Kungl. Maj:ts proposition nr 1S8.
1
Nr 158.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående befrielse
för borgmästaren Oscar Dahlbäck m. fl. från viss
dem i egenskap av magistratsledamöter ådömd ersättningsskyldighet
till kronan m. m.; given Stockholms
slott den 24 februari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nothin.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Nothin, anmäler
framställning av borgmästaren Oscar Dahlbäck, rådmannen John Ekdahl och
borgmästaren Alvin Wirgin örn befrielse från viss dem ådömd ersättningsskyldighet
till kronan.
Därvid anför föredraganden:
Den ersättningsskyldighet, som avses med framställningen, har ådömts Dahlbäck,
Ekdahl och Wirgin såsom ledamöter av magistraten i Jönköping på
grund av det ansvar för uppbördsväsendet i staden, som åvilat magistraten jämBihang
till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 158.
4GI 33
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 158.
likt § 30 mom. 2 i uppbördsreglementet den 14 december 1917 och § 6 mom. 1
i förordningen samma dag angående indrivning och redovisning av böter.
Enligt arbetsordningen den 13 december 1872 för magistraten i Jönköping
tillkom det borgmästaren »att hava närmaste tillsynen över redogörelsen för
kronouppbörden». Den 5 oktober 1900 biföll Kungl. Maj:t av stadsfullmäktige
i Jönköping gjord framställning örn inrättande av en kronouppbördskassörstjänst
i staden, vars innehavare enligt framställningen skulle fullgöra
alla med kronouppbörden förenade eller på den grundade bestyr, som av magistraten
föreskreves.
Den 28 april 1923 upptäcktes det, att balans förelåg i de av kronouppbördskassören
Sven Cedergren omhänderhavda kronoräkenskaperna för
staden. Härefter ställdes Cedergren vid rådhusrätten i Jönköping under
åtal för det han sedan år 1917 tillgripit och förskingrat penningar, som han
i kraft av sin tjänst mottagit, och för det han genom falska räkenskaper sökt
dölja sina tillgrepp. För kronans räkning fordrades ersättning för vad Cedergren
förskingrat. Genom utslag den 27 juni 1923 dömde rådhusrätten Cedergren
till ansvar samt förpliktade honom att gottgöra kronan uppkommen brist
med 84,020 kronor 93 öre ävensom att gälda ränta. Göta hovrätt, där kronan
anförde besvär över rådhusrättens utslag, förpliktade Cedergren genom utslag
den 20 oktober 1924, som vann laga kraft, att till kronan utgiva, utöver det
av rådhusrätten utdömda beloppet jämte ränta, ytterligare 1,312 kronor 76 öre
ävensom ränta.
I skrivelse den 25 juni 1926 anmälde länsstyrelsen i Jönköpings län till
riksräkenskapsverket, att i kronoräkenskaperna för Jönköpings stad förefunnes
balans å 86,270 kronor 54 öre, därav 86,145 kronor 54 öre avsåge kronoutskylder
och 125 kronor böter. Tillika meddelade länsstyrelsen, att balansen till
allra största delen uppstått genom förskingring av Cedergren. Sedan Cedergren
blivit försatt i konkurs, hade för kronans räkning bevakning skett
i konkursen för de belopp, vilka han dömts utbetala till kronan, men kronan
hade erhållit utdelning med endast 2,688 kronor 79 öre, vilket belopp inbetalats
till länsstyrelsen. Hos länsstyrelsen funnes jämväl innestående belopp örn sammanlagt
2,562 kronor 14 öre, vilka tillkommit Cedergren men som icke till
honom utbetalats.
Efter det riksräkenskapsverket i skrivelse den 23 september 1926 hos länsstyrelsen
anhållit, att länsstyrelsen ville hos magistraten införskaffa uppgift
angående vilka åtgärder magistraten vidtagit för balansens ersättande, sedan
det visat sig, att Cedergren icke kunnat ersätta densamma, ävensom örn tidpunkten,
då det kunde beräknas, att balansen bleve gottgjord statsverket, förklarade
magistraten i skrivelse den 6 december 1926 till länsstyrelsen, jämte
det magistraten bestred, att magistraten vore ersättningsskyldig för den kvarstående
balansen, att magistraten icke funne sig vare sig behörig eller i stånd
att vidtaga några åtgärder för balansens ersättande, i följd varav magistraten
ej heller vore i tillfälle att yttra sig örn den tidpunkt, då det kunde beräknas,
att balansen kunde bliva gottgjord statsverket.
3
Kungl. Maj:ts proposition nr 158.
Sedan riksräkenskapsverket med skrivelse den 22 april 1927 till justitiekanslersämbetet
överlämnat handlingarna i ärendet för den åtgärd, vartill ämbetet
funne skäl, anförde ämbetet i skrivelse den 27 oktober 1927 till advokatfiskalsämbetet
vid Göta hovrätt:
Magistraten hade försummat sina skyldigheter enligt uppbördsförfattningarna,
särskilt med avseende å kontrollen över Cedergrens medelsförvaltning.
Härigenom hade magistratens ledamöter enligt . justitiekanslersämbetets
uppfattning gjort sig skyldiga till tjänstefel. Justitiekanslersämbetet uppdroge
därför åt advokatfiskalsämbetet att vid hovrätten anhängiggöra och utföra
åtal för försummelsen, i den mån ansvar icke redan förfallit på grund av
preskription. Åtalet borde riktas mot Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin, vilka i
slutet av år 1922 och under år 1923 intill utgången av april tjänstgjort såsom
ledamöter av magistraten, och borde ansvar yrkas^ enligt 25 kap. 17 s stral tlagen.
Därjämte uppdroge justitiekanslersämbetet åt advokatfiskalsämbetet att
i åtalet yrka, att magistratens nämnda ledamöter, som jämväl varit i tjänst vid
balansens upptäckande, måtte solidariskt förpliktas till kronan utgiva den
enligt länsstyrelsens skrivelse av den 25 juni 1926 återstående bristens belopp
81,019 kronor 61 öre eller den del därav, som hovrätten kunde finna lagligt,
jämte ränta efter 6 procent enligt § 32 i uppbördsreglementet och § 17 i förordningen
angående indrivning och redovisning av böter. Såsom grund tor
ersättningsyrkandet skulle advokatfiskalsämbetet hava att i första hand. åberopa
bestämmelserna i § 30 mom. 2 i uppbördsreglementet och § 6 morn.. 1 i förordningen
angående indrivning och redovisning av böter rörande magistrats uppbördsansvar.
Advokatfiskalsämbetet borde emellertid göra gällande, att vid
sidan örn detta stränga rerlogörareansvar förelåge en annan grund till ersättningsskyldighet.
Såsom framhållits, hade magistraten eftersatt sina skyldigheter
enligt uppbördsförfattningarna ej minst i vad anginge densamma åliggande
kontroll. Handlingarna i målet mot Cedergren gåve vid handen, att
magistratens försummelse möjliggjort eller åtminstone underlättat Cedergrens
förskingringar. Vid sådant förhållande torde magistratsledamöterna vara ersättningsskyldiga
enligt allmänna rättsregler.
I ett sedermera till hovrätten ingivet memorial, som delgavs Dahlbäck,
Ekdahl och Wirgin den 18 november 1927, yrkade advokatfiskalsämbetet,
under åberopande av vad justitiekanslersämbetet andragit, dels att Dahlbäck,
Ekdahl och Wirgin måtte för den försummelse, magistraten genom sin av justitiekanslersämbetet
omförmälda underlåtenhet låtit komma sig till last, i den
mån ansvar icke på grund av preskription förfallit, av hovrätten dömas till
ansvar jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, dels ock att Dahlbäck och hans medparter
måtte förpliktas att solidariskt till kronan utgiva 81,019 kronor 61 öre
eller den del därav, som hovrätten funne lagligt, eller, därest ersättningsskyldigheten
grundades allenast å allmänna rättsregler, de belopp som å Dahlbäck
och hans medparter belöpte efter en med hänsyn till deras tjänstetid gjord
fördelning. Tillika fordrade advokatfiskalsämbetet ränta.
Utslag i målet meddelades av hovrätten den 31 juli 1930. Hovrätten fann
ådagalagt, att då Cedergren med utgången av april månad 1923 upphörde att
tjänstgöra som kronouppbördskassör i Jönköping, balans förelegat beträffande
i kronoräkenskaperna för staden debiterade kronoutskylder och böter till sammanlagt
belopp av 84,943 kronor 64 öre. I’å anförda skäl dömde hovrätten
Ekdahl jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen, för det han under tid, då han på för
-
4
Kungl. Majus proposition nr 158.
ordnande uppehållit borgmästarämbetet i staden, eftersatt honom åliggande
skyldighet att öva tillsyn över Cedergrens medelsförvaltning, att till kronan
böta 200 kronor. Däremot ogillade hovrätten den mot Dahlbäck och Wirgin
förda ansvarstalan. Advokatfiskalsämbetets ersättningstalan ogillades, i vad
den grundats därå, att Dahlbäck och medparter skulle hava låtit försummelse i
tjänsten komma sig till last. Ersättningstalan, i vad den grundats å magistratens
redogörareansvar, bifölls såtillvida, att Ekdahl, Dahlbäck och Wirgin
förpliktades att var för sig till kronan utgiva, Ekdahl 2,437 kronor 84 öre,
Dahlbäck 1,913 kronor 94 öre samt Wirgin 1,807 kronor 27 öre, allt jämte ränta
efter 6 procent enligt av hovrätten närmare angivna grunder. Såsom skäl för
sitt ogillande av den å magistratens redogörareansvar grundade ersättningstalan
i övrigt anförde hovrätten beträffande utskylder om sammanlagt 62,611
kronor 34 öre, att dessa icke influtit till Cedergren i sådan ordning, att Dahlbäck
och medparter blivit på grund av sitt redogörareansvar ersättningsskyldiga
för de förskingrade medlen, samt beträffande övervägande delen av återstående
utskylder och böter, att det icke med ledning av den i målet förebragta
utredningen kunde avgöras, huruvida för Dahlbäck eller medparter uppstått
ersättningsskyldighet för vad Cedergren härutinnan förskingrat.
I hovrättens utslag sökte såväl justitiekanslersämbetet som Dahlbäck,
Ekdahl och Wirgin ändring.
Kungl. Majit meddelade utslag i målet den 19 oktober 1932. Angående
balansen i kronoräkenskaperna gillade Kungl. Majit hovrättens utslag. Kungl.
Majit fastställde det slut, vartill hovrätten kommit dels i fråga örn ansvarstalan,
dels beträffande ersättningstalan, i vad den grundats därå, att av Dahlbäck
och medparter eftersatt dem åliggande kontrollskyldighet. Såsom skäl
för beslutet att ogilla nämnda ersättningstalan, såvitt den riktats mot Ekdahl,
anförde Kungl. Majit, att den genom Cedergrens förskingringar uppkomna
balansen till största delen redan förelåg, när Ekdahl den 22 april 1922 förordnades
till borgmästare, samt att, även örn Ekdahl efter nämnda tid skulle
hava börjat ägna Cedergren behörigt inseende, det i allt fall icke syntes böra
antagas, att till följd därav genom tidigare upptäckt av dennes förskingringar
eller eljest uppkomsten av återstående del av balansen skolat förhindras. I
fråga örn ersättningstalan mot Dahlbäck och medparter på grund av deras
redogörareansvar prövade Kungl. Majit lagligt på det sätt ändra hovrättens
utslag, att Ekdahl, Dahlbäck och Wirgin förpliktades att till kronan utgiva, utöver
vad hovrätten utdömt, Ekdahl 122 kronor 70 öre samt vardera av Dahlbäck
och Wirgin 57 kronor 2 öre, allt med ränta efter 6 procent enligt av
Kungl. Majit närmare angivna grunder.
I skrivelse i december 1932 hava Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin —
med förmälan att de, i avräkning å de genom Kungl. Majits utslag utdömda
kapitalbeloppen, den 1 i nämnda månad till kronan inlevererat 5,000 kronor,
utgörande å garantiförsäkring för bristande redovisning av Cedergren utfallet
belopp — hemställt, att Kungl. Majit måtte genom proposition till riksdagen
utverka befrielse för dem från skyldighet att till kronan utgiva återstående
Kungl. Maj:ts proposition nr 158.
5
kapitalbelopp, tillhopa 1,395 kronor 79 öre, ävensom de räntebelopp, de genom
Kungl. Maj:ts utslag förpliktats att utgiva.
Enligt skrivelsen åtföljande kvitton i avskrift hava av det inlevererade beloppet
1,541 kronor 10 öre gottskrivits Dahlbäck, 2,001 kronor 25 öre Ekdahl
och 1,457 kronor 65 öre Wirgin.
Till stöd för sin anhållan örn befrielse från den ådömda ersättningsskyldigheten
hava Dahlbäck, Ekdahl och Wirgin åberopat tidigare likartade fall. I fråga
örn skyldigheten att utgiva ränta hava sökandena särskilt framhållit, att de utdömda
räntebeloppen vore betydande; den 1 december 1932 skulle de hava uppgått
för Ekdahl till 1,820 kronor 9 öre, för Dahlbäck till 1,256 kronor 86 öre
och för Wirgin till 1,176 kronor 92 öre. Vidare hava sökandena anfört, att
kronans krav i detta hänseende enligt deras mening måste framstå såsom särskilt
obilligt med hänsyn till den avsevärda tid, som förflutit från det räntorna
börjat löpa -— beträffande viss post redan från dag under år 1917 — och till
dess kravet blivit slutligen fastställt.
De av sökandena åberopade fall, då riksdagen medgivit befrielse från ersättningsskyldighet,
avse det ansvar, som före den 1 januari 1926 åvilade utmätningsman
för bristande redovisning av ställföreträdare, även örn den uppkomna
bristen ej kunde tillskrivas utmätningsmannens egen försumlighet. Stadsfogde
har sålunda beviljats ersättning för belopp, som av honom till statsverket
erlagts för täckande av brist, vilken uppkommit genom underlydande uppbördsmans
förskingring av indrivna utskylder (proposition nr 217 och riksdagens
skrivelse nr 192 år 1921 samt proposition nr 153 och riksdagens skrivelse
nr 127 år 1922). Vidare har landsfiskal, i fall då honom underlydande
fjärdingsman förskingrat indrivna medel, erhållit befrielse från att ersätta statsverket
de förskingrade beloppen (proposition nr 168 och riksdagens skrivelse
nr 146 år 1926 samt proposition nr 109 och riksdagens skrivelse nr 114 år 1931).
över framställningen hava yttranden avgivits av statskontoret den 21 januari
1933, av justitiekanslersämbetet den 7 februari 1933 och av länsstyrelsen i
Jönköpings län den 3 i sistnämnda månad.
Statskontoret har vid sitt utlåtande fogat ett sammandrag över de utskylder
och böter örn tillhopa 6,395 kronor 79 öre, vilka Dahlbäck, Ekdahl och
Wirgin genom Kungl. Majtts utslag förpliktats ersätta, försett med bevis av
kronouppbördskassören i Jönköping, att nämnda belopp av Dahlbäck, Ekdahl
och Wirgin inbetalts med dels 5,000 kronor den 1 december 1932 och dels
1,395 kronor 79 öre den 19 januari 1933. I ärendet anför statskontoret:
Statskontoret ville erinra örn att riksdagen tidigare i en del fall medgivit
utbetalning av ersättning från anslaget till oförutsedda utgifter till landsfiskal
för vad han nödgats utgiva i anledning av förskingring, som blivit begången
av honom underlydande fjärdingsman. Det syntes statskontoret skäligt, att
jämväl sökandena erhölle gottgörelse för vad de av egna medel nödgats utgiva
till kronan i anledning av nu ifrågavarande förskingring.
Beträffande sökandenas framställning om befrielse från skyldigheten att å
de utdömda ersättningsbeloppen erlägga ränta finge statskontoret framhålla,
att i de fall, då ersättning jämlikt lagen den 10 juli 1899 utgått av statsmedel,
ränta härå icke utbetalats. Med hänsyn till nämnda förhållande funné statskontoret
rättvist och billigt, att sökandenas framställning härutinnan bifölles.
6
Kungl. Majus proposition nr 158.
Departements
chefen.
Statskontoret har hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
medgiva, dels att till sökandena finge från anslaget till oförutsedda utgifter utgå
ersättning med tillhopa 1,395 kronor 79 öre, dels ock att sökandena finge befrias
från skyldigheten att till kronan utgiva ränta å de genom utslaget den 19
oktober 1932 ådömda ersättningsbeloppen.
Länsstyrelsen instämmer i vad statskontoret yttrat.
Justitiekansler sämb etet anför:
I det genom högsta domstolens utslag den 19 oktober 1932 avgjorda målet
hade visserligen talan förts örn ansvar för försummelse i fråga örn kontrollen
över kronouppbördskassören. Och Ekdahl hade även dömts till ansvar för det
han i egenskap av tillförordnad borgmästare eftersatt honom åliggande tillsyn
å uppbördsväsendet. Den ersättningsskyldighet, som i målet ålagts sökandena,
grundade sig emellertid icke beträffande någon av dem på förfarande, som domstolen
funnit vara av beskaffenhet att föranleda ansvar, utan på magistratsledamöternas
jämlikt författningarna omedelbara ansvar för kronouppbördskassörens
uppbörd.
Vid angivna förhållande och under åberopande av att tidigare i ett flertal
fall, vilka i förevarande avseende syntes vara jämförliga med det nu ifrågavarande,
ersättningsskyldighet eftergivits, tillstyrkte ämbetet bifall till vad
statskontoret hemställt i ärendet.
Såvitt angår Dahlbäck och Wirgin är jag ense med de i ärendet hörda myndigheterna
och finner mig således böra förorda, att ersättning beredes dem för
vad de av egna medel utgivit på grund av Kungl. Majits ifrågakomna utslag
ävensom att de befrias från dem i utslaget ålagd skyldighet att gälda ränta.
Såsom förut nämnts har riksdagen i tidigare likartade fall medgivit befrielse
från betalningsskyldighet eller beviljat ersättning av statsmedel för belopp,
som utgivits till fullgörande av sådan betalningsskyldighet. Samma billighetshänsyn,
som varit avgörande i de tidigare fallen, torde även här göra sig gällande.
Någon försummelse ligger ej heller enligt Kungl. Majits utslag någon
av Dahlbäck och Wirgin till last.
Vad beträffar Ekdahl synes däremot förhållandet vara ett annat. Visserligen
grundar sig, såsom justitiekanslersämbetet framhållit, den Ekdahl ålagda
ersättningsskyldigheten icke på förfarande, som funnits vara av beskaffenhet
att föranleda ansvar, men då Ekdahl dömts till ansvar för det han eftersatt
honom åliggande tillsyn över Cedergrens medelsförvaltning, torde de billighetshänsyn,
som kunna åberopas i fråga örn Dahlbäck och Wirgin, icke i samma
mån vara till finnandes beträffande Ekdahl. Jag anser mig därför icke kunna
förorda, att Ekdahl beviljas ersättning för vad han av egna medel nödgats
utgiva på grund av Kungl. Majits utslag. Emellertid synes mig någon eftergift
böra meddelas Ekdahl i fråga örn hans skyldighet att gälda ränta. Det
torde nämligen icke kunna förnekas, att den tid, som förflutit från det räntan
började löpa och till dess kronans fordran å ränta genom Kungl. Majits utslag
blev slutligen fastställd, är anmärkningsvärt lång. Och det dröjsmål med
anhängiggörandet av kronans ersättningsanspråk, som ägde rum efter det
Cedergrens förskingringar blivit upptäckta, kan ej läggas Ekdahl till last.
Med hänsyn härtill synes det skäligt, att Ekdahl befrias från att gälda ränta
för tiden före den dag, då kronan får anses hava framställt sitt skadestånds
-
7
Kungl. Majus proposition nr 158.
anspråk mot honom eller den 18 november 1927, a vilken dag advokatfiskalsämbetets
memorial delgavs honom.
Beloppet av den ersättning av statsmedel, som enligt vad nu nämnts skulle
tillkomma Dahlbäck och Wirgin, synes mig för envar av dem höra bestämmas
till skillnaden mellan vad han enligt Kungl. Marits utslag haft att i kapital
utgiva och vad enligt kvitto gottskrivits honom till följd av inlevereringen av
det å garantiförsäkringen utfallna beloppet å 5,000 kronor. Enligt denna
grund skulle ersättningen utgöra för Dahlbäck 429 kronor 86 öre och för Wirgin
406 kronor 64 öre.
På grund av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl. Majit ville
föreslå riksdagen medgiva,
dels att från det i riksstaten för budgetåret 1932/1933 uppförda
extra förslagsanslaget till oförutsedda utgifter i allmänhet
må såsom ersättning för de belopp, Dahlbäck och Wirgin av egna
medel utgivit på grund av Kungl. Maj :ts förenämnda utslag, utbetalas
till Dahlbäck 429 kronor 86 öre och till Wirgin 406 kronor
64 öre,
dels att Dahlbäck och Wirgin må befrias från skyldigheten att
gälda dem i utslaget ålagd ränta,
dels ock att Ekdahl må befrias från skyldighet att gälda så
stor del av den honom i utslaget ålagda räntan, som upplupit
under tiden före den 18 november 1927.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Åke Karlholm.