Kungl. Majus proposition nr 148.
1
Nr 148.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag
till åtgärder mot utbredning av könssjukdomar; given
Stockholms slott den 24 februari 1933.
Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.
Under Hans Majt:s
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Torsten Nothin.
Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Vennerström:, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Tillförordnade chefen för socialdepartementet, statsrådet Nothin, anför:
I statsverkspropositionen till innevarande års riksdag har Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, i riksstaten
beräkna det ordinarie förslagsanslaget till åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar till 610,000 kronor.
Sedan numera utredningen i detta ämne slutförts, anhåller jag att få
framlägga definitivt förslag i frågan.
Anslagets storlek och ändamål.
Till en början ber jag få lämna följande uppgifter angående anslagets
storlek och nettoutgifterna därå.
Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 148—150.
353 33
2
Kungl. Majus proposition nr 148.
Budgetår fnslag Nettoutgifter
° kronor kronor
1931/1932 ........................ 690,000 742,001
1932/1933 ........................ 640,000 1/7—3,/12 350,567
Från anslaget bestridas huvudsakligen dels kostnader för arvoden åt läkare
vid de polikliniker för kostnadsfri undersökning och behandling av könssjuka,
vilka enligt lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar såsom regel skola vara inrättade i städer med ett invånarantal
av 20,000 eller därutöver, dels ersättning av statsmedel för sådan kostnadsfri
undersökning och behandling av könssjuka, som icke äger rum å
poliklinik, däri inbegripen serologisk, bakteriologisk eller annan dylik undersökning,
ävensom för serologisk undersökning av blodprov, som tagits å
poliklinik, dels kostnader för läkemedel och utensilier vid kostnadsfri undersökning
och behandling av könssjuka, vare sig sådan äger rum å poliklinik
eller annorstädes, och dels arvoden åt stadsläkare, vilka enligt nyssnämnda
lag tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer i städerna.
Ifrågasatt förändring av lagstiftningens
omfattning.
Innan jag närmare ingår på de särskilda ändamålen med anslaget, ber jag
få nämna, att gransTcningsnämnden framställt ett förslag av beskaffenhet att
påverka samtliga de utgifter, för vilkas bestridande anslaget är avsett.
I en till medicinalstyrelsen remitterad promemoria har nämligen granskningsnämnden
anfört, att nämnden inhämtat, hurusom möjlighet torde förefinnas
att genom vissa inskränkningar i rätten till kostnadsfri läkarbehandling
av könssjuka avsevärt nedbringa statsverkets kostnader för här ifrågavarande
ändamål. Nämnden har räknat med en besparing å anslaget av förslagsvis
64,000 kronor.
I skrivelse den 4 februari 1933 har medicinalstyrelsen avgivit utlåtande i anledning
av granskningsnämndens förslag. Styrelsen har därvid meddelat, att
styrelsen övervägt, huruvida med hänsyn till rådande statsfinansiella svårigheter
från lagens tillämpningsområde kunde undantagas antingen samtliga
fall av sjukdomen gonorré eller sådana fall av nämnda sjukdom, som blivit
ovanligt långvariga i sitt förlopp. För det förra alternativet har styrelsen
funnit tala dels den omständigheten, att förenämnda lag under de senare
åren icke syntes hava påverkat gonorréns utbredning, varför det kunde
ifrågasättas, huruvida de avsevärda ekonomiska offer, som den kostnadsfria
behandlingen av sjukdomen innebure, medfört däremot svarande gagn, dels
och det förhållandet, att gonorrén, örn den erhölle otillräcklig behandling, icke
kunde anses medföra så svårartade följder vare sig för den nuvarande generationen
eller för kommande släktled som fallet vore med sjukdomen syfilis.
Till stöd för det andra alternativet har styrelsen anfört, att gonorrén i det
övervägande antalet fall kunde botas under en jämförelsevis kort tid men
att behandlingen, därest sjukdomen inträdde i kroniskt stadium, kunde taga
mycket lång tid i anspråk och i följd därav draga särskilt stora kostnader.
Kungl. Majds proposition nr 148.
3
Styrelsen Ilar emellertid — alldenstund gonorrén vore smittsam även i de
långvariga fallen och med hänsyn till att lagen tillämpats under allenast
omkring 14 år, vilket enligt styrelsens mening vore en alltför kort tid för
att giva tillräcklig erfarenhet örn dess verkningar på ett så komplicerat och
svårbedömligt område som de smittsamma könssjukdomarnas, vilkas förekomst
påverkades av olika vitt skilda orsaker — funnit stora betänkligheter
föreligga att redan nu föreslå ändringar av lagen, vilka skulle i så avsevärd
grad som de antydda rubba själva grunderna för densamma.
Styrelsen har vidare förutsatt, att en av det nuvarande statsekonomiska
läget påkallad ändring av hittills tillämpade regler skulle förbliva gällande
allenast under så lång tid, som komme att förflyta, till dess normala tider
åter inträdde. En ändring av själva grunderna för lagen skulle emellertid
enligt vad styrelsen anför kunna medföra så betydande organisatoriska förändringar,
att vissa svårigheter komme att uppstå för en återgång till förutvarande
förhållanden. Om sålunda gonorrén skulle helt undantagas från
lagens tillämpning, kunde det, med hänsyn till att klientelet vid de nuvarande
poliklinikerna för kostnadsfri behandling av könssjuka till övervägande
delen torde behandlas för nämnda sjukdom, befaras, att dessa polikliniker
till stor del komme att helt nedläggas. Slutligen har styrelsen framhållit,
att nuvarande bestämmelser i 14 kap. 21 § strafflagen örn ansvar för den,
som utsätter annan för fara att bliva smittad, tillkommit samtidigt med att
kostnadsfri undersökning och behandling av könssjuka införts genom 1918
års lag och att en inskränkning av sistnämnda lags tillämpningsområde
kunde återverka på förstnämnda lagrum.
Med hänsyn till vad styrelsen sålunda anfört har styrelsen i anledning
av granskningsnämndens förslag ansett sig för närvarande böra inskränka
sig till att föreslå endast sådana ändringar av 1918 års lag, som utan att
rubba lagens tillämpningsområde kunde möjliggöra en del organisatoriska
jämkningar av beskaffenhet att föranleda viss besparing av statsutgifter. I
detta avseende har styrelsen framlagt vissa förslag, som senare skola omnämnas.
Arvoden åt poliklinikläkare.
Arvoden åt poliklinikläkare bestämmas för varje budgetår av Kungl.
Majit efter framställning av vederbörande hälsovårdsnämnder och under hänsynstagande
till verksamhetens omfattning vid de olika poliklinikerna.
De av Kungl. Majit för innevarande budgetår —• genom beslut den 30
september 1932 — bestämda arvodena uppgå till 159,600 kronor. I förhållande
till nästföregående budgetår har summan av arvodena nedsatts med
4,300 kronor.
Kostnader för enskild läkarbehandling
rn. m.
Gällande bestämmelser.
Beträffande ersättning av statsmedel för läkarundersökning och läkarbehandling
annorstädes än å poliklinik hava grunder fastställts i klinge
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
reisen den 13 december 1918 (nr 1019) med åtskilliga däri sedermera verkställda
ändringar. Enligt § 1 i denna kungörelse utgår numera för undersökning,
behandling eller intyg, varom förmäles i 1918 års lag, ersättning
med följande belopp:
för första besöket hos läkaren (rådfrågning, undersökning, behandling)
.................................................................................. kronor 5: —
» undersökning enligt 14 § i lagen (anmäld smittkälla) ......... » 5: —
» förnyat besök.......................................................................... » 3: —
» » med intravenös insprutning ........................... » 5: —
» bakteriologisk undersökning rörande syfilis......................... » 3: —
» serologisk undersökning av blodprov .................................... » 3: —
» intyg............................................................................................ » 1: —
Emellertid hava de sammanlagda belopp för månad, som enligt nu angivna
grunder skulle utgå till vederbörande läkare för undersökning och behandling,
genom kungörelserna nr 641/1921, 150/1924, 181/1929 och 144/1932
successivt begränsats. Enligt sistnämnda kungörelse gäller, att å belopp
icke överstigande 100 kronor skall avdragas 10 procent, å belopp mellan 100
och 250 kronor 20 procent samt å belopp överstigande 250 kronor 50 procent.
I belopp, som nu nämnts, skall ej inräknas ersättning för serologisk undersökning
av blodprov.
Genom den år 1932 genomförda begränsningen av ifrågavarande ersättningar
beräknades en besparing av omkring 40,000 kronor kunna uppnås
för innevarande budgetår.
För serologisk undersökning av blodprov, som tagits vid poliklinik, utgår
enligt § 2 andra stycket i kungörelsen ersättning med 3 kronor.
Ifrågasatta besparingsåtgärder.
I den skrivelse den 4 februari 1933, däri medicinalstyrelsen uttalat sig emot
en förändring av tillämpningsområdet för 1918 års lag, har styrelsen emellertid
såsom nämnts föreslagit vissa jämkningar i lagen. Enligt 5 § i lagen är
stad med ett invånarantal av 20,000 eller därutöver i princip skyldig att anordna
poliklinik för behandling av könssjuka. Styrelsen har nu föreslagit,
att denna skyldighet skall av Konungen kunna åläggas även stad med färre
invånare än 20,000. I detta sammanhang har styrelsen hemställt, att sådana
ändringar måtte vidtagas i lagen, att styrelsen erhölle rätt att, med en tjänsteläkares
befriande från skyldigheten att meddela undersökning och behandling
av könssjuka, förordna annan läkare att verkställa dylik förrättning ävensom
att beträffande ort, där två eller flera tjänsteläkare funnes, som ägde meddela
undersökning och behandling, föreskriva, att sådan förrättning skulle få verkställas
endast av en av dem. Genom införande av möjlighet för Konungen
att förordna örn inrättande av poliklinik även i stad med lägre invånarantal än
20,000 skulle besparing för statsverket kunna vinnas beträffande vissa städer,
där ersättning till läkarna uppginge till avsevärda belopp. Sålunda skulle
i städerna Sundsvall och Umeå, där staten för år 1932 utbetalat till
5
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
förste stadsläkarna respektive 9,137 kronor 50 öre och 4,685 kronor 90 öre,
statens omkostnader kunna begränsas till allenast arvode till en eller eventuellt
två poliklinikläkare, vilket arvode för närvarande utginge med lägst
2,500 kronor. Genom de av styrelsen i övrigt föreslagna åtgärderna skulle
— bortsett från poliklinikläkarna — behandlingen kunna koncentreras till
allenast en läkare, vilket med hänsyn till att den av statsmedel utgående
ersättningen för läkarbehandling reducerades, i den mån läkarens månadsräkning
överstege vissa belopp, skulle kunna medföra besparing för statsverket.
Vidare skulle den fördelen vinnas, att en tjänsteläkare, som i kostnadsavseende
eller eljest befunnes anordna behandlingen pa olämpligt sätt,
ej vidare skulle få utöva sådan behandling.
Angående storleken av den besparing, som ett genomförande av de förordade
lagändringarna skulle medföra beträffande statens förevarande utgifter,
har medicinalstyrelsen i annat sammanhang lämnat vissa uppgifter,
till vilka jag strax återkommer.
I särskild skrivelse, dagtecknad likaledes den 4 februari 1933, har medicinalstyrelsen
vidare föreslagit andra åtgärder i syfte att minska statens
utgifter för den enskilda läkarbehandlingen samt för serologisk undersökning
av blodprov, tagna hos enskild läkare eller å poliklinik.
I fråga örn kostnaderna för den enskilda läkarbehandlingen har styrelsen
— efter att hava omnämnt den ståndpunkt styrelsen intagit till frågan örn
uteslutande från 1918 års lags tillämpningsområde av långvariga fall av
gonorré — anfört följande:
Styrelsen hade funnit det kunna tagas under övervägande, örn ej statsverkets
utgifter för långvariga fall av gonorré kunde minskas genom viss
tillfällig beskärning av den ersättning, som skulle tillkomma vederbörande
läkare för undersökning och behandling av desamma. Därvid hade styrelsen
tagit hänsyn till att enligt gängse praxis ersättning för läkarbehandling av
långvariga sjukdomsfall plägade utgå efter en reducerad taxa, vilket även
borde kunna vara fallet, då behandlingen verkställdes på statens bekostnad.
En dylik nedsättning syntes kunna fastställas till hälften av eljest utgående
ersättning. Det kunde vara föremål för tvekan, vid vilken tidpunkt under
behandlingens lopp en dylik nedsättning_ skulle börja tillämpas. Då gonorré
i regel plägade kunna botas inom en tidrymd, som för män uppginge till
cirka två månader och för kvinnor till omkring fyra månader, torde de fall
av sjukdomen, vilkas behandling fortgått under för män 60 dagar och för
kvinnor 120 dagar kunna betecknas såsom långvariga. Efter utgången av
dessa tider kunde således den ifrågasatta nedsättningen lämpligen börja
tillämpas.
Emot styrelsens förslag har en ledamot anmält reservation.
Beträffande den minskning av statens utgifter, som kan väntas uppkomma
vid bifall till nu berörda förslag, har styrelsen framhållit, att minskningen
icke kan till siffran beräknas med ledning av för styrelsen tillgängligt material,
men att det torde kunna antagas, att detta förslag samt det förut omförmälda
förslaget till ändring av 5 § i 1918 års lag skulle kunna föranleda en besparing
av omkring 10,000 kronor för år räknat.
Vidkommande möjligheten att minska statens utgifter för de serologiska
6
Kungl. Majus proposition nr 148.
undersökningarna av blodprov, de s. k. Wassermannundersökningarna— vilka
ingå såsom ett led i undersökning av fall av sjukdomen syfilis eller av misstänkta
sådana fall Ilar medicinalstyrelsen till behandling upptagit fråga
örn provens centralisering till statens bakteriologiska laboratorium. Härom
har styrelsen anfört:
Fragan örn en sadan centralisering hade varit föremål för överläggningar
inom styrelsen redan under år 1931, då styrelsen vid nämnda tid övervägt
möjligheterna att nedbringa statens utgifter för könssjukdomarnas bekämpande.
Anledningarna till att styrelsen då icke inkommit med något förslag
härtill hade väsentligen varit följande. Det vore av betydelse, att kontroll kunde
komma till stand på så sätt, att då vederbörande läkare funnit, att ett svar,
som han mottagit fran det laboratorium, till vilket han vore van att liänvända
sig, icke överensstämde med den sjukdomsbild, patienten ifråga företedde,
läkaren kunde få prov utfört jämväl på annat laboratorium. Ett annat skäl
vore, att blodprov kunde under längre transporter visa en viss benägenhet
att sönderdelas.
Fördelarna av att prov kunde utföras på flera ställen vore enligt medicinalstyrelsens
förmenande så vägande, att styrelsen icke ansett sig böra för
det dåvarande föreslå någon förändring i den praxis, som tillämpades.
Då nu ett skärpt ekonomiskt tvångsläge syntes föreligga och detta föranledde
förnyat övervägande av besparingsåtgärder beträffande Wassermannundersökningarna,
ansåge sig styrelsen kunna förorda en centralisation av
dessa till statens bakteriologiska laboratorium, varvid styrelsen emellertid
finge såsom ett mycket beaktansvärt önskemål framhålla, att möjligheter hölles
öppna för att dels prov från polikliniken vid sjukhuset S:t Göran i Stockholm
kunde i samma ordning som dittills utföras på laboratorium därstädes,
dels — åtminstone så länge professorn i allmän patologi vid Lunds universitet
vore föreståndare vid den vid Lunds lasarett förlagda polikliniken för
kostnadsfri undersökning och behandling av könssjuka — prov från denna
poliklinik finge utföras å den bakteriologiska avdelningen av den patologiskanatomiska
institutionen vid Lunds universitet, dels ock andra polikliniker
samt läkare, som i 5 § i lagen avsåges, finge i undantagsfall, då de funne
kontrollprov erforderligt, kunna vända sig till nu nämnda laboratorier. Styrelsen
förutsatte, att mellan de ifrågavarande laboratorierna ett sådant samarbete
ägde rum, att några bestämmelser angående kontrollen laboratorierna
emellan icke skulle vara erforderliga. Förutom att sålunda möjligheter till
kontrollprov hölles öppna, skulle en dylik anordning innebära en stor vinst
ur vetenskaplig synpunkt.
I samband med den centralisering av Wassermannprov, som nu ifrågasatts,
syntes en omläggning av dittills tillämpade regler i avseende å ersättningen
för dessa prov böra ske, så att denna ersättning ej längre finge utgå
till vederbörande läkare eller polikliniker utan dessa i stället berättigades
att utan kostnad få jiroven utförda på statens laboratorium, vilket därefter
på rekvisition finge äga att hos styrelsen utbekomma ersättning för varje
dylikt prov med nu fastställt belopp av 3 kronor.
De prov, som under angivna förhållanden kunde komma att utföras på
laboratorium vid S:t. Görans sjukhus, torde, enligt erhållna uppgifter, kunna
uppskattas till omkring 2,500. Antalet prov, vilka skulle utföras j:>å bakteriologiska
laboratoriet i Lund, bleve högst väsentligt mindre och torde understiga
400.
Av övriga dylika prov utfördes under år 1931, enligt erhållna uppgifter,
i avrundade tal 1,650 på statens bakteriologiska laboratorium, 3,300 på
7
Kungl. Majus proposition nr 148.
serologiska laboratoriet i Stockholm, 1,100 på Göteborgs stads laboratorium
och 350 på Malmö stads laboratorium. Örn samtliga dessa prov skulle framdeles
utföras vid statens laboratorium komme det antal prov, som därstädes
bleve utförda, att ökas med omkring 4,750 prov för år. Enligt nu galande
bestämmelser skulle laboratoriet i ersättning för dessa nytillkomna prov aga
uppbära ett belopp av 14,250 kronor. Då enligt vad laboratoriets föreståndare
meddelat de nytillkomna provens behandling och undersökning å laboratoriet
icke skulle behöva föranleda ökning av laboratoriets personal och ej
heller i övrigt medföra några nämnvärda ökade utgifter, skulle centralisering
av dessa prov till laboratoriet medföra en ökad nettoinkomst för detsamma
av omkring 14,000 kronor. Härigenom skulle visserligen icke utgifterna på
anslaget för åtgärder mot utbredning av könssjukdomar nedbringas, men
däremot skulle laboratoriets anslag kunna nedsättas med sagda belopp.
Kostnader för läkemedel
och utensilier.
I § 6 i 1918 års kungörelse meddelas närmare föreskrifter angående sättet
för gäldande av kostnaden för läkemedel och utensilier för undersökning
eller behandling enligt 1918 års lag. Några särskilda bestämmelser äro icke
utfärdade örn den ersättning, som härför skall utgå. I särskilda cirkulär
den 10 november 1919 har medicinalstyrelsen i besparingssyfte lämnat vissa
direktiv för inköp och användning av ifrågavarande utensilier.
Arvoden åt sundhetsinspektörer
i städer.
I fråga örn arvoden åt stadsläkare, vilka tjänstgöra såsom sundhetsinspektörer,
gäller kungörelsen den 30 juni 1922 (nr 412). Enligt en genom kungörelse
den 22 april 1932 (nr 143) verkställd ändring i förstnämnda kungörelse
utgår arvode för år räknat med följande belopp, nämligen:
stad med 5,000 invånare eller därunder ........
» över 5,000 till och med 10,000 invånare
» » » 10,000 » » » 20,000 »
» » » 20,000 » » » 30,000 »
» » » 30,000 » » » 40,000 »
» » » 40,000 invånare...................................
250 kronor
400 »
650 »
900
1,200
1,300
Genom den år 1932 företagna ändringen sänktes arvodena, de högsta med
200 kronor och det lägsta med 50 kronor. I statsverkspropositionen till
förra årets riksdag beräknades denna sänkning medföra en besparing av omkring
10,000 kronor för år.
Nettoutgifterna å förevarande anslag, som för innevarande budgetår upptagits
till 640,000 kronor, hava för första hälften av budgetåret uppgått till
omkring 350,000 kronor. Örn ock den förra året vidtagna reduceringen av
ersättningen för läkarbehandlingen ännu icke hunnit inverka i full utsträckning
samt anslaget för nämnda halvår enligt vad jag inhämtat belastats med
en post å omkring 8,000 kronor, som icke kan väntas fa motsvarighet under
innevarande budgethalvår, synes likväl ett överskridande av anslaget för löpande
budgetår vara att befara. Med hänsyn till att staten sålunda alltjämt
Departe
ments
chefen.
“ Kungl. Maj:ts proposition nr M8.
måste vidkännas betydande utgifter för könssjukdomarnas bekämpande, är
det naturligen angeläget, att alla möjligheter till besparingar härutinnan tillvaratagas.
Vad först angår arvoden till poliklinikläkare, ankommer det såsom nämnts
a Kungl. Maj.t att bestämma desamma. Huruvida en sänkning av dessa
arvoden — utöver de nedsättningar som vidtogos genom beslutet den 30
september 1932 låter sig genomföra, kan för närvarande icke med säkerhet
bedömas. Oaktat besparingar beträffande arvodena äro önskvärda, anser
jag mig därför icke nu böra räkna med, att en minskning på denna punkt
skall kunna åvägabringas.
Vidkommande därefter statens kostnad för enskild läkarbehandling samt
för serologisk undersökning av blodprov, taget hos enskild läkare eller å poliklinik,
har fråga väckts örn vidtagande i besparingssyfte av såväl lagändringar
som andra åtgärder.
I betraktande av vad medicinalstyrelsen anfört finner jag mig icke kunna
förorda, att sjukdomen gonorré helt eller delvis undantages från tillämpningen
av 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.
Vad åter beträffar av medicinalstyrelsen förordade ändringsförslag, synes
det mig tveksamt, huruvida den i lagen stadgade gränsen för stads skyldighet
att inrätta poliklinik lämpligen bör rubbas genom införande av rätt för
Konungen att förordna örn anordnande av poliklinik i stad med lägre invånarantal
än 20,000. Vad särskilt angår staden Sundsvall, skulle det med
hänsyn till bebyggelsen i denna ort te sig naturligare, örn staden jämte
omnejd kunde förpliktas att inrätta poliklinik. Ett stadgande i denna riktning
innebure emellertid införande av en ny princip i lagen, vilket icke utan
särskild undersökning torde böra ske. Då härtill kommer, att besparingen
för staten bleve jämförelsevis ringa och till en del komme att motsvaras
av ökade utgifter för vederbörande stad, har jag stannat vid att icke för
närvarande föreslå någon ändring i lagen i förevarande hänseende. Med
den ståndpunkt jag salunda intager till nu berörda ändringsförslag har jag
icke ansett av medicinalstyrelsen ifrågasatta jämkningar i bestämmelserna
rörande behandlande läkare äga sådan vikt, att enbart på grund därav ändring
i lagen bör vidtagas.
Däremot kan jag i huvudsak ansluta mig till styrelsens förslag i övrigt
till nedbringande av kostnaderna. Sålunda förordar jag, att ersättningen för
förnyat besök hos läkare vid behandling av gonorré nedsättes till hälften,
då fråga är örn behandling för tid över 60 dagar av män och över 120 dagar
av kvinnor. Vidare synas de serologiska undersökningarna av blodprov, de
s. k. Wassermannundersökningarna, böra utföras å statens bakteriologiska
laboratorium. På grund av vad medicinalstyrelsen anfört vill jag
emellertid icke för närvarande föreslå längre gående centralisering än styrelsen
förordat och tillstyrker således, att prov, som tagas å sjukhuset S:t
Görans poliklinik i Stockholm och polikliniken vid Lunds lasarett, må
undersökas vid det till förstnämnda sjukhus hörande laboratoriet respektive
bakteriologiska avdelningen vid Lunds universitet, varjämte andra polikli
-
9
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
idker oell läkare må berättigas att undantagsvis i kontrollsyfte anlita nämnda
laboratorier för undersökning av blodprov.
Enligt vad jag under liand inhämtat från styrelsen kan den besparing,
som skulle kunna vinnas genom beskärning av ersättningen vid behandlingen
av långvariga fall av gonorré, approximativt uppskattas till 6,000
kronor örn året.
Vad angår minskningen i anslagsbehovet genom de serologiska provens
centralisering till statens bakteriologiska laboratorium, må nämnas, att läkare
och polikliniker, som för serologiska prov anlita laboratorier, för närvarande
ersätta dessa för proven med samma belopp som de äga erhålla från
medicinalstyrelsen i gottgörelse för proven. Detta gäller även, när de
anlita statens bakteriologiska laboratorium. Medicinalstyrelsen har nu i
samband med den ifrågasatta centraliseringen till sistnämnda laboratorium
av berörda prov föreslagit sådan omläggning i sättet för gäldande av ersättningen
för dessa prov, att ersättningen skulle betalas av medicinalstyrelsen direkt
till laboratoriet. En följd härav skulle bliva, att anslaget till bekämpande
av könssjukdomarna icke skulle undergå minskning utan minskningen i
stället avse anslaget till laboratoriet. Då centraliseringen icke väntats
skola medföra några nämnvärda ökade utgifter för laboratoriet, skulle nämligen
den föreslagna anordningen bereda statslaboratoriet en nettoökning i
inkomsterna, lika med ersättningen för de nytillkomna proven eller enligt
medicinalstyrelsens beräkning omkring 14,000 kronor, och bleve det följaktligen
möjligt att minska statens tillskott till laboratoriets drift med samma
belopp. För min del anser jag mindre lämpligt, att medicinalstyrelsen skulle
till en underlydande institution utbetala ifrågavarande ersättning. Det synes
mig enklare att föreskriva, att ersättning icke skall utgå för de å laboratoriet
utförda undersökningarna av ifrågavarande slag. Härigenom skulle visserligen
laboratoriet gå miste om den inkomst av omkring 5,000 kronor för år, laboratoriet
för närvarande har för prov, som nu undersökas där, men denna
minskning bör, där så erfordras, gottgöras laboratoriet genom att motsvarande
belopp av statsmedel ställes till laboratoriets förfogande för bestridande
av dess driftkostnader. Att på grund härav nu höja laboratorieanslaget,
vilket är av förslagsanslags natur, torde icke vara nödvändigt. Med
den av mig förordade anordningen kunna å anslaget till åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar antagas uppkomma dels den av medicinalstyrelsen
beräknade besparingen, omkring 14,000 kronor för år, dels ock en årlig besparing
av omkring 5,000 kronor, motsvarande för närvarande till bakteriologiska
laboratoriet utgående ersättningar. Sistnämnda besparing skulle emellertid
motvägas av ökade utgifter för laboratoriets drift. Tillhopa skulle
således å nu förevarande anslag årligen sparas omkring 19,000 kronor. Härvid
har jag utgått från att blott obetydlig kostnad skall uppstå för de s. k.
kontrollproven, vilka skulle förekomma allenast undantagsvis.
Beträffande ersättningen för läkemedel och utensilier må erinras, att Kungl.
Majit tidigare i dag anbefallt medicinalstyrelsen att vidtaga atgärdei i syfte,
att de rabatter, som för närvarande medgivas vid leverans av läkemedel fran
apotek till vissa offentliga sjukhus, jämväl skola komma könspoliklinikerna
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 148.
till godo vid inköp av läkemedel från apoteken. Vidare får jag nämna, att
medicinalstyrelsen enligt vad jag inhämtat har för avsikt att anmoda polikliniker
och tjänsteläkare att, där billiga läkemedel med samma verkan som
dyrbarare stå till buds, använda de billigare samt att i den utsträckning,
som äi möjlig, utfärda rekvisition i stället för recept å läkemedel, vari gen nini
receptavgiften skulle bortfalla. Genom här berörda olika åtgärder skulle
statens kostnader för läkemedel till synes kunna nedbringas med i runt tal
10,000 kronor örn året.
Vad slutligen angår arvodena till sundhetsinspektörer i städerna är att
märka, att den befattning dessa inspektörer hava med övervakandet av efterlevnaden
av 1918 års lag på olika sätt underlättas, örn de samtidigt äro behandlande
läkare enligt lagen. Det synes mig därför skäligt, att sundhetsinspektörernas
arvoden i dylika fall nedsättas, förslagsvis till hälften. Då de allra
flesta sundhetsinspektörer i städerna tillika hava att enligt lagen behandla
könssjukdomarna, skulle nedsättningen kunna beräknas medföra en jämförelsevis
stor besparing. Den torde kunna uppskattas till omkring 15,000 kronor
örn året.
De författningsföreskrifter, som erfordras för genomförande av här förordade
åtgärder, torde längre fram böra utfärdas av Kungl. Maj:t.
Vid beräkningen av anslagsbehovet för nästa budgetår torde till utgångspunkt
böra tagas medelsbehovet för innevarande budgetår. Uppskattningen
härav stöter emellertid på vissa svårigheter. Med hänsyn till de förut
lämnade upplysningarna örn anslagets belastning för tiden V?—3i/i2 1932
anser jag behovet vid oförändrade grunder kunna skattas till omkring 675,000
kronor. Genom de förändringar i olika avseenden, som här ifrågasatts, skulle
kunna vinnas en besparing av (6,000 + 19,000 + 10,000 + 15,000) 50,000 kronor.
Anslagsbehovet för nästa budgetår skulle då kunna uppskattas till (675,000 —
50,000) 625,000 kronor. Detta belopp överstiger det i årets statsverksproposition
beräknade med 15,000 kronor. Med hänsyn emellertid till att å
annat i statsverkspropositionen under femte huvudtiteln beräknat anslag
kunnat åvägabringas utgiftsminskning, överstigande merbeloppet, påkallas icke
någon framställning örn täckande av samma belopp.
Det för nästa budgetår erforderliga anslaget understiger det nuvarande
med 15,000 kronor.
På giuncl av det anförda far jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen
att nedsätta det ordinarie förslagsanslaget till åtgärder mot
utbredning av könssjukdomar, nu 640,000 kronor, med 15,000
kronor till 625,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall samt förordnar, att proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.
Ur protokollet:
Alce Karlholm.