. Självständiga bebyggda fastigheter.
Aker m. m.
1. Numera försåld jord 17,302.03 bär
2. Jord till salu.................... 47,996.5 6 »
Skogsmark m. m.
55,360.18 har
36,667.5 4 »
Summa
72,662.21 tiar
84,664.io »
»
Kungl. Majlis proposition nr 181.
1.
2.
B. Självständiga obebyggda fastigheter.
Åker m. m.
Numera försåld jord .... 600.0 5 har
Jord till salu................... 1 4,790.94 »
Skogsmark ni. m.
4,450.8 5 har
1,047.40 »
7
Summa
5,050.90 har
5,838.3 4 »
C. Jord för nybildning av jordbruk.
Odlingsmark
1. Numera försåld jord 135.74 har
2. Jord till salu.................... 19,745.51 »
Skogsmark
209.6 4 har
21,395.50 »
Summa
302.74 har
41,141.01 »
D. Jord för komplettering av jordbruk.
Aker m. m. Skogsmark m. m. Summa
1. Numera försåld jord .... 782.67 har 870.51 har 1,654.18 har
2. Jord till salu................... 2,226.o i » 12.5 6 > 2,238.5 7 »
Sociala jordutredningen har vidare genom rundskrivelser till
kommunalnämndsordförandena i riket, skogsbolag och
arbetarsammanslutningar med flera införskaffat uppgifter
dels rörande tillgången på salnö juden jord dels oek beträffande vissa
andra spörsmål, vilkas besvarande utredningen ansett vara av betydelse
för fullgörande av det utredningen anförtrodda uppdraget. En sammanställning
av de upplysningar, som sålunda vunnits, är intagen i betänkandet
(sid. 63—81). Härav framgår bland annat följande.
På fråga huruvida någon önskan förekomma bland lantarbetare, skogsarbetare,
hemmansägare-, arrendators- och småbrukaresöner samt andra
mindre bemedlade härför lämpliga personer att förvärva jord för jordbruk,
som avsåge att bereda innehavaren bostad och bärgning vid sidan av annan
verksamhet, har i de från Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län inkomna svaren
enhälligt eller i allmänhet förklarats, att en dylik önskan funnes. I
övriga delar av riket hava svaren däremot i stort sett gått i nekande
riktning. Allmänt har i samband härmed uttalats, att, där intresse för
bildande av dylika smärre jordbruk funnes, arbetarna i regel önskade få
desamma förlagda i närheten av tätare bebyggt samhälle. Vad angår tillgången
på jord, lämplig för sådana jordbruk, framgår, att densamma är
ganska god och på sina håll betydande inom de norrländska länen och i
Kopparbergs län. I övriga län synes tillgången vara sämre, och från Jönköpings,
Gotlands, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län
Ilar uppgivits, att dylik jord som regel ej funnes. Befintlig jord av ifrågavarande
slag har uppgivits mestadels tillhöra enskilda eller bolag; i mindre
omfattning dock även staten och kyrkan. Jorden har inom Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län angivits huvudsakligen utgöra odlingsmark,
medan den däremot i det övriga landet vanligen betecknats såsom
odlad. Beträffande den ägovidd, ett sådant jordbruk, som i det föregående
omförmälts, lämpligen borde omfatta, hava meningarna varit ganska delade.
Här må allenast nämnas följande, av kommunalnämndsordförandena
inom vederbörande län avgivna förslag angående den ungefärliga
Vissa bolag utbjuda inägojord till salu under förutsättning att stödskog cj behöver tilldelas.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
areal, sora i olika ägoslag erfordrades, nämligen: inom Värmlands län
2.5—3 hektar åker, 1.5 hektar äng och 5—10 hektar skogsmark, inom Kopparbergs
län 2 hektar åker, 1.5 hektar äng och 10—15 hektar skogsmark,
inom Gävleborgs län 3.5 hektar åker, 1.5 hektar äng och 9 hektar skogsmark,
inom Västernorrlands län 3 hektar åker, 2 å 3 hektar äng och 10
hektar skogsmark, inom Jämtlands län 2.5 hektar åker, 2.5 hektar äng
och 15 å 20 hektar skogsmark, inom Västerbottens län 5 hektar åker,
3 hektar äng och 12 hektar skogsmark samt inom Norrbottens län 4.5
hektar åker, 5.5 hektar äng och 30 hektar skogsmark. Även den ungefärliga
kostnaden för anläggningen av ett dylikt eget hem — inberäknad
byggnads- och nyodlingskostnad samt under förutsättning att ägaren
själv utförde allt arbete, han kunde uträtta — har bedömts ganska
olika. Som regel har dock räknats med ett belopp av cirka 7,000 å 8,000
kronor.
För att bland annat närmare utröna intresset bland skogs- och flottningsarbetare
samt med dem jämställda arbetare att förvärva jord för
jordbruk, avsett att bereda innehavaren bostad och bärgning vid sidan
av hans yrkesarbete, hava sociala jordutredningens ledamöter vidare i
augusti 1932 företagit en studieresa till ett trettiotal olika orter inom
Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län. Av den i betänkandet
lämnade redogörelsen för denna resa (sid. 46—52) inhämtas, att intresset
för anläggande av jordbruk av ifrågavarande typ i allmänhet visat sig
stort. Enligt lämnade uppgifter växlade antalet intresserade arbetare
inom varje ort inom Västernorrlands och Jämtlands län från ett 20-tal
till ett 60-tal och inom Gävleborgs län från ungefär 100 till omkring 300.
Beträffande den storlek, ett dylikt jordbruk borde hava, ansågs ganska allmänt,
att det borde kunna föda två eller möjligen tre kor. Häst ansågs
ej erforderlig. Vad angår ägovidden föreslogs en åkerareal av två å tre
hektar, möjligen också en tilldelning av en eller två hektar odlingsbar
mark för framtida uppodling. I fråga örn betesmark och skog voro meningarna
delade. På sina håll gjorde sig sålunda den uppfattningen gällande,
att betesmark eller skogsanslag ej borde tilläggas lägenheten, utan
att betesfrågan samt behovet av vedbrand, virke och dylikt borde ordnas
på annat sätt, exempelvis genom servitutsavtal. Anläggningskostnaderna
uppskattades inom Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 å 6,000
kronor och inom Gävleborgs län till 4,000 å 6,000 kronor. Den summa,
en arbetare skulle kunna erlägga för förmånen att erhålla ett jordbruk
av nu angivet slag, uppskattades i allmänhet till belopp, motsvarande den
för närvarande utgående hostadshyran eller 60—120 kronor örn året.
2. Sociala jordutredningens förslag jämte motiv.
På grundval av den utredning, för vilken nu i korthet redogjorts, har
sociala jordutredningen utarbetat sitt förut omförmälda förslag angående
inrättande av arbetarsmåbruk. I sin motivering till förslaget har utredningen
inledningsvis framhållit, att de regler, vilka gällde för egnahems
-
9
Kungl. Marits proposition nr 181.
lån, lade hinder i vägen för medellösa personer att genom egnahemslån
erhålla hjälp till förvärvandet av en egen mindre lägenhet. En förutsättning
för att en person skulle kunna erhålla ett egnahemslån vore nämligen,
att lian skulle vara ägare till ett visst, låt vara mindre kapital. T tredningen
anför vidare bland annat:
Av statsmakterna hade uttalats, att det ur social synpunkt voie synnerligen
önskvärt, att staten, utöver vad den hittills gjort för att skapa små
fastigheter under äganderätt, genom nya bestämmelser beredde möjligheter
för lantarbetare, skogsarbetare, hemmansägare-, arrendators- och
småbrukaresöner samt andra mindre bemedlaue härför lämpliga personel
att erhålla egna jordbruk.
Erfarenheten och den utredning, som företagits örn nu radande ekonomiska
förhållanden, syntes giva vid handen, att man vid lösningen av
denna fråga i främsta rummet borde taga sikte på inrättandet av mindre
lägenheter, som skulle avse att bereda innehavaren ökad utkomst genom
jordbruk, som dreves vid sidan av annan verksamhet. Lägenheten skulle
alltså icke hava till ändamål att utgöra en jordbruksfastighet, varå innehavaren
bereddes full sysselsättning och bärgning.
En arbetare av de kategorier, som härvid skulle komma i fråga, t. ex.
lantarbetare med växlande arbetsanställning samt skogs- och flottningsarbetare,
kunde i allmänhet icke lämpligen innehava ett jordbruk, som
helt toge hans tid i anspråk. Under en del av året måste han sysselsätta
sig med det arbete, av vilket han och hans fanlig skulle hava sin huvudsakliga
bärgning. Under denna tid mäste han i stort sett låta skötseln
av lägenheten vila på hustru och hemmavarande barn. Endast under
tider, då han icke vore upptagen av sitt lönearbete, kunde han helt
ägna sig åt skötseln av sin lågenhet. Under denna tid, som för mångå
kunde omfatta en stor del av året, vore arbetaren i stort behov av den
hjälp, som ett litet eget jordbruk kunde lämna till hans egen och familjens
försörjning. Detta gällde i särskilt hög grad örn skogsarbetarna. Skogsarbetet
gåve nämligen ofta inkomst endast under några få månader. Då
detta arbete i många bygder väsentligen vore förlagt till vintern, Amre det
särskilt lämpligt att därmed förena arbete i ett jordbruk. För en lang
framtid torde arbete i skogarna inom våra skogsbygder, givetvis framför
allt i Norrland, icke kunna beräknas stå till buds i sådan omfattning, att
den befolkning, som vore i behov av dylikt arbete, kunde uteslutande därav
erhålla full bärgning. De möjligheter att utvandra eller övergå till
industrien, som tidigare stått till buds för den övertaliga befolkningen i
de skogsbrukande trakterna, voi*e numera så gott som avskurna och man
torde icke kunna förutsätta, att en förändring härutinnan skulle inträda
inom en överskådlig framtid. Starka skäl syntes alltså föreligga för att
staten iklädde sig de ökade ekonomiska uppoffringar, som erfordrades för
att åstadkomma ett större antal sådana arbetarsmåbruk, örn vilka här
talades.
De arbetsklasser, vilkas medlemmar skulle erhålla hjälp att förvärva
dylika småbruk, vore redan utsatta för och hotades av arbetslöshet i mycket
stor utsträckning. Stat och kommun nödgades under alla omständigheter
att för dem söka mildra arbetslöshetens verkningar genom stora
ekonomiska uppoffringar. Enligt vad som enstämmigt vitsordats av den
sakkunniga meningen hos befolkningen i många bygder skulle en av de
mest gagneliga formerna för ett inskridande mot arbetslöshetens följder
vara, att staten genom lån på förmånliga villkor beredde lämpliga arbe
-
10
Kungl. Murds proposition nr 181.
lare, som vore i behov därav, möjlighet att erhålla stöd för sin bärgninggenom
förvärv av ett arbetarsmåbrnk. Den hjälp, som på dylikt sätt lämnades,
skulle bliva till varaktigare gagn än ett arbetslöshetsunderstöd i
annan form och i verklig mening vara en hjälp till självhjälp. En sådan
lösning skulle vidare i viss mån medverka till förbättrandet av skogs- och
lantarbetarnas bostadsförhållanden och ställning i övrigt samt till lösandet
av de större jordbrukens arbetarfråga.
De närmare bestämmelser, som borde gälla beträffande den sålunda
föreslagna formen av statlig hjälpverksamhet, hava av jordutredningen
sammanfattats i ett förslag till kungörelse med allmänna grunder för
statsunderstödd arbetarsmåbrukslåneverksamhet. En redogörelse för innehållet
i sagda förslag samt de till grund för de särskilda bestämmelserna
anförda motiv torde här få lämnas.
Lim av statsmedel, arbetarsmåbrukslån, skall enligt förslaget
kunna utlämnas till skogsarbetare eller likställd arbetare på landsbygden
för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet av beskaffenhet
att bereda honom utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. I sin motivering har jordutredningen uttalat, att av
de befolkningsgrupper, det här närmast vore fråga örn att hjälpa, borde
i främsta rummet de norrländska skogs- och flottningsarbetarna kunna
påräkna hjälp ävensom lantarbetare, vilka på grund av sin i ekonomiskt
hänseende eftersatta ställning sällan mäktade hopspara kapital för startande
av jordbruksegnahem; därjämte borde hemmasöner kunna påräkna
stöd. Förutsättningarna för erhållande av arbetarsmåbrukslån skola vara,
att lånesökanden är svensk medborgare, minst 21 år gammal, känd för
sparsamhet, nykterhet och hederlig vandel, samt att han äger goda personliga
förutsättningar för drivande av mindre jordbruk men ej de ekonomiska
tillgångar, som erfordras för att erhålla egnahemslån. Arbetarsmåbrukslån
får ej utgå till en och samma person med högre belopp än
4,000 kronor. Då jordutredningen ansett det ej vara möjligt för staten att
erhålla ränta från ifrågavarande låntagare med deras begränsade kontantinkomster,
har föreslagits, att lånen skola vara räntefria. Därjämte har,
med hänsyn därtill att låntagaren under de närmaste åren efter lånets
beviljande ej ännu hunnit få sin ekonomiska ställning stadgad, föreslagits
en amorteringsfri tid av 5 år. Från och med sjätte året skall lånet återbetalas
genom fasta amorteringar under loppet av 30 år. Där tvingande
skäl därtill föranleda, skall Kungl. Maj:t kunna medgiva anstånd med
amortering för ett år i sänder; dock får amorteringstiden ej sålunda utsträckas
med mer än sammanlagt 5 år. I huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gäller örn egnahemslån skola enligt förslaget försummelse
från låntagarens sida med avseende å fullgörandet av föreskrivna lånevillkor
samt vissa andra angivna omständigheter kunna medföra rätt för
långivaren att uppsäga oguldet lånebelopp till återbetalning å annan tid
än den eljest fastställda. Såsom säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall
som regel lämnas första inteckning i lägenheten. Utan hinder av att in
-
11
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
teckning ej lämnats må på vissa villkor utbetalas förskott å lånet till gäldande
av utgifter, nödvändiga för att åstadkomma arbetarsmåbruket. Inteekningssäkerket
för liela lånet skall dock vara ställd senast före början
av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder.
Lånerörelsen bär föreslagits skola under tillsyn av statens egnahemsstyrelse
handhavas av kommunerna såsom förmedlare av lånen. Genom rörelsens
läggande i kommunernas händer har jordutredningen förmenat,
att, utan anlitande av en dyrbar och tyngande byråkratisk påbyggnad,
skulle vinnas såväl noggrann prövning av hjälpbehovet som sakkunnig
ledning vid valet av lägenheter. För ändamålet har föreslagits uppläggande
av en särskild statlig fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,
ur vilken kommunerna kunna erhålla lån, arbetarsmåbruksstatslån,
att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån.
Arbetarsmåbruksstatslån beviljas av Kungl. Majit. Kommun, som önskar
komma i åtnjutande av dylikt lån, skall därom ingiva ansökning till egnahemsstyrelsen,
som jämte yttrande i ärendet överlämnar ansökningen till
Kungl. Majit Av kommunen utbekommet arbetarsmåbruksstatslån skall
återbetalas genom inleverering till statskontoret av de årliga amorteringar,
som verkställas å arbetarsmåbrukslånen. Till stegring av kommunernas
intresse av att lån endast bleve tilldelade personer, vilka hade personliga
förutsättningar att kunna driva ett mindre jordbruk, samt att endast
sådana lägenheter inköptes, som kunde tjäna sitt ändamål, har utredningen
föreslagit, att den förlust, som kunde uppkomma å utlämnat lån
före amorteringstidens inträde, skulle bäras av kommunen. Förlust, som
sedermera uppkomme, borde däremot stanna å statsverket. I övrigt hava
beträffande arbetarsmåbruksstatslånen föreslagits bestämmelser, i stort
sett motsvarande dem, som gälla i fråga om egnahemsstatslån. - Arbetarsmåbrnkslåneverksamlieten
skall inom kommun handhavas av en särskild
arbetarsmåbruksnämnd, bestående av tre å kommunalstämma eller av
kommunalfullmäktige valda ledamöter samt vederbörande egnahemsombud.
Kan verksamheten antagas bliva av mindre omfattning, skall den
dock kunna omhänderhavas av kommunalnämnden. — För att tillgodose
den jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva jord för
ifrågavarande ändamål har utredningen slutligen ''föreslagit stadgande av
innehål], att kommun borde vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder
för att anskaffa jord, som antoges kunna tjänligen användas för ändamålet.
Beträffande arbetarsmå b riik släne fondens storlek har utredningen
framhållit, att under nuvarande ekonomiska förhållanden större
kapitalbelopp icke torde kunna utanordnas än att de mest trängande
behoven tillgodosåges. Dä dessa enligt utredningens mening otvivelaktigt
vore tillfinnandes i Norrland, har utredningen föreslagit, att under de närmaste
åren lånerörelsen företrädesvis inriktades på att tillgodose behovet
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
inom de norrländska kommunerna. Utredningen Ilar förslagsvis räknat
med att under första verksamhetsåret komme att utlämnas lån till 1,250
arbetarsmåbrukslägenheter, vilket skulle innebära, att staten förbunde sig
att i mån av behov utbetala räntefria lån till ett belopp av högst 5,000,000
kronor. Utredningen har emellertid anfört, att, då givetvis icke hela beloppet
av beviljade lån komme att utbetalas under första året utan beloppet
komme att fördelas på två eller flera år, för budgetåret 1933/1934 borde
under nionde huvudtiteln anvisas ett anslag av 2,000,000 kronor.
I den vid betänkandet fogade reservationen (sid. 82—83) har på däri
närmare angivna skäl uttalats den uppfattningen, att genomsnittsbehovet
för bildande av arbetarsmåbruk kunde beräknas till 5,000 kronor. Då
emellertid av skilda omständigheter i vissa fall ett högre belopp kunde
vara erforderligt, förordade reservanterna, att lån finge utgå med högst
6,000 kronor. Beträffande det årliga amorteringsbeloppet hava reservanterna
ansett, att detta, med hänsyn framför allt till de egendomslösa
norrländska skogsarbetarnas ekonomiska förhållanden och läge i övrigt,
ej kunde beräknas högre än till 100 kronor. Amorteringsskyldighet
borde därför ej gälla högre belopp av erhållet lån än 3,000 kronor. Åtminstone
vore det en ofrånkomlig förutsättning för att 4,000 kronor
skulle kunna amorteras, att lånet vore tillräckligt stort för att i detsamma
skulle kunna ingå uppodling av den areal, som erfordrades för att
kunna föda två kor. Det uppstode alltså en skillnad mellan det belopp
som erfordrades och det som kunde amorteras. Hyste man betänkligheter
mot att lämna kontant hjälp utan återbetalningsskyldighet till
dessa arbetarsmåbrukare personligen, kunde saken ordnas så, att staten
placerade ett visst belopp, fixerat antingen till exempelvis 2,000 kronor
eller till viss del, förslagsvis en tredjedel, av lånesumman, som amorteringsfritt
bottenlån och genom inteckning för detta förbehölle sig kontroll
över dessa lägenheter även i fortsättningen.
I ett vid betänkandet fogat särskilt yttrande hava reservanterna uttalat
farhågor, att svårigheter för anskaffning av den för nybildning av
arbetarsmåbruk behövliga jorden mångenstädes skulle uppstå. Med all
säkerhet komme det enligt reservanternas mening att visa sig, att lämplig
och lämpligt belägen jord för det avsedda ändamålet många gånger
ej kunde förvärvas, oaktat den funnes och av ägaren utan eget förfång
kunde avvaras. Det kunde även förutspås, att oskäliga jordpriser koinme
att i viss utsträckning hindra tillkomsten av nya arbetarsmåbruk.
Reservanterna ansåge därför, att statsmakterna vid ett genomförande
av ifrågavarande förslag måtte åvägabringa en expropriationslagstiftning,
som möjliggjorde verksamhetens genomförande i hela den utsträckning,
som vore avsedd och nödvändig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
13
3. Den ifrågasatta verksamhetens allmänna grunder.
Då jag nu övergår till att redogöra för de synpunkter på förevarande
spörsmål, vilka kommit till uttryck i de över sociala jordutredningens
betänkande avgivna yttrandena, ävensom för min egen inställning till
frågan, torde jag först få uppehålla mig vid den principiella sidan av
saken eller lämpligheten av att en låneverksamhet av det slag, jordutredningen
förordat, över huvud kommer till stånd. I samband härmed
torde böra upptagas till behandling de bestämmelser i utredningens förslag,
som för detsamma äro av grundläggande betydelse, nämligen stadgandet
att lånen skola löpa utan ränta, föreskrifterna angående lånens
storlek och återbetalning, bestämmelsen att låneverksamheten skall
handhavas av kommunerna samt stadgandet angående fördelning mellan
stat och kommun av ansvaret för förluster, som å lånen kunna uppkomma.
Statskontoret har anslutit sig till jordutredningens uppfattning, att,
örn staten genom lån på förmånliga villkor beredde lämpliga arbetare
möjlighet att erhålla stöd för sin bärgning genom förvärv av ett arbetarsmåbruk,
detta vore en av de mest gagneliga formerna för ett inskridande
mot arbetslöshetens följder. Det har synts statskontoret uppenbart,
att, örn staten skulle genom att ställa medel till förfogande på föreslaget
sätt träda hjälpande emellan, lånen måste bliva räntefria. Mot
vad utredningen föreslagit angående lånens återbetalning efter en amorteringsfri
tid av 5 år genom fasta amorteringar under loppet av 30 år
har statskontoret ej haft något att erinra. Angående lånebeloppens storlek
har statskontoret ansett sig ej kunna göra något uttalande. Vad beträffar
lånerörelsens handhavande har statskontoret anfört, att den föreslagna
anordningen med kommunernas medverkan vore den enda framkomliga
vägen för rörelsens bedrivande. Kommunerna måste förutsättas
hysa stort intresse för rörelsens lyckliga genomförande och torde
vara i tillfälle att ingående pröva föreliggande hjälpbehov samt skaffa
kännedom örn vederbörande låntagares personliga kvalifikationer. Vid
inköp av lägenheter torde, framhåller statskontoret, kommunernas medverkan
även vara av stor betydelse. Däremot har statskontoret ställt
sig betänksam gentemot förslaget att förlust å lån, som uppstode efter
amorteringstidens inträde, skulle stanna å statsverket. Statskontoret
har härutinnan anfört, att det för vinnande av garanti, att vederbörande
kommun under hela lånetiden ägnade ifrågavarande lånerörelse sin
oavlåtliga uppmärksamhet, syntes nödvändigt, att ansvaret för lånens
återgäldande till fonden i första hand åvilade kommunen. Även de förluster,
som uppstode under amorteringstiden, borde därför av kommunen
i första hand gäldas. I likhet med vad förhållandet vore med förmedlare
av lån från vissa andra statens utlåningsfonder borde emeller
-
14
Kungl. May.ts proposition nr 181.
tid kommunen efter framställning till Kungl. Majrt och efter prövning
av i varje fall förekommande omständigheter kunna bliva gottgjord av
statsverket för lidna förluster på lånerörelsen. — Vidkommande anslagsbehovet
för ifrågavarande lånerörelse har statskontoret anfört, att storleken
av det utav jordutredningen härutinnan föreslagna beloppet,
2,000,000 kronor, under nu rådande statsfinansiella förhållanden måste
ingiva betänkligheter. Då emellertid förevarande stödaktion vore att
anse såsom ett led i åtgärder från statens sida mot arbetslösheten, hade
statskontoret ansett sig icke böra göra någon erinran mot anslagets beviljande.
Bland egnahemsnämnderna hava meningarna angående jordutredningens
förslag varit delade.
Ett flertal egnahemsnämnder i mellersta och södra Sverige hava uttalat,
antingen att förhållandena inom vederbörande län ej motiverade eller
ej lämpade sig för den föreslagna låneverksamheten, eller att verksamheten
därstädes komme att bliva av allenast ringa betydelse. Dylika uttalanden
hava gjorts av egnahemsnämnderna i Södermanlands och Uppsala
län, Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt egnahemsnämnderna
i Blekinge, Hallands, Skaraborgs, Örebro och Västmanlands
län. Egnahemsnämnden i Skaraborgs län har ansett, att förslaget,
efter viss omarbetning, borde till en början vinna tillämpning allenast
inom de norrländska länen samt Värmlands och Kopparbergs län. Först
sedan någon erfarenhet rörande arbetarsmåbrukslånens lämplighet vunnits
från dessa landsdelar borde verksamheten, örn erfarenheten därtill
gåve anledning, utsträckas till det övriga landet. Liknande uttalanden
hava gjorts av egnahemsnämnden i Östergötlands län och av Älvsborgs
läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Ä andra sidan har
egnahemsnämnden i Jönköpings län anfört, att även örn nämnden funne
det befogat, att de föreslagna åtgärderna i första hand inriktades på att
bispringa de nödställda skogsarbetarna och med dem jämställda i Norrland,
det likväl vore önskvärt att, så snart omständigheterna så medgåve,
medel anvisades så att stödåtgärder av ifrågavarande slag kunde utsträckas
jämväl till andra delar av landet, där den obesuttna lantarbetarbefolkningen
av enahanda orsaker befunne sig i trångmål; otvivelaktigt vore
detta förhållandet i Jönköpings län. Egnahemsnämnden i Göteborgs och
Bohus län har hemställt, att arbetarsmåbruksverksamheten måtte omedelbart
omfatta landet i dess helhet, därvid nämnden erinrat, att även andra
kategorier arbetare än de av jordutredningen åsyftade funnes, vilka hade
behov av och vore lämpade att erhålla hjälp i föreslagen form. Särskilt
fiskare och stenhuggare hava i detta sammanhang framhållits. Gentemot
jordutredningens förslag att lånerörelsen under de närmaste åren företrädesvis
borde inriktas på att tillgodose det norrländska hjälpbehovet har
vidare egnahemsnämnden i Kopparbergs län gjort gällande, att mellersta
och övre delarna av sistnämnda län med deras utpräglade småbrukare^!1-
Kungl. Majlis proposition nr 181.
15
hållanden och stora antal skogs- och flottningsarbetare vore nära likställda
med de norrländska länen.
En övervägande välvillig hållning gentemot förslaget har förutom av
nyssnämnda egnahemsnämnder i Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt
Kopparbergs län intagits av egnahemsnämnderna i Stockholms län och
stad, Jönköpings län, Kalmar läns södra hushållningssällskaps område,
Malmöhus län, Värmlands län och Gävleborgs län. Förslaget avstyrkes
av egnahemsnämnderna i Västerbottens och Norrbottens län. I avstyrkande
riktning gå också utlåtandena från egnahemsnämnden i
Kristianstads län samt Älvsborgs län södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd.
Övriga egnahemsnämnder hava ställt sig tveksamma till
förslaget utan att dock helt avstyrka detsamma.
Anledningen till den tveksamhet eller obenägenhet gentemot den av jordutredningen
föreslagna låneverksamheten, som hos åtskilliga egnahemsnämnder
kommit till uttryck, sammanhänger närmast med de följder, förslagets
genomförande befarats skola komma att få för egnahemslånerörelsen,
främst på grund därav att de nya lånen, i motsats till egnahemslånen,
skulle vara räntefria. Följande sammanfattning av de synpunkter,
vilka ifrågavarande egnahemsnämnder framfört, må här lämnas.
I yttrandena har framhållits, att ett stort antal lägenheter, vilka förvärvats
och upparbetats med hjälp av egnahemslån, vore med hänsyn till såväl
storlek som syfte att anse såsom arbetarsmåbruk i jordutredningens
mening. Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har anfört, att det till
följd av inom länet rådande jordförhållanden hörde till sällsyntheterna,
att bärkraftiga jordbruk kunde bildas; över 90 procent av länets jordbruksegnahem
utgjordes av arbetarsmåbruk, i regel avsedda för skogs- och flottningsarbetare.
Egnahemsnämnden i Västerbottens län har påpekat, att
huvuddelen av länets cirka 24,000 brukningsdelar vöre smålägenheter, som
endast delvis kunde lämna innehavaren försörjning. Från flera håll har
uttalats, att den föreslagna arbetarsmåbrukslåneverksamheten skulle innebära
en orättvisa mot egnakemslåntagarna och orsaka missnöje bland
dessa. Det har befarats, att drivfjädern för mången sökande av arbetar -småbrukslån kunde bliva icke så mycket viljan att för framtiden lösa sin
egnahemsfråga som fastmer förhoppningen att erhålla tillfällig hjälp under
rådande arbetslöshet. Det har vidare förmenats, att det komme att
bliva vanskligt att draga gränsen mellan dem, som kunde erhålla arbetar -småbrukslån, och dem, sorn borde reda sig med egnahemslån. Egnahemsnämnden
i Norrbottens län har gjort gällande, att, därest jordutredningens
förslag bleve verklighet, den för länet betydelsefulla nykolonisationen eller
egnahemsverksamheten på helt obebyggd och obruten mark, vars lyckliga
genomförande ställde utomordentliga krav på vederbörande nybyggares
personliga duglighet oell ansträngningar, komme att helt avstanna av
brist på kvalificerade sökande. I detta sammanhang må nämnas, att sistberörda
egnahemsnämnd såsom skäl för sitt avslagsyrkande vidare bland
annat anfört, att det under de senaste åren förelegat betydande svårigheter
att i erforderlig utsträckning tillgodose innehavarna av kolonat, kro
imtorp, odlingslägenheter och andra egnahemslägenheter med det arbete
utom hemmet, som tidigare stått (lein till buds oell ofia nog utgjort kanske
16 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
den förnämsta anledningen till ifrågavarande egnahemsbildning av det
ena eller andra slaget. Skulle nu åtgärder vidtagas för skapande av ytterligare
egnahem i form av arbetarsmåbruk, bleve konkurrensen om arbetstillfällena
inom skogsbruket än värre, till skada icke blott för de nya
lägenhetsinnehavarna utan även för det stora antalet redan befintliga
småbrukare.
Beträffande den föreslagna storleken av arbetarsmåbrukslån bar ett
stort antal egnahemsnämnder över hela landet uttalat den uppfattningen,
att 4,000 kronor vore ett väl lågt belopp. De egnahemsnämnder, vilka yttrat
sig i denna fråga, hava i allmänhet föreslagit ett maximibelopp av
6,000 kronor.
Vad angår handhavandet av ifrågavarande låneverksamhet bar flertalet
egnahemsnämnder ansett det icke vara motiverat, att nya organ härför
inrättades. Allenast Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och egnahemsnämnden i Malmöhus län hava uttryckligen förklarat,
att de ansåge det lämpligt, att kommunerna toge hand örn verksamheten.
De egnahemsnämnder, vilka hävdat en från jordutredningens förslagavvikande
uppfattning, hava förmenat, att den föreslagna lånerörelsen så
nära anknöte till nuvarande egnahemsverksamhet, att statens understöd
i båda fallen borde lämnas under samma ledning. Det har framhållits, att
egnahemsnämnderna besutte en samlad fond av erfarenhet på hithörande
område, vilken det borde vara angeläget att taga vara på. Det har vidare
gjorts gällande, att kommunala organ ej väl lämpade sig för handhavandet
av en fortlöpande egnahemsverksamhet, enär de hade svårt att frigöra
sig från ovidkommande synpunkter och ofta ej hade tillräcklig sakkunskap.
Vidare har uttalats, att arbetet för statens egnahemsstyrelse,
vilken skulle hava överinseendet över kommunerna, komme att bliva betungande,
samt att medlens fördelning på ett stort antal kommuner skulle
försvåra deras effektiva utnyttjande.
Med anledning av den utav jordutredningen föreslagna bestämmelsen, att
staten skulle svara för förluster å utlämnade arbetarsmåbrukslån, som
uppkomme efter amorteringstidens inträde, har från flera håll påpekats
faran av att kommunerna obehörigt utnyttjade ifrågavarande bestämmelse
genom att på staten övervältra ekonomiska uppoffringar, som eljest
kommunerna hade att vidkännas för arbetslöshet och fattigvård. Till
hindrande härav och för att öka kommunernas intresse av att rörelsen bedreves
på ett ändamålsenligt sätt har föreslagits, att kommunernas ansvar
för förluster å arbetarsmåbrukslånen skulle utvidgas. En motsatt
ståndpunkt har intagits av egnahemsnämnderna i Östergötlands samt Göteborgs
och Bohus län, vilka ifrågasatt, att vederbörande låneförmedlare
borde helt befrias från dylikt ansvar. Egnahemsnämnden i Stockholms
län har förordat, att för att i möjligaste mån skydda statsverket mot förluster
låntagarna borde åläggas att taga och vidmakthålla livförsäkring
till säkerhet för oguldet lånebelopp.
17
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Åtskilliga egnahemsnämnder hava inför de betänkligheter, vilka ansetts
möta mot jordutredningens förslag uttalat, att syftet därmed redan
i viss utsträckning tillgodosåges genom utlämnande av egnahemslån, samt
att blott mindre ändringar i bestämmelserna angående statens egnahemsverksamliet
torde erfordras, för att den hjälp skulle kunna bringas obemedlade,
som avsåges med förslaget. Av utlåtandena framgår, att man
härvid närmast tänkt sig dels en allmän räntesänkning i fråga örn egnahemslån
för jordbrukslägenheter, dels ock att till obemedlade skogsarbetare
och med dem likställda skulle för odlings- och förbättringsarbeten utgå
premielån med högre belopp än vad för närvarande är möjligt.
Statens egnahemsstyrelse har, med vissa ändringar, tillstyrkt jordutredningens
förslag. Att särskilt under tider med brist på arbetstillfällen söka,
öka möjligheten till självverksamhet och utkomst för framtiden genom att
bereda sysselsättning med utläggning och iordningställande av arbetarsmåbruk
vore enligt egnahemsstyrelsens åsikt synnerligen angeläget och
välbetänkt såsom ett led i åtgärderna för arbetslöshetens bekämpande. En
utläggning av arbetarsmåbruk i främsta rummet inom de norrländska
kommunerna torde, anför egnahemsstyrelsen — ehuru, i samma mån som
arbetsinkomsten utom hemmet avtoge, kravet givetvis stegrades på bärgning
av det egna jordbruket — icke medföra någon nämnvärd fara för att
innehavaren i brist på utkomstmöjligheter skulle nödgas övergiva det
egna hemmet, därest arbetarsmåbruken förlädes till lämpligt valda platser.
Arbetarsmåbruk borde sålunda givetvis icke anläggas, där arbetsförtjänst
saknades.
Mot bestämmelsen att lånen skulle vara räntefria har egnahemsstyrelsen
ej haft något att invända. Beträffande lånebeloppets storlek har egnahemsstyrelsen
föreslagit, att, på grund av vissa trakters höga byggnadskostnader,
lånemaximum bestämdes till 4,500 kronor. Styrelsen har härvid
uttalat, att det icke finge förbises, att egnahemslån jämte premielån
för jordbruk i Norrland i stor utsträckning bestämdes till belopp under
4,000 kronor.
Egnahemsstyrelsen har ej haft någon erinran mot förslaget, att arbetarsmåbruksverksamheten
skulle handhavas av kommunerna. Däremot har
styrelsen uttalat den uppfattningen, att kommun, som förmedlade arbetarsmåbrukslån,
skulle i likhet med egnahemslåneförmedlarna svara för
låneriskerna. Till utveckling av sin ståndpunkt härutinnan har styrelsen
anfört:
Att befria arbetarsmåbrukslåneförmedlarna från ansvar för lånen syntes
vara att inbjuda dem till att på staten överföra risker, vilka även vid
ett varligt handhavande av lånegivningen kunde vara avsevärda, särskilt
inom ekonomiskt tyngda kommuner. Don föreslagna kreditgivningen hade
mot bakgrunden av statens och kommunernas stora ekonomiska uppoffringar
för att söka mildra arbetslöshetens verkningar anpassats såsom i
första hand en form av arbetslöshetsunderstöd till kommunerna. Mot ett
statens anspråk på att kommunerna iklädde sig ansvaret för att av dem
Bihang till riksdagens protokoll t933. t sami. Nr 181.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
förmedlade arbetarsmåbrukslån bleve återbetalda torde med hänsyn till
lånens karaktär av räntefritt arbetslöshetsunderstöd icke kunna göras berättigade
invändningar. Vore staten beredd att offra ränta på utlämnade
lånemedel, syntes risken för kapitalets bevarande böra falla på kommunerna.
Kunde med en omsorgsfull ledning av verksamheten kapitalförluster
å densamma förutses bliva undantagsfall, förefunnes än mindre skäl för
kommunerna att undandraga sig praktiskt taget allt ansvar samt för staten
att från kommunerna avlasta ansvaret med ty befarad slapphet vid
lånerörelsens genomförande.
Egnahemsstyrelsen har vidare bland annat anfört följande:
Den intressekollision mellan egnakemsverksamheten och arbetarsmåbruksverksamheten,
vilken enligt vissa egnahemsnämnders uttalanden befarades
skola lända egnahemslånerörelsen till skada, torde kunna undvikas
genom ett bestämt fasthållande av den olika karaktären hos ifrågavarande
båda verksamhetsformer. Ehuruväl i många fall personer med ungefär
samma ekonomiska ställning kunde anses uppfylla förutsättningarna för
erhållande av antingen den ena eller andra låneförmånen, funnes dock
inom här ifrågavarande befolkningsklasser en betydande grupp, vars ansökningar
örn egnahemslån måste bliva avslagna på grund av bristande
egna tillgångar hos sökanden. Det vore just behovet av hjälp för tillskapande
av stödbruk åt personer inom nämnda grupp, som det vore avsikten
att tillgodose genom arbetarsmåbrukslån. Liksom kommunernas försörjningsskyldighet
torde kunna förväntas stegra intresset för att främst
tillgodose berörda behov, torde kommunernas ansvar för lånen i sin tur
erbjuda säkerhet för att tillbörlig hänsyn toges till låntagarens utsikt att
vid sidan av småbrukarföretaget kunna erhålla nödig arbetsförtjänst i
orten. Förevarande på billiga villkor statsunderstödda arbetarsmåbruksbildning
torde kunna påräkna kraftigt stöd i kommunernas arbetslöshetspolitik.
Vid fördelningen av lånemedlen för ar betar småbruksän damål torde
det vara kommunerna angeläget att så långt möjligt vore söka hjälpa
dem, som kommunerna eljest nödgades bistå med arbetslöshetsunderstöd,
till att för framtiden kunna reda sig genom förvärv av ett arbetarsmåbruk
och att till egnahemsnämnderna hänvisa dem, som kunde anses hava förutsättningar
att med egnahemslån reda sig själva. För egnahemsnämnderna
förefunnes efter inrättande av arbetarsmåbrukslån möjlighet att
från egnahemsverksamheten utesluta personer, vilka hittills understundom
erhållit egnahemslån, men vilka egentligen vore i behov av det kraftigare
stöd, som kommunerna hade intresse av och möjlighet att kunna lämna i
form av arbetarsmåbrukslån. Med omförmälda avgränsning mellan egnahemsverksamheten
och arbetarsmåbruksverksamheten, vilken torde motsvara
kraven på praktisk tillämpning, ville egnahemsstyrelsen i arbetarsmåbruksverksamheten
se en av tidsförhållandena påkallad utvidgning
av den nuvarande verksamheten för jordanskaffning till befolkningsgrupper,
vilka icke kunnat i erforderlig utsträckning godkännas såsom egnahemslåntagare
eller vilka med anlitande av egnahemslånevägen icke erhållit
för dem tillräckligt stöd, varigenom på många håll såväl låneförmedlare
som låntagare tillskyndats missräkningar. Frigjord från ifrågavarande
gren av social understödsverksamhet, kunde egnahemsverksamheten
för framtiden helt och enbart ägna sig åt sin egentliga uppgift att
befordra egnahemsbildning bland mindre bemedlade men icke helt obemedlade
medborgare. Såsom kommunernas uppgift i förevarande hänseende
återstode att med arbetarsmåbrukslån och andra till huds stående
19
Kungl. Maj-.ts proposition nr 181.
medel söka understödja dem, som i trots av medellöshet kunde förväntas
att genom ifrågasatta stödbruk bidraga till sin bärgning.
Av de i ärendet hörda länsstyrelserna hava länsstyrelsen i Kopparbergs
län ävensom länsstyrelserna i Jönköpings, Värmlands och Gävleborgs län
i princip tillstyrkt jordutredningens förslag; dock liava de tre sistnämnda
länsstyrelserna ansett, att verksamhetens handhavande borde anförtros
egnahemsnämnderna. Länsstyrelserna i Kopparbergs och Värmlands län
hava uttalat önskvärdheten av att, örn verksamheten till en början inriktades
på allenast vissa delar av landet, den likväl omedelbart måtte bringas
att omfatta Dalarna och Värmland, vars förhållanden ur bär ifrågavarande
synpunkter mycket överensstämde med Norrlands. Länsstyrelsen
i Västerbottens län bar, under åberopande av ett utav förvaltningsutskottet
i länets hushållningssällskap avgivet yttrande, ställt sig synnerligen
betänksam mot den föreslagna räntefriheten men i övrigt i huvudsak
icke haft någon erinran att göra. Länsstyrelserna i Kristianstads och
Västernorrlands län hava ifrågasatt lämpligheten av jordutredningens förslag
samt ansett, att dess syfte bättre kunde främjas genom utbyggnad av
egnahemslånerörelsen. Även länsstyrelsen i Jämtlands län har förordat,
att hjälpverksamheten gåves en annan form än den av jordutredningen
föreslagna. Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört, att betydelsen
för länet av sagda verksamhet vore ringa, enär möjligheten att vid sidan
av jordbruk driva annan förvärvsverksamhet under rådande förhållanden
vore ringa och oviss. Länsstyrelserna i Skaraborgs och Norrbottens län
hava avstyrkt förslaget, sistnämnda länsstyrelse under framhållande av i
huvudsak samma synpunkter som de, vilka legat till grund för länets egnahemsnämnds
avstyrkande utlåtande. Länsstyrelsen i Skaraborgs län har
till stöd för sitt ställningstagande anfört bland annat, att berättigade tvivel
kunde råda rörande lämpligheten av att, under nuvarande brydsamma
tider för jordbruket och det härskande allmänna betryckta ekonomiska
läget, från statens sida vidtoges åtgärder, som skulle föranleda helt medellösa
personer att kasta sig in på jordbruksverksamhet. Det syntes sistnämnda
länsstyrelse vidare kunna befaras, att anordningen skulle leda till
ett nedsättande av vederbörande låntagares personliga självverksamhet
och självansvar.
Det av jordutredningen föreslagna maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån
har av flera länsstyrelser ansetts väl knappt beräknat. Länsstyrelserna
i Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län hava föreslagit beloppets
höjande till 6,000 kronor. Länsstyrelsen i Gävleborgs län har föreslagit
5,000 kronor.
Av de kommuner, vilka yttrat sig i ärendet, sammanlagt uppgående till
ett antal av närmare åttio, har jordutredningens förslag i allmänhet tillstyrkts
eller lämnats i huvudsak utan erinran. Från många kommuner
har emellertid framhållits, att lånen måste kunna utgå med högre belopp
lin jordutredningen föreslagit. Dc flesta, som härutinnan yttrat sig, hava
20
Kungl. Marits proposition nr 181.
tillstyrkt ett lånemaximum av 6,000 kronor. Några kommuner hava helt
anslutit sig till det förslag, som innefattas i den vid betänkandet fogade
reservationen. Mot den föreslagna organisationsformen har allenast i undantagsfall
framställts någon invändning. Ej heller den föreslagna fördelningen
mellan stat och kommun av ansvaret för tilläventyrs uppkommande
förluster å lånerörelsen har i allmänhet föranlett erinran.
Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har anfört, att förverkligandet
av jordutredningens förslag ur alla synpunkter kunde betraktas
som en god hjälp vid bekämpandet av de svårigheter, vari den jordlösa
befolkningen på grund av många omständigheter råkat under de senare
åren, och vilka den troligen ej hade möjligheter att komma undan utan
hjälp, även örn konjunkturerna inom en snar framtid skulle väsentligen
förbättras. Skulle den ifrågasatta låneverksamheten helt kunna fylla sin
uppgift, borde dock lånesumman icke begränsas till 4,000 kronor. Vid förslagets
behandling inom förbundet hade omvittnats, att det på många
platser, vilka kunde anses som lämpliga förläggningsorter för arbetarjordbruk,
bleve svårt, för att ej säga omöjligt, att för nämnda belopp kunna
åstadkomma vad man här syftade till, nämligen ett jordbruk av den
storlek, att det gåve en familj av normal storlek de jordbruksprodukter,
den behövde för egen konsumtion. Det hade inom förbundet nämnts högre
siffror, men förbundets arbetsutskott hade stannat vid det i reservationen
föreslagna beloppet 6,000 kronor. Betänkligheter hade också inom förbundet
anförts mot att låntagarna vid amorteringstidens slut skulle helt
frigöras från långivarnas kontroll. Det läge nära till hands att antaga,
att ägaren av ett arbetarsmåbruk, när detta bleve fritt från skulden till
staten, läte inteckna det på annat håll för att komma ur en tillfällig penningförlägenhet,
och att detta skedde på sådant sätt samt sådana villkor,
att han finge svårt att klara sina förbindelser. Härav kunde föranledas,
att han bleve tvungen lämna lägenheten, och då vore man ånyo vid utgångspunkten.
Bästa sättet att komma ifrån nu påtalade risker vore, att
amorteringarna finge upphöra, innan hela skulden betalats, och att återstående
belopp finge stå kvar som bottenlån mot första inteckning. Som
kompensation borde innehavarens efterkommande erhålla tryggad besittningsrätt
till lägenheten, så länge denna sköttes tillfredsställande. Den
väg, reservanterna anvisat, borde enligt förbundets mening i detta fall
kunna anses lämplig.
Svenska lantarbetareförbundet har biträtt jordutredningens förslag med
de ändringar, som avses i den vid betänkandet fogade reservationen.
Enligt Sveriges skogsägareförbunds åsikt skulle de lösa skogsarbetarnas
placerande på småbruk, genom vilka de kunde stödja sin försörjning,
vara en gagnande åtgärd. Förbundet har därför ansett sig kunna tillstyrka
de allmänna principer, på vilka jordutredningens förslag bygger.
Emellertid har förbundet härvid betonat, att ifrågavarande skogsarbetaresmåbrukare
komme att bliva hänvisade att i öppna marknaden tävla
Kungl. Majlis proposition nr 181.
21
om arbetstillfällena med den stam av lös och tillfällig arbetskraft, som
även i fortsättningen antagligen komme att finnas å de flesta orter. Förbundet
har framhållit, att det vid den tilltänkta lånerörelsens bedrivande
borde sorgfälligt tillses, att verksamheten anpassades efter ortens normala
arbetstillgång. Kontrollen över de kommunala organen borde i
detta hänseende enligt förbundets mening vara stark. Vidkommande verksamhetens
organisation har förbundet anfört, att lånerörelsen utan tvivel
kunde genom ett lokalt organ på lämpligt sätt inpassas i ortens förhållanden.
Å andra sidan måste emellertid viss risk anses vara för handen,
att kommunens intressen komme att göra sig alltför mycket gällande på
bekostnad av de lånesökandes. Den garanti, som läge däri, att kommunen
skulle vara ekonomiskt ansvarig för förlust å utlämnat lån under den
första femårsperioden, funne förbundet tämligen svag, enär förlusterna å
de nya lägenheterna i regel ej komme att framträda under sagda period,
då lånebeloppen successivt utlämnades. Lägenhetsägaren torde då nödtorftigt
kunna taga sig fram genom att själv deltaga i byggnadsarbetena
och därigenom få medel till sitt uppehälle. Svårigheterna komme att inträda
senare. — Vad angår tillämpningsområdet för arbetarsmåbruksverksamheten
har förbundet framhållit, att en begränsning till allenast
Norrland vore olämplig. I skogsindustrielit hänseende vore Värmland
och Dalarna jämförbara med Norrland. I sagda landskap funnes en stor
stam av lösa skogs- och flottningsarbetare, som vore hjälpbehövande i
samma grad som de norrländska skogsarbetarna. Förbundet föresloge,
att lånerörelsen från början utsträcktes att avse även Värmland och Dalarna.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har förklarat sig
livligt sympatisera med förslaget örn arbetarsmåbrukslån. '' Förslagets
syfte vore beaktansvärt, och styrelsen tillstyrkte åtgärder, som kunde
främja detsamma. Styrelsen ansåge emellertid, att bestämmelsen att
kommunerna skulle uppträda som låneförmedlare kunde giva anledning
till betänksamhet. Låneförmedling vore i allmänhet en vansklig sak,
och med hänsyn till de förpliktelser, som kommunerna i olika avseenden
stöde i till sina medlemmar, kunde lämpligheten av att kommunerna
jämväl utövade dylik låneverksamhet mycket starkt ifrågasättas.
Hushållningssällskapens egnahemsverksamhet borde kunna ytterligare utbyggas,
och dessutom borde speciella egnahemsföreningar för låneförmedling
i större utsträckning än hittills kunna under samverkan mellan
arbetsgivare och arbetare komma till stånd. I anslutning härtill ville
styrelsen avstyrka förslaget örn att låta kommunerna uppträda som
låneförmedlare. Skulle kommunerna likväl komma att engageras såsom
låneförmedlare, borde detta ej ske under andra förutsättningar än
att det för kommunerna bleve fullt frivilligt.
22
Departements
chefen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Sociala jordutredningens förslag avser att vinna en lösning av spörsmål,
som länge stått på dagordningen och för vilka statsmakterna vid
olika tillfällen visat livligt intresse. I anslutning till de riktlinjer, vilka
angivits vid såväl 1928 som 1930 års riksdagar, har förslaget i likhet
med de tidigare förslag angående beredande av ökade möjligheter för
mindre bemedlade och obemedlade, därför lämpliga personer att erhålla
eget jordbruk, som framlagts av statens egnahemsstyrelse, i främsta
rummet tagit sikte på det förhållandet, att enligt gällande bestämmelser
angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten medellösa personer
som regel icke kunna genom egnahemslån sättas i stånd att förvärva
eget hem. Egnahemslån utgår, som förut nämnts, med belopp, motsvarande
allenast viss del av den för förvärv avsedda lägenhetens värde.
Även örn premielån därjämte erhålles, torde för egnahemsföretagets
lyckliga genomförande fordras, att låntagaren antingen är ägare till
visst sparkapital eller har möjlighet att i annan ordning anskaffa medel
vid sidan av statsbidraget. För stora grupper av den skogs- och
lantarbetande befolkningen är på nu angivna grunder vägen till ett eget
jordbruk för närvarande stängd. De i jordutredningeus förslag berörda
arbetarkategorierna, skogsarbetare, lantarbetare med flera, kunna med
sina begränsade inkomster i de flesta fall icke hoppas, att, örn de också
iakttaga den allra största sparsamhet, någonsin komma i en sådan ekonomisk
ställning, att de med hjälp av egnahems- och premielån kunna
lösa sin jordfråga. För många av dessa arbetare är situationen mycket
bekymmersam. Arbetet i skogarna är av säsongnatur, och även lantarbetet
är av den art, att full sysselsättning ej alltid därigenom beredes. Den
försörjning, ifrågavarande arbetare kunna förskaffa sig och sin familj,
är ofta otillräcklig. Särskilt torde detta gälla under nuvarande stagnation
såväl inom skogsdriften som på andra områden med därav följande
minskning i arbetstillgången. Även under tider, mindre brydsamma
än de vi för närvarande befinna oss i, är läget svårt. Såsom jordutredningen
erinrat äro möjligheterna för här avsedda arbetare att övergå
till industrien eller att utvandra praktiskt taget avskuren, och någon
ändring härutinnan torde icke på länge kunna förväntas. Jordutredningens
förslag, som syftar att för sagda arbetare skapa större utkomstmöjligheter
genom att bereda dem tillfälle att förvärva ett mindre
jordbruk, drivet vid sidan av deras lönearbete, synes ur nu angivna
synpunkter värt beaktande. Tydligt är, att för en sådan arbetare, varom
här är fråga, innehavet av en jordbrukslägenhet av den storleksordning,
jordutredningen föreslagit, är en tillgång av betydande värde.
Ett arbetarsmåbruk enligt jordutredningens förslag torde genom de
naturaförmåner, detsamma kan skänka sin innehavare, väsentligt stärka
dennes försörjningsförmåga. Icke minst viktigt är, att den, vilken erhåller
dylikt småbruk, därigenom får sin bostadsfråga på ett tillfredsställande
sätt ordnad. Som det nu är lämna bostadsförhållandena bland
23
Kungl. May.ts proposition nr 181.
ifrågavarande arbetarkategorier till följd av trångboddhet och andra
omständigheter åtskilligt övrigt att önska. Erinras må vidare, att förslagets
genomförande under rådande arbetslöshet är av betydelse jämväl
på grund av den ökade arbetstillgång, som heredes genom den med
bildandet av de nya jordbruken förenade nybyggnads- och nyodlingsverksambeten.
Under åberopande av vad jag nu anfört får jag i princip uttala min
anslutning till jordutredningens förslag. Mot den av utredningen föreslagna
formen för ifrågavarande hjälpverksamhet har jag i stort sett
heller intet att erinra. Jag tillstyrker sålunda, att, med vissa avvikelser,
som jag i det följande kommer att beröra, statsmakterna skänka sin
medverkan till att förslaget genomföres.
Beträffande de anmärkningar mot förslaget, vilka, på sätt framgår
av den lämnade redogörelsen för de i ärendet avgivna utlåtandena, från
vissa håll framförts, hava dessa i främsta rummet riktat sig mot bestämmelsen,
att ränta å arbetarsmåbrukslån icke skall erläggas. Bibehållandet
av berörda bestämmelse torde emellertid få anses vara en av
de viktigaste förutsättningarna för hela ifrågavarande lånerörelse. De
låntagare, vilka avses med förslaget, sakna förmåga att, förutom skäliga
årliga amorteringar, jämväl gälda ränta. Upptoges stadgande örn skyldighet
för dem i sådant hänseende, skulle värdet av lånemöjligheten
väsentligen förringas och därigenom syftet med hjälpverksamheten förfelas.
Med anledning av vad i utlåtanden från egnahemsnämnder anförts
därom, att arbetarsmåbrukslånens räntefrihet skulle innebära en
orättvisa mot egnahemslåntagarna och en fara för egnahemslånerörelsen,
vill jag framhålla, att det icke rimligen kan betraktas som en obillighet
från statens sida, att staten i sin understödjande verksamhet anpassar
villkoren för hjälpens tillgodonjutande efter det förefintliga behovet
av bistånd och efter vederbörande hjälpsökandes förmåga av motprestation.
Jag vill i detta sammanhang erinra, att de svårigheter, mot
vilka vissa egnahemslåntagare för närvarande hava att kämpa, ingalunda
lämnats obeaktade av statsmakterna. Ett flertal åtgärder till
stärkande av egnahemslåntagarnas ställning äro dels redan genomförda
dels ock, efter förslag av Kungl. Maj:t, beroende på riksdagens prövning.
De farhågor, som uttalats att arbetarsmåbruksrörelsen skulle skada den
egentliga egnaliemsverksamheten, torde vara i stort sett ogrundade och
synas mig hava av statens egnahemsstyrelse i dess utlåtande blivit på
ett övertygande sätt bemötta. Jag vill här ytterligare allenast understryka
vad redan tidigare framhållits, nämligen att arbetarsmåbrukslånen
äro avsedda för personer i så svag ekonomisk ställning, att det
bistånd, som enligt reglerna för egnahemsverksamheten kan lämnas,
icke för dem är tillräckligt. Visserligen torde för närvarande ej sällan
inträffa, att egnahemslån tilldelas sökande, vilka närmast äro att hänföra
till den kategori, som avses skola ifrågakomma till erhållande av
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
arbetarsmåbrukslån. En sålunda bedriven lånerörelse torde dock ej
överensstämma med egnahemsverksamhetens egentliga syfte. Det bör enligt
min mening anses som en fördel, att obemedlade jordsökande personer
kunna skänkas det kraftigare stöd, som ett arbetarsmåbrukslån
innebär, och att egnahemslåneverksamheten kan begränsas till dem, för
vilka den egentligen är avsedd. Tydligt är, att svårigheter kunna
uppstå att i det särskilda fallet avgöra, huruvida vederbörande lånesökande
är berättigad till erhållande av arbetarsmåbrukslån eller örn han
bör hänvisas till sökande av egnahemslån. Prövningen av ärendet ställei
krav pa omdöme och personkännedom hos den lånebeviljande myndigheten.
Något hinder ur denna synpunkt mot godtagande av jordutredningens
förslag torde dock ej möta.
Beträffande storleken av arbetarsmåbrukslån delar jag den uppfattning,
som kommit till uttryck i den vid betänkandet fogade reservationen,
och vars riktighet synes mig bestyrkt såväl av den utredning, som
verkställts genom jordutredningens försorg, som av de i ärendet avgivna
utlatandena. Kostnaderna för inköp, uppodling och bebyggande
av en med hänsyn till belägenhet, storlek och övriga omständigheter
lämplig fastighet torde även med iakttagande av omsorg och sparsamhet
ej alltid kunna hållas inom det av jordutredningen föreslagna beloppet
4,000 kronor. En höjning av lånemaximum i enlighet med reservanternas
föreslag till 6,000 kronor synes väl motiverad. Givetvis ställa sig
såväl fastighetspriser som arbetskostnader olika å olika orter. Jämväl
läge, jordbeskaffenhet och andra förhållanden inverka på kostnadsfrågan.
Tydligt torde vara, att lån icke bör utgå med högre belopp än
som motsvarar den verkliga kostnaden för lägenhetens inköp och iordningställande,
däri inräknad kostnaden ej blott för lägenhetens bebyggande
utan även för dess uppodling. Har köparen i samband med lägenhetens
förvärv fått vidkännas särskilda förrättningskostnader eller andra
dylika utgifter, torde jämväl dessa få medräknas vid lånebeloppets bestämmande.
Redan ett lan av 4,000 kronor torde ligga inom den övre gränsen för
vad en låntagare, sådan som här avses, kan genom skäliga amorterin
gar inom rimlig tid återbetala. I samband med att lånemaximum liöjes
till 6,000 kronor torde vara nödvändigt att i anslutning till vad reservanterna
föreslagit, fritaga låntagaren från återbetalningsskyldighet
beträffande viss del av lånet. Lånet torde böra delas i en del, som jag
vill kalla den stående, och en amorteringsdel. Den stående delen synes
mig böra bestämmas till belopp, motsvarande dels den del av köpeskillingen
för lägenheten, som belöper å jordvärdet — värdet å växande skog
ej inräknat — jämte sådana särskilda förrättningskostnader m. m., varom
nyss förmälts, dels ock, örn vid förvärvet lägenhetens areal åker ej
uppgår till en hektar, den beräknade kostnaden för uppodling av så mycket
mark, att en åkerareal av sagda storlek erhålles. Dock torde såsom
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
stående del ej under några förhållanden få anses högre belopp än en
tredjedel av hela lånet. Amorteringsdelen bör, i anslutning till jordutredningens
förslag, återbetalas med en trettiondedel årligen med början
sjätte året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats.
Den stående delen bör kvarstå såsom amorteringsfritt bottenlån, som ej
får uppsägas under annan förutsättning än att sådana omständigheter inträffat,
att enligt jordutredningens förslag lånerätten över huvud skall
anses förverkad, såsom örn lägenheten vanvårdas, örn skogsavverkning
företages i sådan omfattning, att lägenhetens värde mera avsevärt minskas,
eller örn lägenheten avyttras och överlåtelsen ej sker till make eller
bröstarvinge eller till person, vilken är behörig att erhålla arbetarsmåbrukslån.
För lånet i dess helhet bör lämnas inteckning med bästa förmånsrätt
i lägenheten. Staten blir härigenom i stånd att utöva kontroll
över lägenhetens skötsel jämväl efter amorteringstidens utgång. Praktiskt
taget blir lägenheten i statens hand, intill dess att hela lånet, även den
stående delen, av låntagaren guldits. Att sistnämnda del tillhandahålles
utan vare sig ränte- eller amorteringsskyldighet innebär sålunda i
grunden ej annat än att staten kostnadsfritt ställer jord till låntagarens
förfogande.
Vidkommande lånerörelsens organisation biträder jag jordutredningens
förslag, att verksamheten skall handhavas av kommunerna under
överinseende av statens egnahemsstyrelse. Visserligen torde hushållningssällskapens
egnahemsnämnder med hänsyn till sin rutin och erfarenhet
i liknande ärenden äga vissa företräden såsom låneförmedlande
organ framför kommunalnämnderna eller andra, för ändamålet särskilt
skapade, kommunalorgan. För ett lyckligt resultat av rörelsen torde
emellertid fordras en kraftigare direkt medverkan från kommunernas
sida än vad som kan lämnas, örn rörelsen lägges i händerna på hushållningssällskapen.
Syftet med verksamheten är också av den art, att det
faller sig naturligast att låta kommunerna uppträda som förmedlare av
lånen. Genom tilldelningen av arbetarsmåbruk åt obemedlade ökas dessas
förmåga av självständig försörjning. Indirekt blir arbetarsmåbruksverksamheten
härigenom av betydelse för kommunens ekonomi. Inom
vissa kommuner kunna förhållandena emellertid vara sådana, att dylik
verksamhet därstädes icke lämpligen bör förekomma. Särskilt är att
märka, att arbetarsmåbruk ej böra bildas i större utsträckning än att
de därå bosatta arbetarna kunna påräknas skola under tider med normal
arbetstillgång erhålla nödig kontantinkomst. Vederbörande kommun
torde själv bäst känna till arbetsmöjligheterna å orten och andra
omständigheter, som kunna inverka på frågans avgörande. Mot kommunens
vilja bör arbetarsmåbruk ej inrättas inom dess område. Det
torde också få anses, att kommunerna äga goda förutsättningar såväl
att bedöma lånesökandes förmåga att sköta ett dylikt jordbruk som även
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
att öva tillsyn dels därå, att lämpliga lägenheter tagas i anspråk för
ändamålet, dels ock över låntagarnas sätt att fullgöra sina förpliktelser.
I likhet med jordutredningen anser jag, att, till stegring av kommunernas
intresse för lånerörelsens ändamålsenliga skötsel, den förlust,
som före amorteringstidens inträde uppkommer å utlämnade lån, bör
bäras av kommunen. Även därefter torde emellertid, i anslutning till
vad som framhållits av bland andra statskontoret och statens egnahem^
styrelse, viss förlustrisk böra åvila kommunen. En dylik utvidgning
av kommunernas ansvar torde vara av betydelse såsom garanti mot att,
på sätt från vissa håll befarats, arbetarsmåbruksverksamheten av kommunerna
missbrukas till att å staten överflytta kommunernas kostnader
för fattigvård. Genom att ansvaret ökas torde vidare kommunerna
manas till ytterligare försiktighet vid valet av låntagare samt deras
intresse att även under amorteringstiden kontrollera lägenhetens skötsel
och låntagarens behöriga fullgörande av sina förpliktelser uppehållas.
Å andra sidan måste emellertid iakttagas, att ansvaret ej gives den
omfattning, att på grund av riskens storlek kommunerna icke våga i
önskvärd utsträckning deltaga i lånerörelsen. Under beaktande av nu
framhållna synpunkter bar det synts mig lämpligt, att ansvaret för
förluster, som efter amorteringsskyldigbetens inträde uppkomma å arbetarsmåbrukslån,
sålunda fördelas mellan stat och kommun, att av sagda
förluster kommunen svarar för en fjärdedel, medan återstående tre fjärdedelar
stanna på statsverket.
Jag har med det nu anförda angivit min inställning till grunderna i
jordutredningens förslag, Vad angår den föreslagna verksamhetens
tillämpningsområde har jordutredningen uttalat, att rörelsen under de
närmaste åren företrädesvis borde inriktas på att tillgodose behovet inom
de norrländska kommunerna. Jag biträder jordutredningens mening,
att Norrland i första hand bör bliva delaktig av rörelsen. Med Norrland
torde dock böra jämställas norra delarna av Dalarna och Värmland.
Förhållandena därstädes äro, såsom Sveriges skogsägareförbund
med flera erinrat, i stort sett likartade med de norrländska. Möjlighet
torde, vilket också jordutredningen förutsatt, böra finnas, att, örn så
anses erforderligt, utsträcka verksamheten jämväl till andra delar av
landet. Det torde ankomma på Kungl. Majit att härutinnan besluta efter
som med hänsyn till omständigheterna prövas lämpligt.
Det för låneverksamheten erforderliga kapitalbehovet har av jordutredningen
för nästa budgetår beräknats till 2,000,000 kronor. Med hänsyn
särskilt därtill, att lånemaximum av mig föreslås höjt från 4,000 kronor
till 6,000 kronor bär jag ansett mig böra räkna med ett något högre
belopp. Jag har ansett mig böra stanna för ett anslagskrav å 2,500,000
kronor. Beloppet torde böra beviljas såsom reservationsanslag och bör
anvisas såsom kapital till bildande av en särskild fond, benämnd arbe
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
tarsmåbrukslånefonden. Anslaget bör linder rubrik fonden för förlag
till statsverket i riksstaten upptagas bland utgifter för kapitalökning.
Sociala jordutredningens kungörelseförslag har inom jordbruksdepartementet
varit föremål för omarbetning i anslutning till de i vissa hänseenden
från förslaget avvikande synpunkter, jag i det föregående framhållit.
Därvid bar tillika, delvis till följd av erinringar i de i ärendet avgivna
utlåtandena, vidtagits vissa detaljändringar. Förslagets rubrik
har erhållit ändrad lydelse. Det nya förslag, som sålunda tillkommit
förslag till kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmabruksverksamhet
— torde få såsom bilaga fogas vid detta protokoll. Jag torde få
i det följande i korthet angiva de avvikelser från jordutredningens förslag,
som, utöver vad som följer av det förut anförda, departementsförslaget
innebär. I samband därmed torde, i den mån så kan vara påkallat, vissa
uppgifter få lämnas till belysning av innehållet i de särskilda paragraferna.
4. Förslaget till kungörelse angående statsunderstödd arbetar
småbruksverksamhet.
1 §.
Stadgandet under förevarande paragraf överensstämmer i sak med bestämmelserna
under 1 och 8 §§ i jordutredningens förslag.
2 §.
Under denna paragraf, som motsvarar 2 § i jordutredningens förslag,
hava vissa föreskrifter rörande arbetarsmåbruksverksamhetens organisation
sammanförts.
Enligt jordutredningens förslag skall, såsom förut nämnts, arbetarsmåbruksverksamlieten
inom varje kommun handhavas av en särskild arbetarsmåbruksnämnd
eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning,
kommunalnämnden. Arbetarsmåbruksnämnd skall bestå av fyra
ledamöter, nämligen tre av kommunalstämma eller kommunalfullmäktige
valda ledamöter samt vederbörande egnahemsombud. Någon ersättning
av statsmedel till arbetarsmåbruksnämnds ledamöter har jordutredningen
icke ansett böra utgå. Utredningen har förutsatt, att de kommunalvalda
ledamöterna, i de fall där rörelsen hade den omfattning, att ersättning
borde utgå, skulle erhålla sådan av kommunen, samt att till egnahemsombudet
skulle utanordnas ersättning av hushållningssällskapets
medel.
Mot vad jordutredningen sålunda föreslagit hava — frånsett invändningar
att rörelsen borde handhavas av hushållningssällskapen och ej av kommunerna
— i de inkomna yttrandena framställts vissa erinringar. Sålunda
har från flertalet egnahemsnämnder anmärkts, att hushållningssällskapen
icke rimligen kunde åläggas ersätta kostnaderna för egnahems
-
Departements•
chefen.
28 Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
ombudens deltagande i arbetarsmåbruksverksainheten, med vilken verksamhet
hushållningssällskapen enligt förslaget ej hade att taga någon befattning.
Statens egnahemsstyrelse, som framställt samma erinran, har
vidare hemställt örn upptagande under förevarande paragraf av ett stadgande
av innehåll, att för valbarhet till ledamot eller suppleant i arbetarsmåbruksnämnd
skulle fordras samma kvalifikationer som för valbarhet till
ledamot i kommunalnämnd. Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
har ansett olämpligt, att antalet ledamöter i arbetarsmåbruksnämnderna
bestämdes till fyra. Sådana omständigheter kunde enligt förbundets
mening föreligga, att antalet av rent praktiska skäl borde vara större.
Styrelsen för svenska landskommunernas förbund slutligen har gjort gällande,
att det normala borde vara, att kommunalnämnden och ej arbetar -småbruksnämnd hade hand örn verksamheten. Kommunens centrala finansförvaltande
organ syntes styrelsen lämpa sig bäst för vården av ifrågavarande
uppgift på ett ur kommunens synpunkt tillfredsställande sätt.
Endast undantagsvis och då verksamheten bleve av synnerlig omfattning,
syntes det kunna vara erforderligt att tillsätta ett speciellt organ för dess
handhavande.
Lämpligheten av att hushållningssällskapens egnahemsombud äro självskrivna
ledamöter i arbetarsmåbruksnämnderna torde kunna ifrågasättas.
Deras huvudintresse är fästat vid egnahemslånerörelsen, och de torde mången
gång komma att intaga en svår dubbelställning. Ej heller synes
det vara klart, att de alltid lämpa sig för den verksamhet, varom nu är
fråga. Tanken att erfarenhet i egnahemsspörsmål bör finnas företrädd
i arbetarsmåbruksnämnden anser jag riktig, men detta mål torde på ett
smidigare sätt än enligt jordutredningens förslag kunna vinnas genom
föreskrift allenast, att någon av nämndens ledamöter skall vara förtrogen
med dylika ärenden. — Vad antalet ledamöter i arbetarsmåbruksnämnd
beträffar, torde detta kunna begränsas till tre eller således till samma
antal, som återstår enligt jordutredningens förslag örn egnahemsombudet
frånräknas. I den mån så erfordras för rörelsens behöriga skötsel, torde
härför lämpliga biträden få anlitas. De synpunkter, svenska skogs- och
flottningsarbetareförbundet framhållit, torde på denna väg kunna tillgodoses.
— Att, på sätt statens egnahemsstyrelse föreslagit, såsom villkor för
valbarhet till arbetarsmåbruksnämnd fordra valbarhet till kommunalnämnd
finner jag icke erforderligt. Vederbörande kommun kommer givetvis
att beakta angelägenheten av att endast dugande och för ändamålet
lämpliga personer insättas i nämnden.
Vad styrelsen för svenska landskommunernas förbund anfört därom,
att kommunalnämnden vore lämpligare organ för rörelsens omhänderhavande
än en särskild arbetarsmåbruksnämnd, för den händelse ej rörelsen
vore av mycket stor omfattning, har jag ej funnit vara av beskaffenhet
att föranleda ändring i jordutredningens förslag. Verksamheten måste
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
enligt mitt förmenande vinna på att handhavas av ett speciellt organ,
som kan uteslutande ägna sig åt sin uppgift som låneförmedlare. Å
andra sidan är det naturligtvis lämpligt, att visst samarbete mellan arbetarsmåbruksnämnden
och kommunens ordinarie förvaltningsorgan äger
rum. Någon anledning till antagande, att arbetarsmåbruksnämnden ej
kommer att i all den utsträckning, kommunen skäligen kan fordra, iakttaga
dess intressen, torde ej finnas.
De synpunkter, jag bär framhållit, hava vunnit beaktande genom bestämmelserna
under förevarande paragraf. Vissa under 2 § i jordutredningens
förslag införda reglementariska föreskrifter hava i departementsförslaget
uteslutits.
3 $.
Förevarande paragraf motsvarar 4 § i jordutredningens förslag. Den tid,
inom vilken kommunernas till Kungl. Maj:t ställda ansökningar örn erhållande
av statslån från arbetarsmåbrukslånefonden årligen skola vara
ingivna till statens egnahemsstyrelse, i sistnämnda förslag fastställd till
den 10 november, bar i departementsförslaget, elter hemställan av egnahemsstyrelsen,
framflyttats till den 15 oktober.
4 §.
Enligt 5 § i jordutredningens förslag, som motsvarar förevarande paragraf
i departementsförslaget, skall, liksom enligt sistnämnda förslag, kommun,
som av Kungl. Majit beviljats arbetarsmåbruksstatslån, äga lyfta
detta i statskontoret i mån av behov. I olikhet mot departementsförslaget
innehåller jordutredningens förslag emellertid ej någon föreskrift angående
skyldighet för kommunen att avlämna skuldförbindelse å beloppet.
Däremot har jordutredningen föreslagit upptagande av ett stadgande, enligt
vilket inteckningar och skuldförbindelser, vilka kommunen erhölle
som säkerhet för av kommunen utlämnade arbetarsmåbrukslån, skulle
överlämnas till statskontoret, som ägde att vidtaga erforderliga åtgärder
för deras bibehållande vid gällande kraft.
Med anledning av vad jordutredningen föreslagit bar statskontoret gjort
gällande, å ena sidan, att kommunerna borde förpliktas utfärda skuldförbindelse
till statskontoret för lyftade arbetarsmåbruksstatslån, å andra sidan,
att alla säkerhetshandlingar borde kvarbliva i kommunernas vård.
Statskontoret har framhållit, att, därest säkerhetshandlingarna skulle
överlämnas till ämbetsverket och det sålunda skulle åligga detta att i
första hand iakttaga skötseln av de utav kommunen utlämnade lånen samt
eventuellt vidtaga för dessas indrivande erforderliga åtgärder, därav skulle
föranledas dels synnerligen stora svårigheter med hänsyn till statskontorets
bristande närmare kännedom om de enskilda låntagarna och deras
ekonomiska och andra förhållanden, dels ett, i betraktande av det stora
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
antalet lån, i hög grad ökat arbete för ämbetsverket, vilket säkerligen
måste föranleda krav på flera arbetskrafter hos den avdelning inom detsamma,
dit dessa arbetsuppgifter bleve förlagda. Vidare har statskontoret
anfört, att kommun borde vara skyldig att vid uttagande av lån
lämna redogörelse för bur detsamma skulle användas och meddela statskontoret
alla de uppgifter i övrigt, som kunde vara ägnade att klarlägga
hithörande förhållanden. Närmaste kontrollen över att kommun icke uttoge
större lånebelopp än föreliggande behov krävde borde enligt statskontorets
mening tillkomma ämbetsverket.
Vad statskontoret sålunda anfört har beaktats vid avfattningen av departementsförslagets
förevarande paragraf.
5-7 §§.
I 6 § sista stycket av departementsförslaget bar införts ett stadgande av
innehåll, att kommun, som använder arbetarsmåbruksstatslån i strid mot
gällande bestämmelser eller som brister i kommunens skyldigheter rörande
lånets tillgodonjutande, skall vara pliktig att, enligt Kungl. Maurts bestämmande,
återbetala lånet, oaktat återbetalningsskyldigbet enligt eljest
gällande regler ej ännu inträtt. Stadgandet, som är hämtat från kungörelsen
den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnabemsverksamheten och där bar avseende å egnahemslåneförmedlare,
saknar motsvarighet i jordutredningens förslag.
Då, på sätt jag förut anfört, arbetarsmåbrukslånen skola löpa utan
ränta, blir förhållandet naturligtvis enahanda beträffande statslånen. För
visst fall torde dock ränta skäligen böra gäldas, nämligen örn till betalning
förfallet statslånebelopp ej av kommunen inbetalas till statskontoret
inom föreskriven tid. Dylik ränta torde böra utgå efter 5 procent örn
året. Bestämmelse härom bar upptagits i departementsförslagets 7 §.
Motsvarande stadgande återfinnes ej i jordutredningens förslag.
Med de avvikelser, som följer av det nu sagda, samt med den olikhet,
som betingas därav, att kommunerna enligt min uppfattning böra ansvara
för viss förlust å utlämnade arbetarsmåbrukslån jämväl efter amorteringstidens
inträde i anslutning till vad jag härutinnan i annat sammanhang
framhållit, överensstämma departementsförslagets 5—7 §§ sakligt
sett i allt väsentligt med föreskrifterna i 6—8 §§ i jordutredningens förslag.
8 §.
Under denna paragraf hava upptagits vissa bestämmelser, avsedda att
reglera förhållandet mellan de kommuner, som utöva arbetarsmåbruksverksambet,
och statens egnahemsstyrelse. Vidare bar för underlättande
av statskontorets kontroll att kommunerna vederbörligen fullgöra dem
åliggande inbetalningar till statskontoret å erhållna statslån, stadgats skyl
-
31
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
dighet för egnahemsstyrelsen att årligen lämna statskontoret uppgift å de
belopp, vilka sålunda skola av kommunerna gäldas. Motsvarande bestämmelser
återfinnas i kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnabemsverksambeten men saknas i jordutredningens förslag.
9 *.
I förevarande paragraf, som motsvarar 9 och 10 §§ i jordutredningens
förslag, äro angivna förutsättningarna för erhållande av arbetarsmåbrukslån.
Såsom jag i annat sammanhang anfört bar jordutredningen ansett, att
de arbetare, vilka i främsta rummet borde ifrågakomma till erhållande av
arbetarsmåbrukslån, vore de norrländska skogs- och flottningsarbetarna
ävensom lantarbetare. Därjämte borde enligt jordutredningens mening
hemmasöner kunna påräkna stöd. — Jordutredningen har uttalat, att arbetarsmåbrukslån
självfallet icke borde få utlämnas i andra fall än där
lånesökanden bestämt sig för viss lägenhet. När det gällde att bedöma
föreslagen lägenhets lämplighet, borde man, framhåller jordutredningen,
givetvis taga hänsyn till att den läge i så nära anslutning som möjligt
till redan bruten bygd och att den vore välbelägen med hänsyn till de
olika utkomstmöjligheter, som erbjöde sig, därest man inriktade jordbruket
och dess binäringar efter ortens avsättningsförhållanden. Såsom en
lämplig mätare på storleken av jordbrukslägenhet för ifrågavarande ändamål
kunde angivas, att å lägenheten borde kunna födas två kor jämte
några smådjur enligt ortens sed. För en dylik lägenhet kunde beräknas,
att en areal av 2—5 hektar åker och odlingsmark — växlande efter förhållandena
i olika landsdelar -— skulle vara erforderlig. I fråga örn betet
rådde i olika delar av landet skilda förhållanden. I vissa trakter stöde
exempelvis bete till buds även för småbrukares djur på gemensamhetsbeten.
Uppmärksamhet borde ägnas däråt, att betesfrågan erhölle en lösning,
som vore tillfredsställande efter ortens förhållanden. Beträffande
skogstilldelning borde iakttagas, att skog borde tillföras lägenheten, där
detta kunde ske utan att lägenheten väsentligen fördyrades och skogslotten
kunde utläggas inom samma ägoskifte samt att skogstilldelning åtminstone
i mindre omfattning vore önskvärd.
Jordutredningen har i detta sammanhang åberopat ett från lantmäteristyrelsen
införskaffat yttrande rörande möjligheten, med hänsyn till bestämmelserna
i 19 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet,
att verkställa avstyckning av fastighet utan tilldelning av skog. Av yttrandet
framgår, att enligt lantmäteristyrelsens mening fastigheter med
en åkerareal av upp till 2 hektar kunna bildas utan skogstilldelning samt,
då särskilda skäl därtill föranleda, så kan ske även med fastigheter med
en åkerareal av mer än 2 men mindre än 4 hektar. Fastigheter med en
åkerareal av 4—5 hektar kunna däremot icke enligt lantmäteristyrelsens
uppfattning bildas utan samtidig tilldelning av skog. Med åker vill lant
-
32
Kungl. Martts proposition nr 181.
mäteristyrelsen, principiellt sett, jämställa till åker odlingsbar mark, vilket
styrelsen dock ej anser utesluta, att avskiljandet till särskild fastighet
av 2—5 hektar odlingsmark utan åtföljande skog borde kunna försvaras,
örn områdets avskiljande kunde befrämja dess uppodling.
Jordutredningen har vidare anfört, att det givetvis vore önskvärt, att
ifrågavarande verksamhet erhölle en sådan inriktning, att ökade arbetsmöjligheter
såvitt ske kunde bereddes genom nyodling oell uppförande
av byggnader. Med hänsyn härtill borde företrädesrätt till erhållande av
lån tillerkännas den, vars företag medförde dylika fördelar. Fall kunde
emellertid inträffa, då det ur sociala synpunkter kunde anses lämpligt att
medgiva sökanden att erhålla lån för att förvärva redan bebyggd och odlad
lägenhet.
Statens egnahemsstyrelse har anfört, att den av jordutredningen angivna
storleken av arbetarsmåbruk kunde anses avvägd efter förhållandena för
det närvarande och den närmaste framtiden. Vad beträffade odlingsmark
till arbetarsmåbruk, borde enligt egnahemsstyrelsens mening, enär mossjord
lämnade en alltför osäker skörd, tilldelning av fastmarksjord ske i
största möjliga utsträckning. Betydelsen av tillgång på mark lämplig
för bete borde särskilt beaktas. På grund av vunna erfarenhetsrön från
den statliga kolonisationsverksamheten i Norrland ville egnahemsstyrelsen
understryka betydelsen av att arbetarsmåbruk förlädes till bygd i
nära anslutning till tidigare bebyggelse. Vidare ville egnahemsstyrelsen
framhålla önskvärdheten av att arbetarsmåbruksverksamheten uteslutande
främjade nybildning av brukningslotter. Arbetarsmåbrukslån borde
därför begränsas till förvärv av fastigheter, vilka vore obebyggda. Därest
egnahemslåntagare eller kommun ville tillskapa ett arbetarsmåbruk av
förut egnahemsbelånad fastighet genom att inlösa egnahemslånet med
arbetarsmåbrukslån, finge dylik omflyttning av statslån med hänsyn till
sina konsekvenser givetvis icke förekomma.
Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet har ansett, att uttrycklig
bestämmelse borde meddelas därom, att skog såvitt möjligt skulle tilldelas
arbetarsmåbruk.
Sveriges skogsägareförbund har uttalat, att det, enligt förbundets åsikt,
komme att bliva en alltför krävande prestation för den nye småbrukaren
att såväl nybygga som nyodla lägenheter. Det borde få, utan direktiv
från statens sida, helt ankomma på de låneförmedlande kommunala organen
att i samråd med de lånesökande avgöra, örn lägenheterna borde grundas
på odlad eller icke odlad mark. Praktiska skäl talade enligt förbundets
mening för att den odlade jorden gåves företräde. Beträffande frågan
örn skogstilldelning har förbundet anfört i huvudsak följande.
Förbundet finge såsom sin mening framhålla, att hela lånebeloppet mer
än väl behövdes för åbyggnadernas förvärvande eller nybyggande. Ju
mindre belopp, som behövde disponeras för själva markförvärvet, dess
bättre torde ägarens ekonomiska situation bliva. Inägo- och odlingsmark
kunde i de allra flesta fall köpas för en ytterst ringa penning. Skogen
Kungl. Majda proposition nr 181.
33
ställdo sig'' däremot alltid dyrare. Någon risk för att lägenhetsägaren icke
skulle kunna från angränsande fastigheter få köpa sitt behov av bränsle,
stängsel- och liässjevirke funnes praktiskt taget icke. Å de flesta större
skogsfastigheter producerades avsevärda kvantiteter klent och mindervärdigt
småvirke. Sådant virke kunde ofta ej tillvaratagas samt betingade
ett ytterst ringa saluvärde. Det bleve för visso mycket billigare för
lägenhetsägaren att ordna sin virkesförsörjning genom förvärv av dylikt
virke än att genom skogsköp göra sig självförsörjande i fråga örn virkesprodukter.
Med anledning av vad jordutredningen anfört angående vilka arbetar- Departements
kategorier, som borde hjälpas genom arbetarsmåbrukslån, må erinras, att stefen.
även andra befolkningsgrupper än de av utredningen angivna torde vara i
den ställning, att något hinder i och för sig mot delaktighet av förevarande
verksamhet ej synes böra möta. Sålunda torde exempelvis, i den mån verksamheten
linnes böra utsträckas till sådana landsdelar, att frågan vinner
aktualitet, egnahemsnämndens i Göteborgs och Bohus län i annat sammanhang
omförmälda hemställan, att fiskare och stenhuggare måtte beredas
möjlighet till hjälp i förevarande form, kunna enligt förslaget i lämplig
omfattning tillgodoses.
Vad angår arbetarsmåbrukens storlek och belägenhet kan jag helt ansluta
mig till jordutredningens uttalanden. Ehuru jag sålunda anser önskvärt,
att lägenhet i lämplig utsträckning erhåller skogstilldelning, torde uttrycklig
föreskrift härutinnan dock ej böra upptagas i den föreslagna kungörelsen
angående verksamheten, lika litet som något angivande där bör ske av
storlek och beskaffenhet av de övriga ägoslag, vilka böra tilläggas lägenheten.
Från vad jordutredningen anfört är jag så tillvida av avvikande mening,
att jag i likhet med egnahemsstyrelsen anser, att verksamheten bör inriktas
på bildande uteslutande av nya jordbruk. Härmed avser jag emellertid ej,
att inköp av odlad jord icke skall få förekomma. Hinder mot förvärv av
uppodlad mark bör ej möta i sådana fall, där nytt boningshus är avsett
att uppföras. Å andra sidan torde intet vara att erinra mot att arbetarsmåbrukslån
tilldelas sådan arbetare, som äger ett boningshus utan eller
med allenast obetydligt tillhörande markområde, och som önskar använda
lånet till inköp av jord för erhållande av mindre jordbruk av den bärkraft,
varom här är fråga. Skulle framdeles befinnas ändamålsenligt att rörelsen
utvidgas till att omfatta jämväl köp av redan befintliga jordbruk, torde
en dylik utvidgning få ankomma på nya beslut av statsmakterna.
10 %.
Under förevarande paragraf hava upptagits bestämmelser angående arbetarsmåbrukslånens
storlek samt återbetalningsvillkor. Bestämmelserna, som hava
avfattats i enlighet med de synpunkter jag i dessa frågor tidigare hävdat,
förete därav betingade avvikelser från jordutredningens förslag. Jämväl
Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr 131. It
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
härutöver har viss ändring vidtagits i de av jordutredningen i nu ifrågavarande
hänseenden föreslagna stadganden, upptagna i första stycket av
dess 11 §. Enligt vad utredningen föreslagit skall, om tvingande skäl därtill
föranleda, Kungl. Majit kunna medgiva uppskov med amorteringsskyldigheten
för ett år i sänder, dock att amorteringstiden därigenom icke får
utsträckas med längre tid än sammanlagt fem år. Mot berörda föreskrift
har erinran framställts av bland andra statens egnahemsstyrelse, som anfört,
att ett dylikt stadgande med skäl kunde befaras föranleda låntagaren att
redan från början räkna med och inställa sig på möjligheten att få
besitta fastigheten, utöver de fem första amorteringsfria åren, ytterligare
fem år utan att behöva göra någon motprestation till långivaren. Med
hänsyn till de betänkligheter, som sålunda uttalats, har stadgandet i fråga
uteslutits ur departementsförslaget.
11 §•
Enligt 11 § andra stycket i jordutredningens förslag skall ränta å arbetarsmåbrukslån
icke under några förhållanden erläggas. Såsom jag förut
framhållit böra lånen även enligt min mening löpa utan ränta. Undantag
härifrån torde dock, i likhet med vad som föreslagits beträffande statslånen,
böra stadgas för det fall, att till betalning förfallet kapitalbelopp ej erlägges
inom föreskriven tid. Det torde böra tillkomma kommunen att avgöra,
huruvida för sådan händelse ränta bör av låntagaren gäldas. Dylik ränta
torde böra utgå efter fem procent örn året. Räntebelopp, som sålunda inflyta
till kommunen, torde denna böra få tillgodoräkna sig såsom bidrag
till sina kostnader för indrivningen.
12 §.
Bestämmelserna unde]- förevarande paragraf överensstämma nied vad
under 14 § i jordutredningens förslag är stadgat.
13 §.
I 12 § av jordutredningens förslag har bland annat föreskrivits, att låneförmedlande
kommun skall biträda sökande av arbetarsmåbrukslån med råd
vid uppgörande av plan för lägenhetens bebyggelse med nödiga byggnader
enligt ortens sed. I sin motivering till berörda stadgande har jordutredningen
anfört bland annat, att utredningen förutsatte, att arbetarsmåbruk
bebyggdes endast med oundgängligen nödvändiga byggnader av enkel beskaffenhet.
Å andra sidan vore det, framhåller utredningen, givet, att staten
icke borde medverka till att byggnader uppfördes, vilka ur hälsosynpunkt
vore otillfredsställande.
Statens egnahemsstyrelse har med anledning av vad sålunda föreslagits
erinrat, att, enär det visat sig att ortsbefolkningen på sina håll — framför
allt i vissa delar av Norrland — hade fordringar på alltför omfattande
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
och dyrbara byggnader, bestämmelsen att arbetarsmåbruken skulle bebyggas
enligt ortens sed kunde få följder, motsatta de avsedda. Egnahemsstyrelsen,
som betonat, att det, för att icke ägaren skulle åsamkas en mer än nödvändigt
tryckande skuldbörda, vore av synnerlig vikt, att byggnaderna begränsades
till att vara enkla och billiga men likväl solida, Ilar föreslagit, att
nyssberörda bestämmelse icke upptoges i den blivande kungörelsen i ämnet.
Bostadsutredningen för landsbygden har framhållit angelägenheten av att
byggnaderna bleve i sanitärt hänseende tillfredsställande. Enligt bostadsutredningens
mening borde därför jordutredningens förslag kompletteras med
föreskrift angående skyldighet att vid uppgörande av den i berörda förslag
omförmälda planen för fastighets bebyggelse noggrant iakttaga hälsovårdsstadgans
föreskrifter. För att tillgodose de krav, hälsovårdsstadgan föreskreve,
borde bostadshus i färdigt skick fylla vissa minimifordringar, av
vilka de viktigaste vore följande: byggnaden borde vara isolerad från djurstallar
och uppförd på stenfot av tillräcklig höjd, golvet borde vara av trä
med trossfyllning, minst 30 centimeter över marken, och golvytan per
bostadslägenhet borde vara minst 35 kvadratmeter, biutrymmen däri icke
inräknade, rumshöjden borde vara minst 2.40 meter eller, i fråga örn vindsrum,
2.io meter, innanfönster borde finnas för vinterbehov, uppvärmningsanordning
borde finnas i varje rum, till varje lägenhet borde höra förstuga
eller vindfång ävensom garderob samt skafferi med ventilationsanordning.
De av mig under förevarande paragraf i departementsförslaget upptagna Dcparteme
bestämmelserna torde i sak överensstämma med föreskrifterna i 12 § av
jordutredningens förslag. — Vikten av att vid ifrågavarande lägenheters
bebyggande fastighetsägaren ej tillskyndas onödiga kostnader måste med
skärpa betonas. Utgifterna måste så avvägas, att lånet förslår till lägenhetens
försättande i fullt färdigt skick. Någon skuld vid sidan av lånet
bör icke genom lägenhetens bildande tillskyndas dess ägare. En följd härav
är, på sätt såväl jordutredningen som egnahemsstyrelsen framhållit, att
byggnaderna måste bliva av enkel beskaffenhet. Samtidigt måste emellertid
tillses, att hälsovårdens krav icke åsidosättas samt att byggnaderna jämväl
i övrigt bliva tjänliga för sin uppgift. De av bostadsutredningen för landsbygden
framhållna synpunkterna angående de fordringar, som beträffande
bostadshusen borde uppställas i sanitärt hänseende, torde vara värda beaktande.
Något angivande i författningstexten av vissa riktlinjer för bebyggelsen
har jag emellertid ej ansett böra ske.
14-16 §§.
Motsvarande stadgande!! återfinnas i 13, 15 och 17 §§ av jordutredningens
förslag.
I 16 § av jordutredningens förslag har upptagits en bestämmelse av
innehåll, att på framställning av låneförmodlande kommun vederbörande
36 Kungl. Maj-.ts proposition nr 181.
länsstyrelse skulle äga ombesörja, att avbetalningar å arbetarsmåbrukslån,
som utlämnats av kommunen, bleve i samband med någon kronans uppbörd
genom vederbörandes försorg debiterade, uppburna och redovisade.
Stadgandet ansluter sig till vad som gäller angående uppbörd av egnahemslåneannuiteter
enligt kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Emellertid har Kungl. Majit tidigare på min föredragning
beslutat föreslå riksdagen sådan ändring av sistberörda kungörelse,
att rätten till anlitande av kronans uppbörd bortfölle. Med anledning härav
torde ej heller uppbörden av avbetalningar å arbetarsmåbrukslån böra få
verkställas genom kronans försorg.
17 och 18 §§.
Under förevarande paragrafer hava upptagits vissa bestämmelser avseende
förmedling och anskaffning av jord till arbetarsmåbruk.
För att arbetarsmåbruksrörelsen skall erhålla önskvärd betydelse torde
anskaffningen av för ändamålet tjänlig jord böra underlättas. De låneförmedlande
kommunerna torde härutinnan kunna fylla en viktig uppgift.
I likhet med jordutredningen har jag funnit angelägenheten av att kommunerna
vidtaga åtgärder för anskaffande och tillhandahållande åt jordsökande
arbetare av lämpliga lägenheter böra bringas till uttryck i författningstexten.
Särskild betydelse torde en kommunal jordanskaffningsverksamhet
av angivet slag äga genom den möjlighet, som därigenom beredes
till inköp av större egendom för utläggning i ett flertal brukningslotter.
De i 17 § av departementsförslaget inrymda bestämmelserna ansluta sig
helt till de av jordutredningen under 18 och 19 §§ av dess förslag upptagna
stadganden.
Enligt förut omförmälda kungörelse angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten äga aktiebolag och ekonomiska föreningar,
vilka utöva dylik verksamhet, möjlighet att på fördelaktiga villkor
erhålla lån av statsmedel såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering
av fastighet, lämplig att helt eller delvis användas för bildande av egnahem
huvudsakligen för jordbruksändamål. Ifrågavarande lån benämnas
förlagslån och utgå ur den vid 1907 års riksdag inrättade jordförmedlingsfonden.
Närmare bestämmelser angående villkoren för tillgodonjutande av
förlagslån äro meddelade i sagda kungörelse. Det synes mig kunna förväntas,
att kommunernas intresse för bedrivande av sådan jordanskaffning
för arbetarsmåbruk, som i det föregående berörts, skulle stimuleras, örn det
bereddes dem möjlighet att för ändamålet erhålla dylika lån. Jag vill
därför föreslå, att åtgärder vidtagas i detta syfte. Förlagslån torde böra
tilldelas kommunerna på samma villkor som de, vilka gälla för aktiebolag
och föreningar, dock torde kommun böra vara befriad från den skyldighet
att ställa säkerhet för lånet, som för aktiebolag och förening är föreskriven.
Kungl. May.ts proposition nr 181. 37
Stadgande i nu förevarande hänseenden har upptagits under departementsförslagets
18 §.
Jag torde i det följande få framlägga förslag till den disponering av
jordförmedlingsfondens kapitaltillgångar, som under hänsynstagande till
den i det föregående tillstyrkta utökningen av de ändamål, för vilka förlagslån
från fonden må utlämnas, synes böra ske. Innan jag övergår till
berörda spörsmål, anser jag mig emellertid icke kunna underlåta att betona,
att även örn jordanskaffningen på nu angivet sätt främjas, svårigheter understundom
torde möta att till skäliga priser förvärva lämpliga områden. Jag
vill härutinnan erinra örn det uttalande, som i ett vid jordutredningens
betänkande fogat särskilt yttrande gjorts av två utav utredningens ledamöter
angående svårigheterna att utan åvägabringande av lämplig expropriationslagstiftning
genomföra arbetarsmåbruksverksamheten i avsedd utsträckning.
Den uppfattning, som sålunda kommit till uttryck, har vunnit
anslutning i vissa i ärendet avgivna utlåtanden. Inom jordbruksdepartementet
har upprättats utkast till lagstiftning av den innebörd, som i nyssnämnda
yttrande åsyftas, vilket utkast varit för yttrande underställt ett
flertal myndigheter m. fl. Den nu berörda frågan torde senare komma att
av chefen för justitiedepartementet anmälas för Kungl. Maj:t.
5. Jordförmedlingsfondens disponering.
De närmare bestämmelser, vilka för närvarande reglera utlåningen ur
jordförmedlingsfonden, återfinnas, förutom i omförmälda kungörelse angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, jämväl
i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.
Jämlikt förstnämnda kungörelse må statslån från jordförmedlingsfonden
utlämnas dels såsom jordanskaffningslån åt hushållningssällskap för användande,
under vissa villkor, till inköp av viss fastighet, lämplig att helt
eller delvis användas för bildande av egna hem huvudsakligen för jordbruksändamål,
samt för bestridande av de för fastighetens exploatering i dylikt
syfte förenade kostnader, dels ock, på sätt förut framhållits, såsom förlagslån
åt i samma kungörelse omförmälda låneförmedlande aktiebolag och föreningar
för användande såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av
fastighet av nyss nämnd art.
Vad beträffar storleken av de belopp, som under 1933 få användas för
de omförmälda båda lånetyperna, må erinras, att 1932 års riksdag medgav,
licia att statens egnahemsstyrelse finge av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
till jordanskaffningslån disponera under 1933 tillhopa högst så
stort belopp, att vad som utestode i beviljade jordanskaffningslån icke vid
Departement*
chefen.
Kungl. Martts proposition nr 181.
något tillfälle under sagda år överstege 1,500,000 kronor, dels ock att den
del av jordförmedlingsfondens till ny utlåning disponibla kapitaltillgång,
som ej anvisades såsom jordanskaffningslån, Ange av Kungl. Majit under
1933 användas för utlämnande av förlagslån åt aktiebolag och föreningar.
I skrivelse den 30 augusti 1932 har statens egnahemsstyrelse, då det av
1932 års riksdag sålunda lämnade medgivandet ifråga örn storleken av
utlåningen av jordanskaffningslån och förlagslån endast avsåge år 1933
samt intet inträffat, som icke påkallade att liknande medgivande lämnades
jämväl för 1934, föreslagit, att hemställan örn motsvarande medgivande
måtte göras beträffande 1934.
Statskontoret har i infordrat utlåtande den 16 september 1932 meddelat,
att statskontoret icke hade något att erinra mot bifall till förevarande framställning.
Jordförmedlingsfondens kapitaltillgångar uppginge den 16 september
1932 till kontant behållning 888,059 kronor 14 öre och utlånade
medel 672,840 kronor eller tillhopa 1,560,899 kronor 14 öre.
Mot vad egnahemsstyrelsen föreslagit angående storleken av de belopp,
som böra ifrågakomma för utlämnande från jordförmedlingsfonden av jordanskaffningslån
och förlagslån har icke heller jag något att erinra. I anslutning
till vad jag tidigare anfört torde förlagslån böra få utlämnas ej
blott till aktiebolag och föreningar utan jämväl, för främjande av jordanskaffning
för arbetarsmåbruk, till kommuner.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att
l:o) dels besluta, att en fond, benämnd arbetarsmåbrukslånefonden,
skall inrättas, från vilken lån må utlämnas
i ändamål att giva skogsarbetare eller därmed
likställd arbetare tillfälle att förvärva mindre lägenhet,
ägnad att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk,
drivet vid sidan av annan verksamhet,
dels medgiva, att lån ur arbetarsmåbrukslånefonden
må utlämnas i huvudsaklig överensstämmelse med de
bestämmelser, vilka finnas intagna i det vid detta protokoll
fogade förslag till kungörelse angående statsunderstödd
arbetarsmåbruksverksamliet,
dels ock såsom kapital för arbetarsmåbrukslånefonden
anvisa för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning,
Fonden för förlag till statsverket, ett reservationsanslag
av 2,500,000 kronor; samt
2io) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
må under 1934 till jordanskaffningslån åt
hushållningssällskap av statens egnahemsstyrelse dispo
-
Kungl. Majlis proposition nr 181.
39
lierås tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår
i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle
under sagda år överstiger 1,500,000 kronor,
dels ock medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens
till ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som
ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under 1934
av Kungl. Maj:t användas för utlämnande av förlagslån
åt aktiebolag, föreningar och kommuner.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Joh.s Thygesen.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Bilaga.
Förslag
till
kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
Härigenom förordnas som följer:
Om arbetarsmåbruksstatslån.
1
I den ordning och under de villkor, nedan sägs, må landskommun kunna
tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån)
att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån, varom i det följande
förmäles.
2 $.
1 mom. I denna kungörelse avsedd statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
skall, under statens egnahemsstyrelses överinseende, inom kommun
handhavas av en särskild nämnd (arbetarsmåbruksnämnd) eller, där
verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av kommunalnämnden.
2 mom. Innan verksamhet, varom i 1 mom. sägs, må av kommun utövas,
skall kommunen hava antagit av statens egnahemsstyrelse godkänd
instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. I instruktionen
skall finnas angivet huruvida verksamheten skall utövas av
arbetarsmåbruksnämnd eller av kommunalnämnden.
3 mom. Arbetarsmåbruksnämnd skall bestå av tre av kommunalfullmäktige
eller, där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma
utsedda ledamöter jämte lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter
utses för en tid av fyra år.
Till ledamöter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga
personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes och den
jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter. Därjämte
bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda
egnaliemsverksamheten.
Arbetarsmåbruksnämnds ledamöter vare ansvariga för skada, som av dem
uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndas staten eller kommunen.
Kunni. Majlis ''proposition nr 181.
41
3 §.
Kommun, som önskar erhålla arbetarsmåbruksstatslån, skall före den 15
oktober året näst före det, för vilket lånet sökes, till statens egnahemsstyrelse
därom ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning enligt av egnahemsstyrelsen
fastställt formulär. Det åligger egnahemsstyrelsen att så snart ske
kan med eget utlåtande överlämna ansökningen till Kungl. Majit.
4 §•
Av Kungl. Majit beviljat arbetarsmåbruksstatslån må efter ingången av
det år, för vilket lånet beviljats, dock sist före utgången av sjätte året efter
berörda tidpunkt, av vederbörande kommun i mån av behov lyftas i statskontoret
mot skuldförbindelse enligt formulär, som statskontoret fastställer.
Behovet skall styrkas på sätt statskontoret föreskriver. Vid behovets beräknande
skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan förväntas
bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade
arbetarsmåbrukslån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen redan
innehar av lyftade men ej utbetalda statslånemedel.
5 §.
Vad av beviljat arbetarsmåbruksstatslån icke vid utgången av det år, för
vilket lånet beviljats, blivit till arbetarsmåbrukslån disponerat, må ej därefter
av kommunen disponeras och skall, örn det lyftats, återbetalas till
statskontoret före utgången av mars månad nästföljande år, allt så framt
ej Kungl. Majit på ansökan, som före utgången av januari månad sistnämnda
år ingives av kommunen, medgiver rätt till dylik disposition under
ytterligare ett år.
6 §.
Kommun skall av utbekommet arbetarsmåbruksstatslån årligen före mars
månads utgång till statskontoret inbetala de belopp å från statslånet beviljade
arbetarsmåbrukslån, som under nästföregående år influtit till kommunen
eller till vilkas utbekommande rätten under sistnämnda år förfallit eller
förverkats.
Förlust, som å utlämnade arbetarsmåbrukslån uppkommer innan amorteringsskyldighet,
varom stadgas i 10 §, beträffande samma lån inträtt,
skall helt bäras av kommunen. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras
till en fjärdedel av kommunen, till återstående del av staten. Vad kommunen
sålunda har att svara för skall inbetalas till statskontoret före mars
månads utgång året efter det, under vilket förlusten uppkommit.
Har kommun använt arbetarsmåbruksstatslån i strid mot gällande bestämmelser
eller brustit i kommunens skyldigheter rörande lånets tillgodonjutande,
vare kommunen pliktig att, örn Kungl. Majit så förordnar, återbetala
utestående lånebelopp eller del därav jämväl i annan ordning än
ovan sägs.
Bihang lill riksdagens protokoll 1933. 1 saini. .Vr 131.
4
42
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
7 §.
A till betalning förfallet statslånebelopp, sorn ej av kommunen inbetalas
till statskontoret inom därför stadgad tid, skall kommunen erlägga ränta
efter fem procent örn året från förfallodagen, till dess likvid sker. T övrigt
skall ränta å arbetarsmåbruksstatslån ej utgå.
8 §.
Kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, är skyldig att beträffande
här avsedd Overksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och
anvisningar, som statens egnahemsstyrelse meddelar, samt att lämna styrelsen
omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper
och handlingar ävensom att till styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten,
som skola lämnas enligt instruktion eller av styrelsen meddelade
särskilda föreskrifter.
Det åligger egnahemsstyrelsen att med ledning av sålunda erhållna redogörelser
årligen senast den 1 mars meddela statskontoret erforderliga uppgifter
angående de belopp, en var kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån,
har att jämlikt 5 § samt 6 § första och andra styckena inbetala till
statskontoret.
Om arbetarsmåbrukslån.
9 $.
Arbetarsmåbrukslån må utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd
arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad
att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.
Arbetarsmåbrukslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden
är svensk medborgare, minst 21 år gammal, känd för sparsamhet, nykterhet
och hederlig vandel, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar
för drivande av mindre jordbruk samt att hans ekonomiska ställning är
sådan, att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser angående den
statsunderstödda egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest
för att sätta honom i stånd att förvärva sådan lägenhet varom i första
stycket sägs.
10 §.
Arbetarsmåbrukslån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar
kostnaderna för förvärv och färdigställande av den lägenhet, lånet avser;
och vare högsta lånebelopp 6,000 kronor.
Lånet skall med avseende å återbetalningen delas i en stående del och en
amorteringsdel. Den stående delen skall fastställas till belopp, motsvarande
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, den beräknade kost
-
43
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
Haden för uppodling av så stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda
åkerareal uppgår till en hektar, dock högst till en tredjedel av hela lånet.
Lånets stående del må icke uppsägas till betalning under annan förutsättning
än i 15 § omförmäles. Amorteringsdelen skall från och med sjätte
året efter utgången av det kalenderår, för vilket lånet beviljats, återbetalas
med en trettiondedel årligen, låntagaren dock obetaget att, örn han så
önskar, verkställa inbetalningar härutöver.
11 §•
Å arbetarsmåbrukslån erlägges ej ränta. Örn till betalning förfallet belopp
ej inbetalas till kommunen inom härför stadgad tid, skall dock, örn kommunen
så påfordrar, å sådant belopp gäldas ränta efter fem procent örn året
från förfallodagen, tills likvid sker.
12 §.
Såsom säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall lämnas första inteckning i
lägenheten, dock må sådana inteckningar, som avse annat än fordran och
icke hava avsevärd betydelse för lägenhetens värde såsom säkerhet, kunna
få kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken
lämnas till säkerhet för arbetarsmåbrukslån.
Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må, sedan lånekontrakt upprättats,
såsom förskott å beviljat arbetarsmåbrukslån mot skuldförbindelse
och inteckningsmedgivande av låntagaren utbetalas större eller mindre del
därav i den mån så erfordras för att gälda utgifter, nödvändiga för att åstadkomma
arbetarsmåbruket, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet, som
ovan sagts, skall vara för hela arbetarsmåbrukslånet ställd senast före början
av det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att
arbetarsmåbrukslånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts
genast skall återbetalas till kommunen.
13 §.
Den, som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån, skall därom skriftligen ansöka,
enligt fastställt formulär, hos den kommun, inom vars område den
lägenhet är belägen, för vars förvärvande lånet sökes.
Kommunen skall låta verkställa besiktning av lägenheten samt lämna
lånesökanden råd och hjälp i frågor, vilka angå lägenhetens förvärvande,
uppodling och bebyggande.
Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på
fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej möta.
14 §.
Rörande varje arbetarsmåbrukslån skall, innan någon del därav må av
låntagaren uppbäras, mellan kommunen och låntagaren upprättas fullstän
-
44
Kungl. Maj:ts proposition nr 181.
digt länekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga
ett. I lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna,
nämligen:
beträffande lägenhetens benämning och storlek;
rörande lånets belopp, säkerheten och villkoren i fråga om återbetalning
och ränta;
angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;
beträffande de byggnader, som böra å lägenheten uppföras, deras beskaffenhet
och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade, samt i förekommande
fall rörande lägenhetens odling;
rörande låntagarens skyldigheter att hävda och underhålla lägenheten
samt brandförsäkra byggnaderna;
angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig;
samt
därom, att möjligen uppkommande tvister beträffande tillämpningen av
lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning
av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande
lag.
I lånekontraktet må icke'' tiden för vare sig lånets uttagande till fullo
eller i kontraktet bestämda byggnaders fullbordande bestämmas senare än
till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.
15 §.
Kommun skall i lånekontrakt, varom i 14 § förmäles, förbehålla sig
och staten rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lånet till
inbetalning å tid, som kommunen eller staten bestämmer, nämligen:
a) örn låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga örn
lägenhetens bebyggande och odling;
b) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskriven kapitalavbetalning
;
c) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;
d) örn lägenheten vanvårdas till jord eller byggnad eller örn byggnad nedrives
eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av
skogsavverkning eller eljest så minskas, att säkerheten för lånet ej vidare
kan anses fullt betryggande;
e) örn äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp
eller annat fång från låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall,
än då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make
eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka
behålla lägenheten oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig
till erhållande av arbetarsmåbrukslån;
f) om låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande; eller
g) örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
45
Kungl. Majda proposition nr 181.
att det kan skäligen antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar
bebo densamma, eller eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren,
med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre
bör få tillgodonjuta detsamma.
Den rätt, som enligt förbehåll, varom i första stycket sägs, tillkommer
staten, utövas av statskontoret. Finner statens egnahemsstyrelse sådant förhållande
hava inträffat, att uppsägning av arbetarsmåbrukslån bör ske, och
verkställes ej uppsägning av vederbörande kommun, skall styrelsen därom
underrätta statskontoret.
16 §.
Kommun skall genom sakkunnig person verkställa erforderlig inspektion
å lägenheter, för vilka arbetarsmåbrukslån beviljats.
Om jordförmedling och jordanskaffning''.
17 §.
För att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för
ändamål, som avses i denna kungörelse, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksamhet,
vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för
att anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge,
pris och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen
användas för ändamålet. Jord, som tillhandaliålles, bör upplåtas till
sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för
förvärvet och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att företaget
bör av honom i fortsättningen kunna genomföras.
18 §.
Till främjande av sådan verksamhet, som i 17 § avses, ma kommun
kunna av Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden,
därvid i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse de bestämmelser,
vilka gälla för beviljande av dylikt lån åt aktiebolag eller förening enligt
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, dock att säkei-het för lånet ej behöver
av kommun lämnas.
Denna kungörelse träder i kraft den 1933.
Bihang lill riksdagens protokoll
tor,:;.
1 sami. Sr 181.