Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
1
tfr 166.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering
av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags
skuldförhållande till staten m. m.; given Stockholms
slott den 24 februari 1933.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av Magda utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Henning Leo.
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Departementschefen, statsrådet Leo anför:
Till prövning föreligger ett av fullmäktige i riksgäldskontoret framlagt förslag
till reglering av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuldförhållande
till staten.
Den 29 april 1892 beviljade Kungl. Majit koncession å järnväg av 0.891
meters spårvidd från Uddevalla till sjön Delängen i Älvsborgs län, vilken koncession
innehaves av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag. För utförande
av järnvägsanläggningen, som med slutstation i Bengtsfors har en längd av 89
kilometer, beviljade Kungl. Majit den 3 juni 1892 bolaget ett lån ur allmänna
järnvägslånefonden av 1,247,000 kronor. Kostnaden för anläggningen hade be
Dihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 166.
457 33
2 Kungl. Majus proposition nr 166.
räknats till 2,495,000 kronor. Järnvägen öppnades för allmän trafik den 1
januari 1895.
För statslånet stadgades, bland andra, följande villkor:
Annuiteten för låneunderstödets återgäldande beräknades till fem procent å
ursprungliga försträckningsbeloppet, av vilken annuitet först skulle gottgöras
ränta efter fyra och en halv procent å oguldet kapitalbelopp och återstoden utgöra
avbetalning därå. Anstånd med räntans erläggande medgavs för tre år från
lyftningsdagen, dock icke utöver ett år från den dag, eller den 1 oktober 1896,
då järnvägen enligt den meddelade koncessionen senast skulle vara färdig och
öppnad för trafik; och skulle beloppet av den ränta, med vars erläggande anstånd
sålunda medgivits, inbetalas till staten, sedan genom de stadgade annuitetslikviderna
all övrig ränta, med vilken anstånd icke beviljats, blivit gulden
och kapitalet gottgjort, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens erläggande
skulle fortfara så länge, till dess även beloppet av den ränta, med vars
erläggande anstånd medgivits, blivit till staten inbetalt. Kapitalavbetalningen
skulle vidtaga den 1 oktober 1899 och i sammanhang därmed gottgörelse ske av
därförinnan upplupen obetald ränta, för så vitt uppskov med densammas erläggande
icke beviljats; och skulle annuiteten sedermera erläggas samma dag varje
år, till dess försträckningen och all därå upplupen ränta blivit till fullo gulden.
Därest till betalning förfallet belopp icke bleve i föreskriven ordning erlagt,
skulle bolaget därå gälda sex procent årlig ränta, intill dess samma belopp
bleve behörigen inbetalt. Järnvägsanläggningen Uddevalla—Delängen med alla
därtill hörande byggnader och materiel ävensom all bolagets övriga egendom
skulle utgöra säkerhet för den av staten lämnade försträckning och staten till
säkerhet för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning i järnvägen med
förmånsrätt framför varje annan fordran.
Lånebeloppet utbetalades i sin helhet till bolaget åren 1895 och 1896.
Sedermera medgav 1897 års riksdag (skrivelse nr 56), att den ränta, som
enligt gällande föreskrifter borde till riksgäldskontoret erläggas å uteblivna
inbetalningsbelopp för lån till understödjande av enskilda järnvägsanläggningar,
från och med år 1898 skulle å alla dylika lån beräknas efter fem procent för år.
Enär bolaget, som till och med år 1913 kunnat helt fullgöra sin betalningsskyldighet
för statslånet, under vissa av de därpå följande åren icke förmått
verkställa vederbörliga inbetalningar, ökades bolagets skuld till staten successivt
så att den vid utgången av år 1924 utgjorde 1,622,490 kronor 97 öre, varav
tillhopa 567,182 kronor 2 öre förfallet belopp.
Sedan bolaget med anledning därav gjort framställning örn reglering av
dess skuldförhållande till staten samt proposition i ämnet (nr 72, punkt 3) avlåtits
till 1925 års riksdag, medgav riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
följande skuldreglering. Beloppet av statens fordran med till dåvärde
reducerad anståndsränta, 1,556,520 kronor 10 öre, uppdelades i tre särskilda
lån å respektive 978,764 kronor 91 öre, 268,235 kronor 9 öre och 309,520 kronor
10 öre jämte ränta av 4.5 procent å förstnämnda lån och 5 procent på de
bada andra lanen. Till säkerhet för de två förstnämnda lånen innehar riksgäldskontoret
inteckning i järnvägen med bästa förmånsrätt. För det tredje lånet utgöres
säkerheten av inteckning, till förmånsrätten liggande närmast efter nyssnämnda
inteckning samt fem inteckningar å tillhopa 250,000 kronor, utgörande
hypotek för ett lån hos Enskilda järnvägars pensionskassa, för vilket dessutom
Uddevalla stad ingått borgen.
3
Kungl. Majus proposition nr 166.
De annuiteter, bolaget haft att erlägga å de tre nybildade lånen, uppgå till
sammanlagt 84,052 kronor 9 öre. Sedan bolaget under åren 1925—1927 inbetalat
tillhopa 171,422 kronor 35 öre, har vidare inbetalning å låneskulden
icke verkställts. Till följd härav hade statens fordran hos bolaget vid utgången
av år 1932 stigit till 2,021,515 kronor 92 öre. Under förutsättning, att någon
inbetalning ej göres under tiden till och med den 30 juni 1933, kommer totala
skuldbeloppet att då utgöra 2,068,646 kronor 98 öre.
Sistnämnda belopp fördelar sig på de skilda lånen på sätt framgår av följande
av riksgäldskontoret meddelade sammanställning.
Icke förfallen Kronor |
Förfallen skuld Kronor |
Summa Kronor |
||||
Lån nr 1. |
||||||
Kapital .................................................... |
896,137 |
40 |
64,613 |
33 |
960,750 |
73 |
Ränta......................................................... |
20,163 |
09 |
252,506 |
53 |
272,669 |
62 |
Överränta................................................... |
— |
— |
47,567 |
98 |
47,567 |
98 |
916,300 |
49 |
364,687 |
84 |
1,280,988 |
33 |
|
Lån nr 2. |
||||||
Kapital ..................................................... |
257,989 |
50 |
8,046 |
07 |
266,035 |
57 |
Ränta................................................. ........ |
6,449 |
74 |
78,862 |
07 |
85,311 |
81 |
Overränta................................................... |
— |
— |
14,339 |
85 |
14,339 |
85 |
264,439 |
24 |
101,247 |
99 |
365,687 |
23 |
|
Lån nr 3. |
||||||
Kapital ...................................................... |
297,697 |
50 |
9,284 |
53 |
306,982 |
03 |
Ränta....................................................... |
7,442 |
44 |
91,000 |
01 |
98,442 |
45 |
Överränta................................................... |
— |
— |
16,546 |
94 |
16,546 |
94 |
305,139 |
94 |
116,831 |
48 |
421,971 |
42 |
|
Summa kronor |
1,485,879 |
67 |
582,767 |
81 |
2,068,646 |
98 |
Beträffande järnvägens driftresultat under åren efter 1925 lämna följande
av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 december 1932 tillkallade
utredningsmännen i fråga örn vissa enskilda järnvägars ekonomiska läge meddelade
uppgifter en översikt; att märka är, att i utgiftssummorna här icke inräknats
avsättning till förnyelsefond.
O A r |
Inkomster av Kronor |
Utgifter för Kronor |
Driftöverskott ( + ) Kronor |
1926 ............................... .................. |
795,773 |
683,898 |
+ 111,875 |
1927 .................................................. |
692,673 |
631,028 |
+ 61,645 |
1928 ............................................. |
626,277 |
605,229 |
+ 21.048 |
1929 .................................................. |
642,910 |
603,260 |
+ 39,650 |
1930 .................................................. |
569,135 |
600,097 |
— 30,962 |
1931 ................................................. |
599,888 |
577,299 |
+ 22,589 |
1932 ................................................. |
1 456 644 |
489,141 |
— 32,497 |
1 Konflikter! i pappersmasseindustrien har ogynnsamt påverkat resultatet.
4
Kungl. Majus proposition nr 166.
I skrivelse deli 3 januari 1933 hava fullmäktige i riksgäldskontoret framlagt
förslag till förnyad reglering av bolagets skuldförhållande till staten. Efter
att inledningsvis hava erinrat om vad som hittills förekommit med avseende
å bolagets statslån, lämna fullmäktige en redogörelse för de åtgärder, som fullmäktige
på grund av föreliggande förhållanden under senare år vidtagit. Härom
anföra fullmäktige i huvudsak följande:
Efter uppdrag av fullmäktiges deputerade verkställde dåvarande byråchefen
i järnvägsstyrelsen G. Englund under hösten 1930 en trafikteknisk
undersökning och avgav den 15 november samma år en
promemoria över undersökningens resultat. Englund anförde däri, bland annat,
att sedan tillkomsten av Dal—Västra Värmlands järnväg (Mellerud—Arvika)
en fortgående minskning i trafikrörelsen å Uddevalla—Lelångens järnväg
kunnat förmärkas, något som särskilt gällde de fyra nordligaste stationerna vid
banan. Ansenligen hade vid ifrågavarande järnväg liksom vid alla övriga järnvägar
nettobehållningen rönt en stor inverkan av den konkurrerande bil- och
busstrafiken, men banans sjunkande inkomster torde i hög grad vara föranledda
av tillkomsten av den genom statsanslag byggda Dal—Alstra Värmlands järnväg.
Av banans driftresultat framginge att, även örn den allra största sparsamhet
iakttagits och fortfarande iakttoges vid banan, utgifterna icke kunde
stå i sådan förhållandevis låg proportion till inkomsterna, att någon räntebetalning
kunde ifrågasättas, då banan behövde de få överskottsmedlen för underhåll
av bana, husbyggnader och rullande materiel. I promemorian föreslogos
emellertid vissa åtgärder, vilka skulle kunna leda till besparingar, dock endast
med relativt obetydliga belopp.
Sedan den av byråchefen Englund verkställda utredningen delgivits järnvägsbolaget
för yttrande, meddelade bolagets styrelse i skrivelse den
27 november 1930, att styrelsen icke hade något att erinra mot vad som däri
anförts och att styrelsen givetvis bomme att genomföra de besparingar, som
däri påvisats. Dessutom ville styrelsen meddela, att järnvägsförvaltningen vid
de i Stockholm då pågående avlöningsförhandlingarna yrkat på nedflyttning i
lägre bangrupp.
Vid föredragning av berörda skrivelse utsågo fullmäktige riksgäldssekreteraren
J. Hägglund och byråchefen S. Norrman — vilka redan i januari 1930
erhållit uppdrag att verkställa undersökning av järnvägsbolagets förvaltning
och ekonomiska ställning — att vid ifrågasatta förhandlingar me d
Uddevalla stad företräda riksgäldskontoret. Riksgäldskontorets båda
ombud upptogo i anledning därav underhandlingar med representanter för
staden och järnvägsbolaget samt avlämnade därefter en den 27 februari 1931
dagtecknad promemoria, som innehåller uppgifter örn bolagets ekonomiska ställning
ävensom en redogörelse för de förhandlingar, som ägt rum i syfte att ernå
en uppgörelse beträffande bolagets skuld till staten. Något resultat av dessa
förhandlingar hade emellertid ej kunnat vinnas. Hägglund och Norrman hade
föreslagit, att intressenter i företaget, i främsta rummet Uddevalla stad, skulle
åtaga sig borgensansvarighet för ett belopp av 400,000 kronor av bolagets
skuld. Representanterna för staden hade däremot såsom villkor för en blivande
uppgörelse påyrkat, att dess borgen skulle begränsas till 100,000 kronor. Då
denna summa ej stod i rimlig proportion vare sig till järnvägens affärsvärde
eller till det belopp, som kunde erhållas vid en eventuell realisation av dess tillhörigheter,
ansågs detta villkor å riksgäldskontorets sida vara oantagligt, i
följd varav förhandlingarna avbrötos.
I det läge, vari frågan sålunda kommit, ansågo fullmäktige sig böra inhämta
yttrande av järnvägsstyrelsen, huruvida intresse förelåge från
statens järnvägars sida att övertaga Uddevalla—Lelångens järnväg. Järnvägs
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
styrelsen avgav yttrande den 16 maj 1931 och förklarade däri, att styrelsen
visserligen vore beredd att övertaga förvaltningen av järnvägen, därest densamma
för statens räkning inköptes på exekutiv auktion, men uttalade dock
som sin uppfattning, att bättre konjunkturer med sannolikt atfoljande förbättring
av järnvägens ekonomiska läge borde avvaktas, innan riksgäldskontoret
gent emot järnvägsbolaget vidtoge åtgärder med mera vittgående konsekvenser.
Den 28’ maj 1931 uppdrogo fullmäktige åt byråchefen Norrman att verkställa
undersökning rörande transporttaxorna å Uddevalla—-Lelangens
järnväg samt därefter för fullmäktige framlägga de förslag, vartill undersökningen
kunde föranleda. I anledning härav inkom Norrman i oktober 1932
med en skriftlig redogörelse för berörda undersökning. Några förändringar av
större betydelse i de vid järnvägen tillämpade taxorna ifrågasattes ej i denna
utredning.
Sedan under sommaren 1932 nya förhandlingar inletts med Uddevalla stad
angående dess borgen vid en eventuell reglering av järnvägsbolagets skuld till
staten, hade riksgäldskontorets ombud vid förhandlingarna såsom resultat av
desamma framlagt en promemoria, innehållande utkast till uppgörelse i berörda
avseende. Detta utkast är av följande lydelse:
Kungl. Majit medgiver, att av Uddevalla—Lelangens järnvägsaktiebolags
kapital- och ränteskulder på grund av ur allmänna järnvägslanefonden beviljade
statslån må, räknat från och med den 1 juli 1933, bildas nya Ian å sammanlagt
600,000 kronor samt återstående del avskrivas, ävensom att järnvägsbolaget
skall vara befriat från erläggande av ränta för hela lånebeloppet under två år,
för 400,000 kronor under fyra år och för 200,000 kronor under 12 år.
För åtnjutande av dessa förmåner stadgar Kungl. Majit följande villkor och
bestämmelser: o 0
1. Berörda lån uppdelas på tre, vart och ett lydande a 200,000 kronor, a
vilka lån annuiteter skola till riksgäldskontoret första gången inbetalas
beträffande lån nr 1 den 30 juni 1936,
s t, d 2 » » » 1938 och
i, t, ■» 3 » » » 1946
och sedermera samma dag varje år, intill dess respektive lån blivit tillfullo
betalda.
2. Annuiteterna å berörda lån beräknas
för lån nr 1 och 2 till 5.i procent och
» x- » 3 » 0.4
av vilka annuiteter först gottgöres ränta efter 41/* procent å ogulden kapitalskuld
och återstoden utgör avbetalning därå.
3. Därest till betalning förfallet annuitetsbelopp icke erlägges i föreskriven
ordning, skall bolaget därå gälda 5 procents ränta, intill dess samma belopp
behörigen inbetalts.
4. Till säkerhet för de nya lånen skall bolaget till riksgäldskontoret avlämna
dels inteckningar i bolagets järnväg, med förmånsrätt näst efter en med
första förmånsrätt gällande inteckning a 100,000 kronor jämte ränta, ö\er
vilken inteckning bolaget må äga självt förfoga, dels och borgen av beskaffenhet
att kunna godkännas av fullmäktige i riksgäldskontoret.
5. Svenska staten är berättigad inlösa bolagets järnväg för en summa av
600,000 kronor, ökad med de belopp, som framdeles kunna komma att bindas i
järnvägens fasta anläggningar och rullande materiel, men minskad med behöriga
avdrag på grund av slitning och annan teknisk värdeminskning, dock att
bolaget skall vara berättigat kräva, att järnvägen inlöses efter dess affärsvärde.
6
Kungl. Majds proposition nr 166.
Detta skall i så fall beräknas till ett belopp, svarande mot
dels tjugu gånger medeltalet per år av den nettoinkomst, som järnvägsdriften
å banan under den tioårsperiod, som närmast föregått det räkenskapsår,
under vilket yrkande om inlösen framställts, lämnat för de räkenskapsår, som
kvarstå, sedan de två i avseende å nettoinkomsten bästa och de två i samma
avseende sämsta åren i perioden frånräknats,
dels ock på senaste fem räkenskapsår jämte löpande år kommande kostnad
för nyanläggningar och nyanskaffningar, som öka järnvägens anläggningsvärde
och som icke hunnit bidraga till större ökning av nettoinkomsten under
nyss nämnda tid.
Med nettoinkomst förstås härvid driftöverskott av bolagets egen järnvägsrörelse,
minskad med avsättning till förnyelsefond, vare sig densamma i bokföringen
utförts eller förts inom linjen, allt enligt av Kungl. Majit föreskriven
bokföring.
Med avseende å detta utkast och däri av fortsatta underhandlingar föranledda
ändringar anföra fullmäktige i riksgäldskontoret i fortsättningen av sin
skrivelse:
Att annuitetslikviden å lånet lir 3 skulle taga sin början först år 1946 berodde
därpå, att järnvägsbolagets förut omförmälda lån hos Enskilda järnvägarnas
pensionskassa bleve slutbetalt under år 1945.
Ri ksgäl ds full mäktige funno ej anledning till erinran mot det i utkastet innefattade
förslaget. Däremot ansågo stadsfullmäktige i Uddevalla sig ej kunna
antaga förslaget oförändrat, och i anledning därav anordnades den 20 november
1932 ett sammanträde i riksgäldskontoret, vari deltogo riksgäldsfullmäktiges
deputerade samt representanter för järnvägsstyrelsen, Uddevalla stad och järnvägsbolaget.
Då därvid från stadens sida framhölls, att ingen utsikt förefunnes
för att stadsfullmäktige skulle åtaga sig garanti för större belopp än 400,000
kronor, funno sig fullmäktiges deputerade efter långvariga överläggningar nödsakade
att frångå kravet på stadens borgen för det tredje lånet å 200,000
kronor.
Ytterligare medgivanden hava sedermera måst göras å riksgäldskontorets
sida. På hemställan av stadens representanter hava nämligen deputerade ansett
sig kunna tillstyrka, att tidpunkten för annuitetslikvidernas påbörjande skulle,
vad beträffar samtliga lånen, framflyttas två år och att annuiteterna å lånen
sålunda skulle erläggas första gången den 30 juni 1938, 1940 respektive 1948.
Deputerade ansågo berörda eftergift kunna försvaras med det alltmer försämrade
läget för järnvägarna i allmänhet och de till följd därav alltmer minskade
utsikterna för staten att, om uppgörelse ej komme till stånd, för framtiden erhålla
några inbetalningar från järnvägsbolaget.
Ärendet behandlades den 29 november 1932 av stadsfullmäktige i Uddevalla,
vilka då beslöto antaga berörda förslag, sådant detsamma förelåg efter
vidtagandet av nyssnämnda jämkningar. Vid beslutet fästades dock ytterligare
villkor, innebärande dels att, därest staten komme att begagna sig av
rätten till inlösen av järnvägen, staten därvid skulle taga all den hänsyn, som
vore möjlig, till den hos järnvägen vid sådan tidpunkt anställda personalen,
dels ock att sådana anordningar vore träffade, att staden vore tillförsäkrad ett
avgörande inflytande i järnvägsbolaget. Slutligen uppställdes såsom villkor
för stadens åtaganden, att Kungl. Majit beviljade staden rätt att teckna borgen
såväl för de två statslånen å tillsammans 400,000 kronor som ock för ett kassaförlagslån
å 100,000 kronor, som eventuellt komme att upptagas mot säkerhet
av botteninteckning i järnvägen å samma belopp.
7
Kungl. Maj: ts proposition nr 166.
Riksgäldsfullmäktige meddela härefter, att Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag
i en till Kungl. Majit ställd, till riksgäldskontoret ingiven skrivelse
den 27 december 1932 anhållit, att bolagets kapital- och ränteskuld på grund
av ifrågavarande statslån måtte nedskrivas i enlighet med vad här i det föregående
angivits.
Med överlämnande av denna ansökning anföra riksgäldsfullmäktige i fortsättningen
följande:
De utredningar, som på föranstaltande av fullmäktige blivit verkställda, utvisa,
att Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags ekonomiska ställning under
de senare åren alltmer försämrats. Driftöverskottet, som år 1926 utgjorde
111,875 kronor 75 öre, har år 1931 nedgått till 22,588 kronor 39 öre, under det
att driftkostnaderna ej hava kunnat nedbringas i en mot inkomstminskningen
svarande grad. Orsakerna till detta ogynnsamma förhållande äro givetvis flera
och av olika art. Liksom de allra flesta av landets enskilda järnvägar lider
denna järnväg under trycket av den alltmer tilltagande konkurrensen från
motortrafiken. En annan orsak till det försämrade driftresultatet har^ varit,
att en ej ringa trafik under de senare åren avletts från Uddevalla—Lelångens
till Dal—Västra Värmlands järnväg. Sistnämnda bana har till största delen
byggts med statsmedel, och staten har alltså genom sina egna åtgärder indirekt
bidragit till att Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags ekonomi försvagats.
_ Under tiden efter 1925 års skuldreglering har bolagets skuldbörda år för
år stigit. Ökningen faller nästan helt och hållet på skulden för statslånen;
denna utgjorde nämligen den 31 december 1926 1,577,820 kronor 42 öre och
samma dag år 1931 1,930,910 kronor 37 öre. Bolagets enskilda gäld utvisar
däremot endast en mindre ökning. Densamma uppgick nämligen vid nyssnämnda
tidpunkter till 359,203 kronor 50 öre respektive 368,687 kronor 79 öre.
Beaktas bör, att järnvägsstyrelsens i det föregående omnämnda yttrande avgivits
under den förutsättningen, att någon för staten förmånligare reglering
av bolagets skuld än den då erbjudna — med borgen av Uddevalla stad för
endast 100,000 kronor — icke kunde åvägabringas. Härjämte vilja fullmäktige
erinra, att under senare år ett stort antal skuldregleringar beträffande järnvägslån.
innebärande betydande förluster för staten, blivit genomförda, och att
.staten därigenom möjliggjort respektive järnvägars kvarblivande under enskild
förvaltning. . • .
Det nu framlagda regleringsförslaget, sådant det föreligger efter^ däri vidtagna
jämkningar, innebär visserligen långt gående medgivanden från statens
sida. Av det sammanräknade skuldbeloppet, vilket kommer att den 30 juni
1933 uppgå till 2,068,646 kronor 98 öre, skulle 1,468,646 kronor 98 öre helt
och hållet avskrivas. Därtill kommer, att skyldigheten att förränta och amortera
de tre nybildade lånen skulle inträda först efter förloppet av respektive
fyra. sex och fjorton år. Fullmäktige anse sig det oaktat böra tillstyrka, att
förslaget lägges till grund för en uppgörelse mellan staten och järnvägsbolaget.
Därest så sker, kan staten påräkna att efter ett antal år åtminstone erhålla
någon avkastning å sitt i järnvägen nedlagda kapital, vilket eljest i betraktande
av det alltmer försämrade läget för järnvägarna i allmänhet måste betraktas såsom
synnerligen ovisst. Erinras må ock örn de uppoffringar, Uddevalla stad
gjort för ifrågavarande järnväg. För dess anläggning har staden tecknat aktier
i järnvägsbolaget å 400,000 kronor och sedermera iklätt sig borgensansvar för
det förut omförmälda, av bolaget hos Enskilda järnvägarnas pensionskassa upptagna
lånet å 250,000 kronor. Enligt järnvägsbolagets styrelseberättelse för
år 1931 häftade bolaget vid nämnda års slut i skuld till Uddevalla stadskassa
med ett belopp av 61,037 kronor 69 öre, och uteslutet är ej, att staden fram
-
8
Kungl. Majus proposition nr 166.
deles mäste tillhandahålla bolaget erforderliga medel för trafikens uppehållare.
Dessutom har staden nu senast förklarat sig villig att ingå borgen för
två av de nya statslånen å sammanlagt 400,000 kronor. — Vid tre tidigare
skuldregleringar (Klintehamn—Koma, Eksjö—Österbymo och Norrköping—
Söderköping—Vikbolandets järnvägsaktiebolag) hava även vissa landskommuner,
vilka nämnda bolags järnvägar beröra, deltagit i garantin för de nedskrivna
statslånen. En hänvändelse till de landskommuner, vilka äro belägna
inom nu ifrågavarande järnvägs trafikområde, att de jämte staden Uddevalla
skulle deltaga i garantin för järnvägsbolagets skuld till staten, har på förhand
ansetts icke komma att leda till något resultat, och staden har ensam måst bära
borgensansvaret för berörda skuld.
Med avseende å villkoren för låneregleringen anföra riksgäldsfullmäktige
vidare:
I gällande föreskrifter angående utlåning från allmänna järnvägslånefonden
stadgas, att staten skall till säkerhet för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning
med förmånsrätt framför varje annan fordran i den järnväg, för vars
anläggning statslån beviljats. Det nu föreliggande förslaget innebär en avvikelse
från berörda regel, i det att staten för de genom skuldregleringen uppkommande
lånen skulle erhålla inteckning med förmånsrätt närmast efter en inteckning
å lp0,000 kronor, över vilken järnvägsbolaget skulle äga att självt förfoga
för erhållande av erforderligt kassaförlag. I avseende härå vilja fullmäktige
erinra, att liknande anordningar träffats i samband med ett flertal av de
under senare tid jämlikt riksdagens medgivande verkställda regleringarna av
järnvägslån, utlämnade av riksgäldskontoret.
Beträffande villkoren för en eventuell statsinlösen av Uddevalla—Lelångens
järnväg har någon meningsskiljaktighet ej varit rådande mellan riksgäldskontoret
och Uddevalla stads förhandlingsdelegerade. Då de nya bestämmelserna
innebära en i jämförelse med tidigare gällande stadganden avsevärd fördel för
staten, hava fullmäktige ej heller funnit något att erinra mot förslaget i detta
avseende.
I samband^ med beslutet örn borgen'' för 400,000 kronor av den efter regleringen
kvarstående skulden för järnvägsbolagets statslån hava stadsfullmäktige
i Uddevala förklarat sig förutsätta, att stadens drätselkammare vid den kommande
slutliga uppgörelsen med riksgäldskontoret påyrkade, att staten, vid ett
eventuellt begagnande av sin rätt till inlösen av järnvägen, toge all den hänsyn,
som vore möjlig, till den hos järnvägen vid sådan tidpunkt anställda personalen.
Vad beträffar denna fråga, som av stadens delegerade framförts vid
förhandlingarna med riksgäldskontoret, har från riksgäldskontorets sida givetvis
ej kunnat göras någon utfästelse utan endast uttalats, att personalens intressen
vid ett eventuellt förstatligande av järnvägen säkerligen komme att vederbörligen
beaktas.
Uddevalla stad har slutligen för sitt borgensåtagande uppställt såsom villkor,
att. staden vöre tillförsäkrad ett avgörande inflytande i Uddevalla-—Lelångens
järnvägsaktiebolag. Enligt vad stadens drätselkammare upplyst i sitt
till stadsfullmäktige avgivna memorial av den 4 november 1932, skulle för ernående
av detta syfte erfordras såväl viss ändring i bolagsordningen som jämväl
en kompletterande anordning i form av viss sammanslutning mellan aktieägare,
och hade drätselkammaren funnit, att goda utsikter förefunnes för
genomförandet av dessa åtgärder. Körande detta villkor anse sig riksgäldsfullmäktige
endast böra framhålla angelägenheten av att de ifrågasatta åtgärderna
vidtagas utan onödigt dröjsmål.
Med åberopande av det anförda hemställa fullmäktige, att Kungl. Majit
måtte till riksdagen avlåta proposition om reglering av Uddevalla—Lelångens
9
Kungl. Majus proposition nr 166.
järnvägsaktiebolags skuld till staten enligt de grunder, som preliminärt avtalats
mellan fullmäktiges deputerade, järnvägsbolaget och Uddevalla stad.
Väg- och vattenby g gnadsst grelsen bar i utlåtande den 30 januari 1933 tillstyrkt
det av fullmäktige i riksgäldskontoret sålunda framställda förslaget.
I utlåtande den 22 februari 1933 hava utredningsmännen i fråga örn vissa
enskilda järnvägars ekonomiska läge till en början beträffande innebörden av det
i ärendet framlagda förslaget anfört följande:
Utredningsmännen hava givetvis icke kunnat undgå att starkt uppmärksamma
de för staten betydande ekonomiska uppoffringar och i avseende på
säkerheten för de nya lånen hårda villkor, som innefattas i den mellan riksgäldskontoret
å ena sidan samt Uddevalla stad och järnvägsaktiebolaget å andra
sidan träffade preliminära överenskommelsen.
Enligt det vid Uddevalla stadsfullmäktiges förhandlingar den 29 november
1932 antagna förslaget, sådant det förelåg efter jämkningar i riksgäldskontorets
utkast till uppgörelse av den 20 juli 1932, innebärande ytterligare förskjutning
framåt i tiden med avseende å amorterings- och f örräntningsterminer för såväl
de båda reverslånen å vartdera 200,000 kronor som inteckningslånet å 200,000
kronor, skulle i realiteten den träffade överenskommelsen om reglering och avskrivning
av Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolags skuld till allmänna
järnvägslånefonden innebära
att staten av sin fordran per den 30 juni 1933, 2,068,647 kronor, måste avskriva
ett belopp av 1,468,647 kronor, samt
att vidare genom framskjutandet av förräntningsterminerna skulle efterskänkas,
med en räntesats av 4.5 procent:
Kronor.
ränta å 200,000 kronor under fyra år med...................... 36,000
» » 200,000 kronor under sex år med ...................... 54,000
» » 200,000 kronor under fjorton år med .................... 126,000
Ifråga örn säkerheten för de nya lånen innefatta bestämmelserna, att statens
inteckningar i bolagets järnväg hava förmånsrätt först näst efter en ny med
bästa förmånsrätt införd inteckning å 100,000 kronor med underborgen av
Uddevalla stad, över vilken bolaget skulle äga att förfoga. Den av Uddevalla
stad tecknade borgen avser vidare endast två av de tre inteckningarna å 200,000
kronor. Staten skulle sålunda erhålla en med 100,000 kronor försvagad förmånsrätt
för kvarvarande inteckningar å 600,000 kronor, men av dessa statens
nya inteckningar skulle de två första å sammanlagt 400,000 kronor förstärkas
genom borgen av Uddevalla stad, varemot för återstående 200,000 kronor icke
vunnits någon dylik tilläggssäkerhet.
Sagda nya botteninteckning å 100,000 kronor, över vilken bolaget skulle äga
att förfoga, är enligt vad som anges i handlingarna avsedd att •—• med^ underborgen
av Uddevalla stad — användas för erhållande av kassaförlagslån. Utredningsmännen
hava icke kunnat få några preciserade uppgifter örn innebörden
av denna punkt i den preliminära överenskommelsen men anse sig icke
böra motsätta sig densamma med hänsyn till hela frågans avancerade läge. Det
synes dock utredningsmännen påkallat att tillse, att den på detta sätt möjlig‘
gjorda krediten av bolaget utnyttjas för sådana angelägna förbättringar av
järnvägens tekniska utrustning, vilka äro ägnade att förbilliga dess driftskostnader.
Utredningsmännen framhålla vidare, att det under den långa mellantid, som
enligt överenskommelsen skulle förflyta, innan några annuitoter å statens redu
-
10
Kungl. Majus proposition nr 166.
cerade fordringar skulle komma att utgå, syntes vara erforderligt att tillse, att
statens rätt bleve behörigen tillvaratagen. En sådan tillsyn syntes lämpligen
böra utövas av kronans ombud i järnvägsbolagets styrelse. Ombudets uppgift
i detta hänseende kunde eventuellt föranleda ett tillägg i instruktionen för
honom.
Utredningsmännen hava även undersökt förutsättningarna för järnvägsföretagets
rekonstruktion med hänsyn till dess beräkneliga avkastning i förhållande
till driftkostnaderna. De hava därvid kommit till det resultatet, att trafiken
å järnvägen under nuvarande tryckta konjunkturer, med den trafikapparat
varöver den för närvarande förfogade, icke kunde antagas giva en sådan
inkomst, som täckte nuvarande driftkostnader och lagstadga d avsättning; detta
resultat framginge närmare av de utav utredningsmännen lämnade uppgifterna
rörande driftresultatet vid järnvägen, av mig här förut återgivna.
I anslutning härtill anföra utredningsmännen vidare:
En ytterligare nedskärning av driftkostnaderna utöver den, som redan
genomförts, synes under nämnda förhållanden erforderlig, och utredningsmännen
skola längre fram återkomma till denna sak. Beträffande rekonstruktionsfrågan
i dess helhet hava utredningsmännen kommit till den uppfattningen,
att även örn järnvägen efter nyss antydda ytterligare nedskärning av driftkostnaderna
och vid en vändning till det bättre av konjunkturen skulle komma att
åter lämna ett driftöverskott, detta dock icke torde kunna förväntas bliva av
den storlek, att det skulle medgiva förräntning och amortering ens av den
prioriterade låneskuld, vilken nu belastar företaget, samt att staten sålunda
icke lärer hava möjlighet att utfå sin nuvarande fordran. Såsom framhållits i
verkställda undersökningar angående Uddevalla—Lelångens järnvägs ekonomi
har nämligen denna järnväg efter tillkomsten av Dal—Västra Värmlands järnväg
förlorat mycket betydande trafikmängder från det trafikområde, som för
densamma tidigare varit det viktigaste och mest inkomstgivande, och denna
avledning från dess trafik torde, så vitt nu kan bedömas, i huvudsak vara att
anse som definitiv. En återgång till de gynnsammare driftsbetingelser, som
förut funnits, kan alltså näppeligen vara att förvänta. Å andra sidan synes det
uppenbart, att järnvägen även efter ifrågavarande minskning av trafikstocken
från viss del av det ursprungliga trafikområdet dock alltjämt har ett så betydande
uppland och för detta är av så stor vikt, att dess bibehållande synes
vara synnerligen önskvärt. Under sådana förhållanden hava utredningsmännen
funnit övervägande skäl tala för en rekonstruktion även med så stora eftergifter
av statens fordran som de nu föreslagna.
Emellertid hava utredningsmännen icke kunnat undgå att uppmärksamma,
att enligt den föreliggande överenskommelsen statens prioriterade fordran med
bästa förmånsrätt till förut angivna belopp av -— inklusive ränta — 1,468,647
kronor nedskrives på relaterat sätt, medan skulder till borgenärer, vilka hava
sämre förmånsrätt, icke beröras, och även aktiekapitalet bibehålies vid oförändrat
nominellt belopp. Vid rekonstruktioner av affärsföretag i allmänhet
torde ett sådant tillvägagångssätt sällan örn ens någonsin förekomma. Det torde
vara ett städse iakttaget villkor, att, när förmånstagare med bättre rätt avskriva
sina fordringar, en icke blott lika stor utan större uppoffring göres för1
efterliggande skulder och i all synnerhet att nedskärning företages av aktiekapitalet.
Ett rekonstruerat företag kan nämligen tänkas komma att framdeles
lämna sådant driftöverskott, att detsamma räcker till någon förräntning
av sistnämnda slags skulder och aktiekapitalet.
I nu förevarande rekonstruktionsfall har måhända vad här anförts ett mera
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Ii
teoretiskt intresse, alldenstund Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag knappast
kan tänkas komma att lämna förräntning å aktiekapitalet. Utredningsmännen
hava emellertid velat fästa uppmärksamheten på förhållandet, för den
händelse rekonstruktionsförslag av denna typ framdeles skulle komma inför
Kungl. Maj:ts prövning. ,, „ „ ,, ,.
I detta sammanhang bör också den förut antydda fragan örn ytterligare nedskärning
av järnvägens driftkostnader upptagas. Utredningsmännen vilja framhålla,
att när en nedskärning av statens prioriterade fordran i ett järnvägsföretag
befinnes nödvändig, det måste anses vara av alldeles särskild vikt att
åstadkomma största möjliga säkerhet för att järnvägsföretagets drift ordnas pa
sådant sätt, att kostnaderna nedbringas så långt som det överhuvud taget later
sig göra utan att äventyra företagets kapacitet. Beträffande Uddevalla—
Lelångens järnväg har en utredning i detta hänseende visserligen verkställts
år 1930 Sedan dess har dock järnvägens trafik avsevärt nedgått, och även örn
för dess förhållanden betydande besparingar kunnat åvägabringas, äro ännu ej
alla besparingsmöjligheter utnyttjade. Utredningsmännen hava särskilt fäst sig
vid att järnvägen ännu ej trätt i fullständig förvaltningsfusion med Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnväg, ehuru gynnsamma betingelser härför synas
föieligga genom det förhållande, att sistnämnda järnvägs förvaltning är lörlagd
i samma stad och byggnad som Uddevalla—Lelångens järnvägs förvaltning,
varförutom de båda järnvägarna numera praktiskt taget hava samma ägare.
Sånär som på trafikchef och kontrollkontor hava emellertid båda järnvägarna
sin särskilda förvaltning. Vid en fullständigt genomförd förvaltningsfusion av
de båda järnvägsföretagen finnas för deras förhallanden icke oväsentliga penningbelopp
att spara. Utredningsmännen hava sig bekant, att en överenskommelse
i denna riktning också varit å bane.
Utredningsmännen hava vidare ägnat särskild uppmärksamhet at stationsförhållandena
i Uddevalla och anföra härom:
Det synes utredningsmännen, att kostnaderna för Uddevalla—Lelångens
järnvägs stationsskötsel i Uddevalla äro höga. De hava utgjort 36,000 kronor
per år, men hava på grund av trafikens minskning år 1932 nedgått till cirka
25,000 kronor. .. ...
Utredningsmännen hava därför ägnat samtliga Uddevalla berörande järnvägars
stationskostnader därstädes en undersökning.
I Uddevalla finnas för närvarande två skilda, fullständiga stationer, nämligen
dels Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnvägs station, där Uddevalla—Lelångens
järnväg ansluter, dels också statens järnvägars station, som
även i viss omfattning nyttjas av Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg.
Kunde stationsarbetet koncentreras, bör ett förbilligande av kostnaderna ovillkorligen
inträda. En framtida koncentrering bör givetvis ske till statens järnvägars
station, där redan nu ett gemensamhetsförhållande mellan de båda normalspåriga
banorna består. Utredningsmännen anse att koncentrationen bör
genomföras på sådant sätt, att Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnvägs
person- och godstrafik överflyttas till statens järnvägars station dock att
vagnslastgods må kunna lastas och lossas vid Uddevalla—Vänersborg Herrljunga
järnvägs nuvarande bangårdsområde. Någon förändring av vagnlastgodstrafiken
i hamnen förutsättes sålunda icke.
Fördelaktigt vore det givetvis, om även Uddevalla—Lelångens järnväg
kunde anslutas till statens järnvägars station i Uddevalla. På grund av terrängförhållandena
kan detta ej ske utan en relativt dyr omläggning av den smalspåriga
järnvägens ingångslinje. Vid trafikering av en sådan linje uppkommer
dessutom högre driftkostnader för järnvägen än vid trafikeringen av den nuvarande
sträck ni ligell lill Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnvägs station.
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
Därest emellertid kostnaderna för förräntning av det nya anläggningskapitalet
ävensom för järnvägens ökade driftkostnader i anledning av den nya linjen tillsammans
med förvaltningsbidraget för järnvägens skötsel å statens järnvägars
station kunna uppgå till mindre belopp, än vad som betingas av Uddevalla—
Lelångens järnvägs skötsel å en egen station vid eller i närheten av banans nuvarande
slutpunkt vid Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnvägs station,
bör givetvis ett inledande till statens järnvägars station äga rum jämväl av den
smalspåriga banan. Utredningsmännen betvivla emellertid att dessa gynnsamma-
kostnadsbetingelser föreligga. Verkställda utredningar hava nämligen
givit vid handen, att därest Uddevalla—Lelångens järnväg hade egen stationsrörelse
i Uddevalla, kostnaderna för en sådan, inklusive underhåll av anläggningarna,
icke behövde uppgå till mera än 17,900 kronor per år eller eirka 7,000
kronor mindre än den avgift, som för närvarande erlägges till Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnväg för den gemensamma stationen.
Under sådana förhållanden hava utredningsmännen ansett lämpligast att
stationsförliållandena i Uddevalla ordnas på sådant sätt, att Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnvägs stationsarbete vid dess egen station överflyttas
till statens järnvägars station och att för Uddevalla—Lelångens järnväg
en självständig, efter dess ringa trafik avpassad station inrättas vid eller i
närheten av järnvägens nuvarande slutpunkt.
Vad beträffar kostnaderna för det blivande stationsarbetet vid statens järnvägars
station hava utredningsmännen beräknat, att en årlig kostnadsbesparing
för de båda normalspåriga järnvägarna därigenom skulle uppstå med ett belopp
av 49,000 kronor. Som nyss nämnts skulle för den smalspåriga järnvägen
uppstå en besparing av 7,000 kronor, varför för samtliga i Uddevalla inlöpande
järnvägar skulle uppstå en besparing av 56,000 kronor per år vid ett genomförande
av utredningsmännens förslag.
Närmare redogörelse för dessa förhållanden och siffror återfinnas i en vid
utlåtandet fogad promemoria.
För att i alla avseenden tillvarataga de järnvägsekonomiska intressena framhålla
utredningsmännen önskvärdheten av att Kungl. Maj :t låter vidtaga lämpliga
åtgärder för att de av utredningsmännen sålunda framförda synpunkterna
måtte vinna beaktande av berörda järnvägsföretag.
Beträffande fusionsmöjligheterna yttra utredningsmännen slutligen:
Till vad nu anförts vilja utredningsmännen även tillägga, att när som i
förevarande fall avsevärda uppoffringar av statsmakterna göras för att underlätta
de mera lokalt betonade, mindre järnvägsföretagens ekonomi, möjlighet
samtidigt bör beredas för att fusionera sådana järnvägar med angränsande
större järnvägsenheter. Utredningsmännen äro nämligen livligt övertygade örn
att en av förutsättningarna för de svenska järnvägarnas fortsatta livsduglighet
är att de mindre järnvägarna inordnas i större järnvägsgrupper. Den smalspåriga
järnvägen Uddevalla—Delängen är emellertid i förhållande till sina
normalspåriga grannar ett isolerat järnvägsföretag. Järnvägens rullande
materiel kan ej utnyttjas gemensamt med angränsande järnvägar. I detta fall
skulle det sålunda bliva fråga örn den förvaltningsfusion med Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnväg, som förut berörts. Vid sådant förhållande
anse sig utredningsmännen kunna avstå från krav på särskilda villkor för möjliggörande
av fusionsåtgärder. Utredningsmännen förutsätta nämligen, att förvaltningsfusion
med Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg kommer till
stånd, utan att villkor i detta fall av Kungl. Majit behöver föreskrivas.
Sammanfattningsvis framhålles, hurusom vad sålunda anförts gåve vid handen,
att utredningsmännen vid sin prövning av förevarande ärende icke kunnat
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 166.
undgå att känna en viss tvekan inför de ekonomiska uppoffringar, som staten
enligt det remitterade förslaget till uppgörelse med Uddevalla—Lelångens järnväg
måste vidkännas, samt i åtskilliga punkter funnit sig böra framföra önskemål
örn sättet för rekonstruktionens fullföljande. Utredningsmännen hade emellertid
med hänsyn till det läge, vari frågan befunne sig, ansett sig böra tillstyrka
förslaget, sådant det förelåge. Nyssnämnda önskemål borde, såsom utredningsmännen
framhållit, kunna vinna vederbörligt beaktande, utan att någon ändring
i de preliminärt avtalade villkoren för överenskommelsen behövde vidtagas.
Här torde tillika få meddelas följande från bolaget införskaffade provisoriska
balansräkning per den 31 december 1932:
Tillgångar:
Bana och byggnader.........
Bullande materielen .........
Inventarier........................
Hjälp anläggningar ............
Automob ilona nibussar..........
Gårdar och fastigheter.....
Andelar i Uddevalla stuveri
förening.
.......................
Aktier i A.-B. Smålägenheter
............................
Aktier i Uddevalla Trafik
A.-B..........................
Enskilda J ärnv. Garantifond
..............................
2,838,246: 20
863,748: 24
154,659: 41
7,500: — 3,864,153:85
9,917:27
............ 9oo:-
1: —
1: —
1: —
1:- 4:-
Rörelsemedel:
Kassa ..............................
Bankräkningar..................
Fordran å egna stationer...
» av främmande järnvägar
för gemensamt begagnade
stationer .........
Diverse räkningshavare......
Förråd........
Underskott:
Balanserat från föregående
år.....................
För räkenskapsåret
4: 37
9:34
2,378: 01
652: 31
1,977: 44
35,531:83 40,553: 30
135,154: 35
136,485: 47 271,639: 82
Summa kronor 4,187,168: 24
Skulder:
Statslån nr 1 ................... 1,252,897:24
„ „ 2 356,847:52
.. » 3 ................... 411,771:16 2.021,515: 92
Reverslån av Ensk. Järnvägarnes Pen -
sionskassa .......................................
Svävande skulder:
Växlar....................... 27,580:39
Skulder till främmande järnvägar
för gemensamt begagnade
stationer ......... 15,489:
Skulder till främmande järnvägar
för samtrafik m. m. 58,385: 56
Diverse räkningshavare...... 19,894: 05
Uddevalla stadskassa......... 81,377: 37
Aktiekapitalet ....................................
Fömyelsefond:
Bana och byggnader......... 200,716:15
Rullande materielen ......... 268,593: 30
Inventarier ...................... 55,289:14
Automobilomnibussarna ..._2,805: 60
184,721: 76
202,726:37
1,250,800: —
527,404:19
Summa kronor 4,187,168:24
Av den lämnade redogörelsen framgår, att Uddevalla—Lelångens järnvägs- Departementsaktiebolag
efter den år 1925 vidtagna regleringen av bolagets statslån — vilken
reglering dock icke innebar någon avskrivning av statens fordran — endast
under de första åren, och ej heller då till fullo, kunnat verkställa inbetalning
av föreskrivna annuiteter. Efter år 1927 har någon inbetalning icke ägt rum.
På grund härav beräknas bolagets skuld till staten hava den 30 juni 1933
stigit till 2,068,646 kronor 98 öre. I detta belopp ingår förfallen skuld med
582,767 kronor 31 öre, fördelat i runda tal med 82,000 kronor på kapital,
422,000 kronor på ränta samt 78,000 kronor på överränta. Orsakerna till denna
försämrade ställning synas vara att finna i verkningarna av bilkonkurrensen
och rådande depression samt därjämte i trafikavledning till annan järnväg. Mot
järnvägsföretagets skötsel synes icke vara något att anmärka. Avsevärda be
-
14
Kungl. Maj. ts proposition nr 166.
skärningar av driftutgifterna hava genomförts. Det förefaller av utredningen
uppenbart, att järnvägen icke ens under gynnsammare konjunkturer kommer
att förmå bära de nuvarande annuiteterna å statslånen, tillhopa något över
84,000 kronor, helst örn erforderlig avsättning till förnyelsefond tages i beräkning.
Antagligt synes ock att, därest en lånereglering icke kommer till stånd,
bolagets försvagade ställning skall än ytterligare minska utsikterna för staten
att återfå någon del av det i järnvägen investerade lånekapitalet.
Yad sålunda och eljest i ärendet framkommit synes giva vid handen, att i
det läge, vari bolaget befinner sig, och med hänsyn till de berörda orternas
behov av järnvägens bibehållande staten lärer till tryggande av den fortsatta
driften å järnvägen nödgas nu träda emellan genom att medgiva erforderlig
lindring i betalningsskyldigheten för statslånen.
Med anledning av järnvägens efter hand allt mer försämrade läge hava sedan
en tid tillbaka underhandlingar förts mellan representanter för fullmäktige i
riksgäldskontoret samt för järnvägsbolaget och Uddevalla stad. Dessa underhandlingar
resulterade till en början i det preliminära förslag, som jag förut
återgivit, varefter fortsatta förhandlingar medförde vissa ändringar i förslaget,
för vilka riksgäldsfullmäktige i sin skrivelse redogjort. Förslaget, sådant det i
slutgiltigt skick föreligger, innebär i korthet följande. Statsverkets fordran den
30 nästkommande juni nedskrives till 600,000 kronor, vilket belopp fördelas på
tre lån, vart och ett å 200,000 kronor med 4.5 procents ränta. För två lån, nr 1
och 2, skulle Uddevalla stad enligt åtagande teckna borgen. För samtliga tre
nya lån skulle i övrigt säkerhet ställas med inteckningar i järnvägen med förmånsrätt
näst efter en inteckning å 100,000 kronor, vilken bolaget skulle få
disponera. Annuiteten skulle bestämmas för lånen nr 1 och 2 till 5.i procent
samt för lånet nr 3 till 5.4 procent. Annuitetsbetalningen skulle taga sin början
den 30 juni 1938 för lån nr 1, den 30 juni 1940 för lån nr 2 och samma dag
år 1948 för lån nr 3. Slutligen föreslås bestämmelser örn rätt för staten att inlösa
järnvägen till ett belopp av 600,000 kronor med tillägg av framtida investeringar
i järnvägens fasta anläggningar och rullande materiel men med avdrag
för slitning och annan teknisk värdeminskning, dock att bolaget skulle
vara berättigat kräva inlösningsbeloppets bestämmande efter järnvägens på
visst sätt beräknade affärsvärde.
Ett genomförande av detta förslag skulle i fråga örn annuitetsbeloppens
storlek innebära, att järnvägsföretaget skulle belastas med en inbetalning från
och med år 1938 av 10,200 kronor, från och med år 1940 av 20,400 kronor
samt från och med år 1948 av 31,200 kronor, alltså en betydande nedsättning
i förhållande till det nuvarande annuitetsbeloppet av något över 84,000 kronor.
Det sålunda framlagda förslaget har tillstyrkts av fullmäktige i riksgäldskontoret
samt av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och, om än med viss tvekan,
av de jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 23 december 1932 för järnvägsekonomiska
frågor särskilt tillkallade utredningsmännen.
Givetvis kantsöm utredningsmännen betonat, ifrågasättas, huruvida i första
hand staten, som för större delen av sin fordran innehar säkerhet med bästa
förmånsrätt i järnvägen, bör för järnvägsföretagets konsolidering verkställa så
15
Kungl. Majus proposition nr 166.
betydande avskrivningar, som förslaget innebär. Å andra sidan bör emellertid
icke frånses, att staten är den ojämförligt störste fordringsägaren och att en
nedskrivning av övriga fordringar icke lärer kunna bliva av sådan storleksordning
eller betydelse i övrigt, att den nämnvärt bomme att bidraga till stabilisering
av företagets ekonomiska ställning. Ytterligare torde böra uppmärksammas,
att Uddevalla stad, som är en av de större ekonomiska intressenterna
i företaget och som på grund jämväl av ingångna borgensförbindelser
huvudsakligen skulle drabbas av en dylik nedskrivning, så till vida deltager i
rekonstruktionen, att staden, förutom redan tecknad borgen för lånet hos de
enskilda järnvägarnas pensionskassa, skulle ikläda sig borgensansvar för två
av de nya statslånen samt för det lån, som bolaget skulle upptaga mot säkerhet
av botteninteckningen å 100,000 kronor.
Vad beträffar den föreslagna förräntningen och amorteringen av de nya
statslånen är visserligen den annuitetsfria tiden för de olika lånen påfallande
lång. Då emellertid såsom handlingarna utvisa och ytterligare bekräftats
någon möjlighet till jämkning på denna punkt icke lärer förefinnas, har jag
ansett med statens fördel mest förenligt, att de därutinnan föreslagna villkoren
godtagas. På sätt förenämnda utredningsmän ifrågasatt, torde det böra ankomma
på kronans ombud i bolagets styrelse att ägna särskild tillsyn däråt,
att i skilda hänseenden statens intressen under ifrågavarande tidrymd bliva
vederbörligen beaktade, alltså även i vad angår tillvaratagandet av de besparingsmöjligheter,
som enligt vad utredningsmännen framhållit fortfarande äro
tillfinnandes. Jag vill nämna, att jag från drätselkammaren i Uddevalla mottagit
det meddelandet, att kammaren är beredd att medverka till åtgärder för
undersökning rörande de ytterligare besparingar, som kunna åvägabringas i
järnvägsföretagets omkostnader, bland annat genom förvaltningsfusion med
Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg, ävensom rörande koncentration
av stationsarbetet i Uddevalla. Det synes därför vara grundad anledning att
antaga, att anstalter skola kunna träffas, varigenom järnvägens omkostnader
bliva icke oväsentligt minskade.
Ej heller har jag funnit anledning framställa erinran mot förslaget, att
bolaget skulle äga disponera inteckning med bästa förmånsrätt i järnvägen till
belopp av 100,000 kronor jämte ränta. Liknande medgivande har senast
lämnats för östra centralbanan. Jag vill emellertid i anslutning till vad utredningsmännen
därutinnan anfört erinra örn angelägenheten av att de medel, varöver
bolaget på detta sätt må komma att disponera, i möjlig mån användas
till erforderliga åtgärder för järnvägsdriftens rationalisering.
Vad slutligen angår de för framtida eventuell statsinlösen föreslagna beräkningsgrunderna
synas även dessa kunna godtagas.
Uddevalla stad har såsom villkor för sin borgensteckning uppställt, att
staden tillförsäkrades ett avgörande inflytande i järnvägsbolaget. Häremot
torde ur statens synpunkt icke något vara att erinra. Ett sådant inflytande
synes i och för sig berättigat med hänsyn till de omfattande garantier för
bolagets skulder, som staden redan påtagit sig eller enligt åtagande nu skulle
lämna, och bör i betraktande av dessa stadens intressen i företaget vara ägnat
16 Kungl. Majus proposition nr 166.
att verksamt bidraga till säkerställandet av en strängt ekonomisk skötsel av
detsamma.
För tecknande av den borgen, som staden erbjudit, kräves Kungl. Maj :ts tillstånd;
frågan därom torde i sinom tid bliva föremål för avgörande på finansdepartementets
föredragning.
Vid bifall till vad jag här förordat lärer det få ankomma på Kungl.
Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad i det föregående angivits
stadga villkor och bestämmelser för de nya lånen å tillhopa 600,000 kronor.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen medgiva,
dels att statens den 30 juni 1933 beräknade kapital- och räntefordran
hos Uddevalla—Lelångens järnvägsaktiebolag på grund
av statslån för anläggning av järnvägen Uddevalla—Kolängen
må till den del, densamma överstiger 600,000 kronor, avskrivas
enligt de av mig i statsrådsprotokollet förordade grunder,
dels ock att nämnda bolag må på sätt jag förordat för egen
räkning disponera inteckning med bästa förmånsrätt i sagda järnväg
till belopp av 100,000 kronor jämte ränta.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kron pri n sou -Kegenten lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Nils Hellenius.
Stockholm 1933. K. L. Beckmans Boktr.