Kungl. Majus proposition nr 122.

1

Nr 122.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående godkännande
av avtal mellan kronan och Landskrona
stad om försäljning av vissa markområden till staden
m. m.; given Stockholms slott den 10 februari
1933.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, örn vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ivar Vennerström.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Tieg euten i statsrådet
ä Stockholms slott den 10 februari 1933.

Härvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vennerström anhåller att få
underställa Kungl. Majits prövning fråga örn godkännande av avtal mellan
kronan och Landskrona stad örn försäljning till staden av vissa delar av Landskrona
gamla fästningsområde m. m. samt anför därvid följande.

Beträffande den nuvarande dispositionen in. m. av den kronans mark i Landskrona,
som ingår i Landskrona gamla fästningsområde (citadellområdet), får
jag — med ledning av härutinnan utav arméförvaltningens fortifikationsdepartement
meddelade uppgifter — lämna följande sammanfattande redogörelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Nr 122—123. su 33 1

2

Kungl. Majus proposition nr 122.

A) Den inom den mellersta eller stora vallgraven belägna delen av f ästningsområdet
med där befintliga byggnader ävensom den norr därom mellan bastionerna
»Banér» och »Wrangel» liggande bolmen »Lump» äro ställda under styrelsens
för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona förvaltning och disponeras
för det med anstalten avsedda ändamålet.

B) Markområdena söder och väster örn stora vallgraven, benämnda Slottsparken
samt Strandpromenaden och bestående av dels vallotterna nr 7, 13—15,
31—34, 35 a, del av 36 a, 37, 38 och 40, dels ock de s. k. upplagstomterna nr 7
och del av nr 6 vid Nyhamn, äro jämlikt en mellan kasernkommittén och Landskrona
stad den 17 augusti och den 18 september 1929 träffad, av Kungl. Majit
den 22 november 1929 godkänd överenskommelse utarrenderade till staden för
tiden intill den 1 mars 1940 mot ett årligt arrende av 800 kronor. Områdena
disponeras av staden såsom allmän park.

C) Den norr och öster örn stora vallgraven liggande delen av det gamla
fästningsområdet benämnes koloniområdet. Detta område delas av den yttersta
vallgraven i två delar, nämligen dels en inre del, bestående av vallotten nr 4,
delar av vallotterna nr 16 och 17, vallotterna 18—30 och 39, dels en yttre del
eller den gamla fältvallen, omfattande delar av vallotterna nr 16 och 17 samt
vallotterna nr 67, 69 och 70 jämte ett utanför sistnämnda vallott beläget strandområde.
Koloniområdet är — med undantag av vallotten nr 67, en mindre del
av vallotten nr 24, 220 kvadratmeter av vallotten nr 28 samt ett område örn
5,000 kvadratmeter av vallotten nr 29 — genom kontrakt av den 27 november
och den 1 december 1923 för tiden intill den 1 mars 1935 utarrenderat till
Landskrona stad mot en årlig ersättning av 3,000 kronor. Enligt nämnda kontrakt
äger staden rätt att använda det upplåtna området för anläggning av
s. k. koloniträdgårdar och sålunda till annan person överlåta större eller mindre
stycken därav, dock med skyldighet för staden att ansvara för arrendets utgörande
och jordens ordentliga skötande. För mera vittgående förändringar å det
arrenderade området, såsom uppförandet av bonings- eller större hus, framdragande
av större vägar, byggande av broar över befintliga fästningsgravar
m. m. dylikt, fordras särskilt medgivande från kronans sida. Vidare stadgas
i kontraktet, att markens väsentliga ytformer, såsom vallsluttningar, gravkanter
och dylikt, ej få av arrendatorn genom anläggningar förändras, samt
att arrendatorn är ansvarig för att vid eller inom det upplåtna området befintliga
gravar genom hans förvållande icke uppgrundas och att vattnet i desamma
ej förorenas. Vallotten nr 67 eller den s. k. Fritschska trädgården är genom
kontrakt den 7 mars 1928 utarrenderad till staden mot en årlig ersättning av
300 kronor och disponeras av staden i enlighet med föreskrift i arrendekontraktet
såsom park. Av nyssnämnda område örn 5,000 kvadratmeter utav valllotten
nr 29 är större delen enligt särskilt kontrakt i januari 1927 utarrenderat
till staden mot en årlig ersättning av 75 kronor. Förenämnda 220 kvadratmeter
av vallotten nr 28 äro upplåtna till en enskild person.

D) Återstående delar av nu ifrågavarande mark — belägna söder och öster om
Slottsparken -— omfatta dels det s. k. kasernområdet, dels viss del av kvarteret
Slottsplatsen. Å kasernområdet — innehållande en areal av cirka 30,000 kva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

3

clratmeter — finnas följande byggnader, nämligen en kasernbyggnad, en matsalsbyggnad
(inrymmande jämväl vakt- och arrestlokaler), fyra stallbyggnader,
ridhus, exercishus m. m. Kasernområdet har intill utgången av oktober 1926,
då i enlighet med 1925 års härordningsbeslut det i Landskrona förlagda detachementet
ur förutvarande Skånska husarregementet indrogs, använts för militär
förläggning. Vissa delar av etablissemangets byggnader äro för närvarande
uthyrda och uppgår sammanlagda hyresbeloppet till cirka 6,000 kronor örn
året. Kronans del av kvarteret Slottsplatsen omfattar tomterna nr 2, 3, 4, 5 och
12 jämte vallotterna nr 35 b, 35 c, del av 36 a, 36 b, 36 c och 36 d. Denna mark
är obebyggd och — med undantag av del av vallotten nr 36 a •— utarrenderad
till enskilda personer för sammanlagt 325 kronor örn året enligt kortfristiga
kontrakt.

Enligt bemyndigande av Kungl. Majit den 22 juni 1928 tillkallades särskilda
utredningsmän, de s. k. lantförsvarets markkommitterade, för att verkställa
utredning och avgiva förslag till disposition genom försäljning eller annorledes
av sådana lantförsvaret tillhöriga jordbruksfastigheter, lägerplatser, delar
av lägerplatser eller andra fastigheter, vilka icke vidare kunde anses erforderliga
för försvarets behov. Uti skrivelse till chefen för försvarsdepartementet
den 5 februari 1930 framlade markkommitterade förslag rörande dispositionen
m. m. av vissa lantförsvaret tillhöriga markområden i Landskrona samt överlämnade
därvid en, under förbehåll av Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande,
den 22 januari och den 3 februari 1930 mellan kommitterade och Landskrona
stad genom dess drätselkammare träffad preliminär överenskommelse
avseende, bland annat, dels att till staden skulle försäljas kasernområdet med
därå befintliga byggnader ävensom den yttre delen av koloniområdet, dels ock
att förenämnda den 27 november och den 1 december 1923 upprättade arrendekontrakt
skulle i vad avsåg den inre delen av koloniområdet upphöra att
gälla samt att ny upplåtelse till staden av området i fråga skulle på vissa
ändrade villkor ske för tiden till och med den 28 februari 1940.

Över markkommitterades förslag avgåvos utlåtanden av arméförvaltningens
fortifikationsdepartement, riksantikvarien och byggnadsstyrelsen. Samtliga
dessa myndigheter framställde anmärkningar i åtskilliga hänseenden mot det
av kommitterade framlagda förslaget. I anledning härav uppdrog Kungl. Majit
den 16 april 1931 åt fortifikationsdepartementet att, efter samråd med byggnadsstyrelsen
och riksantikvarien, verkställa förnyad utredning i ärendet samt
att till Kungl. Majit inkomma med det yttrande och förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning. I skrivelse den 11 januari 1933 har nu fortifikationsdepartementet
inkommit med sålunda avsedd ny utredning jämte förslag
i ämnet.

I sitt den 5 februari 1930 framlagda förslag anförde lantförsvarets mark- Lantförsvarets
kommitterade bland annat följande. markkommit terades

förelag

Kasernområdet vore med hänsyn till dess centrala läge utmärkt lämpligt för samt myndigexploatering
såsom tomtmark, varvid emellertid byggnaderna därå icke kunde hetornas ,]iir över

avgivna
utlåtanden.

4

Kungl. Majus proposition nr 122.

bevaras. Med undantag av den under 1700-talet uppförda kasernbyggnaden
och den under 1800-talet uppförda matsalsbyggnaden (även benämnd tyghuset),
vilka av kommitterade i befintligt skick värderats till 15 kronor respektive 4
kronor per kubikmeter eller tillhopa cirka 50,000 kronor, hade byggnaderna
enligt kommitterades uppfattning icke högre värde än som motsvarade rivningskostnade».
Möjligen .skulle vid en tomtexploatering kasernbyggnaden kunna
bevaras, men då med avsevärd ekonomisk uppoffring. Vid förhandlingarna
med staden hade stadens delegerade framhållit, att staden icke hade något intresse
av att området bebyggdes såsom tomtmark utan att detta, sett ur stadens
synpunkt, snarast måste betecknas såsom mindre lyckligt. Däremot kunde det
för staden vara av intresse att förvärva området för att bibehålla detsamma som
öppen plats samt dessutom utnyttja en del av byggnaderna, i första hand
kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden, för vissa stadens behov, vilka dock
ingalunda krävde hela det utrymme, som byggnaderna representerade. Utgångspunkten
vid kommitterades förhandlingar hade sålunda varit, att staden
skulle lämna kronan ersättning för den vinst, som kronan kunde draga av området
vid en exploatering. Under förutsättning att ett tillfredsställande pris
uppnåddes, vore enligt kommitterades uppfattning dessutom fördelarna för
kronan av att på en gång kunna försälja området påtagliga. Enligt den av
kommitterade med staden träffade överenskommelsen skulle kronan till staden
försälja kasernområdet — innehållande omkring 30,000 kvadratmeter — med
därå befintliga byggnader mot en köpeskilling av 150,000 kronor. Köpeskillingen
skulle erläggas på så sätt, att staden å den avsedda tillträdesdagen den
1 mars 1931 överlämnade tjugu till Kungl. Majit och kronan ställda reverser
å 7,500 kronor vardera. Till den 1 mars 1936 skulle reverserna vara räntefria,
men för tiden därefter skulle de löpa med fyra procent årlig ränta. Reverserna
skulle vara till betalning förfallna, deli första den 1 mars 1936 och de övriga
nitton, en örn året, å motsvarande årsdag under de påföljande nitton åren. Staden
skulle åtaga sig att för all framtid till kronans fria disposition tillhandahålla
lokaler dels för landstorms- eller annan motsvarande förrådsförvaring
samt dels för landstorms- och rullföringsområdesexpeditioner. Staden skulle
äga uppbära all avkastning för den försålda fastigheten, som belöpte å tiden
från och med tillträdesdagen, samt ansvara för de från samma tid å fastigheten
belöpande skatter och onera. Kostnaderna för områdets avstyckning samt för
lagfart å fånget skulle gäldas av staden ensam.

Den yttre delen av koloniområdet — innehållande omkring 78,300 kvadratmeter
—• torde av staden endast kunna tagas i anspråk såsom park och möjligen
för gaturegleringsändamål. I kronans hand syntes endast en bebyggd tomt inom
vallotten nr 70 samt en mindre areal därintill kunna utnyttjas såsom tomtmark,
vilken dock på grund av det utsatta läget och svåra dräneringen måste åsättas
ett lågt värde. I övrigt syntes området endast kunna utarrenderas till staden
för vägändamål samt såsom koloniträdgårdar. Staden hade för området till en
början erbjudit ett pris av 20 öre per kvadratmeter eller 14,620 kronor, vilket
pris emellertid under förhandlingarna höjts till 31,640 kronor. Förhöjningen
hade huvudsakligen sin grund uti, att en enskild sammanslutning erbjudit 10,000
kronor för vallotten nr 67 eller den s. k. Fritschska trädgården samt att en
enskild person för den av honom bebyggda tomten inom vallotten nr 70 erbjudit
en köpeskilling av 4,000 kronor. Kommitterade ansåge, att den naturliga avgränsningen
för citadellområdet utgjordes av yttre fästningsgraven samt att
kronans intressen av en kulturhistoriskt betingad, lämplig övergång mellan
citadellområdet och staden torde kunna tillräckligt tillgodoses vid den prövning,
som tillkomme Kungl. Majit i stadsplaneärenden. Den av kommitterade med
staden överenskomna köpeskillingen för den yttre delen av koloniområdet eller
31,640 kronor skulle av staden erläggas till kronan den 1 mars 1931, då löpande

o

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

arrendekontrakt skulle upphöra och området av staden mottagas i befintligt
skick. Kostnaderna för områdets avstyckning skulle bestridas av sindén. Staden
skulle äga uppbära all avkastning från området, som belöpte på tiden från
och med tillträdesdagen samt skulle ansvara för de från samma tid å fastigheten
belöpande skatter och onera. Lagfartskostnaderna skulle bestridas av staden
ensam.

Efter det att de av markkommitterade föreslagna försäljningarna skett
skulle av citadellområdet — förutom vad som disponerades av tvångsarbetsanstalten
samt den mark, som inginge i kvarteret Slottsplatsen — i kronans
ägo återstå den s. k. Slottsträdgården och Strandpromenaden ävensom den inre
delen av koloniområdet. Kommitterade holle före, att intresset av att fortfarande
bevara Landskrona gamla fästning såsom ett historiskt minnesmärke
syntes utgöra ett tillräckligt motiv för bibehållande i kronans ägo av sist avsedda
områden. Å andra sidan vore dessa områden av stor betydelse för Landskrona
stad såsom utgörande en plats för invånarnas trevnad och rekreation. Det
syntes därför kommitterade lämpligt, att dessa områden utarrenderades till
staden för att på ungefär samma sätt som hittills användas för stadsbornas
bästa. Därvid borde emellertid båda områdena genom ett kontrakt utarrenderas
för längre tidsperioder till staden. Då arrendet av den s. k. Slottsträdgården
och Strandpromenaden enligt kasernkommitténs avtal med staden utginge
den 1 mars 1940, ansåge kommitterade, att för arrenderingen av den i
kronans ägo kvarvarande delen av koloniområdet borde upprättas ett nytt avtal,
som likaledes utlöpte den 1 mars 1940. Den av kommitterade med staden slutna
överenskommelsen beträffande arrenderingen av sistnämnda område innehölle
bland andra villkor, att arrendesumman skulle utgöra hälften av de bruttointäkter,
som staden betingade sig vid upplåtelse av området i andra hand.

Enligt gällande arrendekontrakt vore staden ansvarig för att vid eller inom
det arrenderade området befintliga gravar icke uppgrundades genom stadens
förvållande samt att vattnet i gravarna icke förorenades. En viss uppgrundning
och förorening kunde anses hava ägt rum genom upplåtelsen till koloniträdgårdar,
men det torde ställa sig mycket svårt att pavisa, i vilken omfattning
så skett. Några direkta åtgärder från stadens sida, som föranlett uppgrundning
eller förorenande av vattnet, kunde, kommitterade veterligen, icke
påvisas. Det syntes kommitterade sannolikt — detta hade ock blivit kommitterade
bekräftat av personer, som haft tillfälle att under längre tid studera förhållandena
— att uppgrundningen till stor del vöre att anse såsom naturlig
beroende på igenväxt, igenslamning och sanddrift. Då vattencirkulationen i
gravsystemet vore långsam, vore förutsättningarna för dessa naturliga faktorers
inverkan goda.

I utlåtande den 8 mars 1930 över markkommitterades förslag anförde arméförvaltningens
forlifikationsdepar terne tit, efter att hava hört chefen för södra
arméfördelningen samt fortifikationsofficeren vid samma fördelning, bland
annat följande.

Departementet hade låtit föranstalta om värdering av de utav markkommitterade
till överlåtelse föreslagna områdena, vilken värdering verkställts av
arméförvaltningens domäntjänsteman, översten N. Wikander, stadsingeniören
i Hälsingborg S. Ewald och förste ingenjören vid Stockholms stads fastighetskontor
A. Dahlberg.

Den i ekonomiskt hänseende mest betydelsefulla delen av den mellan markkommitterade
samt Landskrona stad träffade överenskommelsen vore försäljningen
av kasernområdet jämte därå uppförda byggnader. Enligt överenskommelsen
skulle nämnda område med byggnader överlåtas till staden mot en köpe -

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 122.

skilling av 150,000 kronor, vartill skulle komma skyldighet för staden att i
framtiden kostnadsfritt tillhandahålla kronan vissa lokaler för landstormsförråd
m. m., en skyldighet, som av markkommitterade beräknats motsvara ett värde
av 32,750 kronor. Ilet taxeringsvärde, som senast (1928) åsätta kasernområdet
med byggnader, utgjorde tillsammans 787,900 kronor. Värderingsmännen, som
av vissa utav dem angivna skäl ansett sig kunna underlåta att värdera andra
å området uppförda byggnader än kasernbyggnaden, hade kommit till ett sammanlagt
värde _å området jämte berörda byggnad av 340,000 kronor. Det föreslagna
försäljningspriset läge alltså väsentligt under båda nu nämnda värden,
taxeringsvärdet och det av värderingsmännen åsätta värdet, även med tillbörlig
hänsyn tagen till förberörda skyldighet för staden att kostnadsfritt tillhandahålla
kronan vissa lokaler. Markkommitterade hade vid värderingen tillämpat
en beräkningsgrund av 15 kronors värde per kubikmeter för kasernbyggnaden
och 4 kronors värde per kubikmeter för matsalsbyggnaden samt på grund härav
åsatt de båda byggnaderna tillsammans ett värde av 50,000 kronor. Värderingsmännen
åter, vilka, enligt vad departementet inhämtat, uppskattat kubikinnehållet
av enbart kasernbyggnaden till 14,500 kubikmeter, hade, med tillämpning
av markkommitterades berörda beräkningsgrund av 15 kronor per kubikmeter,
vilken beräkningsgrund värderingsmännen ansett låg, kommit till ett
värde å kasernbyggnaden ensam av cirka 220,000 kronor, d. v. s. 170,000 kronor
mera än markkommitterades värde å kasernbyggnaden oell matsalsbyggnaden
tillsammans. Det föreslagna försäljningspriset för kasernområdet med därå
befintliga byggnader syntes fortifikationsdepartementet vara ett uppenbart
underpris, vilket kunde anses befogat, därest avsikten vore att bereda Landskrona
stad kompensation för stadens förluster i anledning av 1925 års beslut
i försvarsfrågan. Departementet finge emellertid härvidlag erinra, att riksdagen
i skrivelse den 14 maj 1929 (nr 161) uttalat, att riksdagen icke funnit skäl
medgiva, att staden i anledning av nämnda försvarsbeslut erhölle någon ersättning.
Fortifikationsdepartementet kunde på grund härav icke tillstyrka försäljning
av ifrågavarande fastighet på föreslagna villkor.

Vidkommande försäljningen av yttre delen av koloniområdet hade både fortifikationsofficeren
och värderingsmännen uttalat den uppfattningen, att denna
mark borde i huvudsak lämnas obebyggd och i en blivande stadsplan utläggas
såsom allmän plats. Värderingsmännen hade ansett, att ett pris av i runt tal
30,000 kronor, vilket ungefär motsvarade den av markkommitterade föreslagna
köpeskillingen, 31,640 kronor, kunde vid en försäljning vara skäligt under förutsättning,
att marken lämnades obebyggd. Emellertid hade något förbehåll
härom icke intagits i överenskommelsen. Markkommitterade hade visserligen
anfört, att den naturliga avgränsningen för citadellområdet utgjordes av de
yttre fästningsgravarna samt att kronans intressen av en kulturhistoriskt betingad
lämplig övergång mellan citadellområdet och staden torde kunna tillgodoses
vid den prövning, som tillkomme Kungl. Majit i stadsplaneärenden.
Fortifikationsdepartementet kunde icke dela denna uppfattning. Departementet
ansåge, att den naturliga avgränsningen för vad kommitterade betecknade med
citadellområdet sammanfölle i stort sett med den nuvarande gränsen, vilken
inrymde icke endast de inre befästningarna med därtill hörande gravar utan
även den utanför yttre graven belägna och till fästningsverken hörande fältvallen,
^ och att en beskärning av området, på sätt föreslagits, ända in till de
yttre fästningsgravarna skulle innebära ett icke blott ur kulturhistorisk synpunkt
betänkligt utan även i och för sig onaturligt stympande av detta i vårt
land enastående fästningsområde. Därest vidare kronan, på sätt föreslagits, avhände
sig ifrågavarande utanför de yttre fästningsgravarna belägna område
utan särskilda förbehåll i avseende å detsammas framtida disponerande, syntes
kronan vid en kommande stadsplanereglering knappast äga rättsligt fog för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 122. 1

vakande, att stadsplanen för området skulle fastställas enligt kronans önskningar
För övrigt framginge av markkommitterades utredning att Landskrona
stads avsikt vore att omedelbart efter förvärvet försälja tva olika delar därav
för tillhopa 14,000 kronor, motsvarande nära hälften av den köpeskilling, som
av staden skulle erläggas för området i dess helhet. F ortifikationsdepartementet
kunde således icke tillstyrka den av kommitterade föreslagna försäljningen av

här ifrågavarande mark. . , , , , • ° , ,

Yad anginge frågan örn utarrendenng av viss del utav koloniområdet, mnebure
överenskommelsen härutinnan, att gällande arrendekontrakt med staden,
vilket utlöpte den 1 mars 1935, skulle upphöra i förtid och ersattas med ett
nytt avtal. Departementet kunde icke undgå att finna, att de i överenskommelsen
intagna villkoren vore onödigt invecklade samt delvis olampliga och
ägnade att föranleda till tvistigheter med staden. Villkoren torde icke heller
vara i ekonomiskt hänseende för kronan fördelaktigare än de nu fallande utan
tvärtom. Då något behov uppenbarligen icke förelage att i förtid låta nuvarande
arrendekontrakt upphöra, finge _ fortifikationsdepartementet avstyrka överenskommelsens
godkännande även i förevarande del.

Eije santik var lea avgav utlåtande i ärendet deli 24 september 1930 samt anförde
därvid bland annat:

Sedan 1747 års riksdag beslutat, att omfattande befästningsarbeten skulle
utföras vid Landskrona fästning och i samband därmed rivning av en stor del
av den gamla staden, som skulle flyttas till lämpligare plats, hade av generalen
Hans Henrik von Liewen, troligen i samråd med överintendenten b. Härleman,
uppgjorts plan till ny stad och fästning med ett nytt citadell, horslaget
hade approberats av Fredrik I i rådet den 19 april 1749 Samma ar hade
arbetet satts i gång och bedrivits under de följande åren med stor kraft. Stora
summor hade nedlagts härå. Arbetet i Landskrona hade — Sveaborg undantaget
— varit det största byggnadsföretaget i landet under 1700-talet Vid
arbetenas genomförande hade Hårleman anlitats. Åtskilliga av stadens militära
byggnader och gamla borgarhus torde återgå på ritningar eller intentioner av
denne vår förnämste rokokoarkitekt. Det vore delvis denna ännu bevarade tornämliga
byggnadskultur, som givit staden dess säregna prägel och charm.

Under arbetets gång hade 1749 års plan högst väsentligt modifierats. Uland
annat hade det gamla citadell bevarats. I sitt nuvarande skick utgjorde fästningen
den enda väl bevarade större anläggningen av denna art i vart land,
varför den sålunda ägde ett betydande kulturhistoriskt värde. Med hänsyn härtill
hade också föreskrivits, att icke några som helst förändringar eller åtgärder
finge företagas å de till tvångsarbetsanstalten upplåtna byggnader, vallar och
gravar, utan att byggnadsstyrelsen efter riksantikvariens hörande därtill lämnat

I ” anslutning till vad fortifikationsdepartementet framhållit fiege riksantikvarien
bestämt hävda, att den utanför yttre graven belägna fältvallen
hörde till fästningsområdet. I ett upprättat förslag till förteckning över byggnadsminnesmärken
jämlikt kungörelsen den 26 november 1920 vore också hela
fästningsområdet utan någon inskränkning i berörda avseende upptaget.

Vissa av de delar av fästningsområdet, som utarrenderats till Landskrona
stad, skulle enligt markkommitterades förslag till staden allt framgent utarrenderas.
I det utarbetade förslaget till arrendekontrakt hade endast intagits bestämmelser,
som förhindrade ytterligare förändringar av markens väsentliga
ytformer och uppförande av nybyggnader utan tillstånd av vederbörande myndighet,
under vars förvaltning området stöde. Hiksantikvarien mäste emellertid

8

Kungl. Majus proposition nr 122.

framhålla, att det av staden arrenderade området befunne sig i ett mindre önskvärt
skick med stora byggnader — även i flera våningar och av sten -— och
planteringar, som helt förändrat fästningsverken och områdets karaktär. Det
syntes riksantikvarien vara nödvändigt, att sådana bestämmelser i kontraktet intoges,
som småningom möjliggjorde ett återställande av detta område såsom
en integrerande del av byggnadsminnesmärket, där fästningsverkets linjer bleve
de dominerande. En del av de byggnader, träd och häckar, som nu sönderstyckade
vallområdet, borde sålunda småningom tagas bort och ersättas av mera
enhetligt ordnade park- och åkerområden, ehuru det ingalunda vore riksantikvariens
mening att koloniområdena helt skulle försvinna. Området skulle också
härigenom mera än förut komma stadens invånare i gemen till godo.

Vad beträffade förslaget till försäljning av kasernområdet jämte därå uppförda
byggnader, finge riksantikvarien erinra, att kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden
vore av stort kulturhistoriskt värde. Båda dessa byggnader vore
ävenledes upptagna i förteckningen över byggnadsminnesmärken. Kasernbyggnaden
vöre uppförd efter ritningar av Hårleman åren 1751—1755 i samband
me‘d de då pågående omfattande befästningsarbetena. Den hade påbyggts med
en våning år 1873, men hade i huvudsak bevarat sin karakteristiska form och
utseende, och utgjorde ett av stadens betydelsefullaste byggnadsverk. Det
syntes riksantikvarien önskvärt, att dessa byggnader kunde bibehållas i statens
ägo och efter lämplig ombyggnad av det inre tagas i anspråk för sådana lokaler,
som erfordrades för kronans räkning och eventuellt delvis uthyras. Viss del av
kasernområdet väster örn de nu nämnda byggnaderna torde däremot kunna
exploateras och försäljas som tomtmark.

Av handlingarna syntes emellertid framgå, att staden icke önskade förvärva
kasernområdet för att exploatera som tomtmark utan för att bibehålla det som
öppen plats. Det syntes riksantikvarien under sådana omständigheter vara möjligt,
att för den händelse staden kunde finna lämplig användning för byggnaderna
och önskade övertaga dem, detta kunde ske under förutsättning att i avtalet
bestämmelser intoges, som säkrade ifrågavarande byggnaders bestånd och
framtida vård under byggnadsstyrelsens och riksantikvariens överinseende.

_ På grund av vad sålunda anförts finge riksantikvarien avstyrka markkommitterades
förslag till försäljning av kasernområdet samt yttre delen av koloniområdet
ävensom det av dem framlagda förslaget till arrendekontrakt med
Landskrona stad beträffande den inre delen av koloniområdet samt hemställa,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn ny utredning och förslag till avtal med
Landskrona stad, varvid de av riksantikvarien framförda synpunkterna kunde
vinna beaktande.

Byggnadsstyrelsen anförde slutligen i utlåtande den 20 november 1930 bland
annat följande.

Styrelsen tilläte sig lill en början erinra örn vad styrelsen i utlåtande till
Kungl. Majit den 28 februari 1923 anfört med anledning av en av stadsfullmäktige
i Landskrona den 17 april 1919 gjord framställning örn sådana åtgärder.
att, den inom Landskrona citadell förlagda tvångsarbetsanstalten förflyttades
lill annan lämpligare plats eller, örn detta ej för det dåvarande kunde
ske, att platsen, som läge utanför den inre fästningsgraven, ånyo gjordes tillgänglig
för allmänheten samt att, under varje förhållande, hela området sattes
under sakkunnig vård. så att platsen och dess byggnaders historiska karaktär
för framtiden bevarades. ^ Styrelsen hade därvid yttrat, bland annat, att då
Landskrona fästningsomrade vöre den enda mera betydande fästningsanläggning
i sitt slag, som ännu till sina väsentligaste delar funnes bibehållen i landet,
måste det anses vara ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen önskvärt, att den -

9

Kungl. Maj:ts preposition nr 122.

samma bevarades sa oförvanskad som möjligt åt framtiden. leke minst de på
fästningens vallområden anlagda koloniträdgårdarna hade nr denna synpunkt
ingalunda varit till fördel, emedan de i många fall givit anledning till större
eller mindre omgestaltningar av området genom utschaktning och plantering.
Utan tvivel hade de dock bidragit till att giva området en viss idyllisk karaktär.
De flesta koloniträdgårdarna hade, liksom de av tvångsarbetsanstalten disponerade
vallområdena, emellertid icke varit upplåtna för allmänheten. Det
vackra och intressanta vallområdet hade sålunda varit till stor del avstängt för
besökande. Enligt byggnadsstyrelsens uppfattning vöre det sålunda såväl ur
kulturhistorisk som allmän trevnadssynpunkt synnerligen önskvärt, att hela
vallområdet befriades såväl från anstaltens odlingsarbeten som från enskilda
koloniträdgårdar, varefter området borde på ett sakkunnigt sätt återställas med
avseende på vallarnas profiler m. m. Området kunde sedermera lämpligen upplåtas
till en allmän promenadplats.

Byggnadsstyrelsen kunde icke underlåta att ånyo framhålla det beklagliga i
de större eller mindre omgestaltningar de på fästningsvallarna anlagda koloniträdgårdarna
genom schaktning och plantering förorsakat vallarnas profiler.
Det vore även påfallande, huru vallarnas användande till kolonilotter, trots
upplåtelsekontraktets bestämmelser, tenderade att utveckla sig till trädgårdar
med hög och lummig växtlighet och med byggnader, som i vissa fall mera hade
karaktär av villor än kolonistugor. Detta vore synnerligen betänkligt, då härigenom
områdets karaktär av befästningsanläggning givetvis löpte fara att än
mera förvanskas. Det vore därför hög tid, att åtgärder vidtoges i syfte att
befästningsanläggningarnas ursprungliga art och ändamål inom detta landets
intressantaste fästningsverk finge komma till sin rätt, på samma gång områdena
i fråga i större utsträckning än nu vore fallet finge bliva tillgängliga för allmänheten,
vilket ju också varit utgångspunkten för stadsfullmäktiges i Landskrona
ovanberörda framställning av år 1919. Huruvida detta kunde ske med
vallotternas fortsatta användning till koloniområde, borde bliva föremål för
en särskild utredning.

Yad beträffade den av markkommitterade ifrågasatta försäljningen av elen
yttre delen av koloniområdet ville byggnadsstyrelsen i likhet med fortifikationsdepartementet
och riksantikvarien framhålla vikten av, att gränsen mellan
staden och fästningsområdet icke. på sätt kommitterade föreslagit, genom försäljning
till staden av den utanför yttre vallgraven belägna fältvallen äventyrades,
vilket syntes styrelsen bliva fallet, om området, såsom föreslagits,
försåldes utan sådana förbehåll, som vore ägnade att förhindra en användning
av detsamma, att intrycket av fästningsanläggningens ytterkonturer tillspillogåves.
Den för ifrågavarande område överenskomna köpeskillingen skulle
utgöra 31,640 kronor, motsvarande ungefär 40 öre per kvadratmeter. Byggnadsstyrelsen
— som under förutsättning att området lämnades obebyggt
kunde för sin del godtaga det ifrågasatta priset — funné emellertid, att bestämmelserna
i överenskommelsen mellan markkommitterade och staden, utan
att direkt lägga hinder i vägen för en användning av området såsom park (dier
allmän plats, dock icke lämnade någon säkerhet för att detta komme att för
framtiden erhålla en sådan användning, utan syntes snarare en uppdelning av
området i smålotter vara att befara. Byggnadsstyrelsen finge därför, i likhet
med fortifikationsdepartementet och riksantikvarien, avstyrka (leii ifrågasatta
försäljningen till Landskrona, stad av området i fråga.

Mot kasernområdets försäljning till staden hade byggnadsstyrelsen i princip
intet att erinra, då detta område kunde avskiljas utan olägenhet för intrycket
av de egentliga fästningsanläggningarna. Styrelsen ansåge emellertid det av
kommitterade föreslagna priset för lågt, och anslöte .sig styrelsen till vad fortifikationsdepartementet
härom anfört. Nya förhandlingar borde därför upp -

10

Kungl. Majus proposition nr 122.

tågås med staden. I samband härmed borde stadsplan upprättas över området,
och i överenskommelsen med staden borde, i likhet med vad riksantikvarien
föreslagit, sådant förbehåll göras, att den gamla kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden,
vilka vore av stort kulturhistoriskt värde, för framtiden bevarades.

Kj utredning. Sedan Kungl. Majit, såsom förut nämnts, den 16 april 1931 uppdragit åt
fortifikationsdepartementet att, efter samråd med byggnadsstyrelsen och riksantikvarien,
verkställa förnyad utredning i ärendet, har fortifikationsdepartementet
uti skrivelse den 11 januari 1933 framlagt resultatet därav. Vid de
underhandlingar, som pa grund av sagda uppdrag ägt rum mellan fortifikationsdepartementet
och Landskrona stad, hava närvarit representanter för riksantikvarieämbetet
och byggnadsstyrelsen. Till utgångspunkter för dessa underhandlingar
hava, enligt vad fortifikationsdepartementet framhållit, lagts de
synpunkter, som av departementet, riksantikvarien och byggnadsstyrelsen framförts
i myndigheternas utlåtanden över markkommitterades förslag. Underhandlingarna
hava lett till avslutande mellan fortifikationsdepartementet, å
Kungl. Majits och kronans vägnar, samt Landskrona stad genom dess drätselkammare
av tre preliminära avtal, vilka äro dagtecknade den 8 december 1932
och den 11 januari 1933. Ifrågavarande avtalsförslag, som å stadens vägnar
godkänts av stadsfullmäktige den 21 november 1932 och äga giltighet under
förutsättning att Kungl. Majit före den 1 juli 1933 godkänner desamma, avse

1) försäljning till staden av en del av kasernområdet med vissa byggnader,

2) försäljning till staden av den yttre delen av koloniområdet samt

3) utarrendering till staden av den inre delen av koloniområdet för en tid
av 15 år från och med den 1 mars 1935, vid vilken tidpunkt det nu gällande
arrendekontraktet utlöper.

I yttrande den 16 januari 1933 har byggnadsstyrelsen förklarat sig instämma
i vad arméförvaltningens fortifikationsdepartement i sin skrivelse i
ärendet anfört och föreslagit. Vidare har riksantikvarien i utlåtande den 17
januari 1933, med vitsordande att rimlig hänsyn i det nu föreliggande förslaget
tagits till de synpunkter, som riksantikvarien hade att företräda, givit sin
anslutning till samma förslag.

De upprättade förslagen till avtal rörande försäljning till Landskrona stad
av en del utav kasernområdet med vissa byggnader samt av den yttre delen av
koloniområdet torde få fogas såsom bilagor (Bil. A och Bil. B) till statsrådsprotokollet
rörande detta ärende.

I förenämnda skrivelse den 11 januari 1933 har fortifikationsdepartementet
med avseende å det med Landskrona stad träffade preliminära avtalet örn försäljning
till staden av en del utav kasernområdet med vissa byggnader (se
Bil. A) anfört i huvudsak följande.

Enligt detta avtal försålde kronan till Landskrona stad den del av kasernområdet,
som utmärkts å en avtalet bilagd karta och omfattade en areal av omkring
19,600 kvadratmeter, mot en köpeskilling av 100,000 kronor, varav en
tiondedel skulle erläggas under ett vart av åren 1933—1942. Staden ägde tillträda
fastigheten den 1 oktober 1933. I köpet inginge även å det försålda örn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

11

rådet befintliga bj^ggnader. Emellertid förbunde sig staden att vårda och bevara
kasernbyggnaden oell matsalsbyggnaden såsom kulturhistoriska byggnadsminnesmärken,
vilka skulle bibehållas i sitt nuvarande skick, såvitt avsåge
byggnadernas yttre, därest icke ändring medgåves av byggnadsstyrelsen och
riksantikvarieämbetet. Innan annat ändringsarbete å byggnaderna finge äga
rum, skulle tillstånd inhämtas av båda de nämnda myndigheterna, utom för
vissa smärre underhållsarbeten.

Avtalet innehölle även bestämmelser rörande exploatering av kvarteret
Slottsplatsen, vilken förutsattes skola ske genom kronans försorg. Sålunda
förbunde sig kronan att utan ersättning till staden med äganderätt överlämna
all kronan tillhörig mark, som enligt blivande stadsplan för i kronans ägo återstående
delar av kasernområdet och kvarteret Slottsplatsen bleve erforderlig
för gator. Nämnda skyldighet inträdde dock icke, med mindre kronan läte för
bebyggelse försälja i dylik stadsplan ingående mark. Staden å sin sida förbunde
sig att, i mån av nu ifrågavarande områdens bebyggande och i den utsträckning
stadsplanelagen föreskreve, utlägga och bekosta iordningställandet
av gatorna ävensom huvudledningar för vatten, gas, elektricitet och avlopp.

De väsentligaste skiljaktigheterna mellan det mellan departementet och
Landskrona stad upprättade, nu ifrågavarande avtalet och det mellan lantförsvarets
markkommitterade och staden ingångna avtalet, i vad det sistnämnda
rörde kasernområdet, vore följande. Det av försäljningen omfattade området
hade minskats från cirka 30,000 kvadratmeter till cirka 19,G00 kvadratmeter.
Staden hade förbundit sig att vårda kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden
såsom kulturhistoriska byggnad sm innesmärken. Staden hade beträffande i
kronans ägo återstående delar av kasernområdet och kvarteret Slottsplatsen
förbundit sig att bekosta iordningställande av gator samt huvudledningar för
vatten, gas, elektricitet och avlopp, en förbindelse som beräknats motsvara ett
värde för kronan av 37,000 kronor. I markkommitterades avtal med staden intagen
skyldighet för denna att hålla vissa lokaler hade ej medtagits i det nya
avtalet, då behovet av dessa lokaler för all framtid icke synts ådagalagt.
Priset för nu ifrågavarande cirka två tredjedelar av kasernområdet utgjorde
100,000 kronor mot enligt markkommitterades avtal 150,000 kronor för hela
kasernområdet.

En av utgångspunkterna för behandlingen av frågan örn kasernområdets
disposition hade varit, att kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden bevarades
såsom kulturhistoriska byggnadsminnesmärken. Något statligt ändamål, varför
byggnaderna skulle kunna i sin helhet med fördel utnyttjas, hade fortifikationsdepartementet
sig icke bekant. Från dessa utgångspunkter hade ansetts
lämpligast, att byggnaderna försåldes till Landskrona stad, i vars ägo byggnaderna
kunde med säkerhet förväntas erhålla den vård, som deras säregna
beskaffenhet krävde. Till dessa synpunkter hade kommit, att kasernområdet
vore beläget strax intill rådhustorget i Landskrona; vid sådant förhållande
måste det anses vara i och för sig naturligt, att staden bleve ägare till den
närmast torget belägna delen av kasernområdet med därå uppförda byggnader.
Å andra sidan hade självfallet kronan vid de uppställda stränga villkoren
rörande byggnadernas bevarande icke kunnat betinga sig ens tillnärmelsevis
samma köpeskilling, som om desamma försålts utan alla förbehåll, vilket sistnämnda
varit förutsättningen vid den tidigare genom forti fikationsdepartementets
försorg gjorda, i det föregående berörda värdering. Det område, som
ur nyss angivna allmänna synpunkter Landskrona stad borde framför annan
komma i tillfälle att förvärva, omfattade endast vad som ur stadsplanesynpunkt
kunde anses höra samman med nämnda monumentala byggnader. Kent ekonomiska
synpunkter borde göra sig gällande i fråga om dispositionen av återstoden
av det nuvarande kasernområdet. Den västra delen därav, omfattande

12

Kungl. Majus proposition nr 122.

eirka 10,000 kvadratmeter, hade sålunda ansetts böra av kronan exploateras
för tomtförsäljning i samband med försäljningen av det intilliggande kvarteret
Slottsplatsen. Denna västra del av kasernområdet samt kvarteret Slottsplatsen
kunde nämligen utan åsidosättande av vare sig kulturhistoriska eller andra
intressen av kronan exploateras under enbart hänsynstagande till synpunkten
att erhålla största möjliga utbyte av områdena.

För blivande exploatering av i kronans ägo enligt förslaget kvarblivande del
av kasernområdet samt kvarteret Slottsplatsen hade utarbetats ett förslag till
stadsplan, vilken även omfattade den till försäljning avsedda delen av kasernområdet.
Detta förslags huvudkonturer framginge av den karta, som funnes
bilagd kasernavtalet. Stadens prestationer enligt detta avtal vore även beräknade
under förutsättning, att ifrågavarande stadsplan bleve fastställd, ehuru
vid förslagets uppgörande givetvis icke förbisetts, att ändringar i stadsplanen
framdeles kunde visa sig önskvärda. Avtalsförslaget hade därför erhållit en
sadan formulering, att däri stadgade villkor bleve gällande även vid en
eventuell framtida förändring av den vid förhandlingarna avsedda stadsplanen.

Genom den upprättade stadsplanen bildades, såvitt avsåge kasernområdet,
följande kvarter med nedannämnda arealer, nämligen:

a) Västra kvarteret örn 2,675 kvadratmeter och Östra kvarteret om 5.250
kvadratmeter eller tillhopa 7,925 kvadratmeter, som skulle förbliva i kronans
ägo; såsom gatuareal, avsedd att framdeles överlämnas till staden, upptoges
cirka 2,400 kvadratmeter;

b) Norra kvarteret örn 3,630 kvadratmeter (matsalsbyggnad och gymnastikhus)
och Södra kvarteret örn 1,270 kvadratmeter (kasernen) samt såsom allmän
plats (inkluderande ett byggnadskvarter för offentlig byggnad) en areal av
13,100 kvadratmeter, vilka, tillhopa 18,000 kvadratmeter, skulle överlåtas till
staden; skillnaden mellan sistnämnda areal, 18,000 kvadratmeter, och arealen av
det till staden överlåtna området i dess helhet, cirka 19.600 kvadratmeter, utgjordes
av gatumark.

Överenskommelsen med staden innebure, att kronan till staden avstode kostnadsfritt
för erforderliga gator behövlig mark men att staden, såvitt anginge
de områden, som avsåges att av kronan exploateras, åtoge sig kostnaderna för
gatornas byggande samt framdragande av nödiga huvudledningar för vatten,
gas, elektricitet och avlopp. Sistnämnda kostnader, vilka beräknats till 37,000
kronor, skulle i annat fall kommit att helt bäras av kronan. Stadens erhållande
kostnadsfritt av gatumarken kompenserades genom att kronan därmed för
framtiden bleve enligt gällande stadsplanen befriad från skyldigheten att
utgiva s. k. gatumarksersättning. Stadens prestationer enligt avtalet, nämligen
köpeskillingen 100,000 kronor och värdet av iordningställande av gator och
ledningar 37,000 kronor, uppginge således till sammanlagt 137.000 kronor.
Detta belopp, utslaget på det till staden överlåtna området, vilket, inklusive
däri ingående gatumark, omfattade 19,600 kvadratmeter, motsvarade ett pris
per kvadratmeter av i det närmaste 7 kronor. För tomtmark som denna med
synnerligen centralt läge måste detta pris i och för sig anses vara mycket lågt.
Med hänsyn till att staden förbundit sig att kulturhistoriskt vårda såväl den
ganda kasernbyggnaden som matsalsbyggnaden ävensom till att större delen av
området enligt det uppgjorda stadsplaneförslaget komme att utläggas till
allmän plats, hade departementet ansett, att detsamma dock vöre för kronan
antagligt. .

För de tomtarealer, vilka avsåges att exploateras av kronan och vilka för
kasernområdets vidkommande omfattade 7,925 kvadratmeter, hade ansetts, att
man borde kunna räkna med ett framtida försäljningspris av vid pass 15 kronor
per kvadratmeter. Med detta försäljningspris skulle området komma att inbringa
118,875 kronor, vilket, med hänsyn till den tidsutdräkt som kunde vara

13

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

att förvänta tills exploateringen vore genomförd, syntes kunna anses representera
ett nuvärde av i runt tal 100,000 kronor.

Överenskommelsen med staden vore sålunda — ekonomiskt sett — grundad
på beräkningen, att sedan staden erlagt 100,000 kronor för till staden lörsåld
del av kasernområdet, återstoden av området skulle för kronan representera ett
försäljningsvärde av omkring 100,000 kronor.

Rörande de på kasernområdet befintliga byggnader, vilka enligt överenskommelsen
skulle överlåtas till staden, bade utredning verkställts, huruvida
efter en modernisering av kasernbyggnaden — med bevarande av dennas
karaktär av byggnadsminnesmärke — bättre ekonomisk avkastning än den nuvarande
skulle kunna därifrån erhållas. Utredningen hade emellertid visat, att
kostnaderna härför bleve relativt höga i förhållande till intäkterna, vilka till
följd av byggnadens ursprungliga rumsdisposition med omättligt stora, otillräckligt
belysta rum måste bliva relativt låga. Departementet hade därför
kommit till den uppfattningen, att man icke kunde åsätta byggnaderna något
värde utöver de värden, som erhölles med ledning av den nuvarande hyresavkastningen,
cirka 6,000 kronor årligen, minskad med underhållskostnader. Det
mervärde, man kunde få fram vid en total uthyrning av samtliga lokaliteter —
vilken uthyrning i sin tur förutsatte omfattande reparationsarbeten — torde ej
kunna beräknas överstiga reparations- och underhållskostnader med större
belopp än som innefattades i en rimlig säkerhetsmarginal för förlust å hyresmedel
för lokaler, som kunde komma att under någon tid stå outhyrda.

Yad ovan anförts beträffande det nu föreliggande förslaget till försäljning
av en del av kasernområdet till Landskrona stad torde kunna i korthet så sammanfattas,
att departementets förslag dels innebure en garanti för de å området
befintliga kulturhistoriskt värdefulla byggnadernas bevarande för framtiden
såsom byggnadsminnesmärken, dels nyssnämnda omständighet till trots vore
för kronan ekonomiskt sett fördelaktigare än markkommitterades förslag.

Enligt markkommitterades förslag skulle staden förbinda sig att tillhandahålla
kronan lokaler för landstormsförråd samt landstorms- och rullföringsexpeditioner.
Vad anginge tillhandahållande av landstormsförrådslokaler finge
fortifikationsdepartementet framhålla, att landstormsförrådet i Landskrona år
1932 flyttats från den s. k. Laboratoriebyggnaden till den å kasernområdet belägna,
till försäljning avsedda matsalsbyggnaden. Chefen för södra arméfördelningen
hade verkställt en utredning, varav framginge, att berörda lokalfråga
ordnades lämpligast genom att förrådet finge kvarligga i de nuvarande
lokalerna. Drätselkammaren i Landskrona hade även meddelat, att staden,
under förutsättning av kasernavtalets godkännande, vore villig att upplåta de
nuvarande lokalerna för tiden intill den 1 mars 1950 mot en årlig hyresersättning
av 300 kronor jämte rätt för staden att avgiftsfritt disponera ett utanför
kasernområdet beläget kronan tillhörigt spruthus, som för närvarande vore
uthyrt till staden mot 200 kronor årligen. Därest lokaler för landstormsförråd
bleve behövliga efter den 1 mars 1950, borde frågan härom upptagas i samband
med förhandlingar med staden om förlängning av avtalet rörande utarrendering
av koloniområdet, vilket avtal utginge sistnämnda dag. De av släden för
förrådslokalernas tillhandahållande uppställda villkoren syntes fortifikationsdepartementet
i och för sig skäliga, och medel till hyrans erläggande stöde till
departementets förfogande. Vidkommande lokaler för landstorms- och rullföringsexpeditioner
kunde sådana vid behov inrymmas i det s. k. fortifikationshuset,
som borde bibehållas i kronans ägo. Något behov av dylika expeditionslokaler
förelåge emellertid icke för närvarande.

Med avseende å det upprättade förslaget till avtal mellan kronan och Landskrona
stad om försäljning till staden av yttre delen av koloniområdet (se Bil. B)

Departements chefen.

14

Kungl. Majus proposition nr 122.

har fortifikationsdepartementet i nyssnämnda skrivelse den 11 januari 1933
anfört:

• aYtalsförslag avsåge försäljning till staden av samma område, i areal

innehallande cirka 78,300 kvadratmeter, som av lantförsvarets inarkkommitterade
föreslagits skola försäljas till staden. Den nu avtalade köpeskillingen ut»joide
-3,940 kronor, att erlaggas successivt under loppet av 10 år med början
den 1 mars 1935, da staden ägde tillträda fastigheten och då nu gällande
arrendeavtal, vilket bland annat, omfattade förevarande markområde, utginge.
Staden forbunde sig att iordningställa området till park och öppen plats i
enlighet med vad närmare angåves å en avtalet bilagd karta. Denna skyldighet
skulle vara fullgjord senast den 1 mars 1940. Beträffande vissa smärre delar
av området vilka nu vore upplåtna till enskilda personer, hade dock längre
anstånd med nyssnämnda iordningställande medgivits. Vidare ålåge det staden
att profilera mom området befintliga vallsluttningar i deras ursprungliga skick
i elen man detta late sig göra, samt utlägga dem i gräsvall. Jämväl detta

nänmdfevÄlU G-Tra fulo1fJ0r1t d.ea 1 mars 1940. Staden åtoge sig att bibehålla
nämnda vallar i deras salunda iståndsätta skick. Därest staden skulle brista i
små förpliktelser i avseende a områdets ordnande och vårdande, ägde kronan
köpa området ater enligt lagen om återköpsrätt.

De väsentliga skiljaktigheterna mellan detta avtal och det mellan markomnntterade
och Landskrona stad träffade preliminära avtalet i fråga om

ITcnn 1omrade :''orc'' att köpeskillingen hade sänkts från 31.640 kronor till
-3,940 kronor, att viss rantefn amortering medgivits, samt att staden iklätt
-ig förbindelser i avseende a områdets utläggande till park och allmän plats
samt profilering m. m. av vallarna.

Markkommitterades förslag till försäljning av förevarande område hade avstyrkts
av samtliga de hörda myndigheterna under åberopande av att garantier
saknades för områdets framtida bestånd såsom en integrerande del av Landskrona
fastningsomrade. De betänkligheter, som myndigheterna i sådant avstaden
H H markkommitterades förslag i denna del, hade numera, sedan

bestånd ^ ’ so“ Eggade det nu ifrågavarande områdets

bestånd och tillfredsställande vard, upphört. Visserligen skulle ur anitona

synpunkt området, såsom myndigheterna tidigare anfört, helst bevaras i statens
ago, men stadens önskan att förvärva detsamma med äganderätt hade med
hänsyn tall de av staden atagna och enligt departementets förmenande fullt tillfredsställande
garantierna; ansetts böra vinna tillmötesgående från kronans sida

Samtliga över markkommitterades förslag hörda myndigheter hade uttala!
att det av kommitterade med staden avtalade priset, 31,640 kronor, finge anses
skäligt under förutsättning att området icke bebyggdes. Då nu staden, utöver
åtagande i sistnämnda^ hänseende, jämväl förbundit sig att vidtaga vissa direkta
åtgärder i syfte att återställa området, såvitt möjligt, i dettas ursprungliga
skick, ett åtagande som beraknats medföra en direkt kostnad av 7,700 kronor
hade ansetts skäligt att köpeskillingen sänktes med samma belopp till det nu
avtalade priset eller 23,940 kronor.

Det i Landskrona befintliga kasernetablissemanget har, såsom inledningsvis
antytts, ej använts för militär förläggning sedan utgången av oktober 1926
Da det ej torde vara att räkna med, att etablissemanget framdeles skall komma
att tågås i anspråk för dylikt ändamål, samt ej heller eljest något behov lärer
oreligga att för statsverkets räkning utnyttja detsamma, möter icke något
hinder att försälja etablissemanget. Det härutinnan av myndigheterna nu framlagda
forslaget innebär, att av kasernområdet, innehållande cirka 30,000

15

Kungl. Majus proposition nr 122.

kvadratmeter, en areal av omkring 19,600 kvadratmeter jämte därå belägna
byggnader — däribland de i förteckningen över byggnadsminnesmärken upptagna
kasern- och matsalsbyggnaderna — skola försäljas till Landskrona stad,
medan den återstående delen därav, omkring 10,000 kvadratmeter, tillsvidare
skall behållas i kronans ägo för att i sinom tid exploateras såsom tomtmark,
dock med undantag för en areal örn cirka 2,400 kvadratmeter, som avses skola
tagas i anspråk såsom gatumark i samband med genomförandet av för kasernområdet
och det angränsande kvarteret Slottsplatsen utarbetat förslag till stadsplan.

Köpeskillingen för den del av kasernområdet, som jämte därå befintliga
byggnader avses skola avyttras till staden, utgör såsom förut nämnts 100,000
kronor. Med avseende å avtalets ekonomiska innebörd i övrigt hänvisar jag till
den i ärendet av fortifikationsdepartementet förebragta utredningen, vilken
emellertid torde böra kompletteras med den upplysningen, att taxeringsvärdet
å kasernområdet blivit vid nu pågående fastighetstaxeringsförrättning nedsatt
högst väsentligt i förhållande till det vid 1928 års fastighetstaxering åsätta
värdet, 787,900 kronor, i det att den del av kasernområdet jämte byggnader, som
nu avses skola överlåtas å staden, taxerats till 100,000 kronor samt fastigheten i
övrigt till 50,000 kronor. Örn lämpligheten av att staden blir ägare till kasernoch
matsalsbyggnaderna äro de i ärendet hörda myndigheterna ense, sedan
byggnadernas bevarande såsom minnesmärken blivit säkerställt genom i avtalsförslaget
intagen bestämmelse härom. Efter att å platsen hava inhämtat närmare
kännedom örn förhållandena har jag funnit mig böra lämna min anslutning
till myndigheternas förevarande försäljningsförslag och tillstyrker därför,
att det med staden träffade preliminära avtalet (Bil. A) godkännes för
kronans del.

Det andra nu till prövning föreliggande försäljningsförslaget (Bil. B) avser
överlåtelse till Landskrona stad av den yttre delen utav koloniområdet mot en
köpeskilling av 28,940 kronor och på villkor, bland andra, att staden ansvarar
för att det försålda området kommer att i stadens ägo hållas i ett skick, som
motiveras av detsammas karaktär såsom del av det gamla fästningsområdet.
Erinras må, att det belopp, 31,640 kronor, vartill förevarande område, i areal
innehållande omkring 78,300 kvadratmeter, tidigare värderats, av fortifikationsdepartementet
och byggnadsstyrelsen ansetts godtagbart såsom köpeskilling
under förutsättning, att området ej komme att nyttiggöras för byggnadsändamål
utan disponerades såsom park och öppen plats. Enligt avtalsförslaget
har den sistnämnda dispositionsformen blivit för området fastslagen.
Skillnaden mellan områdets uppskattade värde och den nu avtalade köpeskillingen
utgör 7,700 kronor och motsvarar de beräknade utgifterna för områdets
sättande genom stadens försorg i ett skick, som överensstämmer med
dess nyss angivna karaktär. Med hänsyn till det av byggnadsstyrelsen och
särskilt riksantikvarien starkt framhävda önskemålet, att fästningsverken så
vitt möjligt återställas i oförvanskat skick, har jag ansett det nu föreslagna
reducerade försäljningspriset böra godtagas. Då bestämmelserna i övrigt uti
detta avtalsförslag ej givit mig anledning till någon anmärkning, förordar jag,
att detsamma antagcs av kronan.

16

Kungl. Majus proposition nr 122.

Såsom i det föregående omförmälts, har fortifikationsdepartementet jämväl
träffat preliminärt avtal med Landskrona stad örn utarrendera till staden av
den inre delen utav koloniområdet under en tid av 15 år räknat från den 1 mars
1935, då nu gällande arrendekontrakt mellan kronan och staden beträffande
huvuddelen av här ifrågavarande område upphör. Jag har för avsikt att sedermera
underställa Kungl. Maj:ts prövning frågan örn godkännande av detta
avtal. Emellertid anser jag mig här böra nämna, att, liksom i fråga om den
yttre delen av koloniområdet, staden enligt nu ifrågavarande avtal åtager sig
att sätta den inre delen av samma område i värdigt skick. Kostnaderna för
härav föranledda arbeten skola emellertid gottgöras staden av kronan. Detta
avses skola ske genom avräkning å under upplåtelsetiden förfallande arrendeavgifter
intill ett belopp av 30,500 kronor eller den summa, vartill kostnaderna
för ifrågavarande arbeten beräknats. Arrendeavgiften skall utgöra 2,500
kronor för år. Därest de verkliga kostnaderna för ifrågavarande arbeten skulle
överstiga 30,500 kronor, skall staden dock ej äga kvittningsrätt för merkostnaden.

Förut har nämnts, att enligt lantförsvarets markkommitterades avtalsförslag
skulle Landskrona stad åtaga sig att tillhandahålla kronan lokaler för
landstormsförrad samt för landstorms- och rullföringsexpeditioner. Med avseende
å denna frågas lösning hänvisar jag till det av fortifikationsdepartementet
härutinnan framställda, i det föregående omförmälda förslag, till vilket
jag ansluter mig.

Slutligen vill jag framhålla, att styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt
i Landskrona i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1932 gjort
framställning örn att i avtal, som träffas mellan kronan och staden om upplåtelse
av kronan tillhörig mark därstädes, måtte intagas en föreskrift, varigenom
staden förpliktas att halla den fran anstalten till staden ledande gatan
belagd med tuktad sten eller eljest i för biltrafik fullgott skick. Då emellertid
denna sak icke äger samband med de frågor, som enligt de föreliggande avtalsförslagen
avses skola regleras, har jag ej funnit lämpligt att uppställa av
anstaltsstyrelsen åsyftad förpliktelse för staden såsom villkor för godkännande
av något utav ifrågavarande förslag.

Genom försäljningarna inflytande köpeskillingsmedel böra, efter avdrag av
utredningskostnaderna, tillgodoföras lantförsvarets fond för byggnader och
andra försvarsändamål.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

dels godkänna förut omförmälda den 8 december 1932 och den
11 januari 1933 mellan arméförvaltningens fortifikationsdepartement,
å ena, samt Landskrona stad, å andra sidan, ingångna preliminära
avtal örn försäljning av viss del utav det s. k. kasernomradet
i nämnda stad med därå befintliga byggnader samt av
den yttre delen utav Landskrona gamla fästningsområde (Bil A
och Bil. B);

17

Kungl, Maj:ts proposition nr 122.

dels och medgiva, att jämlikt samma avtal inflytande köpeskillingsmedel
må, sedan utredningskostnaderna avdragits, tillgodoföras
lantförsvarets fond för byggnader och andra försvarsändamål.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar skall avlåtas
till riksdagen.

Ur protokollet:

Hans Edsberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 122—123.

344 ss ‘2

18

Kungl. Majis proposition nr 122.

Bil. A.

Avtal.

Mellan Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement, å Kungl. Maj:ts
och kronans vägnar, å ena, samt Landskrona stad, å andra sidan, är följande
avtal träffat.

A. Försäljning av del av kasernområdet.

§ L

Kronan överlåter och försäljer till Landskrona stad den del av det nuvarande
kasernområdet inom stadsägan nr 377 i Landskrona, som utmärkts å
detta avtal hilagd karta och omfattar en areal av omkring 19,600 kvadratmeter.

§ 2.

Köpeskillingen utgör 100,000 kronor och erlägges med en tiondedel den 1
oktober under ett vart av åren 1933—1942.

Staden äger tillträda försålda fastigheten den 1 oktober 1933.

§ 3.

I köpet ingå även å det försålda området befintliga byggnader. Emellertid
förbinder sig staden att vårda och bevara kasernbyggnaden och matsalsbyggnaden
såsom kulturhistoriska byggnadsminnesmärken; och skall, såvitt avser
dessa byggnaders yttre, deras nuvarande skick bibehållas, därest icke ändring
medgives av byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet.

^ Innan annat ändringsarbete å berörda båda byggnader må äga rum, skall tillstånd
därtill inhämtas från byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet, dock
att för mindre reparationsarbeten inomhus samt för yttre underhållsarbeten
såsom omläggning av söndriga takpannor, målning o. d., dylikt tillstånd icke
erfordras.

^ § 4.

Kronan medgiver, att å det försålda området befintliga träbyggnader, som
med mindre delar skjuta in på kronans mark, få tillsvidare kvarligga. Senast
tre månader efter anfordran skall dock staden hava avlägsnat byggnaderna, såvitt
desamma beröra kronans mark.

§ 5.

Staden ansvarar för från tillträdesdagen belöpande skatter och onera för
försålda fastigheten.

§ 6.

Staden skall ensam svara för kostnaderna för försålda områdets avstyckning
och lagfarande.

B. Lissa bestämmelser rörande i kronans ägo kvarvarande delar
av kasernområdet och kvarteret Slottsplatsen.

§ 7.

Kronan förbinder sig att utan ersättning till staden med äganderätt överlämna
ali kronan tillhörig mark, som enligt blivande stadsplan för i kronans

19

Kungl. Majas proposition nr 122.

ägo återstående delar av kasernområdet och kvarteret Slottsplatsen blir erforderlig
för gator. Nämnda skyldighet inträder dock icke med mindre kronan
låter för bebyggelse försälja i dylik stadsplan ingående mark.

Staden förbinder sig att i mån av nu ifrågavarande områdens bebyggande och
i den utsträckning stadsplanelagen föreskriver utlägga och bekosta iordningställandet
av gatorna ävensom huvudledningar för vatten, gas, elektricitet och
avlopp.

C. Avtalets giltighet m. m.

§ 8.

Detta avtal är giltigt endast under förutsättning att detsamma av Kungl.
Maj:t godkänts före den 1 juli 1933.

Av detta avtal äro två exemplar upprättade och växlade.

Stockholm den 11 januari 1933. Landskrona den 8 december 1932.

H. de Champs. För Landskrona stad:

L. Norrman. Dess drätselkammare:

A. Norrman. Karl Nils sop.

Bil. B.

Avtal.

Mellan Kungl, arméförvaltningens fortifikationsdepartement, å Kungl. Maj :ts
och kronans vägnar, å ena, samt Landskrona stad, å andra sidan, är följande
avtal träffat.

§ 1.

Kronan överlåter och försäljer till Landskrona stad den utanför yttre vallgraven
belägna delen av citadellområdet (inom stadsägan nr 337) i Landskrona
eller vallotterna n:ris 67, 69 och 70 samt delar av vallotterna n:ris 16 och 17.
Det försålda området, som utmärkts å detta avtal bilagd karta, innehåller en
areal av omkring 78,300 kvadratmeter.

§ 2.

Köpeskillingen utgör 23,940 kronor, som erlägges med en tiondedel den 1
mars under ett vart av åren 1935—1944.

Staden äger tillträda försålda fastigheten den 1 mars 1935. §

§ 3.

Staden skall ensam svara för kostnaderna för områdets avstyckning och för
lagfart därå. Å området från tillträdesdagen belöpande skatter och onera betalas
av staden.

§ 4.

Staden förbinder sig att iordningställa området till park och öppen plats i
huvudsaklig överensstämmelse med närslutna karta, dock med följande undantag.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 122.

a) Det område, som innehaves av stadsarkitekten Frans Ekelund och som
å kartan är utmärkt med röd färg, må bibehållas oförändrat under en tid av
50 år.

b) De å kartan med gul färg markerade områdena må bibehållas och brukas
såsom koloniträdgårdar under en tid av femton år från tillträdesdagen. Förlängning
av denna tid kan av vederbörande kronans myndighet medgivas örn
och i den mån detta icke finnes innebära ett avsteg från de grunder, som framdeles
komma att gälla för vården av kronans innanför yttre vallgravarna belägna
områden av Landskrona citadell.

De av staden enligt denna paragraf åtagna skyldigheter skola, där icke
annat ovan stadgats, vara fullgjorda den 1 mars 1940.

§ 5.

Staden förbinder sig att profilera vallsluttningarna i deras ursprungliga
skick, i den mån detta låter sig göra, samt utlägga dem i gräsvall. Detta åtagande
skall vara fullgjort senast den 1 mars 1940.

Staden åligger ock att bibehålla vallarna i deras sålunda iståndsätta profil.

§ 6.

Därest staden skulle brista i sina i §§ 4 och 5 här ovan angivna förpliktelser,
äger kronan köpa försålda fastigheten åter enligt lagen den 20 juni 1924 om
återköpsrätt till fast egendom. Denna återköpsrätt gäller för all framtid.

Detta avtal är giltigt endast under förutsättning, att detsamma av Kungl.
Majit godkänts före den 1 juli 1933.

Av detta avtal äro två exemplar upprättade och växlade.

Stockholm den 11 januari 1933. Landskrona den 8 december 1932.

H. de Champs. För Landskrona stad:

L. Norrman, Dess drätselkammare:

Karl Nilsson.

A. Norrman.