Kungl. Majlis ''proposition nr 177.

1

Nr 177.

Kungl. Majits proposition till riksdagen angående kapitalökning för
spannmålslagerhusfonden m. m.; given Stockholms slott den
24 februari 1933.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Ma;j:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Utdrag av protokollet över jordbruksar enden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:

Statens spannmålsnämnd bär i skrivelse den 13 december 1932 gjort
framställning örn vidtagande av vissa åtgärder i syfte att bereda ytterligare
lagringsmöjligheter för spannmål med mera.

Innan jag ingår på denna skrivelse, torde jag få erinra örn följande av
statsmakterna vidtagna åtgärder för lagring och belåning av spannmål.
Enligt beslut av 1917,1918 och 1920 års riksdagar hava anlagts nio spannmålslagerhus,
belägna i Tomelilla, Klagstorp, Eslöv, Åstorp, Vara,

niliana till riksdagens protokoll 1 Hilli. 1 sand. Nr i77.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Linköping, Eskilstuna, Hallsberg oell Roma. Lagerhuset i Roma har 1925
försålts till Gotländska lantmännens centralförening m. b. p. a. Lagerhusen
i Vara och Eskilstuna hava under de senare åren varit uthyrda.
Förslag har avlåtits till årets riksdag örn försäljning av lagerhuset i Vara.
Driften av de sex återstående lagerhusen omhänderhaves av statens lagerhus-
och fryshusstyrelse. Vid 1924 års riksdag (prop. nr 57; skr. nr 226)
beslöts inrättande av spannmålslager husfonden för utlämnande
av lån till anläggande av spannmålslagerhus eller anskaffande av s. k.
spannmålstorkar. Såsom kapital för denna fond anvisade riksdagen för
budgetåret 1924/1925 ett reservationsanslag av 500,000 kronor. Denna fond
blev emellertid endast obetydligt utnyttjad, i det att därifrån utlämnats
allenast ett lån å 57,000 kronor. Fondens återstående kapital togs under
budgetåret 1929/1930 i anspråk för allmänna budgetändamål. Vid 1930
års riksdag (prop. nr 108; skr. nr 376) inrättades en ny fond för huvudsakligen
samma ändamål, likaledes benämnd spannmålslagerhusfonden, till
vilken jämväl förberörda ur 1924 års fond utlämnade lån skulle överföras.
Från den nya fonden, som förvaltas av statskontoret, skulle utlämnas lån
för uppförande av spannmålslagerhus eller magasin till för torkning avsedd
spannmål ävensom för anskaffande av maskinella anordningar för
torkning av spannmål. 1930 års riksdag (prop. nr 108; skr. nr 376) beslöt
tillika inrättande av spannmålskreditfonden, som förvaltas av
riksbanken och varifrån lån utlämnas till ekonomiska “föreningar för bedrivande
av uppköp av spannmål. Såsom kapital för ifrågavarande fonder
anvisade 1930 års riksdag för budgetåret 1930/1931, bland utgifter för
kapitalökning, för spannmålslagerhusfonden ett reservationsanslag av
850,000 kronor och för spannmålskreditfonden ett reservationsanslag av
2,000,000 kronor. 1932 års riksdag (IX H. T. Ufk bil. 5 p. 12—13; skr. nr
380 p. 7) godkände sedermera vissa av Kungl. Majit föreslagna ändringar
i grunderna för lån från nämnda fonder samt anvisade tillika .såsom
kapitalökning för budgetåret 1932/1933 för spannmålslagerhusfonden
ett reservationsanslag av 500,000 kronor och för spannmålskreditfonden
ett reservationsanslag av likaledes 500,000 kronor. Beträffande spannmålslagerhusfonden
inneburo de ändrade grunderna, bland annat, en viss
utvidgning av låneverksamheten. Lån från spannmålslagerhusfonden
skulle nämligen få utlämnas — utom till uppförande av lagerhus eller
magasin för torkning av spannmål och anskaffande av spannmålstorkar
— även till inrättande, inköp eller ombyggnad av lagerhus eller magasin
för torkning av spannmål ävensom för anskaffande av rensningsmaskiner.

Spannmålsnämnden har nu föreslagit viss ändring i bestämmelserna för
lån från spannmålslagerhusfonden och utlämnande av visst statsbidrag
utan återbetalningsskyldighet för uppförande av spannmålslagerhus.
Nämnden har vidare hemställt örn skyndsam utredning rörande uppförande
genom statens försorg av erforderliga spannmålslagerhus. Slutligen
har nämnden föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna för lån

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. 3

från spannmålskreditfonden samt ifrågasatt, om ej delina fond borde förstärkas.

Över spannmålsnämndens skrivelse hava utlåtanden avgivits den 19 januari
1933 av fullmäktige i riksgäldskontoret, den 24 januari 1933 av
fullmäktige i riksbanken, statskontoret och lantbruksstyrelsen samt den
25 januari 1933 av statens lagerhus- och fryshusstyrelse.

Spannmålsnämnden har därefter den 3 februari 1933 inkommit med en
ny skrift i ämnet.

Jag torde nu få redogöra för ärendet under följande avdelningar:

1. Frågan örn behovet av ökade lagringsutrymmen för spannmål m. m.

2. Spannmålslagerhusfonden.

3. Frågan örn uppförande genom statens försorg av nya spannmålslagerhus.

4. Spannmålskreditfonden.

1. Frågan om behovet av ökade lagringsutrymmen
för spannmål m. m.

Spannmålsnämnden har i sin skrivelse den 13 december 1932 beträffande
frågan örn behovet av ökade lagringsutrymmen anfört huvudsakligen
följande.

Spannmålsodlingens utveckling framemot självförsörjning och den vidgade
erfarenheten örn den svenska brödspannmålens lämplighet för beredande
av ett mjöl med god bakningsduglighet hade kommit att medföra
ett undan för undan ökat behov av lagringsutrymmen. Den successiva
förbrukning, som med nödvändighet vore förknippad med strävandet att i
största möjliga utsträckning använda vår egen brödsäd till förmälning,
måste medföra ett avsevärt större behov av lämpliga lagerlokaler än det,
som gjorde sig gällande under den tid, då en stor del av den svenska brödsäden
ganska tidigt under konsumtionsåret exporterades.

Någon mera nämnvärd ökning av den totala för brödsädsodling använda
arealen i Sverige hade icke ägt rum sedan tiden närmast före världskriget.
År 1913 hade den för vete- och rågodling använda arealen beräknats till
omkring 488,000 hektar. Motsvarande areal hade för åren 1930, 1931 och
1932 beräknats till respektive omkring 503,000 hektar, 483,000 hektar och
511,000 hektar, eller för nämnda tre år till genomsnittligt omkring 499,000
hektar. Däremot hade under avsedda tid den för veteodling använda arealen
avsevärt ökats på bekostnad av den för rågodling använda. Ar 1913
beräknades den med vete odlade arealen hava utgjort omkring 117,000
hektar och den med råg odlade arealen hava utgjort omkring 371,000 hektar.
För åren 1930—1932 hade den för veteodling använda arealen beräknats
till genomsnittligt 280,000 hektar och den för rågodling använda arealen
till genomsnittligt omkring 219,000 hektar. Då vetet som regel lämnade
större skördeutbyte än rågen, hade denna arealförskjutning medfört, att
landet fått en större total brödsädsskörd än tidigare, vilket i sin tur lett
till ökat behov av lagringsutrymmen.

4

Kunell. Majlis proposition nr ]77.

Med utgående från den officiella jordbruksstatistikens uppgifter å de
under åren 1926—1930 genomsnittligt erhållna hektarskördarna av bostock
vårvete samt höst- och vårråg kunde man på grundvalen av de för
åren 1930—1932 genomsnittligt beräknade arealsiffrorna uppskatta den
ungefärliga storleken av en normalskörd av vete och råg under nuvarande
förhållanden till omkring 590,000 ton vete och 360,000 ton råg. Skulle 1932
års arealfördelning bliva beståndande, torde man få räkna med en ännu
något större normalskörd.

Saluöverskottet av vete under konsumtionsåret 1930—1931 hade enligt
brödsädsinventeringen den 1 februari 1931 utgjort omkring 330,000 ton.
Yeteskörden år 1930 uppgick till omkring 566,000 ton. En normalskörd av
vete borde därför giva ett saluöverskott av minst 350,000 ton. Saluöverskottet
av råg syntes nämnden vid en normal skörd kunna beräknas till
omkring 130,000 ton. Sammanlagt skulle sålunda salu överskottet
av vete och råg vid en normalskörd kunna
uppskattas till omkring 4 8 0,000 ton.

Nämnden hade sökt utröna storleken av de lagringsutrymmen, som
för närvarande stöde till buds. De inkomna uppgifterna medgåve emellertid
endast en mycket osäker överblick. Av de uppgivna utrymmena torde
en del vara av den beskaffenhet, att en rationell skötsel av spannmålen icke
vore möjlig. Med dessa reservationer gåve utredningen vid handen, att
man, med hänsyn tagen till kvarnarnas behov av utrymme även för utländsk
spannmål, torde kunna uppskatta det totala utrymme, som kunde
disponeras för lagring av inhemsk brödspannmål, till omkring
2 5 0,000 ton. Härav förfogade, angivet i ungefärliga siffror, jordbrukarnas
sammanslutningar över lagringsutrymmen till inemot 70,000 ton,
spannmålshandlarna över lagringsutrymmen till likaledes inemot 70,000
ton, kvarnarna över lagringsutrymmen till något mer än 90,000 ton samt
staten över cirka 20,000 ton. Med alla disponibla lagringsutrymmen tagna
i anspråk kunde sålunda icke lagras mer än omkring hälften av saluöverskottet.
Återstoden måste stanna hos jordbrukarna. Det vore dessutom
att märka, att man endast teoretiskt kunde räkna nied angivna totala
lagerutrymme, då en lagerhållare icke kunde genom att fullbelägga
sina utrymmen avhända sig all rörelsefrihet. Spannmålshandlarnas och
jordbrukaresammanslutningarnas lagerutrymmen kundo dessutom endast
i viss utsträckning, högst till två tredjedelar, användas under den varmare
årstiden eller överhuvudtaget för spannmål, som hade hög vattenhalt.

Spannmålsnämnden har i denna del sammanfattningsvis anfört följande.
Sedan hälften av ett konsumtionsår gått till ända och man alltså började
komma fram emot april månad, borde jordbrukarna i stort sett hava funnit
avsättning för sin brödspannmål, enär de icke kunde senare under
våren och sommaren tillfredsställande sköta densamma. Även örn samtliga
förut angivna lagringsmöjligheter foges i anspråk, skulle vid en normalskörd
ännu i början av april minst omkring 50,000 ton spannmål behöva
lagras hos jordbrukarna. Denna siffra torde därför ungefärligen
motsvara det behov av ytterligare lagringsutrymmen, som även enligt en
mycket försiktig beräkning kunde anses nödvändiga. Det vore sålunda
uppenbart, att avsättningssvårigheterna å den inhemska spannmålsmarknaden
icke kunde avhjälpas, med mindre nya lagerlokaler i rätt väsentlig
utsträckning anskaffades, samt att åtgärder härför snarast borde vid -

Iiuiiyl. Majlis proposition nr 177.

tagas. — Med utgående från en uppdelning av landet i vissa distrikt så
avpassade, att kring den mest betydande kvarnindustrien grupperats de
naturliga tillförselområdena för spannmål, har spannmålsnämnden såsom
områden, vilka i första hand syntes vara i behov av utökade lagringsutrymmen,
angivit Östergötland och Skåne. Sådant behov har vidare synts
nämnden föreligga inom Kalmarområdet, omfattande Kalmar, Kronobergs
och Blekinge län, samt inom Göteborgsområdet, omfattande Göteborgs och
Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs Ilin.

Lantbruksstyrelsen har emot spannmålsnämndens beräkningar anmärkt
följande.

Spannmålsnämnden hade, såvitt lantbruksstyrelsen kunde finna, vid beräknandet
av tillgängligt lagringsutrymme i huvudsak tagit hänsyn till
kvalificerat sådant utrymme, nämligen kvarnarnas lagringsrum, statens
lagerhus och vissa lantmannaorganisationers lagringsanordningar. Någon
mera ingående undersökning av den enskilda spannmålshandelns lagringsmöjligheter
och tillgången på mera extraordinära sådana syntes knappast
hava skett. Lantbruksstyrelsen syftade härvid på sådana lagringsmöjligheter,
som för närvarande icke i drift varande industrianläggningar, såsom
sockerfabriker och dylikt, kunde erbjuda. Dylika lagringsmöjligheter
torde väl icke i regel böra tagas i anspråk för nu ifrågavarande ändamål
men syntes däremot vid särskilt stora skördar böra utnyttjas. Framför
allt då rika skördar, såsom under innevarande säsong varit fallet, vore av
så hög kvalitet, att en förvaring under mindre gynnsamma förhållanden
knappast torde kunna medföra någon större risk, syntes dessa lagringsmöjligheter
böra tagas i betraktande. Skördestatistikens siffror syntes
icke lämna något bestämt besked angående behovet av ökad tillgång på
lagringsutrymme. Lantbruksstyrelsen ville erinra örn att den sammanlagda
brödsädsskörden, som år 1930 hade uppgått till omkring 1,000,000
ton, år 1931 nedgått till omkring 747,000 ton, vilket vore en av de lägsta
skördesiffror statistiken redovisat under de sista 20 åren. Det syntes jämväl
böra omnämnas, att 1930 års rika skörd icke uppgått till den storlek,
som statistiken redovisat för exempelvis åren 1921 och 1925.

Den av spannmålsnämnden förebragta utredningen har icke övertygat
lantbruksstyrelsen örn att så trängande behov av ökat lagringsutrymme
föreligger för normala skördeår, som nämnden synes vilja göra gällande.

Spannmålsnämnden har i sin senare skrivelse till bemötande av lantbrnksstyrelsens
anmärkningar anfört:

De uppgifter över befintliga lagringsutrymmen, som nämnden lämnat,
grundade sig på en av nämnden hösten 1930 föranstaltad undersökning,
som omfattat icke allenast kvarnarna utan även spannmålshandlarna i
riket. De av spannmålshandlarna därvid uppgivna utrymmena vore emel
lertid till stor del av den karaktär, att de icke tilläte lagring av annat än
säckad spannmål. Lagring av spannmål i industrianläggningar såsom
sockerfabriker med mera vore, enligt vad nämnden av sakkunniga personer
inhämtat, mycket äventyrlig, även om spannmålens kvalitet vore aldrig
så god. Det vore en sedan gammalt utbredd mening, att spannmål avgod
kvalitet riskfritt kunde lagras utan omsorgsfull skötsel. Erfarenheten
från såväl kvarnchefer som andra med spannmålslagring val förtrogna

ti

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

personer gåve emellertid vid handen, att man under våren och sommaren
finge vara ytterligt försiktig även med kvalitativt utmärkt spannmål för
att den icke skulle taga skada. Ur denna synpunkt vore sålunda vad lantbruksstyrelsen
kallade icke kvalificerade utrymmen, vilka för övrigt efter
vad nämnden inhämtat vore förhållandevis obetydliga, alltid riskfulla.
Härtill komme andra omständigheter, som måste tillmätas den allra största
betydelse. Då spannmål skulle lagras i sådana lokaler, som icke vore
speciellt utrustade för spannmålslagring, bleve lagringskostnaderna abnormt
stora. Avsedda icke kvalificerade utrymmen vore också som regel
synnerligen olämpligt belägna, vadan kostnaderna för frakt till och från
bleve mycket avsevärda.

I detta sammanhang torde jag få anmäla, att statens spannmåls-nämnd
i skrivelse den 17 december 1932 framhållit svårigheterna för svenska
spannmålsföreningen u. p. a. att uppbringa lagerlokaler för den brödspannmål
av 1932 års skörd, som föreningen enligt avtal med staten har
att under nästa sommar inlösa, samt hemställt, att Kungl. Majit måtte
förklara hinder ej möta för spannmålsföreningen att inköpa och exportera
högst 30,000 ton vete.

Nämnden har erinrat, att 1932 års vete- och rågskörd vore rekordartat
stor och till större delen kvarnduglig, varför den icke kunde förbrukas
under innevarande konsumtionsår. Tillgången på lagerlokaler inom landet
vöre så knapp, att man måste räkna med att samtliga för föreningen
tillgängliga lagerutrymmen vore upptagna av gammal skörd, då den nya
skörden hösten 1933 började marknadsföras. Då detta skulle komma att
öva menligt inflytande på avsättningen och prisbildningen å den nya
skörden, hade nämnden ansett, att man borde frigöra sig från ett alltför
betungande veteöverskott genom export.

Med anledning av spannmålsnämndens sist omnämnda framställning
bär E. Stokkebyc, Göteborg, i skrivelse den 21 december 1932 ifrågasatt,
att det vete, som nämnden ansett böra exporteras, i stället såldes till svenska
lantbrukare till foder, varvid vetet, för att omöjliggöra ett obehörigt
användande av foder ve te till förmälning, skulle färgas med eosin.

I ärendet hava, efter remiss, utlåtanden avgivits den 24 oell 29 december
1932 av lantbruksstyrelsen, den 23 februari 1933 av kommerskollegium
och den 22 februari 1933 av svenska spannmålsföreningen u. p. a.

Lantbruksstyrelsen har vitsordat, att 1932 års brödsädsskörd vore rekordartad
samt att ringa utsikter funnes för dess fulla tillgodogörande
inom landet som brödföda. Åtgärder borde övervägas till undvikande av
en allt större anhopning av brödsäd. Då spannmålsnämnden ej förebragt
utredning örn de ekonomiska och statsfinansiella konsekvenserna av den
ifrågasatta exporten, måste lantbruksstyrelsen inskränka sig till att ifrågasätta,
örn ej en eventuellt ofrånkomlig avlastning av veteöverskottet
kunde åstadkommas på annan väg, nämligen genom överskottets utnyttjande
till kreatursfoder, sedan det på lämpligt sätt denaturerats. Det
förefölle ej uteslutet, att vid en sådan användning av vetet det allmännas
förlust icke skulle behöva bliva mera kännbar än vid export, varjämte
importen av fodermedel skulle kunna i motsvarande grad nedbringas.
Lantbruksstyrelsen hade i frågans dåvarande läge icke kunnat göra annat

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

uttalande, lin att styrelsen funne en avlastning i en eller annan form av
en del av brödsäden önsklig.

Kommerskollegium bar ur allmänna handelspolitiska synpunkter bestämt
avrått från nämndens förslag örn export. En dylik under statlig
medverkan tillkommen export, där priset måste sättas lågt, torde från de
länders sida, vilkas marknader utsattes för en sådan försäljning, uppfattas
såsom en statlig dumping. Då tidigare den svenska marknaden
varit utsatt för liknande försäljningar från utlandet, hade detta hos oss
från därav berörda näringsidkare utlöst energiska yrkanden örn skyddsåtgärder,
och det vore att befara, att liknande krav skulle framkomma
också på de utländska marknader, där spannmålsföreningen skulle söka
vinna avsättning för den nu till export avsedda spannmålen. Dylika yrkanden
kunde få synnerligen oförmånliga verkningar på vår export i
allmänhet. — Det vore helt naturligt nödvändigt att i god tid överväga
vilka åtgärder, som kunde komma att behöva vidtagas för att inom landet
tillgodogöra det betydande spannmålsöverskott, som kunde beräknas
föreligga vid ingången av nästa konsumtionsår. I första hand torde uppmärksamheten
böra riktas på vinnande av ökade lagringsmöjligheter. Vidare
borde övervägas, örn ej överskottet kunde, exempelvis efter eosinbehandling,
säljas på den inhemska marknaden för foderändamål.

Svenska spannmålsföreningen u. />. a. har anfört, att enligt av föreningens
styrelse införskaffade uppgifter föreningen hade utsikt att vid export
uppnå ett pris, eif utländsk hamn, av högst 9 kronor för 100 kilogram,
och torde med exporten förenade frakt- och andra kostnader uppgå
till minst 1 krona för 100 kilogram. Efter undersökning hade föreningen
vidare funnit, att eosinbehandling icke utgjorde säkerhet för att spannmål
ej efter kraftig rengöring genom skalning och borstning kunde användas
för förmälning av mjöl till människoföda. Då de inhemska priserna
å spannmål numera stigit så mycket, att någon ekonomisk fördel
för närvarande icke vore att vinna genom export eller utfodring — snarast
skulle rent av en ökad förlust inträffa — har föreningen för närvarande
avstyrkt såväl spannmålsnämndens som Stokkebyes förslag. Föreningen
har emellertid, enär förhållandena under året kunde bliva sådana,
att export eller utfodring av brödspannmål bleve önskvärd, framhållit
lämpligheten av att Kungl. Majit ägde befogenhet att lämna tillstånd
till dylika åtgärder.

Jag torde här jämväl få meddela vissa i dagarna erhållna preliminära
uppgifter från brödsädsinventeringen den 2 januari 193 3,
jämförda med motsvarande uppgifter från tidigare inventeringar. Arealen
av brödsäd, i hektar, har för Svealand och Götaland uträknats sålunda
:

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

Höstvete ...........

Vårvete...............

1932

220,100

64,200

1933

230,500

74,500

Ökning

10,400

10,300

Summa vete

284,300

305,000

20,700

Höstråg................

Vårråg ................

202,900

5,000

215,900

5,500

13,000

500

Summa råg

207,900

221,400

13,500

Summa brödsäd

492,200

526,400

34,200

Att marka är, att icke blott vetearealen utan även rågarealen nu ökats.
De vid inventeringarna deklarerade förråden, i ton, vid januari månads
ingång voro följande:

V e

t e

i:

å S

1932

1933

1932

1933

Jordbrukarnas saluöverskott

96,800

222,800

27,700

94,600

Kvarnar....................................

49,400

55,800

22,600

27,600

Spannmålshandlare................

24,100

72,800

7,400

32,900

Tillhopa

170,300

351,400

57,700

155,100

Härav framgår, att årets saluöverskott både av vete och råg är väsentligt
större än fjolårets. Till belysning av möjligheterna att under innevarande
konsumtionsår förbruka förråden har jag från spannmålsnämnden
erhållit följande uppgifter.

Under tiden 1 januari—30 augusti 1932 förmaldes vid de till nämnden
rapporterande kvarnarna 270,000 toli vete och 91,000 ton råg. Örn förmätningen
innevarande år skulle bliva lika stor, vilket med stor sannolikhet
icke komme att bliva fallet, skulle under tiden intill 1 september 1933 av
dessa kvarnar förbrukas 230,000 ton svenskt vete och 88,000 ton svensk råg.
Tillgängliga funnes den 2 januari 1933 nyss angivna 351,400 ton vete och
155,100 ton råg. Borträknades härifrån för utsäde, förmälning vid andra
kvarnar än de till nämnden rapporterande samt spannmål av icke godtagbar
kvalitet, sammanlagt 25,000 ton vete och 30,000 ton råg, skulle den 1
september 1933 återstå minst 96,400 ton vete och 37,100 ton råg. Då emellertid
förmalningen i år säkerligen icke bleve så stor som i fjol, torde
lagren den 1 september 1933 sannolikt icke komma att understiga 100,000
ton vete och 40,000 tori råg eller tillhopa 140,000 ton. Den 1 juni 1933 kunde
beräknas återstå av 1932 års skörd omkring 250,000 ton vete och råg tillsammans,
varav kvarnarna maximalt torde komma att hava 100,000 toli.

Till jämförelse med den nyss anförda siffran för de antagliga lagren av
äldre skörd av vete och råg den 1 september 1933 eller sammanlagt 140,000
ton må meddelas, att enligt spannmålsnämnden hade lagren av svensk
brödsäd hos kvarnarna den 1 september varit 36,000 ton år 1930, 58,000 ton
år 1931 och 34,000 ton år 1932.

b apart emerits- Det av spannmålsnämnden framförda spörsmålet örn ökade lagringsutchefen.
rymmen för inhemsk spannmål torde vara av ganska stor betydelse. Såväl

Kungl. Maj:ts proposition nr 177. lJ

för spannmålens avsättning som för erhållande av god skötsel av varan
torde inom spannmålsdistrikten lämpligt belägna lagerhus hava en viktig
uppgift att fylla. Detta Ilar också, såsom inledningsvis omnämnts,
beaktats av statsmakterna genom byggandet av ett antal spannmålslagerlius
och utlämnandet av lån till lantmannaföreningar för att sätta
dem i tillfälle att uppföra sådana lagerhus. Vad staten sålunda vidtagit
har emellertid av lantmännen tidigare utnyttjats blott i jämförelsevis
ringa omfattning. Statens lagerhus hava sålunda ända tills de allra senaste
åren fått mottaga endast en mindre del av den spannmål, de kunna
rymma, och av spannmålslagerhusfondernas kapital å tillhopa 1,850,000
kronor hava tagits i anspråk icke fullt 800,000 kronor. Under den senaste
tiden har dock, säkerligen som en följd av den statliga spannmålsregleringens
verkningar i förening med vidgad insikt hos lantmännen örn
föreningsrörelsens betydelse för främjandet av spannmålsavsättningen, ett
väsentligt ökat intresse framträtt beträffande spannmålens lagring i centrala
lagerhus. Numera torde statens spannmålslagerlius fullt utnyttjas,
och på flera håll äro spannmålsodlarna i färd med att vidtaga åtgärder för
uppförande av egna lagerhus.

Strävandena i sistnämnda riktning synas mig vara förtjänta av att ytterligare
stödjas från statsmakternas sida. Av spannmålsnämnden har beräknats,
att behov förefinnes av nya lagerutrymmen för ungefär 50,000
ton inhemsk spannmål. Även örn, såsom lantbruksstyrelsen anfört, tvekan
kan råda, huruvida ytterligare lagerlokaler i dylik omfattning komma
under normala år att helt utnyttjas, synes mig dock lagringsfrågan
vara för spannmålsmarknadens ordnande av den vikt och behovet av nya
lagerhus i vissa distrikt så vitsordat, att jag vill förorda åtgärder för
möjliggörande i utsträckt omfattning av lagring av spannmål. Därvid synes
mig dock försiktigheten bjuda, att man framgår på en väg, som lämnar
garantier för att lantmännen själva funnit behovet av nya lagerhus uppenbart
och visat sig beredda att medverka till och bära sin del av ansvaret
för anordningens genomförande. I anslutning härtill kommer jag i
det följande att föreslå vissa åtgärder beträffande spannmålslagerhusfonden.

Vad angår spannmålsnämndens förslag örn medgivande för svenska
spannmålsfGreningen u. p. a. att exportera viss myckenhet vide, ina först
erinras, att föreningen enligt det av riksdagen godkända avtalet med staten,
sorn ytterst står det ekonomiska ansvaret för föreningens spannmålsinköp,
icke är berättigad sälja av föreningen inköpt spannmål till lägre
pris jin det inhemska marknadspriset. Ett sådant medgivande, som av
nämnden nu ifrågasatts, torde icke kunna lämnas utan riksdagens samtycke.
Emellertid anser jag lika med flertalet av deni, som yttrat sig
över nämndens förslag, dot icke vara lämpligt, att dylik export nu företages.
Såsom framgår av föreningens uppgifter lärer sådan export ej
kunna inbringa mer lin cirka 8 kronor, medan inköpspriset å svenskt veto

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

för närvarande är ungefär 18 kronor, allt per 100 kilogram. Även olandra
synpunkter än de statsfinansiella, bland annat handelspolitiska,
finner jag den ifrågasatta exporten mindre tilltalande. I allt fall är jag
icke beredd att tillstyrka åtgärder för möjliggörande av en export redan
nu, men torde jag senare, i samband med anmälan av frågan örn fortsatt
prisreglering å vete och råg, få återkomma till spörsmålet örn avsättningen
av den av spannmålsföreningen inlösta brödspannmålen. Jag
har här velat redogöra för ärendet, enär detta torde hava betydelse för
bedömande av föreliggande fråga örn beredande av ökade lagringsutrymmen
för svensk spannmål.

2. Spannmålslagerhusfonden.

Gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden
äro meddelade i kungörelse den 12 september 1930 (nr
342) med däri genom kungörelse den 14 juli 1932 (nr 364) gjorda ändringar
samt innebära i huvudsak följande.

Enligt 1 § 1 mom. kungörelsen må för uppförande, inrättande eller
inköp av uppsamlings- eller centrallagerhus för spannmål eller magasin
för torkning av spannmål ävensom för ombyggnad av dylikt lagerhus
eller magasin lån kunna beviljas ekonomisk förening utan personlig ansvarighet,
som antagit stadgar av visst föreskrivet innehåll. Stadgarna
skola innehålla, bland annat, att endast jordbrukare må vinna medlemskap
i föreningen, att medlemskap står öppet för envar jordbrukare inom
det lokala området för föreningens verksamhet, vilken fullgör de skyldigheter,
som enligt stadgarna eller beslut å föreningsstämma åligga medlem,
samt att uppsägning av medlemskap ej må äga rum förrän efter
fem år från inträde. Är enligt föreningens stadgar dess styrelse berättigad
att för särskilt fall medgiva undantag från i stadgarna upptagen
bestämmelse angående uppsägning av medlemskap av nyss nämnt innehåll,
skall emellertid den omständigheten icke utgöra hinder för beviljande
av lån åt föreningen. I 1 § 3 mom. stadgas, att lån må, där Kungl.
Maj:t med hänsyn till omständigheterna finner så påkallat, undantagsvis
kunna beviljas jämväl ekonomisk förening med begränsad personlig
ansvarighet eller ekonomisk förening, vars stadgar eljest icke överensstämma
med de härom i paragrafen givna föreskrifterna.

I kungörelsens 2 § 1 mom. första stycket stadgas, att förening, som
enligt föreskrift i stadgarna äger uppköpa spannmål allenast av medlemmar
i föreningen och för inköpt spannmål skall erlägga betalning
sålunda, att vid leveranstillfället betalas allenast viss andel av det
marknadspris, som gällt vid tiden för köpets avslutande, medan slutlikvid
sker vid utgången av löpande konsumtionsår och göres beroende
av det genomsnittspris, som ernåtts vid föreningens samtliga försälj -

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ningar av vete och råg under konsumtionsåret, må för uppförande, inrättande,
inköp eller ombyggnad av lagerhus eller av magasin för torkning
av spannmål kunna erhålla lån till belopp, motsvarande högst 85
procent av den beräknade kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna,
kostnad för tomt ej inräknad, under förutsättning dock att minst
15 procent av förstnämnda kostnad visas vara genom tillskott av föreningens
medlemmar till föreningen kontant inbetalade.

I nyssnämnda moments andra stycke föreskrives, att förening, som
äger uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningens medlemmar eller
erlägga betalning för inköpt spannmål efter annan grund än förut angivits,
må för nyss nämnda ändamål kunua erhålla lån intill högst 60 procent
av den beräknade kostnaden för de med lånet avsedda åtgärderna,
kostnad för tomt ej inräknad. I fall, som här avses, må, där lån beviljas,
föreskrift meddelas, att återstoden av kostnaden skall helt eller delvis
av föreningens medlemmar eller annorledes till föreningen kontant
inbetalas.

I meranämnda moments tredje stycke stadgas, att utan hinder av nyss
berörda bestämmelser må, örn särskilda skäl finnas därtill föranleda,
förening, som äger uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningens
medlemmar, kunna erhålla lån upp till 85 procent av kostnaderna för de
med lånet avsedda åtgärderna, kostnad för tomt ej inräknad, därest förutsättningarna
för lån till angivna procent eljest äro för handen.

3 § stadgar, att ränta å lån för uppförande, inrättande, inköp eller ombyggnad
av lagerhus eller av magasin för torkning av spannmål utgår
först från och med fjärde året efter det kalenderår, under vilket lånet till
någon del första gången lyftats, samt beräknas efter 4 14 procent örn året.
Lånet amorteras från och med sjunde året efter det kalenderår, under
vilket lånet till någon del första gången lyftats. Amorteringen jämte
ränta å oguldet lånebelopp utgöras genom en annuitet av tillhopa 7 procent
å lånets ursprungliga belopp.

Beträffande utlåningen från spannmålslagerhusfonden må här meddelas
följande uppgifter.

Spannniålslagerhusfondens ställning.

Kapitalökning för budgetåret 1930/1931 ...........

Utlånade medel under budgetåret 1930/1931

Behållning den 30 juni 1931 ..............................

Kapitalökning för budgetåret 1931/1932

Disponibla medel under budgetåret 1931/1932..
Utlånade medel under budgetåret 1931/1932 ...

Behållning den 30 juni 1932 .............................

Kapitalökning för budgetåret 1932/1933 ..........

Disponibla medel under budgetåret 1932/1933

Kronor

850,000

850,000

850.000
505,250

344.750

500.000

844.750

12

Kungl. Marits proposition nr 177.

Hittills utlånade medel under 1932/1933
Inneliggande ansökningar om lån ..........

Återstående medel å fonden.......................

Kronor:

276,975

208,500 485,475

.............. 359,275

Lån ur spannmålslagerhusfonderna.

Budgetår

1928/1929

1931/1932

1932/1933

Kungl. Maj:ts
beslut

Lantmännens lagerhus i Enköping, förening
u. p. a. (ur äldre fonden) ............ 20/fi 1929

Kristianstadsortens lagerhusförening u.p.a. I9/s 1931
Skaraborgs läns lantmäns centralförening

o- P- a......................................................... 18/9 1931

Knisslingeortens lagerhusförening u. p. a. 18/9 1931
Allhelgona m. fl. socknars andelstorkeri förening

u. p. a................................... «/9 1931

Skenningeortens spannmålstorkförening

u- P- a......................................................... »»/« 1931

Västerlösaortens andelstorkeriförening

u. P- a......................................................... */,„ 1931

Blekinge spannmålsodlare u. p. a............. 16/J0 1931

Hörbyortens spannmålstorkförening u. p. a. 16/,0 1931
Man torpsortens andelstorkeriförening u.p.a. 2S/10 1931
Vadstenaortens spannmålstorkeriförening

Lånebelopp

kronor

57,000

149,600

126,000

89,165

1 16,000

1 11,500

1 16,900
114,965
1 18,275
1 16,900

a- P- a......................................................... ^ 1932 1 25,845

Kullabygdens spannmålstorkförening u.p.a. 31/s 1932 1 20,100

Summa

1931/1932

505,250

Borrbyortens spannmålstorkförening u.p.a.

7»

1932

1 9,775

Mälardalens lagerhusförening .....

*7»

1932

146,700

» » .....

7n

1932

1 4,500

Södra Hallands lagerhusförening

16/

/12

1932

116,000

Summa

1932

/1933

276,975

Inneliggande, ännu ej avgjorda låneansökningar.

Skaraborgs läns lantmäns centralförening ........................ 52,500

Skånska lantmännens central förening ................................ 156,000

Summa 208,500

Spannmålsnämnden har beträffande frågan vilka åtgärder, som borde
vidtagas för åstadkommande av ökade lagringsutrymmen för spannmål,
anfört, att den funne det vara önskvärt, att jordbrukarnas sammanslutningar
i forsta hand anskaffade behövliga lagerlokaler. Härför
talade, bland annat, den omständigheten, att av föreningar ägda lager 1

Län för spannmålstork e. d.

Kungl. Majda proposition nr 177.

13

lius kunde utnyttjas i betydligt större utsträckning än de av staten ägda.
Föreningarna och framför allt centralföreningarna dreve en rätt omfattande
handel med foder- och gödningsämnen m. m. Även härför erfordrades
lagerlokaler, och lämpligt byggda lagerhus kunde för sådant ändamål
utnyttjas i rätt stor utsträckning. Betydelsen härav borde enligt
nämndens mening icke underskattas, ty härigenom bereddes föreningarna
ökade möjligheter att driva sin lagerhusrörelse på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt. Nämnden har vidare anfört:

Under de två sista åren hade genom lantmannaorganisationernas försorg
vissa åtgärder vidtagits för beredande av ökade lagringsutrymmen.
Detta hade emellertid skett i betydligt mindre omfattning än man år 1930
förväntade. Nya lagerhus hade under angivna tid uppförts i Åhus och
Vanås av lagerhusföreningar därstädes med en lagringskapacitet av respektive
2,800 och 1,200 ton. Av vederbörande centralföreningar vore
lagerhus byggda med en kapacitet av i Skövde 1,500 ton, i Mariestad
2,500 ton och i Halmstad 2,000 ton, varjämte centralföreningen i Malmöhus
län hade ett lagerhus örn 2,500 ton kapacitet under uppförande i
Ystad. Slutligen hade Mälardalens lagerhusförening i Södertälje inköpt
ett lagerhus med en kapacitet av omkring 4,000 ton, iordningställt detsamma
och utrustat det med maskiner för spannmålens rationella skötsel.

De uteblivna åtgärderna från jordbrukets sida torde — bortsett från
en oförneklig tröghet, när det gällde organisation och samarbete — i det
väsentliga bero på den svåra ekonomiska kris, med vilken jordbruket under
en följd av år haft att kämpa. Det vore emellertid icke enbart svårigheterna
att för närvarande uppbringa nödigt grundkapital för erhållande
av lån från spannmålslagerhusfonden, som avhållit jordbrukarna
från byggande av lagerhus. Som en hämmande faktor hade även verkat
ovissheten, huruvida de statliga stödåtgärderna för spannmålsodlingen
skulle komma att bestå någon längre tid. Ett upphörande av dessa .åtgärder,
innan jordbrukarna själva skaffat sig ett någorlunda tillräckligt
grepp örn spannmålsmarknaden, skulle nämligen kunna medföra betydande
risker för nybildade lagerhusföreningar m. fl.

Vad beträffar spannmålslagerhusfonden har nämnden funnit det uppenbart,
att de för lån från fonden gällande villkoren icke vore de lämpligaste,
när det gällde att stimulera till uppförande av nya lagerhus. I
första hand borde enligt nämndens mening en sådan ändring av lånevillkoren
ske, att jordbrukarnas centralföreningar och andra jordbrukareföreningar
— som nu endast kunde erhålla lån till 60 procent av anläggningskostnaden
— efter av Kungl. Majit i varje särskilt fall företagen
prövning av vederbörande förenings ekonomiska ställning m. m.
kunde medgivas lån till 85 procent av nämnda kostnad.

Även med en sådan uppmjukning av lånevillkoren skulle man emellertid
enligt nämndens mening icke kunna påräkna uppförande av nya lager
hus i större omfattning. Nämnden ville därför ifrågasätta, huruvida
icke staten därjämte skulle kunna tänkas i annan form animera till uppförande
av nya lagerhus. Härvid hade nämnden tänkt sig den möjlig -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

heten, att förening, som vore berättigad till lån från spannmålslagerhusfonden,
skulle kunna — för det fall, att föreningen före viss dag, förslagsvis
den 1 september 1933, låtit uppföra lagerhus, som vid angivna
tidpunkt vore rustad att i full utsträckning mottaga spannmål — av
statsmedel erhålla 15 procent av anläggningskostnaderna att avräkna å
föreningens skuld till statsverket. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke
som villkor för dylikt statsbidrag borde föreskrivas, att vederbörande
förening uttoge exempelvis 10 öre för varje säck omhändertagen spannmål
och avsatte de på detta sätt influtna medlen till en särskild amorteringsfond.
Förening, som erhölle statsbidrag, borde dessutom förbindas
att under tiden för de statliga stödåtgärderna ställa viss del av sitt
lagerutrymme till förfogande för lagring av brödspannmål.

Då det byggnadsarbete, varom här vore fråga, givetvis komme att bereda
ökade arbetstillfällen, syntes det kunna ifrågasättas, örn ej för reglerande
av nämnda 15 procent kunde anlitas arbetslöshetsanslag eller till
beredskapsarbeten anvisade medel.

Lantbruksstyrelsen har instämt i spannmålsnämndens uttalande örn
önskvärdheten av att i första hand jordbrukarnas egna sammanslutningar
anskaffa behövliga lagerutrymmen samt vidare anfört:

Det egentliga hindret för erhållande av lån från spannmålslagerhus ■
fonden upp till 85 procent av anläggningskostnaden vore, efter de av
1932 års riksdag medgivna ändringarna av lånevillkoren, förbudet för låntagare,
som beviljats det högre lånebeloppet, att göra uppköp av spannmål
i fast räkning. Syftet med detta villkor hade varit att förhindra
en spekulation från den lagrande föreningens sida, som givetvis — förutom
den fara den innebure för hela rörelsens framgång —- måste göra
den enda säkerhet, staten hade för det utlämnade lånebeloppet, eller inteckningen
i lagerhusanläggningen, i hög grad illusorisk. Ifrågavarande
villkor hade enligt lantbruksstyrelsens förmenande varit en bärande
punkt i hela lagerhusorganisationen och borde icke utan särskilt tvingande
skäl frångås.

Centralföreningarna, som spannmålsnämnden särskilt nämnde, intoge
emellertid i förevarande hänseende en viss särställning. Hela organisationen
av dessa föreningar, vilka framför allt vore anordnade såsom
lantmännens gemensamma inköps- och försäljningsföreningar, gjorde det
svårare att allmänt genomföra en sådan uppköpsform, som stadgats i
fråga örn lagerhusföreningarna. Denna skulle med nödvändighet på
kalla vissa ändringar i föreningarnas stadgar, vilka åtminstone i vissa
fall svårligen läte sig genomföra. Ehuru lantbruksstyrelsen vore till fullo
underkunnig örn den fara, som spekulation i spannmål under tidigare
skeden inneburit för vissa centralföreningar, och örn de förluster, som
därav följt, funne styrelsen dock knappast, att krav på en förändring i
formen för dessas spannmålshandel kunde i allmänhet upprätthållas.

Lantbruksstyrelsen har på anförda skäl funnit, att villkoret örn förbud
för förening, som erhållit lån från spannmålslagerlmsfonden, att uppköpa
spannmål i fast räkning borde efter Kungl. Maj:ts prövning kunna få

15

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

eftersättas i fråga om lån till lantmännens centralföreningar och dessa
sålunda utan detta villkor böra kunna tillerkännas lån upp till 85 procent
av anläggningskostnaden, eventuellt mot ställande av lämplig säkerhet
för den del av lånet, som överstege 60 procent.

Lantbruksstyrelsen har i detta sammanhang framhållit, att man, därest
nu föreslagna åtgärder till främjande av lantmannaorganisationernas
verksamhet för anordnande av ökade lagringsutrymmen vunne statsmakternas
gillande, torde böra räkna med betydligt ökade krav på spannmålslagerhusfonden.
Lantbruksstyrelsen ansåge sig därför böra föreslå,
att fonden måtte tillföras en kapitalförstärkning av 1,000,000 kronor.

Beträffande det av spannmålsnämnden ifrågasatta särskilda statsbidraget
till viss nybyggnad av lagerhus har lantbruksstyrelsen föreslagit,
att sådana bestämmelser måtte utfärdas, att premiering av nybyggnad
endast komme till stånd, där denna planlagts och utförts med hänsyn
härtill. Sådan premie syntes icke böra ifrågakomma, då ansökan örn
lån inkommit före den 1 januari 1933 eller byggnad före denna tidpunkt
redan påbörjats.

Statskontoret har — under erinran örn att den verksamhet, som bedreves
av de utav spannmålsnämnden avsedda föreningarna, ansetts vara
förenad med avsevärt större ekonomiska risker än den verksamhet, som
utövades av lagerhusföreningarna — framhållit, att det av spannmålsnämnden
framlagda förslaget, att jämväl förstnämnda föreningar skulle
kunna erhålla lån upp till 85 procent av anläggningskostnaden, måste
ingiva allvarliga betänkligheter. Statskontoret har, ur de synpunkter
ämbetsverket hade att företräda, avstyrkt bifall till vad spannmålsnämnden
i förevarande avseende föreslagit. Lämpligheten av det utav spannmålsnämnden
föreslagna särskilda statsbidraget har statskontoret även
satt i fråga. Det syntes statskontoret kunna befaras, att, därest sistberörda
förslag genomfördes, en viss icke önskvärd konkurrens skulle uppstå
mellan centralföreningarna och lagerhusföreningarna, vilken icke
lcundc vara till gagn för lagerhusverksamhetens sunda utveckling. Statskontoret
kunde för övrigt icke värja sig från den uppfattningen, att redan
nu gällande villkor för erhållande av lån från spannmålslagerhusfonden
vore så gynnsamma ur låntagarens synpunkt, att de borde stimulera
till fondens utnyttjande för uppförande av lagerhus utan det särskilda
statsbidrag, som av nämnden ifrågasattes.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava uttalat, att de till svenska lantmännens
riksförbund anslutna centralföreningarna ur vissa synpunkter
måste anses särskilt lämpade för den med lagerhusen förbundna verksamheten.
Enligt fullmäktiges mening syntes centralföreningarna kunna
tillerkännas samma lånerätt som andra föreningar, såvida de efter
prövning i varje särskilt fall ansåges av Kungl. Maj:t vara därtill lämpade.
Vidkommande det av spannmålsnämnden ifrågasatta statsbidraget
till viss nybyggnad av lagerhus hava fullmäktige allenast uttalat, att
för utbetalande av sådant bidrag icke borde tagas i anspråk lånemedel.

16

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Departements chefen.

I syfte att främja av lantbrukare bildade föreningars verksamhet för
anskaffande av spannmålslagerhus biträder jag spannmålsnämndens av
lantbruksstyrelsen och riksgäldsfullmäktige tillstyrkta förslag, att möjlighet
att erhålla lån från spannmålslagerhusfonden intill 85 procent av anläggningskostnaden
öppnas jämväl för förening, som erlägger full betalning
för inköpt spannmål redan vid leveranstillfället. Dylik förening har
för närvarande — till skillnad från sådan förening, som enligt sina stadgar
vid leveranstillfället skall erlägga endast viss del av marknadspriset å inköpt
spannmål, medan återstoden betalas vid utgången av konsumtionsåret
och göres beroende av det genomsnittspris, som ernåtts vid föreningens
samtliga försäljningar av vete och råg under konsumtionsåret —
icke rätt att erhålla större lån än motsvarande 60 procent av anläggningskostnaden.
Visserligen är den verksamhet, som idkas efter förstnämnda
princip, förenad med större ekonomisk risk än en efter sistberörda
riktlinjer bedriven. Emellertid synas mera allvarliga betänkligheter
icke resa sig mot sådan ändring av lånebestämmelserna, att även
föreningar, som vid leveranstillfället lämna full betalning, må kunna, då
skäl därtill äro och efter i varje särskilt fall av Kungl. Majit företagen
prövning, erhålla lån intill 85 procent av anläggningskostnaden. Några
allmänna villkor för dylik höjning av lånebeloppet synas mig ej med
nödvändighet behöva uppställas, utan lärer Kungl. Majit vid varje ärendes
prövning komma att tillse, att bestämmelsen tillämpas på det i vart
fall lämpligaste sättet. Därvid torde som regel böra fordras ett uppfyllande
av den för erhållande av lån intill 85 procent av anläggningskostnaden
nu gällande allmänna förutsättningen, att minst 15 procent av
samma kostnad visas vara genom tillskott av föreningens medlemmar till
föreningen kontant inbetalade. Emellertid bör det vara Kungl. Majit
obetaget att, där särskilda skäl därtill föranleda, medgiva undantag från
sist berörda föreskrift. För den nyss tillstyrkta ändringen i de allmänna
villkoren och bestämmelserna för lån från spannmålslagerhusfonden fordras
riksdagens samtycke. Sedan riksdagen yttrat sig i ärendet, torde
det ankomma på Kungl. Majit att vidtaga härav föranledd ändring i
2 § 1 mom. av förenämnda kungörelse nr 342/1930.

Förslaget örn utlämnande av statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
till förening, som före viss dag med tillhjälp av här avsett lån nyuppför
lagerhus, finner jag mig likaledes kunna i huvudsak biträda. Genom
förslagets förverkligande torde en effektiv hjälp lämnas jordbrukarföreningar
för lagerbyggnaders uppförande, tillräcklig att jämte lånet
stimulera till nyanläggningar i ganska betydande omfattning. Bidraget
bör ej få överstiga 15 procent av den beräknade anläggningskostnaden.
I lån och bidrag torde sammanlagt ej böra beviljas mer än som motsvarar
85 procent av sagda kostnad. Det torde få ankomma på Kungl.
Majit att bestämma den tid, inom vilken lagerhuset i vart fall skall vara
färdigt, ävensom att pröva, huruvida några särskilda villkor böra före -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 177.

17

nas med rätten att uppbära bidraget. De medel, som erfordras för bidrags
utlämnande, anser jag, efter att härom hava samrått med chefen för socialdepartementet,
böra utgå ur det belopp av sammanlagt 1,000,000 kronor,
som vid anvisandet å tilläggsstat för budgetåret 1932/1933 av anslag
till bekämpande av arbetslösheten, ställts till Kungl. Maj:ts förfogande
för att efter prövning av Kungl. Majit användas till främjande av företagsverksamhet,
varigenom i största möjliga utsträckning ökade arbetstillfällen
må kunna beredas, eller av det motsvarande belopp, som för budgetåret
1933/1934 må komma att ställas till Kungl. Maj:ts omedelbara förfogande.

Vad slutligen angår frågan örn kapitalökning för spannmålslagerhusfonden
är att märka, att fonden för närvarande torde förfoga över en
för ny utlåning disponibel behållning av allenast i runt tal 570,000 kronor.
Därvid har ej hänsyn tagits till inneliggande ansökningar örn ungefär
200,000 kronor. Genom de av mig nu tillstyrkta förslagen örn höjning
av lånebeloppet till 85 procent samt utlämnande i vissa fall av bidrag
utan återbetalningsskyldighet torde efterfrågan å lån komma att avsevärt
ökas. Det synes mig därför och i ändamål att genom medverkan
av lantmännens föreningar få nya lagerhus till stånd vara påkallat att
tillföra fonden kapitalförstärkning. Det för nästa budgetår sålunda ifrågakommande
kapitalökningsanslaget torde böra bestämmas till 1,000,000
kronor, och av detta belopp synas 150,000 kronor böra täckas av andra
statsinkomster än lånemedel. I årets statsverksproposition har något
anslag för ändamålet icke beräknats. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
föreslår jag, att täckning för den del av anslaget, som
skall bestridas av andra statsinkomster än lånemedel, beredes sålunda,
att ett mot ifrågavarande anslagsdel svarande kapitalbelopp tages i anspråk
av norrländska nyodlingsfonden, såsom icke vidare erforderligt
för utlåningen från denna fond, och tillföres den i riksstatsförslaget för
budgetåret 1933/1934 uppförda titeln för i anspråk tagna kapitaltillgångar
av statens produktiva fonder. De närmare förslag, som härutinnan bliva
erforderliga, torde sedermera komma att anmälas av chefen för finansdepartementet.

3. Frågan om uppförande genom statens försorg av nya spannmåls lagerhus.

Spannmålsnämnden har anfört, att — även örn jordbrukarnas föreningar
i enlighet med vad nämnden föreslagit bereddes möjlighet att på
goda villkor uppföra nya lagerhus — all sannolikhet talade för, att nya
lagerlokaler ändock icke komme att i önskvärd utsträckning anordnas.
Lagringsfrågan vore emellertid så allvarlig, att en snar lösning av densamma
syntes nödvändig. För sin del ville nämnden förorda, att staten
inträdde och sökte tillgodose det nödvändigaste behovet. Under hänvisBihang
till riksdagens protokoll 193,1. 1 sami. Nr lil. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

wing till vad nämnden tidigare anfört om sådant behov ville nämnden
därvid i första hand ifrågasätta, att nya lagerlokaler anskaffades å följande
orter, nämligen Malmö, Hälsingborg, Lidköping, Kalmar, Norrköping
och Motala eller Vadstena.

Samtliga angivna orter vöre hamnplatser och erbjöde sålunda stora
möjligheter till billiga transporter såväl till som från lagerhusen. Belägenheten
av lagerhusen bleve dessutom sådan, att desamma i en framtid
med fördel skulle kunna uthyras för lagring av importerad spannmål,
fodervaror såsom majs och havre samt andra produkter, varigenom möjligheterna
för räntabilitet ökades.

Lagerhusen syntes böra byggas för en kapacitet av omkring 5,000 ton
för varje lagerhus samt utrustas med moderna anordningar för spannmålens
in- och utlossning ävensom med tork- och rensningsanordningar i
erforderlig utsträckning. Enligt vad till nämnden uppgivits skulle kostnaderna
för dylika lagringsutrymmen, försedda med fullständig maskinell
utrustning, icke komma att överstiga 50 kronor för ton lagringsutrymme.
Medel för lagerhusens uppförande syntes i viss utsträckning
kunna anvisas från anslag för arbetslöshetens bekämpande.

Nämnden laar hemställt örn skyndsam utredning av nu berörda fråga
och framställning till riksdagen örn anvisande av medel för uppförande
av dylika lagerhus.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att erfarenheten under den tid, staten
hedrivit egen lagerhusverksamhet, icke talade för ett utökande av
denna annat än i yttersta nödfall, samt vidare anfört:

Lagerhusens utnyttjande hade icke ur lanthushållningens synpunkt
varit tillfredsställande, förrän på allra senaste tiden, eller sedan statens
åtgärder till spannmålsodlingens främjande framtvingat detta, och lika
litet hade lagerhusens drift ur statsekonomisk synpunkt lämnat tillfredsställande
resultat, huru försiktigt denna drift än torde hava handhafts.
Det vore visserligen lantbruksstyrelsen bekant, att lagerhusen för närvarande
fullt utnyttjades och förväntades lämna ett ur ekonomisk synpunkt
mera tillfredsställande resultat, men man torde icke böra ställa
några större förväntningar på att så skulle fortfarande bliva förhållandet,
därest de statliga åtgärderna till spannmålsodlingens främjande
skulle inställas eller inskränkas.

Statskontoret har anfört, att under nu föreliggande statsfinansiella
läge starka betänkligheter måste uppstå mot vidtagande av åtgärder i
den av spannmålsnämnden angivna riktningen. Den hemställan örn utredning,
som nämnden gjort, hade statskontoret emellertid ansett sig icke
hava anledning att motsätta sig.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, att erfarenheterna i fråga
örn de under världskriget uppförda, statliga lagerhusen vore allt annat
än uppmuntrande till nya sådana anläggningar i statens regi. Med hänsyn
därtill att nya statliga lagerhus måhända ej skulle kunna göras räntabla
borde i varje fall kostnaderna för deras uppförande bestridas av
andra statsinkomster än lånemedel, såvida ej de särskilda lånemedel, som
kunde komma att anvisas för beredskapsarbeten eller dylikt, ansåges
böra till större eller mindre del tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

19

Kungl. Majlis proposition nr 177.

Statens lagerhus- och fryshusstyrelse har till belysande av den roll,
som statens spannmålslagerhus under den gångna tiden spelat, samt av
det ekonomiska utfallet av statens lagerhusrörelse upprättat följande tabell.

Sammanställning av verksamheten vid statens spannmålslagerhus.

Under räkenskapsåret

Medel-belägg-ning per
månad
ton

Högsta
belägg-ning per
månad
ton

Driftsin-

komster

kronor

Driftsut

gifter

kronor

Överskott(-|-)
eller under-skott (—)

kronor

1921 .......................................

2,673

7,053

58,609

29

142,837

28

84,227

9£\

1922 ......................................

2,843

6,319

52,352

55

101,071

25

—

48,718

70

*/i — s0/e 1923 ...........................

1,030

1,308

9,303

50

27,520

89

—

18,217

39

1923/1924.................................

2,125

7,324

80,496

14

86,940

42

—

6,444

28

1924/1925.................................

3,188

4,950

76,448

68

82,289

99

—

5,841

31

1925/1926.................................

4,725

6,355

101,139

45

78,231

94

+

22,907

51

1926/1927.................................

3,305

4,497

71,863

71

76,366

15

—

4,502

44l

1927/1928.................................

3,419

5,429

58,386

05

57,900

85

+

485

20

1928/1929.................................

2,293

3,783

68,765

32

59,437

30

+

9,328

02;

1929/1930 ...............................

3,273

4,798

68,939

22

73,526

37

—

4,587

1 5]

1930/1931.................................

4,204

5,939

67,320

—

70,306

67

—

2,986

''

6 7''

1931/1932.................................

4,287

5,720

96,079

06

82,389

75

+

13,689

30!

Vi 31/n 1932...........................

—

16,238

83,020

51

47,031

09

+

35,989

42!

i tabellen redovisas de ännu i statens ägo varande lagerhusen med undantag av lagerhusen
i Vara och Eskilstuna. Medtagna äro sålunda lagerhusen i Tomelilla, Klagstorp,
Eslöv, Astorp, Linköping och Hallsberg. Den praktiska lagringskapaciteten hos de redovisade
lagerhusen uppskattas till sammanlagt 18,000 ton.— I driftkostnaderna äro inräknade underhållskostnader
för hus och utrustning men icke allmänna omkostnader, inspektion m. m.
samt ej heller kostnader för nyanskaffning av maskiner eller torkinrättningar.

Lagerhusstyrelsen har i anslutning till tabellen anfört huvudsakligen
följande.

Inlagringen i statens spannmålslagerhus hade icke spelat någon mera
betydande roll förrän efter den reglering av spannmålsmarknaden, som
beslöts vid 1930 års riksdag. Sedan denna reglering trätt i kraft, hade
lagerhusen tagits i användning i betydligt ökad omfattning, och under
nu löpande konsumtionsår vore de i stort sett utnyttjade så långt, som
deras bärighet medgåve. Denna inlagring hade enligt styrelsens förmenande
också haft sin stora betydelse för regleringens genomförande, icke
minst därigenom att lagerhusen såväl genom sin form av »rissenius»
som genom sin utrustning i övrigt varit i stånd att taga hand örn jämväl
i avseende å fuktighet eller halt av grodda korn icke fullt tillfredsställande
brödsädspartier och förbättra dessas kvalitet, så att de kunde
godkännas såsom s. k. kvarngill vara. Jämväl under tiden före spannmålsregleringens
genomförande torde i ej ringa utsträckning inlagringen

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

i lagerhusen hava hängt samman med mindre goda bärgningsförliållanden
samt närmast hava föranletts av de torkningsanordningar, som 1''örefunnes
vid lagerhusen.

Ur statens synpunkt måste lagerhusen anses hava varit ekonomiskt betungande,
intill dess de tagits i ökat anspråk på grund av spannmålsregleringen.
Inkomsterna från lagerhusen hade i regel icke räckt till att täcka
de egentliga driftkostnaderna, däri inberäknat det på grund av husens
konstruktion tämligen dyrbara underhållet. Styrelsens allmänna omkostnader
hade helt eller delvis måst täckas av statsmedel, och något överskott
till förräntning eller amortering av det nedlagda kapitalet hade icke
något år uppstått. För innevarande budgetår syntes dock lagerhusen
komma att lämna ett så stort driftöverskott, att detta icke blott täckte styrelsens
samtliga kostnader utan jämväl komme att härutöver lämna ett
avsevärt överskott, helt svarande mot skälig förräntning och amortering å
ett till nuvärde eller gällande taxeringsvärde — ungefär 150,000 kronor per
lagerhus — nedskrivet värde.

Lagerhusstyrelsen har vidare anfört, att så länge staten vidtoge åtgärder
av sådan art, att ett fördröjt utbjudande av brödsädsspannmål kunde
med någon grad av säkerhet förväntas medföra en mot lagringskostnader
och skälig vinst svarande förhöjning i spannmålspriserna, lagerhusen säkerligen
komme att allmänt tagas i anspråk. Skulle däremot förr rådande
fullt fria förhållanden uppstå på spannmålsmarknaden, läge det antagandet
nära till hans, att denna i stor utsträckning återvände till gamla
banor med spannmålshandlarna såsom förmedlare och därvid jämväl i stor
omfattning såsom upplagrare av spannmålen. Lagerhusen komme då visserligen
att i den omfattning, som bristande utrymme förefunnes hos
spannmålshandeln, utnyttjas av denna, men lagerhusens betydelse såsom
hjälp för lantmännen minskades avsevärt och inskränkte sig oftast till
hjälp, där torkning vore av nöden. — Vad styrelsen nu anfört hänförde
sig i första hand till statens nuvarande lagerhus men torde enligt styrelsens
förmenande göra sig gällande jämväl för eventuellt av staten uppförda
nya lagerhus, dock icke lika starkt, örn dessa skulle kunna förläggas
ur handels- och transportsynpunkt mera gynnsamt. — Lagerhusstyrelsen
anslöte sig helt till spannmålsnämndens uppfattning, att det vore lämpligast,
att jordbrukarnas organisationer i första rummet toge hand örn uppförande
av nya lagerlokaler. Såsom skäl för denna uppfattning ville styrelsen,
utöver vad nämnden anfört, framhålla det förhållandet, att lantmännens
föreningar genom leveranstvång kunde binda sina medlemmar
att anlita föreningens lagerhus samt att medlemmarna enligt gällande bestämmelser
skulle vara bundna vid föreningen minst fem år. Efter denna
tids förlopp torde, där föreningens ekonomi handhafts på ett förståndigt
sätt, den delaktighet i föreningens tillgångar, som tillkomme medlemmarna,
att åtminstone i stor utsträckning utgöra ett tillräckligt band på dessa
för att säkerställa föreningens vidare verksamhet, — Av det anförda
framginge, att styrelsen hyste betänkligheter ifråga örn ett framtida tillfredsställande
utnyttjande av eventuellt uppförda nya statens lagerhus och

Kungl. Muj:ts proposition ur 177.

21

beträffande möjligheten av en drift av dessa pä ur statens ekonomiska synpunkter
tillfredsställande sätt. Styrelsen ansåge sig emellertid icke kunna
av den föreliggande utredningen med sådan säkerhet bedöma förhållandena,
att styrelsen kunde bestämt uttala sig emot byggandet av nya lagerhus
för statlig drift, så mycket mera som styrelsen saknade möjlighet att
bedöma, örn och huru länge statliga åtgärder av beskaffenhet att säkerställa
lagerhusens utnyttjande kunde bliva bestående.

Härefter har statens lagerhus- och fryshusstyrelse, på min anmodan,
verkställt och med skrivelse den 22 februari 1933 inkommit med närmare
utredning rörande anläggandet genom statens försorg av ytterligare spannmålslagerhus.
Lagerhusstyrelsen har i sagda skrivelse anfört följande:

Därest de av statens spannmålsnämnd föreslagna spannmålslagerkusen
skulle komma att utföras genom statens försorg, hade styrelsen icke något
att erinra emot att dessa förlädes till de av nämnden föreslagna platserna.
Dock ville styrelsen meddela, att, enligt vad som kommit till styrelsens
kännedom, det ifrågasatts, att i Lidköping skulle uppföras ett spannmålslagerhus
av härvarande centralförening, och, örn denna anläggning komme
till utförande, torde något statens spannmålslagerhus därstädes icke
vara erforderligt. De platser, som av nämnden i övrigt föreslagits vore:
Hälsingborg, Malmö, Kalmar, Motala eller Vadstena samt Norrköping.
Styrelsen hade gjort sig underrättad örn att å samtliga de av nämnden
föreslagna platserna funnes tomter, som vore lämpliga som byggnadstomter
lör spannmålslagerhus, belägna intill kaj och järnvägsspår. Några
exakta uppgifter rörande tomtprisen å de olika orterna hade styrelsen
icke kunnat frambringa, men då flertalet av de ifrågavarande kommunerna
visat stort intresse för lagerhusens förläggande dit, torde tomterna
i flertalet fall kunna av staten förvärvas till för staten förmånliga pris.
Spannmålsnämnden hade föreslagit, att det spannmålslagerhus, som ansetts
erforderligt för västra Östergötland skulle förläggas antingen till
Motala eller Vadstena. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 10 januari 1933
hade Motala stadsfullmäktige i anslutning till spannmålsnämndens framställning
och med understrykande av att behovet av ökade lagringslokaler
för spannmål inom Östergötlands län vore obestridligt, framhållit, att Motala
vore lämpligaste platsen för förläggande av ett spannmålslagerhus.
Därstädes funnes tillgänglig en Göta Kanalbolaget tillhörig tomt som
kunde upplåtas till staten för längre tid framåt mot ringa eller möjligen
intet vederlag. Huruvida Motala eller Vadstena kunde anses som lämpligaste
förläggningsort för ett statens spannmålslagerhus, kunde styrelsen
för närvarande icke avgöra, då detta tarvade en närmare undersökning
av förhållandena på platsen. Det torde också kunna ifrågasättas, huruvida
man med hänsyn till Vadstena slott lämpligen borde vid hamnen därstädes
uppföra ett spannmålslagerhus som måste bliva av betydande höjd.
Styrelsen hemställde för den skull att få inkomma med ett närmare förslag
rörande platsen för förläggningen, sedan det eventuellt blivit bestämt,
att ett statens spannmålslagerhus skulle uppföras i västra Östergötland.

Vid beräknandet av kostnaderna för själva lagerbusanläggningarna bade
styrelsen utgått ifrån att siloslagerhus skulle komma att uppföras. Styrelsen
hade nämligen ansett sig bestämt böra förorda denna lagerhustyp
framför den typ, som representeras av statens förutvarande lagerhus, s. k.
rissenius. Dessa senare hade visserligen visat sig vara synnerligen lämpliga
för sitt ändamål i så måtto, att den i desamma upplagda spannmålen

22

Kungl. Majus proposition nr 177.

erhållit den bästa tänkbara skötsel, men dels torde man med de möjligheter,
som numera stöde till buds, kunna bereda spannmålen en fullt tillfredsställande
skötsel även i siloshus, dels torde byggnadskostnaderna för ett
rissenius med en effektiv lagringskapacitet av 5,000 ton bliva alltiör höga
och dels slutligen torde driften av ett risselhus ställa sig avsevärt dyrare
än driften av ett siloshus av den typ, styrelsen ansåge sig böra föreslå. Vid
risselhusen erfordrades nämligen mera personal, och åtginge mera elektrisk
energi för spannmålens skötsel.

För att styrelsen skulle erhålla några utgångspunkter för sina beräkningar
rörande anläggningskostnaderna hade aktiebolaget svenska fläktfabriken
ställt till styrelsens förfogande alternativa förslag till lagerhus
med silos. ^ Sålunda förelåge fyra alternativ till silosmagasin, vilka skulle
kunna, ifrågakomma. De olika alternativen hade av konstruktören benämnts
A 1, A 2, C 1 och Ola och vore följande.

Alternativ A l. Lagerhus, bestående av 10 runda silos av betong, med
ett nyttigt lagringsutrymme av 6,500 kbm., utrustat med vucuumtorka av
Svenska Maskinverkens tillverkning, och med en beräknad anläggningskostnad
av omkring 405,000 kronor. Anläggningskostnaden bleve i detta
fall omkring 62 kronor per kbm. nyttigt lagringsutrymme.

Alternativ A 2. Lagerhus, bestående av 10 runda silos av betong, med
ett nyttigt lagringsutrymme av 6,750 kbm., utrustat med torksilos enligt
Svenska fläktfabrikens system och med en beräknad anläggningskostnad
av omkring 397,300 kronor. Anläggningskostnaden bleve i detta fall omkring
59 kronor per kbm. nyttigt lagringsutrymme.

Alternativ C 1. Lagerhus bestående av 22 silos av betong, utförda enligt
Svenska fläktfabrikens system, försett med torksilos och vacuumtorka med
ett nyttigt lagringsutrymme av 6,800 kbm. och med en beräknad anläggningskostnad
av omkring 565 500 kronor. Anläggningskostnaden bleve här
omkring 83 kronor 25 öre per kbm. nyttigt lagringsutrymme.

Alternativ C 1 a. Lagerhus, bestående av 22 silos, utförda enligt Svenska
fläktfabrikens system, av trä på betongunderbyggnad, försett med torksilos
och vacuumtorka, med ett nyttigt lagringsutrymme av 6,800 kbm. och
med en beräknad anläggningskostnad av omkring 422,500 kronor. Anläggningskostnaden
bleve i detta fall omkring 61 kronor 75 öre per kbm. nyttigt
lagringsutrymme.

I samtliga dessa fall hade förutsatts, att lagerhusen skulle utrustas med
elektriska personhissar, elevatorer, aspiratörer, automatiska vågar, skakbordssorterare
för frånskiljande av grodda korn samt triörer för frånskiljande
av skadade sådana, ogräs och dylikt. I fråga örn alternativen C 1
och Ola hade jämväl inräknats kostnaden för uppförande av ett panulius
till torkinrättningarna utanför själva lagerhusbyggnaden. Därjämte
hade ifrågasatts, att åtminstone de lagerhus, som komme att ligga vid importhamnar,
skulle utrustas med pneumatiska transportanordningar för
intagning av spannmål direkt från fartyg. Givetvis skulle dylika anordningar
vara av värde för lagerhusen, då de skulle tjäna till att avsevärt
förkorta lossningstiden för lossande fartyg och därigenom minska transportkostnaden
för spannmålen, men då kostnaderna hade beräknats uppgå
till omkring 25 000 kronor för varje lagerhus, hade styrelsen icke för närvarande
ansett sig böra medräkna dessa i anläggningskostnaden.

Vid valet mellan de olika alternativen hade styrelsen efter noggrant
Övervägande ansett sig böra förorda alternativet C 1 a, lagerhus av träsilos
på betongunderbyggnad. Denna typ av lagerhus erbjöde nämligen stora
fördelar i jämförelse med de övriga.

Kungl. Majlis proposition nr 177.

23

Ett lagerhus med liera silos vore givetvis att föredraga framför ett lagerhus
med ett färre autal, då det vid statens spannmålslagerhus vore önskvärt,
att man kunde mottaga ett flertal olika spannmålsslag och kvaliteter.
Av denna orsak vore alternativen C 1 och Ola att föredraga framför de
övriga. Härtill komme, att kostnaden för häftning av spannmålen i lagerhus
av C-typen endast torde komma att uppgå till omkring 8 procent av
kostnaderna för kittning av spannmålen i lagerhus av A-typen. I förra
fallet luftades spannmålen inne i silon, medan den i senare fallet måste
köras från en silo genom en aspiratör ned i en annan silo. Vidare finge
framhållas, att vid lagerhus, utförda enligt alternativen C 1 och Ola, häftning
kunde ske av fyra silos på en gång, varjämte man samtidigt härmed
kunde inlasta spannmål med den särskilda inlastningselevatorn.

Rörande driftkostnaderna i sin helhet torde kunna sägas, att dessa vid
hus av C-typen ställde sig avsevärt billigare än vid hus av A-typen och
vid rissenius. En jämförande beräkning, som styrelsen låtit verkställa,
hade givit följande resultat.

Erfarenheten hade givit vid handen, att vid ett rissenius med en lagringskapacitet
av 5,000 ton erfordrades vid halv beläggning en föreståndare
och minst 2 lagerkarlar. Kostnaderna för dessa uppginge till 735
kronor per månad. Kostnaden för elektrisk energi torde få beräknas till
200 kronor per månad. Driftkostnaden för ett dylikt hus med halv beläggning
uppginge sålunda till 935 kronor i månaden eller 37 öre per ton.

Med full beläggning bleve kostnaden för personal 1 060 kronor per månad
och för elektrisk energi 330 kronor per månad eller tillhopa 1,390 kronor per
månad eller 27 öre per ton.

Vid ett siloshus av typ A 1 eller A 2 med halv beläggning torde för
spannmålens skötsel endast erfordras en föreståndare och en lagerkarl.
Kostnaden för dessa torde få beräknas till 520 kronor i månaden. Med en
luftning av spannmålen 4 gånger i månaden torde kostnaden för elektrisk
energi få beräknas till 800 kronor i månaden, varför driftkostnaderna för
ett dylikt hus torde uppgå till omkring 1,320 kronor i månaden eller 58 öre
per ton.

Vid ett siloshus av typen A 1 eller A 2 fullt belagt erfordrades för spannmålens
skötsel en föreståndare och en lagerkarl. Kostnaden för dessa beräknades
per månad till 520 kronor och för elektrisk energi till 1,600 kronor.
Hela driftkostnaden uppginge sålunda till 2,120 kronor per månad
eller 22 öre per ton.

Vid lagerhus av typerna C 1 och Ola erfordrades för spannmålens skötsel
vid såväl halv som hel beläggning en föreståndare och en lagerkarl.
Kostnaden för dessa linge, som nyss sagts, beräknas till 520 kronor i månaden.
Vid halv beläggning beräknades energiåtgången endast draga en
kostnad av 62 kronor 50 öre i månaden, vadan totala driftkostnaden i detta
fall bleve 582 kronor 50 öre i månaden eller 23 öre per ton. Med full beläggning
bleve kostnaden för elektrisk energi 125 kronor, vadan totala driftkostnaden
uppginge till 645 kronor i månaden eller 13 öre per ton.

Av denna jämförelse framginge, att driftkostnaderna vid hus av C-typen
ställde sig så mycket billigare, att dessa avgjort måste vara att förorda,
örn anläggningskostnaden icke bleve alltför hög.

Jämförde man därefter alternativen C 1 och C 1 a, gjorde sig den synpunkten
osökt gällande, att silosväggarna av betongtegel enligt alternativ
C 1 mäste antagas hava större livslängd och tarva mindre underhåll än
silosväggarna av trä enligt alternativ C 1 a. Emellertid ansågc styrelsen
detta senare alternativ vara att fiiredraga dels på grund av att byggnads -

24

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

kostnaderna beräknades bliva omkring 143,000 kronor billigare än i förra
fallet, och dels emedan träväggarna i silos på grund av träets isoleringsförmåga
vore att föredraga framför betongväggar. För spannmålens förvaring
vore det nämligen av yttersta vikt, att risken för upphettning vid
stark solbestrålning och för kondensering av fuktigheten vid låg utetemperatur
i möjligaste mån borteliminerades genom användande av material
med god isoleringsförmåga.

Då det vore utrett, att ur hållbarhetssynpunkt inga betänkligheter mötte
mot användande av trä i silosväggarna med denna konstruktion, och då med
omsorgsfullt utförande och normalt underhåll en dylik silos med träväggar
kunde beräknas hava en livslängd av minst 50 år, ansåge styrelsen träet
som byggnadsmaterial i silosväggarna vara att föredraga, då det gällde
lagerhus med ett flertal mindre silos. Däremot hyste styrelsen betänkligheter
mot användande av trä i silosväggarna i alternativen A 1 och A 2,
där silos vore beräknade för en kapacitet av 500 ton, i vilket fall hållbarheten
av träväggar kunde ifrågasättas.

Då det vore avsett, att byggnaderna utvändigt skulle beklädas med eternit,
bleve brandrisken ytterst ringa, och möjligheter torde förefinnas att
nedbringa brandförsäkringspremierna för i lagerhusen förvarad spannmål
med 25 till 50 procent av de avgifter, som för närvarande utginge.

Enligt det alternativ, som enligt styrelsens mening borde ifrågakomma,
skulle anläggningskostnaderna för varje spannmålslagerhus uppgå till
422,500 kronor, vartill komme kostnaden för inköp av tomt. För värjo lagerhus
torde erfordras tomt med en areal av 2,300 kvill., och då tomtkostnaden
i genomsnitt icke torde överstiga 10 kronor per kvm., torde man
icke behöva räkna med högre tomtpris än 23,000 kronor för varje lagerhus,
varför totalkostnaden per lagerhus torde få beräknas till 445,500 kronor
eller i runt tal till 450,000 kronor.

Givetvis måste denna siffra få anses approximativ. Sålunda vore det
ju icke möjligt att närmare beräkna kostnaderna för grundläggning förrän
platserna för byggnaderna blivit bestämda. Styrelsen hade emellertid räknat
med genomsnittspris, och då de anbud, som läge till grund för beräkningarna
rörande byggnadskostnaderna, avgivits, utan att konkurrens
mellan olika anbudsgivare förelegat, vore det att förutsätta, att byggnadskostnaderna
skola kunna nedbringas under de angivna beloppen.

Vidare må nämnas, att Kalmar läns södra hushållningssällskap den 18
februari 1933 ingivit en skrift, vari framhållits önskemålet örn uppförande
av ett spannmålslagerhus i Kalmar.

Under hänvisning till mitt anförande vid behandlingen av frågan örn
behovet av ökade lagringsutrymmen samt med hänsyn till de förslag, jag
framställt rörande spannmålslagerhusfonden, finner jag mig lika med flertalet
av dem, som i ärendet yttrat sig, förhindrad tillstyrka, att staten nu
går i författning örn uppförande för egen räkning av nya spannmålslagerhus.
Jämväl ina erinras, att Kungl. Majit för att tillmötesgå framställning
från en jordbrukarsammanslutning till årets riksdag avlåtit förslag
örn försäljning av ett av statens nuvarande lagerhus. Då det torde ligga i
sakens natur, att nu gällande statliga reglering av priserna å brödspannmål
i framtiden kommer att upphöra, synes det mig vara bättre att hänvisa
lantmännen att själva driva lagerhusrörelse, än att staten utvidgar sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

25

egen lagerhusverksamhet, enär i förra fallet lagerhusen lättare kunna finna
användning för lagring jämväl av annat än brödspannmål.

4. Spannmålskreditfonden.

Gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålskreditfonden
äro meddelade i kungörelse den 12 september 1930 (nr 343) med
däri genom kungörelse den 14 juli 1932 (nr 365) gjorda ändringar samt
innebära, bland annat, följande.

Enligt 1 § i kungörelsen må för underlättande av inköp av vete eller råg,
som för förvaring i avvaktan å lämpligt försäljningstillfälle upplägges i
lagerhus eller annan lagerlokal, lån från spannmålskreditfonden kunna
beviljas ekonomisk förening utan personlig ansvarighet, i vars stadgar
finnas intagna i allt väsentligt samma bestämmelser, som föreskrivits beträffande
ekonomiska föreningar utan personlig ansvarighet, vilka önska
erhålla lån från spannmålslagerhusfonden. Där Kungl. Maj:t för särskilt
fall så medgiver, må lån från spannmålskreditfonden kunna beviljas jämväl
ekonomisk förening med begränsad personlig ansvarighet eller ekonomisk
förening, vars stadgar eljest icke överensstämma med de härom givna
föreskrifterna.

Lån från spannmålskreditfonden beviljas av riksbanken och meddelas i
form av kassakreditiv på viss tid, högst ett år (2 §).

I 3 § första stycket stadgas, att, örn lån beviljats förening, vilken enligt
föreskrift i stadgarna äger uppköpa spannmål allenast av medlemmar i
föreningen och för inköpt spannmål skall erlägga betalning sålunda, att
vid leveranstillfället betalas allenast viss andel av det marknadspris, som
gällt vid tiden för köpets avslutande, medan slutlikvid sker vid utgången
av löpande konsumtionsår och göres beroende av det genomsnittspris, som
ernåtts vid föreningens samtliga försäljningar av vete och råg under konsumtionsåret,
ej må av lånet vid någon tidpunkt utestå högre belopp än
som motsvarar 8/10 av det för samma tid bestämda värdet av i lagerhus
eller annan lagerlokal, vilken innehaves eller står under betryggande kontroll
av låntagaren, upplagd spannmål, varöver låntagaren äger förfoga.

Enligt 3 § andra stycket skall till säkerhet för lån till förening, som
äger uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningens medlemmar eller
erlägga betalning för inköpt spannmål efter annan grund än nyss angivits,
låntagaren upplåta panträtt i spannmål till så högt värde, att beloppet
av föreningens hos riksbanken utestående lån icke vid någon tidpunkt
överstiger 8/10 av värdet av den spannmål, som pantförskrivits såsom säkerhet
för lånet.

I tredje stycket av samma paragraf stadgas, att vid bestämmande av det
värde å spannmål, som i första och andra styckena avses, skall, där ej
Kungl. Majit annorlunda förordnar, lända till efterrättelse av riksbanken

26

Kungl. May.ts proposition nr 177.

senast fastställda pris å de slag av spannmål, som låneverksamlieten omfattar.
Fastställande av nu nämnda pris bör ske för viss period i enlighet
med vid periodens början gällande marknadsnotering.

Å utestående lån beräknas ränta efter 5 procent örn året. Särskild kreditivavgift
utgår ej (4 §).

Spannmålsnämnden bär anfört i huvudsak följande.

Det förefölle antagligt, att anspråken på spannmålskreditfonden under
innevarande konsumtionsår bomme att bliva högst betydliga. Nämnden
ifrågasatte därför, örn icke fonden borde tillföras ytterligare kapital. Det
syntes nämnden, att man härutinnan knappast borde räkna med ett lägre
belopp än 1,000,000 kronor. Hela fonden, som i så fall skulle komma att
uppgått till 3,500,000 kronor, skulle därefter, med nuvarande belåningsnormer,
ändock motsvara en belånad spannmålskvantitet av allenast ungefär
25,000 ton.

Den för närvarande gällande bestämmelsen, att — vad anginge lån till
förening, som ägde uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningens
medlemmar eller erlägga full betalning för inköpt spannmål — låntagaren
skulle upplåta panträtt i spannmålen hade i vissa fall visat sig medföra
svårigheter. För centralföreningarna syntes denna bestämmelse i allmänhet
medföra hinder för erhållande av lån, såvida de icke skapade ett
särskilt organ, som omhändertoge den belånade spannmålen. Nämnden ville
därför ifrågasätta, om icke staten skulle kunna på annat sätt skaffa sig
betryggande säkerhet för lån till centralföreningar och liknande jordbrukarföreningar.
I sådant hänseende ville nämnden föreslå tillämpningen
av en anordning av innebörd, att, så länge inlösningsgarantien för spannmål
till lastställda priser bestode, centrallörening och annan jordbrukarförening,
som kunde erhålla lån ur spaunmålskreditfonden och tillliandahölle
riksbanken upplysningar av natur att giva en fullständig bild av
föreningens ekonomiska ställning, finge — när riksbanken med hänsyn härtill
och eventuellt med hänsyn därjämte till erbjuden särskild säkerhet
funne tillfredsställande trygghet för lån föreligga — efter enahanda grunder,
som gällde för spannmålsförsäljningsförening, erhålla län ur spannmålskreditlånefonden
utan att för lånet upplåta panträtt i spannmålen.
Till stöd för den sålunda föreslagna anordningen åberopade nämnden, att
möjlighet och risk för en spekulativ spannmålshandel för närvarande knappast
förefunnes, så länge inlösningsgarantien till fastställda priser vore i
gällande kraft.

Beträffande lån från spannmålskreditfonden hade ursprungligen stadgats,
att å utestående lån skulle beräknas ränta efter vad fullmäktige i
riksbanken bestämde. Detta stadgande hade tillämpats så, att fullmäktige
för dylika lån debiterat ränta efter en räntesats lika med diskontot för
3-månadersväxlar. Den nuvarande bestämmelsen, att å utestående lån skulle
beräknas ränta efter 5 procent örn året, hade tillkommit efter beslut av
1932 års riksdag i enlighet med den av Kungl. Majit i ämnet avlåtna propositionen.
Vid propositionens avlåtande hade diskontoräntan varit 6
procent. Sedan ränteförhållandena numera blivit helt förändrade, syntes
det nämnden, som vore den för ifrågavarande lån för närvarande fastställda
räntesatsen alltför hög. Under nuvarande förhållanden, då riksbankens
diskonto endast uppginge till 3 V2 procent, kunde lån i riksbanken
å i statens lagerhus lagrad spannmål erhållas till denna räntesats. De jordbrukare,
vilka genom uppförande av lagerhus gjort en viss egen presta -

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

27

tion, borde icke ifråga om villkoren för spannmålens belåning vara sämre
ställda än de jordbrukare, som i samband med lagring i statens lagerhus
belånade sin spannmål i riksbanken. Då en maximering av räntan för lån
från spannmålskreditfonden av riksdagen ansetts kunna göras, vore det
enligt nämndens mening skäligt, att bestämmelsen örn räntan ändrades
sålunda, att ränta å utestående lån skulle beräknas efter gällande räntesats
för 3-månadersväxlar, dock efter högst 5 procent.

Lantbruksstyrelsen, som i nu ifrågavarande del endast yttrat sig i räntefrågan,
har anfört, att — örn också, enligt styrelsens förmenande, den säkerhet,
som staten hade i fråga örn lån, beviljade på i statens lagerhus inlagrad
spannmål, där panten kunde sägas vara i statens egen hand, vöre av
sådan art, att den ur rent ekonomiska synpunkter skulle kunna berättiga
till en särställning — styrelsen dock med hänsyn till spannmålskreditfondens
sylte funne spannmålsnämndens förslag vara beaktansvärt. Enligt
lantbruksstyrelsen förmenande borde emellertid, därest statsmakterna biträdde
nämndens förslag, samma räntebegränsning till högst 5 procent
tillämpas jämväl ifråga örn lån mot säkerhet av spannmål lagrad i statens
lagerhus.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava förklarat sig icke vilja motsätta
sig förslaget örn borttagande i den omfattning, spannmålsnämnden föreslagit
av kravet på pantsäkerhet. Förslaget örn den ändrade räntebestämmelsen
har tillstyrkts av fullmäktige. Då emellertid en ränteberäkning
enligt den av spannmålsnämnden föreslagna grunden skulle kunna medföra
ränteförlust för staten genom att riksgäldskontorets ränta för de medel,
som upplånades för spannmålskreditfonden, bleve högre än den ränta,
som utginge å från fonden utlämnade lån, och då vidare viss risk för staten
måste anses vara för handen vid utlåning från fonden, borde enligt
fullmäktiges mening minst 1/3 av anslagen till fonden utgå av andra statsinkomster
än lånemedel. Under denna förutsättning vore från fullmäktiges
sida ej något att erinra mot en ytterligare avsättning till fonden av
1,000,000 kronor i enlighet med vad spannmålsnämnden ifrågasatt.

Fullmäktige i riksbanken hava anfört, att, örn de nuvarande statliga åtgärderna
till stöd för spannmålsodlingen bibehölles, det enligt fullmäktiges
mening vore sannolikt, att anspråken på lån ur spannmålskreditfonden
komme att ökas, i all synnerhet örn lånevillkoren, exempelvis beträffande
räntan, gjordes gynnsammare. Fullmäktige huva vidare anfört:

Under budgetåret 1931/1932 beviljades ur fonden tre kreditiv å tillhopa
840,000 kronor. Den 31 december 1931 utestode å dylika kreditiv ett sammanlagt
belopp av 220,552 kronor 94 öre. Under budgetåret 1932/1933 hade
ur fonden kreditiv beviljats till fem föreningar å tillhopa 1,530,000 kronor.
Härav utestode den 31 december 1932 ett belopp av 1,179,347 kronor 85 öre.
Vid utgången av år 1932 vore två kreditiv praktiskt taget till fullo utnyttjade,
medan de övriga tagits i anspråk till endast respektive 74, 34 och
29 procent.

Fullmäktige ville till jämförelse nämna, att den 31 december 1932 ute
stöde 275 lån A tillhopa 1,850,490 kronor, som riksbanken beviljat mot sii -

28

Kunr/l. Majlis proposition nr 177.

kerhetav upplagsbevis ä spannmål, vilken lagrats antingen i statens lagerhus
eller i lagerhus inom Stockholms frihamn. Riksbanken hade också i
allt mera ökad omfattning medgivit rediskonteringsrätt åt centralkassor
loi joidbiukskredit för s. k. spannmålsväxlar, d. v. s. växlar, som grundaxle
sig på pantiörskrivning enligt 1924 års lag om viss panträtt i spann
mai Dylika rediskonteringskrediter uppginge vid 1933 års ingång till
1,1m,000 kronor och hade därefter ytterligare ökats.

Samtliga kreditiv, som hittills lämnats ur spannmålskreditfonden, hade
beviljats föreningar, som enligt sina stadgar ägde uppköpa spannmål uteslutande
av egna medlemmar med betalning vid leveranstillfället av
endast viss del av gällande marknadsvärde, och således utan panträtt i
spannmålen. Ansökning örn kreditiv ur fonden från förening, vars stadie
,ej ,innehållit nämnda föreskrifter och som sålunda skulle nödgats pantförskriva
spannmålen, hade ej inkommit.

Föreningar, som endast ägde rätt att uppköpa spannmål från egna
medlemmar och som därvid betalade endast en del av köpeskillingen, erbjöde
på grund av begränsningen av sin rörelse möjlighet till en fortlöpande
kontroll, som ej i lika hög grad skulle stå till buds i fråga örn föreningar
med flera rörelsegrenar, vilkas verksamhet omfattade jämväl
affarer nied andra än medlemmar. Givetvis bleve det svårt att bedöma
sistnämnda föreningars kreditvärdighet. Den av en dylik förening
ägda spannmålen utgjorde en tillgång, pa vilken, örn föreningens rörelse
voie omfattande, ett flertal fordringsägare förutom riksbanken komme
att göra anspråk i händelse av föreningens obestånd. Riskmomenten vid
en utlåning till sådana föreningar utan panträtt i spannmålen bleve därför
avsevärt större än i fråga örn föreningar, organiserade på samma sätt
sorn de, till vilka lån hittills lämnats utan panträtt. Ehuru enligt spannmålsnämndens
förslag den ifrågasatta anordningen med belåning utan
panträtt endast skulle tillämpas, så länge gällande inlösningsgaranti i
fråga örn spannmål ägde bestånd, syntes det fullmäktige med hänsyn till
vad nu anförts ej lämpligt att medgiva den föreslagna lättnaden.

Vad beträffade spannmålsnämndens förslag i räntefrågan bortsåge
nämnden först och främst ifrån att riksbanken i fråga örn lån mot
spannmål, lagrad i statens lagerhus, tillämpade lägre belåningskurs, än
sorn enligt Kungl. Maj ris bestämmande hittills gällt för lån ur spannmålskreditfonden.
Nämnden bortsåge emellertid även ifrån att förstnämnda
lån på grund av panträtt i spannmålen bankmässigt sätt erbjöde
större säkerhet för långivaren oell att de därtill enligt gängse kreditgivningsprinciper
på grund av sin kortfristighet borde betinga lägre
ränta. I fråga örn lån mot spannmål i statens lagerhus vore nämligen
löptiden tre månader, ehuru efter ansökan omsättning brukade medgivas
intill konsumtionsårets utgång. För lån ur spannmålskreditfonden kunde
kredittiden uppgå till ett helt år. Slutligen kunde gentemot nämnden
även framhållas, att. när räntan sattes lika med nämnda växeldiskonto,
detta ju kunde medföra, att räntan bleve högre än 5 procent.

Vissa skäl, framför allt jordbrukets svårigheter, kunde emellertid anses
tala för ett likställande i ränteavseende av berörda två lånefonder.

Då de medel, som tillfördes spannmålskreditfonden, av staten erhölles
genom upplåning, syntes den naturliga utgångspunkten för räntans beräkning
vara en räntesats lika med vad staten finge betala för sin upplåning
med ett tillägg, som täckte fondens förvaltningskostnader, vilka
nu inginge i riksbankens förvaltningskostnader, samt kreditrisken. Å
den fonderade statsskulden utgjorde den effektiva medelräntefoten under

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

budgetåret 1931/1932 4.to procent. Motsvarande räntefot å under nämnda
budgetår försålda statsobligationer hade uppgått till 4.52 procent.

Fullmäktige ville förorda, att en fast ränta fortfarande finge tillämpas
för lån ur spannmålskreditfonden oell att denna fastställdes med hänsyn
till kostnaderna för statens upplåning. Örn man med beaktande av jordbrukets
tryckta läge ville bortse från förvaltningskostnader och riskpremie,
skulle sålunda med hänsyn till vad nyss nämnts örn kostnaderna
för statens upplåning räntan för innevarande budgetår lämpligen kunna
hava fastställts till 4 lA procent.

Såsom spannmålsnämnden anfört torde den i 3 § andra stycket av kun- Departement
görelsen rörande spannmålskreditfonden intagna bestämmelsen, att för- chefen.
eningar av där avsedd typ skola — till skillnad från de i paragrafens
första stycke avsedda föreningar — till säkerhet för lån ur sagda fond
upplåta panträtt i spannmål, i allmänhet medföra hinder för dem att erhålla
lån. Då de själva disponera de lagerlokaler, vari spannmålen är
upplagd, kan någon panträtt i spannmålen icke upplåtas med mindre särskilt
organ tillskapas såsom pantvårdare. Dylik anordning möter emellertid
ganska stora praktiska svårigheter att genomföra. Lika med
spannmålsnämnden och fullmäktige i riksgäldskontoret finner jag mig
— särskilt med hänsyn till önskemålet att underlätta för centralföreningarna
att driva lagerhusrörelse med spannmål — böra ifrågasätta en tillfällig
eftergift beträffande berörda fordran på pantsäkerhet. Så länge
inlösningsgaranti för spannmål till fastställda priser består, synes någon
större risk härför ej föreligga. På sätt spannmålsnämnden föreslagit
torde den låntagande föreningen i dylikt fall böra tillförbindas att på
bestämda tider lämna riksbanken erforderliga uppgifter rörande föreningens
ekonomiska ställning. Att märka är även, att låntagande förening
enligt 8 § i berörda kungörelse såsom villkor för lånet skall förbinda
sig att icke utan riksbankens medgivande till annan upplåta panträtt i
spannmål, som finnes upplagd i den lagerlokal, varom är fråga. Jag tillstyrker
därför, att hos riksdagen äskas bemyndigande för Kungl. Majit
att, då skäl därtill äro och efter i varje fall av Kungl. Majit företagen prövning,
lämna medgivande därtill, att jämväl förening, som äger uppköpa
spannmål av andra än föreningens medlemmar eller erlägga full betalning
för inköpt spannmål redan vid leveranstillfället, må erhålla lån
från spannmålskreditfonden enligt bestämmelserna i första stycket av
sagda 3 §. Dylikt medgivande torde emellertid icke böra lämnas för
längre tid än intill den 1 september 1934.

Beträffande räntan å lån från spannmålskreditfonden må erinras, att
fjolårets riksdag, i enlighet med av Kungl. Majit efter framställningar
från jordbrukarliåll framlagt förslag, uttalade sig för övergång till en
fast räntesats, vilken tillsvidare bestämdes till 5 procent. Lika med
riksbanksfullmäktige finner jag tillräckliga skill ej föreligga för ett frångående
av denna form för räntans bestämmande. Fondens kapital utgöres
av lånemedel, som anvisats såsom kapitalökningsanslag å hudge -

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

ten. Även ur låntagarnas synpunkt torde det, om saken ses på längre
sikt, vara en viss trygghet med en för varje lån fast räntesats. Att
denna bör kunna för skilda perioder, under hänsynstagande till statens
upplåningsränta, fastställas olika, förutsattes vid frågans behandling
förra året. I nära anslutning till vad riksbanksfullmäktige härom nu
anfört, vill jag förorda, att räntefoten för lån, som under visst konsumtionsår
beviljas från fonden, fastställes med hänsyn till statens egen upplåningsränta.
Med tillämpande av denna princip torde räntan å nya lån
från fonden kunna nedsättas till 4.5 procent. Jag tillstyrker alltså ändring
av 4 § i gällande villkor och bestämmelser för lån från spannmålskreditfonden
av innebörd, att å lån, som från fonden utlämnas för tiden efter
den 31 augusti 1933, skall beräknas ränta efter en fast räntefot, som för
vart konsumtionsår bestämmes av fullmäktige i riksbanken med hänsyn
tagen till kostnaderna för statens upplåning.

Därest riksdagen ej bar något att erinra mot de av mig i avseende å
spannmålskreditfonden sålunda tillstyrkta förslagen, torde det ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda härav föranledda författningsbestämmelser.

Vad slutligen angår frågan örn kapitalökning för förevarande fond,
som nu uppgår till 2,500,000 kronor, framgår av riksbanksfullmäktiges
utlåtande, att beviljade kreditiv utgjort sammanlagt 840,000 kronor under
budgetåret 1931/1932 och 1,530,000 kronor under innevarande budgetår.
Enär anledning finnes antaga, att utlåningen under nästa budgetår
kommer att avsevärt ökas, synes det mig nödvändigt att tillföra fonden
kapitalökning. I dylikt syfte vill jag, efter att härom hava samrått med
chefen för finansdepartementet, föreslå, att för budgetåret 1933/1934 måtte
anvisas ett kapitalökningsanslag av 500,000 kronor, att i sin helhet utgå
av lånemedel.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t
måtte föreslå riksdagen att 1 2 3

1) godkänna av mig tillstyrkta förslag i avseende å
villkoren och bestämmelserna för lån från spannmålslagerhusfonden
och spannmålskreditfonden;

2) såsom kapitalökning för spannmålslagerhusfonden
anvisa för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för
kapitalökning, Statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag
av 1,000,000 kronor, därav 850,000 kronor
att utgå av lånemedel;

3) såsom kapitalökning för spannmålskreditfonden
anvisa för budgetåret 1933/1934 under Utgifter för kapitalökning,
Statens utlåningsfonder, ett reservationsanslag
av 500,000 kronor, att utgå av lånemedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 177.

31

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Joh:s Thygesen.