Statsutskottets utlåtande Nr 96.

1

Nr 96.

Ankom till riksdagens kansli den 16 maj 1933 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
rubrik *Utgifter för kapitalökning» gjorda framställning
om anslag till vattenkraftslånefonden jämte i ämnet
väckta motioner.

(4:e avd.)

I den till riksdagen den 3 januari 1933 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd, oell behov under budgetåret 1933/1934 har Kungl.
Majit (punkt 28, sid 91—93, av det vid propositionen under rubrik »Utgifter
för kapitalökning. Bil. 2» fogade utdraget av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för samma dag) föreslagit riksdagen att såsom kapitalökning
för vattenkraftslånefonden för budgetåret 1933/1934 anvisa ett
reservationsanslag av 200,000 kronor.

Vattenkraftslånefonden inrättades år 1919. Såsom kapitalökning för
fonden anvisade riksdagen för åren 1920—1922 samt för budgetåren 1923—
1929 reservationsanslag örn tillhopa 10,100,000 kronor. Jämlikt bestämmelserna
angående äldre reservationsanslag har av behållningen å det för
budgetåret 1928/1929 anvisade anslaget ett belopp av 575,000 kronor vid utgången
av budgetåret 1931/1932 tagits i anspråk för statsregleringen. För
innevarande budgetår har såsom kapitalökning för fonden anvisats ett
reservationsanslag av 400,000 kronor.

De beträffande fonden gällande föreskrifterna innebära bland annat följande: Från

fonden, som förvaltas av statskontoret, må lån beviljas meniglieter,
bolag, föreningar eller enskilda dels till företag, vilka avse utbyggande
av statens vattenfall eller tillgodogörande av enskilda tillhöriga
vattenfall, då tillgodogörandet är av mera allmänt intresse, dels till vissa
mindre, lokala vattenkraftsanläggningar för distribution inom orten av
elektrisk energi, dels ock till vattenregleringsföretag, då dessa äro av allmännare
betydelse. Lånen skola i främsta rummet avse tillgodogörande
av förut ej utnyttjade kraftkällor men må jämväl beviljas till redan utförd
eller under byggnad varande anläggning. Lån beviljas endast till
företag, som befinnes i ekonomiskt och tekniskt hänseende grundat på rationella
förutsättningar. Beviljat lån utlämnas av statskontoret, sedan
låntagaren dit avlämnat skuldförbindelse jämte sådan säkerhet för förbindelsens
behöriga fullgörande, som av statskontoret godkännes. För lån
från fonden erlägges numera ränta efter 5 procent.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 6 saini. Nr 96—.99.

1

2

Statsutskottets utlåtande Nr 96.

I skrivelse deri 27 oktober 1932 hava kommerskollegium samt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen gjort framställning örn anslag till kapitalökning
för fonden för budgetåret 1933/1934 med ett belopp av 400,000 kronor, vartill
skulle komma de under budgetåret 19331934 inflytande amorteringarna,
beräknade till 125,000 kronor.

Departementschefen har meddelat, att det belopp av 976,790 kronor 59 öre,
som enligt statskontorets fondredovisning för budgetåret 1931/1932 innestode
såsom kontant behållning vid budgetårets utgång, syntes vara tillräckligt
för utlämnande av de av Kungl. Majit före den 1 juli 1932 beviljade
lån, som kunde antagas komma att lyftas. I betraktande av att lånebehovet
för närvarande syntes vara jämförelsevis begränsat och med hänsyn
till den återhållande verkan, som de rådande ekonomiska förhållandena
utövade även på förevarande område, har departementschefen ansett
för utlåningsverksamheten under nästa budgetår erforderliga medel kunna
beräknas till ett mindre belopp än det av ämbetsverken angivna, 525,000
kronor. Då i nämnda belopp ingå inflytande amorteringsbelopp med beräknade
125,000 kronor, hade departementschefen för sin elei funnit ett
kapitalökningsanslag av 200,000 kronor höra vara tillräckligt.

I sammanhang med Kungl. Majits förevarande förslag har utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 153,
inom första kammaren av herr L. Tjällgren m. fl. och den andra, nr 366,
inom andra kammaren av herr A. J. Johansson i Bro, i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att å lånebelopp, lyftat ur vattenkraftslånefonden,
skall erläggas årlig ränta med högst 4 procent; att riksdagen måtte
bevilja tilläggsanslag till nämnda fond, så att inom tre år under densamma
ställda kapitalbelopp uppgå till 15,000.000 kronor; samt att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att statskontoret tilldelas befogenhet
medgiva uppskov med kapitalamortering av lån ur fonden, därest särskilda
skäl därtill äro och så ske kan utan att lånens återbetalning äventyras.

Över motionerna har riksdagen i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
från statskontoret samt fullmäktige i riksgäldskontoret.

Statskontoret har i sitt yttrande av den 9 mars 1933, framhållit bland
annat, att räntan å vattenkraftslånen tidigare varit beroende av den
ränta, staten själv haft att erlägga å upplånat kapital samt att, då medelräntan
å statens upplånade kapital i ej oväsentlig grad nedbringats, sedan
nu gällande ränta å vattenkraftslånen fastställts, skäl kunde anses tala för
viss nedsättning av denna senare ränta. Därefter har ämbetsverket anfört
följande!

Statskontoret har emellertid i ett den 9 februari 1933 avgivet utlåtande
angående ansökning av Gammelbyns kraftaktiebolag örn nedsättning av
räntan och anstånd med avbetalning å lån från vattenkraftslånefonden
ansett sig böra avstyrka en dylik nedsättning av räntan. Statskontoret har
därvid framhållit, att räntesänkning för en fond säkerligen skulle medföra
krav på liknande åtgärder beträffande andra statens fonder, vilkas ut -

Statsutskottets utlåtande Nr 96.

3

låningsränta ävenledes utgjorde fem procent, samt att en generell sänkning
av räntan icke borde genomföras annat än efter särskild utredning.

Ämbetsverket håller alltjämt före, att denna fråga bör upptagas till prövning
i ett sammanhang. Då utlåningsfondernas ränteinkomster redovisas
å inkomstsidan i riksstaten, hava desamma viss betydelse för statsregleringen.
Det torde under nuvarande förhållanden vara av vikt, att genom
en dylik mera omfattande utredning möjlighet beredes att på förhand bedöma
och anpassa sig efter den minskning i statens inkomster, som en
mera allmän räntesänkning skulle innebära. Vidare bör vid en dylik
räntenedsättning viss anpassning av de olika räntesatserna ske med hänsyn
till arten av de olika företag, staten understödjer med sin lånerörelse.

Med den ståndpunkt, statskontoret sålunda ansett sig böra intaga till den
ifrågasatta räntesänkningen, finner ämbetsverket skäl ej föreligga till anvisande
av ytterligare anslag till vattenkraftslånefonden.

Då avsikten med föreliggande motioner huvudsakligen torde hava varit,
att under nu rådande ekonomiska svårigheter bereda låntagarna viss
lättnad ifråga örn inbetalningar å statslånen, vill det synas ämbetsverket,
som örn en mera betydelsefull hjälp vunnes, örn låntagarna i stället för
räntesänkning bereddes ett eller ett par års anstånd med fullgörandet av
amorteringarna jämte motsvarande utökning av lånetiden. En sådan åtgärd
från statsverkets sida torde i vissa fall bliva nödvändig. Det i motionerna
framförda önskemålet, att ämbetsverket måtte erhålla befogenhet
medgiva uppskov nied amortering, när skäl därtill föreligga och så kan
ske utan att lånens återbetalning äventyras, synes därför värt beaktande.

Statskontoret vill även i detta avseende erinra örn sitt förberörda yttrande
angående ansökning av Gammelbyns kraftaktiebolag örn nedsättning
av räntan och avbetalning å lån från fonden.

I utlåtande över samma ansökning hade kommerskollegium samt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen funnit det lämpligast, att statskontoret bemyndigades
att, där omständigheterna så påfordrade, lämna medgivande
till uppskov för sökandebolaget. Men ämbetsverken ifrågasatte, att detta
bemyndigande för statskontoret skulle utsträckas att omfatta även andra
låntagare, vilka på grund av den nuvarande depressionen kunde befinnas
vara i behov av liknande ekonomisk lättnad. Ämbetsverken ansåge därför
mer ändamålsenligt, att de allmänna bestämmelserna för vattenkraftslånefonden
ändrades därhän, att de innefattade ett sådant bemyndigande.

I sitt utlåtande över ansökningen erinrade statskontoret därom, att riksdagen
i skrivelse den 20 april 1929, nr 97, bemyndigat Kungl. Majit att beträffande
lån, som utlämnats från statens under statskontorets förvaltning
stående utlåningsfonder, efter prövning av omständigheterna i varje
föreliggande fall, biträda ackord i eller utom gäldenärs eller löftesmäns
konkurs ävensom eljest vid gäldenärs eller löftesmäns obestånd helt eller
delvis eftergiva långivarens rätt. och att jämväl befogenhet lämnats
Kungl. Maj:t att beträffande viss lånefond eller i särskilda fall uppdraga
åt underorxlnad myndighet att besluta i sådan fråga. Statskontoret förmenade,
att man möjligen på grund härav kunde draga den slutsatsen, att
Kungl. Majit ägde befogenhet att även i fall, som här avsk ges, medgiva
utsträckning i lånetiden och således även möjlighet att överlåta åt underordnad
myndighet att meddela beslut i dylikt ärende. Då emellertid en viss
tvekan syntes kunna råda, huruvida riksdagen med förberörda bemyndigande
avsett att giva Kungl. Majit en dylik befogenhet, borde frågan härom
enligt statskontorets förmenande lämpligen underställas riksdagens
prövning. Denria hänvändelse till riksdagen skulle avse i första hand ett

4

Statsutskottets utlåtande Nr 96.

uttalande rörande innebörden av det redan lämnade bemyndigandet samt,
därest detta icke kunde anses innefatta nu ifrågavarande befogenhet för
Kungl. Majit, en hemställan, att riksdagen måtte medgiva Kungl. Majit
dylik befogenhet beträffande lån från de i riksdagens ovan nämnda beslut
den 20 april 1929 angivna fonder. Någon ändring av nu gällande lånebestämmelser
skulle i sådant fall icke bliva erforderlig.

Såsom ovan sagts, hade kommerskollegium samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
framhållit lämpligheten av att beslut i förekommande frågor
örn uppskov med avbetalning av lån från vattenkraftslånefonden meddelades
av statskontoret. Statskontoret ansåg också, att åtskilligt syntes
tala härför. Dessa frågor borde härigenom kunna behandlas på ett praktiskt
och smidigt sätt utan större omgång och utan risk för större offentlighet
än som oundgängligen vore nödvändigt. Även om det uppdrag, som
genom ett bifall till ämbetsverkens förslag skulle komma att påvila statskontoret,
givetvis skulle kunna bliva ganska krävande och kunna medföra
avsevärda svårigheter och vanskligheter av olika slag, ansåg sig statskontoret
sålunda icke böra motsätta sig, att ifrågavarande bemyndigande åtminstone
tillsvidare lämnades statskontoret.

Av vad sålunda anförts i fråga örn beslut örn uppskov med avbetalning av
vattenkraftslån torde framgå, att enligt statskontorets förmenande skäl
tala för ett bifall till motionärernas förslag i denna del.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava i sitt den 15 mars 1933 dagtecknade
yttrande erinrat bland annat örn ett av fullmäktige den 26 februari 1931
till statsutskottet avgivet yttrande över vid 1931 års riksdag väckta motioner
örn sänkning av räntan å lån från fonden och om ökning av fondens
kapitalbelopp av samma innebörd, som de nu framlagda förslagen. För
egen del hava fullmäktige yttrat bland annat följande:

Den effektiva medelräntefoten ä samtliga utestående lånemedel med
undantag av de i statens järnvägar nedlagda har för budgetåret 1932/1933
beräknats utgöra 4.55 procent. I nuvarande ekonomiska läge är det omöjligt
att med någon säkerhet uttala sig örn upplåningsräntan ens för den
närmare framtiden och dess inverkan på den effektiva medelräntan å den
fonderade statsskulden.

Tager man hänsyn endast till ränteläget för närvarande, kan visserligen
en nedsättning till 4 7, procent av räntan å vattenkraftslånefonden genomföras
utan att kravet på full förräntning åsidosättes. Huru länge en sådan
nedsättning skulle kunna under nämnda förutsättning bli bestående
beror emellertid på den ekonomiska utvecklingen. En större räntenedsättning
än till nämnda procentsats bör under inga förhållanden ske, utan att
i samband därmed ett mot sänkningen svarande erforderligt utbyte av
lånekapital mot skattekapital i fonden i fråga äger rum.

Emellertid torde, såsom fullmäktige anförde i ovanberörda yttrande till
1931 års statsutskott, en nedsättning av räntan för en enstaka fond icke
lämpligen böra ifrågakomma, enär detta skulle medföra krav på liknande
åtgärder beträffande övriga fonder, vilkas utlåningsränta likaledes utgör
5 procent. En generell sänkning bör emellertid icke genomföras utan att
en ingående utredning av alla på frågan inverkande omständigheter först
verkställts, därvid under nuvarande förhållanden särskilt synes böra beaktas
de statsfinansiella konsekvenserna av eventuella åtgärder.

En utredning synes sålunda snarast böra verkställas angående förutsättningarna
för en definitiv nedsättning av räntan å sådana utlånings -

Statsutskottets utlåtande Nr 96.

5

fonder, vilkas ränta för närvarande uppgår till 5 procent. Vid denna utredning
torde jämväl den i motionerna berörda frågan örn behovet av
kapitalökning för ifrågavarande fonder böra upptagas till behandling.

Vad slutligen beträffar det i motionerna väckta förslaget, att statskontoret
skulle erhålla befogenhet medgiva uppskov med kapitalamortering
av lån ur vattenkraftslånefonden, därest särskilda skäl därtill äro och så
kan ske utan att lånens återbetalning äventyras, torde detta förslag, vars
genomförande särskilt under nuvarande förhållanden i vissa fall torde
innebära fördelar för låntagarna, kunna tillstyrkas. Härigenom skulle
jämväl någon kompensation för den nu utgående högre räntesatsen kunna
vinnas.

Under nuvarande tidsläge måste det självklart mer än eljest framstå
som önskvärt att kunna främja utbyggandet av kraftverksanläggningar,
i den mån ekonomiska betingelser härför i övrigt föreligga. Med
hänsyn till förefintliga reservationer och inflytande amorteringar torde
emellertid en ytterligare kapitalökning av 200,000 kronor vara tillräckligt
för att tillgodose de å vattenkraftslånefonden under budgetåret 1933/
1934 uppkommande utlåningsanspräken. Med avstyrkande alltså av det
motionsvis framställda förslaget örn anslags anvisande med ett betydligt
förhöjt belopp tillstyrker utskottet Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Vad därefter angår de motionsvis framförda kraven på sänkning av den
nuvarande räntan och medgivande av uppskov med kapitalamortering a
lån från vattenkraftslånefonden, kan utskottet helt ansluta sig till de av
riksgäldsfullmäktige och statskontoret anförda synpunkterna.

Med hänsyn till att nuvarande medelräntefot å utestående statslån (de
i statens järnvägar nedlagda undantagna) är 4.55 procent, synas alltså, som
riksgäldsfullmäktige och statskontoret anfört, skäl föreligga för viss sänkning
av räntan å lån från vattenkraftslånefonden och andra lånefonder,
där ränta för närvarande utgår med 5 procent. Frågan bör emellertid ej
nu lösas enbart för vattenkraftslånefondens del utan förutsätter en mera
allmänt lagd utredning, varom utskottet vill tillstyrka att framställning
nu av riksdagen göres hos Kungl. Majit.

Eftergift i fråga örn betalning av lan från de statliga lånefonderna kan
enligt 1929 års riksdags bemyndigande meddelas av Kungl. Majit eller
härtill av Kungl. Majit förordnad myndighet. Detta bemyndigande omfattar
så väl anstånd med gälds betalning som ock eftergift härav helt
eller delvis. Bemyndigandet avser dock enligt ordalagen allenast fall av
gäldenärs eller löftesmäns obestånd. Särskilt under nuvarande krisläge,
vilket, såsom känt är, kräver utomordentliga åtgärder för att minska näringslivets
svårigheter, torde kunna förekomma, att även i andra undantagsfall
betalningsanstånd bör lämnas, örn exempelvis härigenom en driftsinställelse
kan undvikas. Inom bankverksamheten och övrig privat verksamhet
torde sådana betalningsanstånd i viss utsträckning tvingats fram
av tidsförhållandena. På sätt statskontoret antytt, måste emellertid dylika
anståndsfrågor behandlas praktiskt och utan alltför stor omgång. Fog

Utskottet.

6 Statsutskottets utlåtande Nr 96.

synes alltså föreligga för att det av 1929 års riksdag givna bemyndigandet
så tillvida utsträckes, att betalningsanstånd jämlikt nämnda bemyndigande
må meddelas även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas av gäldenär eller
löftesmäns iråkade obestånd; anstånd skulle dock få lämnas allenast där
särskilt vägande skäl därtill föranleda. Uti här ifrågavarande fall. då gäldenär
eller löftesmäns obestånd ej föreligger, skulle bemyndigandet allenast
avse medgivande av betalningsanstånd men ej eftergift av själva
fordringsanspråket.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att riksdagen må

I) med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande förslag
och med avslag å herrar Tjällgrens m. fl. och Johanssons
i Bro motioner (1:153 och II: 366), i vad de beträffande
anslagsfrågan skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag,
såsom kapitalökning för vattenkraftslånefonden
för budgetåret 1933/1934 anvisa ett reservationsanslag
av 200,000 kronor att utgå av lånemedel;

II) i anledning av berörda motioner i övrigt

a) hos Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande
ändrade grunder för beräkningen av räntan vid utlåning
från statens utlåningsfonder, med hänsyn
tagen jämväl till möjligheterna för en räntesänkning;

b) medgiva, att det av 1929 års riksdag i skrivelse nr
97 givna bemyndigandet örn rätt att biträda ackord
m. m. må så tillvida utsträckas, att betalningsanstånd
må meddelas även i fall, då dylikt anstånd ej påkallas
av gäldenärs eller löftesmäns iråkade obestånd, dock
allenast där särskilt vägande skäl därtill föranleda.

Stockholm den 16 maj 1933.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar Koarnzelius, Lindblad, Widell, Nilsson i Malmö, Oscar
Olsson, Walles, Ernfors, Bergström, Nilsson i Fredriksfält, Thelin och Nordborg; samt

från andra kammaren: herrar Anderson i Råstock, Holmgren, Strindlund, Persson i
Fritorp, Andersson i Höör, Persson i Falla, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol,
Norsell, Olofsson i Digernäs, Andersson i Ovanmyra och Isacson.