Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

1

Nr 169.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående riktlinjer för det
sätt, varpå statsmyndigheter och statstjänstemän skola hava
att utanordna medel till kommuner och landsting; given Stockholms
slott den 24 februari 1933.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed lämna riksdagen
tillfälle att avgiva yttrande över de av föredragande departementschefen
angivna riktlinjerna för det sätt, varpå statsmyndigheter och statstjänstemän
skola hava att utanordna medel till kommuner och landsting.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga örn åläggande för statsmyndigheter och statstjänstemän att
vid utanordnande av medel till kommun och landsting anlita postgirorörelsen
och, i anslutning härtill, örn skyldighet för dessa att öppna postgirokonto.

Föredraganden anför därvid följande:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 169.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

I länsstyrelsernas åligganden ingår att till kommunerna utbetala medel
av skilda slag, såsom statsbidrag och dyrtidstillägg till avlönande av
folkskollärare, statsbidrag till anordnande av undervisning i slöjd, bidrag
från kyrkofonden till avlönande av prästerskapet, skatteutjämningsmedel
m. m. Till kommuner utgå vidare bidrag från socialstyrelsen till alkoholistvård
och arbetsförmedling, från medicinalstyrelsen till viss sjukvård
och från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till vägväsendet, varjämte
från statskontoret utanordnas vissa ersättningar och bidrag. Vidare
inflyta till kommunerna handräckningsmedel från landsfiskal eller
uppbördsman i stad.

Länsstyrelserna, vilka sålunda ombesörja utbetalningen till kommunerna
av högst avsevärda belopp, äro emellertid icke skyldiga att i sina räkenskaper
upplägga särskilt konto för varje kommun. Endast i fråga örn
väghållningsdistrikten föreligger skyldighet till specificerad bokföring
av sådan art. I § 15 kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter
angående medelsförvaltningen i länen, vilken författning reglerar
hithörande förhållanden, stadgas beträffande bokföringen av utbetalningar
till kommunerna endast, att särskilda konti böra uppläggas, då så
anses erforderligt. Vid sådant förhållande är en kommunal revisor, därest
han önskar erhålla uppgift örn vilka medel som av vederbörande länsstyrelse
under viss tid utbetalats till kommun, hänvisad till att begära tidsödande
undersökning i länsstyrelsens räkenskaper eller i de avskrifter
därav, som förvaras hos riksräkenskapsverket.

I fråga örn sättet för utbetalning av medel från länsstyrelserna gäller
enligt § 35 nyssnämnda kungörelse följande. I de fall, då utbetalningar
skola äga rum till personer, vilka infinna sig hos länsstyrelsen för erhållande
av likvid, skall sådan ske genom utlämnande, mot kvitto, av check,
utställd å riksbanken. I övriga fall, vilka här kunna vara av intresse,
skall likviden verkställas medelst postanvisning, såvitt detta med hänsyn
till beloppets storlek kan ske, men eljest genom en å riksbanken utställd
check, som tillställes vederbörande i rekommenderat brev. Sålunda utfärdade
postanvisningar skola vid avlämnandet till postkontoret likvideras
medelst en å riksbanken utställd check. Därest emellertid person,
till vilken check bör utställas, är bosatt å ort, där bankinrättning eller
filial av sådan icke finnes, eller då i särskilt fall sådant finnes vara
för åstadkommande av skyndsam likvid erforderligt, må checken ställas
till riksbankens order och överlämnas till riksbanken, som ombesörjer, att
medlen komma vederbörande tillhanda.

I skrivelse den 16 juni 1926 har riksräkenskapsverket anhållit, att Kungl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder i syfte att statsmyndigheternas utbetalningar
av medel till kommunerna måtte verkställas genom medlens insättande å
postgirokonto för vederbörande kommun. Efter att hava omnämnt, bland
annat, att ämbetsverket icke utan allt för tidsödande arbete kunnat till -

3

Kungl. May.ts proposition nr 169.

handahålla revisor i kommun begärt kontoutdrag över alia av vederbörande
länsstyrelse under då sistförflutna tioårsperiod till kommunen utanordnade
medel, anför ämbetsverket:

»Med hänsyn till de betydande belopp, som kommunerna erhålla från
länsstyrelserna och övriga statsmyndigheter i form av statsbidrag eller
eljest, måste det anses vara av grundläggande betydelse för den kornmiinåla
revisionen att erhålla tillförlitliga uppgifter örn de medel, som i sadant
hänseende utbetalats. Även må framhållas, att det för staten är av
särskilt intresse, att garantier skapas för att de bidrag, som av stadsmedel
anvisats åt kommunerna, verkligen komma avsedda ändamål till godo
och icke disponeras av obehöriga. Riksräkenskapsverket finnér därför
nödvändigt, att åtgärder vidtagas, som bereda kommunerna möjlighet till
kontroll, att medel av ifrågavarande art tagas till uppbörd i kommunernas
räkenskaper. Detta gäller icke blott medel, som länsstyrelserna utbetala
till kommunerna, utan samtliga medel, vilka statsmyndighet eller
statstjänstemän å tjänstens vägnar översända, t. ex. handräckmngsmedel,
som tillställas kommun av landsfiskal etc.

Vid övervägandet av huru denna fråga lämpligen bör ordnas, har riksräkenskapsverket
kommit till den åsikten, att den effektivaste kontrollen
och på samma gång den enklaste att genomföra skulle åvagabrmgas,
därest föreskrift meddelades, att statsmyndigheterna vid utbetalningar avmedel
till kommunala myndigheter alltid skola insätta medlen a postgirokonto
för kommunerna. Såsom en följd härav skulle kommunerna
vara skyldiga att öppna sådana konti.»

Även riksdagens år 1928 församlade revisorer hava upptagit till behandling
spörsmålet örn förbättrad kontroll över de medel, som genom olika
statsmyndigheter tillställas kommunerna (Revisorernas berättelse, Del T
sid. lil). Revisorerna hava därvid framhållit i huvudsak enahanda synpunkter
i frågan som riksräkenskapsverket. Enligt revisorernas förmenande
kunde måhända den erforderliga kontrollen vinnas därigenom, att föreskrift
meddelades om att statsmyndigheterna vid utbetalningar av medel
till kommunala myndigheter skulle insätta medlen å postgirokonto för
kommunerna. Dessa skulle — erinra revisorerna såsom en följd däiav
vara skyldiga att öppna sådana konti. Det syntes revisorerna önskvärt,
att en närmare undersökning företoges, huruvida nu antydda förfarande
kunde vara ändamålsenligt och i övrigt lämpligt. Vid en dylik undersökning
syntes emellertid även andra sätt för ernående av den åsyftade kontrollen
böra övervägas.

Statsutskottet vid 1929 års riksdag erinrade i sitt utlåtande i anledning
av revisorernas berättelse (nr 94, punkt 15) örn riksräkenskapsverkets för -utberörda framställning och uttalade sig för att den av revisorerna och
riksräkenskapsverket upptagna frågan borde bliva föremål för närmare
utredning och att åtgärder snarast möjligt borde vidtagas för ernående
av en förbättrad kontroll i fråga om nämnda medel. Då emellertid spärs
målet syntes vara föremål för övervägande, ansåg utskottet sig icke böra
för det dåvarande påkalla någon åtgärd från riksdagens sida. Utskotts
utlåtandet i denna punkt Indes av riksdagens kamrar till handlingarna.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Såväl riksräkenskapsverket som statsrevisorerna hava framhållit, att
då den föreslagna insättningen å postgirokonto endast vore avsedd såsom
ett kontrollmoment, något hinder icke borde förefinnas för kommunerna
att sedermera göra medlen räntebärande genom att insätta dem i
bankinrättning.

Över riksräkenskapsverkets förslag laiva samtliga länsstyrelser avgivit
utlåtande efter att hava berett vederbörande kommuner tillfälle att yttra
sig i ärendet. Utlåtanden över förslaget hava vidare avgivits av styrelserna
för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och
svenska landstingsförbundet. Därjämte har byråchefen i generalpoststyrelsen
J. Döss inkommit med en skrift i ärendet.

Av länsstyrelserna hava aderton tillstyrkt riksräkenskapsverkets förslag
eller förklarat sig intet hava att erinra däremot. Flera länsstyrelser
hava såsom sin åsikt uttalat, att förslaget vore väl ägnat att åstadkomma
förbättrad kontroll beträffande den kommunala medelsförvaltningen. Jämväl
styrelserna för svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund hava förordat berörda förslag.

Sex länsstyrelser hava ställt sig tveksamma till förslaget eller avstyrkt
detsamma.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda, att även örn förande
hos länsstyrelse av särskilda konti, vari de till respektive kommuner utbetalda
medlen sammanfördes, skulle kräva något ökat arbete, kostnaden
härför icke syntes bliva betydlig, för den händelse arbetet utfördes samtidigt
med utanordningens införande i landskontorets utgifts journal; avskrift
av kommuns konto borde sedan årsvis tillställas vederbörande revisorer.
Beträffande övriga medel, vilka av statstjänstemän å tjänstens
vägnar översändes till kommun, t. ex. handräckningsmedel, borde likaledes
årsuppgifter tillställas revisorerna. Länsstyrelsen ställde sig tveksam,
huruvida genom anlitande av postgirorörelsen för utbetalningar till
kommunerna bättre kontroll skulle kunna åstadkommas. Innan postgirorörelsen
utsträcktes att omfatta kommunernas medelsförvaltning i sådan
omfattning, som föreslagits, syntes enligt länsstyrelsens förmenande möjligheten
och lämpligheten av att i ökad omfattning använda postgirorörelsen
för den statliga medelsförvaltningen böra komma under provning.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län förklarar, att den önskvärda kontrollen
helst borde anordnas genom obligatoriska uppgifter till vederbörande revisorer
beträffande under nästföregående år från länsstyrelsen utanordnade
medel. Därest emellertid denna väg icke skulle befinnas framkomlig,
funne sig länsstyrelsen böra tillstyrka riksräkenskapsverkets förslag.

Länsstyrelsen i örebro län, som även delade riksräkenskapsverkets åsikt
örn nödvändigheten av förbättrad kontroll å ifrågavarande område, uttalar,
att från länsstyrelsens synpunkt intet vore att erinra mot att statliga
bidrag tillfördes kommunerna över postgiro. Länsstyrelsen ifråga -

Kungl. Majlis proposition nr 169.

a

sätter emellertid, huruvida utbetaluingen över postgiro bör göras obligatorisk.
Skulle bidragen i enlighet med riksräkenskapsverkets förslag
alltid först insättas å postgirokonto, komme detta nämligen att innebära
försening beträffande medlens insättande i bank. Frånsett detta kunde
det antagas, att de kommunala myndigheterna skulle finna utanordningen
över postgiro föranleda ganska mycket onödigt besvär. Kommunerna
borde därför lämnas valfrihet att bestämma, örn de önskade erhålla utbetalningarna
över postgiro eller medlen insatta direkt i bank.

Länsstyrelsen i Jämlands län uttalar, att det av riksräkenskapsverket
framlagda förslaget skulle medföra förbättring av kontrollen över den
kommunala medelsförvaltningen, men att detsamma vöre behäftat med
vissa olägenheter. För närvarande syntes man därför böra inskränka sig
till föreskrift därom, att utbetalningar från länstyrelser och övriga statsmyndigheter
skulle efter vederbörande kommuns eget val verkställas antingen
genom insättning å postgirokonto eller medelst check, dragen å uppgiven
bankinrättning. Därest utbetalningarna alltid måste verkställås
över postgiro, skulle nämligen några dagar gå förlorade, en försening,
som ofta kunde komma att vålla olägenhet för de tjänstemän, som vore
beroende av lönernas utbetalande viss dag, varjämte ränteförlust skulle
åsamkas kommunen.

Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar, att kontroll över den kommunala
medelsförvaltningen lätt nog kunde åstadkommas i anslutning till
nu gällande författningsbestämmelser. Det syntes böra tagas under övervägande,
huruvida tillräckliga skäl verkligen vore för handen att stadga
insättning å postgirokonto såsom det enda sättet för utbetalning av statsmedel
till kommun. Ä ena sidan skulle detta enligt länsstyrelsens förmenande
för kommunerna i kanske icke så få fall bliva obekvämt, medan
å andra sidan varje möjlighet till undantag från ett sådant utbetalningssätt
skulle förringa det därmed åsyftade kontrollvärdet. För att nå detta
värde syntes dessutom böra förutsättas, att respektive kommunala postgirokonti
spärrades för alla andra insättningar än sådana av statsmedel.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län vitsordar, att en ökad möjlighet till
kontroll å kommunernas uppbörd vore av behovet påkallat samt att det
icke kunde bestridas, att riksräkenskapsverkets förslag innebure ökad
möjlighet härutinnan. En sådan möjlighet, innebärande ett enklare förfarande
och mindre omgång, syntes emellertid enligt länsstyrelsens förmenande
kunna beredas därigenom, att länsstyrelserna ålades skyldighet
att varje gång medel översändes till något kommunalt organ lämna kommunernas
revisorer meddelande därom.

Styrelsen för svenska landstingsförbundet anser, att samma kontroll
som möjliggjordes genom den av riksräkenskapsverket föreslagna reformen
kunde vinnas därigenom, att statsmyndighet samtidigt med översändande
av statsbidrag till kommunalt organ därom underrättade kommunens
centrala finansorgan, d. v. s. förvaltningsutskottet, drätselkammaren

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

eller kommunalnämnden. Detta system syntes erbjuda vissa fördelar utöver
det av riksräkensbapsverket förordade. Styrelsen tillstyrkte visserligen
bifall till riksräkenskapsverkets förslag, men ville föreslå, att samtidigt
därmed prövades .systemet med underrättelse till kommunens centrala
finansorgan, så snart statsbidrag översändes till annan kommunal
styrelse.

Av de omkring 1,150 landskommuner oell städer, som inkommit med
yttranden över riksräkenskapsverkets förslag, hava närmare 800 förklarat
sig tillstyrka förslaget, medan omkring 350 ställt sig avvisande mot detsamma.
Därjämte hava omkring 150 huvudsakligen smärre kommuner
förklarat sig avstå från att taga ställning till frågan.

Vissa kommuner hava som skäl för sitt avstyrkande anfört, att den
nuvarande ordningen för utbetalning av medel till kommunerna i det
stora hela visat sig tillfredsställande och borde bibehållas. Föreskrift syntes
emellertid böra meddelas örn skyldighet för länsstyrelserna att upplägga
särskilt konto för varje kommun. I anslutning därtill syntes länsstyrelserna
böra åläggas att för varje år lämna vederbörande kommunala
revisorer meddelande örn verkställda utbetalningar till kommun. Några
kommuner hava framhållit, att det vore lättare för dem att komma i förbindelse
med vederbörande länsstyrelse för erhållande av informationer
rörande till kommun utanordnade medel än med postgirokontoret, varför
den föreslagna reformen endast skulle komma att försvåra möjligheterna
för revisorerna att kontrollera riktigheten av kommunens räkenskaper,
Åtskilliga mindre kommuner hava förklarat, att skyldighet för dem att
öppna postgirokonti endast skulle komma att vålla besvär utan motsvarande
fördel, då endast ett eller annat statsbidrag varje år erhölles, åtminstone
vad beträffar den borgerliga kommunen. Andra hava som skäl
för sitt avstyrkande av förslaget anfört, att dess genomförande skulle
innebära ett visst intrång i den kommunala självbestämmanderätten.
Fruktan för att anlitandet av postgirorörelsen vid utanordnande av bidragen
till kommunerna kunde medföra tidsutdräkt har föranlett en del
kommuner att ställa sig avvisande till förslaget; i några yttranden har
hänvisats till att närmaste postanstalt, där medlen kunde utbetalas, vore
belägen på långt avstånd från kassaförvaltarens bostad. Vissa kommuner
hava intagit enahanda ståndpunkt till förslaget med hänsyn till att
förlust befarades uppkomma därigenom, att medlen icke omedelbart kunde
göras räntebärande i bank.

De kommuner, som avstyrkt riksräkenskapsverkets förslag, äro i regel
små med föga utvecklad medelsförvaltning. Nära nog samtliga städer,
som yttrat sig i ärendet, och de flesta större landskommuner hava däremot
ställt sig välvilliga till förslaget. Åtskilliga kommuner, som vid
yttrandets avgivande redan anlitat postgirorörelsen för sin medelsförvaltning,
hava förklarat sig synnerligen tillfredsställda därmed.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

Ett spörsmål, som berörts i åtskilliga yttranden, är frågan, huruvida
kommun bör hava ett eller flera postgirokonti. För kommuner, som centraliserat
såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunens hela penningrörelse
till en enda kassa, omhänderhavd av kommunalnämnden, drätselkammaren
eller landstingets förvaltningsutskott, erfordras givetvis
icke mer än ett enda postgirokonto. Som regel är dock kassaförvaltningen
decentraliserad med särskilda kassor för kommunalnämnd, fattigvårdsstyrelse,
barnavårdsnämnd, folkskolestyrelse etc. ävensom för kyrkoråd
och skolråd. De yttranden, som beröra frågan, huruvida flera konti böra
öppnas för varje kommun, utgå i allmänhet från att så bör ske. Några
smärre kommuner, vilka avstyrkt riksräkenskapsverkets förslag, hava
som skäl härför åberopat, att vid bifall till förslaget kommunen skulle
''bliva nödsakad hava flera konti med påföljd, att ofta blott en, ibland
ingen inbetalning örn året skulle förekomma å visst konto. Endast en
länsstyrelse, i Malmöhus län, finner det ur kontrollsynpunkt lämpligast,
att allenast ett konto upplägges för varje kommun, samt anför att det
givetvis bör åligga de utbetalande myndigheterna att till förekommande
av förväxlingar noggrant och tydligt angiva arten av de medel, som
överlämnas. Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att ett konto öppnas
för församlingen och ett för den borgerliga kommunen.

I skrivelse den 5 mars 1931 hava kyrkoherdarna E. Malmeström och E.
Thegelström hemställt, bland annat, att länsstyrelserna måtte åläggas dels
att utbetala skoldistrikten tillkommande statsbidrag medelst »postcheck»
eller över postgiro, dels ock att årligen till vederbörande skolråd översända
reversal över samtliga under föregående år till skoldistriktet utanordnade
medel. Denna framställning berör sålunda, ehuru endast beträffande
en kommunal förvaltningsgren, samma spörsmål, som här förut
behandlats.

över framställningen hava utlåtanden avgivits av samtliga länsstyrelser
ävensom av riksräkenskapsverket och statskontoret.

De flesta länsstyrelser hava icke i sina utlåtanden närmare ingått på
frågan, vilket sätt för utbetalningen av statsmedel vore att föredraga.
Länsstyrelserna i Jönköpings och i Kristianstads län hava emellertid på
det livligaste tillstyrkt förslaget, att nu ifrågavarande medel skulle av
länsstyrelserna utbetalas medelst insättning å postgirokonto för vederbörande
skoldistrikts räkning, samt framhålla, att en sådan anordning
skulle medföra lättnad för länsstyrelserna i deras arbetsbörda. Även
länsstyrelsen i Värmlands län anser lämplighetsskäl tala för att medlen
i fråga städse böra utanordnas över postgiro. Några länsstyrelser hava
meddelat, att de redan anlita postgirorörelscn för utbetalningar av nu
förevarande slag, vanligen dock först efter framställning därom av mottagaren.
Endast länsstyrelserna i Hallands och i Jämtlands län ställa

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

sig direkt avvisande mot att föreskrift meddelas örn skyldighet att anlita
postgirorörelsen för ifrågavarande utbetalningar.

Framställningen örn åläggande för länsstyrelserna att vid tiden för den
kommunala revisionen tillhandahålla revisorerna förteckning över till
vederbörande skoldistrikt verkställda utbetalningar under nästförflutna
år har tillstyrkts av ett tiotal länsstyrelser, därvid från flera håll erinrats
örn att samma skäl kunde tala för att liknande meddelanden tillställdes
revisorerna i andra kommunala kassor. Övriga länsstyrelser hava avstyrkt
framställningen och därvid i regel framhållit, att det ifrågasatta
åläggandet skulle i väsentlig grad öka landskontorens arbetsbörda. Länsstyrelsen
i Stockholms län anför, att frågan sammanhängde med spörsmålet
örn kontrollen över den kommunala medelsförvaltningen, vilket spörsmål
lämpligen borde bedömas som en helhet. Länsstyrelserna i Jönköpings,
Kristianstads och Gävleborgs län framhålla, att frågan örn ernående av
en effektiv kontroll lättast kunde lösas genom anlitande av postgirorörelsen.

Riksräkenskapsverket har i sitt utlåtande endast hänvisat till ämbetsverkets
förutnämnda skrivelse den 16 juni 1926.

Statskontoret anför, att med hänsyn till den betydande fördel i kontrollhänseende,
som utbetalning medelst postgiro förde med sig, statskontoret
måste finna det i hög grad önskvärt, att sådana anordningar vidtoges,
att vid utbetalning av statsbidrag till landets kommuner postgirot allmänt
komme till användning. Vad anginge frågan örn årliga uppgifter
för underlättande av den kommunala revisionen vore statskontoret av den
uppfattningen, att dylika uppgifter såvitt möjligt borde lämnas av statsmyndigheterna
rörande verkställda utbetalningar. Med hänsyn till länsstyrelsernas
personalbestånd mötte dock ofta svårigheter härutinnan.
Skulle emellertid postgirot obligatoriskt komma till användning vid utbetalning
av statsbidrag, syntes dock uppgifter av berörda art icke behövliga,
då ju postgirokontoret kunde till kommunerna lämna erforderliga
kontrolluppgifter.

Det må även erinras örn att i motion till 1932 års riksdag, 11:410, förslag
väcktes örn att länsstyrelserna och andra myndigheter, som verkställa
utbetalning av bidrag av statsmedel, måtte åläggas att i början av
varje år till bidragets mottagare översända en sammanställning över vad
som utanordnats till vederbörande under det sist förflutna kalenderåret.

Andra kammarens andra tillfälliga utskott anförde i utlåtande nr 4 —
efter att hava refererat riksräkenskapsverkets förutnämnda skrivelse av
den 16 juni 1926 samt riksdagens revisorers förberörda uttalande — bland
annat, att utskottet ville i likhet med 1929 års statsutskott understryka
betydelsen av att spörsmålet örn bättre kontroll å statsbidragen till kommunerna
m. m. snarast bringades till sin lösning. Vid det förhållandet,
att utredning påginge, ansåge sig utskottet, som livligt hoppades, att pro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 169. 9

position i ämnet skulle kunna avlåtas till 1933 års riksdag, ej kunna tillstyrka
motionen.

I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen icke till
någon andra kammarens åtgärd.

Vidare må nämnas, att med anledning av Kungl. Maj:ts beslut den 4
december 1930 utredning verkställts av generalpoststyrelsen i samverkan
med representanter för statskontoret, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen
i Stockholms län samt efter samråd med fullmäktige i riksbanken
i syfte att utröna möjligheten och lämpligheten av att kunna i ökad omfattning
använda postgirorörelsen för den statliga medelsförvaltningen
samt för inbetalningar till respektive utbetalningar från statliga verk och
institutioner. De av ämbetsverken utsedda representanterna hava i skrivelse
den 1 juli 1932 med yttrande och förslag i ämnet funnit angeläget,
att de av riksräkenskapsverket i förutnämnda skrivelse och av statskontoret
i nyssberörda utlåtande framförda synpunkterna snarast möjligt
vunne beaktande.

De grundläggande bestämmelserna örn postgirorörelsen återfinnas i förordningen
i ämnet den 11 juli 1924 (nr 378). Denna rörelse innebär i korthet,
att postverket å för ändamålet inrättade konti mottager insättningar
såväl av kontots innehavare som av andra för innehavarens räkning
ävensom från samma konti på innehavarens order verkställer girering,
d. v. s. överföring till annat postgirokonto, eller kontant utbetalning. De
fasta postanstalterna samt i viss utsträckning lantbrevbärarna och postombuden
förmedla in- och utbetalningar för postgirorörelsen, men själva
bokföringen är centraliserad till en avdelning i generalpoststyrelsen, postgirokontoret.

Den, som önskar erhålla postgirokonto, har att inbetala visst grundbelopp,
som han äger återbekomma efter kontots upphörande. Generalpoststyrelsen
må dock, där sådant med hänsyn till kontots allmännyttiga ändamål
prövas skäligt, medgiva befrielse från erläggande av dylikt belopp.
Med stöd härav har styrelsen genom beslut den 17 juni 1932 från erläggande
av sådant grundbelopp befriat, bland andra, kommuner, kommunala
och kyrkliga institutioner samt landsting.

Givna uppdrag utföras synnerligen snabbt av postgirokontoret. Sålunda
bokföras och expedieras inbetalningar, som inkommit till postgirokontoret
på morgonen, redan samma dag. För inbetalning å ett konto utgår
ingen avgift, därest, såsom i nu ifrågavarande fall, inbetalningen
verkställes av tjänstebrevsberättigad person eller myndighet. Eljest utgör
avgiften 10 öre för belopp av högst 50 kronor och 20 öre för högre
belopp. För girering utgår ingen avgift.

Uttag från postgirokonto kan ske antingen kontant genom förmedling
av postanstalt eller ock genom girering. Kontant utbetalning till kontoinnehavaren
själv verkställes kostnadsfritt, men eljest utgår viss mindre

Bihang till riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 109. 2

10

Departements

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

avgift, nämligen dels en grundavgift av 5 öre och dels en tilläggsavgift
av 2 öre för varje påbörjat hundratal kronor av det belopp, som utbetalas.
Där ett belopp skall utbetalas genom postanstalt, som deltager i
utväxlingen av telegrampostanvisningar, kan kontoinnehavaren i
brådskande fall begära, att postgirokontoret lämnar telegrafiskt utbetalningsbemyndigande.

Postgirokontoret utfärdar och tillställer kontoinnehavaren ett kontoutdrag
för varje dag dennes konto undergått förändring. Såsom bilagor till
kontoutdraget fogas kupongerna till de inbetalnings-, giro- eller utbetalningskort
m. m., på grund av vilka inbetalning eller utbetalning skett.
Det åligger vidare postgirokontoret att före januari månads utgång varje
år tillställa kontoinnehavaren besked rörande kontots ställning vid utgången
av nästföregående år.

Jämlikt kungörelse den 30 december 1932 (nr 595) skall kontoinnehavare
tills vidare icke gottgöras ränta å medel, som innestå å postgirokonto.

Såsom av det anförda framgår, äro i det närmaste alla de statliga och
kommunala myndigheter, som avgivit yttrande i frågan, ense örn att med
nu gällande bestämmelser på förevarande område svårighet möter att utöva
en effektiv kontroll däröver att av myndighet utanordnade medel
verkligen komma vederbörande kommun till godo samt tagas till uppbörd
i kommunens räkenskaper. Det torde sålunda vara uppenbart, att
här föreligger ett missförhållande, som med det snaraste torde böra avhjälpas.
Länsstyrelserna, vilka till huvudsaklig del verkställa ifrågavarande
utbetalningar, hava även baft sin uppmärksamhet riktad på att
finna en tillfredsställande lösning av spörsmålet och i åtskilliga fall hava
försök gjorts att åstadkomma förbättrade möjligheter för vederbörande
revisorer att tillförlitligt granska kommunens räkenskaper i vad avser
bidrag, som av länsstyrelsen utanordnats. Sålunda torde numera som
regel besked lämnas revisor, därest framställning därom göres, rörande
under visst år eller annan angiven tidrymd till kommunal kassa från
länsstyrelsen utanordnade medel. Man torde emellertid få utgå från
att flertalet revisorer underlåta att göra dylik framställning.

Då det gällt att söka finna ett medel för åstadkommande av förbättrad
kontroll å förevarande område, hava huvudsakligen två utvägar varit
föremål för övervägande.

Den närmast till hands liggande möjligheten torde vara, att den utbetalande
myndigheten ålägges att årligen före revisionens början inom
kommun tillställa revisorerna uppgift örn vilka medel som under föregående
år utanordnats till den ifrågavarande kommunala kassan. Det torde
icke kunna bestridas, att en föreskrift härom skulle medföra en för
kommunerna tillfredsställande lösning av frågan. Enligt vad som fram -

11

Kungl. May.ts proposition nr 169.

går av åtskilliga yttranden i ärendet skulle emellertid ett dylikt åläggande
väsentligen öka länsstyrelsernas arbetsbörda. Då dessa redan nu äro
synnerligen arbetstyngda, bör därför om möjligt annan utväg tagas i anspråk.

En sådan utväg anvisas av riksräkenskapsverket i dess förenämnda
skrivelse den 16 juni 1926. Ämbetsverket har nämligen däri förordat,
att statsmyndigheternas utbetalningar av medel till kommunerna skola
verkställas genom medlens insättande å postgirokonto för vederbörande
kommun, samt att kommunerna till följd därav skola vara skyldiga att
öppna sådana konti. De flesta länsstyrelser och andra myndigheter, som
hörts i ärendet, ävensom det övervägande antalet av de kommuner, som
tagit ståndpunkt till riksräkenskapsverkets förslag, hava anslutit sig till
detta.

Det torde vara otvivelaktigt, att ett anlitande av postgirorörelsen erbjuder
stora fördelar, då det gäller att uppnå en effektiv kontroll å ifrågavarande
område. Från postgirokontoret kan nämligen när som helst underrättelse
inhämtas örn vilka in- och utbetalningar som verkställts å ett
konto under viss tid. De kommunala revisorerna skulle sålunda erhålla
möjlighet att när som helst förskaffa sig besked örn vilka statsbidrag elier
handräckningsmedel, som utgått till kommunen. Enligt vad som inhämtats
från postgirokontoret, är kontoret vidare villigt att till kommunens
revisorer, under förutsättning att vederbörlig adressanmälan kommit
kontoret tillhanda, översända en kopia av det årsbesked, som författningsenligt
skall tillställas kontoinnehavaren. Postgirokontoret är
jämväl berett att på därom gjord framställning tillställa revisorerna kopia
av det kontoutdrag, som kontoinnehavaren erhåller då kontot undergått
förändring. Under sådana förhållanden synes anlitandet av postgirorörelsen
för ifrågavarande utbetalningar väsentligen reducera möjligheterna
att undgå upptäckt vid ohederliga manipulationer med kommunens
medel. Det må även framhållas, att utbetalning medelst postgiro
icke synes medföra ökat arbete för länsstyrelser och andra myndigheter.
Snarare torde, på sätt några länsstyrelser framhållit, systemet medföra
viss minskning i statsmyndigheternas arbetsbörda. Detta synes även gälla
beträffande de kommunala myndigheterna, särskilt sedan dessa mera
allmänt blivit förtrogna med postgirots användning.

De invändningar, som framställts mot anlitande av postgirorörelsen för
nu avsedda ändamål, torde vid sadant förhållande icke böra väga för
tungt. Sålunda synes den omständigheten, att någon tid kan komma att
åtgå för medlens översändande över postgiro till kommun, belägen långt
från eller med dåliga förbindelser med Stockholm, icke böra tillmätas
avgörande betydelse. Genom att i särskilt brådskande fall lata översändandet
ske medelst telegram, torde för övrigt medlen kunna erhållas lika
snabbt som med mi tillämpade ordning för utbetalningen. Det förhål -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 169.

lande, att någon mindre ränteförlust i vissa fall kan bliva en följd av
medlens insättande å postgiro i stället för direkt i bank, torde även sakna
praktisk betydelse vid bedömandet av denna fråga. Det må i detta sammanhang
erinras örn att något hinder självfallet icke möter för vederbörande
att omedelbart överföra inbetalda medel från postgirokontot till
bankinrättning.

Vid bifall till riksräkenskapsverkets förslag uppkommer frågan, huruvida
kommunerna böra hava särskilt konto för envar kommunal kassa,
som mottager medel av här ifrågavarande art, eller örn ett gemensamt
konto bör uppläggas för kommunens hela medelsförvaltning. I de flesta
i ärendet avgivna yttranden, där frågan berörts, har förstnämnda alternativ
förordats. En sådan anordning synes också vara den lämpligaste för
ernående av reda och överskådlighet i kommunens räkenskaper. Den av
vissa smärre kommuner framförda invändningen, att ett åläggande för
kommunerna att öppna särskilt konto för varje kassa skulle bliva alltför
betungande, torde, då postgirokonto numera upplägges för kommunala organ
utan att grundbelopp behöver erläggas, i väsentlig grad hava förlorat
sin betydelse.

Något hinder för kommunal kassa att anlita postgirokontot även för
andra än nu angivna ändamål, exempelvis för kommunaluppbörden, synes
icke böra föreligga. Snarare torde det vara önskvärt, att kontot tages
i anspråk i så stor utsträckning som möjligt. Därigenom skulle nämligen
ytterligare medel kunna bliva föremål för en effektiv kontroll av kommunens
revisorer.

Vad förut anförts i fråga örn kommunerna har avseende icke allenast
å den borgerliga kommunen utan även å skoldistrikt, fattigvårdssamhälle
eller andra kommunala förvaltningsenheter ävensom församlingar och
pastorat. Landstingen torde i förevarande avseende böra likställas med
kommunerna.

Ett genomförande av det av mig nu förordade förslaget örn utanordnande
av medel till kommunerna över postgiro förutsätter uppenbarligen en
ändring i kungörelsen den 13 november 1931 (nr 396) med föreskrifter angående
medelsförvaltningen i länen, men, såsom redan nämnts, även utfärdande
av särskilda bestämmelser, innefattande åläggande för kommun
att för varje kassa, som uppbär medel från statsmyndighet eller statstjänsteman,
hava särskilt postgirokonto. Som sistnämnda fråga berör
den kommunala medelsförvaltningen, torde riksdagens yttrande böra inhämtas,
innan författning i ämnet utfärdas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa,

att Kungl. Majit måtte genom proposition lämna
riksdagen tillfälle att avgiva yttrande över de av mig
i det föregående angivna riktlinjerna för ^anordning
från statsmyndigheters och statstjänstemäns sida
av medel till kommuner och landsting.

13

Kungl. Majlis proposition nr 169.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall samt förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till
riksdagen.

Ur protokollet:
Elis Lindahl.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

1 sami. Nr 169.