Kungl. Marits proposition nr 140.
1
Är 140.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa åtgärder,
avseende hjälp åt egnahemslåntagare; given Stockholms slott
den 10 februari 1933.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Per Edvin Sköld.
Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 10 februari 1933.
Närvarande:
Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,
Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.
Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför:
Jag torde få anmäla vissa förslag, avseende hjälp åt egnahemslåntagare.
1. Inledning.
Till en början torde jag få erinra, att 1932 års riksdag — med anledning
av en vid riksdagen väckt motion, 1:201, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Majit anhålla om sådan ändring i gällande
uppbördsreglemente, att amortering och ränta å egnahemslån, som skattskyldig
hade att erlägga, finge uppdelas på två betalningsterminer — i
Bihang lill riksdagens protokoll 193.1. 1 sami. Nr 1U0.
1
2
Kungl. Majlis proposition nr 140.
skrivelse nr 339 anhållit, att Kungl. Majit ville verkställa närmare utredning
rörande de åtgärder, som kunde befinnas böra vidtagas för tillgodoseende
av det i motionen avsedda syftet, samt, i den mån så kunde vara
påkallat, förelägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
Vidare får jag anmäla, att sociala jordutredningen (ledamöterna av
riksdagens första kammare, professorn K. G. Westman, lantbrukaren Elof
B. Andersson i Fältenborg och jägmästaren C. G. L. H:son Tamm, ledamoten
av riksdagens andra kammare, ombudsmannen Helmer Molander
samt sekreteraren hos svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
redaktören Hemming Sten) i ett den 27 december 1932 avgivet betänkande
framlagt förslag angående beviljande av uppskov för egnahemslåntagare
att erlägga ränta och amortering å egnahemslån (stat. off. utr.
1932: 39).
Ytterligare bar statens egnahemsstyrelse i skrivelse den 16 januari
1933 hemställt, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att besluta nedsättning
av räntan å den stående delen av bostadslån från egnahemslånefonden,
vilka beviljats för år 1920 eller senare år och för vilka amorteringsskyldigbet
förelåge, till 3.8 procent för år 1933.
Slutligen får jag nämna, att från ett stort antal egnahemslåntagare
i skilda delar av landet inkommit framställningar örn lättnader i villkoren
för egnahemslån och hjälp i övrigt åt egnahemslåntagare såsom genom
nedskrivning av oguldna lån till belopp, som bättre än vad för närvarande
vore fallet överensstämde med taxeringsvärdet å vederbörande
fastighet, sänkning av låneräntan, avskrivning av förfallna, oguldna annuiteter,
moratorium med erläggande av annuiteter, inställande av exekutiva
åtgärder, uppdelning av inbetalningen av annuiteterna å flera
betalningsterminer samt beviljande av stödlån åt nödställda egnahemsläntagare.
Innan jag ingår på frågan huruvida behov av stödåtgärder föreligger,
vill jag erinra örn följande.
Egnabemslånerörelsen bar pågått sedan 1905. Vid 1904 års riksdag
beslöts inrättande av egnabemslånefonden i syfte att bereda tillfälle för
mindre bemedlade personer att erhålla lån på fördelaktiga villkor för
förvärvande på landsbygden av egna hem. Egnahemslån kunna avse
dels jordbrukslägenhet (jordbrukslån) dels bostadslägenhet (bostadslån).
Låneverksamheten handbaves under överinseende av statens egnahemsstyrelse
av låneförmedlare, vilka på ansökan bos Kungl. Majit årligen
tilldelas statslån ur egnahemslånefonden (egnahemsstatslån) att av
dem användas för utlämnande av egnahemslån till enskilda. Låneförmedlarna
utgöras av hushållningssällskapen, kommuner samt vissa aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Hushållningssällskap utövar verksamheten
genom särskild egnahemsnämnd. Låneförmedlare, som erhål
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
3
lit egnahemsstatslån, ansvarar gentemot staten för lånets förräntning
och återbetalning. Med avseende å återbetalningen delas statslånet i en
amorteringsdel och en stående del, vilken sistnämnda i regel icke kan av
staten uppsägas förrän amorteringsdelen till fullo guldits. Amoteringsskyldighet
inträder först vissa år efter utgången av det kalenderår, för
vilket lånet beviljats. Vad beträffar egnahemslåntagarna äro deras
skyldigheter gentemot vederbörande låneförmedlare av motsvarande
innebörd som låneförmedlarens skyldigheter mot staten.
De närmare reglerna för lånerörelsen hava under årens lopp varit föremål
för jämkningar. Gällande bestämmelser innefattas huvudsakligen i
tre kungörelser av den 8 juni 1928, nämligen nr 217 angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, nr 218 med
reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne-
och premielåneverksamheten samt nr 219 med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten.
Kungörelsen nr 218 har undergått vissa ändringar
genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 249).
För att hjälpa egnahemslåntagarna i rådande krisläge hava statsmakterna
under år 1932 vidtagit vissa åtgärder.
Sålunda har Kungl. Maj:t, efter medgivande av riksdagen, genom kungörelse
den 17 juni 1932 (nr 247) förordnat, att i fråga örn statslån från
egnahemslånefonden, som för år 1920 eller senare beviljats eller beviljas
för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheter, räntan
skall för åren 1932 och 1933 nedsättas från 4 procent till 3.7 procent å
statslån, varför amorteringsskyldighet ej föreligger, och från 4.3 procent
till 3.3 procent å den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet
föreligger, allt under villkor att låneförmedlare medgiver innehavare
av egnahemslån från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning
av räntan.
Vidare har 1932 års riksdag bemyndigat Kungl. Majit att efter prövning
i varje särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter bevilja
låneförmedlare, som medgivit egnahemslåntagare betalningsanstånd,
anstånd under högst tre månader med erläggande helt eller delvis
av föreskriven ränta och kapitalavbetalning till egnahemslånefonden.
Kungörelse i ämnet har av Kungl. Majit utfärdats den 47 juni
1932 (nr 248).
Slutligen har för budgetåret 1932/1933 anvisats ett anslag å 1,100,000
kronor för utlämnande av stödlån till egnahemslåntagare. Närmare bestämmelser
beträffande dessa lån äro lämnade i kungörelsen den 17 juni
1932 (nr 296) örn stödlån åt egnahemslåntagare.
Jag vill också erinra örn det anslag å 15,000,000 kronor, som för innevarande
budgetår anvisats för utlämnande, enligt kungörelsen den 30
juni 1932 (nr 366), av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Enligt be
-
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
stämmelserna i sistnämnda kungörelse har möjlighet beretts även innehavare
av jordbruksegnahem att komma i åtnjutande av dylika lån, dock
att förhud stadgats för innehavare av stödlån enligt forénämnda kungörelse
den 17 juni 1932 (nr 296) att jämväl erhålla stödlån enligt nu
ifrågavarande kungörelse.
2. Frågan örn behovet av ytterligare hjälpåtgärder.
över vissa av förutnämnda från egnahemslåntagare inkomna framställningar
har egnahemsstyrelsen avgivit yttrande. Vid ett av dessa
yttranden, avgivet i skrivelse den 15 november 1932, hava fogats utlåtanden
från samtliga hushållningssällskap och några andra större låneförmedlare.
En redogörelse för innehållet i berörda skrivelse samt i låneförmedlarnas
utlåtanden återfinnes i sociala jordutredningens förevarande
betänkande (sid. 14—18). Såväl egnahemsstyrelsen som låneförmedlarna
hava vitsordat, att åtskilliga egnahemslåntagare fortfarande
befunne sig i bekymmersamma ekonomiska omständigheter. Samtidigt
har emellertid uttalats varningar mot att staten ställde i utsikt ekonomiskt
stöd i sådan utsträckning, att låntagare därigenom tillägnade sig
den uppfattningen, att även örn han själv underläte att göra vad på honom
ankomme, det allmänna trädde hjälpande emellan för att skydda
honom i besittningen av fastigheten, eller med andra ord att låntagarens
ansvarskänsla för de för egnahemsföretaget ingångna förbindelserna
så uppmjukades, att han utan uppbjudande av egna krafter överläte
åt staten att bära krisens svårigheter.
På min anmodan har egnahemsstyrelsen med skrivelse den 15 november
1932 till mig överlämnat viss utredning till belysande av egnahemslåntagarnas
ställning. Det väsentligaste av denna utredning har
sociala jordutredningen sammanfattningsvis låtit ingå i sitt betänkande
(sid. 18—20). Följande av sociala jordutredningen utarbetade sammanställning
av egnahemsstyrelsens uppgifter torde här få återgivas.
Restantierna utgjorde beträffande lån, som utlämnats av hushållningssällskapen,
vid nedanstående tidpunkter följande belopp:
den x/i 1928 jordbrukslån 221 840 kr
den V, 1929 » 252 034 »
den ''/, 1930 » 214 767 »
den x/i 1931 » 327 035 »
den 7, 1932 » 525 890 »
( 6‘0 2 %) bostadslån 44 487 kr. (3‘0 9 %)
( 6-03 %) » 52 895 » (3->2 %)
( 5-28 %) » 58 080 » (3-07 %)
( 6*f>4 %) » 64 599 » (3-1 o %)
(10-22%) » 101091 » (4-60 %)
Motsvarande siffror voro beträffande lån, som utlämnats av de större
enskilda låneförmedlarna:
den */, 1928 jordbrukslån 20 258 kr. ( 9-25 %) bostadslån 11 774 kr. (3-63 %)
den 7, 1929 » 27 166 » (IP21 %) » 10 137 » (3-oi%)
den 7, 1930 » 32 939 » (12*7 3 » 12015 » (3-42 %)
den 7, 1931 » 41 349 » (15-26%) » 11 722 » (3*i f» %)
den 7, 1932 » 43 196 » (12*i 1 %) » 10 768 » (2-65%)
5
Kungl. May.ts proposition nr 140.
Antalet på grund av utmätning försålda lägenheter voro beträffande
lägenheter, som belånats hos hushållningssällskapen:
år 1929 jordbrukslägenheter 103 (Omo %); bostadslägenheter 22 (Oms %)
år 1930 » 141 (0-5 o %) » 37 (0*27 %)
år 1931 » 135 (Oms %) » 32 (0*2 8 %)
år 1932 t. o. m. 30/9 » 150 (0''47 %) » 31 (0*i9 %)
Motsvarande siffror voro beträffande lägenheter, som belånats hos de större
enskilda låneförmedlarna:
år 1929 jordbrukslägenheter 1 (0-09 %''); bostadslägenheter 1 (0mi %)
år 1930 » 3 (0*2s %) » 2 (0*2 2 %)
år 1931 » 4 (0-36 %) » 3 (0*32 %)
år 1932 t. o. m 3% » 3 (0*2 6 %) » 5 (0*3o %)
Antalet på grund av konkurs försålda lägenheter voro beträffande lägenheter,
som belånats hos hushållningssällskapen:
år 1929 jordbrukslägenheter 13 (0-os %); bostadslägenheter 1 (0*oi %)
år 1930 » 17 (0*06 %) » 12 (0-os %)
år 1931 » 31 (0mo %) » 12 (0*os %)
år 1932 t. o. m. 3% » 37 (0M2 %) » 16 (0mo %)
Motsvarande siffror voro beträffande lägenheter, som belånats hos de större
enskilda låneförmedlarna:
år 1929 jordbrukslägenheter 0 bostadslägenheter 0
år 1930 » 2 (O-ie %) » 1 (O-oe %)
år 1931 » 1 (0-os %) » 2 (0-n %)
år 1932 t. o. m. 8% » 3(0-23%) » 0
- Enligt uppgifter, som numera kommit mig tillhanda från egnahemsstyrelsen,
uppgingo restantierna den 1 januari 1933 till följande
belopp: å jordbrukslån, som utlämnats av hushållningssällskap,
1,038,799 kronor, fördelande sig på 4,617 låntagare, å bostadslån, som utlämnats
av hushållningssällskap 166,866 kronor, fördelande sig på 966
låntagare, å jordbrukslån, som utlämnats av andra låneförmedlare,
50,944 kronor, fördelande sig på 103 låntagare, samt å bostadslån, som
utlämnats av sådana låneförmedlare, 8,026 kronor, fördelande sig på 36
låntagare.
Från egnahemsstyrelsen hava till mig vidare överlämnats vissa uppgifter,
avsedda att belysa den under 1932 bedrivna stödlåneverksamheten
för egnahemslåntagarnas vidkommande. Av dessa uppgifter inhämtas,
att stödlån ur anslaget å 1,100,000 kronor sökts av sammanlagt 13,923
egnahemslåntagare. Lån hava ur förenämnda anslag beviljats 3,199
personer, nämligen 2,761 jordbrukslåntagare med tillhopa 971,349 kronor
och 438 bostadslåntagare med tillhopa 128,651 kronor. Vad de övriga
lånesökandena beträffar hava 3,964 ansökningar avslagits och 6,760 sökande
hänvisats att göra framställning örn erhållande av stödlån ur an
-
Departements
chefen.
6 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
slaget till ackords- och stödlån åt jordbrukare å 15,000,000 kronor. Med
anledning av denna hänvisning hava stödlån ur sistnämnda anslag sökts av
5,007 egnahemslåntagare, som förut sökt lån ur anslaget på 1,100.000 kronor.
Redan dessförinnan hade emellertid stödlån ur anslaget åt jordbrukare
sökts av 2,750 egnahemslåntagare, därav 1,713, vilka ansökt jämväl
örn lån ur anslaget på 1,100,000 kronor. Sammanlagt hava stödlån ur
anslaget till jordbrukare beviljats 6,163 egnahemslåntagare med ett belopp
av tillhopa 2,990,385 kronor.
Den förebragta utredningen torde giva vid handen, att vissa egnahemslåntagares
ställning, trots den hjälp, som statsmakterna under år 1932
lämnat, alltjämt är svår. På många håll synes läget nu till och med
mera bekymmersamt än det var vid motsvarande tidpunkt föregående
år. Härpå tyder särskilt den oerhörda stegringen av restantier å egnahemslånen,
framför allt jordbrukslånen, i fråga örn vilka sistnämnda
summan restantier den 1 januari 1933 var nära dubbelt så stor som den
1 januari 1932 och nära fyra gånger så stor som den 1 januari 1930. På
min föredragning har Kungl. Majit tidigare i dag beslutat avlåta proposition
till riksdagen med hemställan örn ytterligare anslag för utlämnande
av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Även egnahemslåntagare,
som driva jordbruk, avses skola kunna erhålla lån från sagda anslag. Bifaller
riksdagen berörda förslag, torde åtskilliga egnahemslåntagare
kunna bliva hjälpta ur de mest överhängande svårigheterna. Emellertid
har jag ej ansett mig böra stanna härvid. Det har synts mig nödvändigt
att överväga vidtagande jämväl av hjälpåtgärder, vilka taga
direkt sikte på de ekonomiska besvärligheter, varmed egnahemslåntagarna
i denna deras egenskap hava att kämpa. Även bortsett därifrån att
innehavare av bostadsegnahem ej avses skola komma i åtnjutande av lån
från ackords- och stödlåneanslaget torde, i förliandenvarande krisläge
med dess brist på arbetstillfällen och svårigheter att anskaffa kontanta
medel, anledning finnas att bereda egnahemslåntagaren någon lättnad i
hans strävan att förränta och amortera sitt egnahemslån. Väl torde
hjälpåtgärderna ej böra givas sådan utsträckning, att egnahemslåntagarens
ansvarskänsla avtrubbas och den uppfattningen vinner insteg hos
honom, att staten skulle hava skyldighet att träda hjälpande till, så snart
egnahemslåntagaren ej förmår vederbörligen fullgöra sina förpliktelser
enligt låneavtalet. En dylik utveckling skulle säkerligen lända egnahemsrörelsen
till stor skada. Behörig hänsyn härtill måste därför tagas.
Med denna inskränkning torde emellertid statens ingripande böra ske i
den omfattning, nöden kräver och den statsfinansiella situationen medgiver.
Jag vill i det följande framlägga de förslag, som från dessa utgångspunkter
enligt min mening böra komma till genomförande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
7
3. Förslag om uppdelning av annuiteterna å flera inbetalningsterminer
jämte därmed sammanhängande frågor.
Enligt § 18 moni. 4 kungörelsen angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten skola ränta och amortering å
statslån från egnahemslånefonden för varje år av vederbörande låneförmedlare
inbetalas till statskontoret före utgången av mars månad nästföljande
år. Enligt § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten
må den tid, inom vilken ränta och amortering å av låneförmedlare
utlämnade egnahemslån skola vara till låneförmedlaren erlagda, ej i det
rörande egnahemslånet upprättade lånekontraktet bestämmas tidigare
än till november månad det år, för vilket betalningen utgår. På framställning
av låneförmedlare äger, enligt § 10 sistnämnda kungörelse, vederbörande
länsstyrelse ombesörja, att räntor och avbetalningar å egnahemslån
varda i samband med någon kronans uppbörd genom vederbörandes
försorg debiterade, uppburna och redovisade.
Enligt uppbördsreglementet den 14 december 1917 (nr 838) §§ 9 och 11,
sådana dessa paragrafer lyda enligt kungörelsen den 13 november 1931
(nr 382), vilken trätt i kraft den 1 januari 1932, skall den årliga allmänna
uppbörden av kronoutskylder försiggå å landet under två allmänna
uppbördsterminer och i stad vid två allmänna uppbördsstämmor. Uppbördsterminerna
omfatta, den första tiden från och med den 10 till och
med den 20 november taxeringsåret, och den andra tiden från och med
den 25 april till och med den 5 maj nästföljande år. Uppbördsstämmorna
äga rum, den första viss eller vissa dagar under tiden från och med
den 5 till och med den 20 november taxeringsåret, och den andra viss
dag eller vissa dagar under tiden från och med den 25 april till och med
den 5 maj nästföljande år. Under förutsättning att vad den skattskyldige
å kronodebetsedel påföres i statlig inkomst- och förmögenhetsskatt,
utjämningsskatt, landstingsskatt samt, vad beträffar uppbörden å landet,
vägskatt och tingsbusmedel uppgår till sammanlagt minst 10 kronor,
förfalla dessa utskylder till betalning med hälften av sina belopp
under vardera uppbördsterminen eller uppbördsstämman. Vad eljest
den skattskyldige å kronodebetsedel påföres förfaller till betalning under
första uppbördsterminen eller uppbördsstämman.
I en vid 1931 urs riksdag väckt motion, II: 411, hemställdes, att bland de
delbara utskyldstitlarna å kronodebetsedeln även måtte uppföras annuiteter
å egnahemslån. Denna motion avstyrktes emellertid av bevillningsutskottet
(betänkande nr 36) på anförda skäl, bland annat, att vid
bifall till motionen annuiteterna å egnahemslån icke komme att i sin helhet
inbetalas inom föreskriven tid eller före mars månads utgång. Riksdagen
godkände bevillningsutskottets betänkande.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
I det betänkande med förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnaliemslåntagare
(stat. off. utr. 1931:37), som den 27 november 1931 avgavs
av 1931 års egnahemsutredning, upptogs frågan örn uppdelning av egnahemslåneannuiteterna
å flera inbetalningsterminer ånyo till behandling.
Av betänkandet inhämtas, att 9 egnahemsnämnder inkasserade annuiteterna
genom kronouppbörden, medan uppbörden i övriga 17 fall handhades
av låneförmedlarna själva. I sistberörda fall skedde inleveransen till
låneförmedlarna antingen kontant eller i postapvisning, över postgiro eller
genom inlösande av postförskott. Egnahemsutredningen, som från
hushållningssällskapen och övriga större låneförmedlare inhämtat yttranden
i ämnet, anför i betänkandet, att de flesta egnahemsnämnder
icke för det dåvarande ansåge sig böra påkalla någon ändring av gällande
bestämmelser rörande uppbörden. Utredningen ville emellertid framhålla,
att frågan örn sättet för annuiteternas inbetalning vore av mycket
stor vikt, när det gällde att söka utvägar för att underlätta låntagarnas
möjligheter att reda sig. Klart vore enligt utredningens mening, att ju
smidigare uppbördssystemet verkade, ju större möjligheter det gåve att
taga hänsyn till den enskilde låntagarens förmåga att å. olika tider betala,
dess bättre måste resultatet bliva. Ur dessa synpunkter ansåge sig
utredningen böra förorda, att på grund av frågans stora vikt för låntagarna
annuiteterna borde i de fall, då inbetalningen skedde i samband
med kronouppbörden, uppdelas på två terminer. Genom en sådan åtgärd
skulle ernås, att dessa låntagare i ifrågavarande hänseende komme i en
ställning, jämförlig med låntagarnas ställning i de fall, där låneförmedlaren
själv handhade uppbörden.
I yttrande den 28 januari 1932 över nyssnämnda betänkande förklarade
sig statskontoret icke hava något att erinra mot en uppdelning av annuiteterna
å egnahemslån under förutsättning, att uppbördsmyndigheterna
redovisade inbetalningarna till vederbörande låneförmedlare i så god tid,
att dessa kunde inom föreskriven tid fullgöra dem författningsenligt åliggande
inbetalningsskyldighet.
I skrivelse den 10 februari 1932 hemställde statens egnahemsstyrelse, att
förslag måtte föreläggas riksdagen, att å egnahemsstatslån för varje år belöpande
räntor och amorteringar finge av låneförmedlarna inbetalas i två
poster året därpå, den ena före utgången av mars och den andra före utgången
av september månad. Till stöd för sin hemställan anförde egnahemsstyrelsen
bland annat:
För att underlätta för ekonomiskt svagare låntagare att fullgöra sina
betalningsskyldigheter för egnahemslånen hade åtskilliga låneförmedlare,
som ej använde kronouppbördssättet, i den mån det varit dem möjligt, antingen
medgivit låntagarna anstånd med inbetalningen av annuiteterna
— helt eller delvis — eller låtit dem verkställa betalning i flera uppbördsterminer
eller ock infört sådant avbetalningssystem, att endast mindre
poster med jämna mellantider, eller när det bäst passat, behövt av låntagarna
betalas. Då emellertid låneförmedlarna vore skyldiga till statskontoret
verkställa inbetalning av förfallna annuiteter å erhållna egnahemsstatslån
senast före mars månads utgång året efter det, betalningen
avsåge, saknade låneförmedlarna i regel ekonomiska möjligheter att ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
9
över denna tid medgiva låntagarna utsträckt betalningstid i någon större
omfattning. Svårigheter för låneförmedlarna att särskilt under rådande
depressionstid kunna under den korta uppbördstid, som sålunda stöde dem
till buds, inkassera annuiteterna, torde visserligen i främsta rummet föreligga
beträffande innehavare av jordbruksegnahem. Den rådande arbetslösheten
hade emellertid även medfört betalningssvårigheter för åtskilliga
bostadslåntagare. En anordning med inleverans till statskontoret två
gånger årligen i stället för en skulle med säkerhet innebära lättnad för
låneförmedlarna i deras strävan att bereda låntagarna största möjliga betalningsanstånd.
I yttrande den 19 februari 1932 anförde härefter statskontoret bland annat
följande:
För att låneförmedlarna skulle kunna i vederbörlig ordning fullgöra
sina förpliktelser gentemot statskontoret borde uppbörden å egnahemslånen
vara verkställd före den 31 mars året efter det år, å vilket förfallna
belopp belöpte. Då emellertid låneförmedlarna kunde förlägga uppbörden
till terminer under såväl låneåret som under tiden intill den 31 mars påföljande
år, torde något hinder att verkställa uppbörden halvårsvis eller
oftare icke föreligga med gällande bestämmelser. Enbart för möjliggörande
av att egnahemslåntagarna finge erlägga förfallna belopp genom
periodiska avbetalningar torde sålunda tvenne betalningsterminer för å
egnahemsstatslånen förfallna räntor och annuiteter icke vara erforderliga.
Vad som skulle vinnas genom ett bifall till egnahemsstyrelsens förslag
vore sålunda endast möjlighet för låneförmedlarna att för sina låntagare
utsträcka lånetiden med ett halvt år på så sätt, att uppbörden av annuiteter
för ett år — exempelvis för år 1932 — kunde fördelas under loppet av
ungefär ett och ett halvt år. Ett generellt anstånd, på sätt egnahemsstyrelsens
förslag innebure, torde icke vara av behovet påkallat.
Den 26 februari 1932 anmäldes ärendet för Kungl. Maj:t av dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet, som därvid avstyrkte såväl 1931 års
egnahemsutrednings som statens egnahemsstyrelses omförmälda förslag.
Departementschefen anförde härutinnan i huvudsak:
Beträffande först frågan örn uppdelning av annuiteterna å två terminer
i de fall, då inbetalning skedde i samband med kronouppbörden, ville departementschefen
allenast hänvisa till det beslut i ämnet, som fattades
1931. Därest allvarliga olägenheter för någon låneförmedlare ansåges förknippade
med nuvarande kronouppbördssystem, stöde det denne fritt att
övergå till annan ordning för egnahemsannuiteternas uppbörd. I fråga
om de låneförmedlare, som ej anlitade kronans uppbörd, torde av de till
egnahemsutredningen avgivna yttrandena framgå, att flertalet låneförmedlare
icke påkallade någon ändring av nuvarande uppbördssystem. Såsom
från flera låneförmedlare framhållits, komrne givetvis en anordning
med två särskilda uppbördsterminer att förorsaka ökat arbete med indrivning
och bokföring. Hos hushållningssällskapen torde uppbördssättet i
allmänhet vara tillrättalagt till låntagarnas förmån på så sätt. att sällskapen,
där så erfordrades, till statskontoret förskotterade utebliven betalning
av räntor och amorteringar.
Departementschefen erinrade emellertid, att för en och annan enskild
låneförmedlare under förhanden varande betalningssvårigheter den situ
10
Kungl. May.ts proposition nr 140.
ationen kunde uppkomma, att låneförmedlaren ej såge sig i i stånd att till
statskontoret förskottera utebliven betalning från låntagarna. Departementschefen
hemställde, att för sådant undantagsfall Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, efter prövning i varje
särskilt fall med hänsyn till föreliggande omständigheter, bevilja låneförmedlare,
som därom ansökte och visade sig hava medgivit egnahemslåntagare
betalningsanstånd, anstånd under högst 3 månader med erläggande
helt eller delvis av föreskrivna ränte- och kapitalavbetalningar till
egnahemslånefonden.
Genom proposition nr 149 föreslog Kungl. Majit 1932 års riksdag bland
annat att bifalla det förslag, örn vars avlåtande departementschefen hemställt.
Över propositionen avgav jordbruksutskottet utlåtande, nr 88. Utskottet
upptog samtidigt till behandling såväl den i början av mitt anförande omnämnda
motionen Ii 201 örn ändring i uppbördsreglementet som en vid
riksdagen väckt motion, Ii 202, vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådan ändring av § 18 i
kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
att låneförmedlare skulle för varje år inbetala hälften
av ränta och amortering före utgången av februari och hälften före utgången
av juni månad nästföljande år. I utlåtandet anförde utskottet, att,
beträffande först det i motionen Ii 201 framställda förslaget örn uppdelning
av annuiteterna å egnahemslån i två terminer i fall då inbetalning
skedde i samband med kronouppbörden, utskottet holle före, att
egnahemslåntagarna borde — särskilt i betraktande av det svåra ekonomiska
läget — i förevarande avseende beredas de lättnader, som kunde
vara möjliga. Utskottet, som sålunda ansåge det i motionen avsedda syftet
förtjänt av beaktande, vore emellertid icke berett att omedelbart taga
ståndpunkt till själva förslaget, men ansåge, att en närmare undersökning
borde komma till stånd för klarläggande av vilka åtgärder, som lämpligast
borde vidtagas för vinnande av sagda syfte. Vidkommande motionen
Ii 202 erinrade utskottet örn det genom propositionen begärda bemyndigandet
för Kungl. Majit att medgiva låneförmedlare visst betalningsanstånd.
Genom en sådan anordning, vilken utskottet tillstyrkte,
torde enligt utskottets mening det med sistberörda motion avsedda syftet
i stort sett bliva tillgodosett. Emellertid framhöll utskottet, att detta icke
uteslöte, att jämväl det i denna motion väckta förslaget kunde upptagas i
samband med den utredning, utskottet förordat. Under åberopande av
det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte dels bifalla ifrågavarande
genom propositionen nr 149 framlagda förslag, dels med anledning
av motionen Ii 201 i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.
Majit ville verkställa närmare utredning rörande de åtgärder, som kunde
befinnas böra vidtagas för tillgodoseende av det i motionen avsedda syftet
samt, i den mån så kunde vara påkallat, förelägga riksdagen det för
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
11
slag, vartill utredningen kunde giva anledning, dels ock besluta, att motionen
I: 202 finge anses besvarad genom vad utskottet sålunda anfört och
hemställt.
Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.
I den med anledning av riksdagens beslut i anståndsfrågan av Kungl.
Majit utfärdade, tidigare omnämnda kungörelsen den 17 juni 1932 (nr
248) angående anstånd med erläggande av ränte- och kapitalavbetalningar
till egnahemslånefonden har föreskrivits, att låneförmedlare, som önskar
erhålla sådant anstånd, skall därom före den 1 mars det år, varunder inbetalningen
skall verkställas, till statens egnahemsstyrelse ingiva till
Kungl. Majit ställd ansökning, åtföljd av uppgifter örn det belopp, med
vars erläggande låneförmedlare medgivit egnahemslåntagare anstånd,
samt örn tiden för sålunda medgivna anstånd. Tillika har stadgats skyldighet
för egnahemsstyrelsen att före den 15 nämnda mars månad med
eget yttrande till Kungl. Majit överlämna de inkomna ansökningarna
jämte därvid fogade handlingar. Anstånd enligt kungörelsen kan medgivas
under en tid av högst 3 månader.
Av en utav chefen för statens egnahemsstyrelse upprättad, den 5 oktober
1932 dagtecknad promemoria inhämtas, att under år 1931 egnahemsnämndernas
uppbörd av annuiteterna å egnahemslån var anordnad sålunda,
att 5 låneförmedlare begagnade sig av postförskott, 3 använde postanvisning
eller upptogo kontant likvid, 8 använde postgiro, 6 läto uppbörden
verkställas i samband med uppbörden av kronoutskylderna och 4 upptogo
betalning i samband med uppbörden av kronans arrenden eller i särskild
uppbörd under mars månad. Under år 1932 har en av sist omförmälda fyra
låneförmedlare, som tidigare anlitat kronans uppbörd, övergått till uppbörd
genom postverket. En promemorian vidfogad uppställning utvisar
de belopp, vartill annuiteterna å egnahemslån i olika fall uppgå. Till belysning
av vilka belopp det här är fråga örn, må nämnas, att för jordbrukslån,
beviljat åren 1920—1927, annuiteten regelmässigt uppgår, örn lånet är
ä 2,500 kronor, till 128 kronor 75 öre, örn lånet är å 5,000 kronor, till 257
kronor 50 öre och örn lånet är å 7,500 kronor, till 386 kronor 25 öre. För bostadslån,
beviljat under nämnda år, utgör motsvarande annuitet 146 kronor
88 öre, 293 kronor 75 öre och 440 kronor 63 öre. Med anledning av förut
omförmälda av 1932 års riksdag medgivna räntenedsättning uppgår emel
lertid för åren 1932 och 1933 annuiteten å jordbrukslån, som beviljats för
år 1920 eller senare, till ett något mindre belopp, än som med tillämpning
av de allmänna reglerna skulle varit fallet. De annuiteter, vilka för åren
1932 och 1933 skola utgöras för jordbrukslån av den storlek, nyss angivits,
och beviljade under den i samband därmed angivna tidsperioden utgöra
sålunda respektive 116 kronor 25 öre, 232 kronor 50 öre och 348 kronor
75 öre.
Departementschefen.
12 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 140.
Genom bemyndigandet för Kungl. Maj:t att medgiva låneförmedlarna
anstånd under högst tre månader med fullgörandet av dem åliggande inbetalningsskyldighet
till statsverket med avseende å annuiteterna å statslån
från egnahemslånefonden har beretts möjlighet för låneförmedlarna
att i sin tur i ömmande fall medgiva innehavare av egnahemslån motsva
rande anstånd med erläggande av ränta och amortering å sistnämnda lån.
Ehuru värdet av denna möjlighet givetvis icke bör underskattas, måste
dock erinras, att tillämpningsområdet är i viss mån begränsat. På sätt
framgår av det förut anlörda avser bemyndigandet sådana fall, där egnahemslåntagarens
betalning till låneförmedlaren enligt av denne meddelade
föreskrifter rätteligen skolat erläggas före utgången av mars månad, men
där låneförmedlaren medgivit uppskov med betalningen och såsom en
följd av att annuiteterna å egnahemslånen sålunda ej inflyta inom bestämd
tid får svårt att i behörig ordning verkställa de låneförmedlaren
åliggande inbetalningarna å statslånet. Däremot torde under bemyndigandet
ej inbegripas det fall, att låneförmedlaren redan från början delat
uppbörden av egnahemslåneannuiteterna å två eller flera terminer, därav
den eller de sista infalla efter den 31 mars, och på grund härav viss del av
likviden, utan att anstånd meddelats, icke kommer att erläggas förrän
efter sistnämnda dag. Bemyndigandet torde vidare sakna större betydelse
i fråga örn sådana egnahemslån, för vilka annuiteterna uppbäras
i samband med kronans uppbörd.
Den vid chefens för egnahemsstyrelsen promemoria fogade uppställnin
gen utvisar, att annuiteterna å egnahemslån uppgå till jämförelsevis betydande
belopp. Det torde få anses otvivelaktigt, att en uppdelning å flera
betalningsterminer för egnahemslåntagaren innebär en stor lättnad. Ali
deles särskilt gäller detta under nu rådande ekonomiska förhållanden.
Gällande bestämmelser bereda emellertid icke i den utsträckning, som kan
anses önskvärd, möjlighet för låneförmedlaren att medgiva dylik upp
delning. Då det måste ligga i statsmakternas eget intresse att, i den mån
statens berättigade anspråk på räntelikvid och amortering ej därigenom
åsidosättas, underlätta för egnahemslåntagarna att fullgöra sina förpliktelser,
synes viss ändring av berörda bestämmelser påkallad. Jag övergår
att redogöra för de åtgärder, som härutinnan enligt min mening böra vidtagas.
Det åligger såsom nämnts, jämlikt § 18 mom. 4 i kungörelsen angående
allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, låneförmedlarna
att till statskontoret inbetala räntor och amorteringar å av
dem uppburna egnahemsstatslån senast den 31 mars året efter det år, å
vilket beloppen belöpa. Förutsättning för att låneförmedlarna skola kunna.
utan att därigenom tvingas att förskottera för sina låntagare, förlägga
uppbörden av annuiteterna å egnahemslån till tiden efter nämnda dag.
är alltså, att den tid, inom vilken redovisningen till statskontoret skall
ske, utsträckes. Hänsyn torde emellertid härvid böra tagas till angelägen
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
13
heten av att någon förskjutning ej äger rum av de för varje budgetår påräkneliga
ränte- och kapitalinbetalningarna till egnahemslånefonden. Låneiörmedlarnas
inbetalningar torde därför lämpligen icke böra verkställas
senare än den 30 juni. Genom en förlängning av inbetalningstiden för
ränta och amortering å statslånen till utgången av juni månad torde dock
en ej oväsentlig lättnad kunna av låneförmedlarna beredas egnahemslåntagarna.
Med hänsyn härtill synes stadgandet i berörda § 18 mom. 4 böra
sålunda ändras, att inbetalningen av annuiteter å statslån ej behöver vara
fullgjord förrän den 30 juni året efter det år, för vilket de utgå. Jag förutsätter
emellertid, att även i fortsättningen viss del av annuiteterna å egnahemslånen
kommer att inflyta till låneförmedlarna redan inom den nu
stadgade tiden. Det torde ej finnas anledning medgiva låneförmedlarna
rätt att hava sistberörda belopp hos sig inneliggande och att därå tillgodogöra
sig ränta ända till den 30 påföljande juni. Jag vill i förevarande
hänseende därför föreslå ett stadgande av innehåll, att till statskontoret
skola före mars månads utgång inlevereras de annuiteter för nästföregående
år, som inflyta inom sådan tid, förslagsvis den 25 mars, att dylik
leverans är möjlig.
Vad låneförmedlarnas uppbörd av räntor och amorteringar å utlämnade
egnahemslån beträffar, synes någon ändring ej böra ske i den regel, som
gäller enligt § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den
statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten, att låneförmedlare
ej äger påfordra annuitetsbetalning tidigare än i november
månad det år. för vilket betalningen utgår. Däremot torde böra föreskrivas,
att uppbörden skall verkställas i flera terminer, sålunda att halva
annuitetsbeloppet kommer att uppbäras under tiden november—mars och
den återstående hälften upptages under därpå följande april—juni. Inom
nu angivna ram torde låneförmedlarna böra äga frihet att ordna uppbörden
å lämpliga tider. Härvid bör naturligtvis tillses, att två uppbörder
ej äga rum för nära på varandra. Vid en första uppbörd i november synes
exempelvis lämpligen en andra uppbörd kunna ske i april—maj. Vill låneförmedlaren
fördela annuiteterna å flera än två uppbörder, bör hinder
däremot ej möta. Å andra sidan torde egnahemslåntagaren hava rätt att,
örn han så önskar, vid en tidigare uppbörd erlägga jämväl belopp, som
belöper å en senare.
Beträffande statslån, som utlämnas efter ikraftträdande av de föreslagna
ändringarna, bliva de nya bestämmelserna naturligtvis bindande
för vederbörande låneförmedlare. Vad angår vid berörda tidpunkt redan
beviljade statslån, torde rätten för låneförmedlaren att fullgöra sina inbetalningar
till statskontoret efter den 31 mars böra göras beroende av att
låneförmedlaren anordnar uppbörden av annuiteterna å från lånen utlämnade
egnahemslån i överensstämmelse med de av mig härutinnan föreslagna
reglerna.
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Den ordning, vari kronans uppbörd för närvarande sker, omöjliggör till
lämpning av de bestämmelser, jag nu förordat, då, såsom i viss, ehuru jämförelsevis
ringa utsträckning är fallet, låneförmedlare för upptagande av
egnahemslåneannuiteterna anlitar sagda uppbörd. Uppbörden av krono
arrenden verkställes allenast en gång årligen, nämligen under mars månad.
Vad uppbörden av kronoutskylder beträffar är denna visserligen,
såsom tidigare nämnts, för vissa utskyldstitlar delad på två terminer
eller uppbördsstämmor. Så är dock ej förhållandet i fråga örn egna
liemslåneanuuiteterna. Det har, på sätt jag förut anfört, föreslagits,
att jämväl berörda annuiteter borde upptagas bland de delbara utskyldstitlarna.
Emellertid förefaller det mig som vore hela det
system, enligt vilket uppbörden av egnahemslåneannuiteter sammanbindes
med uppbörden av kronans arrenden eller utskylder, mindre
lyckligt. En uppbörd, som sker genom länsstyrelsens försorg och
med anlitande av dess underordnade tjänstemän, medgiver ej det hänsynstagande
till varje särskilt fall, som beträffande egnahemslånen synes
önskvärt och lämpligt. Mången gång torde uppbördsmyndigheten i sina
försök att indriva förfallna annuiteter gå väl hårt fram. Enligt vad egnahemsstyrelsen
uppgivit hava inom några län landsfiskalerna i regel beslutat
utmätning för restantier å egnahemslån utan att höra vederbörande
låneförmedlare. Det synes mig uppenbart, att ett dylikt förfarande
icke är vare sig ändamålsenligt eller eljest lämpligt. Exekutiva åtgärder
för uttagande av förfallna egnahemslåneannuiteter torde böra tillgripas
allenast såsom en yttersta utväg. Sker uppbörden — och indrivningen —
genom vederbörande låneförmedlares egen försorg torde möjliggöras en
smidigare anpassning efter omständigheterna än då arbetet anförtros
utomstående. Under åberopande av vad jag sålunda anfört vill jag föreslå
upphävande av stadgandet i § 10 kungörelsen med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten,
enligt vilket låneförmedlare äger låta debitering, uppbörd
och redovisning av ränta och avbetalningar å egnahemslån verkställas genom
länsstyrelsens försorg i samband med någon kronans uppbörd. Dä
emellertid förberedande åtgärder på sina håll redan torde vara vidtagna
för uppbörden i november—december innevarande år, bör ändringen vinna
tillämpning först i fråga örn de annuiteter, vilka förfalla till betalning efter
den 31 december 1933.
I anslutning till vad nu anförts har inom jordbruksdepartementet utarbetats
förslag till dels kungörelse örn ändrad lydelse av § 18 mom. 4
kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten dels ock kungörelse örn ändring
i vissa delar av kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska
föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Förslagen torde få såsom bilagor fogas vid detta
protokoll.
15
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Enligt 1932 års riksdags bemyndigande och den i anslutning därtill utfärdade
kungörelsen angående anstånd med erläggande av ränte- och kapitalavbetalningar
till egnahemslånefonden kan för närvarande medgivas
dylikt anstånd längst intill den 1 juli året efter det år, för vilket betalningarna
utgå. Vid genomförande av de föreslagna ändringarna i egnahemskungörelserna
blir möjligheten att medgiva ett sålunda begränsat
anstånd utan betydelse. Med hänsyn till vad förut anförts angående angelägenheten
av att undvika förskjutning av de för varje budgetår beräknade
ränte- och kapitalinbetalningarna till omförmälda fond torde det å andra
sidan icke lämpligen låta sig göra att medgiva anstånd till senare tidpunkt
än den 1 juli. Förstnämnda kungörelse synes därför, örn de av mig
framlagda förslagen bifallas, böra, i samband med utfärdande av därav
föranledda bestämmelser, av Kungl. Maj:t upphävas från och med dagen
för berörda bestämmelsers trädande i kraft.
Jag anser mig böra framhålla, att någon ändring varken ifrågasatts
eller synts mig lämpligen böra komma till stånd i nu gällande skyldighet
för egnahemslåntagare, som med lånet förenat livförsäkring enligt kungörelsen
den 30 juni 1920 (nr 509) angående särskilda villkor och bestämmelser
för livförsäkring å personer, som erhålla lån ur statens egnahemslånefond,
att erlägga försäkringsavgift före mars månads utgång varje
år. Emellertid stadgas i § 10 berörda kungörelse, att försäkringsavgift
skall erläggas till vederbörande låneförmedlare senast samtidigt med
stadgad annuitet å lånet för motsvarande tid. Vidare skall, enligt § 11
samma kungörelse, med visst undantag, låneförmedlare senast före utgången
av mars månad va*rje år till riksförsäkringsanstalten inbetala på nästföregående
kalenderår belöpande försäkringsavgifter. Till undvikande
av att en förlängning, på sätt föreslagits, av tiden för erläggande av egna
hemslåneannuiteter kommer att föranleda jämväl utsträckning av den
tid, inom vilken försäkringsavgifterna skola betalas, torde siadgandet i
förenämnda § 10 böra undergå viss jämkning. Frågan torde böra av
Kungl. Maj:t beaktas vid den slutliga prövningen av de framlagda kungörelseförslagen.
Genom de föreslagna ändringarna i egnahemskungörelserna torde syftet
med 1932 års riksdags förut omförmälda skrivelse (nr 339) bliva tillgodo
sett. I detta sammanhang vill jag erinra örn en annan av riksdagen hos
Kungl. Maj:t gjord framställning, som med den nyss avsedda är i viss
mån likartad. Med anledning av en vid 1932 års riksdag väckt motion,
II: 27, däri hemställts, att riksdagen måtte besluta, att annuiteten å lån
från statens avdikningslånefond måtte i likhet med vissa andra å kronodebetsedeln
upptagna poster få erläggas i två terminer, har riksdagen i
skrivelse nr 333 anhållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning,
vilka åtgärder, som kunde böra vidtagas för vinnande av det med
motionen avsedda syftet, samt, i den mån så kunde vara påkallat, före
-
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
lägga riksdagen det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning.
Enligt vad jag inhämtat har chefen för finansdepartementet för avsikt
att senare föreslå Kungl. Majit att besluta ändring i uppbördsreglementet
i anslutning till vad i motionen föreslagits.
4. Förslag om uppskov med gäldande av annuiteter.
Sociala jordutredningen har i sitt omförmälda betänkande ansett ådagalagt,
att fall förekomme, då det vore av behovet påkallat att, utöver vad
redan åtgjorts, genom ytterligare stödåtgärder lämna hjälp till egnahemslåntagare,
som utan eget förvållande råkat i sådant nödläge, att han icke
vore i stånd att uppfylla de förpliktelser, som han åtagit sig enligt egnahemslånekontraktet.
Den lämpligaste vägen att hjälpa dylik låntagare i
hans ekonomiska svårigheter har jordutredningen funnit vara att i viss utsträckning
medgiva honom uppskov med fullgörandet av ränte- och amorteringsskyldigheten.
Jordutredningen har med anledning härav utarbetat
och i ett vid betänkandet fogat förslag till kungörelse med bestämmelser
örn beviljande av uppskov för egnahemslåntagare att erlägga ränta
och amortering å egnahemslån sammanfört de bestämmelser, som enligt
jordutredningen borde beträffande sådant uppskov gälla. En redogörelse
för innehållet i förslaget och de till grund därför anförda motiv torde
här få lämnas.
Uppskov föreslås skola kunna beviljas såväl innehavare av jordbrukslån
som innehavare av bostadslån. Jordutredningen anför, att uppskov
givetvis skulle få förekomma endast i mycket ömmande fall. Förutsättningarna
för uppskov angivas höra vara — förutom att vederbörande låntagare
på grund av svårigheter, som ej äro självförvållade, är i trängande
behov av ekonomiskt bistånd — att han dels kan antagas hava gjort vad
på honom skäligen ankommit för att övervinna svårigheterna, genomföra
egnahemsföretaget och behörigen sköta lägenheten, dels synes äga goda
förutsättningar att, örn uppskov erhålles, kunna behålla lägenheten, dels
ock i övrigt befinnes vara förtjänt av bistånd. En och samma låntagare
skall kunna erhålla uppskov vid mer än ett tillfälle, dock sammanlagt
högst med belopp, motsvarande V5 av egnahemslånets ursprungliga storlek.
Jordutredningen anför, att — då efter amorteringsskyldighetens inträdande
annuiteten för egnahemslån, beviljade under åren 1905—1919, uppginge för
jordbrukslån till 4.8 procent och för bostadslån till 5.3 procent av det beviljade
lånet, för lån, beviljade under åren 1920—1927, till respektive 5.15 och
5.875 procent samt för lån, beviljade år 1928 och därefter, till respektive 5.3
och 6.2 procent — möjligheten till uppskov i allmänhet skulle komma att omfatta
sammanlagt ungefär fyra annuiteter för innehavare av jordbrukslån
samt tre och en halv annuiteter för innehavare av bostadslån. Uppskov
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
17
skall kunna beviljas beträffande såväl förfallande ränta och amortering
som restantier. Angående låntagares skyldigheter med avseende å uppskovsbelopp
föreslås, att beloppet tillägges egnahemslånets stående del samt
förräntas och återbetalas i enlighet med de grunder, som gälla beträffande
denna del. Såsom motiv härför har framhållits, bland annat, att de för
lånen gällande amorteringsplanerna icke borde rubbas. Vidare har jordutredningen
uttalat, att det ej synts lämpligt att, såsom jämväl övervägts,
låta uppskovsbeloppen bilda en skuld för sig vid sidan av egnahemslånet,
enär dels härigenom skulle förorsakas ett icke oväsentligt ökat arbete för
långivarna dels ock det kunde befaras, att tillskapandet på dylikt sätt av
nya lån skulle kunna skada den grundidé, på vilken egnahemsrörelsen
byggde, nämligen att den, som genom statens hjälp bereddes tillfälle att
förvärva ett eget hem, borde i fortsättningen kunna reda sig själv. Vad
angår förfarandet vid beviljande av uppskov föreslås, att ansökan örn uppskov
skall ingivas till vederbörande låneförmedlare. Uppskov, som tillstyrkes
av låneförmedlaren, skall för godkännande underställas statens
egnahemsstyrelse. Å skuldbelopp, som uppkommer genom uppskov, skall
låntagaren utfärda skuldförbindelse. Tillika skall för sådant belopp lämnas
säkerhet, som låneförmedlaren finner sig kunna godtaga. Beträffande
den ökning av egnahemsstatslån, som för låneförmedlare kan föranledas
av beviljat uppskov rörande egnahemslån, skall låneförmedlaren utfärda
skuldförbindelse till statskontoret. Låneförmedlande bolag och
förening skola därjämte till statskontoret avlämna säkerhet, som kan
godkännas, för förbindelsens fullgörande. Då det ansetts, att den säkerhet,
som kan anskaffas av egnahemslåntagaren, i många fall ej komme att
bliva fullt betryggande, har föreslagits, att förlust, som kunde uppstå å
den del av egnahemslånet, vilken till följd av beviljat uppskov översköte
lånets ursprungliga storlek, skulle bäras av statsverket. Bestämmelserna*
avses skola träda i kraft den 1 maj 1933.
Sociala jordutredningen har vidare föreslagit, att för nästa budgetår
borde fastställas ett belopp av 1,000,000 kronor, inom vilket uppskov högst
finge beviljas. Utredningen har beräknat, att härav komme att belöpa
600,000 kronor på uppskov med ränta och 400,000 kronor på uppskov med
amorteringar.
Över sociala jordutredningens betänkande och förslag hava, efter remiss,
yttranden avgivits av statskontoret, statens egnahemsstyrelse, riksförsiikringsanstalten
samt fullmäktige i riksgäldskontoret. Vid egnahemsstyrelsens
yttrande hava fogats inhämtade utlåtanden från låneförmedlarna,
vad hushållningssällskapen beträffar i flertalet fall avgivna av
deras egnahemsnämnder.
Statskontoret har avstyrkt förslaget. Till stöd för sin ståndpunkt har
statskontoret anfört, att statskontoret av statens egnahemsstyrelses i betänkandet
återgivna uttalanden icke fått den uppfattningen, att beho
Bilumg
lill riksdagens protokoll 1933. 1 sami. .Vr HO. ‘3
18
Kungl. May.ts proposition nr 1A0.
vet av ytterligare hjälpåtgärder för närvarande vore oavvisligt. Däremot
hade ämbetsverket bibringats ett starkt intryck av den fara, som hotade
egnahemsrörelsen på grund av de psykologiska konsekvenser, som statliga
stöd- och hjälpåtgärder för egnahemslåntagarna syntes medföra. Den
stegring i fråga örn hos låneförmedlarna utestående restantier, som enligt
i betänkandet meddelade uppgifter under senaste år inträffat, torde enligt
statskontorets mening kunna betraktas såsom en mätare lika väl av
dylika verkningar som av låntagarnas tilltagande svårigheter. Med hänsyn
till det sålunda anförda och med avseende jämväl fästat därvid, att
av 1932 års riksdag beslutade åtgärder till egnahemslåntagarnas hjälp
ännu ej kunnat lämna resultat, ansåge statskontoret, att ytterligare stöd"
åtgärder icke för närvarande borde ifrågakomma. Ett genomförande av
sociala jordutredningens förslag skulle också innebära en uppenbar orättvisa
mot övriga småbrukare, vilka syntes kunna göra samma anspråk som
egnahemslåntagarna på att statsmakterna i händelse av oförvållade svårigheter
vidtoge anstalter till förhindrande av exekutiva åtgärder.
Vad angår förslagets detaljer har statskontoret bland annat
erinrat följande:
Det syntes statskontoret ligga närmare till hands, att begränsningen
av det belopp, varmed låntagaren kunde erhålla anstånd, sattes i förhållande
till fastighetsvärdet vid tiden för anståndsmedgivandet än, på sätt
föreslagits, bestämdes med hänsyn till fastighetens värde vid lånets beviljande.
— Stadgandet att belopp, med vars betalning uppskov beviljades,
skulle, tilläggas egnahemslånets stående del, ansåge statskontoret icke
lämpligt. Bortsett från önskvärdheten att undvika att ytterligare komplicera
egnahemslånens bokföring, ansåge nämligen statskontoret det vara
av vikt, att bokföringen å egnahemslånefonden av uppskovsbeloppen verkställdes
så, att man direkt ur räkenskaperna kunde utläsa, i vilken utsträckning
medgivna uppskovsbelopp utestode oguldna. För möjliggörande
härav torde uppskovsbeloppen böra föras å särskilt konto vid sidan
av egnahemslånet. Genom en sådan anordning vunnes även, att anståndsbeloppen
skulle kunna löpa med samma ränta, oavsett till vilket års lån
de vore att hänföra. Någon anledning syntes icke föreligga att för anståndsbelopp,
hänförliga till lån före 1920, beräkna en ränta av 3.g procent
medan exempelvis anståndsmedel å lån för åren 1920—1927 skulle löpa
med 4.3 procent för jordbrukslån och 4.73 procent för bostadslån. Räntan
syntes statskontoret böra bestämmas genomgående till 4.5 procent för jordbrukslån
och 5 procent för bostadslån eller således till de högsta räntesatser,
som inom vardera kategorien kunde förekomma å egnahemslåns stående
del. Statskontoret hade härvid icke ansett sig böra taga hänsyn till
den tillfälliga räntesänkning, avseende åren 1932 och 1933, som medgivits
genom kungörelsen den 17 juni 1932 (nr 247). Ett ytterligare skäl för att icke
lägga anståndsbeloppen till stående delen funne statskontoret vara, att
låntagaren, därest så skulle ske, vid förnyat anstånd skulle erhålla uppskov
jämväl med erläggande av ränta å anståndsbelopp, med vars inbetalning
anstånd tidigare medgivits. Det sätt, varpå anståndsbeloppen borde redovisas
i statskontorets räkenskaper och hos låneförmedlarna, syntes för övrigt
icke böra bestämmas i förevarande kungörelse, utan torde frågan härom
lämpligen få avgöras av statskontoret efter samråd med egnahemssty
-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.
19
reisen. — Att, såsom föreslagits av sociala jordutredningen, stadga skyldighet
för låneförmedlande bolag och förening att till statskontoret lämna
säkerhet, som kunde godkännas, vore ej riktigt. För att anstånd över
huvud skulle kunna beviljas, måste låneförmedlarna säkerligen ofta godkänna
mindervärdig säkerhet. De torde emellertid i regel icke kunna till
statskontoret prestera annan säkerhet än den de själva erhållit.
Statens egnahemsstyrelse har tillstyrkt sociala jordutredningens förslag,
därvid styrelsen emellertid betonat, att, då det vore av synnerlig
vikt att fasthålla vid kravet, att egnahemslåntagarna i regel skulle med
hjälp av egnahemslånet och, i förekommande fall, premielån, reda sig
själva, uppskovsanordningen borde finna användning allenast i undantagsfall.
Möjligheten att erhålla uppskov borde, utöver vad jordutredningen
föreslagit, enligt egnahemsstyrelsens förmenande begränsas till
att avse sådana låntagare, vilka på grund av låneförmedlares redan vidtagna
eller nära förestående rättsliga åtgärder kunde befaras genom
åtgärdernas fullföljande bliva skilda från sina fastigheter.
Av låneförmedlarna har flertalet tillstyrkt förslaget eller lämnat det
utan erinran, därvid dock ganska allmänt framhållits, att en förutsättning
vore, att uppskovsanordningen komme att tillämpas allenast i verkligt
trängande fall av icke självförvållat nödläge. Egnahemsnämnderna i
Stockholms läns och stads, Södermanlands läns, Älvsborgs läns norra,
Kopparbergs läns och Västerbottens läns hushållningssällskap ävensom
förvaltningsutskottet i hushållningssällskapet i Blekinge län hava ställt
sig tveksamma utan att dock avstyrka förslaget. Samma ståndpunkt har
intagits av Aktiebolaget Hem på landet och några egnahemsföreningar.
De invändningar, som av ifrågavarande låneförmedlare riktats mot
förslaget, hava huvudsakligen gått ut på dels att det vore tvivelaktigt,
huruvida låntagarna komme att hjälpas genom åtgärder,
vilka innebure ökad skuldsättning, dels ock att det kunde befaras,
att låntagarnas ansvarskänsla för ingångna förbindelser komme att
avtrubbas. Det har vidare för egnahemsnämndernas del ifrågasatts,
huruvida dessa med nuvarande förvaltningsbidrag och personal ägde möjlighet
att på tillfredsställande sätt handhava den uppgift, som avsåges
skola komma att åvila dem.
Hushållningssällskapen i Östergötlands och Norrbottens län avstyrka
genom vederbörande egnahemsnämnder förslaget. Egnahemsnämnden i
Östergötlands län framhåller, att förslaget innebure en mycket vansklig
spekulation i ett framdeles avsevärt förbättrat ekonomiskt läge, samt att
förslaget i sin helhet syntes föga lämpligt som en allmän hjälpaktion för
nödställda egnahemslåntagare. Egnahemsnämnden i Norrbottens län
anför, att det under gångna år inom länet beviljats anstånd med annuiteternas
erläggande i ganska stor omfattning. Ej sällan hade det inträffat,
att en låntagare erhållit anstånd ända till tre å fyra år, innan
hans egendom utmätts. Nämnden ansåge det ej tillrådligt att för Norr
-
20 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
bottens läns vidkommande utsläcka anståndstiden ännu mer eller kapitulera
restbelopp, på sätt jordutredningen föreslagit. I många fall
torde följden av ytterligare lättnader endast bliva den, att låntagarens
vilja och förmåga att sköta sina förbindelser finge en hart när obotlig
knäck, och att han trots allt i fortsättningen visade sig oförmögen att
reda upp sina affärer, vilka tvärtom mer och mer tilltrasslades. Det bleve
ett tidsödande arbete att utreda de särskilda ärendena samt mycket
svårt att skipa rättvisa bland den stora mängden låntagare, som komme
att söka anstånd. Låneförmedlarnas personal- och förvaltningskostnader
komme att stiga i oroväckande grad samtidigt som risken ökades, att
deras egentliga egnahemsuppgifter bleve eftersatta.
Beträffande förslagets detaljer hava vissa anmärkningar från
låneförmedlarnas sida framkommit. Sålunda har egnahemsnämnden i
Västerbottens län ansett, att uppskov icke borde kunna ifrågakomma,
förrän amorteringsskyldighet med avseende å egnahemslånet inträtt.
Samma egnahemsnämnd ävensom egnahemsnämnden för Stockholms län
och stad hava ifrågasatt sådan bestämmelse, att uppskov ^endast skulle
kunna meddelas beträffande viss del av varje förfallen annuitet. Såsom
förutsättning för uppskov borde enligt egnahemsnämndens i Södermanlands
län mening, jämte vad jordutredningen härutinnan föreslagit, fordras,
att låntagaren kunde fullgöra de merutgifter, han genom uppskovet
ådroge sig. I fråga örn det maximibelopp, varmed uppskov borde kunna
beviljas, har sistnämnda egnahemsnämnd föreslagit, att summan av uppskovsbeloppet
och låntagarens kapitalskuld å egnahemslånet ej borde få
överstiga det värde, fastigheten ägde vid prövningen av uppskovsansökningen.
Egnahemsnämnden i Västernorrlands län har beträffande samma
fråga yttrat, att sammanlagda uppskovsbeloppet ej borde få överstiga
en sjättedel av fastighetens värde. Angående återbetalningen av uppskovsbelopp
har från Älvsborgs läns södra hushållningssällskap framförts
förslag, att låntagaren borde beredas möjlighet att gälda skulden
genom utförande av förbättringsarbete å sin fastighet. Egnahemsnämnden
för Stockholms län och stad har uttalat, att, örn sociala jordutredningens
förslag bifölles, gällande bestämmelser angående inbetalning av
den stående delen av egnahemslån borde revideras i sådan riktning, att
sagda inbetalning underlättades. Från åtskilliga håll har anmärkts, att
det ofta torde möta svårigheter för låntagare att ställa betryggande säkerhet
för den skuld, som genom uppskovet uppkomme. Den synpunkten
har framförts, att annan säkerhet än förefintligt ägarehypotek å den för
egnahemslånet lämnade inteckningssäkerheten ej borde krävas. I ett flertal
utlåtanden har slutligen yrkats, att förlust, som kunde förorsakas
låneförmedlare å belopp, varmed uppskov medgivits, borde i sin helhet
bäras av statsverket.
I detta sammanhang torde jag böra nämna, att från vissa låneförmedlare
framkommit förslag örn andra och ytterligare åtgärder till avhjäl
-
21
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
pande av egnahemslåntagarnas svårigheter. Egnahemsnämnden i Södermanlands
län har sålunda anfört, att det ej syntes möjligt att bistå
vissa låntagare annat än genom avskrivning av en del av lånebördan.
Samma synpunkt har framförts av egnahemsnämnden i Västerbottens
län beträffande egnahemslån, som utlämnats under åren 1917—1923, vilka
lån vore avsevärt för höga i förhållande till fastigheternas normala belåningsvärde.
Jämväl egnahemsnämnden i Hallands län har ansett, att
avskrivning å egnahemslåneskulden under vissa förutsättningar borde få
ske. Från flera håll har föreslagits sänkning av låneräntan. Egnahemsnämnderna
i Östergötlands och Västernorrlands län hava förordat stödlån.
Egnahemsnämnden i Malmöhus län har gjort gällande, att en omläggning
av egnahemslåneverksamheten borde företagas, grundad på
dels skyldighet för staten att svara för de låneförmedlarnas förluster, som
icke kunde täckas av för egnahemslåneverksamheten särskilt avsedda medel,
dels ock omräkning av annuiteterna att utgå i proportion till produktpriser
och arbetslöner inom jordbruket.
Riksförsäkringsanstalten har uttalat, att då det genom uppskovet uppkomna
skuldbeloppet skulle öka egnahemslånets stående del och någon
ändring eller förskjutning av den gällande amorteringsplanen sålunda
ej skulle orsakas av uppskovsmedgivandet, riksförsäkringsanstalten ej
hade något att erinra mot sociala jordutredningens förslag. Med hänsyn
till stadgandet i § 10 förenämnda kungörelse den 30 juni 1920 angående
särskilda villkor och bestämmelser för livförsäkring å personer, som erhålla
lån ur statens egnahemslånefond, enligt vilket stadgande försäkringsavgift
skall till vederbörande låneförmedlare erläggas senast samtidigt
med stadgad annuitet å lånet för motsvarande tid, har riksförsäkringsanstalten
emellertid ansett böra övervägas, huruvida förslaget ej
borde föranleda viss ändring- av sagda kungörelse. Riksförsäkringsanstalten
har härutinnan anfört, att det icke, såvitt av jordutredningens betänkande
framginge, ifrågasatts, att uppskovet skulle avse jämväl försäkringsavgift.
Enligt riksförsäkringsanstaltens förmenande borde ej
heller någon särskild uppskovsmöjlighet beträffande sådan avgift införas.
Med hänsyn härtill borde bestämmelsen i omförmälda § 10 förtydligas
genom ett tillägg, att då, enligt vad därom särskilt stadgats, uppskov
beviljats med erläggande av annuitet eller del därav, försäkringsavgift
dock skulle betalas å den för annu i teleus erläggande ursprungligen
fastställda tiden.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, att i betraktande av det
nuvarande ekonomiska läget i landet vore från fullmäktiges sida ej något
att erinra mot antagande av det föreliggande förslaget. Fullmäktige
hava härvid uttalat, att det torde falla av sig självt, att det ej borde ifrågakomma,
alt egnahemslåntagare, som till äventyrs erhållit stödlån för att
bliva i stånd att erlägga ränta oell amortering å sitt egnahemslån, där
-
22
Departements
chefen,
Kungl. Majda proposition nr 140.
jämte beviljades uppskov med nämnda ränta oell amortering. Över liuvud
taget syntes det fullmäktige nödvändigt, att en omsorgsfull utredning
föreginge medgivande av uppskov enligt förslaget, så att största
möjliga säkerhet vunnes, att ifrågavarande förmån komme endast de
verkligt behövande, ordentliga låntagarna till godo. Ur budgetsynpunkt
hava fullmäktige framhållit, att, då räntan å egnahemsstatslån inginge
som inkomstpost i statsbudgeten, ersättning borde beredas för den minskning
på inkomstsidan, som skulle uppstå genom uppskovsbesluten.
Godkännes det av mig i det föregående framlagda förslaget örn uppdelning
av egnahemslåneannuiteterna å flera betalningsterminer, torde därigenom
underlättas för låntagarna att fullgöra dem åliggande förpliktelser
enligt låneavtalet. Emellertid torde den ekonomiska situationen för
mången egnahemslåntagare vara så svår, att han för närvarande, även
efter genomförandet av en dylik uppdelning icke förmår betala det efter
hans förhållanden avsevärda belopp, lian i ränta och amortering årligen
har att gälda. Av den förebragta utredningen framgår också, att ett mycket
stort antal låntagare häftar i skuld för restantier. Beträffande fall
som nu nämnts torde, om långivaren icke vill avskriva beloppen i fråga
eller indriva dem på exekutiv väg med påföljd merendels att vederbörande
låntagare nödgas frånträda sin lägenhet, enda utvägen vara att
lämna anstånd med beloppens erläggande. Tydligt är, att örn anståndet
skall bliva av verklig betydelse, det måste utsträckas över så lång tid, att
möjligheter finnas, att en förbättring i låntagarens ställning därunder
skall hinna inträda. Låneförinedlarna torde emellertid som regel sakna
den ekonomiska bärkraft, som fordras för att utan bistånd från statens
sida bevilja dylikt anstånd i den omfattning, läget kräver. För möjliggörande
av uppskov för egnahemslåntagarna torde därför vara nödvändigt
att låneförmedlarna beredas motsvarande uppskov med fullgörandet av
deras betalningsskyldighet gentemot statsverket. Sociala jordutredningens
förslag täger sikte på dessa förhållanden. I princip har jag ej något
att erinra mot detta förslag. Det synes mig, rent affärsmässigt sett, väl
försvarligt, att staten i vissa fall ej alltför strängt tillämpar bestämmelserna
i låneavtalen rörande viss tid för annuitetsbetalningen. Staten skall
enligt jordutredningens förslag ej avhända sig ifrågakommande belopp.
Förslaget innebär ej annat än att staten, i likhet med vad enskilda långivare
ofta nödgas göra, föredrager att tillsvidare ställa sig avvaktande
framför att skrida till åtgärder, vilka skulle leda till ett, vad det ekonomiska
utbytet beträffar, tämligen ovisst resultat. Bliva tiderna bättre,
torde staten ej komma att tillskyndas någon förlust genom uppskovet. Genom
att nu gå hårt fram komme åter säkerligen ej blott den enskilde utan
även samhället att bliva lidande. Med anledning av vad statskontoret
anfört därom att förslaget skulle innebära en orättvisa mot andra nödlidande
småbrukare än egnahemslåntagare, vill jag erinra om det förslag,
23
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
som Kungl. Majit tidigare i dag beslutat förelägga riksdagen angående
utlämnande av ackordslån och stödlån åt jordbrukare. Genom sistberörda
förslag hava nämnda småbrukares krav på hjälp beaktats. Visserligen
avses, att även jordbrukande egnaliemslåntagare skola hava möjlighet att
erhålla dylika lån. Att märka är emellertid, att denna möjlighet så tillvida
begränsats, att stödlån icke skola kunna utgå för gäldande av ränta
eller amortering å lån ur egnahemslånefonden.
Ehuru jag sålunda är av den uppfattningen, att uppskov bör under vissa
förhållanden kunna beredas egnaliemslåntagare och låneförmedlare med
fullgörandet av deras ifrågavarande skyldigheter, kan jag ej i alla delar
ansluta mig till det av sociala jordutredningen utarbetade förslaget till
lösning av spörsmålet. Till en början vill jag nämna, att jag anser försiktigheten
bjuda att icke, såsom jordutredningen torde hava avsett, göra
uppskovsanordningen till en stadigvarande institution, utan att man för
närvarande bör åtnöjas med att möjliggöra uppskovs beviljande allenast
i vad därigenom beröres statsbudgeten för budgetåret 1933/1934. Skulle
så finnas nödvändigt, torde nästa år fortsatta åtgärder få tagas under
övervägande. Det blir därvid tillfälle att bedöma anordningens praktiska
innebörd i olika hänseenden och att tillgodogöra sig de vunna erfarenheterna
såväl i fråga örn möjligheten och behovet av att på detta sätt bringa
hjälp som även angående den inverkan åtgärderna till äventyrs kunna
hava på låntagarnas villighet och strävan att göra rätt för sig.
Lika med jordutredningen anser jag, att uppskov bör kunna medgivas
såväl innehavare av jordbrukslån som innehavare av bostadslån. Uppskov
bör, i överensstämmelse med vad jordutredningen framhållit, beviljas
endast i ömmande fall till egnahemslåntagare, som på grund av skötsamhet
och med hänsyn till övriga omständigheter kunna anses därav för''
tjänta. Förutsättningarna för erhållande av uppskov synas mig vara av
jordutredningen på ett i huvudsak tillfredsställande sätt angivna. Att, såsom
statens egnahemsstyrelse föreslagit, begränsa uppskovsmöjliglieten till
fall, där det på grund av redan vidtagna eller förestående rättsliga åtgärder
kunde befaras, att låntagaren, örn uppskov ej medgåves, komme att
bliva skild från fastigheten, finner jag ej lämpligt. Då det är på låneförmedlaren
själv det beror att vidtaga eller underlåta dylika åtgärder,
och då låneförmedlaren i första hand beslutar i uppskovsärendet, synes en
på detta sätt angiven begränsning utan egentlig betydelse. Att den egnahemslåntagare,
vilken enligt nu gällande bestämmelser örn stödlån erhållit
sådant lån för att därmed betala ränta eller amortering å egnahemslånet,
icke också skall kunna erhålla uppskov med sagda betalning synes, såsom
fullmäktige i riksgäldskontoret erinrat, utan vidare klart.
Örn, på sätt jag förordat, uppskovsanordningen anknytes till allenast
ett budgetår, torde därav följa, att det belopp, varmed uppskov högst skall
kunna beviljas en och samme låntagare, sättes lägre än jordutredningen
föreslagit. Härvid torde dock böra tillses, att möjlighet lämnas att med
-
24 Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Kiva anstånd jämväl med förefintliga restantier i viss utsträckning. Maximibeloppet
synes mig med beaktande bärav lämpligen kunna bestämmas
sålunda, att uppskov kan omfatta dels ränta och amortering för år 1933
dels ock restantier till belopp motsvarande högst 12 procent av egnahemslånets
ursprungliga storlek. Sagda procenttal torde ungefär motsvara
ränta och amortering för två år. Eftersom lånets storlek och följaktligen
även räntan och amorteringen bestämts med hänsyn till fastighetens värde
vid tiden för lånets beviljande, har jag icke ansett riktigt att, på sätt
bland andra statskontoret föreslagit, göra uppskovsbeloppets storlek beroende
av fastighetsvärdet vid den tidpunkt, då uppskovet ei;hålles. Ej
heller har jag funnit anledning upptaga de förslag, vilka framförts därom,
att uppskov ej borde kunna medgivas innan amorteringsskyldighet inträtt,
och att allenast viss del av varje förfallen annuitet borde få omfattas
av uppskovet. Det synes mig lämpligt, att den uppskovsbeslutande
myndigheten i dessa hänseenden erhåller fria händer.
Ansökan örn uppskov torde, såsom jordutredningen föreslagit, böra göras
hos vederbörande låneförmedlare. Låneförmedlares beslut, enligt vilket
uppskov beviljas, skall för att bliva gällande godkännas av statens egnahemsstyrelse.
Innan besluten inkomma till egnahemsstyrelsen, torde Kungl.
Majit hava att med ledning av från låneförmedlarna och egnahemsstyrelsen
inhämtade yttranden, i den mån medel för ändamålet av statsmakterna
beredas, fastställa det belopp, inom vilket varje låneförmedlare skall äga
bevilja uppskov. Egnahemsstyrelsens arbete med granskning av låneförmedlarnas
uppskovsbeslut torde genom denna anordning kunna väsentligen
inskränkas.
Liksom jordutredningen är jag av den åsikten, att uppskovet ej bör få
rubba den för lånet bestämda amorteringsplanen. Ehuru jag jämväl, i
likhet med jordutredningen, anser, att betalningen av uppskovsbelopp
lämpligen bör ske i samma ordning som är stadgad angående återbetalning
av egnahemslånets stående del, synes dock, på skäl statskontoret härutinnan
anfört, uppskovsbeloppet ej böra tilläggas nämnda del utan föras
å särskilt konto vid sidan av egnahemslånet. Betalningen av uppskovsbeloppet
torde vidare böra äga rum i samband med den stående delens
gäldande, sålunda att vid varje inbetalning å den stående delen en proportionsvis
lika stor del av uppskovsbeloppet erlägges. Vad statskontoret
föreslagit rörande förräntningen av uppskovsbeloppet vill jag också biträda.
Det bör ej få för låntagarna framstå såsom fördelaktigt ur räntesynpunkt
att erhålla uppskov med annuiteternas behöriga gäldande. Käntan
torde böra erläggas å samma tider, som äro föreskrivna för gäldande
av egnahemslåneannuiteter. Bifalles mitt tidigare förslag örn annuiteternas
uppdelning å flera betalningsterminer, följer därav, att även uppskovsräntan
skall på samma sätt fördelas. I anslutning till föreskrift i
§ 18 mom. 5 kungörelsen angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten torde böra stadgas, att örn till betalning
Kungl. Maj:ts proposition nr lii).
25
förfallet uppskovsbelopp ej erlägges inom därför bestämd tid, ränta å beloppet
skall utgå efter 6 procent örn året från förfallodagen tills likvid sker.
Under den närmaste framtiden torde ett dylikt stadgande endast undantagsvis
kunna bliva av betydelse, nämligen örn sådana förhållanden inträffa,
att egnahemslånets stående del uppsäges i förtid, på sätt stadgas
i § 9 kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten. Inträffa, utan att
egnahemslånets stående del uppsäges, sådana omständigheter, att uppskov
ej längre skäligen bör åtnjutas, såsom att låntagaren visar försumlighet
att i föreskriven ordning förränta eller betala uppskovsbeloppet, eller att
låntagarens ekonomiska ställning väsentligen förbättras, torde uppskovsbeloppet
emellertid böra kunna uppsägas till omedelbar betalning. Vill
låntagare frivilligt helt eller delvis fullgöra sin betalningsskyldighet tidigare
än det enligt vad nu anförts åligger honom, bör hinder därför ej möta.
Med hänsyn till de förpliktelser, låntagare som erhåller uppskov har att
ikläda sig beträffande uppskovsbeloppets återbetalning och förräntning,
torde särskild skuldförbindelse böra utfärdas å beloppet, upptagande samtliga
med uppskovets åtnjutande förenade villkor. Vad angår frågan örn
säkerhet för förbindelsens fullgörande torde, såsom från flera håll påpekats,
fordringarna härutinnan icke kunna ställas höga. För egen del ansluter
jag mig till den uppfattning, som i vissa yttranden framkommit,
att man bör åtnöjas med den säkerhet, som kan förefinnas i form av ägarehypotek
å inteckning, vilken ligger som säkerhet för egnahemslånet. Uttrycklig
förklaring, att sistnämnda säkerhet skall gälla även för fullgörandet
av låntagarens förbindelse med avseende å uppskovsbeloppet, torde
böra avfordras låntagaren. Dylik förklaring torde hava sin egentliga
betydelse i fråga örn hans åtagande rörande beloppets förräntning. Även
utan särskilt medgivande torde nämligen den säkerhet, som finnes för
egnahemslånet, då uppskov beviljas, komma att omfatta själva uppskovsbeloppet,
vilket ju är en del av lånet. Att märka är i detta sammanhang,
att enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningcn, jämfört med 17 kap. 9 §
handelsbaden, inteckning för fordran ej medför förmånsrätt i den intecknade
fastigheten för ränta för längre tid före den dag, utmätning sker
eller konkurs börjar, än två år. Har kapitalavbetalning å egnahemslånet
skett, torde dock inteckning, som ligger såsom säkerhet för lånet, utan
hinder av inteckningsförordningens berörda stadgande kunna bereda förmånsrätt
jämväl för ränta, som ligger längre tillbaka i tiden än två år,
nämligen i den nian räntan jämte oguldet kapitalbelopp ej överstiger inteckningens
belopp. (Jämför Nytt Juridiskt Arkiv avd. I årg. 1929 sid. 39.)
På sätt jag förut anfört bör lånelormedlare, som beviljat egnahemslåntagare
av egnahemsstyrelsen godkänt uppskov, själv åtnjuta motsvarande
uppskov i fråga örn sina skyldigheter gentemot statsverket. Har uppskov,
som beviljats egnahemslåntagare, avsett restantier, bör däremot svarande
belopp, som låneförmedlaren tidigare inbetalat till statskontoret, gottskri
-
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
vas låneförmedlaren i avräkning å inbetalningar, som sedermera skola
verkställas. Låneförmedlares förpliktelser med avseende å betalning och
förräntning av belopp, med vars erläggande till statskontoret uppskov sålunda
erliålles, böra i tillämpliga delar överensstämma med egnahemslåntagares
förpliktelser beträffande sådan låntagare beviljat uppskov, med
de avvikelser, vilka föranledas därav, att uppskovet berör i ena fallet
egnahemsstatslån och i det andra egnahemslån. I anslutning till vad som
föreslagits beträffande egnahemslåntagare bör låneförmedlare, som erhåller
uppskov, lämna skuldförbindelse å hela det belopp, uppskovet omfattar.
På samma sätt som det åliggger låneförmedlande bolag eller förening att
ställa säkerhet för egnahemsstatslån, torde sådan låneförmedlare vidare,
likaledes i anslutning till vad som föreslagits beträffande egnahemslåntagare,
böra lämna säkerhet jämväl för fullgörande av förbindelse rörande
uppskovsbelopp. Såsom dylik säkerhet bör, på skäl statskontoret framhållit,
godtagas den säkerhet, låneförmedlaren själv erhållit vid beviljande
av uppskov åt vederbörande låntagare. Kan sistberörda säkerhet ej pantförskrivas
av låneförmedlaren, bör lämnas annan säkerhet, som godkännes
av statskontoret.
Då det vid granskningen av de inbetalningar av räntor och amorteringar
å egnahemsstatslånen, vilka årligen skola av låneförmedlarna verkställas,
torde vara nödvändigt för statskontoret att hava kännedom
örn de belopp, varmed uppskov av låneförmedlarna enligt egnahemsstyrelsens
medgivande beviljats, bör uppgift härutinnan av egnahemsstyrelsen
tillställas statskontoret inom viss kortare tid efter utgången av den
för annuiteternas inbetalning till statskontoret bestämda tiden. Jag erinrar,
att enligt det av mig förordade förslaget till ändring av kungörelsen
angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsArerksamheten
sistberörda tidpunkt skall framflyttas från den 31 mars till den
30 juni.
Då det icke kan anses uteslutet, att genom uppskov åt egnahemslåntagare
vederbörande låneförmedlares förlustrisk i viss mån ökas, synes staten
böra ikläda sig en del av ansvaret för sådan förlust. Ehuru jag icke
kan biträda de yrkanden, vilka gå ut därpå, att staten skall svara för all
förlust å uppskovsbeloppet, vill jag dock förorda en något längre gående
ansvarsskyldighet för staten än den av jordutredningen föreslagna. Ansvaret
för eventuell förlust synes mig rättvisligen böra så fördelas, att
låneförmedlaren själv bär förlust, som uppkommer å den del av uppskovsbeloppet,
som hänför sig till utebliven amortering å egnahemslånet, medan
åter staten tager ansvaret för förlust å den del, som avser ogulden
låneränta. Genom denna anordning kommer det belopp, för vilket låneförmedlaren
har att svara, icke att genom uppskovet ökas. Det torde med
hänsyn till vad sålunda föreslagits vara nödvändigt, att vid uppskovets
beviljande tydligt angives, vilken del av uppskovsbeloppet, som gäller
kapital, och vilken del, som gäller ränta. Då sedermera ränta å uppskovs
-
27
• Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
beloppet erlägges eller avbetalning äger runi, bör vad sålunda gäldas anses
proportionsvis belöpa å de olika delarna samt avräkning i enlighet härmed
ske. Anmärkas må, med hänsyn till 9 kap. 5 § handelsbaden, att det
sätt, varpå avräkning enligt vad jag nu anfört skall verkställas, icke inverkar
på egnahemslåntagarens förpliktelser gentemot låneförmedlaren
utan endast utgör en grund för fördelning av förlustrisken mellan staten
och låneförmedlaren. Den sålunda föreslagna grunden innebär, att staten
såsom långivare påtager sig ett större ansvar för å uppskovsbeloppet möjligen
uppkommande förluster än vad fallet skulle bliva, därest avbetalningar
å sagda belopp i första rummet skulle anses belöpa å räntedelen.
Avskrivning på grund av förlust, som enligt det nu sagda skall bäras av
statsverket, torde ej få företagas utan Kungl. Majrts samtycke. Uppenbart
är, att låneförmedlare vid beviljande av uppskov med del av annuitet
icke bör äga att, för bestämmandet av förlustriskens uppdelning, såsom
utebliven räntelikvid räkna större del av uppskovsbeloppet än som kan
anses därå belöpa med hänsyn till de i annuiteten ingående, vid tiden för
uppskovets beviljande oguldna ränte- och amorteringsbeloppens storlek.
I anslutning till vad jag sålunda anfört torde uppskovsbestämmelserna
böra bliva i huvudsak följande:
1.
Innehavare av jordbrukslån eller bostadslån ur egnahemslånefonden må,
i den mån medel beretts för ändamålet, kunna enligt i det följande angivna
bestämmelser av vederbörande förmedlare av lånet medgivas uppskov
med erläggande av ränta och amortering å detsamma.
2.
Uppskov må allenast medgivas den, som på grund av svårigheter, vilka
ej äro självförvållade, finnes vara i trängande behov av ekonomiskt bistånd
samt under förutsättning tillika,
att han kan antagas hava gjort vad på honom skäligen ankommit för
att övervinna svårigheterna, genomföra egnaliemsföretaget och behörigen
sköta lägenheten;
att han synes äga förutsättningar att, örn uppskov erhålles, kunna behålla
lägenheten; samt
att han i övrigt finnes vara förtjänt av bistånd.
3.
Uppskov må medgivas egnaliemslåntagare beträffande dels ränta och
amortering för år 1933 dels ock till betalning förfallna ej guldna räntor
och amorteringar för tid dessförinnan och, i senare fallet, intill ett belopp,
motsvarande 12 procent av det belopp, varmed egnahemslånet utgått.
28
Kungl. Maj-.ts proposition nr 140.
4.
Kungl. Majit bestämmer, efter hörande av låneförmedlarna och statens
egnahemsstyrelse, för varje låneförmedlare huruvida och till vilket högsta
sammanlagda belopp, uppskov, som här avses, må av låneförmedlaren medgivas.
5.
Ansökan örn uppskov göres hos vederbörande låneförmedlare. Låneförmedlarens
beslut, varigenom uppskov medgives, skall för godkännande
underställas statens egnahemsstyrelse.
6.
Belopp, med vars erläggande uppskov medgivits, skall återbetalas i samband
med och enligt de grunder som gälla för återbetalning av egnahemslånets
stående del, låntagaren dock obetaget att, örn han så önskar, tidigare
inbetala beloppet helt eller delvis. Å beloppet skall gäldas ränta
efter 4.5 procent örn året beträffande jordbrukslån och efter 5 procent örn
året beträffande bostadslån. Bäntan skall erläggas i den för gäldande av
ränta å egnahemslånet stadgade ordning.
Visar låntagaren försumlighet att i föreskriven ordning förränta eller
återbetala uppskovsbeloppet eller hava sådana ändrade förhållanden inträffat,
att han iippenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta uppskovet,
är låntagaren skyldig att, örn låneförmedlaren så fordrar, omedelbart inbetala
oguldet belopp, ändå att det ej enligt bestämmelserna i första stycket
är till betalning förfallet.
A till betalning förfallet uppskovsbelopp, som ej inbetalas inom stadgad
tid, skall erläggas ränta efter 6 procent örn året från förfallodagen
till dess betalning sker.
7.
Beträffande belopp, varmed uppskov medgivits, skall låntagaren utfärda
och till låneförmedlaren överlämna skuldförbindelse, däri skola angivas
de för uppskovets åtnjutande stadgade villkoren.
Inteckning, som ligger som säkerhet för egnahemslånet, skall av låntagaren
pantförskrivas jämväl som säkerhet för fullgörandet av ifrågavarande
förbindelse.
8.
Låneförmedlare, som medgivit uppskov med erläggande av ränta och
amortering å egnahemslån, på sätt här sägs, äger, i den mån låneförmedlarens
beslut godkänts av statens egnahemsstyrelse, åtnjuta uppskov till
enahanda belopp med erläggande av ränta och amortering å egnahemsstatslån,
varifrån sådant egnahemslån utlämnats. Beträffande uppskov
för låneförmedlare skola bestämmelserna under punkt 6 äga motsvarande
tillämpning, under iakttagande att den befogenhet att för visst fall fordra
29
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
omedelbar betalning, som enligt sagda bestämmelser tillkommer låneförmedlare,
skall i fråga örn statslån utövas av Kungl. Majit efter framställning
av, vid försummad betalning, statskontoret och eljest egnahemsstyrelsen.
Har belopp, varmed egnahemslåntagare erhållit uppskov, helt eller delvis
inbetalats till låneförmedlaren i annan ordning än i samband med
återbetalningen av egnahemslånets stående del, skall det belopp, som sålunda
influtit, före mars månads utgång året efter det, då inbetalningen
ägde rum, jämte ränta av låneförmedlaren inlevereras till statskontoret.
9.
I fråga örn belopp, med vars erläggande låneförmedlare skall åtnjuta
uppskov, som i nästföregående punkt sägs, skall låneförmedlaren utfärda
och till statskontoret överlämna skuldförbindelse enligt formulär, som
statskontoret fastställer. Är låneförmedlaren aktiebolag eller ekonomisk
förening, skall därjämte för förbindelsens fullgörande lämnas säkerhet,
som låneförmedlaren mottagit enligt stadgandet i punkt 7, eller annan
säkerhet, som av statskontoret godkännes.
10.
Det åligger statens egnahemsstyrelse att senast den 15 juli 1934 till statskontoret
lämna uppgift rörande uppskov, som av egnahemsstyrelsen
godkänts under tiden till den 1 i samma månad.
11.
Kan egnahemslåntagare, som erhållit uppskov enligt här ifrågavarande
bestämmelser, icke i föreskriven ordning förränta och återbetala uppskovsbeloppet,
och anser låneförmedlaren att avskrivning av skulden helt
eller delvis bör äga rum, må, såvitt angår den del av beloppet jämte därå
upplupen ogulden ränta, som med tillämpning av de i andra stycket angivna
grunder beräknas belöpa å ogulden ränta å egnahemslånet, frågan
av låneförmedlaren genom statens egnahemsstyrelse underställas Kungl.
Majit, som beslutar rörande avskrivningsåtgärden. Belopp, som i enlighet
med Kungl. Majits beslut avskrives, skall av statskontoret tillgodoföras
låneförmedlaren.
För fördelning mellan staten och låneförmedlaren av förlustrisk, som
i första stycket avses, skall, då uppskov med del av annuitet medgives beträffande
egnahemslån, varför amorteringsskyldighet föreligger, av uppskovsbeloppet
anses gälla viss del ränta och viss del amortering, allt i
förhållande till de i annuiteten ingående oguldna ränte- och amorteringsbeloppens
storlek. För samma ändamål skall, då ränta å uppskovsbelopp
erlägges ävensom då avbetalning å dylikt belopp sker, vad sålunda betalas
anses belöpa å ränte- och amorteringsdelarna i förhållande till dessas
storlek.
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
12.
Erforderliga bestämmelser örn uppskovsbeloppens bokföring meddelas
av statskontoret efter samråd med statens egnahemsstyrelse. De närmare
föreskrifter, som i övrigt må finnas erforderliga för tillämpningen av de i
det föregående upptagna bestämmelserna, meddelas av statens egnahemsstyrelse.
Vad angår det belopp, inom vilket nästkommande budgetår uppskov
sammanlagt må beviljas, har jordutredningen, såsom nämnts, föreslagit
1.000. 000 kronor. För egen del har jag ansett mig böra räkna med att,
örn hjälpen skall bliva av önskvärd betydelse, det dubbla beloppet, eller
alltså 2,000,000 kronor, anslås för ändamålet. Att fastställa hur stor del av
detta belopp, som skall avse räntor, och hur stor del, som skall gälla amorteringar,
torde icke lämpligen låta sig göra. Jag erinrar emellertid, att
Kungl. Majit, som i årets statsverksproposition beaktat den inverkan, en
uppskovsanordning sådan som den av mig föreslagna kunde komma att
hava på statsbudgeten, därvid måst förslagsvis beräkna dels viss bestämd
nedgång i beloppet inflytande räntor dels ock viss angiven minskning i
beloppet verkställda amorteringar. Detta sammanhänger med räntornas
och amorteringarnas ur budgetsynpunkt olika natur. Käntan å egnahemsstatslån
ingår som inkomstpost i statsbudgeten. Uppskovsanordningen
kommer således vad räntorna beträffar att medföra en tillfällig
minskning av statsverkets inkomster. I statsverkspropositionen har hänsyn
härtill tagits på det sätt, att överskottet från egnahemslånefonden,
eljest beräknat till 8,000,000 kronor, i riksstatsförslaget upptagits med
7.000. 000 kronor. Vidkommande amorteringarna å egnahemsstatslån tillföras
dessa egnahemslånefonden såsom kapitalförstärkning. Med anledning
huvudsakligen av den nedgång i beloppet dylika amorteringar, som
genom uppskov kan komma att föranledas, har i statsverkspropositionen,
utgifter för kapitalökning, bil. 5, punkt 3, Kungl. Majit föreslagit riksdagen
att såsom kapitalökning för egnahemslånefonden för budgetåret
1933/1934 anvisa, utöver det belopp å 11,600,000 kronor, som för mötande
av väntade utbetalningar under sagda budgetår av egnahemsstyrelsen
ansetts erforderligt, ytterligare 1,400,000 kronor eller alltså sammanlagt
13.000. 000 kronor.
Uppskovsanordningen torde, såsom riksförsäkringsanstalten framhållit,
ej böra omfatta de försäkringsavgifter, som egnahemslåntagare kan hava
att erlägga enligt kungörelsen angående särskilda villkor och bestämmelser
för livförsäkring å personer, som erhålla lån ur statens egnahemslånefond.
Jag har tidigare erinrat, att en uppdelning av egnahemslåneannuiteten
å två betalningsterminer torde böra föranleda viss ändring av § 10
berörda kungörelse. I samband med vidtagande av dylik ändring, vilken
torde ankomma på Kungl. Majit, torde Kungl. Majit hava att överväga
den ändring av samma paragraf, som ur de av riksförsäkringsanstalten
angivna synpunkterna kan vara erforderlig.
31
Kunni. Maj:ts proposition nr 14U.
5. Förslag om viss nedsättning av räntan å bostadslån.
Å statslån, beviljade för utlämnande av egnahemslån för bostadslägenheter,
utgår för närvarande ränta efter följande grunder: å 1905—1919 års
lån efter 3.6 procent, å 1920—1927 års lån efter 4.75 procent samt å lån av
år 1928 eller senare år, innan kapitalavbetalning börjat, efter 4 procent
och sedermera efter 5 procent. För bostadslånen gälla motsvarande räntesatser.
Såsom tidigare nämnts har i fråga örn statslån, som för år 1920 eller
senare år beviljats eller beviljas för utlämnande av egnahemslån för jordbrukslägenheten
Kungl. Maj:t efter medgivande av 1932 års riksdag förordnat,
att räntan skall för åren 1932 och 1933 nedsättas till 3.7 procent å
statslån, varför amorteringsskyldigliet ej föreligger, och till 3.3 procent å
den stående delen av statslån, varför amorteringsskyldighet föreligger,
allt under villkor att låneförmedlaren medgiver innehavare av egnahemslån
från ifrågakommande statslån enahanda nedsättning av räntan. Förslag
till berörda räntesänkning framlades av Kungl. Majit för riksdagen
genom förenämnda proposition nr 149. I sitt omförmälda betänkande med
förslag rörande statlig hjälpaktion åt vissa egnahemslåntagare hade 1931
års egnahemsutredning ifrågasatt räntesänkningar av betydligt större
räckvidd och berörande jämväl bostadslån. Utredningen föreslog sålunda,
att, utan begränsning till tiden, räntesatserna å lån, beviljade efter ingången
av år 1920, skulle sättas så, att ränta utginge å jordbrukslån under
hela lånetiden efter 3.6 procent samt å bostadslån under den amorteringsfria
tiden efter 4 procent och under amorteringstiden efter 4.5 procent.
Vid föredragning av ärendet för Kungl. Majit den 26 februari 1932
avstyrkte chefen för jordbruksdepartementet egnahemsutredningens förslag.
Departementschefen anförde, att för ett omläggande, generellt och
för all framtid, av för ränte- och kapitalavbetalningar nu gällande grunder,
vilka finge anses rationella, syntes böra föreligga synnerligen vägande
skäl. Sådana vore enligt departementschefens mening ej tillfinnandes.
Däremot torde, framhöll departementschefen, den rådande depressionen
inom jordbruket motivera en tillfällig lättnad i lånevillkoren beträffande
jordbrukslägenheter. Motsvarande behov av lättnad för bostadslåntagare
torde däremot i allmänhet ej förefinnas. För övrigt torde enligt departementschefens
åsikt ändring av reglerna för förräntning av bostadslån ej
böra företagas i betraktande av de konsekvenser, som sannolikt därav
skulle uppstå i fråga örn lån från bostadslånefonden.
I skrivelse den 16 januari 1933 har nu, såsom inledningsvis nämnts,
statens egnahemsstyrelse föreslagit nedsättning av räntan å den stående
delen av bostadslån, vilka beviljats för år 1920 eller senare år och för
vilka amorteringsskyldighet föreligger, till 3.8 procent för år 1933. Efter
att hava erinrat om den räntesänkning, som för jordbrukslånens del föregående
år förordnats, har egnahemsstyrelsen till stöd för sin framställning
anfört:
32
Kungl. Maurts proposition nr 140.
Enär genom rådande och hotande arbetslöshet — särskilt kännbar för
innehavare av bostadslån, vilkas försörjning huvudsakligen grundades på
arbetsinkomst utom hemmet — den ekonomiska situationen försatt jämväl
innehavare av bostadslån från egnahemslånefonden i stora svårigheter
och ränteutgifterna för bostadslån i jämförelse med den fria marknadens
räntesatser måste anses i och för sig höga, syntes skälen för att bereda
lättnad åt bostadslåntagarna numera göra en räntesänkning för deras
del påkallad. På grund av den ökade ekonomiska depressionen torde räntan
å bostadslån, som beviljats för år 1920 eller senare år, nedsättas att
utgå efter procentsatser, så avvägda att ränteutgifterna för bostadslån,
beviljade efter år 1927, bomme att vara ungefärligen 0.5 procent högre än
för samtida jordbrukslån. Till undvikande av rubbning i nuvarande amorteringsplaner
torde i sådant syfte räntan å den stående delen av bostadslån,
varför amorteringsskyldighet förelåge, nedsättas till 3.8 procent, medan
nuvarande räntesatsen å amorteringsdelen torde bibehållas. Härmed
bleve genomsnittsräntan lika för ifrågavarande bostadslån.
Över förevarande framställning hava yttranden inhämtats från statskontoret
och fullmäktige i riksgäldskontoret.
Statskontoret har avstyrkt bifall till vad egnahemsstyrelsen föreslagit
samt därvid, jämte det statskontoret åberopat de synpunkter på frågan
örn ändring av reglerna för förräntning av bostadslån, vilka föregående
år framfördes av min företrädare i ämbetet, ytterligare anfört följande:
De skäl för en tillfiillig ränteminskning å bostadslån från egnahemslånefonden,
vilka nu anförts av egnahemsstyrelsen, hade ämbetsverket
icke funnit tillräckliga för att motivera en dylik åtgärd. De ekonomiska
svårigheter, som en innehavare av ett egnahemslån för bostadsändamål
kunde råka i på grund av arbetslöshet, syntes ämbetsverket icke böra avhjälpas
genom lindringar i lånevillkoren utan genom de särskilda åtgärder
till arbetslöshetens bekämpande, som kunde komma att vidtagas.
Samtliga av arbetslösheten drabbade egnahemsägare syntes nämligen
böra beredas samma stöd från statens sida, oavsett huruvida de egna
hemmen graverades av lån från egnahemslånefonden, statens bostadslånefond,
bostadskreditkassor eller andra långivare.
Med anledning av egnahemsstyrelsens uttalande, att ränteutgifterna
för ett bostadslån från egnahemslånefonden i jämförelse med den fria
marknadens räntesatser måste anses i och för sig höga, ville statskontoret
framhålla, att det vore svårt att uppdraga en dylik jämförelse med
hänsyn till de olika lånegränser och lånevillkor i övrigt, som förekomme.
Skulle emellertid lån till förmånligare villkor kunna erhållas från annat
håll, borde detta medföra, att egnahemslån i större utsträckning överflyttades
från fonden. Örn så vore förhållandet, framginge emellertid icke
av förevarande framställning. Statskontoret föreställde sig dock, att de
lånevillkor, som kunde erbjudas å den fria lånemarknaden, i regel icke
innebure samma fördelar för låntagaren som egnahemslånen.
Dea minskning av statens ränteinkomster å egnahemslånefonden för
budgetåret 1933/1934, som skulle föranledas av den föreslagna räntenedsättningen,
har av statskontoret beräknats till 250,000 kronor. Statskontoret
har i detta sammanhang uttalat, att de stående delarna av 1920—
1927 års bostadslån, enligt statskontorets räkenskaper, omfattade en ka
-
Kungl. Majlis proposition nr 140.
33
pitalsumma av inemot 18,000,000 kronor, under det att motsvarande delar
av 1928—1929 års bostadslån omfattade allenast omkring 6,000,000 kronor.
Statskontoret har framhållit, att med den föreslagna räntesatsen visserligen
genomsnittsräntan å sistnämnda bostadslån komme att, såsom egnahemsstyrelsen
erinrat, ungefärligen ligga V* procent högre än räntan för jordbrukslån,
men att däremot genomsnittsräntan å 1920—1927 års bostadslån
komme att bliva endast omkring V* procent högre än genomsnittsräntan
å samtida jordbrukslån.
Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört, att, örn konsekvenser av
den art, som min företrädare i ämbetet befarat skulle uppstå i fråga örn
lån från bostadslånefonden, ej ansåges böra hindra bifall till egnahemsstyrelsens
förslag, fullmäktige ej ville motsätta sig detsamma för den begränsade
tid, varom fråga vore. Fullmäktige hava emellertid uttalat, att
det enligt deras mening vore ägnat att väcka starka principiella betänkligheter
att även för en kortare tid nedsätta räntan under statens upplå
ningsränta för här ifrågavarande medel, då även en dylik tillfällig nedsättning
av räntan å lån från en statens upplåningsfond givetvis måste
bidraga till att minska vederbörande fonds räntabilitet.
Förut omförmälda, av statens egnahemsstyrelse förebragta utredning Departementsrörande
egnahemslåntagarnas ställning visar, att läget på grund av den
rådande depressionen avsevärt försämrats ej blott för innehavare av jordbrukslägenheter
utan även för bostadslåntagare. Bostadslåntagarnas
möjligheter till förvärvsarbete hava, såsom egnahemsstyrelsen erinrat,
minskat, och deras betalningsförmåga har till följd härav nedgått. En
tillfällig lättnad i lånevillkoren för sistnämnda låntagare, i anslutning
till den, som medgivits innehavare av jordbrukslån, synes mig vara motiverad.
Såsom ytterligare skäl härför må framhållas, att stödlån ej mera
skola utgå till bostadslåntagare. Den inverkan, nyssberörda anordning
möjligen kan hava beträffande lån från bostadslånefonden, finner jag ej
i och för sig utgöra något hinder mot anordningen i fråga. Mot omfattningen
och storleken av den föreslagna räntesänkningen har jag intet att
erinra. En förutsättning för sänkningens genomförande är uppenbarligen,
att räntan å den stående delen av statslån, varifrån ifrågavarande bostads
lån utlämnats, i motsvarande grad nedsättes. Den härav föranledda minskningen
i statens ränteinkomster från egnahemslånefonden för nästa bud
getår, beräknad till 250,000 kronor, finner jag efter samråd med chefen
för finansdepartementet icke vara av sådan betydelse, att den behöver
föranleda jämkning i den i statsverkspropositionen föreslagna beräkningen
av förevarande inkomsttitel för sagda budgetår. Att märka är i detta
sammanhang, att det för ränteuppsliov beräknade beloppet av 1,000,000 kronor
möjligen icke kommer att i sin helhet tagas i anspråk. Jag får alltså till
styrka, att räntan å den stående delen av statslån från egnahemslånefonden,
som för år 1920 eller senare år beviljats eller beviljas för utlämnande
Bihang till riksdagens protokoll 193.1■ 1 sami. Nr HO.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 1.40.
av egnahemslån för bostadslägenheter, och varför amorteringsskyldighet
föreligger, för år 1933 nedsättes till 3.8 procent, under villkor att vederbörande
låneförmedlare medgiver innehavare av egnahemslån från samma
statslån enahanda nedsättning av räntan.
Frågan om egnahemslåneräntans storlek för tiden efter 1933 torde icke
nu tarva något avgörande. I enlighet med av riksdagen i skrivelse nr
339/1932 framställd begäran örn utredning rörande möjligheterna att återgå
till den ränta å egnahemslån, som var gällande före 1920, torde ifrågavarande
spörsmål böra bliva föremål för övervägande inom sådan tid, att
härpå grundat förslag må kunna, örn utredningen därtill giver anledning,
föreläggas nästa års riksdag.
6. 1 övrigt väckta förslag.
Genom de åtgärder, vilka av mig i det föregående tillstyrkts, torde eguahemslåntagarnas
möjligheter att uthärda krisen bliva i betydande grad
förstärkta. Vad innehavarna av jordbrukslån beträffar har deras hjälpbehov
jämväl i viss mån beaktats genom det i annat sammanhang framlagda
förslaget örn ackordslån och stödlån till jordbrukare. Emellertid hava,
på sätt jag förut omnämnt, såväl från egnahemslåntagarnas sida som öven
av låneförmedlare framförts förslag örn ytterligare och längre gående
hjälpåtgärder än de nu angivna. Ifrågavarande förslag, avseende bland
annat avskrivning av förfallna räntor och nedskrivning av egnahemslånens
kapitalbelopp, har jag icke ansett mig böra biträda. Vad särskilt de förslag
beträffar, vilka avse minskning av låneskulden, vill jag framhålla, att låntagarna
enligt de hjälpanordningar, jag tillstyrkt, hava möjlighet att erhålla
en, i varje fall tillfällig, lättnad i förräntningen och amorteringen av
lånen. Att tillika, innan resultatet av dessa och eljest beslutade anordningar
kunnat bedömas samt någon mera säker överblick över konjunkturutvecklingen
är möjlig, helt fritaga låntagarna från deras ingångna förpliktelser
torde — även bortsett från den mindre lyckliga psykologiska inverkan,
en dylik åtgärd kunde hava på låntagarna — ej böra ifrågakomma.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit
måtte föreslå riksdagen att medgiva,
1) att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i bilagorna A och B till detta protokoll
intagna bestämmelser, utfärda dels kungörelse örn
ändrad lydelse av § 18 mom. 4 kungörelsen den 8 juni
1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten, dels ock
kungörelse örn ändring i vissa delar av kungörelsen
den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska före
-
35
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
skrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåneoch
premielåneverksamheten;
2) att, i huvudsaklig överensstämmelse med av mig
i det föregående angivna riktlinjer, under budgetåret
1933/1934 uppskov till ett sammanlagt belopp av
2,000,000 kronor må kunna beviljas med erläggande
av ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden;
samt
3) att å den stående delen av statslån från egnahemslånefonden,
som för år 1920 eller senare år beviljats
eller beviljas för utlämnande av egnahemslån
för bostadslägenheter, och varför amorteringsskyldighet
föreligger, räntan må för år 1933 nedsättas till 3.8
procent, under villkor att låneförmedlare medgiver
innehavare av egnahemslån från ifrågakommande
statslån enahanda nedsättning av räntan.
Med bifall till denna av statsrådets övriga
ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att proposition
av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Hugo Nordlander.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 140.
Bilaga. A.
Förslag
till
kungörelse om ändrad lydelse av § 18 morn. 4 kungörelsen den 8 juni
1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda
egnahemsverksamheten.
Härigenom förordnas, att § 18 mom. 4 kungörelsen den 8 juni 1928
angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten
skall erhålla följande ändrade lydelse:
Mom. 4. Känta och amortering å statslån skola för varje år av låneförmedlare
inbetalas till statskontoret före utgången av juni månad nästföljande
år; skolande sålunda den första amorteringen verkställas, då
fråga är örn statslån, som utlämnats till beredande av egnahemslån för
jordbrukslägenheter, under det sjunde året från utgången av det år, för
vilket lånet beviljats, samt, då fråga är örn statslån, som utlämnats till
beredande av egnahemslån för bostadslägenheter, under det femte året
från utgången av det år, för vilket lånet beviljats.
Det åligger låneförmedlare att i avräkning å det belopp, som på sätt
nyss nämnts skall inbetalas till statskontoret, varje år före utgången av
mars månad till statskontoret inleverera intill den 25 samma månad influtna
räntor och amorteringar för nästföregående år å av låneförmedlaren
utlämnade egnahemslån.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1933. De i denna kungörelse
upptagna bestämmelser skola äga tillämpning jämväl beträffande statslån,
som beviljats före nämnda dag, under förutsättning att låneförmedlaren
medgiver innehavare av egnahemslån från statslånet att erlägga
ränta och amortering i den ordning, som avses i kungörelsen den
1933 (nr ) örn ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 juni
1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Kungl. Majlis proposition nr 140.
37
Bilaga B.
Förslag
till
kungörelse om ändring i vissa delar av kungörelsen den 8 Juni 1928
(nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten.
Härigenom förordnas, dels att § 10 kungörelsen den 8 juni 1928 med
reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda egnahemslåneoch
premielåneverksamheten skall upphöra att gälla, dels ock att § 9 samma
kungörelse skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
§ 9.
I fråga örn ränta och återbetalning må ej i det uti § 7 omförmälda lånekontrakt
betingas andra villkor än i § 18 av kungörelsen angående allmänna
grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten stadgats
angående egnahemsstatslån, dock med undantag i följande avseenden,
nämligen:
1) att tiden, inom vilken de årliga ränte- och kapitalavbetalningarna
skola vara av låntagarna fullgjorda, skall bestämmas, beträffande halva
det belopp, varje låntagare har att erlägga, tidigast till november månad
det år, för vilket betalningen utgår, och senast till mars månad nästföljande
år samt, beträffande återstående hälften, tidigast till april månad
sistnämnda år;
2) att låntagaren-----delvis; samt
3) att låneförmedlaren---tillgodonjuta detsamma.
Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1933, men skall ej utgöra
hinder för låneförmedlare att låta debitering, uppbörd och redovisning
av räntor och amorteringar, vilka belöpa å tiden före den 1 januari 1934,
verkställas i samband med någon kronans uppbörd i enlighet med nu gällande
bestämmelser.
Hiliana till riksdagens protokoll IDUS. I sami. Nr lid.
4