Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 133.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av konvention för lösande av vissa konflikter mellan
medborg ar skap slag ar m. m.; given Stockholms slott
den 24 februari 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed

dels äska riksdagens godkännande av bifogade den 12 april 1930 avslutade
konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar med
det vid undertecknandet gjorda förbehåll i fråga örn artikel 11, andra
punkten,

dels ock, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 23 maj
1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

1 sami.

Nr 183.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr lss.

Konvention för lösande av vissa konflikter mellan niedborgarskapslagar.
Haag den 12 april 1930.

Convention concernant
certaines questions relatives
aux conflits de lois
sur la nationalité.

Le Président du Heidi
allemand; le Président fédéral
de la République
d’Autriche; Sa Majesté le
Roi des Beiges; Sa Majesté
le Roi de GrandeBretagne,
d’Mande et des
Territoires britanniques
au dela des mers, Empereur
des Indes; le Président
de la République du
Chili; le Président du Gouvernement
national de la
République chinoise; le
Président de la République
de Colombie; le Président
de la République
de Cuba; Sa Majesté le
Roi de Danemark et delande;
le Président de la
République de Pologne,
pour la Ville libre de
Dantzig; Sa Majesté le
Roi d’Egypte; Sa Majesté
le Roi d’Espagne; le (Pulver
nement de la République
d’Estonie; le Président
de la République
francaise; le Président de
la République hellénique;
Son Altesse Sérénissime
le Régent du Royaume de

Convention on certain
questions relating to the
Contlict of Nationality
Laws.

The President of tbe
German Reich; the Federal
President of the
Austrian Republic; His
Majesty the King of the
Belgians; His Majesty the
King of Great Britain,
Ireland and the Britisk
Dominions beyond the
Seas, Emperor of India;
the President of the Republic
of Chile; the President
of the National
Government of the Republic
of China; the President
of the Republic of
Colombia; the President
of the Republic of Cuba;
His Majesty the King of
Denmark and leeland; the
President of the Polish
Republic, for the Eree
City of Danzig; His Majesty
the King of Egypt;
His Majesty the King of
Spain; the Government of
the Estonian Republic;
the President of the
French Republic; the President
of the Hedemo Republic;
His Serene Highness
the Regent of the

(Översättning.)

Konvention för lösande
av vissa konflikter mellan
medborgarskapslagar.

Tyska Rikets President;
Republiken Österrikes
Eörbundspresident; Hans
Majestät Belgiernas Konung;
Hans Majestät Konungen
av Stora Britannien
och Irland samt de
Brittiska besittningarna
hinsides haven, Kejsare
av Indien; Republiken
Chiles President; Kinesiska
Republikens Nationella
Regerings President;
Republiken Colombias
President; Republiken
Cubas President; Hans
Majestät Konungen av
Danmark och Island; Republiken
Polens President
för den Fria Staden Danzig;
Hans Majestät Konungen
av Egypten; Hans
Majestät Konungen av
Spanien; Republiken Estlands
Regering; Franska
Republikens President;
Hellenska Republikens
President; Hans Höghet
Riksföreståndaren i Konungariket
Ungern; Hans
Majestät Konungen av
Danmark och Island, för

Kunyl Ålaj:ts proposition nr 188.

3

Hongrie; Sa Maj estö le Ren
de Danemark et d’Islande,
pour 1’Islande; Sa Majesté
le Roi d’Italie; Sa Majesté
1’Empereur dn Japon; le
President de la République
de Lettonie; Son Altesse
Royale la GrandeDuchesse
de Luxembourg;
le Président des EtatsUnis
du Mexique; Sa Majesté
la Reine des PaysBas;
le Président de la
République du Pérou; le
Président de la République
de Pologne; le Président
de la République
portugaise; le Président de
la République du Salvador;
Sa Majesté le Roi de
Suéde; le Conseil fédéral
suisse; le Président de la
République tchécoslovaque;
le Président de la
République de 1’Uruguay;
Sa Majesté le Roi de
Yougoslavie,

Considérant qu’il importerait
de régler par
voie d’accord international
les questions relatives
aux conflits de lois sur la
nationalité;

Convaincus qu’il est de
1’intérét général de la
communauté Internationale
de faire admettre par
tous ses membres que tout
individu devrait avoir une
nationalité et n’en posséder
qu’une seule;

Reconnaissant par suite
que 1’idéal vers lequel
1’humanité doit s’orienter
dans ce domaine consiste
å supprimer tout ensemble
les cas d’apatridie et ceux
de double nationalité;

Estimant que, dans les
conditions économiques et

Kingdom of Hungary; His
Majesty tile King of Denmark
and leeland, for
leeland; His Majesty tbe
King of Daly; His Majesty
tile Emperor of Japan;
tbe President of tbe Latvian
Republic; Her Roya
Higbness tbe Grand-Duebess
of Luxemburg; tbe
President of tbe United
States of Mexico; Her
Majesty tbe Queen of tbe
Netherlands; tbe President
of tbe Republic of
Peru; tbe President of
tbe Polish Republic; the
President of tbe Portuguese
Republic; tbe President
of tbe Republic of
Salvador; His Majesty tbe
King of Sweden; tbe Swiss
Federal Council; tbe President
of tbe Czechoslovak
Republic; tbe President
of the Republic of
Uruguay; His Majesty tbe
King of Yugoslavia,

Considering tbat it is
of importance to settle
by international agreement
questions relating
to tbe conflict of nationality
laws;

Being convinced tbat
it is in the general interest
of tbe international
community to secure tbat
all its members sbould
recognise tbat every person
sbould bave a nationality
and sbould bave
one nationality only;

Recognising accordingly
tbat tbe ideal towards
wbicb the efforts of humanity
should be direeted
in this domain is tbe
abolition of all cases both
of statelessness and of
double nationality;

Being of opinion tbat,
under tbe economic and

Island; Hans Majestät Konungen
av Italien; Hans
Majestät Kejsaren av Japan;
Republiken Lettlands
President; Hennes
Kungliga Höghet Storhertiginnan
av Luxemburg;
Mexikos Eörenta
Staters President; Hennes
Majestät Drottningen av
Nederländerna; Republiken
Perus President; Republiken
Polens President;
Portugisiska Republikens
President; Republiken
Salvadors President;
Hans Majestät Konungen
av Sverige; Schweiziska
Förbundsrådet; Tjeckoslovakiska
Republikens
President; Republiken
Uruguays President; Hans
Majestät Konungen av
Jugoslavien,

vilka inse vikten av att
frågan om konflikter mellan
medborgarskapslagar
löses genom en internationell
överenskommelse;

och äro övertygade, att
det är av allmänt intresse
med hänsyn till den internationella
gemenskapen
staterna emellan, att
samtliga dess medlemmar
föranledas medgiva, att
envar människa bör äga
ett medborgarskap och
endast ett;

och följaktligen erkänna,
att idealet, mot vilket
mänskligheten i detta
hänseende bör sträva, är
att alla fall av dubbelt
medborgarskap och medborgarskapslöshet
avskaffas; men

hysa den uppfattningen,
att det, med hän -

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

sociales existant actuellement
dans les divers pays,
il n’est pas possible de
procéder dés maintenant
å un réglement uniforine
de tous les problémes susindiqués; Désireux

néanmoins de
commencer cette grande
ceuvre par un premier essai
de codification progressive,
en réglant celles des
questions relatives aux
conflits de lois sur la nationalité
sur lesquelles une
entente internationale est
présentement possible,

Ont résolu de conclure
une Convention et, å cet
effet, ont nommé pour
leurs Plénipotentiaires,
savoir:

social conditions wbicb
at present exist in the
various countries, it is not
possible to reacli immediately
a uniform solution
of all the abovementioned
problems;

Being desirous, nevertheless,
as a first step tewärd
tilis great achievement,
of settling in a first
attempt at progressive codification,
those questions
relating to the conflict of
nationality laws on which
it is possible at the present
time to reach international
agreement,

Havé decided to conclude
a Convention and
havé for thia purpose appointed
as their Plenipotentiaries: -

syn till de sociala och ekonomiska
förhållanden,
som för närvarande råda
i åtskilliga länder, är omöjligt
att redan nu åvägabringa
en enhetlig lösning
av samtliga nu angivna
spörsmål;

samt icke desto mindre
önska påbörja detta betydelsefulla
verk med ett
första försök till en fortgående
kodifiering genom
reglerandet av de frågor
rörande konflikter mellan
medborgarskapslagar, beträffande
vilka internationell
enighet för närvarande
är möjlig;

hava beslutat ingå en
konvention och hava i dylikt
syfte till sina befullmäktige
utsett:

Lesquels, apres avoir
déposé leurs pleins pouvoirs,
trouvés en bonne et
due forme, sont convenus
des dispositions suivantes:

Cliapitre premier. — Prim
eipe» générnux.

Artide premier.

, Il appartient å chaque
Etat de déterminer par sa
législation quels sont ses
nationaux. Cette législation
doit étre admise par
les autres Stats, pourvu
quille soit en accord avec
les conventions internationales,
la coutume internationale
et les principes de
droit généralement reconnus
en matiére de nationalité.

Who, having deposited
their full powers found
in good and due form,
havé agreed as follows:

Chapter I. — General prim
ciples.

Article 1.

It is for each State to
determine under its own
law who are its nationals.
This law shall be recognised
by other States in
so far as it is consistent
with international conventions,
international
custom, and the principles
of law generally recognised
with regard to nationality.

vilka, efter att hava deponerat
sina i god och behörig
ordning funna fullmakter,
överenskommit
örn följande bestämmelser: -

1 kap. — Allmänna grundsatser.

Art. 1.

Envar stat är berättigad
att genom sin lagstiftning
bestämma, vilka
som äro medborgare i staten.
Denna lagstiftning
bör erkännas av övriga
stater, såframt den står i
överensstämmelse med internationella
konventioner,
internationell sedvänja
och allmänt erkända
rättsgrundsatser på medborgarskapsrättens
område.

Kungl. Majlis proposition nr 133.

5

Article 2.

Toute question relative
au point de savoir si un
individu posséde la nationalité
d’un État doit étre
résolue conformément å la
législation de cet État.

Article 3.

Sous réserve des dispositions
de la présente Convention,
un individu possédant
deux ou plusieurs
nationalités pourra étre
considéré, pär chacun des
États dont il a la nationalité,
comme son ressortissant.

Article 4.

Un État ne peut exercer
sa protection diplomatique
au profit d’un de ses
nationaux å 1’encontre
d’un État dont celui-ci est
aussi le national.

Article 5.

Dans un État tiers,
1’individu possédant plusieurs
nationalités devra
étre traité comme s’il
n’en avait qu’une. Sans
préjudice des régles de
droit appliquées dans
l’État tiers en matiére de
statut personne! et sous
réserve des conventions
en vigueur, cet État pourra,
sur son territoire, reconnaitre
exclusivement,
parmi les nationalités que
posséde un tel individu,
soit la nationalité du pays
dans lequel il a sa résidence
habituelle et principale,
soit la nationalité de celui
auquel, d’aprés les circonstances,
il apparait comme
se rattachant le plus
en fait.

Article 2.

Any question as to
whether a person possesses
the nationality of a
particular State shall be
determined in accordance
with the law of that State.

Article 3.

Subject to the provisions
of the present Convention,
a person having
two or more nationalities
may be regarded as its
national by each of the
States whose nationality
he possesses.

Article 4.

A State may not afförd
diplomatic protection to
one of its nationals against
a State whose nationality
such person also
possesses.

Article 5.

Within a third State,
a person having more
thån one nationality shall
be treated as if he had
only one. Without prejudice
to the application
of its law in matters of
personal status and of
any conventions in force,
a third State shall, of the
nationalities which any
such person possesses, recognise
exclusively in its
territory either the nationality
of the country
in which he is habitually
and principal^ resident,
or the nationality of the
country with which in
the circumstances he appears
to be in fact möst
closely connected.

Art. 2.

Fråga huruvida någon
är medborgare i viss stat
bör bedömas enligt lagstiftningen
i denna stat.

Art. 3.

Där ej annat följer av
bestämmelserna i denna
konvention, må den, som
är medborgare i två eller
flera stater, av envar av
dessa stater anses som
medborgare i denna stat.

Art. 4.

En stat äger icke till
förmån för någon, som
är medborgare i densamma,
utöva diplomatiskt
skydd gentemot en annan
stat, i vilken denne ävenledes
är medborgare.

Art. 5.

Den, som är medborgare
i flera stater, skall i
en tredje stat anses som
örn han icke vore medborgare
i mera än en stat.
Frånsett de rättsregler,
som i den tredje staten
tillämpas i fråga örn personalstatutet,
och frånsett
vad gällande konventioner
innehålla, kan
denna stat inom sitt område
av de medborgarskap,
som en sådan person
äger, uteslutande erkänna
medborgarskapet i den
stat, i vilken han har
sitt vanliga och huvudsakliga
hemvist eller också
medborgarskapet i den
stat, med vilken han efter
omständigheterna faktiskt
synes närmast hava samhörighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr lss.

Artide 6.

Sous réserve du droit
pour un Stat d’accorder
une plus large faculté de
répudier sa nationalité,
tout individa possédant
deux nationalités acquises
sans manifestation de
volonté de sa part pourra
renoncer å 1’une dilles,
avec 1’autorisation de
1’État å la nationalité
duquel il entend renoncer.

Cette autorisation ne
sera pas refusée å l’individu
qui a sa résidence
habituelle et principale å
1’étranger, pourvu que
soient remplies les conditions
requises par la loi de
l’État å la nationalité
duquel il entend renoncer.

Chapitre II. — Du pennis
(Texpatriation.

Artide 7.

Le permis d’expatriation,
en tant qu’il est prévu
par une législation,
n’entraine la perte de la
nationalité de TÉtat qui
l’a délivré que si le titulaire
du permis posséde
déjå une seconde nationalité,
ou, sinon, qu’å partir
du moment ou il en acquiert
une nouvelle.

Le permis d’expatriation
devient caduo si le
titulaire n’acquiert pas
une nationalité nouvelle
dans le délai fixé par
TÉtat qui l’a délivré. Cette
disposition ne s’appli -

Article 6.

Witliout prejudice to
tile liberty of a State to
accord wider rigbts to
renounce its nationality,
a person possessing two
nationalities acquired
without any voluntary act
on his part may renounce
one of them with the
authorisation of the State
whose nationality he desiréa
to surrender.

This authorisation may
not be refused in the case
of a person who has his
habitual and principal residence
abroad, if the
conditions laid down in
the law of the State
whose nationality he desiréa
to surrender are satisfied.

Clmpter II. — Expatriatiou
permits.

Artide 7.

In so far as the law of
a State provides for the
issue of an expatriation
permit, such a permit
shall not entail the loss
of the nationality of the
State which issues it, unless
the person to whom
it is issued possesses another
nationality or unless
and until he acquires another
nationality.

An expatriation permit
shall lapse if the holder
does not acquire a
new nationality with in the
period fixed by the State
which has issued the
permit. This provision

Art. 6.

Utan att detta innebär
någon inskränkning

1 rätten för en stat att
medgiva än större frihet
för sina medborgare
att avsäga sig medborgarskap
i staten, må
envar, vilken äger två
medborgarskap, som han
förvärvat annorledes än
på grund av egen fri vilja,
avsäga sig medborgarskapet
i en av dessa stater
med tillstånd av denna
stat.

Dylikt tillstånd kan
icke förvägras den, som
har sitt vanliga och huvudsakliga
hemvist i utlandet,
förutsatt att han
uppfyller de villkor, som
uppställas enligt lagen i
den stat, från vars medborgarskap
han önskar avstå.

2 kap. — Befrielse från

medborgarskap.

Art. 7.

I den mån enligt lagen
i en stat befrielse från
medborgarskap kan medgivas,
medför beslut örn
sådan befrielse icke förlust
av medborgarskap
i denna stat — såvitt
den, som erhållit befrielsen,
icke redan äger
medborgarskap i annan
stat — förrän i och med
att han förvärvar nytt
medborgarskap.

Beslut örn befrielse
från medborgarskap förlorar
sin giltighet, örn
den, som erhållit befrielsen,
icke förvärvar nytt
medborgarskap inom den
frist, som fastställts av

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

t

que pas dans le cas d’un
individa qui, au moment
ou il regoit le pernäs d’expatriation,
posséde déjå
une autre nationalité que
celle de PÉtat qui le lui
délivre.

L’État dont la nationalité
est acquise par un individu
titulaire d’un permis
d’expatriation notifiera
Gette acquisition a
T Hitåt qui a délivré le pernäs.

Chapitre III. — lie la natioualité
do la fomine
mariée.

Article 8.

Si la loi nationale de
la femme lui fait perdre
sa nationalité par suite de
mariage avec un étranger,
cet effet sera subordonné
å 1’acquisition par elle de
la nationalité de son mari.

Article 9.

Si la loi nationale de
la femme lui fait perdre sa
nationalité par suite du
changement de nationalité
, de son mari au cours du
mariage, cet effet sera subordonné
a 1’acquisition
pär elle de la nationalité
nouvelle de son mari.

Article 10.

La naturalisation du
mari au cours du mariage
n’entraine le changement
de nationalité de sa femme
que du consentement
de celle-ci.

shall not apply in the
case of an individual who,
at the time when lie receives
the expatriation
permit, already possesses
a nationality other thån
that of the State by which
the permit is issued to
him.

The State whose nationality
is acquired by a
person to whom an expatriation
permit has been
issued, shall notify such
acquisition to the State
which has issued the permit.

Chapter lil. — Nationality
of Marned Women.

Article 8.

If the national law of
the wife causes her to löse
her nationality on marriage
with a foreigner,
this consequence shall be
conditional on her acquiring
the nationality of
the husband.

Article 9.

If the national law of
the wife causes her to löse
her nationality upon a
changé in the nationality
of her husband occurring
during marriage, this consequence
shall be conditional
on her acquiring
her husband’s new nationality.

Article 10.

Naturalisation of the
husband during marriage
shall not involve a changé
in the nationality of
the wife except with her
consent.

den stat, av vilken beslutet
meddelats. Vad nu
sagts äger dock ej tillämpning
för det fall, att den,
som erhållit befrielse från
medborgarskap, redan äger
medborgarskap i annan
stat än den, vilken
meddelat befrielsen.

Den stat, i vilken någon,
som av annan stat
erhållit befrielse från medborgarskap,
upptagits till
medborgare, skall härom
lämna meddelande till den
stat, från vars medborgarskap
befrielse vunnits.

3 kap. — Gift kvinna» medborgarskap.

Art. 8.

Förlorar kvinna enligt
lagen i sitt hemland sitt
medborgarskap genom
giftermål med utlänning,
skall inträdet av denna
förlust göras beroende av
att hon förvärvar medborgarskap
i mannens
hemland.

Art. 9.

Förlorar gift kvinna enligt
lagen i sitt hemland
sitt medborgarskap till
följd av att mannens medborgarskap
ändras under
äktenskapet, skall inträdet
av denna förlust göras
beroende av att hon
förvärvar mannens nya
medborgarskap.

Art. 10.

Mannens naturalisation
under äktenskapet medför
icke förändring i hustruns
medborgarskap,
med mindre hon därtill
samtyckt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr lss.

Article 11.

La femme qui, d’aprés
la loi de son pays, a perdu
sa nationalité par suite de
son mariage, ne la recouvre
apres la dissolution
de celui-ci que si elle
en fait la demande et conformément
å la loi de ce
pays. Dans ce cas elle
perd la nationalité quille
avait acquise par suite de
son mariage.

Cliapitre IY. — De la nationalité
des enfants.

Article 12.

Les dispositions légales
relatives å l’attribution de
la nationalité d’un litat
en raison de la naissance
sur son territoire ne s’appliquent
pas de plein droit
aux enfants dont les parents
jouissent des immunités
diplomatiques dans
le pays de la naissance.

La loi de chaque Hitåt
doit permettre que, dans
le cas ou des enfants de
consuls de carriére, ou
de fonctionnaires d’Etats
étrangers chargés de missions
officielles par kurs
gouvernements possédent
deux nationalités pär suite
de leur naissance, ils puissent
étre dégagés, par voie
de répudiation ou autrement,
de la nationalité du
pays ou ils sont nés, å
condition toutefois qu’ils
conservent la nationalité
de kurs parents.

Article 11.

The wife who, under
the law of her country,
löst lier nationality on
marriage shall not recover
it after the dissektion
of the marriage except
on her own application
and in accordance
with the law of that
country. If she does recover
it, she shall löse
the nationality which she
acquired by reason of the
marriage.

diopter IV. — Nationality

of Children.

Article 12.

Kules of law which
confer nationality by reason
of birth on the territory
of a State shall not
apply automatically to
children born to persons
enjoying diplomatic immunities
in the country
where the birth occurs.

The law of each State
shall permit children of
consuls de carriére, or of
officials of foreign States
charged with official missions
by their Governments,
to become divested,
by répudiation or
otherwise, of the nationality
of the State in which
they were born, in any
case in which on birth
they acquired dual nationality,
provided that
they retak the nationality
of their parents.

Art. 11.

Kvinna, som enligt lagen
i sitt hemland förlorat
sitt medborgarskap
till följd av giftermål, återförvärvar
icke detsamma
efter äktenskapets
upplösnkg annat än på
därom av henne själv
gjord ansökan och i enlighet
med lagen i detta
land. Återförvärvar hon
sitt ursprungliga medborgarskap,
går hon det genom
giftermålet förvärvade
medborgarskapet
förlustig.

4 kap. — Om barns medborgarskap.

Art. 12.

De lagbestämmelser,
enligt vilka förvärv av
medborgarskap i en stat
äger rum på grund av
födelse kom statens område,
äro icke de jure tilllämpliga
å barn, vars
föräldrar åtnjuta diplomatisk
immunitet i denna
stat.

Lagen i envar stat bör
medgiva, att, då barn
till karriärkonsuler eller
främmande stats funktionärer,
som äro beklädda
med officiellt uppdrag för
sin regering, genom födseln
äro medborgare i
två stater, de genom
avsägelse eller på annat
sätt skola kunna erhålla
befrielse från medborgarskap
i det land, i vilket
de äro födda, under förutsättnkg
likväl att de
bevara medborgarskapet
i det land, deras föräldrar
tillhöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

0

Article 13.

La naturalisation des
parents fait acquérir a
ceux de leurs enfants, qui
sont mineurs d’aprés la
loi de l’État qui accorde
la naturalisation, la nationalité
de cet État. La
loi dudit État peut déterminer
les conditions auxquelles
est subordonnée
dans ce cas 1’acquisition de
sa nationalité. Dans les
cas ou la loi d’un État
n’étend pas les effets de la
naturalisation des parents
å leurs enfants mineurs,
ceux-ci conservent leur
nationalité.

Article 14.

L’enfant dont aucun des
parents n’est connu, a la
nationalité du pays ou il
est né. Si la Dilation de
1’enfant vient å étre établie,
la nationalité de
celui-ci sera déterminée
d’apres les régles applicables
dans les cas ou la
filiation est connue.

L’enfant trouvé est, jusqu’å
preuve du contraire,
présumé né sur le territoire
de 1’État ou il a été
trouvé.

Article 15.

Lorsque la nationalité
d’un État n’est pas acquise
de plein droit par suite
de la naissance sur le territoire
de cet État, l’enfant
qui y est né de parents
sans nationalité ou de
nationalité inconnue peut
obtenir la nationalité dudit
État. La loi de celui-ci

Article 13.

Naturalisation of the
parents shall confer on
suell of their cbildren as,
according to its law, are
minors the nationality of
the State by which the
naturalisation is granted.
In such case the larv of
that State may specify
the conditions governing
the acquisition of its nationality
by the minor
children as a result of the
naturalisation of the parents.
In cases where
minor children do not
acquire the nationality
of their parents as the
result of the naturalisation
of the latter, they
shall retain their existing
nationality.

Article 14.

A ehild whose parents
are both unknown shall
havé the nationality of
the country of birth. If
the ehilda parentage is
established, its nationality
shall be determined
by the rules applicable in
cases where the parentage
is known.

A foundling is, until the
contrary is proved, presumed
to havé been born
on the territory of the
State in which it was
found.

Article 15.

Where the nationality
of a State is not acquired
automatically by reason
of birth on its territory,
a ehild born on the territory
of that State of
parents having no nationality,
or of unknown
nationality, may obtain
the nationality of the said

Art. 13.

Genom föräldrarnas naturalisation
förvärva deras
barn, såframt de äro
underåriga enligt lagen i
den stat, i vilken naturalisationen
äger rum, medborgarskap
i denna stat.
Lagen i denna stat äger
fastställa de villkor, som
förvärv av dess medborgarskap
i detta fall är underkastat.

Skulle enligt lagen i en
stat föräldrarnas naturalisation
icke omfatta deras
underåriga barn, bevara
dessa sitt medborgarskap.

Art. 14.

Barn, vars båda föräldrar
äro okända, har
medborgarskap i det land,
i vilket det är fött. Fastställes
barnets börd, skall
dess medborgarskap bedömas
enligt de regler,
som gälla för det fall att
dess börd är känt.

Hittebarn skall, intill
annorlunda utrönes, anses
vara fött inom den
stats område, inom vilket
det anträffats.

Art. 15.

Förvärvas icke medborgarskap
i en stat enbart
på grund av födelse inom
dess område, kan ett barn,
vilket inom statens område
är fött av föräldrar,
som sakna medborgarskap
eller vilkas medborgarskap
är okänt, erhålla
medborgarskap donn

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 1SS.

determinera les conditions
auxquelles sera subordonnée
dans ees cas Tacquisition
de sa nationalité.

Årticle 16.

Si la loi d’un Utåt admet
qu’un enfant naturel
possédant la nationalité de
cet Stat, peut la perdre
par suite d’un changement
d’état civil (légitimation,
reconnaissance), cette perte
sera toutefois subordonnée
å 1’acquisition de
la nationalité d’un autre
Stat, d’aprés la loi de ce
dernier relative aux effets
du changement d’état civil
sur la nationalité.

Cbapitre Y. — De 1’adoption.

Article 17.

Si la loi d’un Stat admet
la perte de la nationalité
par suite d’adoption,
cette perte sera toutefois
subordonnée å 1’acquisition
par 1’adopté de la nationalité
de 1’adoptant,
conformément å la loi de
l’État dont celui-ci est
ressortissant et relative
aux effets de 1’adoption
sur la nationalité.

Chapitre YI. — Dispositions
g-énérales et llnales.

Article 18.

Les Hautes Parties Contraetantes
conviennent
d’appliquer, dans leurs relations
mutuelles, å partir

State. The law of that
State shall determine the
conditions governing the
acquisition of its nationality
in such cases.

Article 16.

If the law of the State,
whose nationality an illegitimate
ehild possesses,
recognises that such nationality
may be löst as
a consequence of a changé
in the civil status of the
ehild (legitimation, recognition),
such loss shall be
conditional on the acquisition
by the ehild of the
nationality of another
State under the law of
such State relating to the
effeet upon nationality
of changes in civil status.

diopter Y. — Adoption.

Article 17.

If the law of a State
recognises that its nationality
may be löst as the
result of adoption, this
loss shall be conditional
upon the acquisition by
the person adopted of the
nationality of the person
by whom he is adopted,
under the law of the State
of which the latter is a
national relating to the
effeet of adoption upon
nationality.

Cliapter YI. — General and
Final Provisions.

Article 18.

The High Contracting
Parties agrée to apply
the principles and rules
contained in the prece -

stat. Lagen i denna stat
fastställer de villkor, som
förvärv av dess medborgarskap
i detta fall är
underkastat.

Art. 16.

Kan enligt lagen i en
stat barn utom äktenskap
förlora medborgarskap
i denna stat på
grund av förändring i
sitt civilstånd (legitimation,
erkännande), skall
likväl inträdet av denna
förlust göras beroende av
att barnet förvärvar medborgarskap
i en annan
stat i enlighet med här
gällande lags bestämmelser
örn verkan av förändring
i civilstånd i fråga
örn medborgarskap.

5 kap. — Om adoption.

Art. 17.

Kan enligt lagen i en
stat medborgarskap förloras
på grund av adoption,
skall likväl inträdet
av denna förlust göras
beroende av att den adopterade
förvärvar medborgarskap
i adoptantens
hemland i enlighet med
bär gällande lags bestämmelser
örn verkan av
adoption i fråga örn medborgarskap.

6 kap. — Allmänna bestämmelser
oell slutbestämmelser.

Art. 18.

De Höga fördragsslutande
parterna förbinda
sig att från och med ikraftträdandet
av denna

11

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

de la mise en vigueur de la
présente Convention, les
principes et régles insérés
aux artides ci-dessus.

L’insertion de ees principes
et régles ne préjuge
en rien la question de savoir
si lesdits principes et
régles font ou non partie
actuellement du droit international.

Il est en outre entendu
qu’en ce qui concerne tout
point qui ne fait pas l’objet
d’une des dispositions
ci-dessus, les principes et
régles du droit international
demeurent en vigueur.

Artide 19.

Rien dans la présente
Convention ne portera atteinte
aux dispositions des
traités, conventions ou
accords en vigueur entre
les Knutes Parties Contraetantes
relatifs a la
nationalité ou ä des questions
s’y rattachant.

Artide 20.

En signant ou ratifiant
la présente Convention ou
en y adhérant, chacune
des Hautes Parties Contraetantes
pourra exelure
de son acceptation telle ou
telle des dispositions des
artides 1 å 17 et 21 au
moyen de réserves expresses.

Les dispositions ainsi
exelues ne pourront étre
opposées a la Partie Contraetante
ayant formulé
de telles réserves ni invo -

ding artides in their relations
with each other, as
from tile date of the entry
into force of the present
Convention.

The inclusion of the
above-mentioned principles
and rules in the
Convention shall in no
way be deemed to prejudice
the question whether
they do or do not already
form part of international
law.

It is understood that,
in so far as any point is
not covered by any of the
provisions of the preceding
artides, the existing
principles and rules of
international law shall remahl
in force.

Artide 19.

Nothin g in the present
Convention shall affeet
the provisions of any treaty,
convention or agreement
in force between any
of the High Contracting
Parties relating to nationality
or matters connected
therewith.

Artide 20.

'' Any High Contracting
Party may, when signing
or ratifying the present
Convention or acceding
thereto, append an express
reservation excluding
any one or more of
the provisions of Artides
1 to 17 and 21.

The provisions thus excluded
cannot be applied
against the Contracting
Party who has made the
reservation nor relied on

konvention i förhållande
till varandra tillämpa de
principer och regler, som
ovanstående artiklar innehålla.

Genom att dessa principer
och regler här intagits
är på intet sätt avgjort,
huruvida desamma
utgöra en beståndsdel av
nu gällande internationell
rätt.

Därjämte gäller, att
den internationella rättens
principer och regler
förbliva i kraft beträffande
varje fråga, å
vilken ovanstående bestämmelser
ej hava avseende.

Art. 19.

Genom denna konvention
påverkas på intet
sätt bestämmelserna i de
fördrag, konventioner eller
avtal, som äro i gällande
kraft mellan de
Höga fördragsslutande
parterna i fråga örn medborgarskap
eller därmed
sammanhängande frågor.

Art. 20.

Vid undertecknande eller
ratificerande av denna
konvention eller vid anslutning
till densamma
kan envar av de Höga
fördragsslutande parterna
genom ett uttryckligen
anfört förbehåll från godkännandet
av konventionen
undantaga vilken som
helst av bestämmelserna
i art. 1—17 och 21.

De bestämmelser, som
sålunda undantagits, kunna
icke åberopas mot den
fördragsslutande part,
som gjort dylikt förbe -

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

quées par elle contre urte
autre Partie Contractante.

Article 21.

S’il s’éléve entre les
Hautes Parties Contractantes
un différend quelconque
relatif å 1’interprétation
ou å 1’application
de la présente Convention,
et si ce différend n’a pu
étre résolu de fa§on satisfaisante
par voie diplomatique,
il sera réglé conformément
aux dispositions,
en vigueur entre les parties,
concernant le regement
des différends internationaux.

Au cas ou de telles dispositions
n’existeraient
pas entre les parties au
différend, elles le soumettront
å une procédure arbitrale
ou judiciaire, en se
conformant aux lois constitutionnelles
de chacune
dilles. A défaut d’accord
sur le choix d’un autre tribunal,
elles soumettront le
différend å la Cour permanente
de Justiee internationale,
si elles sont toutes
Parties au Protocole du
16 décembre 1920, relatif
å ladite Cour, et, si elles
n’y sont pas toutes Parties,
å un tribunal d’arbitrage
constitué conformément
å la Convention de
La Haye du 18 oetobre
1907, relative au réglement
pacifique des conflits
internationaux.

by tbat Party against håll, och icke heller av
any other Contracting densamma mot annan förParty.
dragsslutande part.

Article 21.

If there should arise
between the High Contracting
Parties a dispute
of any kind relating to
the interpretation or application
of the present
Convention and if such
dispute cannot be satisfactorily
settled by diplomacy,
it shall be settled
in accordance with
any applicable agreements
in force between the parties
provning for the settlement
of international
disputes.

In case there is no
such agreement in force
between the parties, the
dispute shall be referred
to arbitration or judicial
settlement, in accordance
with the constitutional
procedure of each of the
parties to the dispute.
In the absence of agreement
on the choice of
another tribunal, the dispute
shall be referred to
the Permanent Court of
International Justiee, if
all the parties to the
dispute are parties to the
Protocol of the löth December,
1920, relating to
the Statute of that Court,
and if any of the parties
to the dispute is not a
party to the Protocol of
the löth December, 1920,
the dispute shall be referred
to an arbitral tribunal
constituted in accordance
with the Hague
Convention of the 18th
Oetober, 1907, for the
Pacific Settlement of International
Conflicts.

Art. 21.

Uppkommer mellan de
Höga fördragsslutande
parterna tvist av vilken
beskaffenhet det vara
må beträffande tolkningen
eller tillämpningen
av denna konvention och
har denna tvist icke på
diplomatisk väg kunnat
biläggas på ett tillfredsställande
sätt, skall den
avgöras i enlighet med
de bestämmelser, som äro
gällande mellan parterna
beträffande avgörande av
internationella tvister.

Skulle dylika bestämmelser
icke vara gällande
mellan parterna i tvisten,
skola de under iakttagande
envar av sina grundlagar,
underkasta tvisten
ett skiljedoms- eller domstolsförfarande.
I händelse
parterna icke enas
örn val av annan domstol,
skall tvisten, därest samtliga
äro fördragsslutande
parter i protokollet av den
16 december 1920 rörande
den fasta mellanfolkliga
domstolen, underställas
denna domstol, och i annat
fall en skiljedomstol,
sammansatt i enlighet
med den i Haag den 18
oktober 1907 avslutade
konventionen örn avgörande
på fredlig väg av
internationella tvister.

13

Kungl. May.ts proposition nr 138.

Artide 22.

La présente Convention
pourra étre signée, jusqu’au
31 décembre 1930,
au noin de to ut Membre
de la Société des Nations
ou de tout Stat non Membro,
invité å la premiére
Conférence de Codification
ou auquel le Conseil
de la Société des Nations
aura, å cet effet, communiqué
un exemplaire de
ladite Convention.

Artide 23.

La présente Convention
sera ratifiée et les ratifications
seront déposées au
Secrétariat de la Société
des Nations.

Le Secrétaire général
donnera connaissance de
chaque dépot aux Membres
de la Société des Nations
et aux Stats non
Membres visés å l’article
22, en indiquant la date å
laquelle ce dépot a été effectué.

Artide 24.

A partir du ler jan vier
1931, tout Membre de la
Société des Nations et
tout Stat non Membre
visé å 1’article 22, au nom
duquel la Convention n’a
pas été signée å Gette date,
sera admis å y adbérer.

Son adbésion fera l’objet
d’un Aete déposé au
Secrétariat de la Société
des Nations. Le Secrétaire
général notifiera chaque
adhésion a toug les
Membres de la Société des
Nations et a tous les Stats

Artide 22.

The present Convention
sliall remain open
until the 31st December

1930, for signature on
behalf of any Member of
the League of Nations or
of any non-Member State
invited to the First Codification
Conference or to
which the Council of the
League of Nations has
communicated a copy of
the Convention for thia
purpose.

Artide 23.

The present Convention
is subject to ratifnation.
Ratifications shall
be deposited with the
Secrétariat of the League
of Nations.

The Secretary-General
shall give notice of the
deposit of each ratification
to the Members of
the League of Nations
and to the non-Member
States mentioned in Artide
22, indicating the
date of its deposit.

Artide 24.

As from January 1st,

1931, any Member of the
League of Nations and
any non-Member State
mentioned in Artide 22
on whose behalf the Convention
has not been
signed before that date,
may accede thereto.

Accession shall be effeeted
by an instrument deposited
with the Secretariat
of the League of Nations.
The Secretary-General
of the League of
Nations shall give notice
of each accession to the

Art. 22.

Denna konvention kan
till och med den 31 december
1930 undertecknas
av envar medlem av
Nationernas förbund och
av envar utanför förbundet
stående stat, som inbjudits
att deltaga i den
första konferensen för kodifiering
av den internationella
rätten eller som
av Nationernas förbunds
råd för sådant ändamål
tillställts ett exemplar av
konventionen.

Art. 23.

Denna konvention skall
ratificeras och ratifikationsurkunderna
skola deponeras
hos Nationernas
förbunds sekretariat.

Generalsekreteraren
skall örn varje deponering
och örn dagen för densamma
underrätta medlemmarna
av Nationernas
förbund ävensom de i
artikel 22 avsedda stater,
som icke äro medlemmar
därav.

Art. 24.

Från och med den 1
januari 1931 kan envar
medlem av Nationernas
förbund och envar i artikel
22 avsedd utanför
förbundet stående stat,
i vars namn konventionen
ej dessförinnan undertecknats,
ansluta sig
till densamma.

Anslutning skall ske genom
deponerandet av en
urkund hos Nationernas
förbunds sekretariat. Generalsekreteraren
skall örn
varje anslutning och örn
dagen för anslutningsurkundens
deponering un -

14

Kungl. Mo.y.ts proposition nr 133.

non Membres visés ä l’article
22, en indiquant la
(late å laquelle l’Acte d’adbésion
a été déposé.

Artide 25.

Un proc és-verbal sera
dressé par le Secrétaire
général de la Société des
Nations des que des ratifications
ou des adhésions
auront été déposées au
nom de dix Membres de la
Société des. Nations ou
Stats non Membres.

Une copie certifiée conforme
de ce procés-verbal
sera remise å chacun des
Membres de la Société des
Nations et å tout Stat non
Membre visés å 1’article
22, par les soins du Secrétaire
général de la Société
des Nations.

Artide 26.

La présente Convention
entrera en vigueur le 90me
jour apres la date du procés-verbal
visé å 1’article
25 å 1’égard des Membres
de la Société des Nations
et des Stats non Membres
au nom desquels des ratifications
ou adhésions auront
été déposées å la surte
de ce procés-verbal.

A 1’égard de chacun des
Membres ou Stats non
Membres au nom desquels
des ratifications ou des
adhésions seront ultérieurement
déposées, la Convention
entrera en vigueur
le 90me jour aprés la date
du dépot de sa ratification
ou de son adhésion.

Members of the League
of Nations and to the
non-Member States mentioned
in Artide 22, indicating
the date of the
deposit of the instrument.

Artide 25.

A procés-verbal shall
be drawn up by the Secretary-General
of the
League of Nations as soon
as ratifications or accessions
on behalf of ten
Members of the League
of Nations or non-Member
States havé been deposited.

A certified copy of this
procés-verbal shall be sent
by the Secretary-General
of the League of Nations
to each Member of the
League of Nations and to
each non-Member State
mentioned in Artide 22.

Artide 26.

The present Convention
shall enter into force
on the 90th day after the
date of the procés-verbal
mentioned in Artide 25
as regards all Members
of the League of Nations
or non-Member States on
whose behalf ratifications
or accessions havé been
deposited on the date of
the procés-verbal.

As regards any Member
of the League or nonMember
State on whose
behalf a ratification or
accession is subsequently
deposited, the Convention
shall enter into force
on the 90th day after the
date of the deposit of a
ratification or accession
on its behalf.

derrätta medlemmarna av
Nationernas förbund ävensom
de i artikel 22
avsedda stater, som icke
äro medlemmar därav.

Art, 25.

Så snart sammanlagt
tio medlemmar av Nationernas
förbund eller utanför
förbundet stående stater
låtit verkställa deponering
av sina ratifikations-
eller anslutningsurkunder,
skall förbundets
generalsekreterare
härom upprätta ett protokoll.

Bestyrkt avskrift av
detta protokoll skall genom
generalsekreterarens
försorg överlämnas till envar
medlem av Nationernas
förbund och till envar
utanför förbundet stående
stat, som avses i artikel
22.

Art. 26.

Å nittionde dagen efter
upprättandet av det i
artikel 25 omnämnda protokollet
träder denna konvention
i kraft i avseende
å de medlemmar av Nationernas
förbund och de
utanför förbundet stående
stater, å vilkas vägnar
deponering av ratifikations-
eller anslutningsurkunder
skett enligt detta
protokoll.

I avseende å envar
medlem av förbundet eller
utanför detsamma stående
stat, å vars vägnar
ratifikations- eller anslutningsurkunder
senare
deponeras, träder konventionen
i kraft å nittionde
dagen räknat från
dagen för urkundens deponering.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

15

Artide 27.

A pärth: du ler janvier
1936, tout Membre de la
Société des Nations et tout
Stat non Membre å
1’égard duquel la présente
Convention est å ce moment
en vigueur pourra
adresser au Secrétaire général
de la Société des Nations
une demande tendant
å la revision decertainesou
de toutes les dispositions
de cette Convention. Si
une telle demande, communiquée
aux autres
Membres ou Stats non
Membres ä 1’égard desquels
la Convention est å
ce moment en vigueur, est
appuyée dans un délai
d’un an par au moins neuf
d’entre eux, le Conseil de
la Société des Nations décidera,
apres consultation
des Membres et des Stats
non Membres visés å 1’artide
22, s’il y a lieu de
convoquer une conférence
spéciale a cet effet, ou de
mettre cette revision å
1’ordre du jour d’une prochaine
conférence pour la
codification du droit international.

Les Hautes Parties Contractantes
conviennent
qu’en cas de revision de la
présente Convention, la
Convention nouvelle pourra
prévoir q ue son entrée
en vigueur entrainera l’abrogation
å 1’égard de toutes
les Parties å la présente
Convention de toutes les
dispositions de celle-ci oude
certaines d’entre elles.

Artide 27.

As from January 1st,
1936, any Member of tbe
League of Nations or any
non-Member State in regard
to winch tile present
Convention is then in
force, may address to the
Secretary-General of the
League of Nations a request
for the revision of
any or all of the provisions
of this Convention.
If such a request, after
being communicated to
the other Members of the
League and non-Member
States in regard to which
the Convention is then
in force, is supported
within one year by at
least nine of them, the
Council of the League of
Nations shall decide, after
consultation with the
Members of the League
of Nations and the nonMember
States mentioned
in Artide 22, whether
a conference should be
specially convoked for
that purpose or whether
such revision should be
considered at the next
conference for the codification
of international
law.

The High Contracting
Parties agrée that, if the
present Convention is revised,
the re vised Convention
may provide that
upon its entry into force
some or all of the provisions
of the present Convention
shall be abrogated
in respect of all of the
Parties to the present
Convention.

Art. 27.

Från och med den 1
januari 1936 äger envar
medlem av Nationernas
förbund och envar utanför
förbundet stående
stat, för vilken denna konvention
då är gällande,
till generalsekreteraren i
Nationernas förbund rikta
en framställning om
revision av vissa eller
samtliga bestämmelser i
konventionen. Såframt en
dylik framställning, sedan
den delgivits övriga medlemmar
av förbundet och
utanför detsamma stående
stater, för vilka konventionen
då är gällande,
inom ett år därefter vinner
stöd av minst nio av
dem, skall Nationernas
förbunds råd, efter att
hava inhämtat yttrande
från medlemmarna i Nationernas
förbund och de
utanför förbundet stående
stater, som avses i artikel
22, besluta, huruvida anledning
finnes att sammankalla
en särskild konferens
i detta syfte eller
att upptaga frågan örn
en revision av konventionen
på dagordningen
för nästkommande konferens
för kodifiering av
den internationella rätten.

De Höga fördragsslutande
parterna äro ense
örn att, i händelse av revision
av denna konvention,
i den nya konventionen
kan bestämmas,
att dess ikraftträdande
skall medföra, att samtliga
eller vissa av denna
konventions bestämmelser
sättas ur kraft med
hänsyn till samtliga parter
i densamma.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Article 28.

La présente Convention
peut étre dénoncée.

Cette dénonciation sera
notifiée par écrit au Secrétaire
général de la Société
des Nations, qui en donnera
connaissance å tous
les Membres de la Société
des Nations et aux Stats
non Membres visés å Partiel
22.

Cette dénonciation ne
produira effet qu’å 1’égard
du Membre ou de T Stat
non Membre qui 1’aura
notifiée et un an apres la
date å laquelle cette notification
aura été rennie par
le Secrétaire général.

Article 29.

1. Chacune des Hautes
Parties Contractantes
peut déclarer, au moment
de la signature, de la ratification
ou de 1’adhésion
que, par son acceptation
de la présente Convention,
elle n’entend assumer aucune
obligation en ce qui
concerne 1’ensemble ou
toute partie de ses colonies,
protectorats, territoires
d’outre-mer ou territoires
placés sous sa suzeraineté
ou son mandat,
ou encore en ce qui concerne
certaines de leurs
populations; dans ce cas,
la présente Convention ne
sera pas applicable aux
territoires ou populations
faisant 1’objet d’une telle
déclaration.

2. Chacune des Hautes
Parties Contractantes
pourra ultérieurement notifier
au Secrétaire général
de la Société des Nations

Article 28.

The present Convention
may be denounced.

Denunciation shall be
effeeted by a notification
in writing addressed to
the Secretary-General of
the League of Nations,
who shall inform all Members
of the League of Nations
and the non-Member
States mentioned in
Article 22.

Each denunciation shall
tahe effeet one year after
the receipt by the Secretary-General
of the notification
but only as regards
the Member of the
League or non-Member
State on whose behalf it
has been notified.

Article 29.

1. Any Hagh Contracting
Party may, at the
time of signature, ratification
or accession, decire
that, in accepting
the present Convention
he does not assume any
obligations in respect of
all or any of his edomea,
protectorates, overseas
territories or territories
under suzerainty or mandate,
or in respect of
certain parts of the population
of the said territories;
and the present
Convention shall not apply
to any territories or to
the parts of their population
named in such declaration.

Art. 28.

Denna konvention kan
uppsägas.

Uppsägningen skall
skriftligen tillkännagivas
för generalsekreteraren i
Nationernas förbund,
som därom skall underrätta
samtliga medlemmar
av Nationernas förbund
och de utanför förbundet
stående stater,
som avses i artikel 22.

Uppsägningen äger verkan
endast, såvitt angår
den förbundsmedlem eller
utanför förbundet stående
stat, som själv verkställt
uppsägningen och
först ett år räknat från
den dag, densamma kom
Nationernas förbunds generalsekreterare
till handa.

Art. 29.

1. Envar av de Höga
fördragsslutande parterna
äger vid det tillfälle undertecknande,
ratifikation
eller anslutning sker förklara,
att parten därigenom
icke avser att ikläda
sig någon förbindelse beträffande
samtliga eller
vissa angivna av sina kolonier,
protektorat, transmarina
territorier eller
territorier under sin överhöghet
eller mandat eller
beträffande vissa delar av
dessas befolkning; har sådan
förklaring avgivits, är
denna konvention icke
tillämplig å däri angivna
territorier eller delar av
dessas befolkning.

2. Any High Contrac- 2. Envar av de Höga
ting Party may give no- • fördragsslutande parterna
tice to the Secretary-Ge- kan senare tillkännagiva
neral of the League of för generalsekreteraren
Nations at any time sub- hos Nationernas förbund,

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

17

quille entend rendre la
présente Convention applicable
å 1’ensemble ou
å toute partie de ses territoires
ou de kurs populations
ayant falt 1’objet de
la déclaration prévue au
paragraplie précédent.
Dans ce cas, la Convention
s’appliquera aux territoires
ou aux population
visés dans la notification
six mois apres la
réception de Gette notification
par le Secrétaire
général de la Société des
Nations.

3. De méme, cbacune
des Hautes Parties Contractantes
peut, å tout
moment, déclarer quille
entend voir cesser l’application
de la présente Convention
å 1’ensemble ou å
toute partie de ses colonies,
protectorats, territoires
d’outre-mer ou territoires
placés sous sa suzeraineté
ou son mandat,
ou encore en ce qui concerne
certaines de kurs
populations; dans ce cas,
la Convention cessera
d’étre applicable aux territoires
ou populations faisant
l’objet d’une telle
déclaration un an apres la
réception de cette déclaration
par k Secrétaire général
de la Société des Nations.

4. Cbacune des Hautes
Parties Contractantes
peut faire des réserves
conformément å 1’article
20 de la présente Convention
en ce qui concernc
1’ensemble ou toute partie
de ses colonies, protectorats,
territoires d’outremer
ou territoires placés
sous sa suzeraineté ou son

sequently tbat be desires
tbat tbe Convention sball
apply to all or any of his
territories or to tbe parts
of tbeir population wbicb
bave been made tbe subject
of a déclaration under
tbe preceding paragraph,
and tbe Convention sball
apply to all tbe territories
or tbe parts of tbeir population
named in sucb
notice six montbs after
its receipt by tbe Secretary-General
of tbe
League of Nations.

3. Any Higb Contracting
Party may, at any
time, declare tbat be desires
tbat tbe present
Convention sball cease to
apply to all or any of bis
colonies, protectorates,
overseas territories or territories
under suzerainty
or mandate, or in respect
of certain parts of tbe
population of tbe said
territories, and tbe Convention
sball cease to
apply to the territories or
to the parts of tbeir population
named in sucb
déclaration one year after
its receipt by the Secretary-General
of tbe
League of Nations.

4. Any Higb Contracting
Party may make tbe
reservations provided for
in Article 20 in respect of
all or any of bis colonies,
protectorates, overseas
territories or territories
under suzerainty or mandate,
or in respect of
certain parts of the population
of tbese terri -

att den ämnar låta konventionen
träda i kraft
beträffande samtliga eller
vissa angivna av sina territorier
eller delar av dessas
befolkning, i fråga örn
vilka sådan förklaring avgivits,
som avses i föregående
punkt. Har så skett,
träder konventionen i
kraft beträffande de territorier
eller delar av dessas
befolkning, som avsetts
med tillkännagivandet,
sex månader räknat från
dagen, då detsamma kom
Nationernas förbunds generalsekreterare
till banda.

3. På samma sätt äger
envar av de Höga fördragsslutande
parterna
närsombelst förklara, att
den önskar, att konventionen
upphör att gälla
beträffande samtliga eller
vissa angivna av sina kolonier,
protektorat, transmarina
territorier eller
territorier under sin överhöghet
eller mandat eller
beträffande vissa delar
av dessas befolkning; bar
sådan förklaring avgivits,
upphör konventionen att
gälla beträffande däri angivna
territorier eller delar
av dessas befolkning
ett år från den dag, då
densamma kom Nationernas
förbunds generalsekreterare
tillhanda.

4. Envar av de Höga
fördragsslutande parterna
äger vid konventionens
undertecknande, ratificering
eller vid anslutning
till densamma ävensom i
samband med sådant tillkännagivande,
som avses
i punkt 2 av denna artikel,
göra sådana förbehåll,
som avses i artikel 20 i

2

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 sami. Nr 133.

18

Kungl. Majlis proposition nr 138.

mandat, ou en ce qui concerne
certaines de leurs
populations, au moment
de la signature, de la ratification
ou de Tadhésion,
ou au moment de la notification
prévue au paragraphe
2 du present artide.

5. Le Secrétaire général
de la Sodété des Nations
communiquera å
tous les Membres de la
Société des Nations et aux
Stats non Membres, visés
å 1’article 22, les déclarations
et notifications regues
en vertu du présent
article.

Artide 30.

La présente Convention
sera enregistrée par les
soins du Secrétaire général
de la Société des Nations,
des sa mise en vigueur.

Article 31.

Les textes frangais et
anglais de la présente Convention
font également
foi.

En foi de quoi, les Plénipotentiaires
susmentionnés
ont signé la présente
Convention.

Fait å La Haye, le
douze avril mil neuf cent
trente, en un seul exemplaire
qui sera déposé
dans les arcbives du Secrétariat
de la Société des
Nations. Une copie certifiée
conforme sera transmise
pär les soins du
Secrétaire général å tous
les Membres de la Société
des Nations et å tous les
Stats non membres invités
å la premiére Confé -

tories, at tbe time of signature,
ratification or accession
to the Convention
or at the time of
making a notification under
the second paragraph
of this article.

5. The Secretary-General
of the League of
Nations shall communicate
to all the Members
of the League of Nations
and the non-Member
States mentioned inArticle
22 all declarations and
notices received in virtue
of this article.

Article 30.

The present Convention
shall be registered
by the Secretary-General
of the League of Nations
as soon as it has entered
into force.

Article 31.

The French and English
texts of the present
Convention shall both be
authoritative.

In faith whereof the
Plenipotentiaries havé
signed the present Convention.

Done at The Hague on
the twelfth day of April,
one thousand nine hundred
and thirty, in a single
copy, winch shall be deposited
in the archives of
the Secretariat of the
League of Nations and of
which certified true copies
shall be transmitted
by the Secretary-General
to all the Members of the
League of Nations and
ali the non-Member

denna konvention, beträffande
samtliga eller vissa
angivna av sina kolonier,
protektorat, transmarina
territorier eller territorier
under sin överhöghet eller
mandat eller beträffande
vissa delar av dessas befolkning.

5. Nationernas förbunds
generalsekreterare
skall giva samtliga medlemmar
av Nationernas
förbund och sådana utanför
förbundet stående stater,
som avses i artikel 22,
del av de förklaringar och
tillkännagivanden, som
han erhållit i enlighet med
denna artikel.

Art. 30.

Denna konvention skall
vid dess ikraftträdande
registreras genom försorg
av Nationernas förbunds
generalsekreterare.

Art. 31.

Denna konventions
franska och engelska texter
äga lika vitsord.

Till bekräftelse härav
hava ovan angivna befullmäktigade
ombud undertecknat
denna konvention.

Som skedde i Haag den
12 april 1930 i ett exemplar,
som skall deponeras
i Nationernas förbunds
sekretariats arkiv.
En bestyrkt avskrift därav
skall tillställas samtliga
medlemmar av Nationernas
förbund och samtliga
stater, som ehuru icke
medlemmar av förbundet
inbjudits att låta sig företräda
vid den första konferensen
för kodifiering

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

19

renee pour la Codification States invited to tile First
du Drott international. Conference for the Codi -

fication

Law.

of International

ALLEMAGNE

Göppert

Hering

GERMANY

AUTRICHE

Leitmaier

AUSTRIA

BELGIQUE

J. DE RuELLE

BELGIUM

Sous réserve d’adhésion ultérieure pour la Colonie
du Congo et les Territoires sous mandat.

GRANDE-BRETAGNE
ET IRLANDE DU
NORD,

amsi que toutes parties
de 1’Empire britannique
non Membres séparés de
la Société des Nations.

Maurice
Oscar F.

GREAT BRITAIN AND
NORTHERN IRELAND and

all Parts of tbe Britisk
Empire winch are not
separate Members of the
League of Nations.

Gwyer

Dowson

CANADA

Philippe Roy

CANADA

AUSTRALA

Maurice Gwyer
Oscar F. Dowson

AUSTRALIA

UNION UNION

SUD-AFRICAINE OF SOUTH AFRICA

Charles W. H. Lansdown

Stat libre irish free state

D1RLANDE

John J. Hearne

INDE INDIA

In accordance with the provisions of Artide 29 of
this Convention I declare that His Britannic Majesty
does not assume any obligation in respect of the territories
in India of any Prince or Chief under His Suzerainty
or the population of the said territories.

Basanta Kumar Mullick

av den internationella rätten.

(Underskrifter.)

Med förbehåll för anslutning
framdeles i fråga
örn Kongokolonien och
mandatområden.

Med stöd av bestämmelserna
i artikel 29 i
denna konvention förklarar
jag, att Hans Brittiska
Majestät icke ikläder sig
någon förpliktelse i fråga
örn territorier i Indien
tillhörande någon furste

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 133,

eller hövding, som står
under Hans överhöghet,
eller i fråga om befolkningen
i dessa områden.

CHILI

Miguel Cruchaga
Alejandro Alvarez
H. Marchant

CHINE

Sous réserve de 1’article 4.
Woo Kaiseng

CHILE

CHINA

Med förbehåll för artikel
4.

COLOMBIE COLOMBIA

A. J. Restrepo
Francisco José Urrutia

Sous réserve de 1’article 10. Med förbehåll för arti kel

10.

CUBA

Ad referendum.

Sous réserve des artides 9, 10, 11.

CUBA

Ad referendum.

Med förbehåll för artiklarna
9, 10, 11.

Diaz de Villar
Carlos de Armenteros

DANEMARK DENMARK

Sous réserve des artides 5 et 11. Med förbehåll för ar tiklarna

5 och 11.

Martensen-Larsen
V. Lorch

VILLE LIBRE DE FREE CITY OF

DANTZIG DANZIG

ÉGYPTE

Stefan Sieczkowski

EGYPT

ESPAGNE

A. Badaoui

M. Sid Ahmed

SPAIN

ESTONIE

A. Goicoechea

ESTONIA

FRANCE

A. Piip

Al. Warma

FRANCE

Paul Matter

A. Kämmerer

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

21

GRÉCE

Ad referendum.

GREECE

N. Politis

Megalos A. Caloyanni
Jean Spiropoulos

HONGRIE

Pelényi

HUNGARY

ISLANDE

Ad referendum.
Sveinn Björnsson

ICELAND

ITALIE

Amedeo Giannini

ITALY

JAPON

JAPAN

Sems réserve des artides 4, 10 et des mots »d’aprés
la loi de l’État qui accorde la naturalisation» de 1’article
13.

Mushåkoji

LETTONIE LATVIA

Charles Duzmans
Robert Akmentin

LUXEMBOURG LUXEMBURG

Conrad Stumper

MEXIQUE MEXICO

Sous réserve de 1’alinéa 2 de 1’article 1.

Eduardo Suarez

PAYS-BAS NETHERLANDS

Ees Pays-Bas:

10 Excluent de leur acceptation les artides 8, 9
et 10;

2° N’entendent assumer aucune obligation en ce
qui concerne les Indes néerlandaises, le Surinam et
Cura§ao.

v. Eysinga
J. Kosters

Ad referendum.

Ad referendum.

Med förbehåll för artiklarna
4, 10 och för orden
»enligt lagen i den
stat, i vilken naturalisationen
äger ruin» i artikel
13.

Med förbehåll för artikel
1, andra punkten.

Nederländerna:

1° gör i fråga om sitt
godkännande undantag
för artiklarna 8, 9 och
10.

2° avser icke att ikläda
sig någon förpliktelse i
fråga om Nederländska
Indien, Surinam eller Cura§ao.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

PEROU

Sous réserve de 1’article quatre.

PERU

M. H. Cornejo

POLOGNE

Stefan Sieczkowski

S. Rundstein

J. Makowski

POLAND

PORTUGAL

PORTUGAL

José Caeiro da Matta

José Maria Vilhena Barbosa de Mag al kaes
Prof. Doutor J. Lobo d’Avila Lima

SALVADOR SALVADOR

J. Gustavo Guerrero

SUÉDE SWEDEN

Le Gouvernement suédois déclare exclure de son
acceptation la disposition de la deuxiéme phrase de
l’article 11 dans le cas ou la femme visée par cet article,
ayant recouvré la nationalité de son pays d’origine,
n’établit pas sa résidence habituelle dans ce pays.

Sous réserve de ratification de S. M. le Roi de Suéde
avec Improbation du Riksdag.

K. I. Westman

SUISSE SWITZERLAND

Sous réserve de 1’article 10.

V. Merz
Paul Dinichert

TCHÉCOSLOVAQUIE CZECHOSLOVAKIA

Miroslav Plesinger-Bozinov
Dr. Våclav Joachim

URUGUAY URUGUAY

E. E. Buero

YOU GOSL AVIE YUOGOSLAVIA

J. Choumenkovitch

Med förbehåll för artikel
fyra.

Svenska regeringen förklarar
härmed, att dess
godkännande icke omfattar
bestämmelsen i artikel
11, andra punkten,
med mindre i denna artikel
avsedd kvinna, vilken
återvunnit medborgarskap
i sitt ursprungliga
hemland, tager hemvist
i detta land.

Under förbehåll örn ratifikation
av Kungl. Majit
med riksdagens samtycke.

Med förbehåll för artikel
10.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

23

F örslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) om förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 23 maj 1924 örn förvärvande och
förlust av svenskt medborgarskap skall i nedan angivna del hava följande
ändrade lydelse:

6 §.

Blir — --medborgare.

Vad---vårdnaden.

Varder utländsk man, på ansökan enligt 5 §, upptagen till svensk medborgare,
bestämmer Konungen, huruvida detta skall medföra svenskt medborgarskap
även för hans hustru och ogifta barn i äktenskap under tjuguett år.
Hustrun skall, där ej särskilda skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet
avgiva yttrande. Förblir hon, trots mannens förvärv av svenskt medborgarskap,
medborgare i främmande stat, må svenskt medborgarskap ej tilläggas
henne, med mindre hon därtill samtyckt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Utdrag av protokollet över utrikesdepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 19 december 1930.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

2:o.

Under erinran att Kungl. Maj :t den 31 januari 1930 förordnat ombud för
Sverige vid en av Nationernas förbunds råd sammankallad konferens för kodifiering
av den internationella rätten samt att Kungl. Maj :t den 7 mars samma
år fastställt instruktion för ombuden vid konferensen anför ministern, efter
gemensam beredning med cheferna för justitie- och försvarsdepartementen:

»Vid konferensen för kodifienng av den internationella rätten, som ägde rum
i Haag den 13 mars—12 april 1930, antogs av konferensen förslag till följande
överenskommelser:

1) konvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar,

2) protokoll angående värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap,

3) protokoll angående medborgarskapslöshet i visst fall.

Dessutom enade sig ett antal vid konferensen företrädda stater och medlemmar
av Nationernas förbund örn ett förslag till

4) särskilt protokoll beträffande medborgarskapslöshet.

Med skrivelse till utrikesdepartementet den 20 juni 1930 har generalsekreteraren
i Nationernas förbund överlämnat texten till ifrågavarande överenskommelser
under erinran att desamma stöde öppna för undertecknande till och med
den 31 december 1930.»

Ministern redogör härefter för innehållet av ifrågavarande förslag till överenskommelser,
till vilka texten finnes såsom bilagor litt. A—D fogad till detta
protokoll,1 varefter han fortsätter:

»Världskriget och de händelser, som stå i samband med detsamma, ha givit
ökad aktualitet at de problem, som ha sin grund i lagkonflikter på medborgarskapsrättens
område. Salunda har antalet medborgarskapslösa personer i följd
av dessa förhållanden betydligt ökats. Dylika personers ställning har därjämte
i hög grad försvarats genom passtvanget och den skärpta övervakningen av
främlingar. Vidare har den tendens att frigöra gift kvinna från hennes bero -

. ,A’ fom ä/ ,lika med den vid propositionen fogade konventionstexten, ock bil. B, som

är lika lydande med den vid Kungl. Maj:ts proposition nr 134 fogade protokollstexten, hava här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

25

ende av mannen i medborgarskapsavseende, som under senare år gjort sig gällande
i lagstiftningen i många stater, i stor utsträckning givit upphov till förekomsten
av dubbelt medborgarskap och, ehuru i mindre omfattning, till fall av
medborgarskapslöshet.

Den anledning till förekomsten av dubbelt medborgarskap och medborgarskapslöshet,
som divergensen mellan jus sanguinis och jus soli såsom grund
för originära förvärv av medborgarskap utgör, kvarstår därjämte oförändrad.

Tanken att genom en allmän internationell reglering åstadkomma uniforma
regler för förvärv och förlust av medborgarskap, varigenom anledningen till
dylika konflikter mellan olika medborgarskapslagar skulle upphöra, är av gammalt
dato. Ett förslag till en dylik allmän uniformering har senast utarbetats
på föranstaltande av International Law Association och antogs vid dess kongress
i Stockholm år 1924.

Att få en allmän uniformering av lagstiftningen på medborgarskapsrättens
område till stånd lär emellertid vara utsiktslöst. De principiella motsättningarna
t. ex. mellan stater, vilkas lagstiftning bygger på jus sanguinis, respektive
jus soli som förvärvsgrund för medborgarskap, lära säkerligen vara oöverkomliga
såsom starkt grundade i tradition och politiska förhållanden (motsättningen
mellan emigrations- och immigrationsländer). Att i varje fall för närvarande
vinna enighet mellan ett större antal stater för åstadkommande av
enhetliga regler med hänsyn till frågan örn gift kvinnas medborgarrättsliga
ställning lär väl också möta betydande svårigheter.

Om det sålunda torde vara ogenomförbart att åstadkomma en fullständig
uniformering av lagstiftningen på medborgarskapsrättens område, kunde det
likväl synas, som skulle det icke vara uteslutet, att i begränsad omfattning
uppnå enighet örn vissa allmänna regler för lösande av konflikter mellan olika
lagar på detta område. Det var denna mera begränsade uppgift, vars lösning
var avsedd att uppnås vid konferensen för kodifiering av den internationella
rätten.

Svårigheten att sammanjämka de olika ståndpunkter, som känneteckna de
skilda nationella lagstiftningarna på detta område, har emellertid visat sig
kanske större än vad som förutsetts, och de resultat, som verkligen uppnåtts,
torde knappast kunna betecknas såsom mera betydelsefulla. De regler, örn
vilka enighet vunnits vid konferensen, torde sålunda till avsevärd del få anses
vara sådana, som i det stora flertalet rättsordningar redan vunnit förverkligande.

Vad sålunda först angår förslaget till konvention för lösande av vissa konflikter
mellan medborgarskapslagar synes mig detsamma knappast kunna anses
innebära någon lösning av de mera betydelsefulla konflikter, som förefinnas på
medborgarskapsrättens område. I den mån sådana lösningar verkligen uppnåtts,
kunna de emellertid betraktas såsom i stort sett tillfredsställande. Som
därjämte förslaget i allt väsentligt torde kunna anses giva uttryck åt samma
grundsatser, som omfattas av gällande svensk rätt, synes ett godkännande av
detsamma för Sveriges del kunna ske. Särskilt bör framhållas, att i den mån
förslaget berör frågor, som uttryckligen reglerats i svensk lag, äro de avvikel -

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

ser härifrån, som detsamma på några punkter innebär, i allmänhet av sådan
art, att några principiella betänkligheter icke synas kunna möta mot genomförandet
av de lagändringar, som erfordras för att bringa lagen i överensstämmelse
med konventionstexten. Endast beträffande en särskild punkt, till vilken
jag i det följande skall tillåta mig återkomma, finner jag sålunda anledning
förorda, att, därest ett undertecknande av konventionen från svensk sida beslutas,
Sverige gör bruk av den rätt att förbehålla sig möjligheten att icke
tillämpa viss eller vissa av konventionens bestämmelser, som enligt konventionsförslagets
art. 20 är medgiven.

De allmänna principer, som konventionsförslagets 1 kapitel innehåller, torde
till stor del få anses återgiva redan erkända folkrättsliga grundsatser. Detta
torde i vart fall få anses gälla beträffande bestämmelserna i artiklarna 1—4.

I fråga örn den i artikel 4 upptagna regeln, enligt vilken en stat icke till förmån
för en sin medborgare äger utöva diplomatiskt skydd gentemot en annan
stat, i vilken denne ävenledes är medborgare, ifrågasattes väl under konferensen
ett undantag beträffande framställningar med rent humanitärt syfte —
även andra undantag skulle väl vara tänkbara —; det ansågs dock, och detta
säkerligen med fog, att medgivandet av ett sådant undantag skulle innebära
ett ingrepp i en stats suveräna rättigheter, som staten icke kunde anses skyldig
att underkasta sig. Det synes mig emellertid böra framhållas, att bestämmelsen
i denna artikel givetvis icke bör anses utesluta möjligheten av inofficiella
vänskapliga erinringar i sådana särskilda undantagsfall, då så kan anses
påkallat.

Mera tvivelaktigt synes det mig vara, huruvida den i artikel 5 upptagna
regeln kan betraktas vare sig som en redan gällande folkrättslig grundsats
eller som den mest lämpliga lösningen av det spörsmål, som regleras av artikeln.
Ehuru det icke kan förnekas, att det i vissa fall skulle kunna verka
stötande, örn en person, som är i besittning av medborgarskap i flera olika stater,
i en tredje stat efter behag skulle kunna åberopa sig än på det ena än på
det andra av dessa medborgarskap efter vad han funne med sin fördel mest
förenligt, synes det dock som skulle det i allmänhet från den tredje statens
synpunkt knappast giva anledning till betänkligheter att — i allt fall när fråga
icke är örn regler för bestämmandet av personalstatutet — erkänna, att en person
kan vara i besittning av medborgarskap i flera främmande stater. Det
förefaller för övrigt, som skulle det vara vanskligt för en tredje stat t. ex. att
avvisa en diplomatisk démarche, som göres från en främmande stats sida till
förmån för en dess medborgare, under hänvisning till att personen i fråga rätteligen
borde betraktas såsom en annan stats medborgare. Det bör ju icke
heller förbises, att Sverige genom antagandet av denna artikel i förhållande
till andra konventionsstater i viss mån frånsäger sig rätten att utöva diplomatiskt
skydd för svenska medborgare. Det är emellertid tydligt, att svensk
medborgare, som är medborgare jämväl i främmande stat, endast i undantagsfall
kan tänkas komma i behov av svenskt diplomatiskt skydd i en tredje stat
i sådana fall, då denna tredje stat enligt den antagna regeln skulle vara befogad
att vägra erkänna personens egenskap av svensk medborgare ■—- detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

27

skulle ju praktiskt taget kunna tänkas bliva fallet huvudsakligen när fråga är
om i Amerikas Förenta Stater födda svenska medborgare under 22 års ålder
med hemvist i utlandet — efter uppnåendet av denna ålder förlora de ju i
allmänhet svenskt medborgarskap •— svenska kvinnor, som genom giftermål
förvärvat utländskt medborgarskap och icke hava hemvist vare sig i Sverige
eller i det nya medborgarskapslandet samt slutligen i fråga örn personer, som
i det undantagsfall, där så kan ske, upptagits till svenska medborgare, trots
att de icke genom naturalisationen eller på grund av särskild frikallelseakt
förlorat sitt främmande medborgarskap, och vilka därefter tagit hemvist i utlandet.
Med hänsyn till den ur praktisk synpunkt ringa betydelse de nu anförda
betänkligheterna äga, förefaller det mig som örn artikeln skulle kunna
godtagas från svensk sida.

Beträffande den i artikel 6 meddelade bestämmelsen må anmärkas, att det
knappast synes kunna jämlikt grunderna för svensk lag komma i fråga att
avslå en ansökan örn befrielse från svenskt medborgarskap från en person, som
är medborgare i främmande stat och har sitt hemvist utom riket. Huruvida
denna grundsats före konventionens ratificering kan anses behöva fastställas
genom uttrycklig lagbestämmelse är en fråga, på vilken jag vid detta tillfälle
saknar anledning att närmare ingå.

De i konventionens 2 kapitel meddelade bestämmelserna angående frikallelse
från medborgarskap stå i överensstämmelse med redan gällande svensk lag;
antagandet av bestämmelsen i sista stycket därom, att en stat, som medgivit
en sin medborgare villkorlig frikallelse från medborgarskap, skall underrättas,
därest vederbörande upptages till medborgare i annan stat, bör emellertid föranleda
föreskrift i administrativ väg.

I fråga örn de i konventionens 3 kapitel meddelade bestämmelserna angående
gift kvinnas medborgarskap torde jag få erinra örn vad min företrädare vid
föredragning den 7 mars 1930 av frågan örn instruktioner för ombuden vid
konferensen yttrade angående betydelsen av att enighet kunde uppnås örn regler
för lösande av lagkonflikter på detta område, som så långt möjligt skulle
utesluta uppkomsten såväl av medborgarskapslöshet som dubbelt medborgarskap
till följd av äktenskap. Enligt vad min företrädare härvid framhöll,
syntes det först nämnda av dessa mål kunna uppnås genom antagandet såsom
allmän grundsats av den regeln att kvinnas förlust av medborgarskap till följd
av äktenskap med medborgare i annan stat än den hon själv tillhörde icke
komme att inträffa under annan förutsättning än att hon förvärvade medborgarskap
i mannens hemland. Under framhållande av att någon utsikt däremot
icke syntes föreligga att vinna enighet örn bestämmelser, varigenom uppkomsten
av dubbelt medborgarskap helt skulle kunna uteslutas, uttalade vidare
min företrädare den uppfattningen, att det dock förefölle honom, som om detta
mål i viss utsträckning skulle kunna uppnås genom antagandet av en regel av
innebörd att kvinna tillhörande stat, enligt vars lag äktenskap med utlänning
icke för henne medförde förlust av medborgarskap i denna stat, ej skulle förvärva
medborgarskap i annan stat till följd av äktenskap, under annan förutsättning
än att hon stadigvarande bosatte sig i denna stat.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Konventionsförslagets bestämmelser i detta ämne utvisa, att min företrädares
uttalanden i huvudsak inneburit en riktig bedömning av läget. Det bör
sålunda med tillfredsställelse antecknas, att konventionsförslaget förverkligat
först omnämnda önskemål d. v. s. kvinna kan enligt detsamma icke bliva medborgarskapslös
till följd av giftermål och ej heller till följd av mannens naturalisation
i en främmande stat. Det senare omnämnda önskemålet, nämligen
att giftermål ej heller skulle kunna medföra dubbelt medborgarskap för kvinna,
har däremot ej kunnat förverkligas. Den i många rättsordningar strängt
upprätthållna grundsatsen örn familjens enhet i medborgarskapshänseende har
utgjort ett oöverkomligt hinder för förverkligande av angivna önskemål, i allt
fall på den väg, som ansågs lämpligen böra ifrågakomma enligt min företrädares
nyss åberopade yttrande.

De i konventionsförslaget i artiklarna 8 och 9 upptagna bestämmelserna,
som helt överensstämma med svensk lag, torde icke tarva någon närmare utläggning.

Beträffande bestämmelsen i artikel 10 bör däremot anmärkas, att dess godtagande
för Sveriges del förutsätter en lagändring. Enligt 6 § i lagen den 23
maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap föreskrives
nämligen, att, då utländsk man på ansökan upptages till svensk medborgare,
medför detta, örn därvid ej annorlunda bestämts, svenskt medborgarskap
bland annat även för hans hustru. Hustrun skall emellertid, där ej
särskilda skäl föranleda annat, beredas tillfälle att i ärendet avgiva yttrande.
Ett godtagande av konventionsförslaget på denna punkt bör emellertid tydligen
medföra en lagändring av innebörd att hustrun ej kommer att omfattas
av mannens naturalisation, med mindre hon därtill samtyckt. Då jag anser,
att en bestämmelse av denna innebörd väl svarar mot den uppfattning rörande
gift kvinnas ställning i medborgarskapsligt avseende, som allmänt numera
kommit till uttryck i vårt land, tvekar jag emellertid icke att förorda, att
denna bestämmelse i konventionen från svensk sida godtages utan förbehåll.
Det behöver icke framhållas, att, med hänsyn till att konventionens bestämmelser
enligt artikel 18 endast gälla i förhållande till andra konventionsstater,
något hinder icke föreligger för att, utan uttryckligt samtycke från
hustruns sida, låta denna omfattas av mannens naturalisation, för det fall att
hon genom mannens upptagande till svensk medborgare skulle förlora sitt
förutvarande medborgarskap — detta kan nämligen tydligen endast inträffa
i förhållande till icke-konventionsstater — eller därest hon redan dessförinnan
skulle vara i saknad av medborgarskap. Framhållas bör måhända även,
att nu ifrågavarande konventionsbestämmelse icke behöver föranleda någon
lagändring beträffande reglerna för förlust av svenskt medborgarskap; i annan
konventionsstat kan tydligen svensk kvinna icke på grund av mannens
naturalisation förvärva medborgarskap utan sitt eget samtycke, och förlusten
av svenskt medborgarskap kan därför icke heller inträda annat än bl. a. under
denna förutsättning; i förhållande till icke-konventionsstater har Sverige
givetvis full frihet att tillämpa nu gällande regler för förlust av svenskt medborgarskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

29

Bestämmelserna i konventionsförslagets 11 artikel, första punkten, svara
tydligen mot svensk lags bestämmelser i ämnet. Endast under förutsättning
att det i främmande stat förvärvade medborgarskapet förlorats, kan nämligen
svenskt medborgarskap automatiskt återförvärvas; med hänsyn till förut
åberopade princip att konventionen endast gäller med avseende å förhållandet
mellan konventionsstater, kan följaktligen icke konventionsbestämmelsen
behöva föranleda någon ändring i vad svensk lag innehåller i denna del. Vad
angår bestämmelsen i andra punkten i denna artikel föreligger däremot tydligen
en bristande överensstämmelse mellan denna bestämmelse och motsvarande
stadgande i svensk lag. Återförvärvandet av det främmande medborgarskapet
medför nämligen icke automatiskt förlust av svenskt medborgarskap,
med mindre den ifrågavarande personen har eller tager sitt hemvist i
sitt förutvarande hemland. Bestämmelsen örn denna förutsättning för automatisk
förlust av svenskt medborgarskap synes mig vara ett uttryck för en
grundläggande princip i den svenska medborgarskapslagen. Jag anser mig
därför icke kunna förorda, att konventionsbestämmelsen godtages annat än
med förbehållen rätt för Sverige att inskränka dess tillämpning till sådana
fall, då anförda förutsättning föreligger.

De i konventionsförslagets 1 kapitel angående barns medborg arskap meddelade
bestämmelserna överensstämma med svensk lags bestämmelser i ämnet,
i den mån de för svensk rätts vidkommande överhuvud taget äga tillämpning.
Bestämmelsen i artikel 12, som endast avser stater, där förvärv av
medborgarskap kan äga rum enligt jus soli, torde sålunda icke tarva någon
utläggning. Bestämmelsen i artikel 13 torde likaledes icke behöva föranleda
någon förklaring. I fråga örn bestämmelsen i artikel lb torde böra anmärkas,
att den fråga, som här avses, endast i stat, där moder äger rätt att vara
okänd, över huvud lär kunna uppkomma annat än just i fråga örn hittebarn;
bestämmelsen i 1 §, andra stycket, i den svenska medborgarskapslagen torde
sålunda fullt svara mot konventionsbestämmelsen. Beträffande bestämmelsen
i artikel 15 bör anmärkas, att den diskussion, som föregått denna bestämmelses
antagande, utvisar, att bestämmelsens godtagande från svensk sida
icke förpliktar till förlänandet av svenskt medborgarskap i här avsedda fall
under andra villkor än vad som kan ske enligt 2 § i medborgarskapslagen.
Bestämmelsen i artikel 16 svarar tydligen helt mot svensk lags bestämmelser
i samma ämne.

Bestämmelsen i konventionsförslagets 5 kapitel angående adoption svara
likaledes helt mot svensk lags bestämmelser.

I fråga örn de i 6 kapitlet meddelade slutbestämmelserna har jag redan i
det föregående berört bestämmelserna i artiklarna 18 och 20. Beträffande
de i artikel 21 meddelade bestämmelserna örn de fördragsslutande parternas
skyldighet att till internationellt skiljedoms- eller domstolsförfarande hänskjuta
tvist angående tolkningen eller tillämpningen av konventionen torde
jag kunna inskränka mig till att hänvisa till vad jag vid föredragning den 7
november 1930 anförde i fråga om ett förslag till överenskommelse om avgö -

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

rande av tvister rörande tolkningen av de i Haag avslutade konventionerna
rörande internationell-privaträttsliga ämnen.

Beträffande det vid konferensen antagna förslaget till protokoll angående
värnplikt i vissa fall av dubbelt medborgarskap---—• överenskommelsen.

Beträffande det av konferensen antagna förslaget till protokoll angående
medborgarskapslöshet i visst fall vill jag erinra örn att det med Kungl. Maj :ts
proposition till 1923 års riksdag (prop. nr 29) överlämnade förslaget till lag
örn förvärvande och förlust av medborgarrätt innehöll en bestämmelse, enligt
vilken svensk medborgarrätt på grund av födsel skulle förvärvas av barn
i äktenskap, av vars föräldrar allenast modern vore svensk medborgare, så
framt fadern ej hade medborgarrätt i något land. Denna bestämmelse uteslöts
emellertid ur det slutligen antagna förslaget till lag i ämnet. Som skäl
härför anfördes i Kungl. Maj:ts proposition till 1924 års riksdag (nr 137)
med förslag till lag örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
bl. a., att regeln hade avseende å ett mycket opraktiskt fall och bleve synnerligen
svår att tillämpa, varjämte framhölls, att barnet i allmänhet komme
att förvärva svenskt medborgarskap vid uppnåendet av tjugutvå års ålder
enligt 2 §. De skäl, som sålunda anförts mot en bestämmelse, enligt vilken
ett barn till svensk moder, vars fader saknar medborgarskap, skulle genom
födseln förvärva svenskt medborgarskap, hava givetvis än större giltighet,
när fråga är örn barn, vars faders medborgarskap är okänt. Jag finner mig
därför ej kunna förorda förslagets godkännande för Sveriges del.

Beträffande det av ett antal vid konferensen företrädda stater och medlemmar
av Nationernas förbund antagna förslaget till särskilt protokoll beträffande
medborg arskapslöshet finner jag däri upptagna bestämmelser stå i strid
med de grundsatser, som av Sverige i allmänhet ansetts böra tillämpas i fråga
örn vistelselandets skyldighet att lämna fattigvård åt personer, som under
en längre följd av år där uppehållit sig. Därest en från svensk sida under
konferensen föreslagen bestämmelse, enligt vilken hemvistlandet icke skulle
äga rätt att påfordra, att en medborgarskapslös person mottoges till försörjning
i sitt förutvarande hemland, då personen sedan minst femton år haft
sitt hemvist i landet, hade antagits, skulle skäl möjligen hava förelegat att
överväga, huruvida ett godkännande av protokollet kunde ske. Då emellertid
så ej skett, kan jag ej förorda ett godkännande av detsamma.

Med åberopande av vad jag sålunda anfört, får jag hemställa, att Kungl.
Maj :t ville finna gott

dels för Sveriges del godkänna såväl förslaget till konvention för lösande
av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar med det förbehåll likväl, att
den i konventionens artikel 11, andra punkten, meddelade bestämmelsen icke
skall äga tillämpning för Sveriges del i annat fall än då kvinna, som avses i
denna bestämmelse, vid återförvärvandet av medborgarskap i sitt föregående
hemland, där har sitt hemvist eller efter förvärvet av medborgarskapet där

Kungl. Maj:ts proposition nr 188. 3l

ånyo tager sitt hemvist, som ock förslaget till protokoll angående värnplikt
i vissa fall av dubbelt medborgarskap,

dels ock befullmäktiga envoyén i Bern Karl Ivan Westman att underteckna
ifrågavarande konvention och protokoll under avgivande av förklaring dels beträffande
konventionen örn sådant förbehåll, som nu nämnts, dels, beträffande
såväl konventionen som protokollet, örn förbehåll angående ratifikation av
Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke.»

Till vad ministern under punkterna 1—6 hemställt, däruti
övriga statsrådsledamöter förena sig, behagar Hans Maj :t
Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Frits Stackelberg.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Bil. Litt. C.

Protokoll angående medborgarskapslöshet i visst fall.

Protoeole relatif ä un
cas d’apatridie.

(Préambule.)

Article premier.

Dans un Etat ou la
nationalité n’est pas attribuée
du seid fait de la
naissance sur le territoire,
1’individu qui y est né
d’une mere ayant la nationalité
de cet Etat et
d’un pére sans nationalité
ou de nationalité inconnue,
a la nationalité dudit
pays.

Protocol Relating to a
Certain Case of Statelessness.

(Preamble.)

Article 1.

In a State wbose nationality
is not conferred
by tbe mere fact of birth
in its territory, a person
born in its territory of a
mother possessing the nationality
of that State
and of a father without
nationality or of unknown
nationality shall
havé the nationality of the
said State.

(Översättning.)

Protokoll angående medborgarskapslöshet
i
visst fall.

(Ingress.)

Art. 1.

Eörvärvas icke medborgarskap
i en stat enbart
på grund av födelse
inom dess område, tillkommer
likväl medborgarskap
i staten den, som
är född inom detta område,
såframt modern är
medborgare i staten och
fadern saknar medborgarskap
eller dennes medborgarskap
är okänt.

(Slutbestämmelserna äro med de skiljaktigheter, som betingas av överenskommelsens
beteckning och antalet artiklar lika lydande med slutbestämmelserna
i konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar.
)

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

33

Bil. Litt. 1).

Särskilt protokoll angående medborgarskapslöshet.

Protocole spéeial relatif
å 1’apatridie.

(Préambule.)

Article premier.

Si un individa, apres
étre entré en pays étranger,
a perdu sa nationalité
sans en acquérir une
autre, l’Etat dont il possédait
en dernier lieu la
nationalité est tenu de le
recevoir, å la demande
du pays de séjour,

1) si cet individa est
dans un état d’indigence
permanent par suite (Pune
maladie incurable ou pour
toute autre cause; ou

2) si cet individa a
subi, dans le pays de
séjour, une condamnation
å une peine d’au moins un
mois d’emprisonnement,
qu’il a accomplie ou dont
il a obtenu remise totale
ou partielle.

Dans le premier cas,
l’Etat dont cet individa
possédait en dernier lieu
la nationalité pourra refuser
de le recevoir en
s’engageant å pourvoir
aux frais d’assistance dans
le pays de séjour å partir
dutrentiéme jour åcompter
de la demande. Dans
le second cas, les frais
de transport seront å la

Special Protocol Concerning
Statelessness.

(Preamble.)

Article 1.

If a person, after entering
a foreign country, loses
bis nationality without
acquiring another nationality,
the State whose
nationality be last possessed
is bound to admit
birn, at tbe request of tbe
State in whose territory
be is:

(i) if be is permanently
indigent eitber as a result
of an incurable disease
or för any otber
reason; or

(ii) if be bas been sentenced,
in tbe State wbere
be is, to not less thån one
monthe imprisonment
and bas eitber served bis
sentence or obtained total
or partial remission
tbereof.

In tbe first case the
State whose nationality
sucb person last possessed
may refuse to receive
birn, if it undertakes to
meet the cost of relief in
tbe country wbere be is
as from tbe tbirtietb day
form tbe date on wbicb
tbe request was made. In
tbe second case the cost
of sending birn back skall

1 sami. Nr

(Översättning.)

Särskilt protokoll angående
medborgarskapslöshet.

(Ingress.)

Art. 1.

Har någon, efter att
hava inkommit i ett främmande
land, förlorat sitt
medborgarskap utan att
hava förvärvat medborgarskap
i annan stat, är
den stat, i vilken ban
senast varit medborgare,
på därom av vistelselandet
gjord framställning
skyldig att mottaga honom: 1)

därest ban är stadigvarande
medellös på
grund av obotlig sjukdom
eller av vad orsak
det vara må; eller

2) därest han i vistelselandet
dömts till minst
en månads frihetsstraff,
som ban antingen undergått
eller vars avtjänande
belt eller delvis eftergivits.

I först nämnda fall må
den stat, i vilken ban senast
varit medborgare,
kunna vägra att mottaga
honom mot att utfästa
sig att ersätta kostnaden
för fattigvård, som lämnats
honom i vistelselandet,
från och med trettionde
dagen efter det framställningen
gjordes. I sist
nämnda fall skola kost 133.

3

Bihang till riksdagens protokoll 1933.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

charge du pays qui for- be borne by the country naderna för hans hem mule

la demande de ren- making the request. sändande stanna på den

voi. stat, som framställt be gäran

örn hans återtagande.

(Slutbestämmelserna äro med de skiljaktigheter, som betingas av överenskommelsens
beteckning och antalet artiklar lika lydande med slutbestämmelserna
i konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgar skapslagar.

)

Kungl. Maj:ts proposition nr 13S.

35

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 17 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Nothin, Schlyter, Wigforss, Möller,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet
anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»På föredragning av dåvarande ministern för utrikes ärendena beslöt Kungl.
Maj:t den 19 december 1930, på sätt framgår av protokollet över utrikesdepartementsärenden
för nämnda dag, att en konvention för lösande av vissa
konflikter mellan medborgarskapslag ar, som antagits vid den av Nationernas
förbund våren 1930 i Haag sammankallade konferensen för kodifiering av den
internationella rätten, skulle för Sveriges del undertecknas med förbehåll dels
beträffande viss bestämmelse i konventionens artikel 11, dels ock örn ratifikation
av Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke. I överensstämmelse med
detta beslut undertecknades konventionen för Sveriges del med nu anförda
förbehåll den 29 december 1930.

På grund av vissa efter konventionens undertecknande inträffade omständigheter
har frågan örn densammas ratificering för Sveriges del hitintills icke
ansetts böra upptagas till prövning.

På förslag av Guatemalas, Perus och Venezuelas representanter i Nationernas
förbunds råd antog nämligen rådet den 24 januari 1931 en resolution, enligt
vilken frågan örn kvinnans medborgarskap skulle upptagas på dagordningen
för förbundsförsamlingens nästkommande möte, varjämte åt förbundets generalsekreterare
uppdrogs att, efter att i frågan hava inhämtat yttrande från
vissa angivna internationella kvinnoorganisationer, framlägga ett betänkande
i ämnet.

I enlighet med denna resolution avgav generalsekreteraren den 27 juli 1931
ett betänkande, innehållande en redogörelse för frågans utveckling och dåvarande
läge. Vid betänkandet fanns såsom bilaga fogad texten till en av ett gemensamt
utskott för berörda internationella kvinnoorganisationer antagen resolution,
innehållande en hemställan till förbun$sförsamlingen att låta föranstalta
örn förnyad granskning av Haagkonventionen för lösande av konflikter mellan
medborgarskapslagar samt att för ratifikation underställa regeringarna en ny
konvention, grundad på principen om mannens och kvinnans likställighet i medborgarskapshänseende.
Vid förbundsförsamlingens möte hösten 1931 fram -

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

lades detta betänkande ävensom en till generalsekreteraren från Union internationale
des Ligues catholiques ingången skrivelse, vari unionen, med betygande
av sitt intresse för den föreliggande frågan, uttalade sig för en lösning
av densamma på grundval av principen örn familjens enhet i medborgarskapligt
hänseende, varjämte framhölls önskvärdheten av att, i avvaktan på en allmän
överenskommelse i detta syfte, sådana regler för lösande av konflikter mellan
medborgarskapslagar måtte fastställas, som uteslöte, att kvinnan till följd av
giftermål bleve medborgarskapslös, och som skyddade den gifta kvinnan för
godtyckliga förändringar i hennes medborgarskap genom åtgärder från mannens
sida.

Sedan frågan varit föremål för behandling inom förbundsförsamlingens första
utskott, beslöt församlingen godkänna ett av utskottet framlagt resolutionsförslag,
enligt vilket rådet anmodades inhämta samtliga regeringars mening
rörande frågan örn kvinnans medborgarskap, däri inbegripet deras ställning
till Haagkonventionen rörande medborgarskap, i och för frågans upptagande
till förnyad behandling vid församlingens nästkommande möte.

I det yttrande, som i anledning av denna resolution avgavs av svenska regeringen,
förklarade sig densamma — efter att hava framhållit att åtskilliga av
de önskemål, som framförts av ifrågavarande internationella kvinnoorganisationer,
enligt svensk lag redan tillgodosetts och att skäl kunde finnas att undersöka
möjligheten att i svensk lagstiftning i ytterligare mån tillmötesgå desamma
— visserligen icke böra motsätta sig att kvinnans ställning i medborgarskapshänseende
gjordes till föremål för förnyad överläggning staterna emellan,
därest en övervägande mening bland dessa därom gjorde sig gällande, men
framhöll samtidigt, att de nya regler, som kunde framgå av dessa överläggningar,
icke torde behöva medföra ändring i 1930 års konvention utan syntes
böra upptagas i en särskild överenskommelse.

Vid frågans behandling inför Nationernas förbunds församling hösten 1932
förelågo yttranden från sammanlagt trettiotre regeringar, av vilka tre —
Brasilien, Monaco och Norge —- anmält, att Haagkonventionen redan av dem
godtagits, sexton förklarat, att det för närvarande icke syntes lämpligt att
sammankalla en ny konferens för behandling av kvinnans medborgarskap, sex
tillkännagivit sin avsikt att ratificera Haagkonventionen och de återstående
åtta förklarat sig ämna överväga frågan örn ratifikation av konventionen eller
ämna, innan de toge ställning till frågan härom, avvakta utgången av ärendets
behandling inför Nationernas förbunds församling.

I enlighet med förslag av vederbörande utskott antog förbundsförsamlingen
den 12 oktober 1932 en resolution av innebörd att yrkandet örn konventionens
revision tills vidare icke skulle föranleda någon åtgärd. I resolutionen
anfördes till en början, att 1930 års kodifikationskonferens i Haag icke avsett
att fastslå en grundsats, som strede mot den gifta kvinnans oberoende i medborgarskapshänseende,
utan att lösa vissa svårigheter, som hade sin grund i
olikheter i skilda länders lagstiftning. I fortsättningen påvisades, att grundsatsen
örn kvinnans oberoende i viss utsträckning fastslagits i konventionen,
samt att konferensen uppmanat staterna att utreda, huruvida det vore möjligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

37

att i lagstiftningen fastslå grundsatsen om könens likställighet i medborgarskapshänseende
med särskilt beaktande av barnens intressen och att fastställa,
att kvinnans medborgarskap i princip icke utan hennes medgivande skulle
kunna ändras, vare sig genom äktenskaps ingående eller till följd av ändring i
mannens medborgarskap. Vidare konstaterades, att ett stort antal regeringar uttalat
den uppfattningen att artiklarna 8—11 i Haagkonventionen motsvarade de
framsteg, som för närvarande kunde uppnås genom allmän internationell överenskommelse,
samt att ikraftträdandet av nyssnämnda artiklar icke vore ägnat
att motverka kommande förhandlingar och ej heller betoge staterna möjligheten
att giva en mera vidsträckt tillämpning åt grundsatsen örn könens likställighet.
Sedan det därjämte framhållits, att frågan befunne sig i ett utvecklingsskede,
som sammanhängde med förändringarna i kvinnans sociala, ekonomiska och
politiska ställning, uttrycktes en förhoppning om att Haagkonventionens signatärmakter
med det snaraste måtte deponera sina ratifikationsinstrument samt
fästes uppmärksamheten på möjligheten för de stater, vilka ännu icke vidtagit
för konventionens ratificering erforderliga lagstiftningsåtgärder, att beakta de
möjligheter, som förefunnes för dem att i deras inre lagstiftning tillgodose de
av de internationella kvinnoorganisationerna framställda önskemålen. Slutligen
uppmanades förbundets generalsekreterare att tid efter annan hos regeringarna
hemställa örn upplysning angående de åtgärder, som de funnit kodifikationskonferensens
förut omtalade uppmaning kunna föranleda, varjämte
förbundsrådet ombads att följa opinionens utveckling i frågan för att kunna
bedöma den lämpliga tidpunkten för ytterligare samfällda internationella åtgärder
på området.

I detta sammanhang bör nämnas, dels att Svenska Kvinnoföreningars N. F.-kommitté i en till dåvarande statsministern ställd, den 4 mars 1932 dagtecknad
skrivelse uttalat sig för att vid behandlingen från svensk sida av frågan
örn revision av 1930 års Haagkonvention de önskemål, som framställts i den av
utskottet för nyss omnämnda internationella kvinnoorganisationer antagna resolutionen,
så långt möjligt måtte tillmötesgås, dels ock att Fredrika-BremerFörbundet
och ett antal andra kvinnoföreningar i skrivelse till Kungl. Maj :t den
9 december 1932 — under förklaring att de, särskilt med hänsyn till att konventionens
ikraftträdande och allmänna antagande skulle undanröja uppkomsten
av medborgarskapslöshet för kvinnan, icke ansåge sig böra protestera mot
en ratifikation av Haagkonventionen från Sveriges sida — uttalat sig för att
vid förestående revision av lagen om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap
sådana ändringar i eller tillägg till lagen måtte föreslås, att kvinna
erhölle fullt självständig medborgarskapsställning, samt att, därest svensk
medborgare vore gift med person av utländsk nationalitet, lättnad bereddes
make att förvärva andra makens nationalitet.

Då förslaget örn revision av konventionen sålunda förfallit, lär frågan om
densammas ratificering för Sveriges del nu böra upptagas till prövning.

I fråga om konventionens innehåll får jag hänvisa till den redogörelse härför,
som vid anmälan i statsrådet den 19 december 1930 av frågan örn densammas
undertecknande för Sveriges del lämnades av dåvarande ministern för

38

Kungl. Uaj:ts proposition nr 133.

utrikes ärendena friherre Ramel. I likhet med honom finner jag att konventionens
bestämmelser, ehuru de knappast innebära någon lösning av de mera betydelsefulla
konflikterna på medborgarskapsrättens område, likväl till den del
resultat nåtts kunna i stort sett betraktas såsom tillfredsställande. Då bestämmelserna
därjämte i allt väsentligt giva uttryck åt samma grundsatser som omfattas
av gällande svensk rätt och då ett antagande av desamma icke synes
utgöra hinder för genomförande av sådana lagändringar, örn vilka fråga överhuvud
kan förutsättas bliva väckt, anser jag mig böra förorda, att konventionen
för godkännande underställes riksdagen.

Beträffande frågan i vad mån en ratificering av konventionen förutsätter
ändring i eller tillägg till gällande lag må följande anföras.

De i artiklarna 1—5 meddelade bestämmelserna utgöra grundsatser av allmän
folkrättslig natur. Med hänsyn härtill och då fråga örn deras tillämpning
icke synes kunna uppkomma annat än i sammanhang med diplomatiska framställningar,
vilkas avgörande lärer ankomma på Kungl. Majit eller ministern
för utrikes ärendena, torde några lagstiftningsåtgärder icke behöva föranledas
av dessa bestämmelser.

Beträffande den i artikel 6 meddelade bestämmelsen delar jag den av dåvarande
ministern för utrikes ärendena vid föredragning av frågan örn konventionens
undertecknande uttalade uppfattningen att det knappast jämlikt grunderna
för den svenska lagstiftningen på området synes kunna komma i fråga
att avslå en ansökan örn befrielse från svenskt medborgarskap, då sökanden
äger medborgarskap i främmande stat och har sitt hemvist utom riket.
Då därjämte Kungl. Majit utan att därtill vara bunden av uttrycklig
föreskrift i svensk lag vid prövningen av sådan ansökan tydligen är förpliktad
att beakta konventionens bestämmelser, torde artikeln icke behöva föranleda
någon lagbestämmelse.

De mera speciella regler för förvärv och förlust av medborgarskap, som konventionen
i övrigt innehåller, lära — med undantag för den i artikel 11 andra
punkten meddelade bestämmelsen som Sverige vid konventionens undertecknande
förbehållit sig rätt att icke tillämpa — stå i god överensstämmelse med de
grundsatser som kommit till uttryck i gällande svensk lag. Den i artikel 10 i
konventionen meddelade bestämmelsen att mannens naturalisation under äktenskapet
icke medför ändring i hustruns medborgarskap med mindre hon därtill
samtyckt, synes emellertid böra fastställas genom uttrycklig lagbestämmelse.
Visserligen skulle det, i överensstämmelse med vad jag nyss framhållit
i fråga örn bestämmelsen i artikel 6, kunna anföras, att bestämmelsen
såsom icke i och för sig oförenlig med nu gällande lag alltid borde beaktas
av Kungl. Majit, oavsett örn den kommit till uttryck i lagens text. Med hänsyn
till frågans principiella betydelse synes det mig dock som örn ett lagfästande
av den i artikeln angivna grundsatsen bör ske.

Utöver den ändring i 6 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande
och förlust av svenskt medborgarskap, som i enlighet med vad nu sagts synes
böra företagas i samband med en ratificering av konventionen, lära några lagändringar
icke påkallas av densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

39

Däremot kunde i detta sammanhang ifrågasättas att till behandling upptaga
jämväl vissa andra frågor om ändringar i medborgarskapslagens bestämmelser.
Skäl för övervägande av dylika lagändringar kan sålunda synas föreligga
på grund av de opinionsyttringar som, enligt vad nyss nämnts, såväl
i vårt land som i utlandet under senare tid framkommit från sådana organisationer,
vilka företräda de specifika kvinnointressena, därvid krävts ett tillerkännande
av större självständighet i allmänhet för den gifta kvinnan i medborgarrättsligt
hänseende. Härvidlag bör ock erinras att konstitutionsutskottet
vid granskning av det till 1923 års riksdag överlämnade förslaget till medborgarskapslag
(prop. nr 29) med betydande majoritet uttalade sig för att såsom
förutsättning för utländsk kvinnas förvärv av svenskt medborgarskap
genom giftermål med svensk man borde stadgas, att hon har eller efter äktenskapets
ingående tager hemvist i Sverige, nämligen för såvitt hon icke genom
giftermålet går sitt utländska medborgarskap förlustig (konstitutionsutskottets
utlåtande nr 15). Konstitutionsutskottets förslag antogs av riksdagens
andra kammare, under det att första kammaren biföll en vid utskottets utlåtande
avgiven reservation som, med gillande i princip av den av utskottet föreslagna
lösningen, utmynnade i ett avslag å propositionen för frågans vidare
utredande. I samband med sin tillstyrkan av Kungl. Maj:ts till 1924 års
riksdag avlåtna proposition (nr 137) med förslag till den sedermera antagna
lagen uttalade konstitutionsutskottet, efter anförande av att starka sympatier
inom utskottet förefunnits för en reglering av spörsmålet på sätt utskottet vid
föregående års riksdag föreslagit, att ändring i lagstiftningen i riktning mot
större självständighet för den gifta kvinnan utan svårighet syntes kunna vidtagas,
därest det förhållandet skulle komma att inträffa, att de europeiska
länderna, i anslutning till det exempel, som givits av Amerikas förenta stater,
komme att i större utsträckning än hittills skett som förutsättning för förlust
av medborgarskap för kvinna genom giftermål med utländsk man stadga, att
hon genom giftermålet förvärvade mannens nationalitet (konstitutionsutskottets
utlåtande nr 27).

Den av utskottet angivna förutsättningen för frågans förnyade upptagande
torde få anses uppfylld, sedan genom Haagkonventionen (art. 8) fastslagits,
att kvinnas förlust av medborgarskap genom giftermål med utlänning icke
kan inträda under annan förutsättning än att hon förvärvar mannens medborgarskap,
och denna regel för övrigt mera allmänt lagfästs inom stater, som
ännu icke äro anslutna till konventionen. Ehuru jag därjämte för egen del är
böjd att erkänna, att starka sakliga skäl kunna anföras för den av utskottet
förordade lösningen av berörda fråga, anser jag likväl av följande anledning
någon lagändring i den åsyftade riktningen för närvarande ej böra komma
till stånd.

Nu gällande lag örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap bygger
på ett av delegerade för Sverige, Danmark och Norge utarbetat utkast
till väsentligen lika lydande inedborgarskapslagar för de tre länderna, och i
Danmark och Norge ha även antagits med den svenska lagen i ämnet i huvudsak
överensstämmande lagar. Med hänsyn härtill och då det för undvikande

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

av lagkonflikter är av vikt, att lagstiftningen i de tre grannländerna allt framgent
kommer att bygga på samma grundsatser, lärer förslag till lagändringar
icke kunna framläggas i en fråga av så principiell betydelse som den nu berörda
utan att kännedom dessförinnan vunnits örn danska och norska regeringarnas
ståndpunkt i ämnet. Å de förfrågningar härutinnan som riktats till
dessa regeringar har emellertid definitivt svar ännu icke ingått och synes icke
heller kunna förväntas inom den närmaste tiden. Med hänsyn härtill torde
man för närvarande vara nödsakad begränsa sig till den ändring av 6 § som,
enligt vad förut anförts, direkt föranledes av konventionens innehåll.

I enlighet härmed har jag låtit inom justitiedepartementet upprätta ett förslag
till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 23 maj 1924 (nr 130)
om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Beträffande förslagets avfattning må utöver vad förut nämnts här framhållas,
att den genom konventionen fastslagna grundsatsen, att mannens
naturalisation icke medför ändring i hustrus medborgarskap med mindre hon
därtill lämnar sitt samtycke, torde böra förlänas giltighet icke blott i fråga
örn medborgare i konventionsstater utan över huvud i fråga örn medborgare i
stater, i vilka mannens förvärv av annat medborgarskap icke i och för sig
medför förlust av medborgarskap för hustrun. Enligt förslaget skall alltid
bestämmas, huruvida hustru och barn skola innefattas i mannens-faderns naturalisation.
I fråga örn hustrun lär denna ändring utgöra en konsekvens av regeln
att mannens förvärv av svenskt medborgarskap under viss förutsättning icke
får medföra svenskt medborgarskap för hustrun, med mindre hon därtill lämnar
sitt medgivande. Men oavsett detta torde ändringen hava goda skäl för
sig. Det kan nämligen knappast anses rimligt, att en naturaliserads hustru
och barn, örn vars tillvaro kanske kännedom saknas vid prövningen av ansökningen,
automatiskt skola omfattas av naturalisationen.»

Föredraganden uppläser härefter ifrågavarande lagförslag av den lydelse,
bilaga1 till detta protokoll utvisar, samt hemställer att lagrådets utlåtande över
detsamma måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas
genom utdrag av protokollet; tillika hemställer föredraganden att utdrag
av protokollet över utrikesdepartementsärenden för den 19 december
1930 rörande godkännande av omförmälda konvention måtte få tillställas lagrådet
till kännedom vid granskning av lagförslaget.

Till vad sålunda hemställts, däri statsrådets övriga ledamöter
instämma, lämnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
bifall.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här
uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 februari
1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan,
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 17 februari 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 23
maj 1924 (nr 130) om förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av utrikesrådet F. Malmar.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

1 sami.

Nr 183.

4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 138.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 24 februari 1933.

Närvarande:

Statsministern Hånsson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet lagrådets
den 20 februari 1933 avgivna utlåtande över det den 17 februari 1933 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen
den 23 maj 1924 (nr 130) örn förvärvande och förlust av svenskt medborgarskap.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslaget utan anmärkning och under
åberopande av vad föredraganden anfört till statsrådsprotokollet den 17 februari
1933, hemställer föredraganden, att Kungl. Majit måtte genom proposition
dels äska riksdagens godkännande av den i nämnda statsrådsprotokoll
omförmälda konventionen för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar
med det vid undertecknandet gjorda förbehåll i fråga örn artikel
11, andra punkten, dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga berörda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.

Stockholm 1933. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

330498